Konstruera sig en Inger

Nu ser jag hur människor konstruerar sig en Inger de ska ha nytta av själva. När man är tillräckligt död, kan andra förfara med en så. Själva omoralen borde göra det omöjligt att göra så - om det nu inte långt dessförinnan finns intellektuella spärrar. Att göra det på Tom Alandhs film när han där alls inte gett underlaget, är uppseendeväckande. Alandh är skickligare än att han ska behöva bli utnyttjad så.

Inger Svensson var en konkret människa, född 1945. Vi kan av olika skäl hålla öppet vilken kallelse hon hade. I Svenska kyrkans ordning vigdes hon år 1969 till präst och på något underligt sätt skickades hon till faderns pastorat på Öland. Prosten John Einar Svensson LVO, var prästvigd 1925 och pensionerades 1969. Henning West efterträdde Einar, vill jag minnas, och därefter blev Gunnar Hjulström kyrkoherde. I pastoratet fanns omkring 1700 personer men fem kyrkor.

I Ölands södra kontrakt kunde man kanske ana att prosten Olsson, som utnämndes till kontraktsprost 1970, inte var någon stor anhängare av ämbetsreformen men jag uppfattar inga "kvinnoprästmotståndare" bland kollegorna. I filmen fylkades präster kring ett smörgåsbord. Där skymtade hovpredikanten och prosten Bror Ek och han hörde sannerligen inte till motståndargänget.

På hela ön kan jag se två eller tre tveksamma till reformen men det är orimligt att tänka sig dessa som mobbare. Alla var eller blev för den delen kontraktsprostar. Så varifrån kommer uppgiften om kollegornas trakasserier, de trakasserier som fadern "kanske (var) den ende som i viss mån kunde skydda henne från? Lennart Koskinen har nog en del att bevisa nu. Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson, som det heter.

Fick inte Inger stöd av andra än sin far och några vänliga damer i kyrkorådet? Åjo. Hon fick ett vänligt bemötande i tingsrätten, 50 dagsböter bara. Och stiftet brydde sig på det taffliga sätt som stift bryr sig. Inger skulle från första början ha skickats till en stad och en bra kyrkoherde. Gejmon Henricsson i Huskvarna eller Yngve Bredin eller Olle Thulin i Jönköping. Stiftet fortsatte sätta henne i glesbygd. Älghult!
Hur det är med den kultur som Koskinen vet fortfarande lever, vill man gärna veta. Han har varit lite oprecis, må man säga, biskopen och doktorn Koskinen.

Lika oredligt blir det på Dagens Seglora. Där heter det att Inger fick betala ett högt pris för att följa sin kallelse - men kallelsen var en annan än alkoholmissbruk! Nu ska detta missbruk och fakta står klara för alla, dvs förklaras. "Kvinnoprästmotståndarna lämnade henne inte i fred." Vilka var de - och hur vet vi det? Varifrån kommer uppgiften att de sanerade lokaler där hon varit med - vigvatten! Detta är en uppgift som Helena Myrstener sätter tro till. Var fick kvinnoprästmotståndarna tag på vigvattnet - och hur gick det till att sanerna lokalerna? Tog de första åren färjan över till Öland? Sjöng de psalmer under sanerandet, bad de skarpa och i sak ogillande böner, läste de bibelord (vilka?)?

 "Än idag finns misstankarna att de nattliga telefonsamtalen var organiserade."  Jaha. Och stöd för misstankarna är vad då? I Lund tycks den Inger som är verklig och inte konstruktion ha haft korridortelefon, inte egen, för i studentkatalogen finns inget telefonnummer. Och påståendet att Inger uteslöts ur den kollegiala gemenskapen, pastorat och kontrakt på Öland, är helt enkelt inte sant.

Så var det teologin som skadade den verkliga Inger eller alkoholen och en alldeles ovis men välmenande missivering? Spelade det någon roll att pappa Einar missiverats till Jönköpings län (Byarum, Svenska kyrkans prästerskap 1970 ger inte besked) men skyndsamt sökt sig tillbaka till Öland efter att ha känt sig som en främling. (Han visste inte hur man skulle äta sju ostkakor på bonnakalas. Einar tog av en och var nöjd med det och fick därigenom sex arga bondmoror som fiender...) Eller är det ett gammalt patriarkalt mönster som går i dagen - prästfamiljsmönstret. Ingers morfar var kontraktsprost i Torsås. Ja, vem vet. Men fel blev det och när prestigeprojektet med stiftets första kvinnliga präst inte blir lyckosamt, utbreder sig stor oreda under himmelen. När Inger anklagade Sven Lindegård för att vilja flytta henne och biskopen kallade henne att träda fram vid en presskonferens, var vi många som skakade på huvudet men utan skadeglädje. När hon dömdes för förskringringen hörde jag ingen triumfera. Men några av oss visste att hennes felsteg av tingsrätten dömdes milt.

Stig Johnsson i Katarina tog till sist hand om Inger och där fungerade det. Dessförinnan var Inger hos en kyrkoherde som själv sägs ha varit alkoholist. När Stig slutade och en ny kyrkoherde tog vid, en kvinna, fungerade det inte. Rätta mig om jag har fel. Inger dog i misär, om systrarna talar sanning.

Vad som nu sker genom att man konstruerar sig den Inger man vill utnyttja är att man förnekar hennes faktiska liv. Det sker med de bästa avsikter. Egenavsikter, naturligtvis. När man är tilläckligt död, kan andra förfara med en så. "Vi glömmer henne inte" säger nu de som kanske aldrig hört talas om henne, aldrig mött henne, inte kan historien. Nä, de glömmer nog inte. De utnyttjar henne. "Hon förföljdes när hon utmanade den högkyrkliga ämbetssynen", heter det. Gjorde hon det? Eller är sanningen den att hennes livs tragedi visade att hon alls inte utmanade?

Det är inte lätt att vara konstruktiv när det faktiskt finns en konkret människa som inte är bortglömd och som en av mina vänner säger betydde mycket för henne som konfirmandlärare. Det tror jag. Obetingat. Och det var den verkliga Inger som betydde något i mötet med verkliga människor.