Bara en början?

Frågan ställdes om vilken undersökning i England som visar att det är skillnad på vad som tros. Jag har någonstans ett häfte men det räcker nog att kolla Cost of Conscience, som gjorde undersökningen för ett drygt decennium sedan.

Nu minns ni att Anders Nygren talade om att Svenska kyrkan växlat in på främmande spår, på gnostikers och svärmandars spår. Han gjorde det närmast nonchalant och gav aldrig någon egentlig och utförlig förklaring till sitt omdöme. Han menade, antar jag, att de teologiskt utbildade skulle känna igen vad det handlade om. Professorn och biskopen överskattade auditoriet och begrep nog inte själv vad som skett. Svenska kyrkan hade växlats in på främmande spår. Om han har rätt, borde vi så här på avstånd se vart Svenska kyrkan hamnat när hon var på detta spår. Det tror jag alltför många är obenägna att se. Förklaringen har getts i kommentarer. Folk vill ha reformen och då går den inte att ompröva eller ens kritisera. Den står stabilt. Lika stabil är den som en folkopinion. För somliga är det trggt att veta. Det är lika stabilt som vilket annat tusenårsrike som helst, tänker jag.

Men folkligt, förstås. Jag läser Lokaltidningen Alvesta, där den nya kyrkoherden berättar om en torggudstjänst. Kyrkobönen har kompletterats med Idas sommarvisa, så att det ska bli fart på sommaren. Folk sjunger och ler. Hon ser "sin" församlingspedagog vara röd och måste titta bort innan rösten stockar sig och tårarna kommer. "Folk sjunger och ler och jag tänker att vi TROR verkligen, alla tillsammans, att snart kommer 'någon' att sätta fart på den här sommaren också." Ida, förmodar jag men fascineras. För här har den kristna tro blivit folkreligion och alla tror. Det är skillnad på präster och präster.

Det lilla lokala exemplet är ett. Än bättre och mer storslaget är det i England, som nu fått kvinnliga biskopar och det är, säger WATCH, Women and the Church, frontorganisationen för förändring, bara början. The Guardian rapporterade om konferensen där man ville låta Gud vara "she" (Ida? DS). Det är en konsekvens, menar gruppen, av att man fått kvinnliga biskopar. Rev Judy Stowell att när Gud skapat människan - man och kvinna - till sin avbild, måste vi få tala om Gud på det viset. Här måste till a more "expansive language and imagery about God" - och varför inte. Vi kanske kan bidra, vi som har könskorrigerade präster (korrigerade för Skaparen missade något) och transpersoner (som har kvar det skapelsegivna men framträder vidare än så). Rev Emma Percy i Oxford vill att folk ska vara friare för ett rikare språk i liturgin om Gud. Och det har börjat här och var med präster som i all stillhet talar om Gud som "hon". Det går att veta vad som står på agendan - i England som en konsekvens av att man fått kvinnliga biskopar. Jag tror kvinnorna är konsekventa och att Anders Nygrens analys håller.

http://www.theguardian.com/world/2015/jun/01/church-of-england-womens-group-bishops

Jag ska väl inte till Winchester fast en utställning om den kvinnliga Kristus - Christa - visas från den 10 juli till den 9 augusti på universitetet. Det blir föreläsningar om den feministiska Christa historien igenom.

Klart att journalisterna uppmärksammade tanken att Herrens bön skulle kunna lyda: "Moder vår som är i himmelen" eller "Vår Moder, som är i himlen." Men då måste väl trosbekännelsen uppgraderas. Vi tro också på Jesus Christa eller Jessica Christa. Det första tycks bättre. Då ryms både ett han och ett hon i trosbekännelsen.

Jag säger att det är konsekvent och fullt begripligt det WATCH önskar.
Var det Jesus som talade till lärjungarna och sade: "Haven I tagit Fanen i båten, fån I ro honom iland"?
Det låter nästan som Jesus.
Och hur det än är med den saken, förhållandet är just detta. Det blir alltid mer av samma, det är framgångsreceptet när framgångarna hittills uteblivit.