Flyktingfrågan

Bengt Olof Dike har tidigare fått kompletta svar på de frågor han nu upprepar. Han har på inget vis visat att svaren är orimliga. Han bara nonchalerar dem och fortsätter dra sitt inövade. Han tänker sig att " folkkyrkan" är något annat än en kyrkostruktur, dvs ett parti. Det är den inte. I Svenska kyrkan som folkkyrka (Billing, Björkqvist, Eklund definierade den lite olika) finns olika spiritualiteter. Högkyrkligheten kommer mycket tydligt ur ungkyrkorörelsen och den ekumeniska rörelsen och gav en ansats till kyrkoförnyelse, som försvann inte riktigt med 1958 års riksdagsbeslut men med konsekvenserna av det, dvs vigningsstopp och karriärstopp.  Varför skulle de som marginaliserats i syfte att elimineras ägna sig åt att skriva program för vad de ska göra om de mot förmodan får någon slags makt? Det är inte bara obegripligt, det är ofattbart dumt. Men det hindrar förstås inte intresset från att vilja veta vilken spiritualitet Dike vill stå för. Vilket andligt innehåll möter vi i hans kyrkosyn?

I Bengt Olof Dikes majoritetskyrka är folkviljan gud och Svenska kyrkan instrumentet för allmänintresset. Alltså är det väl helt i sin ordning att S-motionen i Kyrkomötet om Svenska kyrkans deltagande i en kampanj mot rökning ska uppfattas vara att stå upp för en verklig folkkyrka, lika väl som deltagande i Fair Trade. För att nu inte tala om kvinnor i prästämbetet eller enkönade vigslar.
Självfallet kan inte Dike ta sig det verket an, att visa hur Skriftligt och i samklang med Bekännelsen som 1958 års riksdagsbeslut är. Det behövs väl helt enkelt inte. Beslut är fattat och det räcker. Det är bara teologiska skönandar som skulle mena att bevisbördan ligger hos dem som inför en nyordning. Och med nyordning menar jag en ordning som Kyrkan - katoliker och ortodoxer men Kyrkan - "at large och i tidens längd" - avvisar med argumentet att Anden inte tillåter eller att Kristus inte gett Kyrkan fullmakt att fatta ett sådant beslut.

Det är faktiskt inte så konstigt att man längtar bort någon gång.
Till en intellektuellt hederlig kyrkodebatt. En där de som ger sig in i debatterna vet vad de talar om och inte bara styrs av sina fördomar för att inte säga något än mer precist. Det vore också något att längta efter att få ett samtal där teologer respekteras som yrkesskickliga. Men så är det inte. Jag kan vara docent, men vilken bonnläpp som helst kan inte bara kommendera präster utan också utan sakargument avfärda det de vet och redovisar.  Det uppfattas inte som orimligt. Kallar en präst bonnläpparna för bonnläppar och inte agrarlabialer, så kritiseras - prästen!

Då är det inte heller konstigt om människor flyr bort från denna kyrka, som styrs politiskt och identifieras genom sin synkretistiska civilreligion. Mädchen für allés, liksom. Vill någon möta en Kyrka som kan förstås vara kristen, finns det en del besvärande omständigheter i många församlingar. Visst. En del traditionella formuleringar kan användas i gudstjänsten - men de betyder ingenting eller något annat. Det är förvillande likt Alice i Underlandet.

Jag inser att lekfolket kan hamna i en situation där det rimliga är att fly eller gå under. Jag är mer tveksam om präster i tjänst - men de pensionerade kan hamna illa till och samtalet om när en präst har skyldighet att erbjuda mässfirande, har vi inte fört. Jag talar inte om sockenbud, dvs när prästen går till de sjuka. Jag talar om situationen om en präst ska fira mässan någonstans för att folk ska få fira en mässa med de traditionella svenskkyrkliga markörerna. Vi har inte talat om detta av respekt för den kyrkorättsliga ordning vi har - kyrkoherdens "ja" behövs. Men behövs det längre?

Till svenskkyrkliga präster som konverterar, har jag frågor att ställa. En del av dem handlar om deras tystnad åren igenom. De röstade i hemliga val på de icke-approberade, det vet jag. Men talade de? Berättade de för sina församlingar vad som var å färde och vad de tänkte om det?

Präster i Svenska kyrkan som egentligen inte är eller varit svenskkyrkliga är det annorlunda med.
Det finns nomadkristna. De flyttar från det ena sammanhanget till det andra. De senaste åren får vi några präster och pastorer som simmat eller simmar över Tibern. Ulf Ekman får efterföljare men det är kanske, handen på hjärtat, inte så svenskkyrkligt intressant. De kan, förstås, inte längre uppfatta Svenska kyrkan som en katolsk kyrka. Man behöver inte låtsas förvånad, för de har aldrig sett vad Svenska kyrkan egentligen är. De har bara sett den kyrka som uppenbart ockuperats. Bli inte upprörda nu. En kyrka kan med goda skäl uppfattas som ockuperad om hon inte med goda skäl kan försvara de beslut hon styrts till att ta. Förstod ni poängen, fast den var fin?

I det jag nu skrivit ska ni inte uppfatta någon tvärsäkerhet. Utom på en punkt förstås. Bengt Olof Dike har fel. Det har han därför att han inte kan bryta sig loss ur sin förförståelse, den som är att uppfatta som en fördom. Men som fördom håller den måttet också för den som har höga kvalitetskrav på fördomar.

Har jag nu tillräckligt tydligt beskrivit att också jag kan förstå att människor ger sig på flykt från Svenska kyrkan till något större, bättre och vackrare?
Jag har en flyktingfråga till.

Vem flyr från sitt ansvar när Dagens Seglora fortfarande inte fått till sin utgivning. De som gav anslagen eller de som tog emot dem? Det blir alltmer skandalartat, turerna kring den Dagens Seglora som utmanade Kyrkans Tidning och bara vann när det gällde att framkalla depressioner hos en smålänning. Bluff? Bedrägeri? Eller bara blå dunster, fast inte så blå?