Det farligaste yrket

Sveriges farligaste yrke är att vara kvinnlig präst. Detta är nr 1 bland farligheter. Nr 3 är att vara manlig präst.
Vem säger det? Facket.
Det betyder att vi möter en partsinlaga - men icke desto mindre. De kvinnliga präster som illustrerade artiklarna såg sannerligen inte glada ut.
Dessförinnan hade jag sett alarmrapporterna om de utsatta diakonerna. Börjar det inte bli lite mycket nu? Och jag går inte på det. "Trams" torde vara det heltäckande omdömet. Jag har sett folk slita på sina jobb. Jag har mött präster som gått över till andra sysslor. De delar inte bedömningen. Prästen disponerar rätt fritt sin tid. Eller? Kanske är jag orättvis.

Jag frågade mig omkring, för jag vill verkligen inte vara orättvis.
Byråkratiseringen har fortgått med förfärande hastighet och ändrat villkoren de senaste 10 åren. Det är sammanträden och ledningsgrupper, seminarier och utbildningar samt uppföljningar och nedläggningar i en aldrig sinande ström. Det ska samtalas - om löner och om personal och allt blir väldigt upptaget.

Nu läser jag vad facket menar:
Yrkets speciella natur tros ha stor betydelse.
Men vigs man under bön och händers påläggande verkligen till ett yrke - eller till en livsstil? Kan felet vara att man tror att ämbetet just är ett yrke? Då kan det bara bli fel?

Som präst förväntas du aldrig vara ledig. Som präst säger du inte till en människa som är i stort behov av att prata: 'Ledsen, men jag är ledig och ska spela golf."

Detta är skitprat. Det finns lägen när en präst kastar allt för att lösa allvarliga problem, men det finns också lägen när prästen enkelt ger en tid för samtal någon tid framöver.

Och så dessa besvärliga människor som vill ha kontakt med prästerna och detta sker "inte sällan" mitt i veckan, "på dagar då många präster är lediga."

Handen på hjärtat - hur ofta händer det i verkligheten och hur mycket är detta en föreställning som styr verklighetsförståelsen?
Jag har försökt att på mitt inkännande sätt fråga präster hur ofta de hör bikt. Det är uppenbart sällsynt för somliga. Det torde bero på att själavård och bikt hör samman med om prästen i förkunnelsen talar om saken. Den verkliga frågan borde vara hur präster får arbetstiden att gå - med arbete.

Kontaktyrkena har sina problem.
Två begravningar samt tre vigslar eller dop varje vecka, tar på krafterna, förstår jag och så planeras arbetstiden, berättar en kyrkoherde. Bortsett från att prästerna som är uppsatta på dessa tider också kan bli lediga, i brist på döda att begrava, pilskt folk att viga eller barn som framfötts och ska döpas. Ingen låtsas om att alla våra siffror för den här sortens events rasat. Halverats eller mer. Förr i världen skötte prästen prästgårdsjorden, folkbokföringen samt detta. De uppfattade sannolikt inte farligheten. Och präster i min generation utbildades för folkbokföringsändamål.

Helle Klein visste också att analysera.
Vad hon uppfattar kanske inte är med den pastorala basen som perspektiv, men varför vara ogin när man kan vara gin?
Kyrkan får ökat ansvar för äldrevården, psykvården och till och med flyktingmottagandet samt socialarbete på grund av barnfattigdom och ökade klasskillnader.
Därtill är det så att "i små samhällen har prästen också ofta en offentlig och central roll, vilket kan leda till att man får ganska mycket hat och hot - det drabbades jag själv av."
Helle vet. Naturligtvis får hon i sin insiktsfulla analys till det, men hon är den enda av dem hittills gett kommenteren:
"Det finns fortfarande ett kvinnomotstånd på vissa håll, i vissa kan både församlingar och kollegor ha svårt att acceptera en kvinna som präst."

Jag fann detta intressant. För 20 år sedan hade detta, just detta, varit hela förklaringen. Det är inte så nu. Kanske därför att det inte var sant då heller. Och snacket om alla kontakter? Morsan var, jag upprepar mig, provinsialläkare, say no more, min ena dotter är lärare på gymnasiet. Jag tror hon arbetar mer än prästerna och sitter med elevernas insatser sena kvällar och har lektionsförberedelser hängande över sig ständigt. Den som är affärschef är på jobbet kl 9 och hemma kl 19, 18.30 som bäst. Det är ett annorlunda liv än prästernas - med den skillnaden att andra också måste redovisa resultat också.

Diakonerna finner jag särskilt vederstyggliga när de går ut i offentligheten och larmar om allt sitt arbete med den självklara konsekvensen, att ingen som egentligen behöver deras hjälp, vågar störa. Självdestruktivt är inte ordet. Pastoralt destruktiv är det. Nej, för många är det kyrkliga arbetet en skyddad verkstad och detta, just detta, torde vara förklaringen till klagolåtarna om hur överlupet det är. Det är tröttsamt också att inte få något gjort.

Sammaträdeshelvetet då?
Hur vore det att göra fastetiden i princip sammanträdesfri?
Kyrkostyrelsen måste träffas, eftersom handlingar till Kyrkomötet ska fram men kunde i övrigt en del sammanträden klaras av före den 10 februari och verksamheten upptas på nytt den 29 mars 2016? Sommaren fungerar ju utan sammanträden. Måste kyrkoherdarna träffa sitt folk, måste man sitta i timmar för att prata nonsens? Skulle vi pröva vad som klarar sig fast vi inte sammanträder? Vad är det som är så oundgängligen nödvändigt att hantera veckovis?

Fördelarna med en sammanträdesfri fastetid vet vi ingenting om förrän saken prövats.
Se till att det finns scheman så torde det mesta löpa av sig självt. Skulle "de anställda" få nyttiga insikter, att det inte är så lätt att få ihop 40 timmar, så mycket bättre. Jag talar 40 timmars arbete. Inte 40 timmars vakentid. Och prästens fråga på kvällen behöver inte vara neurotisk utan enkelt analyserande: "Har jag gjort någon nytta för Guds rike idag?" Prästeriet kanske blir farligare om folk skulle vara mer kallelsemedvetna, fokuserade?

När ni ändå är arga på det sätt som Dr Luther analyserar (de som inte skulle ta åt sig gör det, medan de andra sällarna fortsätter vara likgiltiga) kanske man skulle pröva det otänkbara resonemanget. Docenter gillar att göra så.

1. Kvinnliga präster just har det farligaste yrket i Sverige.
2. Kyrkans Tradition, stödd av auktoritativa bibelord i Nya testamentet, säger att kvinnor inte ska vara präster.
3. Om kvinnor inte ska vara präster - kan då en följd bli att detta projekt går fel och situationen uppfattas just som farlig eftersom Svenska kyrkan gett sig bort från den välsignade zonen?
4. Visar rapporterna just nu att de som sa nej till kvinnliga präster hade rätt?
5. I så fall hjälper inga arbetsmarknadsåtgäder eller ens personalsociala insatser, eftersom felet är existentiellt grundläggande, Gud ville inte ha 1958 års riksdagsbeslut.
6. Vad skulle då behöva göras?
7. Finns en beredskap i kyrkosystemet att radikalt självkritiskt, grundläggande, ta larmrapporten på allvar och säga att givet en förutsättning /det var fel från början/ blir allt begripligt.
8. Eller visar det sig att av alla förklaringar som kan uppletas är detta den enda som inte kan uppm'rksammas?

Trevlig lördag, särskilt för de präster som är lediga och ska ut och spela golf.