Fattar ni inte?

Jag är på ett sätt inte lurad. Jag visste att Svenska kyrkan genom att ledas av regeringen inte följde utställda löften när det kom till utnämningar. Jag frågade inte min vigningsbiskop om möjlig karriär. Jag frågade om han såg en prästkallelse och det gjorde han. Jag kom inte med några krav men jag visste vad han stod för. Han ville att båda slagen skulle växa tillsammans med bevarad integritet. Han tog invändningarna mot 1958 års riksdagsbeslut på allvar. Han visste vad de gick ut på, någotsånär, även när de inte stämde med hans ämbetsteologi och han visste framför allt vilka som stod för den meningen.

Nå, jag ska inte krumbukta.
Den s k samvetsklausulen var för mig som för de andra dissidenterna viktig. Man kunde alltså utan reservationer avlägga sina prästlöften. Mer avgjord än så var inte frågan om kvinnor i prästämbetet. Då.
Men här har ni problemet.
Frågans behandling, den som av Biskopsmötets bibelkommission, officiellt, bearbetat, fick omdömet "så bör det inte gå till" och en del andra skarpa omdömen, är en skandal. Denna skandalösa hantering leder till löftesbrott och utsortering av den som inte köper den skandalösa hanteringen av en fråga som gäller ämbetet, ett ekumeniskt överläggningsämne på nivå dop och nattvard!

Nu har på Bloggardag uppstått en debatt på temat "om myggan var en ko", eller hur den ska betecknas. Frågan huruvida jag skulle hämnas på kvinnliga präster om jag blir biskop är en sådan fråga. I sak har jag svarat vid något biskopsval. Detaljerat och reflekterat. Hederligt, tänkte jag. Det var en så annorlunda infallsvinkel att ingen tog upp saken. Grundbulten var den omöjliga - att frågan fortsatt skulle reflekteras och alla präster vara förmögna att överväga den egna och den andra positionens styrkor och svagheter. Varför gick inte detta? Därför att makteliten bestämt att frågan är en icke-fråga. De få pålästa skulle då kunna invända och peka på ett beslut i Faith and Order, som nödgade alla kyrkor att hantera frågan - men det är ekumenik och därmed för Svenska kyrkan något negligerbart, om det inte passar.

Men fattar ni inte?
Det hade efter alla dessa år inte varit så mycket att tjafsa om ifall reformen gett vad den skulle leverera. Folk skulle gå i kyrkan om vi fick kvinnliga präster. Vi fick kvinnor i prästämbetet. Folk går inte i kyrkan ändå. Reformen fick alltså inte det utlovade utfallet. Hur kommer sig det?

Då är det reformen som ska diskuteras, inte att folk inte kommer. Ville Gud ha det där riksdagsbeslutet år 1958, det som fattades med den statliga jämställdhetslagstiftningen i Sverige som utgångspunkt eller har Gud en annan tanke med präst- och biskopsämbetet? Det är här man kommer dragande med apostlar och reformatorer och lär sig skilja mellan Tradition och tradition.

Min poäng är enkel. Den som inför reformen, har ansvaret för den och ansvaret att försvara saken teologiskt. Det var just detta Biskopsmötets bibelkommission tänktes men inte kunde göra. "Så bör det inte gå till" var dess förfärande slutsats om ämbetsreformen. Är det verkligen ingen som känner behov av att bli lite nervös nu?

Det är inte vi som har frågorna som måste komma med svaren.
Det är ni som vet att Gud ville 1958 års riksdagsbeslut och gillar metoden att genomföra beslutet med lögnen som vapen och sveket som verktyg som nu ska uppträda som goda apologeter och röja undan frågor och invändningar. Var och hur vill ni börja?

Är det verkligen en så otänkbar tanke att det efter alla dessa år skulle gå att få fram bärkraftiga argument för att Sveriges riksdag år 1958 kom på hur Gud i alla år velat ha det med prästämbetet?

Jag såg ett inslag från Lunds stift om prästkallelser, de som ska effektueras nu. Jag undrar om det i Lunds stift blir som i Västerås, att församlingen reser sig upp och applåderar efter vigningen. Det tycks mig sällsamt men i alla fall. Man får vara tacksam så länge församlingen inte om den nyviga prästen sjunger "fy fan va hon är bra" - för det sker väl bara när folk tagit det som är i stället för studentexamen?

När det handlar om den lilla filmen funderade jag: Vilken prästkallelse kan förstås på något sätt höra samman med en församling?

Och så tänkte jag: Har jag någonsin hört en svetsare beskriva sin kallelse som ett direkt tilltal att nu Kalle är det dags att börja svetsa? Och en undersköterska? Nu Lisa är det till att göra under i sköteriet, som en kallelse från mig? Har det blivit något oevangeliskt märkvärdigt med prästkallelser? Var det till sist inte så att det var de högkyrkliga som var prästfixerade?
Ser vi en härva av lögner, svek och illusioner?
Kanske.
Vems kännetecken är i så fall detta?

https://www.youtube.com/watch?v=-qmhaGMUS38&feature=youtu.be