Flaggan i topp

Sveriges fana vajar från klockan 8 och i afton ska fanskapen tas ner. Flaggexercisen är det sämre beställt med nu. Hos mig sitter den i ryggmärgen. I dag kanske vi ska flagga för den kyrkliga förnyelsen, den som kallas "högkyrklighet"? Den har gjort skillnad.

Bengt Olof Dike undrade. Han ska strax få svar genom att anförtros en eller annan forskningsuppgift, för här ska inte skrytas eller gråtas. Här ska forskas. Innan dess konstaterar jag att när uppgiften kom ut att Dike rest med SKUT, styrde han strax över till att fråga om hur jag rest med Kyrkostyrelsen. Saken gäller sålunda läget efter 2000, i statskyrkosystemets tid ägde väl ingen oredlighet rum.

Jag ska svara:
Jag har rest med Kyrkostyrelsen en (1) gång. Det var i år. Förra mandatperioden bidde det ingen resa även om grundhållningen är att personliga besök är viktiga i det mellankyrkliga umgänget.

Jag åkte tåg till Kastrup, flög Air Berlin (lågpris) till Berlin, gemensam buss till hotellet, middag på den restaurang där jag brukade äta med mina konfirmander om vi var i Berlin (vilket vi var) och så besöktes Svenska kyrkan i Berlin, vi fick lunch och det var påfallande nyktert, vi besökte Topographie des Terrors och åt middag, sov en natt till för att sedan åka till Wittenberg och Halle. Det handlade som alla förstår om Luther och om pietismen. Bildande föreläsningar och förberedelsematerial. Hotell i Halle och när vi bildat oss och förstått mer om Franckes teologiskt/praktiska program bar det efter lunch iväg till Berlin för flyg tillbaka. Kastrup och så tåg norrut.
Semester med drinkar? Nej.
Såg jag någon alkohol? Nej.

Efter denna deklaration kommer ännu en. Det är ju en dag då det ska flaggas. Nu flaggar jag för forskning!

I Svenska kyrkan har det byggts högkyrkligt, dvs pastoralt medvetet. Det högkyrkliga är en del i den folkkyrkliga traditionen och kan i Svenska kyrkan inte vara något annat i den mån den hör ihop med f Gunnar eller Albert Lysande, Herman Hedberg och för den delen också Yngve Brilioth.
Den första forskningsuppgiften är rätt enkel.
Hur tänkte och hur byggde f Gunnar i Osby. Krönikeboken är material liksom statistik och hans böcker, förstås. Kyrkostatistik finns att tillgå.
Vad blev det av det hela?

Vidgas perspektivet, tar Dike sig an Jan Redins lilla bok Kyrklig Förnyelse. Hur gick det sedan?, Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1971.

Materialet finns alltså. Problemet är förstås att förstå hur det var och inse vad som skulle kunnat växa om inte drakoniska åtgärder vidtagits mot den s k högkyrkligheten, om inte våren kommit av sig i frostnatten, som f Jan sa.

Nå, det kom samma år 1971 nya präster.
Den stora uppgiften skulle kunna vara att analysera kyrkolivet i Kalmar, dvs stadsdel för stadsdel om inte uppgiften att jämföra Kalmar med en annan stad lockar mer. Karlskrona? Växjö?

Pehr Edwall stod för ett kyrkligt förnyat program i Domkyrkan, det visste alla. Hur var det annars i staden?

Samma sak i Berga, där Bo Byström, som hört till de av Herman Hedberg fostrade, hade en högkyrklig vision för församlingsarbetet. Sta Birgittakyrkan kom till 1975.

I Norrliden fanns jag och det var ingen tvekan om vad jag ville, det skrev jag om i pastoralteologiska böcker. I Norrliden fick vi bygga församling utan särskilt mycket kyrkopolitisk uppbackning. Från det hållet kom mest misstänkliggöranden och försök att stoppa oss. Några kyrkopolitiska slughuvuden i Kläckerberga, Förlösa och Rinkabyholm gav sina bidrag i den kampen. Det dröjde till 1984 innan kyrkan fanns ovan jord

I väster fanns Korset och där byggdes ingenting. Komminister Kristing manade församlingsborna att gå till Birgittakyrkan i Berga i stället! Det skulle bli ändring när Berndt Lindblad kom - och han var högkyrklig.

Med Anders Alberius, högkyrklig, i Birgittakyrkan sedan Bo flyttat till Nybro, och Mikael Hirsch och Peter Hammarlund som adjunkter var det alltför besvärande högkyrkligt när Olle Ekman kom på plats 1982. De två adjunkterna insåg att de skulle flyttas för "normaliseringens" skull.
Nisse Lindström, P Nisse kallad, var "inte högkyrklig men högtidlig", sa han. Och så fick Olle Ekman, den gamle kvinnoprästmotståndaren som tänkt om, glädjen att hälsa Mildred Fischer som adjunkt och dessförinnan se hur Eva Brunne fyllde domkyrkan från golv till tak. 2000 som ska in måste bli just från golv till tak - om man går på siffran.

I söder satt Torsten Mårtensson. Han betraktades som folkkyrklig och det skulle byggas kyrka och bli stort. Kyrkan var klar 1982. Det blev inget lyft, det är den enkla sanningen. På söder skulle alla högkyrkliga försök stävjas. Det lyckades. Och när det var inbrott i de andra kyrkorna sa Lennart Persson, som kom dit med bakgrund i EFS som präst: "Till Johanneskyrkan hittar inte ens tjuvarna."

Forskningsuppgiften, Bengt Olof, är att belysa skillnader och likheter mellan de fem distrikten i Kalmar. Ta åren 1971-2001 eller begränsa uppgiften till 25 år, 1996 alltså. Motivera valet.
Kanske som en meruppgift också att försöka analysera den biskops ord som kom till Två Systrars kapell i Norrliden och utbrast: "Något sådant här finns inte i mitt stift!"
Det var en pigg biskop. Han tyckte jag skulle bli domprost, men hans försök att förankra den saken föll. Då tyckte han att jag skulle bli stiftslektor, men förankringsprocessen misslyckades då också. Jag fann det hela lite lustigt. Visste han ingenting om vad som gäller i Svenska kyrkan?

Gå i arkiven, läs böckerna, ta fram läggen, intervjua dem som var med och notera särskilt att syster Kerstin kommer att påpeka att allt inte var en dans på rosor i församlingsarbetet.
Konsultera Mikael Löwegren, som redan varit inne i frågeställningarna i ett examensarbete.
Lycka till. Vill du ha handledning av en docent i kyrkovetenskap, finns sådan att tillgå.
Den underliggande tesen är den, att högkyrkligheten bygger församling därför att den har en pastoralteologi för den sysslan.

Vilken är hemligheten?
När vi gör vad vi ska, kan Guds Ande göra det som egentligen ska göras.

En annan inte orimlig jämförelse kan utforskas om man prövar det lilla Döderhult och jämför med det fina Oskarshamn. Folk går i kyrkan på ena stället, det ser man av statistiken. Vilken församling, Döderhult eller Oskarshamn, ska räknas som normalkyrklig"? Vart går folk?

Passar inga av dessa föreslagna forskningsuppgifter kanske Niklas Adell, som just pensionerats, kunde bli forskningsföremål.  Hur tänkte han pastoralt och hur gjorde han?
Då blir det till att läsa Martin Thornton och PO Sjögren men också Pastoral för en församling i Svenska kyrkan, Artos, (köp boken, den går för 158:- från förlaget, vad Bokhandeln Arken i Lund tar, vet jag inte).
Fråga Niklas själv, som det är ordning med, om dokumentation. Den finns. Han hör till dem som ser hur teologi och praxis måste höra ihop. En forskningsrapport kunde inledas med en skildring av festligheterna när Niklas gick i pension och kanske kunde framställningen tryfferas med intervjuer med kyrkfolket.

Sankta Elisabeth Hesselblad bad att hennes svenska folk skulle få den katolska tron.
Det ska jag fundera över. Det borde fler göra.