tisdag 7 juni 2016

Oss emellan

Om det var till fjärde himlen har jag inte en aning om, det fanns inga siffermarkeringar, men jag fick plötsligt tillträde till det gudomliga majestätet. Jag hörde Gud Fader tala till Sankta Moder Elisabeth Hesselblad:

- Ja du, Bettan, nu har dom kommit på vad vi vetat länge, att du är ett helgon. Det finns papper på saken, vad dom ska med papperet till. Men det är så det går till i den kyrkliga organisationen. Papperet är mer än Ordet!
Jag har funderat på den där bönen du bad, att ditt svenska folk ska få den katolska tron, det är en stor bön.
- Fader, jag vet. Men jag vet också att vi ska be om stora ting och vänta stora ting.
- Där fick du mig, sa Gud Fader, och skrattade.
- Varför skrattar du? frågade Elisabeth. Du vet ju alla replikerna i förväg.
- Det är roligt ändå. Kanske just därför.

- Får jag alltså vad jag bad om nu när Frasse har ordnat med papper på saken.
- Kära Bettan, du borde veta att mina barn alltid får det de ber om, men nästan aldrig på det viset som de tänkt sig. Det är jag som är Gud och rådgivarna kan jag lyssna på och finner oftast att de som vet vad som borde göras "inte har hela bilden klar för sig", som biskop Sven Lindegård brukade säga. Jobs vänner, du vet.
- Hur blir det då, om man har hela bilden klar för sig?
- Jo, ser du. Jag förbereder saker och ting i god tid och i god ordning. Det är Svenska kyrkan som präglat Sverige, också agnostikerna är kristna agnostiker. Denna kyrka ska vara en katolsk kyrka med katolsk liturgi, det har mindre helgon än du fattat.
- Men det var mycket som inte var så katolskt i den kyrkan.
- Bettan, sa Gud Fader kärleksfullt, det är mycket som inte är så katolskt i Rom heller. Det behöver man inte vara ett envist fruntimmer för att fatta.

- Men Svenska ky...
- Förrän ett ord är på din tunga vet jag det, så jag avbryter ingenting när jag avbryter. Den katolska grundstrukturen har alltid funnits där, ibland så självklar att prästerna inte funderat över den. Och så finns avstegen. Det blir avsteg när människor vill vara herrar i sin Herres kyrka.

- Hur blir det då med det jag bad om? Hur ska det gå till?
- Jag säger ja. Men det blir på mitt sätt. Jag har inget emot kyrkojurisdiktioner, men Livet är mer än detta. Det var Leo X som inte kunde hantera situationen som jag ville. Han var en usel påve och sämre katolik än Martin Luther och när den härvan skulle redas upp var det enklare att köra med paragrafer än med korstecken, om du förstår hur jag menar. Nu tänkte jag att kyrkosystemen skulle få gå lite mer på djupet.

- Och vad ska du säga till dem som då konverterat till den romersk-katolska kyrkan om du får till en reformerad evangelisk katolsk svensk kyrka?
- Om jag får till, jag säger då det! Till konvertiterna säger jag ingenting. De får leva i sin förälskelse. Jag tänkte att svenska folket skulle få en ny kärlek till sin egen kyrka och upptäcka Kyrkans sanna skatt där. Evangeliet. Jag hade tänkt mig att de skulle vara med och stå för Svenska kyrkans katolska tro, alltså möda sig med den och ta fighten, och inte bara klara sig undan svårigheterna och just därför få katoliciteten. Jag talar mest om prästerna. Men jag är, som du vet, inte småsint. Jag får utmana dem  i Svenska kyrkan som fattat vad katolicitetsmarkörer är. Deras bidrag blir viktiga. Om de bara förmår skilja katolicism från papalism, som Anden brukar påpeka.
- Blir det inte rätt mycket städning i det svenska kyrkosystemet då?
- Jo, särskilt i den tankevärld som odlas att reformation betyder "förändring". Reformation betyder att Kyrkan på nytt kommer i form, den form jag har för henne. Den reformatoriska poängen är inte förändring utan förnyelse. Den förnyelsen går så till, att kyrkostrukturen och medlemmarna återvänder till källorna. Ad fontes. Det behöver alla mina barn alltid göra.
Det är radikalt att låta rötterna gå djupt. Det är, som du vet, bara då det blir något. Du är ju inte helgon inte för inte. Och så måste de älska människorna eftersom jag gör det. Fides caritate formata, du vet.

- Jag vet. Får jag ändå, med all respekt, fråga om jag inte kan få en inblick i hur detta ska ske.
- Fråga får du alltid. Det blir en prästväckelse, präster kommer på vad präster ska göra. Det blir en ny medvetenhet hos lekfolket, de som är mina verkliga missionärer. De blir noga med högmässorna och så får de kvalificerad skolning i att kunna ge skäl för sitt hopp. När de gör det, kan nya människor lockas.
Det som var kyrkoliv till 20%, och det är högt räknat på många ställen, blir kyrkoliv till 100%. Och Svenska kyrkan lär sig att folkevangelisera.
Hade Lekmannaskolan funnits kvar, hade lekfolket kunnat få kvalificerad fortbildning, men de idoga får hitta nya möjligheter. Ska en ny lekmannaskola etableras i något sydligt land med tillgång till bad och en del annat som nymoralisterna inte tål, Johannes Döparen avhållit sig från men som min Son gillar?

Med de himmelska synerna är det så, att de kvickt tar slut.
Man famlar efter dem, men vips är de borta. Jag förstår det så, att somligt får vi glimtvis men får inte äga det. Himmelska syner är en kick-start för fortsatt eget arbete, liksom.

I normalfallet börjar väckelse med prästväckelse, att prästen börjar fatta vad de är - och vad de därför inte ska vara. Prästväckelsen fortsätter med att prästen gör sådant människor längtar efter.
https://detgodasamhallet.com/2016/06/01/en-massa/#more-4398

Man behöver kanske fara bort för att hitta det som finns hemma, men det finns egentligen här. Lockar till tro, föder tro och tron föder, ja ni vet. För en kyrka som så tydligt som den svenska står i en tradition från Paulus till Augustinus till Luther och hans svenska lärjungar borde det vara hyfsat enkelt att leva en själavårdande hållning i mötet med längtande och lämpande människor.


19 kommentarer:

  1. Fredrik Fernbom7 juni 2016 kl. 08:30

    Tack för en hoppingivande och verkligt inspirerande (i någon mening säkert också inspirerad) vision! Den förstärker intrycken från förra veckans Lutherresa. "Sveriges folk - ett Guds folk" är inte nationalism i inskränkt mening, det är ett program för Uppsala kyrkoprovins, som var nationalkyrka redan under medeltiden och som reformerades under 1500-talet. Ytterst går det tillbaka på själva missionsbefallningen, som jag, måhända något provocerande, kallar "folkkyrkans instiftelseord". Den är under alla omständigheter instiftelseord för det kyrkliga ämbetet. Lärjungarna sändes ut som apostlar och vi som vigts till tjänst verkar i deras efterföljd. Måtte vi alla besinna detta, dagligen och stundligen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "reformerades under 1500-talet"??
      = avvecklades. /John

      Radera
    2. Nå John, lite längre än så stod den allt kvar.

      Radera
  2. Dream on, dr Sandahl, dream on !!
    Antony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Antony, den fråga som inställer sig är om du vill att en kyrklig gemenskap skall vara romersk-katolsk, eller om målet är den skall vara katolsk. Det finns ju sådana – den ortodoxa kyrkofamiljen t.ex.

      Radera
    2. Målet med kyrklig gemenskap är alla kristnas fulla gemenskap med Petri Stol, dvs med den Katolska kyrkan som förutom att den är "romersk" även är ortodox, orientalisk, maronitisk, anglikansk.... De närmanden som skett mellan Petri Stol och de Ortodoxa kyrkorna är av historiska mått och det verkar finnas goda förhoppningar att, inom en-två generationer, uppnå full kommunion mellan de ursprungliga kyrkorna.

      Dr Sandahl propagerar för en national-"katolsk" "prästväckelse" inom Svky så låt oss titta på dess förutsättningar.
      För det första så är väl hälften (lågt räknat?) av "prästerna" i Svky diskvalificerade pga att de är kvinnor. Av de återstående 50% är en kvalificerad gissning att hälften utgår pga aktivt homosexuellt samliv och seriemonogami.
      Att hela den resterande fjärdedel av prästerskapet skulle få en "prästväckelse" verkar otroligt, men låt mig vara mycket optimistisk och hävda att det blir en tredjedel. En av tolv skulle alltså omfatta den nya vinden av nationell "katolicism" vilket skulle innebära en prästbrist som får den Katolska kyrkans lokala problem med brist på präster att verka som ett smärre administrativt problem.

      F.ö. håller jag med Mikael Liljeström - prästväckelser har knappast varit kraften bakom kyrklig vitalisering utan det har varit klosterlivet, ordensrörelser, lekfolk och asketer som stått för ad fontes och aggiornamento i Kyrkans historia.

      Antony

      Radera
  3. En ekumenisk boservation f"ån östligt håll, framförd med kärlek och respekt för de svårigheter ni dras med i det sammanfallande statskyrkobygget. Dag skriver: "För en kyrka som så tydligt som den svenska står i en tradition från Paulus till Augustinus till Luther och hans svenska lärjungar "
    Denna beskrivning kan man tänka som en tratt: bredast överst och tunnast nedtill. Det betyder att det som finns uppe, fullheten, har svårt, lindrigt talat, att nå ner till verkligheten här. Vidare är det så att hel. Augustinus på sin tid stod i ett stadigt och brett sammanhang, som faktiskt var kritiskt mot hans sätt att behandla Tron, och som i kärlek kunde korrigera dess misstag. När Augustinus blir totalt dominant i Väst,som en del av Karl den Stores anti-bysantinska politik, smalnar tratten och fullheten får det svårt. Luther, liksom hela hans påvliga samtid, tror att Augustinus är central och unik. (vilket i sin tur innebar en omtolkning av de paulinska skrifterna som ingen förut tänkt sig) Då har alltså outsidern blivit norm- och traditionen försnävad. Vad som sedan hände under medeltid och reformation innebar ytterligare, och tillslut dramatisk försnävning:"Allena! Allena! Allena!!" -och än mera så på refomert mark, som ju med tiden kommit att dominera även här.
    För att byta metafor: denna kvist dinglar nu löst på olivträdet, och de kärlsträngar som förbinder den med moderträdet klarar knappt av att hålla den vid liv. det innebär, som alla odlare vet, att risken för angrepp av skadegörare och parasiter är stor, och skulle många mena, fullt observerbar.
    Det enda möjliga är att bli återinympad i stammen. Och då räcker det inte med det påvliga projektet, som redan lider av sina betydande försnävningar och årföljaden förhårdnader. Den friska vävnaden finns innan Augustinus och i andra delar av Kyrkans stora tradition som den augustinska monismen skymt bort: Bed, röj, bredda, ympa!
    Och hur ni gör detta, är er stora möjlighet och ansvar inför Gud.
    PS Prästväckelser är inte det vanliga sättet för domnade församlingar att föryngras. Det är nästan alltid asketerna som står för den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ursäkta petigheten, men en tratt brukar ha den egenskapen att enkelt se till att ALLT som finns högst upp fångas upp och levereras längst ner i pipen.
      /Mikael (en annan)

      Radera
    2. Ja, om inte pipen slaggar igen. Det kan ju om inte annat bli en rejäl inbromsning i flödet...

      Radera
  4. När myndiga, där myndiga människor samlas i Hans namn kommer inte s k präster längre att behövas!
    Ulf H Berggren, ej lekman men myndigman...

    SvaraRadera
  5. Människor som upplever en fullsatt kyrka (eller annan gudstjänstlokal) vid firande av mässa får en gemenskap och längtan efter att var med om samma sak igen.
    Men det förutsätter att både präst och gudstjänstfirare tar sig dit i avsikt att fira mässa och denna strävan fås av den Helige Ande, vanligtvis genom att fira mässa.
    Det kyrkan på många håll i detta land saknar, är eukaristi - tacksägelse.

    SvaraRadera
  6. Amen, amen, amen.

    SvaraRadera
  7. Fader Mikael ger en insiktsfull kommentar, som jag i det stora hela delar!

    Den engelske kyrkohistorien Diarmaid MacCulloch ser i sin bok om reformationen det som en debatt om Augustinus, där de tyska reformatorerna lyfte fram Augustinus tankar om frälsningen och Rom hans tankar om sakramenten. Så stora tänkare som Augustinus är inte alltid helt konsekventa i sitt tänkande (vilket ju också gäller om Luther). Fader Mikael har rätt i att Augustinus (och Luther) måste kompletteras med andra kyrkofäder.

    Fast det gå för långt åt andra hållet. En koptisk diakonvigd diakon, som jag flera gånger mötte under min tid i Beirut, sade: För oss i öst är Augustinus anatema!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Delar du även åsikten att de tre "allena" skulle vara en dramatisk försnävning?

      Radera
    2. Ja, om de, som ofta sker, förstås som 'uteslutande'.

      Radera
  8. Den koptiske diakonen överdrev, vilket biskop Göran förstås noterade. Det är bara att se på alla grekiska biskopar som hetat Avgoustinos. Det är den salige Hippomannen som avses! Det finns en intern diskussion om detta förstås, men hl. Augustinus är ju sådan att folk har svårt att inte älska honom. Att sedan bli "partiideolog" efter sin död-vem rår för det?

    SvaraRadera
  9. "Till källorna", ja, men hellre "Till Källan!" Men jag kanske inte ska övertala detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Övertolka skulle det vara.

      Radera
  10. Zlatan,jovisst.
    Men att gå från att vara en fattig bodhandlardotter i en västgötsk avkrok till att bli helgonförklarad av påven i Rom inför betydligt fler än de som var på Håkan Hellströms konsert!
    Känn på den!

    LG

    SvaraRadera