Oss emellan

Om det var till fjärde himlen har jag inte en aning om, det fanns inga siffermarkeringar, men jag fick plötsligt tillträde till det gudomliga majestätet. Jag hörde Gud Fader tala till Sankta Moder Elisabeth Hesselblad:

- Ja du, Bettan, nu har dom kommit på vad vi vetat länge, att du är ett helgon. Det finns papper på saken, vad dom ska med papperet till. Men det är så det går till i den kyrkliga organisationen. Papperet är mer än Ordet!
Jag har funderat på den där bönen du bad, att ditt svenska folk ska få den katolska tron, det är en stor bön.
- Fader, jag vet. Men jag vet också att vi ska be om stora ting och vänta stora ting.
- Där fick du mig, sa Gud Fader, och skrattade.
- Varför skrattar du? frågade Elisabeth. Du vet ju alla replikerna i förväg.
- Det är roligt ändå. Kanske just därför.

- Får jag alltså vad jag bad om nu när Frasse har ordnat med papper på saken.
- Kära Bettan, du borde veta att mina barn alltid får det de ber om, men nästan aldrig på det viset som de tänkt sig. Det är jag som är Gud och rådgivarna kan jag lyssna på och finner oftast att de som vet vad som borde göras "inte har hela bilden klar för sig", som biskop Sven Lindegård brukade säga. Jobs vänner, du vet.
- Hur blir det då, om man har hela bilden klar för sig?
- Jo, ser du. Jag förbereder saker och ting i god tid och i god ordning. Det är Svenska kyrkan som präglat Sverige, också agnostikerna är kristna agnostiker. Denna kyrka ska vara en katolsk kyrka med katolsk liturgi, det har mindre helgon än du fattat.
- Men det var mycket som inte var så katolskt i den kyrkan.
- Bettan, sa Gud Fader kärleksfullt, det är mycket som inte är så katolskt i Rom heller. Det behöver man inte vara ett envist fruntimmer för att fatta.

- Men Svenska ky...
- Förrän ett ord är på din tunga vet jag det, så jag avbryter ingenting när jag avbryter. Den katolska grundstrukturen har alltid funnits där, ibland så självklar att prästerna inte funderat över den. Och så finns avstegen. Det blir avsteg när människor vill vara herrar i sin Herres kyrka.

- Hur blir det då med det jag bad om? Hur ska det gå till?
- Jag säger ja. Men det blir på mitt sätt. Jag har inget emot kyrkojurisdiktioner, men Livet är mer än detta. Det var Leo X som inte kunde hantera situationen som jag ville. Han var en usel påve och sämre katolik än Martin Luther och när den härvan skulle redas upp var det enklare att köra med paragrafer än med korstecken, om du förstår hur jag menar. Nu tänkte jag att kyrkosystemen skulle få gå lite mer på djupet.

- Och vad ska du säga till dem som då konverterat till den romersk-katolska kyrkan om du får till en reformerad evangelisk katolsk svensk kyrka?
- Om jag får till, jag säger då det! Till konvertiterna säger jag ingenting. De får leva i sin förälskelse. Jag tänkte att svenska folket skulle få en ny kärlek till sin egen kyrka och upptäcka Kyrkans sanna skatt där. Evangeliet. Jag hade tänkt mig att de skulle vara med och stå för Svenska kyrkans katolska tro, alltså möda sig med den och ta fighten, och inte bara klara sig undan svårigheterna och just därför få katoliciteten. Jag talar mest om prästerna. Men jag är, som du vet, inte småsint. Jag får utmana dem  i Svenska kyrkan som fattat vad katolicitetsmarkörer är. Deras bidrag blir viktiga. Om de bara förmår skilja katolicism från papalism, som Anden brukar påpeka.
- Blir det inte rätt mycket städning i det svenska kyrkosystemet då?
- Jo, särskilt i den tankevärld som odlas att reformation betyder "förändring". Reformation betyder att Kyrkan på nytt kommer i form, den form jag har för henne. Den reformatoriska poängen är inte förändring utan förnyelse. Den förnyelsen går så till, att kyrkostrukturen och medlemmarna återvänder till källorna. Ad fontes. Det behöver alla mina barn alltid göra.
Det är radikalt att låta rötterna gå djupt. Det är, som du vet, bara då det blir något. Du är ju inte helgon inte för inte. Och så måste de älska människorna eftersom jag gör det. Fides caritate formata, du vet.

- Jag vet. Får jag ändå, med all respekt, fråga om jag inte kan få en inblick i hur detta ska ske.
- Fråga får du alltid. Det blir en prästväckelse, präster kommer på vad präster ska göra. Det blir en ny medvetenhet hos lekfolket, de som är mina verkliga missionärer. De blir noga med högmässorna och så får de kvalificerad skolning i att kunna ge skäl för sitt hopp. När de gör det, kan nya människor lockas.
Det som var kyrkoliv till 20%, och det är högt räknat på många ställen, blir kyrkoliv till 100%. Och Svenska kyrkan lär sig att folkevangelisera.
Hade Lekmannaskolan funnits kvar, hade lekfolket kunnat få kvalificerad fortbildning, men de idoga får hitta nya möjligheter. Ska en ny lekmannaskola etableras i något sydligt land med tillgång till bad och en del annat som nymoralisterna inte tål, Johannes Döparen avhållit sig från men som min Son gillar?

Med de himmelska synerna är det så, att de kvickt tar slut.
Man famlar efter dem, men vips är de borta. Jag förstår det så, att somligt får vi glimtvis men får inte äga det. Himmelska syner är en kick-start för fortsatt eget arbete, liksom.

I normalfallet börjar väckelse med prästväckelse, att prästen börjar fatta vad de är - och vad de därför inte ska vara. Prästväckelsen fortsätter med att prästen gör sådant människor längtar efter.
https://detgodasamhallet.com/2016/06/01/en-massa/#more-4398

Man behöver kanske fara bort för att hitta det som finns hemma, men det finns egentligen här. Lockar till tro, föder tro och tron föder, ja ni vet. För en kyrka som så tydligt som den svenska står i en tradition från Paulus till Augustinus till Luther och hans svenska lärjungar borde det vara hyfsat enkelt att leva en själavårdande hållning i mötet med längtande och lämpande människor.