Gran, söndag

Nu trodde ni att jag skulle plädera för att julprydnaderna måste vara kvar till Tjugondedag Knut - och det måste de - men Gran är platsen där jag befinner mig. Norge, sålunda.

I förrgår las Kirkelig Fornyelse ner. 12 medlemmar var kvar. De kyrkliga alternativrörelserna kanske skulle må väl av en självkritisk granskning - vad åstadkommer vi när vi håller förtvivlan och missmod tillbaka genom frivilliga insatser för att visa att allt i det kyrkliga inte är kört. Skulle problemen göras vassa som trasiga flaskor och kastas i biskoparnas knä genom att lägga ner? Inte minst de pensionerade biskoparnas knä. Vi vet ju att det finns biskopar som är djupt kritiska mot vad som hänt och händer i och med Svenska kyrkan. Varför erbjuda just dem ett alibi att slippa se och inse...

Det finns sådana som med kyrkopolitiska aktiviteter försökt hålla förtvivlan tillbaka. Jag är själv ett exempel. Det är alltid nyttigt att fråga varför och vilket ansvar som följer med att försöka stå sönderfallet emot.

Jag ska säga något här på stevnet i dag, styrkt av måltidsrasterna på Sanner Hotell. Här är en miljö att rekommendera. Vackert. Och så finns Söstrakirkerne. Undrar ni över semester- eller uflyktmål för vila, pröva Sanners Hotell, Gran. Käket - rummen - miljöet!

Vi inte bara äter gott (och dricker gott - norskt vatten) utan för också begåvade samtal. Msgr Broadhurst är här. Biskop Flemestad med konen hans. Jag skriver konen för det låter roligare än att skriva Kirsten. Här finns fler men och ni får inte hela katalogen.

Jag har varit här tidigare. 1977 första gången, trodde någon deltagare, och det betygas hur viktiga ett par böcker på 1970-talet varit. Om jag förstod målet rätt, hade jag skrivit dem. Man blir nästan lite generad, men tänker på Frälsarens ord om förförelser som måste komma. Nu hörde jag om en ny bok, Godhetstyranniet, skriven av Terje Tvedt. Tyranni hotar demokratin. Stackars Tvedt fick många emot sig. Han skrev sådant som inte fick skrivas. Det skrivna skulle väl kunna komma att tolkas som ett ifrågasättande av själva godhetsnormen, snällismen.

Den insikten för över till frågor som ställts på Bloggardag.

Hur värderar människors värde?
Gav inte Göran Beijer ett fullt begripligt svar, konkret inte minst. Människors värde fastställs dagligen ekonomiskt. Det värdet sätts också efter tillhörighet, förstås. Klass och kön, t ex. Kolla lönekuverten så ser ni.

Kunde man inte tänka sig att vi dock föds med lika värde och samma värdighet? Nej, inte i Sverige. Där aborteras väl omkring 20% av dem som har samma värde. För somliga ligger människovärdet i rondskålen. Detta borde vara mer än ett filosofiskt problem.

Annars är svaret på frågan samma svar som när det undras vad som är synd. Det klara svaret lyder: "it depends". Ska det firas mässa, behövs en präst och inte en förtroendevald trotjänare. Behövs någon som sitter i kyrkbänken med sin familj, är trotjänaren omöjlig att ersätta och betyder allt. Är den förtroendevalde trotjänaren trogen sitt politiska parti, är värdet väsentligen mindre än om den förtroendevalde trotjänaren ser sitt uppdrag som en kallelse från Gud att tjäna sin församling.
Vad är mest värt - vatten eller bensin? Det svaret vet vi. Bensinen är dyrare att köpa. Ska jag köra bil är bensinen värdefullare. Är jag törstig, slår vattnet bensinen - och det kan jag själv mycket enkelt värdera.

Har jag nu skurit skivor så tunna att Dike inte riktigt kan uppfatta vad jag svarar, kan jag bara beklaga. Då får vi nöja oss med +Görans svar bland kommentarerna.

Till frågan om en högkyrklig präst är mer värd en en liberalteologisk Guds tjänare skulle jag kanske avstått från att komplicera det svaret, men gäller frågan salighetens grund, medel och ordning är en liberalteolog närmast värdelös.
Gäller frågan om den liberala teologins förespråkare kan jag bara bekänna min osäkerhet. Blir Jesus något annat än Frälsaren, ett moraliskt dygdemönster t ex, har väl ingen någon egentlig glädje av den prästen. Skälet är enkelt. En sådan präst tjänar inte Guds Ord och är bara i skruvad mening en Guds Ords tjänare, VDM. Verbum Divini Minister.
Jag kan lägga till ett enda. Det kommer en tid när världens tid är förgången då Gud ska värdera både präster och förtroendevalda och fler därtill. Men det är Guds sak. Jag behöver alltså inte värdera vem som var mest värd, Hitler, Stalin eller Churchill. Jag kan ha en mening om den saken ändå. Preliminärt. Lika värde har de inte.

Vad krävs för att kristligheten ska passera den intellektuella gränsen?
Det kravet kan kristligheten aldrig uppfylla för det är kravet på intellektuell redlighet. Den hållningen kan fortfarande värnas i det kyrkliga livet. På Gran i Norge, t ex. Här är de som hade gjort skillnad om Den Norske Kirke hade haft vett att ta vara på deras kompetenser. Nu blev det inte så. När jag tänker på dem som tagit sig fram får jag ett ord i sinnet: "Det är ynkligt att höra små möss nysa". Jag borde haft en konkordans tillgäng för att kolla vem som sa det - en profet eller en apostel eller Frälsaren själv? Det spelar inte så stor roll. För har de inte sagt det, borde de ha gjort det, som ni förstår.

På Gran hörs rejält norskt hostande och harklande i vart fall. Samt skrattsalvor.

Det hördes gregorianik också.
Henrik Ødegaard föreläste och instruerade. Jag gick i ungdom när jag påmindes om att kyrkotonarter och folkmelodiernas tonarter överensstämmer. Vem hämtar vad hos vem? Är det så här en verklig och genuin folkkyrka avslöjar sig, något helt annat, djupare och mer spännande än den kyrkopolitkska glosan. Folklig i själsdjupet, i skapnaden?

Om ni bokar in er på Sanner Hotell i Gran för lite rekreation, så glöm inte att hälsa från mig. Eftersom det är söndag och Strukturutskottet bestämt att jag ska vara snäll blev det så här. Dessutom fick jag mig en kulturafton i går kväll och ska denna eftermiddag försöka klura ut hur jag ska ta mig till Gardermoen. Det sägs att min vän Ottar Myrseth i Ålesund är fena på att fixa sådant. Lycklig den som har vänner i Norge!