Omtugg om 68-rörelsen

Nu kommer jag att tugga om ett kärt tema. Ni behöver inte läsa. Men av anständighetsskäl vill jag skilja "68-rörelsen" från vanlig politisk medvetenhet. Det finns en sådan kristlig 68-rörelse. Den demonstrerade vid Uppsala 68, t ex. Men den fick inte demonstrera på stan så Grenholm & Co gick i gåsmarsch i Uppsala domkyrka med sina plakat. De utgjorde därmed ett radikalt och systembekräftande inslag i kyrkobilden. Inte stadsbilden. Där var de inte önskvärda. Delegaterna skulle få se. Inte folket. Det kallas - demonstration! Men vilken är skillnaden mellan en demonstration och ett spektakel? Andra demonstrerade på gatorna för att föra fram vad de lärt sig i debatter och studier.

Jag tror några av er inser min polemiska poäng.
Den här sortens kristna satt inte i studiecirklar med goda hedningar. Andra gjorde. När radikala studenter läste, diskuterade och drack te hos Cecilia Hector, t ex, så fanns i hennes studentrum också den svenska tidegärden på greppavstånd. Alla högkyrkliga var inte högerkyrkliga, som några fått för sig. Cecilia har sin bakgrund i Gamla Hjelmseryd och läste på Katedralskolan i Växjö. Min lilla poäng att få inom den där "68-rörelsen" återfanns i diskussionerna. De hade viktigare ting för sig än att skriva artiklar ihop med folk av annan tro än kyrkokristendom.

Nu funderar jag sålunda som vanligt över prästsönernas Frostin, Hammar och Lind. De gick dem väl. De kom sig upp. Men jag tycker kanske att Marx och Engels skulle frikännas från deras sällskap. Mycket ont kan ni säga om Marx, Engels och Lenin, för att inte ta ta med kamrat Stalin, men deras tänkande ska inte förknippas med prästsönernas. Då nämner jag inte lillasyster Hammar, hon som 1968 just gick med i Konservativ Skolungdom i Häsleholm. Bilden kanske annars skulle ha kompletterats på så vis.

Så vad är 68-rörelsen? Mer reflex än reflektion? Beviset på att det alltid finns en chans att klättra på andras opinionsbildning? Frasradikalism?

Den faktiska politiska medvetenheten växte fram under 1960-talets tidiga år. Jan Myrdal kunde läsas i Aftonbladet. Apartheidfrågan brände och till den kom Vietnamkriget. Den internationella medvetenhet som kom också ur det vanliga Tredje världen-medvetande som bibringats i söndagsskola och konfirmandundervisning ställde människor inför moraliska och politiska problem långt innan 1968. Det är säkert sant att det finns ett kristet ferment i 60-talets politiska medvetenhet, men den är av annat slag än den som resulterar i "68-rörelsens" karriärer. Tror jag. För det fanns en kristen undervisning som motiverade politiska frågor utan att det blev kyrkoliv. Fråga några av de då radikala om deras bakgrund i kyrkolivet. Frågorna var på allvar. Det ska inte glömmas bort nu.

De kyrkligt radikala utgjorde understundom en patetisk anblick. Ingemar Simonsson fick skit efter Båstadkravallerna, det är sant. Hans insats inskränkte sig till att med folkpartisterna stå på en gräsmatta och titta på när matchen stoppades. Jag har skrivit det förut. Men detta "stående och bligande" räckte för att motorburen lokal ungdom med agrar bakgrund skulle stövla in på Stiftsgården, fimpa cigaretter i mattan och bete sig illa. Det räckte också till att lyfta Ingemar, som senare bodde i närheten av Sveriges Television i Malmö och blev socialdemokrat. Det var många som kunde dra nytta av andras radikalitet, om man så säger.

Frågan som inte ställts med tillräckligt allvar är förstås hur det som framstod som radikalt kunde räcka till för att främja kyrkliga karriärer och skapa kontextuella gemenskaper. Kontextuellt är nämligen fint. Per Frostin var så kontextuell att han ville förbjuda innehav av parabolantenner. Då förstår ni. Men det är märkligt att de kontextuella akademikerna i så ringa utsträckning ter sig folkliga och i så ringa utsträckning haft prästtjänster i miljonprogramsområdena. De var lite finare än så. Och blev finare än så. Fast jag tänker lite dolskt (men nu uppenbarat!) att vi bevittnar en förmåga att för egen räkning kapitalisera radikalitet. Kamrater i ledet har de aldrig varit.

Återstår att skriva avhandlingen om hur de små grupperna tar sig fram och bildar kretsar där man kliar varandra på ryggen och skaffar varandra makt via den subventionerade Kriss-rörelsen, den som blev till intet. Denna maktutövning har eroderat Svenska kyrkan. Dessa i 68-rörelsen/68-kyrkan alerta   har framstått som ljusets änglar endast på grund av att andra kyrkokristna medvetet och illvilligt svärtats ner. Ingen stor sak i det - givet att ljusets änglar kunnat sköta och utveckla kyrkolivet. Det kunde de inte. De visste inte hur man står samman i ifrågasättande gemenskaper och de visste inte hur man står samman med en kategori de gärna talade om - vanligt folk. Det är dessa de finkristnas liv och gärning som borde granskas nu. Johan Sundeens bok behöver en uppföljning på temat "vad hände sen?". Och vad åstadkom de? Är det bråttom? Ja, det är det. Om inte en sådan granskning ska klassas som likskändning.

Nu har jag tuggat om en massa gammalt igen. Men det man inte sagt 25 gånger, har inte gått in. Vad var det för mening med denna drapa? Att komma fram till president Macron och hans valframgångar, de som håller på att utradera vänstern. Sådant har vi sett tidigare och när vi såg just detta tidigare, gick det illa för Frankrike. Är det någon som egentligen kan redogöra för Macrons ideologiska program, det som tidigare vänsterväljare röstar på? Tuggar inte tillvaron på mot elände rätt uppenbart? Och då inte bara i Frankrike.

En sak till. I Östran/Nyheterna slår Bengt Olof Dike i dag fast att det inte är Jesus som utser ledamöterna utan nomineringsgrupperna. Frimodig kyrka har för övrigt inget försteg. "Tror Sandahl att Jesus har detaljerade åsikter om vilka nomineringsgrupper som är bäst lämpade att sköta kyrkans angelägenheter?" undrar Dike. Men det får man väl ändå tro. Jag menar, Gud bryr sig om tillvaron bortom nanosekunder och molekylärbiologi så varför inte hur det går till i den stora staden Nineve? Här anspelade jag på profeten Jonas bok.