Moheda, lördag

Så är jag i hamn och hemma.

Jag har fullgjort det jag planerade för 18 år sedan, att själv fara med barnbarnet till London med ett program som barnbarnet självt fick bestämma. Utom ett. Vi skulle till British Library. Det blev fyra barnbarn och det fjärde är, säger modern, "fjärde barnet". Jag har undrat lite vad det betyder, men antagligen betyder det att ungen är självgående och tar för sig. Hon fullgjorde sitt löfte att bjuda sin morfar på en ale, en ESB. Om aftonen efter Lejonkungen praktiserade hon steg från drillflickorna, jag tror inte det var lärdomar från ridskolan även om jag kunde uppfatta det hela som steg av en spattig häst. Jag försökte lugna det entusiastiska barnet och sa "Sigrid, dom tittar på dig!" Svaret tål att tänka på inte bara 8 mars: "Jag vet, och jag gillar det!" Say no more! Hon gillade dock inte när alla kallade henne "Princess", för det var hon ju inte. Det ledde till en diskussion om alla människors lika värde. Hon trodde på det. Skolan indoktrinerar och morfäder lär ut kritiskt tänkande. Dignity betyder värdighet, inte värde.

Om frun dessutom åker på en sån där rejäl sjukdom, som man ogärna talar om, kanske det finns skäl att vara tacksam att man inte är hemma. Hundarna var orolig och skällde under den aktivitet som dehydrerar kroppen. Det kan handla om djupfrysta hallon som inte ska ätas utan vidare. Say no more!

Torsdagsdepressionen tog jag till mig sent i går kväll. Thomas Petersson vet att förtälja att "vi står i en ny tid som kyrka" och det har vi hört förut också. Det är inte ens intelligens sagt. Den moderna människan har alltid varit modern. I sin tid. Och om detta nya, det moderna vet vi ett. Det kommer att bli omodernt. Den nya tid som Petersson uppfattar att vi står i, blir gammal tid. Och vari det nya består, tror jag inte Peterson har förmåga att förstå. Då skulle det redan nu, karln ska fylla 50 år, ha framgått av åtbörder och tal. Ingen tycks ha kollat sjukskrivningstal i Växjö, där Petersson är domprost eller analyserat det som verkar vara kyrklig organisationskollaps. Inför valet talade han om kyrkoantikvarisk ersättning på Gotland. Han sade sig vilja ha mer pengar, för den har minskat. Jag tog mig för pannan. Det gamla problemet var ju att den ambitiöse länsantikvarien lyckades lyfta in massor med pengar just sin Gotland och att domprosten Hermansson skrev på falska intyg ihop med POSK-aren Harlevi. Men strunta i det! "Jag är ju en ny möjlighet med mina erfarenheter och med min person och kan bidra till något nytt." Peterson har talat. Det låter något. Han tycker också att "det ska bli mycket spännande att få lära känna ärkebiskopen, att få samtala med henne."

Jag inser att vägvalet skulle kunna ses som etiskt, jag måste fråga min vän dr F. Ska man låta dig bli deprimerad när man inhämtar detta eller ska man förfalla till munterhet? Är det om lägen som dessa det heter att verkligheten måste vridas ner till fiktion? Jag har i fallet Peterson inte riktigt kunna förlika mig med att han la ner gudstjänstlivet i Ormesberga, som ni märker.

SKUT-eländet utspelas tydligen med en ny variant. Skadestånd för felaktiga uppsägningar. 50 000:- yrkas. Det kanske är en struntsumma när det kostar 40 miljoner att utreda allt möjligt SKUT-elände. Jag säger ett: jag vill inte läsa om fler missar på kyrkokansliet.

Då har jag ändå inte läst den längre versionen, den som inte ryms i papperstidningen, om kyrkohandboken. Fler kritiker träder upp men kyrkokansliets jurist vill inte kommentera. Han tror tydligen att någon begär att det ska förhandlas via media. Det begär ingen. Men vi begär faktiskt transparens och nu vill jag veta hur det kommer sig, att felaktiga besked lämnades till kyrkostyrelsen för frågan ställdes tidigt. Naturligtvis kan en bok inte tryckas och än minre distribueras om rättighetsfrågorna är olösta. Det leder bara till skadestånd. Om två enskilda haft invändningar kunde byråkratin ägnat sig åt överkörning. Men nu står också Lars G Ståhl bland kritikerna. Det är en man jag håller högt. Han vet vad han talar om, han är synnerligen trevlig att umgås med och klar i förhandlingar. Han vet vad han vill. Han har då förmågan att undvika sin egen trevlighet när han förhandlar. Och Lars är strateg. Thomas Appelqvists genomgång måste glädja Thomas Grahl. Det är faktiskt inte obetydliga magsura gubbar som för fram sina synpunkter utan högst kompetenta analytiker och kritiker som bidrar med kritik. Den borde tas på allvar. Själva förvaltarskapstanken kräver detta.

Modéus II deklarerar nu att han är för religionsfrihet. Intresseklubben noterar. Men var inte Elias Brunzell en så rejäl smäll att Modéus II hade svårt at reda ut begreppen. Vad menade han när han välkomnade böneutropen? Det blir alltmer oklart.

Låt oss nu se framåt och förbereda morgondagens firande. Har ni köpt ljusen och ordnat med allt?