Bloggardags pyttipanna

Det är flera olika teman som anmäler sig, men Bloggardag vet att hacka och blanda till en smakfull anrättning. Dock inte stuvad pyttipanna! Varför folk gör gräddstuvad sådan, det fattar jag inte. Skälet är enkelt: Jag vill inte förstå. Detta noteras på Bloggardag utan varje medveten syftning på bloggkommentatorer. Nu tar vi oss verket an.

Först Bloggardags vän Emma Hedlundh. Hon inte bara sjunger, operetter kanske? Hon är förebildlig när det gäller offerter. Räkna med Emma! Det gör Bloggardag. Saken handlar naturligtvis om kyrkohandboken. Emma har kollat vad den kostar och det är samma bok vi talar om:
Kyrkohandbok Verbum ska ha 429:-, Bokus 347:- och Ad Libris 330:-
Kyrkohandbok musik ska Verbum ha 690:- för, Bokus 470:- och Ad Libris 459:-
Kyrkohandbok musik, spiral kostar hos Verbum 790:-, Bokus tar 537:- och Ad Libris 523:-
Missale kostar på Verbum 1290:-, Bokus 823:- och Ad Libris 781:-
Vår vän dr F lyckades få 10% när han köpte sex kyrkohandböcker till det högre priset. Han kommer att bryta samman om han läser detta och fattar att det fanns billigare alternativ. För två kyrkohandbok musik spiral gav han ett styckpris på 790:- och köpte två. Ingen rabatt. Efter detta höves honom en utlandsresa till ett land med kyrkor utan denna kyrkohandbok, fruktar jag. Men när dr F använder kyrkohandboken efter den 20 maj kommer han var dag att påminnas om att han gjorde ett dåligt köp. Blir inte detta en arbetsmiljöfråga? Eller en andlig fråga: "Ett Jesus än  påminner jag..." (sv ps 498) och så står dr F vid altaret och lamenterar med Jesus om kyrkohandboken. Gudstjänst ut och gudstjänst in, liksom.

Biskop Åke Bonnier har intressen i Ad Libris. Förklarar det rabatten? Man hoppas. Men vilka har då intressen i Verbum? Nävisst nä. Den första boktraven var ju en gåva från Svenska kyrkan till församlingen. Det är något lurt med alltihop. En uppsättning böcker till varje församling men det finns kanske ett antal kyrkor i församlingen och fler böcker behövs till personalen. Lite som att ge bort narkotika på skolgården, tänker den dystert anlagde.

Nu läser jag ett påpekande att kyrkohandbokens papperskvalitet är för dålig. Ruben Baggström var noga med sådant på sin tid. Kritikern säger at handboken inte tål att användas mer än vid ett par dop eftersom dopvatten kan hamna i boken. Då är det kört. Ett sådant påpekande kanske visar sig förödande? Har hela kyrkoohandboksprocessen ändat upp i en begränsat användbar kyrkohandbok? Och har den präst rätt som hävdar att mängden alternativ gör missalet i vart fall mindre användbart som altarbok, kanske till och med oanvändbart? Så bra att Artos kommer med en mässbok då, en sådan som är översiktlig och enkel att använda. Fast ordning för dop har väl inte mässboken? Jag antar att det skulle behövas en användbar handbok i lämpligt urval, en sådan som förr fanns med extra bibelmaterial och sådant en präst kan behöva också vid sjukbesök och vid dödsbäddar.

Prästmötet i Växjö har jag valt att snabbdelta i, dvs fråga klokt folk vad som hände. Det är liksom Reader's Digest. Mötet skulle bli både lättsamt och djuplodande, menade Modéus II. Han hoppades att präster och diakoner skulle få ny kraft i uppdraget "efter att du under några vårdagar fått dröja vid källorna". Avsåg han därmed Bishop's Arms och prästerligt pilsnerhinkande? De andra källorna har väl just präster annars fri och daglig tillgång till vid sockenkyrkans altare om så skulle önskas?

Temat var på något sätt Jesus. Frågan ställdes som föredragstema i Konserthuset: Vart tog Jesus vägen? Kul på sitt sätt givet mötetes tema. Svaret blev en föreläsning om sekularisering.
Nästa stora fråga var "Varför måste Jesus dö?" Om jag förstod svaret på den frågan så var svaret rätt oklart.
Tredje föredraget i Konserthuset ägnades åt frågan "Vem är min nästa?" Det fick jag denna morgon refererat i Smålandskomposten. Rubriken löd: "Det är lätt att få andlig kramp" och vem säger emot.  Modéus II drog ämbetsberättelsen men om detta (med störst nyhetsvärde) fick vi tidningsläsare inget veta.

Efter ämbetsberättelsen följde eftermiddagskaffe samt sändningsmässa med förnyade vigningslöften. Det har inte skett tidigare, sa prosten Bengtsson. Nej, det är en sån där innovation som kom genom högkyrkligheten. Ove Lundin ställde en gång på en kyrkodag frågan i ett föredrag om varför Skärtorsdagen inte firades med fokus på vigningslöftena. God idé. När vi hade präst- och diakonlöften vid Kalmardekanatets Skärtorsdagsmässa (öppen för alla) valde vi att inte avlägga löftena på nytt utan i stället påminnas om dem. Jag tror det är en klokare ordning.  Är inte löftet för hela livet? Var förresten inte Modéus II med någon gång i Kalmar? Men än en gång: det finns en väldig glädje att plocka upp idéer de icke havliga fört fram och låtsas att detta är vad kyrkosystemet innoverat.

Förändringen av prästmöten ser jag. Förr var det akademiskt med prästmötesavhandling, opponenter och därtill en oration. Nu är det påfyllning  i form av föreläsningar, dvs det som studiedagar försåg oss med.

Ta förresten gärna tåget mellan Kalmar och Alvesta för att få en Harry Potter-upplevelse. Det är fortfarande Smålandskomposten i dag som låter oss få veta att ett tåg kolliderat med en kontaktledning.

Efter allt detta tänkte jag aktualisera frågan om kackerlackor. När POD-mötet (det kallas så internt) åt festmiddag tänkte jag över min nyvunna kunskap om just kackerlackor. Jag delar gärna med mig. 60 bitar av kackerlacka är tillåten mängd per 100 gram choklad i USA. Är det mer än så, räknas produkten som hälsovådlig. I medeltal finns åtta bitar av kackerlacka i varje chokladstång, men jag fattar inte vad som menas med chokladstång. Pasta, frukt, ost, vete och popcorn kan innehålla delar av kackerlacka. Hur märks detta? Det kan klia i halsen när vi äter! Då är det en reaktion mot kackerlackan. Det är väl bra att få veta. Bloggardag slår till igen!

Slutligast läste jag kommentarer till gårdagens blogg. Jag ska försöka samla mig för att förstå oenigheterna. De tycks mig avgrundsdjupa. Det är väl lika bra att vi klargör den saken i tacksamhet över att motsättningar går att begripa.