Hantera frustration

Något egendomligt inträffade när nya kommentarer skulle in. De gamla försvann i samma ögonblick. Bloggardag är inte den förste att beklaga, men den tredje. Vid ett tidigare tillfälle har motsvarande inträffat. Nu måste frustration hanteras. Denna krishantering hör till det mänskliga livet, det kan man erfarenhetsmässigt både förstå och veta. Vetskapen att något hänt bortom egen kontroll, vad gör man med den? Är det tillståndet för det mesta med det mesta? Bloggardag förfaller till grubblerier. Detta skulle blivit en så trevlig lördag och så börjar den så här vemodigt! Kan det vara så att annan elektronik inte riktigt fungerar som den ska? Nu verkar allt mycket komplicerat.

Bloggen skulle fortsatt på det aggressiva spåret med jakt på person och inte bara i sak. Nu uppkommer ännu ett problem. Ska det riktas personkritik behöver vi förstå drivkrafterna och upprepa för oss själva när vi möter den fulländade idiotin, att de som driver denna likväl inte tycker att den är idiotisk utan verkligen tänker så och tycker detta är klokskap. "Funktionell dumhet" ger idiotin livsrum, Lebensraum, och det tarvar den. Denna dumhet stofferas inte bara med goda avsikter utan också med stora förhoppningar. Det kan då knappast gå mer än illa. Möjligtvis inte bara illa utan värre.

De stora systemen är svåra att genomskåda. Svenska kyrkan är ett litet system, men på många sätt en spegelbild av samtid och samhällsbygge. Det är möjligt att se de stora mekanismerna om man öppnar den lilla låda som Svenska kyrkan utgör och tittar ner i den. Anar ni problemen? Fattar ni att få är byxade att hantera dem?

Det är som med de stora skogsbränderna. De fromma förhoppningarna håller inte. Bristerna är uppenbara. Bloggardag har följt tillräckligt många övningar med samverkan militärt och civilt för att inte göra sig några som helst illusioner om vad som pågår i beslutsapparaterna ett stycke upp. Formen för nyhetsförmedling är också omöjlig, för många reportrar vet alldeles för lite och ingen har tid att egentligen berätta om saken (om det ens är möjligt). Av detta ska göras direktsända inslag.  Det är inte bara synd om lyssnarna. Nog skulle man väl ändå vilja förstå hur det kom sig att man utan vidare gjorde sig brandbekämpningskapacitet med HKP 4 kvitt utan att se till att ersätta denna kapacitet. Sannolikt handlar det om förhoppningar och bristande förmåga att göra riskanalyser. Men överstens ord gäller: "Det värsta inträffar vid sämsta tänkbara tillfälle. Det ska vi planera för."

På samma sätt med de storslagna lösningarna i Svenska kyrkan. Barbara Tuchmanns insikt att det alltid funnits någon som sett faran när majoriteten glatt rusat på ett håll och inte velat lyssna, är grundläggande. Människor fungerar så.

Berättelsen om Rehabeam som förkastar de råd han får kan anföras. Barbara Tuchmann har det som ett av sina exempel. 1 Kung 12. Gå hårt fram med argumentet att "min lem är grövre än min fars lår". Kungen vägledd av eliten lyssnar inte på folket. Det blev katastrofalt. Ni kan läsa själva och förstå machotänkandets uppenbara brister. Men eliten tänker så här och tyckte att det råd Rehabeam fick var välövervägt och klokt. Det hela ledde till den förödande splittringen. Bibelläsande ger dystra insikter också. Bloggardag hör till dem som menar att löftesbrytarpolitiken i Svenska kyrkan håller samma klass som Rehabeams politik.

Det som då bekymrar blir förstås frågan vad Gud tillåter och varför. Herren hade ju på något för Bloggardag konstigt sätt styrt katastrofen. Är detta styrande Guds sätt att bara strunta i folket. Det blir som vi vill. Det är rätt förskräckande. Eller blir det så här eländigt för att människor finner sig till rätta med orätten och inte på någon punkt markerar att de vill något annat? Denna stillsamma, anpassliga hållning betraktas som klok och välavvägd, men hur klokt är det i en kyrka om den fromme Olov Hartman gör den andligt klarsynta bedömningen att det går åt helvete? Bokstavligen. Bloggardag kan upprepa sig, äldre herrar gör gärna det. Det är mer än 60 år sedan Hartman sa detta, han menade det bokstavligen och då skule vi väl nu kunna avgöra om det verkar som om Hartman uppenbart hade fel?

Nå, man kan ligga på soffan, grilla lamm och äta kalvfilé, sjunga (för att inte säga skråla), dricka vin förstås och använda deodorant. Många präster i Svenska kyrkan gör så. De är bekymmerslösa för det är den hållning som ger minst bekymmer men belönas med uppskattning. De kommer att få gå främst. Men då kanske man ska läsa lite Amos för att få perspektiv. Amos 6:4-7. Josefs skada borde bekymra. Hållningen att skjuta från sig olycksdagen är – olycklig.

Då kan Bloggardag återvända till eländet med de försvunna bloggkommentarerna. Är själva försvinnandet också ett resultat av att Herren styrt? Bloggardag gjorde det inte. Eller är det helt enkelt värmens fel? Dessutom verkar elektroniken ha återhämtat sig. Bloggardag kan lägga sig på elfenbenssängen ett tag till. Här ska dock ingen Amos och ta ifrån honom den glädje han föresatt sig att denna lördag ska ge honom.