Demokratri förutsätter ett kunnigt folk och människor som skaffar sig information. Min folkskollärare Nils Rubin hade varit journalist men fått magsår och skolats om. Frihetsfrågorna drev han, närmast exercerade oss i. Vi har yttrandefrihet och vi har tryckfrihet - ochy ett ansvar att skaffa oss kompetens att delta i den för demokratin nödvändiga debatten. Vi skulle kunna ställa kritiska frågor. Och tidningar måste förstås läsas. Nils Rubin såg till att ta upp nyheterna i tidningar till analys, diskussion kanske är att ta i för vi var ju rätt späda i folkskolan. Men Kalle och jag diskuterade, rast efter rast. Vi försökte analysera var vår lärare politiskt hörde hemma, valhemligheten var han tydlig med. Vi misstänkte folkpartiet. Journalistiken höll han högt och tog oss till Växjö med besök på Smålandsposten. 1959/60 var det inte så illa.
När Publicistklubben vill öppna för alla debatter är det "komplett vansinne", får vi veta av Mattias Irving, Dagens Seglora (17/4) John Stuart Mill hör uppenbarligen inte till Irvings favoritlektyr, annars har Mill skrivit om just yttrandefriheten. Irving ser att journalister "börjat abdikera från riollen som kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet". Så ser alltså Irving på sin roll. Kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet! Är det bara jag som känner ett slags yrsel?
Skulle alltså journalister av alla vara kvalitetssäkrare för det offentliga samtalet - och vad gör journalisten som ser sig vara kvalitetssäkrare. Säkrar kvaliteten, förstås. Det betyder: tar bort sådant vi inte ska prata om. Stoppar samtal. Ordet är "tillåter" - tillåter inte somliga att uttala sig och kritiserar, som Helle Klein, Frimodig kyrka för att jag tillåtits skriva i ett olämpligt forum - men diskuterar aldrig texten.
Ni fattar för ni är ju begåvade. Och ni fattar att detta är utslag av ett tänkande som inte är demokratiskt. Alla har i en demokrati ansvar för samtalet och dess kvaliteter.
Nu tror jag mig veta att journalister misstros. Det finns dugliga journalister - jag räknar inte upp namnen här. Men det finns också dumfånar, journalister som har en agenda och genomför den. När de ringer, kan man förstå vinklingen innan de hämtat hem materialet. Det de publicerar är föga igenkännligt för sden som besvärat sig med att besvara frågor. Nu är läget ett annat. Det finns, som det heter, alternativa plattformar. Vi kan hämta annan information. Men det förändrar inte att ansvaret för att kvalitetssäkra samtalet fortfarande är vårt, inte journalisternas. Vi har ansvar att kritiskt granska resonemang. Men i de fina rummen måste man fatta vilka missförhållanden som ger avtryck i de alternativa medierna. Vill man inte se och förstå vad folk ser och förstår, då är det inte bara problem i de fina rummen utan i samhället. I en tid när man söker syndabockar och struntar i sakfrågor och besvärande nyanser, finns det bara en väg att gå. Värna det demokratiska samtalet och tänka att just detta samtal har kraft att röja bland argument som inte tål dagsljus.
Jag ser i tidningen Barometern (17/4), att mitt svar om Stasi och stiftet bemöts och detta med en slutreplik. Jag får alltså inte försvara mig mot påståendet att jag bakvägen försökte komma in på Svenska kyrkans forskningssekretariat (osant och dementerat i kyrkomötet av den dåvarande styrelsen)) eller svara på påståendet att jag "mer än någon annan i Svenska kyrkan har tagit heder och ära av särskilt Hammar!" (vilket också är uppenbart osant) Vad har detta med Stasi och stiftet att göra. Jo, förstås att jag påstås avslöja mig själv. Så t ex hade två anföranden anförts i den första artikeln som bevis på att jag varit tyst i kyrkomötet. Nu läggs det mig till last att anförandena var sex stycken. Men om jag talade utförligt - varför anklagas jag då för tystnad?
Slutreplik - och därmed kvalitetssäkring av det offentliga samtalet, kan jag förstå.
Jag har haft viktiga lärare. Men det fanns andra, veritabla skithögar som njöt av sin maktposition. De kunde vilja debattera - men Gud nåde den som förde fram fel åsikter. Det syntes i betyget när de förlorat debatt och klassen skrattat. Vi visste. Den som har maktböjelser av detta slag kan knappast satsa på lärargärningen längre. Så vad göra? Man kan bli journalist med alla maktmedel som gamla lärare hade - och med möjlighet att låtsas ett fritt samtal men se till att få sista ordet, att betygsätta och förstås att kränka. Själva kränkningen heter att man kvalitetssäkrar det offentliga samtalet.
Vi kanske skulle börja tala mer om kall - som man gjorde om präster, sjuksköterskor och journalister förr i världen? Vilka konsekvenser skulle det få? Och vad händer om vi hävdar demokrati som folkets ansvar och inte låter demokrati blir röstning sedan partistrateger, marknadsförare och reklamfolk gjort sitt, dvs gjort sitt bästa för att lura oss, förvandla medborgare till konsumenter.
torsdag 18 april 2013
onsdag 17 april 2013
Dröbak
Jag förbereder mig för att passera Dröbak. Nå, DFDS-kaptenen ska väl kunna sin sak. Oslofjordens yttre linje är 7000 meter bred. Men jag behövde friska upp kunskaper om kustförsvaret. Oscarsborgs tre kanoner kunde jag men en del av den utbildning jag fått är uppenbarligen lite mytisk. Inte värre än att kanonerna heter Mose, Aron och Josua (fast jag tror norrbaggarna stavar Josuas namn annorlunda). Varför dessa bibliska namn? Jo, när kanonerna - 28-pjäser - skulle lastas ur transportbåten, åkte den första i vattnet. Den kanonen blev självfallet Mose, som räddats ur vattnet. Syskonkanonen blev förstås Aron, ty detta var i biblisk tid om än i Norge och kring 1902-1903. Lite senare kom Josua på plats, tror jag.
Vid Oscarsborg är det trångt. När kryssaren Blücher och hela den marina invasionsstyrkan skulle passera 8-9 april 1940, hoppades den tyska krigsledningen på överraskningsmomentet. Och det gick för det mesta bra - eller dåligt, hur man nu ser det. Men Blücher sänktes. Jag ska inte dra den historien särskilt nu. Det intressanta är inte överste Eriksen, som gav skjutorder. De intressanta är alla de andra. Eriksen gjorde vad han övat att göra. Vad gjorde de andra? De såg i mörkret också krigsfartyg, som plötsligt gick förbi. Någon fattade inte vad han såg förrän det var för sent, en svimmade och någon annan skulle skjuta varningsskott - och när det skottet skjutit hade krigsfartyget försvunnit in i mörkret.
Att varning på varning kommit till den norska regeringens kännedom ska man minnas. Den eskader som var på väg genom Bälten rapporterades. Ilastningen i Swinemünde rapporterades. Men utrikesministern trodde på fredliga förhandlingar och hoppades möjligtvis på Royal Navy. Det var ingen ände på felbedömningarna och defaitismen blev grundhållning i ett försvar som alltmer urholkats.
Vad hade alltså överste Eriksen och alla hans officerskollegor gjort? De hade sett nedrustningen och de hade övat med små förband. Öva kunde de. Med övningar är det så, att de efter några dagar tar slut och dokumenteras. Papper skrivs och pärmar bärs. Säga vad man vill om officerskåren - men öva kunde den. Till sist blev övningen själva livsformen. Vad övningen var till för, talade man inte så mycket om. Det fanns en beredskap för övning men inte för krig. Överste Eriksen hade i alla fall fattat vad övningen syftade till. I ett kritiskt läge kunde han ge skjutorder, för han visste vad försvaret var till för och vad man övat för.
Vi då? Jag kom förstås att tänka på det kyrkliga s k läget. Är vi inte bra på övandet, dokumenterandet och pärmbärandet - fast nu på det eleganta sättet, att vi bär våra laptops och med högtidlig min slår upp dem vid våra viktiga - eller oviktiga - sammanträden? Vi kan åstadkomma gröna bokslut, ordna goda lösningar för allt vårt utanverk, bekymrade sköta alla husen (till sist får vi fram de nödvändiga pengarna) och konferera - öva - kring alla möjliga viktiga frågor. Några av de viktiga frågorna har stort muntrationsvärde, vi lever gott på tron (den andra dött för) och har nöje av trons uttrycksformer. Men trons hårdhänta realiteter - är det med dem som med officerarna natten den 8-9 november 1940? Förutom överste Eriksen, som på ett ögonblick förstod vad han övat för i alla dessa år - och visste att det beslut han fattade kunde göra honom till krigshjälte eller få honom arkebuserad.
Blev han krigshjälte. Egentligen inte. På privat initiativ restes statyn över honom många decennier senare. De som ingenting gjorde den där natten - eller gjorde allt fel - hade väl inga motiv att hylla den som gjorde rätt?
Nu ska jag bara i mitt i mitt bibliotek (avd S, krigsväsen eller avdelningen för geografi, vilken bokstav det nu är) kolla hur brett sundet är söder om Dröbak samt titta efter hur djupt det är (DFDS-kaptenen ska förstå att det finns kompetenta passagerare ombord). När jag väl passerar, ska jag se om jag norr om Oscarsborg upptäcker varifrån torpederna sköts. För det som till sist knäckte Blücher var torpederna. Har jag aldrig varit i farvattnen förut? Jodå. Men för den som utbildats på Oscar-Fredriksborg (KA1) är det en njutning att se kustartilleriet också i väst. Vapenslaget kom till när Sverige och Norge var ett och forten hör till samma system.
Vid Oscarsborg är det trångt. När kryssaren Blücher och hela den marina invasionsstyrkan skulle passera 8-9 april 1940, hoppades den tyska krigsledningen på överraskningsmomentet. Och det gick för det mesta bra - eller dåligt, hur man nu ser det. Men Blücher sänktes. Jag ska inte dra den historien särskilt nu. Det intressanta är inte överste Eriksen, som gav skjutorder. De intressanta är alla de andra. Eriksen gjorde vad han övat att göra. Vad gjorde de andra? De såg i mörkret också krigsfartyg, som plötsligt gick förbi. Någon fattade inte vad han såg förrän det var för sent, en svimmade och någon annan skulle skjuta varningsskott - och när det skottet skjutit hade krigsfartyget försvunnit in i mörkret.
Att varning på varning kommit till den norska regeringens kännedom ska man minnas. Den eskader som var på väg genom Bälten rapporterades. Ilastningen i Swinemünde rapporterades. Men utrikesministern trodde på fredliga förhandlingar och hoppades möjligtvis på Royal Navy. Det var ingen ände på felbedömningarna och defaitismen blev grundhållning i ett försvar som alltmer urholkats.
Vad hade alltså överste Eriksen och alla hans officerskollegor gjort? De hade sett nedrustningen och de hade övat med små förband. Öva kunde de. Med övningar är det så, att de efter några dagar tar slut och dokumenteras. Papper skrivs och pärmar bärs. Säga vad man vill om officerskåren - men öva kunde den. Till sist blev övningen själva livsformen. Vad övningen var till för, talade man inte så mycket om. Det fanns en beredskap för övning men inte för krig. Överste Eriksen hade i alla fall fattat vad övningen syftade till. I ett kritiskt läge kunde han ge skjutorder, för han visste vad försvaret var till för och vad man övat för.
Vi då? Jag kom förstås att tänka på det kyrkliga s k läget. Är vi inte bra på övandet, dokumenterandet och pärmbärandet - fast nu på det eleganta sättet, att vi bär våra laptops och med högtidlig min slår upp dem vid våra viktiga - eller oviktiga - sammanträden? Vi kan åstadkomma gröna bokslut, ordna goda lösningar för allt vårt utanverk, bekymrade sköta alla husen (till sist får vi fram de nödvändiga pengarna) och konferera - öva - kring alla möjliga viktiga frågor. Några av de viktiga frågorna har stort muntrationsvärde, vi lever gott på tron (den andra dött för) och har nöje av trons uttrycksformer. Men trons hårdhänta realiteter - är det med dem som med officerarna natten den 8-9 november 1940? Förutom överste Eriksen, som på ett ögonblick förstod vad han övat för i alla dessa år - och visste att det beslut han fattade kunde göra honom till krigshjälte eller få honom arkebuserad.
Blev han krigshjälte. Egentligen inte. På privat initiativ restes statyn över honom många decennier senare. De som ingenting gjorde den där natten - eller gjorde allt fel - hade väl inga motiv att hylla den som gjorde rätt?
Nu ska jag bara i mitt i mitt bibliotek (avd S, krigsväsen eller avdelningen för geografi, vilken bokstav det nu är) kolla hur brett sundet är söder om Dröbak samt titta efter hur djupt det är (DFDS-kaptenen ska förstå att det finns kompetenta passagerare ombord). När jag väl passerar, ska jag se om jag norr om Oscarsborg upptäcker varifrån torpederna sköts. För det som till sist knäckte Blücher var torpederna. Har jag aldrig varit i farvattnen förut? Jodå. Men för den som utbildats på Oscar-Fredriksborg (KA1) är det en njutning att se kustartilleriet också i väst. Vapenslaget kom till när Sverige och Norge var ett och forten hör till samma system.
tisdag 16 april 2013
Det öppna samhället, den öppna kyrkan och dess fiender
När det talas om öppenhet, ska det talet misstros. Öppen kyrka för alla bildades som en utbrytning från POSK och var öppen för "alla" - men inte för oss. I så fall hade ju engelskdocenten fortsatt i POSK tillsammans med oss andra. Sedan gjorde POSK misstaget att efter denna utbrytning anpassa sig. Man kunde förstås säga att detta var en s k naturlig utveckling. Egentligen tror jag inte det. Men partier måste finnas för att sanningen ska stå klar, det vet jag också, för det har aposteln anförtrott mig.
Likväl är öppenheten till för att försvaras. Fienderna är ju de som inte tar den öppna debatten och gör det på ett intellektuellt anständigt sätt, dvs i sak och inte i person. I den sortens debatter handlar det om att sakligt klargöra vari motsättningen består. Också detta kräver en viss övning i misstänksamhet. "Vi kallar det olika kyrkosyn men egentligen är det så, att vi inte tycker om varandra." Verktygen för denna debatt är texter - böcker, artiklar - och belägg. Och man måste veta vad ens meningsmotståndare faktiskt menar. Medeltidens akademiska hållning att du först säger vad du menar och jag återger vad du menar med mina ord så att du hör att jag fattat INNAN debatten börjar, är en god regel. Ska det alls smidas tankar och inte bara hojtas, måste det gå till ungefär så.
Nu klagas över samtalstonen i det kyrkliga. Den har nog brutaliserats i den meningen att vi kan läsa sådant som tidigare bara sas - men är inte hatat lika verkligt också om det inte är lika verksamt? Och det kyrkliga hatet är väl fullkomligt begripligt. De som ropar de fina orden om den fina verkligheten och hör andra av oss säga emot, måste ju bli våldsamt frustrerade. För tänk om det är så illa som somliga av oss säger? Det får det inte vara - för de som ropar de fina orden ser inga utvägar då. Och jag följde en sajt där biskopsval i ett stift diskuterades. Där sas mer än vad som dömdes i Helander-affären.
Eller den där smedjan som höstat in en miljon från Sensus och pengar från det kyrkliga systemet. Klart att de måste vara arga. Börjar de kritiska frågorna ställas, blir det totalkris och de anställda arbetslösa. Kris är det nog redan, när Helle Klein drar. Nu presenteras hon i media som ledarskribent på Dagens Arena. Kapten lämnar det sjunkande skeppet. Klart att dom blir arga på oss andra då och måste skaffa sig Lebensraum och existensberättigande genom att hojta högre. Aldrig har smedjan behövt sina fiender så mycket som nu, när den ovälkomna uppmärksamheten drabbar.
Jag vill passa på att ge den korrekta informationen till den som i någon av gårdagens sändningar hörde Helle Klein presenteras som "Helle Clown", detta måste vara ett hörfel, kanske därtill ett illasinnat hörfel. Helle var utomordentligt tydlig och bra i sina analyser av eländet inom S och ställde den avgörande viktiga frågan hur en arbetarekommun kan desavouera ett val som kongressen gjort. Helles analys av tystnadens strategi var också intressant. Hur länge håller tystnaden - om de som tiger ska framstå som regeringsdugliga? Det är faktiskt S-kris.
Jag kan återvända till samtalsklimatet i Svenska kyrkan. Förändringen över år är att de argument som först förekommer i anonyma insändare sedan blir anständiga argument i den teologiska debatten - men utan besvärande belägg. Ta och analysera ämbetsfrågan. Där syns det tydligt och tro mig, hatet var verkligt. Till det yttre anständiga kyrkoherdar i ämbetsmannaslipsar drev en fullkomlig hatkampanj mot de högkyrkliga prästerna, inte minst när de skulle skilja kyrka-stat eller diskuterade vad ämbetet egentligen är. Metoden i tidningen SKT var att inte tillåta öppen debatt. Alltså startades SPT.
Öppenheten kräver studier. Det är de pålästa som ger de goda argumenten och övertygar varandra. Det var så som biskop Gottfrid Billing beskrev beslutsfattargången i Svenska kyrkan. "Vi övertygar varandra med goda argument."
Billing dog 1925.
Likväl är öppenheten till för att försvaras. Fienderna är ju de som inte tar den öppna debatten och gör det på ett intellektuellt anständigt sätt, dvs i sak och inte i person. I den sortens debatter handlar det om att sakligt klargöra vari motsättningen består. Också detta kräver en viss övning i misstänksamhet. "Vi kallar det olika kyrkosyn men egentligen är det så, att vi inte tycker om varandra." Verktygen för denna debatt är texter - böcker, artiklar - och belägg. Och man måste veta vad ens meningsmotståndare faktiskt menar. Medeltidens akademiska hållning att du först säger vad du menar och jag återger vad du menar med mina ord så att du hör att jag fattat INNAN debatten börjar, är en god regel. Ska det alls smidas tankar och inte bara hojtas, måste det gå till ungefär så.
Nu klagas över samtalstonen i det kyrkliga. Den har nog brutaliserats i den meningen att vi kan läsa sådant som tidigare bara sas - men är inte hatat lika verkligt också om det inte är lika verksamt? Och det kyrkliga hatet är väl fullkomligt begripligt. De som ropar de fina orden om den fina verkligheten och hör andra av oss säga emot, måste ju bli våldsamt frustrerade. För tänk om det är så illa som somliga av oss säger? Det får det inte vara - för de som ropar de fina orden ser inga utvägar då. Och jag följde en sajt där biskopsval i ett stift diskuterades. Där sas mer än vad som dömdes i Helander-affären.
Eller den där smedjan som höstat in en miljon från Sensus och pengar från det kyrkliga systemet. Klart att de måste vara arga. Börjar de kritiska frågorna ställas, blir det totalkris och de anställda arbetslösa. Kris är det nog redan, när Helle Klein drar. Nu presenteras hon i media som ledarskribent på Dagens Arena. Kapten lämnar det sjunkande skeppet. Klart att dom blir arga på oss andra då och måste skaffa sig Lebensraum och existensberättigande genom att hojta högre. Aldrig har smedjan behövt sina fiender så mycket som nu, när den ovälkomna uppmärksamheten drabbar.
Jag vill passa på att ge den korrekta informationen till den som i någon av gårdagens sändningar hörde Helle Klein presenteras som "Helle Clown", detta måste vara ett hörfel, kanske därtill ett illasinnat hörfel. Helle var utomordentligt tydlig och bra i sina analyser av eländet inom S och ställde den avgörande viktiga frågan hur en arbetarekommun kan desavouera ett val som kongressen gjort. Helles analys av tystnadens strategi var också intressant. Hur länge håller tystnaden - om de som tiger ska framstå som regeringsdugliga? Det är faktiskt S-kris.
Jag kan återvända till samtalsklimatet i Svenska kyrkan. Förändringen över år är att de argument som först förekommer i anonyma insändare sedan blir anständiga argument i den teologiska debatten - men utan besvärande belägg. Ta och analysera ämbetsfrågan. Där syns det tydligt och tro mig, hatet var verkligt. Till det yttre anständiga kyrkoherdar i ämbetsmannaslipsar drev en fullkomlig hatkampanj mot de högkyrkliga prästerna, inte minst när de skulle skilja kyrka-stat eller diskuterade vad ämbetet egentligen är. Metoden i tidningen SKT var att inte tillåta öppen debatt. Alltså startades SPT.
Öppenheten kräver studier. Det är de pålästa som ger de goda argumenten och övertygar varandra. Det var så som biskop Gottfrid Billing beskrev beslutsfattargången i Svenska kyrkan. "Vi övertygar varandra med goda argument."
Billing dog 1925.
måndag 15 april 2013
Den som väntar ...
Efter en någotsånär idog förmiddag läser jag äntligen Dagens Segloras ledare.
Alla vet att jag tänker annorlunda än Dagens Seglora, vilket skulle kunna bero på att jag tänker, men detta lämnar jag för stunden osagt. Jag inser att jag dock inte håller med.
Ledaren heter: "Sorglig historia utan vinnare". Men så är det väl inte? För en del är det väl en glad historia - för journalisterna som fick driva och skriva inte minst?
Underhållningsvärde eller värde som underhållningsvåld hade historien för en del ohelgat folk. Skrattsalvorna när folk tänkte på Dagens Seglora mättes i höga decibeltal. Detta vet Helle Klein.
Hon nåddes av ekot från skratten och i tv - där två journalister samtalade med två journalister när S-ledningen vägrat komma (betalar vi tv-licens för sådant?) - och var så frustrerad att hon kallade Omar Mustafa för Mustafa Omar. Så historien var inte enbart sorglig. Den hade sina poänger och avslöjade något vi annars inte fått veta.
Utan vinnare? Ånä. Frimodig kyrka står väl som vinnare.
Dagens Segloras kampanj gick ömkligt under. Inte ska man tro att Dagens Seglora nu kan be om ursäkt och backa - men alla kan se.
Hur det kommer sig att Veronica Palm måste fram kan jag fatta. Hon är arbetarekommunens ordförande och när partiledningen gömmer sig, skickas hon fram. Men vår vän från kyrkomötet Olle Burell borde väl få lite uppmärksamhet också. Han är ju förste ombudsman och därmed den förste tjänsteman som såg till att Mustafa fördes fram för val till partistyrelsen. Eller har jag missförstått något?
Alla vet att jag tänker annorlunda än Dagens Seglora, vilket skulle kunna bero på att jag tänker, men detta lämnar jag för stunden osagt. Jag inser att jag dock inte håller med.
Ledaren heter: "Sorglig historia utan vinnare". Men så är det väl inte? För en del är det väl en glad historia - för journalisterna som fick driva och skriva inte minst?
Underhållningsvärde eller värde som underhållningsvåld hade historien för en del ohelgat folk. Skrattsalvorna när folk tänkte på Dagens Seglora mättes i höga decibeltal. Detta vet Helle Klein.
Hon nåddes av ekot från skratten och i tv - där två journalister samtalade med två journalister när S-ledningen vägrat komma (betalar vi tv-licens för sådant?) - och var så frustrerad att hon kallade Omar Mustafa för Mustafa Omar. Så historien var inte enbart sorglig. Den hade sina poänger och avslöjade något vi annars inte fått veta.
Utan vinnare? Ånä. Frimodig kyrka står väl som vinnare.
Dagens Segloras kampanj gick ömkligt under. Inte ska man tro att Dagens Seglora nu kan be om ursäkt och backa - men alla kan se.
Hur det kommer sig att Veronica Palm måste fram kan jag fatta. Hon är arbetarekommunens ordförande och när partiledningen gömmer sig, skickas hon fram. Men vår vän från kyrkomötet Olle Burell borde väl få lite uppmärksamhet också. Han är ju förste ombudsman och därmed den förste tjänsteman som såg till att Mustafa fördes fram för val till partistyrelsen. Eller har jag missförstått något?
Vem kan vara sosse?
Stockholms Arbetarekommuns ledamot fick gå, sedan han valts till ersättare i den socialdemokratiska partistyrelsen. För Omar Mustafa satt där utan att de principiella frågorna tagit upp, som Anne-Marie Lindgren påpekar i Östran/Nyheterna idag. Förste ombudsman i den kommunen är Olle Burell, socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet. När nu Mustafa lämnat, hamnar vi inte i den intressanta situationen att en muslim är med och avgör det kyrkopolitiska programmet för S. Men också den som inte tillhör Svenska kyrkan kan sitta i partistyrelsen - och fastställa det kyrkopolitiska programmet!
Vad debatten om Mustafa handlade om, är inte så lätt att urskilja. Dagens Seglora har jag inte läst ännu, publikationen tog tydligen helgledigt under det dramatiska skeendet. Men jag återvänder till Anne-Marie Lindgren och Östran/Nyheterna. Hon ställer frågan om man som muslim får vara med i det socialdemokratiska partiet.
"Svaret är förstås att man får ha vilken religion eller icke-religion man själv vill och vara medlem i socialdemokratin, bara man delar partiets grundvärderingar.
Och om den kyrka man tillhör har uppfattningar som inte stämmer med socialdemokratins, så är det faktiskt OK - så länge man själv inte accepterar dem."
Kan alltså en katolik - osagt om katoliken är romersk, nordisk eller evangelisk - vara sosse? Svaret är inte, alls inte, självklart. Kan den som med Kyrkan menar att det finns en Guds egen uppenbarelse - att Gud gör sin vilja känd - och att Guds vilja måste följas om man ska vara lärjunge, vara sosse? Är den gamla idén med en kristen organisation inom partiet egentligen ett försök att röstmaximera och utslag av kvoteringstänkande? Gjorde Mustafa-historien något tydligt för kristna sossar?
Vilken fråga var det egentligen som fällde Omar Mustafa - eller var det bara drevet? Kan en socialdemokrat vara av meningen att äktenskapet är till för en man och en kvinna - eller var det här Mustafa slirade? I så fall: vilken är kopplingen mellan frågan om vad ett äktenskap är - och var själva ordningen med äktenskap är grundad (hos Gud eller hos oss?) - och tanken på alla människors lika värde? Blandas inte kategorierna? Eller är det det politiska språket som måste granskas eftersom det slirar på ett tankebefriande sätt?
Omar Mustafa kanske ska avfärdas som bitter. På så vis behöver ingen ta upp hans frågor. Jag hör till dem som menar att frågorna om villkoren för muslimer och andra troende är viktiga. Ska den som har en tro vara en andraklassens medborgare i det sekulära samhället, en medborgare som blir andra klass därför att han eller hon inte ställer upp på det program den första klassen står för: Gud finns inte och det är totalt meninmglöst att fundera över vad en gud som inte finns skulle kunna hysa för synpunkter på människors liv. Finns inte Gud, så är förstås, när allt kommer till allt, andra klassens medborgares föreställningsvärld bara beklaglig, en psykisk defekt eller ett intellektuellt tillkortakommande. Bara som röstmaximeringsfaktor är sådana medborgare av intresse.
Nu bidar vi Dagens Seglora.
Vad debatten om Mustafa handlade om, är inte så lätt att urskilja. Dagens Seglora har jag inte läst ännu, publikationen tog tydligen helgledigt under det dramatiska skeendet. Men jag återvänder till Anne-Marie Lindgren och Östran/Nyheterna. Hon ställer frågan om man som muslim får vara med i det socialdemokratiska partiet.
"Svaret är förstås att man får ha vilken religion eller icke-religion man själv vill och vara medlem i socialdemokratin, bara man delar partiets grundvärderingar.
Och om den kyrka man tillhör har uppfattningar som inte stämmer med socialdemokratins, så är det faktiskt OK - så länge man själv inte accepterar dem."
Kan alltså en katolik - osagt om katoliken är romersk, nordisk eller evangelisk - vara sosse? Svaret är inte, alls inte, självklart. Kan den som med Kyrkan menar att det finns en Guds egen uppenbarelse - att Gud gör sin vilja känd - och att Guds vilja måste följas om man ska vara lärjunge, vara sosse? Är den gamla idén med en kristen organisation inom partiet egentligen ett försök att röstmaximera och utslag av kvoteringstänkande? Gjorde Mustafa-historien något tydligt för kristna sossar?
Vilken fråga var det egentligen som fällde Omar Mustafa - eller var det bara drevet? Kan en socialdemokrat vara av meningen att äktenskapet är till för en man och en kvinna - eller var det här Mustafa slirade? I så fall: vilken är kopplingen mellan frågan om vad ett äktenskap är - och var själva ordningen med äktenskap är grundad (hos Gud eller hos oss?) - och tanken på alla människors lika värde? Blandas inte kategorierna? Eller är det det politiska språket som måste granskas eftersom det slirar på ett tankebefriande sätt?
Omar Mustafa kanske ska avfärdas som bitter. På så vis behöver ingen ta upp hans frågor. Jag hör till dem som menar att frågorna om villkoren för muslimer och andra troende är viktiga. Ska den som har en tro vara en andraklassens medborgare i det sekulära samhället, en medborgare som blir andra klass därför att han eller hon inte ställer upp på det program den första klassen står för: Gud finns inte och det är totalt meninmglöst att fundera över vad en gud som inte finns skulle kunna hysa för synpunkter på människors liv. Finns inte Gud, så är förstås, när allt kommer till allt, andra klassens medborgares föreställningsvärld bara beklaglig, en psykisk defekt eller ett intellektuellt tillkortakommande. Bara som röstmaximeringsfaktor är sådana medborgare av intresse.
Nu bidar vi Dagens Seglora.
söndag 14 april 2013
I går
I går bjöd biskopsparet på vårmiddag. Biskopen hade slaktat den gödda kalven. Mousserande välkomstdrink, en Hugel Riesling till förrätten, en emilionare från Bordeaux, Christian Moueix, följde kalven utför strupen samt ett dessertvin som inte gick av för hackor från Ximenés: Delgado Zuleta Monteagudo Pedro.
Detta rapporterat blir det dåligt med bloggandet, vilken varje god kristen kan förstå.
Jag måste i alla fall berätta om gårdagens roliga lek. Den gick ut på att man skulle vara tyst när någon sa: "Socialdemokratiska partistyrelsen uttalar sig i fallet Omar Mustafa."
Definitionen av retreat blev: "Socialdemokratiska partistyrelsen apropå Omar Mustafa."
I dag finns det väl en del andra frågor att ställa - men detta får vi återkomma till efter ett par högmässor.
Detta rapporterat blir det dåligt med bloggandet, vilken varje god kristen kan förstå.
Jag måste i alla fall berätta om gårdagens roliga lek. Den gick ut på att man skulle vara tyst när någon sa: "Socialdemokratiska partistyrelsen uttalar sig i fallet Omar Mustafa."
Definitionen av retreat blev: "Socialdemokratiska partistyrelsen apropå Omar Mustafa."
I dag finns det väl en del andra frågor att ställa - men detta får vi återkomma till efter ett par högmässor.
lördag 13 april 2013
Kan man vara onödigt glad?
Ibland blir jag nog onödigt glad, det vill säga mer glad än jag behöver för att bara vara - glad. Det är som när jag var barn och prövade kapillärkraften med att hälla mer mjölk i glaset än vad glaset rymde. Det där extra heter på hebreiska chäsäd. I en kö till en lösglasskiosk sa killen till den som skopade upp glassen ett uppfordrande: "Chäsäd!" Och alla frommisar vet att chäsäd är ordet för nåd. Det som går utöver.
I går hörde jag nog Nic Waals ord genom Jan Myrdal i en bloggkommentar, för det var hon som lärde Jan både en arbetsmoral och en livshållning, där man inte försjunker i självömkan utan ser uppgifter i livet. "Du ska inte vara lycklig, du ska arbeta." Det är ett råd som innefattar lycka. Men det är en avgörande skillnad mellan att förverkliga sig själv och att fulländas. Kyrkofadern Augustinus ber: "Så övergiv mig icke någonsin, utan behåll mig i din nåd nu och alltid. Led mig och härska över mig och fullända mig i ditt eviga rike." Fokus ligger bortom mig själv och det gör mig viktig. Jag tror det var det Jan fick lära sig.
Jan slutade hålla sig med pressklipp en gång för 40-45 år sedan. Det skrevs om en som hette Jan Myrdal men det var en annan person om vilken "det sas" det ena och det andra, men polemiken gällde den Jan Myrdal som närmast var en myling och inte den Jan som var verklig och vars argument kunde sakgranskas. Det tar tid och kraft att läsa om den där konstruktionen. Jan slutade alltså.
Jag blir alltså glad när Jan manar mig att inte ta åt mig av kampanjer och när andra mer anonymt muntrar. Onödigt glad - eller nödvändigt?
Och alla vet att jag tycker om Jan. Han har genom sitt arbete lärt mig mer än jag kan redovisa och han visar personlig omsorg. Det kallas solidaritet.
I dag har Barometern publicerat mitt svar om vad jag sa i kyrkomötet 2000. Där ställdes frågan och där ges svaret. Den som undrar på bloggen, måste ha läst frågan i tidningen och kan nu vara nöjd och glad.
Den som får ge sig på Seglora i dess olika skepnader och kalla företeelsen en cancersvulst kan också vara glad över att ha fått till det. Men är det så mycket att vara glad åt? Segloras parasitära karaktär är uppenbar. Viktiga finansiärer förser smedjan med pengar från diverse offentliga medel, det är väl rätt klart. Att beskriva i sjukdomstermer brukar likväl inte vara så lyckat, för då hamnar man där Kerstin Bergman (S) befann sig i kyrkomötet, där hon skulle "operera bort en liten men högljudd grupp" och hävdade att "doktorns kniv gör ont men gott".
Detta var accepterad samtalston mot de så kallade kvinnoprästmotståndarna. I kyrkomötet!
Den trista sanningen för dem som tror att tankesmedjor är viktiga är väl den, att Seglora-folket spelat bort sig. Jag läste Mattias Irving om Marcus Birro som "beklagar sig över att Dagens Seglora håller efter högerextremism och främlinjgsfientlighet. Men riktigt så uttrycker han sig naturligtvis inte, den gode Birro." Nä, det gjorde han inte. Sammanskrivningen är en konstruktion och en lögn. Den träffar inte var Birro skriver om. Vi behöver inte ha ett samtal i viktiga frågor på den usla nivån. Inte i kyrkan och än mindre i samhället - eller tvärtom. Vi hade varit värda en bättre Dagens Seglora, en som smitt tankar med oss.
Om de välsinnade tänker att fascismen står för dörren eller kommit in genom den i Europa, borde de repetera Weimar-tidens politiska historia för att inte göra om misstagen. Om de inte tänker alls utan konstruerar sig den fascism de vill vara emot, då är det farligt. Om de ägnar sig åt denna sin egna favoritfascism är faran den att det verkligt onda smyger sig in bakvägen.
Den öppna debatt, som förmår lyssna och ta in människors erfarenheter utan att hojta högljutt innan man lyssnat, är det kraftfulla motmedlet.
Hur är det nu med Omar Mustafa? S har problem, ser jag i tidningarna. Olle Burell har varit tyst i frågan länge nu, fast han fick problemet sig anvisat, försteombudsman i Stockholms arbetarekommun som han är - och den som tidigare försvarat Omar Mustafa. Hur var det på den familjefest Dagens Seglora så glatt rapporterade om - var den homofobisk? Urban Ahlin hade inga synpunkter på Omar Mustafas twitterinlägg där han ville skicka JAS-plan mot Israel. Borde inte Ahlin haft det? Ska vi gå i krig mot Israel eller vad avses? Omar Mustafa-historien kan bli underhållande på många sätt, verkar det.
Dagens Seglora kanske förser oss med nya (S)maskiga detaljer inifrån det ty(S)tnadens (S)ammanhang, där många nu måste prata och några svettas ordentligt under armarna.
Jag bekänner offentligt att jag tror på Gud!
Är det detta som gör mig onödigt glad?
Chäsäd?
I går hörde jag nog Nic Waals ord genom Jan Myrdal i en bloggkommentar, för det var hon som lärde Jan både en arbetsmoral och en livshållning, där man inte försjunker i självömkan utan ser uppgifter i livet. "Du ska inte vara lycklig, du ska arbeta." Det är ett råd som innefattar lycka. Men det är en avgörande skillnad mellan att förverkliga sig själv och att fulländas. Kyrkofadern Augustinus ber: "Så övergiv mig icke någonsin, utan behåll mig i din nåd nu och alltid. Led mig och härska över mig och fullända mig i ditt eviga rike." Fokus ligger bortom mig själv och det gör mig viktig. Jag tror det var det Jan fick lära sig.
Jan slutade hålla sig med pressklipp en gång för 40-45 år sedan. Det skrevs om en som hette Jan Myrdal men det var en annan person om vilken "det sas" det ena och det andra, men polemiken gällde den Jan Myrdal som närmast var en myling och inte den Jan som var verklig och vars argument kunde sakgranskas. Det tar tid och kraft att läsa om den där konstruktionen. Jan slutade alltså.
Jag blir alltså glad när Jan manar mig att inte ta åt mig av kampanjer och när andra mer anonymt muntrar. Onödigt glad - eller nödvändigt?
Och alla vet att jag tycker om Jan. Han har genom sitt arbete lärt mig mer än jag kan redovisa och han visar personlig omsorg. Det kallas solidaritet.
I dag har Barometern publicerat mitt svar om vad jag sa i kyrkomötet 2000. Där ställdes frågan och där ges svaret. Den som undrar på bloggen, måste ha läst frågan i tidningen och kan nu vara nöjd och glad.
Den som får ge sig på Seglora i dess olika skepnader och kalla företeelsen en cancersvulst kan också vara glad över att ha fått till det. Men är det så mycket att vara glad åt? Segloras parasitära karaktär är uppenbar. Viktiga finansiärer förser smedjan med pengar från diverse offentliga medel, det är väl rätt klart. Att beskriva i sjukdomstermer brukar likväl inte vara så lyckat, för då hamnar man där Kerstin Bergman (S) befann sig i kyrkomötet, där hon skulle "operera bort en liten men högljudd grupp" och hävdade att "doktorns kniv gör ont men gott".
Detta var accepterad samtalston mot de så kallade kvinnoprästmotståndarna. I kyrkomötet!
Den trista sanningen för dem som tror att tankesmedjor är viktiga är väl den, att Seglora-folket spelat bort sig. Jag läste Mattias Irving om Marcus Birro som "beklagar sig över att Dagens Seglora håller efter högerextremism och främlinjgsfientlighet. Men riktigt så uttrycker han sig naturligtvis inte, den gode Birro." Nä, det gjorde han inte. Sammanskrivningen är en konstruktion och en lögn. Den träffar inte var Birro skriver om. Vi behöver inte ha ett samtal i viktiga frågor på den usla nivån. Inte i kyrkan och än mindre i samhället - eller tvärtom. Vi hade varit värda en bättre Dagens Seglora, en som smitt tankar med oss.
Om de välsinnade tänker att fascismen står för dörren eller kommit in genom den i Europa, borde de repetera Weimar-tidens politiska historia för att inte göra om misstagen. Om de inte tänker alls utan konstruerar sig den fascism de vill vara emot, då är det farligt. Om de ägnar sig åt denna sin egna favoritfascism är faran den att det verkligt onda smyger sig in bakvägen.
Den öppna debatt, som förmår lyssna och ta in människors erfarenheter utan att hojta högljutt innan man lyssnat, är det kraftfulla motmedlet.
Hur är det nu med Omar Mustafa? S har problem, ser jag i tidningarna. Olle Burell har varit tyst i frågan länge nu, fast han fick problemet sig anvisat, försteombudsman i Stockholms arbetarekommun som han är - och den som tidigare försvarat Omar Mustafa. Hur var det på den familjefest Dagens Seglora så glatt rapporterade om - var den homofobisk? Urban Ahlin hade inga synpunkter på Omar Mustafas twitterinlägg där han ville skicka JAS-plan mot Israel. Borde inte Ahlin haft det? Ska vi gå i krig mot Israel eller vad avses? Omar Mustafa-historien kan bli underhållande på många sätt, verkar det.
Dagens Seglora kanske förser oss med nya (S)maskiga detaljer inifrån det ty(S)tnadens (S)ammanhang, där många nu måste prata och några svettas ordentligt under armarna.
Jag bekänner offentligt att jag tror på Gud!
Är det detta som gör mig onödigt glad?
Chäsäd?
fredag 12 april 2013
I allt det trista
I allt det trista måste vi slå vakt om glädjen. Fast regnet var efterlängtat, för regnet knäcker den sista fula snön så på ett mentalt plan kan jag just nu gilla det regn jag snart ska ut i. Hur det blir konkret, vet jag. Mental regnträning har alltså inletts.
För att hålla tristessen på avstånd, håller man sig med vänner. Torbjörn Lindahl bor i Luleå men kan avnjutas på blogg. Just nu lever han upp för han ska börja köra motorcykel. Alltså skrattade jag när jag insåg att han enligt SMHI ska få rejält med snö. Torbjörn driver mycket bestämt att FRIMODIG KYRKA (-S LEDAMÖTER) HAR ROLIGAST. Vi talar nu om ren empiri. Torbjörn har också i ett blogginlägg gått igenom den där processen med att ändra sig. Han beskriver sitt liv i ett nötskal. Sanslöst roligt. Kan bli en klassiker.
Nu tänker jag inte vara serviceinriktad och ge er en länk. Ni får leta upp hans bloogg själva.
Svenska Dagbladet har presterat en omgörning. Det är det vi andra gör när man flyttar soffan och hänger tavlor annorlunda. För oss brukar det ta några dagar att bestämma om det nya var bättre. Journalister gör om tidningen och dagen efter den upphaussade premiären redovisas reaktioner - bara positiva. Helle Klein har twittrat och hennes tvitter återges: "Det känns riktigt bra med en morgontidning som inte faller sönder i tusen delar." Det var ett så fint citat att det återges med bild på Helle Klein. Hon presenteras som "journalist, debattör och präst." Om några veckor kommer ingen att prata om Svenskans nya design - för också den gamla presneterades ju stort som ny en gång. Precis som Östran och Barometern. Journalister är ett lustigt släkte. Men i all omgörning - har journalistiken de senaste 30 åren blivit bättre? Det var inte surt eftertänkt utan bara ett uttryck för den kristna hållningen att glädja sig med dem som gläder sig. Tänk vad en omgörning kan bli till en glädjekälla.
För att hålla tristessen på avstånd, håller man sig med vänner. Torbjörn Lindahl bor i Luleå men kan avnjutas på blogg. Just nu lever han upp för han ska börja köra motorcykel. Alltså skrattade jag när jag insåg att han enligt SMHI ska få rejält med snö. Torbjörn driver mycket bestämt att FRIMODIG KYRKA (-S LEDAMÖTER) HAR ROLIGAST. Vi talar nu om ren empiri. Torbjörn har också i ett blogginlägg gått igenom den där processen med att ändra sig. Han beskriver sitt liv i ett nötskal. Sanslöst roligt. Kan bli en klassiker.
Nu tänker jag inte vara serviceinriktad och ge er en länk. Ni får leta upp hans bloogg själva.
Svenska Dagbladet har presterat en omgörning. Det är det vi andra gör när man flyttar soffan och hänger tavlor annorlunda. För oss brukar det ta några dagar att bestämma om det nya var bättre. Journalister gör om tidningen och dagen efter den upphaussade premiären redovisas reaktioner - bara positiva. Helle Klein har twittrat och hennes tvitter återges: "Det känns riktigt bra med en morgontidning som inte faller sönder i tusen delar." Det var ett så fint citat att det återges med bild på Helle Klein. Hon presenteras som "journalist, debattör och präst." Om några veckor kommer ingen att prata om Svenskans nya design - för också den gamla presneterades ju stort som ny en gång. Precis som Östran och Barometern. Journalister är ett lustigt släkte. Men i all omgörning - har journalistiken de senaste 30 åren blivit bättre? Det var inte surt eftertänkt utan bara ett uttryck för den kristna hållningen att glädja sig med dem som gläder sig. Tänk vad en omgörning kan bli till en glädjekälla.
Dokumentation
Dag Sandahl 2013-04-10
Högby Sjögata 9
387 73 Löttorp
Till
Domkapitlet i Stockholms stift
Box 163 06
103 25 Stockholm
Gärningen jag inte anmäler
Upprepade gånger har jag sedan hösten 2012 utpekats som klandervärd av Dagens Seglora/Seglora smedja, där pastorerna Helle Klein och Ewa Hotz Lindqvist som chefredaktör respektive verksamhetsansvarig, driver verksamheten tillsammans med redaktören Mattias Irving.
Jag anklagas för att publicera antisemitisk propaganda och kallas ”knähund till högerextremister” (Dagens Seglora 5 april)
Jag anklagas för att sprida antisemitism. (Dagens Seglora 8 april)
Det talas om min ”gränslöshet gentemot samhällets mest extrema element” (Dagens Seglora 8 april) – varmed avses högerextremism.
Nu har jag visserligen skrivit en bloggpost där jag tar avstånd från atisemitism men Helle Klein menar i sin kommentar på bloggposten ”Dag Sandahl publicerar antisemitisk propaganda” (5 april) att ”det om något är ohederligt” eftersom Helle Klein fått för sig att först sedan ”vi” påpekat det hela, tar ”han” avstånd från kommentaren.
Jag behöver inte gå in på detaljer. Den sammantagna bilden är begriplig:
Jag framställs som ohederlig, som medlöpare till högerextremism och som en som sprider antisemitism/antisemitisk propaganda.
Ingenting av detta är sant.
Jag noterar skillnaden i uppträdande när det handlar om Omar Mustafa, som ifrågasatts därför att Islamiska förbundet, vars ordförande han är, kallat föreläsare som anfört t ex Sions Vises Protokoll som källa för en antisemitisk hållning.
Omar Mustafa manas förtydliga sig.
Jag, och den nomineringsgrupp jag tillhör, får inte motsvarande maning. När det gäller mig, räcker de osanna beskyllningarna. Att jag i ett blogginlägg på Bloggardag (5 april) tagit avstånd från all antisemitism blir i kommentaren framställt som en ohederlighet.
Kritik mot makt kan gott bedrivas med skarpa vapen, ironi som ett av dem. Traditionen från Bengt Lidforss är viktig när det handlar om maktgranskning. Jag uppfattar att denna tradition förvaltats av August Strindberg, Jan Myrdal och Dr Gormander – de senaste två i Aftonbladet. Annorlunda är det med de personligt illvilliga lögnkampanjerna.
Naturligtvis är det som Dagens Seglora skriver riktat mot min person i avsikt att offentligt framställa mig som en klandervärd, ohederlig person.
Det är präster i Svenska kyrkan som står bakom beskyllningarna.
I sak är beskyllningarna osanna.
Till sin natur är de avsedda som förolämpningar. Att de inte är sanna, förtar inte den kränkande effekten.
Det är också denna effekt som avses drabba inte bara mig utan nomineringsgruppen Frimodig kyrka.
Jag kan inte se att de präster som agerar så, motsvarar vad de lovat vid sin prästvigning att bli ”vittnen om Guds kärlek och försoningens hemlighet”.
Inga av de gärningar som utförts i det organ där Klein och Hotz Lindqvist är ansvariga anmäler jag dock till domkapitlet.
Problemet jag anmäler
Det är allmänt känt att preses och vice preses i Stockholms domkapitel varit med om att bevilja Seglora smedja/Dagens Seglora betydande ekonomiskt understöd. Den jävsituation som uppkommer vid en anmälan, gör situationen absurd. Kan man verkligen tänka sig att det skulle finnas en beredvillighet att fälla företrädarna för en institution, som fått dessa subsidier och därmed skada också Stockholms stift och den auktoritet som biskop och stiftsstyrelse skulle tänkas ha?
Jag kan inte se hur situationen skulle hanteras. Vi har ingen rättsordning där ett annat domkapitel träder in och tar över prövningen om ett betydande jäv kan misstänkas.
Min fråga till Domkapitlet kan alltså ställas mycket personligt:
Vad ska jag, som utsatts för lögner och förtal av Dagens Seglora, vars verksamhet är ett ansvar för två präster i stiftet, göra för att frias från de falska anklagelserna och för att de inte ska fortsätta spridas till nya läsare via nätet?
Om Domkapitlet i övrigt avser att agera, är en fråga för just Domkapitlet.
torsdag 11 april 2013
Jag - en lögnare
Man kan fundera över vilket skiljetecken rubriken ska ha. Ett utropstecken? Ett frågetecken?
Mattias Irving är glasklar i en bloggkommentar. Jag drar mig inte för att ljuga när det passar. Jag förvanskar medvetet citat av Irving. Och så får vi en hänvisning till twitter. Men jag läser och ser alls inte vad Irving påstår ska finnas där. Ett vet jag. Av Dagens Seglora har jag den 8 april anklagats för att sprida antisemitism, anklagats för att publicera antisemitisk propaganda (5 april) och vara "knähund till högerextremister" (5 april).
Frågan ställdes om det inte var allvarligare att bjuda in någon till en konferens än att låta någon kommentera på ens blogg. Därmed torde avses Omar Mustafa respektive Dag Sandahl - för det var ju inte den som skrev bloggkommentaren som tilläts kommentera. Den anklagelsen riktades faktiskt mot mig.
På detta svarar Irving: "Stor skillnad. Den ene driver öppen antijudisk kampanj. Den andra pratar om sin tro. Fortfarande problem men du ser skillnaden." Det är möjligt att Irving avser någon annan än mig - men det var mig frågan gällde. För detta anklagar Irving mig för lögn.
Jag säger ett: De som fiansierar Dagens Seglora har ett ansvar att röja upp. Mattias Irving lyckades inte beskriva i vilken kyrka han återfinns söndag förmiddag. Han lyckades inte ens förklara att jag missuppfattat något. Han säger att jag ljuger när det passar mina syften. Det är grovt, egentligen alldeles för grovt. Och bortom förståelsehorisonten sådan den återges i den lutherska förklaringen till buden.
Men vad ska man förvänta sig? När Irving skulle få ut Frimodig kyrkas ordförande på banan att kommentera så skrev han att det var "tråkiga frågor" han fick ställa. Tråkiga? Hur då - för Irving? Hyckleri och falskhet kallas beteendet.
Dagens Seglora har, markerar Irving, inte kallat mig antisemit. Då undrar jag: Har Dagens Seglora skrivit något om mig som vid närmare eftertanke måste formuleras annorlunda?
En anonym skribent undrar om en artikel av redaktör Dike där jag - för någon gång i ordningen - påstås ha bytt hållning. 2000 ville jag inte en undersökning om Stasi som jag 2013 vill. Den artikeln såg jag i tidningen Barometern och svarar där. Det är i princip samma svar jag gav i Östran och i kanske någon tidning till förra året.
Motionen 2000 skrevs av Dike själv och syftade till att undersöka vilka i Svenska kyrkan som gjort gemensam sak med kommunismen. Jag uppfattade att saken gällde en vendetta mot ärkebiskop Hammar och biskop Lind. Kyrkomötet sa nej till motionen. Det som föreslogs var inte forskningsbart.
Det vi undrar nu är forskningsbart. Vad gjorde Stasi i stiftet och vilket var syftet?
Läs protokollet från kyrkomötet 2000 så ser ni. Men tjata inte på att ni ska ha svar i andra fora än där frågan ställts. Det blir orimligt. Det är inte jag som erbjuds resurser från bidragsgivare för att kunna ägna mig åt skrivarverksamhet och migelverksamhet hos fackföreningsrörelsen och på bokförlag. Jag har en församling att sköta. Och då är det något att göra mest varje dag, som det heter.
Mattias Irving är glasklar i en bloggkommentar. Jag drar mig inte för att ljuga när det passar. Jag förvanskar medvetet citat av Irving. Och så får vi en hänvisning till twitter. Men jag läser och ser alls inte vad Irving påstår ska finnas där. Ett vet jag. Av Dagens Seglora har jag den 8 april anklagats för att sprida antisemitism, anklagats för att publicera antisemitisk propaganda (5 april) och vara "knähund till högerextremister" (5 april).
Frågan ställdes om det inte var allvarligare att bjuda in någon till en konferens än att låta någon kommentera på ens blogg. Därmed torde avses Omar Mustafa respektive Dag Sandahl - för det var ju inte den som skrev bloggkommentaren som tilläts kommentera. Den anklagelsen riktades faktiskt mot mig.
På detta svarar Irving: "Stor skillnad. Den ene driver öppen antijudisk kampanj. Den andra pratar om sin tro. Fortfarande problem men du ser skillnaden." Det är möjligt att Irving avser någon annan än mig - men det var mig frågan gällde. För detta anklagar Irving mig för lögn.
Jag säger ett: De som fiansierar Dagens Seglora har ett ansvar att röja upp. Mattias Irving lyckades inte beskriva i vilken kyrka han återfinns söndag förmiddag. Han lyckades inte ens förklara att jag missuppfattat något. Han säger att jag ljuger när det passar mina syften. Det är grovt, egentligen alldeles för grovt. Och bortom förståelsehorisonten sådan den återges i den lutherska förklaringen till buden.
Men vad ska man förvänta sig? När Irving skulle få ut Frimodig kyrkas ordförande på banan att kommentera så skrev han att det var "tråkiga frågor" han fick ställa. Tråkiga? Hur då - för Irving? Hyckleri och falskhet kallas beteendet.
Dagens Seglora har, markerar Irving, inte kallat mig antisemit. Då undrar jag: Har Dagens Seglora skrivit något om mig som vid närmare eftertanke måste formuleras annorlunda?
En anonym skribent undrar om en artikel av redaktör Dike där jag - för någon gång i ordningen - påstås ha bytt hållning. 2000 ville jag inte en undersökning om Stasi som jag 2013 vill. Den artikeln såg jag i tidningen Barometern och svarar där. Det är i princip samma svar jag gav i Östran och i kanske någon tidning till förra året.
Motionen 2000 skrevs av Dike själv och syftade till att undersöka vilka i Svenska kyrkan som gjort gemensam sak med kommunismen. Jag uppfattade att saken gällde en vendetta mot ärkebiskop Hammar och biskop Lind. Kyrkomötet sa nej till motionen. Det som föreslogs var inte forskningsbart.
Det vi undrar nu är forskningsbart. Vad gjorde Stasi i stiftet och vilket var syftet?
Läs protokollet från kyrkomötet 2000 så ser ni. Men tjata inte på att ni ska ha svar i andra fora än där frågan ställts. Det blir orimligt. Det är inte jag som erbjuds resurser från bidragsgivare för att kunna ägna mig åt skrivarverksamhet och migelverksamhet hos fackföreningsrörelsen och på bokförlag. Jag har en församling att sköta. Och då är det något att göra mest varje dag, som det heter.
Fides caritate formata
Fides caritate formata betyder, som de vet som firar högmässa i Nordölands församling, "tro formad i kärlek". Jag återkommer strax till temat.
Dessförinnan noterar jag det politiska livets alla möjliga förvecklingar. Omar Mustafa följde jag på Aftonbladet och såg att Mona Sahlin går till attack mot S-ledningen och kräver ett avståndstagande från Omar Mustafa.
Alex Bengtsson, Expo, menar att Omar Mustafa upprätthållit en plattform för rasister och antisemiter. Jag noterar.
Men sedan fattar jag vad Evin Baksi uträttat: http://www.newsmill.se/node/50128 - då är det faktiskt allvar, stenhårt allvar. Hon menar att det gått för långt.
Men om allt detta kan jag säga, att jag sitter på avstånd och beskådar hur Olle Burell hävdat att kritiken beror på antimuslimska hållningar. Mona? Alex? Evin? Nej, detta blir värt att följa fortsättningsvis.
Jag lutar mig tillbaka och det enda jag är osäker om är hurvida det jag ser är udnerhållning eller underhållningsvåld.
Hur ska Dagens Seglora hantera den uppkomna situationen? Det ser den som följer Mattias Irving på twitter. Där presenterar Irving Omar Mustafa som "en uttalad antirasist som bjuder in fel folk" mot mig - "en som aktivt publicerar antisemitism". På förfrågan preciserar Irving sig. "Den ene driver öppen antijudisk kampanj" - vilket torde betyda att jag är den åsyftade - medan den andre - Omar Mustafa - "pratar om sin tro".
För första gången som präst kommer jag på mig själv med att önska att någon inte är kyrkokristen. Då kan jag hantera att Irving sanningslöst beskyller mig för något jag inte är. Men om hans tro är formad i kärlek - fides caritate formata - därför att han på söndagen återfinns vid Herres bord, då får jag problem.
Det borde jag kanske inte få. I 45 år eller mer har jag beskrivits som något jag inte är. Sjlva vanan att avhumanisera och etikettera sitter djupty i Svenska kyrkan och är ett normalt sätt att agera. Jag vet och borde ha lärt mig att i grunden misstro de medkristna, dvs sätta tro till att de är motkristna. Nu skulle det ändå kännas bättre om jag förstår att Irving söndagsvis INTE återfinns vid Herrens bord och hämtar kraft och näring för sitt liv från Ordet. Om den saken kan man väl få besked? Var någonstans går Irving i kyrkan när klockorna kallar söndag förmiddag?
Ett tag funderade jag om Irving ljuger. I filosofisk mening gör han det. Han framställer mig lögnaktigt. Men är det ljug? Antagligen inte, rent subjektivt sett. Han har bestämt sig för hurdan verkligheten - och därmed jag - är. Utifrån denna förförståelse grupperar sig tillvaron.
Att bloggkomentatorn med sin bisarra "stamfrändsargumentation" gick till angrepp mot Frimodig kyrka, att jag faktiskt inte låtit det gå ett dygn (som Seglora hävdat) innan jag kommenterade och att jag skrivit ett blogginlägg där jag avvisat antisemitismen som en omöjlig hållning och beskrivit vad stamfrändskap är för en kristen, blir alldeles irrelevant. Irving ljuger dock inte. Han tror att det förhåller sig som han fått för sig.
Till detta bidrog Hans Ulfvebrand med pengar liksom Eva Brunne. Sensus pumpade in betydande belopp. Ska dessa understödjare verkligen komma undan alla frågor om vad Seglora nu använder medlen till?
Må vara att Irving ljuger utan att i subjektiv mening ljuga - och därmed uppträder så att varje intellektuellt samtal med honom blir en orimlighet. Men Eva och Hans, som måste fatta att Irving beljuger, kan väl inte i längden klara sig undan? Och när de inte klarar sig undan, de lika lite som Sensus, då går Helle och Ewa knappast fria heller.
Johanna Andersson skrev några ord om Pastoralt ansvar på Kristen Opinion den 9 april om ordval på Dagens Seglora som varit "lika obehagliga som ovanliga i kyrkliga sammanhang". En präst från Göteborgs stift ringde glad i hågen och konstaterade att 1990-talets ämbetsdiskussioner alltså inte hamnat i denna kategori. Nej, det gjorde de inte. De kanske var hårda men inte på den uselhetsnivå vi nu ser. Bortsett förstås, bortsett från Ingmar Ström. Är det något fundamentalt fel på folk som blir journalister eller uppstår felet när de blir journalister?
Annars? Kooikervalpen Lovis föddes i går. Hon kommer att hämtas när hon är 10 veckor. I perspektiv blir de besinningslösa beskyllningarna inte dagens eller livets viktiga.
Dessförinnan noterar jag det politiska livets alla möjliga förvecklingar. Omar Mustafa följde jag på Aftonbladet och såg att Mona Sahlin går till attack mot S-ledningen och kräver ett avståndstagande från Omar Mustafa.
Alex Bengtsson, Expo, menar att Omar Mustafa upprätthållit en plattform för rasister och antisemiter. Jag noterar.
Men sedan fattar jag vad Evin Baksi uträttat: http://www.newsmill.se/node/50128 - då är det faktiskt allvar, stenhårt allvar. Hon menar att det gått för långt.
Men om allt detta kan jag säga, att jag sitter på avstånd och beskådar hur Olle Burell hävdat att kritiken beror på antimuslimska hållningar. Mona? Alex? Evin? Nej, detta blir värt att följa fortsättningsvis.
Jag lutar mig tillbaka och det enda jag är osäker om är hurvida det jag ser är udnerhållning eller underhållningsvåld.
Hur ska Dagens Seglora hantera den uppkomna situationen? Det ser den som följer Mattias Irving på twitter. Där presenterar Irving Omar Mustafa som "en uttalad antirasist som bjuder in fel folk" mot mig - "en som aktivt publicerar antisemitism". På förfrågan preciserar Irving sig. "Den ene driver öppen antijudisk kampanj" - vilket torde betyda att jag är den åsyftade - medan den andre - Omar Mustafa - "pratar om sin tro".
För första gången som präst kommer jag på mig själv med att önska att någon inte är kyrkokristen. Då kan jag hantera att Irving sanningslöst beskyller mig för något jag inte är. Men om hans tro är formad i kärlek - fides caritate formata - därför att han på söndagen återfinns vid Herres bord, då får jag problem.
Det borde jag kanske inte få. I 45 år eller mer har jag beskrivits som något jag inte är. Sjlva vanan att avhumanisera och etikettera sitter djupty i Svenska kyrkan och är ett normalt sätt att agera. Jag vet och borde ha lärt mig att i grunden misstro de medkristna, dvs sätta tro till att de är motkristna. Nu skulle det ändå kännas bättre om jag förstår att Irving söndagsvis INTE återfinns vid Herrens bord och hämtar kraft och näring för sitt liv från Ordet. Om den saken kan man väl få besked? Var någonstans går Irving i kyrkan när klockorna kallar söndag förmiddag?
Ett tag funderade jag om Irving ljuger. I filosofisk mening gör han det. Han framställer mig lögnaktigt. Men är det ljug? Antagligen inte, rent subjektivt sett. Han har bestämt sig för hurdan verkligheten - och därmed jag - är. Utifrån denna förförståelse grupperar sig tillvaron.
Att bloggkomentatorn med sin bisarra "stamfrändsargumentation" gick till angrepp mot Frimodig kyrka, att jag faktiskt inte låtit det gå ett dygn (som Seglora hävdat) innan jag kommenterade och att jag skrivit ett blogginlägg där jag avvisat antisemitismen som en omöjlig hållning och beskrivit vad stamfrändskap är för en kristen, blir alldeles irrelevant. Irving ljuger dock inte. Han tror att det förhåller sig som han fått för sig.
Till detta bidrog Hans Ulfvebrand med pengar liksom Eva Brunne. Sensus pumpade in betydande belopp. Ska dessa understödjare verkligen komma undan alla frågor om vad Seglora nu använder medlen till?
Må vara att Irving ljuger utan att i subjektiv mening ljuga - och därmed uppträder så att varje intellektuellt samtal med honom blir en orimlighet. Men Eva och Hans, som måste fatta att Irving beljuger, kan väl inte i längden klara sig undan? Och när de inte klarar sig undan, de lika lite som Sensus, då går Helle och Ewa knappast fria heller.
Johanna Andersson skrev några ord om Pastoralt ansvar på Kristen Opinion den 9 april om ordval på Dagens Seglora som varit "lika obehagliga som ovanliga i kyrkliga sammanhang". En präst från Göteborgs stift ringde glad i hågen och konstaterade att 1990-talets ämbetsdiskussioner alltså inte hamnat i denna kategori. Nej, det gjorde de inte. De kanske var hårda men inte på den uselhetsnivå vi nu ser. Bortsett förstås, bortsett från Ingmar Ström. Är det något fundamentalt fel på folk som blir journalister eller uppstår felet när de blir journalister?
Annars? Kooikervalpen Lovis föddes i går. Hon kommer att hämtas när hon är 10 veckor. I perspektiv blir de besinningslösa beskyllningarna inte dagens eller livets viktiga.
onsdag 10 april 2013
Lite roligt
På Östrans förstasida (papperstidningen) puffas idag för artikeln om Simon Lind, som går sista året på Stagneliusskolan. Simon valde att arbeta med apologetik som slutarbete och höll en föreläsning i aulan. Den lockade alltså också tidningen och ett 40-tal åhörare. Lite roligt.
Försvaret av den kristna tron och förmågan att frimodigt stå upp för det man tänker, är grundbultar. Simons föreläsning missade jag - lantegendomen ligger för långt bort - men journalisten var uppenbarligen lite tagen. Tron hör hemma i offentligheten. Simon påpekade att många är kristna men ingen vill prata om det. Själv "kom han ut" som kristen sedan han blivit intresserad av kristen tro vid konfirmationen. Jag kanske bort nämna at Simon kommer från Södvik på norra Öland?
Lite rolig är Simons exercis med gudsbevis. I tidningen får vi veta att Simon höll lyssnarna i sitt grepp. Så är det när tron också är intellektuell och Kyrkan träder fram som en intellektuell rörelse, vilket den är. Blir vi duktiga bara på att säga vad tron nästan är, lyssnarvänligt och relevant, är den uppenbara risken att vi aldrig säger vad tron egentligen är och vad den faktiskt gör med oss. De kristna tänker i en flertusenårig gemenskap. Den Heliga Skrift är den uppenbarelse som gör att vi kan fatta lite mer än bara ana att det finns något bortom bergen. Och det "vi" som fattar är den stimulerande gemenskap som Kyrkan utgör. De heligas samfund. Det är omskakande att fatta i vilken gemenskap vi ber Psaltaren, till exempel. Genom årtusenden och samtidigt världen över hörs orden!
Det Simon gjorde på Stagg rörde väl om bland åhörarna, kan man förmoda. Och så tog tron plats i det offentliga som något man kan tänka över och tala om. Det känns riktigt befriande. Simon har rört om tidigare kunde kamraterna skrattande meddela för et par år sedan. Han sommarjobbade på lagret i ICA-handeln Trossen och hade lärt sig Salve Regina, som han sjöng som musik under arbetet. Kunderna stannade utanför lagret för att lyssna.
Tron är också skönheten i musiken och liturgin. "Helkristendom", som Åke Talltorp en gång översatt begreppet katolicitet. Upptäckter och upplevelser i ett. Sanning och Sanningens många uttryck som etrt enda sammanhang - och allt format i kärlek.
Lite roligt, som sagt.
Försvaret av den kristna tron och förmågan att frimodigt stå upp för det man tänker, är grundbultar. Simons föreläsning missade jag - lantegendomen ligger för långt bort - men journalisten var uppenbarligen lite tagen. Tron hör hemma i offentligheten. Simon påpekade att många är kristna men ingen vill prata om det. Själv "kom han ut" som kristen sedan han blivit intresserad av kristen tro vid konfirmationen. Jag kanske bort nämna at Simon kommer från Södvik på norra Öland?
Lite rolig är Simons exercis med gudsbevis. I tidningen får vi veta att Simon höll lyssnarna i sitt grepp. Så är det när tron också är intellektuell och Kyrkan träder fram som en intellektuell rörelse, vilket den är. Blir vi duktiga bara på att säga vad tron nästan är, lyssnarvänligt och relevant, är den uppenbara risken att vi aldrig säger vad tron egentligen är och vad den faktiskt gör med oss. De kristna tänker i en flertusenårig gemenskap. Den Heliga Skrift är den uppenbarelse som gör att vi kan fatta lite mer än bara ana att det finns något bortom bergen. Och det "vi" som fattar är den stimulerande gemenskap som Kyrkan utgör. De heligas samfund. Det är omskakande att fatta i vilken gemenskap vi ber Psaltaren, till exempel. Genom årtusenden och samtidigt världen över hörs orden!
Det Simon gjorde på Stagg rörde väl om bland åhörarna, kan man förmoda. Och så tog tron plats i det offentliga som något man kan tänka över och tala om. Det känns riktigt befriande. Simon har rört om tidigare kunde kamraterna skrattande meddela för et par år sedan. Han sommarjobbade på lagret i ICA-handeln Trossen och hade lärt sig Salve Regina, som han sjöng som musik under arbetet. Kunderna stannade utanför lagret för att lyssna.
Tron är också skönheten i musiken och liturgin. "Helkristendom", som Åke Talltorp en gång översatt begreppet katolicitet. Upptäckter och upplevelser i ett. Sanning och Sanningens många uttryck som etrt enda sammanhang - och allt format i kärlek.
Lite roligt, som sagt.
tisdag 9 april 2013
Jag tror på Gud!
Låt mig vara tydlig. Jag tror på Gud - men hade jag inte trott på Gud tidigare, hade jag blivit en hängiven lärjunge idag. Tänka sig - Dagens Seglora jagar på med en lögnkampanj om att jag "fortsätter sprida" antisemitism och sen exploderar Omar Mustafa-affären rakt i nyllet på S. Nemesis Divina, skulle Linné ha sagt.
Jag nämnde saken som hastigast för vår käre himmelske Fader när jag diskade i förmiddags och sa att jag ju visste att Han hjälper de rättfärdiga men att jag (skrap, skrap med foten) inte kunde tänka mig att räknas in bland dem - men tack i alla fall. Då fick jag en påminnelse om vad Jesus gjort på korset och förstod sammanhanget. Är man med i sällskapet så är man trygg och kan vara frimodig, fast man inte riktigt förstår hur det kommer sig. Det har med Jesus och påskfirande att göra, så mycket har jag fått klart för mig.
Och sedan har det fortsatt. Omar Mustafa kan förstås hoppas på att bli trodd på sitt ord om att han dagligen bestrider antisemitismen. Nu hörde jag ju PLO-argumenten i Amman där Sions Vises Protokoll anfördes så jag tror jag fattar tankefiguren. Olle Burell är trygg med Omars grundvärderingar, får vi veta i AB. Jag tror Burell står inför större problem än han inser. När Expo redovisar vad Omar Mustafa gillar på Facebook kan man nog lugnt konstatera att (S)kiten exploderar S i an(S)iktet. Vi har exempel på tydlig antisemitism. Willy Silberstein har alldeles rätt. Och här är den en politisk makt - inom SAP av alla partier!! Minns också att Staffan Skott varnade för något så här men sannerligen träffade i målets underkant.
Vi kanske ska ställa en fråga om Dagens Seglora? Vi får av Dagens Seglora veta: "Institutet MEMRI, som är knutet till Israeliska försvaret, har påvisat att Sultan (professorn som inbjöds föreläsa, DS) har uttalat sig djupt antisemitiskt, spritt myter om judiska ritualmord och talat om att döda judar." Nu vill jag veta om MEMRI:s koppling till den israeliska försvarsmakten är något argument - har professor Sultan uttalat sig så som rapporteras eller är det hela enligt Dagens Seglora en israelisk psyops, dvs psykologisk krigföring. Innan ni svarar så betänk att en av mina militära lärare var israel. Är det som sägs sant eller inte? Är Mustafas avfärdande av MEMRI en hållning som Dagens Seglora delar? När Willy Silberstein metodiskt avslöjar Mustafas hyllning av den fd turkiske premiärministern Erbakan som talade om en judisk världskonspiration - är det inte ett problem att detaljer tycks bilda just den helhet Mustafa förnekar finns?
I största allmänhet skulle jag nog vilja veta hur professorernas medverkan finansierades. Med offentliga anslag? Med anslag från något politiskt parti? Med pengar från andra länder?
Och hur är det egentligen med de så populära muslimska familjefesterna, så här i eftertankens bleka sken? De ter sig kanske inte lika oskyldigt trevliga utan som ett inslag för att göra - ja, vad då?
Det tycks f ö som om Hdelle Klein minglar runt i Stockholms politiskt/kulturella liv och berättar ungefär vad som sägs på Dagens Segloras sida "Sandahl fortsätter sprida antisemitism." Då berättar hon om "kyrkan och rasismen" - alla kyrkliga åker med på (S)kitvagnen. Det ska vi nog inte riktigt finna oss i, enligt min ringa mening sonm en helt annan herr Omar lärde oss säga.
Jag nämnde saken som hastigast för vår käre himmelske Fader när jag diskade i förmiddags och sa att jag ju visste att Han hjälper de rättfärdiga men att jag (skrap, skrap med foten) inte kunde tänka mig att räknas in bland dem - men tack i alla fall. Då fick jag en påminnelse om vad Jesus gjort på korset och förstod sammanhanget. Är man med i sällskapet så är man trygg och kan vara frimodig, fast man inte riktigt förstår hur det kommer sig. Det har med Jesus och påskfirande att göra, så mycket har jag fått klart för mig.
Och sedan har det fortsatt. Omar Mustafa kan förstås hoppas på att bli trodd på sitt ord om att han dagligen bestrider antisemitismen. Nu hörde jag ju PLO-argumenten i Amman där Sions Vises Protokoll anfördes så jag tror jag fattar tankefiguren. Olle Burell är trygg med Omars grundvärderingar, får vi veta i AB. Jag tror Burell står inför större problem än han inser. När Expo redovisar vad Omar Mustafa gillar på Facebook kan man nog lugnt konstatera att (S)kiten exploderar S i an(S)iktet. Vi har exempel på tydlig antisemitism. Willy Silberstein har alldeles rätt. Och här är den en politisk makt - inom SAP av alla partier!! Minns också att Staffan Skott varnade för något så här men sannerligen träffade i målets underkant.
Vi kanske ska ställa en fråga om Dagens Seglora? Vi får av Dagens Seglora veta: "Institutet MEMRI, som är knutet till Israeliska försvaret, har påvisat att Sultan (professorn som inbjöds föreläsa, DS) har uttalat sig djupt antisemitiskt, spritt myter om judiska ritualmord och talat om att döda judar." Nu vill jag veta om MEMRI:s koppling till den israeliska försvarsmakten är något argument - har professor Sultan uttalat sig så som rapporteras eller är det hela enligt Dagens Seglora en israelisk psyops, dvs psykologisk krigföring. Innan ni svarar så betänk att en av mina militära lärare var israel. Är det som sägs sant eller inte? Är Mustafas avfärdande av MEMRI en hållning som Dagens Seglora delar? När Willy Silberstein metodiskt avslöjar Mustafas hyllning av den fd turkiske premiärministern Erbakan som talade om en judisk världskonspiration - är det inte ett problem att detaljer tycks bilda just den helhet Mustafa förnekar finns?
I största allmänhet skulle jag nog vilja veta hur professorernas medverkan finansierades. Med offentliga anslag? Med anslag från något politiskt parti? Med pengar från andra länder?
Och hur är det egentligen med de så populära muslimska familjefesterna, så här i eftertankens bleka sken? De ter sig kanske inte lika oskyldigt trevliga utan som ett inslag för att göra - ja, vad då?
Det tycks f ö som om Hdelle Klein minglar runt i Stockholms politiskt/kulturella liv och berättar ungefär vad som sägs på Dagens Segloras sida "Sandahl fortsätter sprida antisemitism." Då berättar hon om "kyrkan och rasismen" - alla kyrkliga åker med på (S)kitvagnen. Det ska vi nog inte riktigt finna oss i, enligt min ringa mening sonm en helt annan herr Omar lärde oss säga.
Rastypiskt
Gårdagen var solig och några promenader kunde hunden och jag gå, hunden in under isflaken som tryckts upp över bryggfundamentet. Annars tillbringade hunden tiden i solen, antingen på golvet när solen sken där, eller i sängen. "Rastypiskt" för foxterrier fick jag veta. Jag undrar hur det blir med kooikervalpen, som planeras som tillskott. Lägger sig den också timtals i solen? Eller är den rasen annorlunda? Jag vet inte. Men när det gäller hundar ska man tydligen tala ras. Och stamtavla! Vad Dagens Seglora än ljuger ihop så begränsar jag rastänkandet till hundar. Men nu väntar vi på den nya rubriken i Dagens Seglora: "Frimodig kyrkas tunga kyrkopolitiker Dag Sandahl erkänner att han är rasist." Hur ska Frimodig kyrka kommentera det - för en kommentar avkrävs nog ordföranden Ekelund.
Fast kanske Dagens Seglora har fått värre problem. Ni kommer ihåg reportaget i DS från den trevliga muslimska familjefesten i åskas (DS 2 april). Nu när Omar Mustafa valts in i den socialdemokratiska partistyrelsen läser jag hos Expo att Willy Silberstein undrar över invalet. Vad säger S om att Omar Mustafa som ordförande för Islamiska förbundet bjudit in antisemiterna Salah Sultan och Rayhab Al-Seranjy, som båda fört fram traditionella antisemitiska påståenden, undrar Silberstein. Traditionella antismitiska påståenden är, som ni vet det där med Sions Vises Protokoll, om judiskt kapital och judisk kontroll av media. Omar Mustafa försvarade med argumentet att antisionism tolkas som antisemitism - och det finns en distinktion, men faktiskt inte när man anför den gamla förfalskningen Sions Vises Protokoll. Då har vi samma problem som jag stötte på i Amman en gång i tiden. Antisionismen tar steget över och blir antisemitism.
Min vän Staffan Skott, han blev min vän när han skrev en bloggkommentar i går även om jag inte övertygas av hans kristendomsuppgörelse, verkar få mer rätt i sina förmodanden än han själv tänkte. Han menade att det finns en risk för antisemitism där fint folk och muslimska invandrare förenas men tänkte nog inte den socialdemokratiska partistyrelsen. Willy Silberstein, vars charmerande pappa visade att man med bevarad mänsklig värdighet kan hantera livets svåra, har rätt när han larmar - för förhållandet är alarmerande. Saken gäller inte nynazism. Saken gäller svensk socialdemokrati.
Dagens Seglora kan ha rätt - mötena i Islamiska förbundet ska ses som glada familjefester? Men det återstår nog att bevisa, givet det vi nu vet.
Om Dagens Seglora återhämtar sig - Sandahlskandalen etablerades som vi minns i höstas men det blir mycket skrik och lite ull - kanske man kunde få till en ny rubrik. Förslagsvis: "Frimodig kyrkas tunge kyrkopolitiker Dag Sandahl spred nazistpropaganda." Underrubrik: Frimodig kyrka kommenterar inte. I sak skulle det vara sant, om ordet "spred" får en något vidare syfte, för jag tog hem propagandan sedan jag delat med mig av dess innehåll - men varför vara kitslig.
Jag tog med tidningen Värendsbladet till skolan, tidningen som hemmansägaren i Sandsjö Nils-Erik Rydström gav ut. Vi läste och diskuterade, de så sinnade klasskamraterna. Vi ringde Rydström, som förnekade att förintelsen alls ägt rum och pläderade för ett sunt vegetariskt liv med gymnastik och idrott. Jag gick till Kronobergaren (S) och menade att nynazismen borde uppmärksammas. Detta var för 50 år sedan. Skriva om nazism och nynazism ville inte tidningen. Detta var fram till Göran Persson rådande - felaktiga! - socialdemokratiska strategi. När en av döttrarna skrev uppsats (för snart sagt 20 år sedan) om nazismen i Kalmar förnekade det tidigare kommunalrådet (S) att det funnits nazism i staden - en stad där borgmästaren flaggade tyskt! Mängden av böcker om Tredje riket som översköljer oss nu, borde ha kommit för 50 år sedan.
Det är förstås möjligt att Dagens Seglora inte återhämtar sig därför att somliga av oss fått nog. Jag ser egentligen inte varför jag ska ta de besinningslösa beskyllningarna. Jag ser inte att okristligheten att stämpla i stället för att samtala ska premieras genom att inte bekämpas.
Jag visar tillbaka kritiken att jag inte omedelbart och högt skrek inför en antisemitisk kommentar - jag ville ju att folk skulle se.
Jag hör nämligen till den grupp, en minoritet kanske, som inte tror att folk är idioter. Man kan läsa och förstå. Jag behöver inte alltid och omedelbart leda dem. Jag tror att detta till dels beror på Murar-Tage, som hade folkskoleutbildning men som läst Kapitalet i Sandlers översättning. Murar-Tage var kommunist, illa ansatt och snäll i Moheda under 1950-talet. Men ska inte underskatta det som kallas vanligt folk - och vanligt folks förmåga att genomskåda de hojtande politiska ideologierna. Om man inte underskattar vanligt folk har nog S ett så stort problem att Jämtins ovilja att kommentera är välmotiverad. "(S)kiter det sig för S?" är ett rubrikförslag till Dagens Seglora.
Fast kanske Dagens Seglora har fått värre problem. Ni kommer ihåg reportaget i DS från den trevliga muslimska familjefesten i åskas (DS 2 april). Nu när Omar Mustafa valts in i den socialdemokratiska partistyrelsen läser jag hos Expo att Willy Silberstein undrar över invalet. Vad säger S om att Omar Mustafa som ordförande för Islamiska förbundet bjudit in antisemiterna Salah Sultan och Rayhab Al-Seranjy, som båda fört fram traditionella antisemitiska påståenden, undrar Silberstein. Traditionella antismitiska påståenden är, som ni vet det där med Sions Vises Protokoll, om judiskt kapital och judisk kontroll av media. Omar Mustafa försvarade med argumentet att antisionism tolkas som antisemitism - och det finns en distinktion, men faktiskt inte när man anför den gamla förfalskningen Sions Vises Protokoll. Då har vi samma problem som jag stötte på i Amman en gång i tiden. Antisionismen tar steget över och blir antisemitism.
Min vän Staffan Skott, han blev min vän när han skrev en bloggkommentar i går även om jag inte övertygas av hans kristendomsuppgörelse, verkar få mer rätt i sina förmodanden än han själv tänkte. Han menade att det finns en risk för antisemitism där fint folk och muslimska invandrare förenas men tänkte nog inte den socialdemokratiska partistyrelsen. Willy Silberstein, vars charmerande pappa visade att man med bevarad mänsklig värdighet kan hantera livets svåra, har rätt när han larmar - för förhållandet är alarmerande. Saken gäller inte nynazism. Saken gäller svensk socialdemokrati.
Dagens Seglora kan ha rätt - mötena i Islamiska förbundet ska ses som glada familjefester? Men det återstår nog att bevisa, givet det vi nu vet.
Om Dagens Seglora återhämtar sig - Sandahlskandalen etablerades som vi minns i höstas men det blir mycket skrik och lite ull - kanske man kunde få till en ny rubrik. Förslagsvis: "Frimodig kyrkas tunge kyrkopolitiker Dag Sandahl spred nazistpropaganda." Underrubrik: Frimodig kyrka kommenterar inte. I sak skulle det vara sant, om ordet "spred" får en något vidare syfte, för jag tog hem propagandan sedan jag delat med mig av dess innehåll - men varför vara kitslig.
Jag tog med tidningen Värendsbladet till skolan, tidningen som hemmansägaren i Sandsjö Nils-Erik Rydström gav ut. Vi läste och diskuterade, de så sinnade klasskamraterna. Vi ringde Rydström, som förnekade att förintelsen alls ägt rum och pläderade för ett sunt vegetariskt liv med gymnastik och idrott. Jag gick till Kronobergaren (S) och menade att nynazismen borde uppmärksammas. Detta var för 50 år sedan. Skriva om nazism och nynazism ville inte tidningen. Detta var fram till Göran Persson rådande - felaktiga! - socialdemokratiska strategi. När en av döttrarna skrev uppsats (för snart sagt 20 år sedan) om nazismen i Kalmar förnekade det tidigare kommunalrådet (S) att det funnits nazism i staden - en stad där borgmästaren flaggade tyskt! Mängden av böcker om Tredje riket som översköljer oss nu, borde ha kommit för 50 år sedan.
Det är förstås möjligt att Dagens Seglora inte återhämtar sig därför att somliga av oss fått nog. Jag ser egentligen inte varför jag ska ta de besinningslösa beskyllningarna. Jag ser inte att okristligheten att stämpla i stället för att samtala ska premieras genom att inte bekämpas.
Jag visar tillbaka kritiken att jag inte omedelbart och högt skrek inför en antisemitisk kommentar - jag ville ju att folk skulle se.
Jag hör nämligen till den grupp, en minoritet kanske, som inte tror att folk är idioter. Man kan läsa och förstå. Jag behöver inte alltid och omedelbart leda dem. Jag tror att detta till dels beror på Murar-Tage, som hade folkskoleutbildning men som läst Kapitalet i Sandlers översättning. Murar-Tage var kommunist, illa ansatt och snäll i Moheda under 1950-talet. Men ska inte underskatta det som kallas vanligt folk - och vanligt folks förmåga att genomskåda de hojtande politiska ideologierna. Om man inte underskattar vanligt folk har nog S ett så stort problem att Jämtins ovilja att kommentera är välmotiverad. "(S)kiter det sig för S?" är ett rubrikförslag till Dagens Seglora.
måndag 8 april 2013
Stackars POSK
Jag tänker på den partipolitiskt obundna nomineringsgruppen POSK, inte bara POSK i Växjö kommun. Jag har varit med där, tills gruppen valde linjen "Sauberhalten". Jag tycker om många poskare men nu tycker jag också synd om dem. Dagens Seglora bedriver kampanj mot Frimodig kyrka, fem inlägg på raken i sämsta kvällstidningsstuk. Frimodig kyrka uppfattas alltså vara en grupp att bekämpa - men inte POSK! Detta är ett faktum att ta på allvar och borde bekymra POSK.
Jag fick frågan om valet står mellan S och FK. Det enkla svaret är förstås att det tycks göra det - men det enkla svaret är en förenkling. Nu måste väljarna orientera sig och det betyder att analysera hot och risker för Svenska kyrkan. Stordriften räknar jag till kategorin hot och risker men också den medvetet otydliga kristna identiteten liksom oförmågan till mission i Sverige och de bristande lägesanalyserna. Nu har man, såg jag, multireligiös gudstjänst i Sofia kyrka i Stockholm. Religiös i stället för kristen kyrka? Vart ska då vi ta vägen som är svenskkyrkliga in i märgen och kristna därför att vi inte köper det där med att vara religiös. Vi vill Verkligheten som den är, inte ett substitut.
Nog kan man rösta S i kyrkovalet och det med framgång. Men vad säger valmanifestet om Kristus och hans Kyrka? Det borde man kolla. S vill prägla Svenska kyrkan med socialdemokratisk politik. Bygger det framtid?
MiSK är det gröna alternativet - och det är samma koncept. Ett politiskt partiprogram läggs över Kyrkans lära, tro och bekännelse.
C är svårtydbart men partipolitiskt. Blir det motionskrav på månggifte i kyrkomötet? Det är väl inte en orimlig tanke, inte i perspektiv orimligare än om någon för 30 år sedan påstått att C skulle rösta för enkönade vigslar.
FiSK har blivit liberala - och kanske vill man stötta folkpartiet som inte är folkpartiet men något liknande folkpartiet, fast inte, i de kyrkliga valen?
Moderaterna drar sig ur och bildar Borgerlig allians - med borgerlig som tolkningsnyckel. Är det verkligen kristligt klokt? Det tyckte tydligen inte några i Växjö stift, som skapar nomineringsgruppen Vägen, som så här långt visat sig ha svårt med grekiskan men är allmänt välvilligt. Var Jesus och apostlarna verkligen borgare?
Kristdemokraterna fick namnproblem men är alltså kristdemokrater fast inte i det kyrkliga.
Vänster i Svenska kyrkan kanske man ska rösta på - men vad vill ViSK?
SD fick en politisk plattform i kyrkomötet tack vare S. Torgny Larsson (S) kunde aldrig se faran med att direktval skulle ge SD den chansen. Några av oss varnade. Lars Ekblad bland dem. Och jag. När SD inte fick vara med i utskottsarbetet kunde SD ägna sig åt sitt partis frågor med hjälp av Svenska kyrkans datorer och med riksdagsmannaarvode för att sköta partiet. Det var jag emot. Och Frimodig kyrka, förstås. Vi var ensamma om den markeringen, väl att märka.
ÖKA vill den öppna kyrkan för alla - men denna definition döljer finessen att somliga inryms inte i det som kallas "alla". ÖKA bröt sig ur POSK.
Kan man inte rösta på POSK då? Jo. Men varför? POSK låtsas inklusivt men det var just denna inklusivitet gruppen bestämde vara kyrkopolitiskt svårhanterlig. Frimodig kyrka har i vart fall ett namn som säger vad vi vill och står för! Inte konstigt om den sortens hållning utmanar, kan jag förstå.
Hur ska FK hantera den idoga kampanjen mot nomineringsgruppen från Dagens Seglora? Kanske genom att ställa demokratiska grundfrågor? Hur stor plats ska den medvetna och upprepade lögnen ha i det kyrkopolitiska arbete som formar Svenska kyrkan? Det borde vara en gemensam fråga för alla som tänker rösta i kyrkovalet. Sedan får man följa bloggarna, Tant HU, Kristen Opinion och en uppsättning andra, börjar man nysta i en välorienterande blogg så ser man var man kan fortsätta. Det gemensamma samtalet är demokratins livsluft. Försöken att stämpla ut, vanställa, tysta är metoder i andra samhällssystem.
Jag fick frågan om valet står mellan S och FK. Det enkla svaret är förstås att det tycks göra det - men det enkla svaret är en förenkling. Nu måste väljarna orientera sig och det betyder att analysera hot och risker för Svenska kyrkan. Stordriften räknar jag till kategorin hot och risker men också den medvetet otydliga kristna identiteten liksom oförmågan till mission i Sverige och de bristande lägesanalyserna. Nu har man, såg jag, multireligiös gudstjänst i Sofia kyrka i Stockholm. Religiös i stället för kristen kyrka? Vart ska då vi ta vägen som är svenskkyrkliga in i märgen och kristna därför att vi inte köper det där med att vara religiös. Vi vill Verkligheten som den är, inte ett substitut.
Nog kan man rösta S i kyrkovalet och det med framgång. Men vad säger valmanifestet om Kristus och hans Kyrka? Det borde man kolla. S vill prägla Svenska kyrkan med socialdemokratisk politik. Bygger det framtid?
MiSK är det gröna alternativet - och det är samma koncept. Ett politiskt partiprogram läggs över Kyrkans lära, tro och bekännelse.
C är svårtydbart men partipolitiskt. Blir det motionskrav på månggifte i kyrkomötet? Det är väl inte en orimlig tanke, inte i perspektiv orimligare än om någon för 30 år sedan påstått att C skulle rösta för enkönade vigslar.
FiSK har blivit liberala - och kanske vill man stötta folkpartiet som inte är folkpartiet men något liknande folkpartiet, fast inte, i de kyrkliga valen?
Moderaterna drar sig ur och bildar Borgerlig allians - med borgerlig som tolkningsnyckel. Är det verkligen kristligt klokt? Det tyckte tydligen inte några i Växjö stift, som skapar nomineringsgruppen Vägen, som så här långt visat sig ha svårt med grekiskan men är allmänt välvilligt. Var Jesus och apostlarna verkligen borgare?
Kristdemokraterna fick namnproblem men är alltså kristdemokrater fast inte i det kyrkliga.
Vänster i Svenska kyrkan kanske man ska rösta på - men vad vill ViSK?
SD fick en politisk plattform i kyrkomötet tack vare S. Torgny Larsson (S) kunde aldrig se faran med att direktval skulle ge SD den chansen. Några av oss varnade. Lars Ekblad bland dem. Och jag. När SD inte fick vara med i utskottsarbetet kunde SD ägna sig åt sitt partis frågor med hjälp av Svenska kyrkans datorer och med riksdagsmannaarvode för att sköta partiet. Det var jag emot. Och Frimodig kyrka, förstås. Vi var ensamma om den markeringen, väl att märka.
ÖKA vill den öppna kyrkan för alla - men denna definition döljer finessen att somliga inryms inte i det som kallas "alla". ÖKA bröt sig ur POSK.
Kan man inte rösta på POSK då? Jo. Men varför? POSK låtsas inklusivt men det var just denna inklusivitet gruppen bestämde vara kyrkopolitiskt svårhanterlig. Frimodig kyrka har i vart fall ett namn som säger vad vi vill och står för! Inte konstigt om den sortens hållning utmanar, kan jag förstå.
Hur ska FK hantera den idoga kampanjen mot nomineringsgruppen från Dagens Seglora? Kanske genom att ställa demokratiska grundfrågor? Hur stor plats ska den medvetna och upprepade lögnen ha i det kyrkopolitiska arbete som formar Svenska kyrkan? Det borde vara en gemensam fråga för alla som tänker rösta i kyrkovalet. Sedan får man följa bloggarna, Tant HU, Kristen Opinion och en uppsättning andra, börjar man nysta i en välorienterande blogg så ser man var man kan fortsätta. Det gemensamma samtalet är demokratins livsluft. Försöken att stämpla ut, vanställa, tysta är metoder i andra samhällssystem.
Föreningen Agnosticus
Den livaktiga kristna skolföreningen Pro Vero vid Katedralskolan i Växjö gav en del kamrater ingen ro. De startade Föreningen Agnosticus. Min vän Pson och jag anslöt oss med argumentet att föreningen var agnostisk, inte ateistisk. Som argumentationsövningsplats var föreningen inte så dum. Men en del av den agnostisk argumentationen var. Den bottnade i felläsningar av tron.
Jag lockades av Staffan Skotts bok En mänsklighet i mänskligheten men tröttnar. Jag ska kanske ta mig igenom den, för han har förstås poänger inte minst när han pekar på antisemitismen. Men Skott är en gängse 40-talist, som 14 år gammal läste Martin Luthers Lilla katekes och bestämde att han inte skulle låta sig konfirmeras för "frukta" trodde - och tror! - han betyder att vara livrädd för Gud. "Högkyrklighet" anger för honom ett oktantal på kyrkligheten. Hur kan han ge sina egna rätt förutfattade meningar - för att nu inte använda ordet "fördomsfulla" - så fritt utrymme? Det förklaras:
"Jag förhåller mig i denna bok med en viss vanvördighet till den kristna religionen, oavsett inriktning, vilket jag tycker man kan få tillåta sig om man under sin barndom och skolgång blivit tvångsmatad med kristendom, varvid det från lärarens och skolmyndigheternas sida inte rådde något som helst tvivel om att det som stod i vår Bibels båda böcker var dagens sanning, och där man om morgnarna deltog i kristen morgonbön i läroverket, vare sig man ville eller inte." (s 14-15) Samma vanvördighet avhåller han sig, så lyder hans deklaration, när det gäller judendomen.
Staffan Skott har uppenbarligen inte funnit anledning att undersöka om hans stabila tonårsföreställningar har bärkraft - rätt uppenbart vill han inte det. Det var i slutet av 1980-talet, när en ohöljd antisemitism i spåren av perestrojkan blossade upp i Sovjetunionen, som han bröjade intressera sig för judendomen. Boken hade blivit betydligt bättre om författaren hållit fast vid sitt tema. Bläddring har gett intrycket att Skott varnar för en antisemitism som består av de välsituerades fördomar i samklang med stämningar hos muslimer. Vellinge och Malmö i förening - vad blir det av detta? En etablerad antisemitism. Jag ska läsa vidare under denna dag, som tillbringas å lantegendomen.
Jag såg som hastigast att jag fortsätter sprida antisemitisk propaganda - och jag uppfattade att Frimodig kyrka inte tagit avstånd. Konstgreppet Dagens Seglora använder heter "tema med variationer". Det blir inte sant för det. Om en kommentator beskriver sin egen uppenbara antisemitism med argumentet att media är i judiska händer, är argumentet sådant att det kan kontrolleras men också sådant att det påminner alldeles för mycket om en gammal fördom. Få kan uppfatta att påståendet är sant. Medieföretag ägs på ett mycket mer komplicerat sätt och de som skriver i dem är numera formade efter samma mall, men den är journalistisk och kommersiellt gångbar - det är det avgörande.
Hur kan nu Dagens Selora av detta som en kommentator påstår, och som varje klok läsare kan värdera inte minst som läsaren fått se att det just är en antisemit som skriver och alltså konsekvent driver sin mening, forma påståendet att jag fortsätter bedriva antisemitisk propaganda - eller hur orden nu föll? Jag är ju bara tillfreds med att vi kan följa ett resonemang, känna igen det, artbestämma det och fundera över fenomenet. Det är just detta som är nödvändigt. Annars finns den som en slags underground-antisemitism i Sverige, omöjlig att bemöta eftersom vi inte riktigt vet hur den resonerar.
Vill sedan någon journalist ta sig uppgiften an att beskriva hur medievärlden ägs och styrs så - fine. Det är med sakargument man vrider falska föreställningar ur händerna på folk. Det var det vi gjorde i Föreningen Agnosticus, som efter en tid på sparlåga tog upp sin verksamhet först när Pson och jag tagit studenten och slutat. Det tog vi som ett erkännande. Argument kan granskas.
Tillbaka till Staffan Skott, som gör mig besviken eftersom jag föreställde mig honom som mer välorienterad än han tydligen är. Hur kan han ha gått på att kristendom är vad han fick för sig när han var 14 och att Kyrkans tro skulle vara vad lärare och skolmyndigheter utminuterade? Det gick jag aldrig på. Inte ens när jag fick anmärkning för att jag inte hade psalmbok med mig till gymnasiets morgonsamling. Argumentet att jag kunde psalmerna utantill föll platt. Vilken fars vi 40-talister utsattes för genom den så kallade kristendomsundervisningen. Men några av oss genomskådade systemet och kunde tidigt ställa de frågor som skar upp resonemangen. Så gick det till i Småland. Att det i Skotts Dalarna var annorledes kan jag förstå. Vi vet ju att det var dalkarlarna som satte Gustaf Vasa på tronen, han som med dalkarlars hjälp sedan slaktade smålänningar.
En sak till: Nu far biskoparna till biskopsretreat på Öland. Om de alls talar, kanske de talar om Seglora. Då säger de att bloggarna triggar varandra och beklagar fenomenet. De tar alldeles säkert inte upp Annika Borgs serie Åttonde budet på Kristen Opinion och ställer sakfrågor - för det vore förödande. Då skulle deras bild av det kyrkliga blogglivet falla. Men de kanske inte talar alls. De kanske är tysta på retreaten?
Jag lockades av Staffan Skotts bok En mänsklighet i mänskligheten men tröttnar. Jag ska kanske ta mig igenom den, för han har förstås poänger inte minst när han pekar på antisemitismen. Men Skott är en gängse 40-talist, som 14 år gammal läste Martin Luthers Lilla katekes och bestämde att han inte skulle låta sig konfirmeras för "frukta" trodde - och tror! - han betyder att vara livrädd för Gud. "Högkyrklighet" anger för honom ett oktantal på kyrkligheten. Hur kan han ge sina egna rätt förutfattade meningar - för att nu inte använda ordet "fördomsfulla" - så fritt utrymme? Det förklaras:
"Jag förhåller mig i denna bok med en viss vanvördighet till den kristna religionen, oavsett inriktning, vilket jag tycker man kan få tillåta sig om man under sin barndom och skolgång blivit tvångsmatad med kristendom, varvid det från lärarens och skolmyndigheternas sida inte rådde något som helst tvivel om att det som stod i vår Bibels båda böcker var dagens sanning, och där man om morgnarna deltog i kristen morgonbön i läroverket, vare sig man ville eller inte." (s 14-15) Samma vanvördighet avhåller han sig, så lyder hans deklaration, när det gäller judendomen.
Staffan Skott har uppenbarligen inte funnit anledning att undersöka om hans stabila tonårsföreställningar har bärkraft - rätt uppenbart vill han inte det. Det var i slutet av 1980-talet, när en ohöljd antisemitism i spåren av perestrojkan blossade upp i Sovjetunionen, som han bröjade intressera sig för judendomen. Boken hade blivit betydligt bättre om författaren hållit fast vid sitt tema. Bläddring har gett intrycket att Skott varnar för en antisemitism som består av de välsituerades fördomar i samklang med stämningar hos muslimer. Vellinge och Malmö i förening - vad blir det av detta? En etablerad antisemitism. Jag ska läsa vidare under denna dag, som tillbringas å lantegendomen.
Jag såg som hastigast att jag fortsätter sprida antisemitisk propaganda - och jag uppfattade att Frimodig kyrka inte tagit avstånd. Konstgreppet Dagens Seglora använder heter "tema med variationer". Det blir inte sant för det. Om en kommentator beskriver sin egen uppenbara antisemitism med argumentet att media är i judiska händer, är argumentet sådant att det kan kontrolleras men också sådant att det påminner alldeles för mycket om en gammal fördom. Få kan uppfatta att påståendet är sant. Medieföretag ägs på ett mycket mer komplicerat sätt och de som skriver i dem är numera formade efter samma mall, men den är journalistisk och kommersiellt gångbar - det är det avgörande.
Hur kan nu Dagens Selora av detta som en kommentator påstår, och som varje klok läsare kan värdera inte minst som läsaren fått se att det just är en antisemit som skriver och alltså konsekvent driver sin mening, forma påståendet att jag fortsätter bedriva antisemitisk propaganda - eller hur orden nu föll? Jag är ju bara tillfreds med att vi kan följa ett resonemang, känna igen det, artbestämma det och fundera över fenomenet. Det är just detta som är nödvändigt. Annars finns den som en slags underground-antisemitism i Sverige, omöjlig att bemöta eftersom vi inte riktigt vet hur den resonerar.
Vill sedan någon journalist ta sig uppgiften an att beskriva hur medievärlden ägs och styrs så - fine. Det är med sakargument man vrider falska föreställningar ur händerna på folk. Det var det vi gjorde i Föreningen Agnosticus, som efter en tid på sparlåga tog upp sin verksamhet först när Pson och jag tagit studenten och slutat. Det tog vi som ett erkännande. Argument kan granskas.
Tillbaka till Staffan Skott, som gör mig besviken eftersom jag föreställde mig honom som mer välorienterad än han tydligen är. Hur kan han ha gått på att kristendom är vad han fick för sig när han var 14 och att Kyrkans tro skulle vara vad lärare och skolmyndigheter utminuterade? Det gick jag aldrig på. Inte ens när jag fick anmärkning för att jag inte hade psalmbok med mig till gymnasiets morgonsamling. Argumentet att jag kunde psalmerna utantill föll platt. Vilken fars vi 40-talister utsattes för genom den så kallade kristendomsundervisningen. Men några av oss genomskådade systemet och kunde tidigt ställa de frågor som skar upp resonemangen. Så gick det till i Småland. Att det i Skotts Dalarna var annorledes kan jag förstå. Vi vet ju att det var dalkarlarna som satte Gustaf Vasa på tronen, han som med dalkarlars hjälp sedan slaktade smålänningar.
En sak till: Nu far biskoparna till biskopsretreat på Öland. Om de alls talar, kanske de talar om Seglora. Då säger de att bloggarna triggar varandra och beklagar fenomenet. De tar alldeles säkert inte upp Annika Borgs serie Åttonde budet på Kristen Opinion och ställer sakfrågor - för det vore förödande. Då skulle deras bild av det kyrkliga blogglivet falla. Men de kanske inte talar alls. De kanske är tysta på retreaten?
söndag 7 april 2013
Mein Kampf
Glad såsom fågeln i morgonstunden - utan citationstecken! - kastar jag mig över tangentbordet. Vi vann! Jag tar det en gång till: Högby-Hagaby-Bläsinge vann 2013 års Byakamp, det sextonde i raden. Man får tävla i två ämnen. Jag var med i lagen som tävlade i ämnena "Lag och rätt" och "Historia". Men "Sport" och "Ekonomi" eller "Aktuellt" för att inte tala om "Geografi" krävde också tävlande. Bygdegården i Löttorp smockfull med folk. Vi hann prata om viktiga saker - snöröjningen, dop, vigsel, begravning, pågående lammning, allmänna kyrkliga frågor med mera och det var svensk folkrörelse när den är som roligast. 20 spänn för fikat, hembakat. Byakampen är en helkväll. Jag satt lite illa till eftersom husets fru hade kommit hem efter veckans bortovaro just när jag skulle till Bygdegården så jag fick missa slutet - och triumfen. Men den finns där ändå. Under ett helt år. Och den kommenteras. Vedborm vann inte. Inte Löttorp heller. Som Jesus så träffande utrycker saken: "Egen framgång är guld värd, andras motgång ska inte heller föraktas." (Matteus 29:12, tror jag)
Till andras motgång måste räknas att jag inte läste Dagens Segloras lilla lögnaktighet om antisemitisktisk propaganda. Propaganda är inte att lägga fram en åsikt utan något betydligt mer aktivt. Man hade kunnat fråga Dr Goebbels om han levat. Jag hade läst Andreas Holmberg, som kommenterat på bloggen, alltså samtalat. Då fick jag förklara hur jag tänkte. Så roligt med folk som vill samtala. Glad såsom fågeln i morgonstunden!
Propagandabladet TROvärdigt får jag. Det är "ett informationsblad från Svenska kyrkan i Växjö" men informerar också om vad som händer i t ex Lammhult eller Asa - och då är vi inte i Växjö, kan jag säga. Stordriften har fått sådana konsekvenser att POSK heter "POSK i Växjö kommun" - kan man inte svimma för mindre? Vi har en kyrklig organisation somj folk inte vet vad den heter. Det säger rätt mycket. I den ska man rösta. Men tillbaka till TROvärdigt. Är det riktigt trovärdigt med idel kvinnor i redaktionen: Ann-Christine, Liselotte, Eva och Ewa och chefredaktören hete Ingela?
Ann-Christine Roxberg, som jag inte vet mig ha träffat, skriver en slags ledare: "Tänk på vad du säger så du inte säger vad du tänker". Kan borgerlighetens ethos uttryckas bättre? Det är skillnad på det privata och det gemensamma, skillnad på privat moral och offentlig? Och detta är en dygd. Men är det kristendom? Jag tror jag blir glad när jag funderar över apostelns ord om glädjen som ger hjärtan och tankar skydd i Kristus Jesus (Fil 4) och fattar att förnyelsen av tänkesätten gör att lärjungalivet är något annan än borgerlighet. "Tänk på Jesus när du säger vad du tänker" - - är inte det hållningen? Och jag blir så glad när TROvärdigt fick mig att upptäcka något. Man ska vara glad över de sammanhang som klarnar för en.
Förr bad vi i i kollektbönen och sa att "vi som nu hava hållit påsk" ville vad det nu var. Det är högmässa med dop i Högby och gudstjänst med önskepsalmer i Källa. Vi hade nog bort ha en gudstjänst till men två gudstjänster blir det då och då enligt normalordningen. Det är jag inte riktigt glad för. Men sett under några veckor använder vi alla våra kyrkor likväl. Och byakampen vanns av Högby - ja, det har jag ju nämnt ....
Glad såsom fågeln tar jag nu fram Martin Luthers bön:
Käre Fader, låt ingenting ske därför att vi vill det, utan låt allting ske så som du vill. Din vilja är bäst. Lär oss tålamod, på ditt eget gudomliga sätt, genom att förhindra vår vilja.
Lär oss att med frimodighet stå ut med sjukdom, fattigdom och förakt, så snart det blir klart att du vill ha det så.
Lär oss att inte skylla eller klaga på onda människor, då något går oss emot, utan ta motgången som din skickelse till vår salighet.
Lär oss att tacka och välsigna även våra motståndare, så att de alltid finner oss glada och vid gott mod. Amen
Till andras motgång måste räknas att jag inte läste Dagens Segloras lilla lögnaktighet om antisemitisktisk propaganda. Propaganda är inte att lägga fram en åsikt utan något betydligt mer aktivt. Man hade kunnat fråga Dr Goebbels om han levat. Jag hade läst Andreas Holmberg, som kommenterat på bloggen, alltså samtalat. Då fick jag förklara hur jag tänkte. Så roligt med folk som vill samtala. Glad såsom fågeln i morgonstunden!
Propagandabladet TROvärdigt får jag. Det är "ett informationsblad från Svenska kyrkan i Växjö" men informerar också om vad som händer i t ex Lammhult eller Asa - och då är vi inte i Växjö, kan jag säga. Stordriften har fått sådana konsekvenser att POSK heter "POSK i Växjö kommun" - kan man inte svimma för mindre? Vi har en kyrklig organisation somj folk inte vet vad den heter. Det säger rätt mycket. I den ska man rösta. Men tillbaka till TROvärdigt. Är det riktigt trovärdigt med idel kvinnor i redaktionen: Ann-Christine, Liselotte, Eva och Ewa och chefredaktören hete Ingela?
Ann-Christine Roxberg, som jag inte vet mig ha träffat, skriver en slags ledare: "Tänk på vad du säger så du inte säger vad du tänker". Kan borgerlighetens ethos uttryckas bättre? Det är skillnad på det privata och det gemensamma, skillnad på privat moral och offentlig? Och detta är en dygd. Men är det kristendom? Jag tror jag blir glad när jag funderar över apostelns ord om glädjen som ger hjärtan och tankar skydd i Kristus Jesus (Fil 4) och fattar att förnyelsen av tänkesätten gör att lärjungalivet är något annan än borgerlighet. "Tänk på Jesus när du säger vad du tänker" - - är inte det hållningen? Och jag blir så glad när TROvärdigt fick mig att upptäcka något. Man ska vara glad över de sammanhang som klarnar för en.
Förr bad vi i i kollektbönen och sa att "vi som nu hava hållit påsk" ville vad det nu var. Det är högmässa med dop i Högby och gudstjänst med önskepsalmer i Källa. Vi hade nog bort ha en gudstjänst till men två gudstjänster blir det då och då enligt normalordningen. Det är jag inte riktigt glad för. Men sett under några veckor använder vi alla våra kyrkor likväl. Och byakampen vanns av Högby - ja, det har jag ju nämnt ....
Glad såsom fågeln tar jag nu fram Martin Luthers bön:
Käre Fader, låt ingenting ske därför att vi vill det, utan låt allting ske så som du vill. Din vilja är bäst. Lär oss tålamod, på ditt eget gudomliga sätt, genom att förhindra vår vilja.
Lär oss att med frimodighet stå ut med sjukdom, fattigdom och förakt, så snart det blir klart att du vill ha det så.
Lär oss att inte skylla eller klaga på onda människor, då något går oss emot, utan ta motgången som din skickelse till vår salighet.
Lär oss att tacka och välsigna även våra motståndare, så att de alltid finner oss glada och vid gott mod. Amen
lördag 6 april 2013
Mystikern från Kumla
Denna lördag är det nog bäst att bryta av med något intressant. Birgitta Rengmyr Lövgren släpper idag sin nya bok "Vår vänskap består öfver tidens gräns", som handlar om Anders Collin (1754-1830), som blev ledare för "Nya sekten" men sedan förkyrkligades och levde som mystiker på Söder i Stockholm. Varför kommer jag att tänka på Ulf Ekman och Livets Ord?
Andra har skrivit om Collin men här ges en sammanfattning i en personligt hållen framställning. Den är på många sätt själavårdande. Tron är hunger (s 55) påpekas med hänvisning till Böhme: tron är en hungrande och törstande vilja" - det tog mig, för det är sant. Andra delar i denna pietistiska väckelse är mig helt främmande. Det sakramentala livet är både synligt och osynligt i en slags balans. Hos Collin blir det under lång tid bara osynlighet - och egentligen var han nog inte sakramentskristen. Jag tycker Birgitta Rengmyr Lövgren på ett tankeväckande sätt förklarar de sociala faktorer som gör att mystikerna flyr undan kyrkiolivet i Stockholm. Det fanns för många präster! De hörde till allsköns insitutioner men var alltså sett till folkmängden alldeles för många. Ni märker att en del perspektiv flyttas när man läser om Collin. För många präster som fromhetshinder, sug på den karamellen.
Jag har sett Sickla i Nacka från sjösidan och kan fatta vad motsättningarna mellan "Kyrkan" och "sekten" bestod i. Någon teologisk grundutbildning har man väl. Men det är av värde att både kretsen kring Collin och hans efterföljare presenteras. Här är en viktig berättelse om andelivet i Sverige, som J.A. Eklund skulle kalla det.
Boken om Collin aktualiserar viktiga perspektiv kanske främst därför att den har plats för det personliga. Collin var förtrogen med svårigheter och lidande. I ett Post scriptum ger Birgitta Rengmyr Lövgren material för att tänka vidare över livets svåra erfarenheter. Det är några sidor som gott kan förvaltas av den som vill predika både undervisande och själavårdande.
Bokförlaget Temamet, som väl är Hakon Långströms förlag, har gett ut boken. Enkelt är väl att skicka ett mejl till hakon.langstrom@svenskakyrkan.se och skaffa sig ett ex. Enklast för den som är i Stockholm är att idag kl 14 vara i Sofia församlingssal, Borgmästargatan 11 i Stockholm för då är det Releaseparty och man får träffa både författare och förläggare.
Birgitta tillägnar Örjan Blom sin bok och tackar Magnus Olsson i förordet. De kan resa sig och bocka på partyt. Och kanske ska man lägga till filosofens ord: Om du har två par byxor, så sälj det ena paret och köp boken.
Andra har skrivit om Collin men här ges en sammanfattning i en personligt hållen framställning. Den är på många sätt själavårdande. Tron är hunger (s 55) påpekas med hänvisning till Böhme: tron är en hungrande och törstande vilja" - det tog mig, för det är sant. Andra delar i denna pietistiska väckelse är mig helt främmande. Det sakramentala livet är både synligt och osynligt i en slags balans. Hos Collin blir det under lång tid bara osynlighet - och egentligen var han nog inte sakramentskristen. Jag tycker Birgitta Rengmyr Lövgren på ett tankeväckande sätt förklarar de sociala faktorer som gör att mystikerna flyr undan kyrkiolivet i Stockholm. Det fanns för många präster! De hörde till allsköns insitutioner men var alltså sett till folkmängden alldeles för många. Ni märker att en del perspektiv flyttas när man läser om Collin. För många präster som fromhetshinder, sug på den karamellen.
Jag har sett Sickla i Nacka från sjösidan och kan fatta vad motsättningarna mellan "Kyrkan" och "sekten" bestod i. Någon teologisk grundutbildning har man väl. Men det är av värde att både kretsen kring Collin och hans efterföljare presenteras. Här är en viktig berättelse om andelivet i Sverige, som J.A. Eklund skulle kalla det.
Boken om Collin aktualiserar viktiga perspektiv kanske främst därför att den har plats för det personliga. Collin var förtrogen med svårigheter och lidande. I ett Post scriptum ger Birgitta Rengmyr Lövgren material för att tänka vidare över livets svåra erfarenheter. Det är några sidor som gott kan förvaltas av den som vill predika både undervisande och själavårdande.
Bokförlaget Temamet, som väl är Hakon Långströms förlag, har gett ut boken. Enkelt är väl att skicka ett mejl till hakon.langstrom@svenskakyrkan.se och skaffa sig ett ex. Enklast för den som är i Stockholm är att idag kl 14 vara i Sofia församlingssal, Borgmästargatan 11 i Stockholm för då är det Releaseparty och man får träffa både författare och förläggare.
Birgitta tillägnar Örjan Blom sin bok och tackar Magnus Olsson i förordet. De kan resa sig och bocka på partyt. Och kanske ska man lägga till filosofens ord: Om du har två par byxor, så sälj det ena paret och köp boken.
Seglora-metoden
Låt oss analysera Seglora-metoden. Utgångspunkten är en fast förvissning om tillståndet i världen och Sverige. Här vimlar det av högerextremister, rasister, homofober och islamhatare. De - och fler med dem - vill alla normalisera något som kallas "SD-agenda". Uppgiften är att utifrån denna stabila förförståelse upptäcka det man redan upptäckt, så att säga. Det kan kräva ett visst mått av kreatitivitet men, med ordentliga subsidier försedd, kan nog Dagens Seglora och Seglora Smedja klara det.
Metoden innebär att hålla sig med ett stall misshagliga, förstås - men det kan vi bortse från för tillfället, kanske bortsett från att de misshagliga ska demoniseras och bli i varje fall småjävlar. Vi ska också bortse från att Dagens Seglora alltid beskyller andra för hatbrott, näthat och för att göra "ständiga utfall" även om man kan ha synpunkter på det och vet att ordet "ständiga" inte är informationsbärande utan helt enkelt en grälmarkör.
Metoden, så som den redovisas, betyder att Dagens Seglora ser till person. "Det är hur enkelt som helst" att googla och kolla upp vilka bloggkommentatorerna är. Och detta måste betyda att somliga ska tystas. Sedan kommer det: "I fallet Ermefjäll borde texten i sig vara tillräcklig för Sandahl att inte publicera." Ska vi alltså ha en slags underground-antisemitism? Texten ska publiceras för att vi ska förstå en tankefigur, som för alls inte länge sedan var vanlig i Europa.
Jag kan både fatta att en sådan tankefigur lever kvar med tyskar födda 1932 och tidigare - men de finns alltså hos oss också. Bra att vi får veta och kan argumentera. Gymnasieläraren som läste den unge gym-nazistens uppsats tog samtalet, läste in sig, talade sakligt och efter några månader kom den unge mannen och sa: "Du Jenny, jag är inte nazist längre." Den demokratiska metoden med sakkritik håller. Hade svenkläraren upprörts, sprungit med uppsatsen till rektor och kallat in skolkurator och skolsköterska - vad hade hänt då?
Man skulle teoretiskt kunna skilja mellan antisionism och antisemitism - om det inte vore så att antisemitismen finns kvar. Då blir läget komplicerat. Med en delegation hörde jag en företrädare för PLO tala om Sions Vises Protokoll. Vi kom av oss. Det är uppenbart att en del gränser måste upprätthållas.
Vidare till Seglora!
Jag anklagas alltså för att inte kolla upp vem som skriver. Då får vi samtidigt veta hur Dagens Seglora arbetar.
För egen del skulle jag inte få för mig att kolla upp vem som skriver bloggkommentarer. Sak och inte person är grundhållning och kanske inte sällan osaklighet men aldrig person. Det informationsbärande är av vikt. Hur ska man annars få veta något om det som är en främmande?
Till Seglora-metoden hör också att inte vilja ( kunna?) uppfatta ironier. Jag fruktar att riksdagsmannen Thoralf Alfsson drev med sina kritiker när han talade om "fotsoldater". Denna ironi uppfattade inte Dagens Seglora. Däremot att det lilla antal som skrev bloggkommentarer på Bloggardag var fotsoldater som "strömmade in". Blir någon skrämd av dessa fotsoldater "som skränar och skrämmer"?
Vi får veta att "medierna gör allt för att vara på sin vakt mot dessa organiserade nättrupper" - men det betyder ju att så fort någon med reaktionära synpunkter vill komma till tals, så blir det närmast automatstopp? Vill vi ha den sortens öppna samhälle? Jag vill det inte.
Metoden förfinas när man gör sina motståndare till något som de i all sin mänskliga svaghet dock inte är. De vanliga tillmälena kan vi. Det nya var "knähund till högerextremister", vilket är ett epitet som väl beskriver inte en verklighet men en världsbild, där sådana knähundar behövs.
Man märker dock att till metoden aldrig hör att citera texter med ordentliga citat som man kan ta spjärn emot och diskutera.
Kanske är det av intresse att jag kort redovisar de senast läsa böckerna om antisemitism. Peter Longerichs biografi om Goebbels (Norstedts 2013) visar maktens arrogans och metoderna för att befästa sin makt genom antisemitiska aktioner (s 201 ff). Från 1942 var judeutrotningen inte hemlig längre (s 471).
Guido Knopps Tredje rikets hemligheter (Historiska Media 2013) spretar men i avsnittet om Himmler får vi veta, att Himmler gjorde allt för att utvidga massavrättningarna till ett fullständigt folkmord (s 232).
En helt annan framställning finns i Erik Larson, I odjurets trädgård (Albert Nonniers Förlag 2013) där vi får följa den amerikanska ambassadören i Berlin - Wuilliam E. Dodd (och hans pilska dotter Martha!). Kväkarnas representant kom till Dachau i februari 1942 och uppfattade koncentrationslägret vara en konstnärsby (s 240) men dessförinnan har ambassadören varit bekymrad över överfall på misshagliga (s 151 ff).
Den svåraste boken kanske ändå Sönke Neitzels och Harald Welzers bok Soldater är (Brombergs 2013). Där har våldtäkter och dödande blivit underhållningsvåld - och det är framställningar som vi får del av därför att engelsmännen avlyssnade vad tyska krigsfångarmuntert talade om. Det är enkelt för en människa att bli omänsklig. Sexuellt utnyttjande - och så sköts de judiska kvinnorna (s 140 t ex). Vad som skedde är förfärande. Antisemitismen är inte bara omöjlig för en kristen - den är omöjlig för den som vill vara människa.
Jag ska de närmaste dagarna läsa Staffan Skotts nya bok En mänsklighet i mänskligheten (Norstedts 2013). Jag ser att han tar upp antisemitismen - utbredd i Skåne men inte bara bland muslimska ungdomar utan bland det som kallas "vanliga svenskar". Är det så, kan uttrycken för antisemitism inte nonchaleras eller stoppas undan. De måste upp till ytan för berövas sin politiska potential - annsr blir det farligt. Dagens Segloras hållning - är den verkligen svenska mediers? - ter sig riktigt, riktigt farlig.
Frågan om varför Dagens Seglora ska uppbära kyrkliga subsidier kvarstår. Kanske mest för oss demokrater och förespråkare av grundlagsfästa fri- och rättigheter.
Metoden innebär att hålla sig med ett stall misshagliga, förstås - men det kan vi bortse från för tillfället, kanske bortsett från att de misshagliga ska demoniseras och bli i varje fall småjävlar. Vi ska också bortse från att Dagens Seglora alltid beskyller andra för hatbrott, näthat och för att göra "ständiga utfall" även om man kan ha synpunkter på det och vet att ordet "ständiga" inte är informationsbärande utan helt enkelt en grälmarkör.
Metoden, så som den redovisas, betyder att Dagens Seglora ser till person. "Det är hur enkelt som helst" att googla och kolla upp vilka bloggkommentatorerna är. Och detta måste betyda att somliga ska tystas. Sedan kommer det: "I fallet Ermefjäll borde texten i sig vara tillräcklig för Sandahl att inte publicera." Ska vi alltså ha en slags underground-antisemitism? Texten ska publiceras för att vi ska förstå en tankefigur, som för alls inte länge sedan var vanlig i Europa.
Jag kan både fatta att en sådan tankefigur lever kvar med tyskar födda 1932 och tidigare - men de finns alltså hos oss också. Bra att vi får veta och kan argumentera. Gymnasieläraren som läste den unge gym-nazistens uppsats tog samtalet, läste in sig, talade sakligt och efter några månader kom den unge mannen och sa: "Du Jenny, jag är inte nazist längre." Den demokratiska metoden med sakkritik håller. Hade svenkläraren upprörts, sprungit med uppsatsen till rektor och kallat in skolkurator och skolsköterska - vad hade hänt då?
Man skulle teoretiskt kunna skilja mellan antisionism och antisemitism - om det inte vore så att antisemitismen finns kvar. Då blir läget komplicerat. Med en delegation hörde jag en företrädare för PLO tala om Sions Vises Protokoll. Vi kom av oss. Det är uppenbart att en del gränser måste upprätthållas.
Vidare till Seglora!
Jag anklagas alltså för att inte kolla upp vem som skriver. Då får vi samtidigt veta hur Dagens Seglora arbetar.
För egen del skulle jag inte få för mig att kolla upp vem som skriver bloggkommentarer. Sak och inte person är grundhållning och kanske inte sällan osaklighet men aldrig person. Det informationsbärande är av vikt. Hur ska man annars få veta något om det som är en främmande?
Till Seglora-metoden hör också att inte vilja ( kunna?) uppfatta ironier. Jag fruktar att riksdagsmannen Thoralf Alfsson drev med sina kritiker när han talade om "fotsoldater". Denna ironi uppfattade inte Dagens Seglora. Däremot att det lilla antal som skrev bloggkommentarer på Bloggardag var fotsoldater som "strömmade in". Blir någon skrämd av dessa fotsoldater "som skränar och skrämmer"?
Vi får veta att "medierna gör allt för att vara på sin vakt mot dessa organiserade nättrupper" - men det betyder ju att så fort någon med reaktionära synpunkter vill komma till tals, så blir det närmast automatstopp? Vill vi ha den sortens öppna samhälle? Jag vill det inte.
Metoden förfinas när man gör sina motståndare till något som de i all sin mänskliga svaghet dock inte är. De vanliga tillmälena kan vi. Det nya var "knähund till högerextremister", vilket är ett epitet som väl beskriver inte en verklighet men en världsbild, där sådana knähundar behövs.
Man märker dock att till metoden aldrig hör att citera texter med ordentliga citat som man kan ta spjärn emot och diskutera.
Kanske är det av intresse att jag kort redovisar de senast läsa böckerna om antisemitism. Peter Longerichs biografi om Goebbels (Norstedts 2013) visar maktens arrogans och metoderna för att befästa sin makt genom antisemitiska aktioner (s 201 ff). Från 1942 var judeutrotningen inte hemlig längre (s 471).
Guido Knopps Tredje rikets hemligheter (Historiska Media 2013) spretar men i avsnittet om Himmler får vi veta, att Himmler gjorde allt för att utvidga massavrättningarna till ett fullständigt folkmord (s 232).
En helt annan framställning finns i Erik Larson, I odjurets trädgård (Albert Nonniers Förlag 2013) där vi får följa den amerikanska ambassadören i Berlin - Wuilliam E. Dodd (och hans pilska dotter Martha!). Kväkarnas representant kom till Dachau i februari 1942 och uppfattade koncentrationslägret vara en konstnärsby (s 240) men dessförinnan har ambassadören varit bekymrad över överfall på misshagliga (s 151 ff).
Den svåraste boken kanske ändå Sönke Neitzels och Harald Welzers bok Soldater är (Brombergs 2013). Där har våldtäkter och dödande blivit underhållningsvåld - och det är framställningar som vi får del av därför att engelsmännen avlyssnade vad tyska krigsfångarmuntert talade om. Det är enkelt för en människa att bli omänsklig. Sexuellt utnyttjande - och så sköts de judiska kvinnorna (s 140 t ex). Vad som skedde är förfärande. Antisemitismen är inte bara omöjlig för en kristen - den är omöjlig för den som vill vara människa.
Jag ska de närmaste dagarna läsa Staffan Skotts nya bok En mänsklighet i mänskligheten (Norstedts 2013). Jag ser att han tar upp antisemitismen - utbredd i Skåne men inte bara bland muslimska ungdomar utan bland det som kallas "vanliga svenskar". Är det så, kan uttrycken för antisemitism inte nonchaleras eller stoppas undan. De måste upp till ytan för berövas sin politiska potential - annsr blir det farligt. Dagens Segloras hållning - är den verkligen svenska mediers? - ter sig riktigt, riktigt farlig.
Frågan om varför Dagens Seglora ska uppbära kyrkliga subsidier kvarstår. Kanske mest för oss demokrater och förespråkare av grundlagsfästa fri- och rättigheter.
fredag 5 april 2013
Bloggkommentarer
Jag gillar bloggkommentarer - särskilt när de ägnar sig åt den intellektuella verksamheten att försöka förstå. Men också de andra är av intresse. Vi får möta stämningar vi annars aldrig fått möta. Får vi aldrig göra det, vet vi inte vad vi ska förhålla sig till.
Helle Klein och hennes stamfränder har förpestat samhällsklimatet, skrivs i en bloggkommentar. Detta är en replik från tyskt 20-tal och framöver. Ska den modereras bort? Nej, den ska stå och jag ska tydligt deklarera att Helles stamfränder också är mina stamfränder, kata pneuma. Antisemitismen är en omöjlig hållning för en kristen. Och Helle och jag är som Guds barn och syskon förenade i ett enda dop. Detta är ett faktum som skulle göra Dagens Segloras illvillighet omöjlig. I en familj håller man samman och hanterar sakliga oenigheter sakligt.
Kravet på politisk korrekthet ska analyseras mer djupsinnigt än med en antisemitisk glosa. Har verkligen Jesus förpestat samhällsklimatet? Knappast. Däremot ger han oss uppgiften att vara salt och ljus och att bära vittne om Sanningen. Det betyder ansvaret att komplicera och i vårt samhäller antagligen uppgiften att noga granska slagord och ytlighet.
Det finns uppenbara skillnader mellan Sverigedemokraterna och Frimodig kyrka . På en grafisk bild i Kyrkans Tidnings kyrkovalsbilaga skulle partierna lägga in sig och svara på fem frågor. Frimodig kyrka är den grupp som tydligast avviker från Sverigedemokraterna, fyra av fem svar. Frimodig kyrka har lagt sig närmast Jesus. Partier måste finnas ibland oss för att sanningen ska bli uppenbar, tycks det.
Till frågan om det verkliga alternativet i kyrkovalet och de alternativa alternativen ska jag be att få återkomma. Men här som alltid gäller friheten: "Rösta du på ditt sätt, så röstar jag på rätt sätt."
Helle Klein och hennes stamfränder har förpestat samhällsklimatet, skrivs i en bloggkommentar. Detta är en replik från tyskt 20-tal och framöver. Ska den modereras bort? Nej, den ska stå och jag ska tydligt deklarera att Helles stamfränder också är mina stamfränder, kata pneuma. Antisemitismen är en omöjlig hållning för en kristen. Och Helle och jag är som Guds barn och syskon förenade i ett enda dop. Detta är ett faktum som skulle göra Dagens Segloras illvillighet omöjlig. I en familj håller man samman och hanterar sakliga oenigheter sakligt.
Kravet på politisk korrekthet ska analyseras mer djupsinnigt än med en antisemitisk glosa. Har verkligen Jesus förpestat samhällsklimatet? Knappast. Däremot ger han oss uppgiften att vara salt och ljus och att bära vittne om Sanningen. Det betyder ansvaret att komplicera och i vårt samhäller antagligen uppgiften att noga granska slagord och ytlighet.
Det finns uppenbara skillnader mellan Sverigedemokraterna och Frimodig kyrka . På en grafisk bild i Kyrkans Tidnings kyrkovalsbilaga skulle partierna lägga in sig och svara på fem frågor. Frimodig kyrka är den grupp som tydligast avviker från Sverigedemokraterna, fyra av fem svar. Frimodig kyrka har lagt sig närmast Jesus. Partier måste finnas ibland oss för att sanningen ska bli uppenbar, tycks det.
Till frågan om det verkliga alternativet i kyrkovalet och de alternativa alternativen ska jag be att få återkomma. Men här som alltid gäller friheten: "Rösta du på ditt sätt, så röstar jag på rätt sätt."
Det jag nu skriver skulle Helle aldrig tillåta att jag skrev
I går kväll läste jag Helena Edlunds blogg #50, Öppet brev till Helle Klein. Den tog mig.
Helena skriver om hur det är att vara utsatt för en lögnkampanj. Själv kom jag att tänka på den klassiska - och användbara - repliken: "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." Helle bär syn för sägen.
Helena hade, förstod jag, vänt sig till biskopen Jackelén som inte kunde eller ville svara på frågan vad som krävs för att Dagens Seglora ska sluta kampanja mot henne. Vad ska vi ha biskopar till om de inte kan freda sin präster? Kräklan är en knölpåk för att försvara och det verktyg biskopar gärna stoltserar med men sällan tycks använda.
Antje Jackelén kunde annars använt den mot Kleins höga beskyddare och bidragsgivare - biskopen och domprosten i Stockholm, t ex. Hon kunde också anmält Klein till Stockholms domkapitel och hävdat att personvendettan mot Helena Edlund, präst i hennes stift, består av "ett uns av verklighet, kompletterat med lögner och speglat i det oförsonliga hatets spegel" och att den sortens vendetta är oförenlig med avgivna prästlöften.. Men biskopen i Lund kan inte eller vill inte ens ge ett svar på Helena Edlunds fråga. Det är riktigt illavarslande.
Socialdemokraterna borde ha allvarliga problem med Helle Kleins hållning. Jag "tillåts" alltså av Frimodig kyrka skriva här och där. Men vad är det Helle som chefredaktör på Aftonbladet INTE tillåtit? Vilken presspolitik vill svensk socialdemokrati stå för - den tillrättalagda eller den där åsikter bryts? Och vilka journalister ska vi hållas med - sådana som tillåter oss att skriva eller som inte tillåter somliga av oss att göra det, när det vi skriver inte passar dem? Vem vill leva i ett land där Helle Klein bestämmer vad som tillåts och vem vill vara socialdemokrat ihop med en totalitär? Stefan Löfven kan tala om den goda familjen och just så ska Kyrkan, Guds familj, vara. Men då finns det väl en frihet att tala? Eller?
Frimodig kyrka har debattutrymme. När en nomineringsgrupp inte har det, är det kört. Dert var ju detta som var problemet med POSK:s Gleichschaltung. Det var ur gemensamma samtal i stiftsgruppen som idén om motionen Stasi och stiftet växte fram - liksom den stora programmotionen, och stiftsfullmäktige/stiftsstyrelse tyckte att det var idéer man kunde göra något av. Svenska kyrkan är beroende av att det finns ett gott samtalsklimat så att människor inte tröttnar, tystnar, lägger av.
Helle Klein och Mttias Irving hojtar, men diskuterar inte i sak. De skriker slagord, men det går inte att få fram en uppsättning argument. Kanske Dispatch International är rasistisk - fast redaktören förnekar det. Då kan det väl vara enkelt att ta fram några tydliga exempel på det. Att Dispatch är islamkritisk vet vi. Det är uppenbart publikationens syfte. Men ska man inte i en demokrati ta upp samhällskritik främst för att vi inte ska få en politisk undervegetation? Vilken nytta i samhället gör bortstämplingen? Alls ingen. Å andra sidan - med en given agenda MÅSTE man overkligen hålla sig med rasister och extremister för att bekräfta den egna agendan och självbilden. Då har man hamnat bortom det intellektuella samtalet. Om nu Klein och Irving någonsin befunnit sig i det.
Om Helle Klein är något annat än en åsikts- och pratmaskin, vore jag tacksam att få upplysning om det. Och jag skulle gärna vilja få veta vad svensk arbetarrörelse ser för fördel med åsikts- och pratmaskiner.
Vad som annars sker i det som synes ske är uppenbart: Frimdog kyrka uppfattas vara ett hot. Det är bra. Hotet består i att Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet. Det var det Dagens Seglora också kom att poängtera.
Helena skriver om hur det är att vara utsatt för en lögnkampanj. Själv kom jag att tänka på den klassiska - och användbara - repliken: "Med kvinnliga präster kommer ett mjukare drag in i själavården." Helle bär syn för sägen.
Helena hade, förstod jag, vänt sig till biskopen Jackelén som inte kunde eller ville svara på frågan vad som krävs för att Dagens Seglora ska sluta kampanja mot henne. Vad ska vi ha biskopar till om de inte kan freda sin präster? Kräklan är en knölpåk för att försvara och det verktyg biskopar gärna stoltserar med men sällan tycks använda.
Antje Jackelén kunde annars använt den mot Kleins höga beskyddare och bidragsgivare - biskopen och domprosten i Stockholm, t ex. Hon kunde också anmält Klein till Stockholms domkapitel och hävdat att personvendettan mot Helena Edlund, präst i hennes stift, består av "ett uns av verklighet, kompletterat med lögner och speglat i det oförsonliga hatets spegel" och att den sortens vendetta är oförenlig med avgivna prästlöften.. Men biskopen i Lund kan inte eller vill inte ens ge ett svar på Helena Edlunds fråga. Det är riktigt illavarslande.
Socialdemokraterna borde ha allvarliga problem med Helle Kleins hållning. Jag "tillåts" alltså av Frimodig kyrka skriva här och där. Men vad är det Helle som chefredaktör på Aftonbladet INTE tillåtit? Vilken presspolitik vill svensk socialdemokrati stå för - den tillrättalagda eller den där åsikter bryts? Och vilka journalister ska vi hållas med - sådana som tillåter oss att skriva eller som inte tillåter somliga av oss att göra det, när det vi skriver inte passar dem? Vem vill leva i ett land där Helle Klein bestämmer vad som tillåts och vem vill vara socialdemokrat ihop med en totalitär? Stefan Löfven kan tala om den goda familjen och just så ska Kyrkan, Guds familj, vara. Men då finns det väl en frihet att tala? Eller?
Frimodig kyrka har debattutrymme. När en nomineringsgrupp inte har det, är det kört. Dert var ju detta som var problemet med POSK:s Gleichschaltung. Det var ur gemensamma samtal i stiftsgruppen som idén om motionen Stasi och stiftet växte fram - liksom den stora programmotionen, och stiftsfullmäktige/stiftsstyrelse tyckte att det var idéer man kunde göra något av. Svenska kyrkan är beroende av att det finns ett gott samtalsklimat så att människor inte tröttnar, tystnar, lägger av.
Helle Klein och Mttias Irving hojtar, men diskuterar inte i sak. De skriker slagord, men det går inte att få fram en uppsättning argument. Kanske Dispatch International är rasistisk - fast redaktören förnekar det. Då kan det väl vara enkelt att ta fram några tydliga exempel på det. Att Dispatch är islamkritisk vet vi. Det är uppenbart publikationens syfte. Men ska man inte i en demokrati ta upp samhällskritik främst för att vi inte ska få en politisk undervegetation? Vilken nytta i samhället gör bortstämplingen? Alls ingen. Å andra sidan - med en given agenda MÅSTE man overkligen hålla sig med rasister och extremister för att bekräfta den egna agendan och självbilden. Då har man hamnat bortom det intellektuella samtalet. Om nu Klein och Irving någonsin befunnit sig i det.
Om Helle Klein är något annat än en åsikts- och pratmaskin, vore jag tacksam att få upplysning om det. Och jag skulle gärna vilja få veta vad svensk arbetarrörelse ser för fördel med åsikts- och pratmaskiner.
Vad som annars sker i det som synes ske är uppenbart: Frimdog kyrka uppfattas vara ett hot. Det är bra. Hotet består i att Frimodig kyrka är det verkliga alternativet i kyrkovalet. Det var det Dagens Seglora också kom att poängtera.
torsdag 4 april 2013
Den totalitära
Dagens Seglora har kommit ut ur sin påskvila. I går fick vi veta att Frimodig kyrka lockar SD-avhoppare. Helena Edlund förnekar att hon varit medlem i SD - men det räcker inte. FK:s ordförande förklarar att personer med nazistiska eller rasistiska kopplingar inte kan få uppdrag i Frimodig kyrka. Det räcker nog inte heller.
En av "Frimodig Kyrkas frontfigurer, prästen Dag Sandahl, har medverkat flera gånger i den extremistiska rasisttidningen Dispatch International", får vi också veta. Det är Mattias Irving som sätter sitt namn under påståendena. Ordföranden för Frimodig kyrka hade personligen inte skrivit i tidningen "om din beskrivning av tidningen är korrekt". Att Annika Borg och Yngve Kalin ska tala läggs nu också Frimodig kyrka till last. Men den kritiske läsarkonsumenten märker, att Irving inte, aldrig, aldrig någonsin tar upp vad jag skrivit om i en artikel i Dispatch eller vad Borg/Kalin (vars namn stavas så) ska tala om. Det är guilt by association som gäller.
Mattias Irving kanske man kan strunta i - eller granska nogsamt. Men det står inte på förrän Helle Klien skriver ledare. Det sker i den Dagens Seglora som är just dagens.
Jag ska inte ta upp anklagelserna mot Helena Edlund som skrivit en blogg som avfärdas med orden att den helt saknar sanningshalt. Den sortens vildsinta dementier stimulerar intresset - men jag ska som sagt av mycket personliga skäl inte skriva om Ali Zayi Hill nära Balkhfloden i Afganistan, inte ett ord om hur svenskarna plötsligt fattade att det de byggt inte var en gemensam operation med armén och polisen utan lurade att ha en befäst position mitt i Pashtunområdet. Att översten Bengt Sandström var biträdande chef för North som gav order om om denna etablering utifrån en amerikansk militär säkerhetsdoktrin, COIN, ska jag inte heller kommentera.
Nu avkrävs dock Frimodig kyrka en deklaration om att Helena Edlund gästbloggat "hos högerextremister och sprider falska rykten om svensk försvarspolitik". Nu borde det nog läggas Frimodig kyrka till last att översten Stellan Bojerud, med att driva den blogg Edlund gästbloggat hos, till yttermera visso på någon av mina militära skolor varit min lärare. Högerextremistisk överste har undervisat frontfigur i Frimodig kyrka - hur vore den rubriken i Dagens Seglora?
Om folk bloggar i försvarsfrågor bland dem som är intresserade av sådana frågor, kanske man dock inte skulle bli överraskad. Bara överraskad att vi inte har en mer allmän försvarsdebatt i t ex AB, DN, SvD eller Expressen.
Stackars ordförande Ekelund "har svårare att förklara varför Frimodig kyrkas representant i kyrkostyrelsen, Dag Sandahl, tillåts medverka i den extrema rasisttidningen Dispatch International."
Ordet var "tillåts". Då förstår alla hur Helle Klein ser på de grundlagsfästa fri- och rättigheterna. Någon ska tillåta var man får skriva. Helle Klein är urtypen för en totalitär och vilket hennes idealsamhälle måste vara kan man kvickt räkna ut. Låt mig vara tydlig: Om någon inte skulle förklara att jag inte tillåts skriva någonstans, så skulle jag skriva just där.
Kyrkstriden handlar i dag om religionsdialogen och kyrkans förhållande till det mångkulturella samhället, menar Helle Klein. Frimodig kyrka beskylls för undfallenhet gentemot den pågående normaliseringen av SD:s världsbild. Detta är "ganska talande för en konservativ kristenhet".
Jag kan bara säga ett: Den totalitära Klein har verkligen svårt med åttonde budet. Kristen Opinion har pekat på detta lilla problem, som bordee blir alltmer besvärande för en uppsättning bidragsgivare, tidigare.
Vill Dagens Seglora ha ännu ett rubrikförslag så skriv: Straffad vänsterextremist förtreobndevald för Frimodig kyrka. Det skulle vara en uppseendeväckande rubrik i Dagens Seglora - också därför att den är sann.
Att det var Frimdog kyrka i Växjö stift som la motionen Stasi och stiftet påpekar jag i förbigående. Det mediala genomslaget blev stort. Har Dagens Seglora skrivit något om saken på sistone?
En av "Frimodig Kyrkas frontfigurer, prästen Dag Sandahl, har medverkat flera gånger i den extremistiska rasisttidningen Dispatch International", får vi också veta. Det är Mattias Irving som sätter sitt namn under påståendena. Ordföranden för Frimodig kyrka hade personligen inte skrivit i tidningen "om din beskrivning av tidningen är korrekt". Att Annika Borg och Yngve Kalin ska tala läggs nu också Frimodig kyrka till last. Men den kritiske läsarkonsumenten märker, att Irving inte, aldrig, aldrig någonsin tar upp vad jag skrivit om i en artikel i Dispatch eller vad Borg/Kalin (vars namn stavas så) ska tala om. Det är guilt by association som gäller.
Mattias Irving kanske man kan strunta i - eller granska nogsamt. Men det står inte på förrän Helle Klien skriver ledare. Det sker i den Dagens Seglora som är just dagens.
Jag ska inte ta upp anklagelserna mot Helena Edlund som skrivit en blogg som avfärdas med orden att den helt saknar sanningshalt. Den sortens vildsinta dementier stimulerar intresset - men jag ska som sagt av mycket personliga skäl inte skriva om Ali Zayi Hill nära Balkhfloden i Afganistan, inte ett ord om hur svenskarna plötsligt fattade att det de byggt inte var en gemensam operation med armén och polisen utan lurade att ha en befäst position mitt i Pashtunområdet. Att översten Bengt Sandström var biträdande chef för North som gav order om om denna etablering utifrån en amerikansk militär säkerhetsdoktrin, COIN, ska jag inte heller kommentera.
Nu avkrävs dock Frimodig kyrka en deklaration om att Helena Edlund gästbloggat "hos högerextremister och sprider falska rykten om svensk försvarspolitik". Nu borde det nog läggas Frimodig kyrka till last att översten Stellan Bojerud, med att driva den blogg Edlund gästbloggat hos, till yttermera visso på någon av mina militära skolor varit min lärare. Högerextremistisk överste har undervisat frontfigur i Frimodig kyrka - hur vore den rubriken i Dagens Seglora?
Om folk bloggar i försvarsfrågor bland dem som är intresserade av sådana frågor, kanske man dock inte skulle bli överraskad. Bara överraskad att vi inte har en mer allmän försvarsdebatt i t ex AB, DN, SvD eller Expressen.
Stackars ordförande Ekelund "har svårare att förklara varför Frimodig kyrkas representant i kyrkostyrelsen, Dag Sandahl, tillåts medverka i den extrema rasisttidningen Dispatch International."
Ordet var "tillåts". Då förstår alla hur Helle Klein ser på de grundlagsfästa fri- och rättigheterna. Någon ska tillåta var man får skriva. Helle Klein är urtypen för en totalitär och vilket hennes idealsamhälle måste vara kan man kvickt räkna ut. Låt mig vara tydlig: Om någon inte skulle förklara att jag inte tillåts skriva någonstans, så skulle jag skriva just där.
Kyrkstriden handlar i dag om religionsdialogen och kyrkans förhållande till det mångkulturella samhället, menar Helle Klein. Frimodig kyrka beskylls för undfallenhet gentemot den pågående normaliseringen av SD:s världsbild. Detta är "ganska talande för en konservativ kristenhet".
Jag kan bara säga ett: Den totalitära Klein har verkligen svårt med åttonde budet. Kristen Opinion har pekat på detta lilla problem, som bordee blir alltmer besvärande för en uppsättning bidragsgivare, tidigare.
Vill Dagens Seglora ha ännu ett rubrikförslag så skriv: Straffad vänsterextremist förtreobndevald för Frimodig kyrka. Det skulle vara en uppseendeväckande rubrik i Dagens Seglora - också därför att den är sann.
Att det var Frimdog kyrka i Växjö stift som la motionen Stasi och stiftet påpekar jag i förbigående. Det mediala genomslaget blev stort. Har Dagens Seglora skrivit något om saken på sistone?
Fromsinta illvilliga djävlar
Jag har förstått att det finns sådana som har synpunkter på mitt språkbruk. Det beror inte sällan på att få funderar över ords betydelse. De vill inte förstå ett sakinnehåll och därför ylar man när det gäller ordvalet. Men jag menar nu bokstavligen att det finns fromsinta - och illvilliga - djävlar. Till dem säger man som Frälsaren: Gå bort Satan. Och man kan fråga efter deras namn som är Legion.
Nattvarden är ett nådemedel. Jesus har instiftat sakramentet och eukaristin är Hans: Herrens Heliga Nattvard. Den är just eukaristi - tack- och glädjemåltid. Det finns mörka tider i Kyrkans historia när nattvarden använts som tvångsmedel för att domesticera folk. Nådemedlet blir tvångsmedel. Historia förstås - och den historien har vi inget ansvar för. Vi kan analysera kallt och säga: En ovän har gjort detta.
I går fick jag höra om en församlingsanställd någonstans i vårt avlånga land som ställts inför kravet att gå till nattvarden eller avskedas. Vi skriver 2013. Går den anställde inte till nattvarden? Jo, det fick jag för mig. Uppenbarligen dock inte när en kvinnlig präst har hand um'et (som det heter i Västergötland).
Nu kan man förstås i vårt på papperet fria land få tänka lite som man vill i ämbetsfrågan. Krav ställs på vigningstjänsten, inte på andra. Och i Svenska kyrkan finns en majoritet anställda om vilken man kan tro sig veta att denna majoritet inte återfinns i kyrkan söndagligen. Men saken gäller nu den klentrogne - som inte gör något han inte övertygats om. Det gör han rätt i. Felet är om Svenska kyrkan inte bryr sig om att argumentera för ämbetsreformen m/58 - och det bryr som bekant inte Svenska kyrkan sig om. Nu tycks en kyrkoherde i stället komma dragande med - ja, vad då? Gleichschaltung! Likriktining!
I ivern att ta itu med något som uppfattas vara ett arbetsplatsproblem, förvandlas nattvarden till tvångsmedel. Det är något alldeles oerhört. Det är kvalificerat gäckeri med sakramentet.
Vad bör göras? Anmäl kyrkoherden till domkapitlet. Om kyrkoherden skulle gå fri får domkapitlet alltså förklara att nattvardens nådemedel kan/ska/får användas som tvångsmedel. Alternativet för domkapitler är att göra processen kort med kyrkoherden.
Är detta en fråga för så kallade kvinnoprästmotståndare? På intet sätt. Nu är det de som tror reformen m/58 som måste markera att just därför att de tänker att reformen är efter Guds vilja, får nådemedel inte användas som tvångsmedel i syfte att hantera reformen i kyrkolivet.
Fromsina illvilliga djävlar ska man passa sig för. Ondskan är värst när den klär sig i änglakläder. Och därför: Ta öppen strid. Är det inte ett obarmhärtigt råd. Det obarmhärtiga är själva djävulskapet - och jag skriver teologi - demonologi, tro inget annat. Och majoriteten lyckas i doldom. Därför är det bättre att inte klåpta sig hängas i tysthet - och självfallet bättre att inte falla undan för något som är direkt mot meningen med Herrens Heliga Nattvards mening.
Fromsinta illvilliga djävlar ska inte få utrymme i Svenska kyrkan - det är min djupa övertygelse och därmed har jag pekat på en kyrkokristens ansvar.
Nattvarden är ett nådemedel. Jesus har instiftat sakramentet och eukaristin är Hans: Herrens Heliga Nattvard. Den är just eukaristi - tack- och glädjemåltid. Det finns mörka tider i Kyrkans historia när nattvarden använts som tvångsmedel för att domesticera folk. Nådemedlet blir tvångsmedel. Historia förstås - och den historien har vi inget ansvar för. Vi kan analysera kallt och säga: En ovän har gjort detta.
I går fick jag höra om en församlingsanställd någonstans i vårt avlånga land som ställts inför kravet att gå till nattvarden eller avskedas. Vi skriver 2013. Går den anställde inte till nattvarden? Jo, det fick jag för mig. Uppenbarligen dock inte när en kvinnlig präst har hand um'et (som det heter i Västergötland).
Nu kan man förstås i vårt på papperet fria land få tänka lite som man vill i ämbetsfrågan. Krav ställs på vigningstjänsten, inte på andra. Och i Svenska kyrkan finns en majoritet anställda om vilken man kan tro sig veta att denna majoritet inte återfinns i kyrkan söndagligen. Men saken gäller nu den klentrogne - som inte gör något han inte övertygats om. Det gör han rätt i. Felet är om Svenska kyrkan inte bryr sig om att argumentera för ämbetsreformen m/58 - och det bryr som bekant inte Svenska kyrkan sig om. Nu tycks en kyrkoherde i stället komma dragande med - ja, vad då? Gleichschaltung! Likriktining!
I ivern att ta itu med något som uppfattas vara ett arbetsplatsproblem, förvandlas nattvarden till tvångsmedel. Det är något alldeles oerhört. Det är kvalificerat gäckeri med sakramentet.
Vad bör göras? Anmäl kyrkoherden till domkapitlet. Om kyrkoherden skulle gå fri får domkapitlet alltså förklara att nattvardens nådemedel kan/ska/får användas som tvångsmedel. Alternativet för domkapitler är att göra processen kort med kyrkoherden.
Är detta en fråga för så kallade kvinnoprästmotståndare? På intet sätt. Nu är det de som tror reformen m/58 som måste markera att just därför att de tänker att reformen är efter Guds vilja, får nådemedel inte användas som tvångsmedel i syfte att hantera reformen i kyrkolivet.
Fromsina illvilliga djävlar ska man passa sig för. Ondskan är värst när den klär sig i änglakläder. Och därför: Ta öppen strid. Är det inte ett obarmhärtigt råd. Det obarmhärtiga är själva djävulskapet - och jag skriver teologi - demonologi, tro inget annat. Och majoriteten lyckas i doldom. Därför är det bättre att inte klåpta sig hängas i tysthet - och självfallet bättre att inte falla undan för något som är direkt mot meningen med Herrens Heliga Nattvards mening.
Fromsinta illvilliga djävlar ska inte få utrymme i Svenska kyrkan - det är min djupa övertygelse och därmed har jag pekat på en kyrkokristens ansvar.
onsdag 3 april 2013
Gubbhumor?
Det har varit mycket om Stasi och stiftet det senaste dygnet. Växjö stift skickade ett pressmeddelande om den konferens som ska äga rum i november och media hakade på. Mobiltelefonens batteri gav upp. Det är lite tröttande att dra argumenten varv efter varv men i Radio Kalmar fick jag till en replik om att vi hade för få spioner i kyrkan. Programledaren blev något undrande. "Ja, var och en kan bli sin egen spion och gå till kyrkan och spionera på söndag t ex". Då fattade programledaren själva tanken: "Du tänker så." Ska detta verkligen kallas "gubbhumor", som inträffade efter det att intervjun avslutats. Jag tyckte visserligen dribblingen var lite rolig - men gubbhumor? Eller är det så att om jag uppskattar ett skämt eller en dragning så blir detta per definitionem just gubbhumor?
Att det var Frimodig kyrka som tog initiativ till motionen om Stasi och stiftet har inte till övermått exponerats - men så var det.
Det krav som nu bör upprepas är kravet att arkiven ska öppnas. Det vill inte regeringen men mitt argument är att öppenhet ger dem möjlighet som falskt utpekats som Stasiinformatörer eller medarbetare att försvara sig. Det går knappast om 20-30 år. Försvara sig och försvara sig - tänkte mana tt Tyskland kommer att förbli delat och vi måste ha hyggliga relationer med alla våra grannländer, kunde man också tänka sig att dra sitt strå till stacken. Situationen förändrades i ett slag 1989, det ska man också ha i minne. Men öppenhet är kravet och därmed krav att Birgitta Almgren ska få tala fritt och täcknamnen köras mot Rosenholzakterna, så att vi får veta.
Att jag dessutom skulle vilja läsa avhandlingen som belyser hur östtysk pedagogik och DDR:s skolväsende har inspirerat svenska skolreformer är givet. Gibt es Ähnlichkeiten? Men då är vi knappast på området "gubbhumor", tänker jag.
Om biskop Johansson och ärkebiskop Wejryd skrattar åt något - är det också gubbhumor? Är själva begreppet inte bara sexistiskt utan också ett utslag av åldersdiskriminering? Ska det bildas en motståndsrörelse och skrivas argsinta inlägg på kultursidorna? Nu har jag fått en hel del att tänka på.
Att det var Frimodig kyrka som tog initiativ till motionen om Stasi och stiftet har inte till övermått exponerats - men så var det.
Det krav som nu bör upprepas är kravet att arkiven ska öppnas. Det vill inte regeringen men mitt argument är att öppenhet ger dem möjlighet som falskt utpekats som Stasiinformatörer eller medarbetare att försvara sig. Det går knappast om 20-30 år. Försvara sig och försvara sig - tänkte mana tt Tyskland kommer att förbli delat och vi måste ha hyggliga relationer med alla våra grannländer, kunde man också tänka sig att dra sitt strå till stacken. Situationen förändrades i ett slag 1989, det ska man också ha i minne. Men öppenhet är kravet och därmed krav att Birgitta Almgren ska få tala fritt och täcknamnen köras mot Rosenholzakterna, så att vi får veta.
Att jag dessutom skulle vilja läsa avhandlingen som belyser hur östtysk pedagogik och DDR:s skolväsende har inspirerat svenska skolreformer är givet. Gibt es Ähnlichkeiten? Men då är vi knappast på området "gubbhumor", tänker jag.
Om biskop Johansson och ärkebiskop Wejryd skrattar åt något - är det också gubbhumor? Är själva begreppet inte bara sexistiskt utan också ett utslag av åldersdiskriminering? Ska det bildas en motståndsrörelse och skrivas argsinta inlägg på kultursidorna? Nu har jag fått en hel del att tänka på.
tisdag 2 april 2013
Påverkansprocessen
Jag fick veta, tack vare Kyrkans Tidning - vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, ni vet - att kampanj sätter press på kyrkan i Finland. Ett medborgarinitiativ som samlat 138 000 namn betyder att den finska riksdagen ska pröva frågan om samkönade äktenskap. Vad så "sam" - är det inte enkönade saken gäller och detta som är själva poängen?
Kari Mäkinen, som är ärkebiskop i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, gav stöd för lagändringen. Det verkar som om ärkebiskopen inte vill släppa vigselrätten - och då blir det enkönade vigslar i Finland också. Kan man förmoda att den ortodoxa statskyrkan kommer att välja en annan väg?
Tydligare än så här kan man inte se att teologi ersätts av ideologi. Mäkinen är oförmögen att stå emot. Nu är emellertid Missionsstiftet (Missionsprovinsen) ett problem. Biskoparna tar avstånd från detta nybildade stift och May Wikström på finländska Kyrkpressen kommenterar: "Det är en märklig sits nu eftersom de finns kvar inom kyrkan, de har utnämnt en egen biskop, och de fortsätter att verka inom kyrkan fastän de går stick i stäv mot exempelvis biskoparnas råd och anvisningar."
Det kan man tycka - men kan man tycka så i en evangelisk-luthersk kyrka, som kom till på samma sätt och där Rom argumenterade exakt som May Wikström och fann det märkligt att refiormatorerna inte var biskopstrogna? De bekännelseskrifter som gäller i Wikströms kyrka, ger klartecken till en annan kyrkoledning om biskoparna avviker från evangeliet. Och agerar en biskop ideologiskt, styrd av samtidens opinioner, är det väl bud om inte bekänelseskrifternas ord kan tänkas ha relevans.
Det är lite lustigt med finnarna. De kommer alltid lite senare - men man kan lita på att de kommer. Och lika fel!
Nu lever vi i påskens underbara tid. Och jag utbrister på min bästa finska de glada orden Glad Påsk - fast på finska, förstås: Haskala paskala!
Kari Mäkinen, som är ärkebiskop i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, gav stöd för lagändringen. Det verkar som om ärkebiskopen inte vill släppa vigselrätten - och då blir det enkönade vigslar i Finland också. Kan man förmoda att den ortodoxa statskyrkan kommer att välja en annan väg?
Tydligare än så här kan man inte se att teologi ersätts av ideologi. Mäkinen är oförmögen att stå emot. Nu är emellertid Missionsstiftet (Missionsprovinsen) ett problem. Biskoparna tar avstånd från detta nybildade stift och May Wikström på finländska Kyrkpressen kommenterar: "Det är en märklig sits nu eftersom de finns kvar inom kyrkan, de har utnämnt en egen biskop, och de fortsätter att verka inom kyrkan fastän de går stick i stäv mot exempelvis biskoparnas råd och anvisningar."
Det kan man tycka - men kan man tycka så i en evangelisk-luthersk kyrka, som kom till på samma sätt och där Rom argumenterade exakt som May Wikström och fann det märkligt att refiormatorerna inte var biskopstrogna? De bekännelseskrifter som gäller i Wikströms kyrka, ger klartecken till en annan kyrkoledning om biskoparna avviker från evangeliet. Och agerar en biskop ideologiskt, styrd av samtidens opinioner, är det väl bud om inte bekänelseskrifternas ord kan tänkas ha relevans.
Det är lite lustigt med finnarna. De kommer alltid lite senare - men man kan lita på att de kommer. Och lika fel!
Nu lever vi i påskens underbara tid. Och jag utbrister på min bästa finska de glada orden Glad Påsk - fast på finska, förstås: Haskala paskala!
måndag 1 april 2013
Elitkristendom
Tidningen Dagen hgade uppmärksammat Gefle Dagblad och kyrkoherden som klarsynt beskrev Svenska kyrkans läge. Anställda, förtroendevalda, körmedlemmar och syföreningar saknas i den söndagliga gudstjänsten och den verkliga krisen handlar inte om ekonomi utan om den inre sekulariseringen. Jag fick för mig att nåpgot liknande sagts tidigare. Men saken tål att upprepas.
Påskens bekymmer handlar om sådant jag hör eller läser när jag hålls informerad. En pensionerad präst i kategorin "snäll" sa om gudstjänstlivet i staden han flyttat till "förfärande". Jag trodde honom. En kvinna vars omdöme jag litar på sa "katastrof" om en gudstjänst hon varit med om. En annan kvinna sa om en högmässa "ordet katastrof räcker inte". Här och var mullrar det i församlingarna - men det blir inte mer. Ännu.
Eller?
Om någon kommer för ett sällsynt besök i kyrkan och uppfattar att allt är dåligt, minskar förstås motiveringen att vara kvar och betala. Allt är inte prästens fel eller förtjänst, det vet jag. Församlingen firar. Men en del hänger på prästen. Den pensionerade prästen tror jag. Den stadens präster har jag föga förtroende för. Vittnesbörden om katastrof - eller mer - tror jag också. Kvinnorna är omdömesgilla. Och jag hör till dem som till min levnads ände kommer att upprepa: Svenska kyrkan hade alternativ. De valdes bort.
Det jag nu uttryckt kallas "elitkristendom". Motsatsen till elitkristendom i denna mening är "gärdsgårdseriekristendom". Det är den som får omdömena förfärande, katastrof och mer än katastrof.
Påskens bekymmer handlar om sådant jag hör eller läser när jag hålls informerad. En pensionerad präst i kategorin "snäll" sa om gudstjänstlivet i staden han flyttat till "förfärande". Jag trodde honom. En kvinna vars omdöme jag litar på sa "katastrof" om en gudstjänst hon varit med om. En annan kvinna sa om en högmässa "ordet katastrof räcker inte". Här och var mullrar det i församlingarna - men det blir inte mer. Ännu.
Eller?
Om någon kommer för ett sällsynt besök i kyrkan och uppfattar att allt är dåligt, minskar förstås motiveringen att vara kvar och betala. Allt är inte prästens fel eller förtjänst, det vet jag. Församlingen firar. Men en del hänger på prästen. Den pensionerade prästen tror jag. Den stadens präster har jag föga förtroende för. Vittnesbörden om katastrof - eller mer - tror jag också. Kvinnorna är omdömesgilla. Och jag hör till dem som till min levnads ände kommer att upprepa: Svenska kyrkan hade alternativ. De valdes bort.
Det jag nu uttryckt kallas "elitkristendom". Motsatsen till elitkristendom i denna mening är "gärdsgårdseriekristendom". Det är den som får omdömena förfärande, katastrof och mer än katastrof.
söndag 31 mars 2013
Låt oss hålla påsk!
Fram emot eftermiddagen kommer jag att vara lite mör. Påsknatt med fantastiska konfirmander som ministranter, de kan läsa det liturgiska skeendet, vet var de ska stå och frattar vad de ska göra. Vi drack GT-dricka (som i detta fall betyder Godtemplardricka) och det fanns alternativ. Godis som Patrik på Snäckan skänkt. 8 kilo skulle räcka länge, sas det. Nåja. En mamma sa - på mammors vis - till sina telningar: "Nu räcker det!" men då kunde jag sannfärdigt svara: "Det har du inte en aning om." Sedan tog vi fram lite plastmuggar så att barnen kunde härbärgera godiset.
Påskens ljus som vi sjunger om och så solen som lyser in i kyrkorummet, körsången och i predikan kom Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Herbert Tingsten in. Vem hade kunnat tänka det på förhand? Tingsten? Han var så åskrädd att han kastade sig ner under trägårdsbordet om han hörde åskan och grät. Hade Gerd och Herbert gäster på middag, kunde Herbert komma att tänka på döden och ylande brista i gråt. Fascinerande - och rätt tacksamt att man slapp vara med - för Herbert hade ju rätt och fel. Döden är en fiende och den kan man fundera över under ylande gråt - men gråten kan stillas och tystna för döden är en besegrad fiende. Hade Tingsten kommit på hur problemet är löst, hade han kunnat leva ett liv med mindre ångest. Långfredag, påsknatt och påsknatt visar sig för den som ser alternativen vara kraftfulla händelser.
I natt var jag som tidigare och välsignade folket på Kalk i Löttorp. Lite gripande att bland allt annat som händer på det påskyra Öland så proklamerades i annonsen också "syndernas förlåtelse". Färre på Kalk än förra året - men det styrs förstås av vädret. Snöfall hade aviserats, men norra Öland är solrikt också nu. Snön var några flingor i fredags, ingenting mera.
Ni hörde väl nyheten, förrestren? Kristus är uppstånden!
Påskens ljus som vi sjunger om och så solen som lyser in i kyrkorummet, körsången och i predikan kom Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Herbert Tingsten in. Vem hade kunnat tänka det på förhand? Tingsten? Han var så åskrädd att han kastade sig ner under trägårdsbordet om han hörde åskan och grät. Hade Gerd och Herbert gäster på middag, kunde Herbert komma att tänka på döden och ylande brista i gråt. Fascinerande - och rätt tacksamt att man slapp vara med - för Herbert hade ju rätt och fel. Döden är en fiende och den kan man fundera över under ylande gråt - men gråten kan stillas och tystna för döden är en besegrad fiende. Hade Tingsten kommit på hur problemet är löst, hade han kunnat leva ett liv med mindre ångest. Långfredag, påsknatt och påsknatt visar sig för den som ser alternativen vara kraftfulla händelser.
I natt var jag som tidigare och välsignade folket på Kalk i Löttorp. Lite gripande att bland allt annat som händer på det påskyra Öland så proklamerades i annonsen också "syndernas förlåtelse". Färre på Kalk än förra året - men det styrs förstås av vädret. Snöfall hade aviserats, men norra Öland är solrikt också nu. Snön var några flingor i fredags, ingenting mera.
Ni hörde väl nyheten, förrestren? Kristus är uppstånden!
torsdag 28 mars 2013
Ursinne
Jag håller på med Per Wirthéns nya bok om Tingsten, Herbert Tingstens sista dagar (Bonniers). När Tingsten citerar Montalembert - (1810-1870, liberal politiker, katolik, skarp motståndare till tanken på påvens ofelbarhet men död innan dogmen proklamerades, student i Stockholm 1828 - som ni kanske minns och någon kanske läst hans fem band Les Moines d'Occident depuis Saint Benoît jusqu'a Saint Bernhard som gavs ut under åren 1860-1868 men saknas i mitt bibliotek) - när alltså Montalembert citeras, tänder jag till. Han beskriver mentaliteten i den kyrklig uppgörelse:
"När jag är svagare, ber jag om frihet, därför at den är er princip.
Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den inte är min princip."
Det är ju så här det går till i det kyrkliga systemet. Det visar sig i konfliktfrågorna, där man smyger sig fram, söker förståelse, vill ha sammanjämkande och hanterliga överneskommelser, pyntade med vackra ord. Och så ändras konjunkturen. Löften och utfästelser sviks.
Tingsten är ofta ursinnig. Vi kanske skulle lära av honom? Med lögnen som vapen och sveket som verktyg driver de motkristna sitt arbete. De etiketterar oss som tänker annorlunda. De tar aldrig debatter i sak, med referenser till böcker, teologi. De skriver inga analyser som vi kan gå i clinch med. De officiella rapporterna är argumentationsmässigt ihåliga. Men majoritetsbesluten tas av folk som styrs av sina fördomar - eller sin politiska agenda och låtsas att ideologi är teologi. Och när detta väl skett, sker omställningarna.
Jag ser ett mönster. Det som förr ar argument i anonyma insändare, blir plötsligt rumsrena och sakligt bärande argument. Jag kan sålunda bli sexist, rasist och homofob. De etiketterna är alldeles i sin ordning. Jag får som titel ett tillmäle; "kvinnoprästmotståndaren" - bestämd form. De motkristna är förstås motkristna, så jag skulle kanske inte förvånas och alls inte bli ursinnig. Men finns det inga andra? Finns det inte några hundra präster som vet att allt det som sägs i etiketteringsbranschen helt enkelt inte är sant? Och vad är det för präster som tiger sig igenom smädeskampanjen av medkristna om saken inte är den, att vi egentligen är varandras motkristna?
Ursinnet kanske är en bra hållning en dag som slutar med att Petrus hugger örat av Malkos? OK, jag vet vad Jesus sa om svärdet. Men Socker-Conny då? "Med en juste järnrör kan man slå världen med häpnad."
Ska vi av Herbert Tingsten lära en hållning som vi - inte han - kan överföra till Svenska kyrkan: Att glida försbi sin kyrkas stora konflikter och hot är ett moraliskt svek. Detta sagt just en Skärtorsdag.
Nu bloggar jag inte förrän påsken drabbat mig.
"När jag är svagare, ber jag om frihet, därför at den är er princip.
Men när jag är starkare, tar jag den ifrån er, därför att den inte är min princip."
Det är ju så här det går till i det kyrkliga systemet. Det visar sig i konfliktfrågorna, där man smyger sig fram, söker förståelse, vill ha sammanjämkande och hanterliga överneskommelser, pyntade med vackra ord. Och så ändras konjunkturen. Löften och utfästelser sviks.
Tingsten är ofta ursinnig. Vi kanske skulle lära av honom? Med lögnen som vapen och sveket som verktyg driver de motkristna sitt arbete. De etiketterar oss som tänker annorlunda. De tar aldrig debatter i sak, med referenser till böcker, teologi. De skriver inga analyser som vi kan gå i clinch med. De officiella rapporterna är argumentationsmässigt ihåliga. Men majoritetsbesluten tas av folk som styrs av sina fördomar - eller sin politiska agenda och låtsas att ideologi är teologi. Och när detta väl skett, sker omställningarna.
Jag ser ett mönster. Det som förr ar argument i anonyma insändare, blir plötsligt rumsrena och sakligt bärande argument. Jag kan sålunda bli sexist, rasist och homofob. De etiketterna är alldeles i sin ordning. Jag får som titel ett tillmäle; "kvinnoprästmotståndaren" - bestämd form. De motkristna är förstås motkristna, så jag skulle kanske inte förvånas och alls inte bli ursinnig. Men finns det inga andra? Finns det inte några hundra präster som vet att allt det som sägs i etiketteringsbranschen helt enkelt inte är sant? Och vad är det för präster som tiger sig igenom smädeskampanjen av medkristna om saken inte är den, att vi egentligen är varandras motkristna?
Ursinnet kanske är en bra hållning en dag som slutar med att Petrus hugger örat av Malkos? OK, jag vet vad Jesus sa om svärdet. Men Socker-Conny då? "Med en juste järnrör kan man slå världen med häpnad."
Ska vi av Herbert Tingsten lära en hållning som vi - inte han - kan överföra till Svenska kyrkan: Att glida försbi sin kyrkas stora konflikter och hot är ett moraliskt svek. Detta sagt just en Skärtorsdag.
Nu bloggar jag inte förrän påsken drabbat mig.
onsdag 27 mars 2013
Ny ärkebiskop
Hur viktig är ärkebiskopen egentligen? En stiftsbiskop kan ingjuta mod i sitt stift, uppmuntra dem han möter. En ärkebiskop ska mer vid sammanträdes- och skrivbord få organisationen att gå runt. Stiftsbiskopen lever rätt oskyddad. Kring ärkebiskopen ska det finnas ett kansli med hög kompetens, som ser till att ärkebiskopen inte råkar ut för något.
Valet av ärkebiskop är ett val mellan en maktpolitiker eller en idépolitiker. Är ärkebiskopen ingendera, blir det inte mycket av gärningen. Är ärkebiskopen bådadera - och skickligt insåld i media - blir det genomslag.
Så var det med KG Hammar som Johan Hasslow avkrävde några målskrivningar, som sedan trummades in medialt. Har Johan Hasslow fått något tack för att han kreerade KG? Nu var inte KG så dålig heller: tygkasse och en kofta samt motionslöp på morgonen frammanar bilden av en mjukis med hälsosamma intressen. KG hade makt och visste hur man använder den men han var också idépolitiker. Fast så här i efterhand, när man tänker efter, vad finns kvar av KG:s gärning som ärkebiskop? Jag kommer inmte på något - men timmen är tidig. Men det är nog så det är. Ärkebiskopen betyder inte så mycket - mer än för stunden.
Anders Wejryd är en maktpolitiker. Han ser var opinioner och majoritet ligger och förhåller sig till det. Är majoritetsförhållanden oklara, väntar han. Han är inte känslokall vilket bland annat betyder att hans irritation över organisationsstrul är verklig, men kontrollerad. Hans entusiasm för tåg, där det går på räls, är en livshållning när det gäller tillvaron. I vart fall tillvaron vid sammanträden.
Nu då? En ärkebiskop som är en kompetent sammanträdesmänniska? En ärkebiskop som är en pastoral visionär och inte rädd för att se de problem Svenska kyrkan styr ut i och kraftfullt gör något åt dem, dvs ställa Svenska kyrkan på krigsfot? Det blir nog inte så. Det blir en ärkebiskop som fungerar som "den härskande maktens lydiga redskap", som formuleringen till Hovrätten över Skåne och Blekinge en gång löd. Hovrätten dömde uttrycket som brottsligt, vill jag minnas. Var det domstolstrots eller förargelseväckande beteende, jag minns inte, och har tappat namnet på den innovative skribenten/brottslingen också.
Den härskande maktens lydiga redskap - den som förkroppsligar och med ämbetets insignier bekräftar de samtida ideologiska sanningarna, det är vad det blir. Namnet? Frågan handlar inte så mycket om namn som att hitta den som är "havlig". Definiera först de ideologiska intressena, så avtecknar sig en eller flera gestalter. Men blanda inte in Gud i verksamheten utan behåll en helt sekulariserad syn på valet av ärkebiskop.
Om jag nu har fel, återstår först att tala Svenska kyrkans framtidsfrågor för att förstå vilka yutmaningar ärkebiskopen ska leda Svenska kytrkan in i och sedan vaska fram kandidater vars inte bara formella meriter (mycket kan svarvas ihop som ser fint ut) utan också deras reella funderas över.
Jag tror dock inte jag har fel och jag tror inte vi får en intressant och nydanande framtidsdiskussion. Räkna med en ärkebiskop som är den härskande klassens lydiga redskap.
Valet av ärkebiskop är ett val mellan en maktpolitiker eller en idépolitiker. Är ärkebiskopen ingendera, blir det inte mycket av gärningen. Är ärkebiskopen bådadera - och skickligt insåld i media - blir det genomslag.
Så var det med KG Hammar som Johan Hasslow avkrävde några målskrivningar, som sedan trummades in medialt. Har Johan Hasslow fått något tack för att han kreerade KG? Nu var inte KG så dålig heller: tygkasse och en kofta samt motionslöp på morgonen frammanar bilden av en mjukis med hälsosamma intressen. KG hade makt och visste hur man använder den men han var också idépolitiker. Fast så här i efterhand, när man tänker efter, vad finns kvar av KG:s gärning som ärkebiskop? Jag kommer inmte på något - men timmen är tidig. Men det är nog så det är. Ärkebiskopen betyder inte så mycket - mer än för stunden.
Anders Wejryd är en maktpolitiker. Han ser var opinioner och majoritet ligger och förhåller sig till det. Är majoritetsförhållanden oklara, väntar han. Han är inte känslokall vilket bland annat betyder att hans irritation över organisationsstrul är verklig, men kontrollerad. Hans entusiasm för tåg, där det går på räls, är en livshållning när det gäller tillvaron. I vart fall tillvaron vid sammanträden.
Nu då? En ärkebiskop som är en kompetent sammanträdesmänniska? En ärkebiskop som är en pastoral visionär och inte rädd för att se de problem Svenska kyrkan styr ut i och kraftfullt gör något åt dem, dvs ställa Svenska kyrkan på krigsfot? Det blir nog inte så. Det blir en ärkebiskop som fungerar som "den härskande maktens lydiga redskap", som formuleringen till Hovrätten över Skåne och Blekinge en gång löd. Hovrätten dömde uttrycket som brottsligt, vill jag minnas. Var det domstolstrots eller förargelseväckande beteende, jag minns inte, och har tappat namnet på den innovative skribenten/brottslingen också.
Den härskande maktens lydiga redskap - den som förkroppsligar och med ämbetets insignier bekräftar de samtida ideologiska sanningarna, det är vad det blir. Namnet? Frågan handlar inte så mycket om namn som att hitta den som är "havlig". Definiera först de ideologiska intressena, så avtecknar sig en eller flera gestalter. Men blanda inte in Gud i verksamheten utan behåll en helt sekulariserad syn på valet av ärkebiskop.
Om jag nu har fel, återstår först att tala Svenska kyrkans framtidsfrågor för att förstå vilka yutmaningar ärkebiskopen ska leda Svenska kytrkan in i och sedan vaska fram kandidater vars inte bara formella meriter (mycket kan svarvas ihop som ser fint ut) utan också deras reella funderas över.
Jag tror dock inte jag har fel och jag tror inte vi får en intressant och nydanande framtidsdiskussion. Räkna med en ärkebiskop som är den härskande klassens lydiga redskap.
tisdag 26 mars 2013
Kan vi helt enkelt inte bättre?
Rätt lite går Svenska kyrkans väg. Det begravningsväsende vi ska sköta tar staten nya tag i. Det blir en gemensam avgift om 25 öre, vilket, sägs det, betyder en helt annan kyrkogårdsstandard på de många öländska kyrkogårdarna. Stockholm med 7 öre ska inte med. En avgiftshöjning med 18 öre är politiskt omöjlig. Riksdagen tar beslutet och andra får hantera problemhärvan. Anders Wejryd skrev debattartikel i alla fall.
Och så kyrkoval, som vi satsar informationsresurser på men misstänker kommer att leda till en ny utträdesvåg. Ju mer vi berättar om medlemskapet, desto sämre går det. Samtidigt tycks det vara svårt att få ihop nomineringslistor trots att vi bantat organisationen. Ärrade ledamöter i kyrkoråden ställer inte upp utan lämnar ansvaret för den nya organisationen till nya krafter. Finns dessa nya krafter - och kommer de att få så rimliga uppgifter att de vill fortsätta eller hamnar de under ett lass med olösliga problem? Vem vårdar dem då?
Nu är det stilla vecka och det blir påsk. 6 miljoner kyrkomedlemmar kommer inte att söka sig till kyrkorna för att följa dramat.
Prästerna ska predika. Jag blir inte riktigt fri från tanken att vi är så inövade att säga väsentligheterna på ett så insäljande sätt att budskapet aldrig går fram. Vi underhåller men undervisar inte. Tron försöker inte förstå, den söker frraser och uttrycksformer. Teologi är inte det präster skolas i utan religionsvetenskap. Och jag minns ju vad som hände vid förra prästmötet i Växjö. Det yngre prästerskapet fann ingen anledning gå till minnesgudstjänsten över döda präster /"jag kände ingen"/ utan gick på den alternativa lovsångsgudstjänsten. Vi blir alltmer rotlösa också vi som står i den där berömda successionen. Förresten har Jan-Olof Johanssons minnesteckningar från förra prästmötet inte kommit än - kommer de?
I torsdags började den mentala avslutningsprocessen för mig. Det sattes ut två sammanträden för prästerna i pastoratet som jag inte behövde komma till. Ett i april och ett i augusti. Jag hade nog tänkt att fortsätta tills jag slutar. Det är inte möjligt, har det sagts mig. Är det den mentala nedmonteringsprocessen som får mig att undra om vi helt enkelt inte kan bättre än det som nu görs? Somliga ser att det inte är bra nog. Vad säger de som tror att det är bra?
Ärkebiskopsvalet kanske kan lyfta oss till nya visionära höjder. Jag får återkomma till detta ljus i mörkret i ett kommande inlägg, förstår jag.
Och så kyrkoval, som vi satsar informationsresurser på men misstänker kommer att leda till en ny utträdesvåg. Ju mer vi berättar om medlemskapet, desto sämre går det. Samtidigt tycks det vara svårt att få ihop nomineringslistor trots att vi bantat organisationen. Ärrade ledamöter i kyrkoråden ställer inte upp utan lämnar ansvaret för den nya organisationen till nya krafter. Finns dessa nya krafter - och kommer de att få så rimliga uppgifter att de vill fortsätta eller hamnar de under ett lass med olösliga problem? Vem vårdar dem då?
Nu är det stilla vecka och det blir påsk. 6 miljoner kyrkomedlemmar kommer inte att söka sig till kyrkorna för att följa dramat.
Prästerna ska predika. Jag blir inte riktigt fri från tanken att vi är så inövade att säga väsentligheterna på ett så insäljande sätt att budskapet aldrig går fram. Vi underhåller men undervisar inte. Tron försöker inte förstå, den söker frraser och uttrycksformer. Teologi är inte det präster skolas i utan religionsvetenskap. Och jag minns ju vad som hände vid förra prästmötet i Växjö. Det yngre prästerskapet fann ingen anledning gå till minnesgudstjänsten över döda präster /"jag kände ingen"/ utan gick på den alternativa lovsångsgudstjänsten. Vi blir alltmer rotlösa också vi som står i den där berömda successionen. Förresten har Jan-Olof Johanssons minnesteckningar från förra prästmötet inte kommit än - kommer de?
I torsdags började den mentala avslutningsprocessen för mig. Det sattes ut två sammanträden för prästerna i pastoratet som jag inte behövde komma till. Ett i april och ett i augusti. Jag hade nog tänkt att fortsätta tills jag slutar. Det är inte möjligt, har det sagts mig. Är det den mentala nedmonteringsprocessen som får mig att undra om vi helt enkelt inte kan bättre än det som nu görs? Somliga ser att det inte är bra nog. Vad säger de som tror att det är bra?
Ärkebiskopsvalet kanske kan lyfta oss till nya visionära höjder. Jag får återkomma till detta ljus i mörkret i ett kommande inlägg, förstår jag.
måndag 25 mars 2013
Sexismen
Jag hade inte tänkt kommentera Dagens Seglora - men när ledarparollen (från en missionsförbundare) lyder att vi ska välja en kvinnlig ärkebiskop, tar argumentet mig.
Detta är könsapartheid.
Inte ett namn, inte en kompetens, ett kön - eller ett könsorgan. Det är allt. Och detta kön eller könsorgan ska vara emblematiskt, skaffa tilltro i folket eller va F (nej, jag avsåg inte skriva "vad" utan något annat!) det nu handlar om.
I Dagens Seglora presenteras jag som "kvinnoprästmotståndaren" som Frimodig kyrka "huserar" och som omskrivits i Dagens Seglora för att jag skrivit i en för Dagens Seglora misshaglig publikation (aldrig ett ord om vad jag skrev om!) Jag kan alltså misstänkas inte vilja rösta som Dagens Seglora vill att jag ska rösta i ärkebiskopsvalet. Det är en sak. Men denna ohöljda PK-sexism som vänder den ena sexismen till en annan!! Reagerar ingen?
Och borde inte några säga: "Den allvarliga uppgift som de väljande nu ska ta sig an, är att fråga vem Gud redan har valt och vad Gud själv vill förse Svenska kyrkan med. Ingenting annat. Inga sidoblickar."
Dagens Seglora, den med också kyrkliga subsidier understödda, ställer inte den frågan. Dagens Seglora förfaller till ren sexism. Tänk om det nu blir en kvinnlig ärkebiskop - kom då ihåg själva urvalskriteriet!
Om en person har sin andliga tillhörighet i ett annat samfund eller en annan kyrka - skulle det inte för den delen begränsa pratsamheten när det gäller beslut som tas i en annan andlig gemenskap än den egna? Fråga kan man alltid.
Detta är könsapartheid.
Inte ett namn, inte en kompetens, ett kön - eller ett könsorgan. Det är allt. Och detta kön eller könsorgan ska vara emblematiskt, skaffa tilltro i folket eller va F (nej, jag avsåg inte skriva "vad" utan något annat!) det nu handlar om.
I Dagens Seglora presenteras jag som "kvinnoprästmotståndaren" som Frimodig kyrka "huserar" och som omskrivits i Dagens Seglora för att jag skrivit i en för Dagens Seglora misshaglig publikation (aldrig ett ord om vad jag skrev om!) Jag kan alltså misstänkas inte vilja rösta som Dagens Seglora vill att jag ska rösta i ärkebiskopsvalet. Det är en sak. Men denna ohöljda PK-sexism som vänder den ena sexismen till en annan!! Reagerar ingen?
Och borde inte några säga: "Den allvarliga uppgift som de väljande nu ska ta sig an, är att fråga vem Gud redan har valt och vad Gud själv vill förse Svenska kyrkan med. Ingenting annat. Inga sidoblickar."
Dagens Seglora, den med också kyrkliga subsidier understödda, ställer inte den frågan. Dagens Seglora förfaller till ren sexism. Tänk om det nu blir en kvinnlig ärkebiskop - kom då ihåg själva urvalskriteriet!
Om en person har sin andliga tillhörighet i ett annat samfund eller en annan kyrka - skulle det inte för den delen begränsa pratsamheten när det gäller beslut som tas i en annan andlig gemenskap än den egna? Fråga kan man alltid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)