lördag 29 april 2017

Visby och Malmö

Jag hade tänkt skriva om helvetet denna lördag, efter den döende fredagen, men jag får ägna mig åt Visby och Malmö i stället. Det ser nästan ut som en tanke.

Hur klarade vi oss innan folk berättade så mycket på Facebook? Jag läste POSK:s lilla försiktighetsåtgärd att kommentera POSK-väldet i Visby. Riks ger sig inte in i den lokala konflikten men pläderar för lojalitet. Det finns sådana som tror på lojalitet, dvs vara vän av den bestående ordningen. Arma POSK om denna gruppering samlar de lojala, men jag fruktar att det är så. Numera. De solidariska fylkas i Frimodig kyrka. Solidarisk hör samman med begreppet solid. Fast, bestående.

Välan, när Gustav Natt och Dag lagt ut på FB undrade Mats Hermansson när han, dvs Hermansson själv, blivit POSKare och fann att det kan bli tokigt också för Gustav. Gustav, som är en polerad man, bad om ursäkt för denna andrahandsuppgift.  Nobless oblige! Ursäkten godtogs. "Det är aldrig bra med andrahandsuppgifter - och utan källa", konstaterade dock Hermansson förnöjt och från en upphöjd position. Det dröjde 15 timmar så la Gustav ut ett pressklipp där Mats Hermansson framträdde som talesperson för, håll i er, POSK. "Om nu rätt skall vara rätt kunde du väl ha bjussat på att du faktiskt varit talesperson för gruppen."

Så här långt i framställningen, när dramat tätnade, höll jag andan. Hermansson svarade: "Titta där. Så var det tydligen för 12 år sedan. Men inte längre - och inte sedan länge." Men är det inte ett mönster vi ser - i Nessers artikel i Journalisten hände detsamma. Hermansson beslogs med, ja, vad det nu är. Och redovisade häpnad.

Att POSK:s Andrén deklarerar kravet på lojalitet är en sak. Det blir roligare när trojkan i kyrkorådet i Visby ska svara på kritiken. Det är Hermansson, Lilian Edwards och Inger Harlevi som tar till orda. Det blir krypande. Plötsligt ska Sofia Lilly Jönsson inte kritiseras utan tidningen Dagen, det var det inte så noga med tidigare, som vi vet. Och biskopen ska försvaras mot "otäck ryktesspridning" Nu sägs det i klartext av trojkan om Fast: "Han är ju självklart varken kvinnoprästmotståndare eller homofob." Självklart? Hur tänkte de nu? Vari består självklarheten? Och varför används nedvärderande epitet? Vad betyder orden om de analyseras? Platt intet om man vet vad sakfrågorna egentligen gäller.

Så vad gör trojkan nu? Ser tiden an. Gläds, känner oss trygga, står enade och öppna inför framtiden. Det är när sådant måste skrivas ut som det går att förstå situationens allvar.

Malmö? Det var en FB-kommentar jag fäste mig vid hos Helle Klein, hon med Sandahl ni vet. Caroline Krook fann "detta med Anders" (Ekhem, DS) vara "helt förfärligt". Hennes goda önskan grep tag i mig: "Hoppas att han blir biskop någonstans."

Men är det alldeles klart att Claes Block, S, ska räknas till kategorin "destruktiva krafter" och att Helle Klein, S, har gjort en rimlig bedömning? Inte vet jag, men hur hade det blivit med konferensen om Anders Ekhem fortfarande haft en roll att spela där samtidigt som han lämnat? På mitt enfaldiga sätt tänker jag att när det blivit fel, fortsätter det att bli fel. Men vad skulle Helle kunna göra? I Malmö hade hon inte kunnat uttrycka sin sympati med Anders Ekhem utan blivit staffage. Å andra sidan vet väl ingen av oss alla turerna i det som varit. Om vi inte vill se kristet blod, kanske det bästa är att analysera organisationen och se om stordriften styr mot elände. Vet verkligen Carro att Anders varit duktig som kyrkoherde, så att han bör premieras med mitra och kräkla? Då vill det till att stiften ställer sig på kö för att få denna goda biskopskandidat. Om inte t ex Kyrkokansliet hinner före. Eller någon utlandsförsamling.

Förstod ni bloggkommentaren om de inställda gudstjänsterna i Malmö? Det gjorde jag. All personal har fått erbjudande att som fortbildning gå på konferensen. Detsamma gäller kyrkofullmäktige. Talar vi 200 personer? Då är det väl inte så konstigt att det sitter lapp på kyrkdörren att gudstjänsten är inställd. Jo, på dörren! På hemsidan sägs inte ett ord. Kul för den som kämpat med sin rullator och möts av den synen. Lange Nase! Vad mera måste ställas in dessa två dagar för att personalen hade viktigare ting för sig? Blir folket glatt då? Slaget av häpnad över en kader som finns till för sig själv? Inte vet jag, men så har jag ingen rullator heller. Ännu.

Jag funderar lite vidare. Claes Block blir alltså syndabock. Han har sin bakgrund i det fackliga arbetet. Den sortens socialdemokrater brukar veta att styra väl i frågor som gäller arbetsplatser och organisation. Tänk om det är hela stordriftsidén som kräver offer? Hur prövar vi den saken? Eller ska vi låta allt fortsätta utan att resolut göra de kritiska granskningarna av system, Lund och Malmö lika? Hur kommer det då att bli i Växjö, samlar man sig till omtag eller? Och vad med de stora pastoraten på landsbygden, de som ransonerar gudstjänsterna i församlingarna och tror att framgång kommer därav eller att en pastoral katastrof kan maskeras så?

Nu ska jag inte fundera mer. Jag måste förbereda helgen. Jag får kolla om den slitna kavajen blivit en mantel av strålande ljus. Det gör jag inför varje 1:a maj.

fredag 28 april 2017

I fredagsform

Nu trodde ni att jag skulle förstärka fredagskänslan med att skriva om Samhälle & Existens, men det ska jag inte. Jag har bara funderat över hur Bengt Olof Dike har det. Han fick sjunga två versar av "Morgon mellan fjällen". Men sedan? Jag fattade först denna morgon att det kyrkliga Malmö håller stängt eftersom de anställda får gå på konferens. 500 deltagare. Hur många kommer från Malmö? Och ska vi räkna lite pengar då? Vi tänker på något roligare. En döende kyrka, till exempel.

Det var samling med Kyrklig Samling och herr ordföranden frågade mig om sju ord till samtalet. Korta satser. Temat var givet. Jag fick ihop två räckor. Synd att ni inte ska kunna få ta del av så rara ärtor. Jag var inte själv med vid samtalet, men förstod att det tydligen varit animerat. Animera mera!

Två ingångar, alltså. De motsäger nog inte varandra. 

Handlar detta om Svenska kyrkan? Den frågan svarar jag inte på just nu och just här, svaret får finnas i betraktarens öga. Men till de hojtande får jag saktmodigt påminna om de blomstrande kyrkorna i Nordafrika på 3-400-talen och självfallet om sändebrevsförsamlingarna i Uppenbarelseboken, det Turkiet jag försökt lära mig lite mer om när jag läst om Syrien och grannländerna (Michael Lüders, Die den Sturm ernten, Verlag C.H. Beck, 2 Aufl 2017). Vad säger att ett land som Sverige ska klara sig undan. I vart fall sägs det om Frankrike att Kyrkans äldsta dotter är döende.

I fredagsform finns det väl goda skäl att tala om döendet. Kanske vid eftermiddagskaffet kl 15?

En döende kyrka ...

* förkunnar inte att Jesus har uppstått och måste därför skapa uppståndelse på annat sätt

* talar uppståndelse till allmogen i allmänna termer för att därmed proklamera sin relevans

* torgför en relevans som självklart i grund och botten är religiös

* proklamerar sin egen relevans genom omfattande informationskampanjer och deltagande i manifestationer

* kan omöjligen simma mot strömmen utan flyter nödvändigtvis kraftlös med

* uppfattar att medvetna kyrkokristna utgör ett hot och hanterar dem just som så

* förvaltar kapital, ekonomiskt och förtroendekapital och dessa tillgångar lockar intressenter som skyndar till dödsbädd och bouppteckning


En döende kyrka ...

* blir en del av samhällsfunktionerna och uppfattas så — inte som ett Guds folk på vandring

* blir en väl utbyggd och självgående beslutsapparat — inte ett verktyg för beslut ihop med Guds gode ande

* blir en arbetsplats med anställda som går till jobbet — inte en livsform för kallelser 

* blir en ivrigt idog kyrka med mycken verksamhet — inte primärt en gudstjänstgemenskap

* blir kundorienterad  i ett system där kunden alltid har rätt — inte Kristusorienterad

* blir en aktör som svarar mot förväntningarna i samtid och samhälle — inte mot människors längtan 

* blir en spegel av en konstruerad verklighet, en skuggbild — inte Verkligheten, ikonen (Kol 2:17)



          


torsdag 27 april 2017

Minnet

Någonstans har jag nyss läst några rader om det kollektiva minnets betydelse. Jag minns inte riktigt hur det skrevs, men gjorde ett påhak i tankevärlden. Kyrkan lever i detta minne, som har bäring på det som nu är. Inte på framtiden? Jag vet inte.

Två säkra framtidsbilder kan man ha. Den ena att jag inte längre finns med. Jag har kilat runt hörnet, som det heter. Då är det inte så mycket att snacka framtid om längre. Den andra, delvis motsägelsefull, att Kristus kommer tillbaka. Kyrkan väntar honom framifrån men hanterar i väntan på detta möte sina minnen och erfarenheter. Det är ingen konservativ hållning. Det är en radikal bevarandehållning. Den kan ur rika förråd ta fram just det som behövs just nu. Så var det vid Vatikankonciliet, när rådgivaren Ratzinger plötsligt slogs av insikten att Bonaventura sagt något som blev användbart i en något komplicerad problemställning (jag minns just nu inte vilken). Hela Kyrkans liv är detta aktualiserande. Kyrkoåret är så uppbyggt. En förkyrkligad kyrka kan vara något annat än en insnävad om man inte slaviskt läser Torsdagsdepressionen och tror vad man läser.

Det är ur det kollektiva minnet Kyrkan hämtar dagsfärska insikter. Jag skrev inte Bibel, inte bekännelse, inte Anden, men det är förstås detta som gör att det kollektiva minnet blir levande. Tragiken är minnesförlusten. Den nihilistiska kulturen gör oss dementa, för i denna kultur ryms inte hela Verkligheten. Trons människor hävdar väl rätt bestämt att den som inte beskriver tillvaron som Guds, rent sakligt beskriver den fel?

För oss. som menar att det finns något som är sant och inte bara sannolikt och att Kyrkan finns till för att förvalta och vid behov försvara Sanningen, blir slagordslösningarna för enkla. Därför behövs minnet, de repliker som spänner mot det dagsaktuella, de insikter som ger utsikter i det kulturella landskapet. Det var dock Kyrkan som behövde och byggde universiteten! Jag lyssnar på gymnasielärarnas och universitetslärarnas vittnesmål om elever/studenter som egentligen inte kan tillgodogöra sig text och inser att en kyrklig miljö, som gör barn och ungdomar förtrogna med läsande, reflekterande och tänkande, är en enorm resurs. Det kyrkliga ungdomsarbetet måste befrämja detta, inte var samlingsplats bara för de udda, som ingen egentligen vill vara tillsammans med och som kompenserar detta genom att ägna sig åt sammanträden och organisation. Det är samma tanke som Rune Klingert hade när han sökte alldeles normala ungdomar och fungerade som idrottsledare. På så vis kom Claes Bertil Ytterberg med. Say no more!

Det var i grunden inget fel när präster för snart 100 år sedan stimulerade hembygdsrörelsen. De visste ju att den vägen kunde en del kyrkligt erövras. Den vägen förlorades dock en del kyrkligt när minnet inte var tillräckligt levande, då blev det mer hembygd, Blut und Boden. Men så var det inte tänkt av prästerna. De försökte visa hur en kultur slagit rot i den lokala myllan och burit frukt där. "Fädernas kyrka i Sveriges land" löd konceptet.

De ville också det kulturöppna, därför kom t ex tidskriften Vår Lösen till. Någon skulle behöva analysera vad vi förlorat när de gamla ungkyrkliga prestigeprojekten (inklusive Lekmannaskolan)  lagts ner. De signalerar större förluster än förlusten av en månadsvis utkommande tidskrift eller en fortbildningsanläggning, sug på den formuleringen! Det kulturöppna förutsätter dock en medveten egen kulturell identitet. Det är antagligen den vi saknar därför att alldeles för få kan gå i minnenas boningar och dela med sig av det som finns i dem. Skälet är enkelt. De har inte bott i boningarna. Då minns man inte på det där viset den gör, som i mörkret vet var strömbrytarna sitter och också i mörkret kan undvika att kollidera med soffor, bord och stolar. Som mest minns man något man läst om. Men alltså inte det konkreta, det man vid obetänksamhet kan slå tån i - om ni förstår vad jag menar.

Frågan återstår. Hur torgföra radikaliteten i en kyrka som minns? Nihilisterna tror att detta är reaktionärt, somliga politiker tror att detta är något konservativt, som går att kapitalisera och andra politiker tror att detta måste undvikas för här skapas nytt och modernt, ett kyrkligt esplanadsystem för att få ljus och luft. Frågan återstår verkligen. Om det inte är så att jag är kristen i min kultur för alla andra är det? Men är nihilisten kristen? Tillhör Svenska kyrkan, fortfarande, jo. Men tror medvetet vad?  Och drar slutsatsen att tron leder till kyrkan på söndagen? Frågan eller frågorna återstår. Minet medvetandegör till frågande.




onsdag 26 april 2017

Tankar i tiden

Jag såg att Helle Klein hoppar av konferensen Samhälle & Existens. Hon upprörs över att Anders Ekhem, initiativtagare till konferensen, inte får vara med. Det var ett krav Claes Block avvisade när Ekhem fick gå, det liksom att Ekhem skulle få avskedspredika ihop med biskopen. "Han ska inte på något sätt vara involverad i pastoratet mer", säger Block. Block är socialdemokrat av det fackliga slaget. Om Kleins beslut säger han bara att det är jättebeklagligt. "Men jag tänker inte informera henne mer." Block konstaterar att Klein ställt sig på Ekhems sida, vilket vi tycker är vackert för Ekhem är hennes vän, förstår vi. Sedan kommer en salva:

"Om Helle Klein nu är en så stor guru så kunde hon kanske ha löst det här för oss. Jag har som ombudsman förhandlat i fyrtio år. Det finns inga oegentligheter, men ledningsproblem och strukturella problem som har varit omfattande." Det sista ska vi lägga på minnet för det styr djupare än att Helle inte vill vara med. Hon var, säger vår vän Albin Tanke, en av uppemot åttio medverkande (500 anmälda deltagare). Hennes avhopp påverkar inte så mycket. Men grundfrågorna om ledning och struktur står väl kvar? Och någon liten insikt om konflikten i Malmö kanske avtecknar sig? Har den bäring på mer i stordriftens ynkliga svenska kyrka?

Om någon grävande journalist ger sig in för att följa konferensen, kunde en intressant uppgift vara att kolla vilka som betalar deltagaravgifter, resor och hotellrum (i förekommande fall). Den sortens uppgifter animerar de utträdesbenägna. Antingen går man runt på konferensen och frågar folk (med en fotograf i släptåg) annars skaffar man fram en deltagarlista och ringer respektive hemförsamling. Vill man vara riktigt proffsig hyr man in några mer låt oss säga fristående präster, som på avstånd men med kikare identifierar dem som kommer. På så vis kan man slå till i det mediala utan förvarning. Här kan bedrivas mycket ohägn. Nu har jag gett kyrkogrävarna uppslag. Vi får se var det hela landar. Albin Tanke redovisar sin väldiga glädje över att Kent Wisti ska predika. Älmhult levererar!

Min tanke gick vidare från Helle, det gör den faktiskt ofta även om Helle är förtjust när hon tänker på Sandahl, och jag hamnade på Dagens Seglora, det stora projektet som blev så lite att det är häpnadsväckande. Jag kanske har antytt att jag inte övertygats om att ett, egentligen två eller fyra, riksdagsbeslut år 1958 är de enda gudomliga, men det gör mig inte fördomsfull utan snarare förväntansfull. Om riksdagsbeslutet är fel, kommer det i tidens längd att visa sig. Sålunda läste jag Elisabeth Arborelius som varit i Israel, Tel Aviv. Hon är teol och fil dr samt docent i psykologi men präst i Svenska kyrkan. Hon skriver en vacker berättelse om besöket hos sonen, som konverterat till judendomen. I konflikten Israel-Palestina tar hon inte ställning. Det är sympatisk mamma- och reseberättelse om den ska klassificeras.

Hennes berättelse är också en teologisk deklaration, väl värd att reflektera över. Hon förstår sin kultur, den som gjorde att hon blev kristen och inte "muslim, jude, katolik" som normerande. "Beroende på var jag vuxit upp hade jag kunnat vara muslim, jude, katolik - men nu växte jag upp i Sverige och blev kristen." Hon skriver faktiskt så. Och räknar bort kategorin "katolik" från kategorin "kristen". Lite uppseendeväckande om man betänker att hon är docent, kanske? Och det är klart att andra docenter kan ställa frågan om bekännelsen till Kristus för en präst i Svenska kyrkan just bara är ett kulturellt utslag? Arborelius är född 1948.

Arborelius fortsätter: "Men det är mycket i kyrkans bekännelse som jag inte delar trots att jag verkligen försökt." Kvar finns Jesus som ville visa oss hur vi människor ska kunna leva med varandra. "Mycket i kristendomen handlar för mig om det sant mänskliga". Det gör det förstås, om betoningen ligger på "sant" och på det inkarnatoriska. Men jag uppfattar att det platta ligger närmre till hands än det djupa i den deklarationen. Och så undrar jag över den offentligt angivna deklarationen, att det finns "mycket i kyrkans bekännelse som jag inte delar". Är detta inte en konstig bekännelse? Jag menar, av en som avlagt distinkta prästlöften.

I grunden har vi kanske tänkt fel, trott att vi är överens om grunden för vad som är kristen tro och bevekelsegrunderna för att omfatta den men oense om somligt, som kräver inläsning och reflektion. Tänkt om vi tänkt fel? Tänk om det är grunden vi är oense om? Om vi är oense just om grunden, går det att begripa att vi är oense om det andra också. Då styr vi kanske in på hur det tänks i den  egendefinierade mittfåran? Och borde vi inte redligt kunna definiera vad denna mittfåra kännetecknas av. Svenska kyrkans normalutbildning, kanske: Söndagsskola och konfirmandundervisning, ungdomsarbete, söndaglig kyrkogång och vad mer det kan vara. Antagligen är det några svenskkyrkliga klassiker man ska ha läst också för att vara i mittfåran. Eller inte?

Så går tankarna en tidig morgon, när hundarna fick för sig att vakna 05.30.




tisdag 25 april 2017

Kommunikation

"Nu säljs ännu ett församlingshem" löd rubriken i både Barometern och Östra Småland (22/4). Så förmedlas bilden av en avvecklande kyrka, en som hanterar sina reträtter. Vi talar om församlingshemmet i Köpingsvik.

Borgholms kommun får första tjing. Är det verkligen en kommun som kan tänkas betala bra för ett församlingshem och mark centralt på en turistort? Jag övertygades inte. Församlingshemmet då? En längre tid har det funnits problem med mögel och en renovering skulle bli för dyr för Svenska kyrkan. Då fick vi veta. Men den alternativa sanningen torgförs också. "Huset som är i tre våningar har blivit för omodernt och för stort för vår verksamhet. Vi behöver något mer modernt, säger kyrkoherde Anna Lundin Leander." Samtidigt deklarerar kyrkoherden att det är med lite sorg i hjärtat som planeringen att göra sig av med kåken görs. "Men byggnaden (den med mögel problem, ni minns att ni läste det för några sekunder sedan, DS) "är väldigt fin".

Jag gillar när kyrkoherdar får till det. Byggnaden, som är lika stor som den varit i mannaminne, har blivit för stor, det är inte verksamheten som blivit mindre. Trump-administrationen har en filial för alternativa fakta i Nordölands pastorat. Men jag gillar inte det jag tror blir vardag i Svenska kyrkan, en oförmåga till affärsmässiga lösningar. Kyrklig egendom kommer att slumpas bort. Och besluten som fattas, fattas utan långsiktiga planer. Få bestämmer sig för vad som bör göras och förverkligar offensiva planer. Det är inte på den sortens kreativa meriter de rekryterats. Som mest kan många i kyrkosystemet förvalta nedmonteringen, inte förnya. Det inte bara är ett problem. Det skapar problem. Ser ni en framtidsbild? De ekonomiskt framgångsrika fifflarna som gnuggar händer, för de har lyckats stjäla godis från småbarn, som ingenting fattat av penningar och värden.

Nu kan man förstås sälja församlingshem eller riva dem och bygga nytt och fint. Men då hade kommunikationen handlat om en församling som satsar framåt och bygger ett pastoralt centrum för både bruk under vinterhalvåret och den turistintensiva tiden.

Verkar jag engagerad? En gång hörde också Köpingsvik till mitt pastorala ansvarsområde för jag var arbetsledande. Sedan delades området. Det skäl jag fick höra var att komministern i Föra skulle få pröva på arbetsledarskap när hon nu gått utbildningen. Inte orimligt.

Det egentliga skälet, det som kyrkoherden uttalat i högkvarteret i Borgholm var ett annat. Jag hade börjat få för mycket att säga till om som arbetsledare för ett stort område. Jag behöver inte ha några synpunkter på det kyrkliga ljugandet, men jag tror att jag är emot det. Och i Svenska kyrkan har vi gott om svaga kyrkoherdar som är rädda för kompetenta komministrar. Vi kanske skulle börja tala högt om den problematiken också. Eller är denna min hållning utslag av gammaldags scoutmoral, något som hör en förgången tid till, en tid när det inte hette management?

Lite dyster var jag när jag fortsatt läst Journalisten, nr 5. Antje intervjuades. Huvudfrågorna hade hon fått i förväg genom pressavdelningen (kommunikatörerna!). Det var för att hon skulle hinna fundera v idare. "Under intervjun sneglar hon återkommande ned i sin surfplatta och levererar förberedda svar." Någon har svarvat ihop dem åt henne. Förra året gjorde hon 230 intervjuer, heter det. Sedan kommer intervjun in på sociala medier och då lägger hon surfplattan. "Det finns en risk med sociala medier, eftersom extrempositionerna hörs så mycket starkare. Marginalerna marginaliserar den breda mittfåran, där de flesta befinner sig." Så tänker Antje. En alternativ sanning skulle kunna vara att de sociala medierna ger tillgång till den debatt som alltid förts men inte i medierna så mycket som i samtalen - på studentrum, i aktivistgrupper, vänner emellan, och i gathörnen när folk oförmodat träffats. Sedan är det alltid lite löjligt när marginaler ska definieras. Det sker utifrån den egendefinierade positionen att själv stå i det som kallas "den breda mittfåran". En ärkebiskop står nog inte i en mittfåra. Och kommunikationsmässigt ter sig hållningen förbryllande. Var inte Antjes styrka att hon var så aktiv på sociala medier?

Lennart Lundbergs konstaterande att det blivit "mycket besvärligare" att få ut handlingar från central nivå, vilket betyder Kyrkans Hus, noterar jag. Betalar vi med vår kyrkoavgift anställda som ska se till att svar läggs till rätta och handlingar hålls inne så att vi som betalar inte ska få veta? I vart fall inte få veta något annat än dom vill att vi ska få veta?

Igår for jag hem genom ett snövitt landskap. "Fall julsnö", sjöng jag. Jag var nämligen uppiggad efter ett teologiskt arbetspass om Confessio Augustana. Då kommunicerades insikt, vett, lärdom. Det kan vara så också när vi samlas i det kyrkliga. Jag var i mittfåran, den från kyrkomötet i Nicea.




måndag 24 april 2017

Visheten har fått rätt

Nu är jag kultiverat lustig. Visheten är sofia, förstås. Det är grekiska. Jag syftar på Sofia Lilly Jönsson. Det är detta som är själva ordvitsen. Jag har läst Journalisten nr 5, pappersupplagan. Det som tidigare sagts, att Sofia haft fel i rapporteringen, viftas resolut undan. Kanske är det konstigt att de journalister med intressen för det kyrkliga som läst reportaget inte ropat högre tidigare.

Även om det kan glädja mig att Sofia får en äreräddning och att verkliga strukturella problem i kyrkostyrandet fokuseras, blir jag ändå bekymrad. Det är domprosten Hermansson som ställer till det för mig. När han intervjuas påkoms han med fingrarna djupt ner i syltburken och tycks reagera med ett ogenerat "hoppsan". Hur kunde den mannen bli domprost?

Ungefär en graviditetstid innan domprosten Lundin skulle sluta städslades Hermansson för en slags konsultroll. Det var Harlevi, POSK, som rekryterade Hermansson, POSK. Hermansson skulle ge synpunkter, analysera eller vad det kunde ha kallats, och det slutade med att han blev domprost.Nu minns jag inte tågordningen. Hade Lars Ekblad och Lars Stenström sökt domprosttjänsten redan då? Harlevi ville inte ha någon av dem. Det kan jag förstå, ty det var och är kompetenta män. Lars Stenström kunde, bortsett från bred meritering, också höras tala som den gute han är. Lars Ekblad hade gedigen erfarenhet av styrande inte bara som kontraktsprost utan som erfaren stiftsadjunkt och domkapitelsledamot. Hade någon av dessa två blivit domprost, hade Visby inte råkat ut för nuvarande elände. Jag påstår att det där med kompetens inte är en underordnad faktor.

Det blev Mats Hermansson. Det finns sådana som menar att Hermansson fuskspelar för att komma åt biskopen Fast. Jag har lärt mig att tolka allt till det bästa så förklaringen duger. Den förklaring som ter sig värre är att Hermansson inte gör detta utan agerar så vist han kan. Då blir det inte större visdom i Visby än det vi bevittnar. Så hur ska en seriös kyrkokristen nu tänka?

I Journalisten redovisar Hermansson att han blev förvånad över påståendet i Dagens reportage, det Sofia Lilly Jönsson skrivit, att han skulle gillat ett Facebookinlägg. "Det var inte sant", säger han.
Läs nu långsamt och eftertänksamt.
 "Men det var ju sant. Jag har posten framför mig här på datorn. Du gillar den fortfarande."
Läs långsammare nu!
"Va? Nu förstår jag ingenting. Det var ju en av mina poänger när jag skickade in min anmälan till PO. Jättekonstigt att Dagen inte görde fram den tycker jag."
Så får han posten uppläst för sig. Han har gillat att Harlevi kritiserar biskop Fast: "Nåja, det var ju inte så farligt. Var det den det stod om i artikeln?"

Nog har vi fått en inblick i domprosten Hermanssons tankevärld. Varför kommer jag att tänka på Bengt Lidforss karaktäristik av professor Holmströms dumhet, den som var lik en dräktig kaninhona: rastlös, ständigt verksam, aldrig vilande.

Sedan handlar det om konflikten mellan församlingen och stiftet, en egendomlig situation för en domprost med ett ben i vardera sammanhanget. Hermansson vill inte kalla det konflikt utan en brist på kommunikation. Johannes Nesser på Journalisten är ånyo påläst och påpekar att Hermansson använt just ordet konflikt i sin ämbetsberättelse: "Den konflikt som finns är av sådan dignitet att den förmörkar möjligheten för oss alla att verka som kyrka och församling. Och det går inte längre att inte låtsas om den. Den går inte att blunda bort."

Nu ska Hermansson svara:
"Jag använder ordet konflikt där alltså? Ja, det kanske man kan kalla det men jag menar att det handlar om kommunikation."

Det finns lägen när man, som syster Kerstin brukar uttrycka saken, önskar att en liten lucka öppnar sig i golvet. I detta fall som ett barmhärtighetsverk för stackars Hermansson. Det hela blir så dumt att läsarna generas. Och jag tror egentligen inte att Sofia gläds. Det är roligt att hon upprättas, men det är förfärande att få denna inblick i en domprosts tankevärld. Den gängse metoden är att skylla på journalisterna, så gick det till när Anders Wejryd skulle bortförklara sin ordglädje om mig och andra dissidenter i Dagens Forskning för nu rätt många år sedan. De klarsynta journalisterna insåg plötsligt men oväntat vilka ormbon som kan petas fram i Svenska kyrkan. Det är inte så lite bedrövligt det vi får se. Men nästa gång ni läser något av Sofia Lilly Jönsson så utgå från att hon vet vad hon skriver om. Det är säkrast så. Annars kan också ni komma att framstå som fånar i tidskriften Journalisten. I vart fall om det är en Nesser som gräver.

söndag 23 april 2017

Tommy Eliasson, 1947-2017

De flesta kyrkliga kände inte till Tommy Eliasson. Han var den typen av socialdemokrat som tog stort ansvar. Det fackliga var hans arbetsuppgift och det stämde väl med honom som person. Han såg politik och fackjobb som metoder för att göra det bättre för andra. Därvidlag skilde han sig fördelaktigt från politiker som vill göra det bättre för sig själva och använder sina uppdrag så. Tommy kunde genomskåda strebrarna, de som genom välförhållande beredde sig kommunalpolitiska karriärer och slutade som kommunalråd eller värre än så. Själv sa han sig inte vilja vidare.

Vi var barn när vi möttes vid simskolan/badplatsen i Svanebro, Helgasjöns sommarkalla vatten delade vi. Jag talar nu om at simma 200 meter i 13-gradigt vatten. Visserligen 13 grader varmt men i alla fall. Nu kan jag inte fråga om det var hans morfar eller farfar som var korgmakare i Svanebro, men jag tror morfar. Och en av de korgstolar han tillverakde har jag kvar.

Sedan var det Katedralskolan som gällde. Tommy hörde till de i någon mening radikala socialdemokraterna. Han fortsatte så men med ett leende. De som inte ska göra karriär, fungerar så. Vice ordförande i kommunstyrelsen i Mörbylånga kommun blev han, för han bodde i Färjestaden och hade ombudsmannajobb för kommunal med kontor i Kalmar. Sjöutsikt, tror jag. Då och då möttes vi. På Arlanda!

B7 var ett av hans hjärtebarn. Det var det europeiska projektet att knyta ihop sju öar i Östersjön. 2008 var det B7 med idrott för unga från de sju öarna i Högby. Vi talar nu norra Öland. Jag uppfattade att det visionära låg för honom. Men han kunde grotta ner sig i de lokala konflikterna också - på Öland kan de vara intensiva. Då tog han fram sitt leende, såg ut som Burt Reynolds och kunde diplomatins grunder. Det är bra med fackföreningsfolk, för de kan förhandla. Jag skrev inte att förhandlingskonsten är det värdefulla. Det värdefulla är att den sortens människor förmår lyssna in synpunkter för att komma åt resonemangens kärna. Och det ska utan omsvep sägas att en del socialdemokrater är väldigt duktiga på det. Måste jag tillägga att andra, strebrar med maktambitioner, är riktigt usla just på detta? När dessa senare syns och hörs mest, har partiet problem.

Tommy var sakpolitiker. Nu är han saknad politiker. Jag var stolt över att få vara hans vän om också på distans, men när vi möttes var det som vanligt. Vänligt och roligt. Jag vet inte om rörelsen drog i honom för att få honom till större uppgifter. Kanske. Och kanske sa han nej. Någon gång antydde han att han fann det han höll på med meningsfullt. Det kan räcka så.

Hans styrka uppfattade jag vara det distanserat engagerade. Han var inte blind för hur det politiska spelet drivs och kunde närmast roat konstatera hur planer smeds och turer gjordes upp. Han var värderingsstyrd. Det var hans styrka och hans frihet. Jag saknar honom. Det kan tyckas underligt, för vi har inte setts sedan jag flyttade från Öland. Jag antar att detta handlar om hur vi i ett skede av livet  förlorar sådana vi stått samman med och som betytt något för oss.

Nämnde jag att det var Tommy som ville att jag skulle ställa upp som elevrådsordförandekandidat på Katedralskolan i Växjö? Det var Röda Hanen som drev sina skolpolitiska frågor. I valet slogs de konservativas men också de kristnas kanddat ut. 66% fick segraren, 33% tog de andra tillsammans. Hur kom sig detta? De svarade fel på frågan om elevrådets tidning Omnibus, som ifrågasatts i kollegierummet. Nu ville den kristne respektive den konservative i kandidatutfrågningen svara på ett sätt som kunde blidka kollegierummets ruggugglor. Då var det bara att smasha med frågan om tryckfrihet och vikten av det fria ordet. I sittande debatt svarade de två andra inte att vi talade om en stencilerad tidskrift för vilken tryckfrihetslagen inte gällde. De kom i stället att byta fot mitt i debatten. Sådant gick inte hem bland valmanskåren. Gymnasister är inte dumma. De bästa av dem söker sanningen till helvetets portar och gärna en meter innanför, som ni vet. Tommys leende när valresultatet räknats var brett medan adjunkten Ögren inte var lika entusiastisk. När jag går in i en av garderoberna å lantegendomen ska jag leta upp de förgripliga tidningarna. Det mest förgripliga var ledaren om gymnastikdirektören kapten Sixten Redstedt, Kapan knep. Jag tror inte den hade så många poänger, men de poänger som saknades, kompenserades av artikelns effekt. Så var det i forna tider.

Tommy var en del av min ungdom. Han var inte ensam, men avhållen och saknad. Nu har jag som alla äldre herrar gått i barndom, men det är ju söndag och då ska det vara snällt. Det var enkelt att skriva snällt när det handlade om Tommy. Det betyder inte att andra sossar ska hoppas på att bli omskriva på söndagar, väl att märka.