onsdag 28 september 2016

Orienteringsförsök


Jag vaknade och såg regndropparna på fönstret. Ljuset utifrån belyste dem. De såg ut som stjärnfall. Vi ska njuta av tillvarons skönhet. Till det sköna kanske inte Kyrkomötet ska räknas även om Kyrkomötet är platsen för kyrkligt informationsutbyte, dvs skvaller på vanlig svenska. I detta ska man orientera sig mer än njuta.

Jag återvände först till boken Täter und Komplizen i går.
Alldeles för sällan sa Kyrkan ifrån och alldeles för tyst talade Kyrkan om det talades mot nazismen. Tidsandan styrde kyrkolivet (s 14). Slutsatsen är väl Primo Levis: Det har hänt, alltså kan det hända igen.
Omtänkandet av kyrkolivet i nazistisk riktning kom från den tyska kyrkans centrum och bars fram av de yngre prästerna.
För att inte i onödan glädja de romerska katolikerna finns i boken också ett kapitel om bruna katolska präster.
De akademiskt bildade får också sitt.
Antalet krigsförbrytare i absoluta tal var högst när det handlade om akademiker i Tübingen. De ställde entusiastiskt upp också i insatsgrupper som mördade judar. Bildning är ingen garanti mot omänsklighet. Och jag förblir vid min skepsis när teologer ska stötta värdegrundsarbetet. Det kan visa sig bli för lite evighet av det och för mycket tid, dvs tidsanda.

Kyrkans avpolitisering och marginalisering är det problem flera debattörer varsnar nu.
Handlar detta om något annat än att få komma in i värmen och bli betraktade som viktiga intellektuella samtalspartners? Jag vet inte. Någon felsyn anar jag.
Det kan, jag är generös, vara en insikt också. Insikten att det inte finns något medvetet kristenfolk som kan leva världsligt när detta folk lever trons liv. De som kunde, sitter inlåsta på demensboendet. Kvar blir då glada politiker, som vill föra fram sin agenda som uttrycket för vad kristen tro egentligen är. Teologer anar en marknad som ideologimakare. Och då blir det lagiskt.

Nå, Frasse ska komma till Sverige.
På Sturup ska Stefan Löfven hälsa honom välkommen. Sedan ska det firas gudstjänst i Lund. Att Svenska kyrkan är värd för det hela är en tanke som alltmer hamnar i bakgrunden. Värdskapet ska tydligen nu skötas av Kyrkostyrelsens arbetsutskott och sedan ska påven till Malmö för ett evenemang på arenan. Den 1 nov på morgonen blir det utomhusmässa. Hur mycket kommer fokus att lägga på att vi ägnar oss åt reformationen 500 år då? Blir fokus egentligen påven och påvebesöket det som människor minns? Antagligen.

Tänk om Leo X lagt bråkdelen av resurser på att integrera reformationen när det ännu fanns tid genom att avskaffa en del små missbruk som infunnit sig som när nu 500-årsjubiléet ska begås! Ska protestanterna lyssna uppmärksamt efter beklaganden och sedan skandera: "Vad säger Frasse? Frasse beklagar", fritt efter ropet om Tage Erlander år 1968. Vad beklagas? Kyrkosystemets oförmåga på 1500-talet. Och kunde det hända då, kan det hända nu.

Vill ni bli orienterade om kyrkohandboken?
Arbetet fortgår efter plan med intensiva insatser. Remissvaren, som talar om positiv respons på förslaget, visar den verkliga församlingsopinionen. Det heter att förslaget steg för steg blir bättre. Om det är så, vet vi i januari.

Annars är jag desorienterad.
Det skulle varit sammanträde med kyrkostyrelsen i veckan. Det ställdes in. Inte av presidiet, som inte var informerat, men tydligen av kansliet eller ärkebiskopen. I våras/på försommaren kortades två sammanträden. Det är då ledamöter och ersättare vankar runt och väntar på transporterna hem.

Om jag bara räknar den tid som sparades då och nu så är det 10 timmars överläggningstid som inte används. Tisd när styrelsen finns på plats å orten.
Är Svenska kyrkans situation så problemfri att styrelsen inte behöver överlägga eller är Svenska kyrkans situation så problematisk att det bäst om styrelsen inte får möjlighet att tala om saken?
Jag försöker orientera mig.
När jag säger att jag inte är överens utan tycker att styrelsen borde sammanträda, får jag av olika styrelsemedlemmar beskedet att jag har "fullständigt rätt". Jaha. Ska jag inkalla intresseklubben för att den ska få notera? Har utredningen om det som det larmades om i våras kommit, så kunde väl den rapporten varit värt ett samtal - förutsatt att styrelsen fått läsa den. Eller ska advokatbyråns utredning så som den levererats hållas hemlig för styrelsen?

Jag har verkligen svårt att orientera mig, för jag fattar inte varför styrelsens ledamöter ska gå omkring sysslolösa under kyrkomötet. Finns det något annat svar än att kansliet vill ha det så? Ge mig det svaret då, så att jag kan orientera mig i tillvaron.

Själv avnjuter jag utskottsarbete. Gudstjänstutskottet griper sig verket an med friskt humör.
Honi soit qui mal y pense.




tisdag 27 september 2016

Teologer, teologer

Jag avbidar kyrkomötesstarten. Det är då läge att bli alltmer tveksam till talet om teologer, som ska ge  inte bara stuff for thoughts till den politiska debatten utan säkra det politiska livets värderingsgrund.

Så var det förstås då - men var det så lyckosamt? Jag tar mig igenom boken Täter und Komplizen (Förövare och medbrottslingar), Wallstein Verlag, Göttingen 2015, som beskriver teologinsatser i Tredje riket. Några var uppseendeväckande. Dugliga teologer och så politiskt anings- och/eller hållningslösa. Exegeterna Gerhard Kittel och Walter Grundman t ex. Efter teologers utfärder för att legitimera det politiska systemet, blev det viss försiktighet med teologers betydelse för det politiska. Jag finner att det skedde med goda skäl.

Jag funderar över professor Gustaf Wingren iLund. Han begrep sig inte på politik och det blev närmast genant när han försökte bidra med teologi i politisk frågor. Så vad? Är det Werner Jeanrond som fört in det nygamla, att teologer ånyo ska ge de viktiga repliker som tjänar som bakgrund till det politiska? Är det reformert teologi som lockar?

Nu kan man undra vilken nytta politiken skulle ha av teologer, som vill plädera för "en postkristen teologisk hållning som tillslut varken blir kristen eller icke-kristen utan utgör ett meningsfullt förhållningssätt för var och en som vill tänka teologiskt i en sekulär tradition", för att sammanfatta hur det tänks.
Jag återger professor Martinson i Svensk Teologisk Kvartalskrift nr 1/2016 s 36.
Är inte ansatspunkten fel?
Varför ska vi bry oss om vad de som "söker ett meningsfullt förhållningssätt" ägnar sig åt när vi andra verkligen kan finna det meningsfullt att fira gudstjänst och se vad som kommer ut av den, när människor förstår sina kallelser i den osannolika företeelse som en gudstjänstfirande församling är och lever sina kallelser i världen?

Jag blir lika tveksam till talet om "kyrkans röst på torgen" som väcker goda insikter till liv. (Signum 6/2016 s 37f) Kyrkan ska vittna i det offentliga är hållningen. Problemet är väl bara att "kyrkan" då blir apparaten kyrkan, dvs talespersoner. En radikalare kyrkosyn tänker på det vanliga kristna folket,  som visst kan vara på torget men också på gator och i gränder för att inte tala om arbetsplatser, skolor och hem. Så särskilt märkvärdigt är det faktiskt inte med teologer och talespersoner!

Naturligtvis är de konstruerade tankefigurerna osanna. Där ställs det konservativa teologiska mot det politiskt radikala. Den sortens motsatser gör livet lätt at leva. För somliga. Men vad med en vänster i Svenska kyrkan som aldrig läst Marx, det är svårt att förstå. Labours Tony Blair var teologiskt konservativ av ett slag som svensk socialdemokrati inte sett på flera decennier (och tidigare bara som undantagsfall).

Den hotbild jag ser är en situation där politik och tro blandas till en storhet, där ingen vet vad som är vad. Kyrkokritik förstås utifrån en politisk agenda, som kritikern påstås ha. Detta omöjliggör kyrkokritik för det blir alltid något skumt med en, dolda motiv och avsikter.

Bottnar denna uppfattning i oförmåga att förstå hur "vanligt folk" uppfattar samhällsförändringar, som de ser de negativa följderna av?
De uppfattar att också Svenska kyrkan förändras, så att de inte längre känner igen den och inte längre har en personlig relation till den.
Här är det märkliga, att folk som sällan eller aldrig rände i kyrkan /allraminst "vareviga söndag", som det hette/ likväl hade en personlig kyrk-relation. Kanske via mormor, men i alla fall. Nu uppfattar människor att den kyrkliga ambitionen att komma dem nära är samma ambition som polisomorganisationen uppvisar. Det var också en strukturförändring med oönskade konsekvenser. Vad ska teologer göra åt det? Prata ihop ett fundament för samhällsbygget?

Jag anmodas att skriva positivt. Så säger kyrkoherdar. Så säger biskopar. Jag har gjort det, men tror att läget nu kräver allvarligt tal om ett mycket riskfyllt läge för Svenska kyrkan.

Jag ser kyrkosystemets grundläggande och självklara hållning.
"Vi fortsätter som vanligt", dvs som om det inte finns några problem. Det gör det. Så allvarliga att det krävs mer än teologer för att reda ut situationen. Det kräver vanliga kyrkokristna, hängivna präster och arbetsvilliga kyrkoarbetare. Teologer som vill "söka ett meningsfullt förhållningssätt" får lämnas åt sitt öde. Men någon borde varna dem så att det inte blir teologer av det slag som fanns i Tredje riket, medelklassteologer. Det finns nämligen inget så politiskt opålitligt som medelklass, det är insikten.

Men vad med kyrkomötet och vad med handboken?
Har ni inte fattat? Vi fortsätter som vanligt!


måndag 26 september 2016

Saknar du utbildningskatalogen?

Jag bläddrade förbi sidan i Stiftsliv med frågan om jag saknade utbildningskatalogen, för jag trodde det var en anvisning hur man skulle skaffa extra exemplar av denna värdefulla publikation och jag trodde jag läst den. Utbildning om Kbok och annat som inte angår mig. Handen på hjärtat är jag ju pensionär. Jag är liksom färdigbildad. Men så fick jag frågan: "Har du sett?" Då läste jag i helgen sidan i Stiftsliv lite mer nogsamt.

Stiftsliv är tidskriften "för dig som är förtroendevald, anställd eller ideellt engagerad inom Svenska kyrkan, Växjö stift." Modéus II redogör återkommande för utsikten från Östrabo på sista sidan. Han ser både ett och annat. Det brukar vara lärorikt. I december kommer nästa Stiftsliv.

Beskedet om utbildningskatalogen var att det inte hålls några nya kurser våren 2017 och av detta basala skäl ges ingen kurskatalog ut. Det är helt logiskt. Det hade varit konstigt om det getts ut en katalog om något som inte finns. Så långt är jag med.

"Varför hålls inga kurser?
Jo, för att vi alla ska få tid att samla våra krafter inför det framtidsarbete som inletts i stiftet. Stiftskansliet ser över sin verksamhet för att kunna stötta församlingarna på bästa sätt i detta arbete. Under hösten målar barn framtidsbilder medan ungdomar och vuxna skrivit till biskopen om sina framtida bilder av kyrkan. Alla har bjudits in av biskopen att tycka till på olika sätt - tillsammans målar vi framtiden."

Nu förstår ni.
Häpnad fyller mitt inre. Fascinosum et tremendum!
Ska vi tala om detta när vi möts i kyrkomötet och till och med ska äta stiftsmiddag?

Vi har ett stiftskansli fullt av folk i en tid av stor förvirring. Vi ser präster och arbetslag slåss med en verklighet som tycks lika obeveklig som ohanterlig. Kunde man inte haft en kurs på temat "Måla samtidsbilder" och bara haft svart och grått i färglådan? Modéus II har rådslagit sedan han blev biskop. Kunde det inte varit kurser som hämtat upp teman från det som sagts och då som uppföljning skapat någon form av tankemässigt sammanhang? Kunde det inte i största allmänhet ha varit behov av att sysselsätta personalen på stiftskansliet, den som alltså nu ägnar 40 timmar i veckan åt att se över sin verksamhet. Men var det inte "semper reformanda" det hette, konstruktiv kritik som en tråd i vardagsväven, liksom?

Har stiftsstyrelsen diskuterat detta?
Jag vet vad vi gjort om en bataljonschef fått för sig att ägna sin tid åt att se över verksamheten och just därför inte utbilda under en tid. På kompanier och plutoner skulle det i stället målas framtidsbilder. Ja, till och med ett kronvrak kan föreställa sig situationen. Bataljonschefen hade fått sig en uppsträckning som när generalen Fale Faleson Burman (1903-1973) hyvlade ner bataljonschefen i Eskelhem år 1962 (var det väl). Var det efter den händelsen det kom in en instruktion i reglementet om hur tillrättavisning inför trupp av underlydande skulle hanteras? Eller var det de bleka åhörarna som funderade över saken? Vad hade den olycklige BatC gjort? Han hade väntat 2 timmar för att försöka skapa sig en bild av läget. 2 timmar! Det var visserligen just så katastrofalt fel som generalen menade, men det var dock bara 2 timmar. Inte en hel vårtermin.

Kommer domen över Svenska kyrkan att vara att människorna inte tog vara på den tid när de var sökta? De målade i stället. Inte vet jag. Jag är mest häpen över hur det går till eller inte går till i ett kunskapsföretag som Svenska kyrkan. Fortfarande betalar folk kyrkoavgift för att hålla igång också ett stiftskansli som ser över sitt arbete...

Modéus II tittar ut över tillvaron på sista sidan, som sagt.
Han ser att Svenska kyrkan på senare tid "fått utstå en del kritik". Han ber att detta "inte ska få skymma det faktum att Svenska kyrkan är en av civilsamhällets viktigaste aktörer för dem som flytt sina hemländer med längtan efter en fristad." Det vore väl ofint att frimodigt påminna om vilken nomineringsgrupp som 2014 och 2015 såg till att det blev pengar till den viktiga aktörens verksamhet. Modéus II funderar vidare.

"Ibland hör jag människor ställa frågan vem kyrkan egentligen ska hjälpa. Alla är mitt svar."
Det hela låter som predikotöna från Jönköping, men inget ont om det. "Ibland" är ibland ett ord som betyder något annat än ibland, tror jag. Det betyder att predikanten vill ha upp ett tema. Nu fick Modéus II det. Alla! Men så sa faktiskt inte farbror Sven, min konfirmandlärare Sven Hultman. Han sa "min nästa" och nästan kan vara någon du ser i tv-nyheterna som lider nöd och då finns Lutherhjälpen. Han sa inte "alla" för han visste att "alla" i realiteten betyder "ingen".

Modéus II hävdar att "dagens realpolitiska beslut är morgondagens värderingar". Det tror jag inte. Mina värderingar går djupare än så. Men jag är tacksam för informationen, en inblick i Modei tankevärld.
Hade detta inte kunnat vara en kursdag för präster?
Hur formas och formar dina värderingar - och vilka är de? En studiedag om den där besvärlige Jesus som vill vara Herre och för den delen aldrig målade framtidsbilder utan sa hur det var och hur det ska bli.
Anmälan senast och adress till stiftskansliet på Östrabo.

I brist på utbildningskatalog kan annars envar hågad bilda sig sjäv.
Jag tipsades så vänligt om en stor intervju med Antje Jackelén. Den gav inblickar i en ärkebiskops tankevärld.
http://www.expressen.se/nyheter/har-fragat-mig-hur-lange-jag-kan-orka/
Johanna Andersson var snar att respondera genom ett öppet brev, som kan läsas på Kristen Opinion Hon tycks mig inte vara riktigt nöjd med det hon inhämtar i Expressen. Irritationsmarkören formuleras "jag har med stor förvåning tagit del av". I Vilda Västern hade samma sak uttryckts sålunda: "Jag har osäkrat min revolver." Johanna är egentligen lika rakt på sak med de ord som borde bli bevarade i tacksamma hjärtan. "Jag har med stor förvåning tagit del av..." Öva in den repliken.
https://kristenopinion.wordpress.com

Vart ska allt detta barka vart? Vi kanske kan klara bildningen utan kurskatalog och utan kurser när vi bildas så effektivt i, om och av Svenska kyrkan detta underliga år 2016.
Nu är det så mycket tåga i mig att jag tågar till Uppsala.
I eftermiddag ska biskopsmöte och kyrkostyrelse hantera handboksfrågan.
Det är nåt mest varje dag. Till och med utan utbildningskatalog.

söndag 25 september 2016

Socialdemokraten

Ledsen för att somliga mödar sig i onödan, men kommentarerna ska handla om inläggen. Fältet är inte avsett för dem som gärna vill publicera sig i skiftande ämnen. Naturligtvis inser jag behovet av debattarenor och debatterna på Bloggardag är yviga, unika på så vis i den kyrkliga bloggosfären, men i allt detta yviga finns begränsningen att kommentarer gäller det jag skrivit. Om någon blir ledsen nu så kanske det kan vara en tröst att jag deklarerat mig ledsen också? Kanske kan någon känna glädjen över att för egen del ha formulerat en tanke, om det nu var en tanke.

Min vän socialdemokraten funderade jag över igår.
Jag var ju på resande fot och kom både till Hässleholm och Älmhult. Människan är människans gamman. Socialdemokraten ser problemet. Han är kyrklig. Ibland ses vi i samma högmässa, faller på knä bredvid varandra. Vi pratar som alltid politik, fast inte vid nattvardsbordet. Vi intar samma distanserade hållning till beskäftiga teologer som ska reda ut hur fromhet och politik ska kombineras. Han skulle inte drömma om att sitta ihop med, som han säger "de religiösa galningarna" i det som var Broderskapsrörelsen och blev något annat. "Lika illa", som han säger. "Jag fattar inte varför deras ordförande ska sitta med i VU", kan han också få ur sig. "En liten sekt ."

Socialdemokraten är folkrörelsemänniska, demokrat.
Ombudsmän och ombudsmannavälde har han mer än svårt för. Så har det varit sedan SSU-tiden. Vi visste båda vilka som skulle klättra och han hörde inte till dom. Nu frågade han om jag läst Tage Erlanders Dagbok 1968, som Lillemor och Sven Erlander arbetat för att få ut. Jag hade det.

"Såg du hur lite Erlander fattade av vad som tänktes då?" Jag svarade att jag noterat det men att det blir så när statsministern sitter på kansliet och åker ut för att hålla sina tal. Så var det Fras-Nilsson på Arbetet han träffade och gamla studentkamrater samt landshövdingen Gösta Netzén han diskuterade med. Därtill de unga socialdemokrater som ville sig upp.
"Men du gick arm i arm med Tage i Lund", sa min vän socialdemokraten. Jag svarade att vi inte hann prata så mycket, men att Tage apropå polisaktionen på Kiliansgatan sa "så ska det inte vara". Gösta Netzén gick bakom, knackade mig i ryggen och ropade "Unge man! Unge man!"
Min vän mindes. "Vad skriver Tage om detta möte med dig i dagboken?" Han frågade för han hade sett att Tage inte skrev ett ord, inte ett.

Det har hänt att min vän socialdemokraten fått bära ansvar för SAP:s politik. Det gör han på ett modererat sätt. Han är folkrörelsemänniska men inte partigängare. Han noterade farorna med Sverigedemokraterna för länge sedan. "Populism är egentligen ett vänsterprojekt i USA", sa han, "som högern tagit över. Jag läste om Demokratins förgörare (SOU 1999:10) och vet du, jag undrar vilka som egentligen hör dit. Det fanns en politisk oförmåga att hantera det lilla SD då för utfrysningen demonstrerar just oförmågan. Så kunde ju SD ta sig in i värmen via Svenska kyrkan och med stöd av Svenska kyrkans pengar. Det förs inget samtal om socialdemokretaras ansvar för detta", sa min vän socialdemokraten. Jag tänkte stillsamt att det ska Torgny Larsson vara tacksam för.

Jag har aldrig frågat om min vän inte borde stå på Frimodig kyrkas lista. Han är ju kyrklig och han är frimodig, kan tänka, analysera, ser och förstår kyrkolivets svagheter och kan formulera alternativ till den pågående implosionen. Jag frågar inte. I så fall åker min vän ut ur det socialdemokratiska partiet, som han tillhört i decennier. Några uppdrag för partiet har han haft, nu är det något revisorsuppdrag kvar men trohet på möten och uppmuntrande rop till kamraterna som har uppdrag.

Jag vill inte att han ska stämplas som förrädare i sitt politiska parti för att han ställer upp i en kyrklig nomineringsgrupp. Söndagsskollärare hade han fått vara utan att bli utesluten men inte Frimodig kyrkans man i stiftsfullmäktige. Det beror på att partiet ställer upp i de kyrkliga valen, dvs de val där han aldirg röstar med partiet utan med Frimodig kyrka. Hans solidaritet med "de religiösa galningarna i partiet" är, som antytts, begränsad. Han har också ett väl övat sensorium för vilka som använder partiet för sin klättring uppåt, "präster och andra fina", som han säger. I det läget är det inte lätt för en kyrkokristen socialdemokrat.

Men, handen på hjärtat, är inte detta ett orimligt system med ett politiskt parti som ställer upp i kyrkovalet på ett program som partistyrelsen fastställer (och där behöver man inte vara medlem i Svenska kyrkan för att vara med) som omöjliggör för somliga partikamrater att engagera sig kyrkligt eftersom partiet engagerar sig politiskt?

"Ska jag ställa frågan 'Hvad vilja socialdemokraterna?' så blir  det slagord och slagordsförståelse", säger min vän. Jag håller med. Det är nödvändigt och självklart att det blir så. Och kyrkliga socialdemokrater håller sig alltså utanför och röstar på Frimodig kyrka.

"Åk du till kyrkomötet", sa min vän. "Själv ska jag illfänas med ombudsmannen med frågan om vårt kyrkopolitiska läge efter några kriser vars verkan ombudsmannen måste försöka skademinimera. Populismen i partiet slår tillbaka mot partiet. Deras kyrkopolitik kan börja oss kosta politiskt. Jag undrar om han fattar det?" Min väg tänker ideologi, har kapacitet att göra konkret politik av ideologi och hör till dem som ska kallas 'kamrat i ledet'. Det är därför han har så svårt för de kamrater som i utsatta lägen med ovälkommen information om parallellsamhällen och bilbränder i utsatta stadsdelar får ur sig ett: "Jag vill inte tro att det är så." Vi skrattar bistert tillsammans. Vad ska sådant folk i allvarlig politisk verksamhet att göra.

Jag håller av min vän socialdemokraten. Jag är inte säker på att ombudsmannen uppskattar honom efter förtjänst.






lördag 24 september 2016

Livet på landet

Kyrkoherdens åsikter avviker från Svenska kyrkans hållning och nu lämnar folk Svenska kyrkan. Informationen når befolkningen genom lokaltidningen. Någon hade läst på det som kallas sociala medier och frågade kyrkoherden om hans syn på enkönade äktenskap. Kyrkoherden "hade åsikter som hen inte kunde stå för" lät sagespersonen meddela lokaltidningen.
Kyrkoherden uppfattades inte ge uttryck för modernt tänkande.
"Jag tycker inte att han accepterar alla människors lika värde", säger "hen" och markerar offentligt, fast anonymt, att kyrkoherdens åsikter är förkastliga.
Nu ska kyrkoherdefallet tas upp i nästa möte med kyrkorådet utifrån vad "hen" tycker. Anklagelsen får väl gälla att kyrkoherden svarat att han inte tror på enkönade äktenskap, men fördömer dem inte. Det var för den som frågade samma sak som att fördöma.
Ska kyrkorådet tolka vad denna debila sats innebär?
Sagespersonen lämnade Svenska kyrkan. Det blev i den andra lokala avisan beskedet att "folk" lämnar. Så kan det bli, men så var det inte när nyheten studerades mer detaljerat genom läsning av tidningsartikeln. Då var folk en enda (1) person. Detta faktum hindrar inte att antalet kan bli högre.

Hur gick tidningarna vidare?
Stiftsjuristen åtspordes.
Den som fått kyrkoherdetjänsten var inte den mest meriterade men kyrkorådet hade valt honom, meddelade stiftsjuristen. Det är till att två sina händer, men också skapa intrycket att det var något lurt med historien. Den domkapitlet gett förord fick faktiskt erbjudande om tjänsten, men var inte nöjd med villkoren och tackade nej. Återstod en. Det stiftsjuristen sagt kanske inte var ägnat att skada församlingen och dess präst, men läsekretsen av de lokala bladen har svårt att genomskåda informationen.

Stiftsjuristen låter också meddela att kyrkoherdens motstånd mot arborter inte heller är något som Svenska kyrkan ställer sig bakom, "även om kyrkan inte tagit ställning i saken."

Var hittar stiften sina stiftsjurister?
Och var hittar stiftsjuristerna allt de hittar på?
Har de läst någonstans om grundlagsfästa fri- och rättigheter? Åsikter i religiösa och politiska frågor behöver ingen uppge. Borde inte en stiftsjurist förstå vad som frågas och vilket syftet är? Jag bara undrar. Präster avlägger trosbekännelsen och ansluter sig till bekännelsen. Det är det hela. Fråga om dessa offentliga bekännelser! Apostolicum, Nicenum, Athanasianum, Confessio Augustana och Uppsala Mötes Beslut 1593, t ex.

Vad är fakta?
Det finns en faktaruta i lokaltidningen, där det heter att kyrkan inte bestrider den svenska abortlagen. Hur vet vi det? Jag menar, vem är Kyrkan? Anders Arborelius? Anders Wejryd, som en gång i tiden marscherade mot abortlagen, för det gjorde de kyrkliga ungdomarna. Utred och ge besked!

En gång i tiden frågades om kyrkoherden lärde rätt så att församlingsborna verkligen kunde bli frälsta.
Nu frågas efter kyrkoherdens åsikter och de ska stämma med deras, som sällan eller aldrig går i kyrkan, men som genom sin kyrkoavgift kan ställa distinkta krav men inte på förkunnelsen. Den lyssnar de inte på.
Man noterar de olika infallsvinklarna.

Och så fortsatte debatten på sociala medier.
Det hela var förutsägbart. Kyrkoherden ska tycka som vi andra. SJÄLVKLART. Och mer precist: "Så länge det inte råder 100%-ig öppenhet och enighet inom kyrkan kring ovan nämnda frågor (tolerans, kärlek i alla former och jämställdhet, tror jag avses, DS) så är ni ingenting för mig. Så länge åsikter som dina existerar och accepteras av Svenska kyrkan ser jag det som min skyldighet att gå ur och inte bidra med en enda krona till att er verksamhet växer. Amen."

Detta handlar om tukt, ungefär som gamla tiders kyrkotukt, men nu vänd mot kyrkoherden. Det är på flera sätt fascinerande i den öppna folkkyrka där alla är välkomna utom sådana som tror vad Kyrkan faktiskt alltid har trott.

Självfallet, för tydlighets vinnande, är utgjutelser av det slag damen bestått kyrkoherden endast uttryck för kärlek och 100%-ig öppenhet för vad andra menar och är beredda att förklara, kanske också med enkla lättfattliga ord och begrepp.

Skulle jag denna lördagsmorgon fälla något omdöme i kortform kunde det kanske bli ordet: Hyckleri! Den sysslan tycks mig numera vara mer populär utanför Svenska kyrkan än i henne. Därmed inget ont sagt om snällismen och snällismmarodörerna. Inte ens ett ord om behovet av normkritik av de nya normerna, de som inte får kritiseras!

Själv ska jag denna lördagsmorgon till Hässleholm och möta lite frimodigt folk. Jag tror jag ska fråga om inte Frimodig kyrka egentligen borde stödja Anna Ekström. Jag gissar att de svarar nej. Leninister som uppskattar parollen "ju sämre desto bättre" är få bland de frimodiga. Men det goda ordet borde begrundas: "Hellre ett slut på eländet än ett elände utan slut." Det som drabbar en kyrkoherde som utslag av livet på landet kan övergå oss alla. Sa Jesus "bättre och bättre dag för dag" eller sa han "ve" men också "gläd er"?



fredag 23 september 2016

Läronämnden har nog fel

Jag antar på goda grunder att Läronämnden har fel. Anna Ekström et cons kan inte avfärdas med argumentet om vad som är konstitutivt.
Beslutar Kyrkomötet att införa vigselkrav som vigningskrav, blir det därmed konstitutivt. Konstigare är det inte. Man skulle visserligen kunna säga att löften ska hållas, pacta sunt servanda, men det är så dags i Svenska kyrkan! Det var då det.

Biskop Bo Giertz kunde t ex glad konstatera att ingen ansvarig person i kyrkans tjänst ifrågasatt giltigheten av de löften som gavs 1958 (Kyrka och Folk nr 6, 9 februari 1961, s 4) .
Var dessa löften på sin tid konstitutiva? De försvann genom ett kyrkomötesbeslut. Så enkelt var det.

Inte ens om de rekvisiten för prästvigning skulle förstås som konstitutiva just för Svenska kyrkan  men t ex inte för andra kyrkor i Borgågemenskapen, håller det. De är inte antagna i en sådan ordning som rimligtvis måste gälla för något som ska kallas konstitutivt.

Det nya kravet kan tas på samma enkla sätt.
För den delen finns det massor med präster i Svenska kyrkan som sätter sakramentsförvaltning och vigningar i fråga och gör detta med utomordentligt goda skäl. Svenska kyrkan har aldrig undanröjt dessa skäl eller tagit ett läroavgörande. Biskopen Persenius vet det i vart fall. Kanske inte alla andra biskopar. Jag tar inte upp den fråga som ställs om alla biskopar numera verkligen är biskopar. Ska inte sanningsfrågor om sakrament och ämbete ställas i en reformatorisk kyrka? Jo, men inte här och nu.

Till Läronämndens argument att biskopens vigningsansvar inte får begränsas av villkor av icke-konstitutiv karaktär är endast att säga, att vigningsansvaret har begränsats.
Biskopar som ville viga kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* skulle effektivt hindras, dvs deras vigningsansvar inskränkas. Det var när förslag till inskränkningar av detta slag  fördes på tal som salig Hellström talade om en "konstitutionell kris".

När jag skulle prästvigas var det oproblematiskt att en prästkandidat kunde prövas utan att inställningen i ämbetsfrågan kunde utgöra vigningshinder. Detta hinder infördes av andra än biskoparna, om man så säger. Men biskoparna var rätt följsamma. De hade dock inte utvecklat samma grad av tramsighet i argumentationen som de nuvarande, skulle den kritiske konsumenten av biskopsord kunna tänka.

Anna Ekström ska kanske muntras att inte förlora sin frimodighet utan försöka förmå utskottet att läsa läronämndsyttrandet utomordentligt kritiskt.

När socialdemokraternas gruppledare Jesper Eneroth kommenterar i Kyrkans Tidning, menar han, att en ändring passar bra eftersom det är reformationsjubileum 2017.
"Den ständigt pågående reformationen innebär ju att alltid ompröva och ifrågasätta tron och kyrkans budskap."
Detta skulle Luther ha hört.
Semper reformanda är vad saken handlar om - och reformation är något annat än Eneroths reformism. Men kör (S)-linjen då! Vi ska alltid ompröva och ifrågasätta tron och kyrkans budskap. Det är otrons grundhållning, inte den som 1500-talet talade om - "några små missbruk som insmugit sig" och skulle justeras. På några väl definierade punkter i det svenska kyrkosystemets interna katekes hör jag till otrons människor. Och skälen därtill är sålunda goda.

Borde inte motionen stödjas av många om den på felaktiga grunder avförs av Läronämnden?

Ett argument vore att i tidens längd kommer krav på villighet att viga enkönat att smygas in - och längd är i dessa sammanhang en kort tidsrymd.
Lika bra att få det gjort i öppna former så att alla kan veta vad saken gäller.
På så vis kan efter hand fler punkter föras in i kravspecifikationen: prästkandidat ska lova att praktisera köttfri måndag, inte våldta på torsdagar (finns ett särskilt märke att bära då) samt verka för ett bilfritt samhälle.
Ta t. ex. Eva Brunnes argument att ett nytt krav inte behövs eftersom hon aldrig träffat en prästkandidat som inte vill följa 2009 års beslut. Det var en dribbling det. Varför skulle just hon ha gjort det? Fullt så galna är väl inte de hesiterande prästkandidaterna? De går till andra biskopar.

Inte blir det mycket bättre med Per Eckerdals hållning med samtal, dvs exploration i frågan. Avser han att till helhetsbilden av en prästkandidat foga ett ställningstagande i denna fråga? Det saknas stöd för en sådan åtgärd både i 2009 års beslut och i svensk grundlag. Av moraliska skäl kanske det är lika bra att klippa till och legalisera denna exploration trots att den är grundlagsstridig.

Eller bör vi få ett avgörande nu av taktiska skäl?
Vill vi att just denna fråga ska in i kyrkovalet 2017 och bli populism. Som i Norge ungefär. En kraftfull opinion kräver rättning i ledet och rättning i läran. Med det normkritiska förhållningssättet, där tron och kyrkans budskap alltid ska omprövas och ifrågasättas, kommer att följa fler krav.
Herr Omnes känner inga gränser.
Det blir i grunden civilreligion och inte kristen tro som Svenska kyrkan då kraftfullt bekänner: Gud finns, vi ska vara snälla, vi kommer till himlen och det får inte bli något extremt av något. Gud, Dygd, Odödlighet och Lagom.

Är det läge att handla efter devisen "ju sämre desto bättre". Lenin var visserligen aldrig medlem av Frimodig kyrka ,men kan tänkas ha en poäng. Eller?

Lennart Lundbergs slutsats i KT att "krav att dela kyrkans nya uppfattning om homäktenskap kan leda till kyrkosplittring" tror jag inte på. Lundberg är sannerligen inte den skarpaste analytikern av skeenden i Svenska kyrkan. Det behöver man inte vara docent i kyrkovetenskap för att uppfatta.

Nu kan man ju tänka att denna polemik mot läronämnd och kyrkopolitiker ska uppfattas vara av det slag som gör att den som avlagt vigningslöften bör vara tyst - men av kärlek till sanningen måste nog saken upp.
Så tänkte allas vår Dr Martin Luther. Hans polemik var yvig.

Hanif Balis sätt att hantera det Anne Ramberg fick ur sig om honom är ett lysande och belysande exempel på polemik. Så kan en slipsten också dras. Hanif Bali framstår som en god lutheran i denna mening.
https://twitter.com/hanifbali/status/778672232927232000?

torsdag 22 september 2016

Avslöja

Avslöja är ett vackert ord för en allvarlig syssla och en ansvarsfull intellektuell uppgift. Avslöjandet går ut på att få bort det som beslöjar sammanhangen. När jag skriver uppfattas jag som homofob när jag illustrerar lögnväsendet, det slagordsmässiga. Det finns de som tror att mitt intresse gäller andras liv. Om det vore så väl. Jag skriver om betingelser för allas våra liv.

Hur kommer det sig att så många inte kan se detta lögnväsende i vår tid?
Svaret är inte så komplicerat: det hör till lögnväsendets natur och detta väsende önskar fungera på det viset. Osynligt som luften vi andas. Desinformationen är samtidsbetingelse på ett sätt som ter sig allt värre. Det beror på de enorma informationsresurserna i vår tid.

Från kamraterna i Bryssel, överstarna är hemma igen, men har byggt upp mitt kontaktnät, får jag två gånger i veckan rapporter om desinformationskampanjer.
En del kan jag skratta åt. Annat upptäcker jag handla om sådant jag läst i tidningar men det jag läste var alltså planterat material.
Jag fattar att så måste det fungera, annars skulle desinformationen inte vara något makthavare kan satsa på. Jag blir lätt moloken. Det finns sådana som vill lura mig där ute i ingenstans och meningen är att jag aldrig ska fatta detta utan agera på de stimuli jag tillhandahålls.

Så också i det kyrkliga.
Där läggs orden väl, jag illustrerade med syster Ratched, som i verkligheten heter något annat. Vår syster har en avsikt som döljs i fromma och fina ord, ibland också med auktoriteter av storståtligt slag. Ignatius av Loyola t ex. Somliga går på sådant. Andra inte. De som går på det, blir arga på dom som inte gör det. Sådant är inte något att säga något om.

Vi kan ta det återkommande pridandet som exempel. mest för att det är ett exempel på ett ärende som i sin hårda kärna döljs under allt det visas upp.

Det finns en kyrklig hållning att låta folk ha sitt sexliv i fred. "Det är som det är"-hållningen. Den är oftast en klok hållning för de flesta utom för själasörjare, som kan ställas inför frågor. Men det finns områden i det personliga livet som de flesta inte har med att göra.

Detta betyder också att när pridandet drar igång är det många människor som inte vill lägga sig i eller ha några meningar. Därmed kan det bli storslaget - regnbågsflaggor på gemensamma (offentliga) byggnader och offentliga medel (gemensamma) som används för att främja det som kallas en manifestation för allas lika värde. Eller något annat. Det kan kallas precis vad som helst bara inte någon förklarar hur fenomenet uppstod och vilka metoderna är för att forma om en allmän mening om sexuella varianter.
Till sist blir det hela rätt befängt. Förskolebarn, biskopar och hundar ska paradera för ett högre syfte. Det lilla befängda bedrägeri som ligger under, får inte avslöjas, påtalas eller ens antydas. Skulle detta antydningsvis ske, ropar folk högt och tror att saken gäller sex. Värre, gott folk. Saken gäller en fråga om sanning och lögn. För Modéus II visar sig komplikationerna när det kommer till den s k kyrkchefen.

Lögnväsendet i det kyrkliga kan många excellera i.
Jag fick påpekandet i går att den förkättrade högmässan drar fler till kyrkan än all den nonsensverksamhet som bedrivs av heltidsanställda. Vem ska vi lura i att denna verksamhet är så viktig? De anställda skulle själva inte gå dit om de inte fick betalt för det. Ändå körs denna programverksamhet terminsvis och år efter år. Ska man anta att snälla människor går dit för de anställdas skull, för att inte göra dem ledsna när de får sitta ensamma i församlingshemmen? Men hur kan detta prisas som utslag av väsentliga kyrkliga insatser för människor?

"Vad var det då ni inte kunde?" frågar Kurt Tucholsky de ansvariga för tidningarna i artikeln Utanför Verdun (i Tyskland, vår Tyskland, Celanders Förlag, Lund 2016, s 265-266): "Har ni någon gång, bara en enda gång, åtminstone efteråt visat den fulla, nakna, nedlusade och blodiga sanningen? Nyheter vill tidningarna ha, nyheter vill de ha allesammans. Sanningen vill ingen."

Nå, är det som denna morgon kan läsas i Kyrkans Tidning då sant - och hur ska i så fall denna sanning hanteras. Mikael Löwegren hävdar, och han framträder med namn, att de siffror som trumpetas ut är falska. Nästan hälften av församlingarna har inte svarat och de 78% som sägs vara positiva till den allmänna gudstjänsten är rätteligen 64%. Ni förstår hur han menar. Vad göra då?

Hur många är vi, som alltmer avskyr det tillrättalagda, det vinklade, det som inte är riktigt sant men som vi ska bibringas att orientera vår förståelse utifrån? Ser ni ett mönster i vår tid och i vår kyrkliga tid eller inte?

Ni vill ha fler nyheter.
"Kyrkchefen" har sagt upp sig med omedelbar verkan och utan ekonomisk kompensation sedan ledningen gjort klart att de ville säga upp honom. Vad nu med kristen omsorg om honom och förbön? Det är inte bara en fråga för hans vänner utan en fråga om kyrkosyn. Vilka ser sig höra samman med honom och tar sitt förbönsansvar? För i det kyrkliga där det trollas med orden vet vi ett. Kyrkchefen är avslöjad och saken gäller uppenbarligen grovt pornografibrott och kanske mer. Ledningen i det pastorat det gäller hävdar att förtroendet för kyrkchefen är "kraftigt brutet och att det allvarligt har skadat Svenska kyrkan och anseendet en medarbetare i pastoratet bör ha." Allvarligt skadat? Vet vi det ännu? Och rekvisitet för domkapitlet om anseende har hamnat på pastoratsnivå. Saken noteras. Genomtänkt verkar det hela inte vara.

Vad ska Modéus II göra nu och vem kommer folk att tänka på nästa gång regnbågsflaggan vajar över Östrabo? Det sanna svaret på den frågan borde skapa dysterhet å Östrabo.