lördag 27 augusti 2016

Efter vippedagen


Vippedagen är onsdag, den dag då veckan vippar över mot helg. Jag vet inte vem som kom på ordet, men det ger positiva känslor.
Torsdagen blev dock svår.

Jag tror den ställde till det redan från början. Jag glömde min telefon när jag for till Växjö för att uppsöka verkstaden. Bilen håller på att ramla ihop. I varje fall släppte listen som bakluckan lyfts med. Å andra sidan fick jag möta kundmottagaren Jonas Schliemann på Toyota. Han är släkt med den världsberömde arkeologen Heinrich Schliemann (1822-1890). Jag frågade, så han skröt inte. Då piggades jag upp, Jonas ordnade mig en verkstadstid och gav ordentliga besked om vad kalaset skulle kosta. Inte ens detta förtog mitt goda humör. Men så mindes jag vad som fällt mig på morgonen. Tidningen Östra Småland.

Jag nåddes av beskedet om sextrakasserier vid biskopens besök i Salvestaden, Kalmar.
Där bor romerna. "Kvinna anstastad på Salve under biskopens besök", löd rubriken.
Som många andra undrade jag förstås förfärad vad biskopen tagit sig för.

Det var inte han, begrep jag efter en stunds läsning. Han och hans följe hade ingenting sett.
Nå, intresseklubben noterade fram till dess, att det varit något som blivit fel i det där lägret. Det noterades,  men inte mer. Modéus II fann det dock angeläget att på Facebook (sociala medier!) ta avstånd från alla sextrakasserier. "Oavsett hur eller av vem de äger rum."

Hade någon tänkt att biskopen skulle vara för sådana?
Inte jag renhjärtade i alla fall.
De som uppenbarligen undrat, måste alltså få ett snabbt besked. "Sexuella trakasserier är aldrig acceptabelt oavsett hur eller av vem de äger rum."
Nähä. Hur är det med andra trakasserier då? Acceptabla om de äger rum på ett sublimt sätt och utförs av - ja, vem?
Modéus II vädjade också om att denna händelse inte skulle leda till att utsatta EU-migranter som grupp skuldbeläggs. Det var torsdagen.

I går fredag körde Östra Småland ännu en sid 1 med rubriken "Biskopen: Sextrakasserier oacceptabla var de än sker".
På sidan fyra löd rubriken: "Biskopen: Upprörande och helt oacceptabelt".
Hur eller hur så går moderaterna i Kalmar ändå ut med kravet på att hela lägret ska stängas. Kraven är gamla, men fick förnyad styrka av det som hände i samband med biskopens besök. Hans ord har sålunda förklingat ohörda. Av de lokala moderaterna i alla fall. Socialdemokraterna försvarar lägret såg jag i Östra Småland denna lördag.

I det stift Modéus II härskar över, har en man sydost om Ljungby förgripit sig på en häst.
Modéus II borde känna sitt ansvar att ta upp den händelsen också. Tidelag är vad som avses. Nu gick ju Modéus II i en parad som fylkats under slagordet att "all kärlek är bra kärlek", men ser jag nyhetsrapporteringen så tycks den kärlek som blir tidelag inte vara bra.
Vad säger Modéus II?
Ska han säga till kvinnan, som äger hästen och såg vad som skedde och fann det hela förfärligt, att hon inte ska vara ledsen? All kärlek är bra kärlek. Vad vill han säga oss andra? Att stoet kan få gå med i nästa Prideparad som Modéus ansluter sig till?

Jag funderar.
Om Modéus II har synpunkter på det ena, som på ett rätt oklart sätt har koppling till honom bortsett från att han var i närheten (betyder det att kvinnor ska akta sig för att komma till folksamlingar där Modéus II är eftersom de är ungefär som riskfyllda festivaler?) men i fallet om stoet faktiskt offentligen har manifesterat för att all kärlek är bra kärlek - kan vi då inte förvänta oss ett uttalande?

Jag ställer således inte fram orimliga önskemål.
I Smålandsposten läste jag i går det stora uppslaget om Modéus II. Han är "en tydlig ledstjärna i kampen för generös flyktingpolitik och homosexuellas rättigheter."
http://www.smp.se/lordag/fredrik-modeus-kyrkan-maste-tala-for-allas-lika-varde/

Tydlig ledstjärna, det är en fint sagt om en biskop.
Fast kanske ledstjärnan skulle gälla Guds rike lite mer explicit?
Det har sitt pris, dock. Det förvånar mig inte. Biskoparna var de första att avrättas i fornkyrkans martyrtid.
"Som offentlig person i humanismens namn får han per automatik sin beskärda del av hat och hot." Här har ni det. Igen.
I humanismens namn uppfattas biskopen agera. Inte i Jesu namn. Perspektivförändringen berättar. Hur det är med hat och hot vet jag inte. Alla biskopar tycks jobba i ett riskyrke numera. Det blir som det var.

Modéus II tittar ut genom fönstret och ser i sensommarkvällens motljus staden och två pampiga tornspiror.  Nu vet han berätta:
"Rädsla skapar oförsonlighet, men det gäller att inte polarisera debatten."
Det är vackert sagt, men är det sant? Är det inte en poäng att i debatten göra alternativen tydliga och i vems intresse ska inte detta renhållningsarbete ske?
Är det annars en poäng att psykologisera?
Rädsla skapar oförsonlighet. Är det verkligen så?
Oförsonlighet skapas väl i normalfallet av kränkningar. Rädslor kan försvinna. Kränkningen sitter djupare.

Modéus II vet vad som nu gäller:
"Just nu är det väldigt angeläget att vi kämpar för demokrati, yttrandefrihet, öppenhet, tolerans, medmänsklighet och fred - värden som vi länge tog för givna men som inte längre känns självklara."
Det är också vackert sagt. Men vad betyder orden? Konkret. Det får vi kanske veta i höst. Modéus II ska fokusera på de stora frågorna som talare i höst. Han är ju, som det heter i Smålandsposten,  "Biskopen som tar ställning".

Så hur ser Modéus Ii på saken. Är all kärlek bra kärlek?
Några fysiska skador kunde veterinären inte upptäcka på den utsatta hästen. Ägaren vet inte om stoet har fått några psykiska. Det verkar inte så troligt. Så vad blir svaret?

I dessa tider kanske vi ska se inte bara den torsdag som gick som en svår dag.
Den slutade dock bättre. Antje hängde inte ut #mittkors som en okristlig provokation.

Innan jag somnade läste jag lite kyrkoanalys. Lugn! Det hela handlade om Church of England.



fredag 26 augusti 2016

Antje var lysande. Upplysande.

Det blev en förvirrad debatt i går när #mittkors skulle debatteras.
http://www.svtplay.se/video/9965736/opinion-live/opinion-live-sasong-2-25-aug-22-00?start=auto

Annika Borgs glädje när Antje höll med om kritiken av Gunnar Sjöberg var inte att ta miste på.
Och  då var det viktigaste sagt.
Men nog saknade man Sjöberg, som borde fått förklara hur det blev som det blev och hur det kunde bli så.
Marcus Birro markerade ett par gånger om att den mest förföljda gruppen i världen är de kristna. EU har klassat förföljesen av kristna som folkmord. Han var också glad, "väldigt, väldigt glad" för att #mittkors uttryckte solidaritet med de förföljda kristna.
Ärkebiskopen var "korsfreak" och talade om "det kors vi tecknades med i dopet", vilket för de flesta i Svenska kyrkan döpta fortfarande inte stämmer. Det var högkyrkliga präster som började  korsteckna och korset kom först 1986 in i handboken. I 1942 års handbok korstecknades det inte! Man ska dock inte begära att Antje ska veta allt detta.
Antje gjorde sitt bästa för att sopa ihop och skademinimera.

Riktigt hur den politiska frågan kom in, minns jag inte, men först var det väl frågan om polarisering, där Antje undrade vem som polariserar debatten. Det var väl inte så svårt att förstå. Gunnar Sjöberg - eller en polariserad politisk situation eftersom islamister mördade fader Jacques, kanske är ett rimligt svar.
Antje har fått hundratals tweets av typen "islam dra åt helvete". Det är uppenbarligen ett sätt att uttrycka kritik mot - Antje! Varför skulle folk annars skicka sådana budskap till henne? Frågan om Muhammed är en black om foten på henne sedan länge.
Antje undrade om de som tog intiativet funderade över hur detta kunde missbrukas. Min gissning är att möjligheten till missbruk inte fanns på kartan. Detta är ju inte en kampanj där man skriver på något. Man bär sitt kors och lägger ut en bild av det på en facebooksida.

Birro försökte få in samtalet på glappet mellan elit och folk, det perspektivet tappades bort. Antje fick markera att hon inte var politiker - "jag är teolog". Birro påstod att motståndet mot £mittkors var politiskt varpå Antje genmälde att stödet också till dels är politiskt. Antje hade rätt. Hon är ingen politiker.
Här kunde man grävt vidare. Men då skulle redaktionen ha in en som var emot #mittkors och det var Susanne Wigorts Yngvesson. Korset kan användas som ett varumärke i en kampanj,  som kan öppna dörrar för en politisk extremism, menade hon, Men korset var universellt. Hon placerade det i skapelsen, noterade jag.

Susanness resonemang kunde man spetsat till  med en fråga, för hur det än är, så står korset tecknat på fanan i de nordiska länderna utan att vara varumärke. Lika väl som halvmånen är korset dock ett konfessionellt tecken - och har varit längre än från 600-talet.

Den pastorala omsorgen tyckte jag Susanne gled förbi. Hur ska vi uttrycka vår solidaritet med de förföljda kristna? var frågan. Tydligen på något annat sätt. Så sägs det alltid. Jag går inte på det. Upplägget av #mittkors är enkelt. Tre "tvivelaktiga" (numera efter Antjes insats, Ehrenrettung, väl "fd tvivelaktiga") kom att tänka på att människor bär eller har kors. Uppmuntra dem att se hur vi hör ihop. Det var deras budskap. Så uttrycks solidaritet. Det borde alls inte vara mer märkvärdigt än så.
Å andra sidan har nog Susanne en poäng. De kristna i fornkyrkan var alltid pigga på att se korset överallt. Läs Olivier Cléments bok Källor, det var där jag lärde mig detta. Men det var mindre som ett tecken för alla, utan mer som en insikt att tillvaron är korsmärkt och vi har genom uppenbarelsen fått veta det.  Då skulle det rimligtvis börja bedrivas kristen mission bland muslimer i Sverige.

Mot slutet av kvartssamtalet försökte Antje få med alla kyrkliga insatser för de förföljda. WCC ska vara med och bygga efter kriget.
Vara med och bygga upp? Birros invändning var klockren. Finns det några kristna kvar då?

Vad ska Annika tänka i efterhand?
Det hatiska mot #mittkors måste vara kört nu. Kampanjerna får blåsas av. De tvivelaktiga blev av med stämpeln.

Vad kan Marcus tänka?
Kritiken står fast även om vi inte alls hann prata färdigt om detta. Debatten om "vi och dom" kommer att fortsätta och fortsatt höga utträdessiffror är att vänta.

Vad skulle Antje kunna tänka?
Det blev väl rätt bra det här. Nu har vi fått bort den polariserade debatten om #mittkors. Men vad är det som ligger under? Är det något jag inte förstår? Om kyrkokansliet? Om vad folk tycker och tänker? Har partipolitiseringen i och av Svenska kyrkan tagit sig än tydligare uttryck? Och vem ska jag fråga om allt detta?

Men vänta, Antje!
I dag publicerar Patrik Engellau två brev på Det Goda Samhället. Det är ett brev från en kyrkomedlem som ställer frågor till kyrkoherden och antyder att han betalar men inte vill betala för vad som helst.
https://detgodasamhallet.com/2016/08/26/ett-pagaende-samtal-med-svenska-kyrkan/#more-4984
Kyrkoherden vände sig till Uppsala
Patrik Engellau är uppenbart inte övertygad och ger små interiörer från det gemena prästerskapets i Stockholm tankevärld. Han förser sina läsare med ärkebiskopens brev också.
https://detgodasamhallet.com/2016/08/26/arkebiskopens-brev/#more-4989

Får jag i min egenskap av provinsialläkarson antyda, att det Antje gjort botat symtomen men inte själva sjukdomen. Eller kan det vara så illa som min bror säger: "Vad du än gör så kom inte till sjukhuset med två åkommor. Då botar dom den ena men lägger aldrig märke till den andra." Jag tror min bror menar, att det är då det är kört. Han borde veta. Han är också provinsialläkarson.

Stalltips: Det kommer mera för motsättningarna i Svenska kyrkan är till synes alltmer antagonistiska. Det var det Gunnar Sjöberg lyckades kommunicera.
Kyrkostyrelsen borde kallas in för att analysera läget. Vad hände, hur kunde det hända och vad är det symtom på? Det sammanträdet, som i tid kan få ta vad det motsvarar att åka till en studio i Göteborg och sitta där ett par timmar och sedan åka hem igen, skulle kunna göra skillnad. I tid. Eller innan tiden riktigt runnit ut. För det kommer mera. Inte ens i Oscars församling står Svenska kyrkan stark. Åtskilliga tusenlappar står på spel!

torsdag 25 augusti 2016

Kyrkokansliet fungerar

Kyrkokansliet fungerar som en sammanhållande kraft för hela Svenska kyrkan.
Så är det. Så stod det i beskrivningen, när nu en "redaktör sociala medier" söks. till kommunikationsavdelningen, som "ansvarar för att ge ett effektivt kommunikationsstöd för Svenska kyrkans gemensamma bästa."
https://www.svenskakyrkan.se/655872

40 personer arbetar på avdelningen.
Detta beror på att Svenska kyrkan utökat sin digitala närvaro genom en större synlighet i sociala medier. Det personliga ointresse för sociala medier som biskopen i Härnösand demonstrerade, tycks lite i otakt med detta tänkande, men strunt samma.

"Idag finns en aktiv och kompetent sociala (sic, DS) medieredaktion som finns (sic igen, DS) tillgänglig för medlemmar, anställda och övriga intresserade."
Nu söker vi en redaktör "som kan vara med och bygga vidare på visionen om en 'nätnärvarande' kyrka."
Det är inte utan att jag tycker lite synd om Eva Nordung Byström, som markerade ett sådant personligt ointresse för sociala medier.
På dessa sociala medier ska den som anställs kommunicera "inom flera områden, exempelvis medlemsdialog, opinionsbildning och krishantering". På Facebook, Twitter och Instagram ska personen ifråga (med hjälp av sakkunniga) svara på allmänhetens frågor om Svenska kyrkans verksamhet, lära och tro. Tillträde snarast. På kansliet bildas alltså opinion. Det kan också för ärrade kämpar uppfattas som lite hotande. Vilka opinioner ska dom bilda åt oss? Här finns alltså ett användbart instrument i händerna på ett fyrtiotal. Bra att veta i alla fall.

Vad ska den som söker tjänsten ha för kvalifikationer?
"Du är en god skribent och ditt uttryckssätt i sociala medier präglas av vänlighet och humor. Orden "pigg, käck och munter" är väl ett annat sätt att uttrycka samma sak? "Snabbheten i jobbet är en självklarhet för dig. Det är önskvärt att du har god kännedom om Svenska kyrkan och delar våra kristna värderingar." Jag ställer inte den komplicerade frågan vad just "kristna värderingar" är inte heller vad begreppet "våra" inrymmer.

Den hugade får också några beskrivningar av vad det är att arbeta i Svenska kyrkan.
Spännvidden är stor.
"Vi bedriver ett långsiktigt arbete, både nationellt och internationellt. Här får du chans att göra verklig skillnad och bidra till en hållbar samhällsutveckling med människovärdet i centrum."
Arbetskamraterna är många.
22 000 anställda i Svenska kyrkan "varav ca 550 hör till den nationella nivån - kyrkokansliet i Uppsala".
Detta är människor som, jag kan inte låta bli att upprepa det glada budskapet, får "chans att göra verklig skillnad och bidra till en hållbar samhällsutveckling med människovärdet i centrum."

Det skulle kunna komma uppfattas som att jag nu återfaller till en kritisk hållning, så jag undviker att påpeka den lilla förskjutningen från ordet "evangeliet" till "människovärdet". Och jag ska inte tjata om den fördolde guden i samtida kyrkliga texter. Jag menar, Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg  har ju redan skrivit en symfoni på temat och vem är väl jag att konkurrera med Larsson och Gullberg?

Kunde man inte headhunta Annika Borg eller varför inte övertala Kristen Opinion att flytta in i Kyrkans Hus? Det där med att vara "nätnärvarande" kan de ju. Det var ju det som var - problemet! Har kyrkokansliets kommunikationsavdelning någonsin fått ett personligt gensvar från närmare 9000 personer?

Beskrivningen av arbetsplatsen Kyrkans Hus som "sammanhållande kraft för hela Svenska kyrkan" föder stolthet hos personalen och skapar en självbild. Diakonistyrelsen, som blev Svenska kyrkans Centralråd, kallade sig själv på 1950-talet "Svenska kyrkans vapensmedja". Personalen hade kick-off  i förrgår med Antje. Det var en bra samling, där medarbetarna blev berörda av Antjes mod och sätt att ge styrka åt så många. "Hon är så bra", heter det på Facebook. Och medarbetarna fick Rom 12 att ta med sig. Gunnar Sjöberg blev så glad att han på nytt skrev: "Vi klarar det. Tack." Och då klarnar tanken vilka "vi" han avser. Vi andra ingår nog inte i detta "vi".

Elaka kritiker talar om "bunkermentaliteten" i Kyrkans Hus. Det tycker jag är ett olämpligt språkbruk. Låt oss hellre tala om "Kyrkans Hus-mentaliteten".

I kväll blir det debatt i Svt Opinion.
Antje Jackelén och Marcus Birro ska vara där men också Annika Borg. "Det finns gamla motsättningar kring om det är rätt väg som Svenska kyrkan väljer när man vill ha religionsdialog och vill vara inkluderande." Det var en oprecis tanke, som det hette i beskrivningen inför aftonen i Världen idag i går och som knappast fångar vad saken gäller. "Från den andra sidan finns en rädsla att kyrkan i den här ivern blir urvattnad i kärnbudskapet." Det artar sig till att bli en rätt förvirrad debatt.

Skulle inte frågan ställas mer distinkt om varför Svenska kyrkans företrädare inte förmår att tydligt säga, att det nu pågår en förföljelse av kristna som överträffar martyrtiden i romarriket? "Vi delar våra medkristnas plågor som om det var våra egna", kunde man säga och prisa #mitt kors-initiativet. Bibelstöd för den hållningen? Hebr 13:3

Det måste vara ett teologiskt systemfel när detta inte klart kan utsägas. Ibland måste det talas särskilt om de kristna. När Kyrkan inte gör denna lilla inskränkning,  måste det talas om alla människor, inte bara om religiösa riktningar eller minoriteter. Finessen att Svenska kyrkan gör så väldigt mycket, men genom Mellanösterns kristna råd (MECC), Kyrkornas Världsråd (WFF) och Lutherska Världsförbundet (LWF) må vara, men det var de konkreta insatserna frågorna gällde liksom frågor om den tystnad om förföljelsen, som motiverats av säkerhetsskäl. Om det sägs att de förföljda kristna vill ha det så, fram med namnen!

Det hela kanske kan bli tydligare om riksdagsledamoten Malm besöker Kyrkans Hus "för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen", som det hette i Lyséns inbjudan till honom. Om inte Malm är i tv-studion eller i varje fall kollar programmet....
Kanske Malm ändå frågar vad som synnerligast gäller de kristna, Gal 6:10.
Det finns en kristen prioritetsordning - alla människor och framförallt trosfränderna. Det finns dock ingen särställning för just andra religiösa grupper! Vart skulle i så fall förföljelsen av politiskt oliktänkande och demokratiaktivister ta vägen? Ska inte kraven ställas just som politiska krav på politiker och så får de kristna komplettera med egna insatser just för att det gör så ont när de som delar vår tro misshandlas, våldtas och dödas just för detta?

I kväll kanske vi kan förstå bättre.
Jag har fattat de komplicerade turerna kring den tidigare uteblivna debatten i Aktuellt. Den ersätts nu av ett program med högre hojtarfaktor.

Så här var det:
När Antje inte ställde upp med Annika Borg skulle Mikael Mogren in, men det skulle inte tydliggöra några motsättningar, fattade redaktionen.
Mikael fick stanna hemma och var glad för en frikväll.
Dr Annika Borg stod ståndaktigt kvar.
Då tänkte sig redaktionen att dr Susanne Wigorts Yngvesson skulle in. Motvilligt sa Susanne "ja" till detta. Det tyckte Annika var att debattera med någon som inte företrädde Svenska kyrkan, dvs den institution som utslungat orden om #mittkors som uppviglande.
Alltså fick både Annika och Susanne en frikväll.
Jag förstod att ni ville ha berättelsen så som syster Kerstin brukar säga sig föredra berättelser: "Inga stora drag, bara detaljer!"

Nu undras om inte både Annika och Susanne kommer att återfinnas i kvällens program. "Kom ihåg, Dag, att vi på tv skapar illusioner", som en producent sa mig. En redaktion avgör laguppställningen och har en förförståelse om vilken debatt redaktionen önskar. Den professionella kyrkojournalistiken är dock sedan länge borta från svenska medier.

Kan ur det illusoriska ändå hämtas något informationsbärande?
Jag sitter framför tv-rutan för att få se. Det hugnesamma beskedet kan bli att kyrkokansliet fungerar sammanhållande och att Svenska kyrkan genom ombud är en väldig aktör i Mellanöstern. Men, som det hette i Lyséns svar till Malm, "Svenska kyrkan har själv deltagit i olika resor in i Irak". Det också!

När alla få klart för sig hur det är, då tystnar säkert dvärgalåten.

onsdag 24 augusti 2016

Härskarteknik

Det är inte ofta man ser en utstuderad härskarteknik från en kvinnlig biskop när hon kommenterar kvinnliga präster, tror jag. Fenomenet ska räknas till sällsyntheterna.
Förr i världen var det en hållning, t ex i Geneve, att i teologiska diskussioner inte ta debatten kvinnor emellan, när det fanns män i lokalen.
Mereth Lindgren upprördes en gång över den hållningen. Hon hade ställt väsentliga frågor som av just detta skäl den kvinnliga ekumenikdirektorn inte ville besvara. Docenten Lindgren häpnade. Hon var inte van vid den sortens jämställdhet, kunde jag förstå. Docenten Lindgren hade fortsatt häpnat om hon läst vad Eva Nordung Byström åstadkommit. Vi läser tidningen Dagen.
http://www.dagen.se/biskop-debatten-kring-mitt-kors-ar-en-storm-i-ett-vattenglas-1.768905?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Vad får vi veta?
Eva har "personligen svårt för kampanjer på sociala medier". Hon är mer seriös än så, förstår jag. Hon vet att "det som utspelas på sociala medier berör ofta en ganska snäv krets av personer som är vana att torgföra sina åsikter". Nå, #mittkors är på väg mot 9000 och det är en ansenlig mängd människor som gjort sig möda att lägga ut sina kors och skriva om dem.
Siffror i den här storleken som har med kristendom att göra, brukar biskopar gilla.
Men Eva Nordung Byström påpekar att "merparten av Svenska kyrkans medlemmar" t ex i Härnösands stift inte skulle lagt märke till kampanjen om det inte "blivit en sådan uppblåst debatt i medierna".
Nä, då hade folk lagt märke till detta i samma utsträckning som man i Härnösands stift bryr sig om söndagens gudstjänstfirande, kan man förmoda.

Kanske hållningen är häpnadsväckande så här långt, men det är som i Västern under 1800-talet: You ain't seen nothing yet!

Eva konstaterar att Svenska kyrkan inte har någon ledning som kan ställas till svars.
"Kyrkomötet fattar beslut om styrdokument, biskopsmötet om tro och lära. I övrigt består kyrkan av självständiga församlingar och pastorat där man fattar lokala beslut." Slutsatsen som biskopen drar är denna:
"Så det finns ingen enda ledning som man kan kritisera eller debattera med, ingen som fattar beslut om att vi ska tycka si eller så."
Riktigt vad som menas med allt detta kan vara svårt att förstå, och det är inte säkert detta beror på att vi inte fattar visheten (2 Petr 3:16), men varför ska vi hålla oss med en kommunikationsavdelning om det inte finns något att säga, eftersom ingen där ovan egentligen har något att säga?

I sak är det fel att biskopsmötet fattar beslut om tro och lära.
Det är den makt kyrkomötet tilldelats, det kyrkomöte som partipolitikerna dominerar.
Kyrkomötet fattar fler beslut än sådana som gäller styrdokument och vad i hela världen fattar stiften beslut om? Det nämns inte i sammanhanget. Församlingarna är inte särskilt självständiga utan styrs av ett omfattande regelverk.

Ska vi då ställa intellektuellt skarpa uppföljningsfrågor till Eva Nordung Byström om benägenheten i Svenska kyrkan att inte särskilt tala om förföljelsen av kristna utan fokusera på förföljelsen av alla människor, det som är hållningen? Jag läser Gal 6:10 och funderar.

Man ska inte fundera, kanske.
Riksdagsledamoten Malm som lämnade Svenska kyrkan får svar av den internationella chefen Lysén. Svenska kyrkan och välkomnas till kyrkokansliet i Uppsala "för att diskutera vad mer vi kan göra för att hjälpa kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen".
http://blogg.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/2016/08/22/svenska-kyrkan-stottar-dem-som-flyr-och-dem-som-finns-kvar/
Skulle Malm inte hänvisats till den lokala församlingen för detta samtal? Givet vad Eva Nordung Byström hävdar.
Men varför skulle denna tågresa till Uppsala vara bättre än att "fortsätta debatten genom bloggar och sociala medier", det var ju just dessa sociala medier som kommunikationsavdelningen höll fram och Antje twittrar ju?
Förstår någon nu?
Kan församlingsprästerna hänvisa dem som utträder till att besöka Kyrkans Hus i Uppsala eller gäller särskilda villkor för riksdagsledamöter?
Det är svårt att förstå det hela.

Av säkerhetsskäl kan man inte alltid skylta med allt man gör", säger Eva, men det är inte detta saken gällt utan frågan om en försummelse i relation till de medkristna. Det blir en sådan diskussion när man som Lysén ska hjälpa "kristna och andra religiösa och etniska grupper i regionen".
Några menar att det är problematiskt med en sådan beskrivning och vill specifikt att förföljelsen av medkristna ska fokuseras för att inte försvinna i allmänt tal. Gal 6:10 igen. En kristen hör alldeles särskilt samman med andra kristna, våra medkroppsdelar.
Skär vi i resonemangen tunnare skivor än man förmår skära i Kyrkans Hus?

Eva redovisar sina intryck: "i den pågående debatten får man intrycket att Svenska kyrkan inte gör någonting. Det är ett mycket nonchalant och sorgligt sätt att hantera fakta på."
Det skulle det vara, men på sittande ända kan jag inte komma på att anklagelsen gällt  något annat än en tystnad om förföljelsen av medkristna.
Här behöver jag få hjälp med exemplifieringen av det nonchalanta.

Kanske Eva inte kan hjälpa mig.
Svenska kyrkan har ju aktivt stöttat Prideparader mm. Frågan vad Eva säger om den kritiken ställs, men svaret blir: "Jag har svårt att svara på den eftersom jag inte har den upplevelsen."
Vi har en upplevelsebaserad biskop i Härnösand.
Så mycket förstår jag, att Eva varit på regnbågsmässor och gudstjänster för minoritetsfolk. För de förföljda kristna ber vi ständigt i våra gudstjänster. Kunde man då tänka sig att inskränka det kyrkliga deltagandet i Pride genom att i stället ständigt be för hbtq-personer i våra gudstjänster, kanske?

Om den "ganska infekterade debatten" ger Eva Nordung Byström besked:
"Jag upplever det här som en storm i ett vattenglas som fått oförtjänta proportioner. Det hela är "en perifer händelse" som ger "ett polariserat debattklimat".
Evas slutsats om detta är av ett slag som Hitchcock skulle satt värde på:
"Det är skrämmande att se att det kan få sådant genomslag. Det vi kan lära oss är att vi inte har plats för en debatt som går såhär fel, där man pucklar på varandra utan att träffas."
Men vem pucklar på vem? Hur förklarar Eva Nordung Byström egentligen det som hänt?
Hon ger ingen förklaring. Hon ägnar sig åt en härskarteknik som förminskar dem som tog initiativet till #mittkors, de som i debatten kallas "tvivelaktiga" och "oförsonliga".

Är det den stackars Gunnar Sjöberg hon egentligen är ute efter, när hon säger att "ger man uttryck för en åsikt ska man inte nedvärdera den som tycker annorlunda".

Men i vilken kyrka har Eva Nordung Byström befunnit sig, när hon menar att vi "länge efterfrågat debatt mellan olika teologiska riktningar".
Det är just denna debatt som sorgfälligt undvikits.
Ärkebiskopen viker undan. Kommunikationschefen likaså.
Annika Borg sitter där i sin ensamhet som ledarskribent mm.
Är det, som min moster och gudmor skulle sagt, kristligt att låta henne sitta så ensam och utan den mänskliga kontakt som en teologisk uppgörelse och ett klargörande samtal i Aktuellt skulle innebära? På detta sätt skulle ju många i den stora folkrörelsen Svenska kyrkan nås direkt utan att  debatten skulle riskera att bli en debatt mellan debatteliten utan en debatt med folkligt genomslag. Bättre än sociala medier är väl en direktaktion i Aktuellt?

Å andra sidan är ju den här debatten egentligen ingenting.
En storm i ett vattenglas, som ingen behöver bry sig om.
Fast vad betyder då det som Eva säger, att vi fått en debatt och "ser vad som händer när den tar skruv" - är det en skruv i vattenglaset eller en lös?
Och varför blir biskopen i Härnösand skrämd av en storm i ett vattenglas, det undrar jag verkligen.
Aposteln hade varit tacksam för en storm i ett vattenglas och kanske för en semester i Säffle också.  Apg 27
https://www.youtube.com/watch?v=1w0l9GNi0OU

Jag har för egen del aldrig debatterat teologi och kyrkoliv i Härnösand.
Ska jag erbjuda mina tjänster för en debatt med Eva Nordung Byström kanske. Hon prästrekryterades av Lennart Koskinen. Jag får säkert ett Koskinen-arvode då.
Har jag något att se fram emot?
Om biskop Fast kommer loss ska jag också till Visby och för ett motsvarande arvode i en dubbelföreläsning beskriva den s k ämbetsfrågan i Svenska kyrkan.

Tills vidare får vi ladda för IBYPABD, som infaller den 9 september. Fast datum från och med i år. Och en fredag!
IBYPABD?
International Buy Your Priest A Beer Day.
Lekman tar ansvar, skulle vi kunna säga.


tisdag 23 augusti 2016

Tåg är mer än ett transportmedel

I går kom jag att snubbla över prosten Ekedahl i Berg men endast metaforiskt förstås. I verkligheten snubblade jag över honom i tanken. Egentligen sökte jag efter prosten Mozart i Tingsås och insåg då att dessa båda var kontraktsprostar samtidigt. Ekedahl i Kinnevald och Mozart i Konga kontrakt, Växjö stift. De hade det gemensamt att de var noga med läran, det skulle vara äkta kristendom, den apostlarna förkunnat och som sedan förts vidare. De båda såg sig som förvaltare av Guds hemligheter och deras ämbete skulle betraktas så, att de var Kristi tjänare. Hållningen var en: "håll er till Skriften". Jag har nu knyckt ord från 1 Kor kap 4. Jag anger stället så att inte bara de bibelsprängda ska kunna triumfera.

Prosten Ekedahl skötte folkbokföringsärendet när en man kom till prästgården med flyttningsbetyg. Då anställde prosten förhör och undrade om han kom med främmande läror i bagaget. Mannen förklarade att så var inte fallet. "Jag kommer från Halland", sa han. Prosten Ekedahl blev så glad att han tog mannen i hand. Händelsen omtalades i Bergs socken. Tog i hand!

Prosten Mozart var av samma folkaslag, gammalkyrklig. Han ville inte ha järnväg till Tingsryd för med järnvägen skulle just främmande läror (om politik, helnykterhet och sektväsende) finns vägen till Tingssås kristliga församling. Det var just detta prosten inte ville. Men järnvägen kom. Tåg är mer än ett transportmedel. Tåg är kulturförändring.

Det kommer för mig när jag ser kommentarerna i den innevarande korsdebatten att själva faktum inte slagit igenom. Faktum alltså att järnvägsnätet är utbyggt men också att byhålorna nås av främmande läror på andra vägar. Det som gäller i Europa eller i USA eller begränsat till Sverige blir tillstånd i själen hos oss allihop och till det vanliga hör att ingenting längre är vanligt. Präster kan låtsas som om det som händer i Uppsala inte angår församlingsborna eller påverkar dem. Det är en illusion. Folk läser och bildar sig uppfattningar och funderar över vad kyrkoavgiften ger, om det är värt pengarna och nu på sistone om de vill stödja den där verksamheten där det förekommer lyxresor, sprit och svarta pengar. Ja, vad ska de stackarna tro. Detta har de läst själva och journalisterna som skriver måste väl veta?

När prästerna börjar fatta att de förknippas med allt detta, borde de reagera och markera. Till dags dato har det varit alldeles för lugnt utom hos de försiktiga. De har avbokat alla resor med argumentet att "det går inte just nu". Det är ett svagsinne som betalas med generösa löner till kyrkoherdar. Självfallet håller politikerna med. De glider på den såpade brädan men inbillar sig att de medvetet och reflekterat rör sig  av egen kraft. Ingen minns hur det sas en gång, att politik är att vilja. Nu är politik en verksamhet för de viljelösa som har vett att ordna in sig. Minns stiftsfullmäktiges ordförande i Växjö stift och debatten om Prideparader. I det totalitära vet folk att förhålla sig - eller inte.

Vad hade nu prostarna Ekedahl och Mozart sagt om de med tidsmaskin kunnat forslas till den kyrka de tjänade? Om vi inte räknar med möjligheten att de sett och av pur häpnad svimmat, gått in i medvetslöshet och sedan stillsamt kreperat, hade de nog undrat hur vi vill ha det. "Ska vi komma till er med käppen eller med kärlek och mildhet?" Det är 1 Kor 4 igen - men är det inte troligt att de talat bibliskt?

Nu behöver vi inte gå så långt tillbaka i tiden.
Det räcker med att minnas hur Bertil Werkström tänkte. Han såg den andra kyrkan. Han funderade över KG Hammar, som inte ringde och rådslog. Själv hade han ringt sin företrädare Olof Sundby, eftersom ärkebiskopsämbetet var utsatt och ensamt. KG skötte det hela på egen hand. Ibland hjälpte Anna Karin honom. Som när Ecce Homo-utställningen skulle visas i Uppsala domkyrka. Nu var KG inte så road av byråkratin i Kyrkans Hus. Den fick växa fritt. Men längre bort befinner sig inte den svenska kyrka som ter sig i grunden annorlunda än det kyrkosystem som nu  framträder. Inte heller Bertil Werkström skulle vara glad om han såg det vi ser. Det är ett förhållande att förhålla sig till.

Ska vi säga prosten Mozart hur det blev och förklara att det inte bara var problem med att tåg kom och gick? Det visade sig att allt var värre än han kunde tänka. Och det värsta av allt är att kritikerna tycks få rätt. Hur ska ledningen hantera den här situationen?

Jag har några förslag, men ska jag slänga fram dem eller besinna Frälsarens egna ord?
Matt 7:6
Det verkar som om Frälsaren vill att jag ska fundera lite mer.

I dag avser jag att ta mig till en god prästs begravning. Mats Brown begravs i Älmhult.
Han var inte främmande för den tro prostarna och aposteln bekände. Bertil Werkström skulle inte heller haft svårt att känna igen en vanlig svenskkyrklig präst i Mats. Bertil hade haft väsentligen svårare med annat i Svenska kyrkan och kanske med en uppsättning biskopar som han vigde sagt "Vi känner inte igen oss" och undrat "Hur kunde det bli så här?"

Väl hemma hade jag tänkt att bänka mig och se Aktuellt, som skulle låtit Antje Jackelén och Annika Borg debattera #mittkors. Antje ställer inte upp. Det bidde inget. Det var ett felbeslut. Gunnar Sjöberg sägs inte heller ställa upp och ta debatten med Annika Borg. Vi har verkligen fått ett kyrkosystem. Det lider av alla de svagheter som vidlåder allt som blir just system. Det blir ett "vi häruppe" och "ni därnere".
Hållningen känner vi igen: "Tjafsa ni om ert, vi står över sådant och bryr oss inte. "
Det är i sådana lägen folk tar tåget. Demonstrationståget.

måndag 22 augusti 2016

Det är måndag morgon

Det blir liksom för mycket.

Jag funderar dagligdags över Svenska kyrkan. Det har jag gjort i mer än 50 års tid, antar jag. Jag är lite glad över att den totala cynismen inte fått makt över mig när jag försöker följa det som nu övergår Svenska kyrkan. Jag antar att det beror på att jag rätt idogt skiljer mellan Svenska kyrkan och kyrkosystemet. Jag har sett Svenska kyrkans storhet och det ger nyttiga perspektiv på kyrkosystemets oförmågor.

Det betyder inte att dessa oförmågor är harmlösa. De har sprängkraft i sig, så mycket att "den gamla stenkyrkan" skulle kunna jämnas med marken. Frågan ställs om hur mycket Gunnar Sjöberg kostat när utträdena tagit fart. Det kan man undra. Jag undrar än mer över hur den lilla manifestationen #mittkors kunde tolkas så fullkomligt befängt. I Kyrkans hus sitter ju inte illvilliga människor. De måste vilja Svenska kyrkan gott. Men i vilken värld lever de när de uppfattar att en kampanj startas,  som kan leda till religionskrig? Vilka ideologiska dimmor skymmer deras klarsyn?

Kampanjen i sig var inte särskilt märklig.
Den ville ge människor en möjlighet att uttrycka vad de kände när fader Jacques brutalt mördats då han firat mässa.
Sociala medier kan fungera - socialt. Man kunde tänka sig att just detta sociala är de sociala mediernas själva vara. Fanns det ett behov att stå upp för korset, kunde kanske 300 skicka bilder på sina kors. Det hade varit framgångsrikt, och människor kunde ha varit glada över att i varje fall få göra något för att stå det onda emot, lite glada över sina fina kors, glada över att korset verkligen är tecknet mot ondskan och inte orimligt insett att det är tid att vara idog i bönen om förbarmande över denna värld. Att tre kvinnliga präster tagit initiativet, skulle utan vidare kunna uppfattas som utslag av en omtänksam själavård. Ungefär så.

Nu är #mittkors något som resulterat i mer än 8000 deltagare.
Det är det märkliga. Inte uppställningen mot och den nu dokumenterade oförmågan att läsa tecknen i tiden. Men varför kunde kommunikationschefens första reaktion bli vad den blev? Om en mängd hatiska namnkristna höttat med sina kors och skrikit arga slagord mot muslimer, hade väl ord om att inte provocera med korset varit på sin plats. Men där var vi inte och där är vi inte.

Jag styr inte på kommunikationschefen Sjöberg.
Det kommer andra att göra. Jag styr mer på frågan om kulturen i Kyrkans Hus, bilderna av verkligheten. Det beror på att jag vaknade innan gryningen med tanken att Svenska kyrkan enligt Kyrkoordningen framträder som församlingar och stift. Vad har hänt när kyrkokansliet framträder som Svenska kyrkan? Ska detta förhållande förstås med Hegels ord att ett samhälles upplösning visar sig däri, att det går annorlunda till i lagen än i verkligheten (eller var det tvärtom?)

Ska vi plädera för en kulturrevolution, där svartgardister brutalt tvingar ut byråkrater från de olika kyrkliga kanslierna till pastoralt hantverk i den pastorala myllan? Ska byråkraterna sedan få stå på knä med röda psalmböcker i händerna och skandera slagord? Vad ska de ropa då? Och ska de utöva självkritik, på knä och under tårar?

Självkritik behöver övas i det svenska kyrkosystemet.
Men formerna? Frågorna om vad som hänt och hur det kunde hända, måste Kyrkostyrelsen ställa sig. Ännu har det inte kommit någon kallelse till nyinsatt styrelsemöte om den innevarande situationen.
Det kan visa sig att bedömningen uppifrån är att arbetsutskottet får tala om saken och så möts styrelsen under Kyrkomötet om en månad. Då kommer resultatet av granskningen av SKUT (om den säger min vän juristen att den bedrivs av den advokatbyrå som tar mest betalt av alla...), rimligtvis remissvaren om kyrkohandboken, aktuella kyrkomötesfrågor (där frågor om sommarens kris inte kan tas upp), medlemstappet och en del annat. Hör BDS dit?

Den som läser Kyrkans Tidning nogsamt, ser både att "kyrkans ledning" behöver bygga upp förtroendet och att "kyrkostyrelsen förhalar beslut om kyrkomusiker". Det beslutet vill kyrkomusikerna ha upp som en valfråga och posk-arna reserverade sig. Men vad sa posk i arbetsutskottet? Jag sitter på åskådarplats och noterar att det som au levererade inte var ett utarbetat förslag till kyrkomötet. Det borde det ha varit. Hur kom det sig att det inte var det? Det kanske till och med är en allvarligare fråga än den som ställs från kyrkomusikaliskt håll? Om au-ledamöter i styrelsen kommer med nya frågor om det förslag au lagt fram och föreslår återremiss blir saken svårhanterlig om tiden är kort. Kyrkostyrelsen har mycket att ta i. Skulle ett problem kunna vara att styrelsen inte gör det, inte kan göra det, inte får göra det. Vem styr egentligen i Svenska kyrkan och vad är det där som kallas "kyrkans ledning"? Jag tror jag undrar. Jag kanske är ensam om det?

Är det allvarligaste i tiden inte medlemstappet utan missmodet som sprider sig, ett missmod som har sina rötter i en misstänkliggörandets kyrkliga kultur, som denna sommar visade sig komma från Kyrkans Hus. Är den stora utmaningen att återupprätta en kyrklig samtalskultur? Hur görs det? Och finns viljan? Eller räcker det med att illviljan finns, den som så konsekvent styr på person mot tre "tvivelaktiga" kvinnor och en hel del andra därtill. Ty med illvilja sköts en hel del i det kyrkliga.
Detta kyrkliga vill ha medlemmar!






söndag 21 augusti 2016

Solens Dag

Solens Dag, det är jag det.
Och så är det söndag. Solens dag, den dag då kristenfolket för-samlas för att fira gudstjänst. Kristna har den egenheten, att de samlas just så, för att ta emot det som finns att hämta i kyrkhuset: förlåtelse, liv och välsignelse. Det de får, bär de sedan med sig hem och till alla sina sammanhang veckans alla dagar.
Det är så fint att man blir tårögd.
Dessa de tårögdas fäder och mödrar i tron kunde entusiastiskt erövra lagsökningsområdet, socknen, och tolka socken som området för dem som sökte tillsammans - och hittade!
Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne.

På söndagar är Bloggardag snäll. Strukturutskottet vill ha det så.
Maxat snällt bör det alltså denna söndag, Diakonins söndag, påpekas att Barbara Tuchmanns beskrivning av tillvaron besannas i Svenska kyrkan.
När det går illa för ett land eller en organisation kan man i efterhand alltid se en minoritet (en individ eller en gemenskap) som haft rätt och som varnat i tid.
Det är roligt att veta.
Tuchmanns maning som historiker var, att vi alltid ska lyssna efter den rösten men göra det i tid. De som säger det vi inte vill höra, kan faktiskt ha rätt. Lämmeltåget hamnar i en annan situation. Vår kanske.

Så vad om det som nu händer i Svenska kyrkan? Skräck från alla sidor?
Nja, det vore ju inte en glad och solig nyhet, så låt oss i stället fokusera på att det funnits folk i Svenska kyrkan, som marginaliserats i syfte att elimineras, och att just deras påpekanden nu slår igenom med full kraft. Det blev verkligen så illa som de sa.

Det har handlat om Svenska kyrkans idenititet.
De kritiska har hela tiden haft kunskap om vad som är kulisser som skyller verkligheten. De känner ju sedan unga år dem som steg fram och blev stora i Svenska kyrkan. De har inte gått på bluffarna. Men de har kunnat fösas undan genom att framställas som något de i all mänsklig svaghet dock inte är.
På en punkt har de odlat sin förvåning, att de medkristna inte sagt ifrån och tagit avstånd från de propagandistiska lögnerna. De lättlurade har då inte haft en chans att genomskåda propagandan och ingen möjlighet att se konsekvenserna av lögnerna. Nu kan det sägas att sådant håller så länge det håller.

Det kan tyckas vara harmlöst att rigga biskops- och prästval med den sortens propaganda som lögner utgör, men det fungerade och resultatet är en omfattande kompetensförlust.
Det kan tyckas vara generöst att rekrytera brett och få in präster med annan bakgrund (som det heter), men när frikyrklighet och okyrklighet samsas, blir det något som i vart fall inte är klassisk svenskkyrklighet. Dessa de havliga identifierar inte katolicitetsmarkörerna (Björn Fyrlund utmärkta uttryck,men så är han också systematisk teolog) eller svenskkyrklighetsmarkörerna (mitt påhak till Björn).

Vad mera var, så kunde få i tid uppfatta vilken kyrkosyn som började torgföras, dvs uppfatta det underliggande paradigmet för religionsutövning i välfärdsstaten.

Lars G Linder, socialdemokratisk ledamot, hjälpte mig förstå vad jag tidigare läst i avhandlingen om Warthegau. Som vanligt är det på Facebook jag hämtar mina djupa insikter. Där finns en offentlig grupp som heter Kyrkomötet. Eva Hulthén ställde frågorna om de politiska kraven för prästvigning, som förs fram i en motion.

"För oss socialdemokrater är det viktigt att Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka. Alla människor är skapade till Guds avbild och i Svenska kyrkan ska alla känna sig välkomna."
Detta är en kyrkosyn på första artikelns plan, skapelseplanet.
Jesus då?
Han finns inte med.
Detta blir en kyrka utan klargörandet att Jesus är Herren, för så tänker ju inte alla och då är inte alla heller välkomna. En kyrka utan kristendom, alltså.

Men räcker det inte med att präster tror på och pratar om denne Jesus?
Jag läser Linder:
"Svenska kyrkans tro och lära som den är fomulerad och beslut ska samtidigt vara den som företrädare för kyrkan står upp för när de företräder kyrkan."
Exemplifieringen blir kvinnliga präster och samkönad vigsel. Det betyder att det är "dags att avveckla rätten att inte stå upp för kyrkans tro och lära".
Så är "kyrkans lära" klart framställd i sina essensialiteter.

Om det kyrkavgiftsbetalande folket nu skulle uppfatta ställda krav blir det hela lite komplicerat:
"Var och en får självklart ha vilken uppfattning den vill, och ska varmt och innerligt hälsas välkommen till Svenska kyrkan. Alla ska mötas med respekt och kärlek."
Detta avser de kyrkoavgiftsbetalande, det behöver man inte vara marxist för att fatta. Man behöver inte ens vara kristen för att se att Jesus alls inte nämns.

"Men däremot menar vi att kyrkan inte kan ha företrädare som inte står upp för allas lika rätt och värde och som inte står upp för hennes tro och lära som den är beslutad."
Man behöver inte vara docent i kyrkovetenskap för att inse att det handlar om beslut fattade i en nationalkyrka med den beslutsordning Svenska kyrkan har. Den som läst avhandlingen Folk och kyrka (Verbum, Stockholm 1986) kan förstå lite mer och påminna sig, att denna syn inte delades av t ex Gustaf Wingren.
Den som var med i kyrkomötet 1982 kanske minns reservationen, att beslut fattade i den nya ordningen för beslut i grunden ifrågasattes som kyrkligt legitima.
Motsättningen är en motsä'ttning i sak.

Linders kyrka är en nationalkyrka i ett välfärdssamhälle. Vi har sett en sådan kyrkokonstruktion tidigare. Jag ska skriva mer om den, men boken finns å lantegendomen... Jag kan dock för den internationella läsekretsen markera att "wir haben das früher gesehen".

Nog är det fascinerande att se hur en kyrka med några enkla filosofiskt dunkla tankegångar och några simplicistiska slagord som ledstjärna sekulariseras och ideologiseras.
Troheten mot bekännelsen till den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga, ersätts med att var och en självklart få ha vilken uppfattning den vill.
Det blev resultatet i en kyrka som tydligen bara pro forma vill höra samman med apostlar, helgon och martyrer.
Partipolitiseringen av Svenska kyrkan har lett inte "bara" till substansförlust, som vi sagt tidigare, utan till identitetsbyte. Kyrkkorrigering genom en enkel operation. Kanske bättre så: När substansförlusten var genomförd, var det enkelt att kyrkkorrigera. Märk mina ord! Kyrkkorrigera.

Fördelen med Solens Dag är att den kastar ljus över det som legat i mörker och skugga.
Det går att veta nu. Går det också att förstå, fatta?