lördag 22 juli 2017

Avslöjad centerpartist i Västerås stift!

"God works in mysterious ways". Plötsligt dök det upp, Dokumentet, ställt till prästerskapet i Västerås stift. Det undertecknades den 16 februari år 1962 i Uppsala och i bokstavsordning återfanns undertecknarna. Också centerns kyrkomötesledamot Anders Åkerlund. Han framträder som en riktig Radler.

Aleksander Radler är mest känd som Stasi-agent i Sverige och en man som förrådde dem som trodde sig vara hans vänner. Nu är det inte denne Radler som avses med Radler. Jag syftar på en som är ute och cyklar, Radler i tysk mening. Här står nu centerpartisten Åkerlund mitt i ett parti, som vill hämta politiska poäng på att ha verkat för kvinnliga präster, men avslöjas som en hårdför och därför, enligt gällande handbok för hur verkligheten är, oresonlig och kvinnoföraktande kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.

1962 skulle det väljas biskop efter John Culberg i Västerås stift. Västeråsstiftarna i Uppsala fann att de inte hade rösträtt, men inte heller var utomstående. De ville i en kyrka som lider svårt under splittringen ha en viss typ av biskop. "Som vi ser saken skulle en biskop som viger en kvinna till präst äventyra enheten och göra de motsättningar som nu finns ännu mer markerade."

Det finns en tydlig, ärlig och öppen deklaration också. Inte ett hot men en sakupplysning: "En kvinnoprästvigande biskop skulle göra att många av oss skulle känna sig tvingade att söka sig till ett annat stift." Detta är sagt i en tid när prästbristen var det återkommande problemet.

"Av de vid provvalet föreslagna kandidaterna har tre visat att de är positivt inställda till vigning av kvinnor till präster: Lindquist genom ja-röst kyrkomötet 1958, Silén genom att låta sin dotter gå och läsa för Margit Sahlin, Lindström genom att vara ordförande för Katharinastiftelsen."

De misshagliga var sålunda David Lindquist (som blev biskop i Växjö), Sven Silén (som blev biskop i Västerås trots teologprotesten) och så Valter Lindström (som var och förblev domprost i Karlstad).

Regeringen hade slutligen att välja mellan Sven Silén (115 röstpoäng), Ove Hassler (99 poäng men med i Kyrklig samling) och Valter Lindström (98). PO Sjögren (74) och Carl Henrik Martling (70) hamnade utanför. David Lindquist fick Växjö. Anders Åkerlund fick alltså se att två av de tre på förslaget var sådana kandidater han alls inte vill ha där.

Det tycks för det oförvillade sinnet som om Centerpartiet i alla år haft en orm vid sin barm. Kvinnoprästmotståndet har smugit sig in. Det är något lömskt över det hela. Har denna lömskhet varit känd eller är det som med skandalen när Transportstyrelsen förråder oss alla? Ingen skulle få veta och  när vi alla fick veta, låtsades det att saken ändå inte var särskilt viktig. Då fick de översåtliga mest bråttom att springa så lång bort från skandalen de kunde och detta så fort benen bar. Ska vi få se något liknande bland centerpartisterna nu när denna skandal briserat? Kommer Åkerlunsen att stå där övergiven? Då kommer jag till hans bistånd. Jag har betygat honom att hans hjärta är större än hans hjärna och han höll med. Han kompletterade med insikten: "Och med dig Dag är det tvärtom!"

Nej, vi ska slå vakt om Anders Åkerlund. Men Centerpartiet tycks mig vara riktigt illa ute nu. Detta kort kommer att spelas ut i valrörelsen. En orm vid barmen! Det är inget perspektiv som lockar ens de kvinnliga väljarna, kanske minst dem. Jag funderar på att mynta en slogan: "Hellre en rom i än en orm vid barmen!"

Var inte stygga mot Anders. Han är av jovialisk typ och berättar gärna vitsar. Men i valrörelsen måste Centerpartiet, som bröstar sig i kv*nn*pr*stfr*g*n, ställas till ansvar för vad som nu avslöjats. En röst på Centerpartiet kan visa sig vara en röst för kv*nn*pr*stm*tst*nd! För upptäcker man en, kan det kvickt visa sig att det finns fler. I doldom och lönndom alltså tills någon upptäcker skandalen, fäst på papper som den är. Pärmar skola upplåtas - och då....


fredag 21 juli 2017

De verkliga problemen

Mats Nilsson, C, och jag var skolkamrater. Mats påpekar det egendomliga när vi möter Bertil Olsson, kristdemokraten, at vi tre var skolkamrater men gick i tre olika skolformer. Jag i realskolan, Mats i enhetsskolan och Bertil i grundskolan. Så gick det till på 1960-talet i Alvesta. Nu agerar Mats stort i kyrkovalet. Det började han med förra mandatperioden och jag var inte så lite häpen. Han har ägnat sitt korta liv åt skogsbruk och orientering, sysslor söndag förmiddag. Men nu är han stor i det kyrkliga. Låt mig säga det enkelt. Han torde i sitt liv ha missat i storleksordningen 2600 gudstjänsttillfällen i Vislanda. Är det verkligen så bra om man plötsligt ska bli kyrklig beslutsfattare i det lokala, i stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse och kyrkomöte därtill?

Mats fick till en insändare i Östra Småland ihop med en centerpolare, Veine Backenius. De körde det i sammanhanget vanliga tugget om centerpartiets alla insatser i kyrkolivet och tillskrev sig också sådant som andra egentligen drivit. Det mest intressanta är dock att de vänder tillbaka till för länge sedan (1950-tal) gjorda insatser, sådana som Mats Nilsson knappast begrep något av när det begav sig (men det gjorde jag, som är ett år äldre!). De undvek dock att påminna om det partiprogram som var brunare än någonsin SD:s. I inlägget förekom allt vanligt tugg men inte ett ord om Jesus och inte ett ord om de verklige problemen i Svenska kyrkan. Nu ska jag inte vara orättvis och säga att detta bara gäller det sekulära centerpartiet, det gör det inte - men medge att vi får valmanifest där Kyrkans Herre inte nämns och där den kyrkliga verkligheten inte fokuseras. Hur blir detta på "jobbet" för kyrkoarbetarna under kommande mandatperiod? Frustration, vanmakt, sjukskrivningar, utköp, allmän uppgivenhet? För något av detta måste inträffa om människor är friska och situationen sjuk. Och det är den när de som egentligen skulle vara missionsobjekt blir beslutsfattare. Nu är det sagt och detta utan omsvep.

Jag var lite rolig i mitt svar i ÖS denna morgon när jag påminde om centerpartiets stiftsfullmäktigeordförande. Partiet gav oss en homofob, som sedan avsattes för att han inte gillade Prideparader och, brottet! - sa detta. Så går det till i nationen. "Vilket känns roligast?", frågade jag. Ett parti som ger oss en homofob eller ett parti som visar sig vara ett utrensningsparti? Detta på tal om partiets bidrag i kyrkolivet.

De verkliga problemen erdovisas i verksamhetsberättelser från pastoraten. En kyrkoherde noterar dubbelt så många utträden, men hänför detta till skandaler i utlandskykran. Är det så säkert+ Hä är ett verkligt problem att folk i hög grad kämpar för den kyrka som var men tror sig skapa framtid så. Den kyrka som var, är den som stått på avskrivning hela efterkrigstiden men där alla fortsatt göra som förra året och i verksamhetsberättelserna inskränkt jämförelsetalen just så. Det andra är för svårt. Detta är, menar kyrkoherden, ett pastorat där "grundverksamheten fungerar mycket bra". Eftersomjag bor i församlingen men inte längre deltar i verksamheten kanske jag inte ska säga emot, om det inte är så att min praxis gör det?

Kyrkoherden noterar begränsade resurser och behov av mer samarbete med andra pastorat. "Det är ju bara positivt." Lycka? "Att vi fortfarande får vara ett eget pastorat gör att vi jämfört med många andra kan skatta oss lyckliga." Frustration? Beslutade fastighetsarbeten fungerar inte. Men, gott folk, hör upp ett slag och lyssna: "Vi är en fin bygd där kyrkan har en självklar plats och där vi känner att vi gör skillnad."

Vad skrev kyrkoherden om själva ärendet och om Kyrkans Herre? Vad om missionen i denna ogudaktiga bygd? Vad med problemet att de flesta av oss inte kommer till gudstjänsterna och att församlingen var helt kass på att integrera dem som försökte en tid? Vad med problemet att kyrkoarbetarna säkert vill men inte förmår? Och de förtroendevalda - är det informationsbärande att mina gamla scoutkamrater Ulf och Else-Britt inte skrev sina namn på rätt rad i årsredovisningen? Symtomatiskt, liksom?

Jag är en man med måttliga krav på nöje, men visst vore det roligt med ett kyrkoval som handlade om de verkliga utmaningarna och där de insiktsfulla övervägandena kunde redovisas. Förutsättningen är förstås att kompetens tas tillvara. I det system vi nu har, tänker vi i partier/nomineringsgrupper. Störst går först och ska ha mest. Det betyder att vi inte kan tänka i människor, inte ställa frågor om spetskompetens eller om kallelser från Gud. Intressant på sitt sätt. Men förödande på sikt.

Nu till Göteryd. Kanske några verkliga problem väntar på insatser av kyrkoherden?

torsdag 20 juli 2017

Nu kom äntligen Depressionen!

Förra torsdagen steppade jag ut till postlådan (jo, jag har lärt mig: i brevlådan vid ICA Grytan lägger jag brev. I lådan här hemma hämtar jag post) för att med sällspord entusiasm hämta mitt ex av Torsdagsdepressionen. Det fanns inget. Jag blev riktigt ledsen. Ingen depression denna torsdag! Det var i sig en deprimerande insikt. Jag stålsatte mig och insåg att jag måste vänta. Denna morgon kom depressionen punktligt som en klocka.

Jimmie Åkesson först. Han är en sån där som inte hinner gå i kyrkan så ofta, han liksom en majoritet av hans väljare.Vi känner till detta. "Hade bara gudstjänsttiden varit en annan eller gudstjänsten en annan dag, så..." Vi går inte på det. Det man verkligen vill, hinner man. Jag har aldrig sagt det, men repliken vore inte så dum: "Om du efter 30 besök under året i församlingskyrkan skulle få en gratis jordenrunt-resa med allt betalt, skulle du sitta i kyrkan en halvtimme innan gudstjänsten för att inte missa platsen." Inte Jimmie, förstås. Men herr Omnes, en man i 40-årsåldern.

Som för alla i den där kategorin följer ett beklagande av icke-kyrkogångaren att han inte går oftare. Gärna går han dock i kyrkan när han blir kallad. Att kyrkklockans helga maningsljus kallar syndare till Gud, har dock gått honom förbi. Varför skulle han gå? Det är det gamla vanliga obotfärdighetsargumentet: "Kyrkan är en bra plats för en stressad person, och ofta sägs där både kloka och tänkvärda saker." Vem går på detta?

Märkligt nog la jag dagens tidning till vänster på skrivbordet. Där låg också Anders Nohrborgs postilla Den Fallna Människans Salighetsordning, band I. Jag slår upp sidan 399, tjänlig i sammanhanget. Magister Nohrborg vet besked:
Människor tror inte på Jesus därför att han talar sanning (Jh 8:45).
Så är det ännu:
"För denskull avsky de att gå i kyrkan, och de vill helst aldrig komma dit utom möjligen någon gång för ett yttre skens skull. De äro så avoga mot sanningen, att de oupphörligt arbeta på att finna skäl och bevis emot den, och till den ändan läsa de alla smädeskrifter de komma över, för att befästas i sin otro." Kulturarvspratet är ett effektivt skäl mot tron, tänker jag.

Jimmie ber varje dag. Det gör många men journalisten Pontus Håkansson ställer påhaksfrågan. Så visas journalistisk kompetens: "Till vem riktar du din bön?" Åkesson vill inte svara och det är ett verkligt informationsbärande svar: "Den frågan är för personlig." Verkligen? Själv ber jag till Fadern genom Sonen i Anden, skulle detta vara hemligt?. Gör inte alla kyrkokristna det? Ber Åkesson till exempel varje dag medarbetarna om kaffe och är detta hans bönelivs essens. Kaffebönan. Vi får inte veta. För personligt!

Jimmie Åkesson tar ställning i sanningsfrågan också. Hans uppfattning om teologi är att man kan få stöd för lite vad man vill. "Sök och du ska finna, eller vad man brukar säga."  Magister Nohrborg hade inte blivit överraskad. Här for många av Kyrkans insikter sin kos, också den om Skriftens klarhet, och hela reformationsverket sopas ut tillsammans med tanken både på Uppenbarelsen och Anden. Denne Åkesson från Blekinge leder ett parti som ställer upp i Svenska kyrkans val. Och han tänker sig ta över Svenska kyrkan. Anatäma sit. Kvar av allt blir en kulturarvsinstitution.

Det finns ett enda rimligt och alltmer angeläget krav: Ut med partierna ur kyrkovalet. Så värnas tron, vår allraheligaste kristna tron, mot "traditionen" och i valet mellan tro och tradition måste den som står för kristen tro välja - tron, den som hör ihop med Skriften och Traditionen, de levande tankarna. Det gäller att vara noga med versalerna.

Anders Wejryd var oppmålter också. Det är en fördomsfull Marie Starck som intervjuar. Hon går på allt. Man kunde om man inte blivit så deprimerad skrivit att Starck gör en svag insats. Inga påhak. Nu säger Anders vad han inte sa då, att han är tacksam att vi äntligen fick igenom frågan om samkönade äktenskap. Det var den frågan han före år 2009 på allt sätt ville undvika och därför jobbades det med partnerskapsvälsiignelse och inte äktenskap. Vi minns vad han glömt. Har ni glömt så gå till kyrkomötesprotokollen. Jag säger inte att karln ljuger. Men fel minns han och detta felaktiga minne visar sig vara det nu politiskt korrekta. Jag är lika lite förvånad över detta förhållande som magister Nohrborg skulle ha varit.

Den där avhandlingen i skrivbordslådan som blivit "den oavslutade" tror jag aldrig fanns där. Anders tenterade litteraturkurser men hade inte börjat skriva. Inte konstigt om han i stället då nu (fast utan brådska) skriver något annat, något som kräver mindre av inläsning av nyss publicerat material om Söderblom och missionssyner samt kräver grundforskning.

Marie Starck har en stark övertygelse. "Har man varit biskop i Växjö, med sina många kvinnoprästmotståndare, är man också van vid tungt motstånd." Många? Stiftet var, när Anders blev biskop, känt för sina många disputerade doktorer i teologiska ämnen. Flest av alla stift om man räknar bort fakulteterna, sa salig Hellström. Starcks bild är en nidbild av ett teologiskt alret stift, för så var det. Nu säger Wejryd: "Man får inte vara rädd för opposition. De som håller med säger oftast ingenting och backar inte upp förrän lång tid senare. Det går väl inte obemärkt förbi."

Riktigt vad som inte obemärkt går förbi är något svårt att förstå. Att de slätkammade inte backar upp Anders och att hans sätt att hantera den kontraktsprost han såg som oppositionell (han sparkades) och att detta oförblommerat förklarades med att stiftet skulle få veta var skåpet skulle stå?

I den minnenas värld där Anders nu dväljes är gudsbilen ljus. Missionsförbundare har det så ställt med Gud. Vackert så. Minnesbilderna bli därför ljusa - oavsett hur det var. Påfallande ofta tycks det dock i stiftet vara på det viset, att man mer minns biskoparna Lindegård och Hellström, berättar om dem, skrattar åt händelser och repliker. Pratas det alls om Wejryds tid? Jag vet inte vad denna omständighet säger, men något säger det.

Så fick vi en uppiggande deprimerad morgon. Göteryd väntar. Men är kyrkoherden verkligen behörig att lägga alla dessa dagar på sin ranghöga syssla? Kyrkoordningen ligger på nattygsbordet förstås. Kyrkoherdar lever så. Nästa Torsdagsdepression inträffar först om 14 dagar. Håll ut!

onsdag 19 juli 2017

Hyckleriet

Jag har varit präst länge, tror jag. Det blir 46 år i år. Det är nog länge. Har jag därmed utvecklat en viss sensibilitet när jag mött inställsamheten, de fromsinta fasonerna och det rena hyckleriet? Antagligen. Ibland skorrar det falskt när människor talar om sin stora tro eller om hur djupet av deras tro inte kan bedömas. Jag blir lite undrande. Jag skrev inte att jag blir misstänksam.

Jag har ju varit med om dopsamtalen, de som kännetecknades av hållningen när prinsen av Wied ville besöka den svenska Försvarsstaben under kriget. UD meddelade generalerna hur de skulle förhålla sig: "Håll honom för fan på gott humör." Så var det. Jag fick sällan vara med om att vi 4 år senare möttes, när dopbarnen började i söndagsskola eller barntimmar. De började inte, nämligen. Men vi tråcklade med varandra för att inte göra det svårt för varandra.

Det är väl den erfarenheten som får mig att undra över de politiska partierna i kyrkovalet, de som inte har ett enda ord att säga om Frälsaren eller om Ärendet. VISK har hittills mest underhållande. I den värderade tidningen Östra Småland/Nyheterna förklarade viskarna för mig att sådana frågor somde om tron och Jesus var "stora, riktigt stora", men ändå tycktes frågorna och svaren (vi inte fick höra) självklara. Det häpnadsväckande var att en präst undrade över dem. Eftersom frågorna var "stora, riktigt stora" fick de stå över för viskarnas del. Hur "stora, riktigt stora" de var framgick, fick jag veta, av diskussionerna som nu fördes om kyrkoordningen. Därmed, svarade viskarna, var debatten slut för deras del. Jag påpekade ödmjukt, eftersinnande, lågmält (you name it!), att det inte var kyrkoordningen som debatterades just nu utan kyrkohandboken. Kanske var det ofint av mig att kalla misstaget "fatalt". Men var det inte det?

Vad illustrerades?
Att folk som ställer upp i kyrkovalet inte alltid är byxade att hantera trosfrågor (där kom den usla vitsen igen!) Ska vi inte tala högljutt om den inkompetens som kandiderar för att bli beslutsfattare? Och ska vi inte konstatera det uppenbara, att kompetensen måste brista om man inte är van att gå i kyrkan och har läst på och funderat över det grundläggande som gör att Kyrkan alls finns? Krävs här inte ett brutalt ifrågasättande, givet att saken gäller något annat än MTD-religionen? Den moralistiska terapeutiska deismen kan de förtroendevalda självfallet värna - men då talar vi om något annat än kristen tro. Ska detta andra reservationslöst få ta över och därmed placera kyrkokristendom på soptippen?

Stort var hyckleriet i de kyrkosystem där alla var med, heliga såväl som skenheliga. Dr Luther polemiserar och markerar att det är skillnad på dem som sitter. Somliga i den synliga kyrkan hör till den osynliga. Det här har just i det kristna Europa varit ett problem och prästerna har bannat hyckleriet för att mana till omvändelse. Det fanns ju en tid när alla måste vara med, fast man alls inte var med "på riktigt", som efterföljare till Jesus. Den tid vi lever i kännetecknas inte av kyrktvånget och därmed blir hyckleriet mer subtilt. Vi framstår hela bandet som fromma och fina när kristendom blir ett eget val. Det hindrar inte själafienden att med kirurgisk precision göra sitt bästa för att dekonstruera oss, det hans syssla går ut på. Den enda period när hyckleriet inte blir subtilt utan grovt och tydligt är när det drar mot kyrkoval. Då ska det överträffas i fromhet. Är inte hela detta spektakel rätt vedervärdigt?

Vad får vi? I stället för samtal, eftersinnande samtal, om de verkliga problem som vi kallas att ta itu med, blir det slagordsförståelse och partier som är oförmögna att bidra med något när det handlar om de verkliga problemen. De har sina agendor klara och agendorna handlar på MTD-vis om något annat. Moralitstiskt förstås, terapeutiskt (Kyrkan ska stå för lugn och ro, denna kyrkogårdshållning som där praktiseras av så många, men som Frälsaren sagt föga om) och så blir det lite gud i allmänhet. Vi kommer att efter sommarsemestrarna får se och höra många prov på just detta. Vi kommer knappt att behöva hålla ögon och öron öppna!

Vi bör nog börja tala mer om det hyckleri som frodas vid ett kyrkoval.

Hade vi en god tur till norra Öland? Människan är människans glädje. Vi sjöng i bussen med kantor Annica och The Eminent East Coast Dixie Stompers, såg och hörde mycket, fikade medhavt som församlingspedagogen Linda bakat /blåbären i muffinsen var egenplockade!/ bjöds på kroppkakor i Högby (Bitte, Ella och Laila upptäckte jag i köket!). Jag pratade om "Minnet", det fick bli i kyrkan för vi var många. Guidades av prosten Peter i Kalmar domkyrka och så for vi vidare hemåt medan vi plundrade lösgodispåsen. Sol, mest på norra Öland, förstås. Praktikanten Robin hade frågesport i bussen. Vi kan när vi vill. Hur det kändes för mig att vara i Högby? Som vanligt. Underbart. Och det är hur eller hur inget hyckleri.

Jag fick en påse som sades innehålla falukorv och isterband. Det var inte så. Det var två flaskor; Ölandsporten Solera 2015 från Wannborga, rött starkvin, och en Leon Millet från Håks Gård i Beteby, Mörbylånga på södra Öland, det vinmärke som heter Under Ölands sol. Men är det inte rätteligen Guds? Och är inte perspektivförskjutningen intressant?

tisdag 18 juli 2017

Lampstället

Biörn Fjärstedt ställde frågan om ljusastaken har flyttats och undrade vart i så fall. Det är en bra fråga från en biskop. Uppb 2:5. Nu kunde man, med f Jan Redin, tänka att biskopen på ett särskilt sätt har tumme med Gud och kan ge besked. Också om ljusstaken kallas lampstället i stället, menar jag.
Asien och Afrika är dynamiska platser för den kristna tron. Det kan förstås vara så, att nådatiden i vårt välmående och sekulariserade land är över. Vi har haft vår chans. Hur djupt är inte mörket, sjunger vi ju klämkäckt inför detta perspektiv. Sv ps 489:3 Men vad kan då jag göra?

Predika när jag får tillfälle och fira mässa blir upplysningstillfällen, för Gud ångrar inte sina löften. Men jag är faktiskt inte säker på att jag om några år kommer att kunna fira en högmässa av allmänkyrkligt snitt i mitt närområde. Det är Guds sak detta. Jag har en liten krigskassa i kontanter om samhällsstrukturen faller ihop, sovsäckar och Trangiakök samt ett förråd av konservburkar, toalettpapper och sopsäckar. Det finns flera goda skäl till oro. Inte sedan förra världskriget har det varit så stora stridskrafter kring Gotland som det blir denna sensommar/höst. För varje dag är frälsningen, det förstår vi inte bara Första söndagen i Advent, en dag närmare än när vi kom till tro.

Å andra sidan är kraftmätningen den gamla. Vi plockar det gnostiska alternativet; en perenn i den kyrkliga rabatten, säger doktor O. INRI mot MTD. Och MTD är vad vi möter som förkunnelse.

Apostladagen fick jag mig via det elektroniska två predikningar till livs. Först i en kommentar på Bloggardag. HFG kl 18.36 beskrev sin gudstjänstupplevelse på den spanska solkusten. Det blev en feministisk predikan. Jesus fick bannor, förstår jag. Det var brist på kvinnliga apostlar. Invändningarna grundades i tanken på alla människors lika värde, jämlikhetstanken och alla människor skapade till Guds avbild. De bortglömda kvinnonamnen ställde till det för åhöraren och jag blir brydd. En del kvinnor nämns inte. Andra nämns. Trots att de i juridisk mening inte var vittnesgilla så dög de i den kristna gemenskapen. En del män nämns, därför att de nog fanns med i den första kristna församlingen, mannen från Kyrene definieras genom sina av lyssnarna/läsarna kända söner, t ex. In summa: det här kan man inte göra så mycket av, allra minst i i ett land som Sverige där Maria är det dominerande kvinnonamnet. Jag bortser medvetet från att predikan hölls i Spanien när den hölls på svenska. Boanerges som namn på Sebedaios-sönerna var nog inte odelat positivt. Om man kommer till högmässan på söndag får man en inblick i detta. (Lk 9)

Lägger man MTD-mönstret över, är det väl rätt lätt att se deismen, enkelt at ta till sig moralismen och det terapeutiska om man är kvinna, så att säga. Då blir också sv ps 766 ett uttryck just för MTD. Man kan sjunga psalmen i en tydlig kristen kontext, men är den otydlig blir det MTD som tar över. Läs och fundera. Moralistisk Terapeutisk Deism.

Jag läste också en predikan från Ramnäs där du blev apostel.
https://andersholmberg.wordpress.com/2017/07/16/apostladagen-det-ar-du-sjalv-som-ar-apostel/
Här uppvisades en som inte kan undervisa om skillnaden mellan de troendes allmänna prästadöme ("de troendes" brukar tappas bort) och det särskilda prästämbetet. Predikanten kunde inte sin Luther och inte sin reformationshistoria heller. Synd om folket i Ramnäs, kan jag tycka. Vi behöver inga präster eler lärare, läste jag och ingen helgondyrkan. "Människan står direkt inför Gud". Så vad hade prästen där framme i kyrkan att göra och varför ska folket betala honom för detta, som inte behövs? "Det är helt enkelt en praktisk ordning att några ska se till att evangeliet predikas och sakramenten delas ut." Så lär inte vår kyrkas bekännelse, bara så ni vet. Ramnäs ligger i Västerås stift...

Präster finns kvar alltså, säger predikanten, men står inte närmare Gud än andra. Det förklarar en del för oss som alltid undrat. Man kunde ju annars tänkt sig att de gjort just detta av en hel del goda skäl. Såg mig vem du umgås med och så där... Präster har ingen annan karaktär - character indelebilis då? Förmedlades gåvan att vara präst i prästvigningen eller inte? Är vi oeniga här, avslöjas en grundläggande oenighet. Den gäller Kyrkan men lika väl trons materialitet. Sug på den. Jag tror på Gud som himmelens och jordens skapare som använder det jordiska för att ge oss himmelska gåvor. Frommare än så är jag inte. Andra sitter tysta och sysslolösa i mörka rum och väntar på upplysning, som jag sa i Pjätteryd och citerade Apologien (Sv Kyrkans Bekännelseskrifter s 223). Det gör inte vi som vet, att Gud gillar och är närvarande i ämbetet. Samma auktoritet.

I Ramnäs gavs besked att vi får tolka och tänka själva. I en kristen kyrka skulle mycket av det som sägs kallas irrlära och den som utsäger den kallas villolärare. Den saken inser vi alla om vi tänker efter själva. I ett MTD-sammanhang är det dock i stället väldigt uppbyggligt och för oss som vill varsna MTD-religion i praktiken är det väldigt upplysande. Alla kan vara nöjda. Jag kan säga det förenklat men en enkelhet kan ibland visa sig vara mitt i prick. Det praktiseras MTD-religion i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans tro är en annan. Athanasius var också i minoritet. Till och med för biskopar borde detta vara en tid när det är en lust att leva i kamp för den rätta läran. Låt oss tala högt och tydligt inte om det som förenar utan det som skiljer oss åt. Bättre kan jag skriva detta: Låt oss beskriva den avgrund som skiljer oss åt, vi som hör ihop med INRI och fattar vad MTD går ut på, och de som tror och omfattar MTD.

I dag? Avfärd från Pjätteryd kl 08.30, paus i Örsjö för medhavt fika, därefter till Högby på norra Öland (kroppkakor) och så ska jag kl 14 säga något till både ölänningar och smålänningar samt annat löst folk om Minnet, men jag minns faktiskt inte varför jag valde det ämnet. Vi måste se kyrkan och det berömda luftslottet  förstås och så hemåt igen med stopp i Kalmar och besök i Domkyrkan. Allsång i bussen. Bär ner mig till sjön
https://www.youtube.com/watch?v=L7CzpZaeVxo
och En busschaufför står på repertoaren.

måndag 17 juli 2017

Att tro på sin svenska tro i alla dess former

Jag såg Sverigedemokraternas valfilm. Först trodde jag det var något om vildvittror och Ronja Rövardotter. Sedan såg jag att det var mer komplicerat - och ändå inte. Det enkla budskapet handlade inte om Jesus. Han nämndes inte, stackarn. Här var det MTD-religionen i SD-tappning. Jag såg det, när jag upptäckte att det inte fanns några människor på bild. Bara en häst. Och Jesus red nog aldrig på en häst, däremot på en åsna.
https://sd.se/kyrkovalsmanifest-2017/

Den partipolitiska ansatsen är klar: Från (S)venska kyrkan till Svenska kyrkan. Nu ska de stora politiska partierna utkämpa sin fejd på kyrkoterritoriet. De kan förstöra precis hu mycket som helst. SD vill att respekten för olika inriktningar och åsikter inom kyrkan ska återupprättas och klassiskt konservativa präster ska inte frysas ut. Det betyder kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och homofober. Men jag vill nog inte kallas klassikt konservativ. Jag är ju klassiskt radikal för en kristen tro som bevarar - konserverar - vad är det för slags tro? Tro på konservburk? Tron handlar om radix, rötter. Och de rötterna går djupare ner än ner i svenskheten.

Det där med att Svenska kyrkan ska våga vara kyrka, ett ord från det ekumeniska arbetet egentligen,  påminde Bertil Gärtner och Synoden om. Skillnaden är att detta maningsrop kom inifrån kyrkolivet, från levande människor som kunde säga något om Jesus. Det är där det slirar för de flesta i SD. Den som lärt sig skilja mellan andar, hör dissonansen.  Det blir mest vård om skolavslutningar som omsorg om - kulturarvet! En kyrka som ska vara Kyrka vårdar sig om MTD-skolavslutningarna???!!!

Naturligtvis kan det skäras pipor i den pastorala vassen, när folk vill ha det som det var innan stordriften. Här får vi andra problem. Åldrad befolkning och knepiga strukturer, folkomflyttning från landsbygden och en kyrklighet som levt på övertid och därtill medlemstapp - det går inte ihop. Men det ska erkännas, det finns inga som eentligen arbetat pastoralt med denna utmaning. Och det gör inte SD heller. Då säger en luttrad tf kyrkoherde som jag: Snacka går ju. I Smålandskomposten denna måndag redovisas kostnaderna för ny el i Pjätteryd. En halv miljon. Det är 1000:-/kyrkomedlem om församlingen själv skulle ta kostnaden. Det finns välsignad stordrift också, tror jag vi måste säga.

SD talar om en kyrka som ska göra mycket. "Prioriterade grupper bör vara ensamma äldre, brottsoffer och unga med psykisk ohälsa. Grupper i behov av stöd är också fattigpensionärer och kristna asylsökande." Men, hallå! Vem ska ta hand om alla dessa om samhället med dess stora resurser misslyckas? Kyrkoherden i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd? Är Kyrkan som social kraft en socialbyrå? Snacka går ju. Men kackla inte utan värp. Vem ska göra detta och med vilka resurser och, inte minst, varför?

"Undvik stora förändringar i kyrkans liturgi", heter det. Svart kappa och 1942 års handbok? Liturgin lever, men poängen är att den lever Uppenbarelsen, avslöjandet från Gud. Därför kan vi fira gudstjänst. Så talar SD om värdighet. Det är då jag slår avigt. Var i Guds Ord talas om Kyrkans värdighet som en i sig själv vilande storhet? Bibelbok och ställe?

Jag kollar bilderna i valmanifestet. SD förnekar sig inte. Ingen människa någonstans och inte ett ord om Jesus. Detta är inte INRI-kyrkan. Det är MTD-religion men lite mer politiskt reaktionär. Och ni som inte tidigare varit inne på Bloggardag: MTD betyder Moralistisk Terapeutisk Deism. Denna deism är den kristna trons huvudfiende i Svenska kyrkan idag. Den kan klä sig progressivt och reaktionärt men i detta fall är de progressiva och de reaktionära rävarna sammanbunda i svansarna.

Jag går alls inte på detta. Det SD ger oss är ett valmanifest för sådana som inte går i kyrkan och har dunkla föreställningar om kristen tro. Den prästtyp de har som ideal är väl kyrkoherden i filmen Den enfaldige mördaren. 

Vad är en kyrka "som står upp för sina traditioner" - med litet "t" dessutom, vilket betyder "levande människors döda tankar". Så blir det i ett valmanifest för ett, håll i er, kyrkoval, där Jesus inte nämns och människor inte förekommer.

Smålandskomposten ger mig idag två helsidor där två S-politiker från Lessebo och Alvesta manar folk att inte rösta på SD. Benny Lundh-Johansson, gruppledare för SD i Alvesta kommun, kan inte längre försvara sina partikamrater, som fäller rasistiska yttranden och dricker starköl på toaletten under kommunfullmäktigesammanträden. De är trötta på inkompetens och kommer distriktsordföranden att väljas till en ledande position "då går det käpprätt åt skogen". Nu kanske jag förstår varför SD:s valfilm börjar just där.

SD kan få valframgångar genom att fokusera kritik mot dem som inte står under val, ärkebiskopen, biskoparna och folket i Kyrkans Hus. Ska resultatet av all den möda som lagts på att uppdatera den kyrkliga bli många mandat till SD kanske jag, trots allt, får svårt att hålla mig allvarlig. Det kan bli så, att de som spottat i kålen får äta soppan. I så fall angår det nog mig rätt lite. Synd på Svenska kyrkan.

Jag hetsade upp mig med Thomas Erastus (1524-1583), schweizisk läkare som hävdade statens överhöghet. Staten skulle avgöra alla kyrkofrågor. Det var den hållningen som fick det brittiska parlamentet att rösta nej till The Revised Prayer Book år 1928. Ska vi hamna i erastianism under C, S och SD gemensamma styre?

Mitt kyrkoideal är ett annat. Jag medger, lätt rodnande, att jag tyckte att Frimodig kyrka drev Jeus lite för mycket. Det var väl ändå alla överens om vem som är Kyrkans Herre. Jag hade fel. Det är alldeles utmärkt att en nomineringsgrupp talar om Kyrkans Herre - inte minst när det handlar om ett kyrkoval!

Jag återfaller till ett. Ut med de politiska partierna ur Svenska kyrkan. Jag har varit alltför försiktig och menat att detta kan väl partierna själva fatta. Nu funderar jag på om inte mer drakoniska åtgärder måste till. Jag har inget svar. Jag sliter med frågan. Men en SD-kyrka?! Utan folk!! Med hästar!!! Och vildvittror i spöklik skog!!!! Är det där vi ska hamna?

Herre, du var förr ditt folk nådig.
Kamp mot Thomas Erastus!



söndag 16 juli 2017

Ett tjog präster

Ett dussin apostlar i Bibeln blev i Bohuslän till ett tjog präster. Det är en lämplig insikt på Apostladagen. Tidningen Bohusläningen följde upp fallet Karlsson genom att ringa runt till präster och fråga vad de tänkte om enkönad vigsel och - kvinnliga präster!

Bara en av tjugo tyckte att det är fel med kvinnliga präster. Han som tyckte att det var fel, accepterar kyrkans beslut, men håller personligen inte med om det. Vad betyder då acceptera? Konstatera att beslutet fattades av riksdagens båda kamrar våren/sommaren 1958 (beslutet fick tas två gånger i båda kamrarna på grund av nyvalet!)? Det torde vara svårt att jäva att detta beslut fattades och då kan man acceptera det på enklast möjliga sätt, konstatera att det finns.  Jag antar att det inte är vad som avses. Acceptera betyder inte att säga ja till reformen.

Nu får vi problem, ty sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Men det vore ett felgrepp att fokusera på den ende i gänget. De 19 i tjoget är de intressanta. Stackars komministern i Tanum frågar till synes indignerad om frågan ska behöva ställas 2017. Men det ska den av det enkla skälet att Bohusläningen vill åsiktsregistrera prästerskapet för det är juli månad och sinte så mycket att skriva om i tidningen. Går det bra kan det hela kunna dirigeras till en opinionsstorm. Det är så det går till och så det gått till i decennier. Den här sortens historier följer sin egen dramaturgi. Den fokuserar på den som svarar, säg, lite apart.

Årtalsargumentet bär ingenstans. Var det fel 1957, vilket kyrkomötet konstaterade, är det väl lika fel 60 år senare? Vad har tillkommit? Borde vi inte detta år särskilt högtidlighålla 1957 års beslut? Så kan vi nästa år fira 1958 års och inse att på så vis får alla sitt.

Hade Bohusläningens journalist förberett sig lite bättre, hade hon kunnat ställa frågan vilken bok/vilka böcker som övertygat i sakfrågan om ämbetet. Då hade det blivit roligt att höra svaren och ställa följdfrågor. Flertalet präster har nämligen sorgfälligt undvikit att skaffa sig problem genom att läsa in sig på frågan. Jag skrev "flertalet", inte alla sålunda. Här hade det verkliga scoopet dykt upp på temat att präster flyter med, anpassar sig som kameleonter inför hotande fara. Den 13 december firar de sedan storslaget Sankta Lucia. Ingen skrattar.

När det handlar om enkönad vigsel berättar många präster i Bohusläningens spridningsområde att de brottas mellan sina egna väderingar och Bibelns. Intressant. Hur brottas man då? Förr i världen brottades präster med bibeltexter. Tidningen fick svar dock: Hälften var positiva, två la på luren (kan man det nuföttiden?) när de hörde frågorna och några enstaka svarade nej. De flesta har kommit fram till att det är förlegat att vara kritisk till vigslar av personer som älskar varandra, skriver Bohusläningen. Förlegat var ordet, sa Bill. Komministern i Tanums pastorat frågar: "Skulle jag som präst ta mig friheten att tala om för dig vem du ska älska?" Nonsensfrågor leder till meningslösa svar på frågor som inga frågor är. Ni vet.

Prästers argument ter sig i övrigt lika anslående:
"Kyrkan ska stå på de svagas sida och homosexuella har ju varit en väldigt utsatt grupp."
Byt nu ut ordet "homosexuella" mot "kvinn*pr*stm*st*nd*r* så kan vi pröva argumentets bärkraft. Eller sopgubbar i Stockholm eller klimatförnekare. So what?

"Det blir konstigt att säga nej. Min åsikt ska inte spela roll."
Bortsett från att "åsikt" och "insikt" är två skilda ting, ska åsikter likväl inte spela någon roll? Vad har vi för åsikter om den nazistiska antisemitismen också om vi inte läst några hyllmeter böcker i ämnet och inte riktigt har Mein Kampf aktuell. Eller i konfirmandundervisningen. Säger pastorn till flickorna att era åsikter om proponerat sexualumgänge inte spelar någon roll och att det blir konstigt att säga nej? Jag hör till dem som tänker annorlunda. Åsikter spelar roll och ett nej är fullt respektabelt, ofta mer respektabelt än ett ja ihop med majoriteter.

"Det är ju heteromän som lagt grunden för hur vi tolkar bibelordet och det bör ifrågasättas."
Det kan man mena om man 1. inte har tillit till Den Helige Ande  som utlovats som Kyrkans Hjälpare och 2. inte avlagt distinkta prästlöften som alls inte inskränkt t ex bekännelsen med argumentet att Luther och Melanchton var hetero.

Tack gode Gud att det är söndag så att jag, ställd under Strukturutskottets påbud att vara snäll om söndagar, inte kan skriva vad jag menar om prästerskapets förmåga att fixera de verkliga problemen eller uttrycka oäkerhet vilken art av insanity saken handlar om.

Jag menar dock att de verkliga problemen alls inte handlar om åsikter utan om insikter, Kyrkans insikter om Guds avsikter. Det är det som ställer till det. INRI mot MTD.

Till Pjätteryd. Högmässa kl 10. Det är bäst att komma i god tid om man vill ha sittplats.