torsdag 19 januari 2017

Kvinnogärning


Det får bli en tidig morgon men jag måste få redovisa att jag läste Elsa Fredell, Kvinnogärning i Sveriges kyrka, SKDB, tr. ort Uppsala 1933 i förrgår.

I den lilla skriften görs bedömningen "mannen är kanske rent av på väg att känna sig isolerad och främmande i sina fäders kyrka" till skillnad från kvinnorna, som följer Jesus. "Det är de, som fylla bänkar i kyrkor och bönhus, det är de, som lyssna till förkunnelsen och med eller mot en talandes vilja influerar honom och prägla dagens predikan, det är de, som rekrytera kretsar och föreningar med kristliga program." Om Fredell har rätt, torde det betyda katastrof och enkönat för det fall det blir en ämbetsreform. Då blir, fortfarande givet Fredell beskriver situationen korrekt, resultatet en Women Church.

Elsa Fredell målar bilden av inflytelserika kvinnor back stage.
Hon berättar om starka kvinnor, som tidigt blir änkor men fostrar sju barn och går i kyrkan varje söndag. De bärs av en stark gudstro. Men det finns andra kvinnor också, de som går till dansbanan och försummar sina barb. Jag fattar vilka kvinnor som har Fredells gillande.

I vilka bygder är kyrksamheten störst? undrar Elsa Fredell och svarar själv: Det är där hemmen går i kyrkan. "Folkkyrklighet går inte endast att bygga på individer - den kräver hem." Det betyder att det hänger på mammorna om de trofast tar med sig barnen till kyrkan på söndagen. Enstaka besök vid jul och påsk duger inte, menar Fredell i sin plädering för folkyrkan. "Gör Sveriges mödrar och hustrur till levande, ansvarskännande kyrkokristna, och framtiden är vår."

Detta är, så tror Elsa Fredell, den verkligt stora kvinnogärningen i Sveriges kyrka. "Det var en tid, när det var modernt att hånle åt syföreningar och det trägna kvinnoarbetet där. Ett tacknämligt, billigt och lättköpt nöje." Överklassen håller sig fint och förnämt borta från syföreningarna, där återfinns de breda lagren. Här har kvinnan funnit en plats för sin gärning, tänkte Elsa Fredell.

Till det kommer den kyrkliga ungdomsrörelsens 40 000 medlemmar, de flesta flickor. Då ligger gärningen beredd när de bildar hem. Under mottagliga ungdomsår har de fått andliga intryck som förs vidare till barnen. Om detta vill Elsa Fredell inte forska. "Men det må vi veta, att den dag Sveriges kyrka, folkets uråldriga moder, fostrat fram en kvinnogeneration, som än en gång i gudsfruktan, med bön och arbete i känsla av att vara Guds förvaltare, går in i sin gärning - då äro vi i Guds namn på väg uppåt."

Så slutade Elsa Fredell sin lilla skrift.
Samma år kom i vårt sydliga grannland nazisterna till makten.
Och de 40 000 i det kyrkliga ungdomsarbetet är den generation som nu bärs till graven.
Det blev kanske inte så uppåt som Elsa Fredell tänkte och trodde.

Vad är det för poäng att läsa småskrifter som mestadels gått förlorade och som egentligen ingen numera läser?
Därför att just den sortens skrifter fungerar som en fjärran spegel och i denna spegel ser vi, om än på ett dunkelt sätt, oss själva. Vad vi är och vad vi inte är.
Kanske lär vi oss mer av den tidens förklaringar än av dagens bortförklaringar som naturligtvis kommer att förklara allt som hände och inte hände i dag om någon i en framtid läser vad vi totat ihop.

onsdag 18 januari 2017

Svarte Petter i Svenska kyrkan

Vem sitter till sist med Svarte Petter i Svenska kyrkan? Förlorare alltså. Den som har det kort i hand som ingen vill ha. Kanske är det ärkebiskopen. Ingenting tycks gå kyrkosystemets väg nu. Kl 18.44 satt Antje efter en lång arbetsdag och mödade sig att hälsa någon som heter Pascalidou välkommen som medlem. Det verkar lite desperat. Är det så få som inträder numera att ärkebiskopen kan hälsa dem välkomna? Då hör jag inte till de glada.

Ann Heberlein känner jag inte.
Jag har sett henne någon gång IRL. Att hon lämnar Svenska kyrkan och annonserar avträdet i Expressen, skulle alltså inte bli personligt närgånget. Men det blev det. Hon har ju rätt i att människor lämnar Svenska kyrkan därför att de är kristna. Det har de gjort länge, men detta fenomen har viftats bort med det lösliga argumentet att det mest handlar om kv*nn*pr*st-frågan.
Djupare än så har frågorna om kyrkoidentitet och kyrkosolidaritet aldrig ställts. I Kyrkans Tidning smygs en reservation in. "Enligt henne", dvs Ann, finns det en grupp människor som lämnar Svenska kyrkan för att de är kristna. Formuleringen "enligt henne" är klurig, beundransvärd rentav.

Är det bara "enligt henne" behöver vi kanske inte heller ta upp alla dem som egentligen mentalt för länge sedan lämnat Svenska kyrkan. Präster och andra anställda. De reser pliktskyldigast till samlingar och spelar spelet, men kyrkokärleken är sedan länge död. Församlingen är som bäst deras glädje. Frågorna om vad som händer bortom den och efter dem, ställs inte.

Naturligtvis finns det folk som glada talar om korruptionen i Svenska kyrkan, den som sammanfattas med lyxiga resor, middagar och alkohol. Här är det mycket som blandats samman till ohanterlighet. Men bilden av verkligheten är manifest oavsett hur verkligheten ser ut och då är det bilden som gäller. Så är det när medlemmar alienerats från Kyrkans liv. När de inte vet, tror de vad som helst.

De frivilliga medarbetarna i Nordölands församling, som reste till exempel till Helsingfors för att studera diakonalt arbete i Johannes församling, reste utomlands men knappast lyxigt. Fast alkohol drack de väl, hoppas jag även om alkoholen var procent i vin eller öl. Ett glas mousserande vin på båten bjöds det på (eller var det rentav champagne jag langade ut?). Fast inte betald av kyrkokommunala medel. Det hade dock inte gjort något. Jag ger gärna jordbruksnäringen mitt stöd. Bönder håller jag högt. Grisbönder, skogsbönder, mjölkbönder och vinbönder lika och mjölbönder också, om den kategorin finns. Men korruption i det kyrkliga? Inte på så vis.

Naturligtvis är systemet korrupt.
När jag läste materialet från 1978/79 funderade jag över mitt liv. Vi kanske skulle lämnat då, gett Svenska kyrkan Fanen, dvs till Djävulen.
Jag tyckte inte det var en möjlighet då. Jag trodde inte då att de där inkluderande teologerna skulle ha någon framgång. De hade uppenbarligen ingen förmåga att bygga församling.
Det jag inte fattade var att folk aldrig skulle lägga märke till detta när dessa de inkluderande flyttade vidare in på kanslier och upp i positioner. Där hade de sedan den maktbas varifrån de motkristna kunde bekämpas.
Vilka av biskoparna och handläggarna har i egentlig mening gjort skillnad i de församlingar där de eventuellt tjänstgjort? Jag skulle vilja veta. Några är det väl.

Vilka blir kvar när mina medkristna går?
Ann Heberleins karaktäristik av de besvikna stämmer nog. "Växande misstro och besvikelse". Men det är hållningar som ett kyrkosystem aldrig kan hantera, för oftast är detta ett ordlöst fenomen. Ann Heberlien är annorlunda eftersom hon, men inte bara hon, uttryckt kritik. Då har denna kritik enkelt kunnat avföras. som främlingsfientlig eller misogyn. För detta är Ann Heberlein - besviken! Är hon förvånad?

Till kyrkosystemets försvar måste sägas att slagord av denna modell visat sig fungera.
I stället för intressanta och viktiga teologiska frågor om t ex ämbetet, värda att ta upp, har invändningar stämplats och diskussionen omöjliggjorts. Misogyn är ett milt ord - kvinnohatare, sexualneurotiker med en krum kvinnosyn, fundamentalister, homofober, elitkristna, dörrstängare är begrepp som visat sig användbara och - 1978 års inlägg - konsekvensen har blivit att dessa motkristna vänligen eller utan vänlighet men snarligt skulle ut ur Svenska kyrkan. Det nya är inte metoden. Det nya är att fler upptäcker den kyrkliga vardagen.

1978 uttalade sig Bertil Werkström och Martin Lönnebo, båda då i Härnösand, mot en sådan utmönstring. En som hette Jönsson var för denna utmönstring, eftersom det inte handlade om en utmönstring utan om ett enkelt yrkesetiskt krav. Denne Jönsson var expert på arbetslivet. Det var orätt att kompromissa.(SvD 20/1 1979) Lägg märke till att denne Jönsson inte prövade metoden att argumentera och visa att kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* hade fel och missförstått i sak. Han var inte ensam om att avstå från denna arbetsuppgift. Långt ifrån.

Under alla min prästår och flera år dessförinnan har jag inte kunnat tro att det som blev verklighet i Svenska kyrkan skulle vara framtidsvägen. Jag hör också minoritetens ständiga tjat om hederlig samlevnad med friska och begripliga konflikter. Så skulle vi inte ha det. Vi skulle ha tillmälenas kyrka.

Sådant slår tillbaka.
Förr eller senare.
Nu är det senare.

Ann Heberlein kommer tillbaka när den döende Svenska kyrkan uppstår igen, meddelar hon.
Hade hon frågat syster Kerstin i Kalmar, hade hon fått svaret att den som vill ha mer liv i Kyrkan utmanas att bidra med det. Den som vill ha en mer kärleksfull kyrka, får älska mer. Och så kan s Kerstin fortsätta en god stund.
Jag kan anlägga ännu ett perspektiv.
Kan det vara så att Gud flyttat lampstället (ljusstaken), att vi haft vår chans och att tron nu fortsätter på andra ställen i världen? Det finns sociologer som påstår att detta hör till normalfallet för den kristna tro, ständigt på flytt. När jag prövade det perspektivet med några präster, kom vi till Uppb 3:14-22 med maningen att visa iver och vända om. Laoikeia kan vara den uppiggande förebilden för en demokratisk folkkyrka. Fast just i Laodikeia finns ingen enda kristen just nu, bara ruiner.

Tänk om man varit ärkebiskop och riskerat att ens namn skulle förknippas med ett totalt kyrklig sönderfall. Det hade inte varit roligt. Inte riktigt rättvist heller, men så är villkoren när man kommit upp i sfärerna och måste ta ansvar för rubbet. Det är därför de kyrkliga översåtarna måste lyssna till kritik och inte irriteras av den. För vem vill till sist sitta med Svarte Petter?

tisdag 17 januari 2017

Modéus blev förbannad, reste sig och reste hem

Modéus blev förbannad, reste sig och reste hem ihop med de andra från Jönköping. Det är tack vare Åke Talltorp jag påmindes om hur det var inför valet av lekmannaombud till Kyrkomötet 1979. Saken angick mig inte särskilt mycket, men kanske något. Nu mindes jag.

Jag valdes. Jag var prästerskapets representant och 30 är gammal. Det är en ära att vara yngst i det gamla kyrkomötet  (ersättningen för prästeståndet i ståndsriksdagen!), en ära jag delar med PP Waldenström och Einar Billing.  Jag har nu suttit i kyrkomötet i fem decennier om än med avbrott en mandatperiod. När det ska bestämmas vem som är ålderspresident har intelligenserna börjat räkna från år 1983. "Fatta, morfar!", som barnbarnet Alma skulle säga.

Tillbaka till år 1978.
Nu skulle lekmannarepresentanterna väljas och de väljande hade inte fattat det där med finesserna att minoriteter kan få vara med om de bestämmer sig för proportionellt val.  Hade 1/5 av delegaterna (32 ombud) begärt proportionerligt val, hade dessa 32 röster räckt för att få ett ombud. Med denna valmetod hade nog egentligen två ombud som inte tänkte bevara statskyrkosystemet valts in. Istället valdes idel statskyrkokramare  med krav att suppleanterna skulle vara av samma mening! I stället för de begåvade från Jönköping valdes sålunda rörkrökaren Nils Franzén, moderat, från Rinkabyholm. När det sades att suppleanterna också måste vara statskyrkokramare, fick Modéus nog och reste hem till Jönköping. Jag hade faktiskt glömt att det var så mycket stake i biskopsfadern.
Kraftfullt utgjöt han sig, talade och sade: "Vi är ganska besvikna."

Den som är intresserad av detaljer upptäcker plötsligt att av de valda lekmännen var tre moderater, en socialdemokrat och en centerpartist... Men så sa vi inte dåförtiden. Då sågs till det kyrkliga och inte parti. Att det var moderaterna som partipolitiserade, ska vi nog inte glömma. Så bereddes väg till den partipolitisering som gav oss S-majoriteter. Självfallet sa lokala moderater att det var ett rent åsiktsval och inte ett partival eller ett regionval. (Bar 21/12 1978)

Naturligtvis blev det veklagan över att jag och inte domprosten Hallgren valts in av prästerskapet. Lasse Rye försvarade själva tilltaget. Det var 230 röster mot 150 totalt sett, läser jag, men hade inte somliga av "de våra" vänt på ordningsföljden, hade Bengt Hallgren valts in. Nu blev det hedersmannen Einar Göth (128 röster) och jag (103 röster). Hallgren fick 96 och Sven Lenhoff 54. Så rätteligen fick vi 231 röster och de två havliga just 150. Inga röster blev bortkastade. Kommentarerna när Domkapitlet räknade, har jag fått mig återgivna: "Det var det värsta!" "Är dom så fräcka?"

Jag läste en del av tidningsmaterialet i går kväll. Det var intressantare än Homeland, som inte kom särskilt långt med säsongens nya avsnitt.
Tack Åke!
Kyrkoministern Hansson jagade på sedan jag beskrivit fp-regeringens justeringar av de inomkyrkliga förslagen. Jag kan inget annat se, att den debatten vann jag. Bertil Hansson och jag hade vid några tillfällen sällskap på bussen från Ersta och han beklagade att han inte hann med att följa debatten så som han skulle vilja. Fördelen med Bertil Hansson var dock att han var hederlig i debatt, i vart fall så som jag minns honom. Han var också vän med Helga Hårdstedt, som jag räknade till mina vänner. Svensk Kyrkotidning ogillade valet av mig och skrev så (Iverson och Wadensjö).

Tillbaka till år 1978
Vid valmötet i Växjö beslöts att det skulle vara tre kandidater från varje län. Nio alltså. De nominerades länsvis. Efter detta föslogs fler kandidater men bara de nio som förts fram under de länsvisa (om det nu ska tänkas vara vishet, diskuterar jag inteI skulle vara med i omröstningen. Sex av de nio i valberedningen var moderater,  ett faktum Åke Svensson i Smålandposten lyfte fram (8 dec 1978). Dåförtiden var det alltså inte riktigt vanligt eller lämpligt att lyfta fram det partipolitiska. Efter ett inlägg av Kjell Hammar, moderat, fick valberedningens ordförande förklara, att de föreslagna var av meningen att samvetsklausulen skulle slopas och de ville inte ändrade relationer kyrka-stat. Det fanns i toleransens tecken en kompromisskandidat, Marianne Björkman från Oskarshamn. Hon ville ha skiljande men var för kvinnliga präster. Hon slogs i andra valomgången ut av Nils Franzén med röstsiffrorna 87-69. Det spelade alltså ingen avgörande roll att Nils Modéus och de andra från Jönköping rest hem i protest.

Jag kan återge sista stycket i redaktör Svenssons redogörelse:
"Av de 160 deltagarna var omkring 25 kvinnor. Flertalet deltagare var i mycket stadgad ålder. Några ungdomar i egentlig mening fanns inte alls. De yngsta delegaterna, båda 32 år, var Gunnar Sibbmark, Rydaholm och Solveig Eriksson, Gislaved." Sibbmark satt i valberedningen, moderat förstås.

I augusti hade det varit prästmöte och Växjö stifts präster hade valt Jan Frithiof till Domkapitlet (Frithiof 127 och företrädaren prosten Rydeman 92 röster). Smålandspostens rubrik bar syn för sägen: "Ja till särvigningar. Kvinnoprästmotståndare har tagit över Växjö stift." (SmP 24 aug 1978)

Biskop Sven Lindegård var inte direkt glad.
Pressen var utestängd från de interna överläggningarna men väntade tålmodigt utanför. När Åke Svensson ville ha en kommentar, vägrade Lindegård. Jag läser Torsten Lindberg i Kvällsposten (24 aug)och ger bara en ingress:
När Åke Svensson undrar hur detta att media inte fick vara med stämmer med vad biskopen tidigare sagt om öppenhet, inträder ett spänt eller spännande ögonblick.
"Det är då biskopen förlorar fattningen och, enligt vittnen, vrålar:
- Akta dig, du! Du har hela tiden förstört och trasslat till allting. Du har förföljt mig hela tiden. Varpå biskopen avtågar."
Jag var till skillnad från Lindberg inte närvarande, men det har sagts mig att smockan hängde i luften. Smålandspostens insats blev en artikel av det slaget att domkyrkokomminister Jonas Fors ringde till Lindegård, som fick uppsöka redaktionen på kvällen och be om ursäkt. Annars hade Smålandsposten återgett det som nu bara Kvällsposten tryckte.

Hösten 1978 ska vi nog inte glömma bort. Här var motkampanjen mot Biskopsmötets mer samarbetsvilliga uttalanden och konsekvenserna av Ströms nyårspredikan. Det skulle efter 20 år inte vara samvetsklausul. DN visste berätta: "Attack i nyårspredikan: Kvinnostriden förgiftar kyrkan (DN 2/1 1978). Ärkebiskop Olof Sundby var inte glad.

I tidningen Barometern tackades på insändarplats de drygt 40 präster som inte ville ha särvigning för kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, den motion av Berndt Lindblad och Peter Hammarlund som prästmötet antagit. "Det samlade prästmötets beslut är en skam för Växjö stift", skrev insändarskribenten Kjell Hammar (Bar 29/8). Han slöt sin drapa: "Alla Ni präster som inte kan acceptera att vår svenska kyrka har kvinnliga präster, var vänliga och lämna henne omedelbart." Den öppna folkkyrkan tar sig ibland underhållande uttryck. Och Hammar är om inte modererad så dock moderat!

Det var betydande strömningar (kul va?) för att bli somliga av oss kvitt.
Rektorerna Gustaf Dahlbäck och Gunnar Hillerdal skrev till biskopsmötet och ville ha prästvigningsstopp (DN 8 juni 1978). Rubriken är anslående: "Olämpligt prästviga kvinnoprästfiender".
Då hade Eva Brunne (DN 12 jan 1978) gett klara besked. Här handlar det om ängsliga män som kryper bakom bibelord. "Vi ser Gud som en verksam dynamisk Gud. De ser Gud som statisk, inlåst i en bok och historisk situation." Det kanske inte är hela sanningen, men det har ju gått bra för Eva. Bättre än för de prästkandidater hon kritiserade, om man säger så.

I december kom attacken mot ärkebiskop Olof Sundby (DN debatt 15 dec 1978). "Fegheters feghet" kallas hans hållning när kvinnliga präster 20 år efter beslutet kräver sin rätt. Det var Åke Aestius (som sedermera stavar Estius och inte Carlzon), Anne-Louise Eriksson och Britt Wettle. Detta tal tyckte Sundby var orimligt.
Det har gått bra för Lollo också. Hon chefar för Svenska kyrkans utbildningsinstitut. De andra två är väl efter framgångsrika år pensionerade.

När man går till läggen, klarnar en hel del.
Vi som då tänkte att det var vanvett att försöka köra den hårda linjen, har faktiskt fått rätt.
Det ska väl på sitt sätt kunna uppfattas vara roligt?




måndag 16 januari 2017

Alvesta nästa!

Det fortbildas i hbtq-frågor i Alvesta. Det är ändå inte det mest intressanta i reportaget Kyrkans Tidning försåg sin förväntansfulla läsekrets med.

Inte ens det faktum att ett stort arbetslag, 24 personer, lägger arbetstid, fem samlingar, på att studera denna fråga och att detta studium är prototypen till vad alla ska få vara med om, är det jag stannar för. Det kunde annars finnas goda skäl att både diskutera prioriteringar och tidsanvändning - eller för att säga det enkelt: vad allt kostar.

Kan det intressanta vara att Ekho Västsveriges enkät besvarades av "knappt tjugo procent" och att de ortodoxa och katolska församlingarna inte svarade alls?  Det är väl intressant att denna stora och viktiga fråga tydligen inte uppfattas vara så stor och viktig. Men jag fastnade för det andra, de små informationerna.

Kyrkoherden vet vad det är att känna sig diskriminerad.
Hon besökte ihop med kontraktsprosten/ förre kyrkoherden i Alvesta och en kollega grannförsamlingen, där präster tog emot. De var tydligen många för "alla" var män. Vi ger kyrkoherden ordet:
- Det som hände chockade mig och känns fortfarande märkligt när jag talar om det. När vi kom dit, sträckte jag fram handen för att hälsa, men i stället för att ta min hand, vände de bort blicken och hälsade på mannen bakom mig."

Nog vore det av intresse att få veta vad detta kan ha varit.
Diskriminering eller ryggmärgsreflex att först hälsa på kontraktsprosten när han kommer?
Vad var det för samling? Kontraktskonvent? Varför åks det annars till grannförsamlingen?
Märkte kontraktsprosten diskrimineringen och vilka var de diskriminerande prästerna?
Här blir frågorna många.
Men kan inte kvinnor särbehandlas och inte mötas med respekt? Jo, jag vet det väl. Morsan var provinsialläkare och hennes erfarenheter var på många sätt familjens, förstås. Missöden händer också i sällskapslivet som annorstädes, det vet jag. Är det just därför jag blir så frågande inför den historia som berättas? Men det spelar inte så stor roll hur det var. Nu har kyrkoherden skapat intrycket av diskriminering och fört det ut i kyrkolivet. Kan någon som var med kommentera här?

Nu har situationen i Alvesta förändrats även om kyrkoherden inte på något sätt vill recensera sin företrädare. Det är självfallet också en recension. Kyrkoherden har format sitt lag som hon vill ha det. Nu blir jag intresserad. Här har vi pastoratet som kyrkoherdens lilla firma. Vad har hänt? Kyrkoherden igen:
- Nu när vi skapat ett klimat som präglas av oss, funderar vi mycket kring inkludering och bemötande."

Nog är det intressant.
"Oss-et" är tre kvinnliga och skapande präster. Vilken syn på församling och arbetslag i stort ligger bakom denna replik? Vart tog de förtroendevalda vägen (jag skojar inte! DS)? Och innefattar inte repliken en recension av något som var tidigare och var annorlunda? Man ska läsa Kyrkans Tidning uppmärksamt även om jag lärt mig av Sartre att man inte ska säga "man", - "l' on". Det begreppet innefattar alla men egentligen ingen, nämligen.

Nu förmår kyrkoherden hantera frågan om vigsel av samkönade. Hon känner utifrån inledningen till skapelseberättelsen att hon har teologiskt på fötterna för sin syn. Står det något särskilt om äktenskapet i inledningen till det som kallas skapelseberättelse?
Mitt minne sviker mig.

Morsan har nog för den delen fördärvat mig.
Om jag sagt att jag kände att jag hade nog kunskap på fötterna, hade hon antagligen blivit förvånad om jag haft så föga sakmaterial. Läkare är lite petiga med at vilja prata om vad saken gäller. Jag tror att det grundläggande är bra. För patienterna, alltså. Så hur är äktenskapet tänkt av Gud när Gud uppenbart skapat människan till man och kvinna?
För kyrkoherden i Alvesta räcker det med inledningen till skapelseberättelsen. Jag läser sålunda: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord." Här är inledningen? Hur kan den ge något att ha på fötterna? Sedan handlar det om växter och djur och så människan, skapad som man och kvinna. Det måste till ett rikt känsloliv för att känna att detta räcker som teologi för den egna synen på vigsel av samkönade par, det må jag säga.

Kyrkoherden har varit kyrkoherde i 1 1/2 år. Nu skulle ju inte företrädaren recenseras, men vi lämnar ordet till kyrkoherden igen:
- Från konservativa män till oss kvinnor som alla går klädda i kaftaner först bland Svenska kyrkans representanter i Växjö Pride och hissar Prideflaggan hela veckan, har resan varit lång. Men vi är en bit på väg för att göra kyrkan till en plats där alla känner sig välkomna. Jag är så glad att vi nått hit.

Lång resa? Så långt är det inte mellan Alvesta och Växjö och det går tåg så att man kan gå i tåg. I tid måste utvecklingen sägas ha gått fort om det bara är 18 månader sedan de där konservativa männen.
Jag fann reportaget vara precis vad en bildningstörstande behöver. Så läste jag noga också.

Om jag bott i Alvesta, hade jag haft stora problem med att min kyrkoavgift skulle hamna där.
Ju mer inkluderande kyrkoherden blir, desto mer exkluderad blir jag.
Inte för att jag skulle känna mig exkluderad utan för att jag helt objektivt skulle vara det. Förutsatt naturligtvis att jag fortsatt vill vara inkluderad i Kyrkans tro, den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Annars inte.
Så vad gör de som lärt sig något annat under kontraktsprostarna Larssons och Alexanderssons predikstolar?
Att kyrkoherden i Alvesta och jag står i någon andlig gemenskap förmår jag inte uppfatta.
Hon sitter förresten med i kyrkohandboksarbetet.



söndag 15 januari 2017

Rädsla

Kan temat "rädsla" rymmas på Andra söndagen efter Trettondedagen (eller Epifania, som jag envisas säga)? Den rädsla som hotar vid bröllopet i Kana, tänk er själva en fest utan vin! Hoppsansa. Detta är ett evangelium som för somliga fromsinta helt saknar mening! Det är dem fördolt, de kan inte förstå.

Nå, kvinnan vid Sykars brunn? Med erfarenhet av idogt predikande anar alla att hon hade ett rätt utsatt eller instängt liv och måste hantera sin utsatta situation ensam, utan kvinnors gemenskap. Så kör för att rädsla kan man skriva om denna söndag utan att bryta mot några av Strukturutskottets förhållningsregler!

Drivkraften är rädsla.
Den lamslår mycket i det kyrkliga. Därför gör prästerna som de gjort tidigare. Utmanar inte. Omprövningen sker tysta kvällar när prästerna vet att de egentligen skulle vilja göra något anat än det som tröttat ut dem den gångna dagen. Men vad händer då?

Nu bevittnar vi höga utträdestal men lokalt uppfattar inte prästerna att de kan göra mycket. Naturligtvis dyker det upp en och annan förståsigpåare som vet precis vad präster ska göra. De ska ut bland folk och missionera tills natten kommer. Då blir prästen ännu räddare, har prästen missförstått alltihop? Var det inte lekfolkets uppgift i första hand att missionera? De stora missionstiderna har det varit så. Prästerna skötte detta lekfolk och biskopen skötte prästerna. När martyrtiden sedan kom, stod i princip biskopen främst i ledet, prästerna därefter och sist lekfolket.

Jag kan bli rädd för mindre.
Som tanken att präster inte, enkannerligen de högkyrkliga, skulle röra sig bland folk.
Eller är det så det har blivit?
Tar den kyrkliga apparaten så mycket tid och kraft, att det blir rätt lite kvar för det andra? Har evenemanget flyttats till expeditionen eller församlingshemmet så att präster inte rör sig fritt till fots eller per cykel i stadsdelen för att prata dop och begravning eller (mindre fritt) tar bilen ut i landsbygdsförsamlingen?
Hur det än är nu - varifrån kommer tanken på att just högkyrkliga präster inte rör sig bland folk? Fader Gunnar på cykel var väl högkyrklig? Och vad med prästerna i de nybyggda småkyrkorna - typ PO Sjögren - och i industriförsamlingar - typ Rune Klingert i Sura?
Men jag kan förstå. När folkkyrkor faller samman, kan folk i folkkyrkor inte hata folk utan måste hata några andra eftersom de misslyckade strategierna upprätthålls ända in i kaklet. Högkyrkliga präster blir de självklara hatobjekten. Hur skulle det annars kunna vara?

Nog ser jag väldigt mycket av uppgivenhet i det kyrkliga.
Föga i samtiden lockar. I framtiden kanske inte ens Herrens återkomst räknas till det roliga? Handen på hjärtat, vad ser du med reservationslös glädje fram emot detta år? De flesta av oss kan till och med tveka inför det där med "reservationslös" glädje. Vi lever i en värld som ter sig oroligare och mer problemfylld än för 15-20 år sedan. När vi vid aftonlampans sken mediterar över detta faktum, kan vi slås av insikten att den problemfyllda världen är världen som den är normalt.
Man kan bli rädd för mindre.

På tal om problem har jag förstått att antalet kvadratmetrar i simhallarna i Berlin betyder att alla som bor i Berlin inte kan simma samtidigt, trots att det finns 60 simhallar. Det var ett faktum jag aldrig tidigare besinnat. Finns det annan allvarlig information som jag inte tillgodogjort mig? Att det är fler begravningar i Berlin än italienare - 31 753 mot 26 715. Vad säger det? Själva osäkerheten kan skapa en rädsla, känns det som.

Och så har vi migrationskrisen. Baumanns bok hjälpte mig inte så mycket, är jag rädd och nu är jag rädd att jag inte ens vet var jag lagt den. Jo, jag la den i hallen för att sorteras in i den samtida politiska litteraturen, slår det mig. Rädslan släppte lite. Jag läste förutsägelser om större migrationsströmmar än någonsin detta år. När jag såg att Agnes Rubin nyligen avlidit, 95 år gammal, tänkte jag också på hennes man Nils, min folkskollärare. Han sa att vi skulle få vara med om en ny folkvandringstid och det hade jag lite svårt att hämta in 12 år gammal. De länder som folkvandringen skulle starta i låg så långt borta.  Han hade nog rätt. Det är en folkvandringstid av aldrig skådat mått vi lever i. Men vilka konsekvenser ska vi dra av detta förhållande i så fall. Rädslan är vår arvedel.

Jag tror att det finns de som inte skrattar. Det är välbetänkt. När medlen i polemiken mot kyrkohandboksarbetet blir dessa och 600 kyrkomusiker eller så skriver på ett upprop skrattar inte alla. Bara somliga. Skäms på oss! Prästerna är mer försiktiga med att skriva på. Så står de under biskopens kontroll, sas det mig, när fenomenet kom att avhandlas. De kanske skrattar ändå när ingen ser dem.

https://www.facebook.com/groups/328793047191594/?fref=ts

https://www.youtube.com/watch?v=dbYf9tBVZZU&feature=share

Och så har vi ju alltid Elof Sundin, teologie doktor och allt.
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A

Själv är jag nog rädd att vi får en kyrkohandbok som dragits igenom hela apparaten men som inte svarar mot särskilt mångas längtan. Den förväntan biskoparna talar om är en illusion. Och en kyrkohandbok ska vara något annat än en handbok för illusioner. Mer handfast, liksom.

Nu ska jag gå till morgonbestyr och samla ihop mina pinaler för att ta mig till högmässan i Berga, där jag celebrerar.
Jag är rädd att komma för sent, typ.







lördag 14 januari 2017

Antjes fel?

Tegel i Berlin och frågan när den nya flygplatsen ska tas i bruk. Jag vetr svaret. BER, som den ska heta på taggarna, öppnar under fjärde kvartalet. Tagesspiegel räknar med att det blir den 31 december och räknar dagarna. 351 dagar kvar idag och då är det 1687 dagar sedan flygplatsen ursprungligen skulle öppnat, nämligen den 3 juni 2012. Det är roligt med siffror, tycker nog redaktörerna på Tagesspiegel.

Antje fick frågan om de rekordhöga utträdesssiffrorna.
Det var bra att hon sa, att en ärkebiskop inte ensam kan orsaka eller vända en utveckling som finns i hela samhället - för så är det antagligen. Men varför skulle en ärkebiskop stå ensam? Kansliet finns ju och noga taget finns väl ett Gudsfolk som bär på kallelsen att ständigt omvända verkligheten till Verkligheten. Vi är många, vi är tusenden. Men det förutsätter ett, ett enda. Att vi talar omk allvaret, dvs just detta som på allt sätt under decennier undvikits. "Nu ska vi inte vara pessimister utan..."-argumenteringen, sålunda.

Lite roligt för dem som läser Bloggardag var det förstås att det sas att civilsamhället inte klarat flyktingmottagandet utan de kyrkliga insatserna. Det var, och saken ska upprepas, motioner från Frimodig kyrka som i två omgångar fick kyrkomötet med sig. Om ni tycker att jag tjatar detta, tycker ni rätt. Men tjatade jag inte, skulle alla vilja glömma denna lilla omständighet. Frimodig kyrka ska ju framstå som något helt annat än anhängare av radikal kristendom med ansvar.

Nu faller Antje i en enkel fälla när hon säger att Kyrkan behövs under perioder då oro och rädsla når nya nivåer. Hon glömmer förutsättningen, att folk fattar själva det hoppfulla budskapet, dvs evangeliet. Saknas den insikten, kommer det kyrkindustriella komplexet bara att fungera som Röda Korset och mana till hopp, men inte ge något hopp. Sekulariseringen är inte snäll mot människor.

Antje försökte, och det är vackert att hon gör vad hon kan, påminna om att miljö- och friluftsorganisationer också tappat. En enkel själ, som min mycket osofistikerade, fattar kanske ändå inte riktigt vari parallellerna består.
När hon säger att politiska partier och frikyrkor tappat mera, vem tröstar detta faktum? "Egen framgång är guld värd, men andras motgångar är inte heller att förakta", är själva hållningen. Var det Jesus som sa det? Matt 30:27?
.
Lägg nu märke till en omständighet.
Antje nämnde inte kv*nn*pr'stm*st*nd*rn* som en orsak till utträdena. För inte så många år sedan hade det varit den huvudsakliga orsaken. Visserligen var det havlig lögn då, men så pass har läget förändrats, att denna havliga lögn inte längre kan brukas. Dåförtiden var detta inte en förklaring utan en bortförklaring, som innebar att ingen tog i frågorna när det fortfarande varit möjligt. Ogräs ska rensas tidigt. När det inte skedde, ser det ut som det gör nu. Det hade faktiskt varit bättre om vi hållit samman år 1993, när Kyrka Ämbete Enhet kom med förslag till samtal.

Skulle det vara klokast att uppfatta att högre utträden kommer vid en historiskt given tidpunkt och kan utlösas av nästan vad som helst?
Vi har levt på övertid men inte aktat att den tiden skulle användas för evangelisation, dvs för att förklara varför det är meningsfullt att vara medlem och praktisera medlemskapet i Svenska kyrkan, som med ackuratess drar in människor i Guds rikes sammanhang och svarar mot vår djupaste längtan efter Gud genom att ta själva ärendet och människor själva på allvar. Det blev inte så. Vi ser ett kyrkosystem som transformerats. Det har skett genom de små stegens tyranni och ärkebiskoparna har administrerat detta system, men sannerligen inte ensamma.

Egon slog till i Tyskland och följs upp med med kyla och snöoväder från Sibirien. Jag inhämtade uppgiften att 1400 beskäftiga skulle röja snö i Berlin. Dom är då för roliga, tyskarna. Men lite uppfinningsrikt. Då slipper man de beskäftiga (Beschäftigen) i andra sammanhang. Låt dom röja snö!
I dag ska det bli riktigt kallt i Berlin. Skönt att vara hemma.

fredag 13 januari 2017

Berlin, fredag

Jag har forslats till Berlin av AirBerlin och ska forslas hem idag. Sedan dröjer det, innan det blir Kastrup igen. Bildande i Berlin? Jag har i vart fall lärt mig vad Kita är. Det är på vanlig svenska "Dagis". Vad man lär sig.

På avstånd har jag förstått att Antjes uppdrag i Sälen var att på Folk & Försvar tala om tillit. I Kyrkans Tidning deprimerades jag av påståendet att "tillit" är en teologisk fråga. Det tror jag egentligen inte. Den är psykologisk, kanske existentiell och möjligtvis existentialfilosofisk. Allt ska inte förvandlas till teologi.
Jag menar: teologi handlar om Gud, Fan och i någon mån hans moster, det kan jag väl förstå. Men det är inte mostern som ska ha uppmärksamheten och all god mänsklig verksamhet ska inte gälla för att vara teologi.
Den där tendensen, att religionsvetare älskar att målas ut som de teologer som ska ta hand om hela tillvaron, är illavarslande. De kristna/Kyrkan finns till som jordens salt, men för mycket salt förstör hela anrättningen. Kyrkohistorien (men också den politiska historien) ger besked.

Är då inte allt mänskligt teologi?
Vad då? Teologi handlar främst om Gud, läran om Gud. Dena koncentration har mänskliga implikationer, men utgångspunkten är given. Annars blir en sådan mänsklig aktivitet som toalettbesök också teologi och vem vill göra teologi av skit?

Är då inte frågan om tillit en viktig fråga?
Tja, NATO skeppade in sig i Bremerhaven och urlastade ett pansarförband (var det en brigad?) på tåg till Polen. Förbandet lastades ur och inkvarterade i veckan, alltså samma vecka som Antje talar om tillit. Det uppskattas säkert i de klerikala kretsarna. Andra undrar i stället om det inte är annat än tal om tillit som analytiskt klart måste sägas. Kanske hur klokt det är att vara vaksam och se till att försäkringen är betald?

Men frågan om tillit är självfallet viktig.
För Antje kanske den bristande tilliten i Svenska kyrkan och tilliten till Svenska kyrkan dock skulle vara prio 1. Det är inte riktigt så att folk i tider av oro (som nu?) vänder sig till Svenska kyrkan. Det behövs en plats för ljuständning, men här i Berlin tänds ljusen på platsen där lastbilen plöjde ner folk. Och vad ska Svenska kyrkan säga i tider av oro om det inte finns en gemensam tro att hantera situationen utifrån?

Det finns en risk med detta att den kyrkliga överheten rör sig i de högre skikten för detta kan skymma sikten och mest skapa illusioner. De gammalkyrkliga visste att, omvändelse i tider av nöd är omvändelse utan allvar och varaktighet. I det svenska militära systemet lärde den israeliske armépsykologen Ben Shalit somliga av oss en del om detta. Inte för att jag vill skryta och det gör jag inte heller. Men...
Överstarna Olofsson och Salander kan intyga att jag har en god militär utbildning, som begynte för mer än 50 år sedan, mitt under det kalla kriget och strax efter Kubakrisen.

Zygmunt Baumans bok Die Angst vor den anderen (ed Suhrkamp 2016) köpte jag och kände mig som en posör, när jag just på ett näringsställe i Berlin började läsa honom vid ett glas Glühwein. Det var uppseendeväckande råkallt så glaset, serverat i ett teglas, behövdes. En man som just dött och som tagit pulsen på samtid och samhälle är inte oviktig. Boken kom på engelska, men finns alltså nu på tyska och eftersom jag var i Berlin högg jag den å det lokala tungomålet. Die Angst vor den anderen är en essä om migrationen. Man ska inte göra det för enkelt för sig, säger jag, och lämnar öppet om jag avser Bauman eller mig själv.

"Mehr kann man da gar nicht sagen", som vi säger här.
Jo, ett.
Årets "Unwort", ett ord man inte ska använda alltså, har i Tyskland förklarats vara "Volksverräter", folkförrädare. Det är "ein starkes politisches Schimpfwort", då använt av naziregimen men nu av vanliga medborgare. Hur detta fula ord kunnat få nya användare måste undersökas. Men ett "Unwort" är det. Unwort var ordet. Vad det nu är för tankesystem som gör skillnad på orden och stämplar somliga som oanvändbara.
Sådant kan också få sina konsekvenser.
Kunde en fingervisning vara att kolla vilket Wort som är Unwort för att därefter bruka det? Agere contra, liksom.
Jag lovar inte men känner igen en utmaning när jag möter den.