Strukturutredningens förslag möttes av ett massivt gillande. Vård och underhåll av kyrkor som ett stiftets ansvar blev inte lika uppskattat men den saken kan man utreda för rätt snart måste de obehagliga beslut tas som lokalnivån vill undvika. Det handlar förstås om vilka kyrkor som ska stängas. Men beslutet vid höstens kyrkomöte blir ett "ja" till strukturutredningens förslag. Det pastorala misslyckandet får ett kvitto.
För få har byggt församling och med sviktande underlag måste producentorganisationen formera sig på annat sätt - det är det hela.
Ett ord från samtalen om förslagen har bitit sig fast. Det är beskedet att utredningens förslag bygger på att det finns "tillit" i Svenska kyrkan, "tillit" mellan de olika nivåerna. Men finns det det? Och finns det skäl just för tillit?
Mitt eget svar blir vl "nej". Det hör till vår fallna natur att vi lätt organiserar oss "vi" och "dom". Vi i församlingen mot dom i pastoratet blir i framtiden "vi i församlingsrådet" mot "dom i kyrkorådet" eller "vi i kyrkorådet" som måste kontrollera vad "dom i församlingsråden" har för sig. Den nya strukturen ger också goda möjligheter att hålla efter de teologiskt och kyrkopolitiskt olämpliga. Behövs tillit för att strukturutredningens förslag ska fungera, finns det en del att jobba på.
Brist på tillit har förstås också de som sett utfästelser gjorda av kyrkosystemet svikas. Jag behöver knappast exemplifiera. Så tillitsfrågan kanske är den som ska lyftas och förtroendeskapande åtgärder det som ska till? Är det tanken på en försoningskommission vi skulle aktualisera? Eller är det för få som inser att som vi nu har det, kan vi inte ha det. Är det för få som vill läsa statistikmaterialet och läsa av trenderna? Kanske. Å andra sidan är det pingst! I det hoppfulla kan man inte vara hoppfull nog, det är dysterheten som ska vändas i glädje, Själva dysterheten har inga löften med sig.
Antagligen är det därför jag inte gillar konceptet Till tro när det å stiftskansliet helst uttalas "tilltro". Som i "tillit", alltså. "Till tro!" är mer utmanande och har något närmast ungkyrkligt över sig - eller högkyrkligt i den gamla modellen. Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp i Växjö stift lägger i veckan fram sin stora motion om nya tag i stiftsarbetet. Det kan bli något. Kommer att publiceras så fort den är inlämnad, tänkte vi. Till dess kan det bli lite klent på bloggen. Ska utbildas.
söndagen den 27:e maj 2012
lördagen den 26:e maj 2012
I otakt med tiden
På resa utomlands var det inte så lätt att följa media men i måndags kastade jag en snabb blick i Sveriges malligaste morgontidning, den som har något som kallas en debattsida men som egentligen är en sida för ukaser. I bladet fanns ett par artiklar av intresse därför att de tog upp frågan om väåra grundläggande värderingar och frågan om det jag skulkle välja att kalla ondskans problem - och den existentiella skulden. Jag behöver inte referera och kan det inte. Det jag läste räckte för en fundering om inte en hel del i den kyrkliga debatten befinner sig i otakt med tiden. Som vanligt, alltså.
Om frågor om människans onda natur hamnar på dagordningen i en stor svensk tidning skulle varje evangelisk kristen kunna ge sig in in det samtalet och glatt plädera för syndabekännelse och avlösning för Jesus har dött för allas synder och alla synder. Högmässan på söndagen är en grandios frihetstimme. Kyrkklockorna ringer - vår frihetstimme slår! Men det experiment med kyrkohandbok som nu ska prövas har hyvlat ner det som sticker ut och sandpapprat det som är strävt. Svarar den mot dagens behov, är risken att den alls inte svarar mot morgondagens - just för att det var det den ville!
Den som trots motvinden fortsätter att gå mot samma håll får förr eller senare vinden i ryggen. Kyrkan letar inte efter ord som passar oss så mycket som efter de ord som inpassar oss i den stora gemenskapen - Guds folk.
Det finns i Kyrkans rika förråd material att hämta för ett djupt samtal om människan och skälet är enkelt: Den moderna människan av idag är rätt lik den moderna människan av i går. Det beror på att hon är människa.
I kyrkohandboksförslaget har konfirmandkonsulenterna medverkat på så vis att frågan till konfirmanderna tas bort. Vad konfirmerar konfirmanderna då? Det sägs att blotta det faktum att de är på plats är svar nog. Jag tänker annorlunda. Ju färre konfirmander vi får, desto viktigare att ta deras engagemang på allvar och låta det komma till uttryck. I morgon blir det konfirmation i Nordölands församling. Jag frågar. Jag räknar med dem. En kyrka som inte vågar tänka i människor är alltid i otakt med tiden. Det spelar liksom ingen roll om kyrkosystemet krumbuktar sig för att passa in i sin tid - det blir alltid för sent. Detta sagt vill jag bara påpeka att samtiden i Svenska kyrkan är onödig. Det hade kunnat vara helt anniorlunda - hur enkelt som helst.
Om frågor om människans onda natur hamnar på dagordningen i en stor svensk tidning skulle varje evangelisk kristen kunna ge sig in in det samtalet och glatt plädera för syndabekännelse och avlösning för Jesus har dött för allas synder och alla synder. Högmässan på söndagen är en grandios frihetstimme. Kyrkklockorna ringer - vår frihetstimme slår! Men det experiment med kyrkohandbok som nu ska prövas har hyvlat ner det som sticker ut och sandpapprat det som är strävt. Svarar den mot dagens behov, är risken att den alls inte svarar mot morgondagens - just för att det var det den ville!
Den som trots motvinden fortsätter att gå mot samma håll får förr eller senare vinden i ryggen. Kyrkan letar inte efter ord som passar oss så mycket som efter de ord som inpassar oss i den stora gemenskapen - Guds folk.
Det finns i Kyrkans rika förråd material att hämta för ett djupt samtal om människan och skälet är enkelt: Den moderna människan av idag är rätt lik den moderna människan av i går. Det beror på att hon är människa.
I kyrkohandboksförslaget har konfirmandkonsulenterna medverkat på så vis att frågan till konfirmanderna tas bort. Vad konfirmerar konfirmanderna då? Det sägs att blotta det faktum att de är på plats är svar nog. Jag tänker annorlunda. Ju färre konfirmander vi får, desto viktigare att ta deras engagemang på allvar och låta det komma till uttryck. I morgon blir det konfirmation i Nordölands församling. Jag frågar. Jag räknar med dem. En kyrka som inte vågar tänka i människor är alltid i otakt med tiden. Det spelar liksom ingen roll om kyrkosystemet krumbuktar sig för att passa in i sin tid - det blir alltid för sent. Detta sagt vill jag bara påpeka att samtiden i Svenska kyrkan är onödig. Det hade kunnat vara helt anniorlunda - hur enkelt som helst.
torsdagen den 24:e maj 2012
Kyrkohandboken
Nu är förslaget till Kyrkohandbok beslutat och ska läggas ut på nätet - intranätet. Detta är en i Kyrkans Hus älskad kommunikationsform. Byråkrater kommer tydligen inte hem sent om aftonen och trötta och griniga sätter sig för att skriva ut väldiga textmängder från datorn. Eller ska man sitta på det s k jobbet och lägga arbetstid på utskrivandet? Så blir det förstås. Och det är en syssla som inte kan faktureras. Den kostar bara tid och därmed pengar.
Debatten om förslaget blev i kyrkostyrelsen inte omfattande, några av mina frågor lämnades obesvarade. Jag anmälde min traktan att skriva ett särskilt yttrande. Och jag tänkte på den uppsättning teologer som arbetade med HB 86 - nuvarande kyrkohandbok. Någon pastoralliturgisk kompetens fanns i det arbetets olika konstellationer. Kompetensnivån har sjunkit. Övningsuppgiften blir nu den att ta fram de nya texterna och se vad de förväntas ersätta för att därefter analysera vilken avsikt som byte av ord och uttryck eller utlämnade av det som tidigare uttrycktes kan innebära teologiskt.
Någon skrivelse med teologiska motiv för förändringar finns nämligen inte. Den ska komma, sägs det. Det betyder att man egentligen inte riktigt kan begripa materialet. Frågan om det fanns någon ekumenisk parallell i liturgier till formuleringen "I Guds, den treeniges namn", besvarades inte. Jag kunde förstås vilt gissa att det är ett sätt att säga något som liknar islams "I Guds, den nåderikes och barmhärtiges namn" - men jag vet inte. Upplysningstidens formulering är tillbaka på ett intressant sätt: "I (Guds) Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn". Gud inom parentes - nog ter det sig lite uppseendeväckande? Det betdyer att man kan sticka in ett "Gud" i formuleringen - precis som upplysningstiden ville distansera sig från trinitetsteologin.
Jag tar inte alla exemplen här och drar inte resonemnaget att det finns tillräckligt mycket material så att man kan få ihop en anständig gudstjänstordning. Jag fördjupar mig inte heller i det faktum att vi nu får en enda vigselordning. Jag funderar mer över det understundom blomstrande språket och ordvändningar som förklaras med att jag möter "texter av poetisk karaktär". Själv läser jag Jesper Svenbro, Nils Ferlin eller Hjalmar Gullberg om det ska poesi till. Till nöds Jacques Prevèrt - hur det nu ska vara med accenterna.
Jag fattar hur det nu kommer att bli. Här ska det prövas hur det känns. Här ska det tyckas och trivas med gudstjänstordningen och bestämmas om detta är ett språk för oss allt under ett uttalat mantra att detta ger möjlighet till vitalisering. Jag tror egentligen inte det. Jag ser i stället bristen på deklarerade teologiska ställningstaganden och därmed en omöjlighet till sakdebatt. De kyrkoherdar och kyrkoråd som ska fatta besluten är inte särskilt liturgiskt skolade. Vi enkla komministrar hamnar ju utanför de fina sammanhangen. Det räcker med hur det känns...
Problemet? I sinne och minne rann mig en replik från missionsvetenskapen upp: När underklass och överklass bär Kyrkan är den vital. Det är när medelklassen (ensam) tar hand om den, som Kyrkan får problem." Är det detta vi ser? Strukturutredningen påstod att teologin fanns med i hela texten och inte så grovhugget som man kunde förväntat sig redovisats som utgångspunkt för resonemangen. De teologiska motiven för kyrkohandboksförslaget kanske kommer att redovisas i september. Teologi satt på undantag. Och fortfarande gäller det att det man ber, är det som tros, Lex orandi, lex credendi. Orden är inte oskyldiga. De formar tron. Det är just därför orden måste vara formade av tron. Är de det - eller framstår de alltmer som texter av poetisk karaktär?
Till poesin hör inte att skriva ordet "biskoppar". Detta skrivsätt hör till fingerfärdighetens avigsidor. Ska vara: biskopar.
Debatten om förslaget blev i kyrkostyrelsen inte omfattande, några av mina frågor lämnades obesvarade. Jag anmälde min traktan att skriva ett särskilt yttrande. Och jag tänkte på den uppsättning teologer som arbetade med HB 86 - nuvarande kyrkohandbok. Någon pastoralliturgisk kompetens fanns i det arbetets olika konstellationer. Kompetensnivån har sjunkit. Övningsuppgiften blir nu den att ta fram de nya texterna och se vad de förväntas ersätta för att därefter analysera vilken avsikt som byte av ord och uttryck eller utlämnade av det som tidigare uttrycktes kan innebära teologiskt.
Någon skrivelse med teologiska motiv för förändringar finns nämligen inte. Den ska komma, sägs det. Det betyder att man egentligen inte riktigt kan begripa materialet. Frågan om det fanns någon ekumenisk parallell i liturgier till formuleringen "I Guds, den treeniges namn", besvarades inte. Jag kunde förstås vilt gissa att det är ett sätt att säga något som liknar islams "I Guds, den nåderikes och barmhärtiges namn" - men jag vet inte. Upplysningstidens formulering är tillbaka på ett intressant sätt: "I (Guds) Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn". Gud inom parentes - nog ter det sig lite uppseendeväckande? Det betdyer att man kan sticka in ett "Gud" i formuleringen - precis som upplysningstiden ville distansera sig från trinitetsteologin.
Jag tar inte alla exemplen här och drar inte resonemnaget att det finns tillräckligt mycket material så att man kan få ihop en anständig gudstjänstordning. Jag fördjupar mig inte heller i det faktum att vi nu får en enda vigselordning. Jag funderar mer över det understundom blomstrande språket och ordvändningar som förklaras med att jag möter "texter av poetisk karaktär". Själv läser jag Jesper Svenbro, Nils Ferlin eller Hjalmar Gullberg om det ska poesi till. Till nöds Jacques Prevèrt - hur det nu ska vara med accenterna.
Jag fattar hur det nu kommer att bli. Här ska det prövas hur det känns. Här ska det tyckas och trivas med gudstjänstordningen och bestämmas om detta är ett språk för oss allt under ett uttalat mantra att detta ger möjlighet till vitalisering. Jag tror egentligen inte det. Jag ser i stället bristen på deklarerade teologiska ställningstaganden och därmed en omöjlighet till sakdebatt. De kyrkoherdar och kyrkoråd som ska fatta besluten är inte särskilt liturgiskt skolade. Vi enkla komministrar hamnar ju utanför de fina sammanhangen. Det räcker med hur det känns...
Problemet? I sinne och minne rann mig en replik från missionsvetenskapen upp: När underklass och överklass bär Kyrkan är den vital. Det är när medelklassen (ensam) tar hand om den, som Kyrkan får problem." Är det detta vi ser? Strukturutredningen påstod att teologin fanns med i hela texten och inte så grovhugget som man kunde förväntat sig redovisats som utgångspunkt för resonemangen. De teologiska motiven för kyrkohandboksförslaget kanske kommer att redovisas i september. Teologi satt på undantag. Och fortfarande gäller det att det man ber, är det som tros, Lex orandi, lex credendi. Orden är inte oskyldiga. De formar tron. Det är just därför orden måste vara formade av tron. Är de det - eller framstår de alltmer som texter av poetisk karaktär?
Till poesin hör inte att skriva ordet "biskoppar". Detta skrivsätt hör till fingerfärdighetens avigsidor. Ska vara: biskopar.
onsdagen den 23:e maj 2012
I Uppsala
Jag har nu umgåtts med biskoppar och kyrkostyrelse och inte riktigt kunnat hänge mig åt tidningskonsumtion. Min gode ämbetsbroder fader M ringde dock och meddelade att tidningen Dagen att Kronprinsessan "bad till Estelle". Dagen - av alla! Mycket ska man höra innan örona trillar av, men nu sitter de bra löst!
Vidare till Metro, som en snabb kommentator påpekat. Det kan väl bara vara Anneli Sandberg som fortfarande tror att flickebarnet fick sitt namn? Har man som journalistiskt ideal att inte vara mer informerad än allmänheten, protesterar jag - och är idealet att kunna mindre och fatta mindre, då ber jag att få protestera.
Aftonbladet låter Sandra Wejbro kommentera tv-sändningen. Lägg namnet på minnet! Hon har nämligen fattat att "plötsligt blir det viktigt med habsburgska trosbekännelser". Hur Augsburgska bekännelsen kan bli "habsburgska trosbekännelser" i pluralis kan man fundera över. Vi talar om Confessio Augustana invariata som den bildningstörstande allmänheten vet. Jag fattar ett: de vet inte särskilt mycket om det som de inte tror på - och detta är ett uppmuntrande perspektiv!
Jag fick beskedet om Dagen per telfon, så det kostade inget. Metro var gratis och Aftonbladet fick jag på Hotel Uplandia. Jag kan inte klaga, sålunda. Men någonstans inser jag att jag i grund upprörts över Sandra Wejbro om jag betalat för tidningen. Nu är jag inte upprörd. Bara uppmuntrad. Om vi lyckas tala trovärdigt om tron kan de hittills okunniga kanske börja fatta? Skillnaden mellan dem som inte tror och trons folk är glasklar. Vi vet vad vi tror. De vet inte vad de inte tror.
Att det på tidningen Dagen blir räfst och rättarting vid morgondagens redaktionsmöte kan man utgå från.
Vidare till Metro, som en snabb kommentator påpekat. Det kan väl bara vara Anneli Sandberg som fortfarande tror att flickebarnet fick sitt namn? Har man som journalistiskt ideal att inte vara mer informerad än allmänheten, protesterar jag - och är idealet att kunna mindre och fatta mindre, då ber jag att få protestera.
Aftonbladet låter Sandra Wejbro kommentera tv-sändningen. Lägg namnet på minnet! Hon har nämligen fattat att "plötsligt blir det viktigt med habsburgska trosbekännelser". Hur Augsburgska bekännelsen kan bli "habsburgska trosbekännelser" i pluralis kan man fundera över. Vi talar om Confessio Augustana invariata som den bildningstörstande allmänheten vet. Jag fattar ett: de vet inte särskilt mycket om det som de inte tror på - och detta är ett uppmuntrande perspektiv!
Jag fick beskedet om Dagen per telfon, så det kostade inget. Metro var gratis och Aftonbladet fick jag på Hotel Uplandia. Jag kan inte klaga, sålunda. Men någonstans inser jag att jag i grund upprörts över Sandra Wejbro om jag betalat för tidningen. Nu är jag inte upprörd. Bara uppmuntrad. Om vi lyckas tala trovärdigt om tron kan de hittills okunniga kanske börja fatta? Skillnaden mellan dem som inte tror och trons folk är glasklar. Vi vet vad vi tror. De vet inte vad de inte tror.
Att det på tidningen Dagen blir räfst och rättarting vid morgondagens redaktionsmöte kan man utgå från.
Det materiella
Jag såg överhovprediktanten i arbete i går. Han är blid och selekterad i en mycket begränsad skara för hovet ska inte ha några chanser att göra det kyrkopolitiskt inkorrekta, nämligen att utnämna "fel sorts" övcerhovpredikant. Docenten, kyrkosekreteraren mm mm C H Martling var ju en lysande hovpredikant men han var en av den ratade sorten och när han uppträdde, kunde alla se det och förstå. Sålunda skrevs i Kyrkoordningen in att bara en biskop kunde bli överhovpredikant hädanefter. Grattis, Lönnemark.Annars är utnämningskriteriet för eo hovpredikanter att de inte på minsta sätt ska uppfattas vara farliga. Det gamla kriteriet var annars att man inte skulle spilla snus på mattan på slottet ...
Nå, överhovpredikant i arbete betydde att han skulle be en bön. Det gjorde han. Bönen över dopvattnet bad han på 2 meters håll, långt över bajonettavstånd för att knyta an till livgardisterna. Hur tänkte han? Han är andlig, överhovpredikanten. I hans tankevärld finns inget rum för sakramental materialitet. Där vi andra korstecknar i vattnet, pratar han på. Med Gud, förstås. Men i alla fall! Varför finns det präster som så totalt missar det materiella? De bara pratar på eller läser innantill. De gör intet. Platt intet. Konstig tro - och på sitt sätt kristen men hur får de till en skapelseteologi? Det får de nog egentligen inte. Skapelseteologin blir en konstruktion där man fortfarande säger det som ska sägas - och det är allt.
Ärkebiskopen döpte och utnämnde biskopen i Skara läste. Vad gjorde kronprinsessan? Jag hörde Ekots reporter och fick veta att "kronprinsessan talade själv". Det kan man säga men hon bad faktiskt. Det heter så. Bönen återfinns i kyrkohandboken. Detta är självfallet nyheter för en illa orienterad journalistkår men jag börjar tröttna på de okunnigas välde. Främlingskapet är i det närmaste totalt när det handlar om kristen tro. Vi har elever på gymnasienivå som egentligen inte vet ett skvatt om Jesus. En skulle muntligt tenteras av sin lärare efter att ha misslyckats med det skriftliga provet. Läraren frågade, men eleven visste inte var Jesus var född och inget särskilt om hans död. Efter ett tag tänkte läraren: "Säg bara ingenting för vad du än försöker blir det bara pinsamt!"
Ärkebiskopen bad bönen om Anden - men utan handpåläggning. Varför? Är inte prästens hand på huvudet och bönen om Anden just det som meddelar Anden? Bön och handpåläggning heter det i Apostlagärningarna. Jag uppfattar än en gång bristen på materialitet, ingen hand gör tydligt vad man menar ske. Eller skedde det? Meddelas Anden när en ärkebiskop håller ett barn i famnen? Man kan bara hoppas det bästa - men vad kan man egentligen tro, därför att det som sker uttrycker kristen tro? Vid konfirmationen kan dock bättras om något brast.
Mot aftonen läste jag Aftonbladet och fann den förväntade artikeln av Christer Sturmark om att prinsessan tvångsanslöts till ett religiöst samfund. Att nyateisterna är så förutsägbara och inte kan bättre är nöjsamtpå samma sätt som det hör till livets nöjen att utsättas för upprepningen "Kalle Anka och hans v änner önskar God Jul." Förutsagbart och utan informationsvärde.
Lite rolig var vår annons i Ölandsbladet i går: "Bara så ni vet: i Nordölands församling döper vi alltid prinsar och prinsessor."
Nå, överhovpredikant i arbete betydde att han skulle be en bön. Det gjorde han. Bönen över dopvattnet bad han på 2 meters håll, långt över bajonettavstånd för att knyta an till livgardisterna. Hur tänkte han? Han är andlig, överhovpredikanten. I hans tankevärld finns inget rum för sakramental materialitet. Där vi andra korstecknar i vattnet, pratar han på. Med Gud, förstås. Men i alla fall! Varför finns det präster som så totalt missar det materiella? De bara pratar på eller läser innantill. De gör intet. Platt intet. Konstig tro - och på sitt sätt kristen men hur får de till en skapelseteologi? Det får de nog egentligen inte. Skapelseteologin blir en konstruktion där man fortfarande säger det som ska sägas - och det är allt.
Ärkebiskopen döpte och utnämnde biskopen i Skara läste. Vad gjorde kronprinsessan? Jag hörde Ekots reporter och fick veta att "kronprinsessan talade själv". Det kan man säga men hon bad faktiskt. Det heter så. Bönen återfinns i kyrkohandboken. Detta är självfallet nyheter för en illa orienterad journalistkår men jag börjar tröttna på de okunnigas välde. Främlingskapet är i det närmaste totalt när det handlar om kristen tro. Vi har elever på gymnasienivå som egentligen inte vet ett skvatt om Jesus. En skulle muntligt tenteras av sin lärare efter att ha misslyckats med det skriftliga provet. Läraren frågade, men eleven visste inte var Jesus var född och inget särskilt om hans död. Efter ett tag tänkte läraren: "Säg bara ingenting för vad du än försöker blir det bara pinsamt!"
Ärkebiskopen bad bönen om Anden - men utan handpåläggning. Varför? Är inte prästens hand på huvudet och bönen om Anden just det som meddelar Anden? Bön och handpåläggning heter det i Apostlagärningarna. Jag uppfattar än en gång bristen på materialitet, ingen hand gör tydligt vad man menar ske. Eller skedde det? Meddelas Anden när en ärkebiskop håller ett barn i famnen? Man kan bara hoppas det bästa - men vad kan man egentligen tro, därför att det som sker uttrycker kristen tro? Vid konfirmationen kan dock bättras om något brast.
Mot aftonen läste jag Aftonbladet och fann den förväntade artikeln av Christer Sturmark om att prinsessan tvångsanslöts till ett religiöst samfund. Att nyateisterna är så förutsägbara och inte kan bättre är nöjsamtpå samma sätt som det hör till livets nöjen att utsättas för upprepningen "Kalle Anka och hans v änner önskar God Jul." Förutsagbart och utan informationsvärde.
Lite rolig var vår annons i Ölandsbladet i går: "Bara så ni vet: i Nordölands församling döper vi alltid prinsar och prinsessor."
lördagen den 19:e maj 2012
Bröllopsbesvär
"Skriv hur bra det är på norra Öland", löd uppmaningen. Det är inte så svårt. Solen skiner. Turister och har kommit. Parkeringarna är välfyllda. Opel firar 150 år så på norra Öland drar nu en kavalkad av gamla oplar runt. I min ålder har man inte sett alla i trafik under sin uppväxt men väldigt många. Jag har förstås redan kunnat utslunga ett "Gevalia Mellanrost" inför åsynen av en Opel Rekord från tidigt 60-tal.
I går var det gökotta på norra udden, vid fyren. Hembygdsentusiaster och fågelskådare, psalm och lite utläggning. Därefter planerade vi en kommande vigsel och vid lunchtid var det dop i Böda kyrka och sedan vigsel utomhus. På morgonen när det blåste kallt undrade jag hur det skulle bli med utomhusvigsel - men solen kom fram och i lä blev det riktigt fint. I bilen hem funderade jag.
I torsdags spelade kantor Marie bröllopsmusik i kyrkan och vi minglade efteråt. Våra kantorer kan ge en vigsel en pampig inramning. Kyrkorummen är bekväma, allt finns på plats. Musiken fungerar. Vad är det för signaler vi sänt så att folk föredrar vigsel utomhus - med alla de risker en svensk sommar dock innebär? Känner människor inte sig hemma i kyrkorummet? Uppfattas rummet som platsen för stora bröllop?
Klart att jag kan ta på mig lite bröllopsbesvär och frakta mig runt med böcker, papper, röklin och stola. Jag kan till och med gilla att viga och se människor stanna några meter bort och följa vigseln - och bli välsignade hela bunten! Men det kanske hade blivit än bättre i kyrkan?
På hemvägen funderade jag över vad som håller på att hända. Håller vi oss med trevliga präster som producerar till avnämare i stället för att bygga levande församlingar, som bär tron? Är detta den verkliga skiljelinjen, den mellan dem som vill en producentorganisation, som kan vara en koncern med lokalkontor, och oss som vill något som heter Kyrka och är något på en gång globalt och lokalt samt har en slags serviceorganisation för detta lokala genom stiften och kyrkokansli i Uppsala? Kan det vara så att i brist på levande församlingar måste producentorganisationen till? Och är det ett problem med att frikyrkligheten byggde församlingar som var egenintressen (vi och dom, vi uttagna ur världen och de kvar iu den) medan vår uppgift är att bygga församlingar som radikalt är till för världen och som därför ständigt förnyas på djupet, inåt och vad ni vill. Den gamla högkyrkliga folkkyrkokritiken uppfattades ju ständigt som en plädering för en frikyrklig församlingssyn - men det var det inte.
Fördelen med att fara 90 km i den heliga tjänsten på norra Öland är att man hinner tänka.
I går var det gökotta på norra udden, vid fyren. Hembygdsentusiaster och fågelskådare, psalm och lite utläggning. Därefter planerade vi en kommande vigsel och vid lunchtid var det dop i Böda kyrka och sedan vigsel utomhus. På morgonen när det blåste kallt undrade jag hur det skulle bli med utomhusvigsel - men solen kom fram och i lä blev det riktigt fint. I bilen hem funderade jag.
I torsdags spelade kantor Marie bröllopsmusik i kyrkan och vi minglade efteråt. Våra kantorer kan ge en vigsel en pampig inramning. Kyrkorummen är bekväma, allt finns på plats. Musiken fungerar. Vad är det för signaler vi sänt så att folk föredrar vigsel utomhus - med alla de risker en svensk sommar dock innebär? Känner människor inte sig hemma i kyrkorummet? Uppfattas rummet som platsen för stora bröllop?
Klart att jag kan ta på mig lite bröllopsbesvär och frakta mig runt med böcker, papper, röklin och stola. Jag kan till och med gilla att viga och se människor stanna några meter bort och följa vigseln - och bli välsignade hela bunten! Men det kanske hade blivit än bättre i kyrkan?
På hemvägen funderade jag över vad som håller på att hända. Håller vi oss med trevliga präster som producerar till avnämare i stället för att bygga levande församlingar, som bär tron? Är detta den verkliga skiljelinjen, den mellan dem som vill en producentorganisation, som kan vara en koncern med lokalkontor, och oss som vill något som heter Kyrka och är något på en gång globalt och lokalt samt har en slags serviceorganisation för detta lokala genom stiften och kyrkokansli i Uppsala? Kan det vara så att i brist på levande församlingar måste producentorganisationen till? Och är det ett problem med att frikyrkligheten byggde församlingar som var egenintressen (vi och dom, vi uttagna ur världen och de kvar iu den) medan vår uppgift är att bygga församlingar som radikalt är till för världen och som därför ständigt förnyas på djupet, inåt och vad ni vill. Den gamla högkyrkliga folkkyrkokritiken uppfattades ju ständigt som en plädering för en frikyrklig församlingssyn - men det var det inte.
Fördelen med att fara 90 km i den heliga tjänsten på norra Öland är att man hinner tänka.
fredagen den 18:e maj 2012
Kund!
Pastor Wisti, han som vill ha en redlig teologisk debatt, ni vet, har för att åstadkomma ett enda inlägg startat en bliogg i syfte att ge sig på dr Borg. "Skam på dig, Annika Borg, heter den. http://blogg.passagen.se/wisti/ Några fler inlägg än detta enda ska det inte bli, får man veta. Riktigt vad trätran går ut på är faktiskt svårt för en utomstående att riktigt fatta. Att pastor Wisti inte kan stava till ordet "kosher" ser man dock. Antagligen icke-språklig examen. Det är inget salighetshinder, dock för saligheten hänger inte på att man kan dra det där med katal, katalta och ketaltäm. Fast kan man, kanske man får en bättre plats i himlen? Eller inte?
Det riktigt intressanta är pastor Wistis besked om hur han återkommande sålt bilder till Seglora smedja. Han tar betalt för varje teckning som publiceras. Nu kunde pastorn inte i sin "vildaste fantasig" tänka sig "att Kristen Opinion skulle sjunka så lågt att man i en vendetta med (ska det inte vara "mot"? DS) en av mina kunder skulle använda sig av något så intimt som en ärligt menad och mottagen ursäkt ..."
Oss marxister emellan: Nu har det teologiska samtalet - eller grälet, om ni vill - inte blivit något annat än en kundrelation. Förr var det något kollegialt, präster debatterade med präster. Nu har detta förtingligats, blivit kundrelation. Ungefär som man kan förstå av Kommunistiska Manifestet. Vem går till begravningsplatsen Highgate i London och lägger en blomma på Kalles grav med repliken "en poäng hade du".
Det riktigt intressanta är pastor Wistis besked om hur han återkommande sålt bilder till Seglora smedja. Han tar betalt för varje teckning som publiceras. Nu kunde pastorn inte i sin "vildaste fantasig" tänka sig "att Kristen Opinion skulle sjunka så lågt att man i en vendetta med (ska det inte vara "mot"? DS) en av mina kunder skulle använda sig av något så intimt som en ärligt menad och mottagen ursäkt ..."
Oss marxister emellan: Nu har det teologiska samtalet - eller grälet, om ni vill - inte blivit något annat än en kundrelation. Förr var det något kollegialt, präster debatterade med präster. Nu har detta förtingligats, blivit kundrelation. Ungefär som man kan förstå av Kommunistiska Manifestet. Vem går till begravningsplatsen Highgate i London och lägger en blomma på Kalles grav med repliken "en poäng hade du".
torsdagen den 17:e maj 2012
Det är inte mycket de fina tål
Syster Kerstins nedärvda kunskap rann mig i minne när jag, utan några som helst förhoppningar, kollade Seglora smedja för att se om något kunde muntra upp mig. Men se! Pastor Wisti tar en paus. Han hade fått så mycket - många? DS - elaka reaktioner på sina teckningar att han nu vill ta en paus.
Vilka var de elaka? Annika Borg, förstås. Hon gör nu tjänst som elak kärring i alla sammanhang. När Annika raljerar, blir pastor Wisti till sig. Han var "inte beredd på den tarvlighet och vilja att slita sönder som det förde med sig". Det låter något. Pastor Wisti visste kanske inte att världen är fallen - eller tänkte att själv få man hugga men varje ansats till försvar eller motangrepp är tarvlighet? Nu visste dock - och detta är själva för-förståelsen - pastor Wisti att vi upplever "en för tiden perverterad kyrklig debatt". Jaha. Fast kanske faktiskt mindre perverterad än pastorn tror. Perversionen är något annat - nämligen det som föranleder debatten.
Min insats räknas till sådant som inte var märkligt. Jag är satiriker. Nå, kanske docent mer än satiriker? Men jag klarar mig. Det är de som kommenterat på denna blogg som åstadkommit att pastorn varken har "orken, lusten eller viljan att delta i ett sådant debattklimat". Nähä. Orkar präster så lite? Vad skulle aposteln Paulus sagt om denna dystra bekännelse?
Vad säger Seglora smedja? "Vi är ledsna för detta men förstår Wistis behov att skydda sin själ och respekterar fullt ut hans beslut."
Jag är också ledsen. Ledsen att jag skrattar, alltså. Men jag tänker på allt som s k högkyrkliga fått utstå under årtionden. Och de har kanske inte kunnat skydda sin själ utan tagit skada men de har inte kastat in handduken efter två ronder, om man säger så.
Dock lägrar sig allvaret, vad har pastor Wisti själv gjort för att skapa ett rimligt debattklimat i Svenska kyrkan? Och vilka är smedjans insatser på området. Smedjan har fått 10000:- av Lunds stift. Ett kreativt samarbete s och m åstadkom detta. SMISK heter den nomineringsgruppen - socialdemokrater och moderater i Svenska kyrkan. Vem i hela världen kan man lita på? Fråga pastor Wisti, en själfull och fiiin präst, säkert med kulturella ambitioner. Fast ingen att stå skuldra vid skuldra med, som Seglora smedja nu lärt sig.
Jag tror att det är läge att nu inte fira Folknykterhetens dag.
Vilka var de elaka? Annika Borg, förstås. Hon gör nu tjänst som elak kärring i alla sammanhang. När Annika raljerar, blir pastor Wisti till sig. Han var "inte beredd på den tarvlighet och vilja att slita sönder som det förde med sig". Det låter något. Pastor Wisti visste kanske inte att världen är fallen - eller tänkte att själv få man hugga men varje ansats till försvar eller motangrepp är tarvlighet? Nu visste dock - och detta är själva för-förståelsen - pastor Wisti att vi upplever "en för tiden perverterad kyrklig debatt". Jaha. Fast kanske faktiskt mindre perverterad än pastorn tror. Perversionen är något annat - nämligen det som föranleder debatten.
Min insats räknas till sådant som inte var märkligt. Jag är satiriker. Nå, kanske docent mer än satiriker? Men jag klarar mig. Det är de som kommenterat på denna blogg som åstadkommit att pastorn varken har "orken, lusten eller viljan att delta i ett sådant debattklimat". Nähä. Orkar präster så lite? Vad skulle aposteln Paulus sagt om denna dystra bekännelse?
Vad säger Seglora smedja? "Vi är ledsna för detta men förstår Wistis behov att skydda sin själ och respekterar fullt ut hans beslut."
Jag är också ledsen. Ledsen att jag skrattar, alltså. Men jag tänker på allt som s k högkyrkliga fått utstå under årtionden. Och de har kanske inte kunnat skydda sin själ utan tagit skada men de har inte kastat in handduken efter två ronder, om man säger så.
Dock lägrar sig allvaret, vad har pastor Wisti själv gjort för att skapa ett rimligt debattklimat i Svenska kyrkan? Och vilka är smedjans insatser på området. Smedjan har fått 10000:- av Lunds stift. Ett kreativt samarbete s och m åstadkom detta. SMISK heter den nomineringsgruppen - socialdemokrater och moderater i Svenska kyrkan. Vem i hela världen kan man lita på? Fråga pastor Wisti, en själfull och fiiin präst, säkert med kulturella ambitioner. Fast ingen att stå skuldra vid skuldra med, som Seglora smedja nu lärt sig.
Jag tror att det är läge att nu inte fira Folknykterhetens dag.
Intresset bakom dopet
Det Trovärdiga och Sannfärdiga Vittnet ringde. Han orkade ta till sig mer av den pågående dopyran. Han visste att beräta att i S.t Jakob i Stockholm ordnas nu drop-in-dop. Var det tårta i församlingshemmet också? Och var det när prinsessan ska döpas? Påhak, liksom. Man kan åka in till stan och få barnet döpt och festivitas liksom på köpet för stan är väl smyckad. Jag säger egentligen Stan, som vi de där födda gör med självklar nonchalans. Borta är tanken att man i de så kallade kringorterna gestaltar en församling där barn döps och tron blir både personlig och lokal med uppföljning genom dopundervisning och konkreta människor i en konkret församling gestaltar kristen närvaro.
Jag ska strax övervinna mig själv och läsa vidare på Svenska kyrkans hem(sk)sida - men var vi inte rätt nyligen överens om att undvika sakramentskristning för att i stället följa missionsbefallningen och med den som utgångspunkt döpa och lära? Antogs inte BEM-dokumentet i denna anda? Nu är jag väl tillräckligt mycket marxist för att begripa att bortom de vackra orden sticker det egentlige intresset fram trynet. Det gäller att skaffa nya medlemmar och dopet är nödvändigt mer för detta än för något annat. Intresset ljuger aldrig eller alltid, välj själva.
Jag kollade lite statistik. 1971 döptes 91000 och 2011 är siffran 59000. Förra året var det 16 813 902 gudstjänstbesök, allt inklusive, Besöken vid huvudgudstjänsten, en seriös mätsiffra, var 1990 - tidigare statistik gitter jag inte dyka in i något skrymsel och ta fram - 9 miljoner och förra året 4.5. Det kan man kalla halvering - och det är en halvering som inte satt särskilt djupa spår eller utlöst larmsignaler. Vi bedriver vårt kyrkliga arbete och begraver idogt men det kyrkfolk vi begraver motsvaras inte av att kyrkbänkarna fylls på i samma takt.
Nu är mitt behov av inspirationen från Kyrkans Hus och dess servrar oerhört. Hur ska jag inspireras om dopet? Jo, jag ska få veta allt jag behöver veta om dop. Det står så. Fast nåt lurt är det - för en liten sidorubrik ställer frågan "Vill du veta mer om dop?" - och då hänvisas jag till "en församling" om jag har funderingar eller vill boka dop. Vet dom mer om dopet i församlingen än i Kyrkans Hus?
"Är det skillnad på dop och namngivningsceremoni?" Bra fråga - och svaret? "Ja, ur kyrkans perspektiv är det stor skillnad. Dop är en en (jo, det står så, DS) fest då vi firar och gläds över att en människa blir del av ett sammanhang. Vid dop bekräftas att man tillhör sin familj och ingår i en större gemenskap, församlingen, kyrkan i världern och Guds stora familj." Bekräftas!? Är det inte något som händer - blir vi liksom inte med och får Gud till far, Kyrkan till mor och Jesus till storebror och en massa syskon på köpet? Knäcks inte döden i dopet? Jo, det kommer: "Att döpas innebär att bli en del av Jesu liv, död och uppståndelse." Men är detta något annat än ren idioti - meningen är floskulös och inget annat. Och biskop Johansson blir bekymrad. Han tycker inte jag ska säga idiot och idioti. Men vad ska man annars säga?
Man måste inte vara medlem för att få döpa sitt barn, heter det. Nä, man kan döpa sitt barn när man vill - vi lever i ett på papperet fritt land. Om vårdnadshavarna vill att barnet ska döpas - alltså få sitt barn döpt - "finns inget som hindrar, oavsett föräldrarnas samfunds- eller religionstillhörighet." Verkligen? Inget? "Dopet är inte knutet till förälders/vårdnadshavares tro eller liv". Inte? Det är en sanning som upprepas också med tillägget: "Svenska kyrkan bejakar homosexuell kärlek och äktenskap." Så fick vi veta det också.
Ensamstående föräldrar är välkomna att kontakta den församling där de önskar få sitt barn döpt. Kunde man inte fått med en vers som mer stimulerar de ensamstående att låta församlingen vara en del av det sociala nätverket?
Man kan ha dop i trädgården, ser jag. Är det den ensamstående förälders trädgård eller vad? Men på ett videoinslag ser jag att dop i hemmet också går bra. Lunds stift visar upp en sämre klädd manlig präst - dop brukar annars vara kvinnliga prästers domän, kolla bilder på dop så ser ni. Enskilt dop går bra. Och dopet har poänger med sig. Den som är döot kan - håll i er! - bli kyrkvärd. "Som döpt och konfirmerad kan man efter utbildning och antagning vigas till präst eller diakon." Är det inte något gränslöst över det hela - i en mening som närmast hör till en diagnos? Lite beskräftigt måste det också bli: "I församlingen har alla döpta något att bidra med." Jaha?
Sedasn tjatas än en gång om att inget finns "som hindrar att döpa barnet, oavsett samfunds- eller religionstillhörighet". Det var tredje gången den saken påtalades. Tredje gången - varför stiger bilden av en koleld på en gård i Jerusalem fram för min blick?
Jag undrar om denna Kristi Himmelsfärds Dag kan lyfta mig? Det är faktiskt alldeles nödvändigt att den gör det. Men vem skriver och vem godkänner hemsidans texter? Biskoparna skrev ett brev om dopet för att väcka min glädje över dopet. Den försvann nyss. Skriv ett brev till! Eller en teologisk tjänsteinstruktion för arbetet i Kyrkans Hus med en konfessionell markering. Vi talar om Svenska kyrkan. Vi är inte en filial till Svenska Missionskyrkan.
Jag ska strax övervinna mig själv och läsa vidare på Svenska kyrkans hem(sk)sida - men var vi inte rätt nyligen överens om att undvika sakramentskristning för att i stället följa missionsbefallningen och med den som utgångspunkt döpa och lära? Antogs inte BEM-dokumentet i denna anda? Nu är jag väl tillräckligt mycket marxist för att begripa att bortom de vackra orden sticker det egentlige intresset fram trynet. Det gäller att skaffa nya medlemmar och dopet är nödvändigt mer för detta än för något annat. Intresset ljuger aldrig eller alltid, välj själva.
Jag kollade lite statistik. 1971 döptes 91000 och 2011 är siffran 59000. Förra året var det 16 813 902 gudstjänstbesök, allt inklusive, Besöken vid huvudgudstjänsten, en seriös mätsiffra, var 1990 - tidigare statistik gitter jag inte dyka in i något skrymsel och ta fram - 9 miljoner och förra året 4.5. Det kan man kalla halvering - och det är en halvering som inte satt särskilt djupa spår eller utlöst larmsignaler. Vi bedriver vårt kyrkliga arbete och begraver idogt men det kyrkfolk vi begraver motsvaras inte av att kyrkbänkarna fylls på i samma takt.
Nu är mitt behov av inspirationen från Kyrkans Hus och dess servrar oerhört. Hur ska jag inspireras om dopet? Jo, jag ska få veta allt jag behöver veta om dop. Det står så. Fast nåt lurt är det - för en liten sidorubrik ställer frågan "Vill du veta mer om dop?" - och då hänvisas jag till "en församling" om jag har funderingar eller vill boka dop. Vet dom mer om dopet i församlingen än i Kyrkans Hus?
"Är det skillnad på dop och namngivningsceremoni?" Bra fråga - och svaret? "Ja, ur kyrkans perspektiv är det stor skillnad. Dop är en en (jo, det står så, DS) fest då vi firar och gläds över att en människa blir del av ett sammanhang. Vid dop bekräftas att man tillhör sin familj och ingår i en större gemenskap, församlingen, kyrkan i världern och Guds stora familj." Bekräftas!? Är det inte något som händer - blir vi liksom inte med och får Gud till far, Kyrkan till mor och Jesus till storebror och en massa syskon på köpet? Knäcks inte döden i dopet? Jo, det kommer: "Att döpas innebär att bli en del av Jesu liv, död och uppståndelse." Men är detta något annat än ren idioti - meningen är floskulös och inget annat. Och biskop Johansson blir bekymrad. Han tycker inte jag ska säga idiot och idioti. Men vad ska man annars säga?
Man måste inte vara medlem för att få döpa sitt barn, heter det. Nä, man kan döpa sitt barn när man vill - vi lever i ett på papperet fritt land. Om vårdnadshavarna vill att barnet ska döpas - alltså få sitt barn döpt - "finns inget som hindrar, oavsett föräldrarnas samfunds- eller religionstillhörighet." Verkligen? Inget? "Dopet är inte knutet till förälders/vårdnadshavares tro eller liv". Inte? Det är en sanning som upprepas också med tillägget: "Svenska kyrkan bejakar homosexuell kärlek och äktenskap." Så fick vi veta det också.
Ensamstående föräldrar är välkomna att kontakta den församling där de önskar få sitt barn döpt. Kunde man inte fått med en vers som mer stimulerar de ensamstående att låta församlingen vara en del av det sociala nätverket?
Man kan ha dop i trädgården, ser jag. Är det den ensamstående förälders trädgård eller vad? Men på ett videoinslag ser jag att dop i hemmet också går bra. Lunds stift visar upp en sämre klädd manlig präst - dop brukar annars vara kvinnliga prästers domän, kolla bilder på dop så ser ni. Enskilt dop går bra. Och dopet har poänger med sig. Den som är döot kan - håll i er! - bli kyrkvärd. "Som döpt och konfirmerad kan man efter utbildning och antagning vigas till präst eller diakon." Är det inte något gränslöst över det hela - i en mening som närmast hör till en diagnos? Lite beskräftigt måste det också bli: "I församlingen har alla döpta något att bidra med." Jaha?
Sedasn tjatas än en gång om att inget finns "som hindrar att döpa barnet, oavsett samfunds- eller religionstillhörighet". Det var tredje gången den saken påtalades. Tredje gången - varför stiger bilden av en koleld på en gård i Jerusalem fram för min blick?
Jag undrar om denna Kristi Himmelsfärds Dag kan lyfta mig? Det är faktiskt alldeles nödvändigt att den gör det. Men vem skriver och vem godkänner hemsidans texter? Biskoparna skrev ett brev om dopet för att väcka min glädje över dopet. Den försvann nyss. Skriv ett brev till! Eller en teologisk tjänsteinstruktion för arbetet i Kyrkans Hus med en konfessionell markering. Vi talar om Svenska kyrkan. Vi är inte en filial till Svenska Missionskyrkan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)