torsdag 8 december 2016

Dumsnäll

Timothy Snyder tar upp frågan om inte det dumsnälla är något för mänskligheten konstitutivt. Det är i boken Den svarta jorden  (Bonniers 2016) och sista avsnittet, där Snyder funderar över hur illa det bli. Jag uppfattar att han menar att det är detta dumsnälla som ställer till det - för med dumsnällheten varsnas aldrig faror. "Snällsim" är ett annat användbart begrepp. Och kalla det vad ni vill, men aldrig godhet.

Hur talar dumsnällheten?
Den säger: "Vi måste göra det bästa av situationen."
Inte det bästa, det optimala. Det bästa av situationen. Det betyder i klartext att det bästa kan vara riktigt rejält uselt.

Till dumsnällheten hör att måla med ord, besvärjelser alltså. De ska hålla verkligheten på avstånd. "Det vill jag inte tro", sa en gammal vän när det blev svårhanterligt med information som inte rymdes inom ramarna för hennes förförståelse. Hon får gärna tänka så. Det enda problemet är att hon är politiskt aktiv. Vi kan inte ha politiker som bestämmer vad de inte vill tro, för det är en intellektuell hållning som leder oss alla (inklusive barn och barnbarn) ut i elände. Det är saklighet som behövs, klinisk saklighet.

Jag skulle kunna misstänkas för att ha kyrkohandboksarbetet i sinnet när jag talar om det dumsnälla. Riktigt så enkelt ät det faktiskt inte. Jag talar om det mänskliga och möjligtvis om ett gemensamt mänskligt drag som förstärks i församlingshemskulturen.

Häng med nu!
Jag skriver inte att evangeliet eller gudstjänstlivet i sockenkyrkan förstärker detta mänskliga drag. Det beror på min övertygelse att just detta dumsnälla drag inte är skapelsegivet utan deformerat i syndafallet. Församlingshemskulturen förstärker detta av syndafall präglade!
Kaffet, kakorna och kanske två sorters mackor i församlingslivet, en med ost och paprika och en med korv och kanske därtill en tomatskiva eller gurka är födoämnen som kreerar en mänsklighet på djupet präglad av det dumsnälla. Ingen oroas. Ingen roas kanske egentligen heller, men framförallt: ingen oroas. Kaffe och bullar gör mig glad.
Jag kan upprepa hänvisningen:
https://www.youtube.com/watch?v=UO2dh0gibH8

Kvar står då människor med övertygelsen att de måste göra det bästa möjliga av situationen. Exempel? Drar arbetet med ny kyrkohandbok mot katastrof, gör de likväl sitt bästa - in i det sista. De går inte utanför ramarna och säger att vi nu måste ta fram Christer Pahlmblads bok Mässa för enhetens skull (Artos), där han drog upp linjerna för en mässordning som skulle fungera ekumeniskt i relation till andra kyrkor och hålla ihop det svenskkyrkliga med möjligheter till frihet på många punkter. Hans poäng är ju att högmässan ska en kyrka ha gemensam, annars är det inte en Kyrka. Köp boken och läs eller leta upp nästan hela boken på kyrkligdokumentation.nu

De dumsnälla går in för att hitta ordningar, som blir snygga kompromisser genom att ge utrymme för allsköns tankegods och mångfaldiga variationer. Det är kanske, om man så säger, inte det mest folkliga. En gudstjänst där innegänget trivs med en liturgiserad Mälardalsteologi - vad tror ni folk säger då? Vet vi inte det?

Jag kan ta valprogram som exempel också.
Att de politiska partierna kör sina politiska frågor med lite stuk efter det kyrkliga, fattar vi. Vad ska de annars göra och vad har de annars i ett kyrkoval att göra? Men valprogram som säger att gruppen X kommer att verka för att förtroendevalda deltar i församlingens gudstjänstliv - hur ska denna kyrkopolitiska målsättning förverkligas? Det vill man gärna veta. Och hur beaktar man vid anställning viljan att delta i gudstjänstlivet? Det var också ett kyrkopolitiskt önskemål. Blir det inte bara dumt - ungefär lika dumt som om ett valprogram överflödar av fromma satser? Jag är alltmer tveksam till denna typ av program. Hade Jesus något sådant program? Knappast, va?

Hur gör Jesus?
Jesus tänker i människor. De har gåvor till tjänst. Några har styrandets gåva, men den är en liten uppgift. Gåvan att visa barmhärtighet är finare och viktigare. Men det finns kompetens i människor att upptäcka och ta tillvara. Det vi kallar representativ demokrati styr mer på person, "vi har förtroende för dig och tror att du kan fatta vettiga beslut i allsköns frågor", än på program.

Program behöver partier som skaffar sig ett knapptryckarkompani. Den arbetsformen kan inte vara Kyrkans. Men dumsnälla varsnar inte faran. De vill så väl och författar välvilligt. Jag blir alltmer tveksam. Hela verkligheten med nomineringsgrupper som sorter de medkristna i fack framstår för mig som okristlig - för att inte säga det: som dum helt enkelt. Varför sitta i en enda grupp och tala om frågor som är gemensamma men då bara med dem som förutsätts tänka hyfsat lika som jag? Inspelet av olika tankar är en rimligare metod för dem som söker Sanning och sammanhang. Där är vi inte alls. Kyrkosystemet är inte byggt så.

När det drar mot kyrkoval, så ställ frågorna om hur de vackra orden i programmen ska förverkligas. Ni kan få svar som avslöjar att det tänks som om Calvins gudsstat skulle upprättas eller en kristen form av sharia etableras. Lyssna nog och följ upp med frågor. Politik är att vilja och det någon vill politiskt blir högst konkret. Det högst konkreta kan vara något helt förfärande när allt kommer till allt. Därför är det tid att debattera och debatterna är demokratins livsluft.

Ska Frimodig kyrka gå fri från kritiska frågor. Alls inte. Det finns inget gudomligt löfte om ofelbarhet ens för denna grupp. Däremot kan Frimodig kyrkas folk kanske tala om konkreta alternativ i kyrkolivet och ha en del bärande förslag. Det brukar vara så. Bortsett från att Frimodig kyrkas folk tycks ha roligast. Skrattsalvorna under kyrkomötet avslöjar. Grupprummet är beläget på avstånd från politikernas rum.

Tillbaka till det dumsnälla, ett drag i vårt mänskliga.
Ska vi göra det bästa möjliga av situationen eller ska vi göra uppror?
Jag ska fundera.
Gå ni och gör sammalunda.
Jag funderar också dagligdags på handboksarbetet. Hur kunde det återkommande bli så här? En räcka misslyckanden som med en slags inre logik styr mot katastrof. Vilken är den inre logik som ger detta utfall? Och vad betyder det när det sägs att "det är värre än du tror"? Det kanske jag skulle vilja veta. Eller inte?

Jag fick en hänvisning till ett klipp om storbarnkammare, där de som arbetar med barnen gärna ska vara av "glad och munter männniskotyp". Det finns alltså en människotyp av detta slag. Det är en tilltalande tanke. Hellre sådana än dumsnälla, tror jag. Fler sådana i det kyrkopolitiska också. Samt i handboksarbetet. Kan inte Kyrkostyrelsen tillsätta denna glada och muntra människotyp i grupper, kommittéer och varför inte fylla Kyrkans Hus med sådana?
https://www.oppetarkiv.se/video/2636196/journalfilm


onsdag 7 december 2016

Designated Survivor

Vi håller oss med Netflix och är därmed alltid uppdaterade när det handlar om maktutövningens mekanismer. House of Cards, The Crown och nu Designated Survivor. Bostadsministern är plötsligt president när (nästan) alla i kongressen och alla i regeringen med president och vicepreseident omkommit då Capitolium jämnats med marken. Jag tippar att det efterhand kommer att visa sig att den nye och ofrivillige presidenten är en överlevare på mer än ett sätt. I det senaste avsnittet jag såg, förekom en extremt misslyckad presstalesman. Han visste det själv och lämnade brådstörtat talarstolen. Det är inte mitt fel att jag tänkte på honom när jag läste Per Eckerdals kommentar i Kyrkans Tidning.

Allas vår vän Sofia Lilly Jönsson skrev i Svenska Dagbladet.
http://www.svd.se/turerna-kring-kyrkohandboken-rena-farsen
Vår vän? Jag har aldrig träffat Sofia Lilly, men jag känner igen kompetens när jag möter den och vill gärna vara hennes vän. Det kan tyckas vara en något ensidig vänskap, men tro mig - vänskap! Vem kan motstå vänskap med en skribent som framhåller det farsartade i handboksarbetet. Vi har, i följe med Karl Marx, gått från tragedi till fars.

Detta tillstånd ska Per Eckerdal kommentera.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/biskop-eckerdal-om-kyrkohandboken-blicken-ar-riktad-mot-framtiden
Vår bästa tid tillsammans var när vi satt i bokhandeln Arkens styrelse och gammal vänskap ska inte förringas. Men vad gör han, när han försvarar idiotbeslutet att Karin Nelson inte skulle få se det material hon ville se? Hade hon begärt att få se klassiska nummer av Kalle Anka & Co eller Fantomen, hade det varit självklart att några tjänsteandar också då ordnat det. Nu gällde saken ett yttrande av Folke Bohlin och här blev det oförklarligt nog nej. Det är så häpnadsväckande att det inte behövs Glühwein för att yrslan ska infinna sig. Men Per försvarar generalsekreterarens beslut att inte lämna ut materialet. Generalsekreterarens? Hon som alltså inte lät mig se revisionsrapporten om SKUT i originalskick. Har vi problem eller har vi problem? Generalsekreterarens mandat går ut nästa år. Så varför försvara detta beslut? Det blir bara dumt!

Per fablar på om att det är bristande kommunikation saken handlar om. Det är ett översåtligt sätt att tala men alls inte sant. Är det en kommunikationsmiss att vi inte fått klart för oss att docenten Christer Pahlmblad är dramats Voldemort? Alls inte. Det har alla fattat. I varje fall alla som läser Bloggardag. Och så kommer det en vers om heta diskussioner på 1970- och 80-talen? Heta? Samtal efter gediget utredningsmaterial där bl a Lars Eckerdal skrivit. Vem minns någon hetta? Det var ett gemensamt och stort ansvarstagande.
"Vi som är lite äldre minns", säger Per. De som är äldre har en tendens att inte minnas, men likväl deklarera hur det var. Misstänksamhetens hermeneutik är ett verktyg som alla "vi äldre" rekommenderas använda, inte minst när vi umgås i minnenas boningar. Gå till läggen, som Mäster i Varberg säger!

Per Eckerdal beklagar det höga tonläget, som inte är en fördel för Svenska kyrkan. Jag håller med. Jag vill inte ha mässmusik av det slaget att den manlige prästen får ta ett kraftfullt tag i genitalierna för att sjunga tillräckligt högt. Det gör ont.

När jag med glädje hälsar ett tonläge, som innebär en befrielse i denna mening, får jag veta, att handboksarbetet pågått sedan 1990-talets slut. Det kanske kan sägas - om man lägger till att arbetet misslyckats sedan 1990-talets slut!

Sist men inte minst får vi veta att projektledarna bidrar med sakkunskjap till en självständig revisionsgrupp, jaha, och "tar fram det material som vi i revisionsgruppen ber dem ta fram". Så vad är då problemet. Att Karin Nelson ville ta fram material hon tänkte kunde vara av värde just för revisionsarbetet? Är inte revision att kolla en gång till? Vilken lektion i latin var det som Per missade ? Re- betyder åter och visio har med syn, granskning att göra. Lektor Per Hyltén och adjunkten Greta Ekstrand hade varit stolta över allt de lärt mig på Katedralskolan i Växjö, helklassisk linje, och som jag nu stolt kan redovisa!

Nu kan jag misstänkas för att lärdomspråla så att blicken inte är riktad mot framtiden, så som Per Eckerdal vill se. Men revision är inte att bara blicka framåt. Den framtidsblicken skulle kunna kallas illusion. Filmen finns kvar. Låtom oss tacka Elof Sundin!
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A

Maria Schottenius, som jag varit vänlig mot i decennier, är på.
Det hedrar henne. Ingen blir väl för den delen förvånad, men de i Kyrkans Hus kanske bör bli lite uppskakade. Ännu en journalist som granskar! Maria har ringt runt och redovisar i DN Karin Nelsons förvåning och Folke Bohlins genans.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/maria-schottenius-varfor-detta-hemlighetsmakeri-kring-kyrkohandboken/

Karin har tre förslag: 1. senarelägg 2. anta texterna, ingen musik och 3. anta det nya arbetet som  tillägg till kyrkohandboken 86.
Allt är förslag som kan diskuteras.
Folke Bohlin själv är generad och illa berörd. I sitt yttrande, det hemliga, har han pekat på att det behövs en bearbetning från grunden. Det är väl därför yttrandet är hemligt.

Designated Survivor - är det folket i det kyrkliga huset eller är det rentav det nya handboksförslaget? Jag funderar. Uppenbarligen pågår något som det inte går att få insyn i. Antje lovade oss något annat än det som nu utspelar sig.
Nämn dock inte namnet som inte får nämnas. Säg inte Voldemort!

Igår firade jag Nikolaus och fick snaps till maten. '
Fick och fick. Jag var ensam hemma med hundarna men i alla fall. Jag hälsade mig som vanligt med att skåla med mig och sa: "Skål Dag. Kul att just du kunde komma."
Fördelen med den hälsningen är att jag vet den vara ärligt menad. Kommer från hjärtat, liksom.
Jag svarade förstås med ett "tack sak du ha!" Fast behövs snaps i tider som dessa? Kyrkohandboksarbetet kunde tänkas vara yrsla nog.
Så är det kanske därför att alldeles för många tänker sig vara designated survivors och har intresse av det. Jag undrar för egen del hur terminalvård av kyrkohandboksarbete ser ut.

tisdag 6 december 2016

Varberg, tisdag

Dr F manade mig att försvara svensk socialdemokrati. "Det är inte bara socialdemokraterna", sa han. Det är sant. Fler politiska partier vill behålla Svenska kyrkan under samhällelig kontroll. Det ligger i de politiska partiernas natur att tänka så.

En sak var de nya relationerna kyrka- stat.
Numera minns ingen (och inom en kvart efter blogginlägget kom en av gästerna på Varbergs Stadshotell för att pepåka, som min moster skulle sagt, att "ingen" är fel, de insiktsfulla minns! Det är svårare att blogga på hotell för andra hotellgäster kan komma och knacka på dörren för att kommentera) . Nå ingen men med bestämda reservationer minns att efter grundlagsändringen vilade denna relation på övergångsbestämmelser. Det egentliga skiljandet handlade om kyrka och kommun - och då är det 1860-tal oh länge sedan. Det fortsatte med det för Svenska kyrkan effektiva skiljandet mellan Svenska kykan ch skolan, som det svenska prästerskapet kämpat för att etablera. "Vad gjorde Svenska kyrkans präster när frikyrkligheten kom? De lärde svenska folket att läsa." Sista steget i skiljandet kyrka-skola togs på 1960-talet. Det är långa böljegångar i processen - men den genomförs. Det är "de små stegens tyranni" vi talar om. I denna morgonstund och i Varberg vågar jag inte ens fästa å dator vilket år folkbokföringen togs bort från Svenska kyrkan. Det var detta de s k folkkyrkovännerna slogs för. Folkbokföringen var under årtionden ett kyrkligt (!) intresse och argumentet att bevara statskyrkosystemet. Ensidigt ändrades systemet. De lokala kyrkliga arkiven fördes till landsarkiven. Så kan det gå.

Steg för steg och samtidigt egentligen skärpt läge när Svenska kyrkan fortsatt är under samhällelig kontroll. Det är så det går till när de politiska partierna ser till att ha kontrollen över Svenska kyrkan. Den processen ska än en gång befästas när det blir kyrkoval 2017. Då kommer Sverigedemokraterna att ta plats i Kyrkostyrelsen, såvitt jag kan bedöma. Och valet blir upptakt till det politiska valet 2018. Intresset kommer att gälla partiernas frågor, inte Svenska kyrkans. Det är just detta som "samhällelig kontroll" betyder. Kyrkans egna frågor kan inte diskuteras av väljarna. Djupare förståelse ersätts av ytligare slagord. "Alla människors lika värde" kommer att utgöra sammanfattningen av vad evangelium betyder och politiker kommer att avslöja att de inte har en susning om vad firman egentligen tilklvekar när de ska tala om det kyrkliga.

Det är, som jag påpekat, inte så konstigt om politikern C i vart fall under 50 år inte ägnat söndagsförmiddagen åt gudstjänst utan haft viktigare ting i skogen för sig. Detta förhållande hindrar dock inte politikern från att ha bestämda synpunkter på Svenska kyrkan lära och liv samt förstånd att dra upp gränserna som i mer än 50 år under söndagsförmiddagar varit just i högmässan. Detta, som på sitt sätt inte är så konstigt, är just det som är - konstigt. Han ställer upp i kyrkovalet och kompletterar så sina kommunalpolitiska uppdrag... När det kommer politiker från andra sammanhang än själva Kyrkans liv handlar det om att den samhälleliga kontrollen ska upprätthållas.

Återstår alltså att upprepa kravet på libertas ecclesiae? Ja, Kyrkans frihet är grundkravet. Men förutsättningen är ett kyrkligt självmedvetande, dvs ett gudstjänstfirande folk som förmår hävda sin identitet. Det är när det gudstjänstfirande folket saknar självkänsla, jag kommer inte på ett bättre ord just nu, som andra kan ta över och utöva den samhälleliga kontrollen. Borde det inte bli lite svettigt de kommande månaderna när de samhälleliga kontrollerna ställer sig upp och talar stort om Svenska kyrkan för att hamna i en beslutsposition? Jo, och det är då vi ska ställa den existentiella frågan - var har du under årens befunnit dig söndag förmiddag och var befinner du dig nu när Kyrkans klockor kallar? Det är detta som är den existentiella frågan.

I Varberg återstår överläggningar men dessförinnan frukost.


måndag 5 december 2016

Tonen på sociala medier

Diskussionen om tonen på sociala medier engagerar. Den sägs vara förskräcklig. Det kan vara svårt att tillägna sig. Ton har med röst att göra, inte med skrivna ord. Då handlar det inte om ton utan om sak.

Pröva ordet "idiot". Det är det grekiska ordet för vanlig fotsoldat, vanlig alltså. Idiotos. Maskulinum därtill. Nu kan begreppet idiot användas i många sammanhang:
Teologiskt kvalificerat i rytande ton: Djävla idiot. Klassisk svensk genitiv för att ange idiotens verkliga tillhörighet i det andliga, eller?
Det kan sägas upprört: Idiot.
Eller uppgivet: Idiot.
Bra slutreplik.
Nu kan det också sägas med ett smeksamt tonfall: Min lilla idiot.
Så det långa talets korta mening är at ett skrivet ord alls inte kan ton-bestämmas.

Vad är det då som upprör?
Sakinformationen, förstås.

Mikael Mogren, min vän, har varit Canterbury och i England jaja googlat på sitt namn och hittat två hatiska inlägg. Om jag förstod sammanhanget rätt bottnade hatet i att Mikael gråtit publikt när han skulle tala om barnen som drunknade i Medelhavet. Jag såg inslaget i tv när det sändes och kan redovisa två reaktioner.
Han gjorde sig inte till utan slogs av förtvivlan. Det är en sund reaktion.
Men den andra reaktionen var att denna förtvivlan inte ska vara i det offentliga, lika lite som prästen ska gråta vid begravningsgudstjänsten. Det får hanteras på annat sätt hur förtvivlat det än kan kännas.

Jag vet att det kan vara populärt i somliga kyrkliga kretsar med gråtande biskopar och jag vet att folk som inte befinner sig inom denna magiska krets blir till sig. Fejkar biskopen? Försöker han ta över kritiken mot flyktingpolitiken med tårar, som vi inte kan försvara oss emot, och vad tänker vi i största allmänhet om de religiösa och deras hövdingar? Jag varsnade problem.

Mikael fick utstå spydiga kommentarer. Det är detta som blir illa tålt, att någon ironiserar över en annans känslor. Sakinformationen om detta avståndstagande kan uppröra.
Det man kan lära sig är att använda andra medel i det offentliga eller vara tyst tills vidare. Av en läkare kräver jag kompetens, inte tårar. Det gäller biskopar och präster också, kanske. Med motiverat ursinne går det att tala om de döda barnen i Medelhavet. Kanske effektivare.

Jag tar ett annat exempel.
Det är nu inte de gråtande som kommer till tals utan de med medelklassiga värderingar och hållningar, antar jag. Där finns en codex om vad som ska - kan - får sägas och vad man ska vara tyst om, sådant vi inte nämne. Uppträder man inte som denna klass önskar, blir det kritik över tonen. Så August Strindberg, vars samtliga verk hade varit i farozonen och de polemiska hade hamnat under domen om August skrivit i sociala medier och inte i press och böcker eller skådespel. Han bröt med den goda smaken och skrev upprörande. Sant? Upprörande! Det räcker för att frågan om sanning inte ska ställas.

Det tredje exemplet handlar förstås om översåtarna.
Den översåte är icke av kvinna född som uppskattar kritik eller ens kritiska synpunkter.
En veritabel översåte vill alltid från sin position göra slut på all antydan till kritik, ty översåtarna är de upplysta, illuminati. De vet bäst. Om vi inte förstår detta, beror det på att vi inte "har hela bilden klar för oss". Det heter så. Hur dumt det än är.

Är Rowan Williams kanske modellen? När Trump vann presidentvalet talar Williams om massdemokratins död. Massan har ingen politisk makt men får välja monark då och då. Massan kan inte välja och vi behöver därför söka "a humane alternative". Att det alternativet skulle kunna vara demokratiska grundvärden och allvarliga politiska medborgarsamtal och inte bara politik för konsumenter är inte det Williams lyfter fram. Han vill ha alternativ till demokratin. Överheten talar.

Rowan Williams möts av näthat. Hans lösning är "mumbo jumbo lingo" och han hanteras med karaktäristik som en man "with the wisdom and cultivated looks of Albus Dumbledore of Hogwarts".
De religiösa översåtarna är inte roliga men polemiken mot dem, kanske. Eller inte. En fin man som Rowan Williams, ärkebiskop före detta och allt. Vi får nog ta avstånd från tonen mot honom. Mumbo jumbo lingo! Oförskämt.

Slutsatsen?
Det är ändå inte tonen det handlar om, det är de ord som uppfattas vara oförskämda. Visst ska vi inte dela in i "vi" och "dom" heter det och just detta gör de. Vi vet alla hur det går till. Och varför inte. Om det går vägen är detta den enklaste metoden att hantera kritik. Vi kan vår Thomas Kuhn. Men vi vet också tillsammans med samme Kuhn att vid ett givet tillfälle, raserar den kritik som dömdes ut också de största byggen. Vetenskapens revolutionära struktur fungerar så. Därför är den kloka metoden att integrera kritiken och med tillkämpat lugn säga som Hägerstrom: "Värdeomdömen endast livar framställningen."

Ska man inse detta, måste man besinna vad en pigg, käck och munter blogg egentligen är.

Hur det var i går?
Högmässa som jag deltog i och så trevligt folk från pastoratet på fest.
Kluriga frågor och psalmquizz som underhållning. Skulle då min själ bedrövas?

söndag 4 december 2016

Charlemagne, söndag

Det blev en ofrivillig sovmorgon. Sådant kan få drabba pensionister men det var alltså, som sagt, ofrivillig. Jag trodde att jag skulle vakna när adventsstjärnan utanför sovrummet tändes. Det gjorde jag kanske men ackomoderade mig bara så att hundarna kunde hitta sina favoritplatser i min säng: foxterriern i knävecken, kooikern på kudden. Det är som det ska. Vakthunden med chans att titta sig omkring och terriern i grytet. Hunden på kudden kollar därtill om det finns någon hand, som kan klia henne och om detta händelsevis finns, klappar hon handens innehavare vänligt. Allt som sker med en hundtass är vänligt. Att den har klor är i sammanhanget betydelselöst. För hunden. Det är bara vänligt.

Charlemagne?
Jag lurade er att tro att jag är i Charlemagne. Det är jag inte. Men jag har läst honom. Carl Magnus Adrian har skrivit boken Luther. Om kamp och frihet, Argument förlag 2016. Den är under december månad billig, sa förlaget. Hundra spänn.  Carl Magnus - Charlemagne - berättar historien på ett enkelt sätt genom att följa platserna men det är inte utanverket utan det som tänks och sägs och händer som blir ärendet. Snygga bilder därtill. Insikter och utsikter, om ni vill sammanfatta perspektiven i boken.

Språket är lättfattligt. Till och med jag fattar, och funderar på om detta är en julklappsbok till något tonårigt barnbarn. Hade jag varit församlingspräst, hade jag beställt 50 böcker men förlaget har inte så många ex kvar att jag kan ge er min första idé - att göra 50 julklappspaket och dela ut vid julens gudstjänster till dem som antecknar sig för tre studiegudstjänster och ett bordsamtal. En lista och så bok i januari, när förlaget har fått hem fler hade det fått bli. Men under våren hade jag slagit till.
Nu är jag inte församlingspräst och församlingsprästerna som är nuförtiden är nog 1. svårt överlupna och 2. har redan planerat sina ledigheter under våren. Men OM?

En studiegudstjänst är en gudstjänst söndag eftermiddag. Den består av att folk läst på i boken och så snappar prästen ett tema och utlägger det kort. Det kan bli små samtalsgrupper utan redovisning i kyrkan (med en slurk kaffe) och sjunger man någon Luther-psalm, välsignas och går hem.
Första gången kunde handla om kampen och tredje gången om friheten. Däremellan gör man helt enkelt en musikgudstjänst med Lutherpsalmer och lite Bach. Fjärde gången blir ett bordsamtal - men inte under fastetid. Först kanske en inledning i kyrkan om Käthe och därefter till församlingshemmet. Öl och korvar,  surkål (?) samt glammande. Med öl menar jag inte lushunnabier. Med korv avser jag korv. Vad talas det om när det är bordsamtal. Några repliker från Luther samtal kan prästen ge. Kortleken för bordsamtal kanske kan konsulteras för små teman.

Detta är enkelt, så enkelt att idén kan ackomoderas för privat bruk. Alla kyrkoanställda är ju så upptagna. Men några vänner kan bestämma sig för att läsa Carl Magnus och samtala fyra gånger under våren. Det värsta med det kyrkliga är när planerna blir så storslagna att ingenting händer.

När ni läser Carl Magnus Adrians bok ska ni inte vara sura felfinnande teologer. Hade ni varit sådana, hade ni dock kunnat fundera över avsnittet om ämbetet och anfört Luther. Det blir tillkrånglat det där med att vi är kungar och präster när vi håller oss med en präst i församlingen - som är kung han också, liksom vi är kungar, och vad ska vi präster med en präst till och skulle inte en kristen replublik införas för om alla är kungar, behövs då en kung?
Ändå finns också för Luther en poäng med att viga präster och handpåläggningen är inte en mänsklig tradition utan Gud gör och ordinerar präster. Vatten i dopet, bröd och vin i mässan och handpåläggning vid vigningen är yttre tecken, säger Luther i Genesis-föreläsningen. De evangeliska kan kalla prästvigningen rätt förstådd för ett sakrament (Apologin).

Om nu Gud gör präster, är det något särskilt inte med dem utan med ämbetet, som vi brukar säga.
Sic impositio manuum non est tradition humana: sed Deus facit et ordinat ministros.
WA 43,599
Det sista är en hänvisning till Luthers arbete. Weimar-upplagan.

Har jag inte bråttom till högmässan nu?
Inte förrän kl 16 i Hallaryd med den nye kyrkoherden Kalle Wallerstein. Personalen får ytterligare förlustelser i församlingshemmet därefter.






lördag 3 december 2016

Nej!!!

Den 2 december om aftonen läste jag att professor Karin Nelson från Norges Musikhøgskole i Oslo, lämnar kyrkohandbokens revisionsgrupp. Då tror ni att jag satte mig för att kolla min e-post? Icke! Det var Kyrkans Tidning som gjorde sig mödan att deprimera mig också en fredagskväll. Dom ger sig liksom aldrig.

Borde det inte varit e-post från Kyrkans Hus och närmast ett  åliggande för mig att öppna e-posten?Självfallet. De som fylkas i Kyrkostyrelsen ska uppenbarligen inte besväras med den här sortens informationer. Jag blir inte förbannad i kristen mening, dvs utan Gud och utan hopp i världen.
Jag blir kanske inte ens överraskad. Själv fick jag ju inte läsa den omaskerade/ocensurerade rapporten om SKUT. Ingen i styrelsen, de som ansvarar, har såvitt jag vet fått veta. Så varför skulle vi informeras om Nelsons avhopp?

Vad var det förbryterska hos Nelson?
Hon ville se expertutlåtandet Folke Bohlin avgett när det gällde 2012 års handboksförslag.
Det är givetvis en fullständig rimlig begäran.
Den avslogs!

Rätt av professor Nelson att gå, förstås.
Men vem var det, namn och personnummer, som vägrade henne detta?

Kyrkostyrelsen får en del att avhandla när den möts om ett par veckor. Det finns tydligen ett pressmeddelande, där Per Eckerdal uttalar sig. Det har jag inte lyckats hitta i cybervärlden. Jag säger ett: vi var bättre förr. Ungefär när vi var 18-22 år gamla. Sedan bär det rakt utför! Syndafallet återverkar. På biskopar också. Eller just?

Det är bara svagsint att mörka material av detta slag.
Jag menar att statsministrar, finansministrar, utrikesministrar och försvarsministrar i utsatta lägen får ljuga i nationens intresse. Men det slutar där. För de kyrkliga frågorna gäller, bortsett från själavård,  öppenhet.

Biskoparna håller ihop.
Biskop Per och biskop Esbjörn, som det så folkligt heter, har i denna fråga svagsinnet gemensamt. Om Karin Nelson vill ha ett referensmaterial och om hon hamnat i revisionsgruppen på grund av sin kompetens ska hon ha tillgång till allt!

Öppenhet gäller alltså inte i kyrkohandboksarbetet.
Kunde det bli värre? Eller för den delen bättre, för dem som odlar misstänksamheten inför handboksarbetet. Jag påminner nu inte om Voldemort, namnet som inte får nämnas i kyrkohandboksarbetet. Eller ska jag ta risken? Christer Pahlmblad!

Man behöver inte vara Sherlock Holmes, men faktiskt inte ens dr Watson för att fatta att något är konstigt när just Christer Pahlmblad ska hållas utanför handboksarbetet. Där sitter Esbjörn - som liturgisk expert? Och Per som ordningsman??

Tro mig, de lurar oss allihop. Men fråga mig inte vilka "de " är - för de arbetar i det fördolda och styrelsen fattar absolut ingenting. Nada. Jag fattar ingenting heller, mer än att med en ny tro måste komma en ny liturgi. Går ni på något som avslöjas när folk känner sig nödgade att hoppa av för att material hemlighålls?

Nu undrar jag om någon tidning ser till att få fram Folke Bohlins yttrande. Jag hoppas kanske inte så mycket på den kyrkliga pressen som på en pitbull typ Sofia Lilly Jönsson. Henne gillar jag av ett enda skäl.:Hon framstår som reko, en med integritet. Som reko framstår inte hanteringen av Karin Nelson.

Professor Nelson har ett konstruktivt förslag. Att anta ett tillägg till 1986 års handbok. Det verkar i dagsläget mycket konstruktivt. I övrigt gäller som alltid, att den som tiger samtycker. Vi andra säger alltså: Nej!!! Nu får det vara slut på konstigheter i och kring arbetet med en ny kyrkohandbok.


fredag 2 december 2016

DDR-Abteilung Sätila

Jag fick höra att Radio Sjuhärad hade ett inslag från Sätila,där det pågick strid. Jag lyssnade och fann den gewöhnliche striden. Ein Kampf und eine Kampfgruppe, nicht wahr?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6574164

Allvaret besinnade jag omedelbart.
Shibbolet-formuleringen fattades. Det stod inte att både kvinnor och män var välkomna att söka kyrkoherdetjänsten. Om detta inte står utskrivet, är det alltså inte så? Jo, vi har lagar och ordningar - men det ska sägas ändå. Det finns sådant som måste sägas. Inte som fakta som levereras utan som besvärjelse. DDR!

Det är inte lätt för mig, som kommer från en jämställd släkt.
Jag tvekade i ämbetsfrågan, eftersom jag fann att de teologiska argumenten var svaga. Jämställdheten hade dessförinnan gjort saken självklar för mig. Men det fanns en del besvärande inslag. Jag var 17 år gammal och fri att fråga. Det blev som det blev. Det beror inte minst på den omständigheten att jag kommer från en familj som aldrig riktigt lyckats falla i farstun för stupiditet. Det är Morsans fel om inte någon annans. Morfars kanske eller Mormors, men det vet jag inte.

Drivande i annonsens utformning påstås kyrkoherden och kontraktsprosten Anders Reinholdsson ha varit. Tydligen är detta enligt "stiftet" olämpligt. Det var därför jag  jagade fram annonsen också. Källkritik, ni vet.
http://www.satilapastorat.se/lediga-tjanster/

Und hast du mir gesehen! Inte ett ord, det avgörande, om att alla oavsett kön är välkomna att söka. Låt oss nu bortse från att i Svenska kyrkan är det så och att det i landet Sverige är förbjudet att könssegregera vid tillsättning. Vad är det för trams som återfinns i texten?

Annonsen inleds som en kärleksförklaring.
Om det är kyrkoherden som utformat den, kunde kanske kyrkorådet sträckt på sig och varit glatt? Det är inte alla kyrkoherdar som går i pension med en kärleksförklaring till den församling de lämnar. Men det kan, jag medger det, vara fel att skriva rent ut att det finns utvecklingsmöjligheter eftersom denna sakupplysning kan skrämma lättjefulla präster. Det insagda är ju beskedet att i vårt pastorat ska du arbeta.

Det kommer en precisering om vad sysslan går ut på. Förkunna evangeliet om Jesus Kristus på Bibelns och bekännelsens grund. Men hållningen är inte repristinerande: för vår tids människor och med öppenhet för förnyelse. Inte bara snack utan hockey, kan man förstå. Närvaro (prästgården vill annonsören ska bebos), samhällsansvar och utveckling av arbetet med barn och ungdom.

Det var det hela.
Naturligtvis var det dumt med allt detta, som skulle kunna locka. Och allra mest klandervärt var det alltså att kyrkoherden mödade sig att (på kyrkorådets önskan?) få ihop en annons. Det hade naturligtvis varit bättre om de förtroendevalda bläddrat i andra pastorats annonser, klippt och klistrat ihop något som såg ut som allt annat.

Bråket - själva striden om tillsättningen av kyrkoherde i Sätila - som börjat när annonsen totas ihop, vilket lovar mera, kanske kan verka rekryteringsbefrämjande?

Bråket handlar om inställningen till kvinnliga präster.
S och C vill välkomna - men inte majoriteten, heter det. Jag är inte övertygad om att detta är att förstå striden rätt. Det kan vara så att den frågan är den allt annat överskuggande just i Sätila och Hyssna, men den kan också visa sig vara en konstruktion. Mary Österström, min vän, vill ha ett jämställdhetsperspektiv. När Lennart Brunander C, stöttar henne, tycker jag att också en så stark kvinna som Mary borde bli lite orolig över sällskapet. Brunander har varit riksdagsman. Say no more! Jo, han ska citeras: "Båda könen ska känna det inbjudande att söka", säger han. Tala om kontaktannons. Bonde söker fru? Nämnde jag att karln har varit riksdagsman C?
Lägg orden på minnet: Båda könen ska känna det inbjudande att söka. Detta kan bli en klassiker.

Nu kommer annonsen ut.
Man kan fråga de sökande som eventuellt lockas. "Var det magkänslan som fick dig att söka eller ett övervägande av mer intellektuellt slag?"
"Nej, det var könet som kände det inbjudande."

Herre, du var förr ditt folk nådig.
Med vishet har du gjort dem alla, läste vi.
Och så blev det så här!

Tycker ni inte lite synd om kyrkoherden, han som ville skriva en annons för att locka arbetsvilliga att söka en tjänst i ett pastorat han bär under sitt hjärta? Det gör jag.
Hur kommer det sig att så mycket bara blir DDR-dumt i Svenska kyrkan?

Jag läste förresten Per Eckerdals drapa i Torsdagsdepressionen.
Han slutar med det översåtliga att han inte väntat sig ett inlägg på Kyrkans Tidnings debattsidor på den nivån. Jag fick för mig att biskopen Eckerdal inte menade att nivån var för hög. Han vill bara ha havliga inlägg. Han avfärdar skribenten med att "han inte förstått vad han läst".
Vi andra förstår vad vi läser, när vi läser Per Eckerdal. "Das haben wir früher gesehen", som vi brukar säga. Just idag firas förresten Tryckfriheten 250 år i Sverige. Det är friheten att skriva dumheter på låg nivå!

Det är bara de som in i märgen är övertygade demokrater som
1. inte behöver rapa upp självklarheter och
2. förmår uppskatta debatt. Demokratins livsform, som ni kanske minns.
Det tycks mig som om vi lever i en annorlunda tid. Dummare på många sätt.
Båda könen ska känna det inbjudande att söka, som det heter.
Bonde söker fru.
Ska bli kul att se vilka som söker Sätila, må jag säga.

Kyrkohistorisk dokumentation från 1990-talet:
Ärkebiskopen fick påpekat för sig att det vid den högtidliga gudstjänsten inte fanns någon kvinnlig präst med. Detta misstag ställdes till rätta. Pastor Siellerså kunde tas in. "Men vad ska hon göra?" frågade den gudstjänstansvarige. "Ställ henne bakom en stenpelare", löd ärkebiskopens svar.
Också ärkebiskopar kan tröttna på det DDR-dumma. I varje fall han. Det kallas ärkebiskoplig integritet. I sakfrågan var han för kvinnliga präster. Eller inte emot?