torsdag 21 juni 2018

Tema: Förändring!

När jag tänkte på Antje, "ärkebiskopsparet" Jackelén, slogs jag av hur konsekvent mycket är. Hon gör alltså stiftsbesök två gånger per år. Vanvett. Hon har Heinz med sig. Trevligt.

I kyrkoordningen framträder Svenska kyrkan som stift och församlingar. I verkligheten framträder Svenska kyrkan på en helt annan nivå, som koncernledning med regional och lokal struktur. Fokus har flyttats upp eller bort, välj själva hur ni vill se saken. Bloggardag tänker att Svenska kyrkan styrt ner i det andra diket. Nu gör en ärkebiskop två stiftsbesök per år och möter folk från kommunen, biografen, ICA, Partex (vad nu det är), Rödakorskretsen, bandyklubben, idrottsföreiningen och två hembygdsföreningar

Minns att biskopsmötet inte är så värst gammalt som institution. Svenska kyrkan var i hög grad en stiftskyrka med bundenhet för prästerna till sitt vigningsstift, det s k stiftsbandet. Det gav stiften olika andliga profiler. I efterkrigstiden blev det stora problem inte bara med folkomflyttningar utan också utifrån insikten att Svenska kyrkan alls inte var rustad att möta det nya samhället med en annan samhällsideologi, en som inte byggde på praktiserad kristen tro. Vem skulle föra Svenska kyrkans talan? Ärkebiskopen med ett minimalt kansli? Diakonistyrelsens sekretariat som väl i sin helhet rymdes i en järnvägskupé för åtta personer (SJ 2 kl)? Alla legala frågor sköttes av en särskild byrå på Ecklesiastikdepartementet och i stiften inrättades, med start i Växjö, stiftsråd (motsv) för den frivilliga verksamheten, alltså allt som inte var lagreglerat. Det var en rätt illa rustad organisation. Men mycket av värde gjordes där trots den enkla utrustningen, Gestetnermaskiner för att stencilera var dock bättre än spritstencilerna i pastoraten. Hette tingesten verkligen "Vervielfältigungsapparat" på tyska så är begreppet värt att lägga på minne och använda.

Stiftskyrkorna fick sköta strukturfrågor. Manfred Björkquist, den idealisten, visste inte riktigt att  umgås med kommunalpolitiker i Stockholm. Det kunde efterträdaren Helge Ljungberg, som förmådde tömma ett par glas och nå samförstånd om tomter och kvoter för kyrkbyggen. Så blev han väl också svensk mästare i episkopala kyrkinvigningar?

Förändringar behövdes och den avgörande var det nya "kyrkomötet", som också fick läromyndighet. Biskoparna flyttades till åskådarplats. Just detta var avsikten. Biskoparna hade annars haft för mycket att säga till om eftersom de var de enda som visste att de skulle sitta i kyrkomötet och kunde samråda om gemensamma insatser. De andra valdes. På så vis kom också partipolitiseringen av kyrkomötet till och detta kyrkomöte tog förändringsmandatet till sig. Det blev som det blev.

Grundfrågan, som aldrig lösts, är förstås frågan om nationalkyrkans roll. Den kan försvaras som viktig missiologiskt sett. Inom nationen ska missionsarbete bedrivas och det betyder att samordningen blir viktig liksom en del väl förankrade initiativ. Det måste egentligen vara möjligt att driva en kyrkostruktur på det viset, förutsatt att dialogerna åt alla håll fungerar. Dessutom måste den nationella nivån samordna en hel del av det internationella, det är självklart. Men detta kan ske samtidigt som stift och församlingar har sina kontakter världen över.  När dett blommar i tusentals kyrkor i gudstjänster och församlingsliv och allt detta vitala söker sina samband kan nationalkyrkan bidra.

Nu är det inte riktigt så. Mängder med kyrkor ståtar med ett rudimentärt gudstjänstliv och verksamheten bedrivs främst för den åldrade medelklassen inte sällan av personal, som tröttnat på det hårda yrkeslivet och föredrar ett liv i "Kyrkans tjänst". Att det därmed blir ett problem för gudstjänstfirarna att de sällan eller aldrig möter den söndagslediga personalen i gudstjänsten, behöver vi för dagen inte nämna.

Kommer det då passligt ett reformationstillfälle att fira sätts fokus inte på hur 1500-talets reformation syftade till att föra Kyrkan tillbaka till det apostoliska och därmed det sant katolska (det dogmatiska) utan på hur förändring alltid måste genomföras. Just detta var inte reformationens ärende, men det är ett underordnat faktum. Bara vi förändrar har vi förnyat. Vem går på det, egentligen?

Resultatet har blivit att Svenska kyrkan framträder som nationell nivå med ärkebiskop och kommunikatörer. Som lök på laxen genomför Antje nu den fundamentala förändringen att hon reser ut i stiften för att på lokal nivå möta kommunföreträdare för att lyssna och lära. "Jag är här för att lära mig mer, få intryck att ta med mig i mitt arbete, sa ärkebiskop Antje Jackelén ödmjukt när hon gästade Amnehärad-Lyrestad pastorat under tisdagen", som vi läser i Mariestads-Tidningen (19/6). Detta har tidigare ingen ärkebiskop fått för sig att göra, men med den nya aldrig beslutade strukturen (jämför Kyrkoordningen!) kan det tyckas konsekvent. Lika konsekvent att Antje gör besök i andra kyrkor i upphöjt majestät omgiven av någon eller några portföljbärare men aldrig på ett sätt som uttrycker det för Svenska kyrkan konstitutiva; episkopal och demokratisk, dvs med ett betydande lekmannainslag. För en sådan kyrka borde det te sig främmande att hierarkin ensam representerar denna kyrka utomlands. Svenska kyrkan vill inte ha den ordningen. Andra kyrkor vill. Och uppenbarligen Antje.

Ser vi alltså en förändring där ärkebiskopen blir riksbiskop? Detta var vad tidigare ärkebiskopar på allt sätt ville undvika. Inte Antje. Hon ger sig två gånger per år in i andra stift samtidigt som hennes eget geografiska ansvarsområde minskats för att ge henne tid att vara just ärkebiskop. På kansliet fördelas tidigare äb-uppgifter på andra för att Antje ska få det som hon vill. Då kan också ärkebiskopsrollen i grund förändras. Det sker steg för steg. Och självfallet utan debatt. Det sker liksom utan vidare.

Vi får inte bara en toppstyrning utan också en styrning på själva toppen. Vad säger Kyrkan? Antje svarar. Vad tycker Svenska kyrkan om Israel? Antje svarar och viftar med ett positionspapper. Vad säger Svenska kyrkan om läget i Afghanistan? Antje vet för hon har träffat en minister på en av sina många resor i främmande land.  Vad gäller om minskande siffror för medlemskap och gudstjänstfirande eller frågor om församlingsbygge? Här verkar Antje något tystare och mer oprecis. Det är också en förändring. Ärkebiskop Gunnar Hultgren var i all sin diplomatiska och byråkratiska framtoning lidelesefullt intresserad av siffror som beskrev framtiden och genom sin hustru Astrid på spåret när det gällde pastoralt arbete som de franska arbetarprästernas. Vad händer i församlingarna? Antje vill lära sig mer och reser till Amnehärad-Lyrestads pastorat, där kyrkoherden finner besöket "hedrande" och "väldigt roligt" när pastoratet "får stå i fokus för ärkebiskopen under en hel dag".

Det är de små stegen som avslöjar fundamentala förändringar. En vän i Lunds stift var helt klar över den saken och alltså inte bara Bloggardag. Det är nog tid att föra ett samtal om vad en ärkebiskopsgärning ska innefatta för att inte bara åstadkomma förändring utan förnyelse. Kyrklig förnyelse. Kanske ska vi också öppet samtala om vad det betyder för Svenska kyrkan att hålla sig med en ärkebiskop som är mindre svenskkyrklig än vilken pensionerad högkyrklig komminister eller kontraktsadjunkt som helst. Att KG Hammar håller käft om det som nu pågår kan Bloggardag förstå. Kanske också att Weman och Wejryd gör det. Werkström är förhindrad liksom Sundby och Brilioth – men vad skulle de sagt?

Är det bara Bloggardag och hans vän i Lunds stift som varsnar vanvettet? Nå, snart är det Almedalen. Nya framträdanden för Antje, som börjar få scenvana.

I morgonväkten slog Torsdagsdepressionen till. Firma Johansson & Johansson jagar Antjes påstående att Kristus inte längre är inkarnerad.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristus-har-lamnat-ett-tillstand

På detta svarar Antje med att ansluta sig till S:t Thomas av Aquino i hans Summa Theologica. Referensen fick hon inte rätt, det är i band IV, 57,6 frågan om himmelsfärden ställs. Räkna Bloggardag till godo att han läser Thomas före kl 6 på morgonen. Poängen tycks vara inte den Antje anför utan att Kristus fortfarande efter himmelsfärd kroppsligen kan komma och möta enskilda (liksom på den yttersta dagen). Så kom Kristus till Saulus/Paulus (Apg 9 och 1 Kor 15:8).

Läser jag verkligen Thomas fel när han menar att Paulus ser just Kristi kropp, den inkarnerade? Johansson & Johansson får nog komma oss till hjälp för Bloggardag har fått för sig att Antje inte läser Summan rätt. Skulle Thomas tänka något annat än att det är den inkarnerade som uppstår, blir upptagen till himmelen och nu sitter på Faderns högra sida där alltså stoft som av jorden var i himmelen sin boning har? Antje har nog inte bara fått referensen fel utan missförstått vad som faktiskt hävdas i Summan om man läser innantill och får referensen rätt.

Är det för den delen verkligen sant, som Antje hävdar, att "den mest levande teologin föds ur insikten om teologins dilemma och ur viljan att leva i detta dilemma"? Bloggardag försöker för sin del undvika begrepp som "Kristushändelsen" och ogillar att man slänger sig med latinska uttryck för att förvirra läsaren bort från den fråga som faktiskt ställdes.

Det låter fint, men vad betyder de uppräknade latinska begreppen och vad betyder det Antjes skriver? "Teologins lockelse är evig sanning, medan tiden är dess kris" – och så ska "våra teologiska begrepp" tydligen kunna vittna om Gud i olika sammanhang och tider. Fan tro't. Bloggardag gör det inte. Men fint låter det.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kristi-narvaro-och-teologins-dilemma

onsdag 20 juni 2018

Trovärdig tro

Trovärdigt heter bladet från Svenska kyrkan i Växjö. Det ska komma i brevlådorna men å lantegendomen fungerar inte detta. Jag stannar vid Örs kyrka för att se om det finns något för barnen att få. Det kan fungera. Det fungerade senast. Alltså har jag fått mig något till livs för min andlighet. Men vad?

I stället för att skriva minnesteckningar över döda präster, som han skulle gjort för flera år sedan, ägnar sig biskop fd Johansson åt annat. Nu vikarierar han tydligen som domprost. Han påstår i bladet att "kyrkportarna är mer öppna än vanligt" och efter den långa vintern har fd Johansson krupit ur sitt bo, får vi veta. Varje söndag firar vi att livet vann.

Redaktören för publikationen beskriver också sommaren.
"Känn in sommaren, längtan, glädjen och närheten. Gärna i en kyrka nära dig."
Bloggardag kan följa tankegången:
"I kyrkan får alla plats och Gud tar aldrig semester. Det kan låta som en klyscha men kyrkportarna är öppna för alla som behöver och vill känna trygghet, gemenskap, glädje eller bara lite närhet av någon eller något."

Vi måste väl ändå vara många kyrkokristna som alls inte känner igen oss i denna verklighet? Varför skulle vi? För det första har vi inte så mycket plats i kyrkorummen att alla får plats, inte ens alla som bor i Sverige. Trygghet, gemenskap och glädje – tja. Det är minst sagt att ta i. Närhet om man sitter ensam i en kyrkbänk? Eller avser saken egentligen Gud; Fadern och Sonen och Anden, som inte tar semester? Bloggardag ogillar talet om "gemenskap" som försäljningstrick. Saken är allvarligare än så. Apg 2:42

Bloggardag känner igen det terapeutiska budskapet. Vart tog det moraliska vägen? Operasångaren Larsson intervjuas och han kommer oss till hjälp. Det finns en passion hos alla: "Det gäller bara för alla att hitta den där passionen som gör att man vaknar på morgonen och känner att man är glad för att gå och göra det man ska, och ser fram emot dagen som kommer." Det kan man säga, men den som kämpar med sin sommardepression blir inte glad över budskapet.

Därefter slås ett slag för friluftsgudstjänsterna och oron att man inte skulle höra vad som sägs avhandlas. Däremot inte oron för att man skulle höra just vad som sägs. "När vi är utomhus tvingas vi präster vara rakare, tydligare och kortare i det vi säger, om någon ska ha en chans att hänga med. Och så bjuder sammanhanget in till att hålla formen för gudstjänsten enkel." Vi förstår. Fast kanske inte riktigt. Betyder detta att "vi präster" inte är raka, tydliga och korta i vanliga gudstjänster?

Sedan får vi repliken från en man som är i kyrkan "en hel del". På sommaren. Han åker runt lite och han kan besöka en tom kyrka. Att ingen annan är där tycks honom viktigt. Pastoralchefen lägger ut texten. Kyrkan är Guds hus. "Kyrkan är också församlingsbornas och medlemmarnas hus. Det är hit man ska kunna gå för att andas, för att be, för att tända ett ljus, dela gemenskap, vara själv."

Pastoralchefen broderar på temat: "Kyrkan är ju din, och förhoppningen är att du ska finna det du söker och kunna andas lite djupare efter det. Att du ska få något med dig av stämning och känsla eller tankar och ord. Gud är alltid hemma, så stanna till en stund och lyssna på tystnaden eller dela gemenskapen kring något av det som händer i våra kyrkor och i vår verksamhet. Välkommen hem."

Nuförtiden i denna religionsform talar tystnaden. Kyrkorummen byggdes för att Guds Ord skulle höras och gestaltas och detta var något bortom känslor och ljuständning. Stämning var något lätt suspekt, stämningskristendom sågs nog som opium för folket i vart fall av gammalkyrkliga präster.  Förhoppningen är att jag ska hitta det jag söker. Den gamla förkunnelsen gick ut på att Gud sökte mig.

I natursköna Öjaby, till vilken del numera Ormesberga församling hör, är det underhållning och kaffe hela sommaren: sommarsånger, musikquiz, musik och berättelser från Kenya, blandade visor till dragspel, Taube och andra svenska favoriter, Gott och blandat med den kände pensionären Leif Adolfsson, bondkomik, Värends spelmansgille samt pastor Selinder med Taube, Winnerbäck och jag – och några till.

I Ormeberga kyrka? Gudstjänst 15 juli kl 14 och den 26 augusti samlas man vid kyrkan för att åka på friluftsgudstjänst. Kaffekorg och något att sitta på får man ta med sig själv. I den för ansenliga pengar nyrenoverade Bergs kyrka (som Ormesberga tidigare var annexförsamling till) är det tre gudstjänster under sommaren, men tydligen firas ingen mässa. Däremot samlas man för friluftsgudstjänst på gamla kyrkogården i Berg tillsammans med hembygdsföreningen den 12 augusti kl 14. Det blir kaffe.

Temat för Trovärdigt är "Blomma ut!". Redaktionens sammansättning borde vara föremål för en genusanalys och ska det ändå analyseras kunde det eventuella sambandet mellan att bära den frukt som består och maningen att "Blomma ut!" klarläggas rent religionsvetenskapligt.

Bloggardag höll på att glömma att komminister Nordmark "med personal och en massa ankor" har ankrace och friluftsgudstjänst i Tofta kanal den 26 augusti kl 10. "Kom med din plastanka och tävla!" Onekligen kunde det locka att se Anders Nordmark med personal ha gudstjänst i kanalen, ankorna inte att förglömma.

"Trovärdigt var ordet", sa Bill. "Värt att tro", sa Bull. Bland alla namnen i bladet fanns namnet Jesus inte med såvitt Bloggardag kunnat se. Men Trovärdigt är tryckt i 46 000 ex på FSC-märkt papper och av svanenlicensierat tryckeri. Det är förstås trovärdigt.

Försumma inte de lokala bladen från Svenska kyrkan. De är den lilla låda man kan öppna för att se hur det verkligen går till och vilket budskap som torgförs. Vill någon skicka en publikation av detta slag är adressen
Bloggardag
Östra Järnvägsgatan 18
342 61 Moheda

tisdag 19 juni 2018

Antje tänker verkligen så

Svenska kyrkan är inte Israels fiende, skriver Antje i ett svar till Israels ambassadör, men Svenska kyrkan har en officiell hållning i frågan eftersom det finns ett stort engagemang för Israel och Palestina. "Därför har ett positionsdokument tagits fram av, (kommatecknet är Antjes! DS) den av kyrkomötet valda kyrkostyrelsen – enligt den demokratiska ordning som Svenska kyrkan arbetar efter." Vilken är den officiella hållningen? "Vi driver och främjar arbete för en rättvis fred." Sedan kommer det allra bästa: "Samtidigt står det enskilda medlemmar, frivilliga och anställda, fritt att uttrycka andra åsikter." Annika Borg nämns som ett exempel på att många röster hörs.
http://www.dagen.se/debatt/arkebiskopen-svenska-kyrkan-ar-inte-israels-fiende-1.1159181

Men hur är det med den officiella hållning som medlemmarna står fria från?
Positionsdokumentet antogs den 15 december 2016 med siffrorna 12-3 i kyrkostyrelsen. Som ersättare kunde jag skriva en särskild mening:

Ett positionspapper är en politisk viljeyttring. Ett sådant dokument kan diskuteras i sak. Det har inte skett. Positionspapperet bärs inte av en bred opinion eller ens av en enig kyrkostyrelse.

Kyrkostyrelsen har ingen särskild ämneskompetens och har inte arbetat med sakfrågorna.
Jag menar emellertid att grundfrågan handlar om i vilken mening en folkyrka, den storhet som kallas ”Svenska kyrkan”, som sådan kan ”använda sin identitet” för att verka, bekräfta, stödja och ta ställning för eller emot i politiska frågor. Kyrkans kallelse är en annan. Kyrkan rustar människor för ansvarstagande i världen genom politiska partier och rörelser. I partier och rörelser kan positionspapper som är politiska viljeyttringar formuleras.

Att det antagna dokumentet skulle behövas för personalen att luta sig emot, som det sagts, tror jag inte. Att det finns, som också sagts, ett oerhört intresse för vad Svenska kyrkan tycker om konflikten Israel och Palestina kan vara riktigt, närmast då som ett intresse av att använda Svenska kyrkan som politisk påtryckningsgrupp. Kyrkostyrelsen borde se till att Svenska kyrkan inte ens i bästa syfte kan användas så.
Dag Sandahl


Det mest uppseendeväckande med den här sortens dokument är att de inte diskuterats i sak. Dokumentet körs igenom. Det var på samma sätt med Kairos-dokumentet, som kommit till som ett studiepapper och sedan fick en helt annan dignitet. När kyrkomötet skulle anta dokumentet fanns det inte att läsa. Jag fick ringa min synnerliga vän på Bilda och fråga om hon hade något överex i någon gömma. Det hade hon. Daniel Tisell stod i talarstolen och frågade hur många som läst detta viktiga dokument, själv var han tydligt entusiastisk och ville dela sin entusiasm med många. "Hälften", sa han lite slokörat när folk på anmaning räckte upp händer som tecken på att de läst. Det var en övertolkning. En fjärdedel av de beslutande som bäst. Så går det till. Man kan glatt anta ett dokument som de flesta av beslutsfattarna inte läst.

Så går åren och med tilltagande ålder blir det med positionspapper som med vin. De mognar. Ingen minns hur de kom till utan de betraktas närmast som en koran, nedfallen från himmelen. Och Antje tror orden, de som satts samman till meningar i Antjeborg och sedan entusiastiskt eller mindre entusiastiskt antagits som officiell hållning. Men, detta är ett viktigt men, vi har fortfarande frihet att tänka som vi vill. Detta måste Antje särskilt markera. Vad som händer den som tänker annorlunda än positionspapperet och är dum nog at framhålla den saken är klar. Något jobb på internationella avdelningen är inte att tänka på. Positionspapperet slår till!

Håkan Sandvik, född 1954, bekymrar sig nog inte om missade anställningar. Hans genomgång "Israel och Nakba – 70 år. Drömmen blev till sand" i Svenska Jerusalemsföreningens Tidskrift nr 2/2018 bär syn för sägen. Han konstaterar att drömmen om en tvåstatslösning inte kan realiseras. Så där står Antje och glor i sitt positionspapper men måste förklara för Israels ambassadör att Svenska kyrkan inte är Israels fiende. När man politiserar en kyrkostruktur blir det just så här dumt. Tänk om Israel hade identifierat Svenska kyrkan som fiende och skickat sina styrkor till Uppsala som en gång de skickades till Lillehammer? Borde folket i Antjeborg ha risktillägg om Antjes budskap inte blir trott? Eller borde hela den svenskkyrkliga hållningen omprövas. Vad har Svenska kyrkan att säga om tvåstatslösningen inte är möjlig, inte längre möjlig eller aldrig har varit möjlig?

Naturligtvis är det uppseendeväckande att en  ambassadör utsätter en kyrka för hård kritik.
http://www.dagen.se/debatt/israels-ambassador-krav-ett-slut-pa-svenska-kyrkans-hat-mot-israel-1.1157861#.WyNbDpn3bqE.twitter
 "En arrogant och förmäten formulering" kallar ambassadören Ilan Ben Dov Antjes fras om att Svenska kyrkan menar att Israel har rätt att existera. Ambassadören är uppenbart uppbragt. Kritiken av Israel kallar han "en fix idé". Ambassadören har "väldigt svårt att förlika sig med att Svenska kyrkans hållning mot Israel är så fientlig". Och han ser Svenska kyrkan agera som en politisk organisation med en politisk agenda". Den särskilda meningen om positionspapperet skulle kunna komma att uppfattas vara rätt. Men frågorna är komplicerade

Det var massakrer i Deir Yassin och Kafr Qasim 1948 respektive 1956, liksom arabisk propaganda som fick till följd att många palestinier flydde – och det var inte en ovälkommen flykt för israelerna. Moshe Dayan såg gärna motsvarande flykt österut år 1967. Tom Segev beskriver stridernas för- och efterspel i sin bok 1967, Israel, The War, and The Year That Transformed The Middle East, Metropolitan Books 2005

Segev blundar inte för problemen. Han påpekar också att förövarna vid Kafr Qasim dömdes. De hade skjutit män för att de inte följt order om mörkläggning, men de som kom från arbetet hade ingen aning om något beslut om mörkläggning. Det hela var mord på oskyldiga. Men ni ser Israels hållning. Brott döms i domstol. Att sedan straffen blev symboliska, hör nog också till bilden. Det finns också en israelisk opposition mot politiken att med bulldozers skövla hem och trädgårdar. När det gavs order om detta frågade några soldater "är vi inte judar?" och hade tänkt sig en annan hållning.

Västbanken erövrades av den israeliska krigsmakten, men detta var inte riktigt en del av planen. De hemliga samtalen med kung Hussein från år 1963 mellan kungen och Yaacov Herzog i London skildras av Tom Segev. Det är lite rörande. Segevs slutsats blir att Israel år 1967 missade möjligheten att lösa flyktingproblemet (aa s 522 t ex). Det Bloggardag inte förstår är hur ockupationen av ett stycke av Jordanien, som Jordanien sedan inte gör anspråk på, blir Palestina så där utan vidare. Det bör förklaras på lättfattligt sätt.

Nu är Israel inte en vanlig stat och tänker inte införa en lagbestämmelse om mågkultur. Staten är judisk. Det innebär begränsningar. Denna stat har ockuperat en del av Jordanien, som beboddes av araber som nu är palestinier. Har verkligen Svenska kyrkan någon kompetens att säga något klokt för en fredsprocess som andra inte kan säga och kanske har sagt? Det tänker tydligen Antje och spelar stor politiker. Sådant brukar sluta illa för de kyrkliga. Som Ordföranden, den Store Rorsmannen, så träffande uttryckt saken: Inga träd växer upp till himmelen. Kanske inga ärkebiskopar heller?

Minns i allt detta hur orden föll: "Samtidigt står det enskilda medlemmar, frivilliga och anställda, fritt att uttrycka andra åsikter." Negera den satsen, som Antje tyckte sig ha skäl att formulera! Ni träffar Antje så här i sommartid enklast i Almedalen. Fast denna vecka ska hon till Skara stift på någon slags visitation, för det är väl inte räfst- och rättarting i ärkebiskop Angermannus stil? Hon tänker sig tydligen vara ärkebiskop på ett för Svenska kyrkan helt nytt sätt, en driven politiker i allsköns frågor och på något sätt överordnad rubbet. Åke Bonnier hade inte vett att stoppa tilltaget att Antje i annan biskops stift träder fram som Svenska kyrkans högsta höna och inte nöjer sig med att vara Prima.

måndag 18 juni 2018

RÄTTELSE! Inga egentliga problem i Karlstad? RÄTTELSE!

Först blev det fel på de där enstaviga eckerdalingarna. Det är svårt att skilja mellan de enstaviga:  Erik, Jan, Lars och Per till exempel. En observant läsekrets hjälper till att skapa klarhet vem som skrev vilken avhandling.

Värre ändå tycks det mig att Bloggardag förstorat allvaret i Karlstad-reduktionen. Om småkyrkor stängs är nog inte så allvarligt för en moské ska tydligen byggas och biskop Dalevi ger besked om att det är samma Gud som tillbedes i islam, kristendom och judendom.  I papperstidningen hette det just så: Muslimer, kristna och judar tillber samma Gud. På nätet var rubriceringen "Religionsfrihet kräver generositet". Det är i sig ett egendomligt påstående men det ser vackert ut. Varför skulle egentligen en lagfäst fri- och rättighet kräva just generositet?

Om det nu är samma Gud och alla rätt kan bedja sitt Fader vår behöver ingen rädas vare sig fan eller trollen, har den värmländske poeten klarlagt.

Tolerans ärt en grundbult i Dalevis kristna tro.
Tro det!
Följden blir väl att det där med kyrkobyggnader just inte är avgörande viktigt. Det finns andra gudshus i närheten.

https://nwt.se/asikter/insandare/2018/06/13/religionsfrihet-kraver-generositet



Hög tid att agera och kanske reagera

Det "politikerna" i Karlstad beslutat om kyrknedläggning för att kunna behålla personal lockar Bloggardag att tänka.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stora-neddragningar-vantar-i-karlstad-pastorat
Referensen till Erik Eckerdals doktorsavhandling, som levererades av en insiktsfull person i en kommentar, utgjorde ved på den intellektuella brasan i hjärnkontoret. Hög tid att agera!

I Karlstad kan de fatta vilka beslut de vill. Nu borde den kyrkliga forskningsavdelningen i Antjeborg, kanske i samarbete med Karlstads universitet, få till en forskningsprojekt på temat "vad händer?" De kyrkliga reträtterna kommer att bli många så Kyrkostyrelsen borde anslå medel för att vi ska få veta vad som sker i det som sker i Karlstad. Bloggardag kan antyda några frågor:

Hur fattades beslutet och på vilket underlag? Vilka alternativa förslag fanns att ta ställning till? Vilken var hotbilden och hur formulerades de nya djärva målen? Vilka var de drivande aktörerna? Vilken pastoral praxis ledde till de uppenbara nedgångarna? Finns det ett logiskt samband mellan de strategier som gäller i Karlstad och det utfall som leder till kyrkstängningar? Kan man under en generation tillbaka se vilka avgörande beslut som påverkat och lett till ett uppenbart misslyckande – givet att stängda kyrkor ska uppfattas vara ett misslyckande? Var det en folkkyrkoteologi som var ursäkt för pastoral lättja som resulterade i det som nu sker? Rekryterade stiftet helt fel folk till prästeriet? Är det själva den kyrkopolitiskt givna normaliteten i det svenskkyrkliga som blir svenskkyrklighetens fall i Karlstad?

Vilka blir effekterna av stängningarna? Blir folk på plats upprörda och lämnar när de får mindre för sin kyrkoavgift? Blir några upprörda för att mormor eller farmor inte längre enkelt kan ta rullatorn till den kyrka med aktiviteter hon flitigt besökt? Vad gör de? Vad säger facken? Vad skriver lokaltidningarna?

Vilka stadsdelar är det Svenska kyrkan avyttrar lokaler i? Jag kollar Herrhagskyrkan och anar ett svar. Mitt i stadsdelen finns den, men inte i framtiden? Ser vi en historisk reträtt tillbaka till vad då?
https://www.svenskakyrkan.se/karlstadspastorat/herrhagskyrkan-do

Vad säger personalen egentligen om intervjuarna i det forskningsprojekt som behövs kommer och förklarar, att de anonymiserar det som berättas? Får vi höra något annat än budskapet i ett pressmeddelande från kdet eniga kyrkorådet då?
Hur uppfattar personalen egentligen att det är att arbeta i en nedläggningshotad upplevelseindustri? Påverkas rekryteringen av ny personal, dvs får Karlstads pastorat dåligt rykte?

Finns det några trogna kyrkobesökare i de berörda områdena och vad tänker de om situationen? Hur hanteras deras sorgereaktioner pastoralt? Betyder en avyttrad kyrka att en grundbult i deras tro och liv tas bort?

Hur reagerar "politikerna" i stiftet och på riksplanet när de hör om besluten i Karlstad? Blir de mentala effekterna stress och skräck vid tanken att så här ser framtiden ut? Hur tar "politikerna" ansvar för detta? Vill de ens se och förstå situationen?

Medge att en brett upplagd beledsagande, observerande undersökning med ordentliga utblickar när det handlar om pastoralteologi och pastorala strategier (i tiden både framåt och bakåt) skulle kunna visa sig vara något synnerligen värdefullt.

Hur gjordes de ekonomiska övervägandena? Vilka faktorer styrde och fanns det fakta att utgå från eller mest förnimmelser? Medlemstappet har varit 12% i Karlstad. Är det jämförelsevis mycket eller lite? Fattas beslut av detta slag av människor som inte bara befinner sig inom kritcirkeln utan gärna befinner sig där och inte förmår se något mer?

Många frågor går att ställa i ett beledsagande forskningsprojekt. Blir detta projekt någonsin av? Gör kyrkostyrelsen en insats?

I lördags var det tid att ta sig till Bergs kyrka, den nyrenoverade. 6-7 miljoner kostade det att sätta kyrkan i stånd. I den delen av världen bor 300 personer. De präster som kom ut på 1960-70-talen och fick vara med om kyrkbyggen, fick för sig at kyrkor byggdes för att gudstjänst skulle firas. Den gudstjänstfirande församling som i 13 år fått hålla till i en källarlokal visste vad längtan innebar.

På anslagstavlan kunde den intresserade kyrkkonsumenten se att det inte var mycket till gudstjänstliv i kyrkorummet men i alla fall en konsert den 3 juli. Fyra (4) präster stod som resurser för församlingslivet också i Berg. Dessa fyra möter församlingen occasionally, det ska nog heta så. Skulle inte fyra präster tillsammans kunna dra runt ett gudstjänstliv i den för 6-7 miljoner nyrenoverade kyrkan så blir Bloggardag häpen. Men frågan kanske inte gäller prästerna utan något helt annat? Kyrkorummet skulle saneras, renoveras och öppnas. Det var det viktiga. Sedan fylls rummet efterhand med aktiviteter. Gudstjänsten var inte Prio Ett. Vem lurade vem?

På väg till Rydaholms kyrka i går  tog Göran Rosenberg till orda. Ja, han var inte på väg till Rydaholm men i etern kom hans krönikeartade synpunkter. Jag lyssnade lätt fascinerad.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6977893

Varför fascinerad? Han talade som om han beskådade ett nytt fenomen, trodde han. Han kunde ha beskådat Svenska kyrkan och upptäckt en grundhållning i hanterligt format för en journalist att granska som illustrerade precis det som Göran Rosenberg förklarade sig vara emot.

När det gäller frågor om demokrati och minoritetsskydd, det som kännetecknar demokratin och skiljer den från majoritetsdiktaturen, är Svenska kyrkan ett lysande och avskräckande exempel. Frågan är om den kommer att fortsätta vara det. Eller mer precist: frågan är hur länge Svenska kyrkan fortsatt kommer att vara ett avskräckande exempel. Det är ju möjligt att denna struktur är på reträtt bortom räddning och att Wenck aldrig kommer. Kyrkosystem har fallit samman tidigare och löftet gäller inte kyrkosystemens överlevnad utan Kyrkans.

Pröva nu den tes Göran Rosenberg driver i sin krönika: "Demokrati är ett konstitutionellt reglerat majoritetsstyre som förutsätter hänsyn till minoriteter. Ett samhälle där en aldrig så stor majoritet tar sig rätten att fritt undertrycka en aldrig så liten minoritet är inte en demokrati." Det är, menar Rosenberg, ett auktoritärt system. Gäller samma förhållande sålunda när vi skärskådar Svenska kyrkan, en enligt lag evangelisk-luthersk, demokratisk och rikstäckande folkkyrka? Ni kan motivera era svar utan natt behöva redovisa dem. Men en omständighet i sammanhanget var att det gavs utfästelser, löften, som minoriteten litade på och som på något demokratiskt sätt, som alltså inte ska uppfattas som demokratiskt utan som auktoritärt, avskaffades.

Om grundläggande demokratifrågor ställs är det inte säkerrt att allt förblir som majoriteten bekymmerslöst tänkt sig. Det inytressanta blir de nya frågorna som demaskerar det gamla lögnväsendet. Ni vet det där med att driva kyrkosystemet med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Den som lever får se hur det blir. Hur reagerar ni på möjligheten att systemföreträdarna skoningslöst kommer att jagas av hederliga granskare som ser att de förvaltat ett lögnsystem som nu imploderar? Inte heller svaret på denna fråga behöver ni redovisa men det står alla och envar fritt att fundera.

söndag 17 juni 2018

Ja se präster!

Bloggardags problem var insikten att en del som skulle bli präster aldrig skulle komma att leverera, inte få folks förtroende i det andliga men väl kunna använda prästeriet som plattform för än det ena, än det andra egna projektet. Skallet på präster som faktiskt arbetade men var utsatta därför att de i en fråga vidhöll vad som sagts när Beslutet fattades, noterades. Men allra mest kunde de insiktsfulla notera den talande tystnaden. Bloggardag höll detta för att vara förakt för vanliga människor. De borde ha fått rätt information om vad sakfrågan gällde. Det fick de aldrig. De fick inte heller veta vad biskopar var kapabla till bakom skål och vägg, översittarfasoner kan förstärkas hos en biskop. Bloggardag har noga läst den lilla sannskildringen Djävulen älskar biskopar.

Bloggardag älskar sina fördomar. Det är helt mänskligt, kanske alltför, men i alla fall. Det fanns massor med präster som höll igång, gjorde vad de skulle och lät det därmed vara. De drog runt det kyrkliga tröskverket, gick i pension och var nöjda med de hedersbetygelser de höljdes med. Kanske hade de fått vara med när en ny kyrka byggdes. De flyttade in det gamla konceptet i de nya lokalerna och avvisade alla pastoralteologiska utmaningar. De gjorde som de alltid gjort och de högkyrkliga var, det visste alla, fel och därmed hade de fel. Fördomen är närmast banal. Det hade i den tiden gått att göra annorlunda och därmed skapa en levande, folklig kyrka. Det hade också gått att ge "fel" men arbetsdugliga präster de större resurserna för innovationer. Nu skulle de gå kvar som komministrar eller vara inlåsta som kyrkoherdar på landet. Svenska kyrkan betalar ett högt pris för de inlåsningseffekter som åstadkoms. Det var kyrkopolitiskt rätt men kyrkligt sett helt fel.

Minns den tidigare biskopens ord om en församling han besökte: "Någon sådan här församling har vi inte i hela Karlstads stift." Så mycket mer intressant är det då att man just i Karlstad organiserar reträtten, den svåraste militära manövern. Inget säger att den blir enklare i det kyrkliga. Vad händer? I de områden där kyrkor avyttras kommer medlemmar att lämna. De kommer att uppfatta sig illa behandlade när deras kyrka, som de kanske rätt sällan gått in, slår igen. Varför ska de då fortsätta betala. Lägg namnet Harald Cohén på minne. Han kommer att bli herostratiskt ryktbar. Komminister P påpekade att domprosten Cohén talade om "politikerna", so  han prisade. Han kallade dem så, inte förtroendevalda.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stora-neddragningar-vantar-i-karlstad-pastorat

Kyrkoherden som var berusad är en annan ryktbarhet. Nu ryktade domkapitlet honom. Först med en varning för att han tydligen upprepat var full på en resa med konfirmander. Nu med tre års prövotid för att han varit full vid ett dop, om det nu verkligen blev ett dop. Ni som hämtar stimulans genom en kyrklig publikation som utkommer på torsdagar har kunnat läsa skildringen: Efter ett en anhörig till barnet läst en bibeltext ska prästen ha klappat händerna och utbrustit: 'Nu har vi ett barn till döpt!' varpå medarbetaren tänkte 'Hjälp, barnet är ju inte döpt än. När prästen sen ska ha lyft upp barnet fick medarbetaren upplysa om att vatten inte hade hällts ned i dopfunten. Prästen ska även ha hoppat över trosbekännelsen.

August Strindberg eller Selma Lagerlöf hade kunnat göra något åt detta. Blev barnet döpt? Hur vet domkapitlet det? Hoppas man på det bästa, som när Swedenborgsdopet underkändes men på något sätt ändå int. Är det, som den som begär utträde ur Svenska kyrkan, sjunger: "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?"

En kyrkoherde är förman i tjänsten. Hur har hans medarbetare det på jobbet, ja det heter ju så numera? Har biskopen och kapitlet skaffat sig förstahandskännedom om saken eller pustar de ut efter att ha beslutat om tre års prövotid och så hoppas man på det bästa.
https://www.stockholmdirekt.se/nyheter/prast-fran-taby-var-berusad-under-ceremoni/reprfk!2PVPCypXmiffDH5eiqOYg/
https://www.dn.se/sthlm/provotid-for-prast-som-var-berusad-under-dop/

Så tar vi oss till Ludvika, där de politiska partierna skulle intervjuas.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/kyrksnack-stoppas-efter-kritik-mot-nazistintervju
Svenska kyrkan är, som bekant, relevant. Alla partier var välkomna. Eftersom nazisterna är en del av samhället, ska också de intervjuas, tänktes det. Men det hela sket sig och kyrkoherden gjorde avbön med förklaringen att han varit för naiv. Målande uttryckte han saken så: "Jag får lägga mig platt." Han blev lika platt som mannen som blev överkörd av en ångvält och las in på lasarettet avdelningarna 8–13. Men NMR är en verklighet i Ludvika, så vad ska kyrkoherden göra? Det vet han inte. Kanske kunde han läsa på om hur det tyska kyrkolivet omgestaltades på 1930-talet och undersöka vad de som stod nazismen emot skrev? Till det kunde komma en liten studie om vad den ekumeniska rörelsen hade att säga om framväxten av de totalitära systemen. Men inte ens i Ludvika kanske insikten slår till, att Kyrkans plikt att tala för rätten kan leda till martyriet. Det måste Kyrkan vara beredd på. (E. Geismars bidrag Die Totalitätsanspruch heutigen Staates und das christliche Freiheitsverständnis, i Totaler Staat und christliche Freihet, Forschungsabteilung des Oekumenischen Rates für Praktisches Christentum, Geneve 1937,  s 105)

Själva ansatsen för studien var insikten om allvaret i en situation där den ständigt  tilltagande sekulariseringen av människors tankar och handlingar och den totala staten möjligheter blir något som inte går att förena med den kristna förståelsen av det mänskliga livet (aa s 1). Alltså studeras kyrkan, staten och folket. Det är kanske det stora tema som kyrkoherden i Ludvika får ta sig an. När han inte ska intervjua lokalpolitikerna längre blir det väl tid över i sommar? Eller kanske studier i demonologi? Kyrkoherden har konstaterat att Nordiska Motståndsrörelsen driver en djävulsk politik. Med denna infallsvinkel finns det mycket at göra. Exorcism till exempel.

I dag kommer vi att notera 5,5 miljoner sidvyer på Bloggardag. Det är uppseendeväckande främst med tanke på att ingen läser bloggen.






lördag 16 juni 2018

Mansdyrkan i Svenska kyrkan

Det har funnits en traktan om en ingående skildring av de decennier då mansdyrkan rådde i Svenska kyrkan. Nu tycks denna traktan bottna i en felläsning av ordet "kvinnokyrkan", som jag hämtat från den feministteologiska litteraturen, så jag borde gå fri. Men kör i vind. Lite om mansdyrkan skadar nog inte. Jag levererar på beställning.

Jag antas ha varit med om den tiden när det var mansdyrkan i manskyrkan. Var det på kontraktsprosten Harry Ljungars tid som kyrkoherde i Moheda då? Eller var det när Gunnar Urselius kom som vice pastor, ni minns i väntan på pastoratsregleringar tillsattes inte tjänsterna med ordinarie innehavare. Skulle Gösta Sundberg, som fick tjänsten som ordinarie, vara den som mansdyrkades? Eller komminister Nils Norrlin? Själva föreställningen om mansdyrkan ter sig som grundfalsk.

Nu har jag dock hört talas om den manlige kyrkoherden som kom in till syföreningsdamerna, slog sitt könsorgan i bordet och sporde: "Känner ni klangen, flickor?" Jag hade gärna återgett denna historia, men avstår. Jag har inte övertygats om att den är sann. Kanske är den inte ens rolig. Bloggardag har alltid så svårt att bestämma sig.

I Moheda, what is local is real, var det i övrigt bortsett från kyrkvaktmästare Fransson, kantor Olsson och söndagsskolläraren Jinnersten inte mycket manfolk. Det fanns förstås gott om karlar i kyrkoråde, men detta fenomen var utanför söndagsskolbarnens synkrets. Pojkarna var i söndagsskolan också en minoritet.Jag var inte särskilt gammal, 7 år kanske, när jag förstod att praktiserad kristen tro egentligen inte var något för riktiga killar. Än mindre för vuxna karlar. Och prästerna rekryterades uppenbarligen bland dem som inte var ljushåriga som jag. Stellan Oltéus, vars fru var lärare i Moheda, såg vi då och då. Han var den unge prästen och mörkhårig. Egentligen hade jag aldrig sett någon präst med lingult hår. Jag säger inte att saken bekymrade mig. Jag konstaterade mest faktum. Jag är lite osäker på om jag, som gillade en del med gudstjänst för söndagsskolbarn, funderade på hur det skulle gå till att som vuxen man hålla på med det där som en kyrkokristen gör på söndagar, för det var ju en kvinnokyrka jag såg och min traktan att bli avvikande var inte så markerad. När jag sedermera skulle bli officer var detta inget större problem. Man kan gå då och då utan att det väcker uppseende. Men man kan förstås inte gå varje söndag om man är man utan att bli avvikande, det fattade jag.

Nå, jag konfirmerades. Farbror Sven var inte exponent för mansdyrkan, det måste man säga. Hans fru Barbro var lärare på Kronoberg och självständigt tänkande varelse. Det gällde i hela folkhögskolemiljön. Henrik Svenungsson och Birgitta, GA Danell och Inga, Nils Bondeson och Inga-Lisa, Bengt Hallgren och Anna-Lisa, Ingvar Hector och Brita, Jan Redin och Lisa, Nils Nicklason och Gudrun, Lasse Rye och Sylvia, jag kunde fortsätta uppräkningen länge. Här fanns gott om prästfruar och hyfsat med prästdöttrar för att mansdyrkan inte skulle vara det som främst slog en som intryck. Några var för ämbetsreformen, Barbro Hultman hade suttit i kyrkomötet 1958, de flesta tycktes dock inte övertygade. Svenska prästmän med normalt friska och pigga döttrar brukar för övrigt inte – nolens volens – vara predestinerade för att dyrkas i sin manlighet. Sådana döttrar är nämligen inte födda i farstun utan oftast på BB..

Hur var det med kvinnokyrkan dåförtiden? Den var verklig, verkningsfull och verkligt billig. Det är en av insikterna i boken En annan Kyrka att kvinnofrågan inte behövde lösas eftersom den redan var löst. Prästfruarna gjorde insatser och det ledde till kyrkliga satsningar på prästfruar med särskilda prästfrudagar, prästfrukurser och prästfruresor i det krigshärjade Tyskland t ex. Prästfruarna skolades för sitt gratisarbete. Och det fanns en bataljon sådana, som kunde hantera alla arbetsuppgifterna genom att inte arbeta heltid i den yrken de var utbildade för. Så hur många kvinnliga insatser gick det på en präst? En prästfru i de flesta fall och så syföreningsdamer och söndagsskollärare. För den som var tillräckligt ung och klarsynt gick det att se den kvinnliga domänen..

De som behövde en annan tillvaro var de kvinnor som inte var prästfruar, men som heltid ville jobba i kyrkotjänst. Margit Sahlin t ex. Hon kunde backats upp bättre, men det var hennes chef Ingmar Ström inte alls intresserad av. Han fann inte heller församlingsprästeriet meningsfullt men gärma en skrivbordstjänst (en präst kan ägna sig åt många olika arbetsuppgifter, hade pappa Tord Ström påpekat) och Ingmar hölls med en hemmafru, utbildad i hushållssysslor. För att inte tala om Gustaf Wingren, för där kan man tala om mansdyrkan. Men det var på den sida som blev "den andra sidan" och där granskades aldrig hur parollerna förverkligades i den så kallade verkligheten.  Det tycks svårt att se entydiga förklaringar till ställningstaganden i ämbetsfrågan kopplade till feminism i prästgenerationerna på 1950- och 60-talen. Varför skulle den kopplingen finnas bara för att någon försöker utröna vad Herren ville med det ämbete han anförtrott Kyrkan för att vi skulle få den saliggörande tron? Bloggardag ber om ursäkt för att han ställer en fråga som ni inte vill ha ställd, men likväl. Ifrågasätt era fördomar.

Det långa talets korta mening?
Bara vid ett ytligt betraktande framstår kyrkolivet i Sverige under de gångna hundra åren som en helt manlig domän. Mansdyrkan tycks inte vara ett grundmönster. Det fanns i realiteten också då en kvinnokyrka. Den drevs av de oavlönade som nu borde avlönas. Enda formen för detta var att införa en ordning med kv*nnl*g* pr*st*r samt därefter en mängd andra tjänster. Senast k*mm*n*k*t*r*r.

Allt detta skrivet bara på grund av en felläsning där "kvinnokyrkan" lästes "kvinnodyrkan". Solen skiner över Småland.

fredag 15 juni 2018

Är kyrkohandboken sämre än jag trodde?

Det enkla svaret är: Jag vet inte.

Jo, processen som lett till förändringarna vet jag en del om och försökte skriva mig fri ifrån i omgångar. Tendenserna, som slår igenom i kyrkohandboken och som illustrerar att vi alls inte är ett i tro i Svenska kyrkan, kan vi se. Somliga gillar, andra ogillar. Uppståndelsen kring Katarinamässan noteras, även om jag inte fattat, att denna mässan tar sommarlov och inte ska firas förrän den 26 augusti, på syster Kerstins födelsedag (en händelse som inte ser ut som en tanke men i alla fall). Det vore faktiskt intressant att få veta vad som sker under sommaren i Katarina församling? Söndagsstängt? Kyrkohandbokstrogen gudstjänst?

Tanken att den nya kyrkohandboken skulle ge större friheter, noterar jag också. I sak handlar det om friheter inom högst bestämda ramar. Utanför ramarna befinner sig till exempel Hippolytos.

Därtill uppmärksammar Bloggardag att ett antal kyrkoherdar är glada och tacksamma att de utifrån den nya kyrkohandboken ser ut ungefär som den gamla och att de då och då läser fel. En "bägare" tar de i dryckeslaget. "Kalken" håller de fast vid som begrepp. "Den helige Ande", säger de också för så heter Anden i trosbekännelsen. I lovsägelsens inledning inför de inte ännu en gud utan sjunger "han", dvs den gud de först manat folket att upplyfta sina hjärtan till. Att den andre guden är "Livets Gud" i lovsägelsens inledning 2 fördunklar. Vem är den då förste guden? Att de inte använder förbön 4 är självklart, det är den förbön där modergudinnan åkallas: "Gud, du som är vår far och vår mor". Gud har avslöjat sig som fader och det är Kyrkan som är vår moder. Vi är faktiskt, självfallet och välmotiverat inte ett i tro, det var själva ärendet för denna betraktelse. Saken formaliseras i kyrkohandboken. Det är nytt. Tidigare har vi kunnat mörka denna omständighet.

I 1942 års handbok var allt statiskt. Det betydde att den som kom till en annan församling fick vara med om en gudstjänst efter samma ordning och på ett sätt vara hemma överallt i Svenska kyrkan. Det fanns olika stuk på en högmässa, men i grunden var den en och densamma. Så är det inte längre. Med skäl kan vi fråga om Svenska kyrkan nu i någon rimlig mening framträder som en kyrka eller i stället ska förstås som ett kongregationalistiskt samfund. I så fall finns dock, kanske övergångsvis, på somliga platser ett autentiskt evangeliskt-katolskt kyrkoliv, dvs autentisk svenskkyrklighet. Och det finns präster som i vanlig kristen mening är just präster, samma ämbete här som där, det Kristus instiftat. Om detta kan man läsa i lärda böcker. Läs t ex Jan Aarts, romersk katolik, Die Lehre Martin Luthers über das Amt in der Kirche (diss) Helsingfors 1972.

Nu var det alls icke allt detta som föranledde frågan om kyrkohandboken är sämre än jag trodde, för allt det som här anförts trodde jag faktiskt. Det är själva handboken, trycksaken, saken gäller.

Den 5 april 1987, 5 söndagen i Fastan, fick jag som gåva 1986 års kyrkohandbok, Den svenska kyrkohandboken. Den hade tagits fram i en omsorgsfull process både när det gällde innehåll, förankring och så utformning av bok. Ruben Baggström och Lars G. Ståhl ledde förlaget Verbum och valde papper och bindning med omsorg. Papperet skulle vara gultonat för att texten skulle träda fram också vid konstiga ljusförhållanden, inte vitt, som skulle kunna blända. Boken skulle  hålla för många års användning och det ställde också sina krav. Så minns jag saken. Jag tror inte att vi på den tiden tänkte oss att präster skulle skriva i handboken eller sätta in post-it-lappar. Sådant har jag sett. Det sliter på boken och det sliter i en bokälskare att se hanteringen.

Nu heter boken Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, anspråket är mer måttligt. Jag blev lite undrande när den s k smutssidan vek upp sig på ett konstigt sätt. Är bindningen för hård? Sidorna är vita. Ruben Baggström hade ställt sig frågande till detta. Kommer texten i somliga fall att bli svårläst? Och hur många år tar det innan boken blir trasig? Dopvatten kan stänka, stearin kan droppa, prästens svettiga hand sätta märken, ja, en kyrkohandbok lever ett utsatt liv. Vad håller den för och hur avgjordes vilket papper som skulle användas?

Nu ska ingens själ bedrövas. Mässboken kommer och den är alls inte olaglig utan högst användbar.  Den är användbar utan en mängd bläddrande, har jag förstått. Det är skillnad på en präst och en bokhållare! Här är det erfarna församlingspräster och teologer som vet vad som behövs för den s k altartjänsten. De är inte på varje punkt kyrkohandboksfundamentalister, har jag fått för mig, men tra sig inga friheter utan framträder som lagens (kyrkohandbokens) görare. Några språkliga inadvertenser går de förbi. Deras arbete är kongenialt med allmänkyrkligt gudstjänstliv, så som vi vill ha det och de mest misstänksamma blir förstås till sig när det i kyrkomötets kyrkohandbok talas om den världsvida kyrkan när det egentligen är något mycket provinsiellt som framställs. I Mässboken glider nog inte ord och begrepp. Dessutom finns kollektbönerna med! Det måste alltså inte vid gudstjänst se ut som om sockenbiblioteket har utställning på altaret.

Borde det gjorts ett mer upproriskt arbete med ett alternativt missale och en ohörsamhetskampanj mot kyrkomötesbeslutet, det som i gudstjänstutskottet i knepfrågorna vanns med siffrorna 8-7? Kanske. Men det kan visa sig vara lika bra att undervisa om gudstjänstens teologi i förtröstan på att de som firar gudstjänst ser sammanhangen och fattar att allt som låter fromt inte är sant. Systemkritik genom liturgi kan bli en ny specialitet, som sätter fokus på frågorna om vad som är kristen tro på riktigt och vad som är liturgiska former för MTD-religionen. Då och då kan med fördel det studiet bedrivas, att 1986 och 2017 års kyrkohandböcker jämförs. Då ser man det som kallats "tendensen". Då inträffar också det lustiga, att så som missalet utformats är det en mässbok medan mässboken egentligen är ett missale.  Så det kan bli! Är det inte noga besett konstigt från början till slut?

Det kan finnas präster som aspirerar på att bli kyrkohandboksmartyrer. Det är det enkla sättet att bli kyrkohistorisk genom en liturgiprocess i ett domkapitel. Liturgiprocess betyder process mot en präst för bristande handbokstrohet. Sådana brukar de kloka prästerna vinna om än inte omedelbart men just när kyrkohistorien skrivs. Kommer den processen så må den komma, men den ska inte provoceras fram. Sökt martyrium gäller inte. Men säger någon att kyrkohandboken visar sig sämre än vad Bloggardag trodde, är det alldeles i sin ordning. Sanningen ska göra er fria!