måndag 26 juni 2017

EXTRA! Edgarsson prästvigd EXTRA!

I DN återfinns en ledare om Svenska kyrkan.
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/lofven-ska-lamna-kyrkan-i-fred/?print=true
Hast du mit gesehen! Bruno Edgarsson har blivit prästvigd. Han nödgades lämna som stiftsfullmäktiges ordförande och då lämnade han alla sina uppdrag. Man ska hålla också centerpartistiska kamrater på armlängds avstånd för riktigt solidariska är inte sådana kamrater.  Men nu har han i självaste DN äreräddats och blivit prästvigd.
Därmed motsvarar han också den malligaste tidningens uppfattning om präster i Växjö stift.
Alla flugor har liksom blivit på smällen.
Jag tyckte detta var så intressant så det fick blir en andra bloggpost innan jag ger mig ut i dagens id.

Nå lostigt vara

Han sa så ett stycke in i firandet, finnen som firade midsommar. Det är ett ord som bär också när det kommer till den öppna eller dolda partipolitiska agendan i kyrkovalet. Frågan som ställdes var i enfald och i enkelhet om Frimodig kyrka är en mer värdefull nomineringsgrupp än de öppet partipolitiska eller partipolitiska i lönndom. 

I förstone kunde frågan tyckas enkel att besvara, men icke. Värdefull för vem? Partiledningarna uppfattar ju att de öppet eller dolt partipolitiska är värdefulla, nyttiga för att ansluta till Karl Radek, som definierar dessa de nyttiga. Men sub specie aeternitatis - hur ter sig saken då? Rimligtvis så, att de som tar ansvar för Svenska kyrkan, därför att de på söndagen återfinns i gudstjänsten, uppfattar sitt ansvar. Då är de mer värdefulla därför att de vet vad det handlar om och svarar på en kallelse. Det är själva modellen med sockenstämma efter högmässan. Nåd och ansvar. Här är inte ansvaret för den delen avgränsat. Samma personer kan ta samhällsansvar. 

Det blev fel på en backventil på en gård på Öland och dricksvattnet smutsades ner av avloppsvatten. Det var inte roligt för dem som drabbades. De mådde inte bra. Om det är nån vajsing med den kyrkliga backventilen så att främmande ideologier rinner in, blir det inte bra. Det är därför politiska partier inte har i kyrkovalet att göra. 

När jag engagerar mig kyrkopolitiskt i FK är det med samma pastorala program som jag byggde församling utifrån. Jag är inte ensam om det. FK kommer ur det kyrkliga sammanhanget, vet vad vi tror och är det egentliga alternativet i kyrkovalet. Så FK är mer värdefullt. Vilket skulle visas.

Nu kan jag illustrera den verklighet som möter genom att återge och kommentera vad VISK vill. Följande program fördes fram i Östra Småland/Nyheterna.

1. Svenska kyrkan skall vara en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle.
Men vad betyder detta? Har någon en annan tanke? Är inte Kyrkan per definition mer öppen än ett kommunistparti t ex?
2. Arbetet i kyrkan skall styras demokratiskt. Vi vill stärka lekmannainflytandet. Det skall råda offentlig insyn i kyrkans arbete och verksamheter. Kyrkan skall vara ett föredöme i sin roll som arbetsgivare.
Det första är reglerat. Och vad betyder det där med lekmannainflytande, laikos är en medlem av gudsfolket. Tänker VISK så? Föredöme som arbetsgivare? Jojo. Men vi vet hur det är. Det första kravet kunde kanske vara att arbetet ska köpas och de köpta arbetarna hanteras lika anständigt i Svenska kyrkan som på andra arbetsplatser. Vad är det förresten för vänster som tror att arbete ges bort. Läs Marx!!!
3. Kyrkan skall aktivt ta ställning i samhällsdebatten, för allas lika värde och mot orättfärdighet.
Nu vill vi veta hur "Kyrkan" definieras, annars blir det tossigt. Och då bråkar vi inte om det märkliga talet om alla människors lika värde när ordet "dignity" betyder "värdighet". 
4. Kyrkan ska visa vad det kristna kärleks-, rättvise- och solidaritetsbudskapet innebär i praktiken. Kyrkans diakonala/sociala och internationella verksamhet är av största betydelse.
Det kan man säga - men kan man säga det utan att först säga något om Guds kärlek till människorna? Varur kommer kärleksbudskapet? Vet vi inte det, kan vi säga att programpunkten duger bra för Röda Korset.
5. Kyrkan skall av respekt för skapelsen, engagera sig i miljöarbetet utifrån kraven om en hållbar utveckling och motverka förödelse av naturresurserna.
Ursäkta, men vem säger egentligen det? Men låt gå, vad säger vänstern om skapelsen - är den skapelse och vem är då Skaparen? Vad säger Darwin om det svaret? Och är inte naturresurserna noga taget till för människan? 1 Mos 1:28.
6. Kyrkan skall bedriva ett aktivt jämställdhetsarbete utifrån ett feministiskt perspektiv.
Nu bränner det till. Är det ett stycke mariologi med dess feministiska konsekvenser vi får se eller ett perspektiv där evangeliet inte ger konsekvenser utan där konsekvenserna är ideologiska och påförs Kyrkan?
7. Mångfald inom kyrkan skall vara en självklarhet. Kyrkan ska vara öppen och tillgänglig för alla oavsett etnicitet, kön, språk, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.
Så hur ser vi på dem som tänker på det gamla sättet om ämbetet och äktenskapet - ryms de självklart i denna mångfald och får de självklart full/följa sina kallelser? Eller möter vi här ett orwellskt nyspråk?
8. Ett utökat samarbete, ekumenik och dialog mellan olika trossamfund och religioner på samma ort, nationellt och i världen i övrigt är viktigt.
Ingen säger väl emot, men hur samarbetar vi med islam rent konkret?
9. Kyrkan skall slå vakt om kulturarvet, bl. a har stat, kommun och kyrka ett stort gemensamt ansvar för kyrkobyggnadernas bestånd.
Kommun? Ska kommunerna anslå medel? Det utgår statlig kyrkoantikvarisk ersättning. Vill VISK höja den? 
10. Församlingar inom svenska kyrkan skall verka för ökat internationellt bistånd och utbyte.
Ska vi be folk från kyrkor som underkänner Svenska kyrkan som autentisk kyrka att komma hit och berätta? Detta sagt alldeles bortsett från att Tredje världen-engagemanget kommer ur syföreningarnas arbete, vårt första folkbildningsinstitut i ulandsfrågor. När syföreningstanterna lärde sig om tredje världen, satt bolsjevikerna och tuggade teser och följde Kominterns direktiv, det är den pinsamma verkligheten.
11. Kyrkan skall aktivt bidra till att öka kontaktverksamheten mellan svenskar och invandrare, inte minst nyanlända flyktingar.
Jodå, men hur? Är det tulipanaros VISK egentligen säger? Vem är "Kyrkan" som ska göra detta? Gudsfolket? De anställda? Kyrkofullmäktige?
12. Kyrkan skall arbeta med etiska, sociala och miljömässiga hänsyn i sin placering av kyrkans eget kapital och kyrkans fonder.
Så sägs det upprepat, men vad är det som då brister i detta eftersom Svenska kyrkan (Kyrkofonden!)  varit angelägen om just detta?
Lenins tänkande får vi ingen hjälp av i punktprogrammet, men det sägs ingenting om Jesus heller. Det hela ter sig rätt floskulöst, på gränsen till nebulöst. Har kamraterna inte läst Lenin on Religion?Viskarnas program är ett program som alls inte utgår från altaret, det kan ett barn på sju år se. Inte ett ord om gudstjänst, undervisning eller mission. Ridå! Och detta var bidraget från en dolt partipolitisk grupp. Den kan faktiskt bara komma med sitt, inte med det som skulle vara vårt gemensamma förvaltande av den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Judas v 3 (nu är en felaktig hänvisning rättad, tack Gud för god biblicism!). Det är de som anförtrotts tro som måste anförtros ansvar i det kyrkliga, det är en rimlig grundhållning.

När jag läser programpunkter inför kyrkovalet har jag bestämt mig för den finländska midsommarfirarhållningen. Det skulle bli för svårt annars.

söndag 25 juni 2017

Häda mera!

Hädelse är att ifrågasätta/kritisera heliga värden. Det är en ärofylld uppgift för alla profeter och för alla profeter wannabe. Tillvägagångssättet är enkelt. Definiera bara vad samhälle och samtid håller heligt och ifrågasätt. Det räcker. Då börjas det. Ris släpas fram till bålet, tändvätska och tändstickor anskaffas. Snart brinner det riktigt muntert, som bålet vid danskt midsommarfirande.

Människors lika värde
Lika värde påstås alla människor ha. "Värde" är det engelska begreppet "dignity", som betyder värdighet. Ställ frågan om olika inkomster eller olika möjligheter till inflytande och hur detta stämmer med allas lika värde då somliga uppenbart är mer värda och värdefullare än andra.  Men i det kyrkliga då? Allas lika värde, men noga vid bordsplaceringarna med just värdet. AU-medlemmar är mer värda än ersättare. Jag vet. Så vad med lika värde då? Häda mera!

Klimatfrågan
Tänk om klimatskeptikerna har goda skäl för sig? Tänk om professor Rockström bara tuggar teser som inte håller? Vad menar Trumps klimatförnekare? Var finns hårddata att luta sig emot och inte bara förnimmelser? Och om det är illa i världen men Sverige kommer bättre ut, och varför skulle vårt stora men inte särskilt överbefolkade land inte göra det, har vi inte uppfyllt vad vi borde och släpper ut måttligt? Måste vi för att komma upp i katastrofal verkligen räkna in andra länders utsläpp för de varor vi köper från dem. Det verkar inte klokt. Häda mera! Eller kräv fakta och alternativa fakta så vi vet vad vi kan prata om.

Fair Trade
Är det sant att man är med och samlar in pengar till LO när man köper Fairtrade? Är det sant att Fairtrade gör vinster som stoppas in i ett aktiebolag, men att skattebetalarna likväl får betala till föreningen? Fiffigt? Vilken roll spelar Svenska kyrkan i detta? Finns det några kyrkliga kommentarer kring de kritiska granskningar, som menar att de fattigaste inte får det bättre genom Fairtrade? Är Fairtrade en anspråksfull bluff? Häda mera! Begär korten på bordet.

Abortfrågan
Jag hann inte skriva om barnmorskan Grimmark förrän hennes insamlingsmål var nått. Men borde inte de kyrkokristna häda mera när de hör att en barnmorska ska släcka liv lika väl som förlösa. Tanken är inte ny. 2 Mosebok 1:15-22. Verkar det inte rätt osannolikt att de illegala aborterna skulle nått till samma höga tal som de ssom kallas legala? Och hur kan vi veta i vilken vecka som ett foster blir ett eget liv och inte bara en cellklump? Är det verkligen sant att jag, just jag, inte fanns i den där cellklumpen. Jag ville veta. Ska jag få veta, behöver vi nog häda. Min grundhållning är att
också ett foster på fyra veckor besitter mänsklig värdighet. Vi ska ju se tillvaron från ett barnperspektiv. Häda mera!

Tanken att Sveriges riksdag rätt uttolkade vad Kyrkans ämbete är
Det betyder att grundfrågan om Kyrkans ämbete ställs. Vad är en präst och vad ska en präst vara för? Var detta ens en fråga riksdagen ställde sig? Det beslutsunderlag som fanns, SOU 1950:48, höll inte riktigt måttet, det var de flesta överens om. Författaren fick på den avgörande punkten rätta sig. Om ett beslut fattas på klent underlag och uppfattas gälla något helt annat, är det tid för hädelse. Och häda gärna när ni ser hur denna fråga i det kyrkliga fortsatt hanteras med lögen som vapen och sveket som verktyg. Häda mera och mera högljutt!

Tanken att Reinfeldt & Co rätt uttolkade vad Guds avsikt med äktenskapet är
Riksdagen kan definiera vad ett äktenskap är som riksdagsmajoriteten vill, men är inte äktenskapet en av Gud instiftad ordning vare sig det ingås kyrkligt eller borgerligt eller hedniskt? Och är inte äktenskapet till för man och kvinna av rätt uppenbara skäl? Ställ grundfrågorna på nytt och inse kraften i hädelse av samtid och samhälle. På vems uppdrag handlar en Kyrkans präst som viger enkönat? Svaren kan bara bli intressanta.

Detta kan väl räcka för idag. Jag kanske ska fortsätta med att jaga självklarheter i morgon, det kan också bli intressanta jaktbyten. Men hädelser åstadkommer mer i förbränningsbranschen, om man så säger. Och vad som hålls heligt blir uppenbart.


lördag 24 juni 2017

MID-sommar

Jag avnjöt inslaget och det ska bara skyllas på min erkänt dåliga humor. Men jag delar gärna med mig om ni inte hört. Det är Västerås stift, nämnt i förbigående.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6457345

Vad mer om denna midsommar?
Midsommardagens gudstjänstutbud är vänligt mot alla bakfulla högkyrkliga. Det finns egentligen ingenting att gå till. Det får bli Johannes Döparen i morgon - men han firas också och i högsta grad numera dagen efter.

Midsommarfirandet ska utlösa trevnad och trivsel. Vi samlas kring bord, ja, jag behöver inte dra detaljerna. Det samtalas. Det sjungs kanske. Då får förstås våra tankar till Lutherbordet, det vardande. Man kunde se hur det är tänkt på bild i K*rk*ns T*dn*ng i torsdags med information att "endast en åttondel i fondmedel" finsn idag. 500 000:- av 4 miljoner. Kyrkostyrelsen garanterar beloppet. Som vi vet har detta projekt och kostnaderna kommenterats och kritiserats. "Ärkebiskopen menar att kritiken ska ses i ljuset av höstens kyrkoval där 'olika nomineringsgrupperna vill göra sig kända'." Det heter så i tidningen. Bertil Murray kunde inte se att något enda inlägg i debatten undertecknats med eventuellt angivande av nomineringsgrupp. Den sakupplysningen fann jag av intresse. Det borde ha varit enkelt att belägga att det förhåller sig så som Antje säger.

Nu driver hon sin sak ett steg längre. Nu handlar det om katedralens särställning. Nå, temat är ju från konflikt till gemenskap detta jubileumsår. Det översåtliga och försåtliga missar jag inte. Antje säger: "Vi har alla ett ansvar att hålla ihop istället för att odla konflikter, det gagnar inte saken." Då blir denna midsommardag frågor rätt enkla:
Vem odlar konflikt kring bordet vid Uppsala domkyrka? Nummer och namn!
Vad är det för sak som inte gagnas?
Har vi verkligen alla ett ansvar att hålla ihop?
Kan i så fall inte kritik uppfattas som ett tecken på sammanhållning?

Naturligtvis kan vi tänka att varje tid bör bidra till den konstnärliga utsmyckningen v offebntliga miljöer, inte minst kyrkliga. "Godhet, skönhet, andakt" ni vet. Antje fick en idé men riktigt var den förankrades, stöttes och blöttes, vet jag inte. Då är det inte så konstigt om det blir diskussion. Att konstverket sköts av en urvalsgrupp kan jag fatta. Vem har satt ihop den? KOnstverket är inte bara ett bord utan två rum med böcker under. Vilka böcker får vi inte se. Jag kommer att tänka på Opernplatz/Bebelplatz i Berlin med minnesmärket över doktor Goebbels bokbränning, den bränning man han vigde t ex Tucholskys böcker till lågorna. Det konstverket skapar kreativ förstämning. Rummen under vid domkyrkan skapar kanske mest nyfikenhet. Vilka böcker finns i detta kyrkliga bibliotek? Det får vi inte veta. Böckerna placeras med ryggarna bort från åskådarna. Det betyder att biblioteket blir oanvändbart för intellektuella samtal, ingen bok sticker ut, ingen bok ställer till det. Är det bra?

På bordsskivan är orden "jag är vägen" ingraverade. Som tydningsord för en sittning blir ordens mening dunkel. Tycker dom att jag ska gå när jag just satt mig?

Jag får säga som gamla farmor: "Men vad begriper väl jag, gamla fnask?"

fredag 23 juni 2017

Väktarna på (S)ions murar

Stefan Löfven har talat ut. Inte bara så att han självklart går i kyrkan alla adventssöndagar och att han inte ber, till skillnad från Thage G. som ber men inte går i kyrkan.  Han sa som det är: "Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom överskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget."

Vad ska kyrkan göra enligt Stefan Löfven?
Jag söker i texten i tanke att det brutala att antingen leder depressionen ner i förtvivlan eller så det blir så mycket, att jag inser att bara motstånd är den ansvariga kyrkokristna hållningen. Det här läser jag:

* Kyrkan ska stå upp för människors lika värde.
* I kyrkans förskola är konfessionella inslag inte självklara.
* Kyrkan spelar en stor roll i tider av terror och flyktingkriser.
* Kyrkan binder ihop samhället och ger det trygghet.
* Kyrkan har en viktig uppgift i religionsdialogen.
* Kyrkan ska stå för respekt.  Respekten är viktig och det såg vi i höstas när påven var här.
* Kyrkan ska ha en samlande och lugnande roll.
* Budskapet att "vi ska hjälpa utsatta kristna inte för att de är kristna utan för att vi är det" är ett mycket starkt budskap. Nu var det i och för sig inte "utsatta kristna" utan människor oberoende av tro, men det kan vi strunta i just nu. Häri styrkan.

De politiskt intresserade skulle i dessa stjärnsatser kunna bocka av vad som i första hand egentligen är en regerings och de politiska partiernas uppgift att ordna. Hade jag varit en ateistisk socialdemokrat, hade jag nog varit upprörd och menat att partiordföranden springer undan från politiska utmaningar och - häpnadsväckande - kastar dom i Svenska kyrkans knä! Pinsamt.

Historiskt lyfter Löfven fram  frågan om kvinnliga präster som en självklarhet att driva i kyrkopolitiken. Ibland tappar jag respekten för landets statsministrar. Särskilt märkvärdiga i tanken tycks de inte vara o h då har jag ändå läst salla Erlanders dagböcker under statsministertiden. Psalmvalet och den bön från 12-stegsprogrammet han citerar ger underlag för en själasörjares funderingar över Löfvens erfarenheter av evangelium.

Så vad med Jesus i statsministerns tänkande? Ingenting. Löfven är mest stolt över det där självklara, att det står Sveriges riksdag fritt att peta i och ändra Kyrkans lära om ämbetet, eftersom det där med bibelord och bekännelse alls intet är när det kommer till argumentering. Jag förbigår att detsamma tycks gälla för äktenskapet, där det tydligen ska bli "ordning och reda". Alla måste viga. Löftena kunna svika, be Göran Persson sjunga den låten för han kan den. Den något oklara meningen, att alla präster måste viga enkönat, kan vi diskutera med biskop Anders, helst när han blivit kardinal. Det kan bli riktigt roligt.

Att Löfvens kyrkomodell principiellt är nihilistisk kan jag fundera över. Vilka likheter med kyrkoexperimentet i Wahrtegau som det har, hade jag behövet hjälp av Jørgen Glenthøij, död sedan flera år, för att bena ut i detaljerna, men han sa mycket bestämt att Wahrtagau är det moderna välfärdssamhällets religionskonstruktion. Då rycks de kristologiska gaddarna ur Kyrkans tro. En tandlös kristendom är inte kristendom.

Detta borde varje biskop kunna se. Biskopar har ansvaret att slå vakt om Kyrkans lära och Kyrkans ordningar. Vad säger de, när de läst en helt öppen presentation, där avsikterna med det stora partiets kyrkopolitik är klart och tydligt framställda. Vi är långt ifrån de kyrkokristna, som med rumpan i kyrkbänken reser sig och sätter rumpan på sammanträdesstolen som en konsekvens av vad varit med om i kyrkbänken, och inifrån tar ansvar för Kyrkan.

Om landet Sverige varit ockuperat och den lokale ryske befallningshavanden sagt att kyrkan var en intressant arena för ryska intressen, vad hade biskoparna sagt då? Jag är inte ute efter något annat än ett svar på det som skulle kunna tänkas tolkas som en konflikt, i vardande i vart fall. Men den ryske kommendanten hade kanske haft anledning att bejaka stjärnsatserna, allihop? Så vad?

Med Löfvens program blir det för somliga tydligt att i den sortens kyrkosystem blir de kyrkokristna en obetydlig minoritet och ses närmast som aparta främlingar. Det skulle också biskoparna kunna förstå. Så har de något att säga?

Stefan Löfvens kyrkosyn är inte min. Hans prioriteringar är inte mina. Hans program föröder så långt jag kan förstå autentiskt kyrkoliv. Och jag kommer inte ifrån tanken att ungefär hundra år senare lyckas det socialdemokratiska partiet att ta över en hjälplös kyrka och använda den som resurs för det egna arbetet. Då satte sig biskoparna till motvärn genom den s k biskopsmotionen och de ropade högt dessförinnan. Vad säger väktarna nu?

Tror ni nu att jag är sosse-ätare? Alls inte. Och det är ett stycke av tragiken. Sossar behövs också i Frimodig kyrka och där får de inte vara för så har partiet bestämt. Intressant livegenskap för en kyrkokristen, som med glatt humör håller ihop med ateister i det politiska arbetet i arbetarkommuner, borgerliga kommuner, landsting, regioner och riksdag för att inte nämna EU-parlament. När någon vill stå samman med dem som ligger på knä bredvid vid altaret när det gäller kyrkligt beslutsfattande, så går det inte. Då ska en kyrkokristen stå ihop med sådana som inte firar gudstjänst på söndagen. Det bestämmer partiet. Det är at bestämma över tron och det ansvarstagande, som kommer ur och i dopgemenskapen och den där praktiserade tron. Kyrie eleison.

Detta sagt så finns det socialdemokrater som gjort Svenska kyrkan stora tjänster, bevarat en kritisk distans till partiet och det som händer i det utan att förfalla till cynism och varit problemlösare, inte sällan till övermått för det blev deras situation. Sören Ekström dog i går morse. Han utmålades som en maktspelare. Jag såg honom som en kreativ förvaltare och inte sällan förnyare. Svenska kyrkan är skyldig honom stor tacksamhet. Han insåg att partiet inte längre hade i kyrkopolitiken att göra, som ni minns. Men just nu är det för många av vänner och generationsbekantingar som dör. Skriver jag R.I.P. betyder det att jag önskar att han ska få vila i Abrahams knä i väntan på det nya livet. Och eftersom han gått ut ur tiden, kan det nya livet vara nu. Och nu kan väl vara senare också. Som det brukar.

torsdag 22 juni 2017

38.25

Det happade sig så att jag granskade en hylla med böcker i går morse och tänkte sortera. Där i hyllan fanns tre inbundna årgångar Kyrka och Hem. De skulle inte stå just där utan rätteligen å lantegendomen. 1950, 1951 och 1954 års tidskrifter var överraskande. Det är tidningar från min tid på jorden. Det är en annan tid vi talar om - och ett annat kyrkoliv. Det skrämde mig på ett sätt. För jag blev böjd att ompröva blogginlägget om avtalsförhandlingen. Tänk om Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation helt enkelt rätt tolkar tidens tecken och prästerna inte längre är präster i någon rimlig kristen mening utan i stället anställda producenter av civilreligion? Den uppgiften kan schemaläggas och skötas på 38.25 veckotimmar.

Om det inte längre i egentlig mening finns ett kyrkfolk, dvs människor som t ex går alla adventssöndagar och förutsätter att det är gudstjänster hela advent (ja, jag såg deprimerande nog denna morgon att statsministern också går alla adventssöndagar, men insåg att det betyder inte vad meningen säger! Man kan bli deprimerad för mindre än undflyende språkbruk.) Kyrkfolk är söndagliga gudstjänstfirare, det är i vart fall en försöksdefinition som bär rätt långt. Och detta folk har en kyrklig identitet på individnivå också. Välan, finns inte församling i betydelsen kyrkfolk förklarar det att arbetslaget kan uppfatta sig som församling. Nu är det få arbetslag där alla går i kyrkan söndagligen, men den lilla omständigheten kan vi bortse från. Naturligtvis är det då logiskt om alla i arbetslaget ska gå på samma avtal. Men det bygger på en normalitet: det finns inget kyrkfolk, ingen egentlig församling. Arbetslaget producerar för konsumenter. Det är det hela. Det har inte mycket med kyrkokristendom att göra.

Prästen i arbetslaget producerar men de viktigaste producenterna är församlingspedagoger och församlingsvärdinnor (jag tror det heter så fortfarande....). De producerar nämligen verksamhet. Kyrkomusikerna är också viktiga. De producerar musik och de ska kunna musik från gregorianik till den senaste populära låten och allt ska de kunna dra på orgel, gärna också på dragspel. Varför? Därför att kunden alltid har rätt? Prästen kan också ha sin betydelse i producentledet för att producera event av olika slag, dop och vigsel, begravning förstås. Då krävs också lyhördhet för avnämarnas önskemål.  Allt detta kan förstås schemaläggas och klaras av på 38.25. Till och med kyrkoherdens schemaläggning kan hanteras på 38.25. Fast kanske inte en del annat som kyrkoherdar brukade göra på 1970-talet och tidigare.

Hur ska detta förklaras? Är saken så enkel att vi är och har varit oense om vad prästämbetet är och är till för? Det är i så fall inte bara arbetsgivarorganisationen skuld till, den organisationen administrerar eländet. Eländet självt är skapat av många olika och kanske motstridiga intressen. Byråkraters förstås, välvilliga prästers, lättjefulla prästers och naturligtvis kyrkopolitiker med ringa insikt i vad som skulle komma att övergå Svenska kyrkan. 1957/58 års ämbetskonflikt, så illa hanterad den än är, kanske bär oss informationer på djupet? Prästen uppfattas inte har med något sacerdotalt att göra. Det gäller att organisera religion och stå för ett etiskt budskap. De tidigare upptäckterna om prästämbetet, de som hörde till den kyrkliga förnyelsen, tycks helt okända.

Det slog mig att SD och S i årets kyrkoval kan bli goda exponenter för två felsyner under 1900-talet, de två syner som den kyrkliga förnyelsen och prästglädjen stod emot. SD:s kyrkosyn är den nationella kyrkan, korset stod tecknat på fanan och kulturella konservativa värden bärs upp av kyrkan. Ni ser prästtypen i filmen Den enfaldige mördaren. S:s kyrksyn är det eticerande budskap som blir den liberala teologins konsekvens. Den talar om Jesus som förebild, citerar honom men han är inte Frälsaren. Minns Harald Hallén. Hans uppståndelsetanke är att någon kommer och lägger en ros på din grav. "Då är du inte död, du lever!" Båda synerna var antikverade redan på sin tid, förstås. Men lägger socialdemokraterna en ros på den kyrkosynen är den inte död, den lever och SD kan pumpa upp ett ideal som i tiden ligger kring Gustaf V:s borggårdstal.

Jag antar att motmedlet var just den prästväckelse som tog gestalt, den som gav oss de liturgiska kläderna. Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse måste en präst ha läst (Gaudete förlag har den tredje upplagan). Och då skulle präster fundera över hur nådatiden används. Jag såg i Dagen att Thage G Peterson inte går i kyrkan "trots att jag är teolog", som han sa. Nå, då är han inte teolog, bara religionsvetare med religionsvetenskaplig utbildning. Teolog blir man på annat sätt, i bön och gudstjänst inte minst. Så hur många präster är teologer, sådana som år efter år får lära sig mer om Gud och har arbetstid att göra det? Det är förresten då som begreppet arbetstid inte blir det avgörande, men prästeriet fylls inte heller av meningslösheter att kommenderas till.

Ska jag fundera ett varv till på det som kallas stress och utsatthet så blir det en fundering om den autentiska kallelsen. Om jag gör något som jag egentligen inte skulle ägna mitt liv åt, är det väl rätt klart att det skaver och att denna insikt gör att uppgifterna i görligaste mån disponeras om och jag vill hem från dem så fort som möjligt. Det kan också förklara att prästtjänsterna blir något annat, något som ska in på 38.25. Och detta att präster far illa. "I själanöd, ho kan av glädje sjunga?"

Medlingen tas upp efter sommaren. Positionerna är låsta. Då finns det tid att ställa grundfrågan om inte Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation tänker fullkomligt logiskt och att utmaningen är att krossa den logik genom att fokusera på vad en präst egentligen är.

onsdag 21 juni 2017

Doktor Marx, kom till vår hjälp!

Översta hyllan längst till vänster och granne med Kapitalet stod Marx - Engels, Kommunistiska Manifestet.
"Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare."

Ja, ni vet att allt fast förflyktigas, ni vet för jag utgår från att ni har kännedom om Manfestet. Allt heligt profaneras. Bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte. Då går det väl att förstå den hotande konflikten om prästernas arbetstid. De ska ha ett avtal som alla andra lönearbetare i Svenska kyrkan, för det vill Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.

Arbetsgivarorganisationen är den som köper folks arbeten, inte ger arbete. Vi ska vara noga med orden. Men det sitter några högst välbeställda nissar och ordnar den här sortens frågor. Jag hör till den prästkategori som undrar om nissarna vet vad firman tillverkar. Jag hade också velat ha en annan ordning, en där det verkligen varit Svenska kyrkans organisation. Det hette i slutet av 1990-talet att detta var tekniskt omöjligt. Jag trodde det inte då. Jag tror det än mindre nu. Ordningen har inte övertygat. Gör om, gör rätt!

Jag var med på 1960-talet då SACO skulle strejka. Präster var undantagna. De sågs tydligen inte som lönearbetare på samma sätt som t ex lärare. Präster hade ett kall, det var till sist Gud som vigt dem till präster. Luther såg saken så. Dopprästens och ordinators hand var Guds hand. Det kunde alla utom de som helst ville kallas sig lutheraner begripa.

Hur går det nu för lönearbetarna? De ska in på 38.25 veckotimmar. Själva tanken demolerar varje tanke på att prästen är något annat. Fast det är prästen - även om de svagsinta trott att detta betytt att prästen är något förmer. Vigningen markerar, att prästen inte jobbar som präst utan ÄR präst. "Det är allt en jädra skillnad", som de fromma och klarsynta skulle säga.

Kan det bli så lyckligt att medlingen misslyckas och att Kommunal ska teckna avtal för präster, som arbetsgivarorganisationen önskar? Man kan hoppas på det bästa. I går var det tydligen förhandlingar igen. Hur de gick vet jag inte. Om Lenin talar gäller "ju sämre, desto bättre!"

Facket talar om stressen och sjukskrivningarna. Det kan man göra, även om jag inte tror att det är arbete som stressar så mycket som meningslösheter. Samt brist på uppskattning. Jag är ju så biblisk att jag ser ser att prästämbetet liknas vid soldatens tjänstgöring (där förbandet tar hand om soldaten för annars strider soldaten inte) och bonden. Om dem båda gäller, att de inte går på 38.25 timmar i veckan. De svarar mot tjänstens krav. Ibland jobbar de mer. Andra gånger slappar de. Och så förunderligt är det, att en präst som inte har så mycket att göra utan hinner strosa runt och prata med folk, hinner be och hinner läsa åstadkommer mer där och då än bakom skrivbordet. Prästeriet är en livsform, inte ett lönearbete. Och det får konsekvenser, för på söndagen jobbar inte prästen utan firar med Guds folk.

Om det blir 60 timmar en vecka? Tja, det beror på hur man räknar. De skrutinösa kan vara igång 60 timmar och ändå undra: "vad gjorde jag för Guds rike under alla dessa timmar?"

Antagligen borde vi stenhårt markera prästeriets annorlunda, det där med livsform. Och så skulle löner sättas så att ingen utmanas. Kyrkoherdelön och rektorslön i paritet, kanske. Plusfaktorn borde vara stimulerande fortbildning och kanske en arbetsledning, vi hålls ju med en hierarki, där begåvningar tas till vara och insatser uppskattas. Jag umgås med en fd komminister som säger, att på det nya civila jobbet får man uppskattning för sådant man fick skäll för i Svenska kyrkan. Jag har motsvarande erfarenheter från den svenska krigsmaskinen, där jag upplevde enförtroende- och  berömmarkultur. Därtill menar jag att de högre lönerna skulle ges till dem som inte gömmer sig bakom stora skrivbord utan möter människor. Somliga har tillskansat sig löner som är svinaktiga, dvs de har fläskat på. Det finns en trovärdighet som står i omvänd proportion till lönen.

Det jag önskade blev inte. Jag ville ha stiftsanställda präster. Det vill jag fortfarande. Det skulle ha varit en enklare ordning vid konflikter.

Nå, hur upprörda ska vi bli över 38.25 timmar och massor med schemaläggning för arbetsledningen? Rätt upprörda och rätt eftertänksamma. Måste det inte gå så här när präster blir lönearbetare i borgarnas samhälle? Har biskoparna gett några ord till vägledning i den här situationen? Vi bör se avtalskonflikten som ännu ett tecken på en kyrka som är moribund. Moribund? Ja, utan kallelseglädje och utan insikten om att ämbetet inrättats för att vi ska få den saliggörande tron, blir det så.

De lönearbetande prästerna må minnas ett: Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.

Frågan har ställts vad det är att vila i frid. Det är ungefär som att sova gott, om jag fattat saken rätt. Och det kan man ju önska utan att gå in på detaljer om det vi inte har erfarenhet av. I dessa tider skulle man önska att präster också får vila i frid. Jag menar, redan här i livet. Men så har det aldrig utlovats.

tisdag 20 juni 2017

Fanns Norge?

Tyskarna ockuperade Norge den 10 april 1940. Allt gick inte enligt plan men övermakten var för stor och Terboven tog över. Var var Norge då? Kungen med familj fanns i England, där fanns också regeringen och militärer. Var Norge i England? Och möjligtvis på ambassaden i Stockholm, för den var fortsatt trogen det gamla Norge om jag minns rätt. Ska vi tala om en post-norsk storhet? Eller fanns det i, med, under och över det Norge som nazisterna och Quisling styrde ett verkligt Norge?

Ingen ska låta lura sig av att Tredje riket föll samman och att Norge inte bara blev fritt igen utan hittade olja och blev ett rikt land. Hade det funnits ett autentiskt Norge det år som i år är om Tyskland blivit den allt dominerande stormakten efter en fredsuppgörelse år 1942, när Tyskland slagit ner Sovjetunionen, Sverige naturligtvis inordnat sig och vi fått leva i stortysk fred? Vad med Norge då?

Svaret är att Norge är något mer än ett land och det folk som just nu går på Karl Johan och viftar med norska flaggor (för det gör dom varje fdag året runt). Norge är ett sammanskott av människor sekler igenom, av historia, av geografi, kultur och av en mentalitet, präglad av ett språk och vice versa. Till denna folkliga mentalitet, det norska, hör också sedan mer än tusen år det kristna. Ockupationen kunde inte beröva människorna detta. Noregs skjønne land fanns alligvel. Ockupanterna kom inte åt identiteten.

Ockupanterna skadade mycket, förstås. Också enskilda människors omdömen. Somliga kristna spelade med ockupanterna. Johannes Bjaaland prästvigdes av NS-niskopen Lars Fröyland och blev kyrkoherde i Petrus församling, Oslo. Sonen Josef Bjaaland, född 1921, prästvigdes 1944 under kriget i Quslingkyrkan av Fröyland (före sina studier till teologisk ämbetsexamen, som misslyckades på den korta tid som stod till buds, men hade ett stipendium för fortsatta studier hösten 1945...) Josef var hjälppräst i Oslo stift. Josef Bjaaland prästvigdes på nytt år 1957 av biskop Malmeström för Växjö stift. Biskop Malmeström har antingen inte vetat om den tidigare prästvigningen eller underkänt den, jag tror det senare är vad som stämmer.

Quislingkyrkan behövde 1943 många nya präster då de gamla hedervärda avkragats. Så gick det till. Josef Bjaaland blev en uppskattad kyrkoherde i Skara stift år 1964.  Daniel Bjaaland hann inte prästvigas. I den desperata situation som rådde i Quislingkyrkan skulle detta vara möjligt, men född 1924 var han för ung. Den 7 maj 1945 skrevs kapitulationsdokumenten under. NS-folket som befolkat kyrkodepartementet fick besked att de den 9 maj inte behövde gå till jobbet. Man kan läsa Ragnar Norrmans bok Quislingkyrkan, Norma 1998. Vilka stod emot? De som höll ämbetet högt och visste något om bekännelsen! De visste således  något om Kirkens Grunn. (Norrman s 155)

Den poäng jag är ute efter fattar de som följt Bloggardag och läst kommentarer. Ett ockuperat land och en ockuperad kyrka behåller i det längsta sin identitet. Inte för alltid, men för rätt många år, tänker jag. Kritiken mot ockupanterna eller Quslingkyrkan kommer inte åt det kyrkliga liv som finns där innanför, där under eller där bortom. Och det var de ohavliga prästerna som var bärarna. Ungefär som vid den tid när arianerna var i flertal, men Kyrkan i sin katolicitet likväl var minoritet ihop med Athanasius.

Gunnar Rosendal skrev boken Den ockuperade kyrkoprovinsen. Året var 1982. Det handlade om den nya situationen där de gamla utfästelserna skulle bort. Det kan vara av intresse att följa f Gunnars resonemang, boken finns väl att beställa fram på sockenbiblioteket. En av slutsatserna var det nödvändiga kravet på en kyrka fri från staten, som missbrukat sin utnämningsmakt i fall efter fall och går, inte på meriter, utan efter de sökandes åsikter. Fader Gunnar var upprörd. Jag är inte säker på att han skulle varit mindre uppröd nu, men kanske mer förvånad över att så många accepterat att leva under ockupanternas villkor. Vi lever under villkor som sammanfattas så: med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Så går det till och så har det gått till länge. Men bortom detta finns Svenska kyrkan, hon som har en bekännelse och som katolskt inte bara rapar upp utan formas av det hon bekänner; den nicenska trosbekännelsen, katolicitetens själva märke. Detta kan de andra, nominalisterna med sina metaforer och alternativa sanningar, inte upphäva ens om de skaffat sig all makt i kyrkoapparaten.

Se på Norge!
Norge fanns också under de mörka åren, också när det fanns en alternativ kyrkoledning. När ändringen kom var det dessa som livet ut levde förnedrade. Inte de som förnedrats fängslats , avsatts, avkragats. Dessa de tidigare var då de anständiga. Livet ut och därefter. Ett vet jag som aldrig gör, domen över död man.

Till alla som tycker att det varit för lite bidrag från Bengt Olof Dike på Bloggardag kan jag idag stolt presentera ett nytt aktstycke, ett litet under på sitt sätt.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/sandahl-visar-brister-i-kyrkovalslogiken/

PS
Antje och Hans skulle välsigna ett monument i Akkavare, som uppförts till 60-årsminnet av tågkatastrofen. Initiativet var lokalt och de anhöriga tacksamma över insatsen. Jaja. Det är en pastoral konst att knyta an till människors förväntningar men förlösa dem till något mer än de först tänkte. Sådant tror jag inte biskopar är särskilt byxade att göra, men väl församlingspräster.
DS