fredag 19 januari 2018

Rätt men ohyggligt fel

Ska man vara opinionschef har man antagligen en väl tilltagen lön för att leverera opinioner varje vecka. En bloggare har det inte så förspänt. Å andra sidan har bloggaren inte sådana krav på sig att han eller hon alltid måste vara havlig, dvs skriva sådant som inte stöter för mycket men likväl kan uppfattas vara framåtsyftande relevant. Blir det för mycket av åsikter, riskerar prenumerationer att sägs upp i protest. Det är inte alla som späker sig med en torsdagsdepression varje vecka, en som hävs av högmässan på söndagen när det är som bäst.
.
Opinionschefen Eek menar att det behövs en handlingsplan för kyrkans rekrytering. Rätt på sitt sätt, men ohyggligt fel. Vem tar på sitt ansvar att rekrytera besättningsmän till Titanic och hur känns det att veta sig ha gett goda råd till den som mönstrat på det osänkbara skeppet när livbåtarna och flottarna fiskas upp och de försvunna räknas?

Eek menar nationell handlingsplan, ni vet en sådan där som snickras ihop i Antjeborg och sedan förväntas få lokalt nedslag. En förutsättning för detta är den förutsättning som var, men knappast längre är. Den som var bestod av t ex arbetsvilliga och hängivna präster som tog prästkallet på allvar och därför smittade av sig. Några rekryterade medvetet, Rune Klingert t ex. Han var ute efter fullt normala killar som kunde bli präster. Det fanns präster som rekryterade andra ungdomar. Men de stift som ordnade kurser för blivande präster, dvs tonåringar på gymnasierna, kunde mönstra ett kompetent gäng. Som i Växjö stift på 1960-talet. Det var dessa unga som kom att följas åt ett antal universitetsår och sedan kom ut i tjänst och fortsatte fortbilda varandra och oförtröttligt tala pastoralteologi. Ingen av dem skulle under sin prästtid vara prästrekryterare, tror jag.

Om någon i församlingen när dessa blivit präster åkte på en prästkallelse, noterades saken som gällde det en dyster omständighet som tarvade förbön. Dessa präster lät närmast som aposteln Paulus, som rannsakade om han döpot någon och inte hade. De konstaterade att de inte prästrekryterat. Hur skulle de kunna det? De kyrkopolitiska beksdet upprepades ju: Ni är egentligen inte önskvärda, ni är ömkansvärda. Av sådant blir ingen entusiastisk kallelseiver. Inte för egen del, inte för andras.

Denna inslagna väg gav oss en idiotförklaring som skulle undertecknas för att alls få komma till. Den är en produkt av socialdemokratisk kyrkopolitik, den som gick ut på att få slut på kv*nn*pr'stm*tst*nd*t, ett slagord i kyrkovalet 2005, tror jag. Egentligen uppfattade jag denna kampanj som kyrkligt suicidaldemokratisk. Det fanns visitkortstora små blad med denna målsättning toppad av maningen: "Älska varandra". Makabert så det förslår och definitivt inget som en anständig människa vill lura in någon allvarligt syftande kyrkokristen i.

När jag var mycket ung präst i kapellet i källaren tror jag att s Kertsin och jag talade om att man kunde bli präst, kantor, diakonissa (det hette så) eller ha någon annan betald kyrklig syssla. Några präster kom ur den gudstjänstfirande församlingen och några därför att de hört oss hålla diverse föredrag, men i grund och botten känner jag mig oskyldig.  Jag ville inte ha in mina döttrar och jag vill inte ha in mina barnbarn. De är för kloka för detta, tänker jag. Jag har ju hört prästfrun säga: "Det är bara idioter som blir präster" och jag antar att hon visste vad hon talade om.

Mitt problem är tudelat. Det är nog empiriskt konstaterat att det var präst jag skulle bli, alltså autentisk prästkalellse. Samtidigt ser jag ju hur kyrkosystemet närmast konsekvent uppträtt bedrägligt genom att använda lögnen som vapen och sveket som verktyg mot de kallade och vigda. Ska vi ha det så, ska väl ändå ingen tro att anständiga människor skulle rby sig om en nationell  handlingsplan för  rekrytering? När jag rört mig i andra miljöer, som trots allt ägt mitt hjärta mindre, har jag mött större uppskattning för mina insatser. Det är faktiskt underligt och med så underliga erfarenheter talar jag hellre för en karriär som yrkesofficer, till och med i en situation där ÖB kämpar för att rusta en enda brigad. På min tid var det som sämst 13. Hur många det var som bäst, vågar jag inte ha en mening om.

Lycka till med den nationella handlingsplanen för kallelse. Vi andra får väl mer idogt be om Svenska kyrkans förnyelse, dvs "kyrklig förnyelse". Under tiden ska tydligen biskopsmötet enligt opinionschefen ta ledartröjan. Så? Jag har en känsla av att biskoparna inte ens vet var den ledartröjan tagit vägen. Begär inte det omöjliga av de stackarna. Förnyelsen, den nödvändiga, kommer nerifrån, men den kommer bara till ett kyrkosystem som omvänt sig och gjort upp med förödande felbeslut, de beslut som förtog kallelseglädjen. Ett av felbesluten handlar förresten om proletariseringen av komministrar, ett förhållande som kommer att ge många explosiva konflikter just denna vinter och vår. Nog sagt.

torsdag 18 januari 2018

FLASH! Könsbytet i media FLASH!

Lite konstigt blir det väl att en präst som är av kvinnligt kön och nu förklaras vara kättare, ska kallas "han" när det är en "hon". I detta fall och med mystifierande syfte, kunde man prövat "hen". Men det finns så många kvinnliga präster i Lunds stift att saken inte borde vara ett bekymmer. Eller jo!

Minns biskopen Anders Nygrens ord i kyrkomötet 1958 om att Svenska kyrkan växlat in på främmande sår, gnostikers och svärmandars. Den kättarförklarade har dömts därför att hon är gnostiker. I sitt försvar påpekar hon att det finns flera sådana. Hon har alldeles rätt i detta. Men det är självklart att hon inte ska kunna få rätt, för då kan de illasinnade börja dra fram Nygrens ord. Som jag gör nu, alltså.

Denna omständighet skulle, medvetet eller omedvetet, kunna förklara domkapitlets skarpa formuleringar i beslutet. Boken då? Den ofullbordade kristendomen. Den får man nog skaffa sig. Och frågan om vad den kättarförklarade förkunnat under sägs 25 års tid, återstår att reda ut. Vem ägnar sig åt sådant? Eller behövs det. Kyrkligt folk kanske inte gick för att höra hennes förkunnelse, när de fått några smakprov?

Ska jag upprepa att detta var i Lunds stift och i Blekinge just? Vem prästvigde den kättarförklarade, dvs vem var biskop i Lund år 1990? Rätt svar är PO Ahrén.

Men frågan till media återstår. Varför mörkar ni?

Besvikelse

Jag tyckte jag betade så bra. Så här skrev jag i går och påstod sålunda att
"förkunnelsen effektivt hämmas, genom att gudstjänsttillfällena inskränks. Det blir så när små församlingar slås samman. Prästen kan inte betjäna dem alla. Vore det inte också på sin plats att rakt ut hävda, att den inre svaghet vår kyrka lider under beror på att Guds ord inte i sin fullhet och renhet fått komma till sin rätt i förkunnelse och själavård, den enskildes kristna liv och i församlingsgemenskapen?"

Varför hakade ingen på?
Jag funderade över den saken när hundpromenaden förde oss förbi pentekostalernas tillhåll i Moheda. Jga har ogärna gått där eftersom jag blir påmind om pingstvänsfejket med el-cykeln, men man kan inte fastna i det förgångna utan ta med sig erfarenheterna för framtiden. Det betyder väl att jag borde säga upp prenumerationen på Dagen. Ut ur den gula tegelladan kom en pingstvän, det förstod jag. Det var säkert en hygglig karl fast uppsynen var ohygglig. Den blir sådan när man är i gubbålder och klär sig i keps. Han körde Opel och frun satt uppenbarligen i bilen och väntade på honom. Vithåriga pingsttanter är det något evigt över. Med dessa synintryck, som kallade fram en så rik tankevärld, kom jag inte längre i mitt tänkande. Vad jag skrev i bloggposten var väl mer än en antydan att det väl är rätt kört för Svenska kyrkan på grund av inre svaghet. Jag kunde tänka mig att någon kommentator obekymrat dessutom ställt frågan vad som förkunnas och någon annan hur det förkunnas. Det var som upplagt för en engagerande debatt. Men icke!

Jag får väl ägna mig åt andra lärostrider då. En präst som varit verksam i Blekinge har blivit anmäld för irrlära till Lunds domkapitel. Sådant gillar vi eftersom det styr in på grundläggande frågor och inte trams. En präst som inte bekänner att Jesus uppstått från de döda är något förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Men fenomenet finns tydligen. Hur reder Lunds domkapitel ut detta? undrade jag. Med svarvade fraser eller med hopsamlade vedpinnar till ett kättarbål?

Svaret kom prompt. Han rök. Väl att detta inte var i Växjö stift för här hade kyrkomedlemmarna upprörts dubbelt. Både över villoläran och över det faktum, att de betalat för något som präster inte levererat, nämligen en kristen förkunnelse. Det är så nära kättarbålet man kan komma. Prästen var vegetarian och fann det anstötligt att tala om kött, dvs Kristi kropp för dig, ja ni vet. Och han lämnade över sin sak till Gud och Jesus Kristus (det hette så!) för ingen kyrklig instans kan bedöma vem som är heretiker. Tanken på den yttersta domen och tanken på försoningsoffer försvann ut i det blå. Är det någon som undrar vilken biskop som prästvigde? Lunds stift. Det omfattar Blekinge, Just say'in.

Tror ni att folket i Blekinge då med glädje hälsar domkapitlets beslut och finner att allt står väl till? Jag undrar. För effekten av prästens förkunnelse kan ju vara den förödande, att församlingsborna går miste om det eviga livet eftersom de lurats bort från evangeliet och alla beskeden om hur det egentligen är. Jag får väl fråga runt lite. Har blekingarna kommit oskadda ur detta?

Komplikationen anar jag. Kättaren har skrivit en bok, jag vet inte vilken. I den finns de kätterska åsikterna. Men kan ett domkapitel avkraga för något som tryckfrihetslagstiftningen godkänner? Det har nog gått så till att den för kätteri misstänkte har fått frågor och svarat på dem. Då ryker både han och kättarbålet. Om den misstänkte sagt sig bara ha skrivit en bok med funderingar för andra att stimuleras av, hade han haft kragen kvar då?

Minns ni biskopen Jenkins i Durham? När han, den läppalätte professorn, skulle introniseras, slog åskan ner i katedralen, som brann mycket effektfullt. Detta betraktades som ett omen. Syster Alicia, min omtyckta och respekterade vän, hade börjat en tjänst vid katedralen. Hon såg inte saken riktigt så, men noterade fenomenet. Bedriva gäckeri med vår allra heligaste tro, den som avslöjats av Gud själv, ska man inte ta lätt på. Så vad förkunnas egentligen? Är inte frågan välmotiverad?

Nu var det också i Lunds stift, det första som fick en kvinnlig biskop, en präst klev av och blev häxa. Hennes man, en präst, följde henne ut i denna av auror omgivna tillvaro. Så, när allt kommer till allt, hur står det till i den svenska folkkyrkan, där Gud och Jesus nämns stup i kvarten men sånt här som nu skett, har inträffat. Det börjar bli som frågan om sant och sannolik hos Tage Danielsson.

På tal om att inte ta lätt på. Jag ringde min värderade biträdande handledare från mina år som doktorand, etikprofessorn, och sporde hur jag kunde förfara med de intressnta uppgifter jag hade men med tillsägelse att inte citera. Citaten kommer inte på bloggen, det stod klart efter min etiska konsultation. Hoppas bara att arvingarna har vett att ta mina pärmar om hand. Där finns en myckenhet av sådant ni vill veta om vad som hänt bakom kulisserna i Svenska kyrkan. Eller inte! Allt är inte trosstärkande.

Tar ni lätt på frågan om kyrkokollapsen, systemet som imploderar? Det gör inte jag. Nu deprimerades jag av utsikten att det ska bli full fart med rekryteringen till denna struktur. Eek skrev så i Torsdagsdepressionen.





onsdag 17 januari 2018

Samtidsidiotier

Jag vet inte oim ni brukar titta på nyheter och väder som släpps i tv. Det har kommit en ny form av överlämning. Programledaren ska i korthet dra nyheten och sedan säga: "Eller hur Nisse?" Och då ska stackars Nisse eller Greta eller vad dom nu heter spela med och säga. "Precis." Det är väl att inte jag ska haka på, för då hade jag nog inte kunnat förställa mig utan sagt:
1. Hördudu, det är jag som kan det här. Trampa inte in på mitt ämnesområde utan påannonsera att jag ska in nu.
2. Det har du fått helt om bakfoten. Hur kommer det sig? Vädret blir i stället detta? Bortgjord i direktsändning måste ha sina poänger.
3. Enkelt bara sagt. "Då vet ni det essentiella" och gått därifrån.
I grunden handlar detta om journalistisk brist på respekt för tittarna. Vi ska hanteras som idioter. Går ni verkligen med på det? Det är dock inte vi som är idioterna och mer än så tänker jag inte precisera min utsaga. Men den mediala infantiliseringen är och utgör ett stort problem.

Jag får inte säga zigenare eller neger heller. Mitt fadderbarn, som är lite mörkare i hyn än mitt skära fejs, får inte beställa "negerbollar" på Ramklints i Lund utan att det blir oro i leden. Nu är han en begåvad man: "Ja, jag vet det. Kalla dom vad ni vill, men det är sådana jag vill ha." Att jag i går kom körande genom den obetydliga orten Ör och mötte en neger utan reflexer på vägen, får jag inte skriva. Än mindre kommentera hur svårt det är att upptäcka en mörkklädd sådan i mörkret. Jag tar naturligtvis all hänsyn till detta, men jag vill veta hur det blev så. Abusus non tillit usum är väl den hållningen som gäller för en svenskkyrkligt kristen? Och allt är rent för den rene. Jag redovisar nu endast ett stycke förvåning. Vem har utnämnt sig själv till språkpolis? Får vi inte i det samhälle som ska vara tolerant och inklusivt kalla en neger för neger och en zigenare för zigenare samt en lapp för en lapp? Tycks detta oss inte lite märkligt? Max Lundgrens bok Omin Hambe är lyssnade. Där samlar skolans elever in pengar för att skaffa sig "en egen neger" och nöjer sig inte med att skicka pengar till Afrika som u-hjälp. Får en kyrkokristen uppskatta den boken och dess budskap? Den är brutalt antirasistisk i sitt budskap. Kan den då verkligen vara rasistisk i sitt språkbruk?

Grundfrågan jag ställer är förstås den enkla: Vem bestämmer över ordens valör? Vem avgör vilka ord som får användas och vilka som ska skrivas om? Är det ett problem att det någonstans högt uppe i Babels torn sitter någon som fattar beslut om språket? Är det ytterligare ett problem att vi inte vet vem den personen är? Är det helt enkelt en sån där som kom med blommor eller frukt till fröken i skolan och sa "Pappa hälsar!" Jag påminner om min brors fråga vad det blev av den sortens inställsamma skolelever med svaret "Det var dom som blev våra chefer!"

I det kyrkliga har jag fått problem när jag läser om vad som förevarit. För 33 år sedan skrevs mig brev från då avsuttna biskopar. En ville berätta men inte bli citerad. Hur länge håller en sådan begränsning? Nu är han död. Vi tänkte i teologiska frågor inte lika och ändå. Jag inser att vad han berättade är sant, jag har hört varianter från andra håll. Ska jag helt enkelt vissla och vänta att bland alla papper som arvingarna kommer att kasta går också detta i containern? Eller har en forskare en moralisk skyldighet att avslöja hur det var i de slutna rummen? Jag sliter med frågan.

När sockenkyrkorna i Växjö pastorat står gudstjänstlösa – en omständighet som inte hindrar att domprosten Pettersson förs fram i biskopsval – borde ingen påpeka, att förkunnelsen effektiv hämmas, genom att gudstjänsttillfällena inskränks. Det blir så när små församlingar slås samman. Prästen kan inte betjäna dem alla. Vore det inte också på son plats att rakt ut hävda, att den inre svaghet vår kyrka lider under beror på att Guds ord inte i sin fullhet och renhet fått komma till sin rätt i förkunnelse och själavård, den enskildes kristna liv och i församlingsgemenskapen? Eller vore ett sådant konstaterande bara dumt, samtidsidiotiskt? Jag sliter med den frågan också.

Till det kommer sommarens aviserade kustbevakningsövning i Karlskrona, där främmande makts kustbevakare ska röra sig i för den svenska marinen känsliga områden och lära sog ett och annat. Med perspektiv från fordomdags verkar detta faktiskt vara en samtidsidioti.

tisdag 16 januari 2018

Det som ställer till det rent mänskligt

Jag läser inlägg på Facebook och inser att personalproblemen i Svenska kyrkan är besvärande. Det jag uppfattar som mest besvärande är både mänskligt och självklart: det finns två versioner av vad arbetsplatskonflikter handlar om, två sidor av myntet. Jag kan fatta att det blir så, men det hjälper föga. På ena sidan den som blivit utsatt. På den andra själva kyrkosystemet. Jag föreställer mig Maktlösheten mot Makten. Och jag vet hur det är. Kränkta människor samarbetar inte. Då förvärras konflikten och alltid till Maktens fördel.

Makten använder juridik, paragrafer och bestämmelser i Kamomilla stad. Det måste förstås vara så. Problemet är bara att detta aldrig räcker om man ska lösa konflikter. Ofta förstör dessa maktinstrument mer än de underlättar. Och kyrkoherdarna? Jag vill att de som tänker att samtliga kyrkoherdar är värda tillit nu räcker upp handen. Det var väl det jag visste.

Förundersökningen om mobbing mot organisten i Tyringe är nedlagd för arbetsmiljöåklagaren kan inte bevisa att pastoratet gjort sig skyldigt till "straffbar oaktsamhet". I nättidningen Frilagt stod det inte "pastoratet" utan Kyrkan. Det är så det blir. Kyrkan smetas ner. Det kostar Svenska kyrkan anseende och anseende blir i nästa led en fråga om pengar. Medlemsflykten påverkas positivt, dvs om det ska vara flykt just. Annars är allt negativt.

Nu är det nästan omöjligt att sätta dit en arbetsköpare för att inget gjorts mot mobbing på arbetsplatsen. Åklagaren menar att en lagändring behövs. Då får höga vederbörande i Svenska kyrkan passa sig, inte bara för att polisen kommer utan också därför att ingen vettig människa då vill sitta i ett kyrkoråd.

Facebook är en möjlighet för snabb informationsspridning av konflikter av detta slag. Den kvinnliga präst som kyrkoherden ville bli av med eller den manlige präst som hamnade i konflikt med sin kyrkoherde inser, att de inte står ensamma. Vi andra vet förstås inte vad som kan göras alls och arbetsgivaransvaret läggs egentligen inte på den kyrkopolitiska nivån, dvs så att kyrkostyrelsen har något ansvar. Det visade sig när jag för länge sedan frågade om utköpen. Första vändan ville styrelsen inte svara. Året efter frågade jag igen och då nödgades styrelsen vara bekymrad. Samtidigt pågick utköp och kostade mänskligt lidande, viktigast, och pengar. Jag kan förstå dem som inte vill vara med i Svenska kyrkan och lägga några tusenlappar per år för att se dessa sekiner resultera i utköp.

I kyrkovalet skulle det Stora partiet göra Svenska kyrkans arbetsplatser till Sveriges bästa. Det är sådant som sägs. Den som säger det, vet inte vilket Augiasstall som ska mockas. Vore det inte en vettigare målsättning att säga, att Svenska kyrkan ska bli en arbetsplats som är högst normalt halvtaskig? Och borde inte någon lärd teolog säga att meningslösa konflikter hör till Kyrkans existensform. "Går Djävulen ett varv runt Uppsala, går han sju varv runt Samariterhemmet", lärde Gunnar Sundin diakonisseleverna. Ni minns sakinformationen från completoriet: "söker vem han må uppsluka".

Det kommer mera av arbetsplatskonflikter. De kan visa sig vara intressekonflikter. En organist eller en präst satsar på det som håller kvalité musikaliskt eller teologiskt och detta är just sådant som "den nya folkligheten" avskyr, för MTD-religionen satsar inte på det som kräver lite mer. Det är roligare med en falsksjungande barnkör, som drar föräldrar, släkt och vänner än en orgelafton med fader Bach, om man så säger. Prästen kan få för sig att tala om sådant som aldrig varit populärt att höra. Minns att aposteln Paulus kallades "smitthärd" och så uppfattas själva budskapet. Det finns på sitt sätt förnuftiga skäl när man har ihjäl de kristna. Själva budskapets anstötlighet ställer till det och då slår vi som vanligt budbäraren för budskapets skull. Jag är nu bara angelägen att förklara mekanismerna. Det finns arbetsplatskonflikter som är inbyggda i det kyrkliga när kristen tro och MTD-religion kolliderar i det lokala. Vi kommer att se fler sådana konflikter om prästerna inte blir duktiga på att trolla bort själva den anstötlighet som är inbyggd i evangeliet, men då trollar de bort evangeliet självt. Man behöver inte ha läst Olov Hartman eller Bo Giertz för att fatta detta.

Det är självklart att arbetsplatsproblem blir ett tillstånd på arbetsplatsen och i själen. "Ensak" blir till ensamhet när de medkristna förklarar att de "inte vill göra din strid till min sak". Är det ens fel att två träter? Klart inte. Så mycket mer intressant blir det då, att intresset för att se vilka de strukturer är som skapar konflikterna, är så klent. De flesta nöjer sig med att förenkla konflikter i stället för att fördjupa dem, se vad de i grund och botten handlar om och se vad som egentligen bör göras. Som vi nu har det, fortsätter utköp och i de värre fallen oredlighet mot den som är utsatt (med eller utan egen förskyllan).

Antagligen förhåller det sig på samma sätt som när jag blir sjuk. Jag ska inte åka till lasarettet med två sjukdomar. Jag ska en, som är lätt att diagnosticera. Har jag två, blir det bara förvirrat om sjukvården ens varsnar att det sjukliga är tvåhövdat. Enkelt och ordnat ska det vara. Det lilla problemet att livet inte fungerar så, blundar vi för både i det kyrkliga och i det världsliga. Det är i denna tillvaro mycket som ställer till det rent mänskligt. Och en del av det som ställer till det är dessutom djävligt. Det vet en kyrkokristen. Detta förhållande gör inte de kyrkliga arbetsplatskonflikterna lättare.

måndag 15 januari 2018

Biskop i teologisk mening

Jag bar in den heliga familjen  och ängeln när det i lördags var tid att avsluta julen. Ängeln satte jag upp 1:a söndagen i Advent, Josef och Maria den 23 december och Jesusbarnet på kvällen den 24 december (lite för tidigt). Jag bar in Josef först, för det var han som tog med sig barnet och dess moder. Ängeln sist. "Utanför tiden", tänkte jag. Man kan meditera en del under det att praktiska sysslor utförs. I dag väntar kuling om inte 23 meter/sek som på västkusten och snö. Underbart!

Jag funderade ett ögonblick när jag bar in Herrens moder på det där med att Maria var jungfru i teologisk mening. Ni förstår att det fortfarande är el-cykeldebaclet som spökar. Jag drömmer nattetid om den sjuväxlade el-cykeln. Sorgearbete är en process som inte ska påskyndas. Då och då befrias jag från de dunkla tankarna och med viss entusiasm prövade jag begreppet "biskop i teologsik betydelse". Jag undrade enkelt: Om Maria ska förstås som jungfru i teologisk betydelse ska väl också biskopar förstås så. Men vad är en biskop i teologisk mening? Det måste väl vara dels något som egentligen inte är (el-cykeln!), och dels något som är en ren konstruktion, dvs påhitt. Men det är svårt att reda ut tankekomplexet.

En biskop i teologisk mening är då egentligen ingenting, men någon måste trots allt vara det. En biskop i denna mening skiljer sig från apostlar och apostlars efterföljare för dessa var väl ändå på riktigt? När de avrättades för sin bekännelse var detta inte i teologisk eller metaforisk mening utan högst handfast. Biologiskt och materiellt. Kropp, kors, svärd, eld – you name it! Behöver man särskilt mycket bry sig om någon som är biskop i teologisk mening? Jag blir tveksam.

Jag tror att denna tveksamhet på en del goda grunder är inbyggd i det reformatoriska. Missbruk av biskopsämbetet, ett missbruk känt också i den romersk-katolska kyrkan, får sådana följder. Det underliga är dock att den välmotiverade tveksamheten döljs av grandezzan vid biskopsvigningar i Svenska kyrkan. Ibland vandrar en romersk-katolsk biskop med i vigningsprocessionen för att liksom understryka att denna vigning är på riktigt. Då blir de andra i processionen glada. Minns biskop Fjärsteds artikel i Gotlands Allehanda den 19 oktober 1993 som ett tecken på detta.

Biskop i teologisk mening som en konstruktion? Själva tillverkandet av en biskop har väl inrymt en del olika moment, men bön och handpåläggning tycks vara det avgörande och i detta avgörande ögonblick visas ett apostoliskt samband. Är det så viktigt att visa? Ja. Antingen för att det verkligen finns en succession i lära och person eller för att det inte finns en sådan.
I det första fallet för att förstärka de fromma insikterna om Kyrkan som är sänd i världen på apostoliskt sätt och enkelt kan identifieras som autentisk tiderna igenom.
I det andra fallet för att framställa något som ska se ut som autencitet. Det krävs vishet för att kunna skilja de två åt, för de ser likadana ut men är det inte.

Jag antar att den grundläggande skillnaden är mellan dem som ska uppfattas vara biskopar i teologisk mening och dem som är det i Kyrkans mening. Det borde bereda problem. Alla är inte biskopar som framträder som sådana. "Säg mig vem som vigt dig, och jag ska säga dig vem du är!" blir hållningen. Och då har Svenska kyrkan problem. Eller är det bara de dissiderande som har problem? Knappast. Antingen är det ett problem på riktigt eller inget problem alls. Det gäller att motivera svaret och det kan bli svettigt för många.

Nu har jag en olycklig förmåga att säga olämpligheter. Problemet är inte att jag talar om galenskaper. Problemet är att jag talar. "Polisiärt ärende", sa Warmland. Jag har inte sett något ännu, men konstaplarna Kling och Klang vara vara i närheten förr än jag anar. Kanske ska då mitt svar till missionsförbundaren Eric Widell i Falköping, frid över hans minne, anföras mot mig?

Widell skrev mig år 1993 en liten hälsning med innebörden att eftersom kvinnan var en så syndfull varelse att hon inte kunde stå i predikstolen, vi kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* inte heller skulle "vidröra henne sexuellt".  Jag svarade att argumenten i sak är allmänt tillgängliga och hänvisade vänligt till ett par skrifter jag själv medverkat i. Sedan la jag lika omtänksamt till: "I detta perspektiv tycks dina gubbsjuka funderingar alldeles överspelade. Den sorts problem du redovisar kan emellertid hanteras. Rådfråga din distriktsläkare."

Har jag nämnt att jag är läkarson? Eric Widell tackade för tipset, när han återsände mitt brev. Men han vände sig också till biskopen. Den nyheten kunde en häpen allmoge inhämta i Kalmar Läns Tidning 5-11 november 1993. Widell , som var styrman (det visste jag inte) var kränkt på missionsförbundiskt vis: "Jag har varit på sjön i 40 år men än inte besökt något horschapp. Jag och min äkta maka har två barn och dessa är födda i vårt över 40-åriga äktenskap. Och de samlag jag haft är endast med min äkta maka." Widell krävde en ursäkt. Den fick han inte. Han skulle gå vidare, sa han. Det blev inget av det, men gamla anklagelser kan bli som nya. Själv var mitt samvete rent, ser jag i Kalmar Läns Tidning: "Svaret bör ha gett honom en adrenalinchock som förlänger hans liv med åtminstone ett halvt år och det bör gubben vara tacksam för."

Rubriken över artikeln är lika minnesvärd: "Sandahl 'anmäld' till biskopen Kallade kvinnoprästvänlig, gubbsjuk." Kan det bli ett polisiärt ärende också av detta? Vad säger Nils Warmland?

Ja, var detta humor i teologisk mening? Jag menar, ens för 25 år sedan?

Nu är glada julen slut, slut, slut men jag ville förse somliga av er med lite glädje. Ni andra får väl bli passligt och kristligt uppbragta. Alla får fundera över vad en biskop är. Vet biskoparna det själva när allt kommer till allt och de skulle ställas inför frågan?


söndag 14 januari 2018

Öster om Kolbäck

Öster om Kolbäck ligger Västerås. Ter sig inte denna tanke lite förbryllande? Bara om man vet att det finns ett Östra Aros längre bort, då blir namnvalet Västra Aros alldeles logiskt. Ibland måste man ha "hela bilden klar för sig", som biskop Lindegård älskade att säga när han tänkte att han just hade det. I intellektuell mening är det många som stannar kvar i förvirringen och funderar länge över hur det kommer sig att Västerås ligger öster om Kolbäck. Västerås är dock inte utan intresse.

I Västerås bor professor em Eva Hamberg. Jag har läst ett bidrag hon publicerat: Religious Monopolies, Religious Pluralism and Secularization: The Relationship Between Religious Pluralism and Religious Participation in Sweden. Bara titeln kan imponera. Referenserna finns längst ner i denna bloggpost.

Det finns mycket att fundera över i Evas genomgång. I aftonlampans sken och med säsongens julfirande bakom mig åstundade jag att få ge er ett par beskrivningar:
Bara en liten del av medlemmarna i Svenska kyrkan omfattar traditionella kristna trossatser trots högt medlemstal procentuellt sett:

"However, only a small minority of the members adhere to traditional Christian beliefs, while the majority of the members hold other types of religious beliefs – such as belief in a nonpersonal transcendent power, spirit or life force – or express no religious beliefes at all."

Detta resulterar i att Svenska kyrkan
"now depends for its economic survival on members who do not share its central beliefs, as the members who still adhere to traditional Christaisn beliefs and practices consitute a minority that is far too small to serve as an adeaquate economic basis for the church."

Nu har inte Svenska kyrkan avsagt sig sina bekännelsetexter från 1500-talet men
"many of the clergy and bishops, including the Archbishop, now express beliefs that are contrary to the confession to which the church officially adheres."

Jag citerade från sidan 9. Det finns fler slutsatser att fundera över som. Är det så att "in societies with putative monopoly faiths, religious indifference, not piety, is rife"? I så fall är väl hela den situation, som så belåtet beskrivs som "folkkyrklig", Kyrkans och människornas värre fiende? Här citerade Eva ett arbete av Roger Finke och Rodney Stark från år 1992 oh jag från Evas artikel s 12.

I Västerås har vi också Mikael Mogren och domprosten Senter. Stackars Mogren får skäll för att han velat tala om annat än Hen-Jesus och Senter för att hon talat just om Hen-Jesus. När de två hämtat sig något från den första chocken, minns Senters förvåning och fråga hur det kunde hända att kritikstormen bröt lös, får de understöd av biskop em Claes-Bertil Ytterberg och stiftsadjunkten em Pelle Söderbäck. "Kyrkan har alltid varit i förändring i relation till sin tid", heter det i Västmanlands Läns Tidning. Men "folkkyrkoprofilen" från Billings tid har blivit ett signum för Västerås stift: "En öppen kyrka där samtalen om svåra frågor får leva." Mogren har utvecklat och förnyat stiftets folkkyrkoprofil och är "en skarp teolog, en ödmjuk människa." Han är precis den biskop Västerås stift just nu behöver. Ytterberg och Söderbäck förklarar att de med sina rader "vårt totala stöd för stiftets biskop och domprost." Domprosten kom med på slutet, om henne hade de faktiskt inte skriva något i inlägget. Däremot hade de tydligt markerat att de var emot Stalin.
http://www.vlt.se/opinion/insandare/ytterberg-kloke-mogren-ar-precis-den-biskop-stiftet-behover

Vad lär vi oss av detta? Kanske mest hur förvirring blir en viktig beståndsdel i det teologiska samtalet. Det bestående och det föränderliga i kristendomen är ett stort och på sitt sätt intressant tema, men det undviker Mogrens och Senters lilla supporterklubb att borra i. I relation till sin tid förändras kyrkan men förvandlas inte. I relation till evigheten har hon ett av Gud givet uppdrag och det vare sig förändras eller förvandlas. Hen-Jesus var och är en förvanskning utifrån en som bäst slarvig kristologi, en som tror att man kan hantera Jesus lite hur som helst.

Det där med folkkyrkoprofil är också intressant. Västerås var det stift som hårdast drabbades av den sekularisering som innebär sviktande kyrkogång och främlingskap för kristen tro. När denna situation sedan förvärrades av frikyrklighetens framväxt, den som skulle klara av det som Svenska kyrkan misslyckats med, nämligen folkmissionen, stod kyrkolivet håglöst som statskyrka med kommunalt samband. Att Svenska kyrkan var något mer och annat markerades i folkkyrkovisionen. Den gav en ungdomsrörelse i den turbulenta tid som markeras av året 1909. Denna unga rörelse, ungkyrkorörelsen, måste förstås i ett internationell sammanhang med studentmissiionen. Detta var år när hängivna och nu legendariska missionärer rekryterades. "Världen kristnad i vår generation", löd slagordet. Den generationen ligger nu samfällt på kyrkogården och världen är ännu inte kristnad. Skulle man bli besvärlig kunde frågan ställas i två led: 1. Vilket är det konkreta resultatet av folkkyrkovisionen i Västerås stift om vi talar kyrkogång och 2. Vad återstår av Billings folkkyrkovsion i stiftet? Kyrkopolitiskt är det en något annorlunda folkkyrkovision som praktiseras, nämligen en där folket bestämmer. Så var det inte för Einar Billing.

Den här sortens sysslor, nämligen att skära tunna skivor, är i det kyrkliga livetöster om Kolbäck knappast uppskattat. Där hålls man hellre med enkla slagord. Inget oint om det. Biskop Ytterberg och jag har en gammal pakt att inte kritisera varandra. Det är en pakt som Ytterberg har haft stor glädje av, kan jag meddela.

Bra att vi då har Eva Hamberg som benar upp sammanhangen för oss. Det var hon som tipsade mig om den gratissajt som kan bilda oss övermåttan: Interdisciplinary Journal of Research on Religion, IJRR.
Kolla själva och registrera er. Det är gratis. Evas bidrag hittar man under årtalet 2015, vol. 11, artikel nr 6.
http://www.religjournal.com

lördag 13 januari 2018

El-cykel i teologisk mening

Jag kan inte hjälpa det, men jag sitter fast i besvikelsen. Det tidningen Dagen gav mig var bara en el-cykel i teologisk mening. Det betyder att det i verkligheten inte var någon el-cykel alls. Och detta har den pingstliga tidningen ägnat sig åt!

Pingströrelsen håller sig med en esoterisk tro som så många andra, tänker jag. Men kanske ska jag vara tacksam. Nu har det avslöjats vad en el-cykel i teologisk mening är. Ingenting. Precis som det sades om min Herres moder Maria. Jungfru i teologisk bemärkelse. Det måste betyda att de luras – både Lukas i evangeliet och i trosbekännelsen. Det jag hör och det jag säger ska sakna egentlig mening, för just jungfru var hon inte. Bara i teologisk mening. El-cykeln bevisar att i denna mening är ingenting verkligt, på riktigt.

Detta kan man lura i Sveriges docenter(utom två) och Sveriges pingstvänner samt Kalle Hammar & Co. Jag och docent O avviker.Vi går inte på det. Jag vet vad jag tror och kristen tro är mer handfast än teologisk i denna mening. Det ändrar inte faktum att jag sitter fast i besvikelsen. Det kunde ju ha varit som vi kyrkokristna tänker. Det kunde ha varit på riktigt. Då hade jag kunnat skruva fast den högst påtagliga luftpumpen med två högst påtagliga små skruvar på cykelramen. Men icke! För en el-cykel i teologisk mening är icke! Lika lite som en död papegoja lever.

Det finns somliga som ställer grundfrågor. Jag hör till min olycka just till denna kategori. Jag var känd som sådan redan när jag gick i söndagsskolans Lill-klass för fröken Hjertstedt. Jag tänkte på mitt enkla sätt att antingen är det på riktigt annars är det inte alls. Jag måste stå fast vid denna insedda sanning också efter alla dessa år. Jag vet på vem jag tror. Så är jag inte prästbarn med behov av uppgörelse – fast uppgörelse på betald tjänstetid. Den var fin, den piken, men helt möjlig att identifiera väl?

Varför ska man vara kristen om man måste omtolka apostlarnas tro och ordningar.?Då kan man väl, ursäkta franskan, helt enkelt skita i alltihop? Nog borde det vara möjligt att leva ett gott liv utan att bry sig om vad andra tror, de som tror på Vite Krist. Men här är problemet för de avgjorda. De fortsätter att avgöra vilken tro som är rimlig, lämplig, relevant och allt vad de säger. De omvända tänker inte så. De inser hurdan tillvaron är och det enda de kan säga till Jesus är det aposteln Petrus sa: "Herre, till vem skulle vi gå?" De alternativlösa har drabbats av den djupa insikten, inte valt den.

Jag gjorde självtestet om jag kunde stå för det jag förkunnat och det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. Den finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu om man inte kommer åt ett exemplar att ställa i bokhyllan. När jag kollade, kom jag på att jag tror med goda skäl, inte därför att jag skulle vara särskilt pissträngd. Inget ont om de pissträngda, men deras svårmod gör inte oss andra glada. Och de ska alltid med idogheten hos en dräktig kaninhona ränna runt och åstadkomma sina goda gärningar. För att göra allt detta goda, måste de konstruera sig den verklighet som passar för deras godhet. Ni förstår. Men medge att dte blir lite tröttsamt med dessa de avgjorda.

De omvända är det mer glädje med. De är ungefär lika töntiga och trögfattade sm apostlarna och Jesus suckar över dem, men på sitt oskuldsfulla sätt är det ändå mer glädje med dem. De lever inte i en lämplig konstruktion. De lever i Verkligheten. Ibland läser de Kolosserbrevet bara för att hetsa upp sig mot de avgjorda, de som konstruerar sig sin verklighet och sin relevanta tro. De handfasta kristna är det verkligen mer glädje med

Lite löjligt blir det förstås. De avgjorda kan sjunga "Jag är så glad att jag är avgjord" men det är faktiskt inte möjligt att sjunga "Jag är så glad att jag är omvänd". Det bara är man. Fast det hindrar inte glädjen, men den ligger utanför som en främmande rättfärdighet om man så vill säga och den kan inte besjungas klämkäckt.

Jag stirrar ut över kyrkogeografin och konstaterar sakligt, att jag inte har tron gemensam med andra präster i Svenska kyrkan. Är inte detta egendomligt? Jag menar, söndagsskolan har jag genomgått, konfirmationsundervisning har jag fått och ett antal lärda präster har delat med sig av insikter. Jag är trygg i mitt svenskkyrkliga. Några fromma böcker har jag läst därtill och kan se den svenskkyrkliga relevansen i ett katolskt perspektiv. Jag kan se ett stycke romersk-katolsk irrelevans också. Det kan alla normalbegåvade från påven och neråt. Vilka är dessa de andra som kom in? Svenskkyrkliga är de inte på samma sätt som jag, kanske inte alls. Är inte detta konstigt? Vad svarar de på frågan om sina teologiska lärare, dvs på frågan om sin personliga apostoliska succession? Vill jag veta? Antagligen bara rent akademiskt. MTD-religionen har sitt prästerskap men vi har föga gemensamt när det handlar om tro, de och jag. De cyklar el-cykeln, men det är en el-cykel i teologisk mening. Ni förstår dilemmat. Skulle jag cykla el-cykel skulle det vara el-cykel på riktigt. Och då accentueras den besvikelse tidningen Dagen och falska pingstvänner åstadkommit i mitt liv.

Jag får passa på att glädja mig över eländesboken. I dag ska jag kolla litteraturlistan och se om den är konsekvent. Det är den nog inte ännu. Trycket på boken är hårt. I Finland står folk på tå och i kö för att få läsa den i finsk översättning. Där presenteras boken så här:

Tämä ei ole perinteisessä merkityksessä historiallinen kirjoitus eräästä organisaatiosta, sen toiminnasta ja rakenteesta vaan tutkielma kirkon sisäisestä organisaatiosta joka on kuvattuna kontekstin taustaa vasten, Ruotsin kirkon kehityksestä 1950 luvulta tähän päivään asti.
Lähtökohdaksi esitykselle on valittu 1930 luku jolloin ”Kyrklig samling” (käännettynä Kirkollinen yhteistyöryhmä) näki normaali kirkollisuuden uhattuna vuoden 1957 kirkolliskokouksen jälkeen .
Kirkollinen yhteistyöryhmä haluaa koota ne ihmiset, jotka ymmärsivät että se mikä tähän asti yleisesti on käsitetty oikeaksi koskien Raamattua ja tunnustusta, siitä joudumme luopumaan ja jotain uutta on tullut tilalle.
Se uusi mikä astuu tilalle Ruotsin kirkossa kuvataan kirjassa tapahtumana miten valtion kirkosta tulee kansan kotikirkko, kuvattuna uskonnollisena kansankirkkona, jossa merkittävää ei ole Raamattu eikä tunnustus, vaan joku muu asia määrittelee kirkon olennaisen olemuksen.

I dag ska glada julen ut, ut, ut. Det tycker jag inte om. Det blir mörkt i husen. Det riktigt ljusa vi kan se fram emot är Gin&Tonic Monday, som infaller den 12 februari. Det handlar om en teologisk måndag men inte om en måndag i teologisk mening. Denna måndag är på riktigt. Tro mig, på tidningen Dagens redaktion kommer denna måndag icke att högtidlighållas. Det säger allt. Återstår att fråga vad som sker i Antjeborg. På S:t Ansgar firas G&T Monday antagligen. Inte annars? Och på Torsdagsdepressionens redaktion är det väl måndag i teologisk mening som vanligt. Det är nästan synd om de avgjorda och präktiga.