tisdag 17 oktober 2017

Mariatorget med omnejd

Överste Olofsson ringde i går kväll. Han var hemma efter en lång sejour i Bryssel. Han hade missat Aurora men pratat med Salander och uppdaterats. Som ni kanske minns har Olofsson segelbåt men bor på Bellmansgatan i Stockholm. Nu ville han först fråga om Trossen i Sandvik, som brann ner till grunden. Jag tröstade honom med beskedet att om allt går vägen så byggs butiken upp, men några meter längre bort från hamnen. Olofsson ställde kollfrågan: "Tror du att tillstånden kan ges snabbt?" Jag utgår från det, sa jag. Men oss emellan blev jag orolig när han frågade. Olofsson tänkte segla ner till midsommar 2018. Då ligger han i Sandviks hamn. Han var uppenbart orolig för skaffningen.
Detta avhandlat tog överste Olofsson upp ett problem:

- Jag gick förbi Mariatorget för jag var tvungen att förstärka livsmedelsförråden och en del annat. När jag gick förbi Sankt Paulskyrkan insåg jag att något har hänt. Dörren var öppen och jag kikade in. Där hängde ritningar för ombyggnationen. Visste du att metodisterna sålt kyrkan till Stockholms Stadsmission?

Jag fick medge att jag alls inget visste. Jag försökte säga att jag hade svårt att hålla koll på Svenska kyrkan och därmed föll metodister och equmenianer närmast utanför min sfär. Det tycte Lofsson var dumt.

- Församlingen las ner. 8-9 aktiva räckte inte, de var nog inte alldeles unga heller, medlemmarna. Kyrkan försvinner som gudstjänstlokal. Kvar blir ett slags allaktivitetsrum. Orgeln ska ut och altare med altartavla, om jag såg rätt. Kan det vara så att de kristliga tror att muslimer inte kan vara i ett rum med kristna bilder? För vi vet ju båda att muslimer inte reagerar. Eller vet vi? Kan det vara så att de kommer till Europa och kräver att vi ska ändra oss efter deras modell? Blir det som i den där kyrkan i London, som täckte alla kristna bilder när muslimerna skulle ha sin fredagsbön där?

Jag funderade innan jag svarade. Nog kan jag märka en ny ton i debatten, där det dras en gräns mot muslimers krav och där slaget om Wien (vid två tillfällen) blir referenspunkt. Jag fattar uppställningen. Men jag är nog inte riktigt glad. Styr vi ut i okontrollerat elände? Jag svarade Olofsson:

- Jag funderar på bogomilerna. Var det inte så att deras svaga teologi gjorde att Balkan blev ett lätt byte för muslimerna? De hade fuskat med treenighetsläran och trodde på Gud i största allmänhet. Då blev det rätt problemfritt islam i stället för kristen tro. I det här fallet tror jag att välviljan styr bort från den intellektuella hederligheten och säljer ut den kristna tron. Det finns en stupid välvilja nämligen i det kristliga. Stupiety eller frumhet. Men jag fattar att när en gammal metodistförsamling bara har 8-9 aktiva, så måste den läggas ner. I Svenska kyrkan skulle 8-9 aktiva räcka långt, för vi har ju den materiella basen ett tag till. Men ack, hur länge?

- Har du inte haft gudstjänster i ett metodistkapell i Delary? För det var väl Deary, där det militärhistoriska muséet finns?

Jag fick bejaka detta. Emanuelskapellet. Det har Hembygdsföreningen hand om. På sommaren firas gudstjänst varannan söndag. Det är folkligt, festligt och fullsatt. Metodistkapellen och kyrkorna är vackra konstverk. Och sköts av Hembygdsrörelsen...

- Altartavlan i Sankt Paulskyrkan är målad av Gernandt, inte Anders utan Wilhelm. Ögonblicksbild från Jesu uppståndelse, sa överste Olofsson. Jag vet inte riktigt vad de ska göra med den. Den kanske inte är så värdefull ekonomiskt men ändå. Själva greppet gillar jag. Att måla det som ingen just då såg!

Skulle jag uppröras över den partiella kulturupprensningen ihop med min vän överste Olofsson? Jag funderade ett ögonblick.

- Är det inte som med Mannen i Romsdalen, Möre i Norge. Ett gigantiskt fjell vrider sig och kollapsar. Det kan vi inte göra mycket åt. Den norska Rikskringkastingen sänder direkt också med termisk nattkamera så att vi kan se sönderfallet som dramatisk unerhållning. Familjer, som kan få berget i huvudet, har evakuerats nu för femte gången. Det är väl så mycket man kan göra. Annars är det bara att vänta. Bortvalet av kyrkokristendom har pågått länge. Några har vetat att de aktivt valt bort, andra har bara glidit med. Få har förstått konsekvenserna. Nu evakueras. Jag säger bara: Se Mannen!
https://www.nrk.no/mr/rasfarlege-_mannen_-1.12001189

Det sista, som anspelade på Pontius Pilatus och hans berömda replik, tyckte jag var riktigt fyndigt påkommet. Jag är inte alldeles säker på att översten uppfattade det fyndiga.

Vi slutade med att resonera lite kring signalspaningsfartyget Orion och de skilda signalspaningskulturerna hos FRA och marinen. Olofsson medgav att det varit så.
- Men det var ju det problemet Salander och jag skulle lösa genom att placeras på FRA, minns du väl?
Det mindes jag förstås och nändes (fantastiskt ord!) inte fråga om det fungerar bättre nu. Det är något med det mänskliga, som gillar att dra upp gränser också mot dem vi skulle arbeta konstruktivt tillsammans med och något med det mänskliga, som ogillar att i tid ta upp de verkliga frågorna och resonera förnuftigt. Jag undrar vad.

- En av mina grannar är en äldre dam som var med om att sälja kyrkan till Stadsmissionen. Jag tror hon hoppades att kyrkan skulle räddas så. Jag undrar vad hon tänker nu, men jag tror inte jag ska fråga, sa Olofsson omtänksamt. Inte tala om rep i hängd mans hus, la han till. Överste Olofsson är nämligen en omtänksam man. Ska han nu vara i Sverige en tid kan vi räkna med mer alert information, sådan som annars inte skulle nått oss. Också detta är omtänksamt. Utan överste Olofsson hade vi inget vetat om Stockholms Stadsmissions sekulariserande insatser i Sankt Paulskyrkan vid Mariatorget i Stockholm.

måndag 16 oktober 2017

Det kyrkliga förfallet

Där "separatismen slagit djupare rötter; där blir brytningen med kyrkan och dess ordningar fullständig, där har man icke annat än förakt öfrigt för kyrkans ämbete och verksamhet, där uppenbarar sig ohöljd den subjektivism, som är separatismens innersta väsende och som i längden - det visar historiens erfarenhet - utvecklar sig till religiös likgiltighet och ytlig rationalism." (34)

Med få undantag bedrivs dock kristendomsundervisningen "värdigt och med trohet mot bekännelsen". En liten markering i denna tid görs dock: "Naturligtvis är därmed icke sagdt, att den alltid uppbäres af det nit och den visdom, som endast kristlig erfarenhet föder." Riktigt vad följande mening ska betyda, är inte omedelbart tillgängligt: "I fråga om undervisningen i kristendom gifves i allmänhet företräde åt de kvinnliga lärarna:" (35)

Så kommer vi till mediefrågorna. "Ja, för en stor del af vårt folk utgöra, kan man säga, tidningarna den hufvudsakliga, den så godt som enda själafödan." Det kunde vara gott om tidningarna bidrog till god folkuppfostra. "Men det är hjärtskärande att tänka på den förfärliga skada de vålla, när de - och detta är ju så ofta fallet - verka i en kristendomsfientlig tidsandas tjänst." Allmänheten köper okritiskt tidningar. "Ock så kan det inträffa, att kyrkvänliga, till och med gudsfruktiga personer kunna prenumerera på kyrkfientliga tidningar. Hvad som särskildt är att beklaga i fråga om tidningspressens inflytadne - och här faller en skuld på den politiskt konservativa pressen likaväl som på den liberala och radikala - det är den partifanatism och därmed följande hatfullhet och bitterhet i sinnena, som den uppammar och som verkat förstörande på folkfriden och endräkten." (35)

Till eländet hör förstås bristerna i det sedliga livet. "I hög grad främjande för osedligheten äro de så godt som öfverallt förekommande offentliga danstillställninarna, som utom i de nämnda godtemplarhusen anordnas i de här och hvar uppförda s. k. folkets hus, i enstaka lekstugor och sommartid på de talrika dansbanorna, mot hvilka mångenstädes föres en energisk, men alltför ofta fåfäng utrotningskamp. Sverige - den klagan ljuder ofta bland oss vemodsfull och bäfvande - Sverige dansar äfven under det år av världssmärta, som vi nu få genomlefva. Gud förbarma sig öfver oss!" (31)

"Allt detta elände, på hvilket jag nu pekat hän, kommer tydligtvis ytterst däraf att man vänder sig bort från kristendomen. Ju mera man tappar bort den, desto mindre motståndskraft har man mot det ondas lockelser." (32)

Nog kan man anta "att den sådd icke blir utan frukt, som strös ut genom flitigt utkolporterade otrosskrifter och väl ännu mera genom ymnigt spridda tros- och kyrkofientliga tidningar. (33)

Nu vet ni hur biskopen i Göteborg, teologie och filosofie doktorn, kommendören av Nordstjerneorden (med stora korset)  E.H. Rodhe såg på läget år 1915. Handlingar rörande  Prästmötet i Göteborg (Göteborg 1915). Han konstaterade att erfarenheten visat "frikyrkans oförmåga att kunna öfvertaga vårt folks kristliga vård och fostran." (8) Det är uppenbart att biskopen inte är tillfreds med statskyrkans tillstånd heller. Han saknar männen i gudstjänsten till exempel. Deras antal är "försvinnande litet i jämförelse med kvinnornas." (22) Biskopen menar att hans lägesbeskrivning "bör väcka till själfprövning. Ja, härtill böra vi manas särskildt genom tanken på den fara, som hotar, att deltagandet i den sköna Herrens gudstjänst skall börja aftaga." (23)

Jag letade efter en annan bok när prästmöteshandlingarna sökte mig. Medge att denna fjärran spegel är av intresse. Biskopens lägesbeskrivning är för oss historia, det han fruktade är vår situation. Och vi ser 100 år tillbaka, en rätt kort tid trots allt. Biskopen talade blott en generation innan jag kom till. Och han var kulturkritisk. Reaktionär, förstås. I bondetåget vill han se fosterlandskärleken manifesterad. (32). Något egentligt program för att ta sig an den nya tidens utmaningar har han inte, han lika lite som de andra biskoparna. Att han klagar över partifanatismen är tänkvärt för den som besinnar hurudant kyrkostyre vi håller oss med.

Nu finns det gott om folk som idogt praktiserar sin ovilja att se hur logiskt det mesta avvecklat sig. Det ena hänger ihop med det andra. Just detta vill ett allt mindre betydande fåtal se. Illusionsmakeriet hanterar i stället tillvarons förtretligheter. Förnimmelser blir sakunderlag, inte analyser, allra minst analyser som handlar om själva missionsuppdraget. Svenska kyrkans situation hade förstås kunnat vara en annan, men den situation som är, är på sitt sätt alldeles begriplig och logisk. Saken handlar om det kyrkliga ledarskapet, det är givet. Men det kanske inte bara är en uppsättning ledare som borde nödga oss att fundera över vad det är att vara kyrka i nihilismens tidevarv?


söndag 15 oktober 2017

Förstån I då intet, ären I förstockade?

Jag funderar denna stillsamma söndagsmorgon över hur litet vi förstår.

MTD-religionen ställer frågan till allmänheten i ett val "Vad vill du att kyrkan ska göra?" Detta kan en kyrkokristen ironisera över, för Kyrkan borde ha pejl på vilken missionen (uppdraget) är. Men då har vi inget fattat. MTD-religionen frågar efter allmänhetens vilja med väl så stort allvar som en kyrkokristen söker Guds genom gudstjänst (förkunnelse), bibelläsning och bön. Om Gud för en kyrkokristen då ter sig tyst och avlägsen, vet alla att så kan det vara och det är bara att vänta. I sinom tid svarar Gud. I hans egen tid och hans egen takt. Men om MTD-religionen inte får svar från avnämarna, är allt kört. Det neurotiska "vad vill du kyrkan ska göra" uttrycker just MTD-religionens väsende. När MTD-systemet faller samman, som en gång i romarriket, vill det till att det finns en livskraftig och praktiserad kristen tro, som vet att svara på Kyrkans egna frågor i trygg visshet att dessa frågor på djupet är de mänskliga.

Naturligtvis både kan och ska vi polemisera mot kyrkohandboksförslaget. Men samtidigt måste vi fatta, att det är ett utomordentligt förslag och passar MTD-religionen som hand i hanske. Jag antar att det betyder en väldigt avslappnad hållning till den nya kyrkohandboken. Kul för dom som tycker att den är kul, men föga ska det angå oss andra. Eller vill översåtarna pressa in levande och praktiserad kyrkokristendom inom ett par pärmar och uppträda med tvång i tros-frågor? Det får de gärna. Men bara så länge de medges detta utrymme. Varför ska en kyrkokristen välja synkretismens väg när det finns alternativ? Och varför ska den som är evangelisk katolik i Svenska kyrkan (därför att Svenska kyrkan tidigare ville se sig som den självklara kristna församlingen i Sverige) låta sig hunsas av de reformerta och berövas sitt eget andliga arv genom en uschlig kyrkohandbok, som inte ens förankrats brett? Det var sällsport dumt att stänga somligt folk ute från handboksarbetet. Det är just sådant som slår tillbaka. Tid att gestalta alternativen, alltså.

Vad bör göras? Den Stora Rorsmannen sa: "Det är rätt att göra uppror!" Naturligtvis är det så för den som inte går med på att Herren och Frälsaren förvandlas till staffage. Det är många som viftar finger och gör sig märkvärdiga, men det beror bara på att vi låter dem göra det. När vi säger vårt "basta" - vad ska de göra då? Vapen har de inga. Ska de börja jaga präster? Tja, det finns goda medkristna som i så fall worldwide vill komma oss till hjälp. Vi som närmast är att betrakta som athanasianer faller inte undan för arianerna den här gången heller. Och den gången hade de tillgång till kejsarmakten!
Sug på den. 

Självfallet  uppskattar jag Gösta Tingström, prästen som åker till domkyrkorna för att under två timmar under två dagar/styck vandra runt dem. Så vill han förändra Svenska kyrkan. Varv efter varv går han och så far han vidare för att gå varv efter varv kring nästa domkyrka. Media hakar på. Tingström vill ändra på Svenska kyrkan. Kyrkan bör till exempel marknadsföra möjligheten för alla att kommunicera med de döda. Det kallar jag kundfokus även om jag fattade Kyrkans uppgift vara en annan, nämligen den att marknadsföra möjligheten för alla att kommunicera med Den Levande. Tingström vill inspirera kyrkan att utgå från kunden. För egen del ville jag hellre utgå från Producenten, Fadern och Sonen och den Helige Ande. Men vad förstår väl jag, gamla fnask, som farmor sa.

Fast ett fattar jag. Det är skillnad på MTD och kristen tro. Det ska sägas helt sakligt en söndag som denna. Jag kan säga det genom att citera mig själv för att ge märg åt konversationen:

- Man kan säga ”min Herre och min Gud”. Men att ta bort ”Herre” och ersätta det med ”Gud” är en undanglidning. Det finns en allmän tendens att försöka sandpappra och hyvla ner det som är kristendom. Men korset var varken hyvlat eller sandpapprat. Så föll mina ord när Pontus Håkansson, Kyrkans Tidning, i fredags ringde för att spörja om mina insikter om kyrkohandboken. Säg vad ni vill, men jag ska inte beskyllas för annat än att gärna kasta några pärlor.

I går firade jag födelsedag i all stillhet efter lagens bud. Jag önskades i en kommentar frihet från bitterhet över förlorad kyrkomötesplats. Det var vänligt tänkt och fel. Mitt liv beror inte på en sådan plats. Tvärtom kan en sådan plats ha inneburit en inskränkning av mitt liv. Men det ska alla ha klart för sig, att jag är den sista länken i "kyrkomötet" till Det Allmänna Kyrkomötet, som avlöste ståndsriksdagen. Jag var invald som präst och är nu den siste prästen i det nuvarande kyrkomötet som detta kan sägas om. Jag reserverade mig mot den nya kyrkomöteskonstruktionen, den som förstärkte statskyrkosystemet och infördes 1983. Det var byggt som en kongress. Efter mig kommer ett dyrbart möte, som  kommer att fungera som utbyggd/förstärkt religionskongress. Den styrs uppifrån genom utbildning. Max Weber gläds i sin himmel. Så utövas makt från ett kansli över de valda. Och ombuden förväntas inte lägga märke till att de dompteras. Jag ser. 

lördag 14 oktober 2017

Läsa Kyrkans Tidning men inte åka till Antjeborg

Fortsatt läsarsuccé, heter det i stolt nyhetsrapportering. Räckvidden har ökat. Jag kollar Torsdagsdepressionens senaste nr, sidan 2 längst ner och finner att upplagan är 24 900 (2016). Den har alltså stadigt gått ner. Men upp! Det betyder att varje tidning läses av fyra personer. Det kan vara så. Det ligger en tidning på personalens fikabord och den bläddras av några. Läses tidningen? Men vart tog den digitala utgåvan vägen? Aj då. Den är inräknad som papperstidning för det är ju också tidningen fast digitalt.

Allt fler besökare är det på den dagliga nyhetssajten också. Jubel och sång, skulle psalmisten konstatera. "Och KT behåller greppet om läsarna". Noga taget är det väl jag som behåller greppet om tidningen, från tidningsfällan vid gatan till köksbordet om torsdagar. Och jag läser, deprimeras och redovisar min depression under några dagar, dvs tills den släpper. Då är det snart torsdag igen. Så fortsätter det, vecka efter vecka.

Om jag funderar bakåt i tiden var väl tidningen vassare i sin kyrkokritik med ledartexter som kunde ifrågasätta. Nu skrivs det inga granskande ledare utan något som mer är att förstå som reflektioner. De behöver inte vara harmlösa för det, men de är inte resultatet av en granskande tidning, en som biter den hand som föder den. Ni förstår. Ifrågasättandet finns långt bak i tidningen, som debattartiklar.

Sören Dalevi påstås debattera i en stor artikel som snarast är ett linjetal om reformationsjubiléet. Dalevi hoppar visserligen på Luther, som anklagas för antisemitism och för att onyanserat och ofta oförskämt föra polemik. Sicken Luther! Dalevi är uppenbart finare än Martin Luther. Han vet att det finns en del hos Luther han lämnar därhän. Tydligen, nota bene, utan debatt. Dom är roliga biskoparna. Inte konstigt att Djävulen älskar biskopar. De blir underhållande i vilket helvete som helst. Den lutherske biskopen i Karlstad lämnar somligt därhän hos - Luther.

Till det som Dalevi håller fram är att Svenska kyrkan "de senaste åren varit upptagen av stora administrativa och organisatoriska frågor." De senaste åren? Jojo. Men Dalevi tycker att det inte i och för sig är fel. "Det är inget fel i sig", skriver han. Den meningen uppskattade jag särskilt. Slugskallarna vet att trycka ut sig.

Dalevi preciserar: "Men nu är det tid för innehållslig substans, och på så sätt kom reformationsåret lägligt." Oss emellan var det lika lägligt för några decennier sedan, när precis detsamma som Dalevi säger sades. Tid för substans. När Svenska kyrkans fria synod var inne på det temat visste den veklagan som då uppstod inga gränser. Det var oförskämt att säga så om det fina kyrkliga livet. Och The March of Folly har fortgått med samma slagord upprepade som vore de begåvade. En rimlig förmodan är att det inte blir mer substans nu. Varför skulle det?

Kring slagordsupprepande skulle det kunna skrivas intressanta artiklar och ifrågasättanden skulle vara välkomna. Hur fungerar maktapparaten i Kyrkans Hus? Är det sant, i vanlig mening sant, som det sagts av en analytiker, att det i Kyrkans Hus finns en herrelös byråkrati som löper amok? Den repliken har jag undvikit att föra fram i Kyrkostyrelsen för att inte riskera att anklagas för "effektsökeri". Jag inser att i styrelsen sitter anständigt folk, som vill sova gott om natten. Men ska den kyrkliga tidningen låta dem göra det?

Samma sak med andra konstiga nyheter. Unga afghaner i Paris får en egen diakoniassistent. Men hallå! De är i Frankrike. De kommer dit från Sverige. När tar Svenska kyrkans ansvar slut? Ska vi ha motsvarande satsningar i andra länder? Hur tänkte ni nu och varför ställdes inte de journalistiskt relevanta frågorna? Vad händer efter det halva år som projektet pågår?

Kring en annan nyhet kunde också frågor ställas. I "rikshelgedomen" firas 500-årsjubileet vid fem gudstjänster. Till den som firas 31 oktober har kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare bjudits in. Rikshelgedomen är en stor kyrka i staden Antjeborg. De inbjudna, som i någon rimlig mening måste anses företräda Svenska kyrkan, ska betala resa och logi själva. Så vilken typ av uppdrag saken gäller är mycket oklart. Detta är en variant på det som hände för ett år sedan, när kyrkostyrelsen först skulle vara värdar i Lund och under stort hemlighetsmakeri skulle skriva in datum i sina almanackor men sedan till sist satt och tittade på storbild i Malmö. Då betalades för resa och logi. Fanns det något seriöst över nyhetsarbetet skulle detta underliga belysas medialt. Vilken roll har Kyrkostyrelsen numera och vilken roll ska den ha? Vem bjuder in till firandet i rikshelgedomen i Antjeborg egentligen? Och vilken storhet företräder Svenska kyrkan? Kyrkostyrelsen har alls inte informerats. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Jag bojkottade bokmässan. Jag bojkottar rikshelgedomsgudstjänsten.

Allt detta bara därför att jag läser den där publikationen som kommer på torsdagar och mediterar över den. Också denna synnerliga lördag.

fredag 13 oktober 2017

Kyrkoval, Ronja och Jan-Åke

Jag vaknade tidigt i går och tassade min vana trogen ut till postfällan för att se vad som fångats in i den i skydd av mörkret. Där låg tidningarna. Jag väntade med det kyrkliga bidraget för att skjuta upp depressionen en liten stund. Jag blev dock inte så uppiggad av dagstidningarna heller. Våld och hot och politiskt liv i förfall - hur kul är det på en skala till 2? Efter viss tövan blev det Torsdagsdepressionen. Jag redovisade vad Mika Lidén fått ihop och det gladde mig. Ann Lång hade röjt i buskage och sly också. Det hedrade henne och Frimodig kyrka och var en insats för seriös jämställdhet.

Dessförinnan hade jag förstås hämtat in att sekulariseringen fortsätter starkt. Det var Carl-Reinhold Bråkenhielm som slog bort allt tal om religionens återkomst och Svenska kyrkan redovisade sina sämsta septembersiffror. Det var en nyttig motbild till annat som sagts. Sanningen är att prognosen säger att vi ska tappa en miljon medlemmar fram till 2030. Prognosen följs i år, menar analyschefen i Kyrkans Hus. Låt inte lura er av fagert tal. Det går prognosticerat illa!

När vi ändå är inne på siffror, min svagaste gren, undrar jag över valdeltagandet, som blivit så högt. 19.08% var siffran sedan den skrivits upp. Förtidsröstningen gav resultat, dvs detta att skilja mellan gudstjänst och ansvarstagande. Vi är långt från den tid när det först en söndag firades gudstjänst och sedan röstades. Men stämmer uppgiften som lämnats att detta är den högsta andelen som röstat sedan 1934? Jag tvekar. Nu var det både på 1950- och 30-talen endast val till kyrkofullmäktige, men låt gå.

1931 röstade 21.9%. Motsvarande siffra i kommunalvalet var 58.2%.
1934 var siffran 23.9%. Till den siffran är det långt. Kommunalvalet 63.6%
1938 röstade 16.4%. Kommunalvalet 66.0%
Under kriget, 1942, kom vi upp i 17.1%. Kommunalvalet 66.9%
Vi hoppar till
1950 då 18.8% röstade i kyrkovalet och 80.5% i kommunalvalet.
1970 var vi nere på 11.9% men då var kommunalvalet uppe i 88.1%
Varför sägs det att vi måste till 1930-talet för att finna så fina siffror som i år - när det också var ett annat val i ett annat valsystem? Fattar ni? Jag gör det inte. Jag hämtade siffrorna från 1979 års utredningsnämnds preliminära betänkande som ni hittar i Allmänna Kyrkomötets protokoll 1982. Bihang, nr 2. Det verkar som om någon lurar oss nu.

Så kom jag till Ronja, 21 år och första namn för socialdemokraterna i Härnösands domkyrkoförsamling. "Jag vill klippa normer om vad kyrkan är. Jag vill att kyrkan ska vara en mer allmän plats, där man får tro som man vill. Kyrkan ska vara öppen för alla oavsett kön, sexuell identitet och hudfärg."

Kyrkan som mer allmän plats är väl en variant på talet om att Svenska kyrkan tillhör allemansrätten. Det är den nya öppenheten. Inte den som bjuder in till Guds rikes sammanhang utan den som är öppen för den som vill tro på sitt eget sätt och med eget innehåll. Kyrkan blir något annat och just det var avsikten med att klippa normerna. Självfallet. Nu ska ingen skälla på Ronja. Hon är med i Svenska kyrkans unga och sitter i valberedningen. Där kan hon förverkliga visionerna för en religiös kyrka. Jag känner mig inte inbjuden hur öppen den där strukturen än proklameras vara.

Då fortsätter jag läsa och nu Jan-Åke Karlsson. Han granskar utfallet efter alla satsningar på personal och lönekostnaderna för dem liksom den sammanlagda kostnaden för Svenska kyrkan. För så mycket pengar och med så många människor borde, menar han, Sverige ha varit återkristnat flera gånger om. "Bibelns Jesus måste åter till huvudperson i kyrkan." Jag bläddrade hela tidningen och kunde inte se annat att än detta är enda stället Jesus nämns. Han nämns till och med två gånger, förtydligat med att han är Herren och den ende Frälsaren. Det kan vara så att vi inte behöver nämna Jesus i var och varannan mening men det kan också vara så at den religion som slår igenom i det kyrkliga inte är kristen tro och att detta ger avtryck. För den moralistiska terapeutiska deismen är Jesus inte viktig, inte som Herren och Frälsaren i vart fall. V S B

Jag tycker Ronja och Jan-Åke gör alternativen tydliga. Klippa normerna eller back to basic. Religion eller den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Jag har inget emot de tydliga alternativen. Då kan de begåvade samtalen föras. Kan det vara så enkelt, att Jan-Åke Karlsson inte riktigt fattat att avsikten med alla pengar som satsas på löner till många anställda aldrig varit avsedda som missionspengar utan som medel för att möjliggöra religionsutövning? Då skulle Jan-Åke kunna säga att det blir inte så mycket religionsutövning för alla dessa pengar ändå och ha en poäng. Eller inte. För vi hade också utan alla dessa kostnader haft en massa religion i Sverige. Människan är ju grundläggande religiös och det är det som är problemet. Paulus tal på Areopagen, Apg 17, kanske skulle vara lämplig läsning nu. Några fattade att det Paulus sa var intressant. Själv står han inte kvar och tjafsar på Areopoagen. Han har sagt sitt. Det är lite fascinerande.

Signaturen Wibe röjde i én kommentar i går var informationen att Djävulen älskar biskopar kommer ifrån. Det är alltså biskop Torsten Ysanders lilla skrift med samma titel, bibelmeditation vid Nordiska biskopsmötet 1958. SKDB Stockholm. Djävulen vaktar på biskopar för att ta ifrån dem frimodighet och visshet. Si där! Frimodighet! Jag tror vi ska rekrytera biskoparna. Det kan de behöva.

Tills vidare får de njuta av en orgelvariation på den kanon som skrevs till Antjes text.
https://www.facebook.com/hanna.drakengren/videos/pcb.10155874157539612/10155874153174612/?type=3&theater

Önskar någon särskilt högtidlighålla fredagen den 13:e kan man läsa betänkanden från kyrkomötet. Gudstjänstutskottets första betänkande ståtar med 40 reservationer, 2 särskilda yttranden och 8 särskilda meningar.
Fredagen den 13:e, som sagt.

torsdag 12 oktober 2017

Vi kan inte nöja oss med mindre

Arbetet med ny kyrkohandbok har kantats av glada inlägg. Det senaste skulle jag gärna vilja länka till men fattar inte riktigt hur jag ska göra det. Det finns på Facebook och Gustav Natt och Dags tidslinje. Antje har själv stått för texten. Kolla själva. Och fundera. Vad händer i en process där det kritiska blir lustigt och underhållande? Är saken redan förlorad i den meningen att ett beslut kan klubbas igenom men receptionsprocessen är förlorad och därmed egentligen hela saken? 1811 års kyrkohandbok höll i sju år. Och då var tempot lägre under 1800-talet (om man inte räknar Napoleons krig förstås). Hur lång tid år 1811 motsvaras i tid år 2018?

Vi har det som blivit en klassiker.
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A
När den grova driften, med intressanta undertoner, slår igenom så här och förslaget sedan visar sig vara svagt, vart tar allt vägen?

Ett svagt förslag? Reservationernas antal är betydande. Majoriteten av reservanterna återfinns inte heller i 2018 års kyrkomöte, kan kalenderbitarna notera. Läronämnden köper att Gud omtalas både som fader och moder. Detta har biskoparna med entourage kommit fram till "står i överensstämmelse såväl med Bibeln som med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Kan ni inte vid någon lämplig tidpunkt på dyngnet ringa stiftets biskop och be om ett bibelord som säger just detta. Tala om att ni är bekymrade och inte kan somna eller sova och att ni därför just då måste ringa. Kunde Martin Luther få störa biktfadern Staupitz, kan väl ni få fråga om vad som är sant för att få frid och ro och kunna sova gott.

Själv ringer jag inte. Att tala om Gud "som en moder" är bibliskt och riktigt. Men där slutar det som bibliskt kan sägas. Jesus har uppenbarat Fadern! Ni får läsa Credo av Folke T Olofsson!

Den som på dagtid vill kontrollera om kyrkomusikern på plats (det finns oftast en kyrkomusiker nära dig!) är upprörd över sättet att hantera musikfrågorna, kan väl helt enkelt fråga. Eller nöja sig med att läsa Mika Lidén i Torsdagsdepressionen denna torsdag.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/gad-forbarme-sig-over-vi

Vill någon diskutera kvaliteten på handboksarbetet ska ni dock inte ringa mig. Jag har i en reservation markerat. Jag menar att kyrkohandboken inte håller tillräcklig kvalitet. För detta mitt konstaterande ska jag misstänkas lystet skriva mig fri, för att i en fjärran framtid hamna i en fotnot i en lärd liturgivetenskaplig avhandling.

Jag antar att jag inte kommer att höra en präst inleda en gudstjänst "I Guds, den treeniges namn". Sådana präster brukar jag inte hålla mig till. I reservationen påpekas, att en sådan formulering kräver hög dogmatisk medvetenhet. Och vad som är detta besynnerliga "jag" i reservationerna kan man fundera över. Det kan vara jag som är reservanten, och är så, men någonstans bland skuggorna står Berth! Han fick ju inte reservera sig eftersom han nödgats flyga till Washington. Han omfattar ändå inte det den nya kyrkohandboken står för.

Alla betänkandena läggs ut på
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2017
Det är här man botaniserar.
Jag kan inte se att gudstjänstutskottets betänkande lagts ut ännu. Det skulle ha skett i går (och jag kollade min app nyss). Men betänkandet är värt att läsa utan sammanbrott. Själv funderar jag över kyrkofadern Athanasius och hans kamp mot arianerna. Är vi inte i en sådan kristologisk strid där det är en kristen plikt att frånkänna arianerna kyrklig legitimitet, hur högt upp i kyrkoapparatens gremier de än sitter? Jag tänkte konsultera John Henry Newman från Oxford i ärendet. Hans bok håller än och det var Rowan Williams själv som såg till att den skulle komma i ny upplaga. The Arians of the Fourth Century, Gracewing 2001. Som ni förstår är detta Millenniumversionen av Newmans skrifter, volym IV.

I går fick jag förresten ett auktoritativt besked: Djävulen älskar biskopar. Glöm inte denna insikt nästa gång ni ser en leende biskop. Djävulen älskar biskopar. Också de som sitter i Läronämnden.

Jag vet inte hur djävulen har det med kyrkoherdar. I Härrydaposten läser jag om en intolerant kyrkoherde. Han redovisar tarmluddsläget och drömmer om en hbtq-satsning, för hbtq är inte en trend utan "en utveckling". Säg vad ni vill, men med Härrydaposten ges inblickar i det klerikala, till och med i det klerikala tarmluddet. Men besked om det diaboliska ges inte. Jag får fortsätta slita med frågan.







onsdag 11 oktober 2017

Två olika grundsyner

Valresultatet kommenterade jag i går. Uppdrag tar slut, men nya kallelser möter. Ingen stor sak i det. Bara Lots hustru vänder sig tillbaka och förstenas, vi andra inte. Jag tror att vi ska stå till förfogande och därmed har vi gjort vårt. Andra får bestämma. Nog är detta rätt skönt; praktiserat beroende. Jag har suttit i kyrkomötet 1979-2001 och 2005-2017. Blir det inte, jag är svag i matten, men blir det inte en tidsperiod på på 34 år. Och jag är 68 år gammal. När jag inte satt i kyrkomötet satt jag i Kyrkofondens styrelse. Mer än halva mitt liv har jag dvalts i det rikskyrkliga. Det är nästan lite skrämmande. När kommer medaljen?

Fördelningen kvinnor - män avgör väljarna med kryssande. Vänstern har en man och resten kvinnor av nio och motsatsen gäller kristdemokraterna. FK har 10% kvinnor - men vilken kvinna!

Nu tänker jag lite om den teologiska tillvaron.
Det gäller två olika grundsyner. Den ena att bibelbordet är Guds ord till oss, alltid och överallt. Den andra att det i Bibeln finns ett tidsbestämt budskap ur vilket vi får leta fram det som har bestående värde. Den princip vi letar utifrån kan kallas "evangelisk" i fromma tider eller "självklar" i andra. Vi lite skeptiskt anlagda ser, att det konstrueras en självklarhetsreligion och det hela blir mycket mänskligt. Moralistisk Terapeutisk Deism, ungefär det vi tycker att vi behöver. Berth Löndahl skulle säga att Gud "på riktigt", den uppenbarade, är en annan Gud än den som är en spegling av människans behov. Detta har han, säger Berth, från C S Lewis.

I dag kommer nog Gudstjänstutskottets betänkande med det nu gällande förslaget till kyrkohandbok, knådat och bearbetat av utskottet. Det är klart att vi kan kolla hur ofta "Herre" bytts mot "Gud" och fundera över vad "I Guds, den Treeniges namn" betyder med tilläggsfrågan vilken avsikt som döljer sig bakom orden. En del av plattityderna kan glädja dem av oss som gärna läser Grönköpings Veckoblad. Vi kan räkna reservationer, särskilda yttranden och särskilda meningar också. Men den teologiska granskningen behövs än mer. Det sägs något för Svenska kyrkan nytt om nattvarden när det sliras med uttrycken för Kristi verkliga närvaro i mässan. Nytt är det förstås inte. Det är reformert nattvardslära. Den duger i refomerta sammanhang. Den duger inte i Svenska kyrkan om den har minsta ambition att vara evangelisk och om hon har minsta ambition att inte bara fira Luther utan lyssna på honom också. Inte minst vad han har att säga om herr Omnes, som väljs in i kyrkomötet.

Kritiken mot kyrkohandboksförslaget kan höras bland sådana som satt sig in i frågan. Kyrkomusikerna är helt bortgjorda och det vet de. Men flera av dem och andra kan elegant formulera en kritik och dra slutsatser av kyrkohandboksförslagets effekter.
Andra, och det skulle på sitt sätt vara lika illa, funderar på hur elegant den nya kyrkohandboken kan undvikas. Detta undvikande projekt kan man lägga många arbetstimmar på.

Nu handlar det dock inte bara om orden utan också om materien. Ersta började att producera oblater gjorda på annat än vete. Få reagerade. Potatismjöl, majsmjöl och guarkärnmjöl i skön föreningar påstås vara nattvardselement efter Herrens vilja. Det tror jag inte riktigt. Inte Frasse heller. Poängen är att det satt någon på Ersta, som inte funderat över hur stora friheter vi har att ändra nattvardselementen och på vilket mandat en oblatbagare får ändra. De två grundsynerna visar sig. Somliga tror principiellt att detta inte är viktigt. Andra tror det. Den som ändrar en ordning har också bevisskyldigheten. Sannolikt firas i Svenska kyrkan mässor som ser ut som men inte är mässor, där Kristus i, med och under brödets gestalt räcks människor. Oavsett vad som sägs!

Bröd och vin är Kyrkans på instiftelseordet vilande hållning. Men Svenska kyrkan skickar nu ut reklam för druvjuice, som det ingåtts ramavtal för att köpa. Den håller sig dåligt i öppnad flaska (den jäser och blir vin!) och det var förstås vin Jesus använde när han instiftade eukaristien. Jag struntar i procent-frågan, som kan bli hur dum som helst, men vi är förpliktade att använda vin i mässan. Är vi oense här, beror det på olika grundsyner och det jag hävdar är vad Svenska kyrkan hävdat. Biskoparna tramsade en gång med formuleringar om "det som kommer från vinstocken" för att lösa ett problem någon konstruerat åt dem, nämligen mängden alkisar vid nattvardsbordet. Det märkvärdiga är att vi därefter fått en helt annan kommunionssed, den där folk doppar brödet. Dessförinnan kunde varje normal församlingspräst hantera alla förekommande allergier i församlingen på ett klokt sätt.

Jag hoppas ni märker att druvjuicen handlar om några nissar som ingått ramavtal, ekonomer antagligen för rabatter ska vankas. Inte teologer. Mönstret går igen. Karl Marx skulle småskratta. Allt fast förflyktigas i de nya ekonomiska ramavtalens värld och när industriell tillverkning av nattvardsbröd inte kan ske utan stort bevsär om det ska bakas både oblater av vete (med gluten) och  glutenfritt. Det finns en gudomlig rationalitet och så finns det en ogudaktig, kan man förstå. Eller två grundsyner!

För egen del tror jag att de som omfattar evangelisk katolicitet får ta fram de teologiska uppsatserna om nattvardselementen och helst ge ut dem så att folk kan läsa på och börja jaga det som finns i sakristiorna för att kolla vad som är äkta och vad som är fejk. Liturgistrid på alla fronter brukar pigga upp. Bevisbördan bär den som ändrar. "Hur tänker pastorn?" frågar man och inser efter en stunds svamlande att pastorn alls inte tänkt eller tänker.

Under förmiddagen kom ett flash-meddelande att det på kyrkligdokumentation.nu lagts ut inte mindre än sex artiklar om nattvardselementen.