torsdag 23 mars 2017

En kyrka i världen att längta till

Vi behöver arbeta med dem som är mest utsatta, sa Modéus II när Stiftsfullmäktige i går samlades till seminarium. Då kunde man tänka sig att ämnet skulle handla om de exkluderade kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a, men ämnet styrde mot integration (fast inte av dessa...) och Regnbågsnyckeln. Många hämtar inspiration från arbetet i Växjö stift, sa han med slutsatsen att "stolta och glada" ska vi vara för detta. Det brukar sägas så. Alltså "En kyrka som integrerar - en satsning som engagerar". Då återstod för stiftsfullmäktige att känna just engagemang.

Varför ska vi som kyrka jobba med det här?
Hebr 13:1-2 och 5 Mos 10:17-19, Matt 19:14, Mark 10:15, Luk 18:17. Jesus själv var en flykting, hette det. När den enkla biblicismen är användbar, används den. Annars? Vore det inte vettigare att gripa sig ämnet an utifrån en mer allmänmänsklig ansats? Det tror jag. Risken är att bibelanvändning av detta slag blir lagisk. Om den inte blir lagisk så är den i vart fall styrd av intresse att hitta passande bibelord till det ärende som avhandlas utifrån den förutbestämda agendan. Kan man kalla detta "instrumental bibelanvändning"?

Stiftsadjunkten var emot gränsdragningar. De var vanliga, förstod jag, men felaktiga. Vi ska inte avgränsa, för avgränsningar rinner ner och blir till värderingar. Så sant. Han nämnde inte de tydligaste exemplen i Svenska kyrkan. Det fromsinta skitsnacket skaver, tycker de känsliga. Då läser jag Tino Sanandajis bok Massutmaning och inser en hel uppsättning komplikationer när det kommer till migration och de utmaningar vi alla står inför. Utmaningar? Tja, eller utgifter. Det är vi, våra barn och barnbarn som ska betala. Längre sträcker sig inte mitt perspektiv.

Vi fick läsa en gammal artikel från Stiftsliv, där god teologi /ja, det hette "bra" teologi men det ordvalet hade folkskollärare Carin Rundblom aldrig godkänt/ definierades. God teologi "utgår från hur verkligheten faktiskt ser ut, och skapar berättelser om Gud och människan utifrån den iakttagelsen." Då blir teologi immanent ideologi, menar jag. Vad är dålig teologi? Den "utgår från en färdig berättelse, som människan och verkligheten och Gud till varje pris ska anpassas efter." Detta är uppenbart dåligt - men vilken glädje har vi av två falska alternativ? Så läste vi en sida ur Paulus brev till svenskarna. Den lagiskheten väckte somligas entusiasm, förstod jag. Jag förstod också att få läst Sanandaji. Jag har.

Som vanligt skulle vi gå till olika hörn, ni vet en sån där trosstärkande positionering. Det handlade om vad vi bad om i församlingen; bli fler, bli aktiva mm. De två sverigedemokraterna satt kvar och utgjorde en egen grupp. De undrade över varför så många numera känner sig främmande i Svenska kyrkan. Det är uppenbart att SD i kyrkovalet avser att kapitalisera på detta diffusa främlingskap. Missnöjespartier fungerar så. Men det ska hederligt erkännas att dessa positioneringar, också SD:s position att sitt kvar på sina platser, var det närmaste vi kom en dialog under hela seminariedagen. Jag fascineras av seminarier, som betonar vikten av dialog och lyssnande, som blir en form för meddelande av insikter, mestadels levererade i monologens form.

I arbetet med utsatthet ska vi visa att vi är kyrka, sa stiftsadjunkten. Exponerad moral, sålunda. Alla församlingar har flyktingar, fortsatte stiftsadjunkten. Han känner inte till hur det är i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och ville egentligen inte höra med kyrkoherden på plats hur det är. Där finns inte så många urinvånare kvar i den sydsmåländska glesbygden, än mindre flyktingar. Sedan berättade han om nätverksarbetet. Myndigheterna var tacksamma mot Svenska kyrkan. Då handlar det om frågor hur man gör med människor som inte fått uppehållstillstånd och ändå ska ha hjälp att vara kvar. Är situationen inte märklig? Antingen ska väl regelverket vara rimligt och följas eller orimligt och ändras utan att Svenska kyrkan ska ha projekt som handlar om att gå under regelverket?

När stiftsadjunkten kommit till slutsatsen att kyrkan blir trovärdig genom sina insatser, börjar jag tänka på Jesus. Resonerade han så? Sedan fick vi vittnesbörd från integrationsfrämjare. De kritiska frågorna levereras mindre av dem, men detta som kunde uppfattas vara en brist, kompenseras av stor entusiasm. Jag tror inte att de studerat Sanandaji. Det som sägs vara en kyrka i världen ter sig mer diakonal än profetisk. Jag tror det är uppskattat av de politiska eliter, som genomför sin misslyckade politik. Men är inte Svenska kyrkans kallelse något mer utmanande? Det talades om Svenska kyrkans insatser och om pengar som fanns för detta arbete. Ingen, säger ingen, av talarna nämnde Frimodig kyrkas avgörande insatser här. Än mindre tackade talarna Frimodig kyrka. FK:s ledamöter noterade.

På eftermiddagen var det Regnbågsnyckeln vi talade om. Få begrep vad queer betyder men alla försökte läsa in den hbtq-ella gloslistan. Jag måste säga att alla var duktiga elever, tysta i grund och med några snälla frågor när det behövdes.

På väg hem hörde jag om attentatet i London. Jag följde BBC ett slag. Detta är världen. Så vad är det att vara Kyrka i världen om saken ska tas på allvar? Är det något annat än en rätt liten grupp människor som har tid att utsäga förnumstigheter därför att det i organisationen finns alldeles för mycket pengar, som gör detta möjligt? Själv tänkte jag denna morgon över hur livet ter sig i Ramallah och i Kabul. Det är till att vara vidsynt, konstaterade jag belåtet om mig själv. Jag kom på mig med att tänka på en värld att längta till!




onsdag 22 mars 2017

Bramstorps avläggare

Bondeförbundaren Bramstorp var regeringschef för sommarregeringen juni-september 1936. Detta faktum påminner om den goda historien när två bondgubbar tittade in i stian, där det fanns en gris. "Vad heter grisen?" Svar: "Vi kallar han Bramstorp för vi ska bara ha han under sommaren." Det tyckte alla utom bondeförbundarna var roligt. Bondeförbundarna finns kvar under täcknamnet "Centern".

Kyrkoval triggar bondeförbundarna, som Lars-Ivar Ericson i Skånska Dagbladet. Om jag fattat situationen rätt, och nu följer utgångspunkt för målangivning, svarade Ann Lång på ett inlägg av redaktören Bengt Olof Dike. Långs korta inlägg (SkD 13/3) kan man läsa på Frimodig kyrkas hemsida. http://frimodigkyrka.se/svar-till-bengt-olof-dikes-debattinlagg-1-mars-2017-skanska-dagbladet-folkkyrkan-vard-att-sla-vakt-om/

Kyrkoherde em Ericson tyckte då att det var gentlemannamässigt att kasta sig över Lång. Två män mot en kvinna. När det gäller Ann Lång, behöver nog Dike assistans, det betvivlar jag inte. Mucka inte med kvinnliga fd kommunalråd med anor i snapphanebygd, det är mitt kordiala råd. Ann Lång svarar för sig själv, men här kan jag i all blygsamhet notera några omständigheter. Dikes och Ericsons inlägg kan jag inte länka till. Ni får hoppas på att jag citerar korrekt.

Ericson passar i sitt svar på att anfalla Frimodig kyrka. Det är de frimodigas lott i kyrkolivet att bli påhoppade och påpucklade av de finkristna. Det får vi bära i saktmods ande. Visserligen tar sig Ericson enligt egen uppgift för pannan, när han läser Lång. Det kan förklara att han inte riktigt förstår, vad han läser. Tar man sig för pannan blir sikten begränsad. Det är i detta stycke lättare om man sätter handen för munnen.  Han har läst in att Ann Långs principkritik av partipolitiseringen ska uppfattas så, att förtroendevalda från andra nomineringsgrupper än Frimodig kyrka inte skulle värna om evangelium och kyrkans bästa. Var detta verkligen vad hon skrev? Det kan kollas.

Denna bristande insikt leder Ericson till städmani. Dvs han tycker att Frimodig kyrka "borde sopa rent framför egen dörr". Citationstecknen är hans. Varför det? Här kommer det, håll i er! Och nu är citationstecknen mina:

"I kyrkomötet möter jag ledamöter från Frimodig kyrka som fortfarande (sic! DS) anser att kvinnor inte kan bli präster och uteblir från gudstjänsttillfällen där kvinnor tjänstgör." Nu är Ericson fd kyrkoherde. Han är född samma år som jag, teologie kandidat och prästvigd 1984. Han syftar inte minst, kanske mest, på mig.

Det är sant att jag uteblir och att jag fortfarande (!) inte övertygats i ämbetsfrågan. Kyrkoherden är alltså av den sort som kräver kyrkoplikt. Noteras. Å andra sidan gick jag till högmässa med nattvard på Österskär när Margit Sahlin var där. Det var i november 1965. Nu undrar jag: När gick Lars-Ivar första gången till nattvarden hos en kvinnlig präst? Och nästa fråga: Hur kom han på att det här var en reform i överensstämmelse med vad Gud vill? Därtill: Varför har han under våra år tillsammans i kyrkomöte och kyrkostyrelse aldrig, säger aldrig, försökt övertyga mig och besvara mina invändningar i ämbetsfrågan, de är dock offentligt angivna i skrift? Jag finner denna försummelse vara märklig.

Men vad ska sopas framför egen dörr? Ska jag sopas bort? Är detta innebörden i Ericsons maning, att jag är en sopa, skräp, trash? Jag vill veta. Ska vi ses bakom möbelaffären i Derbe?

Nu är Ericson politiker, fd riksdagsledamot. Han utslungar följdriktigt till allt annat en politiskt passlig lögn:
"Ofta röstar de (Frimodig kyrka, DS) på samma sätt som Sverigedemokraterna." De flesta som läser Skånska Dagbladet har inte tid, lust eller kompetens att luska ut om det är sant att Frimodig kyrka ofta röstar på samma sätt som SD. Om därmed inte avses att Frimodig kyrka röstar på samma sätt som SD genom att resa sig upp eller trycka på voteringsdosa avses att vi i sak intar samma positioner Jag gör det enkelt för dem och för oss alla: Upp till bevis, Lars-Ivar! Det var väl inte Sverigedemokraterna men inte heller Centern som tog ansvar för en motion i flyktingfrågan? Det var Frimodig kyrka. När är detta "ofta" och hur ofta inträffar detta "ofta" som visar att Ericson är ett sannfärdigt vittne? Missa inte vad jag frågar som ett ifrågasättande. Jag undrar om Ercson är politiskt hederlig och vill se honom träda upp till försvar för sin politiska heder som centerpartist, alltså visa att han talar sanning. FK röstar ofta med SD. Handsken är kastad, som det heter. Och jag påstår utan omsvep och tills vidare att Lars-Ivar Ericson ljuger. Politiskt passlig lögn - men lögn. Möbelaffärens baksida?

Nu finns det en "risk att Frimodig kyrka blir talespersoner" (Ericson, inte pluralform på ett objekt som följer ett subjekt i singularis, sa folkskolläraren i årskurs 4) "för de anställdas kyrka och 'innegänget'." Det är människor som regelbundet och trofast tar sig till Kyrkans gudstjänst för att lyssna till Guds Ord och fira Herrens Heliga Nattvard som kyrkoherden betecknar som "innegänget". Vilken normalbegåvad gudstjänstfirare skulle vilja rösta på Eri(C)son efter att ha avfärdats med en speglosa? De anställdas kyrka, jo - och Ericson är pensionerad kyrkoherde! Kul. Men somliga är inte bara anställda utan dessutom engagerade och detta långt utöver arbetstid. Jag är själv en sådan. Så vad motiverar avfärdandet? Vad diskvalificerar detta att jag inte bara varit utan denna dag (men inte i morgon) är anställd från kyrkopolitiskt ansvarstagande? Det behöver nog förklaras.

Nå, efter detta EriCsons avfärdande av de kyrkokristna, de som på söndagen gör efter katekesens ord, pläderar han för en öppen demokratisk folkkyrka där alla känner sig välkomna oavsett hur långt de kommit på trons väg. Det brukar heta så. Men somliga av oss fattar ju att egentligen är vi inte särskilt välkomna, vi i de anställdas kyrka och de i "innegänget". Svenska kyrkan har alltid haft det svårt för dem som tror, inte för dem som inte tror, och allra svårast för dem som vet vad de tror.

Jag undrar i all enkelhet. Kan ni tänka er en ICA-handlare som avfärdar sin kundkrets med epitetet "innegänget"? Om ni inte kan det, varför?

Vad önskar Ericson? Håll i er igen! Han "skulle önska en större respekt från er sida (dvs Frimodig kyrka) för alla goda krafter som behövs för att jobba för kyrkans framtid." Har han fattat att prognosen för de närmaste sex-sju åren säger ett tapp på 600 000 medlemmar och en 80-85 000 avlidna varje år. Det blir dryga miljonen. Då är det faktiskt inte läge att avfärda innegänget, tror jag. Och den missmodets kyrka som Ericson de facto står för, är nog inte så mycket att hurra för. Men beröm ska Lars-Ivar Ericson ha. Han gör motsättningarna tydliga. Och den bild han förmedlar ska locka folk till Svenska kyrkan! Valrörelsen har sin egen repellerande kraft, må jag säga.

En gång i tiden slogs centerpartiet för
* bevarad relation kyrka-stat
* bevarad folkbokföring
* bevarat medlemskap utan dop.
 Nu slåss centerpartisterna tydligen för en
* bevarad folkkyrka.
Då är det väl efter sedvanan kört igen. Erfarenhetsmässigt brukar det som partiet vill bevara i det kyrkliga  gå förlorat.

Jag då? Stina Eliasson fick en utmärkelse för sina insatser i Svenska kyrkan. Jag tror att jag ska förvänta mig att få en centerutmärkelse. Kanske Bramstorpmedaljen. Jag hjälpte i vart fall Centerpartiet ut ur återvändsgränden i kyka-stat-frågan och därmed kunde Stina Eliasson få sin fina kyrkliga medalj för insatserna att genomföra den politik hon kritiserat och avpolletterat Anders Svärd för. Var är min av Centern förlänade medalj? Prosten Frithiof ska nog också ha en. Om vi inte kan dela på en - svåra vill vi inte vara.

Nu kan vi avbida en replik av kyrkoherde Ericson, hoppas jag. Visserligen tycker han att jag skriver långa drapor på bloggen, men jag undrar om han ändå inte tagit sig igenom denna....

Vill ni muntras upp?
https://www.facebook.com/filmsforaction/videos/10153810179575983/


tisdag 21 mars 2017

Det går att begripa också obegripligheter

Det var som om fjäll föll för mina ögon (Apg 9:18), när jag läste en bloggkommentar och plötsligt förstod vad "demokrati" kan betyda. Demokrati kan också, lite alternativt alltså, betyda "folkförankring". Och mot tanken att en kyrka skulle vårda det folkomspännande draget har väl få invänt? Däremot har många under 1900-talet funderat över den demokrati som kan bli totalitär och den demokrati som inte kan stå under uppenbarelsen eftersom den beslutar om allt, också om uppenbarelsen från Gud. Men om uppenbarelsen kan man inte rösta. Bara bestämma sig om man vill vara med eller inte. Ord kan alltså vara mångtydiga, förstod jag. Det blir konstiga debatter om folk inte är överens om vad orden betyder. Alice i Underlandet-känsla, kan jag tycka. Om demokrati är ett sätt att fatta beslut, är vi oeniga. Om det betyder "folkförankring" är vi överens. Men för klarhets vinnande kanske demokrati ska betyda vad ordet faktiskt utsäger - av demos och kratein. 

Socialdetikerna på 1950-talet påstod att det inte var uppenbarelsen som stod under omröstning. Det var ett argument som inte riktigt gick hem. Inte hos de kyrkligt förnyade, men inte heller hos professor Gustaf Wingren. Den fösta kategorin jobbade med friskt mod (i kyrkovalsouvertyren kan man nog inte skriva "frimodigt") för att bygga församlingar, tänka igenom grundfrågor, finns nya vägar med studiearbete och evangelisation men också genom att reflektera över sina sammanhang; kyrkoidentitet, ämbete, Bibel, bekännelse. Allt var arbetsuppgifter att entusiastiskt  ta itu med. Det som sedan hände, var att det kom en frostnatt i vårtiden och det som spirat dog. Så uppfattade de saken. Den här sortens präster hade dock den ekumeniska rörelsen på sin sida liksom ärkebiskopen Yngve Brilioth, som skrivit boken Vården om kyrkan (1956) med preciseringar om vad Kyrkans frihet krävde.

De här prästerna hade uppgörelserna med Gustaf Wingren i färskt minne. Inte minst kanske därför att de uppfattade att Gustaf Wingren inte kunde svara i sak på deras inlägg. Debatten rasade i två omgångar i Svensk Kyrkotidning. Den är sammanfattad i ett avsnitt i en bok som heter Kyrklig Splittring. Men när det kom till demokratiseringsfrågan var det gemensam front mot socialetikerna, de som företrädde den ideologi som efter år 1982 slagit igenom i Svenska kyrkan. Gustaf Wingren kunde blottställa skillnaden mellan borgerlig och kyrklig demokrati. Den ligger i (kursiverat här) "förankringen i den lokala gudstjänstgemenskapen" (Wingren, Demokrati i folkyrkan, Gleerups, Lund 1963 s 59) Både prästen och de förtroendevalda är underställda nådemedlen, kan det heta. Visst är detta en idealistisk syn, som en lärd författare tidigt påpekat, och den har inte genomslag i det faktiska livet. Den beskriver dock hur folkkyrkotänkare i Billings efterföljd tänkte.

Den socialetiska delegationen tänkte inte så. I deras tänkande slog demokratin restlöst igenom, men inte i betydelsen folkförankring så mycket som beslutsform. Deras tänkande var/fungerade som ideologi för beslutsfattare i kyrkan. De principiella frågorna om gränserna för demokratin ställdes aldrig på sin spets. Frågan vad som i demokratisk ordning inte kan beslutas, ville de inte klargöra. Skälet var enkelt. De såg inga gränser. Har det i demokratisk ordning beslutats att rött är sött, gult är fult och blått är flott, är det också så. Det var detta problem som den ekumeniska rörelsen hanterat under 1930-talet genom att tala om "den totalitära demokratin".

Är Kyrka och demokrati så uppbundna vid varandra som det sagts? Inte i urkyrkan eller fornkyrkan, förstås. Inte i det feodala samhället. Inte i något sammanhang före den moderna demokratins genombrott. Och då var den kyrkliga demokratin så konstruerad, att den utgick från den lokala församlingen med vid kyrkstämman valt kyrkoråd och därefter valda elektorer representanter till de andra organen. Den partipolitiska ordningen slår brutalt igenom när Svenska kyrkan börjar förlora folket. Det är en historiens ironi eller en alldeles självklar konsekvens av det förhållandet.

Handlar det om folkförankring står emellertid andra verktyg än partipolitisk demokrati oss till buds. Det var folkförankring när Sverige kristnades och det likväl inte fanns ett enda kyrkoråd och ingen var demokratiskt vald. Vad var det som grep människors hjärtan då? Jag hör sannerligen inte till dem som tror att de partipolitiska företrädarna säkrar folkförankringen i kyrkolivet heller! Plats för skratt. Jag har varit med för länge för att tänka så. Den missionerande kyrka som slog igenom under tre århundraden hade inget politiskt koncept. Den hade en mission! Det blev något av den.

Nu tror ni att jag glömmer att vara pigg, käck och munter? Icke! Samhälle & Existens kan bland deltagarna räkna in en kyrkopolitiker från Mörrum. Han tänker sig vara där för att opponera, var det nu ska ges utrymme för sådan opposition, för det är medverkande i seminarier och gemensamma uppställningar som tycks stylade. Kyrkopolitikern berättade i en kommentar att han skickas till Malmö av sin församling. Har vi inte då fått en illustration till hur politiker finner nöje i att för kyrkliga medel konferera om frågor i skärningspunkten med mycket men inte "tro". Något om "Gud och Jesus" står inte på programmet. Så är det också ett program i korsvägen mellan politik, kultur, media och teologi. Läs en gång till. Teologi. Inte tro, inte den tro som skulle vara motståndskraft i politik, kultur, media och teologi. Das lässt tief blicken.

Detta var det jag hade på hjärtat. Det går att begripa också obegripligheter. Nu till Göteryd, som vi säger.


söndag 19 mars 2017

Friends eller Arena

Situationen klarnar. Det gäller kyrkosynen. Det gäller också en ideologisk uppgörelse, dvs nödvändigheten att värna Svenska kyrkan mot övertagande. Man får tycka illa både om blogginlägg och bloggkommentarer, men somliga insikter ger båda slagen om man står ut med det yviga, det förvirrade, det tentativa och det felaktiga. Om inte annat så klarnar det när det gäller verklighetsförståelsen. Vi förstår inte verkligheten på samma sätt och använder inte begrepp på samma sätt. Inte konstigt om det blir konstigt då, skulle man kunna säga.

Kyrkan kan uppfattas vara "Friends" eller "Arena" om vi ska beskriva i två tydliga kategorier.

Friends
är Kyrkan efter Herrens ord, för han kallar de sina just för vänner. Kyrkan består av människor, ett Guds egendomsfolk (1 Petr 2:9-10). Aposteln Petrus hela dopundervisning (1 Petr) går ut på att göra saken tydlig. Om detta folk, Guds familj och vänner, gäller att de är främlingar i världen (ni kan läsa på i apostelns brev själva) och samtidigt har Gud utvalt dem. Det är något som särskiljer dem från andra. Det betyder en annan livsföring och slutinsikten att allt handlar om Guds nåd. Dessa vänner kan få lida i världen, utsatta för förföljelse. Det var villkor då och är i grunden villkoren i alla tider. Om lidandet blir vardag, ändrar det likväl inte grunden. De kristna är Guds vänner och kallade till ett liv i gemenskap.

De kristna lever i världen. Den gamla insikten är (Brevet till Diognetos) att de kristna i världen är vad själen är i kroppen. Det finns något bland Guds vänner som är till för de andra. De kristna upptäcker uppgifter från Gud i det vardagliga, lite roliga i sitt slag eftersom de bara ligger där och väntar på att bli utförda (beredda gärningar). Det har visat sig betyda att de kristna gjort avtryck i sina samhällen. Somliga sedvänjor har förändrats och en kristen kultur har avlöst den hedniska.

Det fanns samhällen där lagstiftningens grundackord angavs: Kristus är främst i vår lag (Västgötalagen). Det kunde också under brinnande  krig formuleras så, att den svenska linjen är den kristna linjen (eller var det tvärtom?) Riksdag och kyrkomöte uttalade sig gemensamt och året var 1942. Nu var detta inte riktigt sant, men de vänliga kristna var inte beredda att se det. Den svenska linjen skulle kvickt visa sig vara något annat. Det betyder att det gamla blir det nya, främlingskapet accentueras på nytt. Den som är vän till Jesus blir ovän med andra. Detta faktum ändrar ingenting. Uppgiften är fortfarande att förkunna Herrens storverk och vara beredd på lidandet. De som är Herrens vänner får inte dra sig undan ansvaret. De är ett medvetet folk, dessa vänner. De ser sig som Guds familj på platsen och firar gudstjänst för att världen ska leva.

Arena
är Kyrkan som en pigg idé att visa sig relevant. Det finns så många frågor och problem att ta ställning i och människor behöver hjälp för att orientera sig. Då behövs en arena där människor kan mötas och få inspiration att tala om frågorna och problemen. Kyrkan blir denna arena. Politiker blir tacksamma, för de grundläggande värderingarna kan de egentligen inte själva tänka ut. Alternativt har de redan tänkt ut dem och finner att deras idéer behöver just en arena. Kyrkans unika uppdrag på den arena som tillhandahålls blir att visa hur viktiga värderingar är. Om detta går det att samtala länge och Kyrkan står för några viktiga värderingar, till exempel den om alla människors lika värde. Det skulle kunna sägas att en poäng med arenan är att på den sägs allt det kloka som alla kan vara eller bli  överens om. Kyrkan blir en arena för det etiska i samtiden.

Självklart betyder detta att somliga särskiljande markeringar hålls undan. Vid konferenser kan det finnas möjlighet till morgonbön och det blir en avslutningsmässa när konferensen avslutats (se programmet för konferensen Samhälle & Existens, t ex). "Gud och Jesus", som det heter, saknas också i programmet och det är lika självklart. De särskiljande markeringarna kan inte vara på arenan. Det är som det brukar vara. "Tro får du göra i kyrkan!"

När Kyrkan uppfattas vara en arena står den öppen för inflytanden från många håll och berikas så. Människor med annan tro blir i det perspektivet kyrkliga tillgångar och ju mer integrerad kyrkan som arena blir i det samhälleliga, desto mer relevant visar den sig vara. Kyrkan, alltså. Kanske inte budskapet.

Visst kan man undra vad som är nytt i detta med en kyrka som fungerar som arena och är noga med att hålla sig till makt och makthavare. Är det inte egentligen "same but different"? Det har nämligen alltid funnits en grundläggande skillnad mellan Kyrkan som ser sig vara vänner med Herren och Guds eget folk och den kyrka som ser sig vara en arena. För de första kristna var arenan något annat. Det var där de fick ge sina liv för sin tros skull och bli martyrer. Till den arenan förs aldrig institutioner som vill vara optimalt relevanta. Dit förs bekännarna.

Till bloggkonnässörerna ett kort besked. Det är verkligen konstigt att detta blogginlägg som jag skriver tidig måndag morgon hamnat som inlägg i går kväll. Då skrev jag bara ner rubriken, som slagit mig på väg hem från Pjätteryd men det var kanske lite ofokuserat riset kokade under tiden och hundar skulle bemötas med individuell vänlighet.


Säg, har ni erat glada barnasinne kvar?

Jag har det glada barnasinnet kvar. Det är bejakande och nödvändigt att ha det så. Hur skulle annars livets vedermödor hanteras? Barnasinne och barnaskap hör nämligen ihop och en kyrkokristen förmår uppfatta vad dopet åstadkommit. Vi borde, som Kolingen på sitt eget sätt påpekade, åka på barnbiljett. Han blev lite upprörd när polettförsäljerskan påstod att "ni är väl inget barn heller!" Kolingen utbrast: "Man är väl Guds barn för farao, sabla polettsubba!"

Mitt barnasinne stimuleras när jag ser programmet för Samhälle & Existens. Det är ett event i korsningen mellan politik, kultur, media och teologi och motsvarar sålunda högt ställda krav på pk-ism. Viss dysterhet kan drabba en smålänning när det hela kostar 2795:- och då tillkommer dryck vid måltiderna samt resa till Malmö och övernattningar. För många behövs två övernattningar, konferensen börjar kl 9.Sådant får man sätta sig över.

Konferensåret ställer sina krav. Verbums inspirationsdagar i Stockholm, Teologfestivalen i Uppsala, nu Samhälle & Existens, Almedalsveckan och till detta Bok & Bibliotek. Vilket är det för konferenser gemensamma? Någon annan betalar. Detta är en omständighet som en smålänning till dels kan glädja sig över och sålunda sätt sig över det kostsamma. Till dels? Ja, till dess att tanken slår att det är mina pengar som bekostar konferenserna. Kyrkokommunala medel.

Så läser jag listan över de idoga. KG Hammar, Anders Wejryd, Anders Ekhem, Bengt Kristensson Uggla, Kent Wisti, Martin Lind, Ulf Bjereld,  Helle Klein, Wanja Lundby Wedin, Elisabeth Gerle, Sara Wrige och Cecilia Nahnfeldt har alla varit på konferenser tidigare och framfört sina synpunkter. Nu får de vara ihop med Eva Hamilton, Claes Elfsberg, Marianne Rundstrom, Heidi Avelan, Per Svensson, Ebba Witt-Brattström, Karl-Petter Thorwaldsson, Susanna Alakoski samt ytterligare folk och adligheter.

Martin Lind ska ge sina synpunkter på frågan om lönearbete är den enda utvägen och KG Hammar besvarar frågan "Det krackelerade samhället - vem faller emellan?" Rikitgt vad Wejryd ska göra, fattar jag inte men han ska vara där och säga något. Kanske kan han ha någon synpunkt på frågan där de med fina titlar diskuterar: "Vilka är alternativen till yrkt som en främsta identitet och vad skulle människor och samhälle vinna på en ny syn?" Ordet går till ärkebiskop emeritus, agronomie doktorn h c Anders Wejryd. Barnasinne! Samhällsklassen prekariatet har dock sin företrädare på konferensen. Men då är väl fortfarande yrket främsta identitet och man kan framträda som "lönebidragsarbetare"?

Icke få av de medverkande röstar på samma parti, inser jag. Hur känns det för dem att myndigheter och statliga institutioner hänvisar till civilsamhället för att få till ett fungerande välfärdssamhälle. Det diskuteras. Och jag återvänder till den småländska frågan, är detta effektiv svensk socialdemokrati som konfererar i trygg medvetenhet at också på denna arena är det andra som betalar? Det var en dum fråga att ställa. Varför det? Det är söndag. Men kan det hela inte uppfattas som lite "tilltagset" trots allt?

Det finns en del som inte diskuteras. En konferens av det här slaget som en informativ beskrivning av en förvirrad men fortfarande välvillig - dock introspektiv - medelklass, kunde vara tema för ett av seminarierna, dvs "vad är det vi håller på med?"- men icke. Eller en genomgång av den opålitliga medelklassen i de tyska städerna under perioden mellan de två världskrigen med frågan om inte barn till den tidigare medelklassen, som nu blir prekariat, är politiskt lika farliga som när det begav sig. Det var en besviken ungdomsrörelse som organiserade sig då. Och nu? Perspektivet faller utanför Samhälle & Existens och det var just så det var då också. Tror jag.

Nu förtar detta på intet sätt mitt goda humör eller mitt barnasinne. Det är när vi får se konferensprogrammen som vi i behändigt format ser vår tid och vårt samhälle. Och tro mig, de tror på det de säger, de konfererande. De får valuta för dina pengar, om man säger så. Vad det välmående Malmö ekonomiskt stoppar in i konferensen vet jag inte. Men om Malmö kommun inte har råd mer än att låta kommunalpolitiker medverka, har Svenska kyrkan pengar. Livet är underbart för oss med barnasinnet kvar.

I dag är jag kyrkoherde i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar. 10 högmässa i Göteryd, 16 musik och väckelse i Pjätteryd. Det senare skulle kunna kallas Väckelse-sång... (bara roligt för sådana som bor i Kronobergs län och känner till Tingsryds kommun. Det barnsliga och det glyttiga ligger nära varandra).

http://svenskakyrkanmalmo.se/om-oss/samhalle-och-existens-2017/

lördag 18 mars 2017

I grunden krigiskt

Kyrkvärden i Göteryd, fd kompanichef i Hemvärnet, och jag umgicks något på expeditionen i går. Han var jägarsoldat från I 11 när det begav sig och stolt över sitt regemente. Det var kanske detta fredliga men i grund krigiska möte jag hade i bakhuvudet när jag for hem, via krigsflygfält 89 (jag minns väl beteckningen rätt nu, major Barkevall?), Enerydafältet. Då och där frågade jag mig: "Vad gäller striden i Svenska kyrkan? Och är det en strid, en lärostrid? Mycket blir kanske enklare om vi ser saken så?"

Uppenbarelse contra demokrati
På 1950- och 60-talen kunde striden förstås handla om kristen tro som uppenbarelse contra demokratiska beslut om vad tron skulle innebära. Eftersom Själafienden, sa man, gärna vill få oss att ta itu med det näst viktigaste och inte det viktigaste, fick vi se en strid om ämbetet. Den sades vara en ordningsfråga, men under dolde sig en lärofråga. Den skulle inte diskuteras då. Den dök med brutal kraft och löftesbrott upp senare. Det betyder att den viktigaste frågan, den om Uppenbarelsen (Bibeln, apostoliciteten - you name it) ställdes men avvisades så länge det någonsin gick. Den frågan blev ett partsintresse!

Den bild som ställdes fram var en polariserad förfalskning, men den fungerade. Å ena sidan de förstockade prästerna som predikade om helvetet och ville en dörrstängande kyrka. Å andra sidan de kulturöppna och inte så dogmatiska prästerna. Det var om den här öppenheten monologen Ringaren handlade och pastor Jansson steg in i folklivet eftersom alla visste hur det egentligen var ställt i de klent besatta kyrkorummen. Domprosten Danell samlade till två högmässor per söndag, till aftonsång och till tideböner veckan igenom. Socialetikerna stod för något som blev en lämplig ideologisk bas för partipolitiskt valda i kyrkofullmäktige. Det var dessa de demokratiskt valda som skulle fastställa Kyrkans lära.

Om saken har det skrivits minst en lärd avhandling. På omslaget syns Karl-Manfred Olsson locka folk till kyrkan medan domprosten Danell svavelpredikar för en liten förskrämd skara. Det var en teckning i Dagens Nyheter och den hör hemma i kategorin alternativa sanningar eftersom den ljög om det verkliga förhållandet. Men i denna polarisering kunde de flesta inte se motsättningen mellan uppenbarelse och demokrati. Det var detta saken på djupet gällde. Då. Och motsättningen fortlever men tar ny gestalt när uppgörelserna med mindre teologisk kompetens sker intra muros. De religionsvetenskapligt skolade tycks inte ens kunna sätta andra ord på motsättningen än slagord.

Kristen tro contra religion
Det kallas "olika tolkningar" men är olika verkligheter. Det finns somligt i Svenska kyrkan som är inkompatibelt med Kyrkans tro. Nu delar jag upp resonemanget i två delar:

Det vore inte helt ur vägen om de romerska katolikerna kunde börja fundera över väsentligheterna. Jag kanske inte ska räkna med dem som lämnat Svenska kyrkan och har att hantera den situationen. De har, heter det, inte kommit ut men "kommit hem". Så vad om inte ett hem hade de i Svenska kyrkan, där de döptes, konfirmerades och kanske prästvigdes?

Är de beredda att låta denna kyrka undergå i princip vad som helst och nöjer sig med att belåtet titta på och glädjas över förfallet? Ingen glädje är så stor som skadeglädjen, som bekant. Jag ska inte fråga hur stor procent av dem som kom hem hem efter några år helt enkelt har kommit bort, men andelen konvertiter som försvinner bort i det okända är betydande. Det sa inte jag utan en katolsk präst.

Har jag avslöjat att jag egentligen menar att de romerska solidariskt borde ge sitt stöd till katolsk tro i Svenska kyrkan och inte lämna sina tidigare trossyskon i sticket? Eller är tanken den, att en sekulariserad kyrka betyder att påffuan kan skära pipor i den vass där Mose ligger och bara väntar på tillfället? Detta var resonemangets ena del. Nu kommer den andra.

Det inkompatibla är förstås fromt, i grunden finns inga ofromma villolärare,  men detta är något annat än den Kyrkans tro som känns igen sekler igenom. Den andra tron är inte radikal på det sätt som Kyrkans tro är, att den återvänder till sina rötter. Den är radikal därför att den bryter upp, gör det uppror som tolkar reformation som ständig förändring, inte ständig förnyelse. Ni förstår skillnaden. Eller inte. Katastrofen inträffar när kristen tro blir religiös, dvs ett falsk medvetande och inte den uppenbarade sanningen om verkligheten. I grunden handlar detta om motsättningar.

Motsättningar har i Kyrkans historia visat sig vara viktiga för att röja undan det som är osant. Arios hade inte rätt, t ex. Somlig etablerad och omskruten praxis var fel (avlatshandeln). Maktsystemen visade sig orimliga (Leo X, korstågen mot provinsen Oc och Konstantinopel). Här är det rätt att göra uppror. Den kyrkliga traktan att vänslas med makten har alltid kostat något - oftast friheten - och därför måste rösterna höjas mot dem där uppe som riskerar så mycket (ryska kyrkans oförmåga 1905-1917 som illustration t ex). Motsättningar hanteras genom att de blir beskrivna och analyserade, inte genom tystnad eller mumlande. Det är här det i grunden krigiska kommer in. Präster blir obekväma när det kommer till teologiska sakuppgörelser. Inte alla men majoriteten och om några som talar gäller att deras nit är verkligt men inte visligt. Hur ska vi då kunna förstå det som i grunden är högst reella motsättningar och därmed dagliga vägval som gör Svenska kyrkan religiös och anpassad?

Det kommer alltid att finnas en majoritet som vill ha denna religiösa storhet. Den uppskattas i samhällstopparna. Den uppskattas också av folk, som får den religiösa servicen levererad. Vad är det för fel på billig nåd? Kommer det att finnas några andra som säger något annat? Kommer det att finnas några som förmår läsa Dietrich Bonhoeffer som en motståndsman och förstå vad han skriver om Kyrkans liv?

Så här långt tänkt i går skulle jag ta hand om hundarna. I dag ska jag möta de frimodiga. Tänk att det fortfarande finns sådant folk!






fredag 17 mars 2017

Solen sken

Solen sken i går, men jag var moloken hela förmiddagen. De tre från Västerås stift som svarat på debattsidan ska inte särskilt pekas ut som skyldiga. De var bara en utlösande faktor. Det var det där med att de tydligen ville träffas och prata om våra gudserfarenheter. Träffas? Prata?

Präster talar numera om "jobbet". De jobbar på söndagen och tydligen andra dagar också. Kan det vara så, att det återkommande talet om "jobb" egentligen skyler faktum att det inte arbetas särskilt mycket i den kyrkliga produktionsapparaten? Man träffas. Man pratas vid. Vad åstadkoms? På mig verkar det som om andra arbeten kräver mer av folk än prästeriet/prateriet. Gymnasielärare, tjänsteman i internationella insatser och butikschefer lika. I dessa sysslor finns ett ärende, en mening och ett mål. Finns detta i en syssla där man önskar att man får träffas och prata om sina upplevelser? Eller har något gått fruktansvärt fel? Är drivkraften borta, den drivkraft som ville se världen kristnad i vår generation? Kvar blir en tillvaro, där insatserna blir insatser för en organisation och för en trots allt rätt lättjefull tillvaro, där man gör det man gillar och inget annat. Samt träffas och pratar. Mer som en metod att hantera olikheter än som en metod att söka sanning.

Framtid skapas inte i en "terapeutisk" pratkultur med gott om tid för sådana aktiviteter. Framtid skapas av kallelsemedvetenhet och kallelsetrohet, dvs en hållning där vi frågar vad Anden har att säga församlingarna och gör därefter. Är det en felaktig kultur i vårt församlingsliv/ungdomsarbete som är bas för rekrytering av kyrkoarbetare, som vill fortsätta att bli omhändertagna och ha roligt tillsammans? Jag är ivrigt för studiedagar och fortbildning - men nog måste man fundera över de stora sammandragen genom att räkna mantimmar. Hur mycket arbetstid går det åt för olika satsningar? Nåja, jag kan ha grundläggande fel. Om det ändå inte skulle arbetats på hemmaplan så spelar det mindre roll om man konfererar på bortaplan. Men arbetar verkligen inte prästerna, sliter de inte ut sig i Guds rikes tjänst? Jag svarar: Det är just det som är frågan. "Vad har jag gjort i tjänsten för Guds rike idag?" kan vara en skrämmande fråga. Fast nyttig.

I går var det också direktsänt med handboksförslaget. Jag kollade en stund. Solen sken fortfarande. Egendomligt att upprepa att det varit "blod, svett och tårar" - för har ni sett blodet eller känt lukten av svett? Vem har gråtit? Så räddar man sig över genom att tala om barnkonsekvensanalys. Hagelin körde på med "tillförsikt och glädje". När en högerman så talar, ska man passa sig. Repetera Keesey´s bok Gökboet!

När Antje talade om "två olika paradigmer" begrep jag. Det kom att bli än tydligare sedan när kansliets underlag försett henne med kyrkoordningsparagrafer för att beskriva hur omöjligt det är att låta det nya vara tillägg till 1986. Skulle det gamla vara kvar, skulle den sammanhållande karaktären äventyras. Exemplet var att vi inte kan ha två rättsordningar. Det är till att inte ha någon egentligen kännedom om engelskt rättsväsende, noterade jag. Där inför man nytt och bevarar gammalt. Advokater ska också kunna leva!

Dyster la jag märke till att Svenska kyrkans gemensamma (nåja) gudstjänstliv nu under slagordet "ordo" slås sönder. Gordon W. Lathtrop har levererat en modell som nu ska anammas. Det betyder, precis som Antje påpekade, att det ställs större krav när man ska välja att gestalta gudstjänsten, där bedrivs sålunda "jobb" för kantorer, präster, församlingspedagoger (barnperspektivet!) och detta ska "församlingen ha mycket glädje av". Sa Antje.

Jag la märke till ännu en omständighet. Så fort förslag läggs fram ska det talas om hur länge det arbetats i processerna. Så med ämbetsbeslutet, så med äktenskapsbeslutet och så med handboken. Talet om allt detta arbete under alla dessa år misstror jag. Jag tror helt enkelt inte att det är sant. 1997 handlade det om att kolla upp 1986:an och Gunnar Weman var då angelägen om att vara med. Det förslaget föll 2000. Sedan har misslyckandena skett i omgångar - är det inte vad som faktiskt skett? Men med idoghet kan saken ändå föras vidare? Och då kan det döljas hur  som fortsatt haft kontroll över handboksarbetet.

Svenska kyrkan ska fram till 2024 förlora 600 000 medlemmar enligt prognosen. Jag ser inga motkrafter, människor som organiserar sig för att göra tron trolig och medlemskapet aktivt och meningsfullt. Jag skulle kunna kalla en sådan hållning "icke-mission". Då är jag inte ute efter ett aktionsprogram för att upprätthålla/upprätta borgerlig religion, för jag kan min J.B. Metz och varsnar farorna. Jag är ute efter kyrkokristendom. Insikten om det stora medlemstappet och insikten om människors alltmer bisarra krav på att Svenska kyrkan ska ställa upp på deras hemmagjorda varianter av dop, bröllop och begravning, borde slita på dem som förväntas ställa upp. I det utgående 1800-talet fanns det präster som börjat sin prästgärning med att predika i överfyllda kyrkor och fick på sin ålders höst (ingen pension för präster!) se sig stå med endast en liten skara kvar. Det talas om prästdepressioner dåförtiden. Vad ser vi och vad kommer vi att få se om världen består? Vad ska vi som är uppfödda med 1942 års handbok, var med i förnyelsearbetet och tyckte att 1986 var en förbättring och fortfarande exempel på kyrklig enhet säga nu, när denna enhet ersättas av något som kallas "ordo" men som i ringa mening är uttryck för gemensam tro?

De arbetsplatskonflikter vi alla vet finns - och som ofördelaktigt skiljer sig från bråket bakom möbelaffären i Derbe - kan handla om motsättningar mellan de i grunden kyrkofrämmande, som via vårt system väljs in (problemet var biskoparna Einar Billing och Yngve Brilioth medvetna om så det är inget nytt) och det medvetna kyrkfolket/de medvetna kyrkoarbetarna, men kan också handla om hur prästrekryteringen gått fel. Ingmar Ström sa sig ha prästvigt fel folk. Dessa är i tjänst nu... Och vad ska vi säga om handbokskonflikten som blir uppgörelser i församlingarna när "ordo" ska strukturera det andra? Lätt är det inte. Det drar mot uppslitande konflikter, också och särskilt markerat i det lokala. Blir ni molokna som jag är, kan jag bara med ett hybridstycke (bäst så, tycker jag) utbrista:
Molokna i alla församlingar, församlen eder!


torsdag 16 mars 2017

Evidensbaserad kristen tro

Ska vi börja tala om evidensbaserad kristen tro, en tro som vilar på det uppenbara och som är tydlig i klinisk mening. Vi kan veta vad som påstås och ta ställning till påståendena utan att bli till oss i trasorna om någon kommer fram till att det någon tror är trams.

Felsluten är av två slag
Typ I är att betrakta något som inte i rimlig mening är kristen tro som den saliggörande tron.
Typ II är att helt missa att tron skulle vara något livsviktigt och därför avvisa tron.
Fel av typ I är värre än fel av typ II.
Detta konstaterande leder till uppmärksamhet på vad som lärs ut. Det är inte konstigare att göra så än att ha ett livsmedelsverk, en kemikalieinspektion eller ombudsmän för olika väsentligheter i livet. Det finns ju ett klargörande av att det är utifrån Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter alla läror och lärare ska bedömas.

Men hur evident är uppenbarelsen? De första kristna skulle väl säga att det var uppenbart vad som hänt, det kunde många ögonvittnen se. Somliga förklarade att detta berodde på svartkonster, andra på att Jesus var den utlovade profeten. Nu ska vi tydligen hantera det evidenta som symboler och metaforer och vara nöjda med det. Jag är för mycket materialist för att gå på den saken. Om jag tänker att Gud skapat mig och har en avsikt med mitt liv, vilket jag tänker, ska det då vara så svårt med det materiella när det gäller Jesus? Och vad är det för grundläggande förakt när någon avvisar vad de har att säga som var med?

Självfallet skapar precisa frågor klarhet. Finns änglar? Gick Jesus på vattnet? Kunde Jesus bota sjuka och stilla stormen på Gennesaret? Var änkans son död och uppväcktes av Jesus? Förvandlade Jesus vatten till vin? Kunde Jesus förlåta synder på riktigt eller var det bara något han sa? Är det sant att han avrättades, var död, blev begravd men att folk som kom till graven på tredje dagen inte hittade hans kropp men därefter mötte honom levande? Förhöll det sig så att Jesus under ett antal dagar gav instruktioner till sina lärjungar och gav dem order att gå ut i hela världen, utrustade med Helig Ande? Vad är på riktigt så som annat jag möter i livet är på riktigt?
Om allt detta är symboler eller metaforer är många prästers näringsfång i Kyrkan, resultatet av vad Jesus gjorde och lärde, precis lika metaforiskt förstås. Förutom lönen, för den är högst konkret och månatlig.

Jag styr inte på satser som kan bockas av. Jag frågar om evidens, inget annat. För det är i någon mening självklart möjligt att innehållsbestämma kristen tro. Varför skulle vi annars tro? Och tron handlar om att veta, det visste man redan på medeltiden.

Depressionen slog till för det är torsdag. De tre ljusen från Västerås stift förklarar a) att det inte var någon självklarhet att "tacka ja" till Kyrkans Tidnings önskan att göra en intervju för polarisering riskerades och b) att samtal och fördjupning före debatt var vad de syftade till. Nå, de som deltog i samtalet hade olika tolkningar av uppståndelsen. Så olika förkunnas. Varför "Teologi uppstår alltid i varje konkret situation." Kan det verkligen vara så med teologi om det inte är ideologi som avses? Det här blir förbryllande. Nå, oenigheten om uppståndelsen konstateras och lösningen föreslås vara att vi ska mötas för att "tillsammans prata om våra gudserfarenheter". Inte om Kyrkans tro. Perspektivskiftet är lätt att se. Och vad föreslås? "Om vår relation till Gud, skapelsen och varandra." Där for Jesus och Anden, t ex. Som sagt, perspektivet har förändrats bort från evidensbaseras kristen tro.

Ett kyrkovalsår borde den sortens frågor också diskuteras med påhaket vad det betyder i det personliga för beslutsfattarwannabes. Om Jesus har uppstått och lever och vill möta mig i Göteryds kyrka på söndag kl 10 och jag är i Göteryd med omnejd just då, varför skulle jag inte ta mig platsen där Jesus har sin mötesplats? Wistis undran skapar klarhet. Jag vill kanske inte. Mitt val. Det är inget att bråka om. Men om jag inte vill det mötet, vad säger det om min tro och mina prioriteringar?

Nu kan vi dra in apostlarna också. Uppenbarligen uppfattar Kyrkan att Jesus har valt ut en krets på 12 och sänt ut dem. De hade auktoritet i församlingarna just för att de var apostlar, inte bara veteraner (se Bengt Holmbergs avhandling Paul and Power). Om vi nu kunde stoppa in en apostel, varför inte ta Paulus, och låta honom visitera Svenska kyrkan, vad skulle han säga då? Skulle han finns somliga kyrkliga ställningstaganden märkliga? Några kyrkliga ordningar underliga (kyrkomötet t ex)? Några kyrkliga omständigheter förbryllande?

Skulle aposteln fundera över de många döpta som sällan eller aldrig firar gudstjänst? Skulle han lyssna till förkunnelse eller läsa Kyrkans Tidning i dag och bli som han var bakom möbelaffären i Derbe? Skulle han alls kunna förstå att människor som inte delar Kyrkans tro ska vara beslutsfattare på olika nivåer i det kyrkliga. Vi har ingen tidsmaskin som förflyttar apostlar på det viset. Å andra sidan har vi apostoliska brev, så fundera kan man alltid. Är inte apostlarnas tro just evidensbaserad kristen tro - vad är den då?