söndag 28 maj 2017

Trons människor

Söndag och därmed får kyrkopolitiskt betingad dysterhet vika eller i vart fall ställas i vänteläge. Jag gläder mig över människor i stället.

Trons människor vill något av det uppenbara skälet att de drivs, har ett ärende eller kanske bättre: en mission. Ofta får de något gjort också.
Jag kan ta fram citatet som Thomas Ehde, sparat:

En helig präst skapar en brinnande församling
En brinnande präst skapar en from församling
En from präst skapar en hygglig församling
En hygglig präst skapar en gudlös församling
Dom Chautard

Till prästerlig spiritualitet hör att tänka över sånt här. Mirum est, si sacerdos salvetur. Tänk om prästen alls inte har ett ärende mer än att använda det kyrkliga i eget intresse och ha sin vigning med tillbehör att klä upp sig i för sin egen skull, inte i tjänst? Det fanns en tid när jag tänkte att vi har och kommer att få problem med den sortens präster, men diakonissorna är av annan kvalitet. Det berodde på en uppsättning högst kompetenta diakonissor som jag mötte.

Syster Inga Bengtzson (1920-2017) hörde till dem. Jag efterträdde henne i dåvarande kyrkostyrelsens au. Hon var en trons människa där tron satt i händer och huvud, hon insåg vad som behövde göras och såg till att det blev gjort. Hon förde sig med en självklar auktoritet, som kom till nytta i många sammanhang, också internationellt. Det blir nog så för den som är diakoniboss. Och det är kanske ett diakonalt drag att bestämma? Inte så att s Inga körde över folk, men hon hade inte bara synpunkter utan insikter och visioner. Hon hörde till dem som gjorde skillnad. När tron inkarneras och blir till kallelse, resulterar den i sådana människor som på olika sätt gör skillnad. De gör det med ett leende.
R.I.P.

2000 år av storasyskon heter Markus Leandersssons nya bok (GAudete). Partiellt är boken en helgonbiografi, men bara partiellt. Det finns vanliga ovanliga kristna i boken också, trons människor alltså. Eva Spångberg och Margit Sahlin liksom Lina Sandell och Ida Granqvist samsas med Gunnar Rosendal, Bo Giertz, Anders Frostenson och PP Waldenström för att begränsa sig svenskt (det är snart 6 juni!). En sida om varje person med ett bibelord och ett särdrag redovisat. Jag tänker inte räkna upp alla storasyskon som myllrar runt i boken. Fick jag bestämma, skulle församlingen ta hem en massa böcker och dela ut för enskild sommarläsning med ett par tillfällen att prata om dem man läst om. Mässa och en timmes samtal ett par gånger under sommaren? Inte så organiserat så att allt ska redovisas men så att de som läst styr  samtalet med insikter och reflektioner. Det är fortsatt konstigt att personal och byggnader får kosta så mycket men att det verkliga arbetet ska vara så billoigt att tanken att boksprida gratis blir en utmaning.

50 personer hör pastorn predika 12 minuter.
50 personer läser en bok och det tar 120 minuter.
Jag ställer inte frågan om utfallet men jag ger en tanketråd. Och de matematiskt eller ekonomiskt begåvade kan fundera över antalet manminutrar och kostnadsrelatera.
Nej, jag ställer inte det ena mot det andra. Jag funderar bara över vart kolportörerna tagit vägen och om det goda och stimulerade samtalet i församlingarna försvann med dem.

Nu är det söndag, solen skiner och det kan bli högmässofärd!



lördag 27 maj 2017

Diskretion

Jag tror mig aldrig ha anklagat svensk socialdemokrati för att stå för 1920-talets hållning, den där partiet skulle ta makten över Svenska kyrkan och omforma henne efter sina ideal. Jag har noterat hållningen, inte mer. Jag har i Tage Erlanders dagböcker (jag har läst dem) sett att riksdagsprosten Harald Hallén inte spelar någon vidare framskjuten roll. Jag har läst Hallén, Nils Runes licavhandling om honom liksom Urban Claessons doktorsavhandling och finner Hallén vara en egendomlig klättrare och förespråkare för något annat än kyrkokristendom. Säg Victor Rydberg så kommer ni rätt rätt.

Tack vare det förtjusande barnbarnet till Otto Ehde fick jag läsa brevet Hallén skrev, när han försökte få Otto att bli vikarie för honom på prästtjänsten i Blomskog. Hallén skulle göra politisk karriär (han valde mellan liberalerna och socialdemokraterna, sån var han). Argumentet för vikariatet var att det  inte var mycket att göra i församlingen. Så avslöjas för mig somlig folkkyrkoteologi och folkkyrkopraktik. Ehde vill jobba, förstod jag, så detta var inget för honom. Tänk er att locka en präst med att arbetet är litet. Sådant ogillar Nathan Söderblom och jag. Det finns ett bibelord också: Matt 9:37

Jag går inte in på Halléns övriga egendomligheter, som att han klädde sig i vadmalsdräkt för att se folklig ut, hade näverkont, drack enbärsdricka ur trämuggar vid jul och plötsligt talade något som han, född i Stockholm, uppfattade vara genuint folkmål på landsbygden. Nog sagt! Detta har vi aldrig synnerligast jagat socialdemokraterna för. Men det är klart att med ett parti i ryggen kan också en sådan mans egendomliga idéer och teologier få genomslag. Han är ju inte den ende som uppträder i folklig dräkt, om man så säger. Men trons folk har ett sensorium och kan upptäcka vad som skaver, förutsatt att det finns ett trons folk och inte bara människor, som då och då går i kyrkan som goda konsumenter av det som arbetslaget producerar dem till uppbyggelse.

När därför Olle Burell drar upp 1920-talet och socialdemokratisk kyrkopolitik och uppenbarligen målar denna politik som konsekvent, blir jag till mig. Nu faller täckelset. Då ska det beskrivas hur biskoparna samlade sig till biskopsmotionen 1927 för att värna Svenska kyrkan mot andras maktövertagande. De såg hotet att tron skulle röstas bort och kyrkosystemet bekämpas inifrån genom att omskapas inifrån. Einar Billing talade med en talartid som inte begränsades till fyra minuter. Räckte två timmar? Hotet mot Svenska kyrkan var verkligt och försvaret var rätt till fritt utträde.

Detta hot uppfattades också under 1950-talet. Talman Thapper ville lägga kyrkofrågorna under kommunfullmäktige och de s k socialetikerna försåg de hugade med en ideologi på temat att tyckte man att Jesus var bra så var man kristen och medlemmarna skulle rösta i alla frågor, också de om tron, förstås. Det fanns också då somliga socialdemokrater som insåg orimligheten i detta. Svenska kyrkan är något mer än summan av sina medlemmar. Det du, Wisti, visste du inte!

Kyrkan är buren av sin bekännelse till Jesus och det är detta konflikten på 1950-talet i grund handlar om: identiteten. Bibeln och bekännelsen som avgörande instanser och inte folkmeningen. Alltså smäller det. Gammal- Hög- och Lågkyrkligheten (vad glosorna än står för) inser att saken verkligen handlar om Svenska kyrkans identitet. De högkyrkliga är de som främst skriver om Libertas Ecclesiae men detta är inget apart. Ärkebiskopen Yngve Brilioth driver samma linje. Kyrkligt folk inser också vad som händer om auktoritetsgrunden förändras. Några försöker samla sig. Några gråter öppet för de ser vad som går förlorat.

Det som i den tiden inte riktigt analyseras är att den moderna staten har bestämda krav på kyrkolivet. Strax efter kriget går det kanske inte att se och än mindre säga att detta moderna statliga försök till kyrkopolitik på avgörande punkter påminner om det nazistiska experimentet i Warthegau. Det skulle dröja in mot slutet av 1970-talet innan Jørgen Glenthøij manade mig att köpa Paul Gürtler, Nationalsocialismus und Evangelische Kirchen im Warthegau. Boken hade dock kommit år 1958 på Vandenhoeck & Ruprecht in Göttingen som band 2 i serien Arbeiten zur Geschichte des Kirchenkampfes. Glenthøij menade att här finns det moderna konceptet. Han såg logiken i det nationalsocialistiska statsbygget. Det hade fler gjort, men alldeles för många tänkte att nazismen var något helt avvikande, utan någo som helst bäring på hur statsmakt utövas. Jag läste och lärde mig.

I Sverige fanns det inte riksdagsutrymme att bedriva den typen av aktiv kyrkopolitik. Några observanta kyrktrogna politiker kunde slå larm och kyrkofrågorna fick inte kosta. Ni minns att regeringen tog tillbaka sitt förslag om kyrka-stat när den frågan hotade bli valfråga. Vi talar 70-tal med Olof Sundby som ärkebiskop och Alva Myrdal som kyrkominister.

Kyrkofrågorna kunde dock hanteras genom utnämningsmakten. Den som kan sin Weber, inte grillen utan Max, ser den klassiska maktutövningen i funktion. Statsmakten fick havliga biskopar. Med nya relationer kyrka stat, de gamla vilade på övergångsbestämmelse till grundlagen, säkrades den politiska makten till priset av att Sverigedemokraterna kunde väljas in och få mandatstöd. Alldeles för få har
1. observerat socialdemokraternas naivitet (eller var medvetet det priset skulle betalas för partipolitiseringen?) och
2. beskrivit den processen så att alla ser och inser. SD är hur som helst S stor tack skyldig att de fick bättre partiekonomi med anslag från Svenska kyrkan och kunde bygga sin politiska plattform vidare. Det ska upprepas att Lars Ekblad och jag varnade S för att just detta skulle hända.

Vem var ecklesiastikminister när det begav sig och var utgående 50-tal? Ragnar Eriksson med ett förflutet hos nazisterna. Nu hade han en ny ideologi och nytt efternamn, Edenman, men vi minns fortfarande. Om detta sas inte särskilt mycket. Armas Sastamoinen ville inte bli nazistjägare utöver vad han skrivit eller skrev, tror jag. Men alldeles ointressant blir det i detta perspektiv inte med kyrkopolitiken i Warthegau. Fast naturligtvis än mer intresssant hur många präster höll sig omedvetna om allvarliga kyrkopolitiska frågor, sådana som styrde in på själva kyrkoidentiteten.

Det är denna fråga som stiger fram som den avgörande nu. När somliga kyrkokristna ska definieras bort av en politiker som "högerkristna", "extrema" och sektstämplas, är det farligt. Inte för dem. För Svenska kyrkan. Här gäller det att hederliga hedningar håller fram principfrågorna om vilken räckvidd de politiska partiernas makt ska få ha. Och nu skiljer vi på maktapparat och människor som tar ansvar, för det är allt, som det heter i denna syndiga värld, en jädra skillnad på dessa två.




Vill någon läsa ett par sammanfattningar?
http://kyrkligsamling.se/london.pdf

fredag 26 maj 2017

(S-)tackarna!

Barbro Matzols ställde till med en debatt på Kyrkans Tidning mellan Olle Burell och Bertil Murray. Den ska ni se. Vart Burell tog den debatten är informationsbärande.

Jag valdes till elevrådets ordförande vid Katedralskolan i Växjö för Röda Hanen. Då var Olle Burell inte ens påtänkt. Jag har gått i armkrok med Tage Erlander, Olle Burell var även då otänkt. Jag har enligt Aftonbladet varit med och sett til att 1968 års socialdemokratiska valrörelse äntligen tände (Arbetarkommunen bjöd på Loranga som tack). Jag har dömts enligt lilla socialistlagen, Hjalmar Branting och jag fast vid olika tillfällen. Br:B 16:16.  Burell var fortfarande inte påtänkt. Och den där Burell, som återkommande uppträtt i kyrkomötet iförd folkdräkt (!!), placerar mig och kamraterna i Frimodig kyrka i en högerbur. Mig?! Det var dock jag som för Frimodig kyrka skrev de TVÅ motionerna om flyktingarbete, de som fick Kyrkomötets gillande. Också Sverigedemokraternas. Och så ska vi  av en socialdemokrat, som kanske inte ens vet vem Ragnar Eriksson är och var han först hörde hemma, åthutas. Ånä!

Burell är skolborgarråd. Det var väl Zäta Höglund också. Höglund håller jag av. Och ifrågasätter i vilken mening Burell är socialdemokrat. Är han  inte bara en vanlig apparatjik, en som tog sig fram med rektors gillande i Ludvika eller vilken rumpmasort han  gick i skola i när det startades SSU-klubb? Och han blir skolborgarråd i - Stockholm, min födelsestad!

Låter jag arg? Jag låter närmast upprörd eftersom jag undrar hur länge svensk socialdemokrati ska låta sig busas ner av sådana som Olle Burell, han som vigde en massa par utan att ha tillåtelse. Mot lagen! Och stackarna trodde sig vara gifta, men icke. Burell, Burell. Ska han inte hålla låg profil då? Man kan efter detta bevisligen i vanlig enkel mening inte lita på Olle Burell, det är mitt budskap till världen. Hans vigslar var inte giltiga och han är inte en solidarisk kamrat i ledet. Han är en klättrare, en som sparkar neråt. Maningen är lättfattlig. Skaka lössen ur arbetarrörelsens fana! De gamla parollerna ter sig mycket moderna och aktuella.

Bertil Murray fann det komiska i debattsituationen. Burell liksom utvidgar debatten till att inte handla om partier i kyrkovalet. Den utvidgningen kan väl fler uppfatta och kanske uppskatta. Burell tar sig själv på stort allvar och pumpar upp sig. Han gör gemensam sak med Bengt Olof Dike, att Frimodig kyrka är en liten gruppering. Nåja. 33 000 röster ska väl inte föraktas för en gruppering som bara kommit i tonåren?

I Burells värld avgörs emellertid sanningsfrågor utifrån mandat. Arma kyrka som råkar ut för en sådan man. Skicka in folk av detta slag i kyrkolivet så kommer inte sanningsfrågor att avgöras utifrån Kyrkans handfasta auktoriteter, Bibel och bekännelse. Att hävda detta är ingen högerståndpunkt. Det insiktsfulla och eftersinnande är Kyrkans sätt att leva. Men Burell blev störd av att Murray såg komiken, det märktes.

Burell var tydlig. Frimodig kyrka är en ytterlighetsgrupp och "ni ska inte ha större inflytande". Nähä. Men ska det inte bli kyrkoval - så vem bestämmer detta? Ytterlighetsgrupp? Jag hävdar i det kyrkopolitiska inga andra hållningar än dem jag praktiserat som församlingspräst. Och det var ett arbete som många människor kom att stödja. Inte minst i det Norrliden där det var höga opinionssiffror från S. De uppfattade uppenbart mig som sin präst. Inte utan anledning, heller. Jag uppfattade förtroende också på norra Öland, där den politiska sammansättningen var något annorlunda.

Till Burells retorik hörde talet om ansvarstagande. Nåja, det var väl si och så med hans närvaro i kyrkostyrelsen och så avgick han. Men kyrkopolitiken är "jätteviktig" för S eftersom Svenska kyrkan är en viktig resurs. Det här ska vi tala om. En resurs för S eller för Gud? Fundera. Var det här svaret på varför partierna satsar på kyrkovalet ska återfinnas.

Murray fick fram budskapet att Frimodig kyrka välkomnar och behöver socialdemokrater i sina led. Det trodde Burell berodde på att sossar är duktiga. Egentligen beror det på att de är - sossar! Frimodig kyrka är nämligen inte vad Burell uttalar: "ett högerkristet ganska kyrkligt extremt parti". Vi är dessvärre rätt vanliga kyrkokristna, men sossar fattas oss - för de får ju inte vara med. Nu är det socialdemokratiska partifolket för dåliga maoister för att fatta finessen med att vara de revolutionära, nåja reformistiska, som rör sig i stimmet. Några socialdemokrater i FK skulle göra mer för partiets trovärdighet än i det nuvarande systemet.

Jag har för egen del, antar jag, skrivit mer i socialdemokratisk press än Burell och varit hemma i fler  hem där man röstar S än Burell. Sug på den! Jag var ju präst i ett område där folk var sossar eller kommunister.- "Dom är ju kloka" sa diakonissan, vars morfar var landstingsman Fredriksson, S, i Malmöhus län. Det fanns somligt hennes morfar skulle gråtit över, brukade hon tillägga, när hon såg tillståndet i nationen. Han var nämligen en hederlig socialdemokrat, en arbetarrörelseman. Ett ord från en sådan var att lita på, för det var sant.

Nu kan Olle Burell köra talet om elitkyrka och det sektartade som en sådan som jag står för endast utifrån två förutsättningar:
Den första är att det inte finns ett kyrkfolk, som kan tala sanning och säga hur det egentligen är. Den andra förutsättningen är att det kanske alls inte längre finns ett kyrkfolk. Då, endast då, kommer S att skörda triumfer. Då möter vi en ny civilreligion, S-ivilreligionen par preference. Då körs Svenska kyrkans andliga arv till soptippen, inte ens återvinningsstationen, för i S-ivilreligionen är inte Jesus Herren. Kan inte vara.

Jag tror det finns mer att skriva, men det bästa är att ni kan se debatten, köra den ett par gånger och inse att vad jag skriver är sanna ord med lugn besinning. (Apg 26:25, 1917 års översättning, alätheias kai såfrosunes). Det finns mer att kommentera, men kolla ni debatten i lugn och ro! Gärna ett par gånger om alltså. Och kolla Bertil Murrays ansiktsuttryck. Glädje utstrålar han. Men han utstrålar inte (S-)kadeglädje över (S-)tackarna utan den entusiastiska glädje den person visar, som fattar att han får vara med om något avslöjande (S-)tort.

Lägg märke till ett. Jag har inte diskuterat halten i Burells kristna tro. Det är det politiska jag tagit upp. Och det finns hederliga socialdemokrater, människor av hög halt och lätta att hålla av. Goda kamrater, helt enkelt. Det är synd om dem, (S-)tackarna.

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/debatt-tv-striden-om-kyrkans-frihet-ar-inte-avslutad-annu

torsdag 25 maj 2017

Nej, advokaten läste bloggen!

Jag vet inte hur det gick till, men på något sätt kom min vän advokaten åt bloggposten om SKUT. Hans hustru fick göra första hjälpen. Det var gammal munkvisdom från Irland/Skottland som hade bäst effekt av läkemedlen, men den första bedömningen var att han aldrig blir sig själv igen. Efter någon timme fungerade han lite bättre. För att ni ska förstå kanske jag enklast kan återge hans repliker i följd. De skrevs ner i diagnostiskt syfte.

- En fars.
- Man måste väl för fan ha gjort sin probleminventering?
- De går dit utan att ens veta vad fan de vill.
- Som en liten mus framför en kobra.
- För advokatbyrån ett fat godis att sluka och skratta hela vägen till banken.
- Gräv vidare!
- Ut med alla dokument!
- Ut med skiten!
- Dårar!

Detta är autentiska repliker. Han har nu doktorn hos sig. Min bedömning på avstånd är att advokaten ändå i någon mening hämtar sig, steg för steg. Han blir liksom mer handlingskraftig. Av de nio replikerna är de fyra senaste mer på, de första är exempel på chockfasen. Men tror ni att Kyrkostyrelsen är kapabel att få fram information om vad som skett? Finns intresset? Eller ska vårt hopp ställas till Pontus Håkansson, som nästa torsdag ska förutsättas deprimera oss mera med den fortsatta berättelsen? Jag vet verkligen inte.



Högtflygande

Nu var inte Frälsaren högtflygande vid himmelsfärden, som de texttrogna vet. En sky tog honom bort. Men i det kyrkliga blir det både högtflygande och skyar, som förhindrar sikten. Jag undrar vad Kyrkostyrelsens folk tänker nu, när det avslöjats att 2.7 miljoner redan använts för den stora granskningen.

Styrelseledamöterna har nog inte kläm på att Michael Kjörling, SKUT/Kyrkans Hus, för några år sedan utredde just de rättsliga förhållandena i olika länder. Men generalsekreteraren är livrädd för att det nu ska vara några fel och därför blåses miljonerna iväg. Alternativet är det självklara, att utgå från att allt fungerar efter Kjörlings granskning och fungerar det inte, kan Svenska kyrkan i en rättslig process hävda att allt som rimligtvis kunnat göras, har blivit gjort. Skulle denna rättsliga process någostans fullföljas (men varför?) så sätts ersättningarna vid konflikt efter detta faktum. Missförhållandet har inte varit uppenbart, omständigheterna har utretts. Det blir billigare att sitta lugnt i båten och med hyfsat gott samvete. Generalsekreteraren är en förträfflig person, men alltför försiktig. Den försiktigheten kostar alltför mycket.

Om styrelsen upphetsas över beslut som fattats, korrekta eller inte, men som styrelsen inte orienterats om, måste denna upphetsning ses som parlamentariskt normal. Håller ledamöterna käften vid nästa sammanträde är det illa. Det måste fattas beslut i Kyrkans Hus, det är självklart. Men de ska redovisas på ett för styrelsen fattbart sätt.  Det räcker inte att bränna miljoner och bara låta au få veta. Torsdagsdepressionen kom inte ut i dag så det blev Onsdagspassion i stället. Det var på onsdagen Judas förrådde Herren för 30 silverpenningar förtäljer passionshistorien.

Budgeten för SKUT är på 91 miljoner för 2017, fastigheterna kostar 14. Det är inte billigt med personal. Nu går 40 miljoner under två år till den stora granskningen. Den har alltså satts igång, 2.7 miljoner. Rom kostade 2 miljoner att reda ut med de italienska skattemyndigheterna och så skulle Mannheimer & Swarttling ha sitt, 2.6 miljoner i runda slängar. 91 miljoner blir enkelt 120 om man räknar snällt. Annars 140. Skillnaderna är betydande.

Jag borde fråga min vän advokaten om de tre firmor som fick förfrågan om den stora granskningen: Mannheimer & Swartling, Baker & McKenzie (Chicago - och jag har läst många av Grishams böcker och kan det mesta som är värt att veta om amerikanska advokater på så vis!) samt Bird & Bird. Alla befinner sig i en sådan prisklass, att jag inte frågar advokaten. Jag vet inte hans hjärtstatus och vem är jag att vilja ha hans liv på mitt samvete. Jag tror inte ens att jag skulle kunna antyda att förfrågningsunderlaget inte var i "det klassiska formatet". Vad nu det betyder. Den insikten skulle kunna komma att räcka för en liten stroken när det gäller advokaten, som i stort tycks vältränad men man vet aldrig. Det behöver inte gå så illa, det förstår jag. Han kanske bara förtvivlar och super ner sig. Det skulle likväl kännas som mitt fel alltihop. Jag träder nu fram under slagordet: "Skydda advokaterna!" Då syftar jag inte på de tre firmorna, dock. Fanns det inte någon rysk firma som kunde hjälpt oss? De har väl erfarenheter av stora affärer, Chodorovskij och så?

Vad betyder det förretsten att "man ville ta ett samlat grepp om verksamheten"? Vem är "man", ett ord som vetenskapligt sett bör undvikas eftersom det är så oprecist och kan lika väl betyda "alla" som "ingen".

Jag är, som bekant, en svuren fiende till SKUT. Kompisrekrytering, en egen kultur, glada nissar på prästtjänsterna och Koskinen i verksamheten, jag säger bara det. SKUT-styrelsen fick klart för sig att jag definitivt inte skulle ha kyrkoherdetjänst i Rom. Jag, doktor i missionsvetenskap och ekumenik och församlingsprästerfaren samt år i dåvarande kyrkostyrelsen och kyrkomötet. Jag skulle fixas bort. Ponera att jag fått tjänsten. Tror ni att de lokalanställda då fått svarta löner eller riktiga löner med tillhörande pension? Fram med namnen på de präster som betalat de svarta lönerna. Häng ut dem med bild och namn! Och vem var SKUT-chef när detta pågick? Kan det ha varit Klas Hansson, han som nu hoppat in och leder verksamheten och supporterar granskningen?

Bilden av nervösa byråkrater släpper mig inte. De finns på näthinnan, som nu klarnat efter att det värsta med förkylningen är överståndet. ("Det skulle hjälpa om du putsade dina glasögon!" var den tarvliga kommentaren  i hemmet till Den Sjuke). Byråkraterna och folket i Kyrkans Hus vill inte störas av kritiska invändningar, men nu har den tiden kommit och detta just på Kristi Himmelsfärds Dag, när jag vaknade tidigt och inte ville sova bort nådatiden. Då är det läge att skaffa sig lite överblick över vad som egentligen händer i Kyrkans Hus.

Kanske är det tid för städning. Då behövs en kompetent städfirma mer än advokater. Och trappstädning är ett delikat ärende för alla vet att trappor städas uppifrån. Detta konstaterande är inget värdeomdöme, alls inte. Det är en erfarenhetsbaserad kommenter från den egna städningen. Fast jag medger att jag ibland börjar nerifrån och kommer till övervåningen, men där vänder jag och städar neråt. Det går också. Men tarvar fler arbetsinsatser

Nu är jag ersättare i Kyrkostyrelsen och har ingen förslagsrätt. Vad jag säger kan man strunta i. Eller kan man? När det handlar om pengar ska man inte vara för säker. Folk kan bli stingsliga. Och perspektiven däruppe kan innebära förlorade proportioner. Som när Tre Kronor skulle tas emot och en liten gubbe i gul tröja skulle fram innan spelarna kom på plats. Den lille gubben i gult var landets statsminister. Buropen mötte honom.

Detta hade kommunikatörerna eller partstrategerna inte räknat med och ändå var det självklart och sunt. Vad skulle statsministern där att göra i gul tröja? Blir det Antje nästa gång. Insani sunt Romani, som det heter i Asterix. Fast det riktigt intressanta är att Svt tagit bort ljudet, dvs mörkar vad som verkligen hände. Det finner jag obehagligt, för det är bedrägligt. Men jag såg direktsändningen och jag hörde. Lyssna själva och inse att ni inte hör vad som händer på Sergels torg.Medborgare, kamrater, så här ser översåtarna på er från sina högtflygande positioner. Det finns sådant ni inte ska få veta. Nu vet ni det.
https://www.svtplay.se/video/13781556/svt-nyheter-extrasandningar/svt-nyheter-extrasandningar-guldfirande-for-tre-kronor-pa-sergels-torg


onsdag 24 maj 2017

Konflikt och insikt

I dag skulle jag träffat Strukturutskottet med stiftsprosten Bengtsson. Det går inte. Jag är sjuk. Jag var sjuk i går också, ögonen rinner, näsan rinner och jag ska utstå små kommentarer om män och förkylning. Kvinnor förstås inte hur utsatt den manliga organismen i en situation som denna. Hostar gör jag också. Bengtsson kanske inte vill träffa mig. Inte bara på grund av min iråkade sjukdom utan efter den insändare som publicerats i Östra Småland idag och uttrycker kritik mot hans rapport. Nu ska ni få höra:

Stiftsprosten Bengtsson, tillika kontraktsprost över Kalmar-Öland, åkte på och iväg för att utreda en konflikt i Ryssby-Åby pastorat, dvs Rockneby och Läckeby norr om Kalmar. Det slutade med att han angav två lösningar. Kyrkoherden skulle bort, jag uppfattade detta som den möjliga lösningen, eller så skulle det bli nya tag och försoning mellan kyrkoherden och de förtroendevalda. Hur det blir, kan ett barn på 7 år räkna ut. Jag noterade att den tidigare kyrkoherden, som gick i pension 2014, utan namns nämnande fick omdömet att han inte tagit tag i ledningsfrågorna utan nöjt sig med att vara församlingspräst. Detta omdöme gjorde den pensionerade kyrkoherden ledsen. Det kan man kanske förstå, inte minst som han varit på plats i pastoratet länge.

Nu var jag i Kalmar på barnbarnets konfirmation. Folk hälsade vänligt på mig i gathörnen och på torget. Jag lyssnade på vad som berättades mig, men jag har inget särskilt ansvar för vad som händer i och kring Kalmar. Jag fattade så mycket, att det finns problem. Jag insåg att jag ogillade att strukturella problem gjordes till personfrågor. Ändå tänkte jag inte mycket på saken. Jag for hem och på hemvägen tänkte jag att någon borde skriva ett inlägg och försvara den gamle och den nye kyrkoherden, men också lägga ett gott ord för församlingen. Jag var ju där och predikade, höll föredrag och blev omkramad. Jag uppfattade inte heller att de förtroendevalda är ondsinta. Jag såg en struktur där kyrkorådet träffas två gånger per år, resten tar ett arbetsutskott hand om. Fyra personer. Kyrkoherden är inte med. I AU leds och fördelas arbetet. Av de fyra är två gifta med varandra. Hur väl man än vill är det strukturella problemet tydligt men det är ärvt. Jag skulle kunna skriva några rader om detta till Östra Småland, som på två hela sidor lyft fram stiftsprostens rapport, tänkte jag när jag sudade igenom de stora skogarna. Jag satte mig arla i måndags morse och skulle vara scoutaktigt käck och hederlig. Där och då slogs jag av insikten.

Jag var kontraktsprost i Norra Möre 1989-1999. Sedan sparkades jag. "Jag kan inte försvara att jag har dig som kontraktsprost", sa Wejryd. Man kunde undra: försvara inför vem? Ett svar är sedermera kyrkoherden, prosten Elisabeth Lindow. Men när jag sparkats sa hon att hon inte hade velat att det skulle gå så. I mig har hon en svuren fiende men jag skulle aldrig drömma om att offentligt beskriva henne som jag tänker henne. Lite gentleman är man väl, alternativt lite begränsad är allt scoutaktigheten.

Insikten? Det var ju situationen i det här pastoratet jag uttalat mig om när jag var kontraktsprost, att de s k förtroendevalda i strid mot vår kyrkas ordning, tagit över. Jag talade och sade: "Bonnläppar ska inte kommendera präster." Det är 18 år sedan. I kyrkomötet upprepade jag mig i mer hyfsade ordalag: "Agrarlabialer ska inte kommendera präster", men då var jag redan sparkad.

Jag tänkte inte på sambandet förrän jag satte mig ner för att skriva i måndags morse. Förträngning eller en hållning att lägga det gamla bakom sig - jag vet inte vad - men nog är det fascinerande att det som inte gjordes då (eller av efterträdaren, som i likhet med de andra kontraktsprostarna lärt sig välförhållandets ädla konst) skaffar en kris nu. Ansvaret är den konflikträdde Wejryds. Resultatet är 18 bortkastade år, falska anklagelser mot kyrkoherden som inte fått den uppbackning han skulle fått av stiftet, en ledsen fd kyrkoherden och en ledsen nuvarande kyrkoherde samt kaos i arbetslaget. De strukturella problemen har bestått. Det syns inte när folk far illa. Wejryd seglade vidare till nya höjder, men detta åstadkom han när han inte tog i problemen. Han visste i den meningen man vet, när man inte vill veta.

Det är väldigt bra att ha fåt en uppfostran i jämställdhet, en som gör att man känner igen maktlystna, självupptagna gubbar av arten agrarlabialer. Den som är avlad av en pastor Misionsförbundet kanske inte har denna erfarenhet, det ska sägas till Wejryds försvar. Han ville inget ont. Han kalkylerade och fattade beslut utifrån sina kalkyler. Han överskattade sin kompetens när han kom till Växjö stift men Jan-Olof Johansson var honom ett stöd. Det gemensamma för dessa två är förmågan att undvika att ge sig in i det som kan smutsa ner kläderna. Smutsiga (och ledsna) kan kyrkoherdar och den kyrkliga personalen vara. Passar det inte att vara smutsig, kan de flytta. Men sveket är också ett svek mot de nya förtroendvalda, som kommer in i onda strukturer och inte kan ompröva. Det är synd om alla och det är biskoparna som svikit sitt ansvar. Då blir det så.


tisdag 23 maj 2017

Vad säger kardinalen om kristna förskolor?

Det är mycket om kardinalen nu. 95 klipp fick jag av en högt avhållen RKK-are. Jag läste i hastigheten fel och fick för mig att det var 95 teser. Det var mer fantasifullt än teologiska teser. Jag fick veta att kardinalen kommit ut som munk och blivit biskop. Sån enkel humor har jag, så jag skrattade. Därefter mulnade jag. Vi betalar journalister för yrkeskunnighet! Om det kyrkliga vet de föga.

De kunde kanske passa på att fråga. Vad tycker kardinalen om ditten och datten? I går på förmiddagen slogs jag av tanken att det mesta talar för att när Sverige har fått sin förste kardinal så är han en kv*nn*pr*stm*st*nd*r*! Ni förstår själva.

Var det hela otroligt? Nja, när Anders blev biskop höll jag det inte för omöjligt att han skulle kunna bli kardinal. Det sa alla andra inte var tänkbart. De hade inte läst på när det gäller kardinalsutnämningar. Valet är inte bara personligt utan rätt logiskt. Kyrkan vill stå stark i marginalerna, efter den principen inrättades några av ärkestiften. Polen och Sverige, t ex. Så hur blir det med påvevalen framöver? Vi får se. Ännu en åldrad biskop efter vår vän Frasse och därefter ... I så fall får Sverige sin förste påve. Kan vi vinna hockey-VM, vad kan då stoppa oss? En påvekandidat från Canada? Tror knappast det. Nej, en humanitär stormakt som Sverige levererar.

När journalisterna fylkas kring il cardinale nuovo kan de väl få en snygg bild på kardinalen i hatten. Anders får skaffa röda skjortor om han inte får låna av några av de svenska biskoparna, de som skaffat sig just röda kardinalsskjortor. Det kan i något fall bero på färgblindhet, ni vet det där med grönt och rött hos somliga män. Väl att biskopen inte klädde sig i grön skjorta då. Kläderna gör biskopen, som ni vet. Anders ska ha ett elegant vapen också. Allt är jubel och sång.

Kan kardinalsvärdigheten bero på trogna förböner i Växjö stift under Wejryds tid? Då bads ofta och öppet för biskop Anders. Endast förebedjaren visste att församlingen då egentligen bad för Arborelius. Men det sas aldrig.De instämde i en hemlig, närmast frimurerisk böneintention. Sedan får väl Svenska kyrkan vara stolt över att ha döpt och konfirmerat en kardinal. Vilka präster talar vi om nu? Jag vet att man inte ska tala om rep i hängd mans hus, men nog kan man tala om doppräst i döpt kardinals hus, eller? Och i vilken konfirmandlärobok inhämtade kardinalen grunderna? Hellsten? Giertz?

Naturligtvis skulle ett piggt journalistyngel också kunna fråga om det där med kristna förskolor. Olle Burell vill inte ha dem. Jag tror det förhåller sig så här: Det är religiösa förskolor S är emot för islamismen måste hanteras och integrationen bli verklig. Nu går det inte att skilja ut muslimer så därför måste alla religiösa friskolor bort. Då också de kristna, som ägnar sig åt bordsbön och lite fria samlingar där det talas om Jesus. Ungefär som i söndagsskolan och kanske än mer på det sätt som det var i barntimmarna. Vad var det som var så eländigt med detta? Skapades det krumma personlighetstyper av barnen? Den frågan ska väl högt upp i kyrkovalet.

Vad vill S egentligen med de kyrkliga förskolorna? Och har vår svenske kardinal ett ord i frågan? Vad menar Påffuan själv? Bengan har en högst bestämd mening, det fattar jag. Han vill ju värna den kristna europeiska kulturen. "Vi byggde landet" är Bengans hållning om ni minns hans föreläsning i Ratzeburg. Rätt har han i det. Och Bengan har en grundläggande filosofisk insikt om att alla religioner inte är kompatibla även om dialogen ska fortgå dem emellan.

Frågan om vilket ohägn kristna förskolor ställer till med, kan väl enkelt, klart och tydligt besvaras. Och så kan vi fråga generationskamrater från 40- och 50-talet vilken skada de tagit av att det bads och sjöngs psalmer i det svenska skolväsendet. Tog kardinalen själv skada av skolans kristendomsundervsining? Man vill veta. Olle Burell vill kanske inte, men kunde behöva.

Frågan bör väl ställas i det lokala också, främst där det finns kristna förskolor. Vad tycker S rent konkret? Vad vill S göra? Medge att det samlade svaret på den frågan kan bli rätt underhållande från denna dag till den 17 september. Politik är att vilja - så vad vill ni?


måndag 22 maj 2017

Teskedsgubben

Få ting är så plågsamma i hockey som straffläggning. Men det gick ju vägen även om jag alltså hade föredragit en mindre hasardartad upplösning. Någon gång skulle vi köra en matchanalys för att förstå Svenska kyrkans läge, ni vet det där med förvirring, små triumfer, felpass, dålig lagmoral, underprestation och en coach som räknar fel på folk. En sådan analys skulle kunna ge insikter. Nu över till något helt annat!

Vår vän herr missionsstiftsadjunkten (konstig titel men i alla fall) Kent Wisti skrev ett inlägg på Facebook, som Kyrkostyrelsens 1:a vice ordförande gillade. Wisti skulle slå sig själv på näsan med en tesked var gång han talar om Svenska kyrkan eller församlingen utan att mena alla medlemmar. En teskedsgubbe, alltså. Detta självplågeri gillar Wanja. Jag förstår. Hur mycket jag än tycker om Wisti och Wanja måste jag säga att det är fel tänkt. Jag har Luther med mig. Och Paulus. Alla som är medlemmar i Svenska kyrkan håller inte Jesus helig i sina hjärtan. Det måste vi kunna tala om. Och ett flagellanttåg med teskedsgubbar och teskedsgummor vore befängt.

Organisationsfolk kan inte - mer om detta strax. Jag kan. Det är Morsans förtjänst. Hon ställde diagnos på patienter. Det gör läkare. En läkare som skulle behandla alla lika och utgå från att alla sjuka hade blindtarmsinflammation eller benbrott, skulle åka dit och ut omedelbart. Hoppas jag. Det är rätt att behandla människor olika just därför att de är olika.

Detta visste också de som skulle predika. Alla behövde inte samma påminnelser eller förmaningar. Och självklart är det för en kliniker skillnad på den kyrkomedlem som troget betalar sin kyrkoavgift, men inte hämtar ut något för den, och den som lika troget betalar sin kyrkoavgift och sköter sin helgelse i församlingens gemenskap.

Jag bryr mig inte särskilt mycket om de frikyrkliga eller Guds barnbarnsbarn, som fortfarande kämpar med sitt fromsinthetsarv. De applicerar just detta arv på den öppna Svenska kyrkan, den vars klockor kallar på alla och tror att vår förkunnelse också styrts av en syndakatalog. Jag ska inte föregripa de memoarer som så många tycks vänta på, men Carl-Eric Lundgren, S, satt en gång på ett sammanträde med AU i dåvarande kyrkostyrelsen och menade att vi måste ta avstånd från syndakatalogen. Ärkebiskop Bertil Werkström utstrålade genuin häpenhet och vi redde gemensamt ut saken. Detta med syndakatalog var inte Svenska kyrkans hållning. Men när folk kommer från andra andliga gemenskaper och med sin barlast hamnar  i Svenska kyrkan, blir en del rätt underligt.

Nu tänker organisationsfolk i organisationstermer. Alla medlemmar är lika. Det stämmer på sitt sätt men ändå inte. Det är skillnad på den som formas i den kristna gemenskapen och den som nöjer sig med ett formellt medlemskap. Det vore underligt annars. Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är.

Herr missionsstiftsadjunkten, som ska slå sig på näsan med en tesked var gång han talar om Svenska kyrkan eller församlingen utan att mena alla medlemmar, får problem. Vem ska han egentligen missionera för om alla är med? Muslimerna? De mosaiska trosbekännarna? Danskarna? Jag skämtar inte. Ärkebiskop Gunnar Weman häpnade nästan lika mycket som Werkström när det i dåvarande kyrkostyrelsens hävdades att Svenska kyrkan alls inte skulle missionera för alla var ju redan med. Utom muslimerna och de skulle få vara i fred. Weman, med ett förflutet i Svenska Kyrkans Mission och evangelisationsarbete, var omtumlad och detta kan jag som åsyna vittne meddela.

Om dock Svenska kyrkan blir en producentorganisation med anställda  som producerar fromhet och religion för konsumenter så håller Wistis/Wanjas modell. Men då talar vi inte längre Kristi Kyrka i Sveriges land utan civilreligion. Den kan ha framtiden för sig, det inser jag. Men inte evigheten.

För egen del, men vem är väl jag att egentligen förfäkta någon mening, står slaget just nu om Svenska kyrkans kropp och själ. Det har det egentligen gjort länge. Lägg orden som ett mantra: Slaget står om Svenska kyrkans kropp och själ. Och det är alltså kyrkoval i år.

Mitt förslag till vännen Kent Wisti från Älmhult tar fasta på det lokala. Jag tänker att varje gång han vill tala om medlemmar utan att vara klinisk som vilken provinsialläkare som helst var det och göra skillnad på medlemmar, ska han ta köttklubban från IKEA och banka sig i huvudet tre gånger. Den kostar 59:-såg jag i går, när jag var på väg hem efter högmässa i Göteryd och gudstjänst med dop i Pjätteryd.

Vi bad för grödan på båda ställena. Folket som kom hade kommit olika långt på helgelsens väg, det fattade jag. Och jag sa vad sant var, att Gud bryr sig och vill höra våra böner. Jag upprepade att Ida som döptes i Pjätteryd, döptes i en kyrka där krucifixet är från år 1200. Här är de långa linjerna, de som visar helighet i det lokala. Just därför att det gäller oss alla, gör vi kliniskt skillnad på människor. Vi är ju unika, insatta i Kyrkans gemenskap som olika delar men alla lika viktiga. Och några måste kallas tillbaka till sitt dop, andra kallas till tro. Det är Kyrkans ärende i alla tider. Det är, när allt kommer till allt, därför det finns missionsstiftsadjunkter. Det behöver man inte vara doktor i misisonsvetenskap för att förstå.

Här har ni själva klubban som missionsstiftsadjunkten Wisti kan skaffa sig från det lokala möbelföretaget i Älmhult: