söndag 14 oktober 2018

Am Ende kommit immer der Schluss

Det är bara att räkna och Bloggardag grips av nervositet för räkningen kan sluta nästan hur som helst. Före Bloggardag fanns Dagblogg och den kom att omfatta en massa inlägg. Dagblogg tog slut när bloggaren insåg att den skulle ta slut. Bloggardag ändar denna Tacksägelsedag med inlägg numro 2601. Det räcker så.

Dagblogg kom till på förslag av tidningen Östra Småland den 3 oktober år 2007. Tidningen hette nog Östran på den tiden.  När tidningens inhyrde konsult fastställde att han skulle bestämma över bloggsidan och ta in en replik av en Bengt Olof Dike (som redan i sammandrag fått fram sina synpunkter), var beslutet enkelt. Inte bara att sluta utan också att starta Bloggardag. Beslutet fattades på vägen mellan Narbonne och Béziers och Bloggardag begynte den 17 september år 2011. Företagsekonomiskt var detta en felbedömning av den inhyrde konsulten. Han slutade sedermera. Ingen minns nog längre vad han hette, men hans gång var struttande och han bar portfölj.

Bloggandet har alltså pågått sammanlagt i drygt elva års tid. Elva år är lika många år som det finns fotbollsspelare i ett lag. Bloggsidan fick en utmärkelse som "årets". Han kunde inte uppfatta att utmärkelsen delades ut därefter (det blev som med Sveriges Televisions utmärkelse "Årets svensk", som Reefat fick...) så Bloggardag ser sig fortsatt vara "årets". Oklart vem utmärkelsen hedrade, tidningen, läsekretsen eller bloggaren, måste det dock på sitt sätt sägas vara hedersamt, eftersom Bloggardag fälldes av domkapitlet och fick en skriftlig varning för samma bloggverksamhet. Biskop Johansson levererade. Detta hedrar honom i somliga läger men nog inte rent objektivt. Bloggardag hade skrivit något "som skulle kunna komma att uppfattas som" – och det är en justis som alls inte är ovanlig av det enkla skälet att den visat sig ytterst användbar.
Antje hördes också ropa sitt berömda "han måste stoppas", men det försöket kom av sig för att vinna framgång först denna nya mandatperiod. Nu finns det sålunda lite nya av kyrkobyråkratin förfärdigade munkorgar för förtroendevalda. Det är en sådan tid vår tid är. Å andra sidan är inte Bloggardag eller hans mycket nära vän förtroendevalda.

Detta är i bloggsammanhang ett problem. Ingen av dem som vet, för kyrkopolitiskt skvaller vidare. Inte så att Bloggardag skrivit om sådant som sagts inom sammanträdets ram och i dess rum, det har varit viktigt, men kring ett sammanträde finns mängder med informationer som frimodigt kan ges vidare. Den frimodigheten saknas innevarande mandatperiod. Då blir det patetiskt att i längden skriva blogginlägg. Docenten O kan på latin utsäga något om pratsamma senilister. Ni varsnar faran för den gäller också dem som skriver.

Världen  har sålunda en tillräcklig uppsättning sura gubbjäklar så att Bloggardag inte behöver tjänstgöra i all oändlighet. Denna bloggsida ska avslutas medan den fortfarande är pigg, käck och munter och dessa dess egenskaper förmår hetsa upp. Har någon fyllt 70, och det har någon denna morgon, ska piggheten, käckheten och munterheten inte riskeras. Tid att sluta alltså. Sluta i tid menas därmed.

Ytterligare ett skäl är förstås att det återkommande blir diskussioner kring bloggarens person. Det känns inte så meningsfullt att diskutera om någon i det kyrkopolitiska blivit särbehandlad och kanske till och med illa hanterad. Bloggardag vill inte ha den diskussionen här. Då stänger vi. Bloggardag vet hur det var och har mött de illasinnade och illvilliga. Tro inget annat. De äro tusenden. Och vedervärdiga.

Bloggardag har försett Svenska kyrkan – eller nationen om ni vill – med ett öppet debattforum. Det har retat många. För egen del har Bloggardag med visst nöje läst inlägg han uppfattat vara aparta (läs: vansinniga), men det är av vikt att pröva hur långt täcket räcker (eller hur smalt det är) och det är bibliskt att uppfatta att i somliga eländiga tider är bädden för kort. Jes 28:20 Bra att man kunnat se det på Bloggardag. Informationsbärande på flera sätt också eller just när kommentarerna fjärmat sig radikalt från bloggämne. Det tyder på att det finns för få arenor att samtala på. Inte konstigt att det blir så om det är sant att svenskar är ett ensamt folk.

Studentrumsdiskussionen, den vidlyftiga, har alltså haft en möjlighet på denna bloggsida. De som endast velat läsa de utomordentliga blogginläggen har kunnat strunta i kommentarerna för att inte hetsa upp sig. Å andra sidan är en daglig dos adrenalin nyttig för välbefinnandet. Det är ett förhållande som inte tillräckligt beaktats när folk haft synpunkter på denna bloggsida. Hur många liv har inte Bloggardag och kommentatorerna förlängt! "De fattar inte hur du skrattar när du fått till en bra formulering som du vet kommer att reta upp dem", som en vän till Bloggardag sa.

Am Ende kommit immer der Schluss. Max Raabe slår fast denna oomkullrunkeliga sanning. Bloggardag beklagar att videon inte är av högsta kvalitet, men den finns i varje fall. Spela och fundera!
https://www.youtube.com/watch?v=CPp1oJSoC40

Vad Bloggardag ska göra när han inte längre finns? Nu blir frågan komplicerat filosofisk – för på något vis finns Bloggardag alltid också om han inte finns. Nätet glömmer heller ingenting och förlåter lika lite. Så visst finns han, fast han inte finns. Han kanske likväl kan byta skepnad och återkomma som något annat med en hög grad av seriositet? Eller så sätter han sig som ett spöke i en gungstol och gungar lite så att alla skräms. I värsta fall tar han sig runt i den kyrkliga verkligheten när denna alltmer förfaller och hörs dystert upprepa sitt "Vad var det jag sa?" Det betyder inte att han glömt. Det betyder att den hårdhänta kyrkokritiken höll, men att ingen var beredd att göra något åt eländet mer än betrakta det och använda det som stimulantia för kyrkliga samtal. Feuerbach har förklarat världen, men det gällde att förändra den, är en visdom Bloggardag har inhämtat från kritiken just av Feuerbach.

Bloggardag skulle kunna hänvisa till en uppsättning böcker, kanske närmast den som kom i maj och som omsorgsfullt förtigits med tre lysande undantag: Östra Småland, Kyrka och Folk samt Svensk Pastoraltidskrift. Den som vill veta, kan veta. Skrev inte Bloggardags mycket nära vän ett stycke kyrkokritik redan år 1973? Det är 45 år av skrivande om Svenska kyrkan med kritik, analyser och förslag till förändringar/förbättringar. både från det kyrkliga golvet och akademiskt. Det finns ett inre samband mellan det skrivna, tror Bloggardag. Nu får nya präster i 25-årsåldern ta sitt ansvar. Det kan bara bli intressant(are).

I fortsättningen får klimatalarmisterna härja utan Bloggardags spetsiga frågor. De låter frälsta. De undrar varför vi inte lyssnade. Men vi lyssnade och försökte värdera. Därför är vi kristna. Lyssnade alarmisterna till klockans helga maningsljud, som manade syndare till Gud, eller glömde de alldeles bort det stora som hänt och det som kommer att hända, själva eu-katastrofen, den goda katastrofen? Denna jord ska gå under. Men det är inte slutet. Det är början, den början som redan börjat. Kl 10 i Rydaholm till exempel.

I dag firar Bloggardag. Av hänsyn till eventuella nykterister meddelas icke hur. Bara med ett konstaterande "ack huru!" Hållningen är festligt enkel. Må nåden komma och denna världen förgås!


lördag 13 oktober 2018

Allvar i salighetsaken

På nätet kunde en häpen allmoge inhämta att prästen snart ska döpas. "En historisk händelse som blir följden av att hennes barndop i Swedenborgskyrkan inte erkänns, trots att hennes prästvigningi Svenska kyrkan är giltig." Ånä. Låt oss inte talar om byråkatiskt fiffel. Låt oss tala ontologi.

I dopet fogas vi in i Kristi kropp. Bara i den gemenskapen kan vi ta emot liv och salighet och våra kallelser. Det är bland de döpta som prästkallelser uppstår. Den som inte hör ihop med kroppen kan inte giltigt prästvigas, den där andra frågan obeaktad just nu. Ontologiskt har det hon under 14 år utfört varit sken och inte verklighet, det är en förfärande slutsatsen. Ansvarsnämnden försöker komma förbi denna bistra insikt. Det är dumt. Det kan nämligen inte argumenteras för, bara besvärjas bort. Den som inte är döpt kan inte i någon mening giltigt prästvigas, för att uttrycka saken kyrkorättsligt. Därmed faller allt det andra. Och då kan vi vända oss till den odöpta själv, som anser att det är viktigt att hon blir döpt "för att kunna förvalta sakramenten som präst". Nå, men under 14 år har detta icke skett. Hur ska saker och ting rättas till nu om någon ställer grundfrågan om nattvarden inte var nattvard och om förlåtelsen i bikten inte var en sakramental förlåtelse? Det var frågor av detta slag som ärkebiskop Bertil Werkström menade inte fick ställas. Den absoluta tryggheten i själavården var honom viktig. Och här ser vi något annat.

Kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* har det lättare. De har inte riskerat att drabbas av osäkerheten när de tagit det säkra före det osäkra och avstått från de tjänster som erbjudits. Visserligen har tjänarna då blivit upprörda, som om de vore herrar och inte tjänare (låt gå för det just nu), men bättre med upprört tjänstefolk än med grundläggande osäkerhet om vad som var vad.  Tron vill alltid veta, som vi vet. Eller nöjer sig tron med att tro?
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/hennes-dop-erkanns-inte-nu-vill-prasten-bli-dopt

Bloggardag har fortsatt gått till läggen, nu till Leif Östborgs ocensurerade uppsats från år 1978. Den kom i något annan form som Forskningsrapport nr 145 (1978:5) från Religionssociologiska Institutet. 40 år är också en tid. Hur var inställningen till kv*nnl*g* pr*st*r och samvetsklausulen hos Svenska kyrkans prästerskap? Hela materialet förvaras nu i Dag Sandahls arkiv.

Östborgs slutsats är att det inte år 1978 finns några stora militanta grupper på någondera sidan men väl en stor vilja till samexistens. 19.3% av prästerna ville upphäva samvetsklausulen, 12.1% förändra den så att den bara skulle gälla dem som prästvigts före år 1958. 68% ville bevara eller förstärka samvetsklausulen. Vi vet hur det gick i tidens läng, men så lång var inte tiden.

Leif Östborg undersökte prästernas inställning till kv*nnl*g* pr*st*r. 45.7% var positiva, 42.4% negativa och 15.5% kunde inte besvara frågan entydigt. Prästförbundet hade också gjort en enkät och där var 54% för, 42% mot och 4% svarade "vet ej". Östborgs sätt att fråga var klokare eftersom det gav plats för den som inte ville svara entydigt. Fyra av tio präster omfattade alltså inte 1958 års riksdagsbeslut.

Hur var det då om svaren fördelas efter ålder och inskränks till hur manliga präster svarar?
I kategorin "under 50 år" är 41.7% positiva, 48.1% negativa medan 15.3% inte kan besvara frågan entydigt.
Över 50?
50.6% positiva, 35.4% negativa och 15.2% kan inte ta entydig ställning. Det betyder att kvinn*pr*stm*tst*nd*t ökar bland de yngre. Det var ett resultat som överraskade alla som tänkt att det var gamla stoffiler som inget fattat som stod för motståndet. Det kyrkopolitiska problemet stod fram. I Växjö stift var 30% av prästerna för och i Göteborg 12.8%.

Näste kardinal till rakning blev alltså Donald Wuerl i Washington, som anklagades för att ha försökt dölja övergrepp. Det är något annat än hans företrädare McCarrick, som anklagades för att ha begått övergrepp, lurat prästkandidater ner i sängen t ex. Wuerl, som blir 78 år nästa månad, lämnar ärkebiskopsstolen men är kvar i kardinalskollegiet och får uppgifter i Rom. Till dess efterträdare utsetts fortsätter han också i Washington. Problemet för Wuerl är väl det gamla vanliga för kyrkliga ledare. Det finns problem men på något sätt måste de döljas. Och så gör man det. Det går så länge som det går. Sedan går det inte alls. Varianten är att ingenting göra för det man inte lagt sig i, behöver man inte dra sig ur. Frasse har problem. Det finns sådana bedömare som menar att han faktiskt inte riktigt förstår hur stora de är. Detta tror inte Bloggardag. Vår vän Frasse tänker och talar om den stora slutstrid som vi för var dag är en dag närmare och om det raseri som kommer sig av att Djävulen vet att hans tid är kort.

Därför till sist:
Bloggardag är rätt ointresserad av hur professor Jesper Svartvik skött sig, men illa konstaterade alltså Lunds universitet. I Antjeborg medgav den gamle missionsförbundaren Lysén att det varit problem, problem som generalsekreteraren sin vana trogen försökte dölja. Bloggardag menar att det är hon som särskilt ska ställas till svars för miljonrullningen när det gäller konsulter och ansvar när det gäller fiffigheten att maskera problem för styrelsen. Den finner sig i detta, idiotiskt nog. Så pass att Ottosson Lovén fick förnyat förtroende som generalsekreterare. Bloggardag tror att det var olyckligt. Hon blev generalsekreterare i brist på alternativ när Wejryd sparkade Lars Friedner efter en aldrig uppklarad konflikt. Låt nu Helén Ottosson Lovén gå. Vem kan då anställas? Den numera självklare Anders Brännström, biskopssonen som också är generalmajor. Då blir det fart på speleverket i Antjeborg. Det skulle kronvraken i huset må väl av.

Givet att frågan om frälsning är på allvar går det inte att dribbla med sanningsfrågor, som de om sakrament och ämbete. Det går inte heller att fuska i det kyrkliga förvaltarskapet. Det är mindre frågan om trovärdighet och mer frågan om trofasthet, förmodar Bloggardag.
Man får helt enkelt inte vara dum i det kyrkliga.

Helt enkelt? Detta är tydligen det nya modeordet i nyhetsrapportering. Allt sammanfattas med ett "helt enkelt". Hur kunde det bli så. Liksom?

fredag 12 oktober 2018

Får de rättsinniga någonsin något rätt?

Lite uppgiven blev Bloggardag. Antje är i Jerusalem och där nåddes hon av nyheten om radhusbranden i Lund, uppenbart ett antisemitiskt dåd. Då twittrar hon: "Vill uttrycka mitt djupa deltagande och min solidaritet med de närmast drabbade och de judiska gemenskaperna. Vi står tillsammans mot hatet och hoten!" Detta var väl en sanning med modifikation. Bloggardags högt skattade vän dr Salomon Schulman påminde om att ärkebiskopen vägrat hålla tal på Förintelsens minnesdag. Så uppfattas saken tydligen. Då går inte solidaritetshälsningen riktigt fram.

Invändningen mot twittrandet blir dock en annan. Salomon m fl bor i Lund men attacken är en attack på Bloggardag, hans mycket nära vän, alla andra vänner och ovänner: oss och vår demokrati, inte bara på den drabbade familjen och alls inte bara på mosaiska trosbekännare, "de judiska gemenskaperna". Detta borde Antje sagt. Vi är alla under attack.

Naturligtvis menade Antje väl, men det blev fel. Och detta motiverar den uppgivna frågan: Får de rättsinniga någonsin något rätt? Nu var hon i Jerusalem och det program Kyrkostyrelsen skulle följa hade inte särskilt uppmärksammat judendomen. Alltså blev det politiskt självklart att uttryck sig som hon gjorde. Somliga går inte riktigt på det. Jag skriver inte "Borg" men tror att det enkelt kan borgas för. Hade Antje brukat allvar, hade hon uppfattat attentatet som Bloggardag. Riktat mot sig. Hon kanske också skulle skrivit en vers om vår importerade antisemitism...

Salomon Schulman är min vän och kamrat sedan 50 år. Jag håller av honom för att han är den han är: intellektuell, yrkesskicklig, empatisk läkare och människa och allt vad ni vill. Han vårdar sina samband. Jag vördar minnet av hans plågade mamma. Och Salomon kan sätta fingret på en öm punkt:
https://www.expressen.se/debatt/finns-ingen-synagoga-ger-sig-hatarna-pa-vara-hem/
En kristen är mån om sitt semitiska samband. Vi är också barn efter löftet till Abraham. Det är faktiskt inte muslimerna på riktigt samma sätt. Så har de inte läst aposteln S:t Paulus heller. Vi har. Rm 11.

Vi har fått lära oss att Antje är en teologisk världsstjärna. Det är gott att få veta men positionen är en utsatt position. Det betyder att Antje riskerar att ett av kriterierna för ve-ropen uppfylls. Lk 6:26
Kanske skulle också kyrkoherden som slagit fast hennes stjärnstatus besinna ett annat Jesus-ord. Fåfängliga ord ska det göras räkenskap för. Mt 12:36

Canterbury lockar alltid, inte minst de finkristna. De finkyrkliga i Canterbury-stiftet håller på att avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt. De vet uppenbarligen inte vad en präst till skillnad från en socialråtta är. Och så kommer socialråttehållningen in i prästeriet och skapar elände. Brottet är tydligt. I mer än 800 år har tystnadsplikten varit en lagfäst plikt för en präst i England. Så inte längre. Kommer någon för bikt måste prästen först säga:
"If you touch on any matter in your confession that raises concern about the wellbeing or safeguarding of another person or yourself, I am duty bound to pass that information on to the relevant agencies, which means that I am unable to kep such information confidential."
Svenskar minns Olaus Petri, som fick kunskap om mordanslaget mot kung Gösta men inget sa och dömdes till döden för denna sin uraktlåtenhet att larma myndigheterna.

De högkyrkliga i Anglikanien är skogstokiga om man med skogstokig syftar på Sherwood-skogen. I tidskriften New Directions finns en vinjett över ett antal artiklar: #KeepTheSeal.
Artiklarna förklarar vilket brott som begås med den nya ansatsen att förvandla bikten med den absoluta tystnadsplikten till ett öppet och riskabelt samtal. Den enkla sanningen är att de som skriver en sådan formulering inför ett själavårdssamtal och bikt aldrig hört bikt på allvar. De har som mest  hört de vanliga, trista, formella och glädjedödande bekännelserna av trivialiteter, men aldrig varit med när det är allvar. Med allvar menas "på liv och död". Riktiga präster vet vad Bloggardag talar om.

Det är en risk när prästeriet blir socialtjänst och när socialtjänsten uppfattar prästeriet vara en ansedd arena för att göra vad socialråttor i alla tider beskäftigt gjort. Oss emellan, det finns kanske en poäng med att prästämbetet är manligt? Men fråga inte högt. Skogstokigheten kanske inte begränsas till Sherwood.

Om Canterburystiftet finns ett att säga och det formuleras som en fråga: Får de rättsinniga någonsin något rätt?

Torsdagsdepressionen kom till sist i tryckt utförande och skapade betryck. Men den där Dag Sandahl var en trevlig bekantskap i varje fall i Pontus Håkanssons version. Är det första gången sammanställningen "gin och tonic" förekommer i det fromma bladet? Replikerna från den intervjuade andades i allt förståelse för de fientliga finkristna. Ett var fel eftersom det inte längre stämde. Festen har pågrund av publiktillströmningen flyttats från den kyrkliga Öhrtagården i Ör till det mindre kyrkliga stället Ormesberga Bygdegård, gamla IOGT-logen. Men det viktiga är förstås att alla och envar kan fira födelsedagen varhelst de befinner sig i Guds stora rike i behov av hans nåd och hjälp. Fira mellan kl 16 och 20. "Barnkalas" har detta kallats. Nåja.

Bloggardag funderar mycket över hur en gammal nykterhetsloge kan bli bygdegård med öl, vin och sprit. Det kallas nog "utveckling". Fast 1926 skrev faster Inga en anteckning den 12 juni om en utfärd med konstaterandet som följer: "Omsider ansåg de, som längtade efter något mera uppbyggligt som t.ex. en rejäl fest, att man borde bryta upp." Inte så illa tänkt, tänker Bloggardag. Traktan efter fest och EU-bidrag därtill skapar landsbygdskultur.

Ännu något. Frimodig kyrkas representant i Kyrkostyrelsen tycks bojkotta resan till Israel/Palestina. Det är ett modigt ställningstagande. Har Kyrkostyrelsen modet att ta sig igenom ärendet med professor Jesper Svartvik? Avtalet med Lunds universitet sades upp eftersom det inte uppfylldes. Professorn var inte på plats i Jerusalem men lyfte förmåner som om han vore. Generalsekreteraren Helén Ottosson Lovén försökte spela byråkratspelet, avtalet sades upp för att kunna omförhandlas, sa hon. Inga problem, alltså. Men problem var det och den 1 januari 2019 är professorns anställning slut. De resoluta tagen togs av Lunds universitet, inte av folket i Antjeborg.

Grunden för uppsägning formulerades så i juni månad detta år:
"Jesper Svartvik har genom att inte närvara i Jerusalem på avtalat sätt, genom att uppbära för mycket och oberättigad ersättning samt genom att missköta sina arbetsuppgifter åsidosatt sina åligganden mot Lunds universitet och dess avtalspart Svenska kyrkan och därmed visat sig klart olämplig för sitt arbete. Därmed är förtroendet för Jesper Svartvik förbrukat. Agerandet har inneburit skada för Lunds universitet i flera avseenden och orättmätig vinning för Jesper Svartvik."

Jesper Svartvik delade inte bedömningen. Men ska alltså sluta. Vad har Kyrkostyrelsen fått veta om allt detta och fått veta utan omskrivningar utan i all sin brutalitet? Man undrar. Nu kan Bloggardag inte reda ut alla turer, men minner sig om SKUT-skandalerna och undrar hur generalsekreteraren nu ska dribbla. Kan en kritisk granskning utföras av Torsdagsdepressionen? Och hur ställer Kyrkostyrelsen de brutala frågorna nu? Fattar styrelsen att den verkar i en förtroendebransch och att förtroendet urholkas med varje affär av detta slag? Läser Bloggardag materialet rätt att Svartvik i kontakt med flera biskopar satt sina egna intressen framför universitetets? Vad säger detta om biskoparna? Har de förstått och mörkat oegentligheter?

Bloggardags tips: Tjänstemännen försöker hålla undan alla komplikationer från Kyrkostyrelsen och säga att allt nu är löst. Problemen har de känt till. De var möjliga att hålla från sig tills universitetet grep in. Vad tänker sig Kyrkostyrelsen nu? Hur ska det bli med detta prestigeprojekt? Nya konsulter in för att utvärdera?

Bloggardag vet ett: Trappor ska städas uppifrån. Det gäller överallt, i Jerusalem och Antjeborg lika. Men frågan ska alltid ställas: Får de rättsinniga någonsin något rätt?




torsdag 11 oktober 2018

Skepticism som lärjungehållning

Jag tror att det bokstavligen är sant att Jesus från Nasaret är den utlovade Messias. Som så många andra i Kyrkans historia bottnar denna tilltro i skepticism, dvs bearbetad skepticism. De kritiska frågorna kunde ställas och besvaras. Sanningen slog till. Det är lärjungarnas hållning.

De andra finns också, de trosvissa, de som är vissa i tron därför att de aldrig ställt frågorna. Bloggardag är orolig för dem. Tänk om det blir en tid för muntra martyrer, kan de stå fram då som en gång Lucia? Eller blir de avfällingar, apostater i stället för martyrer?

En näsvis kommentator funderade över om Bloggardag bara läst rubriken i DN om att klimatpanelen hade fel eftersom den visserligen hade fel, men detta på ett så kreativt sätt att situationen är än mer katastrofal. Detta visstes i DN. Nå, nu är det inte så intressant åt vilket håll felräkningen slagit. Det intressanta är konstaterandet att något var fel. Då är det rätt underordnat om det var positivt eller negativt, överskott eller underskott i felräkningen. Räknas kollekten och det blir fel i sammanräkningen så är detta det intressanta. Själva felet. Inte beloppet. Samma sak med FN:s klimatpanel. Den hade alltså fel och i DN inhämtas korrekta uppgifter. Varsnar någon ett problem? För kan det bli fel på ett sätt, kan det bli fel också på ett annat.

Bloggardag gick självfallet till skeptikerns guide i denna galax: Klimatsans. Där ställs en del frågor som skeptikerna tycker verkar vettiga och som klimataktivisterna inte bara avskyr utan hatar. Denna morgon kompletterades bilden av en ambitiös skribent i den högra tidningen, som ville att alla skulle bokföra koldioxidutsläpp för att minska dem. Är just detta för Sveriges del inte ett säkert sätt att beröva skapelsen livsviktig koldioxid? Och vem idiot menar att Europa nu måste spara än mer eftersom USA inte gör det? Somliga har nog inte fattat att om man seglar tillräckligt långt västerut så seglar man österut. "Var inte dum nu, Jan", sa barnsköterskan... Vansinniga adhoc-lösningar som leder till kollaps, talar en kompetent klimatskeptiker om. Tänk om han har rätt? Vad tänker ni när ni ser en miljöpartist egentligen? En livsfara?

Hur ska vi förstå ropet på en stark världsregering, som måste till för att lösa de katastrofala problem, som avtecknar sig? Torbjörn Tännsjö, som Bloggardag instinktivt misstror för han känner igen den evige gymnasisten när han ser honom, pläderar i boken Etikprofessorn, Fri Tanke 2018, för en världsregering. Den ska hantera problemen med krig och fred, globala orättvisor och global uppvärmning och poängen är att ett "vi" redan skapat de problem att "vi står inför ett veritabelt negativt existentiellt hot". Alternativet till världsregering är att vi kollektivt dukar under. Tännsjö vill då föra en kamp för den globala demokratin. (aa s 281-282). För denna är han "beredd att kämpa, ställa till spektakel, dö och om nödvändigt döda, ja till och med göra mig löjlig" (aa s 284) Ordet gav besked. Tännsjö, etikprofessorn, är beredd att döda och detta i de bästa avsikter. Nå, i en envig blir inte Bloggardag nervös, men professorn kanske är illistig och möter inte i rent spel?

Är inte det troliga att världsregeringen blir en korporativ och totalitär miljöfascism och de kristna då måste läsa Uppenbarelseboken för att förstå sin samtid? Varför så dyster? Bloggardag har insett att vi lever i en postdemokrati redan och detta i lilla Sverige. Vi röstade och sedan tas röstresultatet om hand av ett litet fåtal. Har Bloggardag förtroende för någon av dessa småvuxna ledare? Ska inte den som leder vara huvudet högre än allt folket? Och vi som bläddrat i Den Heliga Skrift, tänker vi inte i grund och botten att vi steg för steg närmar oss historiens skymning? Har vi inte bett vår aftonbön och övat den hållningen? Så vad då?

Såvitt nu kan bedömas är nästa teologiska konferens som Bloggardag måste till en i Dublin i november. D V stod det i pålysningsboken, den som innehöll uppgifterna för kommande vecka och lästes upp från predikstolen efter predikan. "D V" utlästes "denna vecka" men betydde egentligen "Deo Volente", "om Gud vill". Sekulariseringen kommer alltid inifrån kyrkolivet! Fromheten och det fromma anslaget förvandlade till trivialitet. Till Dublin alltså, Deo Volente. Då ska skandalerna i Rom diskuteras. Det är mer upprört och upproriskt i det romerska än som riktigt vill medges. Den Ranghögste i Sveriges kristliga liv klarar sig från illvilliga journalistiska frågor. Vad ska han säga om han pressas, när Frasse tiger och frågorna blir fler och fler. Hör det till skymningsläget att det blivit på det här viset?

Torsdagsdepressionen kom inte i postlådan och därmed utlöstes, som någon gång tidigare,  en torsdagsdepression utan Torsdagsdepression. Förunderligt och märkligt. Jag hade gärna velat se kyrkoherde Wilsons artikel i tryck, den finns väl med? Han tycks lite trött på att det specimineras till biskopstjänsten i Stockholm om jag minns vad han skrev för den debattartikeln fanns med tidigare i veckan på nätet (när Bloggardag var på det viktiga symposiet i Tyskland). Nå, det kan finnas annat intressant i tidningen att läsa, men det mesta i tidningen kanske till sist är rätt oviktigt. Finns boken En annan Kyrka anmäld/recenserad/uppföljd? Antagligen inte.

Om den boken har det varit tyst sedan maj månad, men boken är likväl snart slutsåld, säger förlaget. Förstå detta den som kan! Har vi fått ett kyrkoklimat med samizdat-utgivning, sådant som läses men som egentligen inte finns? Samizdat var från början enkla stencilerade alster från de underjordiska dissidenterna men antagligen kan böcker också räknas dit. Särskilt i Svenska kyrkan och särskilt om böckerna belyser vad som hänt och händer i Svenska kyrkan. Detta förändrar inget. De överjordiska kan också arbeta underjordiskt. Är detta kanske villkoren för skeptiker i alla tider och mest när det skymmer därför att tiden håller på att ta slut?

onsdag 10 oktober 2018

Efter symposiet

Bloggardag avkrävs besked om symposiet och när svar inte prompt levereras, symposiet pågick, kom animerad påstötning med inbyggt misstänkliggörande. Besked kan dock lämnas även om denna bloggsida inte är en frågelåda. Enda inskränkningen styrs av GDPR, men det är inte ett beslut Bloggardag tagit. De svenska deltagarna var vederbörligen och sedan rätt lång tid tillbaka utsedda. Symposiet ordnades av stiftelsen Wissenschaft für Theologie und Anders. Välrennomerat alltså.

Symposiets tema var Einherbsten. Ansatspunkten? Att inte yra runt med tankar på att plantera församlingar, men väl hantera frågan om att skörda vad fäderna sått. Har all deras möda visat sig förspilld? Blev det inget för någon? Vad säger det om deras tid och vår? Bibelmaterial Jh 4:29-40 och 1 Kor 3:6-9 förstås. Symposiet var fromt. Svenskarna kunde tänka på sv ps 228.

Ett seminarium tog upp frågan om vad präster egentligen gör. De är ju kyrkoarbetare, men i vilken mening uträttar de något och i vilken sysselsätter de sig bara? Här gavs många intressanta synpunkter med start redan år 1848. Inblickar gavs också från Svenska kyrkans grundläggande omgörning, den som resulterat i en koncern och ett kyrkosystem fjärmat från det lokala och den familj som är Guds familj på platsen. Prognoserna för kristen tro i Europa begrundades med dysterhet. Få tycktes tänka att Tyskland och Sverige trots allt helgas av klockors klang. Ingen obetydlig entusiasm mötte den bloggare som berättade om vedermödorna med att skriva en pigg, käck och munter blogg.

Symposiet gav många inblickar. Det finansierades från svensk sida med ännu icke inbetalda och redovisade (än mindre reviderade) kyrkofondsmedel. Eftersom det var i Tyskland iakttogs inte heller restriktioner när det gällde tillgång på för teologiskt arbete nödvändiga drycker. Den middag som serverades betecknades som ett rent "schweinerei". De svenska deltagarna undvek dock det stora utbudet av kål. Svenskarna hade sett Picassos äventyr och visste.

Vad kom ut av symposiet? Vi får väl vänta på den samlade och tryckta rapporten. Det kan ta sin tid. LVF:s rapport mot populismen från i maj månad har inte kommit ännu. När de svenska deltagarna  citerade Svensk Pastoraltidskrift och inlägget från kyrkoherden i Täby Michael Öjermo fick det effekt.
"Antje Jackelén är en teologisk världsstjärna som uppträder självsäkert och med tyngd i diverse internationella sammanhang. Hennes teologiska beläsenhet, språkbegåvning och sociala förmåga ger Svenska kyrkan fortsatt en roll som brokyrka. Lund 2017 visade detta tydligt."
Tyskarna tycktes mulna. De hade tydligen tänkt sig att rekrytera denna teologiska stjärna för att hon skulle kunna ge sina slutår i tjänst åt dem. Nu förstod de att denna världsstjärna måste bli kvar i Sverige, bortsett från "diverse" sammanhang. Bloggardag log. Han uppskattade det där med "social förmåga" och än mer uppskattade han att det specimineras till en biskopstjänst i Stockholm. Heja, heja. Må fetaste smicker vinna. Men, som sagt, tyskarna förstod att deras värvning skulle kunna komma att misslyckas. Annars vet vi ju att världsstjärnor kan byta lag och få feta övergångssummor.

Klimatfrågan kom förstås upp i samtal. Bloggardag försökte med hjälp av symposiet förstå rapporten från Kyrkomötets Förvaltarutskott. Rapportören "ville se att miljö och klimatfrågorna springer ur evangeliet. Och det var just vad som poängterades i utskottet. Tyvärr finner inte utskottet anledning att betona detta, men det finns där."

Hur ska detta förstås? Esoteriskt kanske? Som en hemlig kunskap, som finns men inte? Teologiskt är väl saken komplicerad. Behövs evangeliet för skapelseansvar så är det bara de som lyssnar till och följer evangeliet som kan ta ansvar för miljö och klimat. Så kan det väl ändå inte vara? Bloggardag kan redovisa stor oreda under den tyska teologiska himlen.
Reformatoriskt tycktes tänkandet inte för tyskarna av luthersk modell.

I går afton gick Bloggardag också igenom tidningsskörden. FN:s klimatpanel misstänkliggörs. Det gillar Bloggardag. "Ärligt talat – FN:s klimatpanel har nog fel". Själva misstänkliggörandet gladde. Men handlar det om Sverige, kanske utsläppen inte är så katastrofala? Vid tillfälle ska Bloggardag läsa artikeln också. Huvudbudskapet är att panelen kan ha fel. Det räcker långt för en skeptiker, som med egna ögon ser väder men inte klimat.

I Växjö stift pågår fortbildningsvecka, förtäljde lokalavisan. Detat var studiedagar för präster från början, men nu är det fortbildning också för förtroendevalda och ideella. Den handfasta förklaringen är nog att Fortbildningsveckan inte lockade tillräckligt många anställda, allra minst de som arbetar och inte enkelt kan dra sig undan arbetet en hel vecka. Det är kända namn som fortbildar. Sherin Khankan startade Skandinaviens första moské med enbart kvinnliga imamer. Hon samtalar om tro med rabbinen Rebecca Lillian och prästen Lisa Vinsander. Kända allihop.
Den kända Anita Goldman pratar om sin nya bok, den kände Brian Palmer talar om mod och den kände Martin Schibbye om orättvisor. Dessutom finns den kände Niklas Källner med för att berätta om hur man skapar spännande möten med människor. Bloggardag fann att tre var kända för honom men ingen kände han. Han lever ett stilla liv. Han ringde en gymnasierektor, som också kände till tre. Tillsammans identifierade de alltså fyra "kändisar". Så vad med kändisskapet? Varför anföra detta? Bloggardag ville helt enkelt att läsekretsen inte skulle känna sig dum. Det är partiellt kända namn som engagerats när detta evenemang äger rum. Själva tilldragelsen har gått Bloggardag helt förbi. Vad det säger vet inte Bloggardag, men något säger det. Det där med kändisar var förresten en reklamtext från stiftet som tidning köpte rakt av. "No questions asked"-journalistik.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/nyheter/manga-kanda-namn-till-vaxjo-stifts-fortbildningsvecka--rekordmanga-anmalda

Då har Bloggardag det betydligt roligare i den internationella miljön med intressanta symposier. Men hur många sådana har den som kallas "BD" skickats på av Svenska kyrkan undrades? "En" sa han, när generalsekreteraren ringde och bad om ursäkt för behandlingen för att just han aldrig skickats att representera. Svaret på repliken "en" var kärvt: "Det räknas inte." Det var vid det tillfället expertmedverkan och dörröppnande han skulle svara för och denna händelse ligger 25 år tillbaka i tiden. BD:s insatser fungerade för Svenska kyrkan. Bra att det finns doktorer med utbildning inom ämnesområdet missionsvetenskap och ekumenik. Men på något sätt räknades inte insatsen som det representerande andra skickades på. Har han inte varit utomlands? Jo, men andra har kallat på honom eller sänt honom. Inte Svenska kyrkan i Antjeborg med omnejd.

Det är denna onsdag Kyrkostyrelsen far i luften. Antje rådde på twitter Maria Ludvigsson att inte lita på Annika Borg. Varför förblev oförklarat, kanske oförklarligt. Ungefär som när Trump twittrar alltså. Till och med Antje måste väl ha blivit deprimerad, denna gång tisdagsdeprimerad, när kritiken hugger in.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkostyrelsens-ensidiga-fokus-pa-israelkritiker
Då kanske Antje inte uppbyggt sig med Patrik Petterssons text om Antje som ointresserad, oförmögen och ovillig? Där gavs också referensen till twitterinlägget.
https://kyrkligating.blogspot.com

Tyskland kanske ändå kan locka denna teologiska världsstjärna? Inte så småsint där som här?

tisdag 9 oktober 2018

Tysk höst igen

Bloggardag fann sig nödsakad att på ort och ställe undersöka den tyska hösten. Den fanns.  Vad Bloggardag sett med egna ögon kan vara sant. Förutsatt förstås att seendet inte är ideologiskt. Kan man se ideologiskt på hösten och mena att detta är den årstid de svage kallar höst? Men då blir det väl NMR-varning för NMR väljer styrkan framför svagheten, har jag sett på ett klistermärke.. Detta är väl å andra sidan också ett ideologiskt ställningstagande?

Kyrkostyrelsen flyger i morgon i luften för att besöka, ja vad? Palestina mest kanske? Israel? Tveksamt. Annika Borg har påpekat hur lite av det judiska som Kyrkostyrelsen får se, det som hör ihop med själva vårt olivträd, det vi inympats i. Hon har beredvilligt  publicerat hela besöksprogrammet.
https://kristenopinion.wordpress.com/2018/10/05/svenska-kyrkans-anti-israeliska-aktiviteter-fortsatter/

Bloggardag blir initialt mest intresserad av att få veta hur programmet sattes ihop. Kristdemokraten och den frimodige i Kyrkostyrelsen verkar inte ha fått så stor förståelse för frågorna om Israel, dess historia och utmaningarna landet står inför. High-tec nationen Israel studeras inte heller. Man hinner inte allt, men Yad-Va-Shem hade väl ändå varit av värde att få besöka? Och en lite sväng till Döda Havet och Qumran?

Vad kan nu hända? Skulle de israeliska myndigheterna kunna plocka bland deltagarna och skicka hem somliga, som det är inte är i nationens intresse att släppa in? Eller hela delegationen? Sätter man folk i vänteläge på Ben Gurion för att sedan tacka för besöket, säga "tack men nej tack"? Kan Shin Bet blunda för den tendens programmet har och tycka att det är likgiltigt om en uppenbart Israel-kritisk agenda får styra Kyrkostyrelsen och förse den med sådana perspektiv och informationer som resurs för kommande beslut i Svenska kyrkan? Effektivast är kanske att vägra några ledande aktivister inresa och så får de övriga i gruppen fatta beslut om vad som bör göras. Det kan bli en intressant onsdag.

Den frimodige och kristdemokraten har antagligen, men detta vet Bloggar inget om, lagt fram förslag som skulle balansera kunskapsinhämtandet. Vad med messianska judar och vad med den israeliska fredsrörelsen? Alltid finns det väl någon i krigskonst erfaren i just denna fredsrörelse som kan säga något av intresse. Det fanns det förr i alla fall. Och tvåstatslösningen, vad är det med den? Bosättarrörelsen sedd från Israels perspektiv kunde det ställas klargörande frågor om. Här dyker det upp tuffa grabbar från Brooklyn och gör anspråk på mark som palestinier ägt i generationer. Brooklyngrabbarna påstår att marken tillhör dem. Sedan tar de bulldozers och förstör olivlundar som vuxit i kanske hundra år. Kan man inte fråga "med vad rätt?" och få ett annat svar än det gamla svenska vid fredsförhandlingarna i Oliwa: "med vapnens rätt!"

Programmet tycks upplagt utan närmare kännedom om vad Kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare behöver för lokal kunskap, dvs fromhetsövningar på Via Dolorosa, Gravkyrkan mm. Skulle Bloggardag lite distanserat försöka förstå utbudet av fromhetsövningar är det närmast reformert, och vad Bloggardag tycker om detta vet numera hela kristenheten.

Hur kunde det bli så här?

Svensk höst? Bloggardag köper en bok då och då. Ska den komma från USA är det tullformaliteter. PostNord levererar efter godkännande av Tullverket. Sitter det någon teologisk expert och prövar om mina bokinköp ska bli godkänt och böckerna utan problem ska kunna införas?
Deklarationsavgiften är 75:- och importmomsen 108.77. Man kan få se bild på paketet också.
Naturligtvis är informationsfriheten i fara. Och varför ska jag betala extra? Får inte Tullverket anslag av mina skattemedel redan? Antingen är Tullverket skattefinansierat eller så får det bedrivas genom uppbörd för varje försändelse. Böcker och tidningar/tidskrifter ska vara tullfria för de utgör i en demokrati viktiga byggstenar. Att sedan hanteringen fördröjs en vecka kan Bloggardag också ha synpunkter på. Just nu känns det inombords som om den svenska hösten antar östtyska kulörer. Ser Statsmakterna att det finns väldigt mycket skrivet i världen som Bloggardag alls inte behöver veta?

Symposiet i Tyskland fortsätter. Gårdagen var verkligen intressant. Bara en programpunkt fick utgå. Det bekymrade tyskarna. "Tut mir Leid", sa de. Bloggardag försökte uppmuntra dem att komma över lidandet, det som bara varar ett ögonblick medan härligheten blir så mycket större. Hoppades det lyckades. Vill ni verkligen se tyskar lida?

måndag 8 oktober 2018

Antje firar

Antje kom sig efter att ha blivit utskrattad för sitt twittrande i somras och twittrar nu på  lika käckt som tidigare. Den 5 oktober fick vi ta del av detta meddelande:

"Idag för 21 år sedan fick #svenskakyrkan sin första kvinnliga biskop – Christina Odenberg. Glad och tacksam för hennes gärning! En förebild, inte bara för mig."

Nu noterar Bloggardag att Antje vänder tillbaka i historien för att komma med en historisk notis. Kanske på ett udda årtal, men vem är väl Bloggardag att särskilt kommentera detta? 21 är ett vackert tal, som också kan vara ett kortspel. Varför inte? Men kommer någon bloggkommentator att ge sig på Antje för att hon ständigt vänder tillbaka för att skriva om kv*nnl*g* pr*st*r eller b*sk*p*r? Sannolikt inte. Bloggardag tror sig ha förstått varför.

När Antje drar upp historiska förhållanden sker det i avsikt att fira något storslaget som inträffat dåförtiden.
När Bloggardag vänder tillbaka är det med frågan om det som hände kan förklara vad som händer nu.

Denna typ av tillbakablickande för att förstå och inte bara högtidlighålla blir farligt. Då blir det läge att kritisera tilltaget. Med Bloggardags metod kan det nämligen ställas frågor, medan Antjes metod endast utlöser eulogier. Kanske varsnas skillnaden också som en fråga om vetenskap kontra ideologiproduktion? Kanske också som en fråga om hemvist, Heimat. För så underligt är det ju att Antje inte med modersmjölken tagit in det svenskkyrkliga, inte ens med dopvattnet, inte heller vid konfirmationshögtidligheten. Nu aktualiseras frågan om det självklaras roll i våra liv, det självklara som finns där men som vi inte särskilt lägger märke till eftersom det är just självklart. Antje är ju inte svenskkyrklig. När Christina blev biskop var inte Antje ens svensk medborgare. Noteras. Oklart varför det noteras.

Det är möjligt att Bloggardag just för att en självklarhet kan dölja sig i resonemanget missar något som är självklart för alla, men i vilken intellektuellt begriplig mening blir Christina Odenberg en förebild? Kan man få ett svar eller är detta bara en passande besvärjelse?

Bloggardag tog fram boken Farligt, Andaktsbok för hem och skola, typ, som gavs ut just år 1997 och kom att ackompanjera Christinas utnämning. Bokens framsida var vinjett när utnämningen presenterades i något av de statliga nyhetsprogrammen. Boken var inte populär då, dess författare än mindre.

"Christina hör inte till dem som formulerar nya diskurser om Gud. Hon är svenskkyrklig av det slag man är i Mälardalen". (aa s 137) Det noterades att hon inte hotade episkopatet genom att vara kvinna eller genom att vara bättre utbildad. Hon skulle alltså kunna tas emot med vänlighet av biskoparna. "Hon ställer inte till med någon palatsrevolution i kyrkomötet heller". (aa s 138) Hon har genom den kyrkliga beslutsapparaten lärt sig en del som alla inte kan. Men hon kommer att bli symbolgestalt för modernitetens agenda också om hon inte riktigt står för den, hette det vidare.

Ska det uppfattas vara en försmädlighet när det också konstaterades, att Christina inte inom ramen för Borgå-deklarationen överallt skulle uppfattas vara biskop och att de som hon prästvigde inte uppfattades vara autentiska präster. Inte i England. Där var det skillnad på präster i Svenska kyrkan av kategori A, män prästvigda av manlig biskop och B kvinnor prästvigda av manlig biskop och C kvinnor och män vigda av kvinnlig biskop. Detta högst intressanta problem talades det mycket tyst, om alls, om.

"Reko tjej" hette det i boken om Christina. I boken frånkändes hon episkopatet, men uppfattades reservationslöst som stiftschef. Författaren funderade över andra biskopar, sådana som kunde väljas utan fullmakt från statsministrar av typ Carl Bildt och Göran Persson. Detta var ett högst förargelseväckande inlägg. Det bemöttes med ihållande tystnad. Makt utövas så.

Själva förebildligheten kan verkligen ifrågasättas av somliga av oss, men det är i högsta grad informationsbärande att somliga ser Christina just som förebild. Ska ändå impertineta frågor ställas, borde någon fundera över hur väl Antje känner Christina. Hon efterträdde henne, men var med tyskt medborgarskap själv flera år, när Christina var i Lund, i USA. Från 1996 var Antje doktorand på heltid i Lund och kring sekelskiftet la hon sina år på ett liv i USA.

Forskarutbildning ger understundom (inte alltid kanske) en fallenhet för frågande och ifrågasättande. För detta har svenska skattebetalare bidragit med medel. Möter vi sålunda i Antjtes tweet ännu ett uttryck för Svenska kyrkans ideologiska sanningar? Det som sägs är det som ska sägas, men är de facto samtidens falska föreställningar om fenomen. Ideologi sålunda.

Om Christina då? Finns ingen anledning tycka illa om henne, tvärtom. För henne ställde man gärna upp. Till exempel när det bjöds på Haggis och whisky i Edinburgh. Christina viskade: "Kan du hjälpa mig och dricka upp min whisky?" Här kan man tala om gentlemannamässigt och artigt smygsupande genom en snabb svepande rörelse. Eller praktisk kristendom. En gentleman hjälper kvickt och diskret en kvinna i nöd. Honi qui mal y pense. Men vem är då egentligen den förebildlige? Borde det inte rätteligen vara den förbindlige och gentlemannamässige? Antje har nog aldrig hjälpt Christina med en whisky, om man så säger.

Naturligtvis var det viktigt att få 1958 års ämbetsreform fullbordad. Det skedde kanske genom att man i Uppsala bestämde sig för att välja en manlig ärkebiskop, KG Hammar, och därmed göra upp om plats för Christina i Lund. Detta var antagligen strategin. Varför inte en kvinnlig ärkebiskop? Det skulle dåförtiden ställa till det ekumeniskt för Svenska kyrkan. Finns någon som var med i dessa diskreta överväganden fortfarande kvar i livet, vore det inte fel att få höra den berättelsen. Det sker nog ändå inte i denna tillvaro. Hör detta till sådant man i konversationer muntrar upp sig och andra med i den himmelska? Nja. Bloggardag anmäler osäkerhet.

Detta sagt tänker sig Bloggardag denna måndag fara till Lunds stift, stiftet som gränsar till Hallaryds församling. Det är gammalt Willny-land. Hugo var kyrkoherde där och Allan spelade allan redan där.