tisdag 20 februari 2018

Förlagschefen fick yrsel, tror jag

Hur det happat sig för bokförlaget Verbum hade chefen för ett annat förlag plötsligt fått klart för sig. Förlagschefen närmast svimlade. Riktigt vilken skillnaden mellan att svimla och svimma är, vet jag inte, men jag förstod att reaktionen var åt svimlingshållet. Förlagschefen talade nämligen, den som svimmat talar inte, och sade: "Det har ju hänt förut att ett förlag har fått makulera en hel upplaga när rättighetsfrågorna inte varit reglerade och så starta från början igen." Det är, förstod jag, därför som förlagen brukar hjälpa varandra när frågor om rättigheter dyker upp för det kan bli hur fel som helst och då är det bäst att samarbeta. Att det är svårare nu än för tjugo år sedan med bestämmelser om upphovsrätt tror jag mig ha förstått.

Nu ska vi väl inte köra bajonettfäktningens teknik fullt ut, dvs "stick in, vrid om, dra ut" (men håll emot med foten mot fiendens kropp när du vrider om och drar ut så att bajonetten inte fastnar i brosk eller ben, för då har du problem. Tack alla skattebetalare som betalat för att vi i unga år skulle få lära oss denna ädla konst!) Detta sagt kanske vi ändå kan vrida om lite? Vad kommer detta strul att kosta? Om skadeståndet beräknas på de 6-8 miljarder som Svenska kyrkan ska uppfattas vara god för i reda pengar och skadeståndet för den brottsliga ska vara kännbart, vad talar vi då? Bokförlaget Verbum skyller ifrån sig. Och det är alltså Svenska kyrkan som "claimat" (som det heter om sjögränserna) copyright. Det har kan med europeisk standard bli mycket kostsamt.

Dr P, inte att förväxla med docent P, ringde också. Om han skulle vilja skriva ner Herrens bön, måste då tillstånd begäras? Tänka sig att någon gör en väggtidning och skriver Herrens bön på den, vilket lagbrott begås då? Om saken anmäls till Svenska kyrkan, vad gör kyrkosystemet då? Jag menar, anspråket gällde ju samtliga texter.

För egen del är jag mest förundrad över hur en arbetsprocess från början till slut åtföljs av problem och hur kyrkosystemet så idogt visar sin oförmåga att hantera dem, dvs lösa dem och se till att nya inte uppkommer. Det är lika galet som i krig när ett förband får order om att göra något som förbandet inte har övat manskap för att utföra men inte heller utrustning eller underhållslinjer för. Sådant slutar bara i katastrof och vid sådana tillfällen finns det inte ens personal nog för att föra bok över de stupade och var de blivit begravna om de ens blivit det. Om ni inte förstår vad jag menar får ni läsa Beevors bok om striderna i Ardennerna 1944. Ja, vad ska katastrofer jämföras med? Och grundbulten till förståelse av vad som hände är oförmågan att ta in kritik och göra något konstruktivt av den.

Klart att jag undrar om revisorerna sitter stilla i båten nu. Risken är överhängande att byråkraters ryggmärgsreflexer att ingenting göra och en nytillträdd och orutinerad styrelse (ett lätt byte för dem som fattat de beslut som resulterat i det läge där Svenska kyrkan nu är) väljer att passivt invänta något obestämt. Det är det allra kostsammaste alternativet, tror jag. Revisorerna kanske skulle varsna farorna?

Har det sagts att missalena ska börja distribueras den 12 mars torde det i det närmaste vara färdigtryckt, arken väntar på att torka och så ska de bindas in. Kravet som ställs är också att det som finns utlagt på Svenska kyrkans hemsida ska bort därifrån. Det är inte utan en viss entusiasm jag inväntar Torsdagsdepressionen. Men redan innan hunden Loke skulle hämtas på dagis, jo, han tränar på att bli som folk ihop med andra hundar, såg jag att kyrkligdokumentation.nu lagt ut brevet från Dr Pahlmblad till kyrkostyrelsen.  Det kan tyckas vara hovsamt men det brevet är en dynamitards verk. Handboken digitalt publicerad "bör" tas bort från hemsidan heter det, detta "eftersom publiceringen av somliga texter inte är laglig." Tänt var det här! Kom inte och säg att varningen inte nått fram till Antjeborg och säg inget annat än att ljuset kommer från Lund. Liksom smällen.

I den andra frågan, den om böneropen i Växjö, har SD trätt fram mot Modéus II. Det skedde i Smålandskomposten. Tanken var att Svenska kyrkan med en tydlig profil, kontur och identitet både kan behålla och locka nya medlemmar. Av detta skäl skulle vi ta tillvara tro och tradition. Jag måste bekänna mitt främlingsskap inför resonemanget. Jag tror det är fel. En profilerad kyrka lockar kanske alls inte de stora skarorna men det handlar inte om det. Och de som tror att SD ska förnya Svenska kyrkan har nog inte förstått allvaret i kyrkokrisen. Men jag ska misstros. Jag gillar inte att SD fick två mandat i kyrkomötet från Växjö stift och jag ogillar ett system där detta alls är möjligt. Detta oaktat att SD kunde förstå att det var något knepigt med kyrkohandboken. Också en blind kan få korn på en höna, som prosten Edwall sa. Konstigt att jag blir främling i min egen kyrka, den som faktiskt är två. Detta är för en evangelisk kyrkokristen fullständigt självfallet. Simul är en teologisk grundkategori inte bara om enskilda utan om hela Kyrkan. Och heresierna följer som skuggan följer den vandrande. Det ska väl inte vara så svårt att förstå. Förstår man det, kan man förstå något om vedermödorna i kyrkohandboksarbetet.

Detta mitt främlingskap accentueras när jag denna morgon läser fagert tal av Modéus II i Smålandskomposten. Han har en mening "som biskop", heter det. Tydligen är meningen denna: "Det är kyrkans uppgift att förmedla den kristna tron, det är viktigt med tydlig kristen identitet och det är förkunnelsen av evangelium som ska stå i centrum." Måste detta sägas? Jo, för det kommer ett tillägg: "Samtidigt lever vi i en föränderlig tid." Slutsatsen blir att vi behöver mötas, se varandra i ögonen, träna oss i konsten att lyssna till varandras berättelser och ta hjälp av varandra för att kunna navigera klokt i en svår tid. Nu längtar jag efter Bengt Lidforss!

Modéus II undviker frågorna om vad böneutropet innebär i sak och vad det betyder när det utropas över en stadsdel. Imamen Ismail Abuhelal säger att böneutrop "höjer självkänslan, skapar glädje och kraft, en känsla av tacksamhet och acceptans" (Smålandskomposten idag) och jag tror honom. Så är det för muslimer. Så är det i en muslimsk stad, by eller stadsdel. Så vad välkomnar Modéus II? Är inte en grundtanke i islam att alla egentligen är födda muslimer (om jag minns Christer Hedins avhandling från år 1988 rätt)?

Yrslan är inte bara förlagschefens. Men svimla inte!


måndag 19 februari 2018

Högsta kvalitet på komplikationerna

Kort repetition. Svenska kyrkan har copyright på kyrkohandboken hävdades. Detta kunde läsas när vi fick tillgång till kyrkohandboken på nätet. Påståendet var och är felaktigt. Så kunde man också förstå, att somliga upphovsrättsliga frågor ännu inte var lösta. Nu fanns det till yttermera visso författare/översättare vars texter använts i kyrkohandboken, ibland förändrats, och detta gillades inte allra minst som ingen kontaktat vederbörande men inte heller när de såg förändringarna. Som bäddat för konflikt alltså.

Nu spaltar vi upp frågeställningen.
En sak är att Svenska kyrkan knappast kan göra anspråk på den böneskatt som är hela Guds folks. Det hör till det kyrkliga utan nationalitetsprefix, om man så säger. Bibelord lever i liturgin och detta helt utan copyright. Tvärtom ska de kopieras så mycket som möjligt för så många som möjligt. Världen över! Detsamma gäller i det kyrkliga för bärande liturgiska formuleringar.

En annan sak är tidigare liturgiska formuleringar från till exempel Svenska kyrkans så kallade försöksverksamhet under 1970-80-talen, de som lyfts in i den nya kyrkohandboken. Ingen har någonsin hävdat copyright på dessa formuleringar eller hävdat upphovsrätt. Jag antar att det varit med formuleringar som en handbokskommitté fått eller som formulerats i liturgiska texter på annat sätt, att de uppfattats vara som andra formuleringar t ex i böner eller förkunnelse. Om Svenska kyrkan nu hävdar copyright innebär detta, att en upphovsman måste begära tillstånd för att använda sin egen text i något annat sammanhang. Detta "övertagande" av upphovsmannens text (för det är i detta fall en man) sker utan förhandling och utan överenskommelse. Texten är snodd helt enkelt. Detta är lika enkelt utsagt orätt.

En i sammanhanget mycket besvärande omständighet är att Kyrkostyrelsen fick veta att upphovsrättsfrågorna var lösta. Så sades för ett år sedan, när materialet var sammanställt i bokform och skulle hanteras av utskott och kyrkomöte. Är det i fler sammanhang oriktiga besked har lämnats eller lämnas till styrelsen? Har detta varit ett genomgående drag i kyrkohandboksarbetet? Blottas här interiörer? Om inte – vad blottas då? Kravet på högsta kvalitet tycks resultera i att det blivit högsta kvalitet på komplikationerna i detta utdragna och av ständiga problem kantade arbete. Tänker man så,  och det gör man nog, faller det sig naturligt att hänvisa till revisionsrapporten, den som inte gav grönt ljus på en enda punkt när kyrkohandboksarbetet granskades. Det är faktiskt inte gnällspikar som haft fest utan kompetenta musiker och teologer som bekymrats. Kanske är de folk av det där slaget som tänker att om det blir många fel kring ett arbete så kanske det avspeglar många fel i arbetet?

Frågan om jäv har ställts upprepade gånger. Den handlar i detta sammanhang om vilken roll Wanja Lundby-Wedin spelat, som 1 vice ordförande i Kyrkostyrelsen och styrelseledamot i Berlings. Berlings fick den stora beställningen. Hon föredrog den fiffiga idén att församlingarna som "gåva" skulle få ett exemplar av den fina kyrkohandboken, den för altarbruk. Missalet alltså. Jag kan inte minnas att det gavs någon ekonomisk kalkyl av vilken framgick vad bokförlaget Verbum skulle tjäna på detta. Verbum är dotterbolag till Berlings. Det är möjligt att saken inte ska betraktas som jäv, men argumenten emot ett sådant betraktelsesätt har knappast lagts fram. Jag kan nöja mig med att konstatera att kretsarna är små och att det blir på det viset då. S-representationen i bolaget har alltid varit tydlig efter år 1983, tänker jag.

Varför fick någon för sig att för första gången hävda copyright för Svenska kyrkan? Finns det en mängd intressenter som vill tillskansa sig frukterna av kyrkohandboksarbetet? Nej det finns det inte. Men en grupp sticker ut: arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, aKF. Det är i den kyrkliga förnyelsens sammanhang en uppsättning mässböcker getts ut. Så med Blennows insats för att binda in något i Gleerups missale, så med liturgimaterial under 1970-talet, typ boken Svensk Mässa och så fortlöpande efter 1986 med Noterias missale som sedan blev Artos missale. Genom material i dessa böcker har det liturgiska arbetet fortgått. Man kan till dels se frukterna av detta arbete i den nya kyrkohandboken även om frukterna skurits och hackats till fruktsallad. Sådant som (understundom i bearbetad eller förvanskad form) är infogat i den, har sitt ursprung i aKF:s liturgiska arbete. Om vi hatar slumpen, är det en rimlig tanke att avsikten med copyright är att förhindra alternativa missalen, de som alltid varit en nagel i ögat på systemmänniskorna. Om detta kan något läsas i Torbjörn Axners avhandling Ordo Missae; missalen och missaletillägg 1942-1967, Artos 2014.

Om ni vill veta så gick förresten arbetet i gudstjänstutskottet så till att en detaljfråga diskuterades en stund varpå S-mannen sa: "Det finns en del som nu går förlorat genom den formulering som föreslås men en del annat viktigt tillkommer. Jag föreslår att vi går till beslut." Så röstades det och röstningen utföll 7-7 varpå ordföranden, S, lade utslagsrösten och det blev 8-7. Märkvärdigare än så var inte de teologiska resonemangen. Reservationernas och de särskilda meningarnas mångfald bär budskap.

Hur står vi nu i hela processen? Antagligen har tryckeriet börjat trycka, heter det från sakkunnigt håll. Det är ett högriskprojekt när någon som uppenbarligen har upphovsrätt inte accepterar detta. Då måste det tryckta makuleras. Skadeståndet blir annars ansenligt och drabbar Svenska kyrkan. Skadeståndet sätts efter den organisationens ekonomiska potential. Ni fattar! Allt måste stoppas i väntan på klarhet. Nu är det kris. Med upphovsrätter dribblar man inte.

Kan man komma till en förlikning? Det är tänkbart. Men om en upphovsrättsinnehavare upptäcker att en text ändrats eller kompletterats på ett sätt som innehavaren ogillar, vad händer då?
* Kan något av det av kyrkomötet antagna plockas bort?
* Kan det ens justeras som en slags konsekvensändring?
* Är det möjligt för Kyrkostyrelsen att träda fram och ordna upp komplikationerna och sedan i höst gå till kyrkomötet och redovisa vad som gjorts i strid med det av kyrkomötet fattade beslutet samt begära accept på denna handläggning i efterhand?
* Eller ska styrelsen helt sonika dra mössorna över öronen och köra på i förhoppning att det inte blir rättsligt efterspel? Det tror jag är att hoppas för mycket, inte minst när Frimodig kyrka sitter på en ordinarieplats och det dessutom i POSK finns en erfaren jurist. Jurister drar ogärna mössor över öronen. Men jag skulle kunna tänka att det egentligen skulle behövas en Daniel, en med utomordentlig begåvning och förmåga att lösa svåra problem. (Dan 5:12). Folkbibelns översättning skriver "reda ut problem". Kan det vara en fråga om Anden helt enkelt? När Guds gode Ande inte riktigt vill, så vill det sig inte. (Apg 16:7) Så vad säger Antje?

Det första styrelsen kunde göra, förutom att först be om Vishetens Ande och fundera över om det i de ständiga motgångarna finns ett budskap att ta till sig, är förstås att inte längre hävda copyright och beklagande deklarera att termen alls införts i det liturgiska arbetet. Det var anspråket på copyright som ställde till allt från början med irriterade författare/översättare. Men därefter har fler komplikationer varsnats. Att det är komplikationer av högsta kvalitet torde vara ställt utom allt tvivel.

Det kommer mera, förstås. Kan frågan vem som alls petade in det där med copyright besvaras? Finns det detaljer och instämplad korrespondens att  studera? Vad säger revisorerna? Denna vecka ska det dessutom bli intressant att se om några journalister gör sitt jobb i frågan. Annars får ni komma ihåg var ni läste det först eller alls fick läsa om saken.

Alla hoppas naturligtvis på det bästa. Somliga att det inte ska hända att journalister skriver. Andra att det ska hända. Så konstigt det är i denna värld. Vi kan i alla fall enas om att vi hoppas på det bästa allihop.

söndag 18 februari 2018

I heliga fastetider

I går gick jag nog på en så kallad patentare. Min fru kom hem och vi talade middag om aftonen. Då sa hon: "När du lagar blir det mycket godare!" Den enkla gick jag på. Hon la sig i soffan och jag stod vid spisen. Mycket var vegetariskt. Det kan förklara att jag drabbats inte bara av det gröna eländet utan också av en insikt: Lurad. 1 Mosebok går igen, kan jag konstatera. Jag till och med såg äpplet på köksbänken...

I denna stämning av att ha gått på en patentare lyssnade jag på helgmålsbönen. Evangeliet handlade om Jesus men inte utläggningen. Gustaf Wingren anfördes som auktoritet – och plötsligt begrep jag. MTD-religionen kan också anföra sådana storheter som en professor i Lund. Skillnaden är den att Gustaf talade om Jesus (och grät!) och ville sedan utlägga tårarnas konsekvens, om ni förstår vad jag menar. Han hade en kärleksrelation till Jesus. När Jesus blir moraliskt föredöme är det något som saknas. Då blir det trots allt fromt tal bara MTD.

Jag förnekar på intet sätt att detta tal verkligen är fromt. Givetvis är det det. Men detta fromma är inte kyrkokristendom, katolsk tro om ni så vill. Det handlar inte primärt om Jesus som Frälsaren och Herren. Fokus har flyttats, närmast omärkligt flyttats. Med denna insikt om vad som skett i kyrkolivet kunde jag bära, att jag lurats laga mat. Den berömdes. "Vill du ha receptet?" frågade jag. Hon svarade nej. Dum är hon inte på det viset! Men jag tror inte att jag för fridens skulle ska lyssna på radions fromma utbud. Det blir så lätt för mycket just när det blir för lite. Om Jesus alltså.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1019557?programid=2339

Nu tillbaka till i måndags och mina gäster. Om överstarna ska betraktas som fiktiva så är väl deras bilförare och kollega löjtnant Olsson det också. Nu var det inte helt fiktivt de petade i sig ett och annat i måndags och det de berättade tog mig. Jag frågade förstås inte men kunde räkna ut att de varit i Bryssel på uppdatering, flugit till Göteborg och nu skulle fraktas till, tror jag, Ronneby. Det måste betyda signalspaning över Östersjön. Men jag frågade förstås inte.

Löjtnant Olsson var en trevlig bekantskap, idog i vattendrickande, och jag förstår att jag nu mött den yngre generation som knyts till FRA. Det var ingen tvekan att han var informerad om hur överstarna håller mig med relevant information. Han har en anförvant som är präst, berättade han, och ibland aktiv på facebook. "Han tramsar inte med frälsningen", sa löjtnant Olosson. Det tyckte jag var bra. Och så kunde jag kolla vad prästen skriver på Facebook. Det är god teologi i den mystika traditionen, såg jag. Om denna tradition är de flesta präster i Svenska kyrkan okunniga. Säg "Flodberg" och de ser konsternerade ut. "Skomakare Ekström" ger ingen reaktion. Det finns ju Ekströms blåbärssoppa och skomakare finns det också, so what? Denna insikt motiverar kanske att jag lägger ut en text hämtad från en anonym och icke upphovsrättsligt skyddad källa, en ärvd dagbok som löjtnantens anförvant publicerat.

Läs och tänk! Den som vill fundera över nyckelord som mystik, oavlåtlig bön, Jesusbön eller så kan ta chansen. Och det där med att vänta tills porten öppnas och, ja, ni anar själva. Det är något särskilt med heliga fastetider. Ta vara på den. Läs något fromt. Håll ögonen öppna. Jaga de dåliga vanorna. Öva det kristna och kritiska sinnet.



JESU BRINNANDE HJÄRTA - ur en ärvd dagbok - 

” I vandringen i den tysta och ständiga bönen; den som bes överallt men behöver avskildhet för att undervisa den medföljande vandraren, bedjaren som ber Jesusbönen medan den ständiga ber sig själv, så ges stundom bilder att se, vilka inte är avgörande men till portar och öppningar, passager. En sådan är Jesu brinnande hjärta med ett regn av guld som inte släcker värmen med sina gnistor. 

Går du nära bränner du dig. Dras du in går du fri, vänta tills porten öppnas. 

Där inne står du som i lejonet av Judas ugn - inget skadar dig och likväl bränns du.
Se inte hur mörk solen bränt mig säger bruden i Höga Visan oss.
Vad sker där?”

Hänvisningen till Höga Visan är till HV 1:6 och denna bibelbok är av mystiker älskad, lägger Bloggardag till.



lördag 17 februari 2018

The Bodians och the Bodianism

I Oxford finns, som ni vet, Bodleian Library. Detta bibliotek kan tänkas vara en bildningsoas och fungerar så för många. Vyer vidgas. Men det finns en kategori som uppsöker biblioteket för att få sina fördomar bekräftade genom att välja just de böcker och de tidskrifter som bekräftar deras världsbild. Dessa människor går i Oxford under beteckningen "The Bodians". och deras åskådning kallas sålunda "Bodianism". Det finns sådana skönandar som retar sig på detta och menar, att bibliotekets möjligheter till fördjupning och förnyad förvirring avhånas genom oviljan att ställa sig kritisk till de egna fördomarna. Jag hör inte till dem av ett enkelt skäl. Jag är en generös personlighet.

Jag bad en av vännerna, en doktor men vem i Oxford är inte doktor, analysera en del av den svenska kyrkodebatten. Denne lärde man, vår engelske doktor F ("do you think I will be called Doctor Fiction on your blogsite?", sa han, men jag försäkrade att så blir det inte) satte tänderna i texter och kom fram till följande. Jag översätter från engelskan, som ni anar.

Dr F ser några genomgående drag i det bodianska sättet att argumentera. Grundläggande är dels oförmågan att kunna problematisera, dels en låsning vid att lagt kort ligger (att beslut tillkomna i demokratisk ordning inte får ifrågasättas).

Jag frågade Dr F om folkkyrkan. Han fattade inte. 
- The Peoples Church, ropade han synbarligt skrämd. 
- Well, sa jag, more a Folk Church. 
- Like Folk Music? undrade dr F. 
- Something like that, sa jag.

När vi talat färdigt hade vi kommit fram till att folkkyrka för The Bodians är detsamma som en förening av religiöst slag och i den har alla medlemmar en röst. Dr F häpnade. Här var ett kyrkligt medlemskap skilt från gudstjänst och tro och alla kunde utifrån sitt nominella medlemskap rösta på samtliga nivåer i direktval. Det var dr F inte van vid. Än mer chockerande fann han det vara att vanliga politiska partier ställde upp i ett kyrkoval. 

För The Bodians finns städese bara två poler i argumenteringen, och inget continuum eller en glidande skala och inga egentliga problem eller behov av att problematisera. Det är detta som är själva poängen eller kvintessensen i bodiansimen. Doktor F förklarade tekniken så att också jag förstod. Jag kunde då illustrera med Svenska kyrkan.

* Antingen har vi tre direkta val till tre nivåer (lokal, regional och nationell) eller ingen demokrati alls.
* Antingen har vi en prästkyrka eller en demokratisk organisation.
* Antingen har vi kvinnlig kyrkotjänst, dvs kvinnliga präster eller inte kvinnliga präster och därmed ingen kvinnlig kyrkotjänst.
* Antingen talar man med stöd av 6 milj tillhöriga bakom ryggen och därmed bärkraft i argumenteringen eller så är man en minoritet om ett psr hundra högkyrkliga och/eller en missionsprovins utan täckning i folket.
* Antingen finns det fri nominering till kyrkovalen från i första hand politiska partier eller så pläderar man för en prästkyrka.

Enten – eller.

Samma mönster gäller för Svenska kyrkans 6 miljoner medlemmar. De är genom sitt medlemskap kristna. Punkt. Skulle definitionen anföras att "jag kallas kristen därför att jag är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus som min Frälsare"är detta ett kraftfullt icke-argument eftersom medlemskap eller tro inte kan och inte ska värderas eller klassificeras. Hörs trosbekännelsen föredras eller Gud och Jesus nämnas, är det en kristen gudstjänst utan några som helst komplikationer. Här är vad som gäller oavsett förkunnelsens innehåll eller sakramentsförvaltningens element. Själva uppgörelserna med gnostiker och svärmandar och falsk lära Kyrkans historia igenom blir betydelselösa eller i vart fall utan någon som helst betydelse i aktuella frågor.

Så vad säger vi nu?
Dr F fick tröstas. Att det fanns bodianism hade han ju klargjort för mig från ett akademiskt Oxfordperspektiv. Effekten av bodianismen när The Bodians kan definiera Kyrkan hade han inte riktigt varsnat. Men det måste bli så här när fakta sorteras in under de stabila fördomarna. Det gäller i det kyrkliga liksom i allt annat. Det är till exempel valår i Sverige och högsäsong för bodianismen. Jag tror doktor F inte riktigt insett konsekvenserna när The Bodians ger sig på Kyrkan och den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga.

Doktor F såg blek ut. Det blir så när de akademiska resonemangen plötsligt inte bara blir ofarligt akademiska, om ni förstår hur jag tröstade. Det finns en verklighet att inte bara förklara utan också förändra, sa jag, och återknöt till Feuerbach och Marx. Nå, lite mer handfast tröst fick han också, den gode doktorn. Vila, värme, vätska. I Oxford finns det särskilda ställen för en sådan behandling. Men doktor F var skakad. Då hade jag ändå inte berättat om kyrkohandboksdebaclet i Sverige, något som pågår ända in i kaklet. Eller kacklet.

Bodianismen kan illustreras med hjälp av SD-ledamoten i kommunfullmäktige i Älmhult, Gun-Britt Tranvik. Hon ställde upp i kyrkovalet och kommenterade vad Modéus II sagt om böneutropen.

Tranvik menade att muslimer ska lära sig vår kristna tro. Redaktören Westergren på Smålandskomposten (17/2) ringde upp och frågade vad hon menade. "Jag menar att när de har invandrat hit tycker jag att de ska komma in i det svenska samhället. Vi har ju våra kyrkor här i Sverige och vår kultur och då tycker man ju att det mesta ska vara svenska kyrkan. Så tycker jag i alla fall." Kontentan blev att muslimer inte offentligt bör visa sin tro och övriga frågor hänvisades till distriktsordföranden. Tycker Modéus II också att "det mesta ska vara Svenska kyrkan"? Det är inte utan att man skulle vilja veta. Ska muslimer i Sverige lära sig vår kristna tro? Antingen – eller, liksom.

fredag 16 februari 2018

Dom luras!

Ledsen, gott folk. Men dom luras. Lurade mig, fast jag satt på åskådarplats så ansvar kan inte utkrävas. Å andra sidan ställdes frågan i omgångar i Kyrkostyrelsen och svaret som gavs var, visar det sig, inte korrekt. Det betyder att det inte var sanningsenligt. Det betyder lögn. Copyrightfrågorna om nya kyrkohandboken var inte utredda, fast kansliet meddelade styrelsen att så var fallet. Nu har docenten Christer Pahlmblad uppmärksammat problemet och ställt ytterligare frågor. Den mannen kan tänka linjerät, försummar inte de små, små detaljerna men inte heller de övergripande principfrågorna. Han levererar insikter om copyright och jäv.

Håll i er nu, ni som kollat hur kyrkohandboken presenteras.
Svenska kyrkan har inte copyright på boken.
Det kan nämligen inte en organisation ha. Copyright har bara författaren/konstnären/upphovspersonen. Därför är copyrightfrågorna olösta och det brinner i knutarna om inte handboksarbetet ska haverera, tror också jag. Kyrkohandboken kan inte tryckas om inte upphovsrättsfrågorna först är lösta. Möjligtvis kan hela komplexet hamna i domstol om kyrkohandboken skulle tryckas... Det vore just en snygg och demoraliserande start på gudstjänstförnyelsen. Det går förstås inte.

Hur blir det alltså nu?
Det finns, som ni inser, författare som inte fått frågan om sina texter fast Kyrkomötet i stor stil antagit dem för bruk i kyrkohandboken. Jag kan upprepa att det sades i kyrkostyrelsen att allt var klat. Det var det inte.
Vad händer om några författare kräver att rättsfrågorna ska redas ut och avtal träffas om det ekonomiska innan kyrkohandboken får tryckas och distribueras? Det får betalas.
Vad händer om en författare säger sig inte vilja vara med och bidraget därför ska bort fast det är fastställt av kyrkomötet? Ska nästa kyrkomöte då få frågan tillbaka för att i rätt ordning anta en annan och laglig kyrkohandbok? Saken kompliceras därav att någon, men inte Kyrkomötet och inte Kyrkostyrelsen, fastslagit att Svenska kyrkan har en copyright som en organisation alltså inte kan ha. Vem är den skyldiga till detta illusionsnummer? Vem ser till att den falska informationen på hemsidan tas bort?

Nu kunde någon i upphovsrättsfrågor fåkunnig tänka att bokförlaget Verbum har copyrighten. Jag har frågat VD på förlaget. Nej, svarade han. Och då ställde jag inte frågan om tidigare formuleringar, sådana som övertagits i böner mm från tidigare handböcker. Det kunde jag gjort och då hade nog svaret blivit, att material av det slaget aldrig hanterades som frågor om copyright. Jag tror tanken var t ex Pehr Edwall främmande.

För att inte underlåta att göra ont värre:
Kyrkostyrelsen beslöt att Verbum, ett dotterbolag till Berlings, skulle ge ut kyrkohandboken och att denna som gåva skulle tillställas alla församlingar. Detta ärende föredrogs av Wanja Lundby Wedin, som sitter i Berlings styrelse. Det är i Berlings som den ekonomiska vinsten av denna affär hamnar.

Docenten Pahlmblad uppfattar detta som en jävssituation. Jäv! Jag försöker lugna honom och mumlar lite försynt "delikatessjäv". Men delikatessjäv är också jäv om än i delikat form. Står Pahlmblad på sig, lägger jag kvickt ner mitt mumlande, för jag kan tänka att detta är uppseendeväckande på många sätt. I arbetsutskottet kunde Wanja driva frågan, som kan tänkas vara ett beställningsuppdrag från Berlings, och sedan kunde hon ta den i kyrkostyrelsen och få fram ett beslut. Begrep styrelsen vad ärendet gällde?

Effekten av detta beslut är förstås att inget annat bokförlag kan ge ut verket. Marknaden är i stort sett mättad och detta genom ett beslut utan konkurrens och styrt helt uppifrån. Monopolsituation. Jag är inte säker på att det ens gavs en kalkyl vad "gåvan" skulle kosta Kyrkostyrelsen, men det kan en alert journalist kvickt skaffa sig kunskap om. I så fall finns offentliga underlag från ett styrelsesammanträde. Begär fram!

Varav kommer sig generositeten att ge en "gåva"? Citationstecknen kommer sig därav, att pengar i Svenska kyrkan mestadels kommer nerifrån, som ni vet, från "gåvomottagarna". Citationstecken igen. Självfallet styrs detta projekt uppifrån för att styra gudstjänstlivet ner på lägsta nivå, vilket är den gudstjänstfirande församlingen. Denna gudstjänstfirande församling ska förmås uppfatta
1) att den fått en gåva – betald ur den gemensamma kassan, dvs med deras pengar och
2) att detta är en stor händelse, som lyckliggör alla församlingar – alla reservationerna och särskilda meningarna glömmer vi bort liksom allt hattande under kyrkohandboksarbetets gång. Att det var en hårt selekterad skara som fick tillträde till arbetet, glömmer vi också. Illusionsnumret genomförs under applåder. Hur skulle det annars vara?

Revisorerna kanske skulle ha några synpunkter på det inträffade? Svenska kyrkan ger en uppdragsbeställning som säkerställer en stor upplaga och en okänd vinst för förlaget. I denna affär finns inga företagsekonomiska risker. Kan vi få veta hur stor vinsten beräknas bli? Kostnaderna för copyright tar inte förlaget. Varför städslade inte Svenska kyrkan på egen hand ett tryckeri för att komma billigare undan? Eller varför las inte offerter ut till olika förlag? Gäller konkurrensbestämmelser för Svenska kyrkan eller inte?

Som vanligt när det gäller denna kyrkohandbok kringgärdas allt av större och mindre skandaler och större eller mindre problem. Här skulle alerta journalister kunna göra några scoop, inte minst det där med jäv och med frågan hur det egentligen är tänkt. Om det är tänkt. En alert journalist kunde också fråga när den fysiska boken kommer. I så god tid att prästen hunnit bläddra igenom det hela eller är tanken att det digitala räcker? Men när trycks den då? Ja, ni ser och hur hur fällan slår igen. Den får inte tryckas utan att upphovsrättsfrågorna redats ut... Vem gör det och hur lång tid tar det? Vad den som har copyrighten nu kan göra är enkelt. Ta en bild av en bok där hans verk först publicerats och sedan lägga denna bild vid texten ur kyrkohandboken. Lätt som en plätt men svårt för kyrkostyrelsen. Den vet väl föga. Den har inte sammanträtt under 2018.

Glöm nu inte var ni först inhämtade uppgiften att Svenska kyrkan inte har copyright på de nya kyrkohandboken. Kan inte ha! Den informationen borde vara omskakande på flera sätt. Försumma inte heller jävsfrågan. Glöm inte heller docenten Pahlmblads insats att lyfta frågorna. Han tycks på ett för oss alla stimulerande sätt vara uppbragt.

Jaså, ni undrar varför en dyster nyhet som denna kommer på Bloggardag en fredag? På fredagar ska helst endast goda nyheter levereras. Nu kommer saken att bekymra flera personer under hela helgen och de kommer trötta och håglösa tillbaka till sina skrivbord på måndag. Ja, och då och därmed har ni svaret på frågan. Men detta drabbar inte Bloggardag, som är en pigg, käck och munter blogg i alla väder när Bloggardag väl hämtat sig efter torsdagsdepressionen.

Torsdagsdepressionen sitter nog i lite i alla fall. Läste ni örlogskaptenen Sigurdsson? Hon svarade "nej" på sina två frågor: Måste man vilja gå ut i krig för att jobba i försvaret och måste man tro på gud för att jobba i kyrkan? Nähä. Kommer ni ihåg Verdandis lilla bidrag på 1960-talet? "Svensk militär tänker". Det finns argument mot att tillbringa alltför mycket tid på mässen, det har jag länge vetat. Grad och grad av förnuft överensstämmer inte alltid, som mina vänner överstarna brukar konstatera.

Antje ser inte glad ut på bild, mungiporna ner och egentligen en uttrycksfull bild av torsdagsdepression. Så vet hon också berätta, att media tydligen bär en del av ansvaret för utvecklingen att förvandla kyrkotillhöriga människor till siffror. Media frågar fel genom att fråga vad vi ska göra åt medlemstappet. Människor hanteras därmed som konsumenter.

Nå, nu är ju kanske inte fokus så mycket på konsumenter, vilket Antje tycks tro, för dessa konsumenter konsumerar ju inte det kyrkliga utbud de betalar ansenliga summor till. Fokus är på att betalarna lämnar. Utträdarna tar med sig mer pengar ut än inträdarna och de potentiella inträdarna tar med sig in. "Rein theoretisch" skulle detta kunna komma att uppfattas som ett problem. Kring detta teoretiska problem förde kyrkostyrelsen den senaste mandatperioden inga djupa och analyserande  samtal med spets på mission och en del annat sådant. Detta gjorde kyrkostyrelsen inte förrförra mandatperioden heller. Det finns en kyrklig verklighet som aldrig blir verklig i styrelserummet, skulle kritiker kunna konstatera.
Sug på den! En fredag.

torsdag 15 februari 2018

Liten flash! Hatstorm mot Modéus II Liten flash!

När hatstormen mot Modéus II bryter ut måste vi ställa upp till försvar för den stackarn. I och för sig kan man tänka att detta är en biskops vardag, först till martyrbålet som han ska. Men det får inte leda till likgiltighet inför hans öde. Titta på bilden i Kyrkans Tidning så ser ni hur hårt ansatt han faktiskt är.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/darfor-stodjer-biskop-modeus-boneutrop-i-vaxjo

Modéus II backar inte, får vi veta.
Det är bra. Särskilt det där att han vill säga ja till andra människors möjlighet att uttrycka sin tro, eftersom alternativet är orimligt.
Sedan tolkar han sitt uttalande som att det är rimligt att de som bekänner sig till islam också ska få finnas i vårt land. Men är det självklart att det betyder att man också får höra böneutrop?

Modéus II backar inte men behöver få uppbackning, det inser alla.
Läs sålunda här i den ansedda publikationen Grönköpings Veckoblad nr 9, redan år 2012:

"Sedan Grönköpings kommunstyrelse gått med på att böneutrop ska få göras från en minaret i östra ändan av gamla exercisfältet, skall nu en ateistisk förening från ett högt älgpass å Brylunda mosse kungöra: Det finns ingen gud! Det finns ingen gud! Hr kyrkoherde H. Boklund planerar dock att från Läspekyrkans ännu högre torn låta utropa: Det finns det visst, det!"

Domprosten Pettersson i Växjö kom väl till i biskopsvalet. Nu är det öppet mål för dem som vill ha en kvinna till biskop. Ledsen, Pettersson. Jämställdhet måste få kosta. På. Och om det inte blir Louise har vi fått ett besked om hur munspel låter. Utropet från Läspekyrkan får bli ett utrop från Växjö domkyrka om Pettersson blir kvar, kan man tänka.


Otrosöverstarna

Överstarna ringde och högtalartelefonen hade de på. Det blev lite som Knatte, Fnatte och Tjatte när vi skulle samtala. De var tacksamma för G&T-kvällen och hade kommit till sin destination i god ordning. Löjtnant Olsson hade fått kaffe avslutningsvis och jag skickade med lite choklad för hans personliga bruk under färden. Jag antog nämligen, vis av erfarenheten, att överstarna skulle somna i bilens baksäte. När väl tacksamheten kommit till uttryck var det Modéus II saken gällde.

Överste Olofsson hade mediterat över meningen att Modéus II "välkomnar" en ansökan om böneutrop. Varför, sporde översten, gör han det? Jag hade inget svar.
- Han hoppas också, fortsatte översten, att få höra såväl kyrkklockor som böneutrop i vår stad. Varför hoppas han det? löd överstens fråga. Jag var lika ställd. Handen på hjärtat, varför skulle en biskop, som betrotts med den slutliga uppenbarelsen av de heliga mysterierna, hoppas på böneutrop från det kompilat Mohammed satt ihop – i olika proportioner ökenreligion, judendom och gnostisk kristendom samt en del annat smått och gott? Skulle inte en biskop i första hand välkomna kristen mission riktad till muslimer så att de får utöva kristen tro och varda saliga? Vad skulle jag svara överste Olofsson?

Överste Salander hakade på. - De där framtidsbilderna som stiftet formulerat är väl ett projekt Modéus II initierat?
- Jo, sa jag.
- Så det finns väl goda skäl att tänka att framtidsbilderna är något han själv i grunden formulerat. Så vilken auktoritet för att stödja hans resonemang har en hänvisning till en av stiftets framtidsbilder? Är det detsamma som att citera sig själv för att ge märg åt konversationen? Går folk på detta?
- Fråga mig mer om sådant jag inte vet!
Så fickjag veta att översten kollat Facebook och sett inlägget och kommentarerna där.
- Många var tacksamma men det egendomliga var att det var kvinnor som uttryckte sitt gillande, tackade och ville ha permanent uppehållstillstånd för barnen NU.
Vad skulle jag säga? Jag är inte vän med de kyrkliga översåtarna på Facebook men om överste Salander räknat rätt, vad säger det? Inte att kvinnor kommenterat positivt men att män inte gjort det? Jag förstår egentligen inte alls.
- Kvinnor kanske är snällare och mer omtänksamma än män? försökte jag.
Jag återger inte vad de båda överstarna svarade på denna min förmodan. De sa i alla fall inte "batikhäxor" och detta faktum tillskriver jag deras helgelse.

Överste Olofsson hakade på och ville tala om mer än böneutrop. Nu var det utvisningarna saken gällde. Modéus II utmanade ju oss i vår kapacitet som humanitär stormakt.
- Har Modéus II någon militär utbildning?
- Han fullgjorde vapenfri tjänst som skolpräst eller något i den stilen, sa jag. Men han gjorde sin tjänst i en stad med två regementen på plats och en stridsledningscentral för flygvapnet i närheten...
- Hjälper inte. Jag blir orolig för hur han sköter sin personal i stiftet. I Kabul riktades en attack mot ett av diplomatområdena. Det innebar att svensk personal därför skulle vara i skydd på ambassadområdet och alltså inte åka till flygplatsen. Hotet mot dem avgjorde. Detta beslut används nu som argument att inte skicka tillbaka de barn som inte ska vara kvar i Sverige av det enkla skälet att de inte har tillräckliga skyddsskäl. Men hoten var inte primärt riktade mot dem. Hade Modéus II fått en militär utbildning hade han lärt sig värdera hot. Talibanernas intresse var att skada eller bli beskickningar och representationer i Kabul kvitt.
- Jag tror dig, sa jag. Men Modéus II är en fin person...
- Det handlar inte om det. Det handlar om att förstå och förstå handlar om att komplicera sammanhang som är komplexa. Afghanistan kanske bäst skulle hjälpas av att få behålla sina smarta unga för att bygga upp landet igen. Kan dessa unga ta sig ändå till Sverige, har de chans att bidra med mycket i sitt land.
- Jo, rent teoretiskt kan man tänka så, men nu är dessa barn i Sverige och därmed har vi ansvar för dem.
- Ansvar att pröva om de har skäl att stanna, sa överste Olofsson.
- Ansvar att göra en riskbedömning också, sa överste Salander. Vem får till sist stå för kalaset?
- Nu börjar ni låta som officerare på mäss under 1950- och 60-talen för att inte tala om ett par årtionden tidigare, sa jag.
- Inget argument, bet Salander av. Argument dödas i sak, inte genom tillvitelser och misstänkliggöranden.
- Så i sak? sa jag.
- I sak är Sverige uppbyggt som en nationell välfärdsstat med resurser för dem som bidrar och lite extra resurser till folk utanför denna trygga famn. Kommer det fler och ska ha sin del av kakan, betyder det att kakbitarna blir mindre. Det kanske är god kristendom att den blir det. Eller inte. Men vem är du som ska bestämma att dina barn och barnbarn ska få det sämre därför att vi tar emot migranter, inte flyktingar, som aldrig kommer att i egentlig mening kunna bidra. Och kan de bidra genom att vara välutbildade, vad är det för hjälp för Afghanistan att det landets ingenjörer, läkare och sjuksköterskor kommer till Sverige?
- Jag vet att vi talar om komplicerade frågor, suckade jag. Och jag undrar mycket vad det betyder, att vi i Växjö stift möter människor med annan tro respektfullt. Betyder det att välkomna moskéernas böneutrop så vet jag inte vart missionsbefallningen tagit vägen. Befallningen!
Då skrattade överstarna.

- Nåja, sa jag i ett försök att få sista ordet. Skratta inte. Ni har HKP 14 att fundera över. Vi kanske sitter om inte i samma båt så i samma helikopter? Eller heliko-ptäryx, som vi säger. Luftskruv. Har det offentliga samtalet blivit just kostsamma luftskruvar?
I övrigt säger jag bara: Cari fratelli, per preparaci a celebrare con gioia la Pasqua del Signore ci viene offerta ogni anno la Quaresima tempo particolare di grazia, che ci invita a tornare al Signore con tutto il cuore e a rinnovare la nostra vita personale e comunitaria.
- Ligger något i det, sa Överste Salander.
- Inte så lite heller, sa överste Olofsson.
Nu undrar jag bara, är de så slängda på italienska eller sa de så bara för att ställa sig in?

Nu var denna konversation med överstarna i förrgår. Denna torsdag kom depressionen. Smålandskomposten meddelade att Modéus II mötts av kritik för sitt uttalande. Jag hade hoppats att Torsdagsdepressionen skulle grävt djupare, men det fanns mer digitalt än i den tryckta produkten. Digitalt meddelades att Modéus II tagit bort sitt fb-inlägg efter att ha mött folkliga protester som uttryckt sig med svordomar och könsord. Det måste väl glädja den som menar att folkets dom är utan appell i en folkkyrka. Men att han viker ner sig för så lite? Å andra sidan kunde jag före gryningen i det lokala bladet inhämta beskedet att Modéus II menar det vara "en mänsklig reaktion att vi är rädda för det vi inte känner till." Lär vi känna en muslim, kommer vi att upptäcka att de är människor, liksom vi, sa han. Var får han allt ifrån, Modéus II? Hoppas dock att överstarna inte börjar meditera över detta uttalande. Då vet jag nämligen inte vad jag ska svara.

onsdag 14 februari 2018

Askonsdag och den heliga tystnaden


Oss emellan: Jag hade tänkt publicera en helt tom sida för att beskriva den heliga tystnaden. Jag omprövade. Få hade upptäckt blinkningen till Thomas Mertons bok Den heliga tystnaden (Allhem 1956). De flesta hade tänkt att en blank sida betydde fel på en server eller fel i den egna digitala utrustningen och blivit oroliga. Få ting gör numera en människa så orolig om datorn inte fungerar som det är tänkt. Förresten är det Alla Hjärtans Dag också så då finns behov av hjärtlighet, kanske kärlek rentav. Den vänliga damen i delikatessdisken hade ett förslag till mat för denna ondsag men jag tvekade med argumentet "det går inte, det är Askonsdag" men fick till svar: "Det är Alla Hjärtans Dag också!" Det är sant. Är det i denna konkreta konflikt vi ser kristendomen (Askonsdag) möta MTD-religionen (Alla Hjärtan)? Då förstår vi också vad som vinner och varför. Hjärtan säljer bättre än en askhög.

Överstarna var i form. De skjutsades av en löjtnant Olsson, en helt nykter ung officer. Varifrån de kom och vart de skulle var oklart (hemligt). Egentligen var det nya de hade att berätta måttligt intressant för det var förutsägbart och i tidningen i går morse. Modéus II uttalade sig för permanent uppehållstillstånd för alla ensamkommande ungdomar. Han var också för böneutrop två gånger på fredagar vid moskén i Växjö. Självfallet utnyttjar han biskopsämbetet för att framsäga dessa ståndpunkter. Överstarna fick sina drycker och Olofsson muttrade: "Inga komplikationer?"

Däri ligger det förunderliga. Biskopar kan uttala enkla lösningar på svåra frågor och ingen kräver besked. En stackars överste sitter med sin G&T och är lika olycklig över dessa ickekomplikationer vare sig de gäller dagspolitiska frågor om migranter eller HKP 14, helikoptern som kostar 200 000 i timmen om den ska flyga. Vad kostar den om den står på marken per timme? Olofsson hämtade mod när han fick sin andra GT. Eller var det chipsen som stärkte håg och armar?

Hur det kristliga kommit att engagera sig för afghanerna i Sverige kan man kanske förstå. Modéus II argumenterade med hjälp av terrordådet i Kabul, det som riktades mot diplomatkvarteren. Om svenska tjänstemän lever i ett skärpt säkerhetsläge är det svårt för afghanerna, menade han. Han undrade vilka möjligheter dessa unga har att leva ett tryggt liv. Modéus II tycktes upprörd över att "svenska medborgares säkerhet värderas högre än säkerheten för människor som flytt för sina liv". Till detta kan två saker sägas. 1) Ja, det är självklart och kallas medborgarskydd 2) Ja, det är lika självklart att Afghanistan har ansvar för sina medborgares säkerhet i Afghanistan, inte Sverige. Modéus II kallar de olika måttstockarna för "moraliskt dubbelspel", men det måste väl vara att uppfatta saken galet?

Modéus II invänder mot att ungdomarna ska skickas till Afghanistan när de har vuxit upp som flyktingar i Iran och inte har några släktingar kvar i Afghanistan. Inga? Fungerar klansamhällen så? Om de verkligen gör det, varför avvisas inte de unga till Iran då? Det måste nämligen finnas goda skäl för att ta emot migranter och de goda skälen är bland annat att de bidrar till att bygga upp vårt land. Om en skolledare om de afghanska ungdomarna sa: "En kommer att bidra. Två om jag räknar välvilligt. Åtta kommer att bidra som bidragstagare" har vi hur eller hur problem som importerats. Hur hanteras sakliga problem med barmhärtighet? Svaret är sannerligen inte självklart. Och om detta vet inte biskopar mer än någon annan av oss. Vad säger EU:s representation i Kabul, som borde kunna ge en insiktsfull bilda efter denna representation har kontakter i samtliga provinser? Har Modéus II frågat?

Nu vet Modéus II också att stödja kravet på böneutrop. Det är en parallell till kyrkklockor och därför är det tydligen så att Modéus II självklart ska ha en synpunkt. Han bor visserligen så till att han aldrig kommer att höra ropet. Kommunalrådet Tenje däremot var inte klar över svaret. Frågan är komplicerad, menade hon. Till skillnad från, om ni förstår.

Fredrik Haage försöker i Smålandskomposten denna morgon renodla frågan. Politikerna verkar tänka att böneutropen kan förstärka problem i området. Politikerna hänvisar till vad andra kan tycka men tycker inget själva. Haage ställer frågan: "rymmer utropet ett religiöst anspråk eller imperativ?" I så fall är det ett skäl att säga nej. Frågan tycks inte ha föresvävat politikerna men inte heller Modéus II. Haage noterar att det inte finns "någon vägledning i denna centralt principiella religiös-filosofiska frågan". Han finner det orimligt att saken egentligen ska hanteras i en kommunal nämnd.

Här är principfrågan ställd.
Men, Alla Hjärtans Dag eller Askonsdag, varför ställer Modéus II inte principfrågor, besvarar dem med sakkunskap och ger nya perspektiv?

Så mycket för den heliga tystnaden denna dag. Men vi har lärt oss att det kan vara brott att tiga. Brått att tala har kanske mest biskopar och biskopars vederlikar?