Det här ska ni nog läsa - trots allt

Jag var på sammanträde med Kyrkostyrelsen. I dag på morgonen fick jag tota ihop två särskilda meningar. Jag ska inte ta ut svängarna så mycket bara konstatera att när det handlade om Växjö stift var ingen av nomineringsgruppernas företrädare - förutom Frimodig kyrkas, förstås - beredd att tala för vad nomineringsgruppskamraterna i Växjö stift i demokratisk ordning beslutat. Vad det betyder, vetr jag inte. Men något betyder det. I ofrtsättningen får väl alla röstande i Växjö stuft säga att vi kan rösta på lite olika nomineringsgrupper till stiftet men ska det de beslutar försvaras på nationell nivå, får vi rösta på Frimodig kyrka till kyrkomötet. Vad POSK-företrädaren menade, borde få till följd att POSK över huvud taget inte får fler röster än det finns kandidater på listorna, möjligtvis med tillskott av några av dessa kandidaters familjemedlemmar.

Nu kommer mina texter. Dags att sätta i halsen!

Tillsyn prästlönetillgångar 2012

Särskild mening av Dag Sandahl

Stiftsfullmäktige i Växjö beslöt den 28 november 2012 att göra en extra utdelning till församlingarna, eftersom intäkterna efter stormarna Gudrun och Per gett ett resultat över konsolideringstaket.

32.4 miljoner gick till församlingarna, medan stiftet för ytterligare åtgärder och utbetalningar framdeles har kvar motsvarande belopp.

Dessa pengar krävs nu in till nationell nivå i enlighet med det regelverk som gäller från den 1 januari 2013.

För att motivera att kyrkostyrelsen inte ska följa regelverket hänvisas till Skatteverket som ”väljer att bortse från lagliga och giltiga avtal och handlingar, för att i stället se till syftet med exempelvis en transaktion. Motsvarande tillämpning kan göras i detta fall.”

Kyrkostyrelsen deklarerar alltså öppet att den menar sig fri att bortse från ”lagliga och giltiga avtal” – regelsystemet.

Jag kommer närmast att tänka på Hegels ord om att ett samhälles upplösning visar sig däri, att det går annorlunda till i verkligheten än i lagen.

Det är dock värt att påpeka att Kyrkostyrelsen inte är en fiskal myndighet, inte heller ett bolag med stiften som dotterbolag. En kyrka är inte eller en koncern, där (så löd propån under styrelsesammanträdet från en företrädare för nomineringsgruppen POSK) ”Växjö stift ska ställas under tvångsförvaltning av nationell nivå”.  

Ett stift skulle kunna ses som ett självständigt bolag, där beslut inom gällande regelverk ska fattas för bolagets bästa.

Den förmögenhetsmassa Svenska kyrkan har, kommer från tillgångar i församlingar och pastorat. Den är en, vilket var poängen när statsrådet Sam Stadener säkrade Svenska kyrkans tillgångar som Svenska kyrkans, men uppdelad på flera kassor. Det gemensamma regelverket för kassorna fastställs av kyrkomötet och måste självfallet följas – också av kyrkostyrelsen. De regler som gällde när beslutet fattades och beloppen betalades ut, har följts av Växjö stift, som alltså inte ska betala in 32.4 miljoner till nationell nivå.

Kyrkostyrelsen kräver nu – utan stöd i några regler och endast med hänvisning till en inledningstext som Kyrkomötet aldrig antagit utan sett som redaktionell –

in detta belopp att betalas före juni månads utgång.

Det rimliga är, enligt min mening, att detta beslut prövas av Överklagandenämnden. Jag förmodar att så kommer att ske.

Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkan på nationell nivå 2014-2016

Särskild mening av Dag Sandahl

Kyrkostyrelsen överlämnar en skrivelse till Kyrkomötet som inleds med en fullkomligt abderitisk analys.[1] I några delar är den faktiskt obegriplig, i andra svårbegriplig och där analysen är begriplig är den antingen felaktig eller osammanhängande och styrd av övertalningsdefinitioner, inte av sakförhållanden. En analys av detta slag borde aldrig få nå Kyrkomötets bord.

Styrelsen har för sin del inte heller förstått. När analytikerna t ex försökte markera att klimatfrågorna är teologiska frågor, beslöt styrelsen markera att de ”också” är teologiska, vilket var att urvattna ett anspråk.

Att dokumentet på inget sätt fungerat som det styrdokument som faktiskt efterfrågades och som skulle behövas, är bara alltför uppenbart.

Grundfelet är antagligen att det inte finns en grundläggande teologi, kyrkoteologi och kyrkovision för att förstå vad Svenska kyrkan nu kallas att göra och till sist fanns det ingen tid för att med nya frågor och angreppssätt omarbeta den bristfälliga analysen och göra den användbar, när Kyrkomötet ska fastställa vad verksamheten på nationell nivå ska gå ut på under åren 2014-2016.

---

[1] Anders Örne (1888-1956), socialdemokrat, riksdagsledamot, kommunikationsminister och generaldirektör i Generalpoststyrelsen översatte under pseudonymen A von der Post Christoph Martin Wielands skälmbok Abderiternas historia.

Abdera är närmast att jämföra med Grönköping.

Styrelsens uppdrag: styra

I går fraktade jag mig själv runt för att sedan låta mig befraktas till Arlanda och Uppsala. Jag var inte nöjd förrän jag på väg mot tåget på Arlanda träffade mina vännerna överstarna Olofsson och Salander. De skulle till Bryssel för att tala NSA, fattade jag. De tyckte att jag borde underlätta för amerikanarna genom att skriva lite på engelska på bloggen. Varför inte "bomb" och "explosives" - det ökar antalet läsare, sa de. Så då blir det fler än min viktigaste vän i Amerika, Birgitta, som får lite kyrklig information - nämligen en uppsättning militära analytiker. Ska man smyga in något arabiskt också, för att hetsa lite? Shukran! Eller lite från Afghanistan - Kabul eller "lock down"? Säga vad man vill om våra vänner överstarna - men pigga är dom. Påhittiga.

Jag ska alltså till kyrkostyrelsen. Den har att hantera något som enklast kan benämnas "komplett abderitiskt" och nu går det inte att göra något för att få ordning på eländet, fattar jag. Ni får se själva i den skrivelse styrelsen i dag kommer att besluta att lämna till kyrkomötet. Det kan jag tycka är ett problem - men inte för mig som närmast sitter på åskådarplats. Frimodig kyrka har inget ansvar för det som här åstadkoms, den saken är klar. Och lika klart är att hade FK varit med, hade arbetet inte riktigt hamnat där det nu är.

Men värre: den fråga som borde aktualiseras är den övergripande. Vi hålls med styrelser på stiftsplan och på nationell nivå, men dessa styrelser styr inte. De hanterar underlag och papper men för i egentlig mening ingen analyserande framtidsdiskussion. Styrelserna är som bäst reaktiva, inte aktiva. De reagerar på stimuli men skapar ingenting.

Det har funnits undantag och jag borde förstås vara blygsam men i valet mellan blygsamheten och sanningen väljer jag den senare. När Anders Svärd (C) och jag satt i dåvarande kyrkostyrelens AU kunde det hända att vi helt sonika körde över tjänstemän, inklusive generalsekreteraren, och sa att det faktiskt är styrelsen som styr och övertygade styrelsen med goda argument om vad som borde göras. De få men viktiga gånger det hände - för det ska inte behöva hända - fick vi rätt, och generalsekreteraren kunde i efterhand och med facit i hand glad erkänna det. Precis så ska det gå till. De som anförtros ansvar, ska ta det. Och ansvaret i en styrelse är att styra. När det fungerar, engageras många människor i den folkrörelse en kyrka också måste vara. Vad var det tjänstemännen inte ville? Ha ordförandekonferenser, de vi ville ha för att förankra rikskyrkans arbete i varje kontrakt. Vi hade fyra sådana konferenser med stor uppställning, ekumenik, mission och strategier samt fromhetsövningar. Jag har mött människor som också nu 20 år senare talar om hur viktiga de var.

Den nuvarande styrelsen har sammanträtt idogt men när frågorna ställs om vad den åstadkommit och vart den styrt, blir svaren inte så omfattande. En innovation från förr är dessutom att styrelsen bara träffar chefstjänstemännen, som mestadels är chefskvinnor. Handläggaren berättar om frågan för sin mellanchef, mellanchefen för chefen och chefen ska berätta för styrelsen. Det var någon konsult som kom på att detta var en bra ordning. Om konsulter gäller som regel vad som gäller för den kastrerade tjuren: Han vet vad man ska göra, men kan inte själv göra det. Det blir därefter.

Styrelsen får läsa de dystra framtidsprognoserna. Inget fel i det. Men styrelsen får aldrig tid att diskutera vad som ska göras för att prognoserna inte ska slå in.

Det finns nu ett att göra. Rösta i kyrkovalet. Där finns det ett verkligt alternativ.

Jag är ingen sifferkarl men kyrkostatistiken är ett instrument att använda sig av - om vi också analyserar texter för att förstå vårt faktiska läge som kyrka i denna egendomliga kultur som närmast skulle analyseras med frågan "Vem öppnade dårhusdörren?" Att kyrkostatistiken kom som ett svar på kyrka-statdiskussionen är vad religionssociologer numera slentrianmässigt upprepar. De har inte besinnat LUKA, professor Hilding Pleijels kyrkosociologiska verksamhet, och hur den styrde över till Berndt Gustafsson, landets förste professor i religionssociologi. Antagligen har de inte närmare funderat över dominikanernas undersökningar, som t ex La France - Pays du Mission. Det var inte den svenska statskyrkodebatten som fick två franska dominikaner att 1942 (väl, jag och siffror!) undersöka Kyrkans ställning i Frankrike. Det var i stället deras sätt at tänka mission. De såg ett problem. De gjorde något. Det är just detta man ínte kan säga om våra kyrkliga styrelser.

Folkräkning

Det blev lite upplysande med kommentarerna kring skolavslutningar, som räknades som gudstjänst i statistiken. Här träffar vi på ett intressant fenomen - lidelsen att få ihop en god statistik.

I Kalmar Slottskyrka gick det så till att den gamle kyrkvärden vid varje gudstjänst räknade. Prosten Pehr hävdade att han räknat fötterna på folk och sedan glömt dividera, för Slottskyrkan redovisade alltid en hög statistik, en som prästerna hade lite svårt att känna igen sig i. Men riktigt så illa var det inte. Förmodandena att han la till alla änglar han kunde se, var kanske mer sannolika - i Kalmar Slottskyrka finns det ett antal kerubansikten att räkna och addera. Att han alldeles konsekvent vid varje gudstjänst plussade på med Den Heliga Treenigheten - alltså 3 - är klart. Hans motivering var att Gud själv förstås varit med. Det var närmast odisputabelt.
En annan vaktmästare i Kalmar räknade alla som gick till nattvardsbordet som kommunikanter, alltså också barn som blev välsignade. Det plussade på nattvardsväckelsen något. Men kom statistiken till för att visa hur bra allt är?

Jag har bråkat om saken förr, men min tanke är att arbetet med statistik var ett sätt att komma åt Svenska kyrkans faktiska läge, se svagheterna och göra något åt dem. Högkyrkliga präster var också angelägna att kunna visa att ett mer idogt mässfirande inte drev folk från kyrkan men kunde använda statistiken för att fundera över det där med kyrka och folk. Räknandet var alltså en del av en slags missionsstrategi. Berndt Gustafsson måstre ha tänkt så, för han analyserade idogt i stencilerade meddelanden från Religionssociologiska Institutet vad som hände.

Nu då? Tar vi upp den gamla statistiken är den osäker av flera olika skäl men i korthet kan man se att under 65 år har raset varit betydligt. Ingen tycks vilja tala om det. När Jonas Bromander kör siffrorna för framtiden ter sig läget lika dystert. Det talas det inte heller om. Fullt begripligt, naturligtvis. Man kan inte tala om problem om man inte har en aning om hur de kan lösas och "det håller min tid ut" - som det hette redan när jag hörde äldre prästr tala i början av 1970-talet. Jag inbillar mig att det var denna mentalitet som fick några tänkare att bli noga med att vi skulle få statistik, alltså nödga präster att se läget för att kunna bedöma och handla. Det gick ju att förstå att Svenska kyrkans läge var ett annat efter kriget, de stolta deklarationerna om att den kristna linjen var den svenska linjen till trots.  På 1990-talet redovisades analyser där Svensak kyrkan i en matrismodell befann sig "i farliga hörnet" - det kunde gå precis hur som helst. Och det är väl det det har gjort.

Jag tror det finns en hel del fel i den gamla statistiken. Den friserades för att se bättre ut. Men det finns, för de forskningsintresserade, ett intressant material i domkapitlens arkiv, nämligen prästernas egna berättelser till biskopen inför prästmötena. Sådant har vi inte längre. Det var där som präster i öppna frågor svarade biskopen hur de såg på Svenska kyrkans läge. En del skrev inte så mycket, för de begrep att detta de skrev skulle bli offentlig handling. Andra skrev kanske just därför, skrev sig mentalt fria. Jag uppfattar förhållandet att den sortens frågor inte längre ställs som informationsbärande.

In summa: det blev bättre kyrkostatistik när horderna kommenderas till kyrkan - och skäl för att upprätthålla ett gigantiskt självbedrägeri. Inte konstigt att Stina Eliasson (C) var så rasande när ärkebiskop Bertil Werkström någon gång på 80-talet sa sanningen om fallet för gudstjänstsiffrorna. Sådant tal i kyrkomötet ville Stina inte höra.  För Stina var allt bra - som hemma i Stugun - och kunde bara bli bättre.

Biskop Lönnermark AVSLÖJAD!

I lördags skulle jag viga och det var på många sätt fint. Men jag hann också se lite av den konungsliga vigseln i Slottskyrkan där biskop Lönnemark höll ihop det hela. Det var rörande. Lars-Göran avslöjade sig som församlingspräst. hans sätt att se på brudparet var församlingsprästens ("jag tycker om de här människorna") och hans sätt att tala ("jag har något viktigt att anförtro er") var församlingsprästens hållning. Herdens. Jag sätter en spänn på att biskopen i sin egna bön bett för brudparet - och antagligen ber. Jag kanske är lättrörd, men när han talade fick jag nog gnugga mig lite i ögonvrån. Det kan, jag medger, bero på ålder men så tänker jag inte. Jag tänker att jag såg lite Kyrka in action - ja, det ska ju vara tvåspråkigt, som ni vet.

Jag säger inget om att förbönen sjöngs mot altaret med ryggen mot brudparet. Så gör inte jag, numera. Jag håller om brudparets axlar och ber över dem - och fogar till den sjungna bönen den så kallade högkyrkliga välsignelsen, när jag lägger händerna på brudparets huvud. Det tarvar en korgosse eller korflicka som håller boken, men sådana kan alltid uppletas. Kan jag inte förbönen utantill? Jo, i varje fall ett stycke in på säsongen. Men varför chansa? Och varför inte engagera folk?
Den vigsel jag hade - hur var den? Brudgummen ringde i dag på förmiddagen för brudparet ville tacka innan de nygifta ska på bröllopsresa. Jag blev rörd igen. Om den vigsel som föregick sas det "kaos", bruden hade kommit bort och var ringarna tagit vägen visste man inte - men många letade. Ja, det var inte jag som hade hand um'et, som det heter i biskop Lönnermarks gamla stift. Men på sitt sätt var det lite roligt.

Mindre lustigt är det som Kyrksyster berättat på sin blogg. Nu har rabaldret kring en skolavlsutning resulterat i förstört samarbetsklimat i pastoratet och en sjukskrivning. Vems felet är, kan jag inte bedöma. Kanske inte ens vad felet är. Men tanken att man inte får berätta om Jesus i en kyrka är så befängd att man närmast svimmar. Kristofobin som samhällshållning - hur kunde det bli så? Håller hedningarna så usel klass, att det inte ens kan höra vad som i kyrkan sägs om Jesus - då ger jag inte mycket för kvaliteten på deras otro. Och handen på hjärtat: den samtida ateismen eller agnosticismen håller ingen intellektuell klass. Det kan i sin tur bero på att den kristna förkunnelsen inte stimulerat vare sig tro eller otro intellektuellt. Men jag är inte glad över de pastorala interiörer som nu demonstreras, när en kyrkoherde och en diakon hamnar i en svårhanterlig konflikt.

Nu var det väl ändå lätt vanvett av skolledningen att dra in i kyrkorummet igen, när Skolinspektionen klandrat kommunen för en adventsgudstjänst där man sjöng olämpliga sånger och psalmer. Men har jag fattat saken rätt att kyrkoherdens skolavslutning innehöll psalmerna 199:1-3, 200:1-3 och 201:1-2 medresultat att de stackars oskyldiga barnen fick sjunga om Guds godhets rikedom och besinna att Guds nåd räcker året om - samtmanades att prisa Guds godhet? Har inte skolans personal någon kommentar till detta - eller sjöng lärarna andaktsfullt med?

Två gånger per år ska den fars som skolavslutningar i kyrkan nu blivit, utspela sig. Man blir bara så trött. Och upprörd när det blir som det blivit - förstört samarbetsklimat och sjukskrivning. Var det där att förse skolan med gratis stor samlingslokal verkligen värt priset? Detta skrivet en morgon när jag besinnat inte bara att Guds nåd räcker året om utan också att den svenska allmogen fick se en konungslig vigsel i tv och tyckte att allt detta var fint. Nå, då så. Det är fint i kyrkan. Det är fint därför att Kyrkan har något fint att komma med. Take it or leave it,som vi tvåspråkigt uttrycker det. Det är också det rimliga beskedet till skolpolitiker och skolbyråkrater.

Ärkebiskopen emot enkönat äktenskap

Så kom beskedet. Ärkebiskopen vill inte ha enkönat äktenskap, han lika lite som ärkebiskop Werkström och ärkebiskop Weman. Dessa två W stod alltså ekumeniskt rätt ihop med näste W, ärkebiskopen av Canterbury Justin Wellby.

Vad menar Wellby? Äktenskapet mellan man och kvinna - "traditional marriage" - är en samhällets hörnsten. Ett enkönat äktenskap betyder att äktenskapsbegreppet avskaffas, omdefinieras och omskapas. Det enkönade äktenskapet avskaffar tanken på äktenskapet som "a normative place for procreation", förmuinskar tanken på äktenskapet som ett förbund och försvagar familjen "in its normal sense" som grundläggande i samhället.

En klar majoritet av de engelska biskoparna är motståndare till den nya äktenskapslagen - även om biskop Nicolas Holthams, Salisbury, rappot också möttes av ett varmt välkomnande, vilket ärkebiskopen påpekade. Det var i den rapporten biskopen jämställde motstånd mot ett nytt äktenskapsbegrepp med anhängare av slaveri och apartheid....

Men nur gör vi nu? Ärkebiskopen i den stora kyrkan i Borgågemenskapen är kanske någon att lyssna till - eller i vart fall förhålla sig till?  Hans position är för övrigt den som var Anders Wejryds - partnerskap - tills den svenske ärkebiskopen svängde.

Canon Phil Ashley i USA reflekterar över processen. Först kommer normalisering - homosexualitet och heterosexualitet likställs. Därefter kommer en fas av tryck /eller demonisering/ mot dem som tänker, skriver eller talar negativt om homosexuella handlingar och till denna fas hör, får jag tillägga, de ofentliga markörerna vad som är rätt och vad som är fel och därför måste de ideologiska sändarbna ställa upp på det nya konceptet. Man kan inte ge efter en tum eller kompromissa när de andra vill ha allt och önskar att du försvinner, som biskop David Anderson påpekat. Men, mitt tillägg igen, kan man inte se att ger man tummen tar de hela handen och har de hela handen, är saken förlorad för då förs man också dit man egentligen inte vill?

Detta funderat kan vi ändå fundera över hur tongångarna går i en annan del av vår ekumeniska gemenskap. För hur det än är, är ärkebiskopen emot enkönat äktenskap. Och vad menar egentligen de svenska biskoparna - och med vilka argument? Vet vi egentligen det?

Om längtan efter docentföreläsningar

Skulle jag rätteligen skriva om skolavslutningar och hålla fram Kyrksyster, som blivit illa ansatt eftersom hon talat om Jesus i kyrkan just vid en skolavslutning. Kyrksyster är diakon och bloggar på http://kyrksyster.wordpress.com Jag vet inte vad som är mest uppseendeväckande i denna historia - men antagligen kyrkoherden, som kontaktade skolan och bad om ursäkt. Men att diakonen nu är sjukskriven är också värt uppmärksamhet. Hon ser att hon inte hade något som helst stöd av sin chef. Det tar.

Nu finns det en uppsättning frågor om ärkebiskopsvalet. Det är bäst jag försöker bena i några. Först: skulle vi rikta våra blickar mot superkyrkoherdarna för at finna en ärkebiskop där? Kanske. Biskoparna har ju haft lite problem med att lönesättningen för dessa superkyrkoherdar kan bli imponerande - på eller över biskopsnivå. Och om lönen är en indikator på duglighet, så finns en uppsättning ärkebiskopskandidater - förutsatt förstås att biskoparna fick gehör för önskemålet att biskopens lön ska vara högre annars vill väl ingen superkyrkoherde ha sysslan. Jag sliter med frågan och funderar löver superkyrkoherdar samtidigt som jag läser inläggen från Malmö och anar att där kommer den nya organisationen att göra kraftiga avtryck, först på bloggar och sedan i gammelmedia.

Jag inser efterhand och efter idogt bloggande att det finns en ansenlig traktan i nationen efter ohållna docentföreläsningar. Det är en längtan som vinner mitt behag och den är välmotiverad ity de religionsvetenskapligt utbildade börjar se lakunerna i sitt vetande. Hur ser alltså högkyrkligheten på konsekvensen av en kvinna som ärkebiskop?
Jag vet inte. Does it really matter?

Mot Svenska kyrkan har redan gjorts tydliga ekumeniska markeringar. Vi står inte i någon slags ekumenisk mitt. För några år sedan hade problemet varit värre, eftersom anglikanerna då hade fått problem med oss. Nu styr de rakt in i samma problem. Visst kan det nya förslaget falla, som det förslag som las fram i november gjorde. Men hoppet om "a new way forward", det som utlovades i februari, förefaller vagare nu. Tror ni att det blir "prayer, reconciliation, mutual respect and concensus" eller en serie rättegångar som i TEC i USA?

Biskopsvigningarna då? Min högkyrkliga syn på biskopsvigningar är sorgligt sekulariserad. Organisationen skaffar sig havliga chefer med ibland för lite och ibland för mycket att säga till om. De vigs under åthävor. Varför det? Det är en fråga de högkyrkliga i dagsläget knappast behöver besvara. Svar kan systemförespråkarna ge. Varför ska Gud blandas in i val av biskopar och ärkebiskopar?

Den apostoliska successionen hänger inte på ärkebiskopen, i så fall skulle Svenska kyrkan inte ha någon, som bekant. Men Svenska kyrkan har uppfattats ha den. Nu är apostolisk succession inte bara själva handviftningen utan också läran. Där blir jag också svaret skyldig. Är Svenska kyrkan i praktiken en apostolisk kyrka? Är det apostlarnas tro som prästerskapet denna söndag utlägger - eller något annat? Är det apostolisk tro när den i prästskjorta klädda personen i Stockholm säger att hon inte tror att Jesus är Messias? Det är fortfarande mer en fråga för andra än för de högkyrkliga. För dem är väl läget det att det gång på gång visar sig att deras kritik var riktig, när deras värsta farhågor fortlöpande besannas.

Och konsekvensen? Nja, var det i apostlarnas efterföljd som kyrkoherden kontaktade skolan och bad om ursäkt för att diakonen i kyrkorummet talat om Jesus? Skulle Petrus och Johannes helt enkelt bett om ursäkt den där gången när de var påstridiga? Apg 4. Men de högkyrkliga skulle kanske denna sommar läsa Mackabeerböckerna för att hämta lite mod?

Detta var inte så mycket till docentföreläsning. Antagligen beror det på att den religionsvetenskapligt utbildade ställde frågan fel. Det brukar vara så. I varje fall i lundateologins analyser.

Ärkebiskopsvalet

Spekulationerna vill inte riktigt ta sig, tycker jag. Sommaren är här och i slutet av denna sommar ska valet vara igång med nomineringsmöte och allt. Partisterna sliter kanske i doldom med frågan. Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, gav oss besked att biskop Johansson är för gammal. Det var inte roligt för biskop Johansson att få läsa. Jag träder upp till hans försvar: Med tanke på hur gammal biskop Johansson är, är han dock väl bevarad - som man blir när man dvalts på ett stiftskansli i tre decennier!

Kyrkans Tidning fann en uppsättning biskopar vara kvar. Antje Jackelén, om man ska ha en kvinnlig biskop, konkurrerar med Eva Brunne. Antjes problem, om hon vill bli äb, är att hennes namn varit i luften så länge att hon kan framstå som ointressant när det väl gäller. Och så sägs entusiasmen för hennes stiftschefskap i Lunds stift ha avtagit.
Hon blev Visiting Professor i Chicago, vilket låter mer än vad det är, och sedan Assistant Professor - men docentkompetens i Sverige ser jag inte att hon har. Hur meriterande är det assisterande när vi jämför meriter? Ska man ha en kvinnlig biskop, ska Eva Brunne inte räknas ut.
Ska man fundera över andra kvinnor - i den jämställda svenska kyrkan är ju kön just en kategori och vi arma som trodde att det var just det kön inte skulle vara, har missförstått allt - ska väl Cristina Grenholms namn upp. Hion är också professor - i Karlstad, vilket är att jämföra med Jena, tror jag - men kyrkosekreterare. Då håller man sig till kansliet, trots allt och det blir mycket utrymme för gudsprat, vilket är Cristinas särskilda bidrag till den teologiska utvecklingen. Dr Anna Karin Hammar var ärkebiskopskandidat efter sin bror men slogs ut av Anders Wejryd då. Hon tyckte för några månader sedan att hon inte behövde ställa upp nu, när det fanns kompetenta kvinnor att rösta på. Men varför inte? Kan det inte vara roligt med en ärkebiskop från Dynastin? Och hon är inklusiv.
Jag läste hennes nationaldagstal och hennes plädering för mångfald i Svenka kyrkan. Korset på flaggan säger: "välkommen alla, vart (sic! DS) ni än kommer från". Ibland är det inte lätt att få ihop retoriken med kyrkopolitiken, tvingas jag konstatera. De inkluderande är ju de som fört den exkluderande kyrkopolitiken. Varför inte göra en ärkebiskop av en sådan - en som kan säga ett och göra ett annat. Det kan bara vara meriterande för en ärkebiskop i Svenska kyrkan.
Fast man ska inte räkna ut Helle Klein. Med Helle som ärkebiskop, kommer Svenska kyrkan att ha goda relationer med LO och SAP och ser man på opinionsmätningarna är det bäst att vara beredd på regeringsskifte.

Manliga - man-lika - biskopar, finns det några sådana på kandidatlistan? Vi hoppar över de som hängts ut som för gamla och ser att Hans Stiglund i Luleå är född 1955, Åke Bonnier 1957 och Martin Modéus 1962.
Ska man räkna bort Ragnar Persenius, född 1952 och Per Eckerdal född 1951? Antagligen. Vi behöver kontinuitet. Men de som suttit kort tid på sina biskopsstolar, ska de kunna byta fort? Det gjorde Olof Sundby, när han kom till Uppsala från Växjö.
Hans Stiglund kan sitta 7-8 år, Åke 10-11 och Modéus 14-16. På ett ungefär och med bedömningen gjord trots mänskliga begränsningar i framtidsseendet. Ska Åke Bonnier bli motsvarigheten till Bertil Werkström, den som seglar fram och blir ärkebiskop? Bertil ville för sin del inte - men var kallelsemedveten mer än de flesta. Blev det nu så, var det Guds sak. Den insikten gjorde Bertil fri.

Om vi ska ha någon annan än en som är biskop? Bland domprostarna ska man kanske fundera över Johan Dahlman i så fall, född 1960 - och Carl Sjögren i Skara, 1960  nyutnämnd men vad då? Och så har vi vår vän domprosten Hermansson i Visby, född 1957. Med Hermansson som ärkebiskop kan det bara bli intressant i Svenska kyrkan, Lite som Gröna Lund och berg-och-dal-banan. Kittlingar i magen både när det går upp och ner.

Jag valde till sist eller tills vidare att inte leta kandidater till ärkebiskopstolen i kyrkomötet eller vid religionsvetenskapliga utbilldningarna.

I augusti ska jag sitta uppspetad i Uppsala och lyssna på pläderingarna för de olika kandidaterna. Det kan bli underhållning på hög nivå ocvh ett om Svenska kyrkans samtid och framtid informativt möte. Kittlingar i maggropen, liksom.