söndag 30 september 2018

Om luftfuktighet vid läsning

Bloggardag iakttog honom när han läste. Han var inte bara rörd, han var skakad. Först läste han boken snabbt, sedan fördjupade han sig. Talar vi om Den Heliga Skrift? Det hade varit klädsamt för läsaren, men han läste andaktsfullt boken Dags systrar skriver Dag-bok. Gaudete förstås. Andakt betyder "tänka på".

Det vill nog till att beställa boken lite kvickt. Ska namn droppas? Gärna!
Förordet har Debora Salander skrivit. Hon är hustru till översten Salander, som ni förstår. Sedan har vi i bokstavsordning Johanna Andersson, Marie Alvhäll, Annika Borg, Anna Ehde Malmberg, Katriina Fyrlund, Anna Greek, Eva M. Hamberg, sr Inger Johnsson, Sofia Lilly Jönsson, Ingegerd Källström, Ann Lång, Kerstin Persson, Kiki Pettersson och Berit Simonsson.
Fadern och Sonen och den Helige Ande vare tack för dem alla, hördes läsaren/Objektet utbrista tyst och fromt, sin personlighet likmätigt.

En bok som denna har aldrig tidigare sett dagens ljus. Det finns folk som tror att Bloggardags mycket nära vän skulle skriva memoarer under titeln "Bittert". De har ingenting förstått. Alls ingenting.

Nu kunde man förmoda att denna hyllningsskrift skulle hylla Objektet. Det draget är inte framträdande mer än i två inlägg och dessa är egentligen ingen hyllning av Objektet. Det sägs av syster Kerstin och kantor Marie att Bloggardags mycket nära vän fått dem till insatser de själva inte riktigt trott sig om. Så kan det vara, men är det så ska provinsialläkaren Dagny Anna Viola Sandahl hedras, för detta sades vara ett kännetecken för henne (och mödrar präglar sina söner). Omdömet har lektorn, fil lic Kerstin Bergman fällt och vill ni misstro en så trogen kyrkomötes- och kyrkostyrelsefiende? Självklart inte. Ann Lång har noga formulerat sig för att inte genera Objektet, men det gör hon nog ändå. Esaias Tegnér kan slänga sig i väggen och det kan Oelenschläger göra också. En dikt som denna skrev de aldrig!

Söner uppvuxna i en radikalt jämställd miljö tar intryck och tror sig därmed kunna ställa sanningsfrågor utan att smetas ner med sanslösa anklagelser om gynofobi. Om någon skulle just en sådan söndagsskolgosse/man gå fri. Det betyder att det beröm som kan anas i artiklar styr honom förbi och träffar provinsialläkaren. Det kan han faktiskt vara lite glad för. Om denna kvinna sa landshövdingen Bråkenhielm: "Hon var en legend redan i sin livstid." Så hade Bloggardags mycket nära vän det under sin uppväxt.

Syster Kerstin ger några interiörer från en folkkyrka som alls inga pastorala visioner har och som inte lyckats följa folkvandringen ut i miljonprogramsområdena. Marie Alvhäll ger inblickar i några initiativ på norra Öland. Bloggardag ser dem som utslag av verksamheten i tankesmedjan Kyrklig Förnyelse.

Läses boken nogsamt kan man också se att kvinnor återkommer i texterna och inte bara som författare. Inte bara två systrar utan Herrens Moder Maria. Bloggardag noterade med intresse. Hans nära vän hade nog inte riktigt varit medveten om detta drag i hans spiritualitet, men det blev tydligt när andra såg.  Katrina Fyrlunds insiktsfulla Maria-artikel knyter an till vad Marie Alvhäll skriver om Objektet på norra Öland och Guds Moder där. Für Frauen ist das kein Problem. Katriinas artikel ger viktiga perspektiv. Det kan bara den  göra som mycket handfast umgås med Maria genom att meditera och måla ikon. Det finns ikoner som är något annat än "andlig hötorgskonst", för att nu nyttja Gunnar Hillerdals beskrivning.

Ingegerd Källström fångar in den eukaristiska glädjen när hon beskriver hur Objektet springer runt och fångar oblater i Jerusalem. Det ska en filmvetare till för att fånga det filmiska i denna scen; den flygande mässhaken och Objektet som en fjäril!

Syster Kerstin minns och minns i detaljer fel, men slutsatsen kan inte jävas. "Det var en roligare tid". Hon citerar sin mamma Margit. Kerstin berättar om åren i källaren, där ett par då unga kyrkoarbetare slet hårt och oftast motarbetade. Det hör till det grundläggande paradigmet att allt kyrkligt arbete ska dömas ut som elitkyrka. Bloggardag förfaller till fromhet och säger om allt detta det enda fromma som kan sägas: Fy Fan! Vad ska en kyrkokristen annars säga? Men det kanske är i motarbetandet man kan lära sig något basalt viktigt för tron?

Annika Borgs aldrig skrivna bok och aldrig avsända brev är ett tidsdokument som ingen bör gå förbi. Johanna Andersson insikter är också viktiga, och Bloggardag  ser idealisten Bo Giertz, han som inte vet när bataljen är över och som rationellt vill bevara något som ingen, Bloggardag upprepar: ingen, egentligen trodde skulle påverka. Det skulle bli som i Danmark, 3-4 kvinnor skulle vigas och så var det bra med det. Dumt att stryka "käre bröder" i kyrkohandboken då.  Och kyrkoherdar skulle de inte bli på mången god dag. Bra att Johanna dokumenterar. Bloggardags mycket nära vän vill komma till doktorsdisputationen! Sett i ett kyrkligt sammanhang är det omvälvande att Annika och Johanna återfinns bland skrivande vänner. Objektet måste känna sig smickrad.

Anna Greek lyfter fram den kyrkokritik som, tror Bloggardag, är återkommande i vettigt kyrkoliv. Den Heliga Birgitta alltså! När Kiki Pettersson beskriver trons hjältar och stampar av hos Frodo och Tolkien är det inte hjältar så mycket som människor i behov av Guds nåd och barmhärtighet. Så ska man se också den ampra Birgitta. Det blir alltid lite mer av människor då. Kyrkan består av människor men är större än det mänskliga. Kyrkokamp är också kampen om människan.

Konsten att provocera och ställa till med bråk avhandlar sakkunnigt Sofia Lilly Jönsson och Berit Simonsson. Sofia lyfter fram Jonathan Swift och det är roligt, men än viktigare lyfter hon fram vikten av oenighet. De muntra martyrerna tar plats genom Berits artikel. Båda författarna hör till kategorin kvinnor som kan behålla lugnet fast det är stojigt och stökigt. Det har de lärt sig den hårda vägen – genom att umgås med barn, tänker Bloggardag. Den sortens människor blir bra på underifrånperspektiv på tillvaron.

Eva Hamberg ska man aldrig missa och nu går hon igenom vart partipolitiseringen lett Svenska kyrkan. Hon gör det i all mening insiktsfullt, för vi får inblickar i hur det tänktes när det begav sig på 1990-talet i de s k kretsarna. Eva skär resonemangen och Bloggardag tror att hon har helt rätt i sina slutsatser. Hon delar dem med Olov Hartman för snart sagt en pensionsålder sedan.

Inger Johnsson får avsluta Bloggardags läskavalkad. Den ekumeniska utmaningen håller hon fram, det kan glädja bokmottagaren, som ju disputerade i ämnet missionsvetenskap och ekumenik. Henrik Roelvink står på sr Ingers sida om någon verkligen kan stå i ekumenikens berg- och dalbana. Hur som helst består utmaningarna, det görs besvärande klart. Mycket har spelats bort av den elit som gärna åker på ekumeniska konferenser.

Kyrklig samling ville vid riksmötet 1977 prata feminism. Biskoparna Bo och Bertil satt förtjusta längst fram och nickade bifall. De då 41 år yngre damerna hade mycket klokt att säga. Kyrklig samling ville inte missa feminismen. Varför kunde Svenska kyrkan inte göra mer av det gemensamma? Svaret lyder väl "kyrkopolitik" alternativt "sedvanlig ogudaktighet". Bloggardag fördjupar sig inte i ämnet här och nu.

I boken finns tips på böcker och skivor. Bloggardags mycket nära vän, Objektet, får skärpa sig och börja läsa, kan man förstå. Det var dock väl att det serverades mousserande vin när boken överlämnades så att Objektet inte fick torrt i tårkanalerna. Nu kom det nog en droppe där, tror Bloggardag, men vände diskret bort blicken för att slippa se det elände som en gråtande vuxen karl utgör. Nu kunde det också tänkas att detta var en tår av det slag som vattnar marker öde, men i så fall behövs det fler. Böcker alltså! Men vi har ju fortfarande några ex av En annan Kyrka kvar, men inte många.

Objektets moster skulle om denna lysande hedrande vänbetygelse sagt, att det hela var "alldeles oförskyllt". Precis så! Men roligt. Objektet kanske alls inte grät. Luftfuktigheten kanske kom sig av klimatkatastrofen, den vi kan se med egna ögon? Läs boken själva och fundera er vidare framåt.





lördag 29 september 2018

Mera Pyttsan!

Det var alltså 60 år sedan och på Bokmässan blev det något som kallades "spontant firande", Antje och en uppsättning kv*nnl*g* pr*st*r ställdes upp för fotografering för Svenska kyrkans twittersida. De var 11 på bild om Bloggardag  räknat rätt. Hur många av dem som har skrivbordstjänst vet jag inte, men inte en obetydlig andel. Dr Luther polemiserade mot präster av det slaget och kunde hävda att de alls inte var präster eftersom präster skulle vara ihop med folket, inte sitta inlåsta på institutioner. Kan man inte tänka att kanslier och kloster är rätt lika härvidlag? Men också dessa kanslipräster firar kanske en mässa då och då? Prästerna i klostren firade mässa varje dag. Luther drev sin tes ändå. För honom var det i polemiskt nit församlingspräster saken gällde.

Vad firades spontant? Vi konsulterar Östgöta-Correspondenten lilla notis den 27 september under rubriken "Det hände då".
"För 60 år sedan, 1958, hölls ett extrainkallat kyrkomöte då det beslutades att kvinnor skulle få prästvigas. Anledningen var att riksdagen hade kritiserat att kvinnor inte fick bli präster och påpekat att personalen inom kyrkan var anställd av staten, där könsdiskriminering inte fick förekomma. Beskedet möttes av kritik inom kyrkan då politiken fått bestämma över religionen."

Kanske inte rätt i detaljerna, men en intressant vinkling. Intressant också med det spontana firandet, för det som firas är ett annat beslut än det riksdagen antog. Man kan läsa mer om detta i boken En annan Kyrka. Folkupplysning på blogg är dock Bloggardags mission. Kyrkomötets beslut innefattade en samvetsklausul så firas beslutet spontant är det beslutet med samvetsklausulen, bestämmelsen att detta var en ordningsfråga om ingen behövde i kristen mening tro.

Fira på, fira på Antje och ni andra! Men det verkar bara kunna bli ett pyttsan-firande. Sådant ska dock icke föraktas. Men ni märkte kanske nu i efterhand problemet. Det var detta Dagblogg återkommande roade sig med för tio år sedan under mottot Det lustiga året (som blev en bok). Det kunde bara bli roligt när historien skulle friseras. Anders Wejryd klagade ju detta firningsår över att förlorarna och inte segrarna skrivit historien och detta skulle man nu ändra på. Ni får leta efter boken på sockenbiblioteket.

Smålandsposten återger denna lördag händelsen för 60 år sedan i en artikel från – Lessebo. Rubriken lyder: Det råder stark girlpower inom pastoratet. Det blir lika roligt som alltid. Magdalena Erixon Devall, "relativt ny i yrket" intervjuas. En "Ingrid Svensson" var den första kvinna som prästvigdes i Växjö stift, men hon hette Inger. Det dröjde till 1969, jo, men hon var ju inte färdig förrän då! Och det var inte, som redaktören hävdar, 60 år sedan kvinnor "fick bli präster", det fick de inte förrän den 1 januari 1959 och så värst många hade inte den föreskrivna utbildningen. Inte Margit Sahlin heller. Hon vigdes på dispens från den s k prakten. Dåförtiden teologie doktorer prästvigas utan denna specialtermin men Margit var filosofie doktor.

Nuförtiden är det inga konstigheter att vara kvinna och präst, berättar Magdalena: "Idag kan vi se på de 60 åren som en form av komihåg till de som kämpade. I dag är det väldigt få som tänker i de banorna, att en kvinna inte skulle kunna vara präst. Det är inte vi som är kvinnor och präster som är ufon, utan de som tror att vi inte skulle kunna vara det. Jag förstår inte vilken värld de skulle kunna komma ifrån. Det är egentligen en icke-fråga."

Där fick vi veta. Och kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* kan fatta, att med så svag insikt om Frågan, den som baxats in med drakoniska bestämmelser i kyrkoordningen just för att den inte var en icke-fråga, är inte längre byggd på sakargument för de sakliga argumenten finns inte. Denna historielöshet och denna teologiska omedvetenhet gör att det våras för kv'nn*pr*stm*tst*nd*rn*för så fort frågar poppar upp. Då är nämligen komminister Magdalena chanslös. Modéus II skulle sova oroligt om natten, det är det enda Bloggardag vill säga. Modéus vet ju hur Magdalena trots allt har det:
"Det finns fortfarande konservativa krafter kvar, de som har en annan ämbetssyn och som tycker att det är männen som ska vara präster. När jag möter en sådan person, och när jag känner av det i maggropen, blir jag ännu mer ödmjuk och kärleksfull till de innan mig. Då kan jag förstå en liten del av hur de hade det."

Bloggardag noterar att det inte är någon debatt som pågått, inget meningsutbyte. Magdalena reagerar instinktivt inför dem som har en annan ämbetssyn, som en vit sydatstabo reagerar inför anblicken av en n*g*r. Bloggardag finner båda beteendena sjuka. Men så här blir det i sönderfallet, det som inte intellektuellt gjorts reda för. Stämningar återstår, inte reflektion. I sydstaterna, i Lessebo och antagligen mångenstädes i det svenska kyrkosystemet. Så vad är det Magdalena känner av i maggropen och känner hon så när hon i Lessebo ser muslimer, som inte tror på Jesus, eller på de sekularioserade sominte heller tror på Jesus och inte går i kyrkan i Lessebo? Går hon runt i samhället med konstant oro i magen? Det är inte utan att man skulle vilja få större klarhet i magproblematiken. Modéus II ber nog inte Magdalena komma in och berätta. Han brukar inte reagera så när en kv*nnl*g pr*st beslutar sig för att sluta, om man så säger.

"Jag förstår inte vilken värld de skulle komma ifrån" är den informationsbärande repliken när beslutet 1958 spontant firas. Hon är inte ensam. De flesta förstår inte. De har inte läst boken En annan Kyrka och har nog inte ens fattat, att boken, som inte uppmärksammats publikt särskilt mycket, håller på att sälja slut. Det gäller tydligen att skynda sig.

Bloggardag har dock fått boken. Men han läser just nu en annan värdefull bok. Dags systrar skriver Dag-bok. Luftfuktigheten ökar. Det är då för rörande med omsorg. Och det finns systrar som vet vad de skriver om. Vilken värld kommer sådana kvinnor från. Min värld?

TILLÄGG
Om någon inte vill nyttja biblioteksväsendet eller vänta så finns Det lustiga året också på Kyrklig Samlings webbsida.

fredag 28 september 2018

Produktivitet

Tanken slog mig, men jag slog inte tillbaka. Hur står det till med den faktiska produktionen i det kyrkliga? Det kostar en massa pengar och många sysselsätts i lokaler, som medieförs (bättre ord än "torgförs") så att alla kan visualisera det annalkande eländet.

Modéus II talade med lokalredaktören i Mönsterås och menade, att Svenska kyrkan om 30 år har färre anställda och fler frivilliga. 30 år? Vad sysslar dessa frivilliga med då? Och hur har de rekryterats? Bloggardag uppfattar sig själv höra till de yngre bland gudstjänstfirarna och om 30 år fyller han hundra. Då bortser Bloggardag från insikter om att klimatkatastrofen, den vi bevittnar med egna ögon, måste åtgärdas av den svenska riksdagen inom denna mandatperiod (4 år) annars är loppet kört för mänskligheten. Eller ska man bortse från detta? Modéus II kanske inte har varsnat allvaret?

Någonstans här bränner frågorna om produktivitet. Vad kommer ut av all kyrklig ävlan och tävlan? Gudstjänststatistiken visar negativa tal. Omorganisationerna kan inte dölja vad allt detta egentligen handlar om: minskade marknadsandelar och sviktande intresse från kundkretsen. Med den flyktighet som kännetecknar själslivet (till skillnad från andelivet) har den svenska folksjälen förändrat sig eller förändrats av ideologiska normsändare. Och ideologi är det falska medvetande som bestäms av sin samtid och intressena i den. Ska Svenska kyrkan dekonstruera sig själv för att motsvara denna kundkretsens flyktighet? Det är uppenbart att "the old time religion" inte riktigt säljer. Den produceras kanske inte längre ens en gång?

Så vad med den stora organisationen? Den omorganiserar och söker samarbetspartners. Den söker sin relevans. Det är en sak.  Men i en vanlig församling? Hur är det egentligen när vi inte kan upprätthålla 1970-talets innovationer, barntimmar, föräldragrupper (som var arena för hemmafruar, sådana fanns fortfarande).Arbetsformerna finns kvar men antalet barn kan räknas på ena handens fingar och dessa sysselsätter en gång i veckan två vuxna. Mammor och ppapor kommer med sina barn, men knappast efter 3 års ålder. Prästerna fick tid över när folkbokföringen försvann. Så vad läggs arbetstiden på? Måmga häftiga studiecirklar? Nja, sedd utifrån ter sig församlingsverkligheten som ett sammanträdenas eldorado och personalsamlingarna fylls med innehåll. Därtill finns det rejäla fikapauser. Och ställs dessa basfakta i reltion till produktiviteten ter sig bilden, som det heter "problematisk". Föga produceras och många av de anställda har därtill inte en aning om vad firman tillverkar.

Lägg därtill lokala styrelser som kan ha många pigga men ofokuserade idéer på tillverkningen där det väsentliga är att det alltid är några andra som ska utföra idéerna. Mycken tro ska till för att tro att i allt detta just framtid skapas. Självklart håller Nonsenskyrkan bara så länge det finns pengar, med drar Mammon sina färde, återstår bara det som har med Gud att göra. Är detta något förskräckande? Ja, för det var inte detta misslyckande Frälsaren och de muntra martyrerna dog för, deras ärende var viktigare ochskulle förvaltats mer medvetet. Fast svaret är samtidigt ett bleklagt ”nej”. Gud är Gud också om alla organisationsplaner, minnesanteckningar och aktiviter läggs öde. Det finns lägen när de meningslösheter som produceras avslöjas just som meningslösheter, ersätts av det meningsfulla och därför lockar. Till dess tror Bloggardag att vi borde föra samtal både om den faktiska produktiviteten, om hela den kyrkliga produktionsprocessen och självfallet också om produkten. Vi har en struktur där religion produceras med en också en i religiösa sammanhang uppseendeväckande brist på entusiasm för arbete och där en känsla av meningslöshet ligger som ett raster över hela alltet. Klart att detta inte håller.

Borde Bloggardag funderat över annat under den miljövänliga resan till Göteborg? Skulle han inte reflekterat över gårdagens varjehanda? Dagen slöt med den chockerande insikten att många systrar åstadkommit festskriften Dags systrar skriver Dag-bok. En sådan bok ska förstås inte snabbläsas, men snabbläst blev den i nattens timmar. Gaudete är förlaget. Boken är i hög grad läsvärd för det är mer reflektioner på viktiga teman och insikter än devota hyllningar till omslagspojken. Det hela är. Som moster Astrid skulle ha sagt ”mycket rörligt!”

Systrarna la ockå ut spår för en bildningsresa genom bok- och musiktips. Kommer ännu ea dag på Bokmässan till detta. Väskan hem kan bli tung men bättre börda kan ingen bära än mycket kvinnovett, som man vet.






torsdag 27 september 2018

Extra! 60 år idag för vad? Extra!

Det finns sådana som firar denna dag för det är 60 år sedan just denna dag som kyrkomötet nästan sa ja till riksdagsbeslutet om kv*nnl*g* pr*st*r. ”Så mycket det betytt!!” heter det. Eliten förnekar sig inte och de kloka utbrister i ett ”pyttsan!!!” Samfällt!

Profetisk diakoni

När kritiken mot politiseringen började höras, kallades diakoni ogärna "politisk diakoni" men gärna "profetisk diakoni". Om det var någon egentlig skillnad mellan de olika diakonala hållningarna kan ifrågasättas. Det vill säga –  var den profetiska egentligen profetsik eller var den bara politisk som vanligt?

Den politiska diakonin säger vad alla andra säger i den tid som är, den fungerar som (omsorgsstyrd) ideologi. Kyrkan är glad åt att få samverka, när den vanliga omsorgen går på kryckor. Relevansen ni vet!
Den profetiska diakonin däremot skär upp resonemangen och drar gränsen mellan sanning och lögn. Det är en betydligt farligare syssla. Få ägnar sig åt den. Må vara att de första diakonissor vi hör talas om torteras under Plinius tid, men traktan efter detta personliga öde är inte så utbredd längre.

Nu är inte diakoni bara en syssla för diakoner utan för Kyrkan och församlingarna. Det profetiska ansvaret har alla. Det är ett ansvar att se till att vi inte blåser med tidsandan och i tidens längd blir blåsta av denna Zeitgeist. Missgreppen härvidlag är otaliga Kyrkans historia igenom. Det är lätt att satsa på fel häst, kanske en med eldrött, blåsvart eller svavelgult harnesk? I alla tider behövs de heligas uthållighet och tro, det är ett som är säkert.

Nu var det tiggarna från Bulgarien, dvs ligan som ägnade sig åt människohandel. Det satt bulgarer också utanför ICA Grytan i Moheda. Ligaledarna höll till på Diakonicentrum i Växjö, som åklagaren i den pågående rättegången beskriver som ett vuxendags. Ett antal tiggare, men kanske inte alla, fick övernatta där. Ni anar komplikationen. Svenska kyrkan understödde den brottlsliga verksamheten.

I och för sig kunde ju Thomas Pettersson uppfattas som ansvarig för detta, han var ju domprost i Växjö och högsta höns. Pastoralchefen, vad nu detta är, "herdeboss?", Åsa Ingvert tycker självklart att det här är förfärligt. Hon har sett "en viss hierarki" och uppfattat att folk "växlat" men inte sett några penningtransaktioner. Några har kört bilarna också, pekat och organiserat. Det har Åsa också sett. Men "det finns ingen rimlighet i att vi skulle ha genomskådat en kriminell verksamhet".  Men naiva har vi inte varit, meddelar pastoralchefen. "Jag säger att kyrkans signum är att se medmänniskan, det är godhet." Åsa Ingvert har talat. Gick ni på det? Bloggardag inte. Hon fick en fråga om de ändå polisanmält att de förstått att tiggarna inte fick behålla alla sina pengar och alltså att något skumt kunnat misstänkas, men på den frågan vill Ingvert inte ge något svar till Smålandsnytt. Det kan man kanske förstå. Diakonicentrums goda namn och rykte släpas nu i den småländska smutsen.

Vad saknades i sammanhanget? Det profetiska, den riskabla sysslan att skära upp sammanhang och se bortom sin egen godhet.

Bloggardag talade med sin rätta nära vän i Varberg och fick veta at polisen inte tillåter Nya Tider att ha sin alternativa boktillställning på Heden. Har den profetiska diakonin något att säga om detta, om det svenska valet och om hur valresultatet hanteras i postdemokratisk ordning? Ska vi lita på Rottingmajorens klokskap nu om vi aldrig gjort det tidigare eller ska vi fundera över hur det kommer sig att så få personer menar sig förvalta så mångas röstande? Och vad säger den profetiska demokratin om 1.1 miljoner som röstat men röstat "fel"? De ska därmed inte vara med ombord. Ska de som bor i Kalmar vara glada över den nya konstellation som ställer SD och KD åt sidan när C och L sluter sig till S? Eller ska vi fundera över postdemokratins villkor och över vad som händer om de som röstat SD ser sig lurade av en elit? Är det bättre med en höger som stängs ute än med en höger som stänger ute? Varför ser vi inte värderingsfrågor analyserade om det är värderingar konflikten gäller? Ska vi tala människosyn?

Om detta kan förstås Antje ingenting säga av det enkla skälet att hon inte kan begripa fenomenet. Eliten ser populasen och populismen. Vi andra, några erfarna församlingspräster som suttit hemma hos "vanligt folk" t ex, kan förstå och resonera förnuftigt. Antje kvalar inte in i den klassen. Men konferera och agera kan hon. Det kan bara bli fel, om inte på kort så på längre sikt. Folklig är hon i den meningen att det budskap som snickrades ihop i Rom nu finns på svenska och gillas av Aftonbladets Anders Lindberg.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/uttalande-fran-konferens-om-framlingsfientlighet-rasism-och-populistisk-nationalism

Modéus II var ute i provinsen och prisade Mönsterås pastorat. Det var tydligen välskött. Han mötte rektorer också under någon timme och fick väl hela bilden klar för sig. Nu finns det andra som för fortlöpande samtal t ex med en rektor och vet förstås oändligt mycket mer om rektors vardag är en biskop, som dyker upp (eller ner). Men Modéus II kan förstås ståta med att han haft överläggningar med rektorer och det ska alla gå på. Niklas Adells visdom ska bevaras. Kyrkan i skolan går elevingången! Det är ett radikalt besked så det förslår. Det är på så vis den profetiska diakonin fungerar, unga kristna skär upp snittet mellan sanning och lögn. För detta behövs egentligen inte Antje och inte Modéus II heller.

I dag ska Bloggardag fraktas miljövänligt till Göteborg. Kanske de finkristna talar stort om den profetiska diakonin? Antje är där, Wejryd, Hammar och allt fint som tänkas kan. Det Trovärdiga och Sannfärdiga Vittnet också? Och dagen började med en rejäl Torsdagsdepression, förstås. Var det 30 lediga prästtjänster bland annonserna? Och besked att många kyrkor ska avyttrats och många har avyttrats. Ubbhults gamla kapell hörde till dem. Men det brann ju så ofelbar var inte listan. Deprimerande.




onsdag 26 september 2018

Vet att han finns

Det gamla svaret håller alltid. En kristen tror inte på Djävulen, men vet att han finns. Lögnen är själva hans väsende. Och naturligtvis brådskan och upphetsningen. Han vet att hans tid är kort och det gäller att passa på. Han vet också att skaffa sig goda medarbetare, det vill säga folk som är tillräckligt klent begåvade för att inte se sammanhanget utan med liv och lust ge sig in i arbetet att sprida död och den olust som följer därav.

Djävulen är dum men listig. Han kunde inte se ens tre dagar framåt, som ni vet. Varianterna för bedrägeri är inte så många och egentligen alls inte varierade, pengar, makt och sex är favoritområden för det bedrägliga. Men som syster Kerstin fick lära sig som diakonisselev: "Går Djävulen ett varv runt Uppsala, går han sju varv runt Samariterhemmet." Ointelligent på det viset är han inte. Han kunde varsna fienden och försöka agera därefter.

Bloggardag tror inte att antagandet är djärvt, att detta är den fientliga kraft som den Romersk-Katolska Kyrkan ansätts av. Frasse försöker hantera situationen genom tystnad utåt och, möjligtvis men ifrågasatt, hårda tag inåt. Det räcker inte för det troende folket. Och då triumferar den där andre fursten. Några tänker att detta är tecknet på att de yttersta tiderna nu är nära. Då är Frasse den där påven som de fromma talar om alltsedan Fatima. Bloggardag får problem med de fromma kardinalerna, de som är heligt uppbragta. De blir uppenbart alltmer kritiska mot Frasse. För oss som står samman med augustinermunken behöver inte förvåning vara vår första reaktion utan snarare igenkännande och inkännande.

Bokmässan drar igång och den klerikala eliten ska vara på plats och träda fram som betydelsefulla teologer, sådana som alla så länge längtat efter. Nu får folk höra på dem. Och se! Se människan?

Läser ni Mölndals-Posten? Inte Bloggardag heller och artikeln är stängd, men reaktionerna på Facebook gick att studera. Ni får själva leta upp Mölndals-Postens facebook-sida om ni vill se. Den nye kyrkoherden trivs i sin stad men tänker inte viga samkönade par. "Bedrövligt" var ett omdöme. "Fräscht med en homofob som ansikte utåt för Svenska kyrkan i Mölndal". Och slutsatsen: "Han borde korsfästas." Det sedvanliga tidsargumentet kom också. "Skojar han eller, va fan 2018 liksom och detta är den man anställer." Bloggardag uppskattar särskilt det infogade "va fan". Som Bo Giertz sa: "Varje svordom på rätt ställe."

Vad saken gäller fick man också veta: "unkna åsikter om att vissa människor inte är värda att älska varandra". Religion uppfattades också vara till för "att föra in människor i ett ojämlikt, hierarkiskt system". Kommunikatören för Svenska kyrkan i Mölndal svarade att saken inte handlar om homofobi utan om bibelsyn med tack till kommunikatören för påminnelsen att någon som tänkt på saken kommit på att det var tid att lämna Svenska kyrkan.

När det bli så här monumentalt dumt kanske en kyrkokristen helt sakligt och teologiskt ska konstatera att det blev djävligt dumt? Men kanske än mer fundera över hur mycket som raskt bytt skepnad /ett annat trick när det gäller det demoniska/. Nu står striden här. Kyrkoherde Sjögren valde den inte. Han bara sa hur han tänkte. Han tänkte som Svenska kyrkan tänkte tills helt nyligen, dvs när just välsignelse av partnerskap och partnerskapsingående var sättet att slippa viga "samkönat". Förr gällde upprördheten ämbetsfrågan, nu frågan om homosexualiteten. Tänk om båda frågorna är lika eländiga, fel ställda, fel besvarade, fel hanterade?

Nu vandrar biskopar i Prideparader och detta uppskattas av somliga och bemöts med tystnad av andra. Det antyddes att en svans följde biskopen. Nå, svans och svans. Domen för pedofili och barnporrbrott handlade inte om svans så mycket som om en person som paraderade tillsammans med biskopen. Det är en omständighet vi inte talar mycket om. Begripligt naturligtvis. Men kanske inte så klokt. Och då är det inte stackarna som dömts som skulle fokuseras så mycket som biskoparna förstås.

Bloggardag antar att ni inte gitte kolla vad Dag Sandahl sa i kyrkomötesdebatten och som Antje tog upp.
https://www.svenskakyrkan.se/1736446
Hon ljög till sammanhanget och struntade i frågorna med hela den grobianartade sofistik som bara en akademabel tyska är mäktig. Fick Bloggardag med hela spektrat nu?
Det där med "grobianartad sofistik" kommer från Bengt Lidforss, som använde begreppet om biskop Gottfrid Billing, vill Bloggardag minnas. Nu borde till och med Det Trovärdiga och Sannfärdiga Vittnet få problem om hon bryr sig om att läsa. Om inte borde ni andra, som idogt ställt upp för henne, se att ni har problem med fulcitatösen. Där satt den! Ska ni hetsa upp er, får ni läsa själva. Bloggardag tackar synnerligast kommentatorn som påminde.

Bloggardag stiger fram på Bokmässan som verkshelgon.
Han avser inte att ägna sig åt de kristliga. Han är mer för hedningarna, de som icke hava lagen, men som har så mycket annat som kan glädja. Och så steppar Bloggardag fram i Vasa församlingshem i morgon kväll (DV) och vittnar bland bålen och svärden om Gud. Det blir något för barnen i himlen att få.

Många kyrkoanställda lär vara på plats på Bokmässan. Går de på betald arbetstid? Betalar arbetsköparen för resa, boende, traktamente? Eller har det tagits ut ledighet? Klart att de kyrkoanställda kan få ihop en rejäl arbetsinsats om bokmässodeltagande räknas, jag menar resa, program, rundvandring och umgängelse. Men blir det så mycket gjort? Vem blir gladast av detta? Ska vi fråga församlingsborna?


tisdag 25 september 2018

Demokratisk fortsättningsskola i Källa och annorstädes

I någon typ av omröstning har Källa blivit Årets Ölandsby och ska, när Skördefesten invigs, få stoltsera. På avstånd blir också Bloggardag stolt. De flesta har inte fattat att landskapet Öland inte bara är ett landskap med två kommuner, 34 socknar samt därtill byar. Hur många byar talar vi om då? Bara i Källa finns sju. I flera socknar tävlar byarna  mot varandra vid utmaningar i bygdegårdarna. Det kan också pågå en icke-officiell kyrklig tvekamp mellan församlingar, där man noga räknar ut att det blir en rättvis gudstjänstfördelning. Detta kan visa sig mer principiellt än praktiskt viktigt för gudstjänstintresset som styr på fördelning behöver inte betyda, att man själv ska dela den s k gudstjänstgemenskapen. Det hela är viktigt ändå.

Hur demokratiskt var detta val till Årets Ölandsby? Det var på oklara mandat utnämnda företrädare för folket på Öland som röstade.Även om de inte var för detta ändamål demokratiskt framröstade består gruppen i stort av ölänninga,r som folk av olika skäl gillar. Felix t ex, fast hon från början är från Kalmar och har ett förflutet i Kyrkans Ungdom Norrliden. Hon sitter i stiftsfullmäktige. Och så beslutar hon alltså om Årets Ölandsby ihop med några andra utan mandat men med lite förtroende i alla fall. Så kan det vara om beslutet accepteras. Annars blir det löjligt och andra löst sammansatta grupper kan rösta fram alternativa Ölandsbyar.

Källa har en särprägel, som jag hoppas i någon utsträckning bevaras. Risken är att hållningen blir exklusiv, medvetenheten om sockengränsen är betydande. Men det finns också en påfallande vänlighet hos folket i Källa. De enda två som brytt sig om att komma och kolla hur (eller om?) Bloggardag lever, är faktiskt just från Källa. Bygdegården finns men församlingshemmet, den gamla skolan, såldes billigt till Hembygdsföreningen. Församlingshemmet i Persnäs är nyligen sålt. Landsbygden centraliseras. Vem fattar sådana demokratiska beslut? Kanske inte folket.

Därmed är vi på temat för denna demokratiska fortsättningsskola. Alla beslut fattas inte av dem som röstar. Somliga beslut fattar sig själva, när ingen varit inne och styrt i processerna. Det är ett problem som får anstå här, men faktiskt ett problem. Somliga beslut fattas av folket i val. Vad som händer när rösten lämnats och räknats och vi har ett valresultat heter detta som bäst parlamentarism. Som sämst heter det postdemokrati.

Om parlamentarismen missköts blir det läge för mer handfasta regeringar, så med Mussolini i Rom och så med Hitler i Berlin med begränsad demokrati eftersom det är bäst så. Eliten kan inte alltid lita på folket. Ska det parlamentariska systemet fås att fungera måste det byggas på och bygga förtroende. Skapar parlamentet sig en uppretad minoritet vet ingen riktigt vad som riskeras. Men det brukar stå klart rätt snart. Det handlar naturligtvis om en grundbult för demokratin: integration. Inte minst integration av de i demokratisk ordning inröstade. Vilket är alternativet?

Bloggardag beskylldes i en kommentar för att gå SD:s ärenden. Gärna det – om detta är innebörden i att hävda en proportionalitetsprincip och inte se detta på det vanvettiga sättet som att man "släpper fram" någon. Väljarna har sagt sitt. När då krafter som vi ogillar får plats i parlamentet återstår att föra ideologiska strider, i det här fallet mot högernationalister. Det verkar som om svenska politiker inte kan ta den idédebatten. Det förvånar inte. Professor Tingsten förespådde ideologiernas död. Han hade fel, men rätt i den meningen att många politruker kan den politiska beslutsapparaten och det parlamentariska system som gynnar dem men kan inte föra ideologiska resonemang och se idéhistoriska sammanhang. En majoritet av riksdagsledamöterna har klättrat sig dit och är duktiga på att fatta beslut på kommando. Räcker det?

Det räcker uppenbarligen inte för att inför valmanskåren avslöja vad som sker i det som synes ske. Att Björn Söder var ute efter något med sitt inlägg om svenskhet hade varit värt ett samtal, men i stället för samtal _ eller ideologiska uppgörelser – markeras mot Söder. Sådant imponerar inte på en intellektuell som Bloggardag. Imponeras ni? Blev Bloggardag därmed brunsmetad och i så fall varför?

Bloggardag kan oroas över hanteringen av SD. Finns det en risk att den utomparlamentariska högern nu stimuleras att dra slutsatsen att den parlamentariska vägen är en avväg? Så har skett tidigare. Ingen vet heller om valmanskåren retas upp av den sortens åtgärder, som skulle kunna komma att uppfattas som orättvisa. Det gör kanske i praktiken inte så mycket – annat än om ekonomin blir ansträngd och folket missnöjt. Då kan SD framträda som den egentliga oppositionen. Kan vi veta att folket aldrig blir missnöjt?

Att eliten träder fram och rasiststämplar när folk ställer vettiga frågor om massinvandring, hör till. Antje åkte på ännu en stor konferens om detta. Om hon kom fram till någon klokskap är mer oklart. Vi ska få prata också om detta i kyrkorna, men det är viktigt att rädslor inte späs på och leder till irrationella handlingar, sa hon. Tror Antje att folk trots allt är lite korkade?

Bloggardag intar tills vidare den positionen att Antje inte riktigt har känsla för de folkliga stämningarna. Hur skulle hon kunna ha det? Det är på andra ställen och med andra samtalspartner än konferenser i Berlin och Rom mot det som eliten kallar "populismen" som den svenska samtiden blir begriplig. Grundbulten i en demokrati är detta undersökande samtal. Här har en församlingspräst mera kunskap än biskopar och en ärkebiskop. Också påven (är han en jeuitisk peronist?) får ju nöja sig med fromma plattityder när han ska tala i ämnet.

Rasistkortet spelas gärna. Henrik Arnstad ser rasism som en enda sammanhållen ideologi men med många, varierande och ibland motsägelsefulla metoder för rasifiering. Det grundläggande draget är exkludering och att rasismen är antidemokratisk. (Arnstad, Hatade demokrati, Norstedts, Stockholm 2018, s 194-195). Definitionen kunde egentligen förenklas för den innebär att "rasism" är allt det/alla dem vi inte tycker om och särskilt mycket med "ras" har begreppet inte längre att skaffa. Grundkategorin är ett "vi" och ett "dom". Då förstår vi att det också t ex i Antjeborg är gott om rasister. Bloggardag tänker att analyserna behöver förfinas. Arnstad argumenterar för demokrati. Han kommer fram till en fråga (aa s 300) som han kursiverar: Vore det inte bättre om vi människor försökte vara lite hyggliga mot varandra? Arnstad ser själv slutsatsen som "närmast patetisk". Måste diskussionen om demokratin verkligen sluta i patetik?

I en kommentar  fick vi veta att Caroline Krook lyssnat till ett samtal. Vad som inte återgavs var hennes kommentar vid tillfället. Den gavs inte till Bengt Olof Dike. Carro talade och sade till "Den Andre" sålunda: "Bra!"
Med tanke på hur svårt det är ett få ett erkännande av Carro var detta minst sagt vidunderligt. Hör temat också till demokratiskolan?

måndag 24 september 2018

Folkskolans demokratilektion och en omprövning

Kamrat Sjöstedt gjorde klart att 83% inte röstat på SD. Har 17% röstat SD är matematiken inte särskilt överraskande. Och slutsatsen? Kamrat Stalin och kamrat Ulbricht liksom kamrat Honecker kunde vara nöjda för 17% är inte så mycket att bry sig om för den som omfattar det demokratiideal som är majoritetsdiktaturens. För folkskollärare Nils Rubin var dock detta en styggelse och han präglade in denna demokratiska uppfattning i sina elever. I en demokrati av det slag vi hållit oss med i vårt land, är kamrat Sjöstedts argument orimligt och meningslöst. I denna typ av demokrati ska nämligen alla beredas plats efter sin röststyrka. Medborgarvalet får inte göras om intet. I den demokrati som är proletariatets diktatur eller majoritetsdiktatur är detta högst irrelevant. Men då talar vi inte om demokrati. Statsmannen Göran Persson var väl inne på temat när han sa, att det viktiga efter en omröstning är att slå vakt om minoriteten. Så tänker demokrater.

När det handlar om politik behöver vi studera partiprogrammen men också, jag tror Den Lea har en viktig poäng, kolla vad partiföreträdare har för sig. Snacka går ju, men om ett parti inrymmer rena galningar är det inte ett attraktivt parti. Detta var styrkan i det politiska system som föregick postdemokratin, det där partierna var folkrörelseburna. Då gick det att skilja ut galningarna rätt effektivt. Finns det i vår tid några partier som är befriat från sådana personer som själva tagit sig fram till karriärer? Sannolikt inte. Det blir som det blir och det är som det är. Det ger utrymme för ett icke obetydligt mått av omdömeslöshet i det politiska livet. Omdömeslöshet kan drabba vem som helst, inte minst när det handlar om förmåner men också när vi talar om den hybris som hör samman med maktutövning. Makt gör något med självbilden.

Naturligtvis har de som talar om vikten att tala klokt om svenskheten rätt, men det är nog fortfarande inte så lätt för Björn Söder. Vi har ju inte riktigt behövt begrepp som kvalificerar svenskhet, dvs tar upp etnicitet till skillnad från medborgarskap. Det tycks inte heller ha varit så viktigt under stormaktstiden med en krigsmaskin befolkad av utländska legoknektar mm. Då kan man säga att den som talar är skyldig att göra sig förstådd. Så kan det vara, men detta är inte alltid skyldigheten. Man kan också vara skyldig att redovisa komplikationer som ingen tänkt på, rådda resonemangen alltså. Än viktigare är förstås att åhörare också har ett ansvar att se till att de hört och förstått rätt. Vi talar om ett reciprokt förhållande mellan talare och åhörare. Eller om ni vill: anständighet i skolastisk mening vid medeltida universitet.

Bloggardag hamnade i funderingar om demokratins villkor inte på grund av rikspolitiken utan därför att han plockat fram dagboksanteckningar från de allmänna kyrkomötena 1979 och 1982 samt motsvarande anteckningar från det så kallade kyrkomötet under perioden 1983 till 2000 (första sessionen, sedan la skribenten av att skriva). I sammanhanget var det nödvändigt att hålla ihop eftersom den dåvarande kyrkostyrelsen var en samlingsregering. Då ville det till att få alla på banan – givet att det inte gick att undvika. Arbetsmetoden var att övertyga varandra med goda argument. När de partipolitiskt obundna faktiskt hade röstkapacitet i mötet var samtalen än mer nödvändiga men de fördes demokratiskt. Nå, den partipolitiskt obundne försökte gruppledarna bli av med och sedan markera mot när han skulle bli ersättare i styrelsen. Den historien borde med alla intressanta detaljer återges någon gång. Ett gäng kv*nnl*g* pr*st*r löpte runt(är ordet "amok"?) för att hetsa gruppledare. Det gick så där. Efter en mandatperiod blev ersättaren ordinarie och hamnade i arbetsutskottet och en del annat. Då uppstod konstigt nog ingen debatt. Annars var poängen att det fanns principer man kunde följa och då fick det vara som det var, dvs "gilla läget också om du ogillar det!"

Det fortsatta pärmläsandet blottställer en kyrklig interiör, den där ett sägs internt och något annat sägs utåt alternativt att tystnaden blir vinnande strategi utåt också om erkännanden getts inåt. Händerna mot himlen? Inte ens "Händerna upp i luften Vi ska bli fulla, livet är meningslöst. Vem bryr sig?" om man ska knyta an till Petra Marklunds sång Händerna mot himlen.
https://www.youtube.com/watch?v=f4fB9EXpMTI
Vad då med händerna?

Händerna upp i luften för att med fingret känna vart vinden blåser är konceptet. Det är inte bara roligt att läsa dagboksanteckningarna, men läsningen ger insikter som många vill ska dribblas bort. Anteckningarna fyllde nog samma funktion som Erlanders dagböcker, höll en del av verkligheten på avstånd. I anteckningarna möter notiser om hur det kyrkopolitiska tröttar ut, förtar livsmod och mycket annat. Där är också insikterna om genuint elaka personer och om utrensningarna i centerpartiet. I politiken kan vänner snart förvandlas till fiender, som ni vet. Så också i kyrkopolitiken. Vem i hela världen kan man lita på?

Det för över till Falska Sandlund. Indignationen bland kommentatorerna gäller epitetet, inte själva hennes falskhet – den med fulcitat och löftesbrott. Nu får vi veta: Falska Sandlund har uppenbarligen gjort Svenska kyrkan stora tjänster, inte minst Frimodig kyrkas,  och hon sitter i sådana där program där journalister intervjuar journalister. Sådant är alltid uppskattat, inser Bloggardag. Ekonomi kan hon också, hävdas det. Då ska kanske Falska Sandlund inte kallas "Falska Sandlund"?

Bloggardag är mer än beredvillig att ompröva. Ska Bloggardag lära av August Strindberg, som i den berömda Strindbergsfejden använde "* * *" för att markera Carl XII:s namn? Det blir kanske alltför fint om därmed avses Falska Sandlund? Det majestätiska kanske inte ska brukas så att risk för missbruk föreligger?

Beslut har fattats! I fortsättningen kommer Falska Sandlund att på denna bloggsida konsekvent att kallas "Det Trovärdiga och Sannfärdiga Vittnet".
Alla nöjda?

söndag 23 september 2018

EFS-aren avslöjad!

Det kan inte hjälpas. Sanningen hann ifatt. Biskopen J A Eklund var inte EFS-are. "Bara nästan". Kyrkohistorikern dr A kunde ge det avslöjande beskedet.

När Eklund var komminister i Åsaka på 1890-talet knöts han till EFS kår av provinsombud. Han antog kallelsen som "en personlig opinionsyttring". (brev till EFS 17 juli 1894). Formuleringen tyder inte på ett större engagemang inom stiftelsen. Eller? Eklund avgick inte förrän 1911. Det betyder att domprosten i Kalmar och biskopen i Karlstad stod kvar som provinsombud. Kan man alltså vara folkkyrklig och EFS-are? Antagligen inte, lyder Bloggardags tentativa svar. EFS hållning är en annan. Det visar sig i detta att rörelsen bygger egna hus, kapell och kyrkor.

Kan man vara EFS-are och högkyrklig? Antagligen. Gunnar Rosendal räknar Rosenius till Kyrkans rätte lärare. Men då talar vi spiritualitet och det där med att göra en personlig opinionsyttring för dem som tar Jesus på allvar är ingen dum hållning.

Något annat skaver. Bloggardag funderar över vad det kan vara. Kanske är det själva den andliga stöddigheten. Den hör med till det frikyrkliga, "vi är de verkligt fromma och ska därför armbåga oss fram till det första duklaget när det är nattvardsgudstjänst i Helga Tref i Uppsala så att det åtminstone blir ett rent duklag". Här ser vi PP Waldenström i andlig helfigur. Det är väl samma hållning när EFS-arna i Kalmar hade lekmannaledd nattvard och byggde kyrka med namn efter troshjälten: Vasakyrkan. Inte vet jag hur väl de ville integreras i det svenskkyrkliga, men vägen för de anställda gick från EFS till anställning i Svenska kyrkan. Bloggardag funderar över detta eftersom han är skolad i misstänksamhetens hermeneutik. Bloggardags bror förklarade fenomenet med att det är urmänskligt att samlas vid lägerelden, där det finns mat och värme.

Hur bevaras alltså en väckelserörelsens spiritualitet som fortsatt ska vara rörelse och inte ett eget systembygge? Frågan kan gälla många i det kristliga. I Kalmar kunde Bloggardag bara uppfatta EFS-arna som en fortsatt skandalon åren igenom. De vårdade mindre sitt arv och byggde istället en frikyrka. Sådant tyckte de om. De kombinerade en väl uttänkt avgränsning med selekterad öppenhet. Det som var, skulle framstå som öppet och de ville ha folk i lokalerna, men deras församlingsprincip var inte i den meningen folkkyrklig som de högkyrkliga tänkte.

Bloggardag kan illustrera. EFS-arna skulle göra en missionskampanj och delade ut flygblad med besked att de skulle gå runt på gatorna i stadsdelen Norrliden och be. Hållningen var inte den där att gå in i sin kammare och be till Fadern som ser i det fördolda precis. Prästen på plats var inte road och det var inte miljöfrågan som stod fram när han tänkte på hur de entusiastiska skulle komma i bilar och sedan vandra. Han skrev ett flygblad på temat: Gott folk, ni vet vilka vi är. Vi bor i stadsdelen. Vi har barn i samma skola. Vi möts i många sammanhang. I Två Systrars kapell ber vi morgon och kväll också för vår stadsdel, vi firar gudstjänst, vi har söndagsskola, barntimmar, studiegrupper, konfirmander, ungdomsarbete och prästen döper, viger och begraver. Man kan tala med prästen, som har absolut tystnadsplikt. Bloggardag fruktar att han räknade upp en del annat som hände i och kring källarkapellet. I korthet var budskapet "ni vet! vi hör ihop" och "jag är er präst och vi är församling i stadsdelen". Bloggardag tror inte att prästen skrev att det var 16 gudstjänster i veckan, men det var det dåförtiden. Flygbladet trycktes och delades ut till samtliga hushåll. EFS-arna kom aldrig till skott efter den betan, men de fick klart för sig att de var välkomna att dagligen be i kapellet och bygga församling på plats. En del av de där vandrarna som kom av sig blev senare prästvigda av Svenska kyrkan. Kanske ska Bloggardags skepsis ses som en personlig opinionsyttring? Att församlingen i stadsdelen Norrliden dessutom läste Rosenius är en muntration i marginalen.

Bortsett från det syndiga behovet att bygga egna Babels torn i det kyrkliga avtecknar sig ett behov av allvar. Vilka viktiga påminnelser för det kristna livet kommer från olika spiritualiteter och vilka begränsningar finns inbyggda i dem? Frasses jesuiter är en sak. Den Ranghögste är präglad av karmeliternas fromhet. Några av oss uppskattar trappisterna och det betyder inte att vi bara läser Merton, om man så säger. Men den upprörde benediktinen minns vi också, han som ropade att "allt ont som sägs om jesuiter är sant!" Å andra sidan har Bloggardag bjudits på kaffe och kakor av en blid jesuitpater. Bloggardag har också umgåtts med en dominikan utan att bli bränd på bål. I den romersk-katolska kyrkan är det lättare att renodla olikheter och likväl hålla samman dem även om det finns beaktansvärda undantag från denna hållning. Svenska kyrkan är annorlunda. Där pågår en bestämd utmönstring utan att folk ska fatta vad som händer men mekanismerna är desamma som får vanligt sekulariserat folk att dra. På något sätt uppfattar de att de inte vill vara ihop med den härskande klassen i Svenska kyrkan. Hur ska problemet hanteras? Kanske genom en rätt evangeliserad kyrklighet, en sådan som inte bygger egna Babels torn.

Det som var "problem" ska nu kallas "utmaningar" har Bloggardag förstått och tröttnar på den politiska nyspråksarbetet. Skulle vi hellre börja tala om kallelser? Det finns spiritualiteter som är oundgängligen nödvändiga för varandra när de står samman, men som blir något annat och faktiskt något som kan undvaras när de renodlas för att vara det enastående.

Detta ska inte uppfattas vara något annat än en personlig opinionsyttring. Bloggardag går dock inte fri från sin undran var den falska Sandlund på Dagen hör hemma. Hon är redaktör på pingstvännernas Dagen, men hör hon också till EFS? Är det en frikyrklig hållning att lova en el-cykel i julklapp och sedan bryta löftet eller är det bara en hållning fri från all kyrklighet? Nå, Bloggardags sorgearbete har gått vidare. Han har nu kommit så långt att han kommit fram till att han inte vill ha någon el-cykel. Han vill inte tänka på el-cykeln, inte tala om den och inte skriva mer om den. Men det vore bra att veta var den falska Sandlund andligen sett hör hemma så att Bloggardag kan undvika det sammanhanget. Detta är naturligtvis endast en personlig opinionsyttring. Inget mer. Bloggardag undrar dock vad JA Eklund sagt om han bedragits på en el-cykel.

I dag är det högmässa i Göteryd. Tillfällighetskyrkoherden celebrerar och predikar. Mot aftonen är det också musikgudstjänst i Pjätteryd.


lördag 22 september 2018

Björn Söder, hatobjektet

Bloggardag besväras av kampanjen mot Björn Söder. Den är illvillig på fel punkt. En sak är att SD:s politik ogillas av andra partier, men nu är SD invalt i Sveriges riksdag och ska väl behandlas därefter, dvs med respekt för det förhållande som ogillas och därför kritik mot de hållningar som ogillas. Det måste betyda att partier. som inte håller med. minutiöst noga tar reda på vad SD har för politik och kritiserar den sönder och samman så att alla kan förstå vad som är rätt och vad som är fel. Det gäller då att komma åt grundläggande ideologiska ställningstaganden och se vilken praktisk politik dessa leder till. Gång på gång behöves också en granskning av hur partiet agerat i riksdagen, förstås. Ibland och kanske inte sällan kräver detta den kristna hållning, som innebär att tyda allt till det bästa. Andra gånger att nita ett resonemang. Men ska det nitas, ska det vara något som den som talat verkligen menar. Vilken är annars poängen?

Björn Söder illustrerar problemet att det inte finns något ord för att vara svensk i en svenne-identitet. Vilken är det? Kolla tavlan "Blir du lönsam lille vän?" så ser ni en klassisk svensk skolsal.
http://sis.modernamuseet.se/sv/view/objects/asitem/artist$0040311/2/primaryMaker-asc;jsessionid=90BCA9DFADC4D2C2EB0CB0BB00915CED?t:state:flow=f6b821df-25de-4025-a48c-6a9cc9e2567a
Där fostrades vi. Där fick vi en del av svenneidentiteten inte bara genom lektioner i historia, geografi, modersmål och kristendomsundervisning eller gymnastik efter Lings tänkande. Hela undervisningsmiljön var inpyrd med svenskhet. Vi formades i en nationell gemenskap till denna nationella gemenskap. "Jag är så glad att jag är svensk!"

Medborgarskap har fler än de med denna identitet. Kring detta funderade Söder. Om han var opedagogisk eller om saken inte riktigt kan redas ut, vet inte Bloggardag. Om det till yttermera visso var Söders avsikt att förklara, att medborgarskapet är en större sak som innefattar andra etniska/kulturella markörer, står det klart att ingen ville samtala om detta.

Blogardag tänker på stormakten Sverige. Kyrkolagen kom på svenska, finska och tyska för det var 1600-tal och Sverige var en stormakt kring Östersjön. Mängder med människor  var undersåtar och kungen av Sverige härskare. Här fanns olika folk och alla var inte svenskar. Om Söder anfört detta exempel kanske folk fattat. Eller inte? Bloggardag kände en kall pust av tveksamhet i nacken nu.

Bloggardags gamla scoutfostran, men kanske också det skolan lärde ut, gör att han ogillar varje form av mobbing. Han vill att ett friskare politiskt liv, men så har han också straffats för politiska brott. Har Sjöstedt det? Det är nerifrån mekanismerna tydligen lättare uppmärksammas. Bloggardag står upp för Söders rätt att bli rätt återgiven och få det han säger kritiserat i sak utan att han ska pådyvlas något han inte sagt och inte menat. Hur tänker ni andra? Tänker ni att eftersom Björn Söder är en sen inkarnation av talmannen Göring så är allt tillåtet eftersom ljugeriet sker i bästa syfte?

När det gäller SD har Bloggardag återkommande irriterats över Stefan Löfvens tal om "en annan människosyn". Skälet är enkelt. SD har inte kunnat naglas fast just på den  punkten. Om någon skulle korsförhöra Julia Kronlid och Stefan Löfven kanske konturerna av en annan människosyn skulle kunna dras upp. Jag är inte helt säker på att Löfven skulle komma från en sådan prövning helt oskadd. Hur reflekterad i en sådan fråga är Löfven, tror ni? Julia Kronlids människosyn har sannolikt formats av bibel och gudstjänst, dvs fortlöpande existentiell reflektion och detta vecka efter vecka. Och politiskt – om en mängd tidigare socialdemokrater plötsligt röstar SD, var har de då anammat en sådan annorlunda människosyn som det talas om?

Det där med rötter i nazismen är sannolikt rätt osant. I varje fall endast sant i samma mening som SAP mönstrade gamla nazister; nazisten Ragnar Eriksson blev Edenman och ecklesiastikminister S, t ex. Ska vi tala antisemitism är det förstås ett par tydliga sossar som stiger fram, Arthur Engberg och Bengt Lidforss. Centern och moderaterna kunde visa upp motsvarande, P-O Sundman och Birger Hagård. Folkpartiet stod fritt (om man inte räknar Birgit Rodhe dit, men hon beklagade sin ungdoms nazi-engagemang) och kommunisterna (om man inte ska nämna Nils Flyg i sammanhanget, men det blir nog lite konstigt). Kristdemokraterna lockade också sådant folk när partiet bildades. Bloggardag säger inget annat än att "rotfruktsresonemanget" är oprecist även om det kan vara politiskt användbart.

Nu kan väl Bloggardag rätt frimodigt skriva om detta för han har mött den högerextrema vreden vänd mot sig. Den något mindre högerextrema vreden också, säger bara Gösta Bohman. Vad var Demokratisk Allians på sin tid? Är några därifrån politisk bas för SD vet vi var gränsen går. Men är de? Hamnar dessa inte i Alternativ för Sverige och Nordiska Motståndsrörelsen? Eller i andra partier... Har vi pejl på vart alliansarna drog?

En gång åkte Bloggardag dit för uppvigling för att han delat ut flygblad med texten "Vägra döda, vägra värnplikt!" Bloggardag tänkte principiellt: Jag gör min värnplikt och lite mer just för att vi ska leva i ett fritt land där fredsdemonstranter ska få säga just detta. När polisen fraktade iväg PAX-folket, tog han alltså upp deras flygblad och fortsatte det arbete de fredliga just hindrats att utföra. "Uppvigling" var tingsrättens dom. Hovrätten friade. Där kunde rätten tänka principiellt. Det finns tillfällen när man måste värna rätten för dem som tänker annorlunda att tänka och tala och möta dem med respekt eller respektlöshet (välj vilket) i sak och med ett regelverk som är gemensamt för alla och fritt från trick och mygel.

Detta är Bloggardags mening och den respekterar han.
Men frågan om en same är svensk blir lite svår. Behövs det etniskt sammansatta Sametinget då eller skulle de vanliga parlamentariska verktygen i Sverige egentligen räcka? Är skåningar och blekingar liksom hallänningar svenskar eller östdanskar? Om vi frågar Björn Söder är de, oavsett vad de kallas, teminstingens en minoritet att integrera. Och fungerar inte integrationen, får de skickas hem.

En fråga återstår. Den borde ställas till Antje. Vad ska en kyrkokristen av svenskkyrklig modell tänka om massinvandring? Finns det ett kristet svar borde vi väl få tillgång till det.  I morgon kanske den frågan i all blygsamhet ska ställas till församlingsprästen efter högmässan? Vilket är detta konkreta svar? Hur ska vi tänka? Måste vi inte omedelbart få ett besked? Och hur tänker EU egentligen?

fredag 21 september 2018

Den skamliga eliten konfererar mot populismen

Antje har varit på en ny världskonferens. Nu var det tre dagar i Rom och ämnet tycks ha varit liknande det som var i Berlin i maj. Det lät anslående när konferensens tema återgavs: Xenophobia, Racism and Populist Nationalism in the Context of Global Migration.

Den som redan från späda år följt det politiska livet ser hur de politiska partierna förändrats: från folkrörelseburna till postdemokratiska apparater. Folket får rösta och sedan ser de sin röst tas om hand av de fingerfärdiga. Bloggardag avser inte själva rösträkningen utan det som kallas "det politiska spelet" därefter. Av kanske oklara skäl finns det somliga som inte gillar postdemokratin. De gillar inte heller det politiska spelet i kyrklig tappning. De känner sig lurade. Eliten kallar dem populister om de inte ska gälla för att vara xenofober eller rasister. De tas inte på allvar men de definieras som ett allvarligt problem och blir konferenstema.

Frasse talade också till konferensen. Bloggardag har i all hast läst hans anförande. Det var en vänlig diskurs, en predikan av rätt gängse slag. När konferensdeltagarna hört Frasse återgick de till att utforma budskapet till oss.

Särskilt minnesvärt är konferensens budskap att media ska satsa på positiva budskap när det handlar om migration (p 7 d) Det beror på att migrationen "contributes positively to both countries of destination and countries of origin" (p 3 d) Naturligtvis är kyrkor "important actors in civil society" (p 12) När eliten vill ha positiva nyheter är det fara å färde. För oss alltså.
https://www.oikoumene.org/en/resources/documents/message-from-the-conference-xenophobia-racism-and-populist-nationalism-in-the-context-of-global-migration-19-september-2018/

Slutsats om populismen? En elit tar hand om det hela och ställer till rätta. Denna elit använder folket som alibi, i eget intresse alltså, för att formulera folkets egentliga och moraliska intresse. Till eliten vill de som kan ansluta sig eller ansluts som ideologiproducenter. Antje till exempel. Nu talar hon mot populismen vid konferens efter konferens, inlägg efter inlägg. "Populism" hanteras just så som "demokrati" hanterades på 1800-talet; som något hotfullt, oönskat och omstörtande. Få tycks göra arbetet att analysera vilka sociala och ekonomiska omständigheter som leder till det de kallar "populism". Det är som om globaliseringen inte fått några konsekvenser, men det har den ju, och folk är inga dumskallar. Populismen är från början ett vänsterprojekt i USA. Den är ett mer demokratiskt projekt än postdemokratin.

Antje kör på med sitt reformerta. "Mänsklighetens överlevnad är i riskzonen i en värld som blir livsfarlig när den saknar hopp." Men världen saknar inte hopp. De flesta hoppas men det är möjligt att de mestadels begränsar sitt hopp till det de kan påverka. Kanske de hoppas på i Antjes ögon för futtiga saker, men hoppas gör de. Bloggardag hoppas nu på att den reformerta teologin körs på kyrkporten. Hopp saknar han sålunda inte. Men han kan vara generös. En ärkebiskop i Svenska kyrkan kanske skulle förnimma att många som går i kyrkan och många präster och andra kyrkoarbetare faktiskt tycker att mycket inte ter sig så hoppfullt. Detta är en verklig och allvarlig arbetsuppgift. Denna arbetsuppgift tar sig Antje inte an. Antje drar ut i världen för att delta i konferenser mot populism.

Antje gillar att tala om rädslan. Andra är rädda. Nu ska de förses med hopp. Det är som i de usla predikningar man hört fast mest för 50 år sedan. Tekniken var att skrämmas och så låta allt efter 25-30 minuter landa i hopp och himmel. Poängen var att åhörarna skulle behandlas som mindre vetande, de var rädda. Så ser Antje saken när vi läser Torsdagsdepressionen. " Rädslan som driver fram rasism och främlingsfientlighet kan och måste mötas med berättelser om gemenskap och dialog."

Berättelsen befriar. Det reformerta förnekar sig inte. Hur vore det att i stället ta folk på allvar? Nej då. Folk är objekt för elitens mödor. "Kultur, bildning och drömmar kan avgifta rasismens mardröm." De som funderar över massinvandringen och dess praktiska konsekvenser är uppenbarligen de kulturellt obildade. Antje vet.

Att vanliga svenskar hör till de minst rasistiska i världen låtsas ingen om. Vår vän herr Omar påpekar ibland hur invandrarkulturer är betydligt mer rasifierade. Han vet nog vad han talar om. Han har rört sig i miljöerna. Antje rör sig i andra miljöer, sådana där man konfererar om "främlingsfientlighet, rasism och populistisk nationalism i världen i dag, bland annat utifrån ett teologiskt och bibliskt perspektiv samt ur ett sociohistoriskt och kulturellt perspektiv."

Vad kom konferensdeltagarna fram till? Här blir Antje direkt skamlig: "Bland mycket annat lyftes modet att tänka, tala och agera fram." Bloggardag noterar återhållet vredgad att detta ska man höra Antje säga, hon som är ärkebiskop i en kyrka där dissidenterna alls inte får tänka, tala och agera. Här införs prästvigningsstopp, yrkesförbud och karriärstopp. Här riggas val och utnämningar. Här delas folk med osviklig säkerhet in i ett "dom" och ett "vi". Här bestäms vilka frågor som är icke-frågor. Och Antje åker utomlands och sjunger med änglarna. Det är bara vedervärdigt. Bloggardag ska ringa etikern doktor F för att efterhöra hans etiska analys av hennes beteende.

Vad ger ni annars för Antjes självkritik? "Självkritiskt behöver vi möta rädsla och fördomar med hopp och sanning." Har ni varit med så länge att ni kan läsa text innantill och fatta? Antje står för hopp och sanning. Riktigt vari det självkritiska betsår går inte att begripa, men rädslan och fördomarna finns hos de andra. Världsbilden är stabil och självbilden är sannerligen världsbild!

Till det här lånar sig Frasse eller luras han. Vad han sa ville konferensdeltagarna höra: "Di fronte al dilagare di nuove forme di xenofobia e di razzismo, anche i leader di tutte le religioni hanno un' importante missioni. De religiösa ska bygga samhället. Berätta detta för de sekulariserade. Då blir de lika skräckslagna som Bloggardag. Nä, förresten. Berätta inte. Inte idag i alla fall. Dåliga besked ska inte lämnas på fredagar.

Som sagt: "Churches are important actors in civil society and political life, and we urge them to participate, in close cooperation with inter-religious and other parts, in political, economic and social affairs..." (konferensbudskapets p 12) Frasses lilla diskurs stämmer väl in på konferensens självbild. Den implementerar Antje piggt i Svenska kyrkan. Vad är det som binder samman jesuiter och reformerta?

Nu kan ni alltså inte hoppfullt se framtiden an. Den interreligiösa praktiken för fred ska befordras. Svenska kyrkan har tagit ett initiativ."Programmet ska utveckla och fördjupa relationerna mellan religiösa samfund och organisationer som arbetar med integration och för människor på flykt i Sverige och Europa." I Antjeborgs eliter vet man att prioritera. Frasse blåser under.

I många församlingar är överlevnadsfrågorna faktiskt andra och man undrar över att Svenska kyrkan inte tycks ta några initiativ. Svaret kan ges. Antje är alltid någon annanstans och gör något viktigare. Det är bara att inse och ogilla läget. I nästa vecka är Antje på bokmässan förstås. Ja, ni vet: Kultur, bildning och drömmar kan avgifta rasimens mardröm. Hon har mycket att stå i. Bokmässan verkar i detta perspektiv vara en angelägen arbetsplats. Almedalen likaså.


torsdag 20 september 2018

Illustrera det löjliga. Wingren, Hammar och Lind frisch vom Fass!

Bloggardag blev pärmbärare. Han beredde sig väg in i en av garderoberna å Lantegendomen för att se vad som kunde dölja sig längst in. Det var inte ointressant. Dagboksanteckningar från kyrkomöten med indiskretioner. Tidningsurklipp av sådant som tedde sig intressant dåförtiden och kanske av intresse också nu.

Bloggardag läste med förtjusning en artikel, som i och för sig låg utanför ämnet i boken En annan Kyrka, men som inte var ointressant för det. Gustaf Wingren anmälde KG Hammars   Är kyrkan för religiös? Mot slutet av Gustaf Wingrens anmälan driver han en definition av begreppet frälsning, som Bloggardag kan bli förtjust i: "Den som är frälst har inte respekt för någonting." Kan man inte uppfatta detta som en apostolisk hållning och vad gäller Gustaf i detta stycke gäller vad prosten Pehr Edwall undslapp sig då och då: "Också en blind kan få korn på en höna."

Lyssna på på Gustaf när han breder ut sig i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 20 april år 1975:

"Efter disputationen flyttade den unge docenten, som heter Karl Gustav Hammar, till Singapore i Sydöstasien. Där har han nu i snart tre år fungerat som professor i snart sagt alla ämnen vid en ekumenisk teologisk fakultet. Snart är han tillbaka ibland oss."

Alla i religionsfenomenologi orienterade inser, att så här hälsar Gustaf en storhet i vardande. "Snart är han tillbaka bland oss."  Det är dessa två, Gustaf och KG,  som i ämbetskonflikten konstruerar den lundensiska linje som får genomslag och utmönstrar högkyrkligheten. Det är två dödgrävare som håller ihop, men riktigt överens är de inte. Gustaf ser att KG:s kyrkokritik leder till ett avståndstagande från den traditionella prästrollen (vilken den nu var, men KG är prästbarn...) Gustaf kommer dock fram till slutsatsen att varje läsare av Hammars bok förr eller senare måste ställa frågan: "Varför skall man alls fira gudstjänst?" Gustaf ser här en svaghet i Hammars framställning: "Kyrkan är för honom problematisk men det världsliga samhället är inte lika problematiskt." Hur kommer sig detta? Och får detta några konsekvenser för fortsättningen? Inte undra på att man undrar...

Gustaf ser att vårt samhälle liksom det romerska är fyllt med avgudar, "livlösa ting som tillbedes utan förnuft." Detta kan man nog få till ett ord om i predikan i Göteryd på söndag. Gustaf vill se frigörelse både i kyrka och värld.

KG:s omskakande bok gavs ut på Håkan Ohlssons förlag i Lund, förlaget "varifrån nästan all omskakande teologi numera kommer". Gustafs böcker gavs ut på – Håkan Ohlssons förlag i Lund. Om inte allt Gustaf skrivit är informationsbärande så är det i vart fakl muntrationsbärande.

Senare tiders barn kanske förvånas över att Gustaf Wingren skrev teologiska artiklar i Sydsvenskan och att Olov Hartman skrev likadana i Aftonbladet. Men det var en annan tid. Gunnar Hillerdal kunde fylla en sida i Smålandsposten med teologi och kyrkoliv, som dåförtiden räknades till kultur. Och ett antal stora tidningar hade specialiserade kyrkoreportrar. Därtill borde den teologiska debatten på tidningarnas insändarsidor analyseras. Några stiger fram som extra intressanta, Smålandsposten bland dem. Vad gör egentligen Linneuniversitetet och FOJO?

Martin Lind bad om ordet i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 5 augusti 1972 och skrev på temat "Kristendom och socialism". Han vill visa hur nära en kristen tro kan komma det socialistiska alternativet. "Och slutmålet, som i socialismen kallas ett klasslöst samhälle, har förbluffande många likheter med bibelns tal om en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor."

Hur är det då med Karl Marx och Jesus? Martin Lind kan ge besked:
"För Jesu budskap röjer Marx den största respekt, men för hans lärjungar som går de rika industriägarnas ärenden, hade han inte mycket till övers. Det måste då innebära att försåvitt kristen tro i dag ger människor mod och inspiration att arbeta för större gemenskap och rättfärdighet i dagens samhälle, då är de första stötestenarna mellan kristendom och marxism borta."

Docenten Johan Sundeen gläder sig över citat som dessa. Men varför skrev Martin Lind i Sydsvenska Dagbladet Snällposten? Lars Halldén har i en insändare om Broderskapsrörelsens familjepolitik tagit upp ideologiska frågor om kristendom och socialism och menat att socialismen medför tvång och ofrihet. Pastor Martin Lind kontrar med att tala om all ofrihet som skett och sker i Jesu namn. Exempel? "korståg, inkvisition, dop under våldshot, rasism med kristet förtecken speciellt i nazismens Tyskland men också i dag i bl a Sydafrika och USA." Till detta kommer att det klart kan visas "att människor blivit både ofria och sjuka av sitt engagemang i kristna församlingar."

Säga vad man vill, men Bloggardag lockas inte särskilt att bli en kristen efter denna apologi. Hur tänkte Lind? Handlar saken mer om psykologi är filosofi och teologi? Det är svårt att veta. Nu slutar Bloggardag för att inte ha sagt för mycket om Hammar, Wingren och Lind. Vill man läsa mer, läser man En annan Kyrka. Ses vi på Bokmässan om en vecka? Och när folk hinkar bag-in-box på torsdagskvällen ska Bloggardag höra Dag Sandahl i Vasa församlingshem.

Hur är det med Torsdagsdepressionen idag då? 19 prästtjänster annonserades det om. Ingen baksida från Växjö stift denna vecka heller. Och så egendomligheter som Bloggardag får smälta innan han vågar skriva att somligt är direkt skamligt. Man får inte förhasta sig när det gäller något så allvarligt som en pigg, käck och munter blogg. Men varför ter sig så mycket kyrkligt som fånigt? Torsdagsdepressionen slår till som vanligt.

onsdag 19 september 2018

Korkade kyrkoherdar

Bloggardag såg bilden på sociala medier och det må väl vara att stiftets kyrkoherdar flinar upp sig ihop med sina kyrkorådsordföranden när de får vara på Östrabo hos Modéus II. Detta om något måste väl vara en glädjande upplevelse. Jag såg en kyrkoherde som lagt av alla sina betänkligheter i den avgörande teologiska frågan om ämbetet och därmed gjort sig en lysande karriär. Han har ljugit sig fram. Bloggardag unnar honom att få flina upp sig hos Modéus II. Bloggardag såg en till av samma slag. Och ännu en. Det besvärar inte. Låt dem vara glada.

Kyrkoherdarna var inte ensamma i sin glädje. Modéus II åstadkom en bildtext:
"Jag är glad och tacksam för dessa medarbetare som tar stort ansvar i Kristi kyrka. Tack för alla goda insatser – ni gör ett fantastiskt arbete!" Här bröt dock Bloggardag samman. Det är klart de inte gör. Alla? Fantastiska? Detta är faktiskt en orimlighet att tänka. Vi lever inte i paradiset. Tänker Modéus II så eller trycker han bara ut sig?
https://www.universal-music.de/max-raabe/videos/kleine-luegen-292279

Bloggardag såg på bilden en kyrkoherde om vilken det visstes (slug passivform!) att han var och är stiftets lataste präst. Bloggardag såg en annan som lyckades köra sitt pastorat i botten. Han såg några i vilkas händer ingen klok människa skulle lägga sin själ. Han såg någon som han klarsynt bedömer som en skojare. Och så såg han den nye domprosten, organiserad kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* in på 1990-talet. Han slår de mer amatörmässiga av samma slag genom sin organisering i det världsvida misogyna motståndet. Ingen säger något.

Bloggardag blir uppbragt inte inför de enfaldiga nunorna men inför Modei II-kommentaren. Om detta är ett fantastiskt arbete är Bloggardag Morfar Ginko. Sett till de siffror som redovisas är deras arbete uselt. Ser inte Modéus II detta, måste man fråga vad han går på. Eller inte.

Det har skönljugits förr i de kyrkliga systemen. En gång ljögs det kraftfullt i Kalmar vid en biskopsvisitation. När den saken avhandlades i tidskriften Kyrkligt Magasin blev1:e stiftsadjunkten i Växjö uppbragt och skrev brev där han i klara verba redovisade sin indignation. (Krönikan återfinns i Dag Sandahl, Dagsedlar, Hägglunds förlag 1998, s 29-31)

 Ja, det var en lust att leva! Men måste det fortsätta så här? Faller kyrkosystem samman ackompanjerade av kyrkoherdar och kyrkorådsordförandes belåtenhet med sakernas tillstånd? För att inte tala om stiftschefens ord om "fantastiskt arbete". Und der der Teufel lacht dazu. Bloggardag inte. Om en militär chef på sin tid spelat detta kort och den stridsdomarerfarne Bloggardag kommit på honom med osant intygande, hade denne chef minst varit föremål för ett samtal med sådana han inte velat tala med.

Är det för övrigt sant att Bloggardag hämtar uppbyggelse i referat om vad korkade kyrkoherdar får ut sig? Det är alldeles sant. I går förnöjdes hans dag av två av det slaget. Här kan han nöja sig med den ene. Vill ni läsa texten i dess helhet så kontakta domkapitlet i Karlstad och begär ut en handling som inkom den 16 augusti detta år, dnr 39-18-39:11.

Nu skriver Bloggardag intet annat än att brevförfattaren är en ärans man. Han lever i den föreställningen att den församling, där han varit kyrkoherde, historiskt har "en fromhetsriktning präglad av EFS och folkkyrklighet i dess bästa bemärkelse men har också omfattat andra fromhetsriktningar." Vilka dessa riktningar är, lämnas vi i villrådighet om. Hur den skvader ser ut som dels bygger på den mottagna nåden (EFS), dels på den erbjudna går idéhistoriskt inte riktigt att reda ut. Biskop JA Eklund var inte EFS-are. Eller var han, i hemlighet på grund av rädsla för judéerna? EFS-arna är inte folkkyrkliga, knappast ens kyrkliga. Kristliga och uppskattade är de – men det är en annan sak.

Den tidigare kyrkoherden menar, att den som kommit efter honom har haft en egen linje "utan samsyn med kyrkorådet". Den tidigare kyrkoherden hade alltså i frågan om eukaristien samsyn med kyrkorådet. Det ter sig närmast som en självanklagelse, men något säger Bloggardag att en sådan är det inte tal om.

Nu vet den korkade kyrkoherden hur han ska smörja och han talar just så. "Min uppfattning efter år som kyrkoherde och fortsatt kontakt med församlingen är att det är ett engagerat och kompetent kyrkoråd som arbetar [för] församlingens bästa för ögonen." Hakparentesen markerar ett av Bloggardag inskjutet ord för den tidigare kyrkoherden har svårt för språket. Djävulens advokat anmäler sig nu till tjänstgöring. Kyrkovalet var 2017 och kyrkoherden hade då flyttat från orten. Vet han vad han talar om när han talar om kyrkorådet och hur vet han då det?

Nu har ny kyrkoherde tillsatts. Turerna kring detta indikerar att någon i kyrkorådet visste att driva sin kandidat och intervjuerna sköttes alls inte efter regelboken, inte heller det formella. Den saken tycks klarlagd för de flesta men inte för den tidigare kyrkoherden. Han har visserligen alls inte varit med i tillsättningsprocessen men skriver: "Det finns inga skäl att ifrågasätta formerna för tillsättningen." Hur vet han det? Jo, "så vitt jag kan bedöma" och då vet vi förstås.

Vad säger den tidigare kyrkoherden, som nu avancerat till tf i sin gamla församling, om önskemål om veckomässor och bibelstudiegrupper? Detta kommer att diskuteras i samband med framtagandet av ny församlingsinstruktion när den nye kyrkoherden tillträder. Önskemålet om dialog mellan församling och domkapitel avfärdas med besked att den "pågår kontinuerligt och förutsätts fortsättningsvis vara en självklarhet."

Bloggardag förvånas kanske inte och skyller på sin fromma moder att han fortfarande häpnar inför klerikal stupiditet, men en välutbildad läkare förmådde inte alltid förhålla sig väl just inför klerikal stupiditet. Hållningen har förts vidare. Goda löner skulle de ha, kyrkoherdarna, men professionellt pastoralt arbete förmådde de inte. Läs kyrkostatistiken. Och så återvänder den tidigare kyrkoherden som hunden återvänder till det hunden levererat och låter detta vara mönster för – framtiden!

Ett ska man säga till gamla kyrkoherdar: "Du kan ha synpunkter men håll käften!" Det kan man säga. "Vill du tala, så tala med din himmelske fader i himmelen som ser i det fördolda. Du har lämnat över stafettpinnen. Får du av din efterträdare frågor ska du svara så gott du kan. För du tycker väl inte att det du lämnade efter dig vid pensioneringen var ett så utomordentligt konstverk att det aldrig kan göras bättre eller ens göras på annat sätt?"

Kyrkoherdar, som gärna talar om folkkyrklighet, kan näpsas på ett enkelt sätt. Det är bara att begära fram deras ämbetsberättelser, som de skrivit själva, och därtill läsa kyrkostatistiken för deras pastorat. Sedan offentliggör man detta eller tar upp det i samtal med kyrkoherden själv. Se gärna till att ha en hjärtstartare i närheten eller i varje fall ett glas kallt vatten. Den gamle högkyrkoätaren kyrkoherde L råkade ut för en närstudie av sina pastorala framgångar. Dessa redovisades i Kyrkligt Magasin. Kyrkoherden förklarade, styrkt av två snapsar på Röda Kvarn på Söder, att han gärna ville ta till våld. När L insåg, att utsikterna till ett rejält krogslagsmål upplivade den som beforskat och redovisat hans pastorala mödor och som nu i folkkyrkligt nit hotades, avhöll sig kyrkoherden visligen. Det är en lust att leva! Man får vara med om så mycket.

Har Bloggardag nu effektivt visat sig ha en basal skepsis kring fagra ord inte minst vid tanke på kyrkoherdar? Visst.
Finns det undantag från den regeln? Visst.
Är undantagen många? Visst inte.






tisdag 18 september 2018

Döda vi inte pratar om

Bloggardag ringde den erfarne minnestecknaren för att fråga. Minnestecknaren hade skrivit om döda präster i ett par decennier så han borde veta. "En under min tid", sa han. Bloggardag mindes den uppskakande händelsen med kyrkoherden som sköt sin fru och sedan sig själv. Han mindes också prästmötet då minnestecknaren talade om den döde prästen utan några anklagelser och ställde in oss alla under Guds förbarmande.

Var det en präst som tog sitt liv under åren 1984-2002 (och han hade flyttat från stiftet) så talar vi på fem år (eller kortare tid?) om tre präster i stiftet. Det vill säga: vi talar inte. Inte med varandra i alla fall. Livet går, som det heter, vidare. De döda omtalas med att de "hastigt avlidit" och tackas för förmågan t ex att göra evangeliet synligt i både ord och handling. Det blir lite konstigt, för präster ska inte ta livet av sig. Det ger ju beskedet att det de förkunnat faktiskt inte höll. Inte när det gällde. Så vi pratar inte så mycket om saken. Vila i frid. Vi går vidare. Bäst så? Hållningen känner ni igen från kyrkoherdar: "Herren vare med er. Själv har jag inte tid!" Och ska det ändå berättas om prästen som hastigt avlidit kan man också läsa att "Kyrkan är en trygg punkt genom hela livet". Ibland blir det alltför makabert till och med för Bloggardag.

Vad kan vi tänka oss har hänt när så mycket förändrats? Bloggardag funderar:

- Förändringen när präster nu jobbar på söndagen medan de tidigare tjänstgjorde, kan vi fundera över. Förändringen från att ha varit kollegor, inte bara i medeltida mening att de läste tideböner tillsammans utan också så att de läst vid samma universitet med samma lärare också om de utgjorde två generationer (Bloggardag kunde dväljas i samma sammanhang som professorerna Aulén, Bring, Lindblom, Nygren och Pleijel samt Kjöllerström för att inte nämna de som var hans lärare).
 Förändringen bort från det kamerala med ordning och reda i folkbokföring, strukturer för arbetet,  till ett mer fritt liv, där det finns resurser men få avnämare och därmed stora möjligheter att förverkliga sig själv. Eller inte.
- Förändringen från kall till lönearbete. Marx var klar över saken för 170 år sedan.
- Förändringen från egenansvar och ensamarbete till arbetsuppgifter i ett arbetslag dör alla ska ha ett ord med i laget och mycken möda går åt att alls få något gjort..
- Förändringen från erkänd teologisk spetskompetens till enskilt tyckande i arbetslag, där alla kan tycka och menar sig ha både rätt och kompetens att göra så i komplicerade teologiska och pastorala frågor..

Bloggardag gitter inte fortsätta sin rapsodiska uppräkning. Men nog finns det grundläggande förändringar som inte stöttar en prästidentitet och frågan, som inte heller ställs, handlar om "the Formation of a Priest". Det kanske inte är så enkelt när religionsvetare ska utmanas att vara teologer och grundfrågorna om vad en präst egentligen är, inte kan ställas (för svaret blir förödande för kyrkosystemet).

En oklar prästidentitet – kan det vara en del av förklaringen när en präst tar sitt liv? Eller är det de vanliga insikterna?

* Det finns ingen plats för mig och jag ser inte ens en meningsfull framtid
Det vi kallar "inlåsningseffekter" hör till scenariot. Människor ser inte utvecklingsmöjligheter, nedstämdheten slår till. Inget är roligt. När Svenska kyrkan konstruerar system som avsiktligt hindrar att människors kompetenser ska blomma, går somligt att förstå. Det aktualiserar frågan om femte budet. Att i ord och handling förklara människor oönskade är brott mot detta bud. Brottet formuleras så: "Du behövs inte." Konstigt att vi inte har väl fungerande utvecklingsprogram för den kyrkliga personalen. Här är knektväsendet överlägset.

* Det blir bättre för de andra utan mig
Den som tar sitt liv har övat sitt tunnelseende, men tänker inte så mycket på att hämnas på världen genom att inte vara med längre. Det blir bättre på så sätt. Det är fel. Det blir värre. Men det budskapet går inte in för självmordet kommuniceras inte öppet och de flesta av oss ser inte mönstret förrän i efterhand.

* Det finns en livsfientlig makt, ett rytande lejon
Det hör till ungkyrkorörelsens glada paroller att tala om kampen. Nutidens förkunnelse är betydligt mer terapeutisk och verktygen för att förstå en värld där kampen mellan Gud och Djävul utkämpas får de flesta inte en vanlig söndagsförmiddag i kyrkan. Det existentiellt onda borde vi tala om och formera oss för att stå den makten emot också som gemenskap.

* Depression är en livsfarlig sjukdom
"Nedstämdhet" är en svårhanterlig åkomma. Det är inte bara att gaska upp sig. Det mer utmanande är att Psaltaren är bönboken som har också dessa insikter med sig. En församling som ber tidebön laddar bedjarna med dessa viktiga insikter. Fokus måste flyttas från det nedstämda egot på fler sätt. Men Psaltaren ska inte försummas. Inte heller församlingen som koinonia, arbetsgemenskap. Vi ber och arbetar tillsammans och drar varandra på så vis.

* Tillståndet i samhället blir ett tillstånd i själen
Det är friskt att bli sjuk i ett sjukt samhälle, men vi rustas inte för livet i all dess mångfald genom att förfalla till vår tids normaliteter, dvs den självupptagenhet som vi förväntas leva i. Bilden är tydlig när människan blir incurvatus in se, inkrökt i sig själv. Blir som en riktig falukorv som ser in i sig själv och ingenting utanför själv.
Bloggardag knycker det utmärkta uttrycket från en augustinermunk och munkar i den traditionen är bra på eländesforskning. Vi lever i ett samhälle och en samtid som kröker in oss i oss själva med många attiraljer som stärker egot. Förstår ni tanken är det inget problem, simma lugnt. Förstår ni inte tanken, se upp då! Församlingen ska vara en gemenskap där vi tvingas ut ur våra begänsningar utan att förlora våra identiteter. Vi är med våra personligheter gåvor till varandra. Hur övar vi den hållningen?

Vad bör göras?
Livet måste ha mening, Viktor Frankls insikt är klokskap. Den gäller alla. Men Bloggardag känner särskilt för präster. De har ju fått ett uppdrag för att vi ska få den frälsande tron, heter det i vår Kyrkas bekännelse. "Tala stort om ämbetet", sa Einar Göth till Växjö stifts präster vid ett prästmöte. Vigningen gör något med den som vigs. Löften har getts och avlagts. Det betyder att en kyrkostruktur som inte på allvar vågar tala om vigning och ämbete utan tänker, att detta är något för högkyrkliga nördar med ett intresse för oväsentligheter, skapar omständigheter som blir livsfarliga.
Utan ämbetsteologi kan ingen och ska ingen vara präst. Det är att ge sig ut på farligheter utan att förstå vari det farliga består. En augustinermunk igen: Mirum est si sacerdos salvetur. Det är ett under om en präst blir frälst. Det måste räknas till det livsbefrämjande att tala om vigning och ämbete även om det gör ont när en "icke-fråga" visar sig vara en avgörande fråga på annat sätt än folk inbillats tro och tänka.

Kollegialiteten hör till. Frälsaren skickar ut lärjungar två och två och det fanns tidigare en kollegial struktur i kontrakten med tillfälle också till studier och samtal (skvaller). Då rymdes kontraktisterna på kaffe i prostgården och prosten bjöd på cigarr. Nu är strukturerna katastrofalt mycket större. Det som var vänskap präster emellan blir mer bekantskap. Och genom gallren ser vi på varann...

Det är något särskilt att vara präst, men det betyder inte att det är särskilt fint att vara präst.  Det är bara nödvändigt att några blir det och insikten ska slå alla att utan prästväckelse blir det inget av något annat heller. En kyrka. som inte på djupet tycker om sina präster och uppmuntrar dem, kanske inte ska bli så överraskad om prästen/lönearbetaren inte orkar längre. Alla andra faktorer lämnade åt sidan. Bloggardag är pigg, käck och munter. Men inte alltid. Inte sällan blir han omskakad.

När Bloggardag lämnat in ska det rätteligen sägas att han var slarvig i bönen. Inte alltid med bönen, men i den. Han bad inte bara för "alla hädansovna kristtrognas själar". Han bad så här:
"Må genom Guds barmhärtighet våra döda vila i frid och må det eviga ljuset lysa för dem."
Jesus får väl sortera sedan.

måndag 17 september 2018

Lögn, dikt och förbannad dikt

Lämnar inte den kristna tron sakinformationer att förhålla sig till? Det tycks så för den oförvillade bibelläsaren av typ söndagsskolgosse. Graven var tom och Han är sannerligen uppstånden och visar sig. Som exempel. Så är det uppenbart inte för alla. De måste själva skapa meningar annars blir det – meningslöst.

Bloggardag läste i Torsdagsdepressionen nr 37. "Omistligt" för diakonen som skrev "Eftertanke" var att känna det hon känner. Nej, nu återgav inte Bloggardag saksammanhanget rätt! Det kändes omistligt. "Att klara av att känna alla mina känslor och klara av att hålla dem i min famn, det tror jag på. Det känns sant och verklighetsnära." Detta är en mening som August Strindberg hade kunnat göra något av. I Svarta fanor till exempel. Vi läser vidare:

"Det viktiga för mig är inte huruvida Lasaros steg ut ur graven eller inte. Det viktiga för mig är att Jesus greps av sitt medlidande. Släppte fram så starka känslor." En häpen allmoge kanske inte riktigt förstår utan undrar om Jesus verkligen uppväckte Lasaros från de döda eller inte. Om inte, vad var alla känslor då värda?

En diakon kan numera väljas in och som ansvarig för Kyrkans lära döma i ett domkapitel. Fattar ni problemet? Eller mer distinkt: Hur känns den insikten?
Bloggardag kan gå vidare och läser dagspress med präst (fast den ligger bakom en betalvägg, så ledsen!)

För Pontus Bäckström var det i Göteborgs-Posten "Tid att söka andra beskrivningar och bilder av Gud". Det låter något. Han blir kanske inte övertydlig, men här är vi inte småsinta. Varför är det tid just den 15 september 2018?  Det tycks bero på att vi bland annat fått en ny kyrkohandbok och att det varit (eller är?) #metoo-rörelse.

Efter #metoo-rörelsen, antyder Bäckström, eftersom "Gud Fader Allsmäktig" kom billigt undan. Tanken på en "Gud" som kommer "billigt undan" är faktiskt inkompatibel med kristen tro efter allt vad vi får veta om frälsningen i det kristna narrativet (vad man kan, tänker Bloggardag förtjust), som verkligen inte är att komma billigt undan. Bäckström är präst. I Svenska kyrkan! Tänker man så kom väl Gud Fader Allsmäktig också billigt undan när det handlar om Svenska Akademien? Då är det värre för Gud i Svenska kyrkan för där kommer Han knappast billigt undan i någon mening numera.

Tanken är att "det vi tänker om Gud påverkar hur vi tänker om varandra". Kan så vara, men grundläggande för detta sätt att tänka är uppenbarligen (sic!), att det egentligen inte finns någon uppenbarelse om hur Gud tänker om oss. Den tanken var tidigare en grundbult i evangelisk teologi, själa grejen. Och mer avgörande än våra tankar om Gud...

Just detta med "andra beskrivningar" betyder att det torde vara något fel på de tidigare beskrivningarna t ex i Den Heliga Skrift. Tanken är inte så ny. Professor Emanuel Hirsch i Tyskland var mån om att formulera en annan gudsbild än den judiska. Det var sysslan för fler stressade teologer  i Tredje riket än Hirsch. Jesus var till exempel inte "besmittad av det judiska väsendet" kunde det heta och därför kunde man i Tredje riket fortfarande tala för kristendomen – eller denna variant av kristendom som innehöll just andra beskrivningar.

Bloggardag kunde anföra andra exempel på operatörer av detta slag, Borg, Holloway, Jenkins, Spong i vår tid till exempel. Borde vi inte ställa frågan om vad som är oföränderligt i den kristna tron och vad det betyder att något uppenbarats/avslöjats en gång för alla? Hapax som det heter på grekiska. Är vi oense här, kan vi väl änå enas om att det är förnuftigt att vara oense? Att önska andra beskrivningar och bilder av Gud uttrycker en annan och mer lättjefull hållning än den där vi går genom portar för att förstå mer av vad Gud vill ge oss.

"Nu är tid att söka och formulera andra bilder och beskrivningar av Gud."
Bloggardag ser maningen vara informationsbärande. Den som vill veta, kan veta! Ajöss med profeter, apostlar, evangelister. In med – Bäckström!

"Gudsbilder och människosyn" hör samman, heter det religionsvetarförnumstigt (där fick Bloggardag till det!). Ingen säger väl emot, bortsett från det där konstiga talet om "gudsbilder". En kristen som har Gud till Fader har väl ingen bild av Gud just utan en insikt som delas med allt Guds folk tiderna igenom? Att göra sig en bild av Gud påminner betänkligt om något som är förbjudet i ett budord. Med goda skäl kan man förstå, tror Bloggardag.

"När någonting dör, uppstår någonting annat. Det är så frälsningen sker. Det är så det otänkbara med tiden blir det enda tänkbara." Bäckström har talat. Är det verkligen så frälsning sker och i så fall varför? Vad betyder i sak att det otänkbara med tiden blir det enda tänkbara? Vore satsen sann, skulle väl alla människor tänka ensartat både om Jesus och Lasaros? Bloggardag tror att frälsningen är något annat. Jesus är verkligen mer än ett "någonting"...

Pontus Bäckström och Kent Wisti är utomordentliga företrädare för en tro som skriver dikt. Det de skriver låter vackert. Men tolkning efterfrågas. Vad betyder orden i sak? Förhåller det sig så, att tomheten i mitt bröst  blir en resonanslåda för Gud? Detta var Wistis bidrag till verklighetsförståelsen i en tidigare Torsdagsdepression. Det egendomliga är att präster annars finns till just för att tolka, inte för att dikta. Det är skillnad på att avförtrolla verkligheten för att nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet och att fortsatt med ord förtrolla verkligheten. Att den djupa hemligheten avslöjats och är Kristus kunde man inhämtat i Kolosserbrevet, som Bloggardag just anfört. (Kol 2:2) Hållningen är en annan, minst sagt. Och det är den apostoliska. Varför tjatar Paulus om detta? "Detta säger jag för att ingen skall kunna övertala er under falska förespeglingar." (Kol 2:4)
Falska förespeglar – där fick Paulus till det! Kolosserbrevet ska läsas när det blir alldeles för religiöst och finformulerat i denna fallna värld.

Bortom de vackra orden av en diakon och två präster nås Bloggardag av en försynt fråga från sitt inre. Han känner att frågan vill ställa sig. Kanske är det så frälsningen sker, att frågor ställs och besvaras? Bloggardag hesiterar. Är inte frälsningen något mer objektivt och kosmiskt? Det blir till att läsa Kolosserbrevet igen. Men det där som finns i mitt bröst som en längtan efter svar får väl uppfattas vara en resonanslåda för något anslag av något slag. Så den försynta frågan pockar på att få ställas. Här kommer den:
Varför ska det vara så nödvändigt att vara kristen om det nu inte är den uppenbarade kristna tron man omfattar och vill förkunna?

Tomheten i mitt bröst blir en resonanslåda för besvärande frågor och sökande efter sanning och sammanhang, det är det mesta Bloggardag vågar säga nu. I Bokmässans officiöst fromsinta rum hanteras kanske frågan? Fast alls inte som Bloggardag har ställt den utan finare, mer sökande och med ett moralistiskt och terapeutiskt svar. Där känner de igen varandra. Fler är de inte. I detta fromsinta rum passar självfallet Bloggardag inte in. Det jämmerligaste är inte att han vet detta, utan att han uppskattar sitt utanförskap!
"Jag tackar dig Herre att jag inte är som de fromsinta finkristna på Bokmässan ej heller som de som känslofyllda konstruerar sig en tro som kan eka i resonanslådan."
Det är roligt att få framställa det egna förfallet, tänker Bloggardag. Så här usel blir han av att läsa de fromma framställningarna.


söndag 16 september 2018

Lessen grabbar!

Karin Johannesson
Karin Sarja
Carin Åblad Lundström
Det ska vara en Karin med eller utan C tydligen i Uppsala. Nu har vi med kyrkosystemet formgenetiska manliga biskopskandidater också:
Sven Hillert
Lars Åstrand
Återväxten i biskopsmötet är tryggad med andra ord.

Karin Johannesson vann helt klart med Karin Sarja som god tvåa. Nu har Karin Johannesson kommit väl till tidigare men slagits ut i Karlstad,. Den här gången går det nog vägen. Eller inte? På Svenska kyrkans hemsida är det Carin Åblad Lundström som lyfts fram. Det ter sig märkligt för den som föreställt sig att opartiskhet är något kommunikationsmässigt viktigt vid kyrkliga val. Inte här. Antingen promotas Carin eller så är någon ute efter att sänka henne. Bloggardag förstår som vanligt inte.
https://www.svenskakyrkan.se/lagunda/nyheter/val-av-ny-biskop-kyrkoherde-carin-gick-vidare-fran-nomineringsvalet

Hur eller hur kan bara ett sägas: Lessen grabbar.
Ni kan välförhålla er så mycket ni orkar, men i denna kvinnodomän är ni chanslösa. Inte bara så att 1. den kyrkpolitiska viljan slår igenom utan också så att 2. diakoner röstar och där är det massiv kvinnlig övervikt och därtill  röstar 3. prästerskapet, där det numera är gott om kvinnor. "Gott om" betyder majoritet.

Jag säger absolut inte mera än att så här hade kyrkomötet 1958 inte tänkt sig att det skulle gå.
Detta är en "utveckling" som också styrt bort från det som sades vara så eländigt, nämligen enkönade miljöer. Den kyrkliga miljön är fortsatt enkönad, men på det andra sättet.

Om Bloggardag går tillbaka i sitt arkiv möter ilskan över docenten Folke T Olofsson, som någon gång sagt att detta är vad som kommer att förverkligas. Han fick i bryska ordalag veta inte bara att hans sakbedömning var fel utan, kort och gott, att han var en misogyn och eländig människa. Biskopen Ahrén bedyrade också att den där "kvinnokyrkan" var vi långt ifrån och så skulle det aldrig bli. Dessa bedömningar bekymrar inte Bloggardag mer än på en punkt. Det visar sig nu att de inte stämmer. Folke T hade rätt. Om, givet detta "om", bedömningar  av systemmänniskorna rätt konsekvent visar sig slå fel, vad förväntas vi göra då? Bloggardag trodde i all oskuld att problem då skulle lyftas och debatteras. Han hade förstås fel. De ska döljas i det längsta och så ska det på övligt kristligt vis "hoppas".

Det ska också "hoppas" att det fungerar med kvinnliga biskopar. Det de gör, garanterar Kyrkans Herre. Frågar någon som doktor F i Oxford om en kvinnlig ärkebiskop verkligen kan viga män så att de blir biskopar är svaret oklart. Frågas de så vigda är svaret en kraftfull förhoppning att det blivit så. Vad ska de säga? De har ju trots allt inte ett Herrens bud att luta sig emot, inte heller en obruten tradition. Om inte tro så hopp i alla fall. Om en kvinnlig ärkebiskop viger kvinnliga biskopar kan alla se och förstå, det är mindre komplicerat sakramentalt sett.

Det är givetvis också enklare med kvinnliga biskopar som viger kv*nnl*g* pr*st*r för då kan de tveksamma släppa sin tveksamhet och bli tvivlare hela bunten. Dr F:s i Oxford hållning är känd. Han säger utan omsvep, att en sådan vigning skapar inga präster. Det är den gamla ekumeniska hållningen, den som Gunnar Rosendal på sin tid redogjorde för efter en ekumenisk korrespondens. Det är också Hellmut Liebergs slutsats, om det ska frågas "lutherskt". Då kan vi tro på vanligt sätt och slipper hoppas. Frågan borde egentligen tas upp till begrundan inte som en historisk fråga hur det var utan som en sakramental fråga hur det är. Med alltfler kv*nnl*g* pr*st*r borde frågan bli högaktuell. Är det som det säges vara? Eller inte? Och blir inte frågan alltmer aktuell ju fler kv*nnl*g* pr*st*r vi får? Hur ska vi bli sakramentalt säkra? Finns sådana som ännu inte ens ställt frågan, dvs för egen del prövat den sakramentala osäkerhetens hållning? Framförallt blir förstås detta en fråga för biskoparna att ge klara och underbyggda besked om.

Dr F i Oxford har jag inte informerat om kandidatvalet i Uppsala. Jag visste att han i går kväll borde befinna sig antingen på The Mitre eller, om han ätit en bättre bjudlunch och därför inte behövt sin middag/aftonvard, på The Bird and the Babe. I vilket fall kunde han få vara där han var sysselsatt med sitt vanliga utan att besväras med dystra nyheter från Svenska kyrkan. Han hade kanske egentligen inte brytt sig, men låtsas sympatisk på det där typiskt engelska sättet. Bortom en meny bestående av GT, sherry, Claret, whisky och några Pints kan besked lämnas: "Ni har i Svenska kyrkan under kort tid gjort er den apostoliska successionen kvitt och ni har en mycket hög procent präster som alls inga präster är. Vilka tror ni att i lurar? Man kan lura alla någon tid, man kan lura några all tid men man kan inte lura alla all tid. Inte i det ekumeniska i varje fall. Era utträdessiffror visar att detta nog gäller i en gammal nationalkyrka också." Förstår ni varför Bloggardag ville lämna Dr F var han nu än var? Han får sitta och muttra sina hemskheter för sig själv.

Återstår Torsdagsdepressionen.
Där fick i Jonas Eeks alldeles onödiga frånvaro Mattias Lönnebo  skriva ledare. Det blev alls inte dåligt. Det blev uselt. Definitionsmässigt slafsigt. Fromsint och i sak obegripligt. Precis så som de kristliga älskar texter. Han ber om, håll i er, "sunda politiska konstellationer som vilar på en god etisk grund." Vad betyder detta? God etisk? Finns det "ond etisk" kan man undra även om man inte är doktor i etik. Och "sunda politiska konstellationer" – nog vill man veta den sakliga innebörden i detta? Kunde kanske Lönnebo ge oss vägvisning genom att anförtro oss hur han själv röstade? Och om Lönnebo anför Rom 13 kanske saken ska kompletteras med Upp 13 också? Staten som ordnar väl och staten som demonisk är noga taget två sidor av samma mynt.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/vi-behover-lara-oss-leva-med-oenigheten

Eek själv då?
Självfallet var det vanvett att bara därför att någon nominerat honom göra honom arbetslös men betala betala lön för overksamheten å Torsdagsdepressionen. Nu kommer väl detsamma att hända i Stockholm och sedan? Ska han i korta pauser, dvs när biskop inte ska väljas, hinna skriva några rader och sedan bli arbetsbefriad? Om Jonas Eek på allvar hade varit biskopskandidat, dvs framröstad, hade saken kunnat vara en annan. Nu blev det bara deprimerande dumt.
Insani sunt Romani. Det gäller också ledningen för Torsdagsdepressionen.

Vad ska vi säga denna söndag?
Vi vet inte säkert om Vladimir Ilitij Lenin sa det, men vi vet med säkerhet att GA Danell yttrade orden: "Ju sämre desto bättre."

Och så till sist:
När det handlar om kvinnliga biskopar vigda av en kvinnlig ärkebiskop behöver ingen vara orolig.
Lessen grabbar, men så är det. Allt välförhållande är inte karriärbefrämjande. Ni kanske lika väl kan tänka om i ämbetsfrågan när det har blivit som det blivit och är som det är?