Am Ende kommit immer der Schluss

Det är bara att räkna och Bloggardag grips av nervositet för räkningen kan sluta nästan hur som helst. Före Bloggardag fanns Dagblogg och den kom att omfatta en massa inlägg. Dagblogg tog slut när bloggaren insåg att den skulle ta slut. Bloggardag ändar denna Tacksägelsedag med inlägg numro 2601. Det räcker så.

Dagblogg kom till på förslag av tidningen Östra Småland den 3 oktober år 2007. Tidningen hette nog Östran på den tiden.  När tidningens inhyrde konsult fastställde att han skulle bestämma över bloggsidan och ta in en replik av en Bengt Olof Dike (som redan i sammandrag fått fram sina synpunkter), var beslutet enkelt. Inte bara att sluta utan också att starta Bloggardag. Beslutet fattades på vägen mellan Narbonne och Béziers och Bloggardag begynte den 17 september år 2011. Företagsekonomiskt var detta en felbedömning av den inhyrde konsulten. Han slutade sedermera. Ingen minns nog längre vad han hette, men hans gång var struttande och han bar portfölj.

Bloggandet har alltså pågått sammanlagt i drygt elva års tid. Elva år är lika många år som det finns fotbollsspelare i ett lag. Bloggsidan fick en utmärkelse som "årets". Han kunde inte uppfatta att utmärkelsen delades ut därefter (det blev som med Sveriges Televisions utmärkelse "Årets svensk", som Reefat fick...) så Bloggardag ser sig fortsatt vara "årets". Oklart vem utmärkelsen hedrade, tidningen, läsekretsen eller bloggaren, måste det dock på sitt sätt sägas vara hedersamt, eftersom Bloggardag fälldes av domkapitlet och fick en skriftlig varning för samma bloggverksamhet. Biskop Johansson levererade. Detta hedrar honom i somliga läger men nog inte rent objektivt. Bloggardag hade skrivit något "som skulle kunna komma att uppfattas som" – och det är en justis som alls inte är ovanlig av det enkla skälet att den visat sig ytterst användbar.
Antje hördes också ropa sitt berömda "han måste stoppas", men det försöket kom av sig för att vinna framgång först denna nya mandatperiod. Nu finns det sålunda lite nya av kyrkobyråkratin förfärdigade munkorgar för förtroendevalda. Det är en sådan tid vår tid är. Å andra sidan är inte Bloggardag eller hans mycket nära vän förtroendevalda.

Detta är i bloggsammanhang ett problem. Ingen av dem som vet, för kyrkopolitiskt skvaller vidare. Inte så att Bloggardag skrivit om sådant som sagts inom sammanträdets ram och i dess rum, det har varit viktigt, men kring ett sammanträde finns mängder med informationer som frimodigt kan ges vidare. Den frimodigheten saknas innevarande mandatperiod. Då blir det patetiskt att i längden skriva blogginlägg. Docenten O kan på latin utsäga något om pratsamma senilister. Ni varsnar faran för den gäller också dem som skriver.

Världen  har sålunda en tillräcklig uppsättning sura gubbjäklar så att Bloggardag inte behöver tjänstgöra i all oändlighet. Denna bloggsida ska avslutas medan den fortfarande är pigg, käck och munter och dessa dess egenskaper förmår hetsa upp. Har någon fyllt 70, och det har någon denna morgon, ska piggheten, käckheten och munterheten inte riskeras. Tid att sluta alltså. Sluta i tid menas därmed.

Ytterligare ett skäl är förstås att det återkommande blir diskussioner kring bloggarens person. Det känns inte så meningsfullt att diskutera om någon i det kyrkopolitiska blivit särbehandlad och kanske till och med illa hanterad. Bloggardag vill inte ha den diskussionen här. Då stänger vi. Bloggardag vet hur det var och har mött de illasinnade och illvilliga. Tro inget annat. De äro tusenden. Och vedervärdiga.

Bloggardag har försett Svenska kyrkan – eller nationen om ni vill – med ett öppet debattforum. Det har retat många. För egen del har Bloggardag med visst nöje läst inlägg han uppfattat vara aparta (läs: vansinniga), men det är av vikt att pröva hur långt täcket räcker (eller hur smalt det är) och det är bibliskt att uppfatta att i somliga eländiga tider är bädden för kort. Jes 28:20 Bra att man kunnat se det på Bloggardag. Informationsbärande på flera sätt också eller just när kommentarerna fjärmat sig radikalt från bloggämne. Det tyder på att det finns för få arenor att samtala på. Inte konstigt att det blir så om det är sant att svenskar är ett ensamt folk.

Studentrumsdiskussionen, den vidlyftiga, har alltså haft en möjlighet på denna bloggsida. De som endast velat läsa de utomordentliga blogginläggen har kunnat strunta i kommentarerna för att inte hetsa upp sig. Å andra sidan är en daglig dos adrenalin nyttig för välbefinnandet. Det är ett förhållande som inte tillräckligt beaktats när folk haft synpunkter på denna bloggsida. Hur många liv har inte Bloggardag och kommentatorerna förlängt! "De fattar inte hur du skrattar när du fått till en bra formulering som du vet kommer att reta upp dem", som en vän till Bloggardag sa.

Am Ende kommit immer der Schluss. Max Raabe slår fast denna oomkullrunkeliga sanning. Bloggardag beklagar att videon inte är av högsta kvalitet, men den finns i varje fall. Spela och fundera!
https://www.youtube.com/watch?v=CPp1oJSoC40

Vad Bloggardag ska göra när han inte längre finns? Nu blir frågan komplicerat filosofisk – för på något vis finns Bloggardag alltid också om han inte finns. Nätet glömmer heller ingenting och förlåter lika lite. Så visst finns han, fast han inte finns. Han kanske likväl kan byta skepnad och återkomma som något annat med en hög grad av seriositet? Eller så sätter han sig som ett spöke i en gungstol och gungar lite så att alla skräms. I värsta fall tar han sig runt i den kyrkliga verkligheten när denna alltmer förfaller och hörs dystert upprepa sitt "Vad var det jag sa?" Det betyder inte att han glömt. Det betyder att den hårdhänta kyrkokritiken höll, men att ingen var beredd att göra något åt eländet mer än betrakta det och använda det som stimulantia för kyrkliga samtal. Feuerbach har förklarat världen, men det gällde att förändra den, är en visdom Bloggardag har inhämtat från kritiken just av Feuerbach.

Bloggardag skulle kunna hänvisa till en uppsättning böcker, kanske närmast den som kom i maj och som omsorgsfullt förtigits med tre lysande undantag: Östra Småland, Kyrka och Folk samt Svensk Pastoraltidskrift. Den som vill veta, kan veta. Skrev inte Bloggardags mycket nära vän ett stycke kyrkokritik redan år 1973? Det är 45 år av skrivande om Svenska kyrkan med kritik, analyser och förslag till förändringar/förbättringar. både från det kyrkliga golvet och akademiskt. Det finns ett inre samband mellan det skrivna, tror Bloggardag. Nu får nya präster i 25-årsåldern ta sitt ansvar. Det kan bara bli intressant(are).

I fortsättningen får klimatalarmisterna härja utan Bloggardags spetsiga frågor. De låter frälsta. De undrar varför vi inte lyssnade. Men vi lyssnade och försökte värdera. Därför är vi kristna. Lyssnade alarmisterna till klockans helga maningsljud, som manade syndare till Gud, eller glömde de alldeles bort det stora som hänt och det som kommer att hända, själva eu-katastrofen, den goda katastrofen? Denna jord ska gå under. Men det är inte slutet. Det är början, den början som redan börjat. Kl 10 i Rydaholm till exempel.

I dag firar Bloggardag. Av hänsyn till eventuella nykterister meddelas icke hur. Bara med ett konstaterande "ack huru!" Hållningen är festligt enkel. Må nåden komma och denna världen förgås!