lördag 31 oktober 2015

Kyrka Ämbete Enhet

De idoga, det finns sådana, har lagt ut Kyrka Ämbete Enhet på kyrkligdokumentation.nu
Det är det samtalsdokument som togs fram och som resulterade i än mer resoluta åtgärder mot de s k kvinnoprästmotståndarna. Biskoparna vek ner sig. De var rädda för två kvinnliga präster som var spjutspets i arbetet att undanröja allt fortsatt samtal. "Det var då för väl att vi fick stopp på det där", som Margit Sahlin sa.

Nu kan alla läsa den förgripliga texten.
Den som vill tänka, ska också betänka att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska kyrkans fria synod kunde tacka dem de satt in i samtalsgruppen. Det kunde inte Biskopsmötet (som sprang ifrån texten och i följe hade Jonsson och Svenungsson och sekreterare Persenius, som dock senare fick bli biskop trots detta debacle) men inte heller Svenska kyrkans centralstyrelse (som ändå fick se Odenberg bli biskop i Lund). Märkligt att de först dels inte kan stå för sitt dokument, dels kan vinna befordran på kuppen. Förklara det så att jag fattar innan jag ska skriva memoarer.

Vill någon anstränga sig och se en slags sidoprodukt till arbetet, kan man läsa boken Kyrklig Splittring, som jag arbetade med parallellt med arbetet i gruppen.

På sidan 5 kan man se vad gruppen syftade till. Ett underlag för studium och vidare samtal samt eventuella ställningstaganden från ansvariga organ i vår kyrka. På den senare punkten kunde väl arbetsgruppen se att det blev något. Kanske rapporten (s 6) ökade någons kunskap, men den fördjupade sannerligen inte samhörigheten och befrämjade alls icke enheten.

På sid 19 beskrivs den självkänsla som (s 20) skulle kunna innebära att det är lättare att leva med olikheter i ämbetstolkningen i Svenska kyrkan än i Church of England. Det blev inte så. Engelsmännen hittade former - och den som vill kan väl fortfarande från Kyrklig Samling få fatt på något av de sista exemplaren av Kvinnor i biskopsämbetet.

Från sidan 20 och framåt beskrivs samsynen och de skilda synerna. Det är där man kan arbeta sig vidare, tror jag.

Allt detta var år 1993.
Det var tid för vägval och biskoparna valde för oss allihop. Den dåvarande kyrkostyrelsen gjorde detsamma.
Tillfället kommer långsamt flygande och sätter sig men lyfter snabbt.

Varför kunde processen inte få gå vidare? Vad var det som var så farligt? Jag bläddrade igenom  rapporten igen och ser inte så få intressanta konstateranden. Det var mycket man var överens om och greppet att ta in erfarenheter från det ekumeniska arbetet hade kunnat leda till intressanta diskussioner.

För dem som Biskopsmötet och Centralstyrelsen satt i samtalsgruppen var den gemensamma vigningen och gudstjänsten det avgörande viktiga.
De andra försökte påpeka att det kunde vara rätt enigt detta förutan. Vigningsgemenskap är något mer än gemenskapen med dem som vigs samtidigt. Eftersom ämbetsfrågan är bekännelsemässigt oklar kunde, menade de, oklarheterna fokuseras och arbetas igenom. Alla var tydligen övers om att den som är tveksam till eller ifrågasätter kvinnor som präster inte av detta skäl ska nekas vigning och en biskopskandidat av det slaget "kan väljas och utnämnas" (s 34-35)

Detta kanske är svar nog på frågan varför rapporten stoppades.
Men det som skrivits är alltså samsynen. Då. I samtalsgruppen.
Det var samsynen som kunde ses som ett steg tillbaka.
Och nu, 25 år efter det samtalsgruppen tillsattes, vet vi vad framstegen innebär.

Det finns kanske anledning att gå till kyrkligdokumentation. nu och läsa rapporten. Det finns något i den som gjorde att det var väl att den stoppades. Sådana dokument har en stimulerande inverkan på somliga.

Ingen ska heller missa den mening som väckte anstöt (s 18):
"Ur teologisk synpunkt finns det två möjliga och tolkningsmässigt hedervärda huvudståndpunkter i frågan om kvinnor som präster och biskopar."
Det var inte den så kallade minoriteten som formulerade den meningen utan en av dem som Biskopsmötet satt i samtalsgruppen. Men behöver inte tro att de som tänker annorlunda än jag själv inte vill vara seriösa och argumentera intellektuellt anständigt. Också det jag tänker vara fel kan vara teologiskt hedervärt. Samtalsgruppen var ett hedervärt försök att ta upp ämbetskonfliktens grundfrågor till samtal. Av detta bidde inget.

Som sagt: Tillfället kommer långsamt flygande och sätter sig men lyfter snabbt. Och så bra att det finns idoga människor som förser oss med källmaterial att studera.



fredag 30 oktober 2015

Roma locuta

Biskop Anders Arborelius skrev en kommuniké till tidningen Dagen om Berget men vägrar  konsekvent svara på frågor från Kyrkans Tidning, vet Pelle Söderbäck att berätta. Rom har alltså talat men har inget att tillägga. Svenska kyrkans biskopar står däremot till pressens förfogande, får vi veta. Pressekreteraren Pelle Söderbäck meddelar också att Peder Bergqvist hoppade av medverkan i P1-programmet Människor och tro "då han inte fick vara ensam i studion." Riktigt vad det betyder, går inte att förstå. Ville han sitta vid mikrofonen och lägga ut texten utan besvärande frågor? Eller ville han bli intervjuad men inte debattera?

Kom nu ihåg den gamle regementschefens ord: "Allt som kan gå fel, går fel vid sämsta möjliga tidpunkt." Det var instruktionen till officerarna att vara beredda på allt. Samma instruktion kan gälla för den som är på sjön - och för Kyrkans skepp.

Hur klok är den romerska mediestrategin?
Man kan förstå om biskopen i Stockholms katolska stift inte vill lägga sig i de svenskkyrkliga trätorna och han har sagt sitt i den artikel Dagen fick, som naturligtvis kan citeras. Hållningen kan uppfattas som nonchalant - i varje fall av folket på Kyrkans Tidning.
Å andra sidan, det biskopen inte lagt sig i, behöver han inte heller dra sig ur.
Var det inte egentligen Troskongregationens folk som reste till Rättvik och ställde till det, dvs ställde fram möjligheter och detta möjligtvis utan att förstå hur dessa möjligheter förde med sig andra problem? Alldeles bortsett från att ansträngningarna nu tycks vara att hålla media utanför de samtal som önskas. Men hur skulle egentligen en tillrest liten grupp från Troskongregationen kunna förstå en komplex situation i Svenska kyrkan, när informationen lämnas av dem som mest önskar att få vara en ekumenisk kommunitet och håller vår vän Frasse högt? De från Rom tillresta kom till Rättvik men tog en omväg tillbaka till sitt land likt andra vise män - dock med den skillnaden att de inte först tagit vägen till den stora staden där regenten satt, Jerusalem eller Västerås i detta avseende lika.

Det har inte heller, handen på hjärtat, Peder Bergqvist fattat.
Å andra sidan, för att uttrycka förståelse, hör till en föreståndares ansvar att också våga ta språng och våga misslyckas för att komma vidare. Friskt vågat, hälften vunnit. Men andra hälften förlorad? I så fall blir det ingen ekumenik. Detta är väl problemet.

Peder Bergqvist önskar samtal och en lösning. Vad ville Pelle Söderbäck?
Han ville säga att Berget fått svar på sina frågor. Det kan man nog ändå inte säga.

Att den ekumeniska kommuniteten skulle registreras som eget trossamfund var en idé som hämtats från Bjärka-Säby, har jag förstått. Peder Bergqvist förstod inte skillnaden att en präst i Svenska kyrkan skulle förestå ett annat trossamfund. Det kan pingstpastorer men inte präster. Ansökan återtogs, när Peder förstått detta. Men har Biskopsmötet i övrigt tagit i frågorna? Det framgår inte av materialet, som kan läsas på kyrkligdokumentation.nu

Hur kommer sig detta?
Biskop Söderberg ville ha en liten samtalsgrupp, men detta ledde inte någonstans. "Jag förstod att det inte fanns några omedelbara lösningar", säger biskopen. Kanske inte det - men det berodde väl på att huvudfrågan som drevs var den om kvinnliga präster som celebranter.
Detta är inget problem utan ett krav från Svenska kyrkans ledning.
Varför?
Det kan man fundera över. "Många" har känt det omöjligt att fortsätta besöka Berget, meddelar pressekreteraren Söderbäck. "Många" kan man alltid säga även om få begriper vad som inryms i begreppet. "Många" har också varit sakramentalt trygga på Berget. Självfallet är det, precis som vi lärt oss i romarriket, omöjligt med en liten by, som står hela systemet emot. Vi kan vår Asterix & Obelix.
Pelle Söderbäck formulerar frågan begripligt: "Kommer Berget även fortsättningsvis att vara stängt för prästvigda kvinnor som celebranter?" Frågan illustrerar hur det är ställt i Svenska kyrkan, kyrkan med framgångssagan, den som begynte med beslutet i riksdagen 1958. Mer av samma!!

Peder Bergqvist sätter förstås biskoparna på den berömda pottkanten när han påpekar, att i Taizé celebrerar inga kvinnor men biskoparna i Svenska kyrkan åker glatt dit och fler därtill.  För att inte tala om entusiasmen att åka till Frasse och polarna där.  Rom har sin charm.

Frågan om kvinnliga celebranter kunde, menar Peder, kanske lösas om man talar om saken. Det har inte skett. Fast det beror väl på. Kanske man inte talat om saken i Peders mening men nog har saken kommit på tal? Det har varit Facebook-kampanj och tv-inslag mm mm och krav har formulerats.

Kunde konflikten göras tydligare och mer hanterlig?
Kunde Berget säga till stiftet att visst ska vi ha kvinnliga celebranter, men då får ni
1, först teologiskt visa att detta är en ordning efter Herrens vilja och inte bara ett riksdagsbeslut och
2. visa att ni vill göra bot för er och det svenskkyrkliga etablissemangets icke-hantering av frågan och den skamliga hanteringen av de frågande under alla dessa år.
Det senare är enkel insikt, att när en majoritet fattat beslut är det nödvändigt att värna den uppkomna minoriteten. Annars blir det problem.
Kanske också insikten att pacta sunt servanda är viktig. Det kunde Rom passa på att säga i kritisk klartext till Svenska kyrkan. Men där gäller det diplomatiska. Utom när folket från Troskongregationen reser till Rättvik utan att stanna i Västerås på vägen, förstås.

Kan saken vara så enkel, att många visat sig inte vara byxade att ta itu med en problemhärva, som de på många men olika sätt själva åstadkommit?

Jag läser Vår Kyrka, nr 50 år 1959. Där ställs i spalten Frågelådan frågan om katolsk infiltration i Svenska kyrkan,. Frågan besvaras nekande.

Att "svenska universitetslärare och präster inplantar katolicism i unga präster, faller på sin egen orimlighet. Då skulle man ju nu och då ha anledning att misstänka: den där - han är lejd av påven! Inte ens de allra mest högkyrkliga kan misstänkas för det. Ett sådant rävspel är verkligen otänkbart. Jag tror knappast ens, att de högkyrkliga går omking med någon olycklig kärlek till den katolska kyrkan."

Det var en erfaren präst som i Frågelådan gav råd i andliga frågor, om livsproblem och andra väsentliga ämnen. Då kan vi väl lita på beskedet, ett besked för alla tider. Skönt att veta.

Och så stramar jag upp bland bloggkommentarerna. Ämnet och påhak men inga (alltför) fria utvikningar och inga imponerande konstruktioner, "tankefunder", beroende på bristande läsförståelse. Låter det bra?

torsdag 29 oktober 2015

Protestantismen

aKF:s årsbok finns på bokförlaget Artos, utgiven av Markus Hagberg under den storståtliga titeln Bortom protestantismen. Det är nog inte så lite Fingerspitzgefühl över idérörelsen Kyrklig Förnyelse, för bokens tema träffar samtiden. Och läsaren får klart för sig att protestantism är något annat än evangelisk katolicitet.
Jag tar temat in i tre aktuella frågor.

Protestantismens prost
Prosten Anders Åkerlund talar ut i Dagen om Berget.
http://www.dagen.se/dokument/striden-som-ledde-berget-till-rom-1.423224

Prosten blev efterhand alltmer främmande för verksamheten på S:t Davidsgården. Plingelingandet och bugningarna är han tydligen emot. Protestanter brukar vara det, och kan ägna gudstjänsttid åt att titta på andra och tydligen få en slags uppbyggelse av denna antiuppbygglighet. Konkret tänker också prostprotestanten Åkerlund på synen på kvinnliga prästkollegor. "I Svenska kyrkan kan man inte kompromissa med det, det är vår identitet."

Men, hallå!
Beslutet i ämbetsfrågan togs som en statlig behörighetsfråga i riksdagen och som en ordningsfråga i kyrkomötet. Hur kan en ordningsfråga - en fråga där man kan ha olika meningar - bli identitetsbärare om man ger ett av flera möjliga svar? Så går det till i politiken, när den inte hanterar mångfald. Men Kyrkan? Hur ska detta förstås? Och i det ekumeniska arbetet ser vi helt andra hållningar än denna protestantiska, hållningar där olikheter i ämbetsfrågan accepteras. Hur ska allt detta förstås?

Åkerlund är pensionär, men det kyrkliga engagemanget har inte minskat. Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet är bara några av sammanhangen där Anders Åkerlund är med. Dagen vet att berätta, men glömde nämna att detta engagemang i det ekumeniska intimt måste förbindas med medlemskap i Centern. Det är detta som ger honom en slags position. Politisk protestantism, alltså. Det förklarar också varför prosten menar att Berget "inte har hängt med i den ekumeniska utvecklingen" (vilken den nu är, prosten Åkerlund satt i de ekumeniska samtalen med Stockholms katolska stift, som styrde Svenska kyrkans ekumenik ut i ödemarken) och menar att Berget och dess sympatisörer "medvetet har velat hålla sig borta från Svenska kyrkans organisation och den förtroendevalda kulturen". Jojo. Nu väntar prosten Åkerlund en nystart av det slag jag profeterat om, ett där föreståndaren representerar Svenska kyrkan i sin helhet, dvs inte sådana som mig.

Jag ska be att få återge en konversation mellan Anders Åkerlund och mig.
- Anders, du har större hjärta än hjärna.
- Ja, Dag, och med dig är det precis tvärtom.
Så skrattade vi. En av oss hade i vart fall rätt.

Protestantismens predikokonst
Jag manades läsa predikningar. Den som kyrkoherden höll i Sollyckans kyrka den 18 oktober t ex. Den var from och fin, fylld av protestantisk inlevelse. Men var den sann? Är alla som samlas kring Jesus hans bröder och systrar och därmed medlemmar i Guds familj? Och är Guds familjemedlemmar den som gör Guds vilja, inte den som tror på honom eller den som är bekännande kristen? Målet är att hela mänskligheten ska vara Guds familj. Men säger Jesus det?

Domprosten GA Danell brukade säga om dubiösa formuleringar "det är på sitt sätt sant, men" och så kom komplikationen. Det är sant att tro får ett utflöde i gärningar men är det sant att gärningar får sitt utflöde i tro och därmed att Jesus litar på att de som samlas kring honom kan göra Guds vilja, som kyrkoherden påstår. Det gick jag inte på. Bibelläsningar ska stå med och mot varandra.
Gud vill att alla människor ska bli frälsta men Människosonen undrar om han ska finna tro på jorden när han kommer tillbaka.
Den som gör Guds vilja är hans bror och syster och mor men utan Jesus kan vi ingenting göra och med tro kan vi befalla berget (sic!) att kasta sig i havet (Siljan?)

Nå, kyrkoherden talade om Jesus i alla fall.
http://fredrikivarsson.se/2015/10/18/den-heliga-familjen-2/

Jag läste också Kärleken bor i det svaga ljus som bärs av en trasig vän och det var inkännande, empatiskt men lagiskt. Det var mycket jag ska. Jag läste igenom predikan en gång till. Det sägs inget om Jesus. "Det enda som hjälper i det meningslösa är att andra människor som vet vad smärta är visar kärlek. Minns detta, du medmänniska bland vraken på sorhens ocean: Kärleken bor i det svaga ljus som bärs av en trasig vän." Immanens kallas detta. Perspektivet är inomvärldsligt och begränsat. Den som är deprimerad kan inte ens ta till sig den kärlek en trasig vän kommer med.
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1329242

Protestantismens lutheranism
 Det finns en Luther för varje behov och det gör det därför att Luthers polemik kan vändas och användas. Det kräver ett: okunnighet om Luthers sammanhang. Han ses som något annat än den Kyrkans doktor och augustinermunk han är. Allt som är Kyrkans tar han med sig utom det han måste gå till attack mot i en lärostrid, som alls inte handlar om ämbetet.

Luther menar att den som viger i prästvigningen är Gud själv och reformatorerna kan se prästvigningen, rätt förstådd, som ett sakrament. Det är svärmandar som kommer dragande med lekmannaledd nattvard. Inte Luther. Men protestantismen håller sig med användbar lutheranism. Luther skulle inte känt igen sig.
Jag ser den användbara lutheranismen i kommentatorsfältet här och jag tycker fortfarande GA Danell väl sammanfattade denna protestantismens ämbetssyn väl:  "Ämbetet är ingenting. Kvinnor ska ha det."

Vi andra kan utgå från att ämbetet är ett av Kyrkans kännetecken, en Guds gåva och till för att göra det en präst brukar göra. Förvalta Ord och sakrament. Det är en ordning som är Guds att vi har präster.

I övrigt
Kommentatorsfältet drar iväg. Igen. Kommentatorer förväntas kommentera det som skrivs här. Får jag påminna? Och blir det reklamplats för egna bloggar är det inte riktigt det som avsetts.  Också om förväntad fördomsfullhet uttrycks på ett underhållande sätt.

onsdag 28 oktober 2015

Biskopsmötet om 10 Guds bud

Det finns en del i samlingarna å lantegendomen.
På Biskopsmötets uppdrag arbetade biskop Gert Borgenstierna ut Ett brev om tio Guds bud till präster och församlingar. SKDB 1960. Det är väl det senaste vi fått från Biskopsmötet i ämnet, så jag läser det  på nytt med viss spänning.

Först slår biskopen (Biskopsmötet?) fast om buden att "de är icke produkten av majoritetsbeslut" utan har givits direkt av Gud.
"Uttalade av Guds mun är evigt giltiga befallningar, avsedda att lydas av varje människa i varje kultur.
Buden är sålunda beklädda med absolut giltighet och högsta auktoritet."

Biskopen (Biskopsmötet?) driver temat.
Buden är rätta därför att de är Guds och befallningar som ska åtlydas. "Gud vill inte ha diskussion, utan efterlevnad av sina bud." Gud vet bäst vad som behövs för att skapelsen ska fungera som den skall. "Underskattning av dessa bud, betyder, att man underskattar det ondas makt med människan."

Biskopen (Biskopsmötet?) talar om "övergrepp mot spirande människoliv" men också om bilstöld och pressens sensationsiver. Femte, sjunde och åttonde buden, kan vi förstå. Exploatörer "på vilka inga krav på ansvar syns bli ställda får också sitt när de river ner det som mödosamt byggts upp av ansvarig ungdomsfostran.

Det finns i samtiden två falska uppfattningar om vem människan är. Det ena är en överskattning, som ensidigt driver tanken på människans inneboende godhet och den andra en underskattning, av människans ansvar och frihet. Människan är något mer än en produkt av arv och miljö. För den som överskattar människan är Guds bud obehövliga och för den som underskattar människan är de omöjliga. Men kampen mellan ont och gott kommer ingen ifrån. Och "underskattning av dessa bud betyder, att man underskattar det ondas makt med människan."

Nu är, menar biskopen (Biskopsmötet?), lagen ingen salighetsväg. Saligheten handlar om tron på Jesus och så kommer evangeliet till syndare. Detta ger en ny lust att hålla buden.

Det är en del överraskande omläsning man hittar å lantegendomen.
Rätteligen borde nu studier i Biskopsmötets arkiv genomföras liksom en studie av den så kallade receptionsprocessen. Hur kom brevet till och hur togs det emot. Året var 1960. Ett märkesår. Visar detta var biskopen Borgenstierna och Biskopsmötet kunde dåförtiden och är det något som är passé?  Hur skulle ett biskopsbrev om Tio Guds bud formuleras idag? Kan det hjälpas, att jag skrattar lite?

Det var en annan tid men därmed inte, som somliga tror, en annan Kyrka. Politiska partier kan byta skepnad. Kyrkor kan inkultureras - vilket betyder att ta färg men inte innehåll av sin samtid och sitt samhälle.

Man kan om man vill göra ett tankeexperiment.
Låt oss tänka oss att vi betraktar Svenska kyrkan idag med glasögon från 1960, 55 år tillbaka. Vad ser vi då som ter sig överraskande? Inte det vi tycker var märkvärdigt då, förstås, utan vad vi då skulle se som märkvärdigt nu. Ni förstår. Fram med papper och penna och lista märkvärdigheterna! Inte de märkvärdigheter vi inte ser idag eftersom vi ser så mycket som tänks vara självklart utan det som vi ser med glasögonen från 1960 och därmed kan upptäcka något, säg, informationsbärande i vår situation.

Jag vill sluta med en biskopsbild från nuet, biskopen av Gloucester tar under applåder plats i överhuset. Är det egentligen en lyckosam position för den engelska kyrkan, att vara etablissemang? Men det ska tydligen applåderas.



Hade jag varit på uselt humör hade jag påmint om den kurs i England där jag - utan skymten av bevis - utslungade den dystra satsen: "Det finns inga vackra engelska kvinnor." När kursdeltagarna rörde sig i den engelska miljön hördes - om inte oavlåtligen så ofta - ropet: "Men Dag, hon är väl rätt snygg!"
Manschauvisnism av värsta slag - eller bara pojkbus. Man väljer själv.
Och i detta stycke återfinns sanningen i betraktarens öga. Men ska jag nu gälla för att vara misogyn är jag det helst när det handlar om biskopar. Det är denna i Överhuset placerade kvinna som bestämt hävdar att Gud inte är en "han". Nå, Gud är ande. Jh 4:24. Och Fader. Frälsaren själv talar om att vi får be till Fadern och  "det skall han ge er". Jh 16:24. Säger Frälsaren "han" om Fadern och "du" till honom, gör jag det också, och finner att biskopen i Gloucester likväl på sitt sätt kan vara konsekvent. Ska det vara modersrepresentation krävs det nog egentligen en Modergud. Moder vår. Låt oss alltså vara oense, rejält oense.
Har inte manliga biskopar också understundom egendomliga utseenden.?Obetingat.
Jag säger som Hägerström: Värdeomdömen endast livar framställningen.

Men vad hade Borgenstierna sagt om denna könsstrid om Gud, som är ande? Hade han sagt att det är en logisk avveckling av tron efter 1958 års riksdagsbeslut? Hade han sagt de kärva orden: "Anders Nygren hade rätt!"  och ett "det visar sig nu att också detta bud är Herrens, med den giltighet och den auktoritet bud har"-?
Detta är i vart fall ett omdöme som inte livar framställningen.

För att fördjupa dysterheten bara ett ord om Phytophtora austrocedrae.
Det är den svampsjukdom som drabbar enbuskar i Argentina men nu också i Skottland. Jag läste Plantlifes studie. Allt verkar dystert. 2/3 av skörden av enbär har denna lömska svampsjukdom gjort obrukbar. Vår gin är i fara. Och jag som redan skrivit in Gin&Tonic Monday den 8 februari 2016. Bunkra!
Kan den organiserade nykterhetsrörelsen misstänkas ha fört smittan från Argentina till Skottland? Vilka skulle det annars vara?
En lågkyrklighet utan förståelse av ämbetet som vill komma högkyrkligheten till livs genom att angripa en högkyrklig livsnerv?
GT-krisen närmar sig Europa.






tisdag 27 oktober 2015

Pensionerade präster, prästfruar och prästänkor

Jag fick ett odaterat/oidentifierat pressklipp.
Jan-Olof Johansson var värd vid en gemenskapsdag i Växjö och Jan Arvid Hellström måste vara nytillträdd biskop. Samtal fördes i Församlingshemmet på Nygatan i Växjö under ledning av änkebiskopinnan (det står så! DS) Gudrun Lindquist. Prosten Ragnar Nordh inledde ett samtal om framtiden med denna uppsättning pensionerade präster, prästfruar och prästänkor. Samtalet "präglades av frimodighet och optimism om kyrkans möjligheter."

På bild ser man också prosten Olov Olosson och biskop em Sven Lindegård. Det var en samling. Och värd för dessa framtidsoptimistiska var alltså, jag ber att få upprepa mig mest för att illustrera vilken värld det var, Jan-Olof Johansson. Vad sa Strindberg? "Förbannat vare skönljugeriet!"

Men för att förfalla till förståelse:
1. Vad annat kunde de tänka och säga?
och
2. Vad hade de sagt nu omkring 15 år senare
Detta vänliga sätt att fråga förtar inte denna prästgenerations moraliska ansvar.

Pensionerade präster, prästfruar och prästänkor samlas fortfarande. Växjö stift anslår medel för deras trivsel. Jag antar att de fortfarande ägnar sig åt att tala om framtiden och att deras samtal präglas av frimodighet och optimism över kyrkans möjligheter. Antar och antar. Jag har just fått två brev, dels från kretsen i Kronobergs län, dels från Kalmar. I Kalmar var det tydligen inte riktigt ordning på adressarkivet. I Kronobergs län var det missionstema av klassiskt slag, om jag läste rätt, och i Kalmar län ska just Jan-Olof Johansson tala om Växjö stift i historiskt- och framtidsperspektiv. Var får dom allt ifrån? Jo, lunchen vet jag. Den bjuder Växjö stift på.

Ska Johansson bli något annat än framtidsoptimistisk? Det vore nästan värt att åka dit för att höra. Kommer han att säga vad sant är om Svenska kyrkans innevarande kris - nu, för första gången öppet? Eller ska han fullgöra en biskops uppgift i Svenska kyrkan och uppträda som professionell optimist?

Det är så mycket tal om rasism nuförtiden. Jag tog å lantegendomens bibliotek fram J.H. Oldhams bok Christianity and the Race Problem, Student Christian Movement, SCM London 1924. Den kom på svenska året efter, utgiven avSveriges Kristliga Studentrörelses Bokförlag, Kristendomen och rasproblemet. Här illustreras studentrörelsens betydelse för mission och ekumenik och en rörelse som kvickt hämtar hem internationella impulser. Oldham återger ett poem för att illustrera också möten för pensionerade, tror jag..

The toad beneath the harrow knows
Exactly where each tooth-point goes.
The butterfly beside the road
Preaches contentment to that toad.
(aa s 173)

Paddan under harven vet var varje pigg går fram, medan fjärilen vid vägkanten predikar förnöjsamhet för paddan. Lär er inte dikten utantill nödvändigtvis, men minns dess sensmoral.

Man kunde ju, om man inte erfarenhetsmässigt vetat bättre, kunnat tänka att de erfarna prästerna samman med makar och änkor av båda könen, skulle komma med kritiska analyser av det kyrkliga läget och funnit en situation som den innevarande jämmerlig. Man kunde med J.H. Oldham tänkt att kyrkokritiken skulle handlat om att stå i livets mitt, i livsströmmen. Det bristande missionssinnet gör att det kyrkliga inte finns mitt i verkligheten: "In consequence of the lack of missionary spirit the Church is not today, as it ought to be, in the midstream of the world's life. It is not suffiently in touch of many points with real life." (aa s 257)

Är inte detta en orättvis anklagelse?
Oldhams kapitel heter "Universal Community of the Loyal".  Jag tror han är ute efter det radikala lärjungaskapet, av det där slaget som Bonhoeffer kunde skriva om i Efterföljelse. Det är ju samma intellektuella studentrörelse vi talar om, där det kan talas om den dyrbara nåd, som kräver efterföljarens liv. Så vad av detta ser och hör vi i Svenska kyrkan? Jag säger ett, ett enda: Läs församlingsbladen. Där ser ni församlingslivet organiserat som PRO och SPF.  Inget ont om den sortens verksamheter men är de in the midstream of life? Uttrycker de dyrbar och livsfarlig nåd?

Vi återvänder till pensionerade präster, prästfruar och prästänkor.
Är det obarmhärtigt att ställa frågan till oss om våra försummelser?
I den tävlingsgrenen var somliga mer framgångsrika än andra. Men det kanske inte ska påpekas. Allra minst när stiftet bjuder på lunch.
Madaro, ni vet. Och det är inte namnet på ett argentinskt vin till lunchen utan ett sinnestillstånd: Mat-ro.

Men det kan inte förnekas. Det är med tvesyn jag ser de som för mer än 20 år sedan var fylla av framtidsoptimism. Jag skulle gärna önska att de fått se vad vi ser. Eller inte. Vid vilken gräns hade deras optimism tagit slut? Enkönad vigsel - och Sven Lindegård som om homosexuell utlevnad fällde de klassiska orden: "Jag tycker närmast det verkar äckligt."
Och Olle Olsson!! Han var på många sätt en strikt moralisk person. En Midsommardag inledde han sin predikan med att rytande framslunga följande sanning: "Det står en stank av sprit och sperma över Öland denna dag." Johannes Döparen hade gett uppslaget, tror jag. För det var honom vi firade. Dåförtiden.

Nu antar jag att den här sortens repliker också ska betraktas som olämpliga. Inte bara när det handlar om pensionerade präster, prästfruar och prästänkor utan generellt. Jag tror jag förstår. Tur att denna blogg är pigg, käck och munter. Hur hade det annars gått?




måndag 26 oktober 2015

Den värste kvinnoprästmotståndaren

Jag gjorde ett kyrkobesök.
Dörren var stängd, men ett anslag proklamerade att den var öppen, vilket betydde att jag kunde öppna den. Den var inte öppen, den blev. Den var upplåst. Orden sa något annat än hur det var och behövde alltså tolkas. Kyrkan vid Aringsåsen är numera Alvesta kyrka. Det som en gång var Alvesta, ligger ett stycke bort - men låt oss inte förvirra oss i detaljer.

I vapenhuset hittade jag församlingsbladet. Församlingsblad är en fascinerande genre. Alla är välkomna, alla åldrar. Genusanalysen av listan med telefonnummer som går till någon visar att det handlar om fyra män och elva kvinnor. Av männen är två en kyrkokamrer och en arbetsledare på kyrkogården. På prästsidan vinner kvinnorna med 3-1.  Storsatsningen presenteras - en gränsöverskridande mötesplats varje torsdag med "underhållning, föreläsningar, frågetävlingar, sång och musik är en del av allt som kommer att hända på vårt café." Och så kan olika föreningar bjudas in och visa sin verksamhet. 14-16. Skolungdomar kan titta in och få läxhjälp.

Jag var mest intresserad av den gudstjänst jag aldrig vågat mig till: Alvestamässan. Jag studerade agendan och fattade plötsligt sammanhanget.

Kontraktsprosten Alexandersson hörde till den hårda kärnan av kvinnoprästmotståndare, fostrad av Alfhild Söderberg, GA Danell och Harry Ljungar som han är.  Nu kunde han under den nya regimen avancera och bli kontraktsprost. Då måste han väl svurit på nyordningen, tänkte de flesta. När jag stod i kyrkan och läste agendan insåg jag hur fel den tanken varit. Alexandersson står fast och han gör det på ett sätt som vore värt en domkapitelsanmälan, om de kvinnliga prästerna förstått vad han gjort. Han har med ett penndrag nullifierat dem som präster - och de har inte fattat! Som väl är, läser de inte Bloggardag, så de fattar inte nu heller. Alexandersson kan sluta sin gärning under belåtna nickningar från de kringstående. Nu också från dem som fattat!

Vad gjorde han?
Han lät fromma ord begå fromma mord.
Jag upptäckte det för jag läste agendan bakifrån. Där heter det
"Måltiden
Alla är välkomna att ta emot bröd och vin eller Guds välsignelse."

Nu kunde jag förstås reagera mot att man måste välja mellan bröd och vin eller välsignelse, men jag fattade kontraktsprostens illistighet. Kyrkans hus är fyllt av välsignelse och går man till altarrunden, möter välsignelsen där. Inga problem. Den kvinnliga prästen delar ut bröd och vin. Det är fräckt markerat men beundransvärt på sitt sätt. Och alla blir nöjda.

Jag bladade igenom agendan. Bönen före gudstjänsten var en upplysning till Fadern: "Du vet att jag behöver denna gudstjänst för att finna ro och klarhet hos dig." Mer egocentriskt än teocentriskt men Fadern har stått ut med sådant tidigare - och kanske värre.

Det där att vi kommer till Guds hus för att tillbe och ära Gud är lite i skymundan, men det förekommer i Glora och Laudamus av Per Harling - med en utomordentligt väl dold trinitetsteologi. Vilken arian som helst, anhängare av den fromme och fine villoläraren Arius, skulle problemfritt kunna sjunga med. Det är rymder och knoppar, ängar och skogar, lärjungaskara, änglar, helgon (men inte martyrer, DS), kyrkan och sanningens vänner som sjunger sitt ära och ropar. Det hade blivit svårt för mig att sjunga om "sanningens vänner" och tänka på kyrkosystemet, det svenska. Känner jag.  Och i en gudstjänst måste det väl finnas plats för känslor också? Men fromt och fint framstår det hela som. Arianskt.

När jag sedan läste de inledande orden, fanns det skäl att haja till.
"I nattvarden tar vi emot den uppståndne Herren, som är Livets bröd och källan till utgivande kärlek." Detta är om inte annat reformert teologi, antar jag. Inte ett ord om altarets sakrament.
Men vänta!
Här vill det till att vara noga med detaljerna. Ordföljden är vänd så att det blir reformert nattvardslära. Vi tar emot den uppståndne Herre, som är Livets bröd är att säga något annat än att vi tar emot det Livets bröd, som är den uppståndne Herren. Frågan om realpresens var för dr Luther den avgörande frågan. Minns religionssamtalen i Marburg.

Hur gjorde kontraktsprosten, lutheran av den hårdkokta skolan, när han själv celebrerade?
Det har jag räknat ut.
Han måste helt enkelt ha sagt till folket att mässordningen som skulle användas denna söndag "finns bak i psalmboken om ni behöver följa ordningen. Fira annars. Låt liturgin bära er, när ni bär liturgin." Sa han nog.

Vad skulle han annars göra?
För han har väl inte övergått till att bli anhängare av 1958 års riksdagsbeslut, arian i sin kristologi och reformert i sin nattvardssyn?
Nä. Den som har läst dr Martin Luthers förklaring till åttonde budet vet att förstå annorledes. Alexandersson står fast, men valde en annan taktik. Fräckt så det förslår.

I sak har jag fått min fördom bekräftad.
De lokala mässorna ska undvikas. Det kan vara precis vad som helst.
En kyrka hålls ihop av en gemensam gudstjänst. De kan inrymma variationer men inte vad som helst. Den är genomandad av seklers fromhet och insikter. Den är ett gestaltat bibeldrama - i ord, handling och ton. I vår kyrka uttrycker den evangelisk katolicitet.

Men jag beundrar kontraktsprosten Göran Alexandersson, den fräckaste av dem alla, den illistigaste, den värste kvinnoprästmotståndaren. Och folket märkte det inte! Inte Växjö domkapitel heller. Men får man vara så fräck som han?

söndag 25 oktober 2015

Tänkaraugusta om villfarelser

En tänkaraugusta är förstås en ledarskribent, som från upphöjd position redovisar insikter för att leda oss andra, få oss att förstå. Augustan förstår förstås.  Hon är ju augusta, helig, invigd, upphöjd. I jämställdhetens namn finns Tänkaraugust också. På samma nivå.

I torsdags läste jag i Kyrkans Tidning (och så var den torsdagen förlorad) att två stereotypa föreställningar om katoliker alltför ofta traderas som självklarheter. 
Det där med "alltför ofta" lät spännande. 
Hur ofta det var, fick vi inte veta. 
Men föreställningar var att "samtliga katoliker i hela världen och genom hela historien tänker, tror och handlar på exakt samma sätt", vilket nog faktiskt är en föreställning om måste vara de kulturellt insatta (missionsvetare och historiker t ex) främmande, och att "katolikers främsta problem med oss protestanter är att våra biskopar även prästviger kvinnor", vilket kyrkohistoriskt sett är en överraskande föreställning. Var detta det  som Luther kämpade för, när allt kommer till allt?

Nu handlade detta om Berget och vår tänkaraugusta menade att "mot den bakgrunden framstår det som förutbestämt att utvecklingen på Berget kommer att innebära att det är otänkbart att prästvigda kvinnor i framtiden kan celebrera mässan där."

Detta förstår jag inte. 
Tvärtom har t ex jag skrivit. Det normalkyrkliga förs in på Berget och i sakramentsskåpet står två burkar bredvid varandra. En med Jesus och en med vad då? Men detta som just uppfattades som "förutbestämt" var inte det, eftersom Svenska kyrkan låter katolska präster få fira mässan i svenskkyrkliga rum utan att ställa några som helst krav på att enbart präster, som inte är tvungna att leva i celibat, ska få tjänstgöra. Det var ett viktigt argument.

"På ett lika generöst sätt välkomnar katolska kommuniteter runt om i världen svenskkyrkliga grupper som vill fira mässa vid deras altare, alldeles oberoende av om celebranten är kvinna eller man."
Finlirarna skulle ju kunna genmäla att det beror på att de romerska katolikerna anser 1. att inga präster i Svenska kyrkan är riktiga präster för Svenska kyrkan är ingen riktig kyrka och 2. de struntar komplett i Svenska kyrkan men kan se glada ut för det. Kanske just därför. 

Så kommer slutsatsen:
"Det är sålunda en villfarelse att katoliker överallt och alltid slår igen porten rakt i ansiktet på prästvigda kvinnor och jagar ut oss med alla till buds stående medel om vi trots allt lyckas smita in." 
Visserligen var detta feltänkt från början till slut, men en intressant inblick i ledarskribentens tankevärld. Och i Kyrkans Tidnings!

Ordet "villfarelse" sparas till denna fråga. Det är också av intresse, tror jag.
Var hamnar hela tankeövningen?
Sålunda kan "svenskkyrklig mässa i framtiden firas i det katolska kapellet på Berget".
Vilket skulle bevisas. Quod erat demonstrandum.
Det kommer att bli så, för detta är "en reell möjlighet också på en retreatgård med ekumeniska ambitioner."

Detta var en ledartext bortom all djupare reflektion. 
Den kunde styrt in på ämbetsfrågan, den om kyrkojuridiken /gemenskap med Rom/ avgör Guds eget handlande. Den kunde alltså inför 2017 tagit upp anspråket att det faktiskt är Gud själv som handlar i vigningen (och struntat i komplikationen om Gud gör något mot sin vilja). Vill Rom så där rakt av förneka ordinationens giltighet coram Deo et coram hominibus? Det kan man tala mycket om. Kanske skriva avhandling om. T ex avhandlingen Den romerska stöddigheten i katolskt perspektiv. Eller skulle en ledare i Kyrkans Tidning av vår tänkaraugusta räcka?

Tänkaraugusta kunde också gjort det enklare för sig genom att ta upp ett innehållsproblem. 
Vi vet ur vilken andlig tradition Berget stammar. Det är inte den protestantiska liberalteologin. Det är inte det akademabla heller. Det är lite från det anglikanska (Father Hugh) och rätt mycket från de svenska väckelserna. Antagligen är det lite från Bernhard Hegardt, Religion och själsträning, som lästes från 1937 och framåt (f Gunnar överrumplad av glädje, som han blev när han läste något som grep honom) också.  Det vi med ett samlingsnamn kallar "kyrklig förnyelse" är en del av retreatrörelsen. 

Nu är risken att människor med denna bakgrund och dissiderande på så sätt att de inte övertygats om att 1958 års riksdagsbeslut var vad Gud vill, hamnar i konkret hemlöshet. Integration i Svenska kyrkan kunde rubriken vara. Detta, just detta, hade kunnat varit värt en ledartext i Kyrkans Tidning, en text som råddat till den dominerande hållningen, den som syftar till att marginalisera för att eliminera. 
Med en sådan ledartext hade det blivit fart på speleverket. Därför fick vi inte läsa den heller. Villfarelsen var av betydligt enklare slag.

lördag 24 oktober 2015

Min svenskkyrklighet

Omtumlad inser jag att det finns sådana som är nöjda med den fullkomligt DDR-mässiga nyhetsförmedling vi bestås i en uppsättning tv-kanaler. Vi får inte hårdfakta. Vi får något annat med klara pedagogiska målsättningar försett. Och ni är nöjda? Kanske är det bra. Vi slipper fråga vad vi faktiskt får veta.  Vi får snusförnumstigheter anpassade för oss som hänger i tv-soffan. Jag tycker detta är förskräckande. Jag uppfattar er som är nöjda som farliga. Det gäller det kyrkliga också.

Min lärde vän ringde.
Han hör till en exklusiv skara av människor jag gillar odelat. Exklusiv skara men kanske inte så liten som många skulle vilja. Han talade om det svenskkyrkliga och jag fick en idé, att den är det värt att skriva om. Fast denna morgon vid mina fina dator slås jag av tanken att jag nog gjort det förut. Nå, har inte Bengt Olof Dike fattat saken tidigare, kan den upprepas.
- Man tar ett ihåligt rör..
- Men lektorn, är inte alla rör ihåliga?
- I denne klassen kan en inte vara tydlig nock.

Jag är dissiderande.
Får jag besvära med att återvända till ett enkelt konstaterande, att i det kyrkomöte som avlöste ståndsriksdagens prästestånd är de tre yngsta invalda prästerna i bokstavsordning Einar Billing, Dag Sandahl och PP Waldenström. Det betyder inte att jag var samtida med Waldenström eller Billing, men jag var insatt i samma ram, så att säga. Med Waldenström delar jag inte det svenskkyrkliga. Gör jag det med Billing? Jo. Kata pneuma.

Jag har fortsatt.
Jag är svenskkyrkligt normalutbildad. Söndagsskola från 4 år, aftonbön på sängkanten dessförinnan av min fromma moder. Gudmor som dagligen bad för mig så fort hon visste att jag fanns till. Jag tror att jag å lantegendomen kan leta fram söndagsskoltidningarna Lillklassen och Sveriges Barn. Jag har kollat om det epokgörande beslutet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst och den första vigningen av kvinnor till präster rapporterades till barnen, Svenska kyrkans framtid, som det epokgörande det nu sägs vara. Det skrevs inte ett ord.
Förklara det!
Ingmar Ström var på min tid söndagskolsekreterare. Han efterträdde pastor Kolstrup, han med böckerna om Lillvingen.
Försök inte med mig.

Jag ska inte dra hela fortsättningen, men jag är konfirmerad av rektor Sven Hultman, stabilt låg- och lika stabilt folkkyrklig. Jag var konfirmandassistent åt Henrik Svenungsson och rådfrågade honom om prästeri när Nils Norrlin, komministern, undrat om det inte var präst jag skulle bli.
Allt detta tror jag mig ha tjatat tidigare.
Stiftet ordnade en samling för att rekrytera präster i Nässjö och jag nödgades fara dit. Det måste ha varit hösten 1965 eller våren 1966. På perrongen stod Åke Talltorp, då Karlsson, iförd hatt /svart galon, det var 60-tal/ och tog emot. Jag förstod efter en initial okulär besiktning att den mannen var en hedersknyffel. Det har han förblivit.

Sommaren 1966 fick jag prästmöteshandlingarna för Växjö stift 1965, som Henrik Svenungsson varit redaktör för. Detta var under min konfirmandledartid. Jag läste och funderade. Det var kyrkoanalys. Jag har fortsatt.
I parallellgruppen var Gunnar Andersson ledare och Bengt Hallgren präst. Gunnar är numera något fint ortodoxt och heter fader Gabriel.
I juli 1966 började en gåvoprenumeration på SPT.
Vår Kyrka sålde jag som 10-åring. Dribbla inte med mig.
Jag läste de vanligaste böckerna - en del begrep jag nog inte. Gustaf Aulén t ex. Men jag läste. Annat charmerades jag av. Fader Gunnars bönbok använde jag - och tidegärden. PO Sjögrens Att bygga inifrån betydde mycket för mig. Missa Luba och anglikansk körmusik spelade jag mm mm. Dribbla inte med mig, som sagt Jag kommer ur det svenskkyrkliga. Nerifrån. Svenskkyrkligt vattenstämplad.

Detta är kata pneuma.
Kata sarka då?

När jag valdes in i Kyrkomötet år 1979 uppfattade jag detta som en kallelse.
Jag var vald av stiftets präster. Veklagan uppstod. Självfallet. Bengt Hallgren blev inte vald.
1982 blev jag vald igen. Då hade Einar Göth klivit av och jag tog hans plats. 1
983 räknade jag inte med att bli vald till den nya religionskongress som kallades kyrkomöte, men det blev jag och så kom jag 1986 att väljas in som ersättare i den kyrkliga centralstyrelsen och 1989 som ordinarie och i au.
1986 var det veklagan över mitt inval som ersättare och de s k grupperna skulle upp och markera. Lollo Eriksson har i Vår Lösen berättat om hur de kvinnliga prästerna drev kampanj mot kyrkopolitikerna för att förhindra invalet. Det blev som det blev. Men uppenbart betraktades jag som en dissiderande oppositionell. På det mandatet har jag förvaltat det svenskkyrkliga både kata pneuma och kata sarka. För det har flera gånger slagit mig, att de som skrikit högst, har en högst oklar svenskkyrklig bakgrund just. De kommer från ingenstans eller från olika frikyrkliga sammanhang. Plötsligt är de stora i det kyrkliga. Jag drar inte namnen här och nu.

Det har fortsatt.
I kyrkomötet hamnade en kvinna som förklarade sig vara regelbunden gudstjänstbesökare. Hon gick varje julbön.  Ingen kan säga emot. Det är regelbundet. En annan ledamot förklarade att han och familjen i 40 år (50 var det nog egentligen) hade haft annat för sig än gudstjänstbesök på söndagarna, men som pensionär kunde han satsa engagemang på det kyrkliga. Hans parti nominerade honom och han återfinns t ex i kyrkomötet.
Vi skiljer oss åt.
Under den tidsrymd han söndagligen ägnat sig åt annat, har jag varit i kyrkan. Nu kan han fritt driva att sådana som jag - jag! - inte riktigt hör hemma i Svenska kyrkan. Det är faktiskt alldeles befängt. Möjligtvis är det helt sjukt.

Poängen för mig är att samma ända sitter på kyrkbänken och sammanträdesstolen.
De köttgrytor jag i det kyrkliga sitter vid är en macka och kaffe innan sammanträdet, frukt som kan hämtas under sammanträdet, lunch i Kyrkans Hus (ärtsoppa och pannkakor på torsdagar), kaffe och kaka på eftermiddagen samt en bättre middag med biskoparna i Uppsala en gång om året. Jag bortser nu från hotellfrukostarna. Det som här tillämpas är en biblisk hållning. 1 Kor 9:9

Den rimliga förklaringen till att jag i demokratisk ordning valts in till uppdrag i den demokratiska folkkyrkan, som är öppen för alla och allas engagemang, är förstås att några vill ha mig där och räknar med att kritik är bidrag.

Greta Hofsten menade att poltitisk radikalitet främjas av att man läser affärssidorna i tidningarna. Alltså läser jag SvD Näringsliv. Jag fick veta att konflikträdda chefer är roten till jobb-bråk (22/10-15). Tilliten brister, människor vänjer sig vid att ha det dåligt, tid ägnas åt att älta konflikter, inte till arbete, man slutar ta nästa steg o s v. "Det är viktigt med olika åsikter och tankar. Tar man hand om det leder det till att verksamheten smörjer sig själv." Läste jag.
I stället för den hållningen, stämplas somliga svenskkyrkliga ut och jag misstänkliggörs för att jag fullgör den uppgift jag i demokratisk ordning fått att som ersättare sitta på åskådarplats i kyrkostyrelsen och någon gång framföra en liten synpunkt.
Varför det?

Det är väl så mycket viktigare att komma med kritiken i det läge där Svenska kyrkan befinner sig och inte bara rycka på axlarna och gå sin väg? Vi svenskkyrkliga har rimligtvis ett ansvar i det som kunde kallas "vår Kyrka" - ? Eller har jag missat något? I vart fall har jag idogt kritiserat, ibland föreslagit eller gestaltat alternativ och gjort detta öppet, i de fora som finns. Parlamentariskt och utomparlamentariskt. Jag uppfattar att den hållningen är mer svenskkyrklig än det utbredda klerikala tigandet, det tigande som ser men inget säger. Men det ska medges: karriärbefrämjande har sysslan  inte visat sig vara. Och erkännanden för gjorda insatser? Nja.

Hur kristlig är då Svenska kyrkan? Så kristlig att trosbekännelsen läses, får vi veta. Det lilla påhaket är förstås enkelt. Läsa är en sak. Kan tro vara en annan?
Jag kan fråga enkelt på temat "trons materialitet": Är jungfrun Maria i vanlig mening jungfru, en kvinna som föder Sonen utan mans medverkan?

Det finns sådant man bara får veta om man frågar och analyserar med hjärnan påkopplad.
Jag ska nog ringa min lärde vän och förklara att just detta är hans problem. Han frågar. Han analyserar. Han är påkopplad.

Inte bra.


fredag 23 oktober 2015

Efter gårdagen

Jag hade tänkt skriva om min svenskkyrklighet, hur det där med att fira gudstjänst kan få kyrkopolitik som följd och hur självklart det är att föra fram kritik när kyrkosystemet gör Svenska kyrkan illa. Jag väntar lite med det efter gårdagens erfarenheter av händelserna i Trollhättan och nyhetsförmedlingen.

Vad som hände var, sas det ,något som försatte Trollhättan och Sverige i chock. Det var inledningen till nyhetsförmedling. Då undrade jag i all stillhet om detta var sant. Somliga hade inte hört vad som hänt, och kunde följaktligen inte vara chockade. Själv var jag inte chockad. Kanske överraskad men, vid närmare eftertanke, inte ens det. Skolbränder och skolskjutningar eller knivöverfall är inte några nya fenomen. Min första fråga var vem som kunde vara gärningsman. En som fått ett avvisningsbeslut (typ IKEA i Västerås) eller en politisk gärningsman (typ Breivik)? Långt om länge stod det klart att det var Anton, 21. Motiven kan vi väl bara gissa oss till.

Själva nyheten var alltså att en man kommit in på en skola beväpnad med något som kallades svärd och skadat och dödat. Han hade själv skjutits av polis. Nu satsade media stort för att berätta om allt det som ännu inte gick att veta. Experter intervjuades. De kunde mestadels bara prata i största allmänhet, men i alla fall. En del blev besynnerligt.

Nu var det ett problem att skolor var allmänt tillgängliga. Särskilt, tydligen, den där attentatet inträffat, Kronan. Ska skolor förses med kasernvakt eller hur tänker man? Och en attentatsman kan väl lika gärna slå till på ett varuhus? Psykolog inkallades för att prata om hur man pratar med barn om det som hänt. Uppfostrings-tv, alltså. Det var säkert godsint tänkt men själva projektet att bre ut sig om händelsen i Trollhättan när det egentligen ännu inte fanns så mycket att säga, kan man fundera över. Snabb nyhetsförmedling förmedlar föga av insikter, tänkte jag.

Ändå var detta inte det intressantaste.
Jag märkte att skilda experter inte svarade på den ställda frågan. De skulle först dra en vers om vilken tragisk händelse detta var och hur de beklagade. Sedan kunde de svara på frågan - om de nu kunde det.
När jag först hörde tekniken, tänkte jag att det var väl bra. Empatiskt och så. Sedan upprepades det av samtliga. Då förstod jag att till den utbildning sådana här personer genomgått, hör instruktionen att göra precis så här. Det blir en besvärjelse mer än uttryck för medlidande. Det ska sägas. Det är inte säkert att det som ska sägas, blir så mycket till tröst.

Sedan lyssnade jag för att höra vilka det var synd om. Det var offren, de som skadats och dödats. Och så var det väl synd om skolans elever på ett mer övergripande plan. Men offren är ju så många fler. Ingen hörde jag säga att också gärningsmannen är ett offer - och hans familj, anhöriga, vänner. Ingen sa att poliserna som sköt är det synd om. Statsministern gjorde inte det här bättre än någon annan. Det kunde man förväntat sig, kanske, när han nu lämnat allt han hade för händer i Rosenbad för att komma till Trollhättan för att visa sitt deltagande. Det betyder att han också tog resurser från polisarbetet och från de kommunala förvaltningarna. Överhetspersoner kanske ska ha vett att inte göra så. Tänkte jag. Men stackars Löfven satt i saxen. Hade han inte åkt, hade han anklagats för att inte visa tillbörlig respekt.

Några intressanta händelser i går antyddes bara. Det var "stökigt" vid skolan eftersom föräldrar och andra ville in bakom avspärrningarna och det var tydligen stökigt vid lasarettet också. Vad hände då och hur reddes situationen upp? Var det en kulturkrock vi bevittnade - fast vi förstås inte fick bevittna den?
Det andra intressanta var skolledningens beslut att ställa in denna dags undervisning. Ledig fredag och så höstlov därefter innebär att skolan inte kan stötta eleverna som skolan skulle vilja, begrep jag. Men var beslutet riktigt då? Jag är väldigt osäker. Skolan är en brottsplats. Kunde elever och lärare samlats på annan plats denna fredag för att prata om det som hänt och hantera sin sorg och sina frågor tillsammans? Om tio dagar ska alltså såret petas upp igen? Hur tänkte man?

Självklart var det kyrklig uppställning. Man kunde inte säga så mycket, men man kunde vara närvarande. Det var som det brukar vara i kris-sammanhangen.

Bevakningen i Trollhättan med få hårda fakta betydde, att vi inte fick så många hårda fakta om situationen för Migrationsverket. Färre volontärer i Malmö var det, så mycket begrep jag. Det överraskade inte heller. Men jag funderade i går kväll över om det kan finnas ett samband med det Anton gjorde och en ovilja att tala om de problem som han såg och tydligen ville åtgärda. Ett samhälle kännetecknas av samhörighet. Brister samhörigheten, brister samhället. En mångfald värdegrunder kan vi inte hålla oss med, tror jag. Då får vi parallellsamhällen, stammar som - kanske antagonistiskt - agerar på eller utifrån skilda territorier.

Nog är jag kritisk mot journalister.
Det beror på att jag tror att de och deras insatser är samhälleligt viktiga.
De ska hjälps oss förstå och därmed kunna uppträda som ansvarsfulla medborgare.
Och så funderar jag över den mänskliga beredskapen att hantera att livet ibland gör oss illa. Obegripligt illa.

torsdag 22 oktober 2015

Dagens Sanslösa

Det är kanske att slå på den som redan ligger, men nog är det utmanande med det som kallas Dagens Seglora och som föga åstadkommer. Men subsidier skulle det dras in och de som betalat, kan lugnt konstatera att utfallet av insatsen blir magert.
Detta var alltså den stora utmaningen till Kyrkans Tidning.

Jag vet inte om jag gitter försöka reda ut hur mycket av kyrkliga och andra medel som pytsas in i misslyckandet. Det verkar på mig, som är fåkunnig, bli en parallell till SKT, Svensk Kyrkotidning, som övergått till månadsutgivning och inte alls tycks påverka någon debatt i det kyrkliga. Hur kan SKT med så få prenumeranter likväl överleva? Det sägs (obs! slug passivform) att det ordnats ekonomiska försäkringar med Svenska Kyrkans Press AB. Makteliten förstår finessen med att les beaux ésprits ses rencontrent. På latin: Asinus asinum fricat.

Jag säger inget om att Dagens Seglora blivit arena för de katoliker som i andlig mening konverterat till Svenska kyrkan.
Jag har synpunkter på att Dagens Seglora inte är arena för något.
Det hela framstår alltmer som en bluff.

Jullov på sex veckor - eller vad var det? Och så ett sommarlov på fem månader!! Finns det inga revisorer hos dem som gett anslag och fixat kollekter, som kan slå larm och kräva återbetalning? Har inte Hotlips och Helles rykten nu solkats i överkant? De startade det hela under stora åthävor och nu ser vi resultatet. När de organiserar det som kallas folkrörelse är folkrörelsen att förstå som en subsidiekö.

Kanske ska uppmärksamheten riktas mot Dagens Segloras mäktiga välgörare, de som delat ut gemensamma medel? Vilka äro dessa och varifrån komma de? Vem ställer de kritiska frågorna till dem och var kan de ställas? Frågorna, alltså. Vem tar ansvar och säger att vi handlade fel - och kan medel krävas tillbaka när Dagens Seglora inte levererar?

Ny chefredaktör trumpetades det om. Hon har uppenbarligen inte tillträtt. När sker det i så fall? Och hur länge kan en digital företeelse ligga i träda innan den är bortglömd och allt måste starta på nytt?

Så, sett till det medielandskap som relaterar till Svenska kyrkan - vad återstår?

En Kyrkans Tidning som med smärre resurser blivit alltmer ointressant. Ett församlingsblad i större format, där chefredaktören sliter en vecka för att komma på någon fånighet att gilla och någon fånig att hylla.
Vad hyllar hon? Merkel, de anställda och volontärer som jobbar med flyktingrar, alla som säter andra före sin egen bekvämlighet, ordet MED, alla som fortsatt gör insatser för flyktingar, alla de tusenden i Europa som öppnar sina hjärtan för människor på flykt. Eva Wirén får allt svårare att variera sig. Denna vecka hyllar hon dom som i Umeå lagar mat till flyktingar.
Vad gillar hon? Läsarkontakt, uttrycket "Det är nog nu", predikopodden, yrkespoddar, valet av nobelpristagare, oreglfestivalen i Sanviken och denna vecka dopfest, en dag för spontandop. Vad är spontandop???

Ogillar hon ingenting?

Ragnar Persenius bär väl det demokratiska ansvaret för att tidningen organiserats som en trist produkt. Lugnast så. Inga kritiska frågor, inga katastrofrapporter från den kyrkliga implosionen.

SKT - nog sagt. Den gör reklam för sig på Dagens Seglora. Mer än nog sagt.
SPT - ger en del material och är värd att spara, förstås. Här finns artiklar man behöver gå tillbaka till och en del vassa kommentarer ger perspektiv. Jag gillar SPT.

Det finns en del bloggar också. Några är av Svenska kyrkan approberade och kan sökas på Svenska kyrkans bloggportal. Där lägger biskop Bonnier och andra ut sina predikningar.
Evangelium gör insatser liksom Stillsam och Kyrkliga Ting genom att ställa kritiska frågor eller komma med underfundiga resonemang.
Att jag läser Torbjörn Lindahl och Håkan Sunnliden, förstås enkelt. Till Torbjörns ovanskliga heder hör att han blivit anmäld för sitt bloggskrivande. Där, just där, ligger Håkan Sunnliden i lä. Hittills. Först i början av december får vi veta om Torbjörn blir avkragad för sina insatser. Sådan klass håller hans bloggande.
Bloggardag nämner vi inte.
Inte twittrande heller, bortsett från dagens sandahlcitat. Det är inte klokt vad klok den mannen är, konstaterar man enkelt när man läser citaten.
Sist men inte minst måste kyrkligdokumentation.nu nämnas. Där hamnar dokument, som vi annars bara ser refererade till i nyhetsförmedlingen. Nu kan man läsa själv.

Vi kanske helt enkelt inte behöver Dagens Seglora och det är detta som visat sig under de gångna åren? Då får vi gratulera till att några kunnat ha Dagens Seglora som inkomstkälla. Grattis, grattis!

onsdag 21 oktober 2015

Underrättelsematerial: Berget

Det var Stiftsgårdens styrelse som den 29 juni 1974 beslöt att Västerås stifts retreatgård skulle vara en självständig stiftelse. Stiftsgården var f ö också en stiftelse, för detta var på den goda statskyrkliga tiden när allt egentligt kyrkligt arbete kunde kallas "frivilligt". Det betyder att det inte var reglerat i lag.

Ändamålsparagrafen ändrades inte: "Stiftelsens ändamål är att bedriva kyrklig retreatverksamhet och att även i övrigt verka för andlig förnyelse och fördjupning.
Stiftelsens ändamål skall förverkligas framför allt genom att stiftelsen erbjuder grupper och enskilda en tyst miljö för meditation, gudstjänst, själavård och vila samt genom utbildning av retreatledare. "(§1)

Den som är intresserad av dessa syften kan begära att registreras som vän av stiftelsen och kallas årligen till en informations- och inspirationsdag i Rättvik. Då väljs också, och nu läser vi stadgarna som gäller från den 9 mars 2004, styrelsen av stiftelsens vänner. Hälften av styrelseplatserna ska väljas 2016. Nästa halva 2017. Ni förstår principen och stiftsadjunktens rekryteringsiver. Den självständiga stiftelsen ska tas över.

Varför ville stiftsgårdens styrelse att S:t Davidsgården skulle vara självständig?
Den kompetenta gissningen är att verksamheten på Berget nu stod på egna ben. Självständigheten var både självklar och praktisk.

Vad menas med "kyrklig verksamhet"?
Antingen kan begreppet uppfattas så, att det kyrkliga inte är konfessionellt eller så, att det är just det det är - det svenskkyrkliga är det kyrkliga.
Jag satsar en liten slant på att det senare alternativet är det korrekta. Men det betyder inte självklart att stiftelsen uppfattar sig som en del av Svenska kyrkans statskyrkosystem med politisk kontroll över biskopsutnämningar och annat. Friheten markeras. Det är i andligt avseende verksamheten är kyrklig på det sätt Svenska kyrkan också kunde uppfattas: ekumenisk, kulturöppen, självmedveten.

Vi talar om en annan tid, en tid med tidskriften Vår Lösen, sammanställningen Social Debatt, bokutgivning med normalupplagor på 2000 teologiska böcker och understundom också 20 000. Det var en tid när de stora tidningarna hölls med kyrkoreportrar,  Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan samt en del allmänreportrar på mer lokala blad med kyrkobevakning som särskilt uppdrag; Smålandsposten t ex. Det var en tid när kultursidorna hölls med medarbetare av typ Olov Hartman och Gunnar Hillerdal och Gustaf Wingren skrev upphetsa(n)de drapor i Sydsvenskan. Man kan tycka att Expressens kyrkojournalistik var kritisk med artiklar under vinjetten "Frid på jorden" och ett ljus - men kyrkofrågorna bevakades. Det var, kort sagt, en annan tid. Och de cyniska unga prästerna kunde säga: "Låt dom skriva, bara dom skriver!" Det hade de cyniska unga prästerna lärt sig någonstans, och rätt hade de.

Att Stiftelsen Berget, som den nu hette, självständigt kunde forma framtid var en inte orimlig tanke. Stiftelsen syftade till något som behövdes och skulle komma att behövas och uppbackningen var i många församlingar i Västerås stift självklar. Det var lite av prestige över stiftet att S:t Davidsgården fanns. Jag undrar bara när frågan om kvinnliga präster blev knepig.

Att S:t Davidsgården - liksom Stiftsgården - varit hårt ansatt och misstänkliggjord av de som kallades folkkyrkoanhängare, Arndt Johansson m fl, visste alla. Det kyrkliga kunde misstänkas för att inte vara folkkyrkligt. Det folkkyrkliga var det demokratiskt folkkyrkliga - med spets inte bara mot "högkyrkligheten" utan också mot Gustaf Wingren och hans sort. Drevs inte tanken redan på 1960-talet att S:t Davidsgården inte var pålitlig i ämbetsfrågan och frågan om kyrkans demokratisering? Men det var långt senare som Helene Egnell drog igång en Facebook-kampanj med krav på att kvinnliga präster skulle celebrera på gården. Peder Bergqvist skulle pressas till eftergifter. Vad kunde biskopen göra då? Kampanjen syftade till att införa normalordningen och det kan ingen biskop säga nej till. Inte ens en biskop som ogillar kampanjen. Fällan slår igen. Och det är bara destruktivt.

Svenska kyrkan skördar vad som såtts när hon styrts in på främmande spår. Märk passivformerna - för de är nog viktiga. Så blir det som det blir.

Vi skulle med större allvar tala om det trosskifte som försiggår i Svenska kyrkan. Religionsskifte är det nog eller den logiska konsekvensen av det som hände år 1958. Biskop Anders Nygren såg främmande spår, gnostikers och svärmandars. Lägg detta raster på den tro som förkunnas och se om det inte ger utslag. Var tittar man då? På detaljerna. Där görs de små men nödvändiga justeringarna för att ett annat evangelium ska  förkunnas.
Själv stavar jag på Galaterbrevet, särskilt Gal 1:6-9.

Är inte vår vän Frasse vårt hopp då? Petrusämbetet! Men, som de begåvade påpekat, också Petrus kan ta miste. Gal 2:11-14. Rom behöver linjen Paulus - Augustinus - (augustinermunken) Luther som en påminnelse, tror jag. Denna insikt bjuder jag på.

Vilken är då utmaningen?
Det ekumeniska arbetet. Vi talar om kyrkogemenskap, inte om enskilda konversioner. Och vi som aldrig varit protestanter (frikyrkliga/reformerta) har ett särskilt ansvar att på nytt visa Svenska kyrkans egentliga potential som brokyrka.
Egentliga? Ja, i en kyrka där mycken oegentlighet förekommer.

tisdag 20 oktober 2015

Är det sant?

När någots berättas ska det ställas tre kontrollfrågor, brukar s Kerstin förmana:
Är det sant, är det nödvändigt, är det kärleksfullt?
Kommer man inte längre än ett "nej" på första frågan, kan man väl strunta i resten. Men ska man vara tyst då?
Jag läste Kyrkans Tidning på nätet om sovplatser i Växjö stift.


I fredags vädjade biskop Fredrik Modéus till församlingarna i stiftet om att ge flyktingar rum i kyrkan. Nu finns 570 platser i prästgårdar, sockenstugor och församlingshem som står klara att ta emot nödställda.

Nu?
Nä!
Lokalerna ska inspekteras först och kontraktsprosten Bengtsson framhöll att det kanske inte är läge förrän efter Luciafirandet, som tarvar mycket utrymme, att släppa till lokaler. Då bortser jag från att de ska ställas i ordning med sängar, sängkläder, möjligheter till mat, hygien med toaletter och dusch.
Nu är det inte.
Varför blir det inte riktigt rätt, det är en gnagande fråga. Slår en slags eufori till? Katastrofeufori?

Snabba insatser och snabba cash

Modéus II tar avstamp i den misstänkta grova mordbranden där Kånna skola brändes ner till grunden och 80 plats bokstavligen gick upp i rök. "Låt oss fortsätta kampen för ett land dit alla är välkomna!" Ärkebiskopen retweetade biskopsorden.

Alla välkomna.
Alla? Så är det inte och så ska det förstås inte vara. Varför kan inte detta sägas? Många av de som nu kommer ska inte få stanna. Det blir lika hycklande som när det kyrkliga etablissemanget inte sa något om Dublinförordningens "Festung Europa" tidigare utan först när Ungern fullföljde avtalet och resultatet blev kaos, ett kaos vi alls inte sett slutet på.

Så vad nu?
Larmet går att vår feministiska regering för en flyktingpolitik där det inte finns plats för kvinnor och barn och där biståndsbudgeten finansierar flyktingarbetet med den konkreta påföljden att det är de allra fattigaste som får betala för vårt flyktingmottagande. Så ska vi väl, kristligt sett, inte ha det? Men å andra sidan är det politiskt omöjligt att låta folk uppfatta att flyktingarna kostar oss pengar.

Nu ska Svenska kyrkan ge flyktingar husrum.
Det betyder sovplatser med täcken, kuddar, lakan, handdukar och hygienartiklar samt en toalett per 10 personer och en dusch för 15. Tillgång till mat ska det finnas och lokalen ska klara räddningstjänstens brandsäkerhetskrav.
Det här är inte enkelt.
Ungdomarna får inte övernatta i församlingshemmet på grund av brandsäkerheten, vet många kyrkoarbetare att berätta. Finns det någon prästgård, som står obebodd? Då ska det dit sängar - men hur är det med maten? Och den främlingsfientlighet som kan vara något helt självklart i sitt sammanhang och kanske historiskt sett varit en del av överlevnaden. Vi vet alla hur danskar egentligen är, arvfienden alltså. De bekämpades kraftfullt som dem vet som gått hem och läst historia.

Min vän kontraktsprosten kunde från sin del rapportera många platser men med frågetecken för brandskyddet. Det ska onekligen bli intressant att följa vad som kommer ut av detta. Denna morgon berättas att det blivit 517 platser i stiftet. En halv dags behov av platser täcks då om jag fattat rapporteringen rätt. Men hur många har godkänts av brandmyndigheten? Det vet vi inte.

Pegida firade 1-årsjubileum i går.
Det hade jag inte pejl på men Lunchekot upplyste mig. Det var ett reportage med intressanta tillrättalägganden. Man måste tydligen komma ihåg att Pegida var en liten rörelse och de allra flesta var för ett välkomnande flyktingmottagande. Man kunde förstå att folk i östra Tyskland inte begrep bättre. Där hade man ju sällan stött på några utlänningar, sas det. Nå, själv såg jag en mongol i rysk uniform dirigera stridsvagnskolonn just i östra Tyskland år 1982, men ryssar och medborgare i de fjärran belägna sovjetrepublikerna kanske inte ska räknas till utlänningar just i DDR?

Hur det än är, så var det intressanta det pedagogiska upplägget. I
ngen nyhet skulle fresta mig att tänka fel, förstod jag. Och förskräcktes. Jag upplever just nu alltmer av tillrättalagd nyhetsförmedling. Är det mig det då är fel på? Eller är det några lömska typer som valt att bli journalister för att hunsa mig på samma sätt som deras lika lömska förfäder, de som då blev folkskollärare och adjunkter? Stackarna. De kunde bara hunsa en klass i taget. Ätteläggarna har kommit längre. De kan hunsa oss allihop och vi betalar licens och prenumerationer för den sakens skull. Hur var det ärkebiskopen sa? "Det är rätt att göra uppror!" Var det ärkebiskopen, förresten?

Kaos heter det om flyktingfrågan.
Bert Karlsson berättade om hur bolagen drar in vinter på flyktingmottagandet. Balder har lagt sig på en hög nivå. Där sitter Christina Rogestam som ordförande. Hon hör till de kristliga. Bolaget Frösunda är registrerat i Luxemburg. Där sitt S-mannen Jan Emanuel Johansson. För att inte pröva tålamodet med att dra de andra bolagen, som tycks ha bildat kartell.
Detta är förfärande. Och på långt avstånd från talet om flyktingar som ska beredas husrum. Här är flyktingar en lukrativ affärsidé med avkastning på 6-8%. Bråttom är det också. Snabba insatser ger snabba cash, fattar jag.

Vad ska då Svenska kyrkan ha för att ordna flyktingboendet?
Hur bråttom är det?
Och hur länge ska ansvaret tas?

På Öland tror jag det kan tas fram fler platser för flyktingar i lokaler (pensionat och anläggningar för turism) som inte fullt utnyttjas de närmaste 6 månaderna. Men till våren behövs de för turisterna. Och när folk börjar tröttna, kommer främlingsfientligheten upp till ytan. De pengar Kyrkomötet anslår för flyktingmottagande måste också kunna användas för att vårda volontärer och få ut budskapet att de som kommer har sina sidor som vi alla, är inga helgon och medför bekymmer för oss. Det är just det som är den utmaning Gud kallar kallelse, vocatio. Eller som diakonissan sa: "Jag har fått alla min fördomar bekräftade av folk som ljuger och stjäl, men det ändrar inte uppgiften."
Hon kanske sjungit sv ps 214 och tänkt som hon sjunger?

I går läste jag på twitter att "Svenska kyrkan" gillar vad Svenska Kyrkans Ungdom i Växjö stift gör. Jag kollade Kyrkans Tidning:

Den 28 april i år mottog Svenska Kyrkans Unga i Växjö stift utmärkelsen Årets ungdomsorganisation 2014 i Kalmar län, av Regionförbundet i Kalmar län och föreningen Kumulus. Nu har organisationen beslutat att skänka hela summan, 10 000 kronor, till syriska flyktingbarn i Jordanien via Svenska kyrkans internationella arbete.
- Vi ser att det finns andra som har större behov av de här pengarna än vi själva har. Det känns fint att få ge denna livsviktiga gåva som vi vet gör tillvaron mer värdig för de syriska flyktingbarnen, säger Torsten Thorvaldsson, ordförande i distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga i Växjö stift, i ett pressmeddelande.
Pressmeddelande.
Jag slog upp det vi kallar Bergspredikan, Matt 6:2-4.
Så det kan bli. Kunde ingen påmint de kyrkliga ungdomarna om Frälsarens ord. Nu tycks det skita sig. Matt 6:1.

måndag 19 oktober 2015

En Djävla strategi

Överste Olofsson ringde.
I signalspaningsverksamheten hade ett märkligt dokument dykt upp och översten var bekymrad.
Det gick inte att förstå när dokumentet kommit till.
Det kunde knappast vara Snowden.
Dokumentet närmast skvalpade runt som oidentifierat men handlade om Svenska kyrkan. Olofsson och Salander hade samlat medarbetarna men ingen kunde lösa gåtan om detta kyrkliga dokument. Men Olofsson visste alltså vart man ska ringa. Jag har känt honom sedan han var fänrik och chef för den ena markstridsplutonen, som ni vet. Han ringde alltså.

"Skicka över dokumentet om det inte är för stort", sa jag. "Vad heter det?"
"En Djävla strategi", svarade Olofsson.
"Klassisk svensk genitiv. Djävulens strategi", svarade jag. "Det förklarar nog varför det inte går att tidsbestämma. Skicka!"

På så vis kan nu dokumentet läggas ut för allmän kännedom. Var så goda! Hur skulle ni klara er utan Bloggardag? Dagens Seglora och Kyrkans Tidning, informationsgiganterna (som konkurrerar med varandra, ni vet), har inte haft ett ord i ärendet. Medge ändå att det är bra att ha en myndighet som lyssnar på alla. Och en blogg så att ni får veta.

-----

En Djävla strategi

Övergripande mål
Svenska kyrkan ska omvandlas till ett religionsinstitut. Målet är att ersätta det som kallas "evangelium" (men som vi alls inte tycker är roligt) med ett annat Evangelium (det som vi gillar) och "Sanningsanspråket" (som de kallar det) med sannolikheter(som vi gillar eftersom de alltid är användbara - och vändbara!). Vi dementerar aldrig. Vi för fram andra förklaringsmodeller. De fungerar bättre. Ledningen vet hur man gör för att ge kommunikativt understöd åt dem som är på fältet.

Resurser
De egna resurserna räcker långt men det finns dolda medarbetare på fältet och den del som bejakar at bli våra medarbetare så fort de får möjligheten.  Vi föraktar inte svaghet. Vi använder den för våra syften. Ett dåligt samvete hos någon kan visa sig vara den bästa möjligheten för att kompromissa men också de goda ambitionerna att inte bråka. Med omedvetna snälla människor i våra led, kan vi åstadkomma storverk.
Ledningen förväntar sig att våra styrkor ser till att använda de möjliga resurserna på ett listigt sätt och stärka vår egen kraft, som hjälper långt och länge, på så vis.

Metod
Vi nästar oss in, som vanligt. De stora uppställningarna och fältslagen ska undvikas. Det är i det lilla och till synes betydelselösa vi skördar våra framgångar. Vi gör det med små steg i taget. Vi brukar kalla detta "de små stegen tyranni" och det är den vi ska bruka.
Det är mycket som kan sägas för att övertyga men viktigast är det som inte sägs. Han vars namn vi inte nämner utan rysningar, jag tänker inte på Voldemort, behöver vi anonymisera i ett bredare perspektiv. Om folk visste vem han är, skulle vi förlora. Gör en bild som visar en oförarglig  och snäll vishetslärare, så är faran borta.

Emellertid finns det några grupper där vi nästlar oss in med särskild omsorg.

Biskopar och präster
Skjut chefen först, som ni vet. Då löper de andra förvirrade runt. Se till att de som vigts till tjänst också viker ner sig. Det brukar inte vara svårt. Som vår medarbetare sa: "Kaftanbärarna är små och krypande." På sitt sätt oförargliga. Dugliga att leda syföreningsutfärder men inte leda strid i det andliga. Förvirra dem så mycket som möjligt och förhindra dem att bli och vara fromma. Det sker enklast genom att ge dem så mycket arbete i det organisatoriska (sammanträden och planeringar samt fortbildningar i allsköns ämnen) så att de helt enkelt inte orkar eller hinner mera. Hindra dem från att göra det de egentligen ville göra, när de skulle bli präster.

De snälla
Det kyrkliga livet vimlar av snälla människor.
De är snälla också när de gör illa eftersom de då säger att "doktorns kniv gör ont men gott". På så enkelt sätt kan de marginalisera de medkristna för att eliminera dem och de fattar inte vad det får för konsekvenser. Om en präst slirar på budskapet, är de förstående och tålmodiga. "Man kan se saken på det viset också". Är det en biskop eller ärkebiskop som säger något, lyssnar de för biskopen vet väl bäst. Tänker de - eftersom de inte tänker.

De maktlystna och ambitiösa
Det finns gott om folk som har ambitioner och ser att de kan förverkligas i det kyrkliga.
De har aldrig hört till dem som "ränt i kyrkan vareviga söndag" men de vet vad folk vill ha för med detta folk är de formgenetiska. Ge dem makt så förvaltar de dem i tjänst åt det Evangelium vi gillar. D ekan i moralisk ordning vädja till den farisé som naturligen bor i varje människa efter det första stora lurendrejeriet från vår firma.
Kyrkopolitiker ska inte föraktas. De gör ett gott arbete. De ska försvaras med all kraft och värnas mot kritik.
Till de ambitiösa räknas förstås präster, som klarsynt ser vad som fordras för karriären (de säger inte "karriär" utan tänker i kategorin "göra ett gott arbete") eller som inte ser men ändå gör. Osaliga är dessa som icke ser och dock gör. De är våra goda kamrater.

Journalister och kulturfolk
Bäst är de journalister som försvarar sin egen okunnighet med att de är som folk är.
De kan mot betalning lufta sina egna fördomsfulla åsikter som vore de insikter. De kan, när så behövs, använda hela drevmakten mot enskilda farliga och göra dem till emblem för det alla måste ta avstånd från. Etikettera så att folk slipper tänka.
Begreppet "fob" har visat sig användbart. Det betyder allt och inget - utom det som begreppet egenligen betyder. Om ord har några "egentliga" betydelser. De är verktyg för våra intressen och betyder vad vi vill att de ska betyda.
Vi använder den arbetsmodellen.

Fiendens svaga punkter
Enklast är att slå emot Guds fåniga ordningar.
Sakrament och sakramentala handlingar blir löjliga när de ställs fram i all enkelhet. Då kan de sättas ifråga. Dop som ny födelse - är inte alla guds barn, frågar vi - nattvardselement - inte kan de hänga på alkoholen eller gluten, frågar vi, ämbetet - inte kan halva jordens befolkning vara utestängd från att tjäna den kärleksfulle,  äktenskapet - inte vill väl den kärleksfulle förmena folk att gifta sig med någon av samma kön och från detta till skapelseordningarna. Fältet ligger fritt. Människan är tillvarons herre - det är det underliggande tankemönster vi vill förmedla. Det gillar folk att höra.

Tidsåtgång
Det är svårt att beräkna tidsåtgången, men det måste stå klart för alla att den tid vi disponerar är kort.
Vi agerar därefter.

Generellt
Litteratur behöver inte anges i detta strategidokument. Uppgiften är främst att läsa tidens tecken och utnyttja dem. Metoden är den vanliga, bara vrida sammanhanget lite, men inte för mycket så att folk märker något.
Ledningen liter på er och hoppas att detta resonerande strategidokument blir till inspiration och kommer till nytta.

Lycka till med ert viktiga värv och era viktiga värvningar!

Ledningen

-----

Så vad gör vi nu?
När vi läst strategiplanen, menar jag.

söndag 18 oktober 2015

PBXL

PBXL ska utläsas Peter Bexell.
Han har nu, inspirerad av Vitterhetsakademin, på bokförlaget Artos gett ut Kyrkornas mysterier. Det är hans viktigaste bok och den bok som saknats. Han håller ihop perspektiven - byggnaderna och frågan "varför?". Varför finns de? Varför firar Kyrkans gudstjänster? Vilken är mässans hemlighet? Varför ett kyrkoår och hur är det uppbyggt? Och så byggnadsstilar, förstås. För att inte skriva ordet "vital kulturhistoria". Nu skrev jag det också.

Ni som läst Frithiof Dalbys Kyrkokalender har här fått den kompletta uppföljaren. I det bexellska opuset finns också en del tabeller, och faktauppgifter i särskilda rutor har östs ur ett ymnighetshorn. Missförstå mig inte! Allt  är pedagogiskt på ett nästan upphetsande vis. Den som vill veta, får veta.

I augusti månad 1966 hade den kristliga gymnasiströrelsen sedvanligt sommarmöte och de något äldre studenterna undervisade i små grupper de vetgitiga gymnasisterna. Man fick välja och jag valde något som nog nu skulle kallas "kyrkokunskap". Peter Bexell var den äldre studenten. Han blir 70 och jag är 67 så alla kan räkna ut att tre år dåförtiden var mer än det är nuförtiden. Han kunde mindre då också än nu - men tillräckligt. Och jag hade Dahlbys kyrkokalender och hade läst den, så helt nollställd var jag inte. Men jag gillade den bexellska entusiasmen. Han ledde gruppövningen, därför att den handlade om något som verkligen var intressant. Det kunde jag lätt märka på honom (när Peter är entusiastisk är det inte möjligt att missa den saken) och alltså själv entusiasmeras av.

Jag var på hemmaplan. S:t Sigfrids folkhögskola var ju just detta. Dåförtiden. Vi satt på fotbollsplanen och Peter ritade och skrev på papper han lagt ut i gräset. Det är övertygande med äldre kamrater som handleder. De hade den auktoritet som kom sig av deras frivillighet. Här var inte sådana som talade på betald tid och kollade klockan. Att dessa studenter i Lund förberett vinter- och sommarmötena och skrev bladet Pro Orthodoxia, som vi gymnasister kunde läsa, befäste intrycket av att vi tillsammans stod i en framtidsgemenskap. Här var de som ville Svenska kyrkan också kommande decennier. Tips om böcker man måste läsa, fick man också - i den något obearbetade form som böcker presenteras av studenter, som inte läst allt...

Till mötena städslades föredragshållare. Tor Hugo Holmström, Sune Wiman, sr Marianne, Eva Spångberg och många fler kom för att hålla föredrag.
Per Frostin och Martin Lind var rörelsens resesekreterare, avlösta lite senare av Folke Malmström, rättat från Malmberg men malmbergarna betyder mycket för mig också!. De har alltså alla haft betydelse för mig. Det är roligt att få erkänna det.
På söndagen var det högmässa i Växjö domkyrka med GA Danell. Han hade ju den egenheten att han fyllde domkyrkan. Han och han, förresten...

Var fanns den kritiska reflektionen?
Den som undrar, vet inget om 60-talet. Den var inbyggd i systemet. Vi visste att diskutera och värdera argument. Inte alla, kanske. Men tillräckligt många för att det skulle bli diskussioner. Det är fortsatt så i denna intellektuella tradition, där också Peter Bexell står.

Hållningen avslöjas i boken. Det finns småironiska dragningar och ett okynnigt leende lite här och var i texten.

Så vad gör man nu?
- Skaffar sig boken för eget bruk.
- Skaffar boken för att ha studiecirkel av gammalt gott märke.
Inser att boken Kyrkans mysterier (i pluralis) kan locka den som läst om da Vinci-koden och vet vad professor Langdon ägnar sig åt på ett sätt som slår igenom. Som Brown formulerat insikten: "Alla gillar ett bra mysterium." På så vis kan med lite fingerfärdighet den här boken bli en kyrkdörrsöppnare.
Här är motmedlet.
Motmedlet?
Medlet mot missmod.

* Hade jag varit biskop, hade jag bett kontraktsprostarna berätta hur de i sina kontrakt ville stimulera detta studium och berätta vad stiftet kunde göra för att backa upp dem.

* Hade jag varit kontraktsprost, hade jag frågat vad prästerna tänkte göra.

* Hade jag varit kyrkoherde, hade jag redan innan kontraktsprosten kommit loss, haft ett svar på den frågan, för då hade prästkollegiet kraftsamlat.

* Hade jag varit en enkel komminister på norra Öland, hade vi nog kört ett varv med boken i smågrupper/hemgrupper. Start med Oktoberfesten och Peter som introduktör av boken (10 min, öl, korv mm och hemska sånger därefter, boken i lådor att ta med sig hem). Och så hade jag funderat över stimulansåtgärder till våren när boken gåtts igenom. De vanliga högmässorna, förstås. Kanske några temagudstjänster i Nordölands kyrkor för att se det vi läst om - och så Silverstrands buss för fördjupningsseminarium. Kanske Peter hade fått följa med då.

Boken kostar på förlaget 235:-.
Om jag köpt 50 ex hade boken kostat 195:-, dvs 9.750:-, säger förläggaren och det löftet gäller er alla. Saken är förhandlad och klar. Detta motsvarar vad det kostar att inkl alla avgifter men utan kringkostnader hålla sig med en kyrkoherde i 6 timmar. Eller? Jag räknar 65000 som arbetsköparkostnad för en kyrkoherde. Det kan vara väl lågt, men jag är inte den som är den.

50 församlingsbor som jobbar i studiecirkel, firar temagudstjänster och reser på exkursion kommer att motsvarar 30 timmar i vart fall. 1500 mantimmar är då vad man får för sex ynka kyrkoherdetimmar. Och det kan vara tid när kyrkoherden reste till ett sammanträde, sammanträdde och reste hem igen...
Det gäller att räkna!
Och anmälsa saken hos Sensus och Bilda, som tar hem böckerna åt er,

Är inte 50 ex att tänka väl stort? Varför det? I dag läste jag förresten hos Gregorius att världen är full av präster men inte av arbetare i vingården. Det var en rolig spetsighet av Gregorius.
Slå till. Beställ. Sätt igång. Bli bokspridare och studieledare.

Lekmän, då?
Alla kan inte gå till kyrkoherden och tala för saken. Men några. De andra får göra som jag, som själv inte är något av allt det fina jag räknade upp i mina *-satser, så vad jag gör jag då?
Det jag redan gjort.
Läser boken, njuter och gläds över att ha den lätt tillgänglig i min bokhylla.

Men minns vad jag betecknat boken som. Motmedel. Läromedel som blir motmedel.
Don't mourne. Organize! Studiearbete!

lördag 17 oktober 2015

Varför blir alla så arga?

Jag läste Helene Egnell, min gamla vän och reskamrat. Hon undrade varför alla blir så arga. Hon hade nämligen uppfattat att alla var arga efter Storkyrkoprästernas DN-artikel.
Alla?

Jag var inte arg. Jag frågade bara efter belägg för att Söderblom hävdat det han påstods ha hävdat. Helene tror jag på orden när hon skriver att alla som är engagerade i religionsdialog blev arga på domprosten och hans entourage. Men det är inte riktigt alla.
https://denkristnahumanisten.wordpress.com/2015/10/13/varfor-blir-alla-sa-arga/

Låt oss bena lite i frågan om de arga men mest detta om de glada.
"Människor utanför kyrkan eller i dess periferi blev glada när de förstod att det finns en öppenhet i kyrkan, som de inte väntat sig att finna där - och det är artikelns ovanskliga förtjänst."

Helene, Helene!
Här är borgarbrackan igång och tolkar välvilligt. "Alla" är då den medelklass i Stockholm som läser DN eller vilka?
I Moheda mötte jag ingen som visade sig glad över artikeln. Jag tror att folk i gemen sk-t i den, helt enkelt.
"Men sedan blev ju också alla som älskar att hata Svenska kyrkan, och de är många, glada."
Hur vet Helene det?
I Moheda mötte jag ingen sådan heller.
Här älskar folk inte att hata Svenska kyrkan. De bryr sig oftast inte.
Evangelikala, intellektuellt lagda katoliker och belackare av religionsdialog påstås ha fått sina bilder bekräftade och låtit rallarsvingarna hagla tätt. Hur vet vi det? Finns det inte några evangelikala, just, som blev ledsna? Till exempel. Om vi nu söker stämningslägen, menar jag.

Helene psykologiserar:
"Det som är nytt kan väcka oro, och oro som inte bearbetas kan ta sig uttryck i aggressivitet."

Psykologiseringen är informationsbärande.
Helene styr bort från sak, detta att folk kan mena att belägg saknas och att bedömningar i sak är oriktiga eller - worst case - uppfatta domprosten som lite illa rustad för de djupare reflektionerna. För att inte tala om komministern på stället. Worst case med en sådan illvillig förklaringsmodell, men i alla fall. Strunt samma.
Det handlade alltså om obearbetad oro. Därmed är allt förklarat. Och det är lite synd om belackarna som blir aggressiva för att de är oroliga, kan vi förstå.

Nu vill Helene en annan hållning än aggresiviteten:
"Jag tror att en viktig förutsättning för att den religiösa dialogen ska kunna utvecklas och bli en angelägenhet för fler, är att vi vinnlägger oss om den intrareligiösa dialogen, alltså samtalet inom våra kyrkor."
Intrareligiös - det finns alltså flera olika religioner i Svenska kyrkan, eller? Det tror jag obetingat även om situationen ter sig underlig med olika religioner inom ett och samma kyrkosystem men så dumt är det sannolikt. Jag har väl också vid något tillfälle låtit undslippa mig ett ord om dialogens nödvändighet - men då trodde jag nog egentligen att vi var oense inom en och samma tro.
Är Helene och jag överens, alltså eller inte? Dialog! Då hade väl Mona Walter en poäng när hon i veckan gick fram till komministern Ulf Lindgren och viskade: Satan bor hos dig" - eller? Det är en kreativ öppningsreplik för ett fortgående samtal. Hon lovade be för Lindgren. Det var väl fint.

"Om vi som kristna kunde förverkliga ett sådant förhållningssätt till varandra (inte förbönen men den intrereligiösa dialogen, DS) tror jag det skulle ha en icke oväsentlig inverkan på samtalsklimatet i samhället i stort."

Vackert tänkt, Helene. Men kört.
Vi har fått ett helt annat samhälle, ett som inte bärs av den gamla samtals- och debattkultur som bars av folkrörelser. Nu är det kommunikatörer som gäller - och den journalistik som gisslas av begåvade kulturvetare och riktiga murvlar, eftersom den håller oss dumma.
Det begåvade samtalet i Svenska kyrkan som modell för världen?
Det förekommer inte och kan nog inte längre förekomma, det är min första dystra invändning. Och vad som sker i Svenska kyrkan är på samma nivå som verksamheten i Rotary. Kan vara bra föredrag, tänker jag, men har en oväsentlig inverkan i det samhälleliga samtalet.

Så vad läste jag?
En "i stället för"-artikel.

I stället för att bena upp resonemang förföll inlägget till psykologiserande och vackra fraser för att dölja en saklig motsättning fast den uttrycks som ett intrareligiöst projekt.
Det är nästan så man frestas att bli arg. Men jag vill inte bli arg om inte alla blir det. Så jag låter bli. Hur hade det låtit i Danmark om en motsättning som denna?
Upprörda danskar hade ropat "vrövl och skidder-v" och därefter gått och tagit en Bajer tillsammans.

Samtidigt, bortsett från Storkyrkans präster och svenskkyrklig skit.
Min gamle konfirmand Erik är död, 22 år gammal. Jag fick beskedet i går kväll via Facebook. Här har ni den verklighet som Kristus kom för att förändra. Så futtiga de kyrkliga piruetterna blir, när livet är på allvar.
Hösten kom över mig.

fredag 16 oktober 2015

Motsättningar

Monika Hedlund, 46, skrev insändare till Kyrkans Tidning med budskap att Berget aldrig varit ett refugium för alla. Ordet "aldrig" är ett typiskt grälord. "Du plockar aldrig upp dina sockar, du bär aldrig ut soppåsen" osv. Det kan dock vara sant bortom det typiska, dvs en saklig beskrivning. Så nu vill det till att nysta i resonemangen.

Komminister Hedlund i Mariestad "blir bestört" när hon hör om Berget och att kommuniteten nu ska bli katolsk. Vi får veta: "Jag blir ledsen och frustrerad." Hör hon då till de flitiga svenskkyrkliga på Berget, som nu tänker sig att stället förändras? Nej. "Berget har inte kunnat vara en tillflyktsort, för mig som kvinna och präst." Häpnad drabbar mig nu. Så vad har förändrats då? Det har inte varit möjligt för komminister Hedlund att åka dit "med tanke på kvinnoprästmotståndet".

Programmet? "Jättefint", skriver Monika Hedlund. Hon läste, "sen gick det rakt i papperskorgen". Inte ett ord om återvinning men inte heller en hjälpande hand till någon annan i församlingen som kanske hade velat få informationen.

Monika Hedlund kände ny förhoppning, när Peder Bergqvist blev föreståndare, men det var ett hopp som grusades. Inte så att han var "kvinnoprästmotståndare", Hedlunds uttryck, men för ekumenikens skull gick det inte att ha kvinnor som firar mässa.
Så då var det lika illa som förr.
Min fråga gäller förstås hur bestörtningen kan slå till nu, när det för Monika Hedlund inte blir annorlunda än det var. Bortsett, antar jag, från att S:t Davidsgården mycket snart kommer att presentera ett program med kvinnor som firar mässa. Den möjligheten tycks Hedlund inte varsna.

"Det är ett naturligt sätt att leva för mig, att ibland dra mig undan för bön, återhämtning och ny inspiration" och Berget har "tyvärr" inte varit en plats för detta behovstillfredsställande. "Kanske är det dags att skapa en ny plats för dessa", heter det. Jaha. Men om detta tillbakadragande är ett naturligt sätt för Monika Hedlund, har hon väl någonstans en annan plats än Berget att dra sig tillbaka till?

Varför alls uppmärksamma denna insändare?
Därför att jag tror den 1. visar en prästerlig självupptagenhet, som alls inte begränsas till Monika Hedlund 2. en etablerad oförmåga att se Svenska kyrkan från andra hållet och 3. en komplett ignorantia när det handlar om inomkyrklig ekumenik. Och då handlar det inte om Monika Hedlund, som alla förstår. Henne känner jag inte. Men hennes text går att förstå.

1. Prästerlig självupptagenhet
Det är inte oviktigt att jag är präst och alls inte oviktigt att just jag är det - men prästämbetet är överordnat jaget.
Vi klär över, inte upp, prästen i mässan. Därför används Jesus-kläderna. Det är kanske mindre intressant att få veta vart präster vill fara på retreat och vart de inte vill åka? Intresseklubben kan notera - men vi andra?
Denna självupptagenhet leder förstås till utmönstrande av allt och alla som stör självbilden. De som inte övertygats om att Gud ville riksdagsbeslutet år 1958 om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst blir bortdefinierade som "kvinnoprästmotståndare". Så enkelt. Så dumt.
Vad ska vi med präster till som inte kan möta ett "du" - "kvinnoprästmotståndare", ateister, agnostiker eller allvarligt sökande lika? Eller är det alldeles självklart att den som undrar över Guds mening med biskops- och prästämbetet inte ska hanteras som en sökare, när alla andra hittat Sanningen?
Undras. Och i så fall varför?

2. Den etablerade oförmågan
I Svenska kyrkan har beslut tagits som alienerat somliga.
Besluten har haft genomslag överallt, men OAS-rörelsen och Berget har haft en policy att hålla splittringsfrågan borta. Det är parallellt med Faith and Order där Pehr Edwall, präst i Svenska kyrkan, någon gång på 1950-talet fick celebrera mässan för när han var celebrant, kunde alla komma.
Nu finns en etablerad oförmåga eller ovilja att förstå.
Det som beslutats ska restlöst genomföras och just därför sticker OAS och Berget i ögonen. Denna oförmåga förmår nu mycket. Huvudregeln är att marginalisera för att eliminera. I vems intresse? Och detta är frågan, inte vem som beslutat.
Den apostoliska hållningen är en annan. Där övertygas och där tas hänsyn till samvetet hos de svagare. Frågan kanske skulle handla om diakoni, kyrkopolitisk och teologisk diakoni? Eller bara om vanlig hederlighet? Eller apostolisk kristendom i praktiken? You name it!

3. Ignorantian
Inomkyrklig ekumenik kräver vilja till insikt.
Vad är vi oense om och varför? Detta förutsätter studier och samtal, en i Kyrkans liv vanlig hållning - men det går inte för ämbetsfrågan definieras kyrkopolitiskt som en "icke-fråga".
Nu kan man tänka att ekumenik i det stora hela efter Bertil Werkströms tid, bortsett från en del internationellt och interkontinentalt resande, fuskats bort i Svenska kyrkan. Detsamma gäller i högre grad den inomkyrkliga ekumeniken. Att en inomkyrklig ekumenik efter Frälsarens ord tycks vara något viktigt för att världen ska tro, bortser man ifrån. Så har vi kyrkostatistik därefter, eller?

På vilket sätt handlar detta om Berget?
På så vis att det för alla skulle kunna vara av värde om det finns platser där också minoriteten självklart hanteras så som det tänktes då beslutet om kvinnliga präster togs. Lösningen på Berget var att föreståndaren alltid är celebrant - för alla, kvinnliga präster och de som inte övertygats om ämbetsreformen lika.
För de totalitära har också detta visat sig vara en dålig lösning.

För egen del deltar jag inte längre i Svenska kyrkans gudstjänster utanför det församlingsliv jag lever. Det kanske i motsättningarnas tid skulle vara så, att vi endast allihop kommunicerar i våra församlingar och i övrigt ägnar oss åt bibelstudier och samtal?
Jag tänkte att jag 2008 skulle gå på en mässa under Kyrkomötet, den där vi skulle fira 50 år med kvinnliga präster fast det bara var dryga 48 år. Om detta berättas i boken Det lustiga året 2008 (Gaudete) sid 72. Jag hämtade gudstjänstordningen och fann att festmässan bara vara till för dem som var glada över beslutet. Jag gick på Ofvandals i stället. Mitt gudstjänstbesöksförsök misslyckades alltså. Sedan dess har jag inte försökt.

Jag blir alltmer frågande till det Übernahme av Berget som stiftsadjunkten planerar och pläderar för.
Kan någon journalist, avlönad för att bilda oss, berätta vad som är i görningen? För något måste det vara, när det är så viktigt att skaffa folk till vänföreningen. Vad? Hur? När? Och hur populär är nu den ekumeniska kommuniteten i Västerås stift? Ska vi tänka att stiftet slår vakt om den? Eller är det motkristendom som nu gäller? Jag vill veta.