torsdag 30 juni 2016

Konspirationsforskning

Jag har försökt tränga in i materien, den som handlar om konspirationsforskning. Ödlorna har tagit makten, förklädda till något som ser ut som människor. Rockefeller liksom president Bush samt Henry Kissinger är egentligen ödlor. Ödlorna samlas i Bilderberggruppen och till denna konspirerande och hemlighetsfulla grupp bjuds folk in. En Clinton, som blir president med tiden, t ex.

Denna värld styrs egentligen av 3,5 meter långa ödlor.
Det finns fullständig dokumentation som bevisar att tjugo raser av reptiler samverkat, blandat sig och förökat sig med människor, och nu kontrollerar samhället uppifrån. "De Grå, De Adopterade Gråa, Trogdolyterna, De Rynkiga, De Långa Blonda /ser lite grand ut som svenskar/, Långa Robotar, Annunaki (Geprge Bush är en sådan), Elderbarianer, Zebra Repticularer, Albarianer, Interdimensionella Sasquatch, Getsugarna eller Getätarna därtill samt flera. Tretton arter är okända. Jag kan min David Icke. Han avslöjar allt. Han vet att det uppstår konflikter mellan reptilerna också. De slåss hela tiden om de femton dimensionsportalerna.

Dessvärre har jag inte kunnat fastställa vilken sorts ödlor Drottning Elisabeth och Hillary Clinton är. Men från säker källa vet jag att de är just ödlor av något slag.

Nu beundras mitt omfattande vetande?
Jag säger helt blygsamt: Docenter är sådana till sin natur.
Fast oss emellan kan jag berätta att jag läst Jon Ronson, Den stora konspirationen, Optimal Förlag 2010.
Jag kunde gjort det lätt för mig och sökt David Ickes poddar på nätet. Det gjorde jag också något litet för att inte framstå som ovillig att lära mig. Brexit är början till något stort. De styrande eliterna fick besked av folket. "Bye, bye". Börjar ödlornas välde vackla?

Konspirationsforskningen förde mig in i en värld som de flesta teologer inte har närmre kunskap om. De känner inte ens namnet David Icke.
De har inte läst Jon Ronson.
Det bekymrar mig kanske mindre.
När människor inte längre tror i kristen mening betyder det inte att de inte tror på något. De tror på vad som helst. Chesterton sa det.
Detta förhållande bekymrar mig.
Vilket utrymme - i betydelsen tomrum - har skapats så att det blir plats för konspirationsforskning av detta slag?
Det har uppenbarligen inte talats tillräckligt seriöst om den verklige konspiratören, den som går omkring som ett rytande lejon och som var aktiv redan i tidens början. Lucifer, den fallna ängeln, Lögnens fader. Det finns en ond makt, denna makt försöker planlägga förstörelsen så långt det bara går. Och det handlar om en kamp mot andemakter i himlarymderna.

Myterna, också konspirationsmyterna, pekar mot "den sanna myten", evangeliet som är svaret på alla dessa frågor och förvirringar. För det är sant att det pågår en väldig konspiration mot oss. När hörde ni det sägs i kyrkan senast? Bara den som ber sitt completorium nås av denna sakinformation.

Är det tid att aktualisera kampmotiven - Barth:  "ein Kampf wird da durch- und gefochten"(Kirchliche Dogmatik) eller Aulén om Christus Victor med den lutherska insikten att ett litet ord, "ein Wörtlein", kan fälla fienden? Kyrkan är inställd i ett drama och detta drama är en kamp inte bara mellan idéer utan makter. Det finns en illistig och illvillig fiende mittibland oss. Det finns en Frälsare också, som sänt Anden som Hjälpare. Fanskapet är verkligt men egentligen maktlöst.

På många sätt kan jag fascineras av konspirationsforskarnas tal om reptilerna som smugit sig in. Här är den psykologiska motsvarigheten till talet om ormen och draken (1 Mos och Uppb). Kan det vara så, att vi har ett oheligt dunkelt minne av ondskans karaktär i vår mänskliga existens? Inte för att vi är fromsinta utan för att vi är mänskliga, alltså. Det här har jag inte funderat särskilt mycket över, men konspirationsforskarna ger material för reflektion.

Min hållning är inte någon annan än den gamla vanliga, när präster ser ut över tillvaron och människors vanor/ovanor: "rätt men fel".
Detta är ingen överlägsen hållning, snarare nyfiken på vad det är som är rätt och vad som i det som är rätt, är fel. "Åt rätt håll men inte framme", ska vi kanske säga om många föreställningar som inte går på djupet.

Att det finns en mängd föreställningar att uppmärksamma är uppenbart. Vi i Villa (juni 2016) innehåller en spökspecial. Kentagon Holmgren från Göteborg driver företaget Ghostagon, "ett nätverk som hjälper människor som upplever 'mörk energi' i sina hem. Detta är vanligast i Värmland, oberoende av hustyp för det handlar om platsen, huset och människorna.
Har Svenska kyrkan någon mening om detta eller lämnas exorcismen över till andra? Schamaner, Ghostbusters eller psykologer lika? Finns det alls mörk energi, som människor kan erfara? Eller talar vi om vi frågar kyrkoledningen metaforer? Är det mörker på riktigt och pågår det en konspiration mot oss, fast värre än den David Icke beskriver och Jon Ronson skriver om? Man ville gärna veta för att kunna förhålla sig till den, tänker jag. Ska man ringa Svenska kyrkans information i Uppsala? Kan man där fråga: Pågår det en väldig konspiration mot oss? Vad skulle svaret bli?

Jag bedriver tills vidare, efter min lyckade GT-satsning i går, lite egen konspirationsforskning i Efesierbrevet.
Kampen är inte mot varelser av kött och blod. Den är inte heller mot idéer. Den är mot härskarna, mot  makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ef 6:12
Läser man Ef 6:10-20 får man sammanhanget klart för sig och förtvivlar som konspirationsforskare  inte helt.



onsdag 29 juni 2016

Irriterad

Vattnet måste kokas i Moheda, Torpsbruk och Lidnäs efter branden. Släckningen tärde på vattenresurserna om det inte är så att vatten från brandplatsen runnit tillbaka till reservoiren. Jag vet inte.
Vi får inte vattna med slang eller fylla poolen heller.
Den gode Guden tar dock hand om bekymren. Det började regna och någon pool har vi inte. Det kallas Försyn.

Jag kan hantera min irritation - men varför tog brandkåren inte vatten från ån?
Värre är det med den omfattande debatten om vin och den där romaren med sina djupa kunskaper i något jag inte skrivit bloggpost om men ändå låtit debatten löpa på.
Får jag tack, lovprisning och nådevedermälen för detta?
Nä, detta inlägg var vad jag fick och jag lägger det sist i denna bloggpost.
Jag ville inte publicera det som kommentar för alla läser inte kommentarer.
Men visst är det lite orättvist?
Och det är, trots all min generositet, ändå nödvändigt att ibland se när debatten just här är slut.

Kanske Magnus Johansson vill göra bot och bättring genom att som botgöring avstå från kommenterande nästa hundra gånger han känner behov av att kommentera här?
Själv blev jag så irriterad att jag fick servera mig GT.
Det kan betyda läsning ur Gamla Testamentet eller något annat. Kanske en kombination. Kan man med framgång läsa och dricka GT samtidigt? Jag ska pröva!
Dag: "Att vin är vin och inget annat, tänker jag också." Bibeln håller inte med dig, Dag. Det får du leva med. För övrigt noterar jag att sanningen till slut blev så jobbig även för en gammal präst att han började ta bort den när den dök upp i kommentarsform. på Dagen efter - Midsommardagen
kl. 17:20

Variation på tema, suck!

Hur går det till i Kyrkans möte med folket?
Jag vet - men ändå inte.
Jag ser att det mötet inte går att hantera och jag inser varför. Förr fanns det grundläggande kristendomskunskap hos folket. Det fanns en rejäl dos kristendomskunskap i skolan.  Prästerna kunde  luta sig mot ett allmänt vetande om vad det hela gick ut på - också hos dem som inte förstod, dvs inte satte tro till det de visste och lät detta bli praxis. I snart sagt två generationer - eller kanske tre - är denna kunskapsförmedling borta. Det var själva avsikten.
Likväl fortsätter vi som om ingenting hänt, förutsätter kunskap och tro och döper och konfirmerar på det som inte finns.
Alla allvarliga präster vet att det är så, men kan ingenting göra. Jo, hoppas kan de. Men skulle de hamna hos en kirurg som bara hoppades, skulle de nog bli lite till sig, prästerna. Och nu när vi talar Kyrka talar vi inte blindtarm utan salighet.

I detta läge ska det komma en ny kyrkohandbok. Den måste adapteras efter den faktiska religionsutövningen, folkreligionen. Det betyder att somliga begrepp utmönstras och andra nedtonas. Om inte det sker, kommer den tilltänkta kundkretsen inte att vilja ha produkten. Det är ju så det är.

Konsekvensen blir en väl uttänkt otydlighet.
Denna otydlighet/mångtydighet kommer inte att föda tro hos folket, men den kommer att fungera hjälpligt ett tag till, så att medlemstappet håller sig kring 1% årligen, kanske 1.5%.
Kyrkoledningens problem inses lätt. Kundanpassningen har ett pris. De som vill ta tron på allvar blir alltmer alienerade och då återstår att inte bygga en pastoral teologi som räknar med ett gudstjänstfolk/kyrkfolk utan i stället skapa sig en produktionsapparat, som producerar religion för folket.

Det var inte så stor entusiasm för mitt Poulantzas-citat som jag hoppats på när jag skrev bloggposten Lillvingen.
Ni får det en gång till.
"De ideologiska apparaterna bidrar endast till att forma och inprägla den härskande ideologin. Därför har Max Weber fel när han påstod att kyrkan skapar och vidmakthåller religionen; det är snarare religionen som skapar och vidmakthåller kyrkan."
(Poulantzas, Om samhällsklasser, Zenit nr 34, okt/nov 1973 s 50)

Jag tror bara att Poulantzas har rätt i ett avseende. Kyrkan, med stort K skapar tro men kyrkosystem av olika slag fungerar religiöst, och då har religionen förmåga att skapa och vidmakthålla detta system. Det har egentligen ingenting med kristen tro att göra.

Jag håller före att motsättningen är tydlig.
Antingen Kristi Kyrka (också i SvK), som skapar tro och kärlek, hänförelse rentav, eller religion som skapar sig ett system. Här är den faktiska motsättningen och den som inte ser den, kan inte försvara tron utan förlorar den.
Jesus själv utmönstras bland de första. Riktigt vad han sagt vet vi inte, det kan evangelisterna ha lagt i hans mun och vad han egentligen gjort, går inte heller så noga att veta. I varje fall har han inte förvandlat vatten till gott vin när folk redan blivit festberusade. Metaforiskt är han uppstigen till himmelen. Då blir proklamationerna därefter: "Så lyder Bibelns ord" är liksom invändningsfritt.  Svaret "Gud, gör ditt ord levande bland oss" är en fromsint mångtydighet. I den gamla kristendomen var ordet levande, det var själva poängen. Att ord som "Fader" och "Herre" åker är förstås konsekvent. Vi satsar ju inte på uppenbarelsen, avslöjandet, att Gud är vår käre himmelske far och att Jesus är Herre. Vi blir mer religiösa än så. Jag kallade fenomenet "en väl uttänkt otydlighet". Här är vi nu.

Ett femtiotal nordiska biskopar i Visby utgör en fascinerande skara. Biskopar på möten just för biskopar är nog i sig att alltid betrakta som fascinerande. Som ett apostlamöte, upptaget av de frågor som bränner i Kyrkan.
Jag läste deras program.
Jag vet inte vad programupplägget säger, men något säger det.
Kanske att avståndet mellan vanliga församlingspräster och deras frågor och biskopar ter sig allt större. Skilda världar, kanske?
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1484355

Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är.
Biskoparna i Norden kommer efter denna dag med Sveriges ÖB generalen Bygdén att vara väl informerade om försvarsfrågan, Nato, Gotlands utsatta läge mm. Låt inte lura er av eventuella episkopala kronvraksfysionomier. Försvarsfrågan har lyfts till nya höjder. Det kan man inte säga om de frågor som många präster i de nordiska folkkyrkorna ställer.

Överraskande?
Inte mer överraskande än rubriken till en ledare av Gunnar Helander i Svensk Kyrkotidning: "Svensk eller neger som biskop?"



tisdag 28 juni 2016

Jag vill faktiskt veta

Dramatiskt i går. Sågverket ATA Timber i Moheda brann och Island vann. Men min traktan efter vetande styr bortom dessa enkla händelser.

Ni minns den kondomutdelande domprosten i Luleå, hon med kondomförpackningar som det stod "STÖRST av allt är KÄRLEKEN" på. Svenska kyrkan stod som undertecknare, med vapensköld och allt. Svensk kyrkan var på. Liksom.
Nu har ju Pridefestivalandet fortsatt och är ett blomstrande företag.
På torsdag är det Västerås som gäller och jag har fått kortet med Prideflaggan på. Där lyder texten "Tro, hopp och mångfald". Svenska kyrkan hälsar mig också på kortets textsida inte bara med ett "Hej!" utan också med deklarationen. "Självklart är Svenska kyrkan i Västerås med i firandet!"

Hur då "självklart"?
Just när något sägs vara "självklart", tror jag det gäller att se upp.
Vad gör Svenska kyrkan i Västerås? Ordnar drop-in-vigsel, drop-in-dop och möjlighet att förnya sina äktenskapslöften på fredag men också en regnbågsmässa med artisten Tina Wilhelmsson och en ensemble ur Västerås Feministiska kör.

Så blir det lördag med Prideparad. Man tar med sig "minidomkyrkan" i paraden. Ja, det vore nog för mycket att kånka runt på hela domkyrkan, det kan vi lätt förstå. Men det som inte är lätt att förstå är hur Pridefestivaler så enkelt blev en del av den kyrkliga profilen. Hur hände det?

Det är frågan om ideologiskifte jag ställer, inte frågan om sexuell läggning.
Glädjen att blanda kategorierna bottnar i en traktan att få ta fram rödstämpeln och stämpla "homofob" i pannan på folk.
Så enkla trick går jag inte på.
Ska jag stoltsera att en av mina homosexuella vänner dog i aids och att en mördades men att vi aldrig bråkade om sexuell läggning. Ingen av dem ville för den delen ha kyrklig vigsel. Så läggningen och hur den hanteras oavsett läggning är inte ärendet.

Hur gick det då till när denna sexualpolitiska agenda blev en kyrklig självklarhet? Hur tänktes det? Hur argumenterades det?

Det enkla svaret är väl att det inte behövde tänkas och än mindre argumenteras. Saken var ju självklar. Så får biskoparna sina stärkande promenader. I mindre sammanhang är det kyrkoherdarna som får promenera. Det är så självklart att de inte kan underlåta denna plikt. Men plikt mot vem? Skulle det kunna komma att tänkas att biskoparna och det finare kleresiet enrollerats för något de egentligen inte kan stå för?

Jag undrar över parollen "All kärlek är bra kärlek", för den kan inte vara sann. Objektivt inte sann. Då borde i vart fall en del lagstiftning göras om. Egentligen, dvs när allt kommer till allt, tycker vi nog inte att all kärlek är bra kärlek. Men då kan man inte förenkla tillvaron till detta slagordsmässiga. Det finns destruktiv kärlek. Varför går då en biskop under paroller som inte är sanna? Och vad gör det med själva biskopsämbetet? Kan biskopsämbetets integritet ifrågasättas - är biskopsmyssen bara tom dekoration eller är det Andens eldslågor som illustreras med två band som leder till Gamla och Nya testamentets skrifter och den auktoritet som för en biskop kommer därav? Varsnar ni problemet?

Jag hör inte till Prideparadsentusiasterna, eftersom jag tror att detta paraderande är en allians på falska premisser. Somliga går där och utgör staffage för ett budskap de inte fattat. Små barn och hundar, t ex. Biskopar? I vanliga demonstrationståg brukar man se till att vara överens om syftet. Det tror jag inte folk är här. Det blir gärna så när man samlas kring det som kallas men inte är "självklarheter".

Vad om saken gäller det där med alla människors lika värde?

Då får jag också problem - för om alla har lika värde, varför har t ex inte alla lika lön?
Är det så att alla har lika värde men alla är inte lika värdefulla? (Hedenius precisering)
Ska vi ta upp abortfrågan i sammanhanget? För åldersgruppen 20-24 år gäller att här återfinns de högsta abortsiffrorna och här ökar abortsiffran också mest. I Kronobergs län är tydligen totala ökningen 7%.
Abortsituationen förklaras i Lokaltidningen Alvesta med att man börjar läsa på universitet och dricka mer alkohol.
Jag uppskattade den överraskande förklaringen.
Jag trodde konceptionen skedde på ett mer handfast sätt än universitetsstudier och inmundigande av alkoholhaltiga drycker.

Jag antar att vi inte ska tala aborter.
Alla människors lika värde är inte en kategori som passar in här. Inte i lönebilden och inte i abortfrågan - så vad utsägs med denna mening om värde? Att själva utsagan är - värdelös?

Det är mycket jag faktiskt vill veta.

måndag 27 juni 2016

Europa som vanligt igen

"Vi kan vänta oss precis vad som helst", sa kyrkoherden i sin predikan i går.
Det tyckte någon lät spännande.
Jag förföll till dysterhet, för jag tänkte att efter Brexit återgår Europa till att bli sitt vanliga jag. Några repliker styrde in mig på det temat. Först tanken att näringslivet var så beroende av samverkan att Brexit aldrig skulle kunna röstas fram. Folk skulle begripa det efter att ha skramlat lite. Då grep vemodet mig. Detta var ju argumentet mot att det skulle kunna bli krig åren före första världskriget. Och så var det varmt. Så fort det blir en varm sommardag tänker jag på somrarna 1914 och 1939, de var varma också. Folk och folken var obekymrade. De ville inte vänta sig precis vad som helst. Så var de inte heller tränade genom gudstjänstfirande. De hade inte fått något att tänka på och alltså tänkte de inte.

Det handlar till dels om bristande insikter i demonologi.
Djävulen, vår vedersakare, går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, det är en grundläggande insikt. Då är det inte konstigt om Europa efter några decennier som annorlunda nu blir som vanligt. Stängda gränser, nationalism, rop på mentala avgränsningar och kanske på ett nytt politiskt ledar-skap. Misstro mot demokratin som livshållning och förakt för det parlamentariska. Ni kan brodera på temat själva. Har inte Donald Trump en god chans att bli USA:s näste president och vad ska man säga när den politiska adeln för fram Hillary Clinton? Vi har politiska dynastier i USA. Så tänkte inte grundlagsfäderna.

Jag ska inte låtsas överraskad över det politiska. Vi kan ju vänta oss precis vad som helst. Men är det inte lite förbluffande, att det är militära offensiver rätt nära oss utan att den saken särskilt uppmärksammas. Är inte ett småskaligt krig som det mellan Ryssland och Ukraina ett krig?

Vi har alltså en Krimkonflikt , dessförinnan i Georgien och så Ukraina med en krigföring som det skrivs föga om i våra medier men som pågår.
Baltikum skulle utan vidare kunna vara en logsik fortsättning på ryska ambitioner att bli vad det en gång var, dvs med de gränser som gällde efter 1945. Ska vi nu hamna i det gamla vanliga Europa, kan Putin med rätt goda skäl mena att det mesta ska återställas och bli som det var överenskommet vid Jaltakonferensen.. Då blir Gotland intressant.
Generalmajoren Björn Andersson och överstelöjtnanten Tommy Jeppsson har mödat sig med ett krigsfall Gotland och en stridsplan, som jag läst. Arméchefen Anders Brännström avgår. Han varnade för att Sverige nästa år skulle kunna bli indraget i krig. Detta väckte enligt mitt förmenande endast förströdd uppmärksamhet. Själva grejen är då att ryssarna kommer med vänliga avsikter och ber att få låna Gotland för att försvara sig själva och oss mot krig i närområdet.

Hybridkrig är det vi talar om.
Ett sårbart Sverige, där livsmedlen för morgondagen finns på vägarna och vi är beroende av el och fungerande kommunikationssystem, har inte lätt att försvara sig. Tekniken att låta militärer uppträda som något annat än en nations krigsmakt, är svår att initialt hantera. Och är det så mycket att bråka om i fall man bara vill låna Gotland?

I stridsplanen spelade också min gamla brigad sin vanliga nyckelroll. Problemet är ett, men kanske inte betydelselöst. Brigaden finns inte kvar. Att det inte fanns fungerande sjukvård på Gotland, inte tillräckliga civila och inga militära, när striderna började, kan man notera. Artilleri och luftvärn saknades också. Flygvapnet och flottan fick göra viktiga insatser liksom bataljonen som styrde mot Slite och fick strida där.

Vad som händer i övriga Europa vid ett krigsfall som detta, kan man spekulera om. Och vad gör den svenska regeringen? Men är inte ett krigsfall som detta otroligt? Historien vimlar av otroliga krigsfall. Allt som kan gå fel går också fel vis sämsta möjliga tillfälle, som den gamle översten och regementschefen brukade påpeka för sina infanterisoldater.

Vi kan vänta oss precis vad som helst.
Spännande eller skrämmande?
Själv funderar jag som vanligt över det kyrkliga. På ett ockuperat Gotland har vi biskopen som ska sköta hela utlandskyrkan. Hur blir det nu? Finns det en planering för krigsfall Gotland, kyrkligt sett? Jag ringde och konsulterade en kyrklig person med omfattande erfarenheter av Gotland i fred och krig, kyrkligt och okyrkligt. Han var inte optimistisk. Försmäktade i värmen. Och gav Gotland tre dagars överlevnad innan förråden är slut. Illa för gutarna eller blir krigets första offer den illa sargade utlandskyrkan? Vi kan vänta oss precis vad som helst. Vårt närområde är inte längre en stabil och fredlig del av  världen.

Till Gotland har nu också det nordiska biskopsmötet förlagts.
Och vi kan vänta oss precis vad som helst. En motoriserad skyttebataljon, ett luftlandsättningsregemente och ännu en motoriserad skyttebataljon samt attackhelikoptrar och mot denna styrka alltså vår egen mekaniserade bataljon, hemvärnssoldater, en ubåt men hur många korvetter disponeras och är det en division JAS 39 Gripen, som ombaserats till F 17:s övningsbas Hagshult?
Biskoparna borde inte kunna sova lugnt.
Europa blir alltmer sig självt.
Har vi inte en känsla av att allt går mot sin upplösning och har inte denna känsla sakliga skäl för sig? En kyrkokristen undrar.
Så vad pratar de nordiska biskoparna på Gotland om?


söndag 26 juni 2016

SvK-testet

Vad "the anglican Identity" egentligen är, försöker lärt folk då och då fastställa. Det blir nästan som när Augustinus ska definiera tiden. Han vet vad tiden är, men kan inte formulera saken. Identitetsmarkörerna blir tydliga i mötet med dem. Det anglikanska avslöjas i det konkreta kyrkolivet som något mer än ett enda utslag av fromhetslivet, möjligt att sätta på formel. Spiritualiteten är i en mening enkel, i en annan komplex. Den har formats i sin historiska miljö och burits av människor som gett sina bidrag, de flesta som korister och några få som solister.

I det politiska liksom i det kyrkopolitiska ryms olika hållningar. Några av mina anglikanska vänner i England var entusiastiskt för Brexit, andra närmast självklart emot. Kyrkoidentiteter är aldrig entydiga på det vis som sekter och samfund är. Själv funderar jag över vad vi nu är med om - nationalismens återkomst och därmed nationalkyrkornas? Korset stod tecknat på fanan, liksom?
Som med Church of England är det också med det svenskkyrkliga. Inte riktigt entydigt men ändå en identitet.

Jag tänkte i all enkelhet därför erbjuda ett svenskkyrkotest i två försöksversioner, den första för de något äldre.
Testet är enkelt. Frågan är vad du vet, inte vad du kan gissa dig till eller tror att du vet. Ja eller nej, alltså.

1. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan
2. Jag har under ett år firat samtliga fyra bot- och böndagarna
3. Jag har varit med om en högmässa med nattvard med prästen klädd i svart kappa
4. Jag har regelbundet läst Vår kyrka
5. Jag har haft Kyrkans Tidning sedan den började komma ut
6. Jag vet vad definitionerna SKDB, SKM, SKT och SPT står för
7. Jag identifierar författaren till gravinskriptionen "Jordens oro viker"
8. Jag har hälsat på Manfred Björkquist
9. Jag har sjungit psalmen "Fädernas kyrka"
10. Jag har varit med när ett församlingshem eller en småkyrka invigts
11. Jag kan namnen på de tre första kvinnliga prästerna
12. Jag äger Den svenska tidegärden
13. Jag har i en vanlig högmässa haft viktiga andliga upplevelser
14. Jag har varit på kyrkligt läger/sommar- eller vinter-möte
15. Jag har genomskådat de vanligaste uppställningarna av kyrkopolitiska lögner i Svenska kyrkan
16. Jag ser Svenska kyrkan som mitt andliga hem
17. Jag har rest utomlands med Svenska kyrkan och druckit vin eller öl då (också)
18. Jag kan räkna upp samtliga stift
19. Jag vet var Nathan Söderbloms svärsöner blev biskopar (tre svärsöner och fyra stift)
20. Jag vet vad förkortningen aKF betyder

Hur många "ja" behövs för att den svenskkyrkliga identiteten ska ses som klar?
Jag vet inte riktigt. Själv kom jag upp i 20. Att nuvarande och föregående ärkebiskop inte kommer upp i 20 ja-svar kan också noteras.

Men en försöksversion på identitetstestet för de något yngre behövs också.

1. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan
2. Jag äger ett eget exemplar av av Den svenska psalmboken
3. Jag går i söndagens högmässa 20 gånger eller mer på ett år
4. Jag kollar Kyrkans Tidning varje vecka
5. Jag vet vem Olaus Petri var
6. Jag vet vem Amanda Carlshamre är
7. Jag vet vad stiftets biskop heter och vem som var biskop dessförinnan
8. Jag har läst en bok av Bo Giertz
9. Jag kan nämna tre svenskkyrkliga författare i psalmboken från 1800 och 1900-talet
10. Jag vet hur många årgångar Evangelieboken har
11. Jag vet vad en alba är
12. Jag har i en vanlig högmässa haft viktiga andliga upplevelser
13. Jag har varit på kyrkligt läger
14. Jag vet var Svenska kyrkans Unga har sitt stora möte i år
15. Jag vet vad kyrkoherden i min församling heter
16. Jag ser Svenska kyrkan som mitt andliga hem
17. Jag har rest utomlands med Svenska kyrkan
18. Jag kan räkna upp fem stift
19. Jag vet vad Credo är (två svar kan vara rätta)
20. Jag vet vad S:t Ansgar och Laurentiistiftelsen är

Den som är ung kanske inte ska ha sin svenskkyrkliga identitet klar så här är det än svårare att bestämma nivån. Men den som fyllt 20 kanske ska komma över 10 ja-svar?

Oavsett utfallet av försöktstestet finns det kanske skäl att fundera över sin svenskkyrklighet och över vilka markörerna för det svenskkyrkliga är. Invändningar mot denna testverksamhet kan förstås förväntas, ungefär som invändningar när kräftor eller bilar testas. Men ni får inte begära för mycket av mig. Jag vaknade tidigt eftersom det var varmt och bestämde mig för att göra något annat än vrida och vända på mig i sängen. Då blev det så här.




lördag 25 juni 2016

Dagen efter - Midsommardagen

Midsommaraftonen var hård.
Jag menar: hårt knäckebröd och en del annat. Som Brexit. Jag kan inte ta av mig hatten för då springer huvet i bitar. Brexit tog mig tydligen hårdare än vad jag i förstone trodde.
Nykteristerna kan skatta sig lyckliga en dag som denna. Å andra sidan - när en helnykterist får ont i huvudet kan hon eller i förekommande fall han inte veta att huvudvärken kommer att gå över. Det är understundom en viktig skillnad.

Torsdagsdepressionen ska under sommaren räcka i två veckor. Den 7 juli avlöses den gamla av en ny. Lennart Lundberg analyserar resorna. Han kunde kanske analyserat frågan varför Kyrkans Tidning inte kunnat granska utan fick överlåta saken till Ekot och Aftonbladet. Och så tjatar han om at det är medlemmarnas pengar. Det är just det de inte längre är. Mina pengar kommer Svenska kyrkan inte åt men väl de tusenlappar jag erlagt i kyrkoavgift. Det är inte längre mina pengar. Jag har avstått dem för att få ut något som motsvarar dessa penningars värde - och helst lite mer.
Och så tjatas det om alkohol. "Inköp av sprit på arbetsgivarens konto håller inte", skriver Lundberg. Nej, men det enda som redovisats är en flaska som en församling inköpt på en resa till Atén. Var det Metaxas *****?

Det roar mig att Växjö stift är sämst på jämställdhet. Inger Lise Olsen vet också att uttala sig. Problemet kommer mycket snart att visa sig däri, att få helt normalt funtade vill sitta med i de kyrkliga beslutsförsamlingarna. Behållningen är förstås Gösta Tingströms debattartikel. Han bor i Djursholm och är övrig präst, dvs konsult i etik och andligt ledarskap. I hans skrå är det allmänt känt att kyrkan som arbetsplats ofta är en dålig arbetsmiljö, en grogrund för dysfunktionella miljöer till skada för alla deltagare och att många far illa i mötet med kyrkan förringas och tystas ner. Detta är farligt. "Då blir man farlig för andra."

Till denna kyrka vill vi alltså locka människor.
"Jesus, hans liv och hans lära, tycks vara mycket långt borta från den kyrka vi ser i dag."
Den rimliga slutsatsen blir väl att till en sådan kyrka ska ingen lockas.
Lägg ner skiten.
Det är radikal Kristus-efterföljelse om inte annat.

Tingström själv vill den brutala genomlysningen och den reformation som måste följa på denna genomlysning.
Men vad är det han vet och inte berättat om sakernas verkliga tillstånd, de som skulle få insatserna från Ekot och Aftonbladet att förefalla som "en ömsint viskning" om det blev känt vad som döljs i skumrasket?
Jag vill verkligen veta.
Men Tingströms recept - jag vet inte. Han frågar:
"Är du med på att svära i kyrkan och kräva att den ska bli en kundorienterad, professionell och modern organisation?"
Jag tror inte jag är det.

Jag är med på att be i kyrkan och kräva försoningsprocesser, korten på bordet eftersom försoning ger stadga (har lärt av Palmiro Togliatti, som ni förstår) och jag menar att Svenska kyrkan måste leva Jesusorienterad, omvänd till verklighet, lidelsefull i mötet med människor, trogen Bibel och bekännelse och som organisation just så omodern som en personal organisation alltid är. personal betyder att Gud kallar på människor som blir kyrkburna och kyrkbärare. Dopets gåva förpliktar, livet helt åt Gud!

Gösta Tingström piggade upp mig. Huvudvärken tycks avta.
Men nu kom den tillbaka. Tingströms önskan om "en ny reformation av hela tjottaballongen" (vad detta uttryck än kan betyda) kommer aldrig att förverkligas. Systemen försvarar sig själva. Det är i normalfallet bra, men i utsatta lägen katastrofalt.


fredag 24 juni 2016

Midsommar på Öland

Jag såg i Barometern och Östra Småland att polisen ökar resurserna inför midsommarhelgen på Öland. Svenska kyrkan har inte några specifika förberedelser inför helgen. Några särskilda kyrkliga insatser behövs inte längre eftersom midsommar inte är lika kaotisk idag.
Annorlunda är det för föreningen Hope, tidigare Street Church, som finns på en camping i Köpingsvik. "Vi bidrar med en plats där folk kan prata av sig och dricka kaffe".

Jag började fundera.
Hur kommer det sig att den resursrika kyrkan backar undan medan Hope satsar?
När jag frågade, fick jag svaret:
- Det beror på att Svenska kyrkan tänker diakoni medan Hope evangeliserar.
Jag tror det är precis så det måste bli när "evangelisation stavas diakoni". För ett antal år sedan dräptes en ung man i Köpingsvik. Då var det stort pådrag från Svenska kyrkan. Kaos är granne med Gud också så, fattar jag, och alluderar på en knarkande prästson från Gärdslösa. Han skrev finstämt och dog ung. Kaos utlöser stor aktivitet i det gudliga, tro mig. Men satsningarna på norra Öland när det kommer mängder med människor, ter sig rätt beskedliga. I varje fall om man jämför med 1960-talets sommarkyrka men också med den tid när det fanns särskilda satsningar vid midsommar i Borgholm. Det tycks inte finns en traktan att gestalta ett levande sakramentalt gudstjänstliv, ett sådant man med glädje bjuder till. Hembygdsrörelsen klagar dock inte på utbudet.

Får jag i all enkelhet redovisa mina intryck, så är intrycken att Svenska kyrkan med en allt större verksamhetsapparat får allt mindre utfört och att de trygga rutinerna omöjliggör det nytänkande som består i att tänka som Kyrkan alltid gjort. Jag menar, det där med evangelium till alla folk.

Jag kan återfalla till min tomatteologi.
Fd ordföranden för Tekniska nämnden ringde. Han påpekade att vid alla Sveriges reningsverk växer det tomater, eftersom tomatkärnor överlever vandringen genom människans mag- och tarmkanal. Jag borde utveckla tomatteologin genom att påpeka att inte heller evangeliet fördärvas när det förkunnas och tas emot av människor. Det är en biblisk insikt. Jag är vetenskapligt öppen för frågan om inte tomatfrön liksom evangeliet kan fördärvas av de riktigt magsura - men det är ett tema lite vid sidan om. Ska jag då sluta oroa mig över allt som inte fungerar i Svenska kyrkan och vänta växt där ingen planterat utan det mest, om franskan tillåts, skitit sig? Det är kanske ett evangelium i sig?

Smålänningen i mig stiger fram. Ska jag nu betala pengar till organisationen, så ska den väl leverera det som Svenska kyrkan finns till för. "Sa de va, så sa de va redit", som det heter. Säg det som i filmen om utvandrarna så fattar ni. Och hur gestaltas kyrkolivet i de sammanhang som blir flera gånger större på sommaren? Öland, t ex. Det kan handla om att gestalta något nytt men mest ändå om att vara idog med det gamla vanliga men syfta lite längre. En del av kyrkolivet är unika tillgångar och detta kan de tillfälliga besökarna, turisterna, lika väl som de sommarboende upptäcka. Den kyrkliga förnyelsen sker egentligen med enkla medel, dvs de medel Gud ställer till förfogande.

Förnöjsamhet i det kyrkliga har jag upplevt alla mina medvetna år, dvs antagligen 60 år. Förnöjsamhet är desamma som lik-nöjdhet. Så blir det som det blir. Det måste bli så när de högkyrkliga aktivisterna (ni vet den där aktivismen som handlar om mässa, bön, själavård, undervisning, socialt ansvar och politisk medvetenhet) marginaliserades för att elimineras. Och de finkristna som då skulle göra't i stället, får föga gjort. Men detta föga betalas månadsvis väl. Temat återkommer på Bloggardag eftersom det är kärt. Den svenska avundsjukan är en starkare drift än sexualdriften, ett ord att betänka i midsommartid.

Bråka nu inte. Drick vad ni vill. Ät vad ni vill. Tänk vad ni vill - men säg det inte högt om ni tänker om det kyrkliga eller andra frågor som kan leda till stor tragedi. Spela eller sjung framför allt inte Kärringar ska hållas kort. Spela inte heller Madrassen.
https://www.youtube.com/watch?v=ySy20LTFyuI
Den tar alla goda och rättänkande kristna avstånd från. Något mer att ta avstånd från? Säkert - men det är underordnat faktum att det nu ska firas midsommar.

Trevlig midsommar.
Det går mot mörkare tider.


torsdag 23 juni 2016

Idiotiskt

Det håller i sig sedan i går, när jag skulle hämta ett paket (toner till skrivaren) hos postombudet. Det gick inte. Jag skulle inte bara legitimera mig själv utan också ha med fruns legitimation. Hennes namn stod på paketet, kunde man tänka (fast det gjorde det inte, säger hon). Det fanns i det listigt uttänkta systemet inte en möjlighet att kryssa i att personen ifråga var känd. Tilltron är borta ur samhällskroppen.

Jag fick anvisning att ringa Postnord, de där blå ni vet. Det var 39 före mig i kön. Jag gav upp. Men jag kände raseriet i kroppen. Jag hade behövt tonern. Tror jag. Och frun kommer hem sent. Ska det vara så här, kan jag lika väl flytta till en storstad, där ingen känner mig. Jag ska ju lämna fram id-kort i alla sammanhang. Annars kunde detta vara byars och samhällens fördel, att vi vet vilka vi är. Så var det när jag mycket späd och alldeles själv hämtade ut paket från Norrländska Fotomagasinet eller några andra postorderföretag, som levererade skämtartiklar och annat för en ung man nödvändigt.  Kungliga Postverket levererade. Jag säger inte att tiderna blivit sämre. Men annorlunda. Mycket sämre.

Mitt usla humör, som höll i sig efter matchen i går kväll mot Belgien, kanske kommer sig därav att jag också läst ett av de fåtaliga bidragen på Dagens Seglora. Varför "dagens" förresten? Där levereras inget dagligen. Den frikyrkliga pastor, som då och då tydligen ändå är redaktör (fast föga publiceras), talar om behovet av inklusivt språk. Nå, jag fattar budskapet att vi inte exklusivt ska be "Käre Far i himlen" utan inklusivt "Käre Gud". Är dom kloka eller är dom kloka? Klokare än Jesus, som lärde sina lärjungar att be "Fader vår" och klokare än Dr Luther som var hård på det där med att Gud är vår käre himmelske Far. Insani sunt Romani.

Jag noterar så där i förbigående att kampanjen för inklusivt språk kränker oss faderlösa och tar ifrån oss en viktig identifikation. Det inklusiva fungerar brutalt exkluderande, med andra ord.

Frikyrkopastorn har hittat en präst vars namn jag av diskretionära skäl inte vill lägga ut här.
Denna prästdotter/prästsyster/präst berättar om hur hon den 28 maj var på en fest "som för mig slutade i stor tragedi."
Stor tragedi? Dog någon? Slängde sig någon ut från balkongen på 7:e våningen? Inte så. Hon blev chockad av något annat. Och det som chockade var sången Kärringar ska hållas kort med Helmer Bryds Eminent Five Quartet. Stor tragedi var ordet, sa Bill. Tragedi av stora mått, sa Bull.

Innan jag anvisar var sången skulle kunna återfinnas, vill jag göra den kvinnliga prästen rättvisa. Kvällen slutade alltså i stor tragedi.
"Jag trodde att jag kom till ett fredat rum, men en text sjöngs från 88öresrevyn 1970 som på olika sätt uppmanade till våld mot kvinnor under anföringsropet Kärringar skall hållas kort. Texten visade att inte ens HasseåTages sammanhang var fria från våld. Att sjunga den på en fest år 2016 var just så chockerande som min reaktion visar."
Chockerande var ordet.
Då får jag väl ge anvisningen. Skyll er själva om ni tittar och inte längre låter ert rum vara fredat.
https://www.youtube.com/watch?v=UyZ9A0Sgd_4

Hur ska nu den kvinnliga prästen, hon som alls inte förstår ironi eller fattar vad svenska folket garvar åt eftersom svenska folket kan fatta vad hon inte fattar, gå vidare?
"Inte förrän handbokskritikerna förstått sambandet mellan språk och våld kan det bli någon ändring." Med inklusivt språk mot Helmer Bryd, sålunda!
Kyrkohandboken som ett redskap i den feministiska och humörlösa kampen. Jag verschtår!
Mot Helmer Bryd med kyrkohandboken i högsta hugg!
Men hon fortsätter - håll i er om ingen annan gör det!:
"Vi har fått en kvinna som ärkebiskop förvisso. Men inte förrän vi får en Gud som välsignar kvinnor och det kvinnliga i sin egen person. får vi den kulturella impuls som kan leda till historiens första likabehandling i det offentliga rummet."

Jag frågar ett, ett enda: Hur dumt kan det bli? Är det ett plusvärde för fina präster i Svenska kyrkan att inte fatta ironier, inte kunna tolka texter och i största allmänhet framställa sig som skvatt galna? Jag vet inte.
Ett vet jag. Den här sortens präster brukar undvika det vanliga slitet i församling. De väljer andra vägar och arenor. De lyckas väl. Fast bara så länge svenska folket inte fattar hur en kväll kan sluta i stor tragedi när de hört Helmer Bryds Eminent Five Quartet.

Vad hade Morsan sagt?
Hon kunde använda språket och hon hade förstånd att förstå. Men jag betvivlar att hon alls köpt det där med kulturella impulser först när vi "fått en Gud som välsignar kvinnor" - för det tyckte hon att vi dels inte kan "få" och dels redan har. Sedan tror jag att hon med medicinardistans noterat, att Kyrkans impact  (det heter så på ekumeniska) i det offentliga rummet gör väldigt litet. Bara prästdöttrar i den prästerliga professionen på resor, på konferenser och vid skrivbord på kanslier skulle få för sig något som detta. Alla andra fattar att alltihop bara är idiotiskt.

Svenska folket kunde därtill med skäl undra: Är detta stor tragedi - hur är det med andra tragedier i jämförelse? Och hurdant är den kvinnliga prästens liv när hennes kväll slutar i stor tragedi när en mycket ironisk låt från 1970 spelas eller sjungs.
Sedan kanske svenska folket skulle fundera över hur mycket präster ska få konstruera sig gudar som de tycker passar för behoven i det offentliga rummet och hur mycket folk vill betala för att dessa de fina ska hålla på så. 5000:- per år?
Går folk verkligen på detta - och kyrkfolk - vid närmare eftertanke?
Morsan hade inte gjort det. Hon hade talat om insufficiens. Av vilket slag vill jag inte ange, men jag vet.

I handboksfrågan står motsättningen mellan
* de som vill ha en handbok där Gud uppenbarar sig, som lovat är,
och
* de som vill få till en havlig gud, en som motsvarar deras behov.
Det är bra att inse motsättningens karaktär. Den är antagonistisk.

Ska jag nu till denna stillsamma betraktelse foga en fråga?
Fick de rätt, som menade att med kvinnliga präster krävs också en kvinnlig gudom och en sådan begäran kommer som ett brev på posten? Eller med tanke på min dystra erfarenhet i går, kanske säkrare och enklare än ett brev på posten?
Skrik inte, ropa inte "stor tragedi", men tänk efter ett tag innan ni svarar.

Bry er annars inte om mig och mina frågor. Jag och Stanley Sjöberg har ju avslöjats av Kent Wisti på fejsboken. Här är vi: https://www.youtube.com/watch?annotation_id=annotation_1400626537&feature=iv&src_vid=0DKf44fIFqg&v=10mCoYTzTXM

Förresten läser ingen Bloggardag heller. I går passerade vi 3.5 miljoner sidvyer. Det är nog inte särskilt mycket. Fast en hel del med tanke på att ingen läser Bloggardag.


onsdag 22 juni 2016

Tomater

I Svanås, norr om Helgasjön (jag skriver ogärna Ör, eftersom Ör är den gamla konkurrentsocknen till Ormesberga) odlas tomater. De säljs som "världens godaste" på ICA Grytan i Moheda. När tomaterna kostar 49.90 kilot, tänkte jag att folk skulle dra öronen åt sig. Men de introducerades för 29.90 och så höjdes priset i två steg. Folk köper ändå. Jag också.

Det är skillnad på tomater och tomater. De närodlade smakar väsentligen mycket mer. Dumma är vi inte som fattar vad som är vad. Nu ska det odlas tomater fram till skiftet november/december, sedan blir det paus.
Visserligen sa jag till Niclas på ICA: "Förförelser måste ju komma, men ve eder genom vilka förförelserna kommer och detta sagt med hänsyftning på tomaterna" - men somliga förförelser är mer välkomna än andra. Tomatförförelsen mest eller i vart fall inte minst.

Kan vi lära oss något kyrkligt av detta?
Jag antar det. Människor har vett att skilja på smaken av riktiga tomater och de andra, de som nästan smakar som tomater. De står ut med de andra, men älskar dem inte. När de fått smak på de riktiga, kan inget stoppa dem. Till ICA Grytan levereras tomater tre gånger i veckan. De säljer slut, har jag bittert fått konstatera en dag innan en ny leverans skulle komma. Lita på att folk fattar vad som är vad och när det är på riktigt, kan man lita på att folk är beredda att gå in för det. Evangelium som tomater. Tomater som evangelium.

I dag kommer en ny leverans från Svanås till ICA Grytan.
Och tomatodlaren bygger ut sin anläggning. Så blir det när folk fattar. Men det kräver en tomatodlares mod att fatta vad folk förmår uppskatta om man lägger manken till. Den som en gång känt smaken av en smakrik tomat, blir inte benägen att mumsa på de andra. Det är detta fenomen som gör det svårt för somliga kyrkokristna med Svenska kyrkan. Det är, för att tala metaforiskt, för dålig smak på tomaterna.
Om tomater gäller för övrigt ordet: Hellre röd än smaklös!

Märkte ni en omständighet?
Tomatodlaren omges inte av ett demokratiskt valt tomatfullmäktige, som väljer ett tomatråd, eller ens av ett direktvalt tomatråd. Det är i stället tomatälskarna som står med avgörandet i sin hand och bestämmer om de tar extrautgiften för goda tomater eller nöjer sig med de andra.
Borde det inte finnas ett valt tomatråd som kunde pröva tomatodlarens alla idéer innan de blir verklighet, vilket i praktiken innebär att avfärda idéerna? Man kan inte, skulle tomatrådet säga, sälja tomater för 49.90 när man kan köpa tomater för 15:-. Jag vet inte vilken slutsats som ska dras av detta i tomatodlingen och på ICA Grytan inträffade. Det ter sig obegripligt att tomater kan odlas utan tomatfullmäktige och tomatråd men likväl med folklig support.

Nu är det en fördel för tomatodlaren att tomathatarna inte får någon möjlighet att krossa tomater. Det finns tomathatare. De kan tycka att det skulle finnas en poäng att innanför det tomata systemet göra ultimata insatser för att begränsa möjligheterna för tomatodlare. Det borde alltså vara en beslutsordning som möjliggör detta motstånd från innästlade. Boken Maktmänniskan i tomatsystemet skulle man kunna läsa. Den är skriven av Tom Atsmak. Men efter den läsningen tänker jag, att den passionerade tomatodlaren med tomater och avnämare i sikte står starkare utan tomatfullmäktige.

Är inte ordet "tomathatare" för starkt?
Inte om den som vill krossa tomater ska beskrivas. Det finns de tomatindifferenta också. De skulle sitta i tomatfullmäktige för att partierna behöver sitt folk där också - som företrädare för folkviljan. Det är fint att folkviljan kommer till uttryck på så sätt. Men i det här fallet fungerar folkviljan enklare - genom att folk köper tomatodlarens produkt.

Har jag nu pläderat för en levande, folklig Kyrka?
En där modet finns. Modet att fatta vad folk förmår uppskatta när de längtar efter Gud.
Modet att ta människors gåvor på allvar och till vara. Också nådegåvan att fatta beslut, en nådegåva som hämtar sin näring i gudstjänsten. För med tomatodlaren står väl många tomatentusiaster samman. Tomatodlaren är "med, i och för" sina tomatköpare.

När jag ändå är på ICA Grytan i Moheda slås jag av en språklig tvetydighet. Jag skrev folk och och "de" men, sa fröken Rundblom i åk 4, folk är "det". Allt annat var fel. Carin Rundblom var en bestämd dam, som började dagen med en kall och uppfriskande dusch och menade, att så skulle hennes elever också göra. Om kanske inte alla människor!? Ni förstår personlighetstypen.

Hon körde en liten Fiat och det var 1950-tal. En dag, när hon kört in bilen i garaget, stängde min bror och Bo Nilsson helt sonika in henne. Det var uppskattat på sitt sätt. Men fröken Rundblom skrek högt och någon släppte ut henne. Det var då problemen började. Hade ingen släppt ute henne, hade hon suttit där än, ungefär 60 år senare.

De små pojkarna fick anträda en Canossavandring med blomma i hand, bekostad av veckopeng motsvarande flera veckors intäkter. Fröken Rundblom var bisterheten personifierad. Med nöd och näppe godtogs ursäkten. Beredvilligheten till försoning satt långt inne. Det skulle liksom svida för gossarna också utan färla.

Nu var det hela inte enbart tragik.
Slätthögsbarnen, som levt under fröken Rundbloms regemente, beundrade och häpnade över dristigheten hos de två. I Slätthög gällde insatsen som hjältemod och dristighet, inte som dumdristighet.

Magister Rubin lärde oss i åk 5 och 6 att ordet folk kunde användas både som singularis och pluralis, oegentlig pluralis, men så hade språket utvecklats. Det var denna insikt jag nu mångordigt utvecklade och broderade på när jag ett ögonblick gick i barndom.




tisdag 21 juni 2016

Sak och person

Man ska skilja mellan sak och person. Somliga av oss är duktigare på det än andra. De kristligaste är, oss emellan, oftast urusla på det och det handlar inte om begåvning utan är något viljestyrt. De vill komma åt person för att slippa sak. Så det där med sak och person är viktigt.

Vår vän infochefen Gunnar Sjöberg har lyckats såra Christer Sturmark och alla andra ogudaktiga när han skrev "sekulärt självbedrägeri". Vi, som är mer sakliga i våra bedömningar, skulle förstås kunna tänka att just så ska en präst formulera sig. Sturmark blev dock sårad, ledsen, kränkt - och Gunnar ber  på sin blogg oförbehållsamt om ursäkt. Att det inte var meningen, tycker Gunnar låter tomt. "Det var dumt, onödigt och sårande." Var det så - eller valde Christer Sturmark att tolka saken så?

I varje fall har infochefen under fyra månaders tid aldrig tidigare fått så många otrevliga mejl och telefonsamtal.
Det fick mig att fundera. Jag kom till några kallsinniga slutsatser.
1. Något annat är inte att förvänta sig för en kyrkokristen. Man får vara glad om man klarar sig undan med en behandling som den Frälsaren utsattes för.
2. Folks frustration måste ta vägen någonstans - och frustrationen i det kyrkliga är stor och verklig.
3. I den känslostyrda kulturen uppfattas intellektuell renhållning som moraliskt förkastlig. Jag har rätt till mina känslor och ingen ska komma och ta dem ifrån mig eller ens dissikera dem.
4. I den kyrkliga kulturen finns det präster som i decennier fått vänja sig vid tillmälen. För andra är det en ny erfarenhet. Välkomna i klubben.
5. Förr eller senare kommer vi till en punkt där alla kyrkokristna behandlas som kv*nn*pr*stm*st*nd*r*. Det ligger i sakens natur.
6. I brist på kv*nn*pr*stm*st*nd*r* att definiera bort, kommer den etablerade utstötningsmönstret att drabba andra.
Så ungefär.

Nu finns det också en poäng att inte skilja mellan sak och person. Det visste de ansvariga i romarriket, när de kristna i statsintressets namn avrättades. Människor av kött och blod bär idéerna, de subversiva. Det finns därtill en poäng med att försöka förstå de personliga nätverken. Det är en väldigt liten krets som kan dra i tåtarna. Väldigt liten!

Ta resandet som exempel. Allt kunde journalisterna inte fatta, eftersom deras bakgrundskunskaper var för ytliga. De kunde ha, som Anders Lundström - ska som alla inser vara Lundberg, inte lätt för mig som just läst om biskop Gösta Lundström! - visat, tagit upp Nacka som exempel. Det var ett slagkraftigt exempel på något, som skulle kunna komma att uppfattas som mygel.
https://kristenopinion.wordpress.com/2016/06/17/svenska-kyrkan-behover-fortsatt-granskning/

Om Nacka församling granskats, hade förstås insamlingsstiftelsen Guds Hus i Fisksätra också kommit i ljuset liksom Seglora och den Seglora Dispatch som kallas Dagens Seglora, men som havererat. Här levereras alls inte det som subsidierna från olika håll skulle resultera i. Detta med Dagens Seglora är ingenting annat än en praktskandal, som ingen ställs till ansvar för. Hur kommer sig det? Vågar Kyrkans Tidning inte gräva och jaga?

Grundhållningen fattar jag. Svenska kyrkan används som plattform för det egna budskapet och därtill som finansiär av det egna budskapet.
Det är i sin helhet rätt fantastiskt - men för mig enfaldige är det som ter sig allra mest fantastiskt, att saken fortgår utan kritisk genomlysning.
Styr på person, Helle t ex, och se vad ni får fram då! Eller för det för känsligt att granska en journalistkollega? Har hon kring sig och bakom sig ett alltför inflytelserikt nätverk? Inte vet jag. Men lovar man en digital motsvarighet till Kyrkans Tidning, en konkurrent, och levererar vad då, är det väl ändå uppseendeväckande när det inte blir något?
Kan vi få en ekonomisk genomlysning av det som alltmer ter sig som en bluff? Och en sakgranskning - vad är det som hänt (eller snarare: inte hänt) för det som kallas "medlemmarnas pengar"?

Jag har förstås fel, det har jag alltid, men det vore roligt att få detta mitt fel analyserat.
Jag tänker att det är rika församlingar som egentligen åstadkommer föga kyrkligt och därmed inte lockar människor, som får mycket pengar över och kan sätta sprätt på dem.
På vilket sätt har jag nu fel som tänker så?
Finns det ett förhållande mellan stora reseprojekt, rejäla kyrkoherdelöner samt andra grandiosa projekt och svag gudstjänststatistik, kan väl detta påvisas, liksom motsatsen?

Annars noterar jag att Sala ställer in sin resa. Pastoratet skulle rest till Norge för att få dela erfarenheter i Norge om terrordåd och flyktingarbete. Krishantering och flyktingarbete är annars områden där vi alltid behöver fortbildning? Nu blev de kristtrogna i Sala rädda. Det är också terrorns syfte, att skapa rädsla? Ekoturism kompletteras med Ekot-terrorism och i allt föds skräck! Och när terrorn slår till i Sala, står pastoratet, som inte vågat fortbildning, handfallet.

Vad murvlarna gör, vet jag inte. Men något är på gång.
http://journalisttips.se/2016/06/20/gastblogg-sa-granskar-du-kyrkan/

Ska jag inför sommaren påpeka att en viss moderation i kommenterandet är eftersträvansvärd liksom det kan finnas skäl att fundera över om inläggen som skrivs är kommentarer till mina uschliga bloggposter. Det är dessa som förväntas kommenteras. Och har någon skrivit tre kommentarer på ett dygn, behöver kravet att skriva ytterligare inte plåga. Njut av sommaren, vetja.

måndag 20 juni 2016

Till hemmabyarnas försvar

Jag kanske låter som professor Hans Larsson, Kloge-Hans, i Lund men då är det bara med lånta fjädrar.
Det är bypolitikens lov jag vill sjunga.
Jag gör det i viss förskräckelse när det heter att hela världen ska uppfattas vara en gemensam by. Det är just detta den inte är. I byn var det inte så lätt att lura byborna. På gott - och ont - visste de var de hade varandra. Det vet vi inte längre och resultatet blir därefter.

Begränsningen/gränssättningen i hemmabyn var självförsvar.
Vem som var en idiot visste man. Vad folk hade för underliga meningar likaså. Kanske också varför. Till allt kunde byns folk förhålla sig. Resultatet kunde förstås bli en bristande lyhördhet, men just denna brist var en tillgång, när byn försvarade sig mot galenskap.

Den lilla byn i Gallien där Asterix bor, är exempel. Alla spelar roll och alla vet vilken roll de spelar. Barden kan vid behov knytas ihop och placeras på avstånd. Det går inte i bilderburkens tidevarv. Där står barden och och hans polare på bästa tittartid och gör sitt bästa för att ta kommandot öbver oss och våra tankar. Bara för att han och hans kompisar är kända från media, varit med i tv, så är hans bedömningar viktiga och hans ord lödiga.
I hemmabyn hade det inte varit så. Där fanns en reflekterad insikt om att idioter, skojare och skurkar kunde dyka upp. Då visste man att passa sig. På så vis överlevde människorna i byn.

Byborna var dock inte utlämnade åt sig själva.
Kyrkans klockor kallade till gudstjänst och i gudstjänstens läsningar, psalmer, böner och förkunnelse gavs nya och ibland mot bymentaliteten kritiska perspektiv. Där ställdes grundläggande sanningsfrågor, när prästen steg fram med sanningsanspråk och där utmanades människors livsstil med auktoritativa ord från Gud. Hemmabyarna var i den meningen inga byhålor utan del i den västerländska kultur, som Kyrkan förvaltade. Hettade det till, fanns det alltid någon som mindres Predikaren i Gamla testamentet och hade perspektiv på tomheten eller någon som kom på något med Jesus. Perspektivförändringarna var viktiga.

Dårar finns nämligen i alla tider.
Det finns kanske visa, som ingen vill lyssna på heller. Ni minns den vise som visste, men han var fattig och föraktad och riket gick under. Predikaren fortfarande.

I hemmabyarna kallades de valda för "valda ombud för folket".
De kallades alltså inte "förtroendevalda". Den beteckningen skulle i hemmabyarna ha setts som en övertalningsdefinition, en beteckning som skulle göra de valda lite finare än vad de är. Det behövs valda ombud. Det har inte så mycket med förtroende att göra. Som bäst får de valda förtroende när de skött sina sysslor väl, annars inte. Folket i hemmabyarna är inte dumma. Här är människor som genomskådar maktens spel. De låter sig inte imponeras alltför enkelt.

Vardagslivet i hemmabyarna var transparent.
Oftast kunde människorna varandras historier och kunde fatta vem som skulle säga vad också innan det var sagt. Dårarna fick förstås också komma till tals, fattas bara annat, men alla visste att det var dåraktighet de skulle få höra. Några som var visa kanske också sa sitt. Då visste folket i byarna att lyssna och värdera det sagda. Auktoriteten låg i dialogen, men också däri att man visste vem som sagt vad och hade kunnat pröva auktoriteten tidigare: Detta var en person att lita på. Eller inte!

Nu då?
Nu kan vem som helst få genomslag och backas upp med metoder och medel som vi inte har en aning om. Eftersom auktoriteten sitter i vårt vardagsrum och talar artigt till oss, säger välkommen till programmet och tack för att vi tittat, sluts vi in i en komfortzon ihop med en fullständig främling. Men vi litar på främlingen, som såg så trevlig ut. Det ger möjligheter för psykopater, minst sagt.

Så också i det kyrkliga. Den gamla modellen för att välja präster var att pröva deras lära. Det sker inte numera. Detta öppnar möjligheter, som inte skulle finnas i hemmabyarna. Då kallades en skojare också för skojare.

Jag försvarar hemmabyarna och ändå inte.
De tillhör en svunnen tid. Men överlevnadsmekanismerna från hemmabyarna borde vara särskilt aktuella nu. Vem kan man lita på och vilka ska definieras som dårar. Vilka är förresten pissnissarna? Då var sådana som kom för att gräva upp lagårdarnas golv eftersom urinen från kreaturen i marken var den för kruttillverkning viktiga ammoniaken. De grävde upp, men bonden fick själv ställa i ordning efter dem.
Vilka är det som nu kommer som samtidens pissnissar och förstör i högre intresse, medan folket får arbetet med att ställa i ordning efter dem?
Fundera.
Och medge att hemmabyarna erbjuder viktiga perspektiv.

söndag 19 juni 2016

Krigsspel en söndagsmorgon

Det som är stimulerande med krigsspel är förstås uppgiften att av mycket material upptäcka skeendens inneboende logik. Om A så B. Om fi vill uppnå ett mål, vilka medel är då de troliga, dvs de för fi logiska? Och hur agerar fi efter ett inledande angrepp, vart flyttar han (det är alltid en han också om vi talar om Moder Ryssland) sina styrkor och var  finns hans svagheter, inte bara våra?

När Ekot och AB började granska Svenska kyrkan, tänkte jag att det handlade om ett samordnat agerande. Så var det inte, får jag veta. Varandra ovetande höll man på med granskningar. Dessa fick effekt. Folk blev upprörda och uppenbarligen på just de stimuli de tillhandahållits. Det borde skrämma. Om jag är med i Svenska kyrkan och finns i ett pastorat med många medlemmar, som reser för en massa pengar men det ändå bara är ett par kronor av intäkterna under mandatperioden, så vad då? Om pastoratet drar in 1 miljard 440 miljoner under en fyraårsperiod och reser upp för 720 000 - vad gäller bråket. Kyrkoherden kostar kanske 90 000:-/månad inkl sociala avgifter (jag räknar troligtvis i underkant) så talar vi om kostnader för en enda person under mandatperioden om 4,3 miljoner. Ska siffror bli begripliga, måste de relatera till något. Ekot relaterade till - kollekterna! Börja med att relatera lönekostnaderna för ett pastorat till kollekterna och fortsätt med lokalkostnaderna. Now we are talking.

Rätt många har berömt Ekots granskning. Sex års bokföring som handlar om resor men inte med konfirmander. I 1400 enheter har materialet grävts fram. Det har tagit sin tid. Sedan har Ekot kunna återkomma med krav på förtydliganden. "Ärlig förbannad svenskkyrkotillhörig" har oftast inte fattat vad allt detta kostat i arbetstid för att komma åt 41 församlingar, de som redovisats!

Observera nu att saken mest handlat om pengar. Riktigt hur det varit med program, förberedelsematerial och efterarbete, vet vi inte. Det kan vara riktigt dåligt alltihop eller riktigt bra, det är inte det jag skriver om. Jag bara konstaterar att vi inte vet.
När vi får veta, kommer jag att eftersinnande säga att det finns usla kyrkoherdar, som inte bara klättrat sig upp utan fösts upp. Det blir som det blir när befordringsstopp införts för de begåvade och de andra får sin chans. Vad annat ska man säga? Och så ska jag kanske konstatera att det finns sådana som gärna gamar åt sig av de gemensamma resurserna för sina egna intressen. Vi får se när vi får veta.

Granskningarna fick sin fortsättning på kyrkokansliet. Vi kan vara utomordentligt kritiska mot den centrala kyrkliga byråkratin, men nu skulle folk få ägna sig åt skademinimering. Sådant frustrerande arbete tar tid och kraft.

Nu har Ekot och AB begärt ut all epost som handlar om granskningen. Det materialet levereras också.  Alla förstår att det kommer nya inlägg. Aftonbladet sägs särskilt granska vad som sker på vår utbildningsinstitution. Och alltid har väl någon undsluppit sig något intressant i mejl-konversationen efter de första insatserna i Ekot och Aftonbladet.

Det vi ser är det enkla.
Först skjuter journalisterna rejäla salvor över det fientliga målet. Sedan väntar de, informerar sig om verkan av eldgivningen, skadeläge hos fienden och fiendens taktiska omdisponeringar. Det finns alltid folk som vill berätta om sina egna reaktioner och detta blir en del av helhetsbilden. Journalisterna laddar om sina egna pjäser och är eldberedda. Deras informationsinhämtning visar att motståndaren mest är förvirrad, personalen tröttkörd och modlös. Då skjuter de ett par dagar till.

Kanske blir det insatser i midsommarhelgen eller lite senare i juli, under semestertid. Då är folk bortresta, men många har just då tid och lust till smaskiga avslöjanden. Vi vet också i mitten på juli hur många medlemmar Svenska kyrkan tappat efter de första reportagen. Det blir stor nyhet, det också. Vi förstår vad som är att vänta.

Det är inte riktigt läge att bara skratta, om man händelsevis skulle vara kyrkokristen.
Själv återfaller jag till en mardröm som refererar till krigsmakten. Jag vaknade kallsvettig efter att ha rapporterat till brigadchefen att  jag, som fått mob-ansvaret, misslyckats. Vägar hade bombats, broar sprängts och den allmänna mobiliseringen kunde inte genomföras. Soldater och gruppbefäl satt i bussar  Vad vi hade var 300 man. Jag gjorde honnör och sa: "Chefen, mobiliseringen har misslyckats!" När han tittade på mig, och vi båda visste vad detta betydde, vaknade jag. Badande i svett. Och jag sover vanligtvis gott och djupt. Det är förfärande att veta vad som måste göras men fatta att vi inte kan göra det eftersom vi inte har resurserna. I min krigsdröm insåg jag ju att 300 var försvarslösa och att många skulle dö.

Jag är för att Svenska kyrkan är transparent och att skumrask inte döljs.
Men att ge sig på Svenska kyrkan är understundom som att stjäla godis från småbarn.

Så vad nu?
Kanske ska vi gå från S-mob till A-mob, från Särskild mobilisering med en uppsättning nyckelspelare inkallade till allmän mobilisering.
Jag är antagligen cynisk, men jag hör till dem som dels menar att vi måste föra fram kyrkopolitisk kritik mot det som blir fel och samtidigt fatta att det också i det kyrkliga blir fel. Det hör till villkoren i världen. Just därför att det är på det viset, ska kyrkokritiken tas på allvar och vårt eget system för att hantera kritik vara konstruktivt men inte bara en uppgift för de få. Inte S-mob utan A!
Annars kommer Ekot och Aftonbladet.

Fattar ni?
Hellre skarp inomkyrklig och sakkunnig kritik än svepande kritik, kanske med utgångspunkten att de kristna är skenheliga typer som i all godhets intresse måste avslöjas som de hycklare de är.
Varför är alla så tysta med sådant de vet om missförhållanden?
Därför att ni är en räddhågad lärjungerund? Det kan man fråga också en söndag för det är en svensk psalm.

Detta sagt måste jag upprepa att jag aldrig, säger aldrig, bjudits på alkohol i Svenska kyrkan. Vin och öl, för att inte säga mer. Jo. Men aldrig alkohol.


lördag 18 juni 2016

Hojtandet i tiden

Se, något nytt har hänt. Eller något gammalt? Den som uttrycker en misshaglighet stigmatiseras eller brännmärks inför offentligheten. Också den kristna hållningen blir självklart denna. Vi ska inte förknippas med syndaren. Alltså stoppas Stanley Sjöberg från att medverka på Löttorps Camping. Han har uttryckt sig dumt. Då får han stå sitt kast. Eller stå i skamvrån med dumstrut på.

Det är ett  för Köttorps Camping taktiskt val. Vi - de goda med de goda syftena - ska inte driva kontroversiella frågor som delar samhället. Så där står Stanley Sjöberg. Han får vara tacksam att han inte fick näsan i kläm när dörren slogs igen mitt framför näsan på honom.

Efter hans hatinlägg på Facebook, stängdes hans FB-sida.
Detta kunde nog Stanley Sjöberg inte förstå.

Möjligheten att många läste in något annat i hans text än vad han avsåg, bekymrade inte.
Det borde det ha gjort.
I sociala medier, läs Facebook, omnämndes Stanley följdriktigt som "SS", stämplat och klart. Men skamlöst. Nog har många mött en vänlig Stanley Sjöberg, som vid anblick inte tycks vilja någon människa något ont. Det borde, sett till hans livsgärning, kunna vara en möjlig tolkning, att Stanley ville varna för en del av inslagen i somliga Prideparader.

Han var kanske inte tydlig - men hade han kunnat? Kunde han ha skrivit: "Nu är det många muslimer i landet, så många att det finns risk för nya attentat om några allvarligt sinnade muslimer menar att synden måste utrotas.
Han kunde förstås inte skriva: "Se upp för Abraham Angermannus" - för det hade folk inte fattat men när Angermannus på sin tid bekämpade synden, la han inte fingrarna emellan.
Stanley Sjöberg kunde antyda en värderingskonflikt och mana till moderation, men detta var svårt att skriva och uppenbarligen än svårare att läsa och förstå.

Det blir lika illa som för Bruno Edgarsson, stiftsfullmäktiges ordförande. Han fick inte öppet tillstå, att han inte kunde förlika sig med Prideparader. Bort med Bruno och stäng Stanley ute. Gillar ni verkligen den hållning som nu etableras?

Skulle man inte kunna ta debatten?
Kanske inte enkelt. HBTQ kan vara väldigt mycket också om man bortser från uppställningen i paraderandet där ridklubar och hundklubbar vandrar med och barn rekryteras till de stärkande promenaderna. HBTQ är en sub-kultur, en uppsättning identiteter och förhållningssätt. Här finns en egen men skiftande identitet, människor som markerar att de inte är som andra. "Ni som inte själva är bögar, kan inte förstå oss."
Å andra sidan finns motsatsen: "Gay people are just people, get over it"-hållningen.

Det borde inte behöva vara särskilt svårt att fatta, att debatten i denna något förvirrade situation kräver preciseringar.
När slagordet lyder "All kärlek är bra kärlek" kanske det också är ett ställningstagande som vid eftertanke kan te sig problematiskt - eftersom all kärlek inte är bra kärlek och om endast äkta kärlek avses, är satsen en truism, och sådana ska undvikas.

Kan en kristen möta och bemöta heterosexuella och homosexuella på samma sätt och likväl tycka att det är löjligt när en karl springer runt på stan i parad med strutsfjädrar i rumpan och kräver vår respekt? Måste man gilla det där med strutsfjädrar för att få vara stiftsfullmäktiges ordförande? - det kunde vara en fråga att ställa. Och finns det inte några i det som kallas HBTQ-folket som finner det lite bekymmersamt när hojtande ersätter komplicerande samtal?

Vår tid kan uppfattas vara hjärtlös, men det har alla tider visat sig vara. Människor har inte som vana att möta varandra med kärlek. Vi finns till därför att det i vårt släktträd finns de som dödat, stulit och våldtagit. Det är ett trist faktum. Också så blir vi som vi blir.
Är vår tid dessutom hjärnlös? Har vi distanserat oss så från det som kunde kallas "vishet" att vi blir helt vilsna, utlämnade åt den enkla slagordsförståelsen och därmed brister i förståelse?
Äldre herrar ska tänka så, det hör ålder till, men kan de likväl ha en poäng?

Nu funderar jag på att bilda en organisation som kunde heta "STOLTA sura gubbar",  gå i parad samt bära ett klubbmärke, jag är ju ändå livslång medlem i Fantomen-klubben och vet vad det betyder för självkänslan och stoltheten. Inga strutsfjädrar, dock! Vi kanske ska börja enkelt, så att alla sura gubbar kommer ut ur garderoben och öppet tillstår: "Jag är en STOLT sur gubbe." Av detta blir inte en folkrörelse, men rörelse i folket och kanske inte heller en särskilt liten och betydelselös minoritet? Världen är full av den sortens gubbar, hävdade min yngsta dotter "och jag har träffat minst hälften av dem".

Det hjärnlösa drabbade mig när jag skulle be bönen från Kyrkornas Världsråd för alla som drabbats av tragedin i Orlando.
Jag kom av mig, fast det började bra med " Allsmäktige Gud, skydda oss från det onda" och så vidare.
Men här blev det komplicerat.

"Var med oss och hjälp oss stå emot när ditt namn hädas och används som motiv för mord, och världens religioner missbrukas som källor till hat."
Detta är inte en bön jag vill besvära Den Heliga Treenigheten med.
Var det Guds namn som hädades i Orlando eller var det något annat?
Om en muslim tar Koranen på allvar och går ut för att bekämpa synden - är är det då för en kristen Guds namn som hädas just då? Och är det missbruk av t ex islam att avrätta syndare? Tyckte Muhammed det? Eller Angermannus? Var problemet att de hatade - eller att de var kallt logiska?
Nu ser vi vad böneformuleringen från Kyrkornas Världsråd ställde till med!

Bönens teologi är något som borde angå oss alla. Det vi får ur oss måste vara vettigt, logiskt, stringent - annars kan det räcka med att vi snyftar i Guds famn. Det är i så fall bättre än pretentiösa böner, som knappast tål en innehållslig analys. För bön är något mer än hojtande i tiden.


fredag 17 juni 2016

Totalitärt

Först kanske jag ska precisera. Det var tidningen Östran som ledde mig in på bloggandets bana. Aktiviteten har ingenting att göra med att jag är förtroendevald, kanske att jag är döpt eller annars helt enkelt så, att Östran ville ha en uppsättning skribenter. Jag skrev trofast och några läste tills jag insåg att det fanns en inhyrd tidningsguru, som tänkte sig bestämma. Han var en liten man. Han hade brun portfölj, såg jag, men vi träffades aldrig och taltes inte vid. När jag i höjd med staden Béziers nåddes av beskedet, att han modererat in en kommentar, som i sak redan kommit med, fick det vara slut med det bloggandet.

Dagblogg avlöstes av Bloggardag.
Tidningsgurun hade kanske gjort journalistiken stora tjänster. Jag är mer osäker på hans insatser i Kalmar - och ingen har försökt undanröja denna min osäkerhet. Det betyder att om det skulle utfärdas en grundlagsstridig policy, träffar den likväl inte mig. För det är inte som förtroendevald jag skriver utan som Bloggardag och det är alls inte säkert att Bloggardag i allt tänker som Dag Sandahl eftersom Bloggardag till skillnad från Dag Sandahl alltid är pigg, käck och munter.

Det är nog ändå bra att grundlagen kan förmå en kyrkostyrelse att avhålla sig från dumheter och brottslig verksamhet. Det förhållandet borde manifesteras.
Detta för över min tanke till det totalitära. Det - inte de!

Totalitär var från början ett positivt ord i det fascistiska, korporativa statsbygget. En helhetslösning. Giovanni Amendola beskrev den nya italienska vallagen där "the winner takes it all" och det var en totalitär lösning. Fascisterna slog ihjäl Amendola, men gillade tanken på helhetslösning, det totalitära och började använda ordet.
Jag menar att det finns goda skäl för en kyrkokristen att besinna att begreppet uppfattades positivt. Tänk er en stat som står för och förser medborgarna med en helhetslösning.  Vi slipper en massa tjafs och ändlösa debatter, t ex. Alla är inordnade i ett gemensamt - och gott - system. Klasskampen är borta. Nu är det gemenskap som gäller, det korporativa.
Jag skrev något om saken i boken Den stora berättelsen, Församlingsförlaget 2005 s 39-42, som på sitt sätt är belysande.

Vår tid är totalitär.
Ett och ett enda tolkningsmönster är vad vi förses med. Vilka som än var de faktiska motiven till skjutningen i Orlando blir betydelselöst för vi förses med ett raster över händelserna och detta raster är vad vi ska förhålla oss till.

Ärkebiskopen uttalar sig. Dådet angår oss alla eftersom det skapat sorg och oro även i våra församlingar, "särskilt hos de HBTQ personer som lever i vår kyrka".
Måste man höra till hbtq-gemenskapen för att sörja offren för masskjutningen i Orlando?
Motiven till dådet eller gärningsmannens psykiska statur är hittills okända faktorer för de flesta av oss. Att förövaren var en utövande muslim, som rest till Saudiarabien två gånger, och att attentatet faller väl in i bilden av attentat under Ramadan, tycks oväsentligt. Ärkebiskopen kommer helt enkelt till slutsatsen att Pridefestivaler och manifestationer behövs. "Svenska kyrkan och andra trossamfund är med och firar budskapet om kärlek och skapar trygga rum för HBTQ-personer."
 Liksom, det är ju det nya denna vår som vi förstått, kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.
Men är det verkligen så?

Varje människas värdighet och rättigheter måste vara självklara, skriver ärkebiskopen. Man behöver inte bekymra sig över den filosofiska frågeställningen hur en självklarhet måste vara något - för måste den, är den väl inte självklar? Men detta, just detta, ska vi inte fundera över. Lika lite som fråga vad egentligen hände i Orlando. Jag vet inte. Men jag behöver inte veta. Inte i ett land där helhetslösningar - och samma helhetslösning och grundläggande analys - serveras av medier och kyrkor. Är det inte rätt skönt att bara behöva reagera på tillhandahållna stimuli och strunta i besvärande komplikationer?

Begreppet "totalitärt" har detta goda till trots blivit negativt. Allt det goda vändes i sin motsats. Hur gick det till? Hur kom det sig att de tidigare totalitära staterna gick under och avlöstes av en ny global och totalitär ordning? Jag fattar inte. Kanske var skolans demokratiska fostran för aningslös. Eller så tappades allt bort i entusiasmen över sekulariseringen, den stora frigörelsen, normkritiken och allt det andra.

Jag undrar emellanåt om vi egentligen inte är oense på en punkt som sällan, det hette så i lundateologin, "fixeras".
Jag menar att det i vår tillvaro finns en ond och lögnaktig makt, som vill oss illa. Det är till sist en maktlös makt, men vid det där sista är vi inte ännu. Därför går ond makt rum och döljer sig i ljusa änglakläder och vill så maskerad komma åt oss. Det finns en skada som gör oss benägna att samverka med denna onda makt i tanke att "den är inte farlig, bara man är varlig".
Tänker ni så också - eller är det bara jag?
Tänker ni i stället att det blir bättre och bättre dag för dag, att upplysning och vetande skapar förstånd och att välstånd är alltid vad som finns längre fram på vår väg? Det finns problem men om vi bara gemensamt fokuserar på det goda, kommer vi att lösa problemen. Någon ond makt som vill oss illa finns inte. Däremot en mängd goda föresatser. Låt oss tillsammans ta vara på dem.

Man kan tro så.
Jag funderar på om inte människor i alla tider hoppats så, men att den europeiska historien också ger exempel på hur detta positiva tänkande faktiskt berett vägen för det som blir mer diaboliskt än vad folk kunnat föreställa sig. Om människan försöker göra det goda, blir hon mera djävulsk, sa Gustaf Wingren när han sammanfattade vad kristendomen hävdar. Ingenting går utan nåden och nåd är att människan skapas till en ny och god människa. Gal 2:20 som funderingsord. Det är i vart fall en hållning som kontrasterar mot tanken att människan enkelt kan välja mellan ont och gott och att just detta väljande är nåd.
Jag är inte säker på att renodlingen just nu hjälper mig att orientera mig, men den är bra som tankebekymrare.

Så jag undrar igen:
Finns det en ond makt i tillvaron, vars traktan är att görs oss alla illa?
Och är det liksom i sin ordning, fast inte, att de grandiosa visionerna så lätt vänds till sin motsats, eftersom hela tillvaron vänts till sin motsats?
Är det själva demonin, att när vi vill göra det allra bästa, så blir resultatet det allra värsta?
Det skulle professor Hugo Odeberg nog ha sagt.
Det betyder inte att vi ska strunta i de god visionerna. Vi behöver bara uppmärksamma när de vänds i sin motsats.
Samt stå det onda emot, förstås.

Hur bedrivs detta motstånd?
Principiellt - genom att det finns regler som värnar rätten och viktig information om det totalitära eländet i Den Goda Boken.
Praktiskt - genom att människor sköter sin helgelse och att de som förkunnar ändå något har funderat över demonologin, läran om det onda och vet att informera.
Det är något lurt på gång. Särskilt de vackra orden ska granskas. Aningslösheten ska utmanas.

Arbetslös är ingen av oss. Tankearbete är också arbete. Och de som tänker, kännetecknas av detta, att de inte hojtar med hopen och inte är rädda när det hojtas. Också hojtandet är informationsbärande.

torsdag 16 juni 2016

Belastande

Humor hör till belastningarna i kyrkolivet. Förmågan till distanserat och strukturellt tänkande likaså. Men humorn är en gåva från Gud. Som i går morse när jag ringde kommunikationschefen. Han svarade inte, men telefonsvararen gick igång med meddelandet att han inte läser av den. Jag fick ringa igen eller mejla, sa han.

Jag tyckte det var roligt.
En kommunikationschef som inte kommunicerar på så vis att han läser - eller lyssnar - av sin pratmaskin! Jag inser att mitt fniss i går är opassande, lika opassande som en blogg som är pigg, käck och munter samt okvädar LVF:s fine generalsekreterare, för det är väl det som är den aktuella anklagelsen. Tänk om LVF bryter kontakten med Svenska kyrkan och vägrar ta emot våra pengar? Hur många brigader har påven, frågade Stalin. Hur många har LVF? Är vi illa ute i Lund, på Revingehed och Ravlunda skjutfält? Finns det en särskild pjäs att skjuta mot oss med, en LVF-akan?

Jag medger att det inte är lätt att förstå allt som sker i Svenska kyrkan.
Kritiken är svår - både den inomkyrkliga och kritiken från andra.
Gösta Tingström skev en drapa i DN och i Dagen skrev Israels ambassadör om Svenska kyrkans Israelsvek.
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/kan-inte-kyrkan-astadkomma-en-forandring/
http://www.dagen.se/debatt/svenska-kyrkans-israelsvek-1.739336

Det ska Fan vara teaterdirektör, skulle man kunna säga, utan att närmare definiera just teaterdirektören. Till de upprörda fogar jag upplysningen att jag inte svor. Jag citerade skönlitterärt.

Jag lugnar nerverna med boken Sedd men osedd, red Anders och Anders, dvs Bäckström och Wejryd. (Verbum). Det är en bok om folkkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet. Jag läste och läste och fann till sist var boken landade, när Anders och Anders skulle konkludera:
"Vi menar att Svenska kyrkan, i samarbete med offentliga myndigheter och med trossamfund (ekumeniskt och interreligiöst), har uppdraget att skapa tillit och sammanhållning. Detta uppdrag framstår som alltmer viktigt i dagens globala samhälle. Mycket står på spel inför framtiden." aa s 302)

Här är den stabila modell, som kan ersätta det som inte finns, själva gudsfolket, dvs Kyrkan buren nerifrån.
Apparaten samverkar. Kyrkan byggs uppifrån men inte så högt upp som det var tänkt utan organisatoriskt som kyrkosystem.
Eller som det heter i Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations verksamhetsberättelse 2015 s 7: "Svenska kyrkan är en kyrka där anställda, förtroendevalda och ideella tillsammans ska tjäna kyrkan och församlingen."
Inget kyrkfolk, inga vanliga döpta kyrkokristna som specifikt firar gudstjänst, ber och helgar sig för att världen ska leva. Anställda, förtroendevalda och ideella - alla sådana som vid behov kan samarbeta med offentliga myndigheter.

Jag säger inget om denna officiösa kyrkosyn - men en kyrkosyn är det. Den har ingen framtid för sig. Den har ett socialt kapital som andra vill komma åt - och tills vidare en del pengar också. När detta dubbla kapital förbrukats, är det väck. Något nytt som bär, har inte åstadkommits. Det här är en för Svenska kyrkan förödande kyrkosyn. Jag kan på nytt anföra Rodney Stark och Eva Hamberg som auktoriteter.

Grace Davie har en teologi för lekfolk. Hon talar om vicarious religion", vilket är roligt eftersom det alls inte har med engelskans "vicar" (kyrkoherde) att göra. Det är i stället den tanke som högkyrkliga präster torgfört sedan 1960-talet och som de lärt av Martin Thornton. Poängen är att gudstjänstfirarna är som Kalmar FF, som spelar för hela Kalmar eller som det svenska landslaget i EM som nu spelar för oss alla. Ställföreträdande, alltså. När firma Anders & Anders ska försöka sammanfatta vad det handlar om står det klart att de inte riktigt fattat Grace's angreppspunkt! De tror att hon vill visa att  "det inte endast är kyrkans anställda som fungerar vikarierande utan att det gäller gruppen religiöst engagerade i sin helhet. Hur ska frivilliga medarbetare i högre grad kunna inkluderas i den rollen, är den utmanande frågan."
Om jag får säga mitt, så är den utmanande frågan en helt annan.
Om detta har många högkyrkliga skrivit under decennier.
Kunde inte tågnördar förena sig och i varje fall läsa vad Niklas Adell skrivit?

Folkkyrkan blir paradoxalt närvarande genom att producera något för folket som objekt och det sker med fler som är indragna i produktionsapparaten fast nu utan lön.
Detta är inte riktigt klokt.
Bygg i stället församling, tålmodigt, sakramentalt och långsiktigt tills Herren kommer åter. Be och predika anständig. Älska detta svenska folk.
Men denna högkyrkliga pastoralteologi utgör en belastning.

Prästsönerna Anders & Anders vet att hålla sig på distans. Men Anders W kan inte riktigt vara professionell optimist. Han var, om ni minns, ärkebiskop. Nu suckar han och menar att Svenska kyrkan aldrig tog upp undervisningsprojektet av svenska folket när kristendomsundervsiningen försvann (det har påpekats tidigare men i alla fall). Han skriver om projektet "Dela tro, dela liv" som är satsningen först nu: "Detta var mycket sent, kanske alltför sent. Jag tror att detta är det allvarligaste hotet mot Svenska kyrkans folkkyrkoambitioner."(aa s 25)

Jo, men vad gjorde du - var du inte biskop någonstans och sedan ärkebiskop, föregicks inte detta av en post som direktor för en resursrik diakonianstalt? kunde ett obestämt "man" fråga.
Fråga honom inte. Han kan bli ledsen. Ärkebiskopar har en benägenhet att bli det. Yngve Brilitoh, t ex. När han såg Svenska kyrkans situation vid tiden för Helanderaffären brast han i gråt. Ingmar Ström, som var hos ärkebiskopen då, blev så generad att han gick sin väg och lämnade ärkebiskopen ensam med sina tårar.

Eftersom Anders Wejryd slutat läsa Bloggardag (många gånger dessutom), kanske jag kan påpeka sammanhanget. Det var fel folk som tänkte pastoralt och därför gick det inte att använda dem som resurser. Nu försöker man samla ihop sig 40-50 år senare för att formulera de nya, djärva målen. Nu, då man sedan länge gjort sig av med unga prästkandidater som tänker fel. Kvar sitter en Anders, som är pensionerad professor och en Anders, som är lika pensionerad ärkebiskop. Detta ter sig till och med mer patetiskt än bilden av en pensionerad komminister.

Många talar om en ny reformation och vill fira reformationsåret så.
Jag har inte övertygats om att den parollen uppskattas i Kyrkans Hus. Där gäller fokus själva jubiléet och de viktiga frågorna om flyktingar och klimat. Svenska kyrkan är värd för mötet men programmet görs av LVF och Vatikanen. Jag vet inte riktigt hur vi ska tackla det som var själva grejen för 500 år sedan med hjälp av flykting- och klimatfrågan, men det får vi veta om vi håller ut till 31 oktober. Stalltips: Det kommer att heta att dessa frågor har en andlig-existentiell sida.
Fast då undrar jag vilken fråga som inte har det?

Naturligtvis undrar jag i all stillhet. Allt annat än stillhet och en sig tilltvingad tystnad blir i kyrkosystemet naturligtvis belastande. För att undvika det belastande  överväger jag att fråga Kommunikationsavdelningen i Kyrkans Hus hur det vinnande konceptet för bloggskrivande egentligen ska se ut. Alltid kan man lära sig något. Men jag få inte tag på kommunikationschefen Sjöberg ....

Skiljelinjen när det handlar om policydokumentet kanske ska markeras eftersom folk kan förvirras. Den går mellan dem som på något sätt vill ange vad som bör skrivas och oss andra. För oss andra gäller ett: Kyrkostyrelsen har inte att göra med vad enskilda ledamöter och ersättare skriver. Skribenterna avkrävs ansvar av sina nomineringsgrupper och väljarna, dvs de blir inte återvalda. Sådant är systemet.

onsdag 15 juni 2016

Inte ointressant

Säga vad man vill om det kyrkliga livet, men ointressant är det inte.

Kommunikationschefen Sjöberg kunde jag följa på sociala medier. Han drev bestämt tesen att de som undrade/frågade/hade åsikter inte hade läst själva dokumentet, B 16. Han fann därför Dagens journalistik värd att ifrågasätta.

All diskussion byggde på Thomas Grahls artikel, det torde vara sant i de flesta fall.
Den hade kommenterats av Wanja Lundby-Wedin och Mats Hagelin och i sin kommentar skrev de inte ett ord, inte ett enda, om att det fanns missförstånd eller felcitat i artikeln. Själva idén att gå ut och kommentera före sammanträdet eller innan det avslutats, kan jag finna underlig - men då borde väl just felaktigheter påpekats. Svaret gick ut på annat. En del av det var lögn.

Det heter att avsikten var att ge de förtroendevalda stöd med en policy. Det var naturligtvis en passlig lögn. Ungefär som att försöka säga att en policy som en styrelse antar och som är bindande skulle vara en överenskommelse. Nu ogillar jag officiella lögner av detta slag, inte minst i det kyrkliga och allra minst i sammanhang där jag sitter med, hör och förstår. Och jag fattar inte varför kommunikationschefen skulle göra ett nummer av att kritikerna inte läst dokumentet. Han visste ju att de läst ett korrekt återgivande av dokumentet.

Nå, det var kyrkostyrelse och jag läcker inte detaljer från sammanträdet. Vad det betyder att diskussionen tog en timme och att resultatet blev återremiss, kan man fundera över. Nu ska det alltså filas och putsas på dokumentet så att syftet nås men utan att det ska bli besvärligt med texten. Syftet? Få fram nationellt bindande regler för hur förtroendevalda i Svenska kyrkan bör agera när de använder sociala medier. Själva ansatsen är orimlig. Den vackra tanken är att "forma en nyanserad bild av vad kyrkan gör och står för". Fatta själva!

Det har spekulerats i vad som utlöst aktiviteten och sagts att det är en bloggpost från de 3 mars. Jag uppfattar mer att det är en bloggpost från den 2 mars, som riskerar att skada de mellankyrkliga förbindelserna.

Jag vill lugna dem som fört skvallret vidare att det skulle varit ärkebiskopen som ville stoppa det skadliga bloggskrivandet: Ni har i alla fall inte brutit mot åttonde budet.

Jag fann anledning avge en särskild mening. Dokumentet har återremitterats och tanken på en policy lever alltså vidare. Det är feltänkt om alls tänkt. Bäst att göra en positionsangivelse då.

Särskild mening

Jag instämmer i Kyrkostyrelsens bedömning att ärendet om Policy för användning av sociala medier för förtroendevalda inte är färdigt för beslut, men menar att ärendet alls inte bör tas upp, förvånas över att arbetsutskottet lagt fram det och hävdar av flera skäl att förslaget inte behövt återremitteras utan kunnat avföras i sin helhet. Kyrkokritik får hanteras på annat sätt än genom policydokument.

En policy av det föreslagna slaget strider mot:
  • En rimlig kyrkosyn - Svenska kyrkan är en gemenskap av annat slag än ett parti eller en intresseorganisation och förtroendevalda något annat än anställd personal. Svenska kyrkan får vara ett i tron, men inte likformig på grund av någon policy. Det finns t ex inte bara ett bra sätt att använda sociala medier.
  • Svensk grundlag. En policy som den föreslagna har som egentligt syfte att tysta kritik. Friheten att uttrycka meningar som ogillas får inte tafsas på. En kyrkostyrelse kan inte utfärda en nationellt bindande policy som beskriver hur de förtroendevalda i Svenska kyrkan bör agera och hållningen som beskrivs att ”Svenska kyrkan vill bejaka förtroendevaldas möjligheter att aktivt ta del av nätverk i sociala medier” utmanar mer än löjet. Svenska kyrkan kan inte bejaka någonting i detta avseende. Ingen förtroendevald har heller bett om stöd till att använda sociala medier ”på ett bra sätt”.
  • En reformatorisk förståelse av den nödvändiga kyrkokritiken. Den dr Martin Luther, som utlägger åttonde budet, är samtidigt en kyrkokritiker och kritiker av systemförsvararna. Så måste det vara i en evangelisk kyrka.
  • En grundläggande princip att en transparent organisation måste hålla sig med en opposition. Det är mer än ett intellektuellt ansvar att försöka förstå den kritik som oppositionen för fram. Det är ett andligt ansvar.
Det kan vid närmare betraktande visa sig, att de med den starkaste kritiken i och av kyrkoorganisationen inte är de med svagast knytning till Svenska kyrkan.


Dag Sandahl

tisdag 14 juni 2016

Uppsala, tisdag

Innan det blev Uppsala tisdag var det det Uppsala måndag, ty före tisdagar plägar det vara måndagar. Jag gick förbi antikvariatet Röda rummet och där fanns på 10:-borden tidningen Se från 1968. Jag köpte nr 1 och nr 19 och läste.

I nr 1 skrev Jan Myrdal och texten återfinns i någon av hans böcker, men det finns en viss njutning med att kunna gå till läggen, som Jan brukar påpeka. Här var bilder på Jan när polisbatongerna höjs och när han sitter i cell, utan glasögon, för de krossades under demonstrationen.

Vad gällde saken?
Saken framställdes som om demonstranter slogs mot poliser. Det var poliserna som slog.
"Ett verkligt slagsmål mellan demonstranter och polis har icke förekommit i Sverige", skrev Jan.  Och så anvisades demonstranterna en annan väg av polisen - en som inte ledde till Förenta staternas ambassad. "Olikheten mellan polisens uppfattning och demonstranternas var att polisen har fått order om att se till att våra förbindelser med Förenta staternas regering inte störs, och demonstranterna demonstrerar för att försämra det nuvarande intima samarbetet mellan Sveriges regering och Förenta staternas regering."

Jag skulle kanske beskriva Se:s text.
I den konstrueras en annan verklighet, en där polissablar ven (men det var batonger, sabeln hade några år tidigare tagits ur bruk...) och det hela kallas "dans bort i vägen". Det är politiskt betingad ironi, journalistik som uttryck för maktens arrogans, men hur kommer det sig att Myrdal då får skriva? Han ska "inte förmenas chansen att på ett par sidor utveckla sina idéer". Nej, det är i huvudsak rätt tänkt. Och nu är tidningen Se närmast bortglömd, men Jan Myrdal kan man läsa i nya texter. Så kan det bli. Författaren kan visa sig kunna bli äldre än tidningen.

I nr 19 är det Båstad i bild! och det handlar inte om Båstad, inte ens om tennis, för matchen mot Rhodesia spelades inte i Båstad. Detta är vad det handlar om.
Chefredaktören för Se Rune Moberg ville skapa ett Gruppernas AppelationsOrgan, GAPO, som skulle fatta beslut om vad som tillåts när det handlar om tennismatcher, amerikanska diplomater eller finansiella makthavare. GAPO konsulteras och bestämmer. "Låt oss äntligen få ett mått på den nya politiska takhöjden här i landet. Så vi vet hur mycket vi måste huka oss." Moberg var en reaktionär gaphals och en stämma för det folk som "tänker blått, röstar rött och jobbar svart" (Gunnar Myrdal).

Annette Kullenberg intervjuar Rebecca Olsson, som kastade fyra ägg på tennisplanen. Jag ser på bild hundföraren komma springande och på omslagsbilden griper han tag i Rebeccas hår. Jag hörde båda förhöras vid rättegången under hösten i Ängelholm. En polis, till vänster på en av bilderna, körde batongen i magen på henne fyra gånger. Det kan man se i Bo Widerbergs film - men det kunde rätten inte se, för rättens inlånade filmprojektor kunde bara spelas i en hastighet. Det blev lite upprört när beviset fanns men inte kunde uppfattas i rättegången.

Jag var med om rättegången, men alls inte som tilltalad eller förhörd. Jag har dock ett visst juridiskt intresse för att inte säga sinne och min vän Klas Hellborg skulle dömas. Jag tror jag berättat den sanslösa historien tidigare. Han fick frågan varför han skar av brandslangen, när brandmännen sprutade vatten på demonstranterna. Tänk er Klas lundensiska skånska, jag återger repliken lite fritt ur minnet men inte osant för det: "Jag såg att brandmännen sprutade vatten på folk, men det var ju ingen eld, så det måste ha uppkommit ett missförstånd. Jag skar av slangen för att uppmärksamma brandsoldaterna på detta missförstånd."
Klas dömdes.

Matchen i Båstad kom aldrig igång, utan spelades i sköna Bandol några mil från Nizza i stället. Nizza hette det - inte Nice, ser jag. Där gav föreståndaren för tennisanläggningen besked:
"Här nere skulle vi ta emot eventuella svenska demonstranter med kulsprutor. Det är en skam att dom burit sej åt på det här viset. Dom har smutsat ner den vita sporten."
Föga i Se:s texter tar upp FN:s bojkottbeslut mot Rhodesia, det som sattes ur spel när man spelade tennis.

Hur blev det efter Båstad?
Före hette det att idrott och politik måste skiljas åt.
Så kunde det inte heta därefter. Så heter det inte nu. Lärorikt?
Ibland gäller det bara att stå upp för sina värderingar och se hur värderingar förändrar. Och några grundläggande moraliska hållningar måste försvaras så att rätten drivs - om så behövs - mot lagen. Därför är det så nödvändigt att veta att allt som är lag eller order inte är rätt.
Hållningen att följa order och reglementen var just den som dömdes i Nürnberg-rättegångarna. Det går inte att skylla ifrån sig med ursäkten "Jag lydde bara order."

Det är ett moraliskt imperativ för den som sitter i en styrelse också, att inte utan vidare liera sig med majoriteten och inte utan vidare göra som den gör, tänka som den tänker och vara tyst när den är tyst.

I dag är det sammanträde med Kyrkostyrelsen mellan kl 9 och 17.
Barnbarnet Hugo fyller 14 också. Det är enda gången i livet han kan fylla 14 år den 14:e juni.