fredag 31 oktober 2014

På spaning efter den AHD som flytt

Till och med den 9 november har jag Ölandsbladet så jag läser tidningen fortfarande och följer livet på norra Öland. Dödsannonser förstås, felbesluten - en återkommande följetong på norra Öland - och så en del av de lokala och intressanta nyheterna. Varje torsdag kastar jag mig över kyrkotidningarna, utbudet för den kommande veckan.

Veckans betraktelse återfinns också i torsdagstidningen. Inför Alla Helgons Dag är betraktelsens rubrik "När det glimrar av evighetshoppets tusentals ljuslågor" och så kan man väl se på Kyrkans helgon årtusenden igenom. Jag tänkte ett ögonblick på Efesierbrevet 5:8-14, som väl handlar just om detta. Men när jag läste själva betraktelsen kom jag på att den handlade om alla - och alla närmast var helgon och lever. Bibelhänvisningen var Luk 20:38 och det var fint på sitt sätt men kanske trots allt temat för Alla själars dag, dvs Söndagen efter Alla Helgons Dag.

Så gav jag mig i kast med annonserna. I Köpings kyrka var blir det temamässa - "helgon" - med Karin Wahlström men allt övrigt på Alla Helgons Dag är minnesgudstjänster. Den första hålls redan på Allhelgonaaftonen i Persnäs och den sista faktiskt på Söndag efter Alla Helgons Dag i Källa. Det blev inte mycket kvar av helgonen när alla skulle hanteras som helgon, kan jag tycka.

Det som uttrycks genom detta utbud är en tro som inte är min. Den är, om man går till dokumentationen, inte heller Svenska kyrkans. Svenska kyrkan firar rätteligen Alla Helgons Dag på lördag. Påhaket med alla själar dagen efter är sublimt och ger konstruktiva perspektiv. Men inte så i praktiken. Ska den som bor i Kroken - Byxelkrok - sätta sig på cykeln för att ta sig dryga 50 km enkel resa till Köpingsvik för att få höra något om helgonen på en temamässa med Karin eller hur är det tänkt egentligen? Kanske ska man åka bil i stället. 100 km fram och tillbaka. Resan tar hursomhelst längre tid än gudstjänsten.

I praktiken får de norraste nordölänningarna inte fira Alla Helgons Dag i församlingens gemenskap. Minus en högtid, alltså. De norraste nordölänningarna är inte ensamma. Svenska kyrkan lyckas sekularisera sig själv genom sitt gudstjänsterbjudande till folket - utan att ens själv lägga märke till det. Skatta er lyckliga ni som kan komma till en anständig högmässa Alla Helgons Dag och känn lyxtillvaron!

Hur är det i det småländska grannskapet då?
Jag ger mig på spaning efter den Alla Helgons Dag som flytt och det har den. Fredagens Smålandsposten ger besked. Växjö domkyrka har ingen högmässa men en ljusgudstjänst kl 17. Med Högstorp, Skogslyckans församlingshem och Kalvsvik som undantag, firas inte Alla Helgons Dag. Det är i stället det som religionshistoriskt nog närmast ska betrakta som dyrkan av förfädernas andar. Religionssociologiskt kan man påminna sig att ljuständningsseden kan uppfattas som ett mått på sekularisering (se vidare Mats Rehnberg, Ljusen på gravarna).

I Ormesberga kyrka redovisas i morgon fredag 13:00-17:00 (på minuten! DS) Öppen kyrka kaffeservering. Jag undrar om någon kommer att komma på att något saknas. Eller gäller Tage Danielssons ord att kaffe och bullar gör mig glad?

Jag slår upp en ny sida kyrkoannonser i Smålandsposten och ser att Göteryd, Hallaryd, Stenbrohult och Loshult har högmässor. I Rydaholm firas Alla Helgons Dag med mässa i Horda och gudstjänst i Rydaholms kyrka. Annars är i praktiken Alla Helgons Dag avskaffad.

Annorlunda i Kalmar. Där firas Alla Helgons Dag i Domkyrkan, Heliga Korset och Två Systrar. Johannes och Birgitta hör till minimalisterna - och jag är inte förvånad. Kläckeberga kyrka är också kyrkoårstrogen liksom Nybro och Bäckebo  (som jag ser i deras eget församlingsblad Kyrknytt).
Man kanske skulle kolla vilka biskopskandidater som i sin gärning gestaltar kyrkoåret? Wänehag men inte Petersson, ser jag i tidningarna.

Så vilken kyrka framträder nu i sitt icke-firande av Svenska kyrkans kyrkoår?
Vem levererar mig en högmässa inom 25 kilometers avstånd enkel resa så att jag ska få fira det som psalmboken säger att Svenska kyrkan firar?
Ingen. Ingen enda.

Det här tror inte jag på.
Och på den kyrka som inte förmår fira Svenska kyrkans kyrkoår kan nu sättas en AHD-diagnos.

torsdag 30 oktober 2014

Rikt liv i Svenska kyrkan

Vi kan skärskåda siffrorna för 2013. Siffrorna inom parentes gäller 2012)
15.6 miljoner gudstjänstbesök (16.4)
1.9 miljoner besök i öppen verksamhet för personer upp till 19 år (2.0)
99 000 personer sjöng i 5200 körer (100 000 i 5400 körer)
65.9% av befolkningen är medlemmar (67.5%)
48.5% av alla nyfödda döptes (51%)
30.1% av alla 15-åringar deltog i konfirmandarbete (31.3%)
33.9% av alla vigslar (34.9%)
78% av alla begravningar (78.8%)

Är inte rubriksättningen en s k övertalningsdefinition? Visst kan man lägga fokus på allt som finns - men alternativet "Tapp överallt i Svenska kyrkan 2013" hade varit en fullt adekvat rubrik. Vi fokuserar på det positiva. Det är trots allt många som kommer. Då blir inte problemen så akut besvärande
Hur kunde det bli så här?

Jag återvänder till mappen jag fick av min vän Åke och läser ett trevlighetsreportage när jag just disputerat på en avhandling om Folk och kyrka med frågan vad Svenska kyrkan tänkte och gjorde när insikten slog att kyrkan förlorat folket. Vi talar nu om processer 50-60 år innan skiljandet kyrka-stat, väl att märka.

Trevlighetsreportaget stod Eva Albrektson för i Barometern den 10 febr 1987. Av det framgår att jag hoppas på 40-åringarna. "Jag skulle vilja vinna alla lönnfeta män i fyrtioårsåldern." Jag visste att sekulariseringsperioder kommer och att 1300-talet var en sådan krisperiod. Jag vet inte om jag la ut texten varför den tog slut, det framgår inte av reportaget i vart fall. "Man brukar tala om att riten överlever myten med tre generationer. Om min farfar trodde på Gud, kommer min far, jag och mina barn, kanske att fortsätta gå i kyrkan, men sedan är det slut. Till år 2000 kommer det att vara avgjort."

Riten överlever så länge. Innehållet - "myten" eller berättelsen eller tron, kalla det vad ni vill - är då sedan länge borta. Men det vill kyrkoledningar inte se. De ser siffror. Och ser siffrorna eländiga ut, vänder de perspektiven till det som "trots allt" är bra. En kyrka som inte får ut trons basfakta till det döpta folket är förlorad. Kristendomsundervisningen försvann för 50 år sedan. Det är 2½ generation sedan - och då talar jag om den eticerade kristendomstolkning som gällde för att vara kristen tro - utan Kyrka och sakrament. Då kunde, trots allt, konfirmandlärarna knyta an till en grundläggande aning om fakta (Det Heliga Landet, Jesus som förebild, buden, skolans stampsalmer [de psalmer som ingick i svensk allmänbildning att kunna] och vad det var) och förkyrkliga alltihop. Nu är utgångsläget ett helt annat. Vi tappar de flesta. De vi når bland de unga är nog mest dem som engageras som konfirmandledare. Det är en väldigt smal bas. Och var finns det församlingsliv som lockar, säg, en lönnfet 40-årig man? Jo, det finns - men undantagsvis.

Varför då engagera sig i ett koncept för kyrkligt misslyckande? Jag fick tydligen som uppgift att redovisa grunderna för mitt eget kyrkliga engagemang. Här måste föreligga en missuppfattning att jag på något sätt skulle vara redovisningsskyldig men jag kan svara: jag vet inte.

Min agnostiska hållning kan bero på att jag inte uppfattar Svenska kyrkan som en förening utan som en samhörighet. Också i ett ockuperat land skulle jag ha mitt hem - antingen i exil eller på hemmafronten - i landet. Landet är en del av min existens. Då spelar det kanske inte så stor roll att ett kyrkoråd stolt deklarerar sig inte vilja ha med Dag Sandahl att göra, i vart fall inte kyrkorådet i Kläckeberga med Kjell Hammar som ordförande. Men lika löjligt blir det när KG Hammar (som är släkt med Kjell, för i Adam är vi alla släkt och somliga lite mer....) och hans efterföljare skulle ställas fram som mått på vad Svenska kyrkan är - för hon är alltid mer än sina systemadministratörer.

Nu har mitt engagemang obestridligen minskat, dock.
Fast när jag ser vad jag själv skrev och sa för en generation sedan, finns det kanske skäl att vara kvar och upprepa sitt "vad var det jag sa!" med ett triumferande tonfall. Om någon då skulle fråga vad som bör göras, kanske jag också skulle ge det adekvata svaret? "Det är ingen mening att jag säger det till dig, för det jag säger vill du inte höra."

Jag sa förr: "Det här håller inte i längden."
Jag säger nu: "Det här håller inte."
De som läser boken Inget för någon, som kommit i sin andra upplaga, kanske kunde utmanas att fundera över alternativen. Frälsningen kom dock genom en man som var 40 år gammal och hängde på ett kors.

Dan Sarkars nya bok Men då kom nåden springande (Gaudete) presenteras i morgon, fick jag för mig. Det är en bok där jag i texten hör författarens röst och ser glimten i ögat. Han hänvisar den som inte gillar hans humor att gå direkt till bokens kapitel 11. Boken har 10 kapitel. Sånt gillar jag. Men jag gillar allra mest den själasörjariver och själavinnariver boken avslöjar. Jag ser vilka som medvetet vill bygga en levande, folklig Kyrka. Den här sortens böcker förmår etablissemanget inte skriva. Det är tänkvärt. Avslöjande rentav. Blir slutsatsen att det trots allt finns ett rikt liv i Svenska kyrkan fast på ett annat sätt än vad som brukar redovisas?



onsdag 29 oktober 2014

I minnenas boningar

Jag städade i går. Det tog som vanligt längre tid än planerat att organisera - för ni trodde väl inte att jag dammsög, torkade golv, dammade och sådant! Nej, papper, papper, papper.

Jag fick fram en mapp där min vän Åke skrivit "Dag, tillhanda!" Det var klipp från år 1987, det år jag disputerade och tidningarna i Kalmar hade ett par trevlighetsreportage. Men så kom nyheten den 4 mars 1987 i Östra Småland: Dag Sandahls AVHANDLING STOPPADES hette det på sidan 1 och i tidningen kunde man läsa Dags för nytt kyrkobråk. Kyrkoråd stoppade Sandahls avhandling. Barometern samma dag var inte sämre. På första sidan fick man läsa Sandahls lista snabbt nerriven och på sidan 4 fanns uppföljningen: Kyrkoråd tar avstånd. Strid om Sandahls doktorsavhandling

Blev jag förvånad? Vad var det för en lista som var min och som rivits ner och var inte avhandlingen godkänd och avfestad i en första omgång med tal och en del annat? Man kan bli osäker för mindre när man läser sina morgontidningar. När dimmorna lättat kunde man se att detta hade inträffat:

Den som var ansvarig för bokbordet i Garvaregården i Lindsdal hade för enkelhets skull satt upp en lista där de som ville införskaffa min avhandling kunde anteckna sig. Det var klokt, kan man tycka. Då blir rätt antal böcker hemköpta och kanske till rabatterat pris. Men kyrkorådets ordförande Kjell Hammar (M) slet ner teckningslistan. Kyrkorådet i Kläckeberga hade nämligen helt tagit avstånd från synoden och att saken nu gällde en doktorsavhandling, ändrade inget. Ni kan få pratminuset från Östran: "Det är ju Dag Sandahl som skrivit boken. Vi vill inte ha något som helst med hans skrifter att göra."

Det heter i Östran att jag är "synnerligen upprörd" - vilket jag inte tror att jag var. Ordförande Hammar fann det "magstarkt" att listan  sattes upp, men den som var ansvarig för bokbordet kände inte till kyrkorådets inställning.
Jag formulerade tre frågor: 1. Vilka beslut har fattats och av vem vad gäller synodens skrifter? 2. Hur stämmer det fattade beslutet med svensk grundlag och 3. Om det verkligen finns ett beslut mot synodens material, hur kan detta innefatta en avhandling som offentligt granskats. (Barometern).

Kjell Hammar kunde duga som biskopskandidat i ett val där tydlighet efterfrågas, ser jag nu: "Det är egentligen enfaldigt av en intelligent person att räkna med" att vi "skulle hjälpa honom att sälja några böcker."

Nu hade jag väl aldrig bett om det. Men det är en detalj vi kan strunta i för närvarande.
"Dag Sandahl kan gott få veta att vi inte vill ha med honom eller hans sekt att göra, säger Kjell Hammar."

Dagen efter blev det uppföljning. Jag dundrade nog ändå inte (i media dundrade jag dock alltid och var städse upprörd om man fick tro vad som skrevs) men jag undrade.
Att kyrkorådet i Kläckeberga tagit ett beslut om att synodens skrifter inte skulle få spridas, kunde jag tänka mig. Men jag ville gärna se beslutet som fattats mot Dag Sandahl.
Jag hade också läst vad Hammar sagt dagen innan när han påpekat att jag kritiserat förtroendevalda.  Den sortens tänkande var lätt att identifiera, menade jag, som på mitt saktmodiga sätt framhöll att också jag var förtroendevald. Hammar kunde berätta att han fått telefonsamtal från flera personer som tackat. Det var för honom obekanta människor, bland annat från Kalmar. Vi förstår.

Nu menade Hammar att det hela inte var så mycket att bråka om. När jag talat om demokratiska grundvärderingar genmälde han i Barometern den 5 mars:
"Jag tycker inte han skall tala om demokrati - han som saboterar ett fattat beslut i svenska kyrkan, från 1958, om kvinnliga präster - när Dag Sandahl inte rättar sig efter det beslutet är han den siste som skall ta ordet demokrati i sin mun, säger Kjell Hammar." Han kunde också beklaga att saken fått för stora proportioner:
"Eftersom Dag Sandahl är en rikskändis blir han ofta väldigt uppmärksammad av massmedia - inte minst av lokaltidningarna. Tyvärr. För så fort Sandahl 'nyser' så blir det en helsida. Och nu är det detta med den nertagna teckningslistan..."

Kontraktsprosten Olle Ekman skulle förstås kommentera. Han sa att det var fel att ta ner listan. Bokbordet är i varje fall inte kyrkorådets utan kyrkoherdens ansvar. "Lika lite som att bestämma innehållet i prästens predikan kan kyrkorådet avgöra vilken litteratur som ska erbjudas församlingsmedlemmarna." (ÖS 5 mars).

Församlingens kyrkoherde vägrade han någon uppfattning dock. "Jag vill inte yttra mig om det i tidningen. Dag Sandahl och Kjell Hammar får bråka om det här själva." Jo, men bråkade jag i egentlig mening?

Kyrkorådet gav därefter sitt stöd till Kjell Hammar (ÖS 6 mars) men i Barometern tycks det ha blivit en något mer mot Hammar kritisk debatt. Teol dr Bo Hallberg hörde till de kritiska liksom signaturen "Gudstjänstfirare i Garvaregården", som konstaterade att "boken får vi tag på ändå" men hade du en aning om hur vi t ex firade Askonsdagen skulle du satt i halsen, blev hälsningen till Hammar. (Bar 9 mars). Det fortsatte med insändare några dagar till. En Lindsdalsbo (Garvaregården ligger just i Lindsdal) hade fattat galoppen (Barometern den 13 mars):
 "Men är det riktigt att Dag Sandahl tog sig rätt att gå in och utnyttja grannförsamlingens lokaler och använda dessa för sina idéer?"
Den lilla detaljen att jag alls inte gått in i grannförsamlingens lokaler och utnyttjat dem är nog betydelselös.

På Barometerns ledarsida skrev Per Dahl en krönika (10 mars) och gratulerade till gratisreklamen för min avhandling. "Få avhandlingar får sådan gratisreklam som hans, genom att bli satt på index." För den utomstående betraktaren bidrar Hammars uttalanden till denna förundran: "Vad kan ligga bakom den intensiva känslan han visar? Han tycks ju helt enkelt vilja tysta sin meningsmotståndare, hindra församlingsborna att själva ta ställning. Är han rädd för Sandahls argument?"

Nuvarande kyrkoherden i Oslo, Sankan, dvs Per-Anders Sandgren undrade om inte Hammar inkompetensförklarar Lunds universitet (Barometern 12 mars)

Kanske var debatten än mer omfattande - men jag läste det jag fick av min gamle vän, när han städat i sina samlingar.
Så här hade jag det alltså - inte ens 40 år fyllda.
Jag kanske skulle leta upp klippen från kyrkoherdevalet i Kalmar två år senare liksom klippen från när jag blev utnämnd till kontraktsprost - bland annat över Garvaregården! - och i tjänsten besökte stället och, tror jag, visiterade. Uppställning och jag ropar: "Jag visiterar" ni vet.

Nå, den kristliga kärleksläran är i praktiken understundom en kraftfull berättelse om rent och skärt hat, har jag fått för mig.

Nu spelar jag något till Ermutigung:
http://youtu.be/nZMNanOTsEg
Det slutar fromt och fint. Livet är ett tärningspel på vinst och förlust, sjunger dom.

tisdag 28 oktober 2014

Fromma lögner - men lögner

Jag var i Kalmar i går och passerade i ett ärende pastorsexpeditionen. Där fanns en broschyr i den intressanta genre som heter "Om du funderar på att lämna Svenska kyrkan". Jag tog en sådan liten trycksak, även om min fundering snarast är den om inte Svenska kyrkan lämnat mig. Läste gjorde jag.

Först fick jag veta att varje medlem är viktig och bidrar "på olika sätt" till Svenska kyrkans liv och verksamhet. Det kan man säga. På olika sätt? Viktigast är dock medlemmarnas ekonomiska bidrag, det fattar en idiot. Också om några ber och firar gudstjänst så är det för alla gemensamma, att pengar strömmar in i systemet. Det fattar vi utan att det sägs rakt ut.
Sedan blir det intressant. Jag kursiverar så att ni ska förstå vad jag citerar:

Öppenhet och debatt
Alla är välkomna att vara med i Svenska kyrkan. Här finns olika sätt att tolka och utöva sin kristna tro, och här uppmuntras till kritiskt tänkande och debatt. Kyrkan arbetar för att olika utövare av olika religioner möts. Uppmuntrar till öppenhet, respekt och tolerans för andra kulturer och sätt att tro."

Detta är inte sant. Att alla är välkomna - det var ju det svar som gavs Maria Landgren som undrade över hennes plats eftersom hon uppfattat signaler om att hennes plats inte längre var riktigt självklar. Fanns det plats också för traditionalister/konservativa kristna, undrade hon. Då fick hon beskedet att alla var välkomna. Det var ett svar som var ett icke-svar och hon skulle förstås kunna uppfatta det som en personlig oförsynthet. Det är en sak. Men det som är lögn är det andra.

Vi som försökt vet, att här uppmuntras inte till kritiskt tänkande  och debatt. Säger någon emot systemet är det fritt fram att deformera den personen till något som han eller hon i all sin mänskliga svaghet dock icke är. De motkristna blir skoningslösa. Det är bara somliga olika sätt att tro som accepteras. Inte ett sätt där någon kommer dragande med Bibel och bekännelse. Det vore inte bara intellektuellt hederligt utan grundläggande moraliskt att inte tala om öppenhet för debatt.

Lite undrar jag över de olika sätten att utöva sin kristna tro. Nog vore det skojigt att få den meningen utlagd för sig. Kanske kommentatorerna kan ge några besked. Hur ska Apostlagärningarna 2:42 förstås i sammanhanget?

Så blev det religiöst - men varför? Är det verkligen sant att kyrkan arbetar för att utövare av olika religioner möts? Var det detta aposteln Paulus ägnade sig åt på Areopagen? Apg 17:22-34 Jag har varit präst rätt länge i Kalmar och kan inte minnas en enda gång när vi gjorde några särskilda ansatser för att utövare för olika religioner ska mötas - och varför skulle de det egentligen? Bryr man sig om att försöka besvara den frågan blir det nog lite råddigt. Lika råddigt som det blir om någon skulle begära exempel på hur kyrkan uppmuntrar till öppenhet, respekt och tolerans för andra kulturer och sätt att tro. Är inte mission just att ge sig på andra sätt att tro och som bäst uppfatta dem som ett protoevangelium, i väntan på det som Kyrkan har att komma med?

Jag antar i den stilla morgonstunden att Svenska kyrkan genom att satsa på religionsbranschen djupast sett sviker sina döpta medlemmar. Vi är kristna. Verkligheten är vårt intresse. Därför förkunnar vi Kristus. Och den som vill läser brevet till församlingen i Kolossai.

Det handlar om pengar, förstås. Efter avsnittet om öppenhet och debatt kommer det långa stycket om avgifter till lokalt och globalt. "Genom din kyrkoavgift har du hittills bidragit till ett betydelsefullt arbete både på orten där du bor och globalt." Är det verkligen så betydelsefullt? Jag tillhör dem som alltmer tvekar om den saken för att inte säga att jag numera misstänker att Svenska kyrkans arbete mångenstädes är betydelselöst - och uppfattas just så! Det är inte mycket att bråka om ifall bara jag tänker så - men vi tycks bli alltfler och alltfler av de tveksamma är kyrkoarbetare.

Jag struntar i resten av broschyrens text. Självfallet sas ingenting om vad kristen tro är och inte ett ord om Jesus.
En analytiskt anlagd kvinna sa mig att felet är att det är för många ord som inte berör, ingen orkar läsa. Jag sa emot.  blev berörd. Illa berörd. Och på en punkt hesiterar jag om klokskapen
"Rättigheter för dig som lämnar kyrkan:
Du kan fortfarande döpa ditt barn även om ingen av föräldrarna är medlem."

Kan du döpa ditt barn, verkligen? Jo, vi har väl religionsfrihet - men då skulle väl knappast kyrkan behöva blandas in i sammanhanget? Eller sägs det i texten att barn döps utan familjesamband? Då behöver man inte vara smålänning för att fatta att saken gäller ekonomi mer än frälsningsekonomi. Intresset ljuger inte. Dopet är medlemsgrundande och då blir dopet viktigt för kyrkoavgiftens skull. Jag blir mer än lätt illamående.

Knepigare är det med vigsel. Där måste en av kontrahenterna vara medlem. Det blir också konstigt: "För att få gifta sig i kyrkan ska en av makarna vara medlem" - men rimligtvis är ingen av de giftaslystna make eller maka när de ska gifta sig. De vill väl gifta sig för att bli - makar?

När det kommer till begravning är det kört. Ingen begravning för den som inte är med. Här gives ingen pardon. Lite konstigt är kanske det för nog skulle en kyrka kunna hävda att den som är döpt därmed utan vidare borde kunna få en kristen begravning - oavsett utträde för man kan utträda ur Svenska kyrkan men en gång infogad i Kyrkan genom dopet, alltid infogad. Det fattar ni förstås varför det inte går att resonera så. Pengarna!

Jag lämnar broschyren för att gå in på stiftets hemsida. "Stort intresse för hearingen"
Omkring 200 personer kom till Växjö och 750 visningar på webb-tv redovisas. Är detta verkligen ett stort intresse - eller vanligt, kristligt skönljugeri därför att ingen kan ta i det som tycks utspela sig inför våra häpna ögon - en markerad likgiltighet inför biskopsvalet. När det finns för få högkyrkliga kvar att hata, kan de motkristna bara samlas kring sitt vakuum.

Ska jag muntra upp mig läser jag förstås dr Lars Aldéns analys Tradition och struktur. Den hittar ni enkelt på http://kyrkligdokumentation.nu/alden1014.pdf
Det är roligt att få se en analys av sönderfallet i det lokala och förstå mekanismerna.
Samtiden är onödig.
Vem bryr sig?

måndag 27 oktober 2014

Tänk efter före!

Fem biskopskandidater. Vem vill vi rösta på?

Först att intervjuas i lördags var Peter Wänehag. Han beskrev sig alldeles sant som en som väntar in när diskussionerna förs, för att sedan hålla ihop det hela. Det är ett sätt att hantera verkligheten som påminner om biskop Johanssons.  Herden går sist och följer flocken. Risken är förstås att herden väntar för länge och att de beslut han inte fattat befinns ha fattat sig själva.
På Wänehags minussida står förstås att han såg högkyrkligheten i Kalmar som en "enorm tillgång". Visserligen är också detta sant men en kyrkopolitiskt olämplig sanning. Gudstjänstglädje och Stadsmission kan gå hem bara man resolut glömmer vilka agenterna bakom detta var och är.
På plussidan måste väl påpekas vad intervjuarna inte framhöll: att han varit kyrkoherde i Berlin samt att han aldrig varit kvinnoprästmotståndare. I det sista torde han skilja sig från övriga biskopskandidater - men det kan snart kollas.
Är det sant att Wänehag var den ende som vigt samkönat eller missuppfattade jag något? När och var gjorde han förresten det? Och varför har de andra inte?

Därefter kom Christopher Meakin. Han sa vackra ord och lämnade åhöraren osäker för det gavs aldrig besked om hur. Meakin påpekade att det år 1928 var 5.3% av befolkningen som gick i kyrkan - jag antar att han syftar på DN:s kyrksamhetsundersökning 1927. Vi skulle, om jag fattade saken rätt, tröstas av att det inte var så lysande siffror då heller. Vilken är motsvarande siffra i år, kan jag undra. 75 000 personer i kyrkan söndag förmiddag är väl jämförelsetalet. 6 miljoner medlemmar. Nu är jag klen i matte men nog handlar det om 1.25%. Beskriv då nedgången i procentenenheter och lämna svaret i en bloggkommentar. Vill vi ha en biskop som ägnar sig åt att bortförklara en obehaglig verklighet. Kanske. Biskopar brukar vara bra på sådant
Att Meakin varit den kvinnoprästmotståndare som organiserats i den hårdaste organisationen mot kvinnor som präster, ska man kanske notera. Omtänkningen kan tänkas vara ett plusvärde. Eller så kan det vara så att han egentligen aldrig tänkt efter utan anpassar sig efter omgivningen. Det är inte ett minus för en biskop i Svenska kyrkan det heller.
Meakin var den som tydligast åkte dit på frågan om en felande präst som Aftonbladet ringde om. Vill prästerna verkligen ha en biskop som inte har vett att hantera de honom sig anförtrodda när en journalist ringer? I ett skarpt läge kan det vara dig det gäller!

Fredrik Modéus var trea in på scen. Det är på honom stiftet satsat 2.8 miljoner för att det skulle bli en avhandling. Den ska komma.
Lite häpen var jag över att han markerar att han varit från stiftet i 20 år för för de 2.8 miljonerna skulle han ändå göra några insatser i stiftet de gångna 6-7 åren. Biskop Thidevall ordnade fram pengarna, sägs det. Thidevall var den biskop som fick avgå, som några kanske minns. Det kan vara ett plusvärde för Modéus att tydliggöra biskopssuccessionen.
Modéus var tydlig i frågan om s k kvinnoprästmotståndare. Nog skorrar det hörbart när han dels beskriver sig som lyssnande och och angelägen om människor i utanförskap men därefter uppträder som en Obersturmbannführer i det andliga och är angelägen om att somliga i utanförskap ska hanteras därefter. Känsliga människor uppfattar inte trovärdigheten.
Vi får se hur det blir på hans slutseminarium dagen efter biskopsvalet. Kanske är allt klart - men det vet vi inte ännu. Det vet vi inte förrän han disputerat. Att hans pastoralteologiska koncept är det högkyrkliga kan bara upprepas.
Vi struntar i ämbetsfrågan här men lite överraskande var det väl att han nämnde sina föräldrar som förebilder. Det kan vara ett plusvärde liksom att hans CV innefattar arbetsuppgifter han hade som gymnasist. Långa syftlinjer! Men ska Växjö stift göra Svenska kyrkan den illgärningen att se till att två bröder blir biskopar? Så visas att en kyrka närmast är att förstå som en sekt eller ett släktmöte. Small is beautiful - eller?

Efter kaffepaus dök Thomas Petersson upp. Han vill dela med sig av glädje och energi. Kanske skulle den som lyssnade noga notera, att han sällan sa hur det vackra skulle komma till stånd. Han har gjort ett storpastorat och kraftfullt dragit ner på gudstjänstlivet kring Växjö. Om detta ställdes inga kritiska frågor. För honom var detta att bygga församling en fråga om fastigheter och ekonomi som första svar och som andra gällde att "återerövra andligheten". Betyder det något annat än att bli en entreprenör i det religiösa så begrep jag inte det.
För egen del är jag angelägen att påpeka att Petersson m fl fällts i Överklagandenämnden för grovt rättegångsfel. Han står inte för rättssäkerheten när han sitter i domkapitlet. Det kunde präster och diakoner fundera ett varv kring.
Peterssons förebilder är Martin Lönnebo och Martin Lind. Lind som förebild torde skrämma somliga. De kan dock hämta delad glädje och energi av den roll-up-bild i Växjö domkyrkas vapenhus där domprosten återfinns i helfigur. Den som inte förstått att Martin Lind är en förebild hade kunnat tänka att detta var rätt självupptaget. Nu är det fromt och fint.
Petersson organiserade sig tidigare som kvinnoprästmotståndare.

Sist men inte minst kom Anders Göranzon. Han flackade med blicken när han fick en konstig fråga om OAS-rörelsen och Hjelmserydsstiftelsen. Han hade, sa han, inte varit på något OAS-möte och någon gång kanske medverkat på Hjelmserydsstiftelsen. Vari det eventuellt klandervärda i detta låg, fattade jag inte. Men den flackande blicken avslöjade att Göranzon förstod vad jag inte begrep. Han sa att det var ett bra ställe när han väl samlat ihop sig. Det är uppenbarligen mycket med Hjelmserydsstiftelsen som gått mig förbi. Jag är glad att få förstå att jag inte förstår.
Göranzon ville samtal och inte maktmedel mot "kvinnoprästmotståndarna". I stiftet finns 300 präster - hur många är det vi talar om som motståndare numera? Och vilka faktiska samarbetsproblem har redovisats under årens lopp? Den senaste anmälan mot en kyrkoherde från en kvinnlig präst för att han behandlat henne illa handlar om en som är för 1958 års beslut. "So", som det heter i internationella sammanhang, "what's the fuss about?" I stort är Göranzons med z kända för stabilt kvinnoprästmotstånd. Jag åsyftar nu släkten.
Tydlig, trygg och trovärdig sa sig Göranzon vara. Jag förstår för egen del inte hur man kan säga ja på en sådan beskrivning och vara just trovärdig. Är inte trygghet något en kristen har till skillnad från alla andra som tror att de är trygga? Undrar jag. Och tydlig - vad betyder det i en värld som är så svår att entydigt förstå? Inte vet jag. Kan det vara så att folk tvärsäkert uttalar sig där de borde ha vett att fundera ett varv till? Jag vet inte. Så är jag inte biskopskandidat heller.

Återstår bara att upprepa den viktiga frågan när nu frågan om kvinnoprästmotstånd kommit upp och biskopskandidaterna lamenterat över att det inte fanns någon kvinnlig biskopskandidat. När, det vill säga vilket år, gick kandidaterna för första gången till en mässa som en kvinnlig präst celebrerade. Vi fick de första kvinnliga prästerna 1960. Dag Sandahl gick första - och enda - gången i allhelgonahelgen 1965. För att allt ska bli korrekt: jag är född år 1948. Vilken slutsats går då att dra av vad biskopskandidaterna svarar på den enkla årtalsfrågan?

söndag 26 oktober 2014

Ett lysande följe

Jag for till Växjö och hörde hearingen med biskopskandidaterna. Nå, jag hade ett par ärenden till biblioteket också, det medges. Men därefter gick jag över till hearingen. Vi var inte så många. 250 personer, max. 700 är röstberättigade. Många kanske mödade sig med webbsändningen, kan man säga - men det verkar som om många präster faktiskt struntar i biskopsvalet. Jag frågade men det hade inte varit ett stort ämne när folk träffats på fortbildningsdagar och jag hörde en kontraktsprosts bedömning att intresset inte var stort. "Det blir som det blir", säger man. Det är sant -  men i sak förödande.

Jag medger att de åhörare som samlats för en som är med i den frivilliga brandkåren skulle kunna skapa intrycket av att ålderdomshemmet brunnit. Många var 70+ och de samlade pensionsutbetalningarna till de röstberättigade i lokalen utgör en betydande kostnad, kunde den ekonomiskt intresserade tänka.

Vad biskopskandidaterna sa i utfrågningen kan man väl se - om man gitter - på Växjö stifts hemsida. Men det är lika intressant att notera vad de inte sa. Jag för ett försök att förstå.

Nu talas det om hur viktig gudstjänsten är. Det har de lärt sig att säga. När vi sa det för 40 år sedan var det dörrstängande och elitism, ett sätt att göra trösklarna till kyrkan höga och en massa i den stilen. Nu låter det annorlunda. Ska vi vara glada då när rätt saker sägs av rätt folk? Självfallet. Jag såg ett lysande följe. Det lilla problemet är att tiden gått och med talet om gudstjänst kan nu menas något annat än att bygga församling.

Församlingsbygge nämndes - som en fråga om organisation, noterade jag. Lite mer komplicerat är det. Men det satt fem välvilliga män och utfrågades. De uppfattade sig själva efter kravspecifikationen som tydliga, trygga och trovärdiga. De sa vackra ord om Jesus och bön och de behärskade den prästerliga konsten att göra grus till guld. När det skulle handla om deras lik i garderoben (svart städhjälp eller fortkörning t ex) så kunde detta bli till framgångar eftersom man lär så mycket av misstagen och av förlåtelsen.

De sa vad som skulle sägas, kan man väl säga. Någon fick med transpersonerna också, vilket imponerade.

Utfrågarna fick med frågan om kvinnoprästmotstånd. Ibland förstår jag hur viktigt det är att det i Svenska kyrkan finns en mörk bakgrund - annars skulle de grå inte se vita ut. Kvinnoprästmotståndarna är den mörka bakgrunden. Hur många är de? "Glasklar" var saken: man ska samarbeta och Svenska kyrkan är tydlig. Jag försökte tänka efter hur många de präster kan vara som samvetsklausulen skulle kunna gälla för - många är de inte. Men avgränsningen var viktig. Det inspirerar. En teologisk fråga som löstes politiskt hanteras nu med kommandon och därmed illustreras vad som händer efter ett teologiskt fuskarbete. Och så vitala var våra invändningar att de efterverkar. Bilden av Växjö stift är bilden av vad då? Bara för att vi var präster där? Inspirerande. Den svarta bakgrunden behövs. Men vill vi ha en biskop som administrerar kyrkosystemet genom att peka med hela handen i denna fråga (men talar om dialog och öppenhet i samtliga andra) eller skulle vi vilja ha en herde som leder sitt folk i sökandet efter sanning och sammanhang?

In sakfrågan är nog problemet att några av biskopskandidaterna tidigare var hårda och minst två organiserade kvinnoprästmotståndare. Såvitt jag kunde se är det bara en av kandidaterna som alltid varit för ordningen med kvinnor som präster. Men i samlingsrundan skulle de förstås oja sig över att det bara var män kvar efter nomineringsvalet. Fast det var knappast deras ansvar - men det de sa räckte för att ge en bild av Växjö stift som efterblivet. Tack för den passningen.

Några klarade inte frågan vad de skulle göra om Aftonbladet ringde och ville ha en kommentar till kyrkoherden som uppträtt klandervärt. De svarade med detsamma. En sådan undviker nog prästerna att rösta på - för risken är att han i ett skarpt läge hänger ut någon.

Man fick en vacker trycksak också, den kan ligga ute på nätet därtill. I denna presenterade sig biskopskandidaterna. Det som slog mig var deras konstiga namnteckningar. En grafolog skulle kunna få en högtidsstund med den broschyren.

De verkliga utmaningarna kommande år är nog andra än de som fokuserades på hearingen/utfrågningen. Jag ska be att få återkomma till dem. Jag körde hemåt med en känsla av främlingskap. Men det kanske är så det ska kännas när man sett ett lysande följe.

På väg hem funderade jag över berättelsen om Babels torn och den stora språkförbistring som följde därpå. Den illustreras i frågan om det de flesta av oss inte begriper - hur Gamla Hjelmseryds församling byggdes misslyckat för den byggdes högkyrkligt och drar inget folk och därtill driver den ett gästhem. "Begrips!" är ordet som utslungas. Och jag måste medge att jag inte begriper. Jag började bygga församling i en källarlokal i stadsdelen Norrliden. Efter mycken möda blev det 13 år senare en kyrka ovan jord och någon tid därefter en egen församling med kyrkoråd och allt som hörde till, dvs ett territorium, ett geografiskt ansvarsområde. Tanken att man vid ett gästhem skulle bygga församling så, är mig obegriplig. Där församlas gudstjänstfirare och de blir en gudstjänstfirande församling. Men där är inte en församling i den mening det är i socknen. Men efter Babels torn ska nog detta inte gå att kommunicera.

lördag 25 oktober 2014

Så mycket sämre

Jag får ett annonsblad. Inte bara jag. Alla hushåll. I detta blad skriver en komminister i grannpastoratet och jag läser. Den här gången handlade det om musikens betydelse. Komministern är inte tillgänglig för socialt umgänge under sex lördagar framöver för något som heter "Så mycket bättre" ska sändas i bilderburken. Det kan inte bli så mycket bättre än när Ola Salo, Carola och Amanda Jenssen är med. I krönikan stavas Amandas efternamn så - kan det vara rätt?

Jag kan återge en textsnutt:
"Musik är en god följeslagare genom livet och hjälper oss att tolka olika livssituationer. Det blir tydligt i mitt arbete, där jag möter människor i livets alla skeden."
Men hallå! Mitt arbete - har en präst egentligen ett arbete? Hur tänker man då? Och kanske "jag" möter människor - men möts vi inte när det kommer till dop, vigsel och begravning och mitt "jag" är underordnat? Något skorrar illa i framställningen för mig, som alls inte tror att präster ska definiera sina samtal med att "jag möter människor". Snarast möter människor min Herre - och jag sitter bredvid på något underligt sätt.

Jag läser vidare:
"Vad vore en vigsel utan musik? Musik som brudparet valt med omsorg för att visa vad de två betyder för varandra."
Svaret är att en vigsel utan musik vore en vigsel. Mängder med människor har gift sig så - i rummet innanför expeditionen i prästgården. Två vittnen. Musik? Nej. Psalmsång. Vet inte komministern att de senaste åren hysteriska bröllop är en rätt sen trend?

Vi går vidare i framställningen för nu kan det väl bara bli så mycket bättre?
"Vid begravning är musiken ofta viktigare än alla tröstande ord. För en låt, en sång som påminner om den som är död, säger verkligen mer än tusen ord."
Så tänker kanske folk - och komministern i grannpastoratet! Jag kan också tänka att musiken kunde vara viktig - men viktigare? Kanske om den handlar om himlen, för perspektivet vid en kristen begravning skulle vara detta. Men låt gå för att musiken är viktigare - vad har då prästen i sammanhanget att göra?

"Musiken är helt enkelt den bästa själavårdaren, i nöd och lust."
Det var väl det bästa men tanken måste leda till att det mesta i en gudstjänst ska handla om musiken. Komministern i grannpastoratet sitter i den slutförslagsgrupp som lägger fram kyrkohandboksförslag. Nej, jag skämtar inte. Hon gör det.

En krönika i ett annonsblad vänder sig till alla Svenska kyrkans medlemmar i nejden och till de andra också. Själva trosvittnesbördet blir antagligen läst och funderat över. Att musiken i Kyrkans sammanhang har ett syfte får vi inte veta. Men nog är syftet att bära fram Ordet från Gud (uppenbarelsen, avslöjandet) gestalta den lovsång som är svaret på Guds underbara gärningar. "I varje sten vilar en lovsång", kan vi tänka, för skapelsen har kommit till genom Kristus och till honom (Kol 1:16) och då blir lovsången närmast ett naturligt uttryck för insikter om Verkligheten. Ungefär så.

Vad såg jag i annonsbladet?
En i grund sekulariserad syn på musik - också den kyrkliga. Ett perspektiv vid begravning som handlar om den som är död - inte om Han som är uppstånden och lever. Och en funktionär som i sitt arbete möter människor - inte en präst som lever i sin församling och med sina församlingsbor. En som jobbar på söndagen, alltså.

Bli inte upprörda nu och allra minst arga på mig - jag kanske har missförstått alltihop. Har jag inte det, ber jag få anmäla avvikande tro om Kyrka, liturgi, möten med människor och prästämbete.

fredag 24 oktober 2014

Jag tar tillbaka!

I en bloggkommentar ältas nu Hjelmserydsstiftelsen, som är en församling och inte ett gästhem samt beviset på att högkyrkliga inte kan bygga församling. Det var det som skulle bevisas.

Jag förstår att jag inte förstår. Ett gästhem är inte ett gästhem utan en församling i den legala strukturen Sävsjö pastorat. Det hade jag inte fattat. Alltså begriper jag nu att högkyrkliga inte bygger församling och inte har en strategi för församlingsbygge. De pastoralteologiska böckerna från olika epoker har förklingat ut i intet. Det gäller Rosendals, Kyrklig förnyelse och Kyrklig förnyelse i församlingslivet, det gäller PO Sjögrens (Att) Bygga inifrån (kom i två upplagor med olika titlar, därav parentesen). och vad jag själv skrivit i ämnet kan vi strunta i. Niklas Adells arbete med Pastoralen gav inga ringar på vattnet. Svensk Pastoraltidskrift var en skrift i vattnet.

Slutsatsen är given: Högkyrkliga kan inte bygga församling. Det kan de folkkyrkliga. Den öppna allom välkomnande folkkyrkan står där så öppen att enda svårigheten att komma in i lokalen är trängseln.

Självfallet tar jag tillbaka allt jag fått fel för mig.
Och på svarta tavlan ska jag 10 gånger med bästa välskrivningsstil skriva
Ett gästhem är en församling
Ett gästhem är en församling
Ett gästhem är en församling
Ett gästhem är en församling
Ett gästhem är en församling
Ett gästhem är en församling
Ett gästhem är en församling
Ett gästhem är en församling
Ett gästhem är en församling
Ett gästhem är en församling

Därtill måste jag dock erkänna att jag i det så kallade kyrkomötet skrivit en motion om den kyrkopolitiska justisen. Denna motion avvisades. Men jag har i vart fall skrivit den och i vart fall pekat på de problem jag bloggar om - och utsätts för.

Men, säger den kritiske bloggläsaren, hur skulle det vara om ett gästhem i verkligheten är ett gästhem och inte paradigm för en högkyrklig församling?
Då vore det förstås helt annorlunda.
Då kunde vi börja granska församlingslivet där det finns högkyrkliga präster - eller har funnits. I olika epoker har det kanske, otroligt att säga, funnits högkyrkliga präster som byggt församling. Det är så otroligt att det inte ska sägas utan förnekas. Det är också ett grundmönster för totalitära system.
Nu ska jag gå in på Youtube och spela Die Partei hat immer recht.

Kyrkovetenskap

Trots allt är jag utbildad vetenskapsman. Det är man om man är doktor och det är man än mer om man är docent. Det kunde betyda att den som talar utifrån sin vetenskapliga kompetens bemöts med aktning, för att inte säga respekt. Det kunde också betyda att kyrkosystemet gärna inhämtar rönen från den vetenskapliga produktionen och tacksamt tar emot när en vetenskapsman fullgör den så kallade tredje uppgiften och populariserar sitt vetande i andra böcker - för att inte tala om blogginlägg. Riktigt vad man ska säga om en vetenskapsman som också bereder plats för en mängd frågor, invändningar och kommentarer i bloggformat vet jag inte. Men fundera kan man.

Till den vetenskapliga hållningen hör att kategorier inte får blandas. En av kommentatorerna gör gärna det. Talas om den högkyrkliga pastoralen för att bygga församling - och man  kan undra om doktoranden Modéus i Lund säger något annat än de högkyrkliga redan sagt från 1970-talet och framåt, men det är en konst att upprepa vad andra sagt och låta som om man tänkt ut det själv - så hugger kommentatorn in och börjar tala om ett kyrkligt - gästhem! Detta gästhem är inte ett utflöde av verksamheten i ett pastorat heller.

Ett gästhem är inte en församling utan, vetenskapligt sett, just ett gästhem. På gästhem kan det firas högmässor men det ska inte byggas församling. Å andra sidan består Hjelmseryd. Det är mer än man kan säga om Sta Katharinastiftelsen på Sparreholm, Österskär och Östermalm.

Har då de högkyrkliga skrivit pastoralteologiska böcker och visat att teorier håller i praktiken? Obetingat och begränsat. Under årtionden har just dessa nybyggare misstänkliggjorts och punktmarkerats. Det har, för att tala teologiskt, varit för djävligt. Folk har blivit lurade. Visserligen har några fattat det - men icke desto mindre. Det hela påminner närmast om de fraktionsstrider och de interna bråk som Daniel Suhonen redovisar från socialdemokraterna. Jag antar att barn gör i by som de hemma lärt, dvs de gör i Svenska kyrkan som i SAP. Bannstrålarna har haft effekt. Några. nej många, har anpassat sig. Andra har mycket bestämt markerats ut. Kanske ska de vara nöjda med att de varit ställföreträdande så att andra klarat att vara modererat högkyrkliga och anständiga just därför. Men riktigt rättvist har det inte varit och för kyrkolivet har det varit förödande att oduglingar fått ansvarsbefattningar som de inte kunnat sköta/utveckla.

Samtiden är onödig. Vi - somliga av oss - hade kunnat sköta deras tjänster mycket bättre. Det kan somliga av oss visa papper på i form av akademiska och andra meriteringar. Om vi inte var odugliga i de befattningar staten anförtrodde oss i andra sammanhang, varför var vi odugliga i de kyrkliga? Sug på den!

Likväl byggde vi församlingar. Det var inte så svårt bara man knäckt Den Helige Andes kod för hur det ska gå till. Och den saken bistod Guds Helige Ande i allt med! Vi byggde församling utifrån en reformkatolsk pastoral ty vi var och är reformkatoliker, dvs högkyrkliga med betoning på kyrkliga. Rötterna fanns i den svenska kyrkan som blev resultatet av 1500-talets kyrkoförbättring. Denna kyrkoförbättring förbättrade också den romersk-katolska kyrkan och bordellen för präster och munkar i Rom fick slå igen - eller?

Naturligtvis har det på det kyrkliga gästhemmet blivit annorlunda. Hjelmserydsstiftelsen sågs länge som en av stiftets resurser. Av kyrkopolitiska skäl blev det annorlunda. Det var idiotiskt - men inte bara stiftets fel. När salig biskop Hellström ville ge stiftelsen resurser på så vis att prästtjänsten skulle bestridas av stiftet, tackade Hjelmserydsstiftelsen nej.

Till det kyrkovetenskapliga ansvaret hör nog också att belysa hur den kyrkopolitiska justisen fungerar. I vilket annat sammanhang än i de totalitära kan en oförvitlig man dömas for att han uttryckt något "som skulle kunna komma att uppfattas som" och att det "inte spelar någon roll" i vilken genre orden uttrycks utan detta är "mycket olämpligt"? Det är precis så här de totalitära systemen fungerar och Svenska kyrkan håller sig med en kyrkopolitisk justis,  D v s Överklagandenämnden har hållit emot och dömt - Domkapitlet!

Nu vill bloggkommentatorn inte ge sig in i det aktuella fallet. Det beror självfallet på att han fattar att så här kan man inte ha det och då är det bäst att vara tyst för annars skulle det alla kyrkosystem överlägsna - Svenska kyrkan - kunna komma att dras i vanrykte. Men oss andra emellan: vad är det för ett system där samma organ utreder, anklagar och dömer?

Hela Svenska kyrkans rättssystem är orätt. Ni kan fråga mig. Jag är dock dömd i politiska rättegångar tidigare och förvunnen till ansvar i de klassiska politiska brotten: olaga intrång, förargelseväckande beteende, uppvigling (friad i hovrätten, den härskande klassens lydig redskap över Skåne och Blekinge) samt rättegångsförseelse. Jag kan väl med en sådan meritförteckning högaktningsfullt skita i Växjö domkapitel och biskop Johansson kan man tycka. Jo, men hellre på än i, om ni förstår hur jag menar. För jag hör till dem som värnar grundlagsfästa fri- och rättigheter. Det är också en vetenskaplig hållning. Fast när vi kommit till mål i detta må tror jag att jag ska begära ett utdrag om hur många prickningar Växjö domkapitel försett mig med och hur många anmälningar från fjärran, mer än när, som lämnats in. Jag vet faktiskt inte riktigt siffrorna. Det kanske är så att jag är dysnumerisk?

I går var det 365 dagar sedan jag celebrerade mässan. Skulle jag firat det? Eller räcker det med en notering i memoarerna? Är jag för gammal? 66 år gammal blev Landgren biskop i Härnösand och 67 år gammal blev Viktor Prinzell kyrkoherde i Väckelsång - om ni undrar. Det blev de också om ni inte undrar - för den delen.

torsdag 23 oktober 2014

Bergs kyrka igen

Ni minns förstås att Bergs kyrka är stängd sedan oktober 2009 på grund av mögelangrepp. Förslaget var att Bergs kyrka skulle stängas och sockenstugan användas som kyrkolokal. Det gillade inte folket i Berg, som organiserat en stödgrupp "Öppen kyrka i Berg". Så nu föreslogs att sockenstugan skulle säljas och pengarna för den kåken "rimligtvis avsättas för renoveringen av kyrkan", som kyrkorådets ordförande formulerar saken. Min källa är Smålandsposten den 22 oktober

Nåja, finansieringen är tänkt så att den kyrkoantikvariska ersättningen ska betala 75% av totalsumman, knappt 4 miljoner. Kyrkobyggnadsbidraget ska täcka resten, 1,3 miljoner. Vad får man för 5,3 miljoner? Bjälklagret tas bort, grunden grävs ut, mögelangripet material tas bort och avfuktare installeras. Man får nytt golv, alltså! Vi är alla med och betalar - kyrkomedlemmar och hedningar lika, givet att det blir kyrkoantikvarisk ersättning.

Vilken är visionen för framtiden? "Församlingens vision är att ha kyrkorummet öppet varje dag, att låta musik få en framträdande plats i en nyrenoverad kyrka och att kyrkan ska bli en samlingsplats för bygdens föreningar." Jag läste Smålandspostens sammanfattning och hajade till, slagen av insikt. Inte ett ord om församling eller gudstjänst som bygger församling. Ett öppet rum - till för besök. Musik. Samlingsplats inte för en gudstjänstfirande församling utan för bygdens föreningar. Bergs kyrka blir ett modernt Pantheon. Vad hade prosten Ekedahl, Elin Wägners morbror, sagt nu? Antingen vill man veta det eller annars vill man definitivt inte veta! Gammalkyrkligheten i Kronobergs län ter sig utraderad och kvar är en skuggbild.

På morgonen, strax efter 6.40, avnjöt jag P4 Kronoberg med en snackesalig radiot som skulle skoja till det hela. Kyrkan återuppstånden som Jesus. Och så intervjuades initiativtagaren till stödgruppen Öppen kyrka i Berg. Hon menade att kyrkan ligger mitt i byn och är en del av samhällsinstitutionerna. Bättre besöksfrekvens än i många andra församlingar - med stängd kyrka?
Berg är en "traditionellt gammalkyrklig bygd". Det är inte längre riktigt sant. Gammalkyrkligheten i Berg ligger på kyrkogården. Hon ställde frågan om det inte ska hålla kyrkan öppen i Berg - var ska man då göra det? Svaret på den frågan är enkelt. Där det bor folk och där det finns folk i kyrkan.
Det var ett argument att Bergs kyrka är fädernas kyrka - byggd av alla bönder, torpare, de på fattighuset och alltså bygdens kyrka och så konstaterades att "tidigare hade man mer att säga till om" - innan makten flyttade till Växjö. Det är ett intressant resonemang även om vi som ska betala renoveringen i Berg utan att bo i Berg skulle kunna säga att församlingen 2009 uppenbarligen inte klarade att bära sina kostnader. Jag kanske inte heller är så imponerad av kyrkorådet i Växjö heller. Kan man realistiskt räkna med att få mer än fem miljoner till Bergs kyrka eller spelas fulspel? "Vi säger ja och så får andra säga nej". Bra att ha någon att skylla på.

I radiointervjun talades det om gudstjänster och så gick det att förstå att det skulle byggas församlingslokaliteter med möjlighet att äta och dricka längst ner i kyrkorummet. Hur det blir med den saken ska väl Länsstyrelsen bestämma? Hur det blir med "gudstjänstverksamheten" återstår också att se.Visioner om alla som ska komma kan man ha. De faktiska siffrorna för antalet besökare må vara bättre än i Tolg eller Aneboda (eller Ormesberga, där det nästan aldrig är några gudstjänster) men det kan jag inte bedöma. Ingen skulle dock få för sig att bygga en ny kyrka för att täcka gudstjänstbehovet i Berg. Och det borde vara en tankeställare i en kyrka där vi påstås tyngas av en mängd lokaler.

Min slutsats är enkel. Beslutet att marginalisera den högkyrklighet som ville och visste att bygga församling slår igenom nu. Det räcker inte med att formulera visioner på ett papper om en kyrka välfylld med vad civilreligionen vill ha. Det är byggande av församling som räknas. Och jag är trött på att se vad dessa som fick ansvarspositionerna inte åstadkommit och därmed åstadkommit. De lät den ena dagen följas av den andra och sa: "Det håller min tid ut!". Det gjorde det förstås. Men inte sedan. Och det var inte deras problem, det som borde ha varit just det.

Migrationsverket vill ha Svenska kyrkans stöd för att skaffa fram bostäder. Vi har en del bårhus och likbodar som används sporadiskt, ser jag i Kyrkans Tidning. Men jag ser inte riktigt att bostadsförsörjning utan vidare skulle vara en självklar kyrklig insats. Hur kunde Migrationsverket få för sig det? Därför att desperationen är måttlös numera?

onsdag 22 oktober 2014

Kyrkbarnen

Jag vet inte hur det riktigt gick till men jag kom att läsa Rebecca Sicree i Touchstone. Det kan ni också göra. Jag tycker hon är rolig därför att livet är roligt i det kyrkliga.
http://www.touchstonemag.com/archives/article.php?id=27-06-021-v

Så långt i min tanke slog det mig att denna kyrkliga rolighetskultur står på avskrivning. Jan Guillou lamenterade för ungefär en generation sedan att man inte längre kunde skämta bibliskt med barn och unga - för de fattade inte vitsarna. Själva kulturen - den som byggt Västerlandet - stod numera stum. Han hade rätt och inkulturation tar tid och kräver medvetenhet. Vi är inte där. Vi förlorar inte bara generationer av barn som inte får någon rimlig dopuppföljning/dopundervisning, Skämten tystnar, de bibliska, de kyrkliga. Julspel av typ Jag ska vara Maria - hur blir det med dem?

Men hur är det med de vuxna - hur många kan förmå sig att upptäcka det underbara kyrklivet och skratta med det? Som i berättelsen om den laglösa kycklingen. Rebecca Sicree fångar in något som i all sin absurditet inte förvånar den som är någotsånär kyrklig. Och hon är kyrklig nog för att uppskatta vad hon ser och glad över att få berätta. Kyrk-glädje och kyrk-kärlek, alltså. Utan den förtvinar kyrkolivet.

Det var bra att jag kom att läsa något roligt. Annars läser jag Daniel Suhonens bok om Juholt-affären och ser en skildring av ett parti som efterhand som jag läser tappar alltmer av sin moraliska auktoritet. Kyrkofadern Augustinus påpekar att skillnaden inte är så stor mellan en stat och ett rövarband. Sannerligen. Men det blir väl ingen stor uppgörelse om saken - väsen om partiväsendet. Hederligt folk gör väl som jag - känner att här är ett sammanhang som man ska hålla sig undan. Det gäller inte bara S, inser jag. Fast jag har väl i grunden fel som inte tänker att politik ägnar man sig åt som en karriärväg. Jag tänker att politiskt arbete är till för att tjäna folket. Naturligtvis är det fel. Fel och helt ute. Då i romarriket. Nu här. Men kan statens angelägenheter i längden hanteras väl av moraliskt förkrympta maktsuktare och maktslickare?

Överstarna Salander och Olofsson ringer rätt ofta nu. "Ska det bli en fjärde sprängd ubåt i Danziger Gatt?" ropade Olofsson, för han visste att jag visste hur ryktena gick om gattet (dementerade av Emil Svensson men i alla fall). Mest skrattade han dock åt journalister som försökte följa de marina enheterna och upphetsat rapporterade att de sett en arbetsbåt, som tuffat runt samt en stridsbåt 90 som kört fram till en strand.

Att med ögonblicksmedier följa långsamma militära operationer kan dock inte vara så enkelt. Det mesta får tuggas runt, när nyheterna låter vänta på sig. Kunde inte journalisterna få besöka Mälsten eller finns där ingenting kvar att se? Eller kanske skulle de erbjudas att få se en vanlig enkel minsprängning med efterföljande servering av lämplig fiskrätt?

Jag förmodar att jag fortlöpande kommer att hållas informerad av mina vänner överstarna. Dessvärre är det mesta de säger kvalificerat hemligt och kan inte läggas ut på bloggen, det må ni ha förståelse för. Denna morgon vaknade jag i BoMö, dit jag kallats. Då förstår ni kanske hur man kan tänka - undervattensverksamhet i ett område kan vara en avledningsmanöver för en annan aktivitet och därför behövs erfaret folk också i andra vitala bevakningsområden än i det område vår legendariske överste 1 Hansson svarade för. Tidig förstärkt frukost och så transport till - men det är hemligt.

Hansson? Det var han som steg i på mässen på KA2 och högljutt frågade: "Har gubbjäveln kommit än - åh, ursäkta, jag såg inte att översten hade kommit!" Regementschefen återkom ofta till sin utsaga: "Över min döda kropp ska den mannen bli något annat än kapten." Överste 1, som sagt! Hansson var älskad, förstås.

tisdag 21 oktober 2014

Ett sorgligt domkapitel - egentligen ingen nühet

Växjö domkapitel framhärdar förstås i sitt svar till Överklagandenämnden. Jag tilldelades en skriftlig erinran för att det jag skrivit på bloggen "kunde komma att uppfattas som att han anser att det skulle finnas en koppling mellan tillsättandet av ärkebiskopen och nazityskland."

Det var en förändring av tidigare skriftliga erinran, den som undanröjdes. Då var beslutet, och jag tar det ord för ord från det justerade beslutet, kopplat till person och förunderligt i sin behandling av svenska språket:

"Ovan citerade blogginlägg indikerar enligt domkapitlets uppfattning en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland att en präst i Svenska kyrkan uttalar sig så är både anmärkningsvärt och synnerligen klandervärt."

I brev från domkapitlet anmodades jag svara på "följande anklagelse" och så anfördes ett antal från sina sammanhang lösryckta ord på tyska språket. Däremot återfanns inte anklagelsen att det jag skrivit skulle kopplat samman Antje Jackelén med nazismen, det som var den tidigare men nu undanröjda domen.  Jag skulle på något förunderligt sätt ta ställning till en tysk vokabelsamling samt till ett icke korrekt återgivet citat.

Vid företräde inför domkapitlet ställde jag två gånger frågan om det fanns några andra anklagelser än de som formulerats i brevet, vokabelsamlingen alltså. Det fanns det inte. Likväl döms jag nu för något som "kunde komma att uppfattas" - nämligen att det skulle finnas (kursiverat här) - en koppling mellan tillsättandet av ärkebiskopen och nazityskland. Men anklagelsen formulerades inte så att jag kunde bemöta den. Anklagelsen återfinns först i beslutet.

Hur svarar domkapitlet på detta konstaterande?
"Vad domkapitlet känner till är det inte vanligt att skälen för ett beslut i förväg ska underställas den som beslutet rör för synpunkter."

Är det inte? Beslutet är en sak. Skälen för besluten ska vara genomgångna just i förväg. Det ska inte dyka upp andra skäl som inte kommunicerats med den anklagade. Denna enkla princip ställer sig domkapitlet oförstående till. Vill någon häpna, är det läge för det nu.

Nu var det alltså så att jag i sällskap med advokaten fick företräde inför domkapitlet. Det sades då uttryckligen att inga minnesanteckningar fördes och att det som sades inte protokollfördes. Ledamöterna lyssnade. En ledamot var inte närvarande och missade den nära timslånga genomgången. Hon hade inte tillgång till hela processmaterial. Likväl dömde hon. Hur kunde detta ske? Nema problema!

"Det som Dag Sandahl framförde muntligen vid mötet sammanfattades av domkapitlet tillsammans med vad han tidigare framfört även i skrift, vid ett senare möte när domkapitlet fattade beslut i ärendet. Beslutet föregicks i vanlig ordning av en föredragning av stiftsjuristen."

I klartext: Den 22 augusti fördes inga minnesanteckningar och inget i sak protokollfästes men den 12 september sammanfattade domkapitlet saken och då kunde den ledamot som varit frånvarande kvickt fatta vad saken gällde. Om hon nu fattade - för anklagelsen i beslutet avvisar ju advokaten och jag. Hur sammanfattade domkapitlet saken alltså? Satt domkapitlet i grupp och rekonstruerade vad som sagts av advokaten och mig med hjälp av sina minnesbilder - eller vad? Det hela tycks inte riktigt rättssäkert, inte i princip och inte när det praktiska resultatet redovisas: "Skulle kunna komma att uppfattas som att han anser att det skulle finnas en koppling mellan tillsättandet av ärkebiskopen och nazityskland". Nu menar jag inte detta, har inte skrivit det heller - men dömas för saken ska jag. Däremot tar domkapitlet inte upp anklagelsen att det på denna blogg finns en rad kvinnofientliga inlägg (anmälaren Toivo Jokkala). Inte heller kommenteras att man "gång på gång [får] bevis för hans motstånd och kränkning av kvinnliga kollegor"  (anmälarna Gunilla Aquilon Elmqvist och Linda Nilsson). Är inte detta väl så allvarligt och varför förbiser Växjö domkapitel den saken när jag anmäls i syfte att förklaras obehörig som präst? En rad kvinnofientliga inlägg som gång på gång bevisas - det vore väl ett gott skäl att fälla mig - men av detta blir intet, intet, intet. Förklara det den som kan!

Domarledamoten Charlotte Brokelind var med på domkapitelsammanträdet i augusti men inte i september och har ingen del i beslutet, men då  kom sålunda inte hennes minnesbild av vad vi sagt kapitlet till godo. Domkapitlets formulering ska sparas: Domkapitlet hade "inte exakt samma sammansättning vid de båda tillfällena." Nej, det kan man säga.

Här svajar dock kapitlet och skriver till Överklagandenämnden: "Om denna ordning inte är godtagbar emotser domkapitlet givetvis de synpunkter som överklagandenämnden kan ha i frågan." Det finns kanske mer från Överklagandenämnden som domkapitlet skulle emotse?

Det har inte framkommit några omständigheter som innebär att domkapitlet skulle ompröva beslutet, heter det så till sist. Där fick advokaten besked, han som talat om grundlagsfäst yttrandefrihet. Nå, saken ska upp i Överklagandenämnden så något återstår.

Jag undrar om Överklagandenämnden särskilt mödar sig att kontrollera vad som står i det brev jag fick från domkapitlet angående anmälan (2014-06-12). Det var dessa anklagelser som jag bemötte och hade att bemöta. Och för att till trötthet upprepa: Två gånger frågade jag och två gånger svarade biskop Johansson att det inte fanns något annat och skulle något annat komma fram, skulle jag få möjlighet att bemöta det också. Så blev det inte. "Vad domkapitlet känner till är det inte vanligt att skälen för ett beslut i förväg ska underställas den som beslutet rör för synpunkter."

När jag var ute i skogen i lördags med hundarna hade jag ingen bössa med mig så tjuvskytte kan jag inte dömas för. Men annat? Döm mig för våldtäkt också, som gubben sa.

måndag 20 oktober 2014

Vemodigt kyrkobesök

Jag var på lantegendomen i går för att hämta en bok, sätta ut ett par musfällor, rasta hundarna och lite av det där som ska ske på hösten. Ärligt talat var jag på lantegendomen för att göra det jag glömde i förrgår. Hur kan man lägga fram en bok i en kasse, vända sig om för att ta hundarna och så glömma den? Hade jag inte gjort sådant också för 40 år sedan, hade jag blivit rädd nu.

Jag bestämde mig för att göra ett kyrkobesök. Visserligen ingen gudstjänst, högmässa minns jag inte när det var senast i den kyrkan, sannolikt för några år sedan. Jag parkerade och läste anslagstavlans A4-sida med personal som det hänvisades till.
Jag lyfte blicken och såg Svenska kyrkans flagga slarvigt hissa, 40-40 cm från rätt läge.
Jag gick runt bland familjegravarna och såg att morfar inte varit uppe och tvättat sin sten på länge, lika illa med morfars systrar Hulda och Martina.
Och så steg jag in i gudshuset. Det blev dystert. Var det fukten som luktade i vapenhuset eller var det fukt och mögel? Det material som var utlagt var, där det stod datum angivet, från februari. Detta år - men i alla fall.

I kyrkorummet var det lite rått. Ute var det varmt så jag kan ha blivit lurad men det kändes kallt. Obebott liksom. Då slogs jag av vad jag lärt mig av min vän docenten Madeleine Sultan Sjöqvist: "Det är inte bara så att de kyrkor som det inte firas gudstjänst i töms på folk (folk slutar gå, helt enkelt, när det blir ett ytterst sporadiskt gudstjänstliv). Inventarierna tar skada. Textilier, mattor, orglar, andra instrument ..."

Det hade jag inte tänkt på - men så måste det förstås vara. Alldeles bortsett från allt det andliga. Här är inte längre en värmehärd i socknen med Ord, sakrament, lovsång och böner. Klockklangen hör den över nejden - rings helgsmål? Jag vet inte. Det hörs till lantegendomen bara om vinden ligger rätt. Jag blev vemodig av mitt kyrkobesök, ett vemod som underströks av den långa listan över personal och insikten att det nya församlingshemmet i Ör inte fanns angivet. Det var märkligt för att närmare 6 miljoner anslagits för att bygga det och det skulle vara till för de två gamla församlingarna Ör och Ormesberga.

När jag gick förbi morföräldrarnas gravar på väg till bilen tänkte jag på kusinen. Jag läste äntligen  Henrik Roelvinks memoarer och fick mig hans djupa besvikelse över hur samtalen med Svenska kyrkan gått till - eller slutat - till del. I den sista fasen av den samtalsrundan kom kusinen, som stigit fram i det kyrkopolitiska som socialdemokrat, med en lång särskrivning. Där odlades föreställningar som det romerska katolikerna inte kunde känna igen. De särskrev sig kortfattat och så bestämdes att detta sista inte skulle publiceras. Kusinen såg dock till att publicera sitt aktstycke - var det i Svensk Kyrkotidning, det anger inte Roelvink. Därmed insåg de romerske att det inte var så mycket mening med ekumenik med Svenska kyrkan. Tänk om morfar fattat att hans barnbarn skulle bli ekumeniksabbare - för att inte tala om mormor!

Jag satt i dåvarande kyrkostyrelsen, som var mer olycklig över det inträffade än Henrik Roelvink kan förstå. Men han har rätt. Det valdes partipolitiskt när deltagare skulle in i samtalen med Stockholms katolska stift och det blev därefter.

"Andens ekumenik" är vad som återstår, antyder Henrik Roelvink. Den fungerar. Jo - men Kyrkans synliga enhet är den förblivande utmaningen. Och så minns jag de gammalkyrkliga i Ormesberga. Mans- och kvinnosida. De gammalkyrkliga karlarna kom in med hatten i hand, böjde sig djupt i kyrkbänken med hatten framför ansiktet och bad inför gudstjänsten. Det kan man kalla att "be i hatten". De var teologiskt medvetna. När de såg en röd tidegärdsbok sporde de allvarligt om detta var Röda boken. Reformationen hade inte gått spårlöst förbi i Ormesberga. Jag såg den tomma plats där jag brukade sitta när det var högmässa i Ormesberga.

Vet ni, en tom plats i en kyrkbänk är ibland väldigt, väldigt tom.
För att inte tala om en gudstjänstlös kyrka.

Vi måste nog inte bara återinföra statskyrkosystemet utan också den lagstadgade kyrkogångsplikten. Alternativet är att ställa grundläggande kritiska frågor. Hur kommer det sig att med så många anställda produceras det så föga för Guds rike. Med den frågan i bakhuvudet valde jag att ta vägen mot Berg, där prosten åkt med hästskjuts när Berg och Ormesberga var ett pastorat. Det är vackert i den backiga socknen Ormesberga. Snake Mountain, som de internationellt orienterade säger.

söndag 19 oktober 2014

Dikesperspektiv

Antje Jackelén manade oss att anlägga ett dikesperspektiv och eftersom jag varit präst på norra Öland, där en av de höstliga begivenheterna är att dyka i gyttjiga diken, dök jag lite idag genom att läsa på om det gyttjiga livet i USA. Dikesperspektivet hos mina rapportörer är tydligt. De ser vad folket i episkopalernas högkvarter i NYC inte vill se. Statistiken pekar neråt. Demografin är emot, folk dör helt enkelt eller blir så uråldriga att de inte kan komma till kyrkan, fertiliteten är låg bland episkopalerna och traditionalisterna lämnar.

27.423 medlemmar färre ger statistiken för 2013 besked om. Det är 1.4%, inte så farligt kan vi tycka. Kyrkogångsfrekvensen minskade dock med 2.6%. Fortfarande kanske inte alarmerande, tycker ni. 45 församlingar slog igen. En liten hake är att South Carolina rapporterats in i statistiken med 28.000 medlemmar och 12.000 kyrkobesök. Men i slutet av 2012 sa en majoritet av församlingarna upp relationen till Jefferts Schori. Så utträdessiffran borde ligga kring 50.000.

Nu ska vi inte bråka om blygsamma siffror. När allt kommer till allt har episkopalerbna i USA gått från 3.6 miljoner medlemmar i mitten på 1960-talet till 1.8 miljoner. Halverats. Och då har befolkningen fördubblats. Sedan år 2003 har episkopalerna tappat 25% i kyrkogång. I snitt går 61 personer i gudstjänsten i församlingen. Bara 4% rapporterar 300 kyrkobesökare eller fler. 53% säger att deras församling tappar.

Fort Worth i Texas tycks inte kunna bygga upp en stabil struktur sedan traditionalisterna lämnat. 6126 medlemmar är nu 4790, det kallas "hemorrhaging members". 74 av 99 stift rapporterar sjunkande medlemstal och alla stift utom nio rapporterade sjunkande antal gudstjänstbesökare.

Dt är nog hög tid att det införs ett statskyrkosystem i USA, kan man tänka. Eller att frågan ställs vad det är för slags teologi som skulle möta folket men uppenbart misslyckas.

Traditionalisterna tycks nöjda med att ha lämnat "theological nonsense, gamesmanship, and betrayal" bakom sig. Men vår vän bishop David Anderson varsnar en ny fara. I Houston skulle det införas könsneutrala toaletter och detta predikade präster och pastorer emot. De uppfattade att den lesbiska borgmästaren i Houston var ute efter en "sexual confusion". Ja, jag har sett budskapet i tv-serien Halvvägs till himlen så jag tror jag fattar. När präster och pastorer tog upp frågan svarade borgmästaren med att gå till rätten och begära in inte bara predikningar utan "text messages, teachings and comments". Det blev någonting för Fox News i flera dagar.

Som alla vet kan man i Texas läsa skyltar med texten "DON'T MESS WITH TEXAS". Det ska man inte heller. Statsåklagaren grep in och krävde att beslutet skulle återkallas. Då fick borgmästaren och stadsjuristen kalla fötter och sa att de inte visste något om detta. Dessa dementier trodde nog ingen på.

Om jag skulle predika mot det obibliska i att inte artskilja herrtoaletter från damtoaletter vet jag inte riktigt vad jag skulle säga.

Det enklaste och bibliska - skulle det kunna vara att goda kristna män fortsätter att vara slarviga på toaletten, pinka lite utanför och lämna toalettringen uppfälld? Det är bibliskt att pissa på väggen, som den vet som kan sin gamla bibelöversättning. 1 Kung 16:11. Carl XII:s översättning "dem som på väggena pissar" och King James " one that pisseth against a wall". Hade de fromma männen utfört bibliskt, hade toalettfrågan varit löst på ett ögonblick. Tro mig

Så långt om läget i USA från ett dikesperspektiv.

lördag 18 oktober 2014

Emeritisamling

Det blir samling för emeritipräster i Kronobergs län nästa vecka. Jag är inbjuden. På programmet står att dr Braw ska föreläsa om Ingvar Hector. Om f Ingvar har han skrivit bok så den rimliga slutsatsen är att han ska tala för de illitterata. Till den skaran hör jag inte. Ännu. Jag har läst boken. Gaudete förlag för er som inte har gjort det. Jag har i övrigt inte förstått poängen med att en författare berättar om en bok han/hon skrivit. Quod scripsi scripsi är en rimligare hållning. Läs boken!

Nu kan jag, av goda i skapelsen grundade skäl, inte komma så samvetsfrågan om jag skulle farit i väg om jag kunnat, blir inte så besvärlig. Men den borde vara verklig. Varför ska man samla ihop uttjänta präster?

Jag frågade en erfaren kontraktsprost från ett annat stift om saken. Han tyckte man skulle det. Prästerna utgör dock ett kollegium.
Jag frågade en annan erfaren men nu emeriterad (vilket han alls inte är, han är pensionerad som andra medborgare men det kan man tydligen inte vidgå trots pensionsutbetalning och inte emeritilön!) prost som tyckte det var bra att man fick träffas.
Och så frågade jag min mer jesuitiskt ansatte ämbetsbroder som anlade ett närmast själavårdsmässigt perspektiv. Saken handlar om präster som ingenting har att ta sig före. Han påminde också om att kontraktsprostar förr i världen någon gång per år bjöd med de gamla prästerna på kontaktskonvent. Innan jag avsattes som kontraktsprost hade jag samlingar för just emeritipräster med makor. Jag slutade med det efter att ha fått frågan "Varför ska vår familj för egna medel förse dem med mat och dryck som kommer för att skälla ut dig kyrkopolitiskt?" När jag inte hade något bra svar på den frågan, slutade jag bjuda in. Vilka var de trätlystna? Den sortens präster som ingenting velat begripa av det som skett och skedde framför deras ögon. De hade som pensionister flyttat till Kalmar och därmed Norra Möre kontrakt. Annars var de inte formade av mörespiritualiteten. Jag kan säga som min bror, när han var lärare på Käftis, hade kursupprop och fann en smålänning: "På denna kurs har smålänningar företräde. Skåningar och stockholmare göre sig icke besvär."

Därmed är jag inne på mitt favorittema - präster i Kronobergs län. Men just präster från Kronobergs län göre sig icke utan vidare besvär. Kan man säga något annat än att de låtit katastrofen inträffa utan motmedel? Säg det då! De åt under sin tjänstetid och i tjänsten ostkaka med grädde och sylt och surfade på den gamla vågen. De la sex timmar på varje begravning och fyllde en kyrkogård med fromt folk. Det tog sin tid - så mycket tid att de inte hade tid med det nya, det som skulle byggt församling. Vad har jag noga taget gemensamt med dessa präster? I vår krafts dagar hade de inget gemensamt med mig - eller hade de? Förklara för mig!

Fördomen kan styra mig. "Det är med präster som med gödsel. Utspridda gör de nytta. Hopsamlade luktar de skit." Visst är detta fördomsfullt - eller ren empiri.

Nu är jag som vanligt konstruktiv.
Om jag fick bestämma skulle det bli samlingar med de präster som är upp till 35 år gamla, alltså 35-, samt prästerna som är 65+. Det kunde bli intressant. Prästerna däremellan får inte vara med. De klarar sig själva och har antagligen inga spännande frågor att ställa till de åldriga.

Jag kunde också tänka mig att stiftet nogsamt ser till att få med stoffilerna i stoffilitiet till prästerliga fortbildningskurser. Det kunde också bli något. Om det inte helt enkelt skulle finnas pengar avsatta för fortsatta studier just till de åldrade. Kan man satsa 2.8 miljoner på Fredrik Modéus utan att särskilt mycket levererats (bortsett från att han i biskopsvalet säljer skinnet från den björn som inte är skjuten) kanske det skulle finnas en fortbildningspott för de präster som kallas in som vikarier?

Tro nu inte att jag talar i egen sak. Med få undantag har jag i praktiken slutat vara präst. Nästa vecka är det ett år sedan jag celebrerade mässan sist. Men det finns en del präster som har långa förordnanden och drar in höga ersättningar, ser jag. Det är sådana som inte blir anmälda till domkapitlet och får en skriftlig erinran. Just därför att jag inte hör hemma i den förordnade kategorin kan jag vara konstruktiv i min omsorg om de andra. Men det är måhända bortkastad omsorg. De kanske är helt tillfreds med att gå på emeritisamlingar, dricka församlingshemskaffe och få sig ett föredrag i pälsen? Om de skulle nödgas tala om Svenska kyrkans faktiska läge vore det kanske värre Hjärtinfarkter är inte att leka med. Kaffet i församlingshemmet och den lilla smörgåsen med ost utan smak samt en gurkskiva skapar en illusion att allt är som vanligt, tryggt och stabilt. Sjung "Glädjens Herre" också, båda versarna före mackan (fast så gjorde vi inte i söndagsskolan!).

Allt står numera väl till, som de hörvärda profeterna säger.

fredag 17 oktober 2014

Indiskretioner - eller inte

Endast de havliga får plats. Och havliga är endast de som omfattar den för denna tidsålder lämpliga religionen. Andra etiketteras, stämplas och sorteras bort. Tro inte att makthavarna är omedvetna om varifrån hoten mot kyrkosystemet kommer.

Professor Eva Hamberg fick nog av både Läronämnden och Svenska kyrkan. Det blev inte så mycket debatt om den saken, som närmast hanterades som en pinsamhet och inte som ett väckelserop. Alltså var prio ett att se till att Läronämnden inte på nytt skulle få en självständigt och annorledes tänkande ledamot.

En professor i Linköping förklarades inte tänkbar i Kyrkomötets preliminära valberedning. Visserligen hade han bred - men i sammanhanget olämplig - kompetens. Det saknades nämligen någon teolog som ägnat sig åt samhälleliga frågor och det hade han i hög grad men det var fel likafullt. En gammaltestamentlig exeget valdes in i stället. Det var då det slog mig att vi borde undersöka vilka i Läronämnden som är gamla KRISS-are.

Nu ska det fyllnadsväljas i november till två platser. En av kandidaterna är uppenbarligen mer kompetent än de övriga inte bara om vi ser på de teologiska behoven för de kommande åren utan också i största allmänhet. Mot kandidaten har det markerats. Han har förklarats icke önskvärd - också om det när saken granskats blir alltmer oklart vem som vill träda fram och hävda detta. Jag behöver här och nu inte harva vidare med den frågan. Det sagda torde räcka för att effektivt demonstrera att Läronämnden inte står höjd över någonting och att den på intet sätt kan garantera att den lära som bekänns i portalparagraf och bekännelseskrifter är den som får genomslag. Talet om Läronämnden som lärogarant är mytbildning och intet annat.

Jag läste biskopen Martin Linds plädering för kyrkans polyfoni. Det är ett ord han hämtat hos Dietrich Bonhoeffer. "De många rösterna är nödvändiga." Och konklusionen för Lind är en önskan att vi kunde lära oss uppskatta varandra. Ska jag begå en indikretion eller icke-indiskretion till? Få har gjort så mycket för att komma oss andra till livs som Martin Lind. Han hörde till dem som i kyrkomötet ville få fart på utmönstringsprocessen. Kvinnoprästmotståndare raus, liksom. I kyrkomötet 1984 kommenderade han fram uppresning för instämmande i utskottstexten "Utskottet konstaterar att hinder för prästvigning av den som vägrar samverkan redan föreligger på grund av de beslut som fattats." 173 ledamöter reste sig upp. Det var anslående och en imponerande massverkan - fast tanklös. För kyrkomötet röstar på utskottets yrkande, inte brödtexten.
Massaktion - jag undrar om han lärde det när han gick hos fascisten Per Engdahl i Malmö.
Eller tanklös och tanklös - i sinom tid blev det som Martin Lind ville.
Då hade han blivit biskop och nu är han pensionerad och duger endast till att vara biskop hos kalviniserade lutheraner i Storbritannien, tydligen. Han ska nog betraktas som en ärans man. Fast jag vill gärna påminna om hur det egentligen var och peka på det antiintellektuella draget, det som manar till manifestation men inte reflektion. Och när Martin Lind "ofta sitter i London och arbetar"- kul att få veta vilken kroppsdel en biskop nyttjar ofta - kanske detsamma gäller för honom som Oscar Wilde sa gällde om George Bernard Shaw: "George, not an enemy in the world, and none of his friends likes him!"

Jag vill förstås gärna räknas till Martin Linds vänner sedan många år. Snart 50 noga taget.

Hur skulle jag för övrigt klara mig utan repliker från mina internationellt orienterade prästkollegor. Thanks a lot, father B!

torsdag 16 oktober 2014

Historielösheten

En, som det heter, äldre prästman påpekade att historielösheten är betydande hos yngre präster. De har inte pejl på vad som hänt i vår närtid - om närtiden ska räknas efter första eller andra världskriget är osagt. Man kan räkna närtiden kortare än så. Det finns präster vars perspektiv sluter sig före det år de började läsa religionsvetenskap. Inte är det konstigt om kyrkohistoria är ett ämne som då ställs på avskrivning.

Är det illa med prästernas historielöshet ska väl inte så mycket sägas om lekfolkets. Men det betyder att allt ter sig mysteriöst och samband lämnas oförklarade och ter sig oförklarliga. Namn förblir okända. Det spelar kanske inte så stor roll. Oftast undervisas inte i förkunnelsen och då kan väl knappast de stora namnen i andelivets historia vara så viktiga. På samma sätt blir det med frågor där vi är oeniga. Vem kan egentligen ge argumenten när det handlar om sakrament och ämbete, t ex - dvs hederligt reda ut vad de olika positionerna står för? Inte prästerna. De kommer att argumentera emotionellt när det handlar om stridsfrågor och de har inge böcker att komma dragande med som referenser - för dessa har de inte läst. Om någon läst på, premieras inte tilltaget utan uppfattas närmast som opassande. Böcker behövs bara i en kyrka som uppfattar sig själv vara en del av en intellektuell rörelse och med behov av att höra replikerna från det genom tiderna fortgående samtalet.

Jag tyckte att historielösheten blev rätt tydlig i en kommentar i går. Det slogs fast att Dag Sandahl i kyrkomötet inte företräder prästerna. Det hade jag närmast själv beskrivit så det är väl inte så mycket att säga om. Men slutsatsen försvann i historielösheten. Till och med det allmänna kyrkomötet (som kom till när ståndsriksdagen avskaffades) år 1982 hade det funnits en representation för läroämbetet och sådana stadganden att läran skulle skyddas av dem som avlagt löften vid en vigning att svara för läran. En "folkkyrka" har ingen lärotukt. I frikyrkan måste det finnas andra sätt att bevara läran ren, nämligen som medlemstukt. I vårt system var det alltså prästers och biskopars ansvar och därför fanns det en inbyggd vetorätt. År 1982 röstades den ordningen bort - eller med Carl Strandbergs ord: "Biskoparna röstade bort sig själva." Därför avgavs en reservation där det förklarades med vilken begränsad auktoritet det nya "kyrkomötet" kunde agera. Det saknade auktoritet i frågor som avser lära och lärotolkning, förkunnelse och sakramentsförvaltning. Det fanns, hette det. en stor sannolikhet för att kyrkomötet i framtiden inte blir ett verkligt kyrkomöte, ett organ för kyrkan som kristen storhet.

Saken kunde uttryckas mer brutalt också. Jag gjorde det - men blev omvald. Uppgiften var rimligtvis att fortsättningsvis markera var felet ligger och att ett gäng väljare ville ha den markeringen gjord. Kyrkomötet i dess nya gestaltning är inget riktigt kyrkomöte. Jag sa det år 1985 ty repetitio mater studiorum est. Då klippte ordföranden till. Så fick man inte säga. "Unge Sandahl" fick en tillsägelse, som det hette i DN. Unge och unge. Jag var 37 år gammal och hade fått lite gråa hår. Ordföranden var en moderatpolitiker som hette Göran Åstrand. Efter plenum sågs han hasta runt för att inhösta beröm för sin tillsägelse från ordförandepositionen. Han kom till biskop Stendahl som genmälde: "Du menar måhända att ironin inte är ett tillåtet vapen?" Åstrand utbrast: "Men han menar det ju."

Den som vill läsa lite utförligare får gå till boken Dagsedlar, som aKF gav ut på Hägglunds förlag år 1998 (s 55-57) eller läsa Kyrkligt Magasin år 1985 nr 2. Det fanns en del texter också innan Dagblogg och Bloggardag att ta till sig - eller strunta i. Valfritt vilket.

Elefanterna har långt minne. 1986 skulle jag väljas in som ersättare i dåvarande kyrkostyrelsen men då fick företrädarna för partier och grupp - efter att ha misslyckats med att få bort mitt namn helt och hållet - gå upp och deklarera hur fint mötet var och att den som hade plats i styrelsen måste tycka att mötet var fint och anslående, ja hur nu orden föll. Det gjorde alla - också den partipolitiskt obundna gruppens ordförande. Hans ord föll dock listigare än man uppfattade. Så var det Karl-Erik Johansson som fått till det hela. I sak sa han att varje nomineringsgrupp själv bestämmer vem som ska företräda den. Så kunde jag alltså väljas in som ersättare. Tre år senare skulle jag in som ordinarie och in i arbetsutskottet. Jag frågade om jag skulle gå upp i talarstolen och begära att på nytt få höra politrukerna dra sitt - men det tyckte inte kamraterna. Jag antar att det inte fanns något krut kvar hos de tre år tidigare så talträngda.

Detta om historielösheten som nu blivit till historiemedvetande. Hur mycket det än trumpetas att man gillar olika vet vi att det inte är sant. Det kan man veta just för att det sägs. Om det var sant, hade det inte behövt sägas - då hade alla vetat det ändå.


onsdag 15 oktober 2014

Domkapitlet i Skara

Biskop Bonnier förde upp frågan och så utreddes komminister Artman för brott mot tystnadsplikten. Det hela kunde bara bli dumt. Saken gällde ju att Uppdrag Granskning fejkat ett fall. Men Artman gick på det hela och såg saken som själavård till dess han av tv-redaktionen fick klart för sig att han lurats. Saken hade alls inte handlat om sådana personliga förhållanden som tystnadsplikten slår vakt om utan var i själva verket ett tv-programs grepp för att komma åt vad Peter Artman tänkte i frågan om praktiserad homosexualitet och om han trodde att en bög skulle kunna botas. I den frågan fick vi knappast någon klarhet. Artman ville möta konfidenten med förståelse, kunde tv-tittarna fatta (om de ville). Saken redovisades offentligt i Uppdrag Gransknings program.

Detta väljer domkapitlet i Skara att uppfatta som enskild själavård. Alltså fälls Artman, dock utan påföljd. Samtalet har förts mellan den enskilde konfidenten och Kristus: "Samtalet har förts med Kristus och endast Kristus kan då veta om det konfidenten sagt är ärligt menat." Men nu har ju samtalet avslöjats som något annat, av Uppdrag Granskning dessutom? "Avslöjandet uppenbarar i sig inte konfidentens innersta bekännelse". Mn vad betyder det? Påstår Skara domkapitlet att journalisten Herman Reuterswärd skulle vara homosexuell men inte kommit ut ur garderoben - eller vad?

Vad har då Peter Artman gjort? Han har avslöjat att samtalet ägt rum, dvs det samtal som Uppdrag Granskning redovisar. Därtill kommenterar han i radion en fråga som en annan reporter ställer - men behöver då exemplifiera från samtalet. Där slår domkapitlet till med bedömningen att Artman "på flera sätt brutit sin ålagda tystnadsplikt". Flera - det borde exemplifieras. Men till sist blir det ingen påföljd och saken kan överklagas.

Saken borde alls inte tagits upp, menar jag. Men det vore av stort intresse om Uppdrag Gransknings Ali Fegan och Herman Reuterswärd kunde komma oss till del. Vad säger de nu - efter domen?

Vill någon läsa, är det bara att uppsöka den välbesökta adressen http://kyrkligdokumentation.nu 

Definiera mera!

Jag valdes som representant för prästerskapet till kyrkomötet 1979. Det var på sin tid en skandal och kommenterades som en sådan när domkapitlet räknade rösterna. Det var alltså ett val som gick kapitularerna emot. Ord som "det var det värsta" eller "som dom gör" fälldes. En av kapitularerna hade ohemult roligt åt det inträffade - och det var inte domprosten Hallgren. 1982 blev jag omvald. Var jag under dessa år kyrkopolitiker? Naturligtvis inte. Jag var prästerskapets förtroendeman.

Så blev det ett nytt så kallat kyrkomöte, utan representation för prästerskapet. De präster som valdes in, valdes in för en grupp eller - mestadels - för ett parti. Den partipolitisering som tidigare förnekats, blev nu allom uppenbar. Blev jag därmed politiker - kyrkopolitiker? Kan det egentligen, dvs i egentlig mening, ö h t finnas något sådant som en kyrkopolitiker, annat än i nedsättande mening? Politruk i det kyrkliga, alltså.

Politik är något nödvändigt. Politeia är att några sköter stadens (pólis) angelägenheter. Men staden angelägenheter är inte utan vidare Kyrkans. Självklart måste några förfarna ta hand om Kyrkans mensa och fabbrica, tillgångarna och det som behövs för det dagliga livet. Beslut behöver fattas och några beslutsfattare behövs. De agerar inte bara på det förtroende de får av sina medkristna. De agerar utifrån ett basfaktum,: de är döpta och konfirmerade och genom konfirmationen ansvariga kyrkomedlemmar. Några att räkna med, alltså. Resurser

Först när det politiska livet lägger sin hand över det kyrkliga, kan man tala om kyrkopolitiker -givet att de kommer från ett politiskt parti men då ska de väl i princip uppfattas vara agenter för främmande makt? Infiltratörer. Givet förstås att de politiska partiet inte i sina stadgar har en bestämmelse att partiet styrs av samma bekännelse som Svenska kyrkan, Men agerar ett parti i den kyrkliga beslutsapparaten för att säkerställa att partiets politik ska få genomslag i Svenska kyrkan - vad skulle det kunna kallas annat än infiltration? Må vara i folkmajoritetens intresse - så som folkmajoriteten kom till uttryck i de klassiska folkrepublikerna.

Den som finner resonemanget svårförståeligt kan ta en paus och googla sig fram till den vackra sången Die Partei har immer Recht så förstår också ni sammanhanget.

En som inte är med i ett politiskt parti men valts till ett uppdrag i Svenska kyrkan blir nog inte kyrkopolitiker utan får nöja sig med att vara förtroendevald fast grupptillhörig. Detta med grupptillhörighet är nödvändigt. Systemet är så uppbyggt. Fast man kanske ska utgå från att prästen då står för samma hållning som i församlingsarbetet - inte sekterisk utan inbjudande och gladlynt.

Nu har definitionerna lagts så att ett sammanhang går att förstå.
Om man vill.
Somliga vill inte inse att grunden för statskyrkosystem föll för 150 år sedan när ståndsriksdagen föll och Sverige kommunaliserades.

Ska vi definiera ett varv till?
Jag är inte övertygad om att kungen är kung på riktigt. Han är inte krönt och huset Bernadotte förlorade rätten till kronan allra senast efter Gustaf V, som hade kunnat krönas under sin långa regenttid när nu en kröning var politiskt olämplig vid trontillträdet. De mer benhårda legalisterna skulle förstås hävda att huset Bernadotte var rättmätigt innehavare av tronen till och med Oscar II. Det är bara att läsa på. Jan Myrdal, Skriftställning (1), s 26 t ex. Definiera mera - inte minst som det svenska kungahuset visat sig inte särskilt stryktåligt.

Jämför drottningen som backar när hon skulle få ett pris för en sak därför att den utdelande organisationen sägs stå för något mera, nämligen abortmotstånd. Vad hade Gustaf II Adolf eller drottning Christina gjort i motsvarande situation för att inte tala om Karl X, Karl XI och Karl XII, Carolus Rex? Nä det blir så här, vad behöver vi då ett kungahus till - ett hus som backar för trycket från Eva Franchell på Aftonbladet? Vore det då inte bättre att välja ett nytt kungahus - inte införa republik men just välja ett kungahus. Det finns för den delen tillräckligt många ättlingar till Karl XV för att den saken ska vara rätt enkel att sköta om nu successionen som blodlinje till Jean Baptiste är så viktig.

Är vi förresten, noga definierat, inte abortmotståndare hela bunten? Om man definierar noga, vill säga.

tisdag 14 oktober 2014

Gå i barndom

Jag fyller år idag. Då är det väl tillåtet att gå i barndom? Fast varför "väl" och frågetecken? Jag gör väl som jag vill på min födelsedag! "Ska man inte va gla, på sin födelseda, när ska man då vara gla?" Fast riktigt glad är jag inte när jag går i barndom för jag kan lugnt konstatera att Svenska kyrkan så som hon nu framträder inte är den Kyrka jag döptes till. Medlem blev jag för övrigt innan, ett par decennier före ärkebiskopen, om ni vill veta.

I den kyrka där jag döptes, Svenska kyrkan, fanns inga kvinnliga präster. Tanken på samkönad, enkönad, vigsel fanns inte på kartan, inte ens på en stjärnkarta. När biskop, pastor pastorum, skulle väljas, valde prästerna. Det var visserligen några år fram till Biskopsmötets uttalande i en folkets livsfråga och när uttalandet kom, fattade jag inte riktigt vad det handlade om. Ni får ha måttliga krav på en treåring. På 1960-talet hänvisade biskoparna fortfarande till detta uttalanden när det blivit liv och rörelse om sex-frågan och Vår Kyrkas chefredaktör, sedermera RFSU, CG Boëthius svarat liberalt på frågor om sex. Vad säger biskoparna nu? Är de för eller emot sex utanför äktenskapet?

Jag började i söndagsskolan hösten 1952. Agneta Brunius hämtade mig på Nygatan i Tranås och det betyder att jag tidigt hade kontakt med det svenska kulturlivet, som ni förstår. Men kvinnliga präster hade Svenska kyrkan inte. Remissbilden var av ett slag som inte enkelt bejakade en sådan reform och stackars Sjöberg blev illa åtgången för sin exegetiska utredning av problemen. Det var en härva. Ännu hade för övrigt inte ärkebiskop Hultgren svarat på frågan vad Ärkebiskopen ansåg om preventivmedelsapparater. När han avgav svaret fick han det mångtydiga smeknamnet "Gummi-Gunnar", välförtjänt på mer än ett sätt, antar jag. När jag gick i söndagsskolans Storklass fattades det kyrkopolitiska beslutet om kvinnor i prästämbetet. Jag har kollat i efterhand. Denna stor nyhet berättades inte för söndagsskolbarnen i de tidningar vi fick, inte i Lill-Klassen, inte i Sveriges Barn, alltså. Hur ska det förstås?

Jag konfirmerades på Kronoberg för Sven Hultman. Hans fru Barbro var för kvinnliga präster och hade suttit i kyrkomötet år 1958. Sven försökte nog hålla frågan borta från folkhögskolan - men där fanns en tuffingarna på ja-sidan, den fd missionsförbundaren Gustaf Dahlbäck. Han och doventen Gunnar Hillerdal skulle sedan anställa kättarjakt på oss som var unga teologie studerande, mend et visste jag inte som konfirmand. Tanken på enkönad vigsel var inte Svens, det vågar jag påstå. I vart fall undervisade han oss inte så. Stig Hellstens konfirmandbok användes. Där stod väl inget om kvinnliga präster och inget om äktenskap med två av samma kön, eller minns jag fel?

Jag åkte på en prästkallelse. I går letade jag efter adress till en officer och hamnade på listan över regementschefer på KA2. Det var också att gå i barndom eller strax därefter. Krigsmakten gick något förlorad när jag skulle bli präst i en kyrka som benhårt höll på att beslutet från 1958 behövde man alls inte svära på. Alla skulle behandlas juste. Så blev det inte. Jag undrar vad Olof Sundby skulle säga om han såg Svenska kyrkan nu? Löftesbrottet hade han inte gillat. Inte enkönad vigsel heller. Jag väljer att alls inte förstå moralen hos de medkristna löftesbrytarna som på allt sätt inte bara låtit förtalet stå oemotsagt utan också bidragit. De medkristna säger ju nu öppet sådant som bara anonyma insändarskribenter för 40-50 år sedan kunde hävda. Det kallas sannolikt "utveckling".

Sedan var jag församlingspräst fram till pensionen. Ärkebiskop Bertil Werkström var mycket tydlig med att vi som inte trodde 1958 års riksdagsbeslut, i princip konfirmerat av det inkallade kyrkomötet, inte fick dra oss undan utan skulle bidra till det gemensamma. Det betydde att vi skulle låta oss väljas in i olika organ. Vi ställde upp - och fick vad för det? Inte en hederlig behandling i alla fall. Svenska kyrkan har mer att tacka mig för än jag har Svenska kyrkan att tacka för.

Men va f - (= vad försöker jag uttrycka, vad fabulerar jag nu eller vad faderullan eller något valfritt allt utifrån läsarens egen helgelse) det är ju min födelsedag. Jag är 66 år gammal. Jag kan väl ha roligare saker för mig än att fundera över det kyrkliga förfallet och min medkristna som bara kan uppfattas vara hederliga om man ser dem som sina motkristna. För då har de agerat rätlinjigt och rättsinnigt.

Om en månad ska väl Överklagandenämnden fatta beslut om den skriftliga erinran Växjö Domkapitel under biskop Johanssons ledning och med  ämbetslinjen i samverkan, dvs diakonen Ask men inte diakonen Embla och domprosten Petersson) gett mig. Har jag nämnt att jag varit förbandsinstruktör (stridsdomare) med Överklagandenämndens ordförandes kusin och att jag och ärkebiskop Eidems brorson varit kamrater i ett av Sveriges nyckelförband? Vi får se var detta slutar.

De som bor i Blekinge har mycket att tacka mig för. Jag bidrog till att de inte hamnade i krig. Har blekingarna haft förstånd att tacka mig för det? Ingen nu nämnd och ingen glömd. Själv glömmer jag nog aldrig att jag, märkligt nog, blivit mer juste behandlad i Marinen än i Svenska kyrkan. Är det inte på sitt sätt rätt förfärligt? För hur det än är, jag är en produkt av Svenska kyrkan och ser min spiritualitet vara vuxen ur denna kyrka. Minns att det var konfirmationsläraren farbror Sven som första gången tog mig till fader Gunnar!

Nu blev jag på gott humör igen. En gång skulle det vara sammandrag i Kristianstad för militärområdet och jag tänkte att övernatta på P6 hade jag gjort rätt mycket, bättre att sova på Gratia Dei. Detta "bättre" förstod en av kamraterna på marinbasen och undrade om vi kunde samåka och han sova på samma ställe jag sov. Visst, sa jag.

Vi kom i god tid. Problemet var bara att Gratias alltiallo trodde att vi båda var präster och sa: "Skulle inte fäderna kunna leda oss i dagens sext?". Vi gick in sakristian. Jag fick ett röklin och när jag stack ut huvudet såg jag min icke-präst-kollega skrudas på samma vis. När damen skulle ge honom en stola, knep jag den elegant (kyrkoårsfärgen var vit...) och föste ut den konsternerade kamraten med en väsning: "Gör som jag!" Han gjorde som jag. Föll på knä, korsade, bugade och läste rätt. Han var ritkigt tagen av erfarenheten och alla var nöjda. Fäderna hade ju ordnat sexten så väl. Kamraten förtäljde milo-kollektivet om sin nyvunna erfarenhet i det högkyrkliga - och fattade några av poängerna, tror jag. The hard way, kan man säga.

Ska man inte va glad på sin födelseda! Om Svenska kyrkan säger vi: "Vi talar inte om det, vi tänker inte på det!"

måndag 13 oktober 2014

Två repliker

Jag åt middag med en kyrkopolitiker. Han hävdade att kyrkan var den enda arbetsplats där man bara gjorde sådant man själv uppfattade vara roligt. Det ställdes egentligen inga krav. Reptilhjärnan var snabbt beredd att säga emot - men stillade sig. Tänk om kyrkopolitikern har rätt? Vad skulle en lärare säga? Att kraven i lärarjobbet är stora och svåra att förena. Läraren blir allt från lärare till kurator till administratör och måste dagligdags leverera X antal lektioner till Y antal elever. Elevernas intresse för leveransen kan därtill skifta rätt avsevärt.

I kyrkolivet då? Vid somliga tillfällen får det inte bli dåligt, kan vi mena. Men det intressanta är att när det blir dåligt, för att inte säga uselt, så går det ändå. Folk tål rätt mycket bara det blir rätt namn på den döde vid begravningsgudstjänsten. Mycket i det vardagliga - och det söndagliga - kan gå på trygg rutin och när rutinen kräver för mycket arbete, drar vi ner på kraven. "Det kommer ju ändå inte så många", som det heter. Det sägs att vi tappar 3% av vår arbetsförmåga för varje år vi arbetar, vilket borde bli rätt katastrofalt efter 33 år i tjänst. Vi kompenserar det förlorade med rutin. Jag vet inte om jag tilltror procentsatsen sanningsvärde - men siffran borde likväl oroa som en fråga: Vad tappar jag av ambition/arbetsglädje/vilja på ett år. Och vart tog von Döbelns valspråk vägen: "Ära, skyldighet, vilja".

Kyrkopolitikerns slutsats blev att arbetet måste styras upp. Folk ska berätta vad de faktiskt gör och vad resultatet blir. Det kanske är nödvändigt. Risken är en. De som faktiskt jobbar och får något gjort - glada i sina tjänster - kan bli de som tappar lusten när det ska styras upp, tidstuderas och rapporteras. Att de som plötsligt ställs inför krav blir sura, kanske man kan hantera. Men om entusiasterna tappar entusiasmen, vad händer då? Jag ställde inte frågan till kyrkopolitikern men jag bär den med mig.

Jag ställde frågan till en yngre kollega: "Hur kommer det sig att vi får präster som i studentlivet var glada skämtare men som efter prästvigningen blir allvarliga och gränssatta av sig själva?" Jag trodde mig ha sett fenomenet. Präster som tog sig själva på väldigt stort allvar - konträrt mot vad de varit. Svaret jag fick överraskade mig: "De har blivit präster för sin egen skull."

Jag hade inget att säga emot. Det kan vara så. Prästrollen blir dekoration av det egna och man går in i en prästroll, sådan den nu är tänkt. Det kan förstås fungera. Prästen åstadkommer något som andra ska avnjuta - men så byggs inte församling. Prästen kan bemötas med en slags respekt och kommer efter ett antal år att lämna sina arbetsuppgifter för att komma vidare i sin karriär. Men vad lämnas efter? Resultatet av ett antal fina begravningar men föga av förnyelse.

Det är måndagsmorgon med två repliker som jag inte riktigt kommer till rätta med.
Det finns något i dem som oroar mig. Så har jag också tagit ett steg i livet från att säga "Det här håller inte i längden" till att nu säga "Det här håller inte." Och då har jag inte skrivit ett enda ord om ebola.