söndag 29 juli 2012

ÖKA-d muntration

ÖKA betyder, som bekant, Öppen Kyrka för Alla /utom för er!/. Brita Olinder bröt sig ur POSK och bildade nytt. Då fanns sig POSK föranlåtet att "normalisera" sig och i Götebrogs stift gjordes den markering som gav klart besked att nu skulle bara somliga vara med. Frimodig kyrka kom, konsekvent nog, till då. Men det var ÖKA som var utbrytning. FK kom till efter utmotning. POSK har lite svårt att hantera situationen - och det är mest att notera.

Till de olika kyrkomötesmotionerna kanske jag återkommer. Docenten Bo Hansons lilla bidrag kan jag dock inte låta bli och detta närmast som uttryck för skämtlynne. Mitt!

Hanson vill byta ordet "nomineringsgrupp" till "partigrupp" i Kyrkoordningen. Det stod faktiskt "partigrupp" när Ledningsgruppen fick en text - och jag protesterade och fann det orimligt att en från staten fri kyrka i sin kyrkoordning skulle tala om partier. Det var nämligen inte partier i paulinsk utan i politisk mening som tänktes. Ledningsgruppen ändrade. Jag tror att det var Torgny Larsson (S) som föreslog ordet nomineringsgrupp efter mitt lilla anförande. Nu vill Hanson ändra och han vet att6 berätta: "I bakgrudnen till att ordet nomineringsgrupp valdes i Kyrkoordningen låg en markering av avstånd till den allmänna politikens sätt att arbeta." Alls inte, den saken var inte uppe men definitionsmässigt skulle de politiska partierna inte ha en banad väg in i de kyrkliga beslutsorganen. Detta är dock inte själva muntrationen. Den följer här när Hanson får till det. Och minns att Hanson själv företräder en partipolitiskt obunden grupp!: "Svenska kyrkan har stor anledning att känna tacksamhet mot de grupper som bl a sett till att öppna kyrkans ämbete för kvinnor. Det hade de spcifikt inomkyrkliga grupperna inte förmått göra."

Först noterar man än en gång att det är en partipolityiskt obunden som blir sånganförare för lovsången tillde politiska partierna. Därefter att han inkonsekvent nog talar om "grupper" som infört ämbetsreformen när han rätteligen skulle skriva det han pläderar för: "partier". Till detta att Hanson 52 år senare kommer till samma slutsats som CG Boëthius, som menade att just staten agerade så kraftfullt i frågan ämbetsreformen 1958 och utan denna hjälp hade reformen inmte kunnat genomföras. CA Hasslers bok Statskyrkodebatten belyser annars detta och för seriöst arbetande teologer, i vadft fall efter Nürnbergrättegångarna, skulle detta kunna ses som något besvärande. I sak har Hanson annars fel. Boken Bibelsyn och bibelbruk belyser hur problemet lösts om Svenska kyrkan fått lite mer tid på sig. Det är en lösning som inte övertygar mig, den heller.

De som röstat på ÖKA i tanke att det är värdefullt med det partipolitiskt obundna kan nu känna sig blåsta. De som röstat på ÖKA i tanke att det gäller att slå vakt om det teologiskt kompetenta och ansvarsfulla ska kanske inte känna sig blåsta - men fundera lite ska de allt. Vi andra. som aldrig kommit på tanken att rösta på ÖKA, tackar för ÖKA-d muntration. Tack docent Hanson, av hjärtat tack.

lördag 28 juli 2012

Konsten att personalisera

Personalisera betyder att förvandla en fråga om principer till en fråga om den egna personen. Man kan se fenomenet i olika sammanhang. Det tycks vanligt i det kyrkliga livet men kanske bara därför att det är ett vanligt mänskligt beteende. Nu är personaliserandet inte bara något negativt. Torbjörn Fälldin brukade pröva politiska principlösningar genom att fundera över vilken effekt de skulle få på människor han kände. Alltför ofta tror jag dock att personaliserandet döljer vad frågor egentligen handlar om. Begränsar sikten, helt enkelt.

Veckans betraktelse i Ölandsbladet, publicerad i torsdags, läste jag förstås. Den är skriven av en pensionerad kyrkoherde, faktiskt i dag i semestertider tf kyrkoherde i detta pastorat. En liten läsefrukt får inleda dagen - och jag bemödar mig att skriva av texten alldeles som den står:

"Det finns många troende som anser det vara en plikt att döma de som tänker och tror annorlunda än dem själva. Jag har upplevt motstånd mot kvinnor som är kallade till prästämbetet. För någon tid sedan fick jag mig själva. jag har själv upplevt motstånd mot kvinnor som är kallade till prästämbetet. För någon tid sedan fick jag vid ett personalmöte tillsagt att det var sådana som jag som hindrat andra för deras olika ämbetsutövning, befordran och åberopade 1958 års beslut. Det har liksom kört fast sig i något som saknar relevans, äktenskapet skulle vara livet ut, nu är det annorlunda och precis som livet är allt ständigt förvandling."

Man förstår att Ölandsbladet bara publicerar det som skickas in som veckans betraktelse utan korrekturläsning och den sysslan ägnar sig inte heller författaren åt. Jag har läst och ser att jag skrivit av alldeles korrekt.

Några ytterligare iakttagelser.
1. Sakdiskussion blir "många troendes" uppfattning om sin plikt att döma dem som tänker och tror annorlunda. Men fördomen är intressant för detta är en nutida majoritetsuppfattning om vad tron handlar om den blir text i en betraktelse.
2. Kvinnoprästfrågan och upplevt motstånd - tja. Jag frågade den som var kyrkoherde i pastoratet i torsdags om vad samtalet som refererats till egentligen handlat om. I korthet: På berömmande ord av betraktelseförfattaren att jag [DS] varit den bästa kontraktsprost hon haft, svarade jag att det är meningslöst att säga det nu. Det skulle sagts när jag sparkades. Under decennier har en kyrkopolitik riktad mot "motståndarna" genomförts utan att kvinnliga präster protesterar mot lögner och löftesbrott. Nu är det så dags att klaga över missförhållanden i det kyrkliga, sådana vi påpekat under långliga tider. Jag vet inte om jag anförde ordet "Ni har själva spottat i kålen, nu får ni äta soppan" - men ordet hade passat.
Hur det än var, så var frågan inte personaliserad till detta att hon fick sig"tillsagt att det var sådana som [hon] som hindrat andra för deras olika ämbetsutöcning, befordran ochåberopande 1958 års beslut." Referatet från prästsamlingen är inte riktigt utan missvisande - för att inte säga lögnaktigt.
3. Det leder till frågan varför det som sägs vid en intern prästerlig samling inte korrekt återges när det nu ska ut i offentligheten? Vilket är syftet?
4. I sin tur leder det till grundfrågan om det som sägs vid interna samlingar för präster utan vidare ska ut i offentligheten - korrekt återgivet eller inte. Hur är det på andra arbetsplatser? Hur går det med det deliberativa samtalet - mångomskrutet som det är - i en sådan situation där ingen vet vad som friserats till offentligt bruk?
5. Men struntar man i allt detta så nog är det spännande att se hur en fråga som handlar om hanterandet av en minoritet kan klassas som motstånd mot kvinnor som är kallade till prästämbetet (obs övertalningsdefinitionen!) och att detta blir en egen upplevelse av kvinnoprästmotstånd.
6. Den filosofiska knorren gillar jag. Panta rei. Allt flyter, allt är ständig förvandling. Någon borde berätta det för Gud Fadern och Sonen och den Helige Ande för allmakten till trots är jag inte säker på att Den Heliga Treenigheten har kläm på den saken.

fredag 27 juli 2012

Ölandsbladet har inte fattat ännu

I går väntade jag mig att Ölandsbladet skulle läst brandchefens mejl och sett att det i måndags var alldeles för många i Högby kyrka. Lil Lindfors sjöng och biljetter såldes av ett produktionsbolag. 315:- styck och 400 förköpssålda biljetter betyder att Högby kyrka inte får ta in fler. Det visste bolaget som hyrt kyrkan. Likväl fortsatte man sälja ett hundratal biljetter. Uppskattningsvis var det 550 personer i kyrkan, upplyser anmälaren brandchefen. Några fick stå under föreställningen. Lösa stolar sattes i gångarna - också vid mot nödutgångarna. Nu har jag frågat runt för att få veta vad som egentligen hände - för själv befann jag mig i sydligare nejder å den lediga måndagen.

När det vid kyrkdörren såldes extra biljetter betydde det att de som köpt i förväg inte hade några platser - för de kom 15 minuter före föreställningen. Vaktmästaren blev utskälld. Han hade föga med saken att göra. De två kyrkvärdar vi tillhandahåller för att bemanna eller bekvinna sidodörrarna (nödutgångar) var inte heller där för annat än just se till att dörrarna kunde öppnas. De kunde knappast ge sig till att köra ut dem som köpt biljetter av produktionsbolagets man en stund tidigare. Vaktmästaren såg sig ingen annan råd än att ta fram extrastolar. I situationen var detta det möjliga beslutet - särskilt som brandrisken är måttlig. Ingen kyrka har mig veterligt brunnit när det varit folk i den och då räknar jag medeltid och framåt. Kyrkor brinner vid andra tillfällen.

Nu uppstår väl den situationen att det är KYRKAN som hålls ansvarig för vad produktionsbolaget hittat på. Denna arma kyrka, som hyr ut kyrkorum med vaktmästare och två vakter till dörrarna (som är där gratis) liksom vårt nya fina piano för 4000:- Det är antagligen vad produktionsbolaget betalar för en enda annons i Ölandsbladet. Och bolaget omsatte denna afton ungefär 315x500, vilket blir dryga 150 000:- Ska brandchefen kräva in vite - av Kyrkan? Det skulle närmast bli en komisk följd av kyrkorådsbeslutet att säga ja till produktionsbolaget, som missbrukar ett förtroende.

Att min vaktmästare blir utskälld av uppretade turister och sommarölänningar accepterar jag dock inte. Frågan är väl om det inte ska vara slut med uthyrningar av kyrkorum. Produktionsbolagen får leta andra lokaler med komplikationen att på norra Öland finns de inte. Fortsättning lär följa och antagligen skriver någon sommarölänniung arg insändare om hur illa organiserat det var i Högby kyrka. Skiten får vi alltid, det kan man lugnt lita på.

Själv var jag i måndags å sydligare nejder, som sagt, på de platser där jag varit krigsplacerad. Spionen Stig Bergling utlämnade oss. Faktiskt fick jag ny krigsplaceringsorder med mycket hemliga beteckningar och veckan senare kom en tavelförsäljare. Jag öppnade inte dörren själv - men jag vet inte att det vare sig förr eller senare kom någon tavelförsäljare. Bara då, när jag hade krigsplaceringsorder för ett av försvarets nyckelförband. Hemligt namn hade jag också. Det är nästan så att jag skulle vilja fråga Kristdemokraterna vad det hela kan ha handlat om? Är Stig Berling också kristdemokrat, månne? Tavelförsäljaren?

Dett sista dystra mest för att pigga upp mig vid tanken på hur det i Högby i måndags kväll. Inte juste i vart fall.

För snäll - lite mer om Stasispionen

I går fick jag per telefon veta att jag var för snäll mot Kristdemokraterna och Aleksander Radler. Det var då för väl för jag vill inte sparka på den som ligger. Det kommer att bli rätt trångt, förmodar jag, just med sådana som vill sparka på den avslöjade spionen. Jag skulle hellre vilja att vi börja reda ut medspelarna. Vilka gjorde hans verksamhet möjlig - och vad har han meddelat DDR och Stasi om oss? Det är en fråga för Lunds universitet liksom för Svenska kyrkan att reda ut. Vilka var det som beredde spionen väg?

Kristdemokraterna har en hel del att svara för. Senast efter det att någon lokal förmåga i Kyrkans Tidning uttryckt sin tillfredsställelse att partiet sluppit ta i frågan om Radlers tjänstgöring i kyrkomötet eftersom han själv hade andra planer! Förbundsordföranden Therése Engdahl gav dock för en vecka sedan i tidningen Dagen sitt fulla stöd åt Aleksander Radler. Det fulla stödet kan bara med den välvilligaste av tolkningar uppfattas så att hon inte var riktigt nykter: "Jag är fullständigt övertygad om att detta bvara är falska påhopp. Vi försöker nu stötta honom på alla sätt vi kan." Hon förklarar att saken beror på att journalister satt igång ett drev, som det inte går att försvara sig emot. "Han har inte en chans att rentvå sig, det är hemskt."

Den här sortens naivitet hör inte hemma i det politiska livet. Där blir den direkt farlig eftersom den erbjuder spionen skydd och stöttning. Hade Engdahl fått bestämma, hade spionfrågan fortfarande varit olöst. Smaka på den! Kristdemokraterna kanske försöker tiga sig ur det här. Det ska de inte ges tillfälle till.

Svenska Dagbladet frågar efter fler DDR-medlöpare. Fram med namnen från akterna!!!! Aleksander var en elitspion som kom utifrån. Vilka var femtekolonnarna, de som kom från Sverige och gick DDR:s ärenden? Kan Kristdemokraterna säötta sådan press på Alliansen att namnen blir offentliga - och det därmed blir möjligt för människor att förstå och för några falska anklagade att rentvå sig.

torsdag 26 juli 2012

Kristdemokraterna - om spionen själv får välja

I Löttorpshallen för att köpa glass till jordgubbarna. Vid kassan ett vänligt ögonkast från kassörskan som just stängt för sin lunchrast och en nick - jag får komma igenom och på väg dit ser jag DN:s förstasida, där den spionutpekade prästen erkänner och ångrar sig. Nu minns väl alla att denna bloggsida var tidigt ute med beskeden? Och den prost på västkusten som menade att Radler var väl utbildad spion får vatten på kvarnen - för så beskrivs han i DN av experten Helmut Müller Enbergs. Återstår för Svenska kyrkan att kartlägga vilken information som betraktades som viktig för DDR. Där kan vi lära oss en del.

Vad gäller nu? Inte att kyrkoherden varit Stasi-medarbetare utan att han på sistone kategoriskt förnekat uppgifterna. Men ska han klandras för att han gjort det han tränats att göra - förneka varje samröre? Motsvarar detta inte ungefär det vi andra skolats att göra för det fall vi skulle blivit tillfångatagna av fienden? Nå, Luleå domkapitel har en del att jobba med.

Nu sitter Aleksander Radler på uppdrag för kristdemokraterna - i kommunpolitiken men också i kyrkomötet. Kristdemokraterna är något så underligt som ett parti men i kyrkomötet ett icke-parti, som dock ogenerat samarbetar med alliansen, i vilken partiet ingår politiskt. Partisekreteraren var i den kyrkliga gruppen - icke-partiet! - för att lägga upp icke-partiets valrörelse. I denna värld av skiftande identiteter kände sig Stasi-medarbetaren hemma och det kan man ju förstå. Kanske är det ändå tid att fundera över kristdemokraterna som kan stoltsera med en spion i sina led? Tänka sig att just det partiet skulle vara tillhåll för en DDR-spion. Hur känns det att vara det parti som spionen valde? Vilket svar som än ges, kan det bara bli intressant.

Traktorracet 2012

Det nionde traktorracet kördes i Stenninge i går. Bengt Grafström var som traditionen bjuder konferencier. Trevlig, kunnig och med förmåga att uppbåda stor entusiasm inför varje heat där traktorförrarna gör upp. Min vän Kenneth från Sandby var oldboy och hans leende bredare än de mer taggade unga killarnas. Tobbe Håkansson vann med Staffan Thuresson på andra plats. Trea kom Tom Svärd men bästa tid hade Patrik Axelsson som faktiskt slog Tobbe i första åket - men Tobbe fick en andra chans och så gick det som det gick. Var det 2500 på plats eller 3000? Stort i alla fall. Domare var för andra gången "våran präst", som det hette: Dag Sandahl. "Nu ska du ut och lufta egot en stund igen", var avskedsrepliken i prästgården. Nä, jag var ute för att vara ansvarskännade och döma rättvist. Inget offer, det medger jag. Men ändå!

Och så dyker de upp, gamla konfirmander och hejar. En konfirmandtjej från årgång 1978 i Kalmar har nu en dotter som ska läsa i höst i Nordölands församling, berättade hon. Hennes egen konfirmationsläsning var en trevlig tid, sa hon också.  Dottern var prisutdelare på racet och det kändes faktiskt rätt meningsfullt att vara präst ihop med sitt folk på Traktorracet 2012. "Våran präst" och "mitt folk" liksom. Och var ska sleven vara om inte i grytan?

Kyrkomötet närmar sig och motionstiden är slut. Jag nödgades skriva motion, trots att jag ersätter i Kyrkostyrelsen men strukturutredningen, som går igenom, löser inga pastorala problem. Vi måste få till en utredning eller kommission om Svenska kyrkans pastorala funktioner, d v s det saken egentligen gäller.

Strukturutredningen tar hand om den beslutsinfarkt som hotade efter nästa års kyrkoval när de politiska partierna inte har folk att sätta i alla kyrkliga instanser. Då krävdes rationaliseringar. Alternativet var massiva församlingsnedläggningar. Så nu blir det stordrift och det ger ingen kyrklig förnyelse men väl byråkratutrymme, tjänstgöringslistor och sammanträden och med allt detta svårartad energiförlust. Vem orkar arbeta med det viktiga när dagen ägnats åt sammanträden om arbetsscheman och ledningsfunktioner? Vem älskar sin församling när pastoratet inför rotationsprincip och prästen inte hör hemma någonstans? Vilken präst kan fortsättningsvis vara "våran präst" och anförtros uppdraget att döma ett traktorrace? Det är verkligen angeläget att tala pastorala grundfrågor, de som försummats i 50 år eller mer därför att fel folk sa rätt saker. Den avgränsande och utmönstrande Svenska kyrkans skötessynd?

Vad doktor Joseph Goebbels tänkt om traktorrace kan man ana. Poängen med att påminna om dr Goebbels är inte att ta fram vad han sa utan att peka på de tekniska möjligheter han nu haft att driva propaganda. Vi är rätt hjälplösa när lobbyister och kampanjmakare vill och har verktygen för att ta makten över våra tankar. Detta hade dr Goebbels gillat. Och utnyttjat!

Nu känner jag mig som lektorn i Skara, han som sa "ihåligt rör" och möttes av invändningen "Men lektorn är inte alla rör ihåliga?" "I denne klassen kan en inte va tydlig nog."

onsdag 25 juli 2012

Ett moraliskt problem

"Det handlar bara om"-argumentet är bedrägligt, kanske självbedrägligt men alltid likafullt bedrägligt. Man kan pröva resonemanget i alla kontroversfrågor. Om ämbetet handlade det först bara om en praktisk ordningsfråga, där luthersk teologi inte hade några invändningar. Vad Luther själv sagt, brydde man sig inte om - för det visste man nog inte.  Det stod inte på förrän det av denna lilla praktikalitet för majoriteten blev den tydliga bekännelsefråga på vilken prästkandidater skulle utmönstras men också redan prästvigda särbehandlas genom befordringsstopp och hanteras i alltmänt eller särskilt kränkande kategorier. De utgjorde en grupp människor om vilka man kunde sägas sådant som dock inte var sant - men blev den publika sanningen. Det är egentligen rätt förfärligt.

Den fråga vi nu ska fira med Pridefestival är likadan. Det var bara en fråga om rättvisa för en liten svag grupp och därför behövdes en lag om partnerskap. Vad sa egenligen Svenska kyrkan i sitt remissvar om det förslaget, egentligen? Var det inte att det behövdes en lag om hushållsgemenskap, inbegripet två sammanboende äldre systrar? Men det var ju inte detta som var avsikten. Alltså skulle det bli partnerskapsvälsignelse och det var bara det saken gällde, till dess saken kom att handla om lika rättigheter och vigsel för par av samma kön, det som strax dessförinnan vid försvaret av partnerskapsvälsignelse sagts vara poängen att denna välsignelse alls inte handlade om vigsel.

De små stegens tyranni är också tyranni och omöjliggör varje seriöst samtal i principfrågor. Saken gäller ju bara någon praktikalitet. Snart nog är samtalsklimatet så förändrat eller fördärvat att varje invändning eller försiktig fråga stupar i mötet med verklighetens normerande makt. Den verklighet vi har, skriver normerna och värnas med makt - lag eller kyrkoordning lika.

De kristnas kallelse är kallelsen att kunna skilja mellan andar. Nog handlar den kallelsen om att kunna se vad som sker i det som synes ske och med kirurgisk precision lägga snittet mellan sanning och lögn. Det är också kallelsen att bekämpa självbedrägeriet - särskilt det fromsinta självbedrägeri där man efter handboken alltid definirera fram grupper, människior eller sammahang som det är synd om - och de som det är synd om får därmed skriva agendan oavsett vilken agendan är. "Godhetens apostlar", ni vet.

Min lärde vän tyckte inte riktigt om att gruppen av dessa de tanklösa skulle få "godhet" sig tillskriven. "Snillism" heter det i Norge. Så låt oss då polemisera mot snällismen. Inför mötet med lögnen, bedrägeriet, ondskan är snällismen hjälplös.

Vi kallades att vara jordens salt och världens ljus och därmed att särskilt ta oss i akt för allt det som klär sig i änglakläder. Ondskan, lögnen, baktanken. Kom ihåg att doktor Joseph Gobbels hade gillat att leva i en tid som vår. Så vad nytt i år med Pridefestivalen? Vad står Q-et för?

måndag 23 juli 2012

Om, inte med barn och unga

Lurad igen. Jag trodde i min enfald att "Barn och unga - ärkebiskopens möte 2012" var Anders sätt att med barn och unga lyfta fram viktiga frågor. Jag uppfatttade att den i dåvarande Kyrkans Ungdom skolade nu före sin pensionering ville göra en ny och konstruktiv insats tillsammans med de unga. När stiftsstyrelsen fick frågan om att skjuta till en tusenlapp per deltagare från stiftet för att stimulera intresset, talade jag för. Växjö stift får skicka 50 deltagare till ett program som definitivt inte är vad det sägs vara: "en kraftsamling och en strategisk upptakt för fortsatt arbete med barn och unga i Svenska kyrkan, men vänder sig också till andra organisationer och enskilda som är engagerade i frågor som rör barn och unga."

Upplägget garanterar naturligtvis medial framgång - men inget annat. I klartext är det ett vanligt men storslaget möte OM barn och unga. Inte MED dem. Och de som reser till Uppsala är de som arbetar med barn och unga - församlingspedagoger och lite hippa präster. Inget ont om församlingspedagoger men alldeles försiktigt ska jag bara säga, att Svenska kyrkan är ett företag med många anställda varav en ansenlig del inte har en aning om vad företaget tillverkar - men åka på konferens kan man.

På "nationell nivå" har man väckt tanken att samverkanspartner ska åka "typ skola, polis o dyl", som det heter.

Seminarier ska hållas. Där samlas generaldirektörer och generalsekreterare tillsammans med direktorer och ordföranden. Någon före detta riksdagsledamot är också med. Före detta! Temat är livsmod och en av frågorna gäller barnkonventionens formuleringar om barns värde och delaktighet med frågan hur dessa ska bli verklighet - i samhället och kyrkan, i Sverige och världen. Ett svar kanske skulle vara att verkligen låta barn och unga vara delaktiga?

Vad ser jag? Ett program som framstår som ett typiskt Kyrkans Hus-arbete. Men det hade kunnat bli så bra. Vad skulle man gjort - förutom det grundläggande att tala MED och inte OM? Ställt den fråga som utmanar Svenska kyrkan och inte bara bli pratforum i allsköns välmenande frågor och frågeställningar, den fråga som får seminarietid på 1.5 timme: Hur kan kyrkans verksamhet (verksamhet dock, nota bene, inte LIV! DS) vara en resurs i barns och ungas liv och stärka  deras livsmod och förmåga att hantera sina liv? Den frågan skulle kunna hanteras också med hjälp av skolpersonal, lärare som firar gudsjänst på söndagen och ser hur barn mår på vardagarna och plågas av insikterna om annalkande personliga katastrofer för unga i ett slags vanvettssamhälle. Mä geneito, som det heter på grekiska när konferenser stylas till och verkliga frågor inte får plats bland alla de fina - personerna och fraserna.

Under några dagar i november kommer den så kallade RELEVANSEN att skörda triumfer i Uppsala. Sen blir det som vanligt igen. Det blev nämligen bara ett konfererande OM. Stärkta av konferensen for konferensdeltagarna hem lördagen den 17 november om eftermiddagen (när det är klent med transprotmöjligheter i Sverige). På måndagen var de tillbaka på jobbet igen, som det heter - fast naturligtvis med kompensation för den förlorade lördagen, så det blir kanske inte på jobbet förrän på tisdagen.

Jag är nog mindre arg och mer ledsen. "Simon och Tove ska inte åka", säger komministern i Borgholm. "Det är inte tänkt för dem." Jag hade fel som trodde att de skulle få möta Svenska kyrkan när hon framträder strategiskt och konstruktivt - men konferensen om dem är alltså inte till för dem. Nå, vi ordnar ledarutbildning med egna resurser i stället. Jag tror vi tar ett pass om barnkonventionen också.

Nä, nu blir jag inte ledsen mer. Nu blir jag bara för - ja, ni vet det där som på kristet språk heter förtretad men ni fattar alla vad jag egentligen menar.

söndag 22 juli 2012

Syndares gemenskap

De heligas gemenskap är syndares gemenskap pch Kyrkan är närmast att förstå som ett lasarett där vi alla har olika pkommor men delar detta att vi är sjuka. Jag ogillar Pridefestivalen eftersom fokus ensidigt sätts på sexualitet och sexuell läggning. Det är ju den som med stolthet ska demonstreras och man behöver inte vara särksilt läskunnig för att se att festivalen är ett uttryck för ett helt program däör det också finns växlande sexuella idenititeter.

Människan är mer än sin sexualitet. Eller ska vi ordna en festival för heterosexuella också med bidrag, annonsintäkter mm mm? Naturligtvis inte. Vi är mer än så. Och det gäller de homosexuella också. Ingen av oss ska reducera sig eller reduceras till sex-varelse eller varelse identifierad utifrån sexuell läggning - eller preferens.

Jag har därmed inte sagt att anything goes. Men det får inte vara så att någon behandlas som en icke-person och sorteras bort t ex på grund av sexuell läggning. Hur man hanterar sin läggning i praktiken är en själavårdsfråga - för avsikten är ju att vi alla ska formas till nya människor. Det kan förstås betyda att det är en del gammal vi inte ska ägna oss åt. Men det gäller inte bara somliga utan oss alla. "Lägg av med"-hållningen gäller inte bara ett av livets områden utan alla. Efter högmässan talade jag lite med tillresande. En läkare från Uppsala konstaterade att folk kom till sjukvården med friska kroppar men kände sig må dåligt. Det handlar om, menade om, om en inre tomhet och det enda hon kunde försöka säga till den patienten var att fråga om psykologiska och andliga behov. Solen skiner över Öland men jag slogs av insikten så förfärande det är om kropparna mår bra men människorna illa. Nog har Kyrkan en kallelse för människans skull, inte bara för Guds - eller för Guds skull och därför för människans.

"Vart ska det kyrkliga livet ta vägen?", frågade en turistande ämbetsbroder på kyrkbacken också. Det kan, sa vi, bli ett nytt Nordafrika. Men sist jag hörde, så satt Gud fortfarande på tronen, som någon konstaterade. Det ska man också minnas tills vi hört något annat. Kanske måste väldigt mycket brytas ner nu för att Kyrkan ska kunna leva till dess Kristus kommer tillbaka. Ny reformationstid, alltså?

Mot ormen rekommenderas snus eller mer våldsamma vapen samt något som heter "mota väck". Kyrkogång är allmänbildande, kan man förstå. Vanebildande också, kan man hoppas.

lördag 21 juli 2012

Oblatfrågan och ormfrågan

Fundamentalist är jag inte. Frågan om "var exakt" i Bibeln det talas om nattvardselementengår jag inte riktigt på. Jag vet från den medieträning myndighetspersoner bestås att man ska svara: "Det exakta antalet vet jag inte" - vare sig det handlar om en olycka eller förskingring i en bank. Med ordet "exakt" som alibi kan man sedan bluffa hur mycket som helst och undgå alla kritiska frågor.

Men ändå! Sök på "finaste vete" och fundera själv. Var i Den Heliga Skrift talas om "finaste brödmix från Tyskland - av okänt innehåll - importerat av Ersta? 2 Mos 29:2 kunde också genommediteras. Men främst vet vi ju vilken praxis västkyrkan haft och det kunde räöcka. När privilegiet att baka oblater hörde till klostret i Monte Cassino handlade det om vete och vår vän påven har - efter kulturmöten i Asien - slagit fast att det ska vara vete. Nu kan man, som i Nordölands församling, skaffa sådana oblater som bakats av avglutenfierat mjöl hos kamraterna på Watts. Det kräver inte så mycken möda att göra sig den mödan, om man så säger.

Belysande är förstås den iriterade högkyrklige präst som skaffat oblater av det slag jag ifrågasätter (inget mer gör jag och det beror mest på att jag hålls okunnig om vad som finns i Erstaoblaterna). Han anar måhända att någon tanke borde ha tänkts innan han beställde, men gjort är gjort så nu måste han vara irriterad på dem som bråkar. Det får han gärna vara och vi kan vara tacksamma för ett belysande exempel på vanans normerande makt. Vanan blir normen! Man kan förstå varför det blir så men alldeles enkelt är det väl inte just därför?

Själva lever vi i prästgården närmast under belägringsliknande tillstånd. Det finns ett ormbo i trappan och en orm stack upp huvudet vid hålet vid tröskeln. Jag häver belägringen då och då. Faran kanske triggar mig? Men riktigt vad vi ska göra vet jag inte. Det finns en enda huggormsanerare i landet och han finns i Stockholm ... Ska jag gå ut och konfimera huggormen i vetskap att därefter kommer jag inte att se den igen? Men handpåläggningen??? Eller ska jag likt aposteln Paulus försöka köra ner handen i stengrunden och dra fram ormen och skaka av den i elden? Men vi har ju eldningsförbud? En lantpastor har det inte alltid pastoralt idylliskt.

Preventivmedelskristendom

Jag var inte på Snuskafton i Byxelkrok för att med 1200 personer höra fräckisar. Jag fick ett litet referat i Ölandsbladet dock. Jag är inte indignerad. Analysera fräckisar, så handlar de alltid om människor - löjliga personer främst och, tja, avklädda. Ibland är fräckisen uppbyggd på missförstånd eller på ords olika betydelser i olika sammanhang. Men sex är förstås mänskligt intressant - liksom mat. Hur många timmar matprogram sänds i veckan för den som har ett normalt betal-tv-utbud?

Med entusiasm återges en norrmans bedömning av hur mycket det i kristna sammanhang skrivs om homosexfrågan. Det går jag inte på. Jag klippte utspelen från 1980-talet och framåt och kunde se hur frågor om sexuellt likaberättigande och om Pridefestivalen fick ett allt större medialt utrymme. Slog igenom, Det fanns rimligtvis en medial strategi. Jag uppfattade att den verkliga framgången var när Svenska Dagbladet tog upp Pridefestivalen som en stor och behjärtansvärd händelse på sin första sida. När började Svenska kyrkan engagera sig på festivalen? Jag skulle väl kunna bläddra fram det i klippen. Nu är det stort. Jämförelsevis är spaltutrymmet för invändningar mycket litet och det beror inte minst på att debatten handlat om hur partnerskapsvälsignelse ska kunna motiveras och hur enkönade vigslar ska kunna uppfattas vara vad Gud vill och det som debatterats blir alltså svar på andras göranden och låtanden. Men själva tekniken genomskådar jag. Först driver man massivt igenom sitt koncept och sedan anklagar man de kritiska för att vara fixerade vid denna fråga. Vilka som blir vidsynta, toleranta är självklart och vad de andra nissarna är för några är lika självklart. De blir de intoleranta och på sexualitet fixerade. Jag går inte på det.

Ändå är det inte detta som är preventivmedelskristendom utan den liberala teologi som föröder kyrkoliv. För 50 år sedan etablerades sex-liberalismen därför att det fanns preventivmedel. Det skulle inte bli några barn. Den liberala kristendomen blir på motsvarande sätt preventivmedelskristendom. Den föder inga barn. Varför skulle den? Den utsäger samtidens trender och låtsas att samtidens ideologi är teologi. Den bygger inga församlingar, frigör inte människors entuasiasm. Den trappnaskar på de kyrkliga kanslierna och sitter på sammanträden. Den ordnar inflytelserika poster åt kamraterna. Den är noga med att få ut personliga fördelar. Men det håller inte. Det går så länge som det går men snart går det inte alls, kan vi sjunga.

Det är möjligt att preventivmedelskristendomen så rejält marginaliserar den kristna tron att den blir ett ointressant utkantsfenomen. Kanske kan det bli motrörelse, väckelse - det hoppet släpper jag inte. Men det där med väckelse är inte självklart för preventivmedelskristendomen är en kristendom som förhindrar liv och Gud låter oss ibland få det som vi vill ha det. Höll vi tyst inför preventivmedelskristendomen kanske vi förhindrade livet för egen del också?

I Ölandsbladet, för att muntra upp er, återgavs dock några historier från Snuskaftonen i Byxelkrok. Penisen säger till kondomen: "Du täcker och jag går in." Var nu detta en rolig fräckis? Vari bestod det roliga? Vilket är det kristna svaret? Kanske att det var en rolig historia eftersom den blandade olika situationer (polisaktionens repliker i annat sammanhang) och kunde leka med orden? Fräck var den väl knappast? Men antagligen får en kristen inte skratta utan ska beklaga sig över eländet. Så ni blev väl inte uppmuntrade, får man hoppas. Själv skrattade jag lite.

fredag 20 juli 2012

Ditt och datt

Jag läser bloggkommentarerna och funderar. Jag är ju inte rädd för att debatterna blir yviga. De bär på informationer när sådant sägs som inte ryms i andra fora. Ibland märker jag frustrationen över vad som händer i Svenska kyrkan tydligare här. Det är begripligt. Här hörs sådant som präster annars bara diskuterar två och två eller möjligtvis flera - och gärna på onykter kaluv för då lossas tungans band. Morgon därefter har trycket släppt (eller inte, utan blivit ett tryck över huvudet med vidhängande betryck) med påföljd (i båda fallen) att man inte behöver göra något. Det får andra sköta, dom som "gillar" att hålla på med öppen kritik och "gillar" att betala priset för just det.

Frågorna om högkyrkliga bögar kanske ska tas upp. Det finns sådana. Men deras sexeuella läggning har betraktats som något som hör själavården till. Det var ingen som stolt  krävde att högkyrkligheten skulle ompröva bibelord och Kyrkans förståelse av homosexualitet för deras skull. Deras sexuella läggning kunde vara ett problem men kanske också en tillgång. Först när läggningen ska affirmeras - bekräftas - och de homosexuella ses som en folkgrupp med en folkgrupps alla rättigheter, blir det problem av det slag vi nu ser. En teologisk fråga löstes politiskt och är därmed inte löst. Själavårdsfrågor kan hanteras som provisorier, det vet alla. Frågor om dogmat, själva läran, kan aldrig få hanteras som provisorier.

Den lilla debatten om gnosticismen var kanske något förvirrad. Biskop Björn tog närmast upp gnosticismen som fenomen - trosföreställning - medan Magnus diskuterade gnosticismens dogmatik - trosinnehåll. Och trosinnehållet är inte helt enhetligt. Kyrkans övertygelse om det fysiska - det fysiska kommer först och det andliga sedan - är dock apostolisk insikt. Det fysiska är inte oviktigt. Jag uppfattar att en högkyrklig präst blir lite till sig när han anar att vi andra menar att det är viktigt med elementen. Det har han inte riktigt tänkt över. Han har beställt glutenfria oblater gjorda på majsstärkelse och inte ägnat saken någon mer uppmärksamhet. Han är inte ensam. Men varför ska han bli arg på dom som ställer frågorna? Nog finsn det skäl att lyfta in våra frågor i ett ekumeniskt sammanhang och fråga andra till råds.

Omskärelsen diskuterar jag inte i sak. Jag är av meningen att det enklaste är att alla blir kristna för då slipper man omskärelsen och kan fira sin dopdag i stället. Omskärelsedebatten och krav på förbud dyker emellertid upp i många länder. Vad är det som får detta till att bli kampanj? Vems är intresset? Och varför just nu? Börjar det inte bli tid för lite misstänksamhetens hermeneutik? I vems intresse drivs förbudskraven?

Håkan Sunnliden skriver blogg och just nu publicerar han biskop Flemestad. Han ringde. "Du läser väl inte predikoutkasten i SKT", sa han. Var det en själasörjarinsikt eller en kyrkopolitisk slutsats? Svaret var nej - men jag bättrade mig och läste Hanna Stenströms utkast för Apostladagen (SKT 2012 nr 13 s 263). Där fick jag veta att "[i] Lukasevangeliet är Jesus inte Gud inkarnerad i Nicenums mening, inte ens i Johannesveangeliets, och skildringen av hur Simon Petrus faller ner för Jesus kan förstås som att Simon visar vördnad för en människa." Jaha. Plötsligt anar jag att den som är tillräckligt nördig och vill ägna sig åt något som har med teologi att göra med fördel och friskt mod kan ta sig an bibelvetenskapen - men denna aning kan bero på att jag är fördomsfull. Å andra sidan har jag träffat fullkomligt normala och högst intressanta exegeter, sådana som fyller mitt hjärta med glädje och till och med sprätter iväg någon viktig kunskap som gtill och med fastnar i min hjärna. Vad betyder "i Nicenums mening"? Har författaren någon särskild dogmhistorisk skolning? Och var inte poängen vid konciliet i Nicea att utsagorna skulle vara grundande i Skriften - inte i enskilda bibelord utan just i Skriften?

Vad med Lukas - han med födelseberättelsen? Vad säger den om inkarnationen? Och visst kan man förstå Petrus i vördnad för en människa - men det var något annat han bekände och upprepat bekände. Matt 16:16 och 1 Petrusbrevet kan man kolla. Nu säger Petrus "Lämna mig Herre, jag är en syndare" - och det är väl en rätt informativ replik? Det medger nog dr Stenström om man läser innantill men sedan kommer utläggningen: "Jesus är inte Gud inkarnerad, men på något underförstått sätt gör han ändå Gud närvarande så att Simon och de som är med honom reagerar som inför Gud." Ja, detta är rent kätteri och inte ens vetenskapligt kätteri. Detta är vad SKT består det prästerskap som skulle predika på Apostladagen. Vad blir själva predikans poäng på just Apostladagen? "Apostladagen är alltså möjlig att förstå som en dag då den enskilde kristna tilltalas, utmanas, som en självständig ansvarig individ som ska se sina uppgifter här och nu."

Detta var, som rubriken lovade, lite ditt och datt. På flera sätt.

torsdag 19 juli 2012

Religionskritik - och icke

I dag är det Tors dag. Alltså var det Odens dag i går och blir Frejas dag i morgon. Den nya dagen gryr över platser som Torslunda, Torsås, Odensvi, Onsala och Frötuna och Frövi lika självklart som över S:t Annas skärgård och innan de storstilade strukturomvandlingarna kunde folk veta att de hörde hemma i tex Friggeåkers, Odensala eller Torsåkers kristna församling. Det hedniska har likosm aldrig bekymrat. Kyrkan tog över och döpte Yngve, Tor, Freja och Tora med sedvanlig entusiasm. Någon religionsdialog fördes inte - men uppenbarligen inte en stormande religionskritik. På olika sätt togs den gamla tron in och det som inte togs in konkurrerades ut. Offerplatserna revs. Läser man Gunnar Hyltén Cavallius Värend och virdarne ser man enkelt hur folktron levde kvar, peredikades mot (antar jag) och det var den religionskritik som gavs. Bröstgänges gick få fram. Men religionsdialog var det inte fråga om.

Nu ska det föras religionsdialog. Jag har sett en sanslös bild från en sådan dialog där den kristliga dialogpartnern klätt sig som muslimsk kvinna för att i Sverige - i ett sammanträdesrum - kunna föra dialog med en imam. Tjosan! Den utklädda har blivit beklädd med prosttiteln av biskopen i stiftet.

Men är det trots allt inte som när jag i religionshistorien läste islam, att Muhammeds insatser är ett hopplock i ett försök att få till en enda religion av den arabiska halvöns stamreligioner, av judendom och av kristendom. Det finns ett djup i islam liksom i alla religioner och djup ropar till djup, det vet varje judisk och kristen teolog som läst sina psaltarpsalmer. Det kan man samtala om men också fundera över hur en religion för alla människor kommer att se ut när den plockas samman. Vad plockas bort? För det finns också en betydande antagonism som vi inte kan blundas för. Inte minst när det handlar om metoder för att utbreda tron. Islams segrar handlar om militär styrka. Apostlarnas väg var en annan.

Kan det vara så, att de kristna har ett särskilt ansvar att bedriva religionskritik? Tanken är den enkla att människors försök att komma åt Gud är religion medan Guds sätt att låta sig bli människa är kristendom, verklighet och alls inte religion. Alla är religiösa utom de kristna. Jag kan läsa Areopagtalet i Apostlagärningarna (Apg 17) och jag kan läsa Kolosserbrevet för att muntra upp mig.

Skulle de kristna börja formulera en religionskritik på temat "det är så mycket man inte behöver" eftersom Gud gjort allt? Eller kampanjen "det är så mycket man kan numera" - med samma motivering? Annars återstår förstås alltid the hard core: Jesus. Är det i vanlig mening SANT att han är Guds Son och världens Frälsare och lika sant det han säger, att han är vägen, sanningen och livet?

Så många roliga samtal man kan föra om man inte för en religionsdialog, verkar det. Den kristna religionskritiken genom två årtusenden verkar spänstigare och mer spännande. Och så slipper man klä ut sig till något man inte är för att dialogera.

Tänk om man kunde hitta den sanslösa bilden - då skulle jag försöka lägga ut den på denna blogg. Inte bara för att uppmuntra men det också. I väntan på det kan vi fundera över vad en kristen religionskritik skulle handla om i vårt land år 2012. Antagligen en kritik av den stoera religionen/ideologin. Konsumismen. Och en del annat.



onsdag 18 juli 2012

(S)venska kyrkan

Annika Borg tog upp frågan om S i kyrkan på Kristen Opinion med följd att jag började fundera på Louis Althusser och hans analys av ideologiska statsapparater. Kyrkor, folkrörelser, idrottsrörelser är sådana ideologiska statsapparater sokm staten skaffar sig kontroll över. Jag antar att det handlar om kontroll i meningen att förhindra det oönskade men också kontroll så att det önskade utförs. Ideologiproduktion, alltså.

Jag kunde repeterat bättre men Althussers skrifter finns i en bokhylla å Lantegendomen. "Nordvästra salongen" kallar jag rummet, tror jag. I prästgårdens bibliotek fanns bara den kritiska analys av Althusser som Jacques Rancière skrivit våren 1974. Men Annikas text föranledde mig att hos Ranciére hämta hjälp att minnas Althussers teori om just ideologier och det slog mig hur roligt det är med metodfrågor. Sådana ägnar jag mig knappast längre åt. Kanske just detta förhöjer nöjet att ta ett metodvarv?

I sak är det rätt enkelt. På ett självklart sätt kommer all maktutövning att säkra sitt system mot invändningar och använda organ som kan medverka i produktionen av ideologier, de för tillfället behövliga tankemodellerna, det som folk ska tänka vara så alldeles självklart att man inte tänker efter. Den dominerande ideologin är en MAKT som organiseras som institutioner när det handlar om kunskap, information mm mm. Blir t ex Svenska kyrkan en högljudd opponent mot de fattade politiska besluten, blir det komplicerat. Som i Polen med dess Solidaritetsrörelse, t ex. Alltså - nu följer jag Max Weber - kommer alla maktinstitutioner att vilja kontrollera utbildningar och utnämningar. Vi har väl rätt tydliga exempel i Svenska kyrkan? Förr styrdes biskopsutnämningar av regeringen, Svenska kyrkan var en statskyrka med maktmedel att få bort de oönskade från viktiga poster (kyrkoherden i Vallda, som domkapitlet tillsatt, undanröjdes av Marita Ulvskog på ett sätt som trotsar det mesta när det ska beskrivas) och de prästval vi hade var rena farserna. Nu styrs biskopsvalen av maktgrupper som disponerar så många röster att de avgör och prästtillsättningar har föga med kompetens att göra. Den dominerande ideologi kommer till uttryck och måste komma till uttryck. Det är det hela.

Kan det vara så enkelt att det inte kan finnas en revolutionär teori utan en revolutionär praxis och vice versa? Så länge systemen domineras av andra sändare och inte är inifrånstyrt, från Evangeliet, blir talet fraser, "chit-chat" som det heter i kultiverade sammanhang och med kunskaper just i fraseologi vets det hur man ska säga när det kommer till de aktuella frågor -religionsdialog, HBT-frågor, jämställdhet mm mm. Plattityder och politisk naivitet i samspel, skulle kanske Ranciére säga eftersom det saknas en underliggande drivkraft - hos Ranciére klasskampen. Jag undrar om inte resonemanget gäller också där Evangeliet saknas.

Hur var det Althusser sa? Med nödvändighet deformerar och mystifierar ideologin. Därför behöver vi, förmodar jag, öva oss i ideologikritik, öva oss att se och inse och fatta att det därmed är MAKT vi utmanar.

Man kan följa Kristen Opinion utan att nödvändigtvis behöva ägna en stund åt Ranciéres analys av Althusser eller ens en stund åt Althusser, fast jag gör bådadera, det senare när det blir semester å Lantegendomen.

tisdag 17 juli 2012

Ahlberg vet

Chefredaktören Ahlberg, Kyrkans Tidning, vet: "Svenska kyrkans linje kommer att segra." Det gladde mig när jag såg rubriken. Det betyder, tänkte jag, att Ahlberg tror att Sverige snart är kristnat, folk tror att Jesus är Herre och kommer för att möta Honom på Hans mötesplatser - den närmast belägna kyrkan. Det betyder andlig förnyelse - faktiskt av rätt stora mått. Jag blev glad. Så har vi inte arbetat förgäves utan i det vardagliga berett väg för väckelsen. Svenska kyrkans linje sammanfattar vi väl gudstjänst, undervisning, diakoni och mission och effekten av allt detta blir helgelse. Sveriges folk, ett Guds folk. Och varför inte? I andra länder uppfattar människor tron inte bara som trolig utan som livsviktig.

Jag fortsatte läsa Ahlbergs text och fattade att jag inte fattat.  Saken handlar om Pride-festivalen, där Svenska kyrkan "som vanligt och självklart" är med. Riktigt så är det inte i Skottland, där katolikerna under kardinalen O'Briens ledning ska samla in en dryg miljon kronor för en reklamkampanj för att stoppa enkönade äktenskap och stänga kyrkor för enkönade vigslar. Kristenhetens delar står långt från varandra "i en fråga som fungerar som ett brännglas vad gäller människovärde, kärlek och tolerans". Men vem säger att frågan fungerar så? Ahlbergs "sanning" är en ideologisk sanniung, inget annat.

"Svenska kyrkan ligger i frågan långt fram", heter det. Fler kommer at följa. Kritiken "från syskonkyrkor också i den lutherska kretsen" är tydligen ingenting att bry sig om. Ahlberg är trots "omfattande repression runt om i världen" klar över att "den breda strömningen, den rör sig mot en seger för de mänskliga rättigheterna om lika behandling av alla, i denna fråga som andra."

Så bra, då. Vi behöver alltså inte bry oss om de där katolska skottarna som samlar in pengar. En miljon ... Jag undrar vad konceptet "Kyrkan på Pride" kostar. Personal, lokal, arrangemang, reklam. "Fika till bra pris" utlovas också. Samt queermässa. "Representanter för Svenska kyrkan medverkar i en mängd seminarier, debatter och evenemang arrangerade av andra organisationer."

Kyrkan på Pride är med på paraden också. Välkomna att gå med lördagen den 4 augusti. Fast nu undrar jag: Var det verkligen Svenka kyrkans linje siom segrade eller var det HBTQ-röreslen som segrade i Svenska kyrkan och få vägar längre tala om en usel sörja av frasradikalism, egenintressen, borttappade identiteter, människors svårigheter med sexualitet, ett evangelium som tystnat och slappt tänkande som kallas teologi? Till Högalids kyrka, när Prideområdet, "skall var och en kunna komma och känna sig hemma som den han - hon - hen är." Men var inte frågan om vem jag är också frågan om vem jag ska bli, det vill säga vad Gud vill med mig, trots, i och genom alla svårigheter? Utmanar inte Gud mer?

Svenska kyrkans linje kommer att segra. Verkligen? Har Ahlberg frågat Gud så att han säkert vet?
Sa Gud, att när riksdagen kräver att Svenska kyrkan ska viga, så måste Svenska kyrkan ställa upp och blir därigenom välsignad med seger? Påminde Gud chefredaktören om att Han såg att allt var gott i turerna kring beslutet om enkönade vigslar i Svenska kyrkan - teologiskt genomarbetat, förankrat i ekumeniska processen så som överenskommits och så vidare? Det är inte utan att jag vill veta, jag som skiljer det mystifierande från Mystiken.

söndag 15 juli 2012

Gemenskapens måltid - eller Herrens?

Jag läser Eva Brunnes sommarbrev till Stockholms stift där hon skriver om väldigt mycket, bland annat om nattvard och tillgänglighet. "Gemenskapens måltid måste vara tillgänglig för alla. Annars är det inte en gemenskapens måltid." Fenomenet är intressant. Antingen styr definitionen slutsatsen eller så finns en förförståelse som leder till slutsatsen. Vilken då? "Enklast sker det genom att vi använder glutenfritt bröd (finns att köpa via Ersta) och alkoholfritt vin (finns i många affärer)." Motiveringen? "Jag kan inte se att det finns några teologiska motiveringar som stödjer att en del ska kunna vara med och andra inte." Evas fråga är enkel: "Varför krångla till det?" Själv försöker hon föregå med gott exempel genom de gudstjänster hon leder -" uteslutande använda glutenfritt bröd och alkoholfritt vin. Något annat är inte rimligt för mig."

Medge att det hela blir intressant. Att bruket av glutenfritt bröd, gjort på majsstärkelse och rismjöl - fast det kan man inte riktigt veta längre - och alkoholfritt vin stänger ute en hoper högkyrkliga kan man notera eftersom alla skulle få vara med. Men alla brukar inte alltid betyda alla, som vi vet. "Öppen kyrka för alla utom för er" är ju en nomineringsgrupp i kyrkomötet även om det mer precisa och helt saningsenliga tillägget inte används av ÖKA. Vi vet.

Gemenskap är ett av eukaristins motiv - och blir här det enda, Intresseklubben noterar. Någon sanningsfråga - teologi! - ställs inte heller. Är Herrens närvaro knuten till ett löfte och några instruktioner eller inte? Den teologi Eva använder blir en retorisk figur - det finns inga teologiska motiv för att somliga ska få vara med och andra inte. Inte ens dopet? Är man med i Kristi kropp utan att genom dopet vara med i den, får man kanske ändå fråga.

I sakfrågan behöver jag inte just nu ta fram materialet. SPT har gjort rejäla genomgångar under årens lopp men jag sitter inte så till att jag enkelt kan plocka fram referenserna. Den romersk-katolska kyrkan är tydlig - vetemjöl men det finns glutenfria oblater gjorda på vete men modifierat. Vad oblaterna från - inte via - Ersta innehåller kan man faktiskt inte veta. Det framgår inte längre. Förut var det majs och ris för det var den mix man köpte från Tyskland och som fungerade på Erstas oblatjärn. Nu finns ingenstans någon deklaration och det betyder att den som är sojaintolerant inte vet om han/hon kan gå till eukaristin. Det behövs rejäla innehållsdeklarationer om den som har en allergi eller intolerans ska vara trygg.

Nå, man kan väl i all rimlighets namn också välja att ta emot under en gestalt eller - som en glutenintolerant sa - "jag kan ju bli pingstvän om jag får problem med nattvarden ..." Hysteriska helnyktra brukar tjoa om vinet medan nyktra alkoholister tar det mer sansat. Som en som inte var särskilt nykter alkoholist uttryckte sig: "Så djävla fördärvad att jag inte kan skilja mellan Herrens måltid och en fylla är jag inte."

Bristen på teologiska argument är frapperande. Eva Brunne har inte läst på. Hon komplicerar inte sina resonemang utan lagar efter läge utifrån ett rimlighetsargument som är "rimligt för mig". Det räcker inte. Jag antar att det är en fråga om vad vi lär om Herrens Heliga Nattvard eller kanske om vad kristen sakramentalitet är. Tron kan bli väldigt andlig och det materiella väldigt underordnat. Det är som om Gud inte blivit människa när det yttre alltid blir oviktigt - och sanningsfrågor aldrig ställda.

Det sista har jag funderat övr sedan jag i veckan som gick läste Ronny Ambjörnssons bok om Ellen Key (Albert Bonniers Förlag 2012). Ellens vänner drunknar i en olycka och Ellen skriver i gruset på gången: "Gud är död". Om dessa ord står kvar dagen efter och Gud inte tagit bort dem, ska hon inte längre tro på Gud. Morgonen därpå är orden borta. Trädgårdsmästaren har krattat gången, förstår Ellen. Det dög inte. Gud skulle ha tagit bort orden på något annat sätt. Alltså slutar Ellen tro på Gud.

Vi andra skulle kanske skrattat och sagt att Gud ofta arbetar så - genom människor i deras kallelser. Det yttre är inte oviktigt för kristen tro. Utan det yttre blir tron något annat. I Ellen Keys fall en "Lifstro". Vackert så - men inte kristendom.

Gemenskapens måltid är i första hand Herrens gemenskap med mig i, med och genom bröd och vin, konsekrerade element där accedit verbum ad elementum et fit sacramentum. Ordet kommer till elementen och gör sakramentet. Lite bröd, lite vin, lite ord och lite präst som välsignats för att välsigna - det är vad det handlar om. Men då är det inte oviktigt vad som är på riktigt.

lördag 14 juli 2012

Bildbeviset

En piggare hund! Här på djursjukhuset och ännu piggare efter 1 dygn hemma.

Godhetens ambassadörer

Först om foxterriern Grynet, som kom hem i går men ska på kontroll på måndag, bara så ni vet. Hon sover i sängen men det var  lite besvärligt på morgonen när hon var väldigt tätt inpå mig. Ja, hon satt egentligen på min hals om hon inte låg kind mot kind. Trött är hon men eftersom hon höll på att dö i början på veckan så har jag inga synpunkter på det. Nu ligger hon och sover i hallen för att ha koll på mig om jag reser mig och går. Jag inser att den som inte har eller har haft hund är helt främmande för allt detta. Det är ungefär som för ateister och agnostiker. De har aldrig fattat finessen men anar att de står utanför något och detta som de står utanför framstår mest som främmande och ibland som skrämmande. Som en hund som sitter på halsen eller slickar en i ansiktet ...

Detta sagt måste jag fundera över Godhetens ambassadörer, främst de som får lön av Svenska kyrkan. De får i kyrkolivet en plattform för sin godhet. Hittar de någon som de uppfattar vara svag, kastar de sig över sitt offer för att hjälpa. "Hjälpism" kallades det av Paulo Freire.

Hjälpismen stärker självkänslan och får en själv att växa ytterligare i präktighet. Ta HBT-frågan som plötsligt blivit HBTQ - och det queera ingår också i det kristliga omsorgsprogrammet - fast utan intellektuell reflektion. Och här är det typiska. Omsorgen om enskilda människor blir snabbt ett program där allt i trons sammanhang förändras utifrån de krav som ställs på en generell nivå men inte längre som personlig omsorg - själavård med kristiska och konstruktiva frågor, alltså. Godhetens ambassadörer måste arbeta mot en mörk bakgrund, det är givet. De medkristna som inte är riktigt lika Goda blir denna effektfulla mörka bakgrund.

För Godhetens ambassadörer blir sanningsfrågor underordnade Godheten. Det betyder alldeles konkret att de heliga värdena förändras. Den sexuella identiteten blir dominanten - och så är det likväl inte tänkt att vara, eller? - och det måste formuleras en ideologi för detta som vi akllar teologi även om den knappast handlar om Gud men väl om Godheten. Det räcker så.

Godhetens ambassadörer. Ta Tredje rikets teologer som exempel. Där kunde namnkunniga teologer hävda att Jesus inte var jude för han var inte besmittad av det judiska väsendet. Det var på sin tid anständig tysk teologi. Det tycker vi inte längre för hitlerismen föll. Vi hade kanske alla resonerat så nu om Tyskland vunnit kriget? Eller hade några ställt den andra frågan - frågan om Sanningen? Man kan hoppas. Men kanske inte mer än hoppas? Godhetens ambassadörer ställde då sin godhet i det tyska folkets tjänst eftersom de goda kristna kunde inte ställa sig utanför framväxten av det nya Tyskland. Och detta nya fatnastiska var det folkliga, det moderna, det framåtblickande. Visserligen med några barnsjukdomar men inte mer.

Jag kan ställa upp böckerna som beskriver - från Rauschning och så vidare till senare analysböcker, men det är just nu mindre intressant. Det är fenomenet Godhetens ambassadörer som skrämmer för Godhet kan alltså ställas i det ondas tjänst. Borde inte de kristna vara duktigare på att pröva andarna och demaskera verkligheten? Det kristliga självbedrägeriet leder annars till att de kristna kommer att lägga sig platt inför denna världens härskare och deras tankefigurer och bara uppfatta att de spelar en viktig roll som Godhetens ambassadörer och står upp för dem det är synd om. Uppskattning får de på köpet.

fredag 13 juli 2012

Ormen

Det var precis innan biskop Johansson skulle komma. Hunden skulle ut på en liten promenad för avsides bestyr och vi vandrade allén ner. Plötsligt drog hon i kopplet och ville ner mot gräset men så roligt skulle vi inte ha utan fortsatte allén ner. Då såg jag att hunden plötsligt började hoppa på tre ben. Tillbaka till prästgårdstrappan där matte var och undersökning. Ingen tagg men två bettmärken. Huggorm, alltså.

Snabb transport till Borgholm där hunden fick dropp och smärtstillande inför fortsatt färd till fastlandet och djursjukhuset. Där har Grynet, hon heter så, behandlats sedan i måndags kväll. Tisdag morgon kl 05.50 ringde veterinären och frågade om man fick ge blod och senare på dagen uppmanade veterinären hundens matte att kolla vad gränsen för föräkringspengar gick. 20 000:-. Den gränsen hade passerats, kan jag säga.

Huggormsgiftet påverkar celler, förstör, för att skriva det brutalt. Och Grynet fick en kraft reaktion och livet hängde på enskör tråd. Det kunde gå hur som helst men läget var kritiskt. Sa dom. Nu är värdena stabila och kanske kan hunden få komma hem idag. Hoppas kan man alltid. Hoppas och hoppas - just nu kom beskedet att hunden ska hämtas innan kl 16.

Nu står det förstås inte på förrän en präst börjar fundera över det teologiska. Ormen fanns mitt i det vanliga och högg mot vänster bakben. Hunden såg den inte utan gick förbi - och jag som kom strax efter hunden såg ingenting heller. Här är ormens natur - och självklart blir det att ondskan förstås som en orm. Jag ska hasta iväg men jag vill lämna två frågor för funderande och ska återkomma till dem:
1. Ska vi skärpa oss när det handlar om vår samlade kunskap om det onda och lömska så att vi bättre kan upptäcka vad som lurar i gräset en alldeles vanlig dag när frågan (eller befallningen?) löd: "Kan du ta och gå en sväng med hunden innan vi ska åka?"
2. Ska vi dra några erfarenheter av ormen (drakens) metod att spruta in ett gift som förstör inifrån när det handlar om Svenska kyrkan?

Köerna är ansenliga på Öland i dag. Jag drar.

torsdag 12 juli 2012

På lördag i London

Jag skulle ha varit i London på lördag för att höra reaktionerna efter beslutet om kvinnliga biskopar. Nu gick det inte att få ihop tiderna, det ska medges. Men inbjudan var en klar frestelse. Det blev å andra sidan inget beslut heller. The Synod i York beslöt ajournera sig och ta beslut om kvinnliga biskopar vid nästa session, den i november. På avstånd fattade jag först ingenting men efterhand blev det hela begripligt. Saken gällde inte att motståndarna lyckats skjuta upp beslutet. Saken gällde att mildra den skrivning som biskoparna åstadkommit och som medgav för mycket för dem som inte tror på reformen med kvinnor i biskopsämbetet. Nu ska biskoparna sammanträda på nytt och vrida och vända på frågorna. De ville skapa utrymme för minoriteten, säkra en slags enhet trots allt. Nu uppstod problemet att kyrkomötet inte riktigt vkille vad biskoparna ville, det fattade man, men kyrkomötet kunde knappast köra över biskoparna heller. Alltså måste biskoparna komma med nya formuleringar, vattna ur sin text. Det är det som ska ske. Forward in Faith protesterar och manar biskpoparna att stå fast vid sitt ställningstagande. Det kommer de inte att kunna, förstås. Church of England styr ut i eländet och goda anglikaner blir hemlösa.

Jag ska  inte citera dr Joseph Goebbels: Kaftanbärarna är små och krypande.

Kanske ska jag med mina vänner, de som gärna diskuterar det kyrkliga läget, se Agent 007 i filmen Leva och låta dö? Det är ungefär där den kyrkopolitiska majoriteten i England befinner sig. Några av vännerna är på väg in i ordinariatet men det tycks fortfarande handla om enskilda - inte om hela församlingar som flyttar över. Splittringen är verklig och tragisk. Tanken att ge utrymme för andra röster än majoritetsrösten tycks farlig. Det är på sitt sätt informationsbärande. Ungefär som i Sverige, alltså. Hade vi haft en annan ordning där vi också haft en uppsättning kompetenta men ack så högkyrkliga präster av typ "kvinnoprästmotståndare" är det 1. inte alldeles säkert att de visat sig vara de som drar minst folk och 2. demonstrerat att ett antal kvinnliga präster effektivt tömt kyrkorna på folk genom att förkunna och gestalta något annat än den tro församlingen varit van vid. Det ska man inte kunna se och förstå. Tryck alltså tillbaka minoriteten enligt receptet: marginalisera för att eliminera.

Sa jag för mycket nu? Eller är det så enkelt att jag bara upprepade mig?


onsdag 11 juli 2012

Mindre roligt

Skara domkapitel har fått några kommentarer från denna bloggsida för granskning. Nya Tant Lila tar nya tag. "Jag är ganska så övertygad om att de kan härleda vilken av deras präster som står bakom den" skriver hon.

Jag är inte lika övertygad. Jag är mer undrande över aktionen. Den som sig i leken ger, han får leken tåla, hette det i min barndom. Och läser man lilatankar och är en 63 år vuxen präst får man stå ut med att avfärdas som ointelligent, inskränkt och inte trovärdig gubbe och präster i det stora hela är "rätt så korkade". De enda tröst som erbjuds på lilatankar är att pensionen närmar sig och förmodligen också döden för åldern tar ut sin rätt. "De ligger i dödsryckningar" heter det. För min del inte mer dödsryckningar än att jag ska fixa frukost nu.

Vad gör Skara domkapitel? Avskriver frågan? Skickar ut frågefomulär till stiftets präster? Gör språkanalys? Och vad gör den misshaglige? Ingenting, sitter still i båten och fortsätter läsa Bloggardag och kommentera, kan man anta.

En rolig fråga

Anders Göranzon undrar vilka jag skulle prästvigt om jag varit biskop idag - alla rakt av? Svaret på frågan är på ett sätt enkelt: Jag hade prästvigt alla som jag uppfattat ha en prästkallelse. Prövningsprocessen går ut på att försöka förstå det.

Nu kan frågeställningen vidgas. Vad var det för fel på prövningsprocessen när präster i stället för att vara präster i aktion (predika, förvalta sakramenten och det där) häckar bakom skrivbord eller gör helt andra saker? I ett stift är det 26 präster, i ett annat 55. Och då räknar jag inte alla som sitter på olika kanslier men sällan eller aldrig står vid ett altare och är präster. Hur var det med kallelsen? Och den frågan kan, som Jan Redin gjorde år 1965, ställas vid ett prästmöte också.

Martin Luther driver polemiskt tanken att den som inte fungerar som präst inte heller är präst. Det var ett sätt att uppfatta ämbetet som jag förr inte kunde förstå. Nu fattar jag vad Luther är ute efter. Han driver inte en teologi som ger omvigning till resultat. Han polemiserar mot präster som inte är präster söndagsvis och vardagsvis utan sysslar med annat.

Arbetet att förstå vad Gud vill med våra liv borde vara mer intensivt och kallas själavård. Det arbetet gäller alla. Går människor glada från högmässan därför att de uppfattat att Gud behöver dem i sin tjänst i det som är det alldeles vanliga? Och är grunendhållning att kallelsen till kristet liv inte utan vidare är en präst- eller diakonkallelse?

I övrigt har jag nog svarat på en uppsättning frågor av det här slaget - och ett svar finns i boken Farligt och då handlade det år 1995 om kvinnor i prästämbetet och vad en dissiderande biskop då skulle göra. Men det intressanta med nuvarande biskopar - alldeles bortsett från att de inte minns de utfästelser som gjordes år 1958 eller ens vill veta hur argumenten förändrats (men det kanske jag kan ta upp vid tillfälle) - är att de inte förnekar prästkallelsen, den av Gud givna, hos oss. Hade vi haft precis samma prästkallelse och varit 40 år yngre, hade vi inte prästvigts. Nog är det ett problem - coram Deo. Inför Gud betyder det. Om jag varit Gud, hade jag alldeles klart varit irriterad på en biskop som inte gör det jag ville ha gjort - prästviger dem jag kallar.

Nu har nog Anders Göranzon fått svar på sina fråga. Inga prästvigningar rakt av. De ska vigas som Gud kallar.

tisdag 10 juli 2012

Böda Sands Camping en måndagkväll

Just nu bor 7000 personer på Böda Sands Camping. Och vi har fler campingplatser på norra Öland. Sommaröland är något annat - fram till mitten av augusti. Därefter är det Skördefesten saken gäller. Påsk i slutet av mars betyder nog att det inte blir jätterusning till sommarstugorna då - men det är temperaturstyrt.

Hursomhelst. Biskop Johansson hade inte de lila badshortsen på sig men dragspelet med sig liksom kräkla, mitra och biskopskåpa. Åsa Martinsson har gjort kåpan och mitran. Det blev biskopsquiz och priser delades ut  - biskopen fick bestämma vad som var rätt svar. Nordöländska Favoritkören sjöng, diakonen Gunilla och biskop Johansson spelade till allsången Idas sommarvisa, vi manade upp Åke Bonnier på scenen och han fick en del tips av hur man ska göra som biskop (besöka folk och församlingar, sa Johansson). Komminister Lund sjöng men ett sånginslag av våra lokala förmågor fick utgå eftersom hunden blivit huggormsbiten. Mer om det i kommande bloggposter. Så skrudades biskopen och vi berättade om vad kläderna har för mening. Till sist välsignade biskopen och höll fingrarna biskopligt. Vad det betyder förklarade han också. Underhållning och undervisning kan man nog sammanfatta kvällsprogrammet.

Tv5 dokumenterar livet på campingen. Nu blev biskopen nedprioriterad för tv-gänget skulle till Kamelranchen. Kamel väger tyngre än biskop, det måste man förstå. Men Strix-folket talade vänligt med biskop Johansson och fotograferade.

Vad är sånt här värt? Det är aldrig fel med lite nya insikter och att få se den nya biskopskräklan och får den presenterad. Graalteknik av det slag Simon Gate introducerade på Orrefors är Unaman, Sunaman och Vinaman utförda i, till exempel. Men det grundläggande är alltid något annat - ett levande gudstjänstliv i församlingen och den undervisning/utbildning församlingen lever med. Om biskopen då blir grädden på moset så OK.

Nu har jag inte med ett enda ord berört det faktum att de två biskoparna, den vigde och den som är electus, inte skulle ha prästvigt mig om jag varit ung prästkandidat. Vi tog inte upp den saken i går heller. Men faktum kvarstår.

måndag 9 juli 2012

Slutskällt

Sommaren, kamrater, den vi skulle inspireras av, gör att det får vara färdigskällt nu. Provokationerna fungerar inte riktigt optimalt. Provokationen syftar till att mana fram den andres röst - men när tonläget blir så högt att ingen hör vad som sägs, är provokationen misslyckad.

Nu kommer snart biskop Johansson. Kl 18 är han på stora scenen på Böda Sand. Favoritkören inleder men mer av programmet avslöjar jag inte. Biskopsquiz blir det dock. Rapport följer om hur det blev.
Och TV5 finns på plats. Raggar Olsson åkte hem i går med sitt gäng.

Vi har ett eftermiddagsprogram  på tisdagarsom heter 14.14. Temat i år är "prästsläkt-prästbarn". I morgon är det dr Peter Bexell. 14.59 slutar det. Och så blir det missionsauktion efter veckomässan på onsdag kväll. Då styr Kalle Bern upp sin Rolls och svingar sedan klubban. Lite stil är det på norra Öland. Torsdag kväll är det mässa i Källa gamla kyrka. 18.30. Stig är 86 men bangar inte för det.

Glad att vara på Öland

Solen skiner. Regnet som dränkte Målilla, Mariannelund med flera platser var kanske små stänk här - men inget annat. Åskvädret för ett par nätter sedan över Östersjön var vackert och 14-15 km bort. Många kan vara glada att få vara här - och vi som inte behöver vara i Indianapolis, där episkopalernas General Convention äger rum 9-12 juli, kan vara gladast av alla.

Duktiga på konflikter är episkopalerna. Det gäller enkönade vigslar där ordningsfrågan ställdes om hur man ska rösta - en eller två gånger. Ska det röstas två gånger - som när det gäller The Prayer Book - räcker det att tretton biskopar rösar emot för att blockera frågan. Jag vet goda medkristna som älskar dispyter i just ordningsfrågor men hur kul kan det vara att sitta på det där mötet?

Till det kommer frågan om 815, alltså episkopalernas kanslihus på 2nd Avenue nr 815. I've been there. Ska det säljas och episkopalerna flytta till en stad där det är billigare att leva och löneläget lägre? Episkopaler på gräsrotsnivå sägs inte gilla att man måste ta miljontals dollar för att hålla sig med det fina högkvarteret. Pengarna borde gå till mission, heter det. Dean Thurlow ville också veta vad alla de juridiska processerna kostat TEC, den episkopala kyrkan i Amerika. Jag tittar ut över hagarna och inser att det finns en del att vara lycklig över, nämligen lycklig över sådant man slipper.

Biskoparna som dras inför domstol i Quincy förklarar att de är oskyldiga till anklagelsen om illojalitet. Den 23 april 2013 blir rättegången, sägs det. Biskoparna vet ännu inte vilka deras anklagare är och inte heller vilken kyrkoordningsparagraf (canon) de anklagas ha brutit emot. Det hela påminner om sådant man kan läsa i amerikanska deckare i domstolsmiljö. Grisham och så. Skulle det mulna på kan jag på Öland få mitt lystmäte av den sortens spånning tack vare Grisham et cons. Så jag kan fortsatt vara glad att vara på Öland. Men nog är det lite sorgligt det som händer i USA likväl? Med TEC ska vi ha nära förbindelser, säger kyrkoledningen. Borde vi inte ligga lite lågt med det ett tag nu? Eller har vi något att lära av dem - hur man genomför ett Stalinesque Move, kanske?

söndag 8 juli 2012

Högt i tak rymmer det låga

På Bloggardag ska vi inte vara finkänsliga. Jag tror det beror på Morsan men inser att det kan vara att skylla från sig. En läkare kan inte stå och lipa när uppgiften är att bota, lindra, trösta. Kliniskt allvar, alltså. På samma sätt tror jag det är bra om den verkliga frustrationen i kyrkolivet kommer till uttryck. Jag blir inte så upphetsad över enskilda inlägg som över det faktum att detta är känslor, erfarenheter och insikter som fötts fram i den kyrka där jag är döpt, konfirmerad och prästvigd. Det är fullt begripligt om människor far illa i denna kyrka. Själva kyrkosystemet hanterar människor illa. Jag hatar det. Söndagsskolfröken sa inte att kyrkolivet skulle vara sådant. Hon sa något helt annat.

När biskoparna sitter och läser Bloggardag är det nyttigt att de får se det de aldrig får höra, tänker jag. Och också om Nya Tant Lila liksom den gamla, Farbror Blå eller Grå liksom tant Grön, tant Brun och Tant Gredelin lyckas hetsa upp debattörerna, tror jag det blir informativt. Men jag genomgick en gång ett test som visade att jag är extremt sakfokuserad, så jag kanske inte ska vara auktoritet. Det betyder dock att vi ska styra på sak, inte person - i vetskap om att personer bär saken. Lätt är det inte. Jag får väl säga som aposteln Johannes sägs ha sagt till de hönor han matade i Efesos: "Älska varandra. Älska varandra oupphörligt."

Till det sista: Jag tror att detta är en replik som Johannes lärjungar konstruerat. Elever gör så. De tar lärarens favorittankar och vrider dem ett snäpp. Just det är det roliga. Men allvaret består: Älska varandra. Älska varandra oupphörligt. Jag älskar mina barn. Just därför har jag skällt på dem.

Avskum

OAS-rörelsen möts i Kungsbacka med start på tisdag och Kungsbacka-Posten har uppmärksammat begivenheten. "Biskopen kritiserar Oasen-möte". När tidningen inte riktigt får till det ens i rubriken, kan man bli lite bekymrad. Men ärendet är det förutsägbara - precis som det var för några år sedan i Borås. Dert är varken variation eller förnyelse. "Rörelsen tillåter inte kvinnliga präster att predika på gudstjänsterna och tar avstånd från samkönade äktenskap." Biskopen ifrågasätter "flera delar i rörelsen och beklagar bland annat att en stor grupp präster inte accepteras fullt ut." Det brukar biskopar säga. Den här biskopen heter Per Eckerdal.

Jag fattar att OAS-rörelsen ska betraktas som avskum. Avskum är kanske något fint, menade Anders i sommarstugan i Vedborm. Man skummar ju av grädden. Men med avskum menar vi ofast något som kastas bort. På kvällen undrade jag om avskum syftar på äggviteämnen somblir skum när man kokar kött. Julskinka - för det är så långt jag kommit. Grekiskans perikatharma och latinets purgamenta handlar väl om det som kastas bort eller det som är "renset" och som ska i slasken. Jag är inne och läser 1 Korinthierbrevet 4:13 som ni märker. Och då kan OAS-folket sträcka på sig. Det är så att de kristna betraktas som jordens avskum och då - i överförd mening - blir OAS liskom grädden på moset. Ingen stor sak i detta, alltså.

Ingen stor sak i biskopens uttalande heller - inte för en evangelisk kristen. Biskopar som förvaltyar kyrkosystemen in i det sista, brukar tala så. Men lite knepigt är det med Per Eckerdal. När det var biskopsval i Växjö intervjuades kandidaterna. Jag hörde inte intervjuerna men de fanns utlagda på nätet. Då fick elektorerna i Växjö stift veta, att Per Eckerdal som stiftsadjunkt levt ett ansträngande liv som adjunkt åt en biskop vars åsikter han inte delade. Så mindes Per sitt liv. Andra mindes att han varit hos Alf Corell som pastoradjunkt och varit högkyrklig till tusen och sedan plockats in i Gärtners stall och varit högkyrklig då också. Var det som kameleont Per gjorde lycka? Eller är nu läget detta, att han måste säga som han sa i intervjun i Växjö - för något annat går inte att säga. På sin höjd kan man medge att man från högkyrkligheten hämtat en del liturgiskt - men absolut inte något annat. Självklart tar man nu avstånd. Hur det än är - lite knepigt är det.

Kent Wisti gillar jag förstås. Han ställde frågan om anonymiteten och fick svar. Det är svar som Kent fortsatt kommer att vara lite bekymrad över, om jag förstår saken rätt. Han vill ett helt annat klimat i det kyrkliga livet. Men har man på förhand definierat vilka som är avskum kan det mesta ursäktas och då är det dumt att exponera sig i helfigur. Besked har lämnats. Frustrationen har kommit till ytan.

Som i TEC, den episkopala kyrkan i USA - som mest blivit till glädje för advokater. Nu kan nio biskopar definieras som avskum. De har stöttat "breakaway fractions" heter det och ska inför domstol. Vår vän +David Anderson hör till dem som är "concerned about last week's Stalinesque move to silence and remove orthodox voices still in Episcopal Church leadership."

Jag gillar det där "Stalinesque Move" (blir det "stalinartade draget på svenska?) - och processen kallas både skådeprocess och "torsdagsmassaker". Klart att avskummet ska bort. Inte konstigt då att man gärna justerar den regel som säger att en Presiding Bishop bara kan sitta 12 år. Jefferts Schori kan själv bestämma att hon fortsätter till 2018.

Tills vidare ska vi avvakta vad rätten i Quincy säger om biskoparna. I god stalinistisk anda har biskoparna inte fått veta vad det är de faktiskt anklagas för. Behövs sådant detaljrytteri? Inte för avskummet, förstås.

Nu ska vi fira apostladag och fira avskummet riktigt ordentligt.

fredag 6 juli 2012

Det är lite mycket

Jag ska inte gnälla men egentligen är Nordölands församling måttligt stort med en ålderspyramid som är uppochner-vänd. Alltså begraver jag. Men på sommaren kommer Svenska kyrkans medelmmar hit och vill ha dop och vigslar. Vi döper och viger utöver den kvot vi skulle ha. Clearingen ordnar det ekonomiska och likväl känns det rätt orimligt. Närmast är det dopberedelser för fyra. Och så lite vigselförberedelser och söndagens gudstjänster. Därefter nästa veckas aktiviteter. Ledigheten naggas i kanten. Jag skriver detta bara för att få trycka ut min myckenhetskänsla.

Kent Wisti har förstås en poäng med sin fråga om anonymiteten på bloggen. Svaren har också en poäng. Jag är inte alldeles övertygad om att försiktighet är feghet, det kan vara klokskap också. Den som - även med goda argument och efter omfattande studier av någon av våra kära frågor - uttrycker sin icke korrekta mening, får ju se utvecklingsmöjligheter begränsas och de mer rejält tilltagna lönerna tillfaller andra. Nota bene: andra mindre kompetenta. De havliga, sålunda. Nog vet vi alla hur det går till. Familjens kulpengar uteblir. Någon annan familj får det roliga. Man kan om man tillhör paria-klassen fundera över vad gjorda insikter är värda och med en kulram rätt enkelt förstå. 20 000 i månaden, kanske. Eller bara 10? Säg 10 under 20 år och 12 månader, så blir det 2.4 miljoner innan skatt. Det har inte gått åt mer tid för att dra ihop de pengarna än vad den stackars andre fått lägga ner - och man har fått fler fringisar och goda måltider. Kent ställde en bra fråga som avslöjar kyrkosystemet mycket mer än kommentatorerna. Så här går det till i Svenska kyrkan. Är vi för det - eller emot? Fråga biskoparna, t ex. Kanske på Böda Sand på måndag kväll?

Tilltaget att använda tjänstetid mm mm för att få ut HBTQ-material (Q-et kom också in, som ni märker men om den saken har inget samtal förts) som stiftsutskick försvaras med en uppsättning argument. Tja. Vi ska stå som tyst staffage när de insiktsfulla agerar, det fattar jag. Men jag är inte säker på att präster i Växjö stift vill stå som tyst staffage inför nya medarbetare. Vi kan gott diskutera men vi köper inte riktigt att vårt gemensamma stifts resurser hijackas av några få. Tänker jag. Kollegaargumentet att en av medarbetarna mött fattiga och illa medfarna är dock inget argument i sak. Vi talar om något annat. Och må vara att några mött de mycket fattiga - men var de inte på plats med vanmlig lön? De prästkandidater som av kyrkopolitiska skäl vägrats vigning men sedan vigts i andra kyrkor, kan stoltsera med 8000:- i månaden. Det väcker inte min respekt. Det väcker skamkänslor över Svenska kyrkan och Växjö stift som illa behandlat dem och illa hanterat den kallelse Gud uppenabrligen gett dem - kallelsen till prästämbetet. Andra kyrkor såg den kallelsen. Vår egen blundade. Taktiskt.

Nu har jag väl som vanligt sagt för mycket. Men har jag skrivit något som är sant - det borde väl vara frågan?

torsdag 5 juli 2012

Deprimerande dugliga

Det var ärkebiskop Yngve Brilioth som såg sina medarbetares insatser, tittade gillande på dem och sa: "Ni är så deprimerande dugliga." Biskopsmötets sekreterare var då Pehr Edwall som långt senare blev min kyrkoherde och chef. Han kunde utbrista detsamma då och då. När jag fick Markus Hagbergs nya bok om Maria, tänkte jag detsamma. Nog är det lovvärt att i en svenskkyrklig kontext, det heter så!, skriver katolskt om Maria. Inte romerskt utan katolkst, om ni förstår distinktionen. Att datorn tänkte på egen hand i notapparaten kan man strunta i. Texten bär.

Men Bo Johanneryd är lika deprimerande duglig när han skriver en praktisk predikohandledning som heter Homiletiskt hantverk. Han knyter kreativt samman och visar sammanhang och styr upp det som ska vara predikan och inte "tankar för dagen". Både katekesutvecklingen och fader Gunnar får plats. I vilken normal kyrka som helst hade dr Johanneryd varit prästutbildare vid ett pastoralinstitut och skrivit böcker i tjänsten. Nu är det hobbyverksamhet - för honom som för Markus Hagberg. Men man kanske kan läsa böcker i tjänsten, i vart fall om man är präst. Är församlingsprästen en usel förkunnare kanske man ska ta med sig boken Homiletiskt hantverk och läsa den under predikan?

Gaudete förlag har gett ut böckerna - och fler därtill men man måste ransonera konsumtionen av andras deprimerande duglighet.

I örvigt kan jag förstås förfalla till den vanliga torsdagsdepressionen. Kyrkans Tidning tar upp jämställdhetsstatistiken och den ter sig dyster. Männen har högsta makten och kvinnorna de lägre posterna. Det är dock kyrkoherde man ska bli. "Präst på god väg bli kvinnoyrke - men kyrkoherdarna är män", God väg? Tja, det beror väl på - och har ingen tagit upp problemet att en del manliga kyrkoherdar är ena riktiga kärringar? Domprosten Burstrand vet dock berätta att hon blivit positivt bemött under sin tid i Göteborgs stift. Det var bra det. Betyder det att gudstjänstlivet i domkyrkan är på uppgång?

onsdag 4 juli 2012

Sextrakasseri på kansliet i Borgholm

Hon fick i sitt postfack ett papper som var obegripligt. "Nätverket Rutofikus" skulle ha läger för unga vuxna - och ung är hon och vuxen likaså. Drev någon med henne? Jag fick ett MMS på papperet med frågan vad detta kunde vara. Jag visste inte. Nu vet jag. För i går kom hela kuvertet till mig, ställt till unga-vuxna-verksamheten i församlingen. I Borgholm hade någon postöppnat och sorterat bort följebrevet från Växjö stift. Det blev inte bättre med följebrev.

Växjö stift har ett par relativt nyanställda medarbetare. De kommer, tror jag, från Lunds stift ursprungligen. Deras horisonter är säkert betydligt mer vida än mina. Nu använder de tjänsteorganisationen, stiftets kuvert, stiftets arbetstid, stiftets papper och stiftets resurser för postutskick för att skriva ett "Kära kollegor"-brev med två utskick: dels EKHO:s inbjudan till sommarläger, dels EKHO:s inspirationsdagar. Spommarlägrets tre dagar kostar 200 spänn. Det skriver jag bara så att ni ska fatta att någon subventionerar.

Stiftskonsulenten för barn- och ungdomsverksamhet och stiftsadjunkten som har ansvar för rekrytering och HBTQ-frågor skriver att det är viktigt att "dessa inbjudningar görs tillgängliga för de som skulle behöva dessa aktiviteter", vilket i klartext betyder att vi ska stå vid församlinhgarnas kopiatorer och dra ut fler ex. Varför? De utsändande tror att "synliggörandet av dessa aktiviteter kan i församlingen bidra till en öppenhet att samtala om dessa viktiga frågor."

Jag ska inte bespara er de utsändandes situationsbeskrivning: "Många HBTQ-personer fortfarande lever (jo, det står så, "jag är det nya svenskläraret" DS) i sammanhang där de är osynliggjorda och inte har platser där de kan dela sina erfarenheter. EKHOs sommarläger är just en sådan plats där erfarenheter kan delas och där man öppet kan vara den man är och i det bli mottagen."

Biskop Lindegård skulle ha fått uppleva detta, kan jag tycka. Det vill säga - det hade aldrig hänt på hans tid. Man behöver väl inte vara riktigt dum i huvudet för att förstå mekanismerna. Det är som QX som presenterar kartor för homosexuella och lesbiska så att man kan hitta varandra. Nu ordnas ett kyrkligt läger.

Det sista är kul. Prova själv: Växjö stift är en plats där kvinnoprästmotståndare kan dela sina erfarenheter och där man öppet kan redovisa hur man tänker och i det bli mottagen. Eller pröva tanken att stiftet skickat ut de olika dekanatens information om aktiviteter - det var dåförtiden helt otänkbart. Då talar vi ändå om en rörelse som engagerade förhållandevis många och som hade än fler försiktiga sympatisörer och många av dem deltog i stiftets arbete på olika sätt. Har stiftspersonalen för den delen skickat ut information om vård av äktenskap - eller har det alltid varit privata initiativ?

Jag är inte så lättlurad. Det handlar om marschen genom institutionerna, den Rudi Dutschke talade om. Vi tar makten över människors tankar genom att strategiskt placera oss i institutionerna. Jag har aldrig riktigt gillat denna tyska revolutionsmodell, revolutionen kommer uppifrån. Jag vill hellre övertygandet genom sakargument. Den demokratiska revoluformen. Svenska kyrkan praktiserar den tyska modellen. Vi här uppe och ni där nere. Vi fattar och ni ska få hjälp att begripa av oss. Vad Kyrkan lärt och vad Skriften lär - lappri, lappri.

Hur ska jag då se på att den institution i vars styrelse jag sitter, låter sig hijackas för ädlare syften av medarbetare som jag bara kan förstå kommer utifrån och med detta presentationsbrev för många i stiftet skadar sin egen auktoritet? Är detta stiftets linje, gör många det man kan. Håller sig på distans. Ska frågan upp i stiftsstyrelsen? Ska inte homofober hålla käft - och homofoben är genom speglosan om fobi a priori bortdefinierad.

Kanske ska jag denna ljuvliga sommardag fundera över hur det kommer sig att stiftets informationsmaterial kunde uppfattas som sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Det borde stiftet också fundera över.

Rutofikus? Jag svarar bara "glad påsk" - Haskala Paskala.

tisdag 3 juli 2012

Avfallna biskopar

Det går livligt till i Danmark. "Jyder bryder ud af folkekirken", fick jag läsa i Kristeligt Dagblad och "jyder" är detsamma som "jylländare". Nio friförsamlingar har startats och fyra är i förberedelsestadiet efter beslutet om "homoseksuelle vielser". Kyrkoministern Manu Sareen är inte bekymrad. Vill man inte vara en del av en "rummelig folkekirke" så är det en bra lösning att starta sin egen, säger han. Statskyrkosystemet i Danmark är fantastiskt och jag undrar egentligen om Den Danske Folkekirke borde få höra med i Borgågemenskapen. Kunde det inte passa Sareen med ett förbund med andra statskontrollerade gemenskaper. Det finns väl några imamer och ayatollor att slå sig samman med när det handlar om att blanda politik och religion så att religionen blir politik?

Några biskopar i Danmark har väl vett att vara lite mer bekymrade för de måste väl se att många små beslut och händelser alienerar Kyrkans trogna medlemmar? Eller finns det biskopar som tror att om familjen Pedersen och Preben Clausen (eller vad nu danskar kan tänkas heta) slutar gå i sockenkyrkan så kommer det lika många nya? I processer som dessa brukar det annars gå så till att de som lämnar får några med sig, andra fortsätter som vanligt men det finns en mellangrupp som lite efterhand minskar sin kyrkogång för att till sist sluta. Det är inte som det var i församlingen, det är ensammare och de som var kvar var inte de man lika gärna kände samhörighet med som det var roligt att möta familjen Pedersen och vår vän Preben, de som nu finns i en frikyrka. Men steget dit är för långt.

Sognepraesten Frederik Berggren Smidt kallades till tjänstesamtal med biskopen i Roskilde. För biskopen gäller saken kyrkogemenskap, han är inte "blevet stödt på manschetterne over den hårde retorik" när han kallas avfallen och kättare (tro det!) utan tar upp sin tillsynsuppgift när kyrkoherden genom sin artikel signalerar att han inte längre är med i kyrkogemenskapen. Men hallå! Gäller inte saken kritik av en biskop i en evangelisk kyrka? Är det givet att en biskop inte kan avfalla eller bli/vara en kättare? Vad höll dr Luther på med? Och Bugenhagen, som importerades för att införa reformationen i Danmark? Man bryter väl inte kyrkogemenskapen genom en sakkritik av biskopen eller ens om man skulle benämna biskopen "idiot"?

Efter att prästen inkallats till tjänstesamtalet kom ett gemensamt uttalande som kortfattat kunde sammanfattas av kyrkoherden Berggren Smidt: "Vi är eniga om att vara oeniga."

Tillbaka till frågan: Kan den inte sakligt analyseras? Är biskopen i Roskilde en avfallen och en kättare genom det nya vigselritualet? Har ritualet Guds Ord med sig - och uttrycker det Kyrkans tro, den som en gång för alla har anförtrotts de heliga? De går väl att få svar på den frågan? Om svaret blir att biskopen är en god kristen och sann lutheran, fromsint och helgad och väl förfaren i sitt värv samt på ett särksilt sätt har tumme med Gud, nå då så. Kan inte biskopen då bara svara kyrkoherden med ett enelt: "Vrövl", vilket jag tror betyder "skitprat" (ursäkta danskan eller franskan eller vad det är). Men det kyrkoherden skrev var kanske inte hård retorik utan sanna ord utan omsvep? Biskopen kanske inte först och främst skulle kalla in en artikelförfattare till samtal utan tänka efter på sin kammare hur det faktiskt är?

I tidningen fanns en bild på biskopen. Jag tyckte han såg lite kättersk ut. Eller snarstucken?

söndag 1 juli 2012

De Tomaso - en liten betraktelse

Bilen som plötsligt skenade på torget i Borgholm kan man se in action på en film som Aftonbladet lagt ut på sin webb-sida. Mycket snabbt låg där också bilder från torget. Ibland kan jag tycka att nyhetsrapporteringen är otäckt snabb, vilket betyder att alla räddnings- och stöldinsatser måste dras på för många människor blir inblandade. Intresserade dras förstås till torget för att se. Det talas om krishantering - och kommunpolitiker vet att det gäller att visa vad kommunen kan. Det fungerade i Borgholm. Krishanteringsfolket kom på plats, sjukhus och vårdcentraler gjorde sitt och människor fick prata om det som hänt och om det faktum att det kunde varit så mycket värre. Trots allt.

När jag ringdes in, tänkte jag först - vilket är intressant - att en galning kört in bland glada semesterfirare för att förstöra deras glädje, Nu var det en olycka mitt i Sommarsverige med det där surrealistiska att det som skulle vara festligt och roligt blev vänt i sin motsats. Det går till så i denna värld.

Nå, vi satt i kommunhuset och jag vandrade runt lite på torget och pratade med folk. Under tiden gick larmet på nytt för det var en trafikolycka med tre bilar och tio skadade (sas det, men det var nog "inblandade" man menade) norrut. Vänstersväng vid Djupvik blev det närmare beskedet. Det är på hemväg. Och kö, just när jag en god stund senare kom dit för bärgarna skulle få utrymme. När den ena bärgningsbilen svängde runt utbrast föraren i första bilen i vår rätt då ansenliga kö: "Det är ju en likadan bil som i Borgholm som smällt här." Hans förvåning var oförställd. "Det är samma", sa jag nästan lika förvånad över vad den av polisen beslagtagna bilen gjorde vid vägskälet mot Djupvik. Men förklaringen var, att bärgaren från Borgholm, som var närmast olycksplatsen, skulle upp för att se omfattningen av nödvändiga insatser.

På kvällen undrade jag hur många som i sin aftonbön samlat ihop dagen och tackat Försynen för att allt inte blivit så mycket värre denna dag. När jag undrat, gjorde jag. Inte Försynen men vår käre himmelske Far. Fast på eftermiddagen gick jag in i Borgholms kyrka för att se till att det fanns ljus till ljusbäraren. Det fanns det. Ingen hade tänt något ljus. Jag gjorde och jag tror Karin gjorde så lite senare för grannen, som var den som blev allvarligt skadad.

Jag tände mitt ljus också för Micke som har glasskiosken. Den slogs sönder när det är högsäsong. Nu gäller det att han får hjälp av alla att minimera skadorna. När han kommer igång med verksamheten får ni se till att åka till Borgholm för att köpa glass av honom. Men också Micke och hans fru visste att allt kunde varit värre. Deras son och en anställd stod i den demolerade kiosken och klarade sig om man bortser från chock och sår på kinden. Allt, precis allt, kunde varit så mycket värre på Öland i går.

Var det fader Jan som lärde oss att i denna fallna värld blir inte allt så bra som man hoppas men inte heller så illa som man fruktar?