torsdag 19 oktober 2017

Tillsynsutskottets skott i foten

Tillsynsutskottet har behandlat frågan om de arbetsledande efter ett förslag från Kyrkostyrelsen. Nu ska alla som har arbetsledande funktioner skriva på papperet, den s k idiotdeklarationen. Det är det här med att "förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Här kan bedrivas intressant exercis/exeges på många sätt, som ni vet. Alla uppgifter? Oavsett kön? Och vem har problem att jobba ihop med diakonissor, rent generellt alltså... Jag menar dock att orden till Pehr Edwall, när han blev direktor på diakonianstalten Samariterhemmet, är tänkvärda: "Minns mina ord, Edwall, det är inte nådigt att knäcka nötter med gamla diakonissor."

Nå, har en komminister, kontraktsadjunkt, stiftsadjunkt eller diakon arbetsledande uppgifter i sin befattning ska papperet undertecknas. Det skrevs en promemoria i detta ärende och skickades ut. "Omkring hälften av remissinstanserna inkom med svar, varav flertalet var positiva till de föreslagna ändringarna." I Kyrkostyrelsens skrivning markerades att undantag från de nya reglerna inte medges. Bertil Murray från Frimodig kyrka har avgivit en särskild mening. Han vill hellre komma åt svinaktigt beteende mot  prästvigda kvinnor och menar att kyrkomötet bort fokusera på detta. Men problemet angav Bo Hanson för fyra år sedan. Kvarnarna har malt.

Genom de strukturförändringar, som genomförts under senare tid, har antalet befattningar som kyrkoherde minskat kraftigt, medan antalet arbetsledare på andra befattningar ökat. Det finns anledning att som en konsekvens så ändra kyrkoordningen, att behörigheten inte vidgas för befattningshavare i vignings- tjänst, som inte samarbetar med alla kollegor i vigningstjänsten oberoende av kön.
Pjätteryd den 16 juli 2013
Bo Hanson (ÖKA) 

Det var alltså sagde Hanson, som mot bakgrund av förändrade kyrkoherdetjänster, ville upprätthålla förbudet för de oliktänkande. Ingenting redovisas som inträffat, dvs att arbetsledande komministrar förfarit oredligt mot kvinnliga präster. Det är en princip som ska upprätthållas och utvidgas. Det hade varit lättare om saken handlat om redovisade problem även om de mer finkänsliga då undrat varför kyrkoherdarna inte kunnat gripa in, de som har det övergripande ansvaret. Nu är ärendet klart redovisat. Behörigheten för somliga befattningshavare får inte vidgas.

När Hanson skrev sin motion i Pjätteryd av alla ställen var jag arbetsledande komminister på norra Öland och hade varit det några år. Det fanns inte så många präster att välja på för den sysslan och ingen så välmeriterad som jag, det måste nog skrivas. Vad hade blivit bättre av att jag inte varit arbetsledare om jag helt sonika sagt att jag inte skriver på en idiotförklaring, vars konsekvenser jag inte kan överblicka? Jag vet inte om det klagades osedvanligt mycket på mitt arbetsledarskap. Med "osedvanligt" avses att arbetsledare alltid får kritik. Det hör sysslan till. I vart fall fick jag aldirg det beskedet från kyrkoherden att jag misskött mig. Det enda som sades var att kyrkoherden i Borgholm ville minska mitt inflytande. Jag vet inte om detta upprepade påstående var sant men området för arbetsledarskapet begränsades till den nordligaste delen av ön och jag behövde inte så ofta köra långa sträckor till personalsamlingar. Med färre i arbetslaget kunde vi också göra mer storstilade satsningar, vilket de som ingått i det gamla arbetslaget noterade med avund. Det var inte längre mitt problem.

I konsekvenserna av ett behörighetsbeslut tycks alla strunta. Det kan man kanske göra. Numera vigds ingen som inte undertecknat idiotförklaringen och ingen kan anställas som kyrkoherde eller utnämnas till kontraktsprost. Vari ligger problemet egentligen?

Det är här jag blir mest undrande. Om en pojke efter överdriven potträning i barndomen blir rigid i sin hållning och vill ha scheman och system, kan jag förstå det. Men att de med en friare potträning går på det, fattar jag nog inte.

Då har jag i detta sammanhang alls inte berört det jesuitiska, att papper kan undertecknas med mentala reservationer. Själasörjarrådet som uttalats är klart och tydligt: "Dom har ljugit för dig så du kan ljuga för dom." Arma kyrka som försatt sig i denna situation av bortförklaringar, fantasifulla tolkningar av löften och direkta lögner. Det är nog lögnväsendet i Svenska kyrkan som borde anses vara det mest fördärvliga.

Kyrkomötet kommer att anta TU 2017:1. Rätteligen borde hela idiotförklaringen tas bort. Behövs den indikerar den ett mycket större problem med ämbetsreformen än man vill vidgå. Det vore kanske värt ett samtal? Med Bertil Murray kanske jag ska föra ett samtal på temat om han inte är för snäll och tolkar allt till det bästa. Bo Hanson var inte ute efter att komma till rätta med "svinaktigheter". Han var ute efter de svin som tänker annorlunda i ämbetsfrågan. Ordnung muss sein!

I tidens längd - och den tiden är nog inte så lång - måste det regleras så att den som tänker annorlunda om enkönad vigsel inte heller ska kunna vigas eller ha arbetsledande tjänster.

Torsdagsdepressionen slog till med full kraft. Jag läste inläggn om kyrkohandboken och tappade framtidshoppet. Jag ska leta efter det denna dag. Det borde ligga någonstans under köksbordet, för det var där jag satt med tidningsbunten och läste. Bara inte någon av hundarna tuggat i sig det.

onsdag 18 oktober 2017

FLASH! Johansson gjorde det! Eller? FLASH?

Som god tvåa kom Erik Johansson, han som skulle obehörigförklaras, ni minns, in på upploppet. Nu går han och Susanne Rappman vidare. Rappman gjorde sämre ifrån sig än väntat. Det hade ju antytts att hon skulle vinna i första omgången.  Hon går kanske försvagad till nästa rond? Jonas Eek, trean, kan också gratuleras. men vänta, var det så här dragen tänkts ut? Överklaga Johansson fast det var meningsfullt, få allt ljus på honom och han därmed in som två och Eek utslagen, för han skulle kunnat utgöra det stora hotet? Jag tror kanske inte Svensson om den tankebravuren och inte doktor Gårdfeldt heller men det finns de sopm tänker så likväl.

Hur blir det nu?
Man kan välja perspektiv:
Här är väl ett val mellan en heterosexuell och en latent homosexuell. Ska homofobin ta hem segern?
Här är ett jämställdhetsval för det viktigt att inte bara ha en kvinnlig domprost utan också en kvinnlig biskop.
Här är ett val mellan det evangelikala och något annat, som MTD-religionen lätta kan anknyta till.
Här är ett val mellan at följa partilinjer eller tänka själv.
Vad skulle hända om Göteborgs stift ställde de två mot varandra i en slags valdebatt i tanke att den som väljer biskop, väljer framtid?
Vad skulle hända om stiftet utlyste en bön- och fastedag på temat. "Gud har redan valt en biskop åt oss. Låt oss klura ut vem det är."

Ni kan väl för enkelhets skull få en kopia på det preliminära valresultatet. Men roligt ändå att den som skulle ställas utanför nu står kvar. Och säg vad ni vill om Erik Johansson men han är bokstavligen en rapp man.

Rösterna i valomgång I fördelade sig (enligt det preliminära resultat) enligt följande:
  • Susanne Rappmann, 422 röster (36,9 %)
  • Erik Johansson, 240 röster (21,0 %)
  • Jonas Eek, 223 röster (19,5 %)
  • Cristina Grenholm, 187 röster (16,3 %)
  • Maria Klasson Sundin, 33 röster (2,9 %)
  • Sven Hillert, 21 röster (1,8 %)
  • Esbjörn Särdquist, 15 röster (1,3 %)
  • Ogiltiga 4 röster (0,3 %)
Summa avgivna röster 1145

FLASHIGT VÄRRE! Biskopskandidat Johansson FLASHIGT VÄRRE!

Ansvarsnämndens beslut har kommit och ligger självfallet på kyrkligdokumentation.nu
Erik Johansson själv fick beslutet per mejl strax före klockan 9, sägs det. Nämnden prövar efter Kyrkoordningen konstaterar att  skrivelserna från Svensson och Gårdfeldt inte föranleder någon ytterligare åtgärd.Ytterligare? Men det var kanske väntat?

Socialdemokratiskt narrativ

Våra vänner socialdemokraterna kan formulera sig lite olika men i sak enstämmigt. "Socialdemokrati och kristendom är detsamma", hette det. Eller "de grundläggande värderingarna är desamma." Detta ger ett moraliskt imperativ: Socialdemokraterna ska på alla kyrkliga nivåer arbeta för en öppen och välkomnande folkkyrka som i alla lägen står upp för människors lika värde och lika rätt.

Jag förstår dem som undrar om detta är målsättningen för regeringsarbetet också och vad det i så fall betyder. Ett öppet och välkomnande Sverige? Och vad är människors lika rätt om vi går förbi felöversättningen av begreppet dignity i deklarationen om de mänskliga rättigheterna? Men nu gäller det Svenska kyrkan.

Då tar vi värderingsfrågorna. Om man sagt att socialdemokratiska värderingar kommer från etiken i Nya testamentet eller så, hade saken kunnat diskuteras idépolitiskt. Hur eller hur fanns det sådana socialdemokrater, pastor Spaak och Kata Dalström t ex. Men det finns också en annan idétradiiton, en kristendomsfientlig. Värt att diskutera. Lite mer besvärande, fortfarande på idéplanet, blir det när socialdemokrati och kristendom likställs och när det påstås att de grundläggande värderingarna är desamma. Det hoppas jag verkligen inte. Stefan Löfven som ayatollah?

Det fanns folk på Jesu tid som värderade vad de hörde och såg samt drog slutsatsen att Jesus från Nasaret måste vara Guds Son. Detta och inget annat är den grundläggande värderingen i Kyrkan. Själva fundamentet om ni vill framstå som goda fundamentalister - och vem vill inte det? SAP omfattar dock inte denna bekännelse för SAP är ett sekulärt politiskt parti utan kristna bekännelsekrav. Och då är vi inte inne på finliret. Det socialdemokratiska partiet tror inte att Jesus är Herren. Det är uppenbart och faktiskt alldeles rimligt, annars blir Löfven ayatollah.

Vilka grundläggande värderingar återstår då? Finns det en kristen etik som är skild från Jesus Kristus? Självklart inte.  Den kristna etiken är ett utflöde av den kristna tron. MTD-religionen kan däremot vara religiös socialdemokrati, dvs socialdemokrati i religiös utstyrsel. Det blir en religion människor kan avgöra sig för, dvs bestämma sig för, och därmed avgöra (bestämma) vad den ska innehålla.

Vad jag skriver pekar på en fara för kristen tro, faran att den kristna tron blir religiös och därmed något annat än en insikt om hur Verkligheten egentligen är, vilket är den kristna trons anspråk. Den som beskriver tillvaron som gudlös, beskriver den helt enkelt fel. En religiös kristendom blir en påhittsreligion som inte har plats för Herren, inte plats för uppenbarelsen och inte plats för katolicitetsmarkörerna. Luthers tal om Kyrkans sju kännetecken faller också platt: Guds Ord, dopets sakrament, nattvardens sakrament, löse- och bindenyckeln, Kyrkans ämbete, gudstjänst och bön samt kors och lidande. Ta bara det där med gudstjänsten, att man offentligen tackar och lovar Gud. Om det inte hade varit att utmana löjet kunde någon föreslagit att en socialdemokratisk partikongress skulle ha offentlig lovsång och bön. Ni fattar själva. Det är inte alldeles fel att i god ordning skilja mellan det andliga och det världsliga regementet i insikt att det andliga annars blir världsligt.

Hur öppen och välkomnande är då den folkkyrka, som i alla lägen står upp för människors lika värde och lika rätt? Kategorin om lika rätt - blir den inte konstig? Lika rätt till vad då i det kyrkliga när allt är nåd och alls icke rätt. Vore det inte (rättat! DS) för nåden skulle det vara ute med oss, det är grundläggande kristen undervisning.  Jag ska inte bråka för mycket, men Bertil Morén, ledande sosse inte minst i det kyrkliga i Kalmar, var öppet hånfull mot oss som ville att det skulle byggas kyrka i Norrliden. Han gjorde sitt bästa för att stoppa bygget och var nedlåtande mot Silvy Elfverson, som satt i kyrkorådet. Det var jag som ett tag rätt ensam stod för den öppna och välkomnande folkkyrkan i Norrliden. Vi blev med tiden några fler och än fler, men det förvånar mig fortfarande att socialdemokraterna inte kunde stå upp för stadsdelen. Det kan bero på att jag inte övertygats i ämbetsfrågan och att alla andra i stadsdelen skulle straffas för det. Detta sagt kan man misstänka att en öppen och välkomnande folkkyrka blir räddningslöst utlämnad åt samtidens ideologier, men det menar väl bara den som läst Moltmanns uppsats Theologie heute i band 2, Zur Geistigen Situation der Zeilt Suhrkamp 1979 s 754 ff. Öppen och välkomnande. Oss emellan, detta är inte min erfarenhet av socialdemokratisk kyrkopolitik. Och puddingen bevisas genom ätandet.

Har vi då tillräckligt denna morgon gått igenom några viktiga komplikationer i det kyrkliga livet?
Jag undrar då bara om verbet "narra" kommer ur ordet "narrativ"? Det kan vara så. Det kan förstås vara på något annat sätt också.

tisdag 17 oktober 2017

NY FLASH! Mörkret över Uppsala och röd måne NY FLASH!

De små tecknen är också tecken. Inte konstigt att Ansvarsnämnden måste sammanträda men Erik Johansson går rimligtvis fri och är fortfarande biskopskandidat. Undrar hur många som röstar på honom som en markering inte så mycket i biskopsvalet som när det handlar om den egna integriteten som väljare, dvs hands off!

Erik Johansson svarade. Han är konsekvent sin funktionalistiska ämbetssyn. Det är en grund teologisk uppfattning som inte håller att dö på och knappast ens leva på fast många gör det. Jag hade röstat på Erik i just detta biskopsval fast han tydligt säger att han aldrig skulle prästvigt mig. Det uppskattar jag inte efter alla år som präst och jag har nog gjort mer för Svenska kyrkan än Erik men mindre för EFS än han. I detta läge är det ändå Erik som gäller och därefter allvarliga samtal. Det är han som ska ha problemet, inte jag. Min röst hade han fått i detta val. Lite integritet har jag. Men det är ett öde att utmönstringspolitiken får detta resultat som försvagar det svenskkyrkliga/katolska. Till Eriks många fördelar hör att han är konsekvent och står för vad han tror. Jag hoppas ni fattar att jag tycker om den mannen trots hans brister i ämbetsteologi.

Jag tror mig förstå vad Erik skriver i den första meningen. Åthävorna är små men han anmodades tydligen i dag att inkomma med svar i dag. Vad var klockan i Iringa, Tanzania då? Vad håller anmälarna på med egentligen?

Vad Ansvarsnämnden beslutar vet jag inte ännu. Böcker kommer dock att upplåtas och vi får läsa.

Som vanligt kan man läsa på kyrkligdokumentation.nu, en institution som besparar kyrkosystemet mycken möda för ni slipper ringa och begära ut handlingar. Men kom ihåg var ni först fick läsa nyheten!

FLASH! Väktarrådets i Iran lokalavdelning FLASH!

Väktarrådet i Iran bestämmer vilka som får ställa upp i de demokratiska valen i landet. Nu har Väktarrådet fått en lokavdelningen, idogt verksam inför biskopsvalet. Erik Johansson har ifrågasatts av diakonen Britta Svensson och komministern Lars Gårdfeldt, som till Ansvarsnämnden för biskopar anmält Erik Johansson. Ansvarsnämnden ska granska om Erik Johansson verkligen är en godkänd kandidat. Visserligen, så förstår jag framställningarna, är Erik Johansson som biskop villig att viga oavsett kön. Han vill samtala med kandidaterna om deras lämplighet och den innefattar hur de hanterar sin sexualitet, om jag fattat rätt. Då blir det väl rätt enkelt för Ansvarsnämnden. Kön är inte riktigt detsamma som sexuell läggning. Kyrkoordningen behöver kompletteras i så fall.

Jag kan ta en passus ur teologie doktor och komminister Gårdfeldts anmälan:

Av detta följer, att om en biskopskandidat öppet deklarerar att hen inte vill präst/diakonviga män som är gifta med en man, respektive kvinnor som är gifta med en kvinna, så  har denne biskopskandidat visat att hen inte kan samarbeta med alla andra inom kyrkan, oavsett kön.

Logiken kanske är något halsbrytande, men vi ska inte ha för stora krav på doktorer från universitetet i Karlstad, det är min bestämda mening och den respekterar jag.

Kl 13 i dag skulle Erik Johansson, på resa i Tanzania, svara Ansvarsnämnden. Han svarar säkert. Ansvarsnämnden har nog inte så svårt att hantera anmälningarna heller. Själv noterar jag fenomenet, det där med att intresset alltid eller aldrig ljuger. Men Erik Johansson får väl skriva både till syster Svensson och doktor Gårdfeldt och tacka för de många röster han får i morgon när lekmän, diakoner och präster vill markera. Det måste väl finnas rätt många som inte accepterar att deras rättigheter ska styras av Väktarrådets i Iran lokalavdelning under ledning av Britta Svensson och Lars Gårdfeldt

I väntan på chansen att få rösta kan den som vill gå in på kyrkligdokumentation.nu och läsa anmälningarna. I dag är det tisdag. Anmälningarna kom in i fredags kl 10.48 resp 17.19. Det betyder att saken väl inte kunde hanteras förrän i går, måndag. Jag vet inte när Erik Johansson åtspordes. Vad hade hänt om han svarat att han inte, med tanke på sina åligganden i den kristna missionens tjänst, kunnat svara förrän han kommit hem? Hade valet fått skjutas upp då? Fråga Väktarrrådets lokalavdelning, den som ska bestämma vilka kandidater man får rösta på i Göteborg.

Mariatorget med omnejd

Överste Olofsson ringde i går kväll. Han var hemma efter en lång sejour i Bryssel. Han hade missat Aurora men pratat med Salander och uppdaterats. Som ni kanske minns har Olofsson segelbåt men bor på Bellmansgatan i Stockholm. Nu ville han först fråga om Trossen i Sandvik, som brann ner till grunden. Jag tröstade honom med beskedet att om allt går vägen så byggs butiken upp, men några meter längre bort från hamnen. Olofsson ställde kollfrågan: "Tror du att tillstånden kan ges snabbt?" Jag utgår från det, sa jag. Men oss emellan blev jag orolig när han frågade. Olofsson tänkte segla ner till midsommar 2018. Då ligger han i Sandviks hamn. Han var uppenbart orolig för skaffningen.
Detta avhandlat tog överste Olofsson upp ett problem:

- Jag gick förbi Mariatorget för jag var tvungen att förstärka livsmedelsförråden och en del annat. När jag gick förbi Sankt Paulskyrkan insåg jag att något har hänt. Dörren var öppen och jag kikade in. Där hängde ritningar för ombyggnationen. Visste du att metodisterna sålt kyrkan till Stockholms Stadsmission?

Jag fick medge att jag alls inget visste. Jag försökte säga att jag hade svårt att hålla koll på Svenska kyrkan och därmed föll metodister och equmenianer närmast utanför min sfär. Det tycte Lofsson var dumt.

- Församlingen las ner. 8-9 aktiva räckte inte, de var nog inte alldeles unga heller, medlemmarna. Kyrkan försvinner som gudstjänstlokal. Kvar blir ett slags allaktivitetsrum. Orgeln ska ut och altare med altartavla, om jag såg rätt. Kan det vara så att de kristliga tror att muslimer inte kan vara i ett rum med kristna bilder? För vi vet ju båda att muslimer inte reagerar. Eller vet vi? Kan det vara så att de kommer till Europa och kräver att vi ska ändra oss efter deras modell? Blir det som i den där kyrkan i London, som täckte alla kristna bilder när muslimerna skulle ha sin fredagsbön där?

Jag funderade innan jag svarade. Nog kan jag märka en ny ton i debatten, där det dras en gräns mot muslimers krav och där slaget om Wien (vid två tillfällen) blir referenspunkt. Jag fattar uppställningen. Men jag är nog inte riktigt glad. Styr vi ut i okontrollerat elände? Jag svarade Olofsson:

- Jag funderar på bogomilerna. Var det inte så att deras svaga teologi gjorde att Balkan blev ett lätt byte för muslimerna? De hade fuskat med treenighetsläran och trodde på Gud i största allmänhet. Då blev det rätt problemfritt islam i stället för kristen tro. I det här fallet tror jag att välviljan styr bort från den intellektuella hederligheten och säljer ut den kristna tron. Det finns en stupid välvilja nämligen i det kristliga. Stupiety eller frumhet. Men jag fattar att när en gammal metodistförsamling bara har 8-9 aktiva, så måste den läggas ner. I Svenska kyrkan skulle 8-9 aktiva räcka långt, för vi har ju den materiella basen ett tag till. Men ack, hur länge?

- Har du inte haft gudstjänster i ett metodistkapell i Delary? För det var väl Deary, där det militärhistoriska muséet finns?

Jag fick bejaka detta. Emanuelskapellet. Det har Hembygdsföreningen hand om. På sommaren firas gudstjänst varannan söndag. Det är folkligt, festligt och fullsatt. Metodistkapellen och kyrkorna är vackra konstverk. Och sköts av Hembygdsrörelsen...

- Altartavlan i Sankt Paulskyrkan är målad av Gernandt, inte Anders utan Wilhelm. Ögonblicksbild från Jesu uppståndelse, sa överste Olofsson. Jag vet inte riktigt vad de ska göra med den. Den kanske inte är så värdefull ekonomiskt men ändå. Själva greppet gillar jag. Att måla det som ingen just då såg!

Skulle jag uppröras över den partiella kulturupprensningen ihop med min vän överste Olofsson? Jag funderade ett ögonblick.

- Är det inte som med Mannen i Romsdalen, Möre i Norge. Ett gigantiskt fjell vrider sig och kollapsar. Det kan vi inte göra mycket åt. Den norska Rikskringkastingen sänder direkt också med termisk nattkamera så att vi kan se sönderfallet som dramatisk unerhållning. Familjer, som kan få berget i huvudet, har evakuerats nu för femte gången. Det är väl så mycket man kan göra. Annars är det bara att vänta. Bortvalet av kyrkokristendom har pågått länge. Några har vetat att de aktivt valt bort, andra har bara glidit med. Få har förstått konsekvenserna. Nu evakueras. Jag säger bara: Se Mannen!
https://www.nrk.no/mr/rasfarlege-_mannen_-1.12001189

Det sista, som anspelade på Pontius Pilatus och hans berömda replik, tyckte jag var riktigt fyndigt påkommet. Jag är inte alldeles säker på att översten uppfattade det fyndiga.

Vi slutade med att resonera lite kring signalspaningsfartyget Orion och de skilda signalspaningskulturerna hos FRA och marinen. Olofsson medgav att det varit så.
- Men det var ju det problemet Salander och jag skulle lösa genom att placeras på FRA, minns du väl?
Det mindes jag förstås och nändes (fantastiskt ord!) inte fråga om det fungerar bättre nu. Det är något med det mänskliga, som gillar att dra upp gränser också mot dem vi skulle arbeta konstruktivt tillsammans med och något med det mänskliga, som ogillar att i tid ta upp de verkliga frågorna och resonera förnuftigt. Jag undrar vad.

- En av mina grannar är en äldre dam som var med om att sälja kyrkan till Stadsmissionen. Jag tror hon hoppades att kyrkan skulle räddas så. Jag undrar vad hon tänker nu, men jag tror inte jag ska fråga, sa Olofsson omtänksamt. Inte tala om rep i hängd mans hus, la han till. Överste Olofsson är nämligen en omtänksam man. Ska han nu vara i Sverige en tid kan vi räkna med mer alert information, sådan som annars inte skulle nått oss. Också detta är omtänksamt. Utan överste Olofsson hade vi inget vetat om Stockholms Stadsmissions sekulariserande insatser i Sankt Paulskyrkan vid Mariatorget i Stockholm.

måndag 16 oktober 2017

Det kyrkliga förfallet

Där "separatismen slagit djupare rötter; där blir brytningen med kyrkan och dess ordningar fullständig, där har man icke annat än förakt öfrigt för kyrkans ämbete och verksamhet, där uppenbarar sig ohöljd den subjektivism, som är separatismens innersta väsende och som i längden - det visar historiens erfarenhet - utvecklar sig till religiös likgiltighet och ytlig rationalism." (34)

Med få undantag bedrivs dock kristendomsundervisningen "värdigt och med trohet mot bekännelsen". En liten markering i denna tid görs dock: "Naturligtvis är därmed icke sagdt, att den alltid uppbäres af det nit och den visdom, som endast kristlig erfarenhet föder." Riktigt vad följande mening ska betyda, är inte omedelbart tillgängligt: "I fråga om undervisningen i kristendom gifves i allmänhet företräde åt de kvinnliga lärarna:" (35)

Så kommer vi till mediefrågorna. "Ja, för en stor del af vårt folk utgöra, kan man säga, tidningarna den hufvudsakliga, den så godt som enda själafödan." Det kunde vara gott om tidningarna bidrog till god folkuppfostra. "Men det är hjärtskärande att tänka på den förfärliga skada de vålla, när de - och detta är ju så ofta fallet - verka i en kristendomsfientlig tidsandas tjänst." Allmänheten köper okritiskt tidningar. "Ock så kan det inträffa, att kyrkvänliga, till och med gudsfruktiga personer kunna prenumerera på kyrkfientliga tidningar. Hvad som särskildt är att beklaga i fråga om tidningspressens inflytadne - och här faller en skuld på den politiskt konservativa pressen likaväl som på den liberala och radikala - det är den partifanatism och därmed följande hatfullhet och bitterhet i sinnena, som den uppammar och som verkat förstörande på folkfriden och endräkten." (35)

Till eländet hör förstås bristerna i det sedliga livet. "I hög grad främjande för osedligheten äro de så godt som öfverallt förekommande offentliga danstillställninarna, som utom i de nämnda godtemplarhusen anordnas i de här och hvar uppförda s. k. folkets hus, i enstaka lekstugor och sommartid på de talrika dansbanorna, mot hvilka mångenstädes föres en energisk, men alltför ofta fåfäng utrotningskamp. Sverige - den klagan ljuder ofta bland oss vemodsfull och bäfvande - Sverige dansar äfven under det år av världssmärta, som vi nu få genomlefva. Gud förbarma sig öfver oss!" (31)

"Allt detta elände, på hvilket jag nu pekat hän, kommer tydligtvis ytterst däraf att man vänder sig bort från kristendomen. Ju mera man tappar bort den, desto mindre motståndskraft har man mot det ondas lockelser." (32)

Nog kan man anta "att den sådd icke blir utan frukt, som strös ut genom flitigt utkolporterade otrosskrifter och väl ännu mera genom ymnigt spridda tros- och kyrkofientliga tidningar. (33)

Nu vet ni hur biskopen i Göteborg, teologie och filosofie doktorn, kommendören av Nordstjerneorden (med stora korset)  E.H. Rodhe såg på läget år 1915. Handlingar rörande  Prästmötet i Göteborg (Göteborg 1915). Han konstaterade att erfarenheten visat "frikyrkans oförmåga att kunna öfvertaga vårt folks kristliga vård och fostran." (8) Det är uppenbart att biskopen inte är tillfreds med statskyrkans tillstånd heller. Han saknar männen i gudstjänsten till exempel. Deras antal är "försvinnande litet i jämförelse med kvinnornas." (22) Biskopen menar att hans lägesbeskrivning "bör väcka till själfprövning. Ja, härtill böra vi manas särskildt genom tanken på den fara, som hotar, att deltagandet i den sköna Herrens gudstjänst skall börja aftaga." (23)

Jag letade efter en annan bok när prästmöteshandlingarna sökte mig. Medge att denna fjärran spegel är av intresse. Biskopens lägesbeskrivning är för oss historia, det han fruktade är vår situation. Och vi ser 100 år tillbaka, en rätt kort tid trots allt. Biskopen talade blott en generation innan jag kom till. Och han var kulturkritisk. Reaktionär, förstås. I bondetåget vill han se fosterlandskärleken manifesterad. (32). Något egentligt program för att ta sig an den nya tidens utmaningar har han inte, han lika lite som de andra biskoparna. Att han klagar över partifanatismen är tänkvärt för den som besinnar hurudant kyrkostyre vi håller oss med.

Nu finns det gott om folk som idogt praktiserar sin ovilja att se hur logiskt det mesta avvecklat sig. Det ena hänger ihop med det andra. Just detta vill ett allt mindre betydande fåtal se. Illusionsmakeriet hanterar i stället tillvarons förtretligheter. Förnimmelser blir sakunderlag, inte analyser, allra minst analyser som handlar om själva missionsuppdraget. Svenska kyrkans situation hade förstås kunnat vara en annan, men den situation som är, är på sitt sätt alldeles begriplig och logisk. Saken handlar om det kyrkliga ledarskapet, det är givet. Men det kanske inte bara är en uppsättning ledare som borde nödga oss att fundera över vad det är att vara kyrka i nihilismens tidevarv?


söndag 15 oktober 2017

Förstån I då intet, ären I förstockade?

Jag funderar denna stillsamma söndagsmorgon över hur litet vi förstår.

MTD-religionen ställer frågan till allmänheten i ett val "Vad vill du att kyrkan ska göra?" Detta kan en kyrkokristen ironisera över, för Kyrkan borde ha pejl på vilken missionen (uppdraget) är. Men då har vi inget fattat. MTD-religionen frågar efter allmänhetens vilja med väl så stort allvar som en kyrkokristen söker Guds genom gudstjänst (förkunnelse), bibelläsning och bön. Om Gud för en kyrkokristen då ter sig tyst och avlägsen, vet alla att så kan det vara och det är bara att vänta. I sinom tid svarar Gud. I hans egen tid och hans egen takt. Men om MTD-religionen inte får svar från avnämarna, är allt kört. Det neurotiska "vad vill du kyrkan ska göra" uttrycker just MTD-religionens väsende. När MTD-systemet faller samman, som en gång i romarriket, vill det till att det finns en livskraftig och praktiserad kristen tro, som vet att svara på Kyrkans egna frågor i trygg visshet att dessa frågor på djupet är de mänskliga.

Naturligtvis både kan och ska vi polemisera mot kyrkohandboksförslaget. Men samtidigt måste vi fatta, att det är ett utomordentligt förslag och passar MTD-religionen som hand i hanske. Jag antar att det betyder en väldigt avslappnad hållning till den nya kyrkohandboken. Kul för dom som tycker att den är kul, men föga ska det angå oss andra. Eller vill översåtarna pressa in levande och praktiserad kyrkokristendom inom ett par pärmar och uppträda med tvång i tros-frågor? Det får de gärna. Men bara så länge de medges detta utrymme. Varför ska en kyrkokristen välja synkretismens väg när det finns alternativ? Och varför ska den som är evangelisk katolik i Svenska kyrkan (därför att Svenska kyrkan tidigare ville se sig som den självklara kristna församlingen i Sverige) låta sig hunsas av de reformerta och berövas sitt eget andliga arv genom en uschlig kyrkohandbok, som inte ens förankrats brett? Det var sällsport dumt att stänga somligt folk ute från handboksarbetet. Det är just sådant som slår tillbaka. Tid att gestalta alternativen, alltså.

Vad bör göras? Den Stora Rorsmannen sa: "Det är rätt att göra uppror!" Naturligtvis är det så för den som inte går med på att Herren och Frälsaren förvandlas till staffage. Det är många som viftar finger och gör sig märkvärdiga, men det beror bara på att vi låter dem göra det. När vi säger vårt "basta" - vad ska de göra då? Vapen har de inga. Ska de börja jaga präster? Tja, det finns goda medkristna som i så fall worldwide vill komma oss till hjälp. Vi som närmast är att betrakta som athanasianer faller inte undan för arianerna den här gången heller. Och den gången hade de tillgång till kejsarmakten!
Sug på den. 

Självfallet  uppskattar jag Gösta Tingström, prästen som åker till domkyrkorna för att under två timmar under två dagar/styck vandra runt dem. Så vill han förändra Svenska kyrkan. Varv efter varv går han och så far han vidare för att gå varv efter varv kring nästa domkyrka. Media hakar på. Tingström vill ändra på Svenska kyrkan. Kyrkan bör till exempel marknadsföra möjligheten för alla att kommunicera med de döda. Det kallar jag kundfokus även om jag fattade Kyrkans uppgift vara en annan, nämligen den att marknadsföra möjligheten för alla att kommunicera med Den Levande. Tingström vill inspirera kyrkan att utgå från kunden. För egen del ville jag hellre utgå från Producenten, Fadern och Sonen och den Helige Ande. Men vad förstår väl jag, gamla fnask, som farmor sa.

Fast ett fattar jag. Det är skillnad på MTD och kristen tro. Det ska sägas helt sakligt en söndag som denna. Jag kan säga det genom att citera mig själv för att ge märg åt konversationen:

- Man kan säga ”min Herre och min Gud”. Men att ta bort ”Herre” och ersätta det med ”Gud” är en undanglidning. Det finns en allmän tendens att försöka sandpappra och hyvla ner det som är kristendom. Men korset var varken hyvlat eller sandpapprat. Så föll mina ord när Pontus Håkansson, Kyrkans Tidning, i fredags ringde för att spörja om mina insikter om kyrkohandboken. Säg vad ni vill, men jag ska inte beskyllas för annat än att gärna kasta några pärlor.

I går firade jag födelsedag i all stillhet efter lagens bud. Jag önskades i en kommentar frihet från bitterhet över förlorad kyrkomötesplats. Det var vänligt tänkt och fel. Mitt liv beror inte på en sådan plats. Tvärtom kan en sådan plats ha inneburit en inskränkning av mitt liv. Men det ska alla ha klart för sig, att jag är den sista länken i "kyrkomötet" till Det Allmänna Kyrkomötet, som avlöste ståndsriksdagen. Jag var invald som präst och är nu den siste prästen i det nuvarande kyrkomötet som detta kan sägas om. Jag reserverade mig mot den nya kyrkomöteskonstruktionen, den som förstärkte statskyrkosystemet och infördes 1983. Det var byggt som en kongress. Efter mig kommer ett dyrbart möte, som  kommer att fungera som utbyggd/förstärkt religionskongress. Den styrs uppifrån genom utbildning. Max Weber gläds i sin himmel. Så utövas makt från ett kansli över de valda. Och ombuden förväntas inte lägga märke till att de dompteras. Jag ser. 

lördag 14 oktober 2017

Läsa Kyrkans Tidning men inte åka till Antjeborg

Fortsatt läsarsuccé, heter det i stolt nyhetsrapportering. Räckvidden har ökat. Jag kollar Torsdagsdepressionens senaste nr, sidan 2 längst ner och finner att upplagan är 24 900 (2016). Den har alltså stadigt gått ner. Men upp! Det betyder att varje tidning läses av fyra personer. Det kan vara så. Det ligger en tidning på personalens fikabord och den bläddras av några. Läses tidningen? Men vart tog den digitala utgåvan vägen? Aj då. Den är inräknad som papperstidning för det är ju också tidningen fast digitalt.

Allt fler besökare är det på den dagliga nyhetssajten också. Jubel och sång, skulle psalmisten konstatera. "Och KT behåller greppet om läsarna". Noga taget är det väl jag som behåller greppet om tidningen, från tidningsfällan vid gatan till köksbordet om torsdagar. Och jag läser, deprimeras och redovisar min depression under några dagar, dvs tills den släpper. Då är det snart torsdag igen. Så fortsätter det, vecka efter vecka.

Om jag funderar bakåt i tiden var väl tidningen vassare i sin kyrkokritik med ledartexter som kunde ifrågasätta. Nu skrivs det inga granskande ledare utan något som mer är att förstå som reflektioner. De behöver inte vara harmlösa för det, men de är inte resultatet av en granskande tidning, en som biter den hand som föder den. Ni förstår. Ifrågasättandet finns långt bak i tidningen, som debattartiklar.

Sören Dalevi påstås debattera i en stor artikel som snarast är ett linjetal om reformationsjubiléet. Dalevi hoppar visserligen på Luther, som anklagas för antisemitism och för att onyanserat och ofta oförskämt föra polemik. Sicken Luther! Dalevi är uppenbart finare än Martin Luther. Han vet att det finns en del hos Luther han lämnar därhän. Tydligen, nota bene, utan debatt. Dom är roliga biskoparna. Inte konstigt att Djävulen älskar biskopar. De blir underhållande i vilket helvete som helst. Den lutherske biskopen i Karlstad lämnar somligt därhän hos - Luther.

Till det som Dalevi håller fram är att Svenska kyrkan "de senaste åren varit upptagen av stora administrativa och organisatoriska frågor." De senaste åren? Jojo. Men Dalevi tycker att det inte i och för sig är fel. "Det är inget fel i sig", skriver han. Den meningen uppskattade jag särskilt. Slugskallarna vet att trycka ut sig.

Dalevi preciserar: "Men nu är det tid för innehållslig substans, och på så sätt kom reformationsåret lägligt." Oss emellan var det lika lägligt för några decennier sedan, när precis detsamma som Dalevi säger sades. Tid för substans. När Svenska kyrkans fria synod var inne på det temat visste den veklagan som då uppstod inga gränser. Det var oförskämt att säga så om det fina kyrkliga livet. Och The March of Folly har fortgått med samma slagord upprepade som vore de begåvade. En rimlig förmodan är att det inte blir mer substans nu. Varför skulle det?

Kring slagordsupprepande skulle det kunna skrivas intressanta artiklar och ifrågasättanden skulle vara välkomna. Hur fungerar maktapparaten i Kyrkans Hus? Är det sant, i vanlig mening sant, som det sagts av en analytiker, att det i Kyrkans Hus finns en herrelös byråkrati som löper amok? Den repliken har jag undvikit att föra fram i Kyrkostyrelsen för att inte riskera att anklagas för "effektsökeri". Jag inser att i styrelsen sitter anständigt folk, som vill sova gott om natten. Men ska den kyrkliga tidningen låta dem göra det?

Samma sak med andra konstiga nyheter. Unga afghaner i Paris får en egen diakoniassistent. Men hallå! De är i Frankrike. De kommer dit från Sverige. När tar Svenska kyrkans ansvar slut? Ska vi ha motsvarande satsningar i andra länder? Hur tänkte ni nu och varför ställdes inte de journalistiskt relevanta frågorna? Vad händer efter det halva år som projektet pågår?

Kring en annan nyhet kunde också frågor ställas. I "rikshelgedomen" firas 500-årsjubileet vid fem gudstjänster. Till den som firas 31 oktober har kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare bjudits in. Rikshelgedomen är en stor kyrka i staden Antjeborg. De inbjudna, som i någon rimlig mening måste anses företräda Svenska kyrkan, ska betala resa och logi själva. Så vilken typ av uppdrag saken gäller är mycket oklart. Detta är en variant på det som hände för ett år sedan, när kyrkostyrelsen först skulle vara värdar i Lund och under stort hemlighetsmakeri skulle skriva in datum i sina almanackor men sedan till sist satt och tittade på storbild i Malmö. Då betalades för resa och logi. Fanns det något seriöst över nyhetsarbetet skulle detta underliga belysas medialt. Vilken roll har Kyrkostyrelsen numera och vilken roll ska den ha? Vem bjuder in till firandet i rikshelgedomen i Antjeborg egentligen? Och vilken storhet företräder Svenska kyrkan? Kyrkostyrelsen har alls inte informerats. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Jag bojkottade bokmässan. Jag bojkottar rikshelgedomsgudstjänsten.

Allt detta bara därför att jag läser den där publikationen som kommer på torsdagar och mediterar över den. Också denna synnerliga lördag.

fredag 13 oktober 2017

Kyrkoval, Ronja och Jan-Åke

Jag vaknade tidigt i går och tassade min vana trogen ut till postfällan för att se vad som fångats in i den i skydd av mörkret. Där låg tidningarna. Jag väntade med det kyrkliga bidraget för att skjuta upp depressionen en liten stund. Jag blev dock inte så uppiggad av dagstidningarna heller. Våld och hot och politiskt liv i förfall - hur kul är det på en skala till 2? Efter viss tövan blev det Torsdagsdepressionen. Jag redovisade vad Mika Lidén fått ihop och det gladde mig. Ann Lång hade röjt i buskage och sly också. Det hedrade henne och Frimodig kyrka och var en insats för seriös jämställdhet.

Dessförinnan hade jag förstås hämtat in att sekulariseringen fortsätter starkt. Det var Carl-Reinhold Bråkenhielm som slog bort allt tal om religionens återkomst och Svenska kyrkan redovisade sina sämsta septembersiffror. Det var en nyttig motbild till annat som sagts. Sanningen är att prognosen säger att vi ska tappa en miljon medlemmar fram till 2030. Prognosen följs i år, menar analyschefen i Kyrkans Hus. Låt inte lura er av fagert tal. Det går prognosticerat illa!

När vi ändå är inne på siffror, min svagaste gren, undrar jag över valdeltagandet, som blivit så högt. 19.08% var siffran sedan den skrivits upp. Förtidsröstningen gav resultat, dvs detta att skilja mellan gudstjänst och ansvarstagande. Vi är långt från den tid när det först en söndag firades gudstjänst och sedan röstades. Men stämmer uppgiften som lämnats att detta är den högsta andelen som röstat sedan 1934? Jag tvekar. Nu var det både på 1950- och 30-talen endast val till kyrkofullmäktige, men låt gå.

1931 röstade 21.9%. Motsvarande siffra i kommunalvalet var 58.2%.
1934 var siffran 23.9%. Till den siffran är det långt. Kommunalvalet 63.6%
1938 röstade 16.4%. Kommunalvalet 66.0%
Under kriget, 1942, kom vi upp i 17.1%. Kommunalvalet 66.9%
Vi hoppar till
1950 då 18.8% röstade i kyrkovalet och 80.5% i kommunalvalet.
1970 var vi nere på 11.9% men då var kommunalvalet uppe i 88.1%
Varför sägs det att vi måste till 1930-talet för att finna så fina siffror som i år - när det också var ett annat val i ett annat valsystem? Fattar ni? Jag gör det inte. Jag hämtade siffrorna från 1979 års utredningsnämnds preliminära betänkande som ni hittar i Allmänna Kyrkomötets protokoll 1982. Bihang, nr 2. Det verkar som om någon lurar oss nu.

Så kom jag till Ronja, 21 år och första namn för socialdemokraterna i Härnösands domkyrkoförsamling. "Jag vill klippa normer om vad kyrkan är. Jag vill att kyrkan ska vara en mer allmän plats, där man får tro som man vill. Kyrkan ska vara öppen för alla oavsett kön, sexuell identitet och hudfärg."

Kyrkan som mer allmän plats är väl en variant på talet om att Svenska kyrkan tillhör allemansrätten. Det är den nya öppenheten. Inte den som bjuder in till Guds rikes sammanhang utan den som är öppen för den som vill tro på sitt eget sätt och med eget innehåll. Kyrkan blir något annat och just det var avsikten med att klippa normerna. Självfallet. Nu ska ingen skälla på Ronja. Hon är med i Svenska kyrkans unga och sitter i valberedningen. Där kan hon förverkliga visionerna för en religiös kyrka. Jag känner mig inte inbjuden hur öppen den där strukturen än proklameras vara.

Då fortsätter jag läsa och nu Jan-Åke Karlsson. Han granskar utfallet efter alla satsningar på personal och lönekostnaderna för dem liksom den sammanlagda kostnaden för Svenska kyrkan. För så mycket pengar och med så många människor borde, menar han, Sverige ha varit återkristnat flera gånger om. "Bibelns Jesus måste åter till huvudperson i kyrkan." Jag bläddrade hela tidningen och kunde inte se annat att än detta är enda stället Jesus nämns. Han nämns till och med två gånger, förtydligat med att han är Herren och den ende Frälsaren. Det kan vara så att vi inte behöver nämna Jesus i var och varannan mening men det kan också vara så at den religion som slår igenom i det kyrkliga inte är kristen tro och att detta ger avtryck. För den moralistiska terapeutiska deismen är Jesus inte viktig, inte som Herren och Frälsaren i vart fall. V S B

Jag tycker Ronja och Jan-Åke gör alternativen tydliga. Klippa normerna eller back to basic. Religion eller den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Jag har inget emot de tydliga alternativen. Då kan de begåvade samtalen föras. Kan det vara så enkelt, att Jan-Åke Karlsson inte riktigt fattat att avsikten med alla pengar som satsas på löner till många anställda aldrig varit avsedda som missionspengar utan som medel för att möjliggöra religionsutövning? Då skulle Jan-Åke kunna säga att det blir inte så mycket religionsutövning för alla dessa pengar ändå och ha en poäng. Eller inte. För vi hade också utan alla dessa kostnader haft en massa religion i Sverige. Människan är ju grundläggande religiös och det är det som är problemet. Paulus tal på Areopagen, Apg 17, kanske skulle vara lämplig läsning nu. Några fattade att det Paulus sa var intressant. Själv står han inte kvar och tjafsar på Areopoagen. Han har sagt sitt. Det är lite fascinerande.

Signaturen Wibe röjde i én kommentar i går var informationen att Djävulen älskar biskopar kommer ifrån. Det är alltså biskop Torsten Ysanders lilla skrift med samma titel, bibelmeditation vid Nordiska biskopsmötet 1958. SKDB Stockholm. Djävulen vaktar på biskopar för att ta ifrån dem frimodighet och visshet. Si där! Frimodighet! Jag tror vi ska rekrytera biskoparna. Det kan de behöva.

Tills vidare får de njuta av en orgelvariation på den kanon som skrevs till Antjes text.
https://www.facebook.com/hanna.drakengren/videos/pcb.10155874157539612/10155874153174612/?type=3&theater

Önskar någon särskilt högtidlighålla fredagen den 13:e kan man läsa betänkanden från kyrkomötet. Gudstjänstutskottets första betänkande ståtar med 40 reservationer, 2 särskilda yttranden och 8 särskilda meningar.
Fredagen den 13:e, som sagt.

torsdag 12 oktober 2017

Vi kan inte nöja oss med mindre

Arbetet med ny kyrkohandbok har kantats av glada inlägg. Det senaste skulle jag gärna vilja länka till men fattar inte riktigt hur jag ska göra det. Det finns på Facebook och Gustav Natt och Dags tidslinje. Antje har själv stått för texten. Kolla själva. Och fundera. Vad händer i en process där det kritiska blir lustigt och underhållande? Är saken redan förlorad i den meningen att ett beslut kan klubbas igenom men receptionsprocessen är förlorad och därmed egentligen hela saken? 1811 års kyrkohandbok höll i sju år. Och då var tempot lägre under 1800-talet (om man inte räknar Napoleons krig förstås). Hur lång tid år 1811 motsvaras i tid år 2018?

Vi har det som blivit en klassiker.
https://www.youtube.com/watch?v=ooCebjkyk7A
När den grova driften, med intressanta undertoner, slår igenom så här och förslaget sedan visar sig vara svagt, vart tar allt vägen?

Ett svagt förslag? Reservationernas antal är betydande. Majoriteten av reservanterna återfinns inte heller i 2018 års kyrkomöte, kan kalenderbitarna notera. Läronämnden köper att Gud omtalas både som fader och moder. Detta har biskoparna med entourage kommit fram till "står i överensstämmelse såväl med Bibeln som med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Kan ni inte vid någon lämplig tidpunkt på dyngnet ringa stiftets biskop och be om ett bibelord som säger just detta. Tala om att ni är bekymrade och inte kan somna eller sova och att ni därför just då måste ringa. Kunde Martin Luther få störa biktfadern Staupitz, kan väl ni få fråga om vad som är sant för att få frid och ro och kunna sova gott.

Själv ringer jag inte. Att tala om Gud "som en moder" är bibliskt och riktigt. Men där slutar det som bibliskt kan sägas. Jesus har uppenbarat Fadern! Ni får läsa Credo av Folke T Olofsson!

Den som på dagtid vill kontrollera om kyrkomusikern på plats (det finns oftast en kyrkomusiker nära dig!) är upprörd över sättet att hantera musikfrågorna, kan väl helt enkelt fråga. Eller nöja sig med att läsa Mika Lidén i Torsdagsdepressionen denna torsdag.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/gad-forbarme-sig-over-vi

Vill någon diskutera kvaliteten på handboksarbetet ska ni dock inte ringa mig. Jag har i en reservation markerat. Jag menar att kyrkohandboken inte håller tillräcklig kvalitet. För detta mitt konstaterande ska jag misstänkas lystet skriva mig fri, för att i en fjärran framtid hamna i en fotnot i en lärd liturgivetenskaplig avhandling.

Jag antar att jag inte kommer att höra en präst inleda en gudstjänst "I Guds, den treeniges namn". Sådana präster brukar jag inte hålla mig till. I reservationen påpekas, att en sådan formulering kräver hög dogmatisk medvetenhet. Och vad som är detta besynnerliga "jag" i reservationerna kan man fundera över. Det kan vara jag som är reservanten, och är så, men någonstans bland skuggorna står Berth! Han fick ju inte reservera sig eftersom han nödgats flyga till Washington. Han omfattar ändå inte det den nya kyrkohandboken står för.

Alla betänkandena läggs ut på
https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2017
Det är här man botaniserar.
Jag kan inte se att gudstjänstutskottets betänkande lagts ut ännu. Det skulle ha skett i går (och jag kollade min app nyss). Men betänkandet är värt att läsa utan sammanbrott. Själv funderar jag över kyrkofadern Athanasius och hans kamp mot arianerna. Är vi inte i en sådan kristologisk strid där det är en kristen plikt att frånkänna arianerna kyrklig legitimitet, hur högt upp i kyrkoapparatens gremier de än sitter? Jag tänkte konsultera John Henry Newman från Oxford i ärendet. Hans bok håller än och det var Rowan Williams själv som såg till att den skulle komma i ny upplaga. The Arians of the Fourth Century, Gracewing 2001. Som ni förstår är detta Millenniumversionen av Newmans skrifter, volym IV.

I går fick jag förresten ett auktoritativt besked: Djävulen älskar biskopar. Glöm inte denna insikt nästa gång ni ser en leende biskop. Djävulen älskar biskopar. Också de som sitter i Läronämnden.

Jag vet inte hur djävulen har det med kyrkoherdar. I Härrydaposten läser jag om en intolerant kyrkoherde. Han redovisar tarmluddsläget och drömmer om en hbtq-satsning, för hbtq är inte en trend utan "en utveckling". Säg vad ni vill, men med Härrydaposten ges inblickar i det klerikala, till och med i det klerikala tarmluddet. Men besked om det diaboliska ges inte. Jag får fortsätta slita med frågan.







onsdag 11 oktober 2017

Två olika grundsyner

Valresultatet kommenterade jag i går. Uppdrag tar slut, men nya kallelser möter. Ingen stor sak i det. Bara Lots hustru vänder sig tillbaka och förstenas, vi andra inte. Jag tror att vi ska stå till förfogande och därmed har vi gjort vårt. Andra får bestämma. Nog är detta rätt skönt; praktiserat beroende. Jag har suttit i kyrkomötet 1979-2001 och 2005-2017. Blir det inte, jag är svag i matten, men blir det inte en tidsperiod på på 34 år. Och jag är 68 år gammal. När jag inte satt i kyrkomötet satt jag i Kyrkofondens styrelse. Mer än halva mitt liv har jag dvalts i det rikskyrkliga. Det är nästan lite skrämmande. När kommer medaljen?

Fördelningen kvinnor - män avgör väljarna med kryssande. Vänstern har en man och resten kvinnor av nio och motsatsen gäller kristdemokraterna. FK har 10% kvinnor - men vilken kvinna!

Nu tänker jag lite om den teologiska tillvaron.
Det gäller två olika grundsyner. Den ena att bibelbordet är Guds ord till oss, alltid och överallt. Den andra att det i Bibeln finns ett tidsbestämt budskap ur vilket vi får leta fram det som har bestående värde. Den princip vi letar utifrån kan kallas "evangelisk" i fromma tider eller "självklar" i andra. Vi lite skeptiskt anlagda ser, att det konstrueras en självklarhetsreligion och det hela blir mycket mänskligt. Moralistisk Terapeutisk Deism, ungefär det vi tycker att vi behöver. Berth Löndahl skulle säga att Gud "på riktigt", den uppenbarade, är en annan Gud än den som är en spegling av människans behov. Detta har han, säger Berth, från C S Lewis.

I dag kommer nog Gudstjänstutskottets betänkande med det nu gällande förslaget till kyrkohandbok, knådat och bearbetat av utskottet. Det är klart att vi kan kolla hur ofta "Herre" bytts mot "Gud" och fundera över vad "I Guds, den Treeniges namn" betyder med tilläggsfrågan vilken avsikt som döljer sig bakom orden. En del av plattityderna kan glädja dem av oss som gärna läser Grönköpings Veckoblad. Vi kan räkna reservationer, särskilda yttranden och särskilda meningar också. Men den teologiska granskningen behövs än mer. Det sägs något för Svenska kyrkan nytt om nattvarden när det sliras med uttrycken för Kristi verkliga närvaro i mässan. Nytt är det förstås inte. Det är reformert nattvardslära. Den duger i refomerta sammanhang. Den duger inte i Svenska kyrkan om den har minsta ambition att vara evangelisk och om hon har minsta ambition att inte bara fira Luther utan lyssna på honom också. Inte minst vad han har att säga om herr Omnes, som väljs in i kyrkomötet.

Kritiken mot kyrkohandboksförslaget kan höras bland sådana som satt sig in i frågan. Kyrkomusikerna är helt bortgjorda och det vet de. Men flera av dem och andra kan elegant formulera en kritik och dra slutsatser av kyrkohandboksförslagets effekter.
Andra, och det skulle på sitt sätt vara lika illa, funderar på hur elegant den nya kyrkohandboken kan undvikas. Detta undvikande projekt kan man lägga många arbetstimmar på.

Nu handlar det dock inte bara om orden utan också om materien. Ersta började att producera oblater gjorda på annat än vete. Få reagerade. Potatismjöl, majsmjöl och guarkärnmjöl i skön föreningar påstås vara nattvardselement efter Herrens vilja. Det tror jag inte riktigt. Inte Frasse heller. Poängen är att det satt någon på Ersta, som inte funderat över hur stora friheter vi har att ändra nattvardselementen och på vilket mandat en oblatbagare får ändra. De två grundsynerna visar sig. Somliga tror principiellt att detta inte är viktigt. Andra tror det. Den som ändrar en ordning har också bevisskyldigheten. Sannolikt firas i Svenska kyrkan mässor som ser ut som men inte är mässor, där Kristus i, med och under brödets gestalt räcks människor. Oavsett vad som sägs!

Bröd och vin är Kyrkans på instiftelseordet vilande hållning. Men Svenska kyrkan skickar nu ut reklam för druvjuice, som det ingåtts ramavtal för att köpa. Den håller sig dåligt i öppnad flaska (den jäser och blir vin!) och det var förstås vin Jesus använde när han instiftade eukaristien. Jag struntar i procent-frågan, som kan bli hur dum som helst, men vi är förpliktade att använda vin i mässan. Är vi oense här, beror det på olika grundsyner och det jag hävdar är vad Svenska kyrkan hävdat. Biskoparna tramsade en gång med formuleringar om "det som kommer från vinstocken" för att lösa ett problem någon konstruerat åt dem, nämligen mängden alkisar vid nattvardsbordet. Det märkvärdiga är att vi därefter fått en helt annan kommunionssed, den där folk doppar brödet. Dessförinnan kunde varje normal församlingspräst hantera alla förekommande allergier i församlingen på ett klokt sätt.

Jag hoppas ni märker att druvjuicen handlar om några nissar som ingått ramavtal, ekonomer antagligen för rabatter ska vankas. Inte teologer. Mönstret går igen. Karl Marx skulle småskratta. Allt fast förflyktigas i de nya ekonomiska ramavtalens värld och när industriell tillverkning av nattvardsbröd inte kan ske utan stort bevsär om det ska bakas både oblater av vete (med gluten) och  glutenfritt. Det finns en gudomlig rationalitet och så finns det en ogudaktig, kan man förstå. Eller två grundsyner!

För egen del tror jag att de som omfattar evangelisk katolicitet får ta fram de teologiska uppsatserna om nattvardselementen och helst ge ut dem så att folk kan läsa på och börja jaga det som finns i sakristiorna för att kolla vad som är äkta och vad som är fejk. Liturgistrid på alla fronter brukar pigga upp. Bevisbördan bär den som ändrar. "Hur tänker pastorn?" frågar man och inser efter en stunds svamlande att pastorn alls inte tänkt eller tänker.

Under förmiddagen kom ett flash-meddelande att det på kyrkligdokumentation.nu lagts ut inte mindre än sex artiklar om nattvardselementen.

tisdag 10 oktober 2017

Vi har ett resultat!

Till kyrkomötet 2018-2021 skickas Håkan Sunnliden, Värnamo från Växjö stift. Det betyder att jag under fem decennier har suttit i mötet men nu gjort mitt. Jag ställde upp efter att för fyra år sedan ha tänkt att det kanske var bra som det var. Det visade sig vara så. Men jag tänkte i vintras att det är knepigare om jag själv dragit mig undan om det nu blir knepiga tider i Svenska kyrkan, vilket jag tror att det blir.Det riktigt olustiga är att jag numera är ett hjärtslag från kyrkomötet. Håkans. Han får gå försiktigt på övergångsställen, äta hälsoriktigt och allt det där. Tredje ersättare är Simon Lind, 23 år från Öland. Det gläder mig. Han sitter i stiftsfullmäktige också.

Från Lunds stift kommer inte Berth Löndahl. I Stockholms stift slutar Kjell Peterson. Valanalys kan man ägna sig åt och jag kan pröva tanken att det är de svenskkyrkliga/högkyrkliga som slutar och de med samhörighet i OAS och EFS som drar in.

Man behöver inte vara särskilt förvånad. Den hårda gränsen har dragits mot dem som definierats som högkyrkliga. Det har skapat yta för EFS. Med den bakgrunden kunde de bli biskopar. Riktigt vilka som i kyrkomötet vårdar det svenskkyrkliga, kan man fundera över. Vilka har Lillklassen, Sveriges Barn och Hellstens konfirmandbok i ryggen numera?

Nu slipper kyrkomötet bråka om vem som suttit längst tid i kyrkomötet och ska vara ålderspresident också. Det är lika gott att bestyrelsen slipper förnedra sig en gång till. Jag antar att det är Anders Åkerlund från Rättvik. Det är ett uppdrag han är glad över.


Syns inte, finns inte

Kyrkokansliet har skickat ut en undersökning för att informera sig om var information om det kyrkliga livet inhämtas. Kanske är det bara kyrkoherdar som fått frågeformuläret. Jag fick det i vart fall inte och har högtidligen beslutat mig för att känna mig kränkt.

När kränktheten blev vardagshanterlig kunde jag studera en av frågorna, den om främsta informationskanal om vad som händer i Svenska kyrkan. Frekvensen skulle också anges, dagligen, veckovis, månadsvis och årsvis. Det blir mycket visdom här, inser jag.
Nu räknar jag upp alstren:
svenskakyrkan.se
Facebookgrupper
Twitter
Samverkansrum
Kyrkans Tidning
Dagen
Svensk kyrkotidning
Intranätet
Annat, nämligen

När det kom till sista alternativet gick det inte att fylla i något. Men vad saknas? Det finns tryckta informationskanaler som ger info. Svensk Pastoraltidskrift finns inte med. Inte Kyrka och Folk heller. De har också nedslag digitalt. Inte heller fanns Bloggardag som alternativ! Bloggardag återger inte sällan kyrklig information och inte helt sällan före alla andra. Jag tror vi här kan lära oss något viktigt om den kyrkanshusliga förståelsehorisonten. Det är bara somligt som finns och detta oberoende av upplaga. SPT är större än SKT, t ex. Men det låtsas vi inte om och det är fullt i enlighet med politbyråpraxis. Bara det som syns, finns. Och vi bestämmer vad som syns. Ergo!

Jag kan tänka mig att en del kyrkoherdar (för jag tror det var de som fick frågan) kan irriteras. Det tycker jag inte de ska. De ska dra lärdom av hur det går till och fatta att det där med minspel som maktspel bara är ytan på de underliggande strömningarna. Den härskande klassen i det kyrkliga vet precis vad den vill och inreder verkligheten därefter. Återstår endast ett: beskriva den verkliga verkligheten och sätta ljus på skuggtillvaron. Det går sannerligen inte så till som kyrkokansliet i Uppsala tänker och konstruerar. Hegel skulle sagt att en kyrkas upplösning visar sig just så. Och detta ideologiska seende bär inte framtid med sig. Detta är nu så brutalt uttryckt av mig att det skulle kunna komma att tolkas som ett påstående att det inte är besök på bokmässan eller tidningsläsning som ger besked om Svenska kyrkans ställning i folklivet.

Att t ex tidningen Östra Småland inte nämns i undersökningen kan också noteras. Kyrkans Tidning, Dagen, Östra Småland, Nya Wermlandstidningen, Västmanlands Läns Tidning samt Sydöstran var de tidningar som hade mest material (debatt och nyheter) inför kyrkovalet.

Nu kanske någon svarat att han/hon läser Svensk Kyrkotidning dagligen. Då torde det vara tid för tillsyn. Medicinsk. Kanske ingen dagligen heller läser kyrkligdokumentation.nu (som inte heller särskilt nämndes) men årsvis utan tvekan och somliga månadsvis och veckovis. Där finns ju adekvata dokument om livet i det svenskkyrkliga.

På vilket sätt de tillfrågade själva deltar i dialogen kunde dock besvaras med ordet "blogg". Det tog jag som ett erkännande av Bloggardags vidsynta dialogpolicy. Den ska vi fördjupa oss i nu!

Jag fick i en kommentar något som jag uppfattar vara en admonition. Jag hade inte hört efter tillräckligt på vad som sades i radiogudstjänsten i söndags. Predikanten från Ålidshemkyrkan hade verkligen sagt mycket om Jesus. Jag lyssnade igen i går kväll. Jag hörde, förlåt en äldre herre, en ypperlig utläggning av MTD-religionen med betoningen på M-et. Och jag ser detsamma i sammanfattningen på Sveriges radios hemsida. Men fortfarande hörde jag inte särskilt mycket om vad Jesus gjort. Ingenting, faktiskt.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/962959?programid=945

Djävulen bor i detaljerna och det kan bero på detta att jag inte ser eller hör Frälsaren just där. Det kan också bero på att avgjorda kristna så gärna vill få andra att avgöra sig att de lägger orden därefter. Och mitt dilemma blir då, att jag alls inte vill vara en avgjord kristen. Jag vill vara en omvänd människa. Men jag hörde faktiskt inte i predikan allt det där som påstods vara sagt. Fanns det där eller inte?

Så fick Krister Stendahl kritik för sin kritik i bloggkommentaren också. Förkunnaren har hette det i polemik mot Stendahl inte ansvarig för vad åhöraren hör. Denna kritik uppskattar jag, för jag tror kommentatorn har rätt och Stendahl fel, men det är inte möjligt för mig att säga för då kommer jag att misstänkliggöras för att vara vit man eller vad det kan vara. Åldrad, kanske. Nu är läget ett annat. Och jag kan ställa en fråga jag burit på länge: Har inte professor Krister Stendahl klarat sig undan kritiska frågor alltför länge? Var han så märkvärdig som alla säger och så insiktsfull eller var han ungefär som vi andra? Fast ibland lite bättre. Han kunde själv vara förvånad över att han fick applåder för rätt enkla prestationer, tror jag. Men när jag ändå undrar: Skrev inte Brita Stendahl en rejält dålig avhandling? Så frågar akademiker. Finns det något svar? Sannolikt. Vill någon svara? Sannolikt inte. Här möter en variation på temat "syns inte, finns inte".


måndag 9 oktober 2017

Radiogudstjänst

"Radiogudstjänsterna var ju bra, det var ju utmärkta saker det där", sa Ringaren i den berömda sketchen med samma namn, den där pastor Jansson dök upp och blev folkkär. Han blev folkkär för folk kunde identifiera honom. I varje fall i grova drag. Nu är detta länge sedan. 55 år tillbaka i tiden. Det hindrar inte att radiogudstjänsterna fortfarande är utmärkta saker. Kanske inte utmärkta för den som vill praktisera kristen tro genom gudstjänstdeltagande, men utmärkta i den meningen att man lär sig något. Jag avnjöt allt i stilla häpenhet över en person som bevarat sin själ genom decennierna. Det var KRISS-koncepetet frisch vom Fass, ett rejält stycke 1970-tal mitt in i år 2017. Kamp och bön skulle det vara.

Det lagiska fanns där, men under fromma formuleringar och bara vi som är mycket känsliga för all lagiskhet förnam det, tror jag. Alla andra gillar maningarna till tacksamhet för allt gott, trots att vi ser livets vidrighet. Då gäller bön och kamp. Den gamla kyrkliga studentrörelsen, som inneburit en teologisk och intellektuell skolning, växlade spår och hamnade här. Det var då jag inte ville vara med längre. Det blev för fint för en grovhuggen själ.

Ingen skugga över prosten Lisa Tegby, som jag hörde predika. Hon var trogen sin insedda sanning, inte tu tal om saken. Det fanns i hennes ansats en folklighet med flera igenkänningsfaktorer. Men hon sa inte särskilt mycket om Jesus. Hon ville, förstod jag, både utmana och bjuda in på ett välkomnande sätt. Jag blev mest trött. Och jag medger, att detta är mitt eget fel. Samtidigt var jag alltså fascinerad. Detta körs också ungefär 45 år senare med, om jag hörde rätt, oförminskad entusiasm.

Var det som förkunnades politiskt radikalt? Jag lyssnade i bilen på väg hem från högmässan i Rydaholm och där i skogarna, med exempelvis avtagsväg till Medelhult, gjorde jag reflektionen att det som sades faktiskt inte var politiskt radikalt. Kamp talades det om - men vad då och hur då? Kan det vara så, att vi finns i en situation lik den Stefan Zweig skrev om, när han beskrev en tid som gått förlorad därför att människor inte i tid varsnade den verkliga faran? De kunde tala om kamp i allmänna ordalag, men aldrig beskriva mot vem och varför. Så gick det som det gick.

Jag lugnade nerverna med att fundera över demokratifrågorna. Vi har i Sverige något som statsvetare kallar "extrem parlamentarism". Det lilla problemet är bara att parlamentet blir ett knapptryckarkompani. Denna modell för demokrati är överförd till det kyrkliga och Kyrkans lära är lagd under demokratisk kontroll. Detta är något direkt orimligt redan vid utgångspunkten. Numera vet vi att det är värre än orimligt. Allt försvinner in i kyrkokansliet. Hela den demokratiska kyrkostrukturen blir kanslistyrd. Mot detta manas inte till kamp i radiogudstjänsterna.

I inget annat land hade politikerföraktet ökat så mycket som i Sverige när perioden 1960-1985 mättes. Från 40% förakt till 70%. Nu känns också siffran 70 föråldrad. Jag avnjöt partiledardebatten och slutade titta. Har vi fått partipolitiker, som inkarnerar det rena föraktet för väljarna genom sin ovilja att föra begåvade resonemang? Jag vet inte. Jag vet inte heller om jag skulle vilja veta. Småväxta tycks de vara också. En del magra. Vad hade det sagts i det gamla romarriket om sådant folk? Vad har detta med radiogudstjänsten att göra? Det är svårt att veta. Inte heller mot partisterna manades det till kamp. Annars vore det kul. Svenska kyrkan mot Sjöstedt, Löfven eller Fridolin för att inta tala om Åkesson. Pröva hur det känns med en politisk kyrka och pröva vad som alls skulle vara möjligt när det kommer till kamp.

Nu har jag öppet redovisat trötthet inför en tröttsam radioförkunnelse och en lika tröttsam debatt i ett tv-program. Det värsta är då inte att jag är trött utan att min trötthet är en fullkomligt hälsosam reaktion. Jag är frisk. Det kan jag tacka för en tacksägelsedag. Jag får väl göra som samariern, han som inte fick gå till templet för att visa upp sig för de fina prästerna eftersom han var just samarier. Han hade inget alternativ annat än att gå tillbaka till Jesus. Detta kan jag hämta lite uppbyggelse av. Det ska ni dock inte uppfatta som ett tecken på fromhet utan precis tvärt om.


söndag 8 oktober 2017

Birger Forell (1893-1958)

När jag kommit hem från kyrkomötet och börjat ta mig an högarna med post och tidningar gladdes jag över två böcker. Johan Sundeens essäer om Birger Forell och hans livssyn (det får nog kallas så) hörde till glädjeämnena: Att tjäna är människans storhet. Högskolan i Borås fullföljer den tredje uppgiften att förse skattebetalarna med information som tack för skattemedlen. Birger Forell var kyrkoherde i Borås men än mer var han självförbrännande i kampen för Kyrkans frihet i Nazi-tyskland och för kampen om människan och hennes värdighet under och efter kriget.

Fem essäer ger inte all information, men skapar ändå ett sammanhang. För mig faktiskt ett där jag plötsligt gick i barndom. Gripenbergs slott har en särskilt mystiskt charm för mig. Det är ett träslott, som man ser från tåget söder om Tranås. När jag som ung fick åka till tant Viola på Göberga gård (som en gång ägde Skokloster så ni fattar magnituden) åkte vi förbi Gripenbergs slott och där i närheten bodde min granne och lekkamrat Marits mormor. Där var jag med Marit också. Jag tror Marits morfar var lantarbetare på Gripenberg med ansvar för korna. Nog hörde jag som barn att det var något särskilt som pågick på slottet och har nog fått för mig att det var en flyktingförläggning. Nu fattar jag att det var mer än så. På Gripenbergs slott hölls demokratikurser för människor från de tidigare krigförande länderna. En tid var Bo Giertz kaplan där. Det som kallades Gripenbergskommittén var en samling som insåg att människan inte allenast lever av bröd utan behöver kultur. Jag blev lite gripen (sic!) och förstod att jag varit i närheten av något märkvärdigt när jag var barn, fast jag inte förstod det då. Vi behöver idéhistoriker för att reda ut hur det tänktes och för att vi ska imponeras.

En replik från Gripenberg om teologen Karl Barth ska jag behålla. Det är kommentaren om det Barth-kritiska och det berodde på professor Gustaf Wingren, heter det i ett brev till - Karl Barth! Nu förstår jag varför Barth frågade Gunnar Hillerdal varför det fanns en så kritisk hållning till honom i Sverige! Det hade skvallrats från Gripenbergs slott och den tyske lutherske präst som skrev, Georg Lanzenstiel, trivdes inte så väl i en miljö där hållningen till Barth var avvvisande och ytlig (s 49).  Detta kanske mest roar den som läst i Lund och mött Wingren men helt ointressant är väl inte insikten om hur information förs runt i det kyrkliga? Nu ska jag inte fördjupa mig i teologen Karl Barth, men jag upptäckte en pusselbit och nu är den upptäckten redovisad.

Jag ska inte pråla med att jag haft Birger Forells son Urban som lärare i Lund utan denna söndag ägna lite uppmärksamhet åt huvudpersonen. Birger Forell rapporterade hem till Sverige vad han såg av det framväxande Tredje riket. Johan Sundeen skriver en inledande essä om detta och ger referenserna till brev Forell skrev till Sverige (journalister och biskopar t ex) samt den återkommande rapporteringen från den tyska kyrkostriden i tidskriften Kristen Gemenskap. Forell kritiserar också den tidens tyska konjunkturteologer, de som i sin tid sjöng med änglarna. Sundeen har pejl på att den liberala teologin lätt blev pronazistisk. Det är egentligen självklart. Det var inte i politisk mening den var liberal. Denna självklarhet förtjänar att påpekas för dem som tror att en konfessionellt medveten hållning skulle innebära lättflyktighet.

Det mesta Johan Sundeen skriver om, fyra essäer, är arbetet bland krigsfångar och flyktingar. Forell hör till dem som vet alltså att människans icke allenast lever av bröd utan satsar mycket på att få fram böcker till fångarna. Papper kunde skänkas från Sverige och även om tryckerikapaciteten var reducerad i Tyskland efter bombningarna, kunde böcker till fångar tryckas i England. Forell övade sig att köra lastbil för att ta de nytryckta böckerna till fångarna bakom taggtråd. När jag läste detta, föddes på nytt en insikt om hur självklart jag tycker det är att ha tillgång till böcker och mat. Bådadera. Alla tänker inte så. Forell bygger kultur för att upprätthålla mänsklig värdighet, tänker jag.

Birger Forells arbete att tjata för att ett vidsträckt område med hus, som använts som tysk ammunitionsdepå, inte skulle rivas utan bli en stad för flyktingar i Tyskland, är fascinerande. Miljontals tyskar var hemlösa, utbombade eller fördrivna. Staden Espelkamp byggdes upp med start märkesåret 1948. Upphetsningen när en ekonom från IG-Farben (efter att ha dömts till två års fängelse och frigivits efter en rannsakningstid i häkte på mer än tre år), Max Ilgner, blir ekonomichef för stadsprojektet redovisas. Det tycks klart att Ilgner var mer förbunden med nazismen än han riktigt ville medge. Men Forell behövde en ekonom och var gammal vän med Ilgner. Avslöjandet betydde minskade gåvor från folk i Borås. Och denna söndag kan vi förstås fundera över de forna nazisterna, de som efter kriget blev något annat. Hur djupt och hur länge sitter nazistiska värderingar i eller var det så, att somliga spelade med utan att stå för dessa värderingar? Och vad med den skuld kuggarna i hjulet bär när det är deras små insatser som får så stor betydelse då människor förintas? Skyldig till mer on än jag själv förstår?

Johan Sundeen kommer säkert med en omfattande Forell-biografi. Han skriver sitt förord i Koblenz i maj månad i år. Det är en blinkning att han sitter i arkivet. Vi såg blinkningen.


lördag 7 oktober 2017

På förekommen anledning

På Bloggardag får man kommentera så fritt att den som administrerar andra kyrkliga sajter hade gått in och tagit bort inlägg. Jag vill gärna höra hur folk resonerar. Men för den sakens skull behöver man inte träda fram utan får vara anonym även om jag hövligt ber att folk undertecknar med signaturer om de nu inte vill skriva ut namn. Det gör allt debatterande mycket enklare, som ni vet. Jag kanske också ska upprepa att poängen med att kommentera är att det finns ett inlägg att kommentera. Minns också att denna bloggsida alltid är pigg, käck och munter.

Minspel och maktspel

Ni fick ett första referat från kyrkomötet från tåget i går sen eftermiddag. Jag får väl fortsätta reflektera.

Sublimt är det. Men från ersättarplats syns minspelen tydligt. Det är de fina, de från det stora partiet som skickar miner till varandra för att klargöra hur idiotiskt/dumt/korkat/förutsägbart och avskyvärt det som någon säger faktiskt är och hur självklart det ska nonchaleras och förstås röstas bort. Vad är det för en person med så dumma meningar? Det är en som på förhand definierats som en i kyrkohandboksfrågan dissiderande.

Jag vet inte hur många av de min- och maktspelande som har annan bakgrund än den svenskkyrkliga, kanske inte majoriteten men en betydande minoritet. Det är detta folk som drar igenom en ny kyrkohandbok. Tro mig, det är rätt att göra uppror.

Komminister P ringde igår när jag stod på Stockholms Central i ett myller av människor om vilka det alla gällde att Jesus älskar dem och Fadern längtar efter dem. Komminister P undrade om inte Antje blivit citerad fel när hon talat om de nya kyrkvänliga stämningar hon förnummit på Bokmässan och genom läsning av tidningar, dvs Dagens Nyheter. Komminister P är inte bara en helgad person. Han är snäll och tolkar allt till det bästa. Jag försökte på skonsammast tänkbara sätt förmedla insikten, att Antje alls inte citerats. Hon hade talat själv. Orden kom från hästens mun så att säga. När komminister P hörde detta, började han återge alla utträdesblanketter han skrivit under den senaste tiden. Detta är en verklighet som inte riktigt slår till i Kyrkans Hus eller kanske inte slå till när Antje är ute på alla sina resor. Inget ont om Antje, det vet ni. Jag kan till och med leva med att hon inte längtat efter mig under hela sommaren. Men någon typ av problem varsnar jag. Man kan läsa henne och fundera:
https://www.svenskakyrkan.se/arkebiskopens-tal-vid-kyrkomotets-oppnande

Till maktspel hör också att kyrkomötesledamöterna ska serveras vegetariskt. Jag tyckte mig höra ljudet av metangas när ledamöterna stoppat i sig svamp och lök och potatisbullar, men det kan också ha varit inflygande plan till Arlanda. Jag vet inte. Men en del ledamöter längtade efter en god ryggbiff och andra menade, att kostval ska vara eget val, inte hållbarhetsansvarigas.  Jag skulle kunna ha en viss förståelse för den synpunkten, inte minst som jag kände att cesiumhalten i svampen var hög. Är det egentligen möjligt att kombinera präktighet med kristen tro? Eller förhåller det sig så, att där präktigheten går in, går den kristna tron ut. Jag sliter med frågan. Makten över maten är en maktfråga.

Kyrkomötet har alltså ajournerats och samlas igen i november. Det är sex veckor dit. På onsdag ska det komma betänkanden elektroniskt. De som vill ha dem på papper får vänta lite längre. Jag ska läsas vad utskottet sagt om den nya formen för kyrkomöte, den med tematiska möten vartannat år. En försmak fick vi alla när hållbarhetsfrågan och samefrågan presenterades under 90 minuter. Några av ledamöterna passade på att vila. Vi andra satt där. Till oss distribuerades visdomar. Antje stod på scenen och pratade hållbarhet med bistånd av hållbarhetschefen och Modéus I. Distributivt. Sedan blev det Antje och Sylvia Sparrok samt handläggaren i Kyrkans Hus för samefrågor. Vi fick veta något om de kyrkliga förbrytelserna mot samerna. Mitt enda problem är problemet att skilja mellan den svenska staten och Svenska kyrkan och så tänkte jag förstås på den svenskkyrkliga urbefolkningen; kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. Om det är viktigt att göra upp med oförrätter, så är det väl viktigt?

Att jag håller före att tematiska kyrkomöten efter några år ger all makt åt kanslierna, vet ni. Detta blir en nödvändighet. Själva riktningen på demokratin ändras. Och underhållningsvärdet var så lågt att höga arvoden blir nödvändiga för att motivera oss att sitta där.

Blev ni bekymrade eller kanske rentav förvirrade över det där med minspel och maktspel?Då ska ni se eller se om en liten belysande debatt. När man sett den, vet man hur och varför det stora partiet agerar resolut. Jag kom inte på ett bättre ord. Jag kunde möjligtvis skriva att det stora partiet agerar så alldenstund det är ett maktparti som med passion och glöd står upp för MTD-religionen, den partiet omfattar. Den enda partiet kan omfatta. Men detta skrev jag bara för att få använda ordet "alldenstund", ett ord som esomoftast inte brukas.
Se debatten som lördagsmatiné och lägg märke till den frimodige Bertil Murrays uppenbara förtjusning. Han minspelar inte. Han skrattar djupt känt och långt inifrån sitt ljusa själsliv. Det gör nog Burell än mer motiverad. Sevärt!
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/debatt-tv-striden-om-kyrkans-frihet-ar-inte-avslutad-annu




fredag 6 oktober 2017

Ajournerat

Jag räknar antalet reservationer med skriven motivering i Gudstjänstutskottet. 31 stycken. Därtill finns det en uppsättning utan motivering, bara uppgivna liksom, eller håglösa eller helt enkelt lättjefulla. Jag står för många reservationer. Det beror på att ordinarie ledamoten Berth var tvungen att flyga till Washington och alltså inte var med vid slutjusteringen. Det fick hanteras så, att jag övertog hans redan skrivna och inlämnade motioner. "Man kan synda på många sätt", som vi numera säger i Frimodig kyrka, men den här sortens malörer, som inte var vårt fel, kan vi leva med. Fast lite snopet var det nog ändå att vi ambitiöst lyfte in reservationer och särskilda meningar steg för steg. Vi kunde haft mer tid på oss. Å andra sidan hade det inte gjort någon skillnad.

Nu kommer det att uttryckas belåtenhet med arbetet. Jag hör inte till de förtjusta. Jag uppfattar att detta är en 1811 års kyrkohandbok. Den håller inte högsta klass teolologiskt, språkligt, musikaliskt.  Den är, som det heter "godd enough" och det som är "good enough" brukar faktiskt inte vara bra. Vet vi inte det? Jag skrev mig fri i kyrkostyrelsens skrivning. Och jag har reserverat mig.

Kyrkomusikerna, som klagat högljutt och efterlyst förbättringar, får hantera sina kyrkomusikaliska förbittringar. Deras invändningar har inte beaktats och det kommer att dröja innan det blir några nyansatser i det kyrkomusikaliska arbetet. Jag antar att majoriteten tänker sig att kyrkomusik blir det som knåpas ihop lokalt.

De liturgiskt/teologiskt medvetna får förfalla till dogmatisk närläsning och upptäcker lätt det tydliga reformerta inslaget. Det förvånar inte. Med det sätt vi har att rekrytera kyrkopolitiker, kommer arvet från frikyrkligheten in via det partipolitiska - och den är reformert utan att se och inse att den är en annan lära än den evangeliska. Evangelisk katolicitet avvisas utfrån vad som uppfattas vara en protestantisk hållning. Reformert, säger jag. Det betyder inte at ni ska ge er på Antje, som präglats av en tysk unierad kyrkotradition.

De poklitiskt medvetna kan fundera länge över hur vi ska uppfatta att vi har en gemensam kyrkohandbok med plast för olika kyrkotraditioner när de vet att somliga liturgiskt sakkunniga konsekvenmt sorterats bort, vad de skrivit har ingen brytt sig om och Christer Pahlmblad blev Voldemort, namnet som inte får nämnas. Vad då politik? När omröstningarna hamnar 7-7 och ordföranden sedan konsekvent avgör saken till partikamraternas fördel, finns det anledning fundera. "De går fram som en bulldog", som någon sa men menade "Bulldozer". Argumentationen var av typ: "Somligt viktigt är inte med, men annat viktigt kommer med". Närmare överväganden och avväganden var inte behövliga, utan det yrkades bifall och avslag så det stod härliga till. Och reservationer skrevs, sålunda.

Jag försökte vara diplomatisk och sa att det var ett dike mellan de partipolitikerna och de andra. "En avgrund" fick jag då till svar. Men det betyder inte att utskottsledamöterna är illasinnade. De menar vad de säger och de menar väl. Jag tror inte som de tror. Jag hör sedan barnsben hemma i den levande svenska kyrkan och ser att många i kyrkomötet inte har denna bakgrund och samhörighet. Denna omständighet ska inte förtigas.

Nu är jag doktor i missionsvetenskap och ekumenik, två mina specialiteter Svenska kyrkan aldrıg tagit tillvara. Men jag har röt mig i sådana ekumeniska miljöer där det talas allvarligt om receptionsprocessen. En sak är att baxa fram och igenom en kyrkohandbok. Det intressanta är hur det tas emot av det troende folket, det är detta som avgör. You ain'nt seen nothing yet! Det är i kyrklig helg och söcken allt avgörs och i denna receptionsprocess duger inga kommandon eller länsmansfasoner. De där uppe måste lyssna och agera. Ingen stoppar folkets flodvåg, inte kyrkfolkets heller.

Ni vill kanske se ett prov på ett sanningsenligt, välavvägt och precist särskilt yttrande? Håll till godo!

På ett i grunden obekymrat sätt och vid sittande sammanträdes bord ägnar sig Gudstjänstutskottet åt de djupaste frågorna om Guds väsen och inför nu nyheten att Gud är moder. Så sa inte Jesus, som lärde oss be till Fadern, inte till något som var ”som en Fader” och alls inte till en modergudinna. Att anta en sådan formulering, som är en avvikelse och alls inte en liturgisk formulering som känns igen ekumeniskt utan framstår som en formulering i och av en sekt. I nattvardsbön 6 sägs att Gud är en Fader, inte vår Fader, och en moder. Under sken av teologisk omedvetenhet drivs medvetet en teologisk linje. 

Jag ansluter mig till önskemålet om doxologier, som gör det möjligt för församlingen att instämma med sitt ”amen”.

Jag noterar slutligast att den nattvardssyn, som förespråkats i utskottet, är reformert.  Zwingli, men inte Luther, hade varit helt belåten med nattvardsbön 8. Så högtidlighålls reformationsåret.

Det finns alltså flera.
Sex särskilda meningar och två särskilda yttranden antecknades också.

Nu skrev jag på ett skakigt X2-tåg men vad gör jag inte för er skull?





Församling och präst

Fortfarande får ni inga nyheter från gudstjänstutskottet bortsett från detta, att det nu är jag som sitter som ledamot i utskottet. Ordinarie Berth for sin väg. Så där sitter jag och kan rösta och vid behov reservera mig. Det är alltså en grundläggande skillnad på människor, nämligen ordinarie och ersättare. Alla är medvetna om själva kvalitetsskillnaden. Samtidigt talas om behovet av tillit, men den ordning vi har för beslutsfattande i utskott eliminerar all tillit. Vad som än sägs gäller ett: Gör skillnad på människor. Och tillhör man en stor partipolitisk grupp, kan de andra ses ner på. Detta är inbyggt i systemet och vi är i kyrkomötessammanhang långt ifrån den seminariekultur där resonemang prövas.
Jag ville mest att ni ska veta. Men jag läcker inget från gudstjänstutskottet, förstås.

Utskottsarbete ger en ersättare rika tillfällen till stimulerande reflektioner. Jag tänker, självfallet helt fritt från utskottsarbetet, över församling och präst. Kanske är det jag funderar kring bara fria fantasier, men något ska man fördriva utskottstiden med.

En typ av präster tror jag mig kunna identifiera. De är inte sällan själva prästbarn och i den meningen fjärrstyrda. Annars kan de ha bakgrund i något samfund eller någon rörelse vars främsta kännetecken är att folk till sist inte vill ha med dem att göra. Då flyttar funktionärerna över och blir präster i Svenska kyrkan. Folket kommer liksom inte undan dem. Allra minst ifall det handlar om partianslutna präster! Då talar de frejdigt för - folket! Och jag blir misstänksam.

Präster av denna typ är måna om folket. Speciellt måna är de om dem som bara kommer en enda gång. De fungerar entusiastiskt som facilitörer. Allt ska vara enkelt. Ingenting ska stöta eller utmana. Hållningen är vid närmare beaktande fördomsfull. Folk är egentligen inga dumskallar, inga filosofer heller utan som folk är mest. Men prästens roll blir i sammanhanget betydande.

Prästen blir en slags hovmästare, som ska ge kunden bekräftelse och värde för pengarna. Den här sortens präster vill ha enkla gudstjänstordningar och talar om låga trösklar, rymd och vidd. När folk går och artigt säger tack vid kyrkporten, blir dessa präster glada. De uppfattar sig då som lyckosamma i sin prästgärning. De har talat moralistiskt, terapeutiskt och deistiskt, så varför skulle folket inte vara förnöjt? Man må dock notera, att dessa präster är medvetna om att det kommer fler människor till de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation, vigsel och begravning) än till de vanliga gudstjänsterna. 5 miljoner mot 4, brukar man säga. Detta numeriska och i betydande utsträckning ekonomiska faktum styr dem. De kyrkliga handlingarna blir prästens och i någon mån, men kanske mindre, arbetslagets handlingar, men självfallet just lönearbetets förutsättning!

En annan typ av präster bygger församling. De förkunnar evangeliet för att dra människor in i ett storslaget sammanhang. Dessa människor vill de ska ta emot tron och vara som trons bärare framåt. Prästen är viktig för några sysslor som oundgängligen behövs; förvalta Ordet och sakramenten. Men prästen är inte den centrala person som allt byggs upp kring. Präster kommer och går, församlingen består och det är som det ska vara, att Jesus blir större och prästen mindre, dvs får allt mindre betydelse efterhand.

En sådan församling ser sig ha en uppgift i lokalsamhället. Det är grannar, vänner, släktingar och bekantingar som kommer till de kyrkliga handlingarna och de relaterar till det gudstjänstfirande folket. Finns det en levande församling av brokigt slag kan det om den sanningsenligt sägas vad kyrkofadern Tertullianus sa: "Vi är överallt." Det förändrar prästens uppgifter och integrerar på ett helt annat sätt de kyrkliga handlingarna i folkets liv. En levande församling återställer många proportioner. Prästens först och främst.

Så tänkte jag där jag i går satt och filosoferade. Eller var det teologiserade jag gjorde?
I går förstod jag f ö att Modéus II gärna såge att Bloggardag upphörde. Det skulle göra livet enklare, tror jag han menade. För honom eller för mig?


torsdag 5 oktober 2017

Välviljans triumf

Det finns gott om välvilliga människor. De vill alltid väl. Den stackars sparkade och förnedrade generaldirektören (direktör ska det vara, jag som är kyrklig skrev generalsekreteraren men korret påpekade felet, tack) vid Transportstyrelsen ville väl. Det blev som det blev. Men de är många som i bästa avsikter styr och ställer. De är ordningens och redans kvinnor och män, också när de inte följer den tidigare ordningen. Detta är bra så länge det går bra. Men om/när de kritiska frågorna börjar ställas, blir den fortsatta strategin påhitt, undanflykter, rena lögner och slutligast förnedring. Det duger ju inte att säga att "jag visste ingenting" och att någon annan bär ansvaret.

Nu ska ni inte tro att jag skriver detta i anledning av kyrkomötet. Bloggardag håller sig till allmänningen, men det allmänna kan alltid smitta av sig också på kyrkomötet. För i kyrkomötet finns många välvilliga. De måste hållas efter av ett regelverk och detta måste följas utan partipolitiskt taktiserande. Förekommer sådant verkligen i Svenska kyrkans kyrkomöte? Det bleka svaret är: ja.

Några inblickar från utskottsarbetet får ni inte. Faktiskt tycks det mig som om i varje fall gudstjänstutskottet återgått till den praxis, som gällde tidigare. Eller nästan. Förr var utskottet hermetiskt tillslutet. Nu tycks det vara ok att i nomineringsgrupperna berätta vad som hänt och händer. Tills vidare får ni meditera över Antjes hållning. Bara högsta kvalitet språkligt, teologiskt och musikaliskt duger - eller hur var det hon sa om den kommande kyrkohandboken? Och då gäller väl ett enda: upp till bevis. Var det avsiktligt Antje inte ville sätta sitt namn under kyrkostyrelsens skrivelse om kyrkohandboken utan i stället tog sin tillflykt till Rom?

Naturligtvis kan jag meditera över tanken på en kyrkohandbok som ska inrymma Svenska kyrkans teologiska mångfald. Jag är oklar över vad det betyder? Avses "den nya kyrkosynen" eller "lundateologin"? Ska inte kyrkohandboken inrymma vad Svenska kyrkan tror, bekänner och lär? Att det finns lite olika fromhetsmässiga aspekter, fattar jag. Men talet om teologisk mångfald är lurigt, eftersom det kan styra bort från det faktum att tron är en till att kyrkolivet blir ett konglomerat av olika tankesystem/teologier/teologiska preferenser som har det gemensamt att dessa olikheter står samman med front mot den enda fromhetsriktning som inte tåls. Är inte detta att ta i? Tja, jag berättar inget från utskottet, men när ni läser betänkandet, som måste vara klart i morgon, ska ni leta efter var de mer allmänkyrkliga förslagen finns. Det fanns ju också någon avsikt med utrensningen av 1986 års kyrkohandbok. Man behöver inte vara dum. Om man inte vill, förstås.

De  välvilliga förser de massor som sitter i söndagens gudstjänster med lämpliga formuleringar och böner, avsedda att vara dem till uppbyggelse. Massor? Det tänks så. Ingen låtsas om att det i 80% av söndagens gudstjänster återfinns färre än 25 personer och rå räknas också två kyrkvärdar, en vaktmästare, en kantor och en präst in. Massor!!!

Jag går runt på mitt vänliga sätt och möter ledamöter och biskopar. BA, de borgerligt kristna, hade tydligen varit kritiska mot Antjes lägesbeskrivning i inledningstalet, den där hon refererade till Bokmässan och tidningsläsning för att förstå Svenska kyrkans läge i samtid, i folk och i opinion. Bara de riktigt fördärvade tänker nu "Wenck kommt!". Antjes tal motiverar en länk så att ni själva kan läsa vad hon sa för att motverka allt kyrkligt självskadebeteende. Talet är inte ointressant.
https://www.svenskakyrkan.se/arkebiskopens-tal-vid-kyrkomotets-oppnande

Gårdagen slöts med stiftsmiddagar. Det var en trevlig tillställning Växjö stift ordnat. I grannrummet på Domtrappkällaren fanns Karlstads stift. Där sjöngs, inte utan rörelse, Värmlandssången. Själva talade vi endast väsentliga oväsentligheter. Som det ska vara, alltså. Vilka som är invalda i nya mötet är fortfarande oklart.


onsdag 4 oktober 2017

Trogen insedd sanning

Jag hade först tänkta kalla denna bloggpost "enveten" men jag blev osäker på själva ordet. Jag tror oavsett min osäkerhet att vi hamnar i samma grundhållning, den där att inte ge upp det vi håller för sant, vilket innebär att öva sig att avslöja fagert tal som lik förbannat är lögnaktigt tal. Orm och duva, alltså, för att ange den hållning Frälsaren talade om.

Den är inte misstänksam så mycket som eftertänksam. Lögnens fader går omkring och försöker luras. Det kräver en motståndshållning som är en medveten hållning. Kritisk och självkritisk om ni vill,  men kanske än mer en gemenskapshållning. Tron är gemenskap och detta hör till trons livsvillkor. Det misstänksamma blir då en saklig hållning och alls inte en neurotisk. Allt är inte som det ser ut och sägs.

Jag läser Koka björn av Mikael Niemi. Det är en på djupet vacker bok, spännande, rörande och allt vad ni vill. Prosten och Jussi är en mördare på spåren. De rör sig bland sådana som inte vill fatta, länsman till exempel, och de som inte kan fatta. Jag tror denna bok är lämplig lektyr under ett kyrkomöte.

Från utskottet berättar jag ingenting, men från min egen tankevärld kan jag meddela somligt. Jag funderar över hur den reformerta teologin kan slå igenom ett Luther-år av alla år. Jag fattar att det beror på allvarliga kristna, avgjorda. De har insupit en del från Calvin och Zwingli genom PP Waldenström, men fattat att det finns goda skäl att flytta över till Svenska kyrkan. De är dock formade i en annan andlig tradition. Denna deras reformerta kristendom är inte sakramental och känner inte den trons materialitet, som är det sakramentalas grund. När de ska bli världsliga blir de just värdsliga. Vi andra blir sakramentala. Skillnaden är avsevärd.

Det reformerta är till för de idealistiska, de som vill väl. Och de tror verkligen vad de säger, hur underligt vi än kan tycka det vara. De tror dessutom att svenska folket vill ha deras reformerta teologi. Det trodde de på 1800-talet också, när frikyrkligheten skulle göra det Svenska kyrkan misslyckats med, kristna folket. Det gick inte. De gamla bönhusen säljs som sommarstugor. Återstår dem att flytta in Svenska kyrkan - som präster, diakoner, förtroendevalda. Men det kan tydligen inte hjälpas. De är av en annan sort. Det svenskkyrkliga sitter inte i märgen. Och vad jag nu säger är egentligen inte "gör skillnad på människor" men väl "se skillnaderna och förstå dem".

Jag kan inte riktigt förstå varför vi detta Lutherår ska vara lojala med kyrkosystemet och de beslut som fattas i ett kyrkomöte, vars auktoritet ifrågasattes redan 1982, när det fattades beslut om det nya kyrkomötet. Luther var inte lojal med kyrkosystemet när frågan om hans solidaritet med Kristus och hans Kyrka ställdes rent konkret. System-folket, romerskt eller reformert, förstår att det finns en grundläggande illojalitet, upprörs och funderar inte ett ögonblick om denna kommer sig av att Kristus är Herre. Men maktens folk har alltid vetat att de som har Kristus till Herre aldrig riktigt är att lita på. Och jag menar att detta alldeles är i sin ordning.

I går var det först gudstjänstutskott, sedan gruppmöte och så lunchpaus innan kyrkomötet öppnades i Uppsala domkyrka. Lunchen var miljömärkt med precist angivande av koldioxidvärden för varje maträtt. Koldioxidekvivalent, ni vet.

Mikael Mogren predikade i gudstjänsten och det var, såvitt jag kunde förstå, en lätt och lagom neurotisk predikan för att på så vis ställa fram Nåden. Frimodig kyrkas ordförande Amilén hade nog pröjsat 3000:- för att vi i kyrkobönen därefter skulle be om frimodighet. Väl använda reklampengar och alla blev i ett slag frimodiga! Därefter kom kyrkomötesordföranden och höll ett klockrent anförande på MTD-temat. Vi var mot nazister och Svenska kyrkan behövs för människovärdets försvar.  Det positiva valdeltagandet ger oss kurage och framtidstro. "Svenska kyrkan betyder mycket för många, många." Hej och hå. Vi lever den offentliga och okomplicerade förenkling, som tenderar att bli lögnaktighet. Minst.

Antje manade oss att tänka positivt, förstod jag. Kyrkokritik var självskadebeteende, tror jag hon menade. Så kom det positiva: Tänk om valdeltagandet visar att fler bryr sig om Svenska kyrkan? "Tänk om det faktiskt är omsorg och respekt för kyrkan, dess budskap och dess arbete som gjort att valdeltagandet ökat?" Detta var tydligen hennes förnimmelse och hon får många tecken på detta nymornade intresse när hon rör sig på bokmässan eller läser tidningar. Hon tycktes förtjust vid tanken att kyrkan kan agera politiskt utanför partipolitiken. Dumt, kunde jag tänka, att vi just då fått ett tydligt partipolitiskt kyrkoval - men vem är väl jag att ha synpunkter på detta. Den Ranghögste talade men utan kardinalutstyrsel. Han kom att tala om ekumenik, resonerande och öppet och till Jesus. Han framstod i sammanhanget som avvikande. Vad han sa kommer i Svensk Pastoraltidskrift, men inte nästa nummer. Ni prenumererar väl?

Om ni undrar, tycks det slutliga valresultatet inte bli klart förrän efter mitten av oktober.... Så tycks det vara också om ni inte undrar.