tisdag 12 december 2017

Försoning?

Återkommande har det i kyrkomötet motionerats om försoningsarbete. Kommission eller samtal. Det kan ju för en kyrkokristen inte vara helt ointressant utifrån ett apostoliskt perspektiv, att det ska försonas. Det har blivit ansatser som inte fullföljts. Jag tar inte detaljerna här och nu. Så mycket roligare är det att dte nu kommit ett försoningsprogram, en, ja flera böcker. Där dras slutsatser:

* Svenska kyrkan måste kliva fram och ändra sitt förhållningssätt till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*

* Svenska kyrkan måste ställa sig på kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*s sida

* Svenska kyrkan måste utveckla samrådsförfarandet i frågor om kyrkan och kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*

* Svenska kyrkan måste fortsätta att driva kv*nn*pr*stm*st*nd*rfrågor

* Svenska kyrkan måste fortsätta att arbeta för att det ska inrätttas en sannings- och försoningskommission om Svenska kyrkans relation till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*

* Svenska kyrkan måste ta ansvar för sin delaktighet den utnämningspolitik som staten förde under 1900-talet och som systematiskt missgynnade och kränkte kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*

* Svenska kyrkan måste systematiskt verka för rekrytering av kv*nn*pr*stm*st*nd*r*

* Svenska kyrkan måste genomföra utbildningar utifrån kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*s perspektiv

* Svenska kyrkan måste systematiskt verka för rekrytering av kv*nn*pr*stm*st*nd*r* inom samtliga kategorier, alltifrån tillfälliga projektmedarbetare till biskopar

Det finns några punkter till i boken jag läste, men detta kan räcka. Detta är alltså svaret på frågan vad Svenska kyrkan bör göra, boken s 180-183. Antje var angelägen att vi skulle läsa den och underlaget för kyrkligt försoningsarbete är självfallet viktig läsning. Daniel Lindmark & Olle Sundström har redigerat och Gidlunds förlag gav ut boken 2017. Den är till och med tryckt med stöd av Svenska kyrkan. Då förstås ni bokens vikt och värde. Sträck på er, medlemmar. Ni har pröjsat.

Det där sträckandet kan behövas just år 2017 när utträdessiffrorna kommer att nå nya rekord. En rimlig bedömning kan vara att utträdena hamnar på lite drygt 93000. Det är 6000 fler än förra året och dubbelt så många utträdda som 2014 och 2015. Det är märkliga siffror för förr var ju utträdena relaterade till att det fanns så många kv*nn*pr*stm*st*nd*r* i Svenska kyrkan och allt folket blev uppbragt därav. Så är det inte längre och likväl når siffrorna nya höjder. Hur ska detta förklaras?

Har folk fattat att det finns ett försoningsprogram och detta vill man inte vara med om och drar sina färde? "Inga kv*nn*pr*stm*st*nd*r* på våra gator!" Folk reagerar inför försoningsarbetet? Jag vet inte. Ett fattar jag. Folk vill inte vara med. Ändå visas, ser jag på nätet, medial vrede, solidaritet och beslutsamhet efter attacken mot synagogan från de ledande kamraterna. Och det teologiska ställningstagandet inte minst gentemot (inte mot!) transpersoner behöver stärkas och förtydligas, HBTQ:s teologiska plattform ska förbättras. Jag tar till mig Torsdagsdepressionen men digitalt, som ni märker, postlådan nådde tidningen inte idag. Detta skulle väl kunna gälla i förhållande till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* också? Är detta vad folket ogillar så att utträdessiffrorna 2017 når historiskt höga nivåer?

Bloggardag är pigg, käck och munter och har kommit ut som en tramsperson. Boken jag läste handlar förvisso om försoning. Men med samer. Fast, tänkte jag i all oskuld, gäller detta en kategori så gäller det nog alla. Vad tror ni själva?

Utträdessiffrorna har jag inte tramsat med. De är som de är, som vår vän docenten O skulle säga. Men kanske inte allt ska kallas stämpling som folk kallar stämpling. Jag läser profeten Jesaja i advent. Så vad med de ledande kamraterna? "Mitt folk, de som leder dig för dig vilse och gör dig osäker om vägen." Det är så sant det är sagt. Profeter har alltid något att komma med. Så vad betyder analysen att de som ledde detta folk förde det vilse, de som blev ledda villades bort. Just så känner jag det understundom. Vem i hela världen kan man lita på?

Jag kan ge hänvisningar till Jesaja om ni vill kolla själva: 8:12, 3:12 och 9:16. Själva resultatet av eländesforskningen fattar jag kanske. Israels Heliges ord har de föraktat. Jes 7:24. Adventstidens allvar tycks vara på riktigt. Och slutsatsen? En grundläggande insikt om att tiden är kort, kanske, och att livet är på allvar. Det visste till och med gamla farmor.


måndag 11 december 2017

Antje blir arg, säger hon

Antisemitismen i Malmö, där demonstranter ropade att judar skulle dödas, och Göteborg med brandattentat i lördags kväll, är import. Den kommer från Mellanöstern oavsett mellan vad denna öster ligger. Den fick näring också av nazister före, under och efter kriget. Nu lever den och växer bland unga "med rötterna i Mellanöstern". Främlingsfientligheten i Sverige kommer från främlingar och riktas mot svenska medborgare, skulle den polemiskt anlagde kunna säga. Och eftersom polisen i Malmö inte förstod slagorden på arabiska, kunde ingenting göras, fick vi höra. Brandattentatet kanske kan redas ut eftersom det fanns övervakningskameror på plats. Det är en skön ny värld vi får också i Göteborg.

Kan de som själva är semiter vara antisemiter? Frågan brukade ställas efter Sexdagars-kriget och förväntades uppfattas som begåvad. Det var den inte eftersom svaret på frågan är "ja". Vårt problem borde 2017 vara att antisionismen döljer handfast antisemitism. Skivor skärs sannerligen inte tunt i detta sammanhang. Och jag medger att jag finner stort obehag inför de tänkbara framtidsscenarierna i regionen. Hu länge ska ett område vara ockuperat innan vi finner oss i faktum? Jag frågar om Halland, Skåne, Blekinge, Gotland, Härjedalen och Jämtland. Halland är ett specialfall för där betalade vi 50 miljoner, men de övriga områdena. Kan det fredsförhandlas så att stöldgods blir lagligt?

Självfallet kan vi bakgrunden till staten Israels uppkomst även om vi inre säger så mycket om terroristerna som åstadkom den politiska härva som blev en stat. Jag har mött några av de då unga krigarna. Jag har också varit i lägren och förstått något av den israeliska politik som går ut på att hålla palestinier nere. Nog är också de kristna från Västbanken syskon i tron och vi som kan tala för dem, måste väl göra det? Men jag blir mer osäker när sådana som jag menar notoriskt brukar slira med omdömet tar över Svenska kyrkan (namn och resurser) för att göra sin sak till Svenska kyrkans och kan göra det för att ingen egentligen bryr sig. Egentligen är misslyckandet att föra ett förnuftigt samtal mellan Israelvänner och Palestinavänner både i det kyrkliga och i det kristliga ett monumentalt misslyckande. Inte för att jag låtsas förvånad.

Hur förs egentligen samtal i angelägna frågor i den kyrkliga gemenskapen? Genom några insändare? Aldrig genom folkbildarverksamhet i församlingshemmen. Alla känsliga frågor håller vi på avstånd och tror oss vinna något med det. Och det gör vi för vi har i Svenska kyrkans vardagsliv inga metoder för att vara en samtalsgemenskap. Vi kan ju inte ens tala om, ja ni vet ... Och då är ändå frågorna om ämbetet grundläggande. Vad är en präst, på viklket mandat och vilken nytta har vi av präster? När prästen viftar med tassen där framme och säger att jag är förlåten, hur vet prästen det och vilket är sambandet mellan bröd, vin, präst och det som räcks mig som Kristi kropp och blod? Vilka ingredienser behövs för att det verkligen ska bli på det viset? Ni förstår att det finns mycket vi skulle kunna fördjupa oss i. Om vi ville.

Antje uttalade sig om antisemitismen, tog avstånd och torgförde egenintresset. Hon är verkligen religiös och har tagit på sitt ansvar att föra religionens talan. Hon ser i religionen ett viktigt bidrag till samhällsbygget. Det kan man naturligtvis säga om man är för att tala i bestämda kategorier typ "religionen" eller "teologin" som vore det odisputabla helheter. Men det är det inte. För att ge märg åt konversationen behövs inte de övergripande begreppen så mycket som allvarligt tal om vad Kyrkan bidrar med och jag hör till dem som inte låter sig definieras som "religiösa" för det just "religiös" jag inte är. Jag har inte heller tron gemensam med muslimer, t ex. Inte med judar heller även om jag har mycket mer gemensamt med dem. Det är judendomen som bär kristendomen, som ni vet.

Jag är inte heller självklart intresserad av vilka sociala och etiska rikedomar som finns i olika religiösa traditioner för också hedningarna som inte känner lagen har dessa rikedomar. När det bränner till börjar jag alltmer uppfatta att jag tycker illa om talet om "religion" och tyr mig hellre till hedningarna än till de religiösa. Det var faktiskt inte religion utan kristen tro som byggde Europa och den tid borde vara över när biskopar och ärkebiskopar skulle se sig nödgade att tala för religionen. De borde utlägga den kristna trons finesser och då i första hand för frälsningens skull. Det är advent, det är advent! På mig gör det ett egendomligt intryck att Antje så gärna vädjar till statsmakterna. Min kyrkosyn är mer illusionsfri och mer antietatistisk. Lite integritet tror jag mig också ha. Min tro ska inte staten dra nytta av. Detta är min mening och den respekterar jag.

Vad sa Antje i tidningen Dagen?
– Jag hoppas att staten förstår hur stor och viktig del av det civila samhället som trossamfunden är. I en tid då religionen utnyttjas för att sprida hat, våld och splittring är det särskilt viktigt att staten drar nytta av det goda som finns i religionen och trossamfunden. De sociala och etiska rikedomarna som finns i alla religiösa traditioner bör utnyttjas i samhällsbygget.

söndag 10 december 2017

Hopakok

"Hopakok" är väl att man tager vad man haver och gör något nytt av det. Somliga präster predikar så. Fader Gunnar sa att det man inte sagt 25 gånger, har inte församlingen lärt sig. Så då blir det till sist nytt, nämligen när insikten landar. Kunskapsprocesser är komplicerade tingestar. Hade det inte varit söndag hade jag nog skrivit några rader om nedmonterandet av kunskapsinhämtande i församlingslivet. Har vi inte tappat det gamla folkbildningsarbetet, det där med att människor läste och diskuterade? Undervisning är dock en av de fyra uppgifterna så som de anges i Kyrkoordningen. Hur slår det igenom i församlingen? Blir människor klokare i vår församling - och frommare?

Nu är det söndag så...
Det betyder att det var lördag i går och vi körde Glöggprovning 3.0. Jag är lite osäker på om mina bidrag exmerades. Friska i smaken tyckte jag de var, alls inte jolmiga och bröt av mot andra mer söta glöggsorter. Det fanns rätt många alkoholfria alternativ om ni undrar. Det fanns det också om ni inte undrar. Glögg serverades som fakta, inte som konstruktioner och det var i vanlig enkel mening sant att glögg inmundigades. Glöggen var alltså ingen metafor och tillvaron inte postmodernistisk utan så handfast som tillvaron är när man dricker glögg.

Tilltugg fanns det också. Lite salta tillbehör, russin och mandel samt självklart pepparkaksdeg med en kniv i så att man fick karva sig bitar. Pepparkakor och mögelost dessutom. Och ett formulär där sort, smak, doft, julkänsla skulle bedömas och en egen kommentar tillfogas. På slutet, det är numera en vana, tar värdinnan det som blivit över och häller alla slattar i en kastrull. Den serveras som Årets glögg och märkligt nog är detta en glögg som får högsta betyg. Det tycker jag är fromt och fint, som församlingsliv. Av enskildheter och olikheter blir något underbart när det hälls ihop. Vi hällde imnte i den första sorten. Den skulle serveras kall. Inte dum alls.

Ni vill ha receptet? Det kan ni få.
5 dl koncentrerad flädersaft
5 hela kanelstänger
10 grovt krossade kardemummakärnor
5 cm färsk riven ingefära
20 hela kryddnejlikor.
Låt sjuda 15 min men inte koka. Sila och låt svalna. Blanda sedan med Prosecco. Barnen fick bubbelvatten i stället för det bubblande vinet. Lisa, som gav mig receptet, leder bageriet på Maxi i Växjö så hon är van vid recept. Hon berömde särskilt kastanjebrödet som serverades lite senare ihop med pajer /faktiskt två vegetariska, en Västerbotten och en fetaost och soltorkade tomater/ samt råbiff med tillbehör. Alla ville inte ha råbiff. Kastanjebrödet hade jag köpt just på Maxi...

Blev det inte en massa oordning med glöggande och dryckenskap? Inte alls. En finsk snapsvisa avsjöngs eftersom vi ville markera Finland 100 år. Melodin är Södermanlands regementes paradmarsch:
Vad säger finska folket när det får en sup?
Kyllä, kyllä, kiitos!
Jag är klen på stavningen av finska ord så jag tvekar om jag fick det rätt men det blev rätt när vi sjöng, vill jag minnas.

Jag har lärt mig det nya uttrycket för folket i Kyrkans Hus. "Anställd i kyrkostyrelsen". Det är ett vidunderligt uttryck. Det ger intryck av en maktposition men också av en förtrolighet med styrandet i Svenska kyrkan. Det verkar finare än att någon är anställd i Kyrkans Hus eller anställd på "nationell nivå" eller på kyrkokansliet. Nu har kyrkostyrelsen sådan den framträder inte den ringaste aning om vilka som är anställda i kyrkostyrelsen, men det är en omständighet vi inte behöver fördjupa oss i. Det är tendensen jag är ute efter, att göra något märkvärdigt samtidigt som styrelsen inte styr utan snarast betraktar en byråkrati i fritt fall. Så blir det när de allvarliga analyserna aldrig gjort av styrelsen och sammanträden upptas av rutiner mer än av kreativa utfärder i ett intellektuellt landskap. Jag hör till dem som är övertygade om att detta är resultatet av den politiska styrningen av kyrkosystemet.




lördag 9 december 2017

Gubbsurt

Det slog mig. I min ålder får jag vara just gubbsur. Jag har åldern inne. Förr kunde jag skällas för att vara "gubbstrutt" men det blev allra roligast när något barn (gossen Danielsson i Kalmar, tror jag) upphetsat skrek: "gubbstruts" till sin fader. Fadern var kring 30 år, kanske. Man kan inte skälla på de vuxna efter en sådan felsägning. Allt möts av gapskratt.

Om jag vill vara gubbsur, vad kan jag då sura över. Svenska Akademien, förstås. Frågorna ställer sig i kö när jag hör vad jag får höra. Blir en yngre dam invald, börjar man fundera för det fall man är så förfallen i synd och nåd som jag är. Att jag annars skulle vilja veta vilka som drog igång denna kampanj är självklart. Det beror inte på min gubbighet utan på min forskarutbildning och mer än 60 års idogt läsande av detektiva berättelser. Cherchez la femme, följ pengarna eller definiera intressena. Så vad gör journalisterna när de inte tar sig bakom scenen för att ge oss nya interiörer och låta oss se sammanhang och syften med en kampanj. Och just så kallas avslöjandet av något som i "kretsar" varit väl känt.

Att Antje bara kunde hålla med de indignerade tror jag beror på att hon i grund och botten är reformert och alltså en avgjord och anständig kristen. Då tror hon med lärofäderna i Geneve att man kan säga att det ska vara slut med syndandet. Vi andra, som står i kyrkofadern Augustinus efterföljd och med honom och Luther satt oss in i paulinsk teologi, fattar saken annorledes. Det är inget att bråka om och inget att sura över. Det bara är så. Det betyder att det i nuvarande situation inte är läge att plädera för den skapelsegivna kättjan. Fast die Gedanken sind frei. Kan det vara så att kampanjer avspeglar en samtida dödskultur, där livsyttringarna alltid blir hotfulla? Vad vet väl jag, gamla fnask, som farmor sa. Om folk inte får vara kärleksfullt pilska, blir det på sikt inga barn gjorda. Men övergreppen då?

Övergreppen är maktutövning. Jag tror att det finns tillräckligt många gentlemen för att effektivt sätta stopp för sådant bara vi får veta. Min vän dr M skulle enkelt kunna gälla några sådana karlar. Han är snabb med skalpellen om detta är vad saken gäller. Annars kunde vi fråga prosten P, som ivrigt hävdar att det är något vett med sjätte budet. Är det ingen i det kyrkliga som längre vågar säga det? Eller är det så illa, att våra svagheter står i vägen för ett enkelt hävdande av vad som är rätt? Då är vi illa ute, för då blir vi våra egna livs måttstock. Kristen tro tänker lite större om oss än så,

Naturligtvis är ståndrätten ociviliserad om än gängse. Vi som känner ansvaret att läsa om Finland för 100 år sedan, hamnar förstås i inbördeskriget. Jarl Hemmers bok, En man och hans samvete, är väl obligatorisk läsning. Men ståndrätten är aldrig långt ifrån. Den är en sådan där omänsklighet som är mänsklig.

Inte vet jag vad som händer i Kyrkans Hus. Det har upprättats en handling av obestämt slag mot mig i Kyrkans Hus, förstår jag. Eftersom ärendet inte är avslutat är handlingen likväl inte upprättad i den mening som avses i 53 kap. 5§ KO. Begär ni ut den, blir svaret nej. Jag har inte heller fått se något. Prosten R kan annars träda upp som karaktärsvittne, jag har böjlig handled och viftar med den men inte med fingrarna. Distriktssköterskan fru H i Kalmar kollade min hand och sa, att jag hade "spretiga fingrar". Det har jag inte tänkt på. Men pågår då förföljelse mot en man därför att han i någon mening har ett lyte, som han nu får lida för? Inte vet jag. Då får jag nöja mig med det gubbsura över en rättsordning som föga har att göra med rätt. Anklagelsen fördes ut innan jag fått en chans att förstå vad den handlade om och bemöta den. Rättsskipning i Svenska kyrkan. Den som vill följa min gärning, det heter så, i kyrkomötet kan se, att jag påpekat brister i rättssystemet tidigare. Och då kunde jag inte med ålderns rätt ens vara gubbsur.

Om ni undrar har jag blandat tre sorters varianter av den kända glöggen Trivago. Den heter så, för när man druckit den känns det som om man är på resa. Varför tre varianter? Därför att gästerna förra året avvisade mitt omdöme att den var "frisk i smaken" med att den var "spritig". Nu har jag olika varianter av denna friska glögg, en finsk, en fransk och en karibisk. Ska jag låta gästerna prova alla tre sorterna blir det garanterat en lustig afton och sådana ska i denna fallna värld inte föraktas. Just den man som kallades "gubbstruts" har gett mig anvisningarna för glöggmakande en gång i tiden. Dessförinnan ska jag vara akademabel, dvs förirra mig in i fotnötternas förtrollade värld.




fredag 8 december 2017

Lömska biskopar

Ni undrar förstås hur sorgearbetet efter Grynet går och svaret är att det måste gå. Då och då blir jag av sorgsenhet överfallen. Och jag följer lite fascinerad hur rollerna ändras i familjen. Våra kooikerhundar uppträder annorlunda. Till och med Loke, 1 år, tycks ha blivit lite vuxnare. Men vi har inte tagit bort Grynets bädd. Det är ett steg som känns för stort just nu. Loke luktar och ser sig omkring. Något har hänt, men han fattar inte riktigt vad. I går smet han å lantegendomen när han skulle lyftas in i bilen. Jag letade efter honom och efter en stund hörde jag honom. Han hade alldeles på egen hand hoppat in i sin bur. Klok hund. Han fick beröm. Trots allt.

Jag tänkte över Henrik också och kom att läsa kyrkomötesprokoll från tiden innan han var biskop. Kommer ni ihåg läronämndens yttrande år 1984?

Läronämnden borde inte ha anledning yttra sig över ett antal motioner för beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r har "icke i några av svenska kyrkans officiellt antagna dokument tolkats som en förändring av svenska kyrkans lära." Det var väl bra att få veta? Håll i er. Fortsättning följer! Jag läser innantill:

"Nu kompliceras dock problemet av att motståndarna till beslutet" om kv*nnl*g* pr*st*r vid kyrkomötet 1958 "hävdade att detta beslut inte var en ordningsfråga utan en lärofråga, som gav direkta konsekvenser för läran om prästämbetet."

Läronämnden menade att "de samarbetssvårigheter som av dessa skäl föreligger i ett icke obetydligt antal fall mellan manliga och kvinnliga präster och som på ett destruktivt sätt påverkar församlingarnas andliga liv måste få en nar lösning." Problemet var att "den gudstjänstgemenskap som synliggör vår gemenskap i Kristus bryts på detta sätt sönder."

Det är lite magstrakt, teologiska konstruktioner skilda från en folkkyrkas verklighet ty i verkligehetn sk*t*r de flesta kyrkotillhöriga högaktningsfullt i att församlingskyrkans klockor kallar till gudstjänst. Ta i det problemet först! Och så är det motståndarnas fel förstås. Inte deras fel som tog beslutet och gjorde det just som ett beslut om en ordningsfråga...

Det satt några andliga råskinn i läronämden. Till den katyegorin räknar jag Helge Btrattgård, Per-Olov Ahrén, Caroline Krook, Martin Lind, Eva Lundgren och Per Erik Persson. De andra medlemmarna av läronämnden hängde nog mest på.

Bertil Gärtner skrev särskilt yttrande. Om en prästkandidat höll fast vid kyrkans tidigare allenarådande tolkning av prästämbetet kan detta inte anses vara ett vigningshinder, menade han.

Martin Lind klev upp för att deklarera som sin mening att det för prästvigning krävs vilja till samarbete med kolleger, oavsett kön. 55 ledamöter instämde. Det var en framgång, men en klen. Martin Lind återkom, för han ville ha ett klargörande av läget: "Utskottet konstaterar att hinder för prästvigning av den som vägrar samverkan reda föreligger på grund av de beslut som fattats." 173 ledamöter instämde men en ångrade sig och anmälde sin ånger.

Detta hela var listigt tänkt, för nu hade en klar majoritet uttalat sig, men detta förändrade inte rättsläget och om denna formulering sades intet i utskottets hemställan, som kyrkomötet hade att rösta om, sa Karl-Erik Johansson, utskottsordföranden. Han fick ett instämmande för det fanns någon klokskap kvar i kyrkomötet. Och så grep ärkebiskop Bertil Werkström in och förklarade att han ville allvarligt reagera på vad som nu förevarit, dvs massinstämmandet.

När jag såg en del av dem som massinstämde och insåg att vi i det andliga hade föga gemensamt, var min traktan att lämna Svenska kyrkan måttlig. Det var ju jag som mer än en del av dem var svenskkyrklig. Några av de svagsinta, som borde förstått bättre, var dessutom prästbarn, Ja, ni förstår själva. De lät sig kommenderas av prästsonen Martin Lind. Nu förstår ni än mer själva.

Själva frågan är under decennier vanskött och det är inte så mycket att säga om. Jag nöjer mig med att fråga: Var har ni er mångomtalade väckelse? Och en fråga till: Vad händer om vi startar en kampanj  med # före i syfte att jaga lögner och lögnare, sveken och de svekfulla?


torsdag 7 december 2017

Henrik Svenungsson, 1933-2017

Jag förvånas över att biskoparna inte gör en poäng av att de i Svenska kyrkans matrikel som avgångna står samman med sina präster under respektive stift. Det förs inte en särskild lista över generaler i generalitetet, som på andra ställen. Och Den Ranghögste kommer alltid att behandlas som någon annan. Jag tror att jag för en vanlig beväring vid något tillfälle sa, att om vårt förband anfalls, då kan vi dö tillsammans oavsett miltär grad. Vi måste alltså hålla ihop. Som i listan över de före detta i matrikeln för Svenska kyrkan.

Henrik Svenungsson är alltså död. Han var min brors konfirmationspräst och den präst som tog mig i anspråk. Det kommer jag aldrig att glömma så länge jag har minnet i behåll. Jag har heller aldrig i högkyrkligt nit dolt mitt beroende. Henrik bad mig bli konfirmandledare på Kronoberg sommaren 1966. Han hade ena gruppen. Gustaf Dahlbäck den andra. Henrik var stiftsadjunkt. Han hade redigerat 1965 års prästmöteshadlingar och jag fick ett ex, som jag nogsamt satte mig in i och diskuterade det som där beskrevs. Därefter, för det var deltagarbrist, bad han mig ansluta till ett gemensamt läger med tyska ungdomar. Det var min väg in i fortsatt ansvarstagande i en kyrka, som jag i hög grad relaterade till. Prästkallese och sommarkyrkoarbete hörde ihop. Inte sällan var jag på Stiftsbyrån i Växjö på håltimmar. Där fanns det vitala gänget, Inger, senare Hillerdal och Ull-Britt, senare Bengtsson. Åke Kristiansson var stiftskonsulent för fritidskyrkan. Förtroendet de gav oss unga var ansenligt och det formade våra liv.

Henrik gav mig Motstånd och underkastelse av Dietrich Bonhoeffer när jag tog studenten (2 maj 1967 och då fick jag en dryg ledig månad för läsning och segling innan jag skulle göra den grundläggande soldatutbildningen). Det var på sitt sätt en underbar månad. Jag läste och tänkte. Också Vilmos Vajta, som jag en gång lyckades kalla "Vatja". Henrik, som kände honom, rättade mig. Jag tror misstaget grämer mig fortfarande!

Henrik och jag tänkte inte lika om ämbetet. Jag har alltid funderat över varför de som var för ämbetsreformen aldrig lyckades konfrontera oss med sakskäl. "Fattat beslut" och den normativa kraft som ligger i detta, har aldrig påverkat mig. Jag hör till ifrågasättarnas generation. När min bror ville vägra vapen och blev illa åtgången av kyrkoherde Sundberg var Henrik på hans och min sida. Min? Jo, jag, befälseleven, skulle också få en släng av sleven av kyrkoherde Sundberg i Moheda. Pojkarna Sandahls gud var Mao, visste kyrkoherden att deklarera. Det tyckte Henrik var att gå över gränsen. Det tyckte vi också.

Birgitta och Henrik kom en gång för att segla med oss på Helgasjön. Vi hade svartmålat vår J 10:a och gillade mest när det blåste. Det gjorde det den dagen. Birgitta tänkte på sina oförsörjda barn. Henrik förstod och bad oss segla i hamn igen. Han återkom till händelsen när vi möttes.

Under årens lopp kom ämbetsfrågan att stå oss emellan, men jag gjorde aldrig någon hemlighet av mitt beroende av Henrik. I gruppen som skrev Kyrka Ämbete Enhet var han ordförande, på mitt förslag. Jag menar ståndaktigt att den processen borde ha fortgått och vägrar förstå varför biskoparna Jonson och Svenungsson vek ner sig i biskopsmötet oktober 1993. Mina vänner Annika och Johanna sköt satsningen i sank och därvid har det förblivit. Jag log mot Henrik mefistofeliskt och konstaterade att han dock mot Annika ropat, att han såg fram mot sin pension. Han suckade då över sig själv: "Det var dumt sagt." Men det var Henrik. Renons på känslor var han inte.

Han blev utrikesadjunkt hos ärkebiskoparna Ruben Josefson och Olof Sundby. Han hade som ung student varit i Hannover och stigit in i den ekumeniska rörelsen så. Han blev den vägen direktor för Lutherhjälåen och via domprosttjänsten i Härnösand biskop i Stockholm. Jag uppfattade honom som välvillig i relation till församlingsprästers insatser, men inifrån visste han föga om deras vedermödor. Han hade ställt samman statistiken över församlingslivet men inte på djupet varit församlingspräst. En gång sa han "vi församlingspräster". Han var då domprost i Härnösand. Jag skrattade lite. Han skrattade inte riktigt med.

Henrik såg en prästkallelse i mig år 1966. Hade han varit stiftsbiskop nu, hade han inte kunnat se den. Det känns egendomligt. Han kom till norra Öland och var på en högmässa. Jag såg honom vid nattvardsbordet först, annars hade jag bett honom välsigna folket och sitta i koret. Principryttare är jag inte i högre utsträckning. Efter högmässan en Midsommardag var det fest och Henrik var så glad över att folk verkade gilla mig och uppskatta församlingslivet. Det var på sitt sätt lite rörande. Vad hade han trott egentligen?

När jag ska summera människor som påverkat mitt liv, hör biskopen em., TL, DD Henrik Svenungsson dit. Varför ange det akademiska? Därför att Lars Österlin hör till våra gemensamma lärare. Den som ser tillbaka på sitt liv ser beroenden och sammanhang.
R I P

I dagens Torsdagsdepression finns inte ett ord om att Henrik dött. Har ni sett beskedet någon annanstans? Om inte, glöm inte var ni såg det först!

onsdag 6 december 2017

Jeremiader

Jag hörde Peter Halldorf, som var i Två Systrars i Kalmar i går. När jag skulle köra hem så jag att han hade fler ex av den nya boken Alla himlens fåglar har flytt i bagaget. Hans turné kan alltså fortsätta. Det finns det goda skäl att den gör. Profeten Jeremia i sin egen tid och i vår är ett tema att hålla fast vid. Och frågan om människans relevans för Gud är värd att ställa liksom frågan om profeter av skilda slag och frågan om tiden, profetisk quick-fix eller något mer omfattande. Jer 28 liksom.... Kommer Peter i närheten, får ni väl prioritera rätt.

"Profeten hindrar Gud från att ge upp om människan. Och människan från att ge upp om Gud." Det är slagkraftigt formulerat och jag skulle kunna komma med några invändningar på temat, at Gud som sänder profeter hindrar sig själv just därmed. Men min tanke gick förstås till Svenska kyrkan. Profeterna får oss att välja väg men inte bara för oss själva utan för dem som kommer efter. Är inte detta allvar för församlingspräster? "Det håller min tid ut", sägs det inför det kyrkliga sammanbrott som väntas. Men kan vi resonera så även om det i en mening är fullkomligt sant. Det är sant på samma sätt som han sa, som hoppade från skyskrapan: "Hittills har det gått bra." Men valet gäller något större och tar vi inte itu med detta större blir det som Olov Hartman med profetisk klar syn sa: "Det går åt helvete".

Jag är tillbaka till Thomas O´Deas bok om religionssociologi, som jag läste sommaren 1967. Han skiljer mellan den prästerliga och den profetiska funktionen. Präster kammar medhårs, lägger tillrätta. Profeter kammar mothårs, så det blir rufsigt (och lopporna hoppar). Präster uppskattas. Inte profeter. Läs Jeremia och 800 sidor Halldorf om ni inte tror O´Dea.

Är det inte Jesaja vi läser nu och Jeremia i förfastan/fastan? Jo, det är en god ordning. Men den innevarande tiden ställer sina bestämda krav på lite ansträngningar, fruktar jag. Det var det där med att "allas val gäller - alla" (eller hur man ska säga) som tog mig. Och då krävs profetisk klarsyn.

Klarsyn betyder förmåga att genomskåda tingen utan att kärleken kallnar. Hur ska vi säga när det visar sig att tiggeriet varit en miljonindustri med en Växjöföretagare som hjälpt tiggeribossar att skicka miljoner itll Bulgarien, där de skaffat lyxbilar. Människorov talas det om. Mordförsök på en som inte ville vara med och en del annat. Vad har den kyrkliga överheten svarat när frågor ställts om tiggeriet? Moraliska förkastelsedomar över hjärtlös snålhet har varit den klerikala ryggmärgsreaktionen. Prästerligt så det förslår, men inte profetiskt.

Klarsyn är också förmåga att se människor och deras särskilda kapaciteter. Nils Marelius är död. Han var den ende som hade koll på Svenska kyrkans prästerskap. Det kan tyckas vara ett nördigt intresse men det var nödvändigt. En kyrka måste veta vilka prästerna är och var de befinner sig. Nils läste prästmatrikeln när den kom, år efter år, och fann felen. När Svenska kyrkan hade folkbokföringen om hand måste han lagt oräkneliga timmar på att ge råd och anvisningar. Hade Nils inte funnits, hade någon behövt uppfinna honom. Till det profetiska hör att se människor.

Nu tror ni att jag gett ett referat av Peter Halldorf och profeten Jeremia. Alls inte. Jag har försökt fundera vidare på vad jag hört och sett. I bilen hem spelade jag Hoolabandoola Band. Profetsikt det också.




tisdag 5 december 2017

Bornerad fortsättning

Det tog sig snabbt. Erik Keijser, som kommenterar och presenterar sig som "tjänare till Guds församling i Öjaby" (Tjänare, tjänare! som det heter i Kåldolmar och kalsipper!) preciserade sin kommentar. Vill ni höra Tjänarens sång, ger jag en hänvisning så att ni förstår.
https://www.youtube.com/watch?v=RLV7FitMhW0

Erik är inte personligen särskilt intresserad av om jag uppfattar att han är präst på riktigt. Verkligheten förändras inte, menar han. Fast det gör den väl om tillräckligt många i Öjaby /för att hålla fast vid den kongregationalistiska ansatsen/ säger att "vi vill inte bli betjänade av dig, för vi vet inte riktigt vad du är, dvs om du är vad du utger dig för att vara eller inte."

Som väl är var detta ändå inte tjänaren Eriks intresse. Han ville veta hur Dag Sandahl ser på Modéus II och detta frågar han - Bloggardag! Om Modéus II verkligen är biskop ska det skrivas rakt ut och tydligen ska det dras en konsekvens av ett nej och Dag Sandahl avgå frivilligt eller lämna ärendet till domkapitlet och därmed visa att han är karl, menade Tjänaren Keijser. Metaforen är i dessa #metoo-tider kanske inte är så klok. Jag menar, att Dag Sandahl inför domkapitlet i Växjö visar att han är karl. Redan hans fem fingrar har ju väckt anstöt.

När vi fortsätter fira reformationsjubileet kanske det är bäst, att inte fokusera på just biskopsämbetet? Reformatorerna valde att inte göra det. Vem ligger förresten bevisbördan på? Jag tar fram ett högkyrkligt spöke från 1960-talets början, ett spöke som går igenom Svenska kyrkan nu, för att få hjälp för tanken. Det högkyrkliga spöket, han heter fader Nils men kallas i korthet Fnisse om ingen svänger sig med "fader" på latin, pater. Fnisse delar in och systematiserar som en annan Sokrates. Hur är det? Ordet till Fnisse som först ville markera, att det inte är manligheten allt handlar om utan troheten mot en Guds ordning, men det är ett finlir vi inte behöver ägna så mycket uppmärksamhet här och nu.

1. Manliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Här är det bara romerska katoliker som ropar, eftersom påven inte gett palliet till svenska ärkebiskopar. Det sätter vi oss över för vi läser Confessio Augustana och Apologien och är trygga därmed. De så vigda är i god ordning präster.

2. Manliga och några kvinnliga präster vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Detta var läget i början på 1960-talet. Sådana biskopar kunde undvikas om man för egen del ville vigas av en som inte förirrat sig ut i moderniteten, men de högkyrkliga såg inte att kvinnorna blev präster. De hade läst f Gunnar ekumeniska brevväxling. De som vigts av en biskop, som inte vigt kvinnor annat än med män i äktenskapet, tyckte det var extra högtidligt. Också särvigningar var intressanta. Då ljöd psalmsången mer kraftfullt än när kvinnliga präster vigdes, berättades det.

3. Manliga och kvinnliga biskopar vigda av manliga biskopar, som är vigda av manliga biskopar?
Det blev annorlunda. När det var särvigningar, de tveksamma till ämbetsreformen vigdes för sig, kunde man veta att det var skilda syner i konfliktfrågan. Följdriktigt ville de tongivande ha bort särvigningarna. De ställde ut kyrkans sår till öppet beskådande, tyckte biskop Askmark. Och lite konstigt tedde det sig, att somliga efter gemensam vigning togs emot som präster på riktigt men vad de andra var, definierades inte. Deras tjänster togs inte i anspråk. Det var inte mycket att säga om. Tjänaren bestämmer inte vem tjänaren ska få betjäna. Det var dock kyrkosystemet som inte stod ut med denna principiella oklarhet. De avvikande skulle inte längre få prästvigas. 1994 hade kyrkomötet tröttnat på situationen. Ordnung muss sein.

4. Manliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
1997 blev en ny gräns. Med Christina Odenberg vigde en kvinnlig biskop manliga präster. Vad blev  resultatet? De som tänkte principiellt menade förstås, att det bidde ingenting av det som sades och gjordes. Karlarna var lika lite präster när de gick ut från Lunds domkyrka som när de gick in. Men det skulle församlingarna inte få besked om. Det var inte något någon talade högt om, sa Fnisse.

5. Kvinnliga präster vigda av kvinnliga biskopar?
Att en kvinnlig biskop viger kvinnor var inget problem. Somliga stod trygga vid sin uppfattning att detta ingenting var. I varje fall högkyrkliga spöken från 60-talet, sa Fnisse allvarligt.

6. Manliga präster som vigts till biskopar av kvinnlig ärkebiskop?
Det är högst osäkert vad som kommer ut av detta, skulle det högkyrkliga spöket säga. Vi vet i varje fall inte. Så vad ska vi tro? Tro det bästa? Men räcker det? Om det inte räcker blir konsekvenserna ansenliga för då spelas allt som har med apostolisk succession snabbt bort. Och denna succession var en gång i tiden ett ekumeniskt triumfkort.

7. Manliga och kvinnliga präster vigda av manliga biskopar som vigts av kvinnlig ärkebiskop?
Om en, som onekligen är stiftschef, viger till präst så är det där med kvinnliga präster inget problem utifrån det tidigare resonemanget. Inget har förändrats i grundsynen. Men om stiftschefen viger en man då? Osäkerheten består. Har man tur står den så vigde och betjänar församlingen med något som bakats på bland annat guarkärnmjöl, och då kan man vara tryggare i sin tanke att detta bör en kyrkokristen undvika. Riktigt jobbigt blir det om den så vigde kommer på att det kan vara något problem i framställandet av honom som präst. Vad gör han då?

Så vad ska vi säga?
Vi säger som Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet: Allt fast förflyktigas. Och i MTD-religionens svenska kyrkan är allt detta oväsentliga frågor. Där hanteras frågan om det hela ämbetet som en fråga var urinröret mynnar ut och sanningsfrågor finns helt enkelt inte.

För de kyrkokristna borde frågorna ställas lite mer allvarligt för de gäller sakramental säkerhet, det där att veta vad man tror. Det räcker inte att någon kallas präst eller biskop utan att vara det i meningen att just detta var vad Gud ville och Gud själv vigde i den vigning, som vi inte är främmande för att kalla ett sakrament, om den rätt förstås vad gäller syfte. Funktionalister klarar sig utan frågor. Det är värre för oss som vet, att med alla skolastiker fråga vad fenomenen egentligen är, la Fnisse till.

Ska Bloggardag efter detta avkrävas ett säkert omdöme? Det är alldeles säkert att Modéus II är stiftschef i Växjö. Det kan alla enas om. Också ett högkyrkligt spöke från 1960-talet, som kanske funnit Svenska kyrkans nuvarande läge spöklikt.

Var nu detta en tillräckligt bornerad framställning för att skärpa kraven på tankereda bortom primalskriken?


måndag 4 december 2017

Bornerad bloggpost, inledande

Ärkebiskop Yngve Brilioth använde begreppet "bornerad" och vem är väl jag, ni förstår! Bornerad är ett ytterst mångsidigt ord och bör återintroduceras i svenska språket. Använd gärna ordet minst en gång i dag när ni talar med någon. Jag medger att det kan tyckas lite avigt att använda ordet på Bloggardag, som är erkänt pigg, käck och munter, men vad gör man inte för allmänbildningen!

-"Bornerad" behöver aldrig översättas, sa kyrkomötets förre ordförande Gunnar Sibbmark, när jag åtsporde honom i går. Jag misstror honom inte, men präster tänker nog inte så stort om människans kunskap som gamla lärare. Ordet betyder, håll i er, "begränsad, ensidig, oförsonlig, intolerant, dum, uppblåst, dryg, snorkig, överlägsen, pösande, självgod, trångsynt, insulär". Jag vill minnas att det var en insändare i en tidning som ärkebiskopen fann bornerad just.

Jag skrev väl en bornerad bloggpost i går. Så blir det alltid när man prövar det vetenskapliga att lägga ett annat raster över tillvaron än det som de flesta i denna tid omfattar. Ett och annat får man syn på och ett och annat upprörs somliga över, för det vi ser ska inte få synas. Nu tänkte jag ägna min bornerade bloggpost idiotförklaringen i kyrkoordningen.

Behörig att anställas som kyrkoherde eller vikariera längre tid än tre månader är den som "har förklarat sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön." KO 34 kap 9§ 4 p

Alla uppgifter? Det slirar. Bikten eller koncelebrera med diakonen, som ingår i den treledade ämbetsstrukturen? Det går inte. Så "alla uppgifter" kan i verkligheten inte betyda "alla".
Tillsammans med andra? Visst. Men inte alla andra, det skulle bli väldigt konstigt och strida mot Kyrkans ordning. Men vägra tjänstgöra med "andra? Vem kan neka något sådant mer än en prästvigd eremit?
Finessen är det sista: oavsett kön. Men vem i all världen har sagt att det är könet, hur många vi numera håller oss med, som det handlar om? Kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*a ställer helt andra och djupare frågor. Men här bränns det för Svenska kyrkan, för här kan det bli grundlagsbrott.

Det politologiska problemet varsnar ni. Vem har rätt att definiera en motsättnings karaktär? Kan översåten besluta att någon agerar utifrån motiv, som översåten fastställer men som den det vederbör alls inte menar sig styras av? Det kan ni fundera över. Är det inte ett grundkrav i en demokrati och i varje intellektuell gemenskap, att motsättningarna definieras så att alla är överens om vad man inte är överens om? Jag bara frågar och frågan ska nog inte uppfattas vara bornerad. Så här kan man hålla på för att torpedera idiotdeklarationen. Det idiotdeklarationen säger, betyder tagen efter bokstaven något helt inadekvat. Men kyrkopolitiskt fungerar den.

Vilket var syftet med denna formulering? Att komma åt kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Det var inte helt enkelt. Vilket var problemet. Regeringsformen! Åsikten är fri och behöver inte redovisas. RF 2 kap 2§: Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Förbrytelser kan lagföras, men inte innan de begåtts. Så vad annat än att komma en åskådning till livs handlar kyrkoordningsbestämmelsen om? Översåtarna kryper så nära lagbrottet de kan, om de inte helt enkelt går över gränsen och själva begår lagbrott, för att förhindra eventuella lagbrott! De var tvungna att skriva om könet för allt annat skyddas av regeringsformen men inte sådant som enkelt ska könsdefinieras. Men tekniken?

Ponera att det finns sådana som är muslimer i hemlighet. Skulle det vara i sin ordning att servera fläskkorv för att utröna om det finns några hemliga muslimer? Eller kött för att avslöja eventuella vegetarianer. Nu väljer man en väg för att genom en deklaration få bort de feltänkande. De ställs i ett beroende, där de enkelt kan straffas om de misstänks för att inte förhålla sig väl.

Lagligheten i det som ställts till borde prövas hela vägen till europeisk rätt. Vi har inte gjort det. Det har varit en fråga om ork, hänsyn till familjer och en fråga om resurser. Men när också arbetsledande komministrar ska jagas är det fara å färde. För nu kan de mindre kvalificerade ta sig fram och hur det slutar vet vi redan. Nu ska det bli så på alla nivåer. Det finns skäl att göra motstånd. Ska det ske nu och hela vägen till Bryssel?

Jag var arbetsledande i flera år. Klagade någon? Om jobbet sköts så vad då? Problemet i Svenska kyrkan är, att flera arbetsledande prelater sköter jobbet sämre än de ratade. De kan mindre, vet mindre, åstadkommer mindre. Men alla tycks nöjda. Nåja, folk är inte dumma. Statistiken ger besked. Framgångskonceptet ger allt utom framgång. Detta måste väl kallas vara en bornerad kommentar? Då kommer de gladlynta och reovisar storståtliga siffror. De mer hårdhjärtade funderar över vad som är kyrkokristendom och vad som är MTD-religion, den religion som folkflertalet omfattar. Sug på den bornerade meningen.

Fattar inte folk? Bryr sig inte folk? Inte ens kyrkfolk? Är det helt oviktigt att präster behandlas illa för att man ska bli dem kvitt och sedan dånar någon havlig in som ersättning och det mesta som byggts upp rasar, ty bygga tar tid, riva går fort. Fast, medges, det kan vara så att MTD-religionen tagit över så totalt att orättfärdigheten inte längre syns. Steg för steg har den införts och ingen har protesterat. Lugnast så.

Lite tragiskt är det dock med de välvilliga, som tror att de kan bättre än företrädaren och så kan de inte det. För säg vad ni vill om MTD-religionen, men till trofast kyrkogång lockar den inte och byggande av en fungerande kyrkoförsamling är inte själva grejen. Det räcker att den fungerar som en ideologisk sändare. Sändare samlar inte. Tro inte att jag nu talar om mig själv, det gör jag inte. Men jag hör om andra präster och om hur deras verk rivs ner för att den nye/den nya vill ha ljus och luft för sitt program och översåtarna gärna vill bli de icke havliga kvitt.

 Ibland har jag undrat över medias ointresse att granska Svenska kyrkan så som hon framträder på alla nivåer. Det vore intressant om sökarljuset riktades på de verkliga problemen och inte lojt ägnades sådana som kallas kv*nn*pr*stm*tst*n*r* och h*m*f*b*r. Men vad begriper väl jag, gamla fnask, som farmor sa. Så mycket hade nog farmor begripit, att journalister som jagat kv*nn*pr*stm*st*nd*r*e nu demaskerats av sina kvinnliga kollegor. Och där lögn levs, kan inte de kyrkokristna se vad allt handlar om då? Tydligen inte.

Har jag för dagen illustrerat det bornerade tillräckligt mycket? Pröva nu att använda ordet.


söndag 3 december 2017

Besök en adventsgudstjänst?

Jag slog upp Smålandskomposten i fredags och såg att Svenska kyrkan Växjö annonserat stort. Ett helt uppslag, två sidor. Där var utbudet för advent men också lite nedslag om julen. Detta gjorde mig nedslagen. Bild på ett litet barn, puff för julfirande på julafton och, förstås, julsånger nästa lördag. Och vad med besök i en gudstjänst? Besök? Jag firar väl! Museer besöker jag, turistmål likaså och poängen är att jag som besökare egentligen inte är något annat än just detta. Men det är jag väl i Kyrkan, där jag firar det jag döpts för att tillhöra?

Tio gudstjänster i Växjö pastorat leds av pensionärer, tjugo av manliga präster och tjugosju av kvinnliga. Till vilken kategori jag ska föra en präst som har bytt juridiskt kön, vet jag inte. En är det fråga om i vart fall. Men jag lägger nu den tidigare kritiska mall över sidan och ställer frågan, hur många skulle de gamla högkyrkliga (f Gunnar t ex) definiera som präster? Min gissning är sju. Tjugofem präster träder fram inalles. Hur många skulle dessa forntida högkyrkliga definiera som präster man utan vidare kan gå och lyssna till? Jag vågar inte ha en mening. Skulle de gamla ha gått? De hade frågat om nattvardselementen i Växjö pastorat och gått någon annanstans. Detta torde vara läget när Svenska kyrkan på nytt firar ett nådens år från Herren.

Endast om man gör denna akademiska tankeutflykt, och den är självfallet rent akademisk, får man syn på något. Det handlar inte bara om nattvardselementen, frågan ingen vill reda ut, utan också om själva ämbetsfrågan. Med argumentet att det är 60 år sedan Kyrkomötet sa nej till kvinnliga präster och bara 59 år sedan kyrkomötet sa ja, är detta kanske en fråga om inte helt enkelt borde definieras bort som en "icke-fråga". Den förmår ju fortfarande hetsa upp andarna. Är inte för den delen den omständigheten lite besvärande, att det inte blev någon väckelse så som det utlovats och den omständigheten också besvärande, att alla löften har brutits för att få ett praktiskt genomslag för reformen?

Hetsa upp andarna, ja. Under trädgårdsarbete (måttligt men andfådd blev jag) funderade jag över hur det kommit sig att så många som inte tror ämbetsreformen i, säg, biblisk mening tror, ändå står ut och är kvar, medan de på den segrande sidan har så bråttom att bli de oliktänkande kvitt. 5-6 decennier, två generationer, är ju i Kyrkans liv inte så lång tid och Kyrkan vet väl att tålmodigt vänta skörd?

Utan att någon petat i frågan, hade den i tidens längd visat sig hålla och därmed kunnat konstateras vara ett utslag av Guds goda vilja och till välsignelse, skulle Gamaliel ha sagt (som han sa i Stora rådet). Ny vitalitet och skaror av människor, som tidigare varit kyrkofrämmande, hade kommit. Precis som de som var för reformen förutsagt. De, som varit emot 1958 års riksdagsbeslut och begärt mer teologi till beslutet, hade fortfarande kunnat prästvigas och få arbetsledande tjänster samt varit valbara till biskopar. Anden hade i allt detta drivit sitt verk utan åthävor, lugnt och stilla. Så blev det inte. Det var angeläget att kyrkoordningsmässigt hålla rent. Vem är det som har bråttom om vi ur Skriften hämtar information att Gud är tålmodig?

Det blir en del frågor när man läser den kyrkliga kommunikationen samt inlägg på Facebook. Det har säkert med det nya kyrkoåret öppnar sig. Framför ligger en räcka söndagar och kanske får vi vara med hela det nya kyrkoåret och fira söndag efter söndag. Ny kyrkohandbok, som tas emot utan, med måttlig eller stor entusiasm. Det visar sig att vi faktiskt inte är ett i tro i den arma Svenska kyrkan. Prognoserna talar inte om ny entusiasm utan om vikande medlemstal och sämre ekonomi.

I går läste jag Ivar Arpi i Svenska Dagbladet. Den läsningen gjorde inte mitt liv enklare men kanske utmanades jag något. De kyrkliga problemen speglar de samhälleliga. På ett sätt är det väl att det är så. Tänk om det kyrkliga varit förskonat från människors samhälleliga (vanliga) villkor. Vad hade det varit för Kyrka då?
https://www.svd.se/jordan-b-peterson-det-finns-inget-farligare-an-en-svag-man

lördag 2 december 2017

Grynet, nästan 13 år

Foxterriern Grynet blev jag med. Hennes matte såg bekymrat hur hennes hund flyttade sin kärlek till mig. Inte så att Grynet tyckte illa om matte, men tveklöst var hundens stora kärlek en kärlek till mig. Det var i min säng hon kröp ner tidiga morgnar och eftersom hon var en grythund var det knävecken som gällde. På senare tid bytte hon strategi och pressade sig mot min överkropp i stället. Varmare, tänkte jag.

Efterhand blev Grynet lite förvirrad. Hon hörde sämre. Sov mer. Man kan förstå att det blir så med gamla damer. Hon kunde vakna kl 4 och tyckte att alla skulle upp då och äta frukost. Fast det var inte samma fart på henne likväl. Hon hade ont i lederna och nervbanorna var inte helt OK. Jag tänkte att det var huggorsmbettet på norra Öland sommaren 2012 som återverkade. Hon drack mycket vatten. Njurarna kanske tog stryk efter ormattacken. Hur eller hur - ett ormbett tar ett år av hundens liv. Och då har människan ett ansvar för djuren, offer för människans syndafall som djuret är. När ska hunden få sluta sitt liv?

Den saken skulle inte jag få bestämma, sa matte. Hon litade nog inte på att jag skulle göra en realistisk bedömning utan hålla fast vid något som bara skulle vara en plåga för Grynet. Jag såg att en del dagar var sämre för henne och var glad över de dagar som var bättre. I torsdags tog vi en vandring med flexikoppel vid lantegendomen och på kvällen var det festmåltid. Hundarna satt på stolar vid bordet och fick mat fint upplagd på fat. Bordsskicket? Lite si och så. Grynet flyttade ner maten på stolen hon satt på, plättar, leverpastej, köttbullar. Grynet fick ett paket att öppna också för paketöppning  älskade hon.

I går på förmiddagen tog jag hunden Grynet i bilen till veterinären. Matte anslöt. 11.57 var Grynet  borta. Det blev en sorglig dag, förstås. Sorgen efter en hund är ren sorg, inga uppiggande tvister om arv utan bara tomhet. Också efter en liten hund blir det en stor och svårhanterlig tomhet.

Jag noterade min tröga hjärna. Vi hade sett Grynet lugnt och stilla dö. Jag skulle därefter uträtta några ärenden och tänkte självklart att hunden som vanligt var i bilen. Ingen skällde välkomnande när jag kom. Jag körde hemåt och övervägde om jag skulle till lantegendomen för att ta en skogspromenad med hunden. Hur trögfattad kan man vara? Jag insåg faktum och körde hem, men när jag närmade mig hemmet övervägde jag om jag skulle köra hem och parkera för att gå till brevlådan eller bara stanna vid lådan. Hunden kanske behövde, ja ni förstår. Så har det fortsatt. Så kommer det att fortsätta. I allt det vanliga saknas hunden. I dag på morgonen kom ingen hund och kröp ner hos mig. När jag fixar frukost kommer jag att titta efter henne.

Några bilder på Grynet aktiverar minnet. Hon var familjens båthund, hängde över relingen för att kunna bita i bogsvallet. Hon stod på badbryggan för att skälla på vågorna. Vattnade jag med trädgårdsslangen attackerade hon vattenstrålen. Badhund var hon ändå inte. Hon låg under eller vid skrivbordet och styrde vad som skulle göras med hjälp av en tass. En tass mot benet är uttrycksfull. "Ut" eller "mat", betydde tassen.

Inte vet jag hur hundar och frälsning riktigt kan redas ut. Det är Guds sak. Ett vet jag: både människor och djur hjälper du Herre, Ps 36:7, och Gud skapar inget som han hatar. Det får räcka. Och det hör till storheten i att vara människa, att beslut måste tas om djur. Det är ett ansvar. Vi tog rätt beslut. Det gör inte saken enklare. Aposteln talar om fienden döden.

Jag kunde förstås ha skrivit detta som ett snällt blogginlägg för söndagsläsning, men jag tänkte att det skulle ut nu och förresten är det mitt sista sammanträde med strukturutskottet på måndag. Regulationerna behöver inte upprätthållas så länge till. I dag ställer jag ut den lysande ängeln i trädgården och letar upp sådant som hör adventstiden till. För min fru ska jag upprepa bibelhänvisningen. Ordspråksboken 31:6. Motiveringen finns i vers 7. Ni kan fortsätta att läsa och bli revolutionära, men på egen risk. På Facebook finns Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande. Den är också revolutionär. På sitt sätt.


fredag 1 december 2017

Är pastorn verkligen präst?

Det talas om hur den nya kyrkohandboken ska tas emot och det visar sig, att den kongregationalistiska synen slår igenom. Räddhågat är det egenintresset som gäller. Min församling och min tid ut. Tanken att en kyrkohandbok visserligen antas på ett övergripande sätt i brett kyrkopolitiskt samförstånd på nationell nivå (med markeringar från sådana som vet ett och annat om gudstjänst...) men att det verkliga antagandet sker genom en receptionsprocess, där det troende folket säger sitt, tycks främmande. Men ska modergudinnan verkligen åkallas? Köper församlingen en reformert nattvardssyn? I så fall, förlåt en yngling, har det predikats och undervisats illa i församlingen.

I fortsättningen är det kyrkoherden, havlig, som ska bestämma. Hade jag varit präst på norra Öland, hade kyrkoherden i Borgholm bestämt hur jag skulle fira en högmässa. Kyrkoherden i Borgholm har utomordentligt sällan gudstjänster på söndagarna, hon tjänstgör på expeditionen måndag-fredag. Jag skulle ha menat, att jag bort lämnas ansvar att själv fatta beslut om gudstjänsterna. Någort ska jag väl kunna för min feta komminsitrlön. Fet? Nja, efter 1 januari hade jag väl inte fått vara arbetsledande komminister längre - eller hade jag? Då ska väl inga kyrkliga chefer förlita sig på min solidaritet, än mindre på min lojalitet. Jag menar, ett kyrkosystem som dömer ut mig för att jag satt mig in in en fråga och dragit slutsatser av insedd sanning från hösten 1965- ? Släng er i väggen! Annars gör jag det.

En erfaren församlingspräst, trygg i sin församling och med någon pastoral klokskap parad med insikter förvärvade genom studier och seminarier uppträder med viss säkerhet.  Det är grundhållningen. Är det då inte tillfälle för pastorn att visa sig vara en Kyrkans präst, en som inte efter Marx och Engels ord blir en lönearbetare utan i den dagliga gärningen står under vigningslöften och är beredd att på Herrens stora dag stå upp för dem? Vad ska de kristliga översåtarna göra om en präst förklarar sig tveksam till biskopen, som kanske efter god ordning faktiskt inte är biskop coram Deo, och i vart fall blivit vad han eller hon blivit genom löftesbrott och bedrägeri? Jag menar, hur hanterar kyrkosystemet präster som talar sanning? Inte vet jag. Jag skulle gärna vilja veta. Ochnjag vill också veta vilka präster som nöjer sig med att vara lokalanställda pastorer och alltså växlar bort sitt prästänbete i småmynt. Ibland måste man stå rakryggad. Annars kan man den 13 december inte fira Lucia utan att folk skrattar högt och elakt. Och vad ska ske om många präster säger sig stå för något och inte bara ackomoderar sig runt? Har detta ackomoderande lett till någon väckelse?

Jag hör till de präster som tror att vanligt folk och vanligt kyrkfolk är prästens bästa vänner bortsett, förstås, från Herren Jesus Kristus. Den som berättar vad som är invändningarna mot kyrkohandboken, kommer att möta förståelse. Folk är inte dumma. Läs reservationerna och driv de resonemangen.

Fick jag önska något, borde aKF ordna en kurs/konferens för dissiderande, som för sin förkovran och för goda överläggningar skulle kunna fara på pastoratets bekostnad. Behöver vi inte muntra varandra till motstånd, Wiederstand, dvs en hållning där präster står upp för något och inte bara hukar.

Jag läser signaturen +Per och fattar att det är HH Biskopen och doktorn Per Eckerdal som trycker ut sig till stifttes präster och diakoner. Om sex får det inte skämtas, förstår jag, det vill han "med skärpa" förmedla. De kristliga är för lustiga när de blir olustiga och ofolkliga. Nu finns det kvinnor som är kärringar i mindre utsträckning än präster och biskopar, vill jag anförtro er. Men +Per  vill också slå ett slag för det gemensamma. Liturgiska texter är "inte platsen för enskildas poetiska skapande". Där fick Hippolytos en riktig tjottablängare. +Per poängterar att "ett enigt biskopsmöte, liksom Läronämnden, hargivit sitt stöd til Kyrkohandboken."

Nu uppstår den lilla komiken att detta alls icke hade varit ett argument på den tid då +Per var teologie studerande. Varför är det så nu? Ska vi inte skratta? Och varför inte i så fall? Det är i vart fall inte riktigt ovedersägligt, jag skrev inte "inte sant", att handboken är en varsam bearbetning av 86:an. Då förtiden tillbad eller åkallade inte prosten och hovpredikanten, dr Pehr Edwall i Kalmar modergudinnan. Det eniga biskopsmötet och den eniga läronämnden kanske är ett argument mot kyrkohandboken, den breda enigheten likaså. Reservationerna var legio i utskottet och tror någon att den underkända processen alls inte återverkat på innehållet?

Jag antar att det är nu det avgörs om en präst ska nöja sig med att vara pastor eller stå upp som en Kyrkans präst. Etablissemanget firade Luther året innan teserna. Låt oss fira i ord och handling året efter. Nu! Eller vill ni låta er kommenderas och leva hukande under slagordet att "Herren är nära"? Om det är sant att Herren är nära och närmare oss i tiden nu än när vi kom till tro, då gäller ett: agere contra.

Nu tycker ni att detta är modigt motskrivet mot kyrkohandboken av mig bara för att ärkebiskopen är på en ny utlandsresa, nu till South Dacota efter att tidigare varit i Dubai och också där mot full betalning ha utfört de archiepiscopala gärningarna. Då har ni fel. Sanningen ska göra er fria. Ingenting annat.

torsdag 30 november 2017

Besked från Kyrkans Hus: Inte välkommen!


Måndagen den 28 november ringde nye gruppledaren för FK:s kyrkomötesgrupp. Han hade fått ett mejl från Nils Warmland sänt kl 15:43 om ett arbetsmiljöärende. Jag var nu ett arbetsmiljöproblem!  Jag höll just på att plocka in disk i diskmaskinen, min arbetsmiljö, Enklast var om jag fick läsa aktstycket själv. Gruppledaren skickade över det. Jag läste under stigande häpnad. Mest kanske detta med att den administrative förklarar, att jag inte kommer att vara välkommen att tjänstgöra i kyrkomötet. Det bestämmer väljarna, förstås, inte Nils Warmland, hur mycket administrativ chef han än är. Men han har deklarerat vad som ska gälla. Oönskad. Inte välkommen. Hur känns det, tror ni?

Men vad har hänt? Vad gäller saken? Jag fick tänka efter hur det kommit sig att jag blivit ett arbetsmiljöproblem. Så här:

På väg in i plenisalen under kyrkomötet ville en diakon ha min uppmärksamhet för den utställning de hade. "Diakoni är väl viktigt" löd hennes budskap. Jag svarade att det trodde jag inte. Lite ironi och rätt mycket allvar. Den självförhärligande diakoni, som alltmer vill vara socialvård och civilsamhällesinsats, men som inte kopplas till församling och kyrkoliv, är jag sannerligen inte för. Lika lite som jag var för de där diakonerna, som med socionomutbildning satt i förvaltningar på kommun och länsplan.

Diakonen ville inte veta hur jag tänkte. Hon blev i stället för nyfiken bara uppbragt. Hon undrade också vad jag tyckte om utställningen, som jag inte sett (jag var ju bara på väg in i plenisalen). Med papper i höger hand gjorde jag gesten "jag vet inte" med vänster, alltså viftade med handen i luften. På min hand sitter fortfarande fem fingrar. Ni förstår dilemmat. Men jag var inte respektlös, inte oanständig och jag visade INTE långfingret för att visa vad jag tyckte. Jag viftade med vänster hand på väg in till det jag var i Uppsala för att göra. Hon trodde - illvilligt och med öppet sinne för obsceniteter - något annat. Anklagelsen?

Anklagelsen gäller inte, om man kollar, att jag skulle räckt den kära diakonen ett långfinger upp i hennes plyte. Det hade varit respektlöst och oanständigt, det medges oförbehållsamt. Jag påstås ha visat långfingret för att visa vad jag tyckte om en utställning (som jag alltså inte studerat). Jag visade hela handen! Jag visade att jag inte sett utställningen och därför inte kunde ha någon mening om den. Vänster hand. Obscena gester görs väl med höger han och utsträckt långfinger om man är högerhänt. Jag noterar detta endast i förbigående. Jag är högerhänt.

Om jag inte studerat utställningen, hade jag dock försett mig med utställningens tryckta material från ett ESF-projekt (dnr 2015/00245), Lokalt arbete och dialog med riksdagspolitiker. Jag läste det när jag kommit hem. Syftet med projektet är att nå människor som står utanför arbetsmarknaden. Bra på sitt sätt. Åtta deltagare åkte till Stockholm för att träffa riksdagspolitiker och tala om möjliga motioner. Stockholm visade upp sig från sin vackraste sida, solen lyste och det var vindstilla, inhämtar jag i rapporten. Jag kan väl förstå att kyrkomötesledamöter blir viktiga att möta för att visa upp arbetet. Då kan det rapporteras vidare till Bryssel att man gjort också detta. Skapar relevans. Men måste jag bli entusiastisk för det och stum av beundran för detta som kallas diakoni? Kommer utställarna till Uppsala för att få känna sig bekväma, som det heter i brevet, och bekräftade av att få vistas i kyrkomötesmiljön?

Nå, jag hade under brinnande kyrkomöte inte hunnit läsa materialet eller se skärmarna, så jag kunde bara markera detta. Intresant? Nja. Det riktigt intressanta är att den administrative chefen dömer mig ohörd, att diakonen inte söker upp mig, som Skriften bjuder, att den administrative chefen inte heller hanterar mig som ett subjekt utan som en mindre vetande och vänder sig till gruppledningen, som ska huta åt mig. Dessutom ska kyrkomötets ordförande informeras om något jag anklagas och döms för (utan hörande) Berörda chefer ser allvarligt på händelsen (som jag alltså förnekar!) och den administrative chefen ska ha samtal med alla berörda medarbetare om detta som jag menar är ett uppenbart, för att inte säga illvilligt, missförstånd av en diakon. Hur blir detta till alla? Här går arbetstid åt. Och den administrative chefen begär att gruppledningen ska markera mot mig att "vi under inga villkor accepterar kränkande beteende". Nähä. Och han tvingades alltså "än en gång" konstatera att jag betett mig illa på kyrkomötet. Jaha. Då accepterar väl inte heller jag ett kränkande beteende och märkliga omdömen, som mot betalning hanteras på administrative chefens tjänstetid och riktas mot mig som person. Än en gång? Kunde man be om att få rannsakan före dom eller är det för mycket begärt i det kyrkliga?

Saken gäller alltså ett arbetsmiljöproblem som jag utgör. Detta är den fastlagda sanningen. Fattar ni att en möjlig förklaring till allt detta skulle kunna komma att vara att arbetsmiljön i Kyrkans Hur är helt sjuk? Så illa kan det väl ändå inte vara. Mantimmar som kastas bort på nonsens? Och hur kommer det sig då att slutsatser fastslås utan att alla parter blivit hörda? Är inte detta kränkande för en av de berörda, nämligen för själva "arbetsmiljöproblemet", och en kränkning av själva den västerländska rättsordningen? För att inte tala om det kyrkliga. Ponera att jag tryckt ett långfinger upp emot diakonens plyte, borde jag inte också i ty fall av uppenbart illa uppförande haft en chans att be om förlåtelse? För att inte tala om reformationsåret och vad Luthers förklaring till åttonde budet kunde betyda i sammanhanget.

Det hela är absurditet. Min vän dr F tyckte jag skulle skriva en saga på temat, men jag tror inte att jag är på sagoberättarhumör. Jag illustrerar hellre rakt av miljön i Kyrkans Hus. Så här går det till. Kan det vara så, att de som inte riktigt håller i församlingsarbete måste ta vägen någonstans och då är det kanslier som gäller, men inte utan effekter. Det är måhända också detta vi ska se allvarligt på. Bortsett från det uppseendeväckande, att det är den administrative chefen som tror sig bestämma vilka ledamöter som kommer att vara välkomna att tjänstgöra. Det är sanslöst. Och detta kallas en demokratisk folkkyrka. Ser vi här ett exempel på hur beslutsmakten flyttat till kanslinivån och allt annat är egentligen staffage?

Ni kan få läsa brevet i dess helhet. Ska jag kräva skadestånd? Eller en offentlig ursäkt? Insatser mot kyrkopoltitiskt betingad mobbing av person? Ska jag begära att kyrkomötets ordförande markerar mot den administrative chefen? Ska han flyttas från rättsavdelningen till avdelningen för fel? Duger han efter det inträffade som chef? Och vad med diakonen, illvillig eller vad? Helt enkelt drabbad av ideologisk felsyn med de konsekvenser detta för med sig, dvs hon ser vad hon har preferenser att se? Av fem fingrar på en hand väljer hon att se ett? Kan man söka för sådant?

Läs nu i lugn och ro:

Jag har ett tråkigt ärende. Dag Sandahl har – än en gång tvingas jag konstatera – betett sig illa på kyrkomötet. Det handlar om en incident på utställningsgolvet i UKK den 21 november, då han på ett respektlöst sätt ifrågasatte några utställares arbete kring diakoni, varpå han visade långfingret för att illustrera vad han tyckte.

Berörda utställare var två medarbetare från kyrkokansliet med tre gäster från Lunds och Västerås stift, som besökte kyrkomötet för första gången. De tog mycket illa vid sig och anmäler till ansvariga för kyrkomötet händelsen som ett arbetsmiljöärende. Utställare på kyrkomötet ska naturligtvis kunna känna sig trygga och bekväma i mötet med de förtroendevalda. I det här fallet handlar det dessutom om en ledamot som också representerar kyrkostyrelsen. Alla där behöver inte tycka om det arbete som kyrkokansliet bedriver, men det minsta man kan begära är ändå viss grundläggande förståelse och – framför allt – ett anständigt uppträdande.

Det är inte meningen att bli upprörd på er, som inte har någon skuld i det hela. Det vore ändå bra om ni som gruppledning kunde markera mot Dag att vi under inga villkor accepterar kränkande beteende. Detta sagt med vetskap om att han varken är invald i kyrkomötet eller kyrkostyrelsen nästa mandatperiod. Som första ersättare i Växjö stift skulle han dock mycket väl kunna komma att kallas, men det är bara att konstatera att om han fortsätter utgöra ett arbetsmiljöproblem kommer han inte att vara välkommen att tjänstgöra.

Jag tog muntligt upp saken med kyrkomötets ordförande förra veckan. Hon får kopia på detta mejl. Också berörda chefer på kyrkokansliet är informerade och ser allvarligt på händelsen. Vidare kommer jag också att ha samtal med alla berörda medarbetare om det inträffade, samt med deras stift.

Hälsningar Nils

Nils Warmland
ADMINISTRATIV CHEF FÖR KYRKOMÖTET
RÄTTSAVDELNINGEN
TELEFON DIREKT: 018-16 95 49 MOBIL: 0768-000 122

Svenska kyrkan
KYRKOKANSLIET
POSTADRESS: 751 70 Uppsala BESÖKSADRESS:Sysslomansgatan 4
TELEFON: 018-16 95 00 www.svenskakyrkan.se

onsdag 29 november 2017

Oense

Jag tror att jag är oense med dem som skriver evangelisk-luthersk teologi i ny kontext för att formulera att Framtiden bor hos oss. Jag har läst boken Vi ska slåss mot Goliat. Göteborgs stift har gett ut boken, ISBN 978-91-979581-1-0. Boken (64 sidor) hör till projektet som heter just "Framtiden bor hos oss" och som bedrivs i församlingar där omvärlden förändras och med support från riksnivån, Kyrkans Hus.

Den inledande poängen fattar jag. Guds rike kommer inte så att man kan se det med sina ögon. Jag tror jag vet vem som sa det fast hans namn inte nämns i sammanhanget. (s 6) Guds rike kan man inte se, bara några saker som det riket för med sig, men Kyrkan kan man se. Guds rike är nämligen inte bara inuti utan mitt ibland oss. Den spänningen mellan "inuti" och "i vår mitt" tror jag är en helig hemlighet att nysta i. Om det går snett här, går allt snett. Antingen blir det då för mycket kyrka eller för mycket ego, för mycket system eller för mycket flum.

Var något av ("noe av") reformationens viktigaste verkligen tanken på det allmänna prästadömet? Det tror den norske författaren. (s 8) Antagligen har han fel. Det är en hoper punkter som tillsammans blir det reformatoriska och vilken av dessa som är viktigast vet jag inte. Rättfärdiggörelseläran? Sedan blir det mycket om mötet med den andre, men märkligt nog ingen text om mötet med Gud. Jag letade efter Jesus i boken. "I nattvarden får vi del av en gemenskap och del av Jesus Kristus." (s 28) Detta är allt som sägs om Jesus i boken. De reformerta skulle egentligen inte komma med några invändningar.

Luther skulle ha en del att säga när han förstår att instiftelseorden i Göteborgs domkyrka lästes samtidigt som bröd och vin bars ner till altargången, "som ett tecken på inkarnationen och Guds rörelse neråt." (s 47) Vad konsekrerades då? Luther var noga med konsekrationen och vad ska vi med altare till om det är bärandet som blir poängen? Och detta i den domkyrka där PO Sjögren var domprost!

Då har jag inte kommit till poängen att den kritiska läsningen är viktig för kritiskt ska bibeltexter läsas. Men jag fattar det Luther inte förstått.  Det som bär är detta att vara människa bland människor. "Det är så kyrkans tradition skrivs om och förnyas." (s 44) Läs den meningen en gång till. Hur eller hur, så tänkte inte Luther. Men i något som kallas "evangelisk-luthersk teologi i ny kontext" tänker så.  För Luther var det något annat som bar.

Frågan hur de kristna ska agera i den inomreligiösa kamp som muslimer står i vet jag inte hur vi ska besvara. Ska vi stötta motkrafterna, de framåtsträvande krafterna? (s 21) Luther, som såg hotet med turken utanför Wien kan nog inte hjälpa oss här. Hans kontext är nämligen gammal fast den var ny då.

Till sist kommer Jonas Bromander mig till hjälp. Honom gillar jag. Han har sommarrötter på norra Öland, där hans mamma bor. Svenska kyrkans varumärke borgar för stabilitet och trygghet, läser jag. Kyrkans stabila ekonomi påtalas som en framgångsfaktor. (s 51) Vi pröjsar och? Är det, som Jonas antyder, så att Svenska kyrkan går in med pengar och personal men sviktar när det gäller engagemang? Stängt efter kontorstid? undrar jag. Eller, handen på hjärtat, undrar jag egentligen?

Jonas antyder, att de som tidigare kände sig hemma i församlingarna nu kan dra iväg i ett svårhanterligt främlingsskap, rasism rentav.  (s 55) Kan det vara så att den nya kontexten betyder att den tidigare inte behövs och att alltså de som kände sig hemma, blir hemlösa. Detta problem antyder Jonas. Jag skulle kunna tänka att det handlar om hur "Svenska kyrkan i X", en produktionsapparat, ersätter det som tidigare var X församling, dvs människor som firade gudstjänst och häckade i församlingshemmet för studier, samtal, kaffe, syförening och allt vad det var. Här behövs en fördjupad reflektion för det kanske måste gå så, när en församling förändras på kort tid och får färre medlemmar och områdena större etnisk spridning. Vad blir kvar - förutom en sämre ekonomi i lokaler med personal?

"Alla människors lika värde" är ett mantra som aldrig definieras, skriver Jonas och då förstår ni att boken inom sig rymmer spänningar. "Innebörden och förståelsen av dessa ord kan sannolikt variera. Frasen blir också lätt en beskrivning av något oemotståndligt, som över tid riskerar att just därför urvattnas." (s 56)

Är detta en framtid vi ska räkna med och en teologi som ska tyda och tolka denna framtid, blir jag bekymrad. Jag förmår mest uppfatta något annat än det evangeliska. Det reformerta ser jag och ett gott stycke MTD-religion. Den är välvillig. Problemet är kanske att den bara har en riktning, framtiden. Tron har tre tidsformer; det som var, det som är och det som ska komma.  Och så har tron mycket att säga om Jesus och det där som han lovat, att vara med oss alla dagar till tidens slut. Snavar teologin här, blir det mycket kvar förutom, förstås en myckenhet av fromhet och andakt, religion i sin högsta potens. Men det blir inte kristen tro.

Minns nu att den kristna tron slog igenom i romarriket när det var religiöst och statskulten upprätthölls. Då kom kristen tro som slagkraftigt alternativ, det som var annorlunda och med en övertygande livskraft i sitt annorlundaskap. Detta kan man fundera över en onsdag i november. Riktigt hur bokens författare slåss mot Goliat har jag dock inte förstått. Jag tror faktiskt inte att det är mitt fel.

tisdag 28 november 2017

Pigga pojkar och 1868

Tre pigga pojkar ska till mig idag för att prata lärt och konstruktivt. En och annan teologisk glosa blir det nog också. Jag visste inte om jag då skulle ladda med bibelsynsfrågan, trostransformationen i Svenska kyrkan eller helt enkelt sats på att berätta hur det var i statskyrkosystemets guldålder, då äktenskapet mellan staten och kyrkan var så lyckligt när det skulle skrivas bloggpost. Jag kunde förstås också ta upp sex-frågan i ett vidare perspektiv. Varför är det så få som inser att sexliberaliseringen kommer att språngvis avlösas av nymoralism? Världen är en full bonde, som antingen faller av hästen på ena sidan eller på andra.
1868 alltså.

Synden är en personlig handling. Dessutom har man del i ansvaret för andras synder, när man medverkar till dem:
- då man direkt och avsiktligt medverkar till dem;
- då man anbefaller dem, råder till dem, berömmer dem eller gillar dem;
- då man inte avslöjar dem eller hindrar dem, när man borde göra det;
- då man skyddar dem som handlar illa.
Detta är punkt 1868 i Katolska Kyrkans katekes.
Reflektionerna göra sig själva.

Vad Antje egentligen skriver på för upprop vet jag inte. Uppropet skriver hon på, det fattar jag, men berättar hon att hon själv varit utsatt eller skriver hon mer på ett principiellt plan därför att hon känner vrede? "I helig vrede säger de: Nu räcker det!" Men vad betyder det? Vi har alla, hela bandet, anfäder som är våldtäktsmän och mördare i stamtavlan som Steven Pinker påpekar i boken Ett oskrivet blad, N&K 2006. Hans poäng är att vi föds nedklottrade med tecken. Arvsynden är inte en teologisk glosa eller konstruktion utan verklighet. När Kyrkan vet det, kan man i och för sig tycka att det räcker nu, men detta "nu" är den tid när världen med allt sitt illfundiga väsende går under. Gud säger så en gång. Dena Kyrkans insikt borde förmedlas. Sex och pengar är populära områden när det gäller att praktisera synden för att inte tala om makt.

Min enfaldiga fråga: Varför kan inte det som uttalas med stöd av kyrkoapparaten säga något mera och kanske något annat än vad de indignerade säger? Och vad händer om jag pekar på den lögnkultur som orättvist drabbat många av oss som utmålats som kvinnofientliga och patriarkala när vi - och det vet de flesta i det kyrkliga - har ställt helt relevanta frågor om Kyrkans ämbete och nu på sistone frågor om trostransformationen.

Om detta hade jag kunnat tala med de tre pigga pojkarna. Men jag tänkte vifta med en handling märkt
Konfidentiellt (Understrykningen i originalet!). Jag tänkte att just det konfidentiella skulle resultera i en av sensationslystnad ohejdad nyfikenhet. Vad är det för dokument?

Det är en analys av Svenska kyrkans läge med utgångpunkten, att staten grepp om kyrkan har hårdnat. Det kan man se genom de "två allvarligaste företeelserna". Dessa är 1950 års prästlönereform som ger staten vidgade möjligheter att reglera prästernas tjänsteförhållande och genom förarbetena för en pastoratsindelningsreform. Och "ett ytterligare hårdnande av statsgreppet är att vänta". I dokumentet sägs att något direkt ingrepp i kyrkans frihet att fullgöra sin "rent religiösa" uppgift men: "Förkunnelsens frihet att ställa samhällsproblemen i kristlig belysning måste däremot anses vara starkt ifrågasatt."

De socialdemokratiska partiet är inställt på att hävda den statliga överhögheten över kyrkan framför allt på det ekonomiska området och de därmed sammanhängande organisatoriska frågorna. Bondeförbundets hållning är kyrkovänlig, men upplöses nuvarande regeringskoalition kan det medföra en hårdare socialdemokratisk politik mot kyrkan. "Den totalitära tendensen kommer praktiskt till synes i diakoniens svårigheter att få utrymme inom samhällets socialvård."

Jag har nu citerat biskop Gunnar Hultgrens PM till biskopsmötet i januari 1955 eftersom jag gått i Biskopsmötets arkiv i Uppsala. § 19. På handlingens baksida har ordföranden förtecknat biskoparna som ville yttra sig. Det fyllde hela sidan. Men vad säger ni nu, när den biskop som några år senare blev ärkebiskop har sett så många hot mot kyrkolivet och vad säger ni om möjligheten för Svenska kyrkan att, mot denna tecknade bakgrund, kunna driva en egen linje om kvinnor i kyrklig tjänst som inte är en accept av det politiska kravet på kv*nnl*g* pr*st*r? Det går helt enkelt inte. I vart fall inte om man sätter tro till Gunnar Hultgren.

Januari 1955. Då tror jag det stod klart att vi skulle flytta till Moheda och Morsan hade bestämt sig för att köpa bil. Den levererades den 31 mars. Svart Volvo PV 444, registreringsnummer F 32132, för vi bodde i Tranås. Detta var en utflykt i en gammal mans minnen, som ni förstår. Den hösten skulle jag fylla sju år och börja skolan.

De äldre herrar som talat om det lyckliga äktenskapet mellan stat och kyrka har nu tack vare Hultgrens PM fått en del att fundera igenom. De tre pigga pojkarna läser detta och skrattar, tror jag. De är sådana. Och jag ber inte om ursäkt på deras vägnar. Eller borde jag, med tanke på vad vi läst i 1868? Har jag medverkat till skadeglädje? Eller är deras tänkta munterhet en följd av heuristisk yra och är det då den jag egentligen stimulerat?

I går eftermiddag var jag å lantegendomen, kollade läget och postlådan. Då såg jag vad jag missat just  i går kväll, måndagsaftonen efter Domssöndagen. Julstuga i Ormesberga Bygdegård med pyssel, risgrynsgröt, skinksmörgås och pepparkakor. Svenska kyrkan går före, kan man säga. Och jag missade tillställningen. Är det inte typiskt?


måndag 27 november 2017

Bortom kompetensen

Det finns all anledning att notera att flera ledamöter av kyrkomötet berättar att de inte riktigt hängt med i alla svåra teologiska frågor när de röstat för kyrkohandboken. Det är hederligt. De inser att de inte har egen kompetens på sakområdet, men förlitar sig till vad nomineringsgruppens ledning bestämt och röstar därefter. Men stämmer det som sägs, att kyrkomötet beslutat benämna Anden som femininum? Det vill säga har det smugits in en ny trinitetsteologi utan att just denna sak debatterats? Är det så att bekännelsens insikt att Treenigheten är det högsta mysteriet bleknar och ersätts av ett påhittigt konstruerande där den feminina principen ska inrymmas? Jag tycker mig höra ett stycke mystik i det inslag som lagts ut.
https://www.youtube.com/watch?v=RPzjj6KKSsw

Receptionsprocessen avgör hur det ska bli i fortsättningen. Det betyder att det avgörs på plats. Kyrkoherdarna ska avgöra förstås men kanske det egentligen är gudstjänstfirarna, kyrkfolket som får sista ordet. Vägran är ett vapen. Vi är ju inte bara betalande gudstjänstkonsumenter utan ansvariga subjekt i Svenska kyrkans gudstjänst.

POSK ville som vanligt kompromissa. "Vi röstar för den kyrkomusik som finns med och handboken, som den föreslagits (struntar i alla reservationer), mot att arbetet med musik får fortsätta." Tanken att de politiska partierna skulle rösta bort musikarbetet skrämde. Varför det? Det finns lägen när det är bättre att eländet blir uppenbart. Så tänker inte de duktiga POSK-arna. Det är numera nomineringsgruppens svaghet. Vad vann de? Ingenting. Musikarbetet hade fritt kunnat pågå hur mycket som helst utan denna kompromiss och då hade kyrkohandboken framstått som så svag som den egentligen är. Reservationerna styrde ju inte på trams utan på substantiella invändningar. Det pågår ett religionsskifte. Inte bara så att Bibeln inte är Guds Ord /ett tema jag tänker återkomma till/ utan så att modergudinnan införts. Detta förhållande att vi inte enkelt köpte detta, gjorde att Wanja Lundy-Wedin avfärdade oss som "patriarkala". Motsättningen spricker upp. Nu gör företrädarna för en modern, öppen och demokratisk folkkyrka reda för hur de tänker.

Margareta Winberg, s, bör försvaras mot påhopp. Hon har klart deklarerat vad hon tror och inte tror och blivit invald i kyrkomöte och kyrkostyrelse. Bara den kan bli uppröd som inte fattat, att hon på en kyrkokongress företräder medlemmar. Det är dessa medlemmar som betalat kyrkoskatt/kyrkoavgift i alla år och försett oss med resurser. Nu vill de ha något tillbaka för pengarna och då måste talet om Jesus och tron och annat sådant tonas ner och det som är folkligt gångbart hållas fram; det moralistiska, det terapeutiska och den allmänna tron på en gud, deism. MTD. Denna tas om hand av det statsbärande partiet. Hur kunde det gå så? Därför att i en folkkyrka är begreppet kyrka underställt folket. Vem bestämmer i folkkyrkan? Kan man egentligen kalla detta folk för ockupanter? Ska inte de som betalar, säga vart kusken ska köra? Har de inte rätt att få den religion de faktiskt betalat för och är nöjda med?

De kyrkokristna varsnar problemet, som är verkligt. Effekten av detta är ju att själva grunden fö en kristen kyrka sopas bort. Den vilar inte längre på Uppenbarelsen utan på ett konsumentintresse. Det var roligt sagt. Evighetssymbolen blir Konsums/Coops. Och poängen är förstås att detta sker konsekvent. Det bara inte happar sig. Medvetet har de som kunnat tala om svenskkyrklighetsmarkörer och katolicitetsmarkörer i god ordning fösts undan. Det märks inte om man inte ser efter noga. Korset som målas upp är väldigt likt Röda Korset.

Naturligtvis blir resultatet en kram till döds för det som har med Kristi Kyrka att göra. Vedersakaren kan vara nöjd. Och jag funderar över de kyrkokristna som lät utstötningarna fortgå. Dessa byggde på en lögn, men i den kyrkliga tystnadskulturen var det ingen som steg fram och försvarade de beljugna. Det är en försummelse som har sitt pris för hela Svenska kyrkan. En uppsättning präster av nyare modell har inte pejl på vad Svenska kyrkan i sin identitet är och vilka de svenskkyrkliga markörerna är. Några av dem har sin bakgrund i frikyrkor med reformert teologi. Andra har ingen egentlig kyrklig bakgrund. Och hur en präst formas, the Formation of a Priest, kunde de gamla kyrkomedvetna församlingarna ha en aning om och ett ansvar för, men nu?

Peter Bexell har gett ut en bok om biskopsporträtten i Kalmar. Så tänker Kyrkan - tillbaka för att tänka framåt. Jag fick för mig att ingen av dessa biskopar skulle kunna känna igen allt i den nya kyrkohandboken som autentisk kristendom. Borde detta vara ett bekymmer?

Det frågades om kyrkostyrelsens nya sammansättning. Besked kan ges. Den är kompetent för det som väntas av den, menar jag. Observera att Frimodig kyrka nu har en ordinarie plats för första gången i svensk kyrkohistoria.
https://www.svenskakyrkan.se/press#/pressreleases/ny-kyrkostyrelse-vald-foer-2018-2021-2297820?utm_campaign=send_list


söndag 26 november 2017

Skräck från alla sidor

Kvinnor berättar. Berättelsen om prosten som bakifrån la en kraftfull hand om vulvan på en kvinna, som stigit upp på en stege i arkivet, kan man fundera över. Prosten trodde det var skönt att ha hans hand där.  Hon slog undan handen. Det halp föga. Prosten kom bärande på en mistel och menade att det var Guds vilja att de skulle vänslas lite. Händelsen på stegen hade alltså inte avslutats tillräckligt resolut. Prosten tillhörde de fromma som tror, att det måste vara lite motstånd men bara som decorum. Kvinnan bär skammen, märkligt men förklarligt nog. Jag har läst på, som ni förstår.

Jag har tänkt ut några alternativa lösningar. Utgångpunkten är att kvinnan står på den där stegen och ska ta ner någon handling, prosten placerar sin hand och uttrycker sin mening att detta är skönt. För kvinnan, alltså!

Alternativ 1.
Kvinnan säger. "Jag ska flytta ut fötterna lite och dra up kjolen." Prosten håller kvar handen och kvinnan pissar rakt i prostens näve. Det är rätt mycket efter kaffedrickande, en populär syssla i det kyrkliga. Prosten blir blöt i handen, på kavajärmen, på skjortan och på byxorna. Kvinnan kliver ner, går upp på expeditionen, där två högkyrkliga komministrar och lite expeditionspersonal finns, berättar vad som hänt och går för att duscha (det finns dusch på jobbet fast den sällan används) och har, som väl är, en kasse med strumpbyxor och trosor för det är Black Friday och hon har shoppat på lunchrasten.

De två högkyrkliga prästerna går ner i arkivet, där prosten står nerpissad och uppenbart förvirrad. Den närstridsutbildade utdelar instruktioner till kollegan och därefter greppar de två prosten, en i kavajkragen och den andra i livremmen. De bär upp honom så, som en slaktad julgris, genom expeditionslokalen. Ute på gatan dumpar de prosten. Prosten var i arkivet för det var prostvisitation, men den avbryts för kontraktsprosten har plötsligt blivit sjukskriven och snart nog är det nytt val till prostsysslan.

Alternativ 2.
Kvinnan ler mot prosten och säger: Det är skönt, men vi måste gifta oss först. Vill du det? Det vill inte prosten...

Alternativ 3.
Kvinnan ler mot prosten och säger: "Inte ännu. Gift dig med mig, så får du!" Och prosten ser ut som en kär hankatt, faller på knä vid stegen och friar. Därefter går de till juveleraren och skaffar ringar, förlovar sig, gifter sig, får fyra barn (fast prosten är lite äldre så har kvinnan ändå tio år av fertilitet kvar) och de lever lyckliga alla sina dagar. "Det var då välsignat att jag fick för mig att göra ett närmande", brukar prosten säga till sina barn. När de gifte sig gratulerade biskopen, som fick döpa alla fyra barnen, pojkar allihop. Prostinnan brukar då mönstra sina barn och säga: "Jag hoppas ni kan uppträda som bättre gentlemän än er far, för det går inte så väl alla gånger för karlar som inte kan hålla fingrar och andra kroppssdelar i styr."

Antje har uttalat sig. Det intressanta är att den kampanj hon stöttar faktiskt säger exakt det som alla andra i #metoo säger. Här finns ingenting av insikter som synden, som fördärvar alla och allt. Skamkulturen praktiseras, inte den kyrkliga skuldkulturen. Hur kommer sig det? Jag antra att en förklaring är att Antje inte varit församlingspräst i skarpt läge med folk som ger förtroenden och går till bikt och formar själasörjare på så vis. Hon säger att det ska bli slut på synden. Så enkelt fungerar det inte. Allt i tillvaron är korrumperat och det vi bevittnar handlar mindre om sex, som ni vet, och mer om maktutövning. Makt utövas mot alla som uppfattas befinna sig i underläge. Så utövar också biskopar makt. Ty också biskopar korrumperas av synden. Det sa hon inte.

Nu har det, så söndag det är, blivit skräck från alla sidor. Koppla av med denna video som lyckliggör alla klerikala som är inne på facebook. Folk tror att detta är en fars. Ånej. Min vän Carl-Axel Petri var statsråd. Han anförtrodde, när vi var i New York en gång, erfarenheter från statsrådstiden: "Det är precis så här det går till." Och min fru, som ogärna förekommer på bloggposter, säger att det i varje skämt finns ett uns av sanning.
https://www.facebook.com/BritishComedy/videos/1967023973514898/

Jag saknar Thommy Hägg. Han hade fascinerats av det vi nu ser, moralpaniken, den kristliggt undangömda, som nu ser sin chans när det står klart att sjätte budet inte var helt utan poänger. Men om folk inte får pilla lite, hur ska det å bli en ny genration kyrkokristna? Detta sagt så häpnar jag över interiörerna från det högre ståndet, akademien och kleresiet lika. Men tala om makt mer än om sex, tror jag. Så söndag det är.

lördag 25 november 2017

Vad gjorde biskoparna?

Biskoparna gjorde påfallande lite i kyrkomötet i frågan om kyrkohandbok. Hans Stiglund var sjuk och kom först på onsdagen, efter debatten. Kom det några tunga teologiska inlägg från några biskopar? Jag kan inte riktigt komma på några. Men bedömningen kan vara orättvis, för jag har haft anledning läsa lite inlägg i kyrkomöten för 50- 60- år sedan och då kanske jämförelsen med nödvändighet utfaller till de nuvarande biskoparnas nackdel utan att detta är deras fel. Jag har inte riktigt förstått finesserna i läronämndens uttalanden. Antjes val av psalm kanske visar att något som några i kyrkomötet försökte föra fram, inte nådde fram? Jag menar att det ter sig som lite konstigt att sjunga om hur ond makt redan är just här och att makt går före rätt när en kyrkohandbok antagits efter en genomkritiserad process, präglad av maktutövning och ovilja att göra rätt.

Gång efter annan snuddar jag vid tanken på att det som sker i Svenska kyrkan är fullständigt konsekvent. Biskop Anders Nygrens påpekande, att Svenska kyrkan för 59 år sedan växlade in på främmande spår, gnostikernas och svärmandarnas, var antingen en glosa i den tiden eller en analys som efterhand kommer att visa sig stämma alltmer, ju längre på främmande spår Svenska kyrkan färdas. I så fall har vi som försökt opponera inte varit nyttiga idioter, som velat hålla oss nära maktens köttgrytor och legitimerat systemet. Men frågan ska ställas. Kanske  är invändningen riktig. Men då gäller den väl alla som är kvar i Svenska kyrkan, dvs alla som inte gick sin väg 1982 eller 1958, 2005 eller 2009 om det handlar om det som blev äktenskapsfrågan? Och då bör frågan ställas om beslutet år 1958, själv växelfelet. Givet att biskop Nygren hade rätt.

Ärkebiskop Bertil Werkström var på sin tid angelägen att dissidenterna inte skulle ge sig iväg utan solidariskt vara kvar och ta ansvar. Vi gjorde så. Klart att detta hjälpte systemet. Frågan är då om inte något nygammalt hänt i de senare valen, när en ny, modern och demokratisk folkkyrka ska komma till. Folkhemskyrkan förebådades i moderniteten före andra världskriget. När fröet till denna moderna kyrka planterats, tar det sig efterhand och blir ett stort träd där himmelens fåglar av alla politiska kulörer kan bygga bo. Eller? Men kan en kyrkokristen bara låta dem som söker ta över en kyrka och göra den till ideologisk apparat alldeles få vara i fred? Och i gårdagens morgonbön talade andaktshållaren om "vi kyrkopolitiker", och det kallas sannolikt "inklusivt språk".

Efter kyrkovalet 2017 har den grundläggande motsättningen fördjupats och den styr in i gudstjänsten. Det är inte bara reformert teologi vi möter utan i hög grad MTD, moralistisk terapeutisk deism. Här måste det handla om både en teologisk uppgörelse, den vanliga, och den ideologiska. Jag vet att jag tjatar, men pröva tanken genom att lyssna till ålderspresidentens anförande i svenska kyrkan tv. Han skrattar lite under musiken och ropar högt när den är slut. Därefter för han fram sina tankar om kyrkolivet, ett kyrkoprogram i tiden. Vad säger han och vad säger han inte? Fundera.

När ni sett och hört detta är inte Antjes anförande utan intresse heller. Religionsdialogen lyfts fram. Det finns en iver att få tala med muslimer. Antje sa väl att detta för henne skulle vara något hon skulle prioritera framöver. Är detta verkligen odisputabelt det prioriterade för Svenska kyrkan för de kommande åren? Jag läser före detta muslimer. De gör en annan bedömning. De skriver att imamerna inte vill att muslimer ska integreras. Och de gör skillnad på muslimer. Det kanske kan vara klokt om man ser til de gångna årens krig i Mellanöstern. Men jag noterar vad Antje höll fram sedan hon gjort en analys av kyrkovalet, där en ny folklig entusiasm för Svenska kyrkan mötte oss.

På frågan vad biskoparna gjorde i kyrkomötet kan jag enklast hänvisa till tv-sändningarna. Det går att snabbt ta sig fram där. Nöjer man sig med att försöka förstå vad som läggs ut som spår för det nya kyrkomötet, finns det behändigt från gårdagens två inlägg, ålderspresidentens och ärkebiskopens. Men just nu har jag ingen minnesbild av att biskoparna i gudstjänstutskottet var uppe i debatten. Ingen biskop avrådde från nya kyrkohandboken.

Biskoparna kunde inte tänka sig att 1986 års handbok fortsatt skulle kunna användas. Det beror på att tiden gått vidare. Vi vet bättre om Guds rikes hemligheter än vi visste 1986, det måste vara tanken. En annan tanke är självfallet att det behövs en avgränsning just mot det som den handboken står för. Det var en samling reaktionära gubbar som antog den. Nu gäller nya villkor...


fredag 24 november 2017

EXTRA! Morgonens snackis EXTRA!

Alla ledamöter står inte återkommande i talarstolen men det snackas likväl. Ålderspresidentens tal kommenteras, noga taget "åtbörder och tal", som det hette i krigsmaktens gamla visitationsordning. Framgick det av åtbörder och tal at någon var påverkad, skulle väskan visiteras. Kanske fanns där en 37:a. Folk ser alltså svenska kyrkan tv och funderar. Skratt och rop hörs från ålderspresidenten och så säger han en del också. Om detta snackas.

"Ett mellanting mellan s-kongress och centerstämma" löd en karaktäristik av kyrkomötets öppnande. Jag fann den på sitt fyndig.

Antjes tal kommenteras också. Hon sa ingenting, alls ingenting, om den nya kyrkohandboken, den som just antagits, sades det. Men stampade hon inte av i den även om religionsdialogen fick större utrymme som prioriterat område? tänkte jag.

Vad som i övrigt sägs har jag inte riktigt pejl på. Jag tänkte bara ge er några noteringar så att ni ska förstå, att allt viktigt som sägs inte sägs i talarstolen. Fast för ett fortsatt samtal är nog tv-inslagen värdefulla utgångspunkter. svenska kyrkan tv

Ni ska inte se om ni har svaga hjärtan och hjärtstartarna står långt borta.


Sorgliga nyheter från kyrkans värld

I går fick jag en svart kasse från Kyrkans Tidning. "Dagliga nyheter från kyrkans värld", stod det. "Sorgliga" läste jag. Det måste ha berott på iråkad torsdagsdepression. Jag fann sålunda tygkassens svarta färg passande i sammanhanget. Det är en fin kasse. Jag kan använda den just på torsdagar för att förstärka effekten jag bibringas av tidningen.

I går var det torsdag, det har jag klart för mig. Några var uppriktigt ledsna, när de funderade över vad som övergått Svenska kyrkan. MTD-religionen har infört modergudinnan, bortfört tanken på Den Heliga Skrift (som det stod på min konfirmationsbibel), homo-geniserat vigselordningen (vad säger de vanligaste brudparen när de fattar det, tror ni?), skapat språkliga förskräckligheter genom att inte våga säga "han" om Gud, kopplat loss från ett antal svenskkyrklighetsmarkörer (in kommer reformert tänkande och MTD) samt tonat ner sådant  som handlar om efterföljelse i konfirmationsgudstjänsten. Med mera.

Det var paus i röstandet så att alla samtidigt skulle kunna dricka kaffe, för det skulle inte fungera om hälften röstade medan de andra var ute, sa ordföranden. "Åjo, åjo", sa jag. Det hade naturligtvis gått mycket bättre! Vi hade ju troget suttit kvar och röstat. Men medge att det är underligt att de som tillhör ett politiskt parti plötsligt har samma uppfattning när det gäller gudstjänstteologi! Det måste bero på något, en sinkadus eller en vana att uppträda samlat oavsett vad saken gäller. Vart tar då MPA vägen: Med Personligt Ansvar? Det körde farbror Sven med och han var min konfirmationspräst. Nu är det MTD.

Man kan lura alla någon tid och några all tid men inte alla all tid. Nog kan vanliga kyrkokristna se vad som är utmönstrat och uppfatta vilka tendenser som döljer sig i denna mångfaldiga kyrkohandbok som icke var så mångfaldig att Christer Pahlmblad, Michael Isacson och Mikael Löwegren rymdes i arbetet. Alla skulle verkligen inte vara med, och när saken påtalats har förhållandet bemötts med tystnad, inte med argument varför just dessa tre inte skulle tas i anspråk. Här ljugs och döljs mycket som försiggått i Kyrkans Hus, Antjeborg.

CO2e kan man kanske skriva mer tekniskt fulländat, men under ett kyrkomöte som redovisar koldioxidekvivalenten för vad vi ätit och vilket detta jämförelsetal varit om vi fått kött till varje måltid, i ett sådant kyrkomöte är allt möjligt när det handlar om kyrkohandbok, tror jag. 23.1 kg CO2e blev alltså 10.7 eftersom vi inte åt kött....

Folk som har intresse för sådant, kan förmodas vilja ha en kyrkohandbok av det antagna slaget, men får svenska folket klart för sig hur de väljer mat, blir det knepigt. Kommandomeny kan fenomenet kallas. Men vad är det man gör? Det fattar jag inte riktigt, men så här förklaras saken:

"När man uttrycker utsläppen av en viss växthusgas i koldioxidekvivalenter anger man hur mycket koldioxid som skulle behöva släppas ut för att ge samma inverkan på klimatet." Men det var alltså inte CO2-utsläpp egentligen utan vad då? Är detta en galen värld? Och då tas inte alls den omständigheten upp, att den svenska skogen binder stora mängder koldioxid och att detta är bra för alla. Jag känner nog att miljömupparna driver med mig och det är jag känslig för. Lika känslig som när det gäller kyrkohandboksdribblande. Men skönljugeriet blir så lätt en andra natur, när det ska vara fint, fromt och progressivt. Var inte denna fina nyhet egentligen just en sorglig nyhet från kyrkans värld. Någon/några sitter i Kyrkans Hus och driver hejdlöst med oss, alternativt driver hejdlöst sin egen agenda.

I dag ska det väljas kyrkostyrelse. I går valde kyrkomötet presidium. Det blev det tidigare presidiet, Karin Perers och Levi Bergström presenterade med partipolitisk etikett. POSK:s Carina Etander Rimborg därtill. Efter mig, men som ordinarie, kommer från Frimodig kyrka Leif Nordlander. Nu får alltså KR ersättarplatsen, besatt av Kalle Svensson. Färe platser i kyrkomötet men en mer inflytelserik post i styrelsen.

Förresten. Någon hade fått för sig att saken var klar, när kyrkohandboken antagits, och nu skulle det inte längre slåss på några stränder. Det är för varje vapenför man i min ålder en fullkomligt omöjlig tanke: Varje meddelande om att motståndet skall uppgivas, är falskt. När biskop Mogren gav klartecken till Katarinamässan som huvudgudstjänst i radiodebatten eller vad det var, så begrep jag dock alls intet. Menar biskoparna att de ger dispens från bestämmelserna i och om kyrkohandboken? Det kan knappast vara korrekt uppfattat.

En klok iakttagelse gjordes: när kyrkomötet sjunger av kyrkomötet självt icke antagna psalmer, då är alternativa missalen fullt möjliga att använda. Oss emellan: Bakom mig i kyrkomötet satt en man som under 50 år icke regelbundet återfunnits i Herrens sköna gudstjänst. Han har haft viktigare ting för sig. Nu röstade mannen om vilken högmässa jag ska fira. Den auktoriteten saknar han och kunskapen/erfarenheten dessutom. Direkta heresier varsnar han inte som heresier.  Kanske, men det vet jag inte, omfattar han dem och tycker att de verkar bra.

Den som ser heresierna har ett att göra: uppträda som en kyrkokristen, som är medveten om att räkenskap ska avläggas inför Kyrkans Herre. Tillbaka till framtiden eller tillbaka till 300-talet, skit samma vilket. Men nog är det en poäng med att leva upprätt. Förbered era församlingar för frihetlighet, lekmän såväl som präster. Vi är ju svenskkyrkliga, det är det som är vår specialitet.