lördag 24 juni 2017

MID-sommar

Jag avnjöt inslaget och det ska bara skyllas på min erkänt dåliga humor. Men jag delar gärna med mig om ni inte hört. Det är Västerås stift, nämnt i förbigående.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6457345

Vad mer om denna midsommar?
Midsommardagens gudstjänstutbud är vänligt mot alla bakfulla högkyrkliga. Det finns egentligen ingenting att gå till. Det får bli Johannes Döparen i morgon - men han firas också och i högsta grad numera dagen efter.

Midsommarfirandet ska utlösa trevnad och trivsel. Vi samlas kring bord, ja, jag behöver inte dra detaljerna. Det samtalas. Det sjungs kanske. Då får förstås våra tankar till Lutherbordet, det vardande. Man kunde se hur det är tänkt på bild i K*rk*ns T*dn*ng i torsdags med information att "endast en åttondel i fondmedel" finsn idag. 500 000:- av 4 miljoner. Kyrkostyrelsen garanterar beloppet. Som vi vet har detta projekt och kostnaderna kommenterats och kritiserats. "Ärkebiskopen menar att kritiken ska ses i ljuset av höstens kyrkoval där 'olika nomineringsgrupperna vill göra sig kända'." Det heter så i tidningen. Bertil Murray kunde inte se att något enda inlägg i debatten undertecknats med eventuellt angivande av nomineringsgrupp. Den sakupplysningen fann jag av intresse. Det borde ha varit enkelt att belägga att det förhåller sig så som Antje säger.

Nu driver hon sin sak ett steg längre. Nu handlar det om katedralens särställning. Nå, temat är ju från konflikt till gemenskap detta jubileumsår. Det översåtliga och försåtliga missar jag inte. Antje säger: "Vi har alla ett ansvar att hålla ihop istället för att odla konflikter, det gagnar inte saken." Då blir denna midsommardag frågor rätt enkla:
Vem odlar konflikt kring bordet vid Uppsala domkyrka? Nummer och namn!
Vad är det för sak som inte gagnas?
Har vi verkligen alla ett ansvar att hålla ihop?
Kan i så fall inte kritik uppfattas som ett tecken på sammanhållning?

Naturligtvis kan vi tänka att varje tid bör bidra till den konstnärliga utsmyckningen v offebntliga miljöer, inte minst kyrkliga. "Godhet, skönhet, andakt" ni vet. Antje fick en idé men riktigt var den förankrades, stöttes och blöttes, vet jag inte. Då är det inte så konstigt om det blir diskussion. Att konstverket sköts av en urvalsgrupp kan jag fatta. Vem har satt ihop den? KOnstverket är inte bara ett bord utan två rum med böcker under. Vilka böcker får vi inte se. Jag kommer att tänka på Opernplatz/Bebelplatz i Berlin med minnesmärket över doktor Goebbels bokbränning, den bränning man han vigde t ex Tucholskys böcker till lågorna. Det konstverket skapar kreativ förstämning. Rummen under vid domkyrkan skapar kanske mest nyfikenhet. Vilka böcker finns i detta kyrkliga bibliotek? Det får vi inte veta. Böckerna placeras med ryggarna bort från åskådarna. Det betyder att biblioteket blir oanvändbart för intellektuella samtal, ingen bok sticker ut, ingen bok ställer till det. Är det bra?

På bordsskivan är orden "jag är vägen" ingraverade. Som tydningsord för en sittning blir ordens mening dunkel. Tycker dom att jag ska gå när jag just satt mig?

Jag får säga som gamla farmor: "Men vad begriper väl jag, gamla fnask?"

fredag 23 juni 2017

Väktarna på (S)ions murar

Stefan Löfven har talat ut. Inte bara så att han självklart går i kyrkan alla adventssöndagar och att han inte ber, till skillnad från Thage G. som ber men inte går i kyrkan.  Han sa som det är: "Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom överskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget."

Vad ska kyrkan göra enligt Stefan Löfven?
Jag söker i texten i tanke att det brutala att antingen leder depressionen ner i förtvivlan eller så det blir så mycket, att jag inser att bara motstånd är den ansvariga kyrkokristna hållningen. Det här läser jag:

* Kyrkan ska stå upp för människors lika värde.
* I kyrkans förskola är konfessionella inslag inte självklara.
* Kyrkan spelar en stor roll i tider av terror och flyktingkriser.
* Kyrkan binder ihop samhället och ger det trygghet.
* Kyrkan har en viktig uppgift i religionsdialogen.
* Kyrkan ska stå för respekt.  Respekten är viktig och det såg vi i höstas när påven var här.
* Kyrkan ska ha en samlande och lugnande roll.
* Budskapet att "vi ska hjälpa utsatta kristna inte för att de är kristna utan för att vi är det" är ett mycket starkt budskap. Nu var det i och för sig inte "utsatta kristna" utan människor oberoende av tro, men det kan vi strunta i just nu. Häri styrkan.

De politiskt intresserade skulle i dessa stjärnsatser kunna bocka av vad som i första hand egentligen är en regerings och de politiska partiernas uppgift att ordna. Hade jag varit en ateistisk socialdemokrat, hade jag nog varit upprörd och menat att partiordföranden springer undan från politiska utmaningar och - häpnadsväckande - kastar dom i Svenska kyrkans knä! Pinsamt.

Historiskt lyfter Löfven fram  frågan om kvinnliga präster som en självklarhet att driva i kyrkopolitiken. Ibland tappar jag respekten för landets statsministrar. Särskilt märkvärdiga i tanken tycks de inte vara o h då har jag ändå läst salla Erlanders dagböcker under statsministertiden. Psalmvalet och den bön från 12-stegsprogrammet han citerar ger underlag för en själasörjares funderingar över Löfvens erfarenheter av evangelium.

Så vad med Jesus i statsministerns tänkande? Ingenting. Löfven är mest stolt över det där självklara, att det står Sveriges riksdag fritt att peta i och ändra Kyrkans lära om ämbetet, eftersom det där med bibelord och bekännelse alls intet är när det kommer till argumentering. Jag förbigår att detsamma tycks gälla för äktenskapet, där det tydligen ska bli "ordning och reda". Alla måste viga. Löftena kunna svika, be Göran Persson sjunga den låten för han kan den. Den något oklara meningen, att alla präster måste viga enkönat, kan vi diskutera med biskop Anders, helst när han blivit kardinal. Det kan bli riktigt roligt.

Att Löfvens kyrkomodell principiellt är nihilistisk kan jag fundera över. Vilka likheter med kyrkoexperimentet i Wahrtegau som det har, hade jag behövet hjälp av Jørgen Glenthøij, död sedan flera år, för att bena ut i detaljerna, men han sa mycket bestämt att Wahrtagau är det moderna välfärdssamhällets religionskonstruktion. Då rycks de kristologiska gaddarna ur Kyrkans tro. En tandlös kristendom är inte kristendom.

Detta borde varje biskop kunna se. Biskopar har ansvaret att slå vakt om Kyrkans lära och Kyrkans ordningar. Vad säger de, när de läst en helt öppen presentation, där avsikterna med det stora partiets kyrkopolitik är klart och tydligt framställda. Vi är långt ifrån de kyrkokristna, som med rumpan i kyrkbänken reser sig och sätter rumpan på sammanträdesstolen som en konsekvens av vad varit med om i kyrkbänken, och inifrån tar ansvar för Kyrkan.

Om landet Sverige varit ockuperat och den lokale ryske befallningshavanden sagt att kyrkan var en intressant arena för ryska intressen, vad hade biskoparna sagt då? Jag är inte ute efter något annat än ett svar på det som skulle kunna tänkas tolkas som en konflikt, i vardande i vart fall. Men den ryske kommendanten hade kanske haft anledning att bejaka stjärnsatserna, allihop? Så vad?

Med Löfvens program blir det för somliga tydligt att i den sortens kyrkosystem blir de kyrkokristna en obetydlig minoritet och ses närmast som aparta främlingar. Det skulle också biskoparna kunna förstå. Så har de något att säga?

Stefan Löfvens kyrkosyn är inte min. Hans prioriteringar är inte mina. Hans program föröder så långt jag kan förstå autentiskt kyrkoliv. Och jag kommer inte ifrån tanken att ungefär hundra år senare lyckas det socialdemokratiska partiet att ta över en hjälplös kyrka och använda den som resurs för det egna arbetet. Då satte sig biskoparna till motvärn genom den s k biskopsmotionen och de ropade högt dessförinnan. Vad säger väktarna nu?

Tror ni nu att jag är sosse-ätare? Alls inte. Och det är ett stycke av tragiken. Sossar behövs också i Frimodig kyrka och där får de inte vara för så har partiet bestämt. Intressant livegenskap för en kyrkokristen, som med glatt humör håller ihop med ateister i det politiska arbetet i arbetarkommuner, borgerliga kommuner, landsting, regioner och riksdag för att inte nämna EU-parlament. När någon vill stå samman med dem som ligger på knä bredvid vid altaret när det gäller kyrkligt beslutsfattande, så går det inte. Då ska en kyrkokristen stå ihop med sådana som inte firar gudstjänst på söndagen. Det bestämmer partiet. Det är at bestämma över tron och det ansvarstagande, som kommer ur och i dopgemenskapen och den där praktiserade tron. Kyrie eleison.

Detta sagt så finns det socialdemokrater som gjort Svenska kyrkan stora tjänster, bevarat en kritisk distans till partiet och det som händer i det utan att förfalla till cynism och varit problemlösare, inte sällan till övermått för det blev deras situation. Sören Ekström dog i går morse. Han utmålades som en maktspelare. Jag såg honom som en kreativ förvaltare och inte sällan förnyare. Svenska kyrkan är skyldig honom stor tacksamhet. Han insåg att partiet inte längre hade i kyrkopolitiken att göra, som ni minns. Men just nu är det för många av vänner och generationsbekantingar som dör. Skriver jag R.I.P. betyder det att jag önskar att han ska få vila i Abrahams knä i väntan på det nya livet. Och eftersom han gått ut ur tiden, kan det nya livet vara nu. Och nu kan väl vara senare också. Som det brukar.

torsdag 22 juni 2017

38.25

Det happade sig så att jag granskade en hylla med böcker i går morse och tänkte sortera. Där i hyllan fanns tre inbundna årgångar Kyrka och Hem. De skulle inte stå just där utan rätteligen å lantegendomen. 1950, 1951 och 1954 års tidskrifter var överraskande. Det är tidningar från min tid på jorden. Det är en annan tid vi talar om - och ett annat kyrkoliv. Det skrämde mig på ett sätt. För jag blev böjd att ompröva blogginlägget om avtalsförhandlingen. Tänk om Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation helt enkelt rätt tolkar tidens tecken och prästerna inte längre är präster i någon rimlig kristen mening utan i stället anställda producenter av civilreligion? Den uppgiften kan schemaläggas och skötas på 38.25 veckotimmar.

Om det inte längre i egentlig mening finns ett kyrkfolk, dvs människor som t ex går alla adventssöndagar och förutsätter att det är gudstjänster hela advent (ja, jag såg deprimerande nog denna morgon att statsministern också går alla adventssöndagar, men insåg att det betyder inte vad meningen säger! Man kan bli deprimerad för mindre än undflyende språkbruk.) Kyrkfolk är söndagliga gudstjänstfirare, det är i vart fall en försöksdefinition som bär rätt långt. Och detta folk har en kyrklig identitet på individnivå också. Välan, finns inte församling i betydelsen kyrkfolk förklarar det att arbetslaget kan uppfatta sig som församling. Nu är det få arbetslag där alla går i kyrkan söndagligen, men den lilla omständigheten kan vi bortse från. Naturligtvis är det då logiskt om alla i arbetslaget ska gå på samma avtal. Men det bygger på en normalitet: det finns inget kyrkfolk, ingen egentlig församling. Arbetslaget producerar för konsumenter. Det är det hela. Det har inte mycket med kyrkokristendom att göra.

Prästen i arbetslaget producerar men de viktigaste producenterna är församlingspedagoger och församlingsvärdinnor (jag tror det heter så fortfarande....). De producerar nämligen verksamhet. Kyrkomusikerna är också viktiga. De producerar musik och de ska kunna musik från gregorianik till den senaste populära låten och allt ska de kunna dra på orgel, gärna också på dragspel. Varför? Därför att kunden alltid har rätt? Prästen kan också ha sin betydelse i producentledet för att producera event av olika slag, dop och vigsel, begravning förstås. Då krävs också lyhördhet för avnämarnas önskemål.  Allt detta kan förstås schemaläggas och klaras av på 38.25. Till och med kyrkoherdens schemaläggning kan hanteras på 38.25. Fast kanske inte en del annat som kyrkoherdar brukade göra på 1970-talet och tidigare.

Hur ska detta förklaras? Är saken så enkel att vi är och har varit oense om vad prästämbetet är och är till för? Det är i så fall inte bara arbetsgivarorganisationen skuld till, den organisationen administrerar eländet. Eländet självt är skapat av många olika och kanske motstridiga intressen. Byråkraters förstås, välvilliga prästers, lättjefulla prästers och naturligtvis kyrkopolitiker med ringa insikt i vad som skulle komma att övergå Svenska kyrkan. 1957/58 års ämbetskonflikt, så illa hanterad den än är, kanske bär oss informationer på djupet? Prästen uppfattas inte har med något sacerdotalt att göra. Det gäller att organisera religion och stå för ett etiskt budskap. De tidigare upptäckterna om prästämbetet, de som hörde till den kyrkliga förnyelsen, tycks helt okända.

Det slog mig att SD och S i årets kyrkoval kan bli goda exponenter för två felsyner under 1900-talet, de två syner som den kyrkliga förnyelsen och prästglädjen stod emot. SD:s kyrkosyn är den nationella kyrkan, korset stod tecknat på fanan och kulturella konservativa värden bärs upp av kyrkan. Ni ser prästtypen i filmen Den enfaldige mördaren. S:s kyrksyn är det eticerande budskap som blir den liberala teologins konsekvens. Den talar om Jesus som förebild, citerar honom men han är inte Frälsaren. Minns Harald Hallén. Hans uppståndelsetanke är att någon kommer och lägger en ros på din grav. "Då är du inte död, du lever!" Båda synerna var antikverade redan på sin tid, förstås. Men lägger socialdemokraterna en ros på den kyrkosynen är den inte död, den lever och SD kan pumpa upp ett ideal som i tiden ligger kring Gustaf V:s borggårdstal.

Jag antar att motmedlet var just den prästväckelse som tog gestalt, den som gav oss de liturgiska kläderna. Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse måste en präst ha läst (Gaudete förlag har den tredje upplagan). Och då skulle präster fundera över hur nådatiden används. Jag såg i Dagen att Thage G Peterson inte går i kyrkan "trots att jag är teolog", som han sa. Nå, då är han inte teolog, bara religionsvetare med religionsvetenskaplig utbildning. Teolog blir man på annat sätt, i bön och gudstjänst inte minst. Så hur många präster är teologer, sådana som år efter år får lära sig mer om Gud och har arbetstid att göra det? Det är förresten då som begreppet arbetstid inte blir det avgörande, men prästeriet fylls inte heller av meningslösheter att kommenderas till.

Ska jag fundera ett varv till på det som kallas stress och utsatthet så blir det en fundering om den autentiska kallelsen. Om jag gör något som jag egentligen inte skulle ägna mitt liv åt, är det väl rätt klart att det skaver och att denna insikt gör att uppgifterna i görligaste mån disponeras om och jag vill hem från dem så fort som möjligt. Det kan också förklara att prästtjänsterna blir något annat, något som ska in på 38.25. Och detta att präster far illa. "I själanöd, ho kan av glädje sjunga?"

Medlingen tas upp efter sommaren. Positionerna är låsta. Då finns det tid att ställa grundfrågan om inte Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation tänker fullkomligt logiskt och att utmaningen är att krossa den logik genom att fokusera på vad en präst egentligen är.

onsdag 21 juni 2017

Doktor Marx, kom till vår hjälp!

Översta hyllan längst till vänster och granne med Kapitalet stod Marx - Engels, Kommunistiska Manifestet.
"Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare."

Ja, ni vet att allt fast förflyktigas, ni vet för jag utgår från att ni har kännedom om Manfestet. Allt heligt profaneras. Bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte. Då går det väl att förstå den hotande konflikten om prästernas arbetstid. De ska ha ett avtal som alla andra lönearbetare i Svenska kyrkan, för det vill Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.

Arbetsgivarorganisationen är den som köper folks arbeten, inte ger arbete. Vi ska vara noga med orden. Men det sitter några högst välbeställda nissar och ordnar den här sortens frågor. Jag hör till den prästkategori som undrar om nissarna vet vad firman tillverkar. Jag hade också velat ha en annan ordning, en där det verkligen varit Svenska kyrkans organisation. Det hette i slutet av 1990-talet att detta var tekniskt omöjligt. Jag trodde det inte då. Jag tror det än mindre nu. Ordningen har inte övertygat. Gör om, gör rätt!

Jag var med på 1960-talet då SACO skulle strejka. Präster var undantagna. De sågs tydligen inte som lönearbetare på samma sätt som t ex lärare. Präster hade ett kall, det var till sist Gud som vigt dem till präster. Luther såg saken så. Dopprästens och ordinators hand var Guds hand. Det kunde alla utom de som helst ville kallas sig lutheraner begripa.

Hur går det nu för lönearbetarna? De ska in på 38.25 veckotimmar. Själva tanken demolerar varje tanke på att prästen är något annat. Fast det är prästen - även om de svagsinta trott att detta betytt att prästen är något förmer. Vigningen markerar, att prästen inte jobbar som präst utan ÄR präst. "Det är allt en jädra skillnad", som de fromma och klarsynta skulle säga.

Kan det bli så lyckligt att medlingen misslyckas och att Kommunal ska teckna avtal för präster, som arbetsgivarorganisationen önskar? Man kan hoppas på det bästa. I går var det tydligen förhandlingar igen. Hur de gick vet jag inte. Om Lenin talar gäller "ju sämre, desto bättre!"

Facket talar om stressen och sjukskrivningarna. Det kan man göra, även om jag inte tror att det är arbete som stressar så mycket som meningslösheter. Samt brist på uppskattning. Jag är ju så biblisk att jag ser ser att prästämbetet liknas vid soldatens tjänstgöring (där förbandet tar hand om soldaten för annars strider soldaten inte) och bonden. Om dem båda gäller, att de inte går på 38.25 timmar i veckan. De svarar mot tjänstens krav. Ibland jobbar de mer. Andra gånger slappar de. Och så förunderligt är det, att en präst som inte har så mycket att göra utan hinner strosa runt och prata med folk, hinner be och hinner läsa åstadkommer mer där och då än bakom skrivbordet. Prästeriet är en livsform, inte ett lönearbete. Och det får konsekvenser, för på söndagen jobbar inte prästen utan firar med Guds folk.

Om det blir 60 timmar en vecka? Tja, det beror på hur man räknar. De skrutinösa kan vara igång 60 timmar och ändå undra: "vad gjorde jag för Guds rike under alla dessa timmar?"

Antagligen borde vi stenhårt markera prästeriets annorlunda, det där med livsform. Och så skulle löner sättas så att ingen utmanas. Kyrkoherdelön och rektorslön i paritet, kanske. Plusfaktorn borde vara stimulerande fortbildning och kanske en arbetsledning, vi hålls ju med en hierarki, där begåvningar tas till vara och insatser uppskattas. Jag umgås med en fd komminister som säger, att på det nya civila jobbet får man uppskattning för sådant man fick skäll för i Svenska kyrkan. Jag har motsvarande erfarenheter från den svenska krigsmaskinen, där jag upplevde enförtroende- och  berömmarkultur. Därtill menar jag att de högre lönerna skulle ges till dem som inte gömmer sig bakom stora skrivbord utan möter människor. Somliga har tillskansat sig löner som är svinaktiga, dvs de har fläskat på. Det finns en trovärdighet som står i omvänd proportion till lönen.

Det jag önskade blev inte. Jag ville ha stiftsanställda präster. Det vill jag fortfarande. Det skulle ha varit en enklare ordning vid konflikter.

Nå, hur upprörda ska vi bli över 38.25 timmar och massor med schemaläggning för arbetsledningen? Rätt upprörda och rätt eftertänksamma. Måste det inte gå så här när präster blir lönearbetare i borgarnas samhälle? Har biskoparna gett några ord till vägledning i den här situationen? Vi bör se avtalskonflikten som ännu ett tecken på en kyrka som är moribund. Moribund? Ja, utan kallelseglädje och utan insikten om att ämbetet inrättats för att vi ska få den saliggörande tron, blir det så.

De lönearbetande prästerna må minnas ett: Proletärerna har ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.

Frågan har ställts vad det är att vila i frid. Det är ungefär som att sova gott, om jag fattat saken rätt. Och det kan man ju önska utan att gå in på detaljer om det vi inte har erfarenhet av. I dessa tider skulle man önska att präster också får vila i frid. Jag menar, redan här i livet. Men så har det aldrig utlovats.

tisdag 20 juni 2017

Fanns Norge?

Tyskarna ockuperade Norge den 10 april 1940. Allt gick inte enligt plan men övermakten var för stor och Terboven tog över. Var var Norge då? Kungen med familj fanns i England, där fanns också regeringen och militärer. Var Norge i England? Och möjligtvis på ambassaden i Stockholm, för den var fortsatt trogen det gamla Norge om jag minns rätt. Ska vi tala om en post-norsk storhet? Eller fanns det i, med, under och över det Norge som nazisterna och Quisling styrde ett verkligt Norge?

Ingen ska låta lura sig av att Tredje riket föll samman och att Norge inte bara blev fritt igen utan hittade olja och blev ett rikt land. Hade det funnits ett autentiskt Norge det år som i år är om Tyskland blivit den allt dominerande stormakten efter en fredsuppgörelse år 1942, när Tyskland slagit ner Sovjetunionen, Sverige naturligtvis inordnat sig och vi fått leva i stortysk fred? Vad med Norge då?

Svaret är att Norge är något mer än ett land och det folk som just nu går på Karl Johan och viftar med norska flaggor (för det gör dom varje fdag året runt). Norge är ett sammanskott av människor sekler igenom, av historia, av geografi, kultur och av en mentalitet, präglad av ett språk och vice versa. Till denna folkliga mentalitet, det norska, hör också sedan mer än tusen år det kristna. Ockupationen kunde inte beröva människorna detta. Noregs skjønne land fanns alligvel. Ockupanterna kom inte åt identiteten.

Ockupanterna skadade mycket, förstås. Också enskilda människors omdömen. Somliga kristna spelade med ockupanterna. Johannes Bjaaland prästvigdes av NS-niskopen Lars Fröyland och blev kyrkoherde i Petrus församling, Oslo. Sonen Josef Bjaaland, född 1921, prästvigdes 1944 under kriget i Quslingkyrkan av Fröyland (före sina studier till teologisk ämbetsexamen, som misslyckades på den korta tid som stod till buds, men hade ett stipendium för fortsatta studier hösten 1945...) Josef var hjälppräst i Oslo stift. Josef Bjaaland prästvigdes på nytt år 1957 av biskop Malmeström för Växjö stift. Biskop Malmeström har antingen inte vetat om den tidigare prästvigningen eller underkänt den, jag tror det senare är vad som stämmer.

Quislingkyrkan behövde 1943 många nya präster då de gamla hedervärda avkragats. Så gick det till. Josef Bjaaland blev en uppskattad kyrkoherde i Skara stift år 1964.  Daniel Bjaaland hann inte prästvigas. I den desperata situation som rådde i Quislingkyrkan skulle detta vara möjligt, men född 1924 var han för ung. Den 7 maj 1945 skrevs kapitulationsdokumenten under. NS-folket som befolkat kyrkodepartementet fick besked att de den 9 maj inte behövde gå till jobbet. Man kan läsa Ragnar Norrmans bok Quislingkyrkan, Norma 1998. Vilka stod emot? De som höll ämbetet högt och visste något om bekännelsen! De visste således  något om Kirkens Grunn. (Norrman s 155)

Den poäng jag är ute efter fattar de som följt Bloggardag och läst kommentarer. Ett ockuperat land och en ockuperad kyrka behåller i det längsta sin identitet. Inte för alltid, men för rätt många år, tänker jag. Kritiken mot ockupanterna eller Quslingkyrkan kommer inte åt det kyrkliga liv som finns där innanför, där under eller där bortom. Och det var de ohavliga prästerna som var bärarna. Ungefär som vid den tid när arianerna var i flertal, men Kyrkan i sin katolicitet likväl var minoritet ihop med Athanasius.

Gunnar Rosendal skrev boken Den ockuperade kyrkoprovinsen. Året var 1982. Det handlade om den nya situationen där de gamla utfästelserna skulle bort. Det kan vara av intresse att följa f Gunnars resonemang, boken finns väl att beställa fram på sockenbiblioteket. En av slutsatserna var det nödvändiga kravet på en kyrka fri från staten, som missbrukat sin utnämningsmakt i fall efter fall och går, inte på meriter, utan efter de sökandes åsikter. Fader Gunnar var upprörd. Jag är inte säker på att han skulle varit mindre uppröd nu, men kanske mer förvånad över att så många accepterat att leva under ockupanternas villkor. Vi lever under villkor som sammanfattas så: med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Så går det till och så har det gått till länge. Men bortom detta finns Svenska kyrkan, hon som har en bekännelse och som katolskt inte bara rapar upp utan formas av det hon bekänner; den nicenska trosbekännelsen, katolicitetens själva märke. Detta kan de andra, nominalisterna med sina metaforer och alternativa sanningar, inte upphäva ens om de skaffat sig all makt i kyrkoapparaten.

Se på Norge!
Norge fanns också under de mörka åren, också när det fanns en alternativ kyrkoledning. När ändringen kom var det dessa som livet ut levde förnedrade. Inte de som förnedrats fängslats , avsatts, avkragats. Dessa de tidigare var då de anständiga. Livet ut och därefter. Ett vet jag som aldrig gör, domen över död man.

Till alla som tycker att det varit för lite bidrag från Bengt Olof Dike på Bloggardag kan jag idag stolt presentera ett nytt aktstycke, ett litet under på sitt sätt.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/sandahl-visar-brister-i-kyrkovalslogiken/

PS
Antje och Hans skulle välsigna ett monument i Akkavare, som uppförts till 60-årsminnet av tågkatastrofen. Initiativet var lokalt och de anhöriga tacksamma över insatsen. Jaja. Det är en pastoral konst att knyta an till människors förväntningar men förlösa dem till något mer än de först tänkte. Sådant tror jag inte biskopar är särskilt byxade att göra, men väl församlingspräster.
DS


måndag 19 juni 2017

Fattar - eller inte

Antje for till samesamling i Arvidsjaur. Biskopen Stiglund var där liksom generalsekreteraren Ottosson Lovén. Samefrågan står uppenbarligen högt i kurs. Men varför? I Dagen fick tre samer frågan om Svenska kyrkans relation till samerna och alla tre tycktes klaga över att samerna kristnats. En samegubbe vid namn Jonsson manar Svenska kyrkan att komma bort från förtrycket och en annan samegubbe, Persson, vill höra en syndabekännelse. Jag tänker inte gräva i detta men jag finner det egendomligt att Svenska kyrkan ska ta kritiken för den svenska kolonisationen.

Kolonisationen är jag för övrigt för. Tack vare den har Sverige fått vattenkraft och malm. Samerna då? Skolgång, sjukvård, kommunikationer och pensioner samt barnbidrag. Jag hör till dem som menar att plus och minus ska räknas samman och skulle Sverige från Idre och norrut varit lappmark och renbetesområde? Jag finner tanken orimlig, bortsett från att tsaren kunde haft intresse att inkorporera ett sådant land med sitt. Nej, något konstigt är det med resonemanget. Inte minst som de flesta samer bor i Stockholmsområdet.

Hade jag frågat Stina Eliasson, på sin tid c-kraft i centralstyrelsen (dåv. kyrkostyrelsen), hade jag fått höra politiskt inkorrekta sanningar om samer. Stina bor i Stugun, Jämtland. Jag är inte säker på att Stina varit noga med att skilja på den verksamhet ecklesiastikdepartementet och Svenska kyrkan bedrivit, hon var nog så mycket emot besvärliga samer att hon inte skar tunna skivor, men ett nogsamt särskiljande borde nog upp på agendan. Det är svenska staten som använt sina ideologiska apparater för att sköta den s k samefrågan. Den vettiga kyrkliga frågan handlar om hur Svenska kyrkan lyckades hålla distansen till Makten och dess propåer. Det gick förstås inte.

Urbefolkningsfrågan skapar entuasiasm. Kyrkornas Världsråd är på tårna. Men då kanske det är tid att ta i Svenska kyrkans verkliga urbefolkningsfråga, den om dem som tror vad Svenska kyrkan tidigare trott och tänkt, men nu marginaliserats i syfte att elimineras. Det handlar då inte om kolonialism utan om imperialism. Urbefolkningen ska tystas. Urbefolkningens frågor blir icke-frågor och dess erfarenheter irrelevanta. Systemet är aktiverat för att på alla möjliga sätt komma åt yttringarna av urbefolkningens tro. Självfallet kallas detta folk vid epitet. Och lika självfallet ska detta folk inte bara berövas sin kultur och de uttryck som dess tro kan ta sig. De som hör till detta ursprungsfolk ska också på ett personligt sätt stoppas vad gäller utvecklingsmöjligheter. Vad skulle en tilltagande medvetenhet om metoderna Svenska kyrkan nyttjar för att komma sin egen urbefolkning till livs kunna innebära? Behövs en sanningskommission och en ursäkt av ärkebiskopen, som vidgår att urbefolkningen i decennier med listig medvetenhet hanterats orätt?

Vid de samiska kyrkodagarna fanns Antje, Heinz och biskop Hans, som han kallades så personligt och nära - inte biskop Stiglund alltså, i Akkavare. På twitter såg jag Heinz höll ljus, sådana man sätter på gravar i allhelgonatid. De högtidlighöll minnet av tågolyckan  den 28 mars 1956. Det var samma år som olyckan i Ställdalen. När jag såg tweeten från tillfället rann ordet "låt de döda begrava sina döda" upp i mitt medvetande. Natuligtvis behöver vi minnas, men det är väl uppenbart att Antje och Heinz inte har något särskilt med olyckan i Akkavare att göra och möjligtvis inte heller Hans. Det var en tragedi och den inträffade för två generationer sedan. Ska jag fatta det hela som något annat än ett uttryck för civilreligionens åstundan att alltid vända tillbaka till sina minnen till skillnad från kristen tro som startar i minnet och går framåt? Jag fattar inte finessen.

I Akkavare dog 16 och i Ställdalen 20. Man kan läsa på om alla järnvägsolyckor, den i Getå ska högtidlighållas nästa år, vet jag:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kategori:Järnvägsolyckor_i_Sverige
Det med hundraårsjubileum kan jag förstå, för det är just ett hundraårsjubileum fast det åfr förstås kallas "högtidlighållande". Men vad pågick nu i Akkavare? Poserande i sorg? Eller  var det bara ett inslag i kampanjen att bidra till ifrågasättande av visheten hos biskopar? Eller ett uttrycl för biskopars relevans? Vad sa dom? Vad gjorde dom, förutom att tända gravljus? Ordnade sig för en tweet? Var den bärande tanken att ju fler som dör i en olycka, desto större katastrof är det. Jag tror inte på det viset. Kan vi addera enskild död så att döden blir större och värre när det är fler döda - eller fler enskilda döda? Är det i så fall inte feltänkt?

Jo, jag har föst konfirmander och kyrkliga ungdomar till platser för illdåd, men då handlade det om att lära sig något. Vad lär man sig i Akkavare? Att rälsbussföraren glömde tågmötet? Jag fattar nog inte finessen. Det ska en enkel fd komminister på landet inte ha skäll för.

Ond, bråd död är något annat än när någon dör efter en lång tids sjukdom, så mycket begriper jag och är så pass rädd för den onda bråda döden är jag, att jag ber mot den i litanian under fastetiden. Men jag har kommit i den ålder att jag på begravningen för generationsvännen för ett par månader sedan möter den vän, som dog nu. Lars Närstad (1950-2017), Malmö.

Han hörde till den första generationen i "gamla" Två Systrars kapell, dvs i källaren på Två Systrars väg. Vi hade juniorarbetet tillsammans. Lars var reflektören, läste och kom med goda insikter, satte värde på teologiska arbeten som styrde in mot det andliga livet. Han sökte en bok som jag dessvärre inte lyckades få fram till honom, en om bedjandet av Psaltaren. Han hade lånat den på bibliotek, men ville gärna ha ett eget exemplar. Jag har hållit ögonen öppna sedan i höstas och nu behöver han inte den boken längre. Lars gjorde inget väsen av sig. Någon dödsannons ville han inte ha. Döden kom inte oväntat, för Lars var svårt sjuk men, som prosten Pehr sa, också när vi väntar det kommer döden oväntat. Och den berövar oss vännerna, Lars med ett roat leende inför tidens absurditeter till exempel.

Jag hade gärna talat om Johanna Andersson inlägg Luthereffekten - allmänetiska plattityder? med Lars. Hade han läst Johannas artikel på Kristen Opinion, hade jag hört ett litet skratt och kanske därtill en underfundig fundering. R.I.P.

söndag 18 juni 2017

En profet i Åhus

I dag är det söndag och lätt att skriva, fylld av glädje och med positiv ansats. Strukturutskottet kan vara förnöjt.

Bloggposten om uppenbarelsen resulterade i uppskattning (jag fick tillrop!), uppståndelse och faktiskt upprördhet. Det flöt in repliker annorstädes, eftersom en präst tipsat om bloggposten. Jag läste och  kunde för ett ögonblick vara lite bekymrad eftersom någon "en gång i tiden" tillhört "min församling" och redovisade vad jag uppfattade som kritik vad gällde bemötande. Församlingen hade inte förmedlat en känsla till henne där hon kände uppmuntran att "söka prästyrket". Det pinsamma var i första hand inte detta, utan att jag inte kunde placera personen. I min nöd ringde jag förstås s Kerstin. Hon gick lika bet på uppgiften.  Sedan klarnade bilden.

Det var "en väldig massa år sedan". Det kan stämma. Jag slutade i Två Systrars för 17 år sedan. Sedan lättade skuldbördan något, men vem vet hur ofta han felar, när jag fick läsa att "vi hade inte direkt någon personlig kontakt". Det var tydligen inget som förmedlats i förkunnelsen i familjehögmässorna heller. När  personen ifråga är född år 1985 tror jag att jag måste ta lätt på anklagelsen, att jag uttrycker att alla i församlingen inte har "rätt till samma yrke". Denna sats är alls inte vad jag vare sig menar eller agerar efter om man ska vara exakt. Hon är prästvigd i år om ni undrar. Jag tror mig inte med någon 14-15-åring eller någon yngre ha diskuterat att han eller hon skulle bli präst. Så illvillig är jag inte. Men utbytet av repliker gav mig just ett utbyte. Så här kan det tänkas.

I den lilla konversationen kom också en replik från kyrkoherden i Åhus, Magnus Tyche. Han är född 1958 och kör nedcabbad BMW. Det imponerar på mig. Men än mer tagen blev jag av hans insikter. Hans omdöme om bloggposten Uppenbarelse löd kort och gott:
 "En del sanning, en hel del nostalgi och ett unket uns av självgodhet."

Det där med att en del var sanning får väl gå an. En hel del nostalgi kan väl diskuteras, jag trodde jag gjorde reda i en teologisk grundsanning, men i min ålder har man rätt att vara nostalgisk. Dubbelt så gammal som jag är nu, blir jag inte. Det fanns en tid när jag var häften så gammal som nu. Det ursäktas om en något åldrad vill återvända dit. Fenomenet är uppenbart och biologiskt, det behöver man inte vara profet för att inse.

Det riktigt beundransvärda är personbedömningen, meningens tredje led. Det vi sett i två punkter är intellektuell bedömning av text. Nu kommer bedömning som styr direkt på person: ett unket uns av självgodhet. En text kan inte vara självgod, bara uttrycka vad den självgode formulerar. Jag är övermåttan imponerad. Jag vet mig inte ha träffat kyrkoherden i Åhus.

Sommaren 1967 cyklade på tjänstecykel i trakterna, men då var kyrkoherden en gosse på 9 år så det räknas inte ens om han var i Åhus vid den tiden. Nu framträder han som Svenska kyrkans motsvarighet till padre Pio, helgonet i San Giovanni Rotondo (född i Pietrelcina). Sankt Padre Pio kunde snabbt avgöra människors andliga status, när han satt ner med dem och talade med dem. Från Åhus kommer det som är mer - om det inte är så, att bilocation är en av kyrkoherdens kompetenser. Padre Pio kunde det också nämligen, vara på två ställen samtidigt. Men jag har inte sett någon nedcabbad BMW i samhället, så jag tvekar. Jag tror kyrkoherdens kompetens är att utan samtal veta hur det ser ut inuti en människa. Han har förmågan att i en svart själ utan vidare urskilja också ett unket uns av självgodhet. Sådant imponerar.

Unket. Det är bra. Helgonen luktar gott, paradisiskt och denna doft från paradiset kan djuren känna igen, för av denna doft har de ett heligt minne. En syndares självgodhet luktar unket om det så också är ett uns. Jag höll på att skriva "bara". Men kyrkoherden är så duktig att han alltså varsnar också unset. Kanske borde jag mer uppskattat om det inte bara varit ett uns utan högst rejält utifrån maximen pecca fortiter, men inget annat än sanningen ska göra oss fria. Ett unket uns är illa nog och  kyrkoherden varsnar det.

Då kommer jag till huvudfrågan:
Hur bär sig kyrkoherden åt för att komma på den lilla illaluktande självgodhet? Det kanske är ett knep han inte vill lära ut? Andra stackars präster hör bikt och ger själavård, år ut och år in, men de fattar inte när de känner doften av ett unket uns av självgodhet. Hade de snabbt fattat, hade arbetstid kunnat användas till annat. De fortsätter samtala och de flesta präster skulle nog inte beskylla konfidenten för självgodhet ens efter ett utförligt samtal. Det beror på att de fattat situationen för dåligt. De saknar kyrkoherdens kompetens

Om vi vidgar perspektivet måste frågan ställas till stiftet hur denna utomordentliga kompetens till insikt bättre kan tas tillvara. Klart att det kan byggas ställen för pilgrimer som kommer Åhus på samma sätt som pilgrimer samlades i San Giovanni Rotondo, men vore det inte enklare, att städsla kyrkoherden som profet? Han skulle kunna ha till uppgift att gå runt på stadens gator och torg och ställa snabbdiagnoser på alla han möter. "Där är ett unket uns av självgodhet, där ett unket uns av kättja, där mer än ett unket uns av skvalleraktighet." Listan kan göras mycket lång, minst en post per person som kyrkoherden/profeten möter i Lund, Malmö, Helsingborg, för att nämna de syndigaste bland städer i Skåne. Hässleholm, Trelleborg och Ystad med alla mord kanske inte att förglömma. Eller Kristianstad?

Ni förstår hur grunden för en omfattande väckelse nu läggs. Lagen hugger till och avslöjar också unkna uns av synden. I  kyrkoherdens/profetens spår kunde andra präster följa för att upprätta människorna och föra dem till livets vattenkällor söndag förmiddag i församlingskyrkorna.

Jag är imponerad. Kyrkoherde Magnus Tyche har avslöjat något hos mig genom att helt enkelt läsa något avslöjande och har allt klart för sig, det som jag inte ens själv begrep eller avsåg att avslöja. Om någon frågat mig om det i mig rymdes självgodhet, vet jag inte vad jag skulle svarat. Vem märker själv sina hemliga brister? Men poängen just nu är att för Magnus Tyche är de inga hemligheter. Får han hålla på, bör det inte dröja alltför länge innan vi får honom helgonförklarad. Kunde padre Pio bli Sankt Padre Pio så. Men då krävs att stiftet tar sitt ansvar antingen genom att ge Magnus Tyche den post i Lund som han bör ha eller bygga ett pilgrimscentrum  i Åhus för alla som vill komma och konsultera. Något tredje gives icke! Leve profeten!!!

Själv? Kyrkoherden i Åhus har inte gett någon anvisning om hur självgodhet ska hanteras. Jag är väl moraliskt deklasserad för det där med den diagnosticerade självgodheten. Just nu kanske jag inte har ork till självgodhetshanterandet. All kraft går åt för att beundra kyrkoherden i Åhus och hans närmast övernaturliga förmåga, ja, det är just så jag ser den, att avslöja djupet också i sådana han inte ens behövt samtala med. Jag borde inte vara förvånad. Profeter är sådana. Men jag är förvånat imponerad och sådant tar kraft. Jag tar mig till Göteryd för att komma till Ord och sakrament. Vad ska jag annars göra?

lördag 17 juni 2017

Det ogenerade

I kyrkovalet kommer vi att möta det ogenerade. Det är som i det sista kyrkoherdevalet i Kalmar, det där alla medlemmar i pastoratet kunde rösta. I upprop mot en av kandidaterna, en enda, deltog ogenerat damer från andra pastorat. De hade alltså ingen rösträtt i valet, men kom med synpunkter ändå. Det var den sortens aktioner som lurade folk från både Vissefjärda och södra Öland att ta sig till Kalmar för att rösta De stod timmavis i kö för att till sist få veta att här fick dom inte rösta. Då blev de arga. Nu är det på samma sätt när Kommunal går ut i valet. Jag läser, som så många andra så ingen egen berömmelse över detta, Mölndals-Posten.
http://molndalsposten.se/debatt/lat-inte-kyrkan-bli-en-bakatstravare-i-samhallet/

Kommunals Elpida Georgitsi, som säkert är en förträfflig person, har med två andra undertecknat. Det är kanske ändå ett problem att Elpida inte är medlem i Svenska kyrkan. Ett annat problem är Kommunals uppropsmakares deklaration: "Även om många av oss sällan besöker en kyrka finns det ändå anledning att fundera över vilken kyrka vi vill ha?" De skrev så, med frågetecken och allt. Men det vore kanske vettigare tat fundra över varför de själva går sällan och varför de ska fundera över vilken kyrka de vill ha om de nu inte i praktiken vill gå i kyrkan när klockorna kallar? Lite tankehjälp att förstå det, får vi.

De vill ha en kyrka som hjälper människor i nöd, oavsett härkomst, välkomnar människors olikheter, låter alla visa sin kärlek, oavsett om man tillhör olika eller samma kön, som aktivt arbetar för kvinnors och mäns lika värde och, håll i hatten, "tar ställning för kvinnliga präster". Bortsett från frågan v ad de egentligen behöver präster till för om detta Röda Kors-upplägg av kyrklighet måste man säga att allt detta levererar redan Svenska kyrkan.

Det kommer ett önskemål till: "Som arbetar för heltider, vettig arbetsmiljö och kollektivavtal för de anställda." Det är bra. Jag vet ju socialdemokrater på stiftsnivå och lokalt som fuskar förskräckligt med detta och uppträder i arbetsrätten som om de drev en enmans-pizzeria med den brist på regler som då kan tyckas vara det lämpligaste. Kul att stå samman med Kommunal mot stiftsstyrelsen i Växjö!

"Låt inte kyrkan ta rollen som bakåtsträvare i samhället", heter det. Tankemodellen är den som gällde för kyrkoorganisationen i Wahrtegau.
Så vad bör göras?
Låt inte mindre partier "med starkt värdekonservativa och intoleranta värderingar" få använda kyrkan som språngbräda in i den politiska värmen. Det är bra att det blir sagt. Det visar hur politiska partier i grunden tänker och vad som styr deras engagemang.
Vad ska vi göra då?
"Gå till vallokalen och välj en politiker eller ett parti som du har förtroende för och som låter den här viktiga institutionen fortsätta att utvecklas i en positiv och öppen riktning." Där fick vi besked av Elpida och hennes kamrater.

Verkligheten tecknas så: "De politiker som är högst ansvariga i Svenska kyrkan bestämmer allt det här." Inte ett ord om Gud. Inget om Jesus. Inget om Anden. Inget om Skriften. Inget om Traditionen. Inget om allt det arbete för människor som faktiskt utförs och inget om problemet att ett fack ska bestämma vilka som ska bestämma. Sådant kunde Mussolini gilla, för han omfattade den korporativa samhällsmodellen. Då grottar jag för tillfället inte ner mig i det alltmer problematiska att det finns en särskild arbetsköparorganisation i Svenska kyrkan.

Vi får nu och på nytt markera vad det är firman tillverkar, bekänner och håller fram som kärnvärden. Vart ska annars detta barka vart?

Elpida hoppas att du tycker att det är viktigt att du använder din röst den 17 september. Själv kan hon alltså inte. Hon har ingen rösträtt. Intressant på många sätt. Intressantast att kommunalarna i Mölndal inte funderat över detta förhållande, när de lyckliggjorde Mölndal-Posrten med sin insändare.

Jag har nämnt risken att Antje blir fixstjärna i ett val som inte är hennes. Till rollen som ärkebiskop hör att utsättas för kritik. Det har en ärkebiskop betalt för. Avsikten var dock att skilja mellan kyrkoval och ärkebiskop. Tydligen går inte det när Antje själv och egentligen i oträngt mål klipper till med valet som argument.

Det handlar om reformationsbordet, det planerade konstverket vid Uppsala domkyrka för 4 miljoner.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/ab-om-lutherbordet-bra-konst-vacker-alltid-debatt
"Bra konst väcker alltid debatt", hävdar Antje. Men debatten har faktiskt inte handlat om det, för någon bild eller skiss av konstverket har inte funnits förrän nu. Frågan har gällt själva idén, platsen och kostnaden. "Men man hade kunnat önska att diskussionen motiverades av saken, och inte av rykten", säger Antje då. Noga taget är det just saken, som på det tillgängliga sakmaterialet (att men inte hur och egentligen oklart vad), som har debatterats. Antje fortsätter: "Men vi måste sätta kritiken i proportion. Vi ska inte glömma att det är kyrkoval till hösten. De olika nomineringsgrupperna vill göra sig kända, och gott så." Så talar en översåte som inte vill samtala. Det är helt bedrövligt.

Bertil Murray, Frimodig kyrkas gruppledare i Kyrkomötet, har argumenterat, men det har inte varit för att göra nomineringsgruppen känd utan för att han och fler i Uppsala (för att inskränka sig) såg skäl att komma med invändningar. "Proportionen" mellan det fina bordet och det kyrkopolitiska nomineringsgruppsintresset är emellertid nu av Antje återställd. Bordet vann, egenintresset förlorade. Men vad säger denna utsaga om Antjes syn på kyrkovalet? "Gott så" - alls inte. Det är illa om det vore så som Antje säger. Riktigt illa.

Tyder vi allt till det bästa, har Antje rest för mycket och är trött och sliten. London - Rom - Arvidsjaur och dessförinnan Namibia, Sydafrika och Berlin, insatserna tidigare i år i Mellanöstern inte att förglömma. Tröttheten gör att blir dumt, det kan man förstå. Men tänk om hon verkligen tänker så här och tror att det är de olika nomineringsgrupperna som är presskåta och driver egenintressen?
Då har Svenska kyrkan allvarliga problem, uppbyggd episkopalt och med demokrati därtill, som hon är.

Den kritik som hörs, beror inte på att det är kyrkovalår och Antjes replik stärker inte intrycket av respekt för den demokratiska processen. Tvärtom anas här ärkebiskopligt behov av att distansera sig från kyrkopolitikerna, de som kommer med sakligt omotiverad kritik byggd på rykten därför att de driver sina egna intressen. Varsnar ni problemet? Jag är generad inför den ogenerade och i grunden föraktfulla kritik Antje för fram.

fredag 16 juni 2017

Minnen från Kyrkostyrelsen

Jag minns fortfarande hur det var i onsdags när Kyrkostyrelsen fattade det historiska beslutet om kyrkohandboksförslaget.

Ordföranden/ärkebiskopen var på påvens generalaudiens i Rom och beklagade att hon på grund av ett ekumeniskt åtagande inte kunde närvara på sammanträdet. Detta åtagande var "en direkt följd av Svenska kyrkans engagemang" när reformationen skulle högtidlighållas och Antje ville vårda den ekumeniska energi som då skapades. KUl att se ärkebiskopen på plats vid den kyrka som byggdes av medlen från avlatsförsäljningen, Broder Tetzel fick till det. Sjöälen svingade sig till himlen när myntet klingade i skattkistan. Där står Antje och högtidlighåller den tidigare högtidligheten.

Ersättaren biskopen Eckerdal hade blivit sjuk. Han hade nog inte energi att vårda annat än sig själv i det läget. Dessutom är han arg för att han får låg pension, eller hur det förhåller sig. Sådant tar på krafterna.

Första vice ordföranden Wanja Lundby Wedin hade ramlat och brutit handleden. Auspicierna kunde för den i det romerska bevandrade knappast ha varit dystrare när just handboksförslaget skulle beslutas. Vi skulle kanske övervägt att fånga in en kråka för att undersöka inälvorna och så få besked om framtiden? Det finns sådana vid Kyrkans Hus. Men Wanja stöttade upp armen så gott det gick, gipset hade inte riktigt torkat, och sammanträdet startade. Hon klubbade med andra handen, förstås.

Först blev det en kort diskussion om vi kunde sammanträda utan biskop på plats, en fäskalle undrade, men de inkallade juristerna sa att det gick, men att biskop Ragnar Persenius likväl skulle komma när handboksfrågan togs  upp. Det var efter lunch. Ett litet problem i sammanhanget var att beslutet omedelbart skulle justeras, vilket måste betyda att reservationer och särskilda meningar skulle lämnas precis när beslutet fattats. I vanliga fall finns det tid efter beslutet. Jag hade tänkt mig att lyssna på debatten och därefter i god ordning skriva en särskild mening. Som väl var hade jag min dator med mig och kunde, när begravningsfrågorna (som jag är lik-giltig inför) kom upp, skalda ihop ett aktstycke. Alltså visste jag då inte vad poskarnas reservation innehöll, men jag skrev mig fri om musiken också. Ordinarie får reservera sig, ersättare skriva sin särskilda mening. Jag noterar att saken inte uppmärksammats av en kyrklig rikstidning, som utkommer i pappersformat på torsdagar.

Varför var det så viktigt att justera beslutet om kyrkohandboksförslag omedelbart? Jag fattar att det handlade om medias stora intresse, dvs kommunikationsavdelningen skulle få ut information till den informationstörstande allmänheten. Informationen kom också med bild på Antje, som inte varit med, och Wanja, som med tapperhet och utan tappat humör, hanterat smärtorna genom märg och ben.

Diskussionen i Kyrkostyrelsen ska inte återges, den är sluten. Så mycket kan sägas dock, att det inte var så mycket till diskussion. Vi fick emellertid nya papper, denna gång så utformade att de gick att läsa. Färggrafer i svartvitt är inte helt lätta att tyda nämligen. Något litet påpekande gjordes och föranledde någon liten rättning av skrivelsen i det teologiska. Poskarna ville ha ordentlig omröstning med namnupprop. Här skulle de andra punktmarkeras och kyrkomusikerna förstå var de har sina uppbackare. Det var väl inte fel. Men lite genomskinligt, kanske. Det är POSK som vår vän Bengt Olof Dike tillhör, som ni minns. Å andra sidan har POSK varit med i hela arbetet med ny kyrkohandbok, så jag noterar märkligheten att frågan då inte tagits upp tidigare. Konstigt.

Är verkligen förslaget "så pass välarbetat vad gäller exempelvis (?! DS) struktur, språk och teologi att det är redo för att framläggas för behandling i kyrkomötet" som poskarna menar? Bortsett från den filosofiska frågan om ett förslag kan vara redo att framläggas (är det inte styrelsen som ska vara redo och förslaget förberett, men jag vet inte) delar jag inte den bedömningen. Hade jag skrivit min särskilda mening som jag trdde jag skulle få göra i går morse och hemma vid skrivbordet, hade jag nog markerat, att jag saknar en analys att stampa av i när det handlar just om språket. Vilka begrepp tas bort eller tonas ner och varför? Hur försvaras plattityder i det liturgiska språket?

Strukturen är väl inte märkvärdig. Det börjar, det fortsätter, det fortsätter ett tag till och så avslutas det. Det kan kallas "ordo" eller vad som, men märkligare är det inte. Teologin blir en besvärjelse. De ekumeniska insikterna har inte tagits till vara. Men så sägs ju! Jag svarar: Läser ni inte Klemperer, LTI? Jag bråkar inte. En ny teologi kräver en ny kyrkohandbok, där det där med Jesus som Herre eller Gud som Fader inte blir besvärande framträdande. Jag fattar! Kolla begravningsgudstjänsten, där överlämnas vi inte till Gud, vår fader utan till Gud som är barmhärtig. Det är öppna formuleringar för civilreligiöst bruk. Kristen tro brukar vara mer distinkt. Men jag bråkar inte. Jag ifrågasätter bara själva klokskapen.

Jag fortsätter ifrågasättandet när min vän Wanja verkligen är nöjd. Jag läste det kyrkliga bladet på nätet i går eftermiddag. Hon meddelar sitt förnöjda med betoning på att medlemmarna ger sitt stöd till kyrkohandboksförslaget för det vet vi, håll i hatten, därför att förslaget varit på remiss i två omgångar. I ett pastorat skrevs remissvaret av en ditkallad präst utan minsta förankring i pastoratet, men när han skrivit var remissvaret allmänt och glatt mottaget av tre personer och skickades in. Så vad med den samstämmigheten för det remissvaret var inte i allt väsentligt enstämmigt positivt för förslaget? Vad är "allt väsentligt"? Wanja säger att man inte ska avfärda kritik, men inte heller bortse från den demokratiska processen. Minns det. Detta är ett nyckelord när majoritetsbeslut fattas om liturgi. Här behövs nog ett riktigt Kristusrop!

Sammanträdet avslutades ungefär 3 timmar före den prognosticerade tidpunkten. Generalsekreteraren fick nytt förordnande på sex år, de 40 miljonerna för att granska SKUT var behövliga, skattemyndigheterna i Rom hade två personer från Kyrkans Hus i Uppsala förhandlat med och kommit överens om att det var 2 miljoner svenska kronor som skulle betalas allt i ett för utebliven skatt. Där, medger jag, borde jag bett Wanja om ett par smärtstillande piller, men gjorde inte. Det svirrade i hjärnan, men jag uthärdade Tänka sig två svenska tjänstemän från Kyrkans Hus inför skattefolk i Rom för att bena ut skatteproblem, där det italienska fogdeväldet bara kan hämta in pengarna. Det är väl just i Rom som att sno gelati från bambini? Men jag är härvidlag inget sanningsvittne. Just kombinationen SKUT och Rom är ingen succé mer än så, att efter mina erfarenheter ger jag inte en spänn till SKUT när det är kollektdags. Jag viftar då avvärjande, som för att fösa bort kyrkvärden med håven.

Det sista tråkiga var att Christina Bexell avtackades efter 37 år och 1 månad i den kyrkliga apparaten. Wanja höll ett fint tal, vi stod upp och applåderade flera gånger och Christina tackade med fyndiga utblickar. 37 år tillbaka - det kändes som om jag knappt var påtänkt då. Men det var jag ju. Nu minns jag att det var för att hon skulle få närmare till jobbet och slippa pendla till Stockholm varje dag, som vi flyttade hela alltet till Uppsala. Så viktig var hon. Nu förstår ni.

Det sägs att Kyrkans Tidning inte återgett min särskilda mening. Då kommer den här.

Särskild mening av Dag Sandahl
Vid ett sammanträde som ärkebiskopen inte deltagit i, hennes ersättare blivit sjuk och kyrkostyrelsen i detta läge adjungerade biskopen, dr Ragnar Persenius, beslöt kyrkostyrelsen att för kyrkomötet lägga fram ett kyrkohandboksförslag. Detta är enligt min enkla mening synnerligen olyckligt och kan skada receptionsprocessen.

Kyrkohandboksförslaget har uppenbarligen medvetet tagits fram utan att några av de främsta liturgiska experterna i Svenska kyrkan tagits i anspråk; Christer Pahlmblad, Mikael Löwegren och Michael Isacson. I boken Mässa för enhetens skull har docenten Pahlmblad markerat vikten av att det i en kyrka måste finnas något, som uttrycker att det är en gemensam gudstjänst som firas i de olika församlingarna för att den kyrkans identitet ska vara möjlig att känna igen av alla och överallt, att det också måste finnas en medveten strävan att ta ekumeniska insikter om eukaristins väsen (läs: BEM- dokumentet) till vara och låta dessa komma till uttryck i kyrkohandboken. Detta har i det framlagda förslaget inte utförts.
Därtill måste liturgin vara ett tydligt utflöde av ”den stora berättelsen”; Kyrkans heliga sammanhang genom alla tider, där vi nu står samman i heliga gestalters rad. För en kyrka där gudstjänstdeltagande och medlemstal sjunker är det än mer nödvändigt att koppla ihop sig med den stora berättelsen och den större kyrkliga gemenskapen diakront och diaspatialt. Detta måste vara särskilt märkbart i de eukaristiska bönerna.

Jag har inte övertygats av argumentet att det inte ska kunna vara möjligt för de församlingar som så önskar, att behålla HB 86. Vi kommer att hamna i en situation där kyrkohandboken hanteras som en liturgisk plocklåda och då gör det varken till eller från om några församlingar vill ha en väl fungerande gudstjänstordning enligt HB 86.

Den uppenbara risk jag ser är att arbetslaget i församlingen, förstärkt med en gudstjänstgrupp, varje vecka kommer att lägga mycket tid och arbete på att gestalta gudstjänster med kyrkans kor som en scen för det som känsliga personer skulle kunna uppfatta vara en föreställning. Liturgi har mer med gudsfolkets liv, tillbedjan och mottagarglädje att göra. Det finns ett värde, inte minst för barnen, i att vårda ”det vanliga” i gudstjänstsammanhanget.

När ärkebiskopen frågade om den kritiska hållning hon mötte hos en organist var många organisters hållning, skapades en Facebooksida. Det stod då klart att 25 % av kyrkomusikerna anslöt sig till skaran av kritiker i detta sociala forum. Det är uppenbart att den återkommande kritiken från kyrkomusiker visar att den kyrkomusikaliska frågan inte tagits på tillräckligt stort allvar. Det måste beklagas.
Det förslag kyrkostyrelsen nu lägger fram för kyrkomötet kräver en stor fortsatt arbetsinsats i första hand av kyrkomötets ledamöter att kritiskt reflektera över det framlagda förslaget och komplettera genom motionsförslag och därefter av Gudstjänstutskottet inför beslutet som ska fattas.

Att de i handboksarbetet ratade experterna på nytt ska samla sig och ge ut ett användbart missale är självfallet min förhoppning. 


torsdag 15 juni 2017

Håll i hatten!

Man hittar en del på nätet. Jag läser. Ibland häpnar jag.
Här är ett exempel:

Svenska kyrkan har blivit allt mer politiserad. Prästerskapet inom Svenska kyrkan är till stor del öppet homosexuell och aktivister i Pride. Kyrkans broschyrer pryds med fler foton av människor i andra kontinenter än av de egna medlemmarna, och man kör affischkampanjer som syftar till att ta emot fler migranter. Att ledande personer inom kyrkan öppet uttrycker ett rabiat hat mot SD är kanske det tydligaste uttrycket för kyrkans partipolitiska positionering.

Vad säger vi nu? Hur är denna bild trots allt möjlig att sprida? Den är inte sann. Å andra sidan ligger det något i det som beskrivs. Vi har fått se hur någon uppfattar Svenska kyrkan och kommunikatörernas vedermödor. Det ska vi ta vara på. Bilden av prästerskapet är långt från den gamla bilden och det är klart, när biskoparna traskar på i Pridepromenaderna drar somliga sina lutsatser. Alldeles helt fel kan man knappast säga att de har. De har bibringats det intryck som för allmogen skulle signalera framsynthet. Alla köper inte konceptet. Likväl blir det fel.

Bildsättning är ett svårt kapitel. Om Svenska kyrkan skirver om andra kontinenter och den värsta katastrofen sedan 1945 och den utspelas i t ex Syrien och inte i Blekinge, kanske bildvalet inte är så upphetsande. Men på bilder från församlingslivet är det mestadels folk med skär hud, ibland sommarbrun. Och fräknar. Det körs inga affischkampanjer med syfte att ta emot fler migranter men Svenska kyrkan har svarat på de krav barmhärtigheten ställer. Det finns tydliga ord i Skriften om främlingen och vårt förhållande till främlingen. Men Jesus säger också något om att husbyggaren måste beräkna kostnaden. Och den allvarliga diskussionen om flyktingarna förs inte. Syns något slut på kriget?

De känslomässiga reaktionerna på SD har vari kontraproduktiva från början. Politiska partier ska granskas med politiska argument. Det hade räckt för att göra det svårare för SD men krävt en del ideologiskt arbete i samtliga partier. Det riktigt intressanta är dock att Svenska kyrkan får denna skopa ovett. Det är fler som målas ut som något de i all mänsklig svaghet ock icke är. Den bilden kan målas därför att avståndet till kyrkolivet är stort. Att kommunikatörerna har en del för dem nya problem att hantera, tycker jag är uppenbart. "Pass rygg!" som vi skrek i pojkfotbollen på skolgården.

Annars har jag, nästa exempel, fått viktig information av en Facebookläsare, som fått tips att läsa ett inlägg på Bloggardag. Det var inlägget Uppenbarelsen. Hon svarade:

Fast eftersom jag p g a hur det ser ut mellan mina ben inte är präst i textförfattarens ögon så avstår jag att läsa...

Jag uppskattar alla inblickar i, nej, inte så, i sakfrågor. Och detta var väl sakinformativt om något! Nu är vi mitt i det svenskkyrkliga vardagslivet. Vii ser alltså var frågan om ämbetet hamnat. Argumentationen är inte ny, inte uppseendeväckande eller så. Den förekom dock förr inte i det teologiska samtalet. Mönstret är enkelt. Det som förr var anonymt på insändsarsidor i tabloidpressen och i lokaltidningarna, blir nu meningsskapande teologiska inlägg. Repliken behöver inte uppröra någon, men den beskriver något väldigt viktigt, något att förhålla sig till. Det betyder på vanlig svenska: Tänk till nu!

Frågor om dop, nattvard och ämbete är kyrkoskiljande och har därför återkommande behandlats i det ekumeniska arbetet. BEM-dokumentet löste en del men mycket finsnickeri återstår. Finsnickeri är ordet. Och då blir det inte oviktigt när det grovhuggna i stället väljs som metod. Det är inte en anonym olärd. Det är en som avlagt teologisk examen och prästvigts i något stift i Svenska kyrkan. Har hon haft en hederlig chans att fundera över vad ämbetsfrågan innefattar? Det kan jag omöjligen tro. Det är skada för frågan om ämbetet är i varje fall för en präst en fråga om identiteten. Det borde det vara för alla som ska använda sig av prästerliga tjänster. Och präster, som av bisarra och egenkonstruerade skäl vägrar läsa en text, borde få oss att hålla i hatten. Jag läser en del präster och förstår inte hur de kan anförtros själavårdsfrågor. Möjligtvis fattar folk att det är inte till dem man ska gå.

Frågan om det av Gud instiftade ämbetet, det som finns för att vi ska få den saliggörande tron (Confessio Augustana) är inte en fråga om hur det ser ut mellan benen. Men tanken leder mig till Victor Klemperer och hans bok LTI. Förkortningen står för "Lingua Tertii Imperii", Tredje rikets språk. Boken kom i serien Mediehistoriskt Bibliotek nr 3, Glänta Produktion 2006. I LTI driver Klemperer meningen att språket sätter sig i huvudet och strukturerar vad vi ser, tänker, känner. Därför får vi aldrig anpassa oss till segrarens språk för då blir vi maktens fångar. Samtalet blir inte ens till tal utan till propaganda och individen upplöses i massan. Treenigheten heter makt, språk och medier och där definieras de misshagliga som kollektiv, judar eller kv*nn*pr*stm*st*nd*r* i denna mening lika. Den som letar mellan sina ben för att hitta ämbetsfrågan där, kommer säkert att lyckas och har därmed låst in sig själv och sin förståelse.

Vem hade alltså makten att hantera frågan om ämbetet så att den blev en fråga av denna dignitet? Och hur lyckades det ända in i prästmedvetandet? Antagligen därför att frågan, som Kerstin Wimmer vid dåvarande Patsoralinstitutet förklarade, var en "icke-fråga", som alltså inte avhandlades. Det hela är rätt fabulöst, men konsekvent för också galenskap kan visa sig vara konsekvent.

Den möjliga mothållningen är antagligen Klemperers: Iaktta, registrera, reflektera. Det känslomässiga och instinktiva var LTI:s kännetecken och det kritiska förnuftet gavs inte tid att hämta andan. Så håll i hatten och tänk med vad som finns under den. Och leta inte efter frågan om ämbetets mening mellan benen, även om detta intellektuella projekt besparar från mödan att läsa texter av sådana som definierats som misshagliga efter upptäcktsfärden i trosorna.


onsdag 14 juni 2017

Malevoluntaiteten

Smaka på ordet: malevoluntaitet. Det låter liksom finare än "illvilja", även om det i sak är lika eländigt. Jag funderar över malevoluntaiteten i Svenska kyrkan. För egen del, alltså. Vilka erfarenheter har jag?

Beskyllningen kom från Gustaf Wingren om de dörrstängande prästerna oh det var 1970- och 80-tal. Cristina Grenholm var inte sämre, värre snarast. Hon påstod att dessa präster vägrade förkunna evangelium. Nu dras resonemangen om att dessa präster inte är för den öppna kyrkan och de ska räknas in bland de mörka krafterna. Sådant kan bara de säga, som drivs just av malevoluntaitet. I sak är det de säger inte sant. Det är vanlig lögn, gemen lögn. Eller - om den ska kopplas till Lögnens fader Djävulen - en djävla lögn. Det bör de kristna besinna. Svenska språket kan vara teologiskt precist också i vardagsslag.

Jag funderar alltså ett varv till över det kristliga lögnväsendet. Jag kan bli personlig. När jag fyllde 30 år, det är ett tag sedan, höll prosten Pehr tal och sa att "Dag är egentligen den folkkyrklige av oss". Då hade jag skrivit folkkyrkokritik (boken Vida hon famlar) och menat att den folkkyrklighet jag såg var en besvärjelse, inte en strategi. Jag hade nog kunnat båda upp både biskop Einar Billing och biskop J.A. Eklund på min sida om det gällt. Billing var ju upprörd över vanskötta folkkyrkoförsamlingar där prästerna var lata. Eklund agerade pastoralstrategiskt både i Uppsala och Kalmar, där han var domprost innan han blev biskop, och alls inte främmande för en kritisk livshållning. I 13 år slogs vi för ett få en kyrka ovan jord. Det betydde att släktingar kallades in att sy ihop eller skänka alster till basarer och annat. För pengarna köpte vi konstverk. Jag hade nämligen sett de två andra kyrkostiftelserna i Kalmar. De hade pengar på bankbok. Jag säger bara detta: inflationstakten i slutet på 1960-talet och sedan 1970-talet. Vår lösning var klokare. Ni kan de den i Två Systrars kapell i Kalmar. En uppsättning evangelisationsinitiativ hade nog avtryck av mina fingrar. Och när bekännelsearbetet havererade i det rikskyrkliga, hade jag några förslag som genomfördes och räddade saken. Jag säger det själv, för ingen annan gör det eller skulle ens komma på tanken att göra det. Här har ni malevoluntaiteten. När man inte kan säga något ont och illvilligt, tiger man. För grundmönstret är ett och detsamma. Jag skrev boken Jesus - motspänstig medmänniska och då sades: "Bra bok, fel författare." Det var ett sant ord och beskrev fenomenet: malevoluntaitet. Här ser vi ett stycke kristendom i praktiken, verkligheten bortom fagra fraser.

I ett friskt kyrkoliv hade mina erfarenheter tagits till vara. Få präster har varit med i processen att bära ett altare till en källarlokal (Henry Svensson, domkyrkovaktmästaren, gjorde altaret) och sedan fyllt på med vad en kyrka ska ha, säkrat mångas ansvarstagande så pass att vi gick från distrikt och distriktsråd till församling och kyrkoråd. På den resan har en präst lärt sig en del. I malevoluntaitetens kyrka kunde jag lika väl ha lagt all min möda på ett medlemskap i Rotary och därtill inte skrivit avhandling om avgörande skeenden i Svenska kyrkan. Jag kanske hade kunnat få bli Rotarypresident ett år, först incoming, som ni vet. Fint värre. I stället fördelade sig rollerna så att andra präster blev havliga och omfattades av benevoluntaiteten.

Låter jag bitter, hör ni fel. Jag är blott distanserad. Jag undersöker kliniskt mekanismerna och klassificerar dem: malevoluntaitet. Det är just kliniskt distanserat som fenomenet malevoluntaitet kan skärskådas.

I dag är det kyrkostyrelse. Det blir något för barnen i himlen att få. Wanja Lundby Wedin ska leda arbetet för Antje är hos Frasse i Rom för att ge honom en tavla av ikontyp ihop med Anders, som ska bli kardinal om 14 dagar. Incoming Cardinal, liksom. Lars Gerdmar har målat. Tanken var att Frasse skulle få den när han var här på LVF:s  och Vatikanens lilla möte i Lund.

De trevliga syskonen Gerdmar (Maria, Anders, Staffan och Lars) mötte jag från 60-talet och framöver, så jag känner mig lite stolt över Lars, men samtidigt undrande. Frasse skulle till ett gemensamt möte mellan Vatikanen och LVF. Mötet skulle inte äga rum i Rom eller Geneve. Då blev det Lund, som det var 1947 när LVF bildades. Vilken var Svenska kyrkans roll? Lokalupplåtare? Knappast värd, för då hade väl Kyrkostyrelsen fått axla värdansvaret. Allt ter sig lite oklart. Men då uppstår frågan, varför Frasses tavla ska fraktas ner till onsdagens generalaudiens av en "incoming" kardinal, en ärkebiskop och konstnären. Kunde inte konstnären Lars och svenske kyrkoherden i Rom ordnat saken och Antje sparat sig för kyrkostyrelsen, en förpliktelse som ingår i hennes tjänst?

Jag blir mest brydd. Det beror alls inte på någon malevoluntaitet. Jag hör till dem som funderar över Antjes resprogram. Hon sliter ut sig. Det må vara. Men sliter hon ut sig med rätt saker? Och kanske undrar jag vem som tar hand om det på hemmaplan hon måste lämna. Anonym makt är något annat än en ärkebiskop. Ni förstår hur jag menar. Kyrkans struktur är personal.

Jag tycker det här verkar vara värt att diskutera. Det får väl styrelsen göra. I dag saknar jag Antje. Och det är under mina år i det kyrkliga första gången som en ärkebiskop bestämmer sig för att göra något annat, när det är sammanträde med kyrkostyrelsen, vars självskrivna ordförande ärkebiskopen är. Vi kommer inte att ses på hela sommaren, Antje och jag.


tisdag 13 juni 2017

Uppenbarelsen

Kristen tro vilar på ett avslöjande från Gud själv. Antingen fattar jag vad avslöjandet går ut på eller så missar jag det. Jag kan missa det radikalt, alltså helt och hållet. Det är ett bättre läge än halvmissen, den som går ut på att ta en del av uppenbarelsen och använda delen för att konstruera mig något eget.

Uppenbarelsen är allmän. Är jag skapad till Guds avbild - imago et similtudo Dei - kan jag snappa något om heligheten i tillvaron. Det är i Gud vi rör oss och är till. Visserligen är jag fördärvad och visserligen kan jag vända allt i eget intresse, men det hindrar inte att jag då och då kan ana något. Pappan vid dopsamtalet berättade om födseln och var så uppfylld av allt. "Sen körde du hem och tog en whisky", log jag. "Hur visste du det?" sa pappan. "Det är brukligt." Jag var nöjd över den repliken. Men för föräldrar och dopfölje sa jag lite mer vid dopgudstjänsten, avslöjade vad Gud vill. Och det visste jag bara eftersom det anförtrotts oss.

Bibeln läst i Kyrkans gemenskap eller hur vi säger att det ligger till. Det är ju på detta avslöjande jag kunnat vigas till präst och Kyrkan betrott mig att förkunna evangeliet för det folk jag fått mig anförtrott. För att minimera mitt ego kläs jag i de kläder som avslöjar i vems ärende jag går. Jag kläs över. Andra klär upp sig i de kläderna, men sådan är inte jag. För mig är Kyrkans ärende heligt och koret inte en scen där jag framträder utan en plats där folket betjänas med ord och sakrament. Jag blev inte präst för att få klä mig i fina kläder eller för att bli vänligt mottagen i husen, lika vänligt hälsad på på gator och torg och dekoreras med titlar och hedersbetygelser. Det heter präst-tjänst!

Till prästeriet hör förstås också att ta vård om församlingen. Det går inte riktigt att skilja ut det andliga från det värdsliga. Prästen skulle sitta i kyrkorådet och egentligen var kyrkorådet just ett råd för att bistå prästen, inte främst en styrelse. Till detta råd valde det gudstjänstfirande folket vid kyrkostämman medlemmar. De skulle inte en sekund fundera över att avgöra vad Kyrkan tror, de höll till godo med förkunnelsen och litade på att den var varudeklarerad efter Bibel och bekännelse. Prästen var ju vigd. Skulle det bli eländigt uselt fanns det också en kontraktsprost och en biskop med domkapitel att tillhålla försumliga präster vad deras frid tillhör. "Med den stora räkenskapsdagen för ögonen" skulle prästen sköta sina sysslor och han hade anförtrotts Kyrkans sanna skatt, som var evangeliet. Det skulle Guds älskade barn få höra till befrielse och läkedom.

Ur Uppenbarelsen föddes en västerländsk kultur. Den var intellektuell, för den var sanningssökande,  och den skolade människor till tro och vetande. Den räknade med att de troende byggde det provisorium som denna värld är och såg människan som kung, präst och profet. Kung med ansvar att ordna tillvaron. Det kunde också torparen uppfatta som ett ansvar även om han inte i första hand beskrev det dagliga slitet som kungligt. Präst i de troendes (obs!) allmänna prästadöme med den dagliga bönen som livshållning för att bära världen till Gud. Och så profet med uppgift att skilja ont från gott, en politisk uppgift om ni vill. Allt detta födde ansvarskänsla, inte naivitet. Vi ser följderna också i det som kallas "postkristet".

Fattar ni risken i det som nu kallas "postsekularism"? Risken är att vad skit som helst kan uppfattas som fromt och fint. Huvuden läggs på sned, ord läggs rätt, tonfall moduleras men lik förbannat talas inte sanning. Här går gränsen mellan det uppenbarade och det uppfunna.

Vart leder detta? Till ny besinning av vad Kyrkan bär med sig. Jag skriver inte "Jesusväckelse". Då blir de ortodoxa upphetsade på sitt sätt och de evangelikala på sitt. Egentligen är det nog i djupare mening Jesusväckelse jag menar, om man fattar att Kristus och Hans Kyrka är konceptet, det koncept där Anden ger liv. Jag ska inte dra allt det här. Jag ville mest skriva om att den kristna tron är ett avslöjande och att allt beror på Avslöjaren.

Det är här vi är oense inför kyrkovalet. Somliga tror att Svenska kyrkan är en resurs som de ska använda. Så tänker inte jag. Nog är Svenska kyrkan en resurs. Men Guds resurs. Oss till salighet. Är vi oense här, är vi i grunden oense. Och inte ens en jordskredsseger för dem som tror att de ska ha Svenska kyrkan som en resurs för eget bruk, ändrar vad Svenska kyrkan egentligen är, vems ärende hon ska gå och vilken grund hon har.

Ärkebiskopen fick en utmärkelse i London i fredags. Sedan var det Sigtuna under helgen och så Rom. Men nu blir jag orolig. I morgon är det Kyrkostyrelse. Var är styrelsens ordförande då? Bland ärendena står kyrkohandboksförslag och tillsättande av generalsekreterare. Inga små frågor, annat att förtiga. Då är finessen att det episkopala och det folkvalda arbetar gemensamt med problem och frågor. Men nu? Det uppenbarar sig väl när sammanträdet öppnas.

måndag 12 juni 2017

Omtugg om 68-rörelsen

Nu kommer jag att tugga om ett kärt tema. Ni behöver inte läsa. Men av anständighetsskäl vill jag skilja "68-rörelsen" från vanlig politisk medvetenhet. Det finns en sådan kristlig 68-rörelse. Den demonstrerade vid Uppsala 68, t ex. Men den fick inte demonstrera på stan så Grenholm & Co gick i gåsmarsch i Uppsala domkyrka med sina plakat. De utgjorde därmed ett radikalt och systembekräftande inslag i kyrkobilden. Inte stadsbilden. Där var de inte önskvärda. Delegaterna skulle få se. Inte folket. Det kallas - demonstration! Men vilken är skillnaden mellan en demonstration och ett spektakel? Andra demonstrerade på gatorna för att föra fram vad de lärt sig i debatter och studier.

Jag tror några av er inser min polemiska poäng.
Den här sortens kristna satt inte i studiecirklar med goda hedningar. Andra gjorde. När radikala studenter läste, diskuterade och drack te hos Cecilia Hector, t ex, så fanns i hennes studentrum också den svenska tidegärden på greppavstånd. Alla högkyrkliga var inte högerkyrkliga, som några fått för sig. Cecilia har sin bakgrund i Gamla Hjelmseryd och läste på Katedralskolan i Växjö. Min lilla poäng att inom den där "68-rörelsen" återfanns i diskussionerna. De hade viktigare ting för sig än att skriva artiklar ihop med folk av annan tro än kyrkokristendom.

Nu funderar jag sålunda som vanligt över prästsönernas Frostin, Hammar och Lind. De gick dem väl. De kom sig upp. Men jag tycker kanske att Marx och Engels skulle frikännas från deras sällskap. Mycket ont kan ni säga om Marx, Engels och Lenin, för att inte ta ta med kamrat Stalin, men deras tänkande ska inte förknippas med prästsönernas. Då nämner jag inte lillasyster Hammar, hon som 1968 just gick med i Konservativ Skolungdom i Häsleholm. Bilden kanske annars skulle ha kompletterats på så vis.

Så vad är 68-rörelsen? Mer reflex än reflektion? Beviset på att det alltid finns en chans att klättra på andras opinionsbildning? Frasradikalism?

Den faktiska politiska medvetenheten växte fram under 1960-talets tidiga år. Jan Myrdal kunde läsas i Aftonbladet. Apartheidfrågan brände och till den kom Vietnamkriget. Den internationella medvetenhet som kom också ur det vanliga Tredje världen-medvetande som bibringats i söndagsskola och konfirmandundervisning ställde människor inför moraliska och politiska problem långt innan 1968. Det är säkert sant att det finns ett kristet ferment i 60-talets politiska medvetenhet, men den är av annat slag än den som resulterar i "68-rörelsens" karriärer. Tror jag. För det fanns en kristen undervisning som motiverade politiska frågor utan att det blev kyrkoliv. Fråga några av de då radikala om deras bakgrund i kyrkolivet. Frågorna var på allvar. Det ska inte glömmas bort nu.

De kyrkligt radikala utgjorde understundom en patetisk anblick. Ingemar Simonsson fick skit efter Båstadkravallerna, det är sant. Hans insats inskränkte sig till att med folkpartisterna stå på en gräsmatta och titta på när matchen stoppades. Jag har skrivit det förut. Men detta "stående och bligande" räckte för att motorburen lokal ungdom med agrar bakgrund skulle stövla in på Stiftsgården, fimpa cigaretter i mattan och bete sig illa. Det räckte också till att lyfta Ingemar, som senare bodde i närheten av Sveriges Television i Malmö och blev socialdemokrat. Det var många som kunde dra nytta av andras radikalitet, om man så säger.

Frågan som inte ställts med tillräckligt allvar är förstås hur det som framstod som radikalt kunde räcka till för att främja kyrkliga karriärer och skapa kontextuella gemenskaper. Kontextuellt är nämligen fint. Per Frostin var så kontextuell att han ville förbjuda innehav av parabolantenner. Då förstår ni. Men det är märkligt att de kontextuella akademikerna i så ringa utsträckning ter sig folkliga och i så ringa utsträckning haft prästtjänster i miljonprogramsområdena. De var lite finare än så. Och blev finare än så. Fast jag tänker lite dolskt (men nu uppenbarat!) att vi bevittnar en förmåga att för egen räkning kapitalisera radikalitet. Kamrater i ledet har de aldrig varit.

Återstår att skriva avhandlingen om hur de små grupperna tar sig fram och bildar kretsar där man kliar varandra på ryggen och skaffar varandra makt via den subventionerade Kriss-rörelsen, den som blev till intet. Denna maktutövning har eroderat Svenska kyrkan. Dessa i 68-rörelsen/68-kyrkan alerta   har framstått som ljusets änglar endast på grund av att andra kyrkokristna medvetet och illvilligt svärtats ner. Ingen stor sak i det - givet att ljusets änglar kunnat sköta och utveckla kyrkolivet. Det kunde de inte. De visste inte hur man står samman i ifrågasättande gemenskaper och de visste inte hur man står samman med en kategori de gärna talade om - vanligt folk. Det är dessa de finkristnas liv och gärning som borde granskas nu. Johan Sundeens bok behöver en uppföljning på temat "vad hände sen?". Och vad åstadkom de? Är det bråttom? Ja, det är det. Om inte en sådan granskning ska klassas som likskändning.

Nu har jag tuggat om en massa gammalt igen. Men det man inte sagt 25 gånger, har inte gått in. Vad var det för mening med denna drapa? Att komma fram till president Macron och hans valframgångar, de som håller på att utradera vänstern. Sådant har vi sett tidigare och när vi såg just detta tidigare, gick det illa för Frankrike. Är det någon som egentligen kan redogöra för Macrons ideologiska program, det som tidigare vänsterväljare röstar på? Tuggar inte tillvaron på mot elände rätt uppenbart? Och då inte bara i Frankrike.

En sak till. I Östran/Nyheterna slår Bengt Olof Dike i dag fast att det inte är Jesus som utser ledamöterna utan nomineringsgrupperna. Frimodig kyrka har för övrigt inget försteg. "Tror Sandahl att Jesus har detaljerade åsikter om vilka nomineringsgrupper som är bäst lämpade att sköta kyrkans angelägenheter?" undrar Dike. Men det får man väl ändå tro. Jag menar, Gud bryr sig om tillvaron bortom nanosekunder och molekylärbiologi så varför inte hur det går till i den stora staden Nineve? Här anspelade jag på profeten Jonas bok.







söndag 11 juni 2017

(S)-öndagsskola

Tjänstebilen körde fram timme T, dvs kl 06.00. Brigadspanaren och jag hade tilldelats en flyglotta, som skulle sköta sambandet. Jag antar att överste Olofsson ville förse oss med stabshjälp. Så gav vi oss ut i det vi kallar Milo Syd (gamla vanor sitter i). Efter lite mer än 800 km hade vi gjort vårt dagsverke, inspekterat och dragit slutsatser. I Hässleholm funderade vi över infanteribrigader m/66 och m/77. Jag gick igenom användningen av pansarbrigader i ett invasionssecenario. I BoMö talade jag vänligt om överstelöjtnant Olle Melin och så gick vi igenom sjöstridskrafternas ansvar i Hanöbukten. Jag redogjorde kortfattat för några av de klassiska stora övningarna i militärområdet. Utspisningen var helt ok i går, dvs inte fältmässig. Det var på många sätt en intressant dag. Varför gamlingar som jag ägnar oss åt detta? Därför att försvarsmakten vet var den beprövade kompetensen finns, vi som övat i en omfattning som inga nuvarande officerare har. Roligt att vi uppskattas någonstans när nu den gamla krigsplanläggningen uppdateras. Brigadspanaren hade all heder av körningen under mer än 8 timmar, dvs effektiv körtid. Annat fyllde ut tiden.

Lite seg känner jag mig allt denna tidiga morgon när det är söndag och tid för (S)-öndagsskola:
Olle Burell, S, talade så varmt om det socialdemokratiska arbetarepartiets insatser i Svenska kyrkan från 1920-talet och framåt. Jag kan säga 1918 också och läser Arthur Engberg.

"Så blev det ändå icke du, som vann segern, nasaré." Svaret på frågan ståthållaren Pontius Pilatus ställde, "vad är sanning?", "det svaret, nasaré, fanns icke och kunde icke finnas i ditt evangelium." (Arbetet 24 dec 1918). Utgångspunkten är klarlagd.

Vi som kan lite om svensk arbetarrörelse visste detta redan. Bengt Lidforss har vi ju läst och både Engberg och Lidforss var skeptiska till de nya försöken att göra tron salongsfähig/trovärdig. Professor Linderholms försök pekar hän, menar Engberg, "mot nyprotestantismens upplösning i ateistisk allmän religiositet". Det är den öppna hänsynslösheten som gäller: Vårt folk har alltför länge fostrats av präster och micklar. Den fira och manliga hedendom, som från Sokrates strålar genom historien, har behov av en renässans. Men dess seger, som är segern för en högre kultur, måste firas på den kristna livssynens ruiner." Linderholm får lite beröm dock: "Det är gott och väl, att de vidskepliga föreställningarna om Jesu gudom, övernaturliga födelse, uppståndelse, undergörareverksamhet o.s.v. avlägsnas." (Arbetet 14 juni 1919)

Nu har vi en möjlighet att förstå 1920-talet och då läser vi Arthur Engbergs kykopolitiska program modell S i Social-Demokraten den 29 juli 1925:
"Det program, som vi i detta stycke skulle vilja förorda, företer därför (för att inte hamna i en tvångsfostran till kristendom, DS) följande tågordning:
1) Den borgerliga och kyrkliga kommunen sammanslås;
2) rätt till fritt utträde ur statskyrkan beviljas;
3) kyrkomötets vetorätt avskafas;
4) bestämmelserna om bekännandet av den rena evangeliska läran utplånas ur R.F. § 28;
5) religionsundervisningen i skolan omlägges på principiellt samma grund som skolans övriga ämnen;
6) statskyrkan avskaffas."

Programmet är klart och tydligt och i vår tid väl genomfört med ett undantag. Partipolitiseringen ersatte tanken att göra en allomfattande kommun, men tanken är väl närmast densamma?

Ett slutligt citat, som kanske inte bara ska gälla högern?
"Men vidrigast och föraktligast äro de politikens hyenor, som inom Allmänna Valmansförbundet med kall beräkning göra valpolitik i religion. De äro bladlössen på den svenska kulturens träd." (Arbetet 1 juni 1920)
Låt oss nu fundera på på projektet att med kall beräkning göra valpolitik i religion, det som politikens hyenor ägnar sig åt. Arthur har talat!

De slutligaste citaten ska kanske inte undanhållas er. Det är Arthur i högform i Arbetet den 12 december 1919. "Det är absolut nödvändigt att avskaffa statskyrkan. Sker icke detta, kommer den officiella lögnen i religiösa ting att alltjämt prägla statslivet." Arthur slåss för religionsfriheten och vet hur det är:

"Det är och förblir ett oefterrättlighetssystem, att hederliga och högt förtjänta män skola degraderas och diskvalificeras, bara därför att de i religiösa ting omfatta och ge uttryck åt en annan övertygelse än statskyrkolärans, medan vilka moraliska ynkryggar som helst förklaras väl skickade, om de blott bräka med i den troende fårahjorden."

Där satt den, Arthur, mer klockrent mot S-partiet de gångna decennierna än du avsåg. Tack i alla fall. Och ett särskilt tack till Olle Burell, som påminde om partiets kyrkopolitiska insatser från 1920-talet och framåt.

Slut på dagens (S)-öndagsskola.

lördag 10 juni 2017

Det var nog fel

Stadsmissionen tackade nej till 85 000:-. Det var fel givare. Och jag som från det romerska kommunala beslutsfattarsystemet fått lära mig, att pengar inte luktar. Här luktar de. Stadsmissionens direktor, med en lön per månad i häradet av den erbjudna gåvans storlek, förklarade: "Vi väljer att avstå från gåvor/sponsring från företag och organisationer vars verksamhet eller målsättning strider mot Stockholms Stadsmissions människosyn."

På morgonmässan i Kalmar domkyrka togs varje fredag kollekt upp. Det ogillade en person. Nattvarden var helig och så la vi smutsiga pengar i en skål på altaret. Vem vet vad de pengarna använts till? Vi sa väl att "NU bärs de fram för att användas till något Gudi behagligt ändamål",  Poängen var att det var vanliga pengar. Den protesterande lät inte riktigt övertyga sig. För att övertygas, krävs nog en betydande del av världslighet, kan jag anta. Så var pengar varit tidigare och vad de använts till är inte mitt problem.

Nu var inte själva pengarna ett problem för Stadsmissionen heller, om jag fattat saken rätt. Men givaren! På vilket sätt strider då Sverigedemokraternas verksamhet eller målsättning mot Stadsmissionens värdegrund och vilken är den? Vi tar frågorna en efter en.

SD ägnar sig åt politisk verksamhet. Det kan inte vara ett problem, för detta hör till samhällsbygget. Vi ber för  politiker och för politiskt ansvarstagande i kyrkoböner och kanske enskilt också. Det måste alltså handla om SD:s målsättning.

SD är ett högerparti, som fick plats på den yta som moderaterna lämnade efter sig när det partiet blev nytt och liberalt. På det utrymmet har SD en målsättning, som strider mot Stadsmissionens människosyn. Men om det är främlings-frågan saken gäller, på vilket sätt skiljer sig SD:s människosyn från den syn som lagt grunden till dagens migrationspolitik? Börjar vi inte få problem nu? Med sanningen. Eller finns det några punkter i partiprogrammet som utsäger, att SD har en särskilt vedervärdig människosyn? Det har jag aldrig hört. Borde inte de andra politikerna tagit upp den saken och dissekerat den sortens resonemang i så fall? Jag har bara hört påståendet att människosynen är "en annan". Det kan man alltid säga, men verkar det troligt?

SD-folket har gått i samma skola som vi andra. Somliga grundläggande för nationen gemensamma värden har bibringats oss där. Andra har förtigits, det där om att människan är skapad till Guds avbild, t ex. Men det har sagts i konfirmandundervisningen och där har antagligen en hoper SD-are gått. Hur eller hur har vi i Sverige velat ha en socialpolitik, som ser till att ingen faller utan skyddsnät. Har SD särskilt drivit tanken på nattväktarstaten eller mer betonat folkhemstanken? Vad säger det om människosynen i de olika partierna.

Nu gäller saken kanske mer Stadsmissionens människosyn. Vilken var den på pastor Kejnes tid bland gubbar och gränder? Pastor Kejne skulle i vår tid obönhörligt klassats som "homofob", men sa Stadsmissionens dåvarande direktor pastor Jiwe Johansson något i människosynsfrågan som skulle inneburit ett avståndstagande från Kejnes människosyn? Nej, det gjorde han inte. Själva grejen var att Stadsmissionen skulle hjälpa människor. På sitt sätt var frågan om människosyn enkel då. Har Stadsmissionen ändrat hållning? Skulle en utsatt, som uttrycker sympati för SD, vara välkommen till Stadsmissionen och få hjälp? Antagligen.

SD hade aen avsikt med sin gåva, kan man tänka. "Vi ville bara ge bort pengar", heter det. Inte sätta upp en SD-banderoll framför Stadsmissionen. Man kanske dock kan anta att gåvan till understöd för fattigpensionärer inte skänkts så som Jesus tänker, att den ena handen inte vet vad den andra gör. Hade Stadsmissionen tagit skada av den olämplige givaren, ett politiskt parti med 18% väljarstöd i opinionsundersökningen senast, landets näst största. Då är det väl något fel på lika många medborgare, om vi skulle fråga Stadsmissionen.

Vi borde kanske lusläsa vilken värdegrund Stockholms Stadsmission har och jämföra den med SD:s. Menar SD något annat än att ett välmående demokratiskt samhälle bygger på medborgarnas tillit, respekt, ansvar, inflytande och empati? Jag vill faktiskt veta svaret på den frågan för jag läste på Stadsmissionens hemsida.

Själv avviker jag nog från Stadsmissionens rättighetsresonemang. Kan man ha "rätt till kärlek och värme"? Kan jag stämma någon om jag inte fått ut min rätt då? Nå, jag har alltså rätt "att bli bemött med öppenhet, nyfikenhet och lyhördhet"? Det är önskvärt, medges, men är detta en rättighet? Är det inte snarare en skyldighet för andra mer än min rätt? Nu får vi fundera. Är min gåva välkommen om jag tvekar inför denna värdegrund?

Jag tänker vidare. Vi kanske ska införa en slags gåvospärr? När kyrkvärden kommer för att ta upp kollekt säger jag först att jag är homofob eller kv*nn*pr*stm*st*nd*r* och frågar om min kollektgåva verkligen är välkommen. Det skulle förvirra. Svenska kyrkans internationella verksamhet eller SKUT - vad säger de om kv*nn*pr*stm*st*nd som skulle göra min gåva välkommen? Ni förstår det konsekventa i resonemanget.  Och det borde vara ett problem, att SD har samma människosyn som majoriteten av de andra politiska partierna. Inte minst i migrationsfrågan, tycks det. Men jag avviker kanske på ett sätt som gör min gåva ovälkommen?

Nu blir det till att tänka en stund.
Denna tidiga morgon ska jag med en brigadspanare på plats (i terränglådan) gå igenom en del av de gamla stridsplanerna för Milo S. Nu förstår ni det tidiga klockslaget. Det nya svenska försvaret kan lita på de gamla kämparna. Vi ställer upp när vi behövs. Och vi behövs. Vi har ju samtränat med militära styrkor långt utöver vad nya officerare kan föreställa sig. Jag läste några av utvärderingar av dessa storslagna övningar och blev, som jag anförtrott er, inte förvånad av analyserna. Detta ska jag anförtro brigadspanaren, som framför tjänstefordonet.

fredag 9 juni 2017

"Vi fick rätt" eller "vad var det vi sa!"

Medges. Jag har skrivit det förr: Vi fick rätt. Sura prästfruar på 1970-talet, som blev arga för att vi sa hur det måste gå för Svenska kyrkan om inget gjordes, var ute i ogjort väder. Ogjort och ogjort? Deras brist på allvar i salighetsaken gav understöd åt bristen på kyrklig förnyelse. Den behövdes ju inte. Allt var i princip väl beställt. Vi kunde köra på som vanligt. Dop utan undervisning, folkbokföring, kyrkokommunal struktur, statskyrkosystem som var så stabilt som det bara tänkas kunde (att det vilade på en övergångsbestämmelse låtsades man inte om), högmässa utan nattvard som grundregel för söndagen och så kunde vi rösta på biskopar i trygg vetskap att röstresultatet skulle regeringen strunta i om resultatet blev fel. Allt var, för att tala bibliskt, jubel och sång. (Ps 65:14)

Vi som sa något annat var värre än partyförstörare. Det var ju vi som ställde till det för alla de andra. Sinnebilden av sura kyrkoherdar i slips och grå kostym sitter fast i hjärnbarken på oss som var med. Sedan gick de i pension och därefter dog de och minnestecknades av Oloph Bexell, som alltid fick till något vackert om vilken prästjäkel som helst. Det var därför vi alla ville minnestecknas av honom om det inte varit för en enda besvärande omständighet, den att vi då först måste vara döda. Av detta enda skäl kunde vi tänka oss avstå. Från minnesteckningen, alltså. Eller från döden, tills vidare?

Vi är nere på 3.9 miljoner besök vid söndagens huvudgudstjänst när 2016 års siffror presenteras. Det var väntat. 1990 var det 9 miljoner. Det tar ungefär 6 år att tappa en miljon,  men ska jag göra en liten prognos är vi under 3 miljoner år 2021. Då har jag inte sagt något om vad som händer i gudstjänsten, inget om förkunnelsens halt eller ens om liturgin. Jag har inte övertygats om att den nya kyrkohandboken blir publikdragande, om man säger så. Risken är överhängande att de som brukat gå tröttnar, när igenkänningsfaktorn blir för låg.

44% av alla barn döps. 28 000 15-åringar konfirmerades. Det är 26.8%, lite drygt var fjärde i årsklassen. Nå, nu kollas också siffran för medlemmar i Svenska kyrkan och då är det 42.4% men fortfarande inte fler än 28 000. När jag var ung präst var det 80 000 konfirmander. Ungefär en tredjedel som gifter sig, gifter sig kyrkligt (33.7%). Begravningen håller inte riktigt ställningen heller men 3 av 4 döda får en svenskkyrklig begravningsgudstjänst (74.3%). Den siffran kommer att sjunka. När jag var ung präst låg den siffran på 95%. Ingen folkbokföring och mindre att göra när det kommer till kyrkliga handlingar, hur får prästerna arbetstiden att gå? Kanske till arbete med barn och unga?

Nja, besökstillfällena i skolor, förskola och fritids har minskat till 17 677, som bäst har det varit 29 851. I grupperna finns 144 115 och av dessa är hundratusen i åldrarna under 13 år. Jag kan inte underlåta att återge hur gruppverksamheten presenteras: Scouter, musiklek och tjejgrupper, söndagsskola och barntimmar. Var är killarna i vår barn- och ungdomsverksamhet.

De kyrkliga ungdomarna är få och ungdomsarbetet svagt. De fåtaliga träder gärna fram med stora anspråk och kan enkelt få köpa kanoter för 75 000:- av stiftsmedel för sin lokala verksamhet. Det kallas "behjärtansvärt". Och det kan det vara. Men tanklöst?

Vad var det vi sa som hade gjort skillnad? Bygg församling, sätt söndagen i centrum, se till att högmässan som firas blir sådan, att det är tråkigt att missa den. Undervisa, undervisa, undervisa. Skickliggör lekfolket till att vara missionärer i det lokala, hemma, på arbetet, i skolan, bland vänner. Bygg upp det gemensamma bönelivet. Se till att det finns själavård. Några av oss var noga med att ge de svenskkyrkliga markörerna, dvs detta är den kyrka som stått samman med folket i århundraden. Slå vakt om församlingsfesterna och ta vara på människor. Tänk i människor, inte i verksamhet för dem. Alla har någon gåva som kommer gemenskapen till godo. Prästen och diakonen har en majeutisk uppgift men egentligen är detta framfödande hela församlingens ansvar. Var så allvarliga att ni tar glädjen på allvar!

För att nå allt detta, behövdes kyrkor i de nya stadsdelarna. Det fick vi i Norrliden kämpa för under 13 år. Vi bemöttes med lokala kyrkopolitikers skitaktighet under hela denna process. Bara Maja, vänsterpartisten, steg av från den tidigare partilinjen när det gällde kyrkbyggen i Kalmar och markerade att kyrkan behövdes just i Norrliden. Det hade behövts samma nysatsningar i de gamla församlingskyrkorna. Det visste många präster men de fick inte utrymme utan skulle stånga sina pannor blodiga mot dem som inget ville mer än att bevara det som var, glömska om att den som vill bevara sitt liv ska mista det. Det är detta som har hänt. En uppsättning kyrkokommunala beslutsfattare fann nöje i att försöka förhindra vad församlingsprästerna ville. Biskoparna? Vidunderliga var deras felanalyser och små bortförklaringar till att det var som det var men att vi alltid skulle se framåt med oförminskad entusiasm.

Det långa talets korta mening är att vi hade rätt och andra hade fel. Det visar sig. Säger någon detta på sitt försynta sätt, uppstår inte bara veklagan utan kristlig vrede. Vem vill låta de kyrkligt förnyade, de som är så högkyrkliga att de praktiserar celibatet offentligt, plocka poäng på att de var klarsynta, pålästa, begåvade, insiktsfulla och inte bara vackra? Vad återstår att göra då? Säga det sanna: Vi fick rätt. Vad var det vi sa? Det är repliker som ger märg åt konversationen. Samt blodstörtning hos somliga.

Jag medger, oss emellan, att det inte alltid är roligt att både ha och få rätt. Samtiden är onödig, det är det värsta. Kan det bero på att alltför få älskade Svenska kyrkan? Och vad ska nu satsas på? Det fattade de begåvade redan i går morse, tack vare den kyrkliga publikationen. Vi måste behålla 90-talisterna. Då gifter dom sig, låter döpa sina barn, barnen konfirmeras... Levande tro på Jesus som Herren, då? "Behållakonceptet" har haft sitt bäst-före-datum. Nu är det nog "vinnarkonceptet" som gäller. Vinna folk. Med det som är Kyrkans sanna skatt, the real thing: evangeliet. Vinna folk för Jesus.

Då måste jag väl sluta med historien jag hörde. Flickan skulle vara på konfirmationsläger i Equmeniakyrkan och hade fått besked att hemförsamlingen förväntades ge en Bibel. Pappa, mamma och barn tog sig till pastorsexpeditionen och framförde sitt ärende. Nu var det omöjligt att få en bibel under dessa omständigheter för Equmeniakyrkan kunde inte konfirmera för Svenska kyrkans räkning. Det är visserligen sant, men nejet till Bibel kom att visa sig kostsamt. Pappan blev upprörd och gick ur Svenska kyrkan. Minus 12 000 per år går det pastoratet miste om, ty han var en välavlönad 70-talist. Blev det Sveriges dyraste bibel för det pastoratet? Pastors nit var verkligt men inte visligt.