fredag 18 augusti 2017

Död kanin

Kaninen Zelma fick fyra ungar. I går på morgonen hade två dött och den tredje dog kl 10.51 i min famn. Jag sa Effata till den och kaninen lyssnade uppmärksamt,  det såg jag för öronen spetsades, men det halp inte. Kaninen dog vid mitt skrivbord, för det var där jag satt med den döende i famnen. Jag skulle rätteligen skriva ett brev till en vän vars fru dött. Jag vet väl att livet är så här. Just därför går tankarna. Varför dog kaninen? "Ungdjursförlamning"kan vara en orsak. Men jag hade unnat kaninen ett gott kaninliv efter att Djurkompaniet i Växjö sålt hela kullen och glada barn fått någon att sköta om och tycka om.

I går funderade jag ett tag över frågan om kaninen vet mer om Gud än vi? Det tror jag inte av det enkla skälet att vi fått själva Uppenbarelsen. Men kaninen längtade efter den dag när hela skapelsen ska befrias och icke osannolikt är kaninen bättre på att längta efter den dagen än människor, till och med bättre än många kyrkokristna. Jag har läst Romarebrevet, som ni märker. (Rom 8) Jag fruktar att vår kulur lever utestängd från hoppet. Vi konsumerar i stället för att längta. Och jag tänker som den gamle kyrkoherden, som såg den nybyggda och fina prästgården som sonen med familj flyttat in i (det fanns prästsläkter, som några minns) och bekymrad sa: "Hur ska man kunna längta efter himlen när man har det så här fint?" Konsumismen och dess religionssystem kanske berövar oss en del av vår sanna mänsklighet?

En död kanin utlöser också frågorna om mitt eget liv. Jo, faktiskt mer om det än om min död. "När Gud skapade mig, skapade Han något fint och värdefullt", lärde vi konfirmanderna. Det skulle de kunna utantill och säga högt inför hela konfirmandgruppen och ibland vid konfirmationen också. Jag hoppas konfirmanderna minns detta också efter 10, 20, 30 och 40 år.

Nu är jag skapad till Guds avbild och till liket med Gud, imago et similtudo ni vet. Jag undrar bara när denna avbildlighet och denna likhet uppstod. Självfallet före min födelsedag. Men vad kan vetenskapen säga för att lösa denna min fråga? Standardsvaret numera är att om detta uttalar sig inte vetenskapen, kan inte uttala sig. Det är ett intressant svar, eftersom all västerländsk vetenskap uppstår ur tanken att allt hänger logiskt ihop och att just tanken på Guds systematik gjorde att vi överhuvudtaget fick vetenskap. Bara därför att tillvaron inte uppkommit slumpmässigt, gick det att beforska den. Och om människan var axiomet, att hon var just skapad till avbildlighet och likhet. När vetenskapen väljer bort detta perspektiv, kan den inte längre uttala sig om tillvarons totalitet. Jag nämner saken i förbigående på grund av en död kanin.

Alltså påstår jag att den enda rimliga hållningen är att tänka, att jag från allra första början är skapad just på detta sinnrika sätt och med en Guds avsikt. Den som påstår något annat, något från det grundläggande västerländska sättet att tänka avvikande, borde ha bevisbördan.

Vems är då privilegiet att avsluta livet för den som är skapad till Guds avbild och likhet? Ibland när jag tänker, inser jag inte bara att somligt är otänkbart, annat är faktiskt otänkt. Hur blev det så? Är det inte Kyrkans skyldighet att markera vad som är otänkt och försöka föra samtiden till ett möte med de stora tänkarna, de som tänkte djupare och mer sammanhängande?

Vad jag nu skrivit ska inte endast en död kanin få skulden eller äran för. Jag har laddat en del när jag tittat på tv och insett att jag kan underhållas till döds. I vart fall för min invärtes människa. Vad ska vi säga om allsång med vip-inbjudningar för de fina och falsk folklighet därtill? Men så mycket ska man kanske konstatera, att en död kanin förtar det glada humöret ett tag. Det gör också snabbinsatta timslånga nyhetsinslag med livesändning men utan besvärande mycken sakinformation eftersom nyhetsförmedlingen är snabbare än tillgången på nyheter. Det som rapporteras är dock inte terrordåd utan misstänkt sådant. Detta upprepas! Tro mig, om det ser ut som ett terrordåd kan man utgå från att det är det och inte piruettera.

Men är inte attacken i Barcelona hemsk? Jo. Och förutsägbar. Här är en ny normalitet.










torsdag 17 augusti 2017

Då kör vi!

Händelselös har den bloggfria tiden inte varit. Ett visst mått av askes är det när skeendena borde kommenteras, men det är, som i all askes, smällar man får ta.

Bäst i test är väl ändå Pierre Kjellin, som kandiderar till kyrkovalet "hos socialdemokraterna i Uppsala kommun". Jag läser Torsdagsdepressionen. Den kom i dag och med den tre styck tvestjärtar. Det såg jag som symboliskt för Kjellin deklarerar att "eftersom de flesta av oss inte är troende kristna och således inte heller intresserar oss för den delen av verksamheten som direkt har at göra med religionen". Själv är han inte "troende kristen", får vi veta. Kan man vara icke-troende kristen? Vägen framåt? "Mer av socialt arbete och mindre av religiösa och ideologiska ställningstaganden" samt en representation som inte är partipolitisk. Det är vackert att följa hur Kjellin idogt sågar av den gren han själv sitter på. På ett sätt kan jag vara nöjd. Mer MTD-religion och mindre kristen tro. Moralistisk terapeutisk Deism går i alla lägen, inte minst när det drar mot kyrkoval.

Annars har jag väl häpnat över kritiken mot Eva Brunne. Ni minns kanske hennes lovsägelse över Stefan Löfven? Transportstyrelsens agerande förvånade mindre. Jag lever i den fasta föreställningen att svenska tjänstemän inte kan förstå en verklighet som går utanför det snälla och vanliga, dvs utanför rutinerna. Det är en insikt jag skaffat mig handfast genom övningar mellan det militära och det civila. Hotbilder blev ohanterliga och rutinerna tog över för att tvinga fram ett stycke vardaglighet igen. Ingen ville bli alarmist. Det var roande och förskräckande på samma gång. Att statssekreterare och statsråd inte tycks ha haft vett att föra informationen om debaclet vidare kan jag också förstå. De förstod inte problemets vidd. Därför blev nog den första reaktionen att detta måste vi ställa till rätta i administrativ ordning. Säkerhetstänk är att omedelbart varsna problem i deras omfattning.

När Stig Bergling rymde fick justitieministern avgå. Han hade inte haft vakten utanför huset där Bergling var på permission, men han fick bära ansvaret.

Men varför kritisera Eva Brunne? Hon twittrade vad hon menade och det hon menat under årens lopp har fört henne till biskopsstolen i Stockholm. Visste ni inte hur hon tänker? Och just detta har väljare uppfattat som meriterande. På de högre höjderna är luften tunnare och syrebristen kan påverka. Det ändrar ingenting i grund. Så varför blev ni arga?

Anna-Karin Hammar gav sig på ambassadören Bachmann. Ambassadören var glad över att folk tagit sig från Tel Aviv till Stockholm för att gå i pridetåg med israeliska flaggor. "Pinkwashing" var detta. Blev ni upprörda? Men detta är ju den i Svenska kyrkan vanliga metoden, att tillverka meningsmotståndare och tillskriva dem något och därmed avverka och avskriva dem. Syftet är alltid något högre. I det här fallet BDSM eller BDS eller vad det kallas. Men mönstret är det etablerade, det kan ni fråga vilken kv*nn*pr*stm*st*nd*r* som helst om.

Anna-Karin Hammar framträder drottninglik och avfärdar ambassadören. Minns att hon är en Hammar! Ambassadören blev ledsen och åkte hem.

Hammar är tydligen talesperson för Kairos i Sverige. När det blir talespersoner och organisationer ska vi fråga om pengar. Kairos har läger. Vem betalar löner och arvoden och alla kostnader? Endast deltagaravgifter eller är de alerta framme vid våra gemensamma kassor igen?

Anna-Karin (född 1951) skulle gå i pension, men det sägs att hon inte ville det. Så blev hon ett tillsynsärende i Uppsala domkapitel och vad hon anklagades eller misstänktes för har vi aldrig fått veta. Så blev det pension men då vidtog viskandet att detta inte skett utan ekonomisk kompensation på viss höjd. Hemligstämplat tycks det hela vara och två årslöner, som nämnts, kan man ifrågasätta. Handlar det om lön tar det väl slut vid 67 års ålder i alla fall. Men handlar det om något som ska vara dolt stöd till Anna-Karin Hammars idoga verksamheter, t ex Kairos? Jag vet inte och hemligstämplandet leder till leenden och undvikanden, informationsbärande leenden. Här finns en hund begraven, säger jag, som alltid tänker att nomenklaturans göranden och låtanden måste upp i ljuset. Men om inget ljusskyggt ägt rum i Uppsala stift (domkapitel och stiftsstyrelse) utan apanaget är välmotiverat? Då bör det redovisas för att få ett slut på viskningskampanjerna, det jag i så fall skulle vilja kalla blackwashing av den modiga Anna-Karin Hammar (S). Förresten skulle jag vilja veta vad utköpet av domprosten Johan Unger i Växjö kostade. Jag var med och betalade men beloppet hölls hemligt. Är det rimligt i en gemensam ekonomi?

Nu är frågor ställda. I den öppna folkkyrkan finns det säkert kommunikatörer som vill berätta hur det egentligen är och tackar mig för att jag frågade.

tisdag 25 juli 2017

Psalmsång och sångpaus

"Klen" måste omdömet om psalmsången bli i de flesta församlingar. Förr i världen kunde folk skolans stampsalmer och därtill drillades psalmer i konfirmationsundervisningen. Vilket antal psalmer var det i småskola/folkskola? Var det 30 i konfirmationsundervisningen när det begav sig på 1950 och 60-talen? Alla verser skulle vi inte kunna utantill, men ett betydande antal. Psalmbok tillhandahölls först av skolan och sedan vid konfirmationen av gudförälder eller faddrar. Så var det. Så är det inte.

Det fanns en tid när almanackan och psalmboken var de folkliga böckerna. Så är det inte längre. "Den blomstertid" kan folk. Vad mera? Inte "Härlig är jorden" utantill. Inte "Tryggare" eller "Bred dina vida" "Du vet väl om att du är värdefull" kan uppskattas för sina terapeutiska förtjänster, men den har ju, handen på hjärtat, inte så mycket med kristendom att göra. Jag avser nu det som Jesus gjort för oss, förstås. Frälsningsverket.

Så vad göra?
Psalmövningar, jodå. Psalmkunskap? Visst. Månadens psalm? Kanske. Önskepsalm? Möjligtvis. Men enkelt är det inte. De psalmer som hade ett själavårdande läroinnehåll, sjungs inte längre. De byggde en gång i tiden upp den svenskkyrkliga identiteten eftersom  de höll både att leva och dö på. Ska kantorerna ta särskilt ansvar? Måste körarbetet inriktas mot psalmsång i kyrkan som något närmast lika häftigt som allsång på Skansen?

Nu gör jag min sista vecka som kyrkoherde i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och nästa vecka har väl livet förlorat sin mening. Då går folket i Göteryd runt och tittar på mig och säger: "Hur har han inte fallit." (Jes 14) Jag ska alltså inte ha några idéer som andra ska genomföra. Men jag kan väl på mitt vanliga ödmjuka sätt anmäla att jag ser inte bara ett problem utan en arbetsuppgift.

Musiken måste stötta sjungandet. Är kompet för svagt, blir det ingen sång. Men hur är det med er egen psalmkunskap? Sjunger/läser ni i er egen andakt? Klaga på andra kan man ju.

I går såg jag statsministern och fick fortsatt insikt om bristande säkerhetsmedvetande å högsta ort. Alla är snälla. Ingen bråkar. Det är det som är det uppenbara problemet. Ingen vill ställa till med något. Så blir det som det blir. Jag avslöjar inga militära hemligheter, men mina erfarenheter av samverkansövningar militärt och civilt är den civila aningslösheten. Tjänstemännen kan inte tro det värsta, det som är det militära scenariot. Det är gulligt på sitt sätt men farligt. Några av oss har fått lära oss att hellre larma en gång för mycket. Det gjorde jag och skämdes lite. Men det larmet prisades storligen. En annan gång ville jag inte sätta dit en vaktpost utan rusade iväg och ropade "Är posten här?" När han inte var det, larmade jag. 10 sekunders fördröjning. Det tyckte jag att jag kunde motivera. Men sedan blev det fart på speleverket. Fienden var inne på basen. Lite beröm fick jag i efterhand. Vi kämpade ner fienden.

Löfven då? Jag har läst Tage Erlanders samtliga dagböcker. På Tages tid hade det som nu inträffat inte varit möjligt. Vad säger det? Tage hade pejl på vad som var å färde i regeringen. Jag såg Greider också. Vad ska denne patetiske diktare i en tv-studio att göra för att kommentera något han alls inte begriper? Det är närmast en personlig förolämpning mot oss tittare att frakta Greider från Falun till Stockholm. Vilken kompetens angående säkerhetsfrågor besitter han?

Jag har fått besked att jag måste vara mer rädd om mig. Jag har för mycket att stå i. OK. Då blir det några veckors blogguppehåll. Vad kan man genmäla, när någon meddelar att "vi vill ha dig bland oss ett tag till"? Jag tar paus till omkring den 17 augusti, en månad innan kyrkovalet. Gör inget i min frånvaro som ni inte kan göra i min närvaro! Varför inte sjunga lite psalmer? Det kan ni nämligen göra i min närvaro förutsatt att ni inte sjunger falskt eller för högt.

Saknar ni Dikes inlägg kan ni förresten denna morgon läsa en insändare i Östra Småland. Men den säger förstås det vanliga. Det är lika fel också när det upprepas.

måndag 24 juli 2017

Vanligt men inte normalt

Allt som är vanligt är inte säkert därmed normalt. Inte i Kyrkan, menar jag. Men jag kan vara generös och hävda att det skulle kunna gälla fler områden. Som en stor rysk-kinesisk övning i Östersjön, som börjar idag eller övningen Aurora om en månad. Stora militära övningar är vanliga, men är de normala? Finns det en risk att detta vanliga kan bli normalt, dvs bli till krig?

Transportstyrelsen likadant. Jag kom på mig själv med att hantera nyheten om de vidtagna åtgärderna, de som uppenbarligen innebär en risk att vi lämnats ut till främmande makt och gör Stig Berglings förräderi  i sammanhanget till ett rätt förräderi (fast det riktades mot bl a KAB 44) prästerligt. Det betyder att min första reaktion var en reflektion kring mänskliga misstag. Sedan, men först därefter, bytte jag fokus och förstod implikationerna för svensk säkerhet. Freden har trubbat av mig, noterade jag. Det är vanligt men inte normalt militärt sett. Ni hänger med! Det är mycket att tänka över nuförtiden

Om vi inskränker oss till det kyrkliga, är det mycket som är vanligt men inte normalt.
Det är vanligt att de döpta inte firar gudstjänst på söndagen - men detta avviker från den kristna normen, som alla vet. Å andra sidan vet också alla att detta vanlig beteendemönster har blivit normalt av det enkla skälet att majoritetens vana blir norm. Så mycket viktigare att öppet analysera förhållandet. För normen är faktiskt inte normal!

Det är numera vanligt att det kyrkliga livet är en kvinnlig domän. Jag har nog hela mitt liv sett det mönstret, men det har fortlöpande förstärkts. Det är vanligt att det är kvinnor i kyrkan, men det är inte normalt att männen saknas. Hur och varför blev det så här? Och vilka blir konsekvenserna på sikt av denna onormala företeelse? Det vet vi nog inte ännu, för det tycks vara ett nytt fenomen med denna female domination samtliga led, från undervisning för barn till kyrkvärdar, ärkebiskop och kyrkomötesordförande samt kvinnlig dominans i presidierna för kyrkomötet och kyrkostyrelsen. Vi har uppenbarligen misslyckats att i det kyrkliga skapa en balans mellan kvinnligt och manligt. Världen är en full bonde som antingen ramlar av hästen på ena sidan eller på den andra, menade fader Luther.

Det är också normalt att biskopar uppträder med försiktighet utom när det gäller att klämma till de ekklesiastiskt misshagliga, typ Karlsson som skrivit i Bohusläningen. Det normala tidigare var biskopar som pekade med hela handen och t ex öppet var emot norrmän och deras frigörelse. Jag avser nu J A Eklund och unionsupplösningen. En liten och kvickilsk man, Boanergespojkarna lik, vore otänkbar som biskop för vanligheten nu är inte den sorten (hur ilska dom ändå är i lönndom!) I normalfallet väljs till biskopar de havliga, de av jovialisk typ. Det kanske alltid har varit det vanliga, men har det likväl kunnat ses som något normalt? Är det folk av den sorten vi sätter som väktare på Sions murar? Jag bara frågar.

Det är vanligt att prästerna servar den MTD-religion som är svenska folkets. Moralistisk är den. Terapeutisk är den också /Du vet väl om att du är värdefull/ och så är det Deism, inte markerat en bekännelse att Jesus är Herre. Hur detta än är, kyrkligt normalt är det inte. Och vill någon fläska på med mer material om Svenska kyrkans vanliga praxis (men inte normalt kyrkliga) så kolla twitterflödet. Där ser ni MTD-religionen. Vi betalar alla för att denna religion i skydd av Svenska kyrkan (som normalt styrs av en bekännelse) vänligt ska kunna förkunnas som något vanligt också elektroniskt. Fantastiskt. Vanligt. Inte normalt.

Vi behöver inte räkna nästa exempel till det kyrkopolitiska, det kan vara lärorikt för det. Med partiväsendet i Svenska kyrkan blir konsekvensen att alla ska få platser efter mandat. Den normala kyrkliga ordningen är en annan. Där tänker man i människor, kollar vem som är bra på något och använder hans eller hennes gåvor i tanke att gåvorna avslöjar en kallelse från Gud. Då blir det också bra. I det vanliga (onormala) systemet kollar man mandaten och ska ha representation. Det betyder ett inskränkt urval, inte de bästa utan som bäst de med "tillräckliga" meriter. De hamnar i utredningar och arbetsgrupper. Inga andra. Detta är det genomgående, vanliga systemet. Det är inte kallelsemedvetet, inte transparent för Gud. Skälet är eneklt. I detta system kan Svenska kyrkan inte fråga efter Guds kallelser, bara efter hur valmanskåren röstat. Vanligt sålunda. Inte kyrkligt normalt. Och naturligtvis inte riktigt klokt.

Ska vi för tiden fram till och med den 17 september driva kampanj och bekämpa allt som är vanligt i Svenska kyrkan men vid närmare eftertanke inte är normalt för Kyrkan? Det kunde bli riktigt roligt. Hållningen ger plats för förnuftiga resonemang och kreativa ifrågasättanden. Det här sättet att reflektera är ett sätt som släpper Herren Jesus lös, tror jag. Som sagt, det kan bara bli intressant. Skrämmande intressant.

söndag 23 juli 2017

Den orättrådige röstaren

I går vinkade jag av barnbarnen som skulle till Israel och så for jag till Varberg för att fira Jan, som fyllt 90. Det var champagne, som Jan själv hämtat hem från Champagne (men inte i en CV2:a), samtal och tal. Jag sa också något om evangelisterna Johannes (brödraparet Boanerges) och Lukas, den resande reportern som skrev reportage och vars text uppfattas som inspirerad helig text. Jag gav jubilaren en kram. Jubilaren själv pläderade för förnuftiga samtal. Pastor L hade till vår gemensamma hyllning köpt en flaska Wannborga Cuvee 2014 och jag Peter Stanfords Lutherbok. Doktor F anslöt till gåvan. Jan höll tal i ett par omgångar och gjorde några preciseringar om de villkor under vilka förnuftiga samtal förs. Sedan avtäcktes CV2:an på taket till huset på Snidaregatan, en installation. Allt var jubel och sång. Jag tror detta festande inspirerade mig till en sedelärande saga:

Vi börjar med händelsen på skolgården. I flera dagar hade inte bara några flickor med flätor utan också några välkammade gossar (nåja...) byggt en lantgård. De höll till i ett hörn där de samlat pinnar och kottar. Där fanns en ladugård med inhängnader. Kottarna hade fått ben av pinnar och var uppenbart rätt många kor. Barnen hade kommit till det kreativa slutstadiet och kunde ägna sig åt att komma på kluriga och roliga förbättringar. I skogen bredvid skolan fanns mycket basmaterial som med lite fantasi, betoning på lite, kunde bli något anslående. I hörnet på skolgården fanns de glada barnen. De gjorde något fint som andra skolbarn också hade glädje av. Då kommer elake Bosse.

Elake Bosse är alla rädda för. Ingen säger emot när han sagt något. Han är skolgårdens kung. I klassrummet framstår han inte riktigt som den bäst huvade. "Skolgården är till för alla så ni får inte ha den här delen för er själva och blockera den för oss andra!" Bosse har angett principen. Bettan tittar upp på Bosse och säger: "Vi stör ingen." "Ni stör mig", säger Bosse. "Den här skiten måste bort så att alla kan gå här också." Och så trampar Bosse ner alla kottarna (korna) och sparkar bort ladugården och några inhängnader. "Ingen har något att invända mot att det här kommer bort", säger Bosse och tittar på den tysta skolgårdsmajoriteten. "Ni ska inte tro att ni som håller på med pinnar och kottar ska bestämma. Här bestämmer alla."

Nu kunde man tänka sig att några lärare skulle komma ut på skolgården och se vad den stora ansamlingen av elever sysslade med, men detta som här berättas utspelade sig på den tiden när lärare tillbringade sina raster i kollegierummet, ostörda av elevaktiviteter. Däremot fanns det en rätt nyinflyttad kille i kollektivet, Paul. Han tog ett steg fram. "Du förstörde deras bygge", sa han till Bosse. "Då förstörde du för oss alla för deras bygge här i hörnet var viktigt för trivseln på skolgården. Det var skitaktigt gjort. Be om förlåtelse."

Det syntes att Bosse blev lite osäker. Vem var utmanaren, det visste han inte. Kroppshållningen  visade att killen inte var ett dugg rädd. "Alla har rätt att vara på skolgården...", började Bosse. "Lägg av. Det är inte det vi talar om. Du förstörde det de byggt och då förstörde du för oss alla." "Men jag går i skolan och har rätt att vara på skolgården.... Jag står för det rätta och behöver inte be om förlåtelse." Paul tittade på Bosse och Bosse anade att stämningen på skolgården höll på att ändras.

"Du behöver inte ha rast på skolgården", sa Paul. "Du behöver en lektion på skolgården." Och så tog Paul och vände på Bosse, tog ett tag i hans skjortkrage och ett i hans byxlinning, lyfte honom lite och sprang runt med honom så. Då, men först då, kom magister Skolén. "Vad gör ni?" Paul stannade inte ens utan ropade tillbaka: "Vi bara leker." Bosse var illröd i ansiktet men kunde ingenting säga. Det gjorde ont. Hade han varit flicka, så mycket begrep han, hade det inte gjort ont alls. Det ringde in till lektion. Paul stannade, släppte ner Bosse och sa: "Du kan hävda din rätt, men ger du dig in och förstör för dem som bygger, förstör du för oss alla. De bygger och det är på lek men leken har sina regler och dem ska du som inte är med också respektera. Högsta rätt kan vara högsta orätt."

Det sedelärande? Några bygger kyrka. Ett kyrkoval kan fungera precis som Elake Bosse, som trampar sönder bygget. Han gör det utifrån högstämda principer om allas rätt till skolgården, men effekten blir det öde. Också i ett kyrkoval behövs det folk som Paul, sådana som värnar själva byggenskapen och fattar att Kyrkan har med Jesus att göra och Kyrkans liv måste värnas mot sådana som Bosse. Har inte Bosse rätt att vara överallt på skolgården? Uppenbarligen inte. Inte moralisk rätt. Inte en rätt som går ut över de andras, byggarnas.

Söndag och dags för att plocka ihop sig för färd till Hallaryd. Högmässa med dop kl 10 till att börja med.




lördag 22 juli 2017

Avslöjad centerpartist i Västerås stift!

"God works in mysterious ways". Plötsligt dök det upp, Dokumentet, ställt till prästerskapet i Västerås stift. Det undertecknades den 16 februari år 1962 i Uppsala och i bokstavsordning återfanns undertecknarna. Också centerns kyrkomötesledamot Anders Åkerlund. Han framträder som en riktig Radler.

Aleksander Radler är mest känd som Stasi-agent i Sverige och en man som förrådde dem som trodde sig vara hans vänner. Nu är det inte denne Radler som avses med Radler. Jag syftar på en som är ute och cyklar, Radler i tysk mening. Här står nu centerpartisten Åkerlund mitt i ett parti, som vill hämta politiska poäng på att ha verkat för kvinnliga präster, men avslöjas som en hårdför och därför, enligt gällande handbok för hur verkligheten är, oresonlig och kvinnoföraktande kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.

1962 skulle det väljas biskop efter John Culberg i Västerås stift. Västeråsstiftarna i Uppsala fann att de inte hade rösträtt, men inte heller var utomstående. De ville i en kyrka som lider svårt under splittringen ha en viss typ av biskop. "Som vi ser saken skulle en biskop som viger en kvinna till präst äventyra enheten och göra de motsättningar som nu finns ännu mer markerade."

Det finns en tydlig, ärlig och öppen deklaration också. Inte ett hot men en sakupplysning: "En kvinnoprästvigande biskop skulle göra att många av oss skulle känna sig tvingade att söka sig till ett annat stift." Detta är sagt i en tid när prästbristen var det återkommande problemet.

"Av de vid provvalet föreslagna kandidaterna har tre visat att de är positivt inställda till vigning av kvinnor till präster: Lindquist genom ja-röst kyrkomötet 1958, Silén genom att låta sin dotter gå och läsa för Margit Sahlin, Lindström genom att vara ordförande för Katharinastiftelsen."

De misshagliga var sålunda David Lindquist (som blev biskop i Växjö), Sven Silén (som blev biskop i Västerås trots teologprotesten) och så Valter Lindström (som var och förblev domprost i Karlstad).

Regeringen hade slutligen att välja mellan Sven Silén (115 röstpoäng), Ove Hassler (99 poäng men med i Kyrklig samling) och Valter Lindström (98). PO Sjögren (74) och Carl Henrik Martling (70) hamnade utanför. David Lindquist fick Växjö. Anders Åkerlund fick alltså se att två av de tre på förslaget var sådana kandidater han alls inte vill ha där.

Det tycks för det oförvillade sinnet som om Centerpartiet i alla år haft en orm vid sin barm. Kvinnoprästmotståndet har smugit sig in. Det är något lömskt över det hela. Har denna lömskhet varit känd eller är det som med skandalen när Transportstyrelsen förråder oss alla? Ingen skulle få veta och  när vi alla fick veta, låtsades det att saken ändå inte var särskilt viktig. Då fick de översåtliga mest bråttom att springa så lång bort från skandalen de kunde och detta så fort benen bar. Ska vi få se något liknande bland centerpartisterna nu när denna skandal briserat? Kommer Åkerlunsen att stå där övergiven? Då kommer jag till hans bistånd. Jag har betygat honom att hans hjärta är större än hans hjärna och han höll med. Han kompletterade med insikten: "Och med dig Dag är det tvärtom!"

Nej, vi ska slå vakt om Anders Åkerlund. Men Centerpartiet tycks mig vara riktigt illa ute nu. Detta kort kommer att spelas ut i valrörelsen. En orm vid barmen! Det är inget perspektiv som lockar ens de kvinnliga väljarna, kanske minst dem. Jag funderar på att mynta en slogan: "Hellre en rom i än en orm vid barmen!"

Var inte stygga mot Anders. Han är av jovialisk typ och berättar gärna vitsar. Men i valrörelsen måste Centerpartiet, som bröstar sig i kv*nn*pr*stfr*g*n, ställas till ansvar för vad som nu avslöjats. En röst på Centerpartiet kan visa sig vara en röst för kv*nn*pr*stm*tst*nd! För upptäcker man en, kan det kvickt visa sig att det finns fler. I doldom och lönndom alltså tills någon upptäcker skandalen, fäst på papper som den är. Pärmar skola upplåtas - och då....


fredag 21 juli 2017

De verkliga problemen

Mats Nilsson, C, och jag var skolkamrater. Mats påpekar det egendomliga när vi möter Bertil Olsson, kristdemokraten, at vi tre var skolkamrater men gick i tre olika skolformer. Jag i realskolan, Mats i enhetsskolan och Bertil i grundskolan. Så gick det till på 1960-talet i Alvesta. Nu agerar Mats stort i kyrkovalet. Det började han med förra mandatperioden och jag var inte så lite häpen. Han har ägnat sitt korta liv åt skogsbruk och orientering, sysslor söndag förmiddag. Men nu är han stor i det kyrkliga. Låt mig säga det enkelt. Han torde i sitt liv ha missat i storleksordningen 2600 gudstjänsttillfällen i Vislanda. Är det verkligen så bra om man plötsligt ska bli kyrklig beslutsfattare i det lokala, i stiftsfullmäktige, stiftsstyrelse och kyrkomöte därtill?

Mats fick till en insändare i Östra Småland ihop med en centerpolare, Veine Backenius. De körde det i sammanhanget vanliga tugget om centerpartiets alla insatser i kyrkolivet och tillskrev sig också sådant som andra egentligen drivit. Det mest intressanta är dock att de vänder tillbaka till för länge sedan (1950-tal) gjorda insatser, sådana som Mats Nilsson knappast begrep något av när det begav sig (men det gjorde jag, som är ett år äldre!). De undvek dock att påminna om det partiprogram som var brunare än någonsin SD:s. I inlägget förekom allt vanligt tugg men inte ett ord om Jesus och inte ett ord om de verklige problemen i Svenska kyrkan. Nu ska jag inte vara orättvis och säga att detta bara gäller det sekulära centerpartiet, det gör det inte - men medge att vi får valmanifest där Kyrkans Herre inte nämns och där den kyrkliga verkligheten inte fokuseras. Hur blir detta på "jobbet" för kyrkoarbetarna under kommande mandatperiod? Frustration, vanmakt, sjukskrivningar, utköp, allmän uppgivenhet? För något av detta måste inträffa om människor är friska och situationen sjuk. Och det är den när de som egentligen skulle vara missionsobjekt blir beslutsfattare. Nu är det sagt och detta utan omsvep.

Jag var lite rolig i mitt svar i ÖS denna morgon när jag påminde om centerpartiets stiftsfullmäktigeordförande. Partiet gav oss en homofob, som sedan avsattes för att han inte gillade Prideparader och, brottet! - sa detta. Så går det till i nationen. "Vilket känns roligast?", frågade jag. Ett parti som ger oss en homofob eller ett parti som visar sig vara ett utrensningsparti? Detta på tal om partiets bidrag i kyrkolivet.

De verkliga problemen erdovisas i verksamhetsberättelser från pastoraten. En kyrkoherde noterar dubbelt så många utträden, men hänför detta till skandaler i utlandskykran. Är det så säkert+ Hä är ett verkligt problem att folk i hög grad kämpar för den kyrka som var men tror sig skapa framtid så. Den kyrka som var, är den som stått på avskrivning hela efterkrigstiden men där alla fortsatt göra som förra året och i verksamhetsberättelserna inskränkt jämförelsetalen just så. Det andra är för svårt. Detta är, menar kyrkoherden, ett pastorat där "grundverksamheten fungerar mycket bra". Eftersomjag bor i församlingen men inte längre deltar i verksamheten kanske jag inte ska säga emot, om det inte är så att min praxis gör det?

Kyrkoherden noterar begränsade resurser och behov av mer samarbete med andra pastorat. "Det är ju bara positivt." Lycka? "Att vi fortfarande får vara ett eget pastorat gör att vi jämfört med många andra kan skatta oss lyckliga." Frustration? Beslutade fastighetsarbeten fungerar inte. Men, gott folk, hör upp ett slag och lyssna: "Vi är en fin bygd där kyrkan har en självklar plats och där vi känner att vi gör skillnad."

Vad skrev kyrkoherden om själva ärendet och om Kyrkans Herre? Vad om missionen i denna ogudaktiga bygd? Vad med problemet att de flesta av oss inte kommer till gudstjänsterna och att församlingen var helt kass på att integrera dem som försökte en tid? Vad med problemet att kyrkoarbetarna säkert vill men inte förmår? Och de förtroendevalda - är det informationsbärande att mina gamla scoutkamrater Ulf och Else-Britt inte skrev sina namn på rätt rad i årsredovisningen? Symtomatiskt, liksom?

Jag är en man med måttliga krav på nöje, men visst vore det roligt med ett kyrkoval som handlade om de verkliga utmaningarna och där de insiktsfulla övervägandena kunde redovisas. Förutsättningen är förstås att kompetens tas tillvara. I det system vi nu har, tänker vi i partier/nomineringsgrupper. Störst går först och ska ha mest. Det betyder att vi inte kan tänka i människor, inte ställa frågor om spetskompetens eller om kallelser från Gud. Intressant på sitt sätt. Men förödande på sikt.

Nu till Göteryd. Kanske några verkliga problem väntar på insatser av kyrkoherden?

torsdag 20 juli 2017

Nu kom äntligen Depressionen!

Förra torsdagen steppade jag ut till postlådan (jo, jag har lärt mig: i brevlådan vid ICA Grytan lägger jag brev. I lådan här hemma hämtar jag post) för att med sällspord entusiasm hämta mitt ex av Torsdagsdepressionen. Det fanns inget. Jag blev riktigt ledsen. Ingen depression denna torsdag! Det var i sig en deprimerande insikt. Jag stålsatte mig och insåg att jag måste vänta. Denna morgon kom depressionen punktligt som en klocka.

Jimmie Åkesson först. Han är en sån där som inte hinner gå i kyrkan så ofta, han liksom en majoritet av hans väljare.Vi känner till detta. "Hade bara gudstjänsttiden varit en annan eller gudstjänsten en annan dag, så..." Vi går inte på det. Det man verkligen vill, hinner man. Jag har aldrig sagt det, men repliken vore inte så dum: "Om du efter 30 besök under året i församlingskyrkan skulle få en gratis jordenrunt-resa med allt betalt, skulle du sitta i kyrkan en halvtimme innan gudstjänsten för att inte missa platsen." Inte Jimmie, förstås. Men herr Omnes, en man i 40-årsåldern.

Som för alla i den där kategorin följer ett beklagande av icke-kyrkogångaren att han inte går oftare. Gärna går han dock i kyrkan när han blir kallad. Att kyrkklockans helga maningsljus kallar syndare till Gud, har dock gått honom förbi. Varför skulle han gå? Det är det gamla vanliga obotfärdighetsargumentet: "Kyrkan är en bra plats för en stressad person, och ofta sägs där både kloka och tänkvärda saker." Vem går på detta?

Märkligt nog la jag dagens tidning till vänster på skrivbordet. Där låg också Anders Nohrborgs postilla Den Fallna Människans Salighetsordning, band I. Jag slår upp sidan 399, tjänlig i sammanhanget. Magister Nohrborg vet besked:
Människor tror inte på Jesus därför att han talar sanning (Jh 8:45).
Så är det ännu:
"För denskull avsky de att gå i kyrkan, och de vill helst aldrig komma dit utom möjligen någon gång för ett yttre skens skull. De äro så avoga mot sanningen, att de oupphörligt arbeta på att finna skäl och bevis emot den, och till den ändan läsa de alla smädeskrifter de komma över, för att befästas i sin otro." Kulturarvspratet är ett effektivt skäl mot tron, tänker jag.

Jimmie ber varje dag. Det gör många men journalisten Pontus Håkansson ställer påhaksfrågan. Så visas journalistisk kompetens: "Till vem riktar du din bön?" Åkesson vill inte svara och det är ett verkligt informationsbärande svar: "Den frågan är för personlig." Verkligen? Själv ber jag till Fadern genom Sonen i Anden, skulle detta vara hemligt?. Gör inte alla kyrkokristna det? Ber Åkesson till exempel varje dag medarbetarna om kaffe och är detta hans bönelivs essens. Kaffebönan. Vi får inte veta. För personligt!

Jimmie Åkesson tar ställning i sanningsfrågan också. Hans uppfattning om teologi är att man kan få stöd för lite vad man vill. "Sök och du ska finna, eller vad man brukar säga."  Magister Nohrborg hade inte blivit överraskad. Här for många av Kyrkans insikter sin kos, också den om Skriftens klarhet, och hela reformationsverket sopas ut tillsammans med tanken både på Uppenbarelsen och Anden. Denne Åkesson från Blekinge leder ett parti som ställer upp i Svenska kyrkans val. Och han tänker sig ta över Svenska kyrkan. Anatäma sit. Kvar av allt blir en kulturarvsinstitution.

Det finns ett enda rimligt och alltmer angeläget krav: Ut med partierna ur kyrkovalet. Så värnas tron, vår allraheligaste kristna tron, mot "traditionen" och i valet mellan tro och tradition måste den som står för kristen tro välja - tron, den som hör ihop med Skriften och Traditionen, de levande tankarna. Det gäller att vara noga med versalerna.

Anders Wejryd var oppmålter också. Det är en fördomsfull Marie Starck som intervjuar. Hon går på allt. Man kunde om man inte blivit så deprimerad skrivit att Starck gör en svag insats. Inga påhak. Nu säger Anders vad han inte sa då, att han är tacksam att vi äntligen fick igenom frågan om samkönade äktenskap. Det var den frågan han före år 2009 på allt sätt ville undvika och därför jobbades det med partnerskapsvälsiignelse och inte äktenskap. Vi minns vad han glömt. Har ni glömt så gå till kyrkomötesprotokollen. Jag säger inte att karln ljuger. Men fel minns han och detta felaktiga minne visar sig vara det nu politiskt korrekta. Jag är lika lite förvånad över detta förhållande som magister Nohrborg skulle ha varit.

Den där avhandlingen i skrivbordslådan som blivit "den oavslutade" tror jag aldrig fanns där. Anders tenterade litteraturkurser men hade inte börjat skriva. Inte konstigt om han i stället då nu (fast utan brådska) skriver något annat, något som kräver mindre av inläsning av nyss publicerat material om Söderblom och missionssyner samt kräver grundforskning.

Marie Starck har en stark övertygelse. "Har man varit biskop i Växjö, med sina många kvinnoprästmotståndare, är man också van vid tungt motstånd." Många? Stiftet var, när Anders blev biskop, känt för sina många disputerade doktorer i teologiska ämnen. Flest av alla stift om man räknar bort fakulteterna, sa salig Hellström. Starcks bild är en nidbild av ett teologiskt alret stift, för så var det. Nu säger Wejryd: "Man får inte vara rädd för opposition. De som håller med säger oftast ingenting och backar inte upp förrän lång tid senare. Det går väl inte obemärkt förbi."

Riktigt vad som inte obemärkt går förbi är något svårt att förstå. Att de slätkammade inte backar upp Anders och att hans sätt att hantera den kontraktsprost han såg som oppositionell (han sparkades) och att detta oförblommerat förklarades med att stiftet skulle få veta var skåpet skulle stå?

I den minnenas värld där Anders nu dväljes är gudsbilen ljus. Missionsförbundare har det så ställt med Gud. Vackert så. Minnesbilderna bli därför ljusa - oavsett hur det var. Påfallande ofta tycks det dock i stiftet vara på det viset, att man mer minns biskoparna Lindegård och Hellström, berättar om dem, skrattar åt händelser och repliker. Pratas det alls om Wejryds tid? Jag vet inte vad denna omständighet säger, men något säger det.

Så fick vi en uppiggande deprimerad morgon. Göteryd väntar. Men är kyrkoherden verkligen behörig att lägga alla dessa dagar på sin ranghöga syssla? Kyrkoordningen ligger på nattygsbordet förstås. Kyrkoherdar lever så. Nästa Torsdagsdepression inträffar först om 14 dagar. Håll ut!

onsdag 19 juli 2017

Hyckleriet

Jag har varit präst länge, tror jag. Det blir 46 år i år. Det är nog länge. Har jag därmed utvecklat en viss sensibilitet när jag mött inställsamheten, de fromsinta fasonerna och det rena hyckleriet? Antagligen. Ibland skorrar det falskt när människor talar om sin stora tro eller om hur djupet av deras tro inte kan bedömas. Jag blir lite undrande. Jag skrev inte att jag blir misstänksam.

Jag har ju varit med om dopsamtalen, de som kännetecknades av hållningen när prinsen av Wied ville besöka den svenska Försvarsstaben under kriget. UD meddelade generalerna hur de skulle förhålla sig: "Håll honom för fan på gott humör." Så var det. Jag fick sällan vara med om att vi 4 år senare möttes, när dopbarnen började i söndagsskola eller barntimmar. De började inte, nämligen. Men vi tråcklade med varandra för att inte göra det svårt för varandra.

Det är väl den erfarenheten som får mig att undra över de politiska partierna i kyrkovalet, de som inte har ett enda ord att säga om Frälsaren eller om Ärendet. VISK har hittills mest underhållande. I den värderade tidningen Östra Småland/Nyheterna förklarade viskarna för mig att sådana frågor somde om tron och Jesus var "stora, riktigt stora", men ändå tycktes frågorna och svaren (vi inte fick höra) självklara. Det häpnadsväckande var att en präst undrade över dem. Eftersom frågorna var "stora, riktigt stora" fick de stå över för viskarnas del. Hur "stora, riktigt stora" de var framgick, fick jag veta, av diskussionerna som nu fördes om kyrkoordningen. Därmed, svarade viskarna, var debatten slut för deras del. Jag påpekade ödmjukt, eftersinnande, lågmält (you name it!), att det inte var kyrkoordningen som debatterades just nu utan kyrkohandboken. Kanske var det ofint av mig att kalla misstaget "fatalt". Men var det inte det?

Vad illustrerades?
Att folk som ställer upp i kyrkovalet inte alltid är byxade att hantera trosfrågor (där kom den usla vitsen igen!) Ska vi inte tala högljutt om den inkompetens som kandiderar för att bli beslutsfattare? Och ska vi inte konstatera det uppenbara, att kompetensen måste brista om man inte är van att gå i kyrkan och har läst på och funderat över det grundläggande som gör att Kyrkan alls finns? Krävs här inte ett brutalt ifrågasättande, givet att saken gäller något annat än MTD-religionen? Den moralistiska terapeutiska deismen kan de förtroendevalda självfallet värna - men då talar vi om något annat än kristen tro. Ska detta andra reservationslöst få ta över och därmed placera kyrkokristendom på soptippen?

Stort var hyckleriet i de kyrkosystem där alla var med, heliga såväl som skenheliga. Dr Luther polemiserar och markerar att det är skillnad på dem som sitter. Somliga i den synliga kyrkan hör till den osynliga. Det här har just i det kristna Europa varit ett problem och prästerna har bannat hyckleriet för att mana till omvändelse. Det fanns ju en tid när alla måste vara med, fast man alls inte var med "på riktigt", som efterföljare till Jesus. Den tid vi lever i kännetecknas inte av kyrktvånget och därmed blir hyckleriet mer subtilt. Vi framstår hela bandet som fromma och fina när kristendom blir ett eget val. Det hindrar inte själafienden att med kirurgisk precision göra sitt bästa för att dekonstruera oss, det hans syssla går ut på. Den enda period när hyckleriet inte blir subtilt utan grovt och tydligt är när det drar mot kyrkoval. Då ska det överträffas i fromhet. Är inte hela detta spektakel rätt vedervärdigt?

Vad får vi? I stället för samtal, eftersinnande samtal, om de verkliga problem som vi kallas att ta itu med, blir det slagordsförståelse och partier som är oförmögna att bidra med något när det handlar om de verkliga problemen. De har sina agendor klara och agendorna handlar på MTD-vis om något annat. Moralitstiskt förstås, terapeutiskt (Kyrkan ska stå för lugn och ro, denna kyrkogårdshållning som där praktiseras av så många, men som Frälsaren sagt föga om) och så blir det lite gud i allmänhet. Vi kommer att efter sommarsemestrarna får se och höra många prov på just detta. Vi kommer knappt att behöva hålla ögon och öron öppna!

Vi bör nog börja tala mer om det hyckleri som frodas vid ett kyrkoval.

Hade vi en god tur till norra Öland? Människan är människans glädje. Vi sjöng i bussen med kantor Annica och The Eminent East Coast Dixie Stompers, såg och hörde mycket, fikade medhavt som församlingspedagogen Linda bakat /blåbären i muffinsen var egenplockade!/ bjöds på kroppkakor i Högby (Bitte, Ella och Laila upptäckte jag i köket!). Jag pratade om "Minnet", det fick bli i kyrkan för vi var många. Guidades av prosten Peter i Kalmar domkyrka och så for vi vidare hemåt medan vi plundrade lösgodispåsen. Sol, mest på norra Öland, förstås. Praktikanten Robin hade frågesport i bussen. Vi kan när vi vill. Hur det kändes för mig att vara i Högby? Som vanligt. Underbart. Och det är hur eller hur inget hyckleri.

Jag fick en påse som sades innehålla falukorv och isterband. Det var inte så. Det var två flaskor; Ölandsporten Solera 2015 från Wannborga, rött starkvin, och en Leon Millet från Håks Gård i Beteby, Mörbylånga på södra Öland, det vinmärke som heter Under Ölands sol. Men är det inte rätteligen Guds? Och är inte perspektivförskjutningen intressant?

tisdag 18 juli 2017

Lampstället

Biörn Fjärstedt ställde frågan om ljusastaken har flyttats och undrade vart i så fall. Det är en bra fråga från en biskop. Uppb 2:5. Nu kunde man, med f Jan Redin, tänka att biskopen på ett särskilt sätt har tumme med Gud och kan ge besked. Också om ljusstaken kallas lampstället i stället, menar jag.
Asien och Afrika är dynamiska platser för den kristna tron. Det kan förstås vara så, att nådatiden i vårt välmående och sekulariserade land är över. Vi har haft vår chans. Hur djupt är inte mörket, sjunger vi ju klämkäckt inför detta perspektiv. Sv ps 489:3 Men vad kan då jag göra?

Predika när jag får tillfälle och fira mässa blir upplysningstillfällen, för Gud ångrar inte sina löften. Men jag är faktiskt inte säker på att jag om några år kommer att kunna fira en högmässa av allmänkyrkligt snitt i mitt närområde. Det är Guds sak detta. Jag har en liten krigskassa i kontanter om samhällsstrukturen faller ihop, sovsäckar och Trangiakök samt ett förråd av konservburkar, toalettpapper och sopsäckar. Det finns flera goda skäl till oro. Inte sedan förra världskriget har det varit så stora stridskrafter kring Gotland som det blir denna sensommar/höst. För varje dag är frälsningen, det förstår vi inte bara Första söndagen i Advent, en dag närmare än när vi kom till tro.

Å andra sidan är kraftmätningen den gamla. Vi plockar det gnostiska alternativet; en perenn i den kyrkliga rabatten, säger doktor O. INRI mot MTD. Och MTD är vad vi möter som förkunnelse.

Apostladagen fick jag mig via det elektroniska två predikningar till livs. Först i en kommentar på Bloggardag. HFG kl 18.36 beskrev sin gudstjänstupplevelse på den spanska solkusten. Det blev en feministisk predikan. Jesus fick bannor, förstår jag. Det var brist på kvinnliga apostlar. Invändningarna grundades i tanken på alla människors lika värde, jämlikhetstanken och alla människor skapade till Guds avbild. De bortglömda kvinnonamnen ställde till det för åhöraren och jag blir brydd. En del kvinnor nämns inte. Andra nämns. Trots att de i juridisk mening inte var vittnesgilla så dög de i den kristna gemenskapen. En del män nämns, därför att de nog fanns med i den första kristna församlingen, mannen från Kyrene definieras genom sina av lyssnarna/läsarna kända söner, t ex. In summa: det här kan man inte göra så mycket av, allra minst i i ett land som Sverige där Maria är det dominerande kvinnonamnet. Jag bortser medvetet från att predikan hölls i Spanien när den hölls på svenska. Boanerges som namn på Sebedaios-sönerna var nog inte odelat positivt. Om man kommer till högmässan på söndag får man en inblick i detta. (Lk 9)

Lägger man MTD-mönstret över, är det väl rätt lätt att se deismen, enkelt at ta till sig moralismen och det terapeutiska om man är kvinna, så att säga. Då blir också sv ps 766 ett uttryck just för MTD. Man kan sjunga psalmen i en tydlig kristen kontext, men är den otydlig blir det MTD som tar över. Läs och fundera. Moralistisk Terapeutisk Deism.

Jag läste också en predikan från Ramnäs där du blev apostel.
https://andersholmberg.wordpress.com/2017/07/16/apostladagen-det-ar-du-sjalv-som-ar-apostel/
Här uppvisades en som inte kan undervisa om skillnaden mellan de troendes allmänna prästadöme ("de troendes" brukar tappas bort) och det särskilda prästämbetet. Predikanten kunde inte sin Luther och inte sin reformationshistoria heller. Synd om folket i Ramnäs, kan jag tycka. Vi behöver inga präster eler lärare, läste jag och ingen helgondyrkan. "Människan står direkt inför Gud". Så vad hade prästen där framme i kyrkan att göra och varför ska folket betala honom för detta, som inte behövs? "Det är helt enkelt en praktisk ordning att några ska se till att evangeliet predikas och sakramenten delas ut." Så lär inte vår kyrkas bekännelse, bara så ni vet. Ramnäs ligger i Västerås stift...

Präster finns kvar alltså, säger predikanten, men står inte närmare Gud än andra. Det förklarar en del för oss som alltid undrat. Man kunde ju annars tänkt sig att de gjort just detta av en hel del goda skäl. Såg mig vem du umgås med och så där... Präster har ingen annan karaktär - character indelebilis då? Förmedlades gåvan att vara präst i prästvigningen eller inte? Är vi oeniga här, avslöjas en grundläggande oenighet. Den gäller Kyrkan men lika väl trons materialitet. Sug på den. Jag tror på Gud som himmelens och jordens skapare som använder det jordiska för att ge oss himmelska gåvor. Frommare än så är jag inte. Andra sitter tysta och sysslolösa i mörka rum och väntar på upplysning, som jag sa i Pjätteryd och citerade Apologien (Sv Kyrkans Bekännelseskrifter s 223). Det gör inte vi som vet, att Gud gillar och är närvarande i ämbetet. Samma auktoritet.

I Ramnäs gavs besked att vi får tolka och tänka själva. I en kristen kyrka skulle mycket av det som sägs kallas irrlära och den som utsäger den kallas villolärare. Den saken inser vi alla om vi tänker efter själva. I ett MTD-sammanhang är det dock i stället väldigt uppbyggligt och för oss som vill varsna MTD-religion i praktiken är det väldigt upplysande. Alla kan vara nöjda. Jag kan säga det förenklat men en enkelhet kan ibland visa sig vara mitt i prick. Det praktiseras MTD-religion i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans tro är en annan. Athanasius var också i minoritet. Till och med för biskopar borde detta vara en tid när det är en lust att leva i kamp för den rätta läran. Låt oss tala högt och tydligt inte om det som förenar utan det som skiljer oss åt. Bättre kan jag skriva detta: Låt oss beskriva den avgrund som skiljer oss åt, vi som hör ihop med INRI och fattar vad MTD går ut på, och de som tror och omfattar MTD.

I dag? Avfärd från Pjätteryd kl 08.30, paus i Örsjö för medhavt fika, därefter till Högby på norra Öland (kroppkakor) och så ska jag kl 14 säga något till både ölänningar och smålänningar samt annat löst folk om Minnet, men jag minns faktiskt inte varför jag valde det ämnet. Vi måste se kyrkan och det berömda luftslottet  förstås och så hemåt igen med stopp i Kalmar och besök i Domkyrkan. Allsång i bussen. Bär ner mig till sjön
https://www.youtube.com/watch?v=L7CzpZaeVxo
och En busschaufför står på repertoaren.

måndag 17 juli 2017

Att tro på sin svenska tro i alla dess former

Jag såg Sverigedemokraternas valfilm. Först trodde jag det var något om vildvittror och Ronja Rövardotter. Sedan såg jag att det var mer komplicerat - och ändå inte. Det enkla budskapet handlade inte om Jesus. Han nämndes inte, stackarn. Här var det MTD-religionen i SD-tappning. Jag såg det, när jag upptäckte att det inte fanns några människor på bild. Bara en häst. Och Jesus red nog aldrig på en häst, däremot på en åsna.
https://sd.se/kyrkovalsmanifest-2017/

Den partipolitiska ansatsen är klar: Från (S)venska kyrkan till Svenska kyrkan. Nu ska de stora politiska partierna utkämpa sin fejd på kyrkoterritoriet. De kan förstöra precis hu mycket som helst. SD vill att respekten för olika inriktningar och åsikter inom kyrkan ska återupprättas och klassiskt konservativa präster ska inte frysas ut. Det betyder kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och homofober. Men jag vill nog inte kallas klassikt konservativ. Jag är ju klassiskt radikal för en kristen tro som bevarar - konserverar - vad är det för slags tro? Tro på konservburk? Tron handlar om radix, rötter. Och de rötterna går djupare ner än ner i svenskheten.

Det där med att Svenska kyrkan ska våga vara kyrka, ett ord från det ekumeniska arbetet egentligen,  påminde Bertil Gärtner och Synoden om. Skillnaden är att detta maningsrop kom inifrån kyrkolivet, från levande människor som kunde säga något om Jesus. Det är där det slirar för de flesta i SD. Den som lärt sig skilja mellan andar, hör dissonansen.  Det blir mest vård om skolavslutningar som omsorg om - kulturarvet! En kyrka som ska vara Kyrka vårdar sig om MTD-skolavslutningarna???!!!

Naturligtvis kan det skäras pipor i den pastorala vassen, när folk vill ha det som det var innan stordriften. Här får vi andra problem. Åldrad befolkning och knepiga strukturer, folkomflyttning från landsbygden och en kyrklighet som levt på övertid och därtill medlemstapp - det går inte ihop. Men det ska erkännas, det finns inga som eentligen arbetat pastoralt med denna utmaning. Och det gör inte SD heller. Då säger en luttrad tf kyrkoherde som jag: Snacka går ju. I Smålandskomposten denna måndag redovisas kostnaderna för ny el i Pjätteryd. En halv miljon. Det är 1000:-/kyrkomedlem om församlingen själv skulle ta kostnaden. Det finns välsignad stordrift också, tror jag vi måste säga.

SD talar om en kyrka som ska göra mycket. "Prioriterade grupper bör vara ensamma äldre, brottsoffer och unga med psykisk ohälsa. Grupper i behov av stöd är också fattigpensionärer och kristna asylsökande." Men, hallå! Vem ska ta hand om alla dessa om samhället med dess stora resurser misslyckas? Kyrkoherden i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd? Är Kyrkan som social kraft en socialbyrå? Snacka går ju. Men kackla inte utan värp. Vem ska göra detta och med vilka resurser och, inte minst, varför?

"Undvik stora förändringar i kyrkans liturgi", heter det. Svart kappa och 1942 års handbok? Liturgin lever, men poängen är att den lever Uppenbarelsen, avslöjandet från Gud. Därför kan vi fira gudstjänst. Så talar SD om värdighet. Det är då jag slår avigt. Var i Guds Ord talas om Kyrkans värdighet som en i sig själv vilande storhet? Bibelbok och ställe?

Jag kollar bilderna i valmanifestet. SD förnekar sig inte. Ingen människa någonstans och inte ett ord om Jesus. Detta är inte INRI-kyrkan. Det är MTD-religion men lite mer politiskt reaktionär. Och ni som inte tidigare varit inne på Bloggardag: MTD betyder Moralistisk Terapeutisk Deism. Denna deism är den kristna trons huvudfiende i Svenska kyrkan idag. Den kan klä sig progressivt och reaktionärt men i detta fall är de progressiva och de reaktionära rävarna sammanbunda i svansarna.

Jag går alls inte på detta. Det SD ger oss är ett valmanifest för sådana som inte går i kyrkan och har dunkla föreställningar om kristen tro. Den prästtyp de har som ideal är väl kyrkoherden i filmen Den enfaldige mördaren. 

Vad är en kyrka "som står upp för sina traditioner" - med litet "t" dessutom, vilket betyder "levande människors döda tankar". Så blir det i ett valmanifest för ett, håll i er, kyrkoval, där Jesus inte nämns och människor inte förekommer.

Smålandskomposten ger mig idag två helsidor där två S-politiker från Lessebo och Alvesta manar folk att inte rösta på SD. Benny Lundh-Johansson, gruppledare för SD i Alvesta kommun, kan inte längre försvara sina partikamrater, som fäller rasistiska yttranden och dricker starköl på toaletten under kommunfullmäktigesammanträden. De är trötta på inkompetens och kommer distriktsordföranden att väljas till en ledande position "då går det käpprätt åt skogen". Nu kanske jag förstår varför SD:s valfilm börjar just där.

SD kan få valframgångar genom att fokusera kritik mot dem som inte står under val, ärkebiskopen, biskoparna och folket i Kyrkans Hus. Ska resultatet av all den möda som lagts på att uppdatera den kyrkliga bli många mandat till SD kanske jag, trots allt, får svårt att hålla mig allvarlig. Det kan bli så, att de som spottat i kålen får äta soppan. I så fall angår det nog mig rätt lite. Synd på Svenska kyrkan.

Jag hetsade upp mig med Thomas Erastus (1524-1583), schweizisk läkare som hävdade statens överhöghet. Staten skulle avgöra alla kyrkofrågor. Det var den hållningen som fick det brittiska parlamentet att rösta nej till The Revised Prayer Book år 1928. Ska vi hamna i erastianism under C, S och SD gemensamma styre?

Mitt kyrkoideal är ett annat. Jag medger, lätt rodnande, att jag tyckte att Frimodig kyrka drev Jeus lite för mycket. Det var väl ändå alla överens om vem som är Kyrkans Herre. Jag hade fel. Det är alldeles utmärkt att en nomineringsgrupp talar om Kyrkans Herre - inte minst när det handlar om ett kyrkoval!

Jag återfaller till ett. Ut med de politiska partierna ur Svenska kyrkan. Jag har varit alltför försiktig och menat att detta kan väl partierna själva fatta. Nu funderar jag på om inte mer drakoniska åtgärder måste till. Jag har inget svar. Jag sliter med frågan. Men en SD-kyrka?! Utan folk!! Med hästar!!! Och vildvittror i spöklik skog!!!! Är det där vi ska hamna?

Herre, du var förr ditt folk nådig.
Kamp mot Thomas Erastus!



söndag 16 juli 2017

Ett tjog präster

Ett dussin apostlar i Bibeln blev i Bohuslän till ett tjog präster. Det är en lämplig insikt på Apostladagen. Tidningen Bohusläningen följde upp fallet Karlsson genom att ringa runt till präster och fråga vad de tänkte om enkönad vigsel och - kvinnliga präster!

Bara en av tjugo tyckte att det är fel med kvinnliga präster. Han som tyckte att det var fel, accepterar kyrkans beslut, men håller personligen inte med om det. Vad betyder då acceptera? Konstatera att beslutet fattades av riksdagens båda kamrar våren/sommaren 1958 (beslutet fick tas två gånger i båda kamrarna på grund av nyvalet!)? Det torde vara svårt att jäva att detta beslut fattades och då kan man acceptera det på enklast möjliga sätt, konstatera att det finns.  Jag antar att det inte är vad som avses. Acceptera betyder inte att säga ja till reformen.

Nu får vi problem, ty sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Men det vore ett felgrepp att fokusera på den ende i gänget. De 19 i tjoget är de intressanta. Stackars komministern i Tanum frågar till synes indignerad om frågan ska behöva ställas 2017. Men det ska den av det enkla skälet att Bohusläningen vill åsiktsregistrera prästerskapet för det är juli månad och sinte så mycket att skriva om i tidningen. Går det bra kan det hela kunna dirigeras till en opinionsstorm. Det är så det går till och så det gått till i decennier. Den här sortens historier följer sin egen dramaturgi. Den fokuserar på den som svarar, säg, lite apart.

Årtalsargumentet bär ingenstans. Var det fel 1957, vilket kyrkomötet konstaterade, är det väl lika fel 60 år senare? Vad har tillkommit? Borde vi inte detta år särskilt högtidlighålla 1957 års beslut? Så kan vi nästa år fira 1958 års och inse att på så vis får alla sitt.

Hade Bohusläningens journalist förberett sig lite bättre, hade hon kunnat ställa frågan vilken bok/vilka böcker som övertygat i sakfrågan om ämbetet. Då hade det blivit roligt att höra svaren och ställa följdfrågor. Flertalet präster har nämligen sorgfälligt undvikit att skaffa sig problem genom att läsa in sig på frågan. Jag skrev "flertalet", inte alla sålunda. Här hade det verkliga scoopet dykt upp på temat att präster flyter med, anpassar sig som kameleonter inför hotande fara. Den 13 december firar de sedan storslaget Sankta Lucia. Ingen skrattar.

När det handlar om enkönad vigsel berättar många präster i Bohusläningens spridningsområde att de brottas mellan sina egna väderingar och Bibelns. Intressant. Hur brottas man då? Förr i världen brottades präster med bibeltexter. Tidningen fick svar dock: Hälften var positiva, två la på luren (kan man det nuföttiden?) när de hörde frågorna och några enstaka svarade nej. De flesta har kommit fram till att det är förlegat att vara kritisk till vigslar av personer som älskar varandra, skriver Bohusläningen. Förlegat var ordet, sa Bill. Komministern i Tanums pastorat frågar: "Skulle jag som präst ta mig friheten att tala om för dig vem du ska älska?" Nonsensfrågor leder till meningslösa svar på frågor som inga frågor är. Ni vet.

Prästers argument ter sig i övrigt lika anslående:
"Kyrkan ska stå på de svagas sida och homosexuella har ju varit en väldigt utsatt grupp."
Byt nu ut ordet "homosexuella" mot "kvinn*pr*stm*st*nd*r* så kan vi pröva argumentets bärkraft. Eller sopgubbar i Stockholm eller klimatförnekare. So what?

"Det blir konstigt att säga nej. Min åsikt ska inte spela roll."
Bortsett från att "åsikt" och "insikt" är två skilda ting, ska åsikter likväl inte spela någon roll? Vad har vi för åsikter om den nazistiska antisemitismen också om vi inte läst några hyllmeter böcker i ämnet och inte riktigt har Mein Kampf aktuell. Eller i konfirmandundervisningen. Säger pastorn till flickorna att era åsikter om proponerat sexualumgänge inte spelar någon roll och att det blir konstigt att säga nej? Jag hör till dem som tänker annorlunda. Åsikter spelar roll och ett nej är fullt respektabelt, ofta mer respektabelt än ett ja ihop med majoriteter.

"Det är ju heteromän som lagt grunden för hur vi tolkar bibelordet och det bör ifrågasättas."
Det kan man mena om man 1. inte har tillit till Den Helige Ande  som utlovats som Kyrkans Hjälpare och 2. inte avlagt distinkta prästlöften som alls inte inskränkt t ex bekännelsen med argumentet att Luther och Melanchton var hetero.

Tack gode Gud att det är söndag så att jag, ställd under Strukturutskottets påbud att vara snäll om söndagar, inte kan skriva vad jag menar om prästerskapets förmåga att fixera de verkliga problemen eller uttrycka oäkerhet vilken art av insanity saken handlar om.

Jag menar dock att de verkliga problemen alls inte handlar om åsikter utan om insikter, Kyrkans insikter om Guds avsikter. Det är det som ställer till det. INRI mot MTD.

Till Pjätteryd. Högmässa kl 10. Det är bäst att komma i god tid om man vill ha sittplats.


lördag 15 juli 2017

Vem säger emot?

Modéus II har semester. Den firar han genom att skriva i Aftonbladet. Han fick säga något i radion om saken. Jag hörde det när jag skulle sortera sopor, plast för sig, papper för sig, konservburkar och ölburkar för sig. Jag är så duktig på återvinning att jag nästan äcklas över hur fin jag blivit. Risken för verksfromhet är den risk jag dagligdags lever under inte minst när det handlar om miljön.

Modéus II är emot mäns våld mot kvinnor i nära relationer, förstod jag. Något annat hade faktiskt förvånat mig.
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/nqbyL/mans-vald--en-bold-i-samhallskroppen
Jag går dock längre. Jag är emot mäns våld mot kvinnor - också där det inte finns någon relation. Jag är emot mäns våld mot män dessutom. Jag är emot våld mot barn och våld mot djur. Men jag är inte sämre än att jag kan diskutera med den inskränkning Modéus anger: Nära relationer.

Var fjärde kvinna har erfarenhet av att vara utsatt för fysiskt våld av sin partner, meddelar Modéus II. Så lyfter han frågan. "Ytterst handlar detta om demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter." En biskop kunde kanske skrivit, att det ytterst handlar om att vi är skapade till Guds avbild och inget får kränka den som är skapad så. Riktigt hur demokratin kommer in, vet jag inte. Fattar ni? I det fördemokratiska samhället skulle alltså våld vara OK? Det tror inte jag. De bibliska förmaningarna om hur män ska ta hand om sina hustrur är helt annorlunda. Kunde inte Modéus tagit ett varv om denna revolutionära hållning, den där kvinnan och mannen hör samman som kroppsdelar i samma kropp och där den gemensamma kroppen ska vårdas?

Innan de yttersta frågorna - demokratifrågorna - ställs, borde vi inte tala om den frustration som vårt samhälle föder, om drogmissbruk, alkohol och narkotika? Mer utbrett än man kan tro, sa en gymnasierektor jag frågade. Det kanske i förstone mer handlar om detta än om de mer politiskt korrekta förklaringarna om uppfostran av pojkar och flickor. Jag frågade en fyrbarnsmamma om familjens uppfostringsprinciper. Hon trodde sig skälla och skrika lika mycket på alla, möjligtvis mer på sonen, för 15-åriga killar.... Resten av vad hon sa, skriver jag inte ut.

Modéus II tar upp barnböckerna. Här sitter pedagogerna och räknar och läser. Men nog finns bortom antalet figurer några starka kvinnor i litteraturen; Pippi, Ronja samt Miss Marple. Här finns fler problem att aktualisera. Var det 62% kvinnor i högskolan mot 38% män? Vart leder detta? Är det ens ett problem?

Modéus II vet att ge besked: "Också i kyrkan behövs rannsakan och självkritik." Det låter något. Men hur går det rent konkret till om Svenska kyrkan ska bedriva självkritik. Vem är själv-et? Om jag skriver en kritisk inlaga om missförhållanden i Svenska kyrkan - är det då självkritik? Det vore kul att få veta.

Modéus II fortsätter: "Bibeltexter om kvinnans underordning måste förstås utifrån dåtidens kontext." Vem säger det och på vilket sakunderlag? Berätta mer! Bibeltexter skulle kunna förstås som apostoliska insikter med mer sprängkraft i sig om de förstås i sitt sammanhang av kroppsdelar i samma kropp. Hur blir det då? Får de inte en sällspord sprängkraft i vår tid då?

Modéus II trampar på: "I predikan behöver vi som präster alltid formulera oss så att kvinnor framställs som fria, likvärdiga och jämställda, med samma rättigheter som män." Coram Deo, vad är det för rättigheter Modéus II syftar på? Och varför behöver vi framställa kvinnor på ett sätt som alltså inte stämmer om det stämmer att 25% av kvinnorna spöas? Fria, likvärdiga och jämställda? Var de bibliska gestalterna sådana?

Modéus II tänker djupare: "Kyrkans strukturer behöver belysas och förändras. Vi behöver fler kvinnor som kyrkoherdar och som ledamöter i våra kyrkoråd." Jaså. Då villfares snart nog Modéus II på den punkten. Men minns att kvinnofrigörelsen handlar om fler kvinnliga kyrkoherdar. Jag är faktiskt lite ledsen att Morsan är död. Det här hade jag gärna läst upp för henne. Jag tror mig höra hennes något ironiska lilla skratt. Själv skulle jag vilja se programmet för hur Kyrkns strukturer behöver belysas och förändras. Hur lyder det? Tills jag fått se det väljer jag att tänka, att Modéus II inte tänkt igenom vad han skriver - men det låter bra och därför skriver han det.

Hela inlägget går ut på att destruktiva grundmönster ska förändras. Kunde inte Modéus II säga att folk borde sköta sin helgelse bättre för att bli lite mer heliga och kanske snälla rentav? Vilken är Svenska kyrkans egentliga resurs för att vi ska nå en nollvision när det gäller våld i nära relationer.
Kan inte en stiftschef skriva om det på sin semester? Fler högmässor att fira? Fler bikttillfällen? Fler som går i regelbunden själavård? Bättre församlingsliv?

Å vad jag drömmer om en kyrklig hierarki som säger det oväntade, undviker det floskulösa, utmanar till egen tankeverksamhet och därtill manar folket: Guds rike är nära, omvänd er och tro evangelium. I det läget spöas ingen - inte nära, inte fjärran.

Men när Modéus II tycker att kvinnor inte ska spöas, vem vill då säga emot. Blev någon förvånad av att han tänkte så? Upp med en hand!

fredag 14 juli 2017

En öppen modern folkkyrka

Jesper Eneroth, som jag höll av redan innan jag träffat honom, presenterade i Dagen en öppen modern folkkyrka.
http://www.dagen.se/debatt/jesper-eneroth-en-oppen-modern-folkkyrka-1.995635

Det blev en underhållande politisk text av propagandistiskt märke. Läser inte unga socialdemokrater Gunnar Fredrikssons bok Det politiska språket och lär sig hur man inte anständigtvis kan argumentera eftersom det finns begåvade läsare? Det gjorde vi.

I Eneroths inlägg radas inte bara sakfel utan också övertalningsdefinitioner och svagsint argumentation. Jag tycker likväl om Jesper. Jag ser en folkkyrka beskrivas som en del av samtiden och framtiden. Det blev två av trons tempi, skulle Gustav Aulén ha kunnat säga. Men inte det som varit, sjäva historien.

Där försvann sålunda frälsningshistorien i sin helhet! Men Kyrkan kan bara ha något att säga samtiden och framtiden om hon är förankrad i Guds mäktiga gärningar historien igenom. Uppenbarelsen har ett då. Det vi nu ser är MTD-religion. Inte INRI, inte kristendom. För kristen tro räknas åren efter frälsningsgärningen som anno Domini, Herrens år.

Till argumenteringen kopplas en S-nyftvals att det är synd om S, som främst kritiseras för att vara politiskt parti i det kyrkliga. Detta är en orättvis kritik, förstår jag. I många år har S ("vi") varit en ansvarstagande och betydande del av Svenska kyrans förtroendemannagrupp. Mannagrupp? Hahaha! Nu tror jag det sket sig lite. Hetsa inte upp socialdemokratins kvinnor. Det kan bara sluta illa. Men det blir värre:

"För oss handlar kyrkopolitik om engagemang för vår svenska folkkyrka." Nja, för att skapa om Svenska kyrkan till en folkkyrka i den mening som folkvagn och folkkonjak har, ja. Och det fattar vi när målsättningen tydligt deklareras att kyrkan "ska fortsätta utvecklas som en relevant och demokratisk folkkyrka." Relevant för vem? För Gud? För Kyrkans Herre? För apostlarna, profeterna, helgonen?

S-politiken är i första hand att stå upp för alla människors lika rätt och värde. Vad då rätt? Lika rätt till kristen forstran i kristna förskolor? Lika värde - vilket betyder att socialdemokraterna inte rätt kan översätta begreppet "dignity". Varifrån kommer tanken på människans värde och värdighet? Det är hög tid att definiera de grundläggande begrepp som slungas omkring.

Det kommer en vers om den interreligiösa dialogen också. Välan, den kan föras. Djup ropar till djup, heter det i Psaltaren. Men det är sannerligen ingen självklarhet att svenska teologer är byxade att föra eller ens delta i den dialogen. Den dialogen kräver nämligen en trygg utgångspunkt. Den har vi - men den tycks inte drivas särskilt bestämt. Ska vi läsa Kolosserbrevet som utgångspunkt för ett samtal om att kristen tro korrekt beskriver hurdan verkligheten är, men att det vi kallar andra religioner bara till dels kan ha pejl på det som uppenbarelsen gett klara och tydliga besked om? Hur tänker S? Menar det politiska partiet S att Bibelns böcker fast, troget och utan villfarelse lär den sanning som Gud för vår frälsnings skull har låtit uppenbara. När tog partistyrelsen den ställningen?

S drar en lans för arbetsmiljön S har positioner i stiftsstyrelser och t ex i Malmö, där mycket  som skett tydligen är värt kritik. Ändå bröstar S av. Jag vet att det i Svenska kyrkan under socialdemokratiskt ordförandeskap finns urusla arbetsmiljöer. Lokala pizzerior är mer noga med lagstiftningen vad gäller arbetslivet än Svenska kyrkan. Vi kan den debatten. Vi, som sett oss missgynnnade när det gäller att utvecklas i tjänsten och såg det i lönekuvertet och ser det i den månatliga pensionen, hånskrattar inför rotvälskan, enerothvälskan. Först en rejäl ursäkt och sedan Ehrenrettung, det är vad vi kräva, vi från prästproletariatet! Jag kan leva med min lilla pension, men de feta orden ska blottställas. Ledsen, Jesper. Du ska hålla dig för god för detta.

Roligt blir det att inköpen helst ska ske lokalt. Så var ska vi i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd helst handla? På det närbelägna IKEA i Älmhult? I pastoratet finns inte längre några affärer.

Det där med att barn ska kunna vara med utan besvärande kostnader har jag aldrig fattat. Kan de inte det? Syster Kerstin blev förstås konsulterad. Ingen stängs ute. Ska det göras en resa med ungdomar, och det gjorde vi på min tid, betalade ledarna lika mycket som deltagarna, och vi var kyrkoarbetare i den fattigaste stadsdelen i stan. Piss off! Vi vet hur det är och vi kan hantera det. Påstår ni att präster och diakoner utestänger barn och ungdomar, stig fram och säg det då - och möt vreden.

Kyrkan ska upplevas som relevant, det är en av de viktigaste utmaningarna. Nå, upplevdes Jesus som relevant? Upplevs han som relevant? Räknar han med att upplevas som relevant? Luk 18:8. Är han så relevant att S-kyrkopolitikerna trofast återfinns där han möter oss när han kommer söndag förmiddag? Nu styr vi in på "the hard stuff".

S vill ha "en ständig omprövning av former och innehåll i verksamheten". Det vill jag veta mer om. Innehåll? Så vad i innehållet ska omprövas just nu?

Vi får veta att den öppna folkkyrkan är en framgångsväg. Uselt politikersnack. Vi vet ju hur det egentligen är. Och det är här jag är mest bekymrad över de poltiska partierna. De ljuger oss skamlöst rakt upp i ansiktet. Vi ser ju siffror på medlemstapp och det hör ihop med den allmänna politik som fört Kyrkan ut i marginalen. Det kunde inte gå på annat sätt. Denna eroderande kyrka, med stordrift och stängd kyrkor på landsbygden, "ska vara en modern folkkyrka, som utstrålar framtidstro och är öppen mot världen." Det vore nog för världen bättre om den var öppen för Guds rike. Värdsliga kyrkor har vi väl haft nog av.

I går blev jag närmast lite deprimerad av att Kyrkans Tidning inte kom i brevlådan och räddade min torsdagsdepression. Jag fick hantera det. Men när jag efter kyrkoherdemödan kollade så fanns en hälsning mera kär i komputern. Jag läste rubriken "Över 850 nya medlemmar i juni". Det var storslaget. 3 895 persoenr "avslutade sitt medlemskap" stod det sedan i texten. Det finns rubriksättning som blir en personlig förolämpning. De på Depressionsfabriken tror faktiskt att vi är direkt korkade.

Till sist i den enerothska drapan kommer den fromsinta skitsnacksparoll som vi som varit med ett tag kvickt känner igen. Det blir tal om en "kyrka som utstrålar, och är, gudstjänstglädje". Den fortsätter att vara betydelsefull för många. Jag gick inte på det. Det blev som vanligt för fett. Festljugeri, liksom.

Jesper och jag har talat om en valdebatt. Den kunde bli något. När, var, hur? Jag står fast vid det grundläggande kravet: Politiska partier ska ägna sig åt politik och lämna Svenska kyrkan i fred att vara civilsamhälle. Och jag noterar på nytt att i Jespers drapa finns inte ett begripligt ord om Jesus, mer än att han vill att barnen ska få komma till honom. Så vad säger S egentligen om kristna förskolor?

Nu tror ni att jag är särskilt emot S. Ånä, men på det stora partiet ska ställas motsvarande krav. Det är en hållning i Gunnar Fredrikssons efterföljd som politisk renhållningsarbete. Sådana får aldrig strejka.

Denna morgon ska jag fara till Göteryd för att närmare beskåda Svenska kyrkans framgångsväg. Det blir riksväg 23 och administration och så en begravning i Pjätteryd innan den framgångsrika folkkyrkan sätter sig och skriver ut predikan till på söndag.


torsdag 13 juli 2017

Polykarpos

Polykarpos blev martyr i mitten på 100-talet i Smyrna och det var på Stadion han avrättades. Var han 86 år gammal och är han ett vittne också om barndopet? Det kan jag gärna tänka. Hans martyrium beskrivs som en slags framgång. Han var tillräckligt gammal att dö så om han fick dö inte bara i Herren utan för Herren så kan det ses just som en framgång. Martyrernas blod är Kyrkans bästa utsäde.

Jag kom att tänka på Polykarpos, när uppgifterna når oss om att Antje hade livvaktsskydd i Almedalen. Hur hade det blivit med Polykarpos om han haft ett par livvakter med solglasögon med sig i Smyrna? Då hade ingen kommit ihåg honom. Han hade dött några år senare i sin säng och bliivt lika död som han blev på stadion. Ska en präst, en biskop eller ens en ärkebiskop uppträda med livvakter? Vad säger det om trons tillförsikt? Hade dr Luther livvakter, fast han sedan riksdagen i Worms faktiskt levde under daglig dödshot? Påven har livvakter, det vet vi. Luther hade inte. Vad säger det? Tror påven mindre än Luther på Guds beskydd?

Nu kan jag förväntas inte veta vad jag talar om. Oftast har jag själv uppträtt utan livvakter även om jag antar att den där sergeanten som följde i mina spår egentligen skulle ha kompetens att skydda mig. Det tror jag inte att han egentligen kunnat, jag hade skjutit snabbare och bättre själv. Så har jag också i min prästtjänst utsatts för dödligt hot och överlevt. Detta faktum tillskriver jag min närstridsinstruktör fanjunkare Johansson. Att min yngsta dotter lever med close protection kan jag vara glad över - men hon ägnar sig åt andra sysslor än att förkunna evangelium. Å andra sidan dog hennes favoritlivvakt vid ett självmordsattentat veckan efter att hon lämnat sin tjänst och han dog just på den restaurang i Kabul där de brukade äta på fredagskvällar. Men vad ska vi säga om en ärkebiskop som ska ut i det offentliga och följas av livvakter. Den Ranghögste har det väl ändå inte så? Ska andra biskopar uppträda med detta skydd för den egna självkänslan? Jag vet verkligen inte.

De verkliga hoten mot Svenska kyrkans ärkebiskop kanske ändå inte kommer utifrån. De verkliga hoten är de inifrån kommande, de som pekar på kyrkligt sönderfall. Många fortsätter lämna och det stämmer väl hyfsat med prognos. Kyrkovalet kan bli något helt förfärligt om de partipolitiska uppgörelserna ska ske på kyrklig mark. Vem för då Svenska kyrkans talan? Fattar de som ändå på något vis älskar Kyrkans sköna gudstjänst vad de riskerar? Eller fattar de inte? Ska i min tid hela det svenskkyrkliga - på sitt sätt och sett till min livstid konsekvent - falla samman just i min tid? Eller ska vi lyckas ställa INRI mot MTD, kristendom mot civilreligionen? Jag tror inte att Antje varsnar faran. Biskop Stiglund gör, är det därför han ska gå i pension vid 63 års ålder? Egentligen har ingen av biskoparna målat fiendebilden för oss. Polykarpos visste i vart fall vari motsättningen bestod.

Den Ranghögste var i Sankta Annas skärgård, såg jag i Norrköpings Tidningar. Första sidan, ledartext och två helsidor med positiva bilder på folk och Den Ranghögste som firade mässa. Inte en livvakt så långt ögat nådde. Ingen amfibiebataljon heller. Uppträder Den Ranghögste med livet som insats?

Så här tänker jag från mitt enkla perspektiv. Naturligtvis väger mina synpunkter lite mer nu när jag är kyrkoherde än de gör när jag bara är pensionerad komminister på landet. Men väger de tillräckligt tungt. Jag befruktar det värsta, som gubben sa.

Hur är det då med säkerhetsarrangemangen kring Kyrkomötet, som öppnas i Uppsala Domkyrka. Kan det inte vara ett arrangemang som kunde locka en IS-krigare? Eller har kriget kommit dessförinnan? När under min livstid har vi haft så mycket militär aktivitet i och kring Östersjön som efter denna sommar? Vi kanske inte ens kan bli martyrer. Vi blir bara offer. Jag beväpnar mig, naturligtvis. Hur gör jag det? Jag anbefaller mig i Guds hand. Guds vilja är bäst. Utifrån den tillförsikten kan livvakterna bevaka någon annan.

onsdag 12 juli 2017

Jag - en kyrkoherde

Denna morgon ska jag satsa på kollegial förståelse. Vi här uppe på toppen måste hålla ihop. Det finns så många komministrar med synpunkter. Vi, som varit flinka och verkligen förmått ta oss upp till toppen, ska inte låsa oss nedslås.

Oftast är komministrarna inte så aggressiva. De frågar inte vad vi gjort med våra övertygelser för att ta oss fram. I så fall hade vi på olika sätt svarat att vi sökt praktiska lösningar, lagat efter läge men egentligen inte bytt position. Komministrarna begriper nog att det är så vi svarar och därför frågar de inte. Annars kan det ha att göra med lönesamtalen vi för med komministrarna.

Ibland undrar jag varför komministrar tycks så håglösa. De gör vad de ska, men sedan tycks de mena att det får va. Somliga komministrar är fenor på arbetstidsavtal och det där med 15 extra lediga dagar för att de slitit så hårt. De 15 dagarna tror jag är dagar som missbrukas svårt. De ska vara kompensation för all sön- och helgtjänstgöring, men finns den tjänstgöringen kvar så till övermått? Nå, jag gnäller inte. Dessvärre har jag i min kyrkoherdevärdighet ingen komminister att köra med.

Kyrkoherde Edebol, dubbeldoktor i obskyra ämnen, hade komminister Karlsson i sitt stall. Det tycks klarlagt att folk ringt och meddelat/upplyst/hotat kyrkoherden. Om Karlsson ska vara konfirmandpräst, skickar de inte sina ungdomar. Skickar? Är inte den tiden förbi? Har vi inte självständiga ungdomar som fattar egne beslut? Kanske inte i Bro-Brastad. Men jag vet inte. Så vad kan kyrkoherden göra? Ta strid med föräldrarna och säga att Karlsson har goda konfirmandlektioner och är en allmänt vänlig och omtänksam präst? Det går inte. Inte om kyrkoherden ska hålla sig väl med föräldrarna och säkra deras leverans av konfirmander samt deras fortsatta kyrkotillhörighet. I ett sådant läge är komminister körd. Det fattar vi kyrkoherdar bäst av alla.

Nu intar jag nog samma teologiska positioner som komminister före detta Karlsson.
När det handlar om ämbetsfrågan vill jag ha svar på frågan varför jag mer ska lita på ett riksdagsbeslut från år 1958 än på ett kyrkomötesbeslut halvåret innan? Visste verkligen riksdagsmännen bättre vad Gud vill med ämbetet än samtliga biskopar (ordförandebiskopen la ner sin röst dock), alla präster utom en (Olle Nystedt, den grötmyndige!) och kyrktroget lekfolk, dvs majoriteten i kyrkomötet (men inte den åldrade rektor Göransson från Kalmar)?

Jag hävdar förresten också att prästen representerar Kristus. Är det fel? Vem representerar prästen annars?

När det handlar om äktenskapssynen så kan väl ingen av kvinna född hävda att Svenska kyrkan hann arbeta igenom den frågan innen beslut om enkönad vigsel fattades. Läronämnden var alls inte enig. Och in dubiis non est agendi, har jag fått lära mig. Men kyrkomötets majoritet agerade. Som kyrkoherde i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd säger jag, utan att darra på manschetten (jag går med uppkavlad skjorta eller kortärmad, nämligen), att bara de ideologiskt likriktade kan gå på det där riksdagsbeslutet som rätt uttolkning av vad Gud vill med äktenskapet.

Som kyrkoherde kan jag uppskatta när en komminister, Verbi Divini Minister, Gurds Ords tjänare, förmår leka med ord. Jag har aldrig riktigt förstått mig på präster som inte kan den leken. Hur kan de då predika och uppmuntra och uppbygga sina församlingar? I förkortningen RFSL blev "L" till "lössläppthet". Hade han fått skriva "lättsinnighet"? Eller "liberalism"? Eller "lidelse"? Hursomhelst torde en komminister i dokumenten och analyserna av RFSL:s program kunna hävda att agendan skulle kunna ses som lössläppt. Det är ju sådant de har för sig. Vi mer inbundna typer vågar bara dra enkla fräckisar, därför att vi är så hämmade, dvs inte lössläppta.

I sak har Karlsson alldeles rätt. Man behöver inte ha sett filmen När det gick för kyrkoherden (som jag aldrig sett, men det har biskop Wadensjö!) för att kunna berätta om sexliberaliseringen från 1960-talet och därefter. Det är väl bara att enkelt tillstå hur samtidskulturen gestaltat sig. Att det får konsekvenser också i Vatikanen behöver ingen jubla över. Har ni hört den där om bjälken och flisan eller den om bjälken och brädgården? Naturligtvis måste jag dock som kyrkoherde ta avstånd från all komministral lättsinnighet, det ligger i sakens natur.

Tog den dåvarande komministern Karlsson upp abortfrågan? Beror det i så fall att han tänkt principiellt och några varv djupare än befolkningsmajoriteten? Iså fall håller jag med honom på den punkten också. Det ljugs väldigt mycket i abortfrågan. Och hur ska det bli med SIDA-pengar till det kyrkliga? Ska de kyrkliga insatserna för reproduktiv hälsa bekänna sig till aborter för att få pengar? Borde inte frågan ställas kallt och naket: Vad säger Svenska kyrkan om aborter? När blir livet till? Vem svarar utan omsvep på frågan om vad Kyrkan lär? Och lär Svenska kyrkan detsamma? Hur blir det då med anslag från SIDA?

Jag är nu inte helt säker, för att uppträda kollegialt, på att vi kyrkoherdar vill höra ett svar på frågor om aborter. Komministrarna kan ansätta oss med principfrågor då. Jag har numera kommit fram till att det vore lättare i kyrkolivet utan komministrar. Det är min preliminära ståndpunkt. Den kan efter juli månads utgång komma att omprövas.

Programmet idag? Det är nåt at göra mest vareviga dag, som vi kyrkoherdar säger.

tisdag 11 juli 2017

Kardinalen fick problem

Nu talar vi inte om, som han kallas, "Sveriges kardinal", Den Ranghögste. Han är verkligen det. Ärkebiskopen är detroniserad av en romersk katolik, när hovet bjussar. Mina källor är säkra. Det är en annan kardinal som fått problem och då kan de svenskkyrkliga säga: "Vi har problem. Men det har man i Rom också."

Monsignor Luigi Capozzi och ett gäng andra åkte fast när Vatikanens gendarmeri stormade ett näste i Santa Ufficio, Holy Office, där det snortades kokain och idkades homosexuell samlevnad. Orgie kallas saken i media. Grannar hade klagat på trafiken sena kvällar till fader Luigis eleganta lägenhet. Det anges också att den ligger knappa 500 meter från påvens bostad.

Capozzi var sekreterare åt kardinalen Coccopalmerio, 79 år. Jag hör att Frasse blev förbannad på det svenska sättet, alltså inte utan Gud och nåd i världen, men på det mer handfasta. För att säga som det var. Den Helige Fadern blev heligt förbannad. Coccopalmerio är nu på väg bort från Det Påvliga Rådet för Legislativa Texter. Det är nästan så att man tycker synd om den gamle mannen.

När media ringde Capozzis kontor fick de svaret: "Pronto" och beskedet att intervjuer inte ges. Skandalen uppmärksammas stort. Kokain har kunnat levereras med en Vatikanskyltad luxuös bil för ingången vetter ut mot ett område som hör till Italien, inte Vatikanen. Ni förstår.

Luigi Capozzi fördes efter tillslaget till avgiftning och sattes sedan i bil för att föras till ett kloster någonstans utanför Rom men finns nog nu på Gemelli-sjukhuset. Det där att han skulle bli biskop kan han glömma. Det var annars meningen. Att det inte hann gå så långt är nu en källa till tacksamhet i Vatikanen.

Catharina av Siena citeras i kommentarerna. Hon var inte för det som nu gendermerna klampat in i, för att uttrycka sig med en eufemism. Också demonerna upprörs när de ser sådant som skedde i fader Luigis lägenhet, menar hon. Och det redan för 600 år sedan. Min engelske vän som hörde om detta och om kardinaler med stora förmögenheter i Swiss Bank, bestämde sig för att dra till Yorkshire Valley för att få möjlighet att lugna sina nerver. Han bloggade, men fann nu en värld avslöjad som befinner sig bortom själva parodin.

Jag har aldrig fått svar på frågan om den bordell för präster och munkar som Luther såg i Rom år 1510 och vars existens upprörde honom, har stängts. Låt oss förutsätta det. Vad säger vi då nu - monsignorer i böghög och höga av kokain? De romerska katoliker som älskar att avhåna Svenska kyrkan som ett postkristet samfund och har en del synpunkter i övrigt, kanske ska sändas en medlidandets tanke. För nu var det väl något som sprack upp.

Kardinalen Pell är väl tillbaka i Australien för att försvara sig mot pedofilanklagelser.

Vad kan evangeliska katoliker säga om det romerska? De får väl sin andliga tradition likmätigt läsa Bibeln ("Skriften allena!"), och trösta de romerska med beskedet att vi står samman. När en lem lider, lider alla. Hade vi inte på djupet hört ihop, hade vi storknat av skadeglädje. Nu gör vi inte det. Vi vet något om synden, vi som fått så mycket romersk kritik för allt vårt tal om synd i Augustinus och Luthers efterföljd. Fader Luigi kanske hade behövt påminnas om den saken?

Kardinalen Francesco Coccopalmerio slutar i ett nederlag, förrådd av sin personal. Frasse hölls informerad om raiden och utfallet, berättas det. Han får våra sympatier också. Dock har jag inte svaret på frågan om Bengan avgick för at han visste att Frasse kan nypa så mycket hårdare när det gäller att röja. Jesuiter är inte att leka med. Eller som benediktin sa: "Jesuiter är precis sådana som det sägs i de värsta berättelserna om dem!" Jag är inte säker på att han skämtade.

Det finns ögonblick när jag undrat vad man går på i Kyrkans Hus och på andra högre kyrkliga höjder, men det är ändå inte kokain. Men byråkratier föder ett osunt självmedvetande, en bild av omnipotens. När gendermerna tar sig in, raseras den självbilden. Den eleganta lägenheten blir Luigis före detta boende. Och nu sätts Frasses tal om barmhärtighet på prov. Blir det ett kloster för Luigi? Blir det en ny uppslitande debatt om gay-lobbyn i Vatikanen?

Om ni inte läst nyheten från Rom i Il Fatta Qutidiano så kom ihåg att ni läste den första gången på Bloggardag. Nu behövs en ny chef för Det Påvliga Rådet för lagtexter. Mina romersk-katolska sagesmän hävdar att det inte är någon överhängande fara att Kardinalen Arborelius åker på den sysslan. Men börjar kardinalerna tunnas ut, kan man inte veta hur stora åtaganden de anständiga får ta på sig.

Jag mötte några entusiastiska kristna som hört nyheterna från Rom. "Då citerar jag gärna Jesus", sa den ene. "Egen framgång är guld värd men andras motgång är inte heller att förakta. Här återställs ekumeniska utgångsvärden. Jag höll inte med. Det var inte Jesus som sa så. "Det kan vara bra för det", sa den protestantiske vännen.

Löd inte anklagelsen att Svenska kyrkan hölls med ett hedonistiskt prästerskap eller minns jag det Antony skrivit fel? Kan det i stället vara så att det mänskliga innebär ett pågående projekt att stå det omänskliga emot? Både här och där, i oss, kring oss, med oss.

Hur det är med kardinalernas stora tillgång på Swiss Bank har jag inte hunnit fördjupa mig i. Men skakade har vänner utomlands blivit. Det är inte alltid roligt att vara i Frasses kläder.


måndag 10 juli 2017

Antje i Samtiden

Samtiden läses nog inte av de fina kristna. Jag läste och förstod av artikeln att tidningens frågor inte exmerades, som min moster skulle sagt. Antje uppskattade inte frågorna och ville egentligen inte svara. Det är inte lätt i det politiska livet.
https://samtiden.nu/2017/07/antje-jackelen-forsoker-undkomma-samtidens-fragor-almedalen/

Allt blir intressant? Vilka är de två männen i solglasögon och kostym som plötsligt uppträder? När Antje kliver ner från scenen efter ett seminarium om politiken och talat flyktingar och migration vill alltså Samtiden ställa några frågor. Antje stannar inte för att svara utan går till de två männen med solglasögon och säger med låg ton att Samtiden vill ställa några frågor. En av männen säger då att "vi ska till Sveriges Radio". Frågan ställs och solglasögonmannen ber Samtidens reporter återkomma. Antje ser "märkbart obekväm ut i situationen"och när Samtiden erbjuder sig ställa frågor på vägen börjar hon se än mer stressad ut. Är det Heinz och någon hans polare som bär solglasögon? Eller uppträder ärkebiskopen med säkerhetsfolk kring sig?

Sällskapet travar på. Samtiden hörde Antje säga att migration alltid kommer att finnas men samtidigt är detta något som politiker bestämmer. Är det då inte ett politiskt beslut?  Antje: "Att människor flyr det kan inte politiker bestämma, det är ett faktum."

Antje har rätt. Människor tar beslut att flytta från ett land till ett annat. De gör det antingen frivilligt eller ofrivilligt, "punkt!" Antje försvinner in i folkvimlet. Nu förstår jag vad Antjes podd med rubriken alltså betyder. Den heter just "prata till punkt". Jag har faktiskt inte begripit vad det betytt för Antje tidigare. Det betyder att hon sätter punkt. En man från Svenska kyrkan, som hållit sig i bakgrunden, kommer fram: "Har ni fått den vinkeln ni vill ha?" Samtidens reporter svarara: "Vi har ställt de frågor vi vill ställa". Verkligen?

Nu omfattar jag inte synen att översåtar bestämmer var punkt ska sättas. Här vid punkt! måste i stället samtalet börja och frågor verkligen ställas. Men det är förstås bara min enkla mening.

Flyktingar är en sak. De måste lämna sitt land. Kriget är deras verklighet, förödelse deras villkor, kanske död - den egna eller familjemedlemmars. För en kristen är det självklart att ge dessa människor skydd. Poängen ligger, antar jag, i själva ofrivilligheten. De har inga alternativ, dessa stackars medmänniskor.

Hur vi bäst hjälper dessa de arma kan diskuteras. En utväg är förstås att inte acceptera att kriget ska vara 30-årigt bara därför att olika warlords vill ha det så. Till det kommer en ansvarsfull politik i förhållande till de stora makterna. För människor på flykt gäller antagligen i normalfallet att många vill hem igen och bygga upp sitt land efter kriget. Ungefär som det var för de tyskar som flytt undan nazismen. De kom tillbaka och byggde både i öst och väst, Walter Ulbricht och Willy Brandt lika så långt.

Migranter är något annat. De har frivilligt lämnat sitt land för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. Förr i världen, innan välfärdsssamhället, hade detta  måhända inte varit något problem. De hade fått försörja sig bäst de kunnat, kanske i en backstuga i Finnskogarna. Nu är det problematiskt, eftersom den nationella välfärdsstaten är ett kontrakt oss emellan. Vi betalar in, alla vet omfattningen och kontraktet fungerar med avtalade utbetalningar. Nya försäkringstagare, som inte betalat in, ryms inte utan vidare i detta system. Här är problemet.

Klart att vi kan säga att alla är välkomna - men på vilket mandat? Ska fattigpensionärerna få det sämre därför att andra, som inte var med i trygghetssystemet, det vi byggt tillsammans, ska in? Och ska vi betsämma att barnbarnen ska få sämre levnadsstandard av detta skäl? Det kristna svaret när det handlar om flyktingar är lika klart som det är oklart när det handlar om migranter. I välfärdsnatonalstaten kan inte alla få komma i - då blir den en annan stat och en annan samhällsordning. En förändring av samhällssystem kräver att medborgarna tillfrågas först. Och något kyrkligt svar har ingen ärkebiskop att leverera av det enkla skälet att det inte finns.
Antagligen skulle medborgarmajoriteten svara att i välfärdssystemet sorterar vi bara in dem vi vill ha, de välutbildade och de som kan bidra. Hur kul känns det svaret? Men hur kul är alternativet?

Så varför kunde inte Antje svara Samtiden och komplicera frågorna? Menar hon att Sveriges gränser ska stå öppna för alla, och när har i så fall Svenska kyrkan bestämt sig för den linjen? Det  vet inte jag. Har det bortom välviljan förts ett öppet och komplicerat samtal som verkligen handlat om politik, för saken handlar sannerligen inte bara om att männikor frivilligt lämnar sina länder. Den handlar faktiskt också om politik, politiska beslut.

Antje gjorde kanske rätt för stunden, när hon och följeslagarna försvann in i folkvimlet. Men sedan? Frågorna är verkliga och den enkla sanningen är förstås att Svenska kyrkan inte har något svar. Inte politiker i Europa heller. Om kriget kommer i september är dock en uppsättning problem plötsligt irrelevanta.

Denna måndagsmorgon undrar alla vad JK gör åt komminister Karlsson och kyrkoherde Edeblol. JK funderar över ett tryckfrihetsmål. Jag såg att saken anmälts. Detta fall kan fortsättningsvis bara bli intressant på många nivåer! Och vad säger Antje. Antje svarar att hon numera har semester och svarar alls inte. JK däremot får slita och kyrkoherde Edebol får sova dåligt om nätterna. Det är sådant kyrkoherdar kan råka ut för. Men de grundläggande fri- och rättigheterna är just grundläggande.


söndag 9 juli 2017

PO Sjögren håller!

Jag har i veckan läst ut Rod Dreher The Benedict Option, Sentinel 2017. Det var där jag fick de tre bokstäverna för att förstå den dominerande religionen i Sverige under långliga tider - och i Svenska kyrkan. MTD.

Jag kollar teweets från Svenska kyrkan och inget inlägg jävar tanken att vi möter MTD. När Dreher listar vad en allvarligt syftande kristen då bör göra, känner jag faktiskt i stora drag igen programmet från PO Sjögrens undervisning. Det är undervisning för 50 år sedan i Sverige. Samtiden är onödig - eller kunde varit - om de kyrkokristna tagit PO på allvar och sett till att genomföra hans pastorala program. Fader Gunnar såg i PO sin kongeniale efterföljare genom  arbetet i Guldheden. Jag har läst breven från f Gunnar om detta.

PO hade lärt av många och styrde mot källorna. Han pekade på Skriften förstås och manade oss att läsa kyrkofäderna. Det är att gå på djupet i ett pastoralt program, som tar Kyrkans egna erfarenheter på allvar i tanke att just på så vis kan Kyrkan förstå människors erfarenheter. En Kyrka som är trogen sin egen identitet, blir trogen människor.

Rod Dreher skissar ett program när de kristna förföljs, det minns jag inte att PO riktigt gjorde. Han var mer medveten om vad någon framtid kommer att bära med sig för dem som är kristna då. Men PO skrev för 50 år sedan och Dreher är ute efter en strategi för hur de kristna ska gestalta sina liv i en efter-kristen tid. Dreher skulle nog om kyrkfolket påpeka, att detta är det folk som när det blir nödvändigt får följa den helige Polykarpos eller Sta Lucia. Det blir för detta folk en fråga om gemenskap i betydelsen att de kristna måste hålla ihop. Attacker mot somliga visar hur det går till. Den som inte vill leverera bröllopstårta eller blommor till enkönad vigsel, dras inför domstol. Så går det till i USA. Och då vet alla vad som gäller, för alla kan se hur processerna kan genomföras. När vi får köpa och sälja genom ett chip i kroppen är det apokalyptiskt.

Jag tänkte ett tag att just homofrågan kanske inte står lika i centrum för oss som för Dreher, men så hörde jag i fredags Per Brolléus (han stavar verkligen så!) rapportera från Almedalen i Radio Kronoberg. Han hade tillsammans med 1999 andra gått i prideparad i Visby och rapporterade nu om Nordiska Motståndsrörelsen, som prideprotesten riktades mot. Då blev jag bekymrad. En i denna parad inbäddad, som ska ge mig underlag för eget ställningstagande - var det verkligen ingen som såg ett problem på P4-redaktionen? Tredje statsmakten ska inte vara en del av statsmakten, menar jag. Drivs homofrågan med spets mot dem som inte ropar med de 2000 i Visby, blir det knepigt. Det blir besvärligt också så, att som media och demonstranter agerar, stärker de NMR, självbilden och tanken att deras protest är så nödvändig eftersom reaktionerna blir som de blir. Vad hade hänt om Brolléus i stället för att gå i parad satt sig för att intervjua en NMR-are, fråga vad de menar och hur de upplever det förakt de öses över med? Jag vet. Det hade blivit våldsam indignation. Över Brolléus. Den möjliga journalistiska agendan är en, en enda. Vi får veta vad vi behöver få veta, inte det andra.

Drehers fråga är i grund och botten frågan hur de kristna övas att stå gudlösa ideologier emot i den meningen, att de inte får anpassa sig. Det är bibliskt. Vill man läsa PO Sjögren för att se vad han sa, kan man läsa Böneskola och Bygga inifrån. Den boken hette i sin första upplaga Att bygga inifrån. Lite tråkigt att jag inte är kontraktsprost. Då hade vi kunnat köpa Drehers bok för att läsa och diskutera. Åke Bonnier får väl beställa den från Adlibris, som han är med och äger. Då kan han diskutera boken med domprosten Sjögren i varje fall.

En laglärd, det heter så i uppgörelserna med Jesus, ringde. Den laglärde hade funderat över fallet Karlsson och utköpet. Han mindes att Jan Frithiof i Växjö domkapitel reserverat sig mot ett beslut att näpsa Karlsson för något han på 1990-talet skrivit just i tidningen Bohusläningen. Domkapitesmajoriteten klandrade Karlsson, men när JO - eller var det inte JK? - fick tag på den frågan kom 6-7 sidor med klander. Vad som står i tidningen har tidningens ansvarige utgivare ansvar för, inte skribenten. Frithiofs helgelse firade säkert triumfer och han sa nog inte "vad var det jag sa" (vad han tänkte är en annan sak) till övriga domkapitelsledamöter. Men deras agerande förvånade honom. Kunde de alls inte tänka principiellt? Sålunda var det inte helt rätt när det påstods, att Karlsson fälldes då. Han friades och fällningen hamnade i stället på domkapitlets majoritet.

Den laglärde åtsporde nu mig om sin tanke. Vad händer om kyrkoherde Edebol JK-anmäls för att han agerat med tidningsartikeln som underlag? Överenskommelsen håller, men Edebol kanske ställs inför rätta för brott mot tryckfrihetslagstiftningen. Det här kan bara bli intressant. Får Karlsson ett skadestånd till utköpsbeloppet också? En årslön till?

Den laglärde hade semester och anmäler inte. Någon annan kanske vill fästa de rättsvårdande myndigheternas uppmärksamhet på det inträffade? Det behövs inga långra drapor, bara ett par rader så att myndigheten själv får undersöka fallet. Att Edebol krishanterat utifrån insändaren är klarlagt, han har själv sagt just så, och därmed förstår man beslutet. Ingen vill väl se kyrkoherde Edebols blod utgjutas, men principfrågan ter sig verkligt intressant och Edebols Thermopyle kan befinnas vara Bro-Brastad.

Är det nu återgivna inte ett brott mot Struktursutskottets uttalade vilja, att Bloggardag ska vara snäll om söndagar. Nej. Bloggardag vill vara snäll mot gällande grundlag. Den borde också få ett ord med i laget. Land ska med lag byggas.

I går var det spelmansstämma i Hallaryd. Jag predikade korteligen och välsignade. Det var en fin eftermiddag. I dag satsar vi på Göteryd och Pjätteryd. Vi väntar väckelse.