söndag 27 maj 2012

Tillit

Strukturutredningens förslag möttes av ett massivt gillande. Vård och underhåll av kyrkor som ett stiftets ansvar blev inte lika uppskattat men den saken kan man utreda för rätt snart måste de obehagliga beslut tas som lokalnivån vill undvika. Det handlar förstås om vilka kyrkor som ska stängas. Men beslutet vid höstens kyrkomöte blir ett "ja" till strukturutredningens förslag. Det pastorala misslyckandet får ett kvitto.

För få har byggt församling och med sviktande underlag måste producentorganisationen formera sig på annat sätt - det är det hela.

Ett ord från samtalen om förslagen har bitit sig fast. Det är beskedet att utredningens förslag bygger på att det finns "tillit" i Svenska kyrkan, "tillit" mellan de olika nivåerna. Men finns det det? Och finns det skäl just för tillit?

Mitt eget svar blir vl "nej". Det hör till vår fallna natur att vi lätt organiserar oss "vi" och "dom". Vi i församlingen mot dom i pastoratet blir i framtiden "vi i församlingsrådet" mot "dom i kyrkorådet" eller "vi i kyrkorådet" som måste kontrollera vad "dom i församlingsråden" har för sig. Den nya strukturen ger också goda möjligheter att hålla efter de teologiskt och kyrkopolitiskt olämpliga. Behövs tillit för att strukturutredningens förslag ska fungera, finns det en del att jobba på.

Brist på tillit har förstås också de som sett utfästelser gjorda av kyrkosystemet svikas. Jag behöver knappast exemplifiera. Så tillitsfrågan kanske är den som ska lyftas och förtroendeskapande åtgärder det som ska till? Är det tanken på en försoningskommission vi skulle aktualisera? Eller är det för få som inser att som vi nu har det, kan vi inte ha det. Är det för få som vill läsa statistikmaterialet och läsa av trenderna? Kanske. Å andra sidan är det pingst! I det hoppfulla kan man inte vara hoppfull nog, det är dysterheten som ska vändas i glädje, Själva dysterheten har inga löften med sig.

Antagligen är det därför jag inte gillar konceptet Till tro när det å stiftskansliet helst uttalas "tilltro". Som i "tillit", alltså. "Till tro!" är mer utmanande och har något närmast ungkyrkligt över sig - eller högkyrkligt i den gamla modellen. Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp i Växjö stift lägger i veckan fram sin stora motion om nya tag i stiftsarbetet. Det kan bli något. Kommer att publiceras så fort den är inlämnad, tänkte vi. Till dess kan det bli lite klent på bloggen. Ska utbildas.

lördag 26 maj 2012

I otakt med tiden

På resa utomlands var det inte så lätt att följa media men i måndags kastade jag en snabb blick i Sveriges malligaste morgontidning, den som har något som kallas en debattsida men som egentligen är en sida för ukaser. I bladet fanns ett par artiklar av intresse därför att de tog upp frågan om väåra grundläggande värderingar och frågan om det jag skulkle välja att kalla ondskans problem - och den existentiella skulden. Jag behöver inte referera och kan det inte. Det jag läste räckte för en fundering om inte en hel del i den kyrkliga debatten befinner sig i otakt med tiden. Som vanligt, alltså.

Om frågor om människans onda natur hamnar på dagordningen i en stor svensk tidning skulle varje evangelisk kristen kunna ge sig in in det samtalet och glatt plädera för syndabekännelse och avlösning för Jesus har dött för allas synder och alla synder. Högmässan på söndagen är en grandios frihetstimme. Kyrkklockorna ringer - vår frihetstimme slår! Men det experiment med kyrkohandbok som nu ska prövas har hyvlat ner det som sticker ut och sandpapprat det som är strävt. Svarar den mot dagens behov, är risken att den alls inte svarar mot morgondagens - just för att det var det den ville!

Den som trots motvinden fortsätter att gå mot samma håll får förr eller senare vinden i ryggen. Kyrkan letar inte efter ord som passar oss så mycket som efter de ord som inpassar oss i den stora gemenskapen - Guds folk.

Det finns i Kyrkans rika förråd material att hämta för ett djupt samtal om människan och skälet är enkelt: Den moderna människan av idag är rätt lik den moderna människan av i går. Det beror på att hon är människa.

I kyrkohandboksförslaget har konfirmandkonsulenterna medverkat på så vis att frågan till konfirmanderna tas bort. Vad konfirmerar konfirmanderna då? Det sägs att blotta det faktum att de är på plats är svar nog. Jag tänker annorlunda. Ju färre konfirmander vi får, desto viktigare att ta deras engagemang på allvar och låta det komma till uttryck. I morgon blir det konfirmation i Nordölands församling. Jag frågar. Jag räknar med dem. En kyrka som inte vågar tänka i människor är alltid i otakt med tiden. Det spelar liksom ingen roll om kyrkosystemet krumbuktar sig för att passa in i sin tid - det blir alltid för sent. Detta sagt vill jag bara påpeka att samtiden i Svenska kyrkan är onödig. Det hade kunnat vara helt anniorlunda - hur enkelt som helst.

torsdag 24 maj 2012

Kyrkohandboken

Nu är förslaget till Kyrkohandbok beslutat och ska läggas ut på nätet - intranätet. Detta är en i Kyrkans Hus älskad kommunikationsform. Byråkrater kommer tydligen inte hem sent om aftonen och trötta och griniga sätter sig för att skriva ut väldiga textmängder från datorn. Eller ska man sitta på det s k jobbet och lägga arbetstid på utskrivandet? Så blir det förstås. Och det är en syssla som inte kan faktureras. Den kostar bara tid  och därmed pengar.

Debatten om förslaget blev i kyrkostyrelsen inte omfattande, några av mina frågor lämnades obesvarade. Jag anmälde min traktan att skriva ett särskilt yttrande. Och jag tänkte på den uppsättning teologer som arbetade med HB 86 - nuvarande kyrkohandbok. Någon pastoralliturgisk kompetens fanns i det arbetets olika konstellationer. Kompetensnivån har sjunkit. Övningsuppgiften blir nu den att ta fram de nya texterna och se vad de förväntas ersätta för att därefter analysera vilken avsikt som byte av ord och uttryck eller utlämnade av det som tidigare uttrycktes kan innebära teologiskt.

Någon skrivelse med teologiska motiv för förändringar finns nämligen inte. Den ska komma, sägs det. Det betyder att man egentligen inte riktigt kan begripa materialet. Frågan om det fanns någon ekumenisk parallell i liturgier till formuleringen "I Guds, den treeniges namn", besvarades inte. Jag kunde förstås vilt gissa att det är ett sätt att säga något som liknar islams "I Guds, den nåderikes och barmhärtiges namn" - men jag vet inte. Upplysningstidens formulering är tillbaka på ett intressant sätt: "I (Guds) Faderns och Sonens och Den Heliga Andens namn". Gud inom parentes - nog ter det sig lite uppseendeväckande? Det betdyer att man kan sticka in ett "Gud" i formuleringen - precis som upplysningstiden ville distansera sig från trinitetsteologin.

Jag tar inte alla exemplen här och drar inte resonemnaget att det finns tillräckligt mycket material så att man kan få ihop en anständig gudstjänstordning. Jag fördjupar mig inte heller i det faktum att vi nu får en enda vigselordning. Jag funderar mer över det understundom blomstrande språket och ordvändningar som förklaras med att jag möter "texter av poetisk karaktär". Själv läser jag Jesper Svenbro, Nils Ferlin eller Hjalmar Gullberg om det ska poesi till. Till nöds Jacques Prevèrt - hur det nu ska vara med accenterna.

Jag fattar hur det nu kommer att bli. Här ska det prövas hur det känns. Här ska det tyckas och trivas med gudstjänstordningen och bestämmas om detta är ett språk för oss allt under ett uttalat mantra att detta ger möjlighet till vitalisering. Jag tror egentligen inte det. Jag ser i stället bristen på deklarerade teologiska ställningstaganden och därmed en omöjlighet till sakdebatt. De kyrkoherdar och kyrkoråd som ska fatta besluten är inte särskilt liturgiskt skolade. Vi enkla komministrar hamnar ju utanför de fina sammanhangen. Det räcker med hur det känns...

Problemet? I sinne och minne rann mig en replik från missionsvetenskapen upp: När underklass och överklass bär Kyrkan är den vital. Det är när medelklassen (ensam) tar hand om den, som Kyrkan får problem." Är det detta vi ser? Strukturutredningen påstod att teologin fanns med i hela texten och inte så grovhugget som man kunde förväntat sig redovisats som utgångspunkt för resonemangen. De teologiska motiven för kyrkohandboksförslaget kanske kommer att redovisas i september. Teologi satt på undantag. Och fortfarande gäller det att det man ber, är det som tros, Lex orandi, lex credendi. Orden är inte oskyldiga. De formar tron. Det är just därför orden måste vara formade av tron. Är de det - eller framstår de alltmer som texter av poetisk karaktär?

Till poesin hör inte att skriva ordet "biskoppar". Detta skrivsätt hör till fingerfärdighetens avigsidor. Ska vara: biskopar.

onsdag 23 maj 2012

I Uppsala

Jag har nu umgåtts med biskoppar och kyrkostyrelse och inte riktigt kunnat hänge mig åt tidningskonsumtion. Min gode ämbetsbroder fader M ringde dock och meddelade att tidningen Dagen att Kronprinsessan "bad till Estelle". Dagen - av alla! Mycket ska man höra innan örona trillar av, men nu sitter de bra löst!

Vidare till Metro, som en snabb kommentator påpekat. Det kan väl bara vara Anneli Sandberg som fortfarande tror att flickebarnet fick sitt namn? Har man som journalistiskt ideal att inte vara mer informerad än allmänheten, protesterar jag - och är idealet att kunna mindre och fatta mindre, då ber jag att få protestera.

Aftonbladet låter Sandra Wejbro kommentera tv-sändningen. Lägg namnet på minnet! Hon har nämligen fattat att "plötsligt blir det viktigt med habsburgska trosbekännelser". Hur Augsburgska bekännelsen kan bli "habsburgska trosbekännelser" i pluralis kan man fundera över. Vi talar om Confessio Augustana invariata som den bildningstörstande allmänheten vet. Jag fattar ett: de vet inte särskilt mycket om det som de inte tror på - och detta är ett uppmuntrande perspektiv!

Jag fick beskedet om Dagen per telfon, så det kostade inget. Metro var gratis och Aftonbladet fick jag på Hotel Uplandia. Jag kan inte klaga, sålunda. Men någonstans inser jag att jag i grund upprörts över Sandra Wejbro om jag betalat för tidningen. Nu är jag inte upprörd. Bara uppmuntrad. Om vi lyckas tala trovärdigt om tron kan de hittills okunniga kanske börja fatta? Skillnaden mellan dem som inte tror och trons folk är glasklar. Vi vet vad vi tror. De vet inte vad de inte tror.

Att det på tidningen Dagen blir räfst och rättarting vid morgondagens redaktionsmöte kan man utgå från.

Det materiella

Jag såg överhovprediktanten i arbete i går. Han är blid och selekterad i en mycket begränsad skara för hovet ska inte ha några chanser att göra det kyrkopolitiskt inkorrekta, nämligen att utnämna "fel sorts" övcerhovpredikant. Docenten, kyrkosekreteraren mm mm C H Martling var ju en lysande hovpredikant men han var en av den ratade sorten och när han uppträdde, kunde alla se det och förstå. Sålunda skrevs i Kyrkoordningen in att bara en biskop kunde bli överhovpredikant hädanefter. Grattis, Lönnemark.Annars är utnämningskriteriet för eo hovpredikanter att de inte på minsta sätt ska uppfattas vara farliga. Det gamla kriteriet var annars att man inte skulle spilla snus på mattan på slottet ...

Nå, överhovpredikant i arbete betydde att han skulle be en bön. Det gjorde han. Bönen över dopvattnet bad han på 2 meters håll, långt över bajonettavstånd för att knyta an till livgardisterna. Hur tänkte han? Han är andlig, överhovpredikanten. I hans tankevärld finns inget rum för sakramental materialitet. Där vi andra korstecknar i vattnet, pratar han på. Med Gud, förstås. Men i alla fall! Varför finns det präster som så totalt missar det materiella? De bara pratar på eller läser innantill. De gör intet. Platt intet. Konstig tro - och på sitt sätt kristen men hur får de till en skapelseteologi? Det får de nog egentligen inte. Skapelseteologin blir en konstruktion där man fortfarande säger det som ska sägas - och det är allt.

Ärkebiskopen döpte och utnämnde biskopen i Skara läste. Vad gjorde kronprinsessan? Jag hörde Ekots reporter och fick veta att "kronprinsessan talade själv". Det kan man säga men hon bad faktiskt. Det heter så. Bönen återfinns i kyrkohandboken. Detta är självfallet nyheter för en illa orienterad journalistkår men jag börjar tröttna på de okunnigas välde. Främlingskapet är i det närmaste totalt när det handlar om kristen tro. Vi har elever på gymnasienivå som egentligen inte vet ett skvatt om Jesus. En skulle muntligt tenteras av sin lärare efter att ha misslyckats med det skriftliga provet. Läraren frågade, men eleven visste inte var Jesus var född och inget särskilt om hans död. Efter ett tag tänkte läraren: "Säg bara ingenting för vad du än försöker blir det bara pinsamt!"

Ärkebiskopen bad bönen om Anden - men utan handpåläggning. Varför? Är inte prästens hand på huvudet och bönen om Anden just det som meddelar Anden? Bön och handpåläggning heter det i Apostlagärningarna. Jag uppfattar än en gång bristen på materialitet, ingen hand gör tydligt vad man menar ske. Eller skedde det? Meddelas Anden när en ärkebiskop håller ett barn i famnen? Man kan bara hoppas det bästa - men vad kan man egentligen tro, därför att det som sker uttrycker kristen tro? Vid konfirmationen kan dock bättras om något brast.

Mot aftonen läste jag Aftonbladet och fann den förväntade artikeln av Christer Sturmark om att prinsessan tvångsanslöts till ett  religiöst samfund. Att nyateisterna är så förutsägbara och inte kan bättre är nöjsamtpå samma sätt som det hör till livets nöjen att utsättas för upprepningen "Kalle Anka och hans v änner önskar God Jul." Förutsagbart och utan informationsvärde.

Lite rolig var vår annons i Ölandsbladet i går: "Bara så ni vet: i Nordölands församling döper vi alltid prinsar och prinsessor."

lördag 19 maj 2012

Bröllopsbesvär

"Skriv hur bra det är på norra Öland", löd uppmaningen. Det är inte så svårt. Solen skiner. Turister och  har kommit. Parkeringarna är välfyllda. Opel firar 150 år så på norra Öland drar nu en kavalkad av gamla oplar runt. I min ålder har man inte sett alla i trafik under sin uppväxt men väldigt många. Jag har förstås redan kunnat utslunga ett "Gevalia Mellanrost" inför åsynen av en Opel Rekord från tidigt 60-tal.

I går var det gökotta på norra udden, vid fyren. Hembygdsentusiaster och fågelskådare, psalm och lite utläggning. Därefter planerade vi en kommande vigsel och vid lunchtid var det dop i Böda kyrka och sedan vigsel utomhus. På morgonen när det blåste kallt undrade jag hur det skulle bli med utomhusvigsel - men solen kom fram och i lä blev det riktigt fint. I bilen hem funderade jag.

I torsdags spelade kantor Marie bröllopsmusik i kyrkan och vi minglade efteråt. Våra kantorer kan ge en vigsel en pampig inramning. Kyrkorummen är bekväma, allt finns på plats. Musiken fungerar. Vad är det för signaler vi sänt så att folk föredrar vigsel utomhus - med alla de risker en svensk sommar dock innebär? Känner människor inte sig hemma i kyrkorummet? Uppfattas rummet som platsen för stora bröllop?

Klart att jag kan ta på mig lite bröllopsbesvär och frakta mig runt med böcker, papper, röklin och stola. Jag kan till och med gilla att viga och se människor stanna några meter bort och följa vigseln - och bli välsignade hela bunten! Men det kanske hade blivit än bättre i kyrkan?

På hemvägen funderade jag över vad som håller på att hända. Håller vi oss med trevliga präster som producerar till avnämare i stället för att bygga levande församlingar, som bär tron? Är detta den verkliga skiljelinjen, den mellan dem som vill en producentorganisation, som kan vara en koncern med lokalkontor, och oss som vill något som heter Kyrka och är något på en gång globalt och lokalt samt har en slags serviceorganisation för detta lokala genom stiften och kyrkokansli i Uppsala? Kan det vara så att i brist på levande församlingar måste producentorganisationen till? Och är det ett problem med att frikyrkligheten byggde församlingar som var egenintressen (vi och dom, vi uttagna ur världen och de kvar iu den) medan vår uppgift är att bygga församlingar som radikalt är till för världen och som därför ständigt förnyas på djupet, inåt och vad ni vill. Den gamla högkyrkliga folkkyrkokritiken uppfattades ju ständigt som en plädering för en frikyrklig församlingssyn - men det var det inte.

Fördelen med att fara 90 km i den heliga tjänsten på norra Öland är att man hinner tänka.

fredag 18 maj 2012

Kund!

Pastor Wisti, han som vill ha en redlig teologisk debatt, ni vet, har för att åstadkomma ett enda inlägg startat en bliogg i syfte att ge sig på dr Borg. "Skam på dig, Annika Borg, heter den. http://blogg.passagen.se/wisti/ Några fler inlägg än detta enda ska det inte bli, får man veta. Riktigt vad trätran går ut på är faktiskt svårt för en utomstående att riktigt fatta. Att pastor Wisti inte kan stava till ordet "kosher" ser man dock. Antagligen icke-språklig examen. Det är inget salighetshinder, dock för saligheten hänger inte på att man kan dra det där med katal, katalta och ketaltäm. Fast kan man, kanske man får en bättre plats i himlen? Eller inte?

Det riktigt intressanta är pastor Wistis besked om hur han återkommande sålt bilder till Seglora smedja. Han tar betalt för varje teckning som publiceras. Nu kunde pastorn inte i sin "vildaste fantasig" tänka sig "att Kristen Opinion skulle sjunka så lågt att man i en vendetta med (ska det inte vara "mot"? DS) en av mina kunder skulle använda sig av något så intimt som en ärligt menad och mottagen ursäkt ..."

Oss marxister emellan: Nu har det teologiska samtalet - eller grälet, om ni vill - inte blivit något annat än en kundrelation. Förr var det något kollegialt, präster debatterade med präster. Nu har detta förtingligats, blivit kundrelation. Ungefär som man kan förstå av Kommunistiska Manifestet. Vem går till begravningsplatsen Highgate i London och lägger en blomma på Kalles grav med repliken "en poäng hade du".

torsdag 17 maj 2012

Det är inte mycket de fina tål

Syster Kerstins nedärvda kunskap rann mig i minne när jag, utan några som helst förhoppningar, kollade Seglora smedja för att se om något kunde muntra upp mig. Men se! Pastor Wisti tar en paus. Han hade fått så mycket - många? DS - elaka reaktioner på sina teckningar att han nu vill ta en paus.

Vilka var de elaka? Annika Borg, förstås. Hon gör nu tjänst som elak kärring i alla sammanhang. När Annika raljerar, blir pastor Wisti till sig. Han var "inte beredd på den tarvlighet och vilja att slita sönder som det förde med sig". Det låter något. Pastor Wisti visste kanske inte att världen är fallen - eller tänkte att själv få man hugga men varje ansats till försvar eller motangrepp är tarvlighet? Nu visste dock - och detta är själva för-förståelsen - pastor Wisti att vi upplever "en för tiden perverterad kyrklig debatt". Jaha. Fast kanske faktiskt mindre perverterad än pastorn tror. Perversionen är något annat - nämligen det som föranleder debatten.

Min insats räknas till sådant som inte var märkligt. Jag är satiriker. Nå, kanske docent mer än satiriker? Men jag klarar mig. Det är de som kommenterat på denna blogg som åstadkommit att pastorn varken har "orken, lusten eller viljan att delta i ett sådant debattklimat". Nähä. Orkar präster så lite? Vad skulle aposteln Paulus sagt om denna dystra bekännelse?

Vad säger Seglora smedja? "Vi är ledsna för detta men förstår Wistis behov att skydda sin själ och respekterar fullt ut hans beslut."

Jag är också ledsen. Ledsen att jag skrattar, alltså. Men jag tänker på allt som s k högkyrkliga fått utstå under årtionden. Och de har kanske inte kunnat skydda sin själ utan tagit skada men de har inte kastat in handduken efter två ronder, om man säger så.

Dock lägrar sig allvaret, vad har pastor Wisti själv gjort för att skapa ett rimligt debattklimat i Svenska kyrkan? Och vilka är smedjans insatser på området. Smedjan har fått 10000:- av Lunds stift. Ett kreativt samarbete s och m åstadkom detta. SMISK heter den nomineringsgruppen - socialdemokrater och moderater i Svenska kyrkan. Vem i hela världen kan man lita på? Fråga pastor Wisti, en själfull och fiiin präst, säkert med kulturella ambitioner. Fast ingen att stå skuldra vid skuldra med, som Seglora smedja nu lärt sig.

Jag tror att det är läge att nu inte fira Folknykterhetens dag.

Intresset bakom dopet

Det Trovärdiga och Sannfärdiga Vittnet ringde. Han orkade ta till sig mer av den pågående dopyran. Han visste att beräta att i S.t Jakob i Stockholm ordnas nu drop-in-dop. Var det tårta i församlingshemmet också? Och var det när prinsessan ska döpas? Påhak, liksom. Man kan åka in till stan och få barnet döpt och festivitas liksom på köpet för stan är väl smyckad. Jag säger egentligen Stan, som vi de där födda gör med självklar nonchalans. Borta är tanken att man i de så kallade kringorterna gestaltar en församling där barn döps och tron blir både personlig och lokal med uppföljning genom dopundervisning och konkreta människor i en konkret församling gestaltar kristen närvaro.

Jag ska strax övervinna mig själv och läsa vidare på Svenska kyrkans hem(sk)sida - men var vi inte rätt nyligen överens om att undvika sakramentskristning för att i stället följa missionsbefallningen och med den som utgångspunkt döpa och lära? Antogs inte BEM-dokumentet i denna anda? Nu är jag väl tillräckligt mycket marxist för att begripa att bortom de vackra orden sticker det egentlige intresset fram trynet. Det gäller att skaffa nya medlemmar och dopet är nödvändigt mer för detta än för något annat. Intresset ljuger aldrig eller alltid, välj själva.

Jag kollade lite statistik. 1971 döptes 91000 och 2011 är siffran 59000. Förra året var det 16 813 902 gudstjänstbesök, allt inklusive, Besöken vid huvudgudstjänsten, en seriös mätsiffra, var 1990 - tidigare statistik gitter jag inte dyka in i något skrymsel och ta fram - 9 miljoner och förra året 4.5. Det kan man kalla halvering - och det är en halvering som inte satt särskilt djupa spår eller utlöst larmsignaler. Vi bedriver vårt kyrkliga arbete och begraver idogt men det kyrkfolk vi begraver motsvaras inte av att kyrkbänkarna fylls på i samma takt.

Nu är mitt behov av inspirationen från Kyrkans Hus och dess servrar oerhört. Hur ska jag inspireras om dopet? Jo, jag ska få veta allt jag behöver veta om dop. Det står så. Fast nåt lurt är det - för en liten sidorubrik ställer frågan "Vill du veta mer om dop?" - och då hänvisas jag till "en församling" om jag har funderingar eller vill boka dop. Vet dom mer om dopet i församlingen än i Kyrkans Hus?

"Är det skillnad på dop och namngivningsceremoni?" Bra fråga - och svaret? "Ja, ur kyrkans perspektiv är det stor skillnad. Dop är en en (jo, det står så, DS) fest då vi firar och gläds över att en människa blir del av ett sammanhang. Vid dop bekräftas att man tillhör sin familj och ingår i en större gemenskap, församlingen, kyrkan i världern och Guds stora familj." Bekräftas!? Är det inte något som händer - blir vi liksom inte med och får Gud till far, Kyrkan till mor och Jesus till storebror och en massa syskon på köpet? Knäcks inte döden i dopet? Jo, det kommer: "Att döpas innebär att bli en del av Jesu liv, död och uppståndelse." Men är detta något annat än ren idioti - meningen är floskulös och inget annat. Och biskop Johansson blir bekymrad. Han tycker inte jag ska säga idiot och idioti. Men vad ska man annars säga?

Man måste inte vara medlem för att få döpa sitt barn, heter det. Nä, man kan döpa sitt barn när man vill - vi lever i ett på papperet fritt land. Om vårdnadshavarna vill att barnet ska döpas - alltså få sitt barn döpt - "finns inget som hindrar, oavsett föräldrarnas samfunds- eller religionstillhörighet." Verkligen? Inget? "Dopet är inte knutet till förälders/vårdnadshavares tro eller liv". Inte? Det är en sanning som upprepas också med tillägget: "Svenska kyrkan bejakar homosexuell kärlek och äktenskap." Så fick vi veta det också.

Ensamstående föräldrar är välkomna att kontakta den församling där de önskar få sitt barn döpt. Kunde man inte fått med en vers som mer stimulerar de ensamstående att låta församlingen vara en del av det sociala nätverket?

Man kan ha dop i trädgården, ser jag. Är det den ensamstående förälders trädgård eller vad? Men på ett videoinslag ser jag att dop i hemmet också går bra. Lunds stift visar upp en sämre klädd manlig präst - dop brukar annars vara kvinnliga prästers domän, kolla bilder på dop så ser ni. Enskilt dop går bra. Och dopet har poänger med sig. Den som är döot kan - håll i er! - bli kyrkvärd. "Som döpt och konfirmerad kan man efter utbildning och antagning vigas till präst eller diakon." Är det inte något gränslöst över det hela - i en mening som närmast hör till en diagnos? Lite beskräftigt måste det också bli: "I församlingen har alla döpta något att bidra med." Jaha?

Sedasn tjatas än en gång om att inget finns "som hindrar att döpa barnet, oavsett samfunds- eller religionstillhörighet". Det var tredje gången den saken påtalades. Tredje gången - varför stiger bilden av en koleld på en gård i Jerusalem fram för min blick?

Jag undrar om denna Kristi Himmelsfärds Dag kan lyfta mig? Det är faktiskt alldeles nödvändigt att den gör det. Men vem skriver och vem godkänner hemsidans texter? Biskoparna skrev ett brev om dopet för att väcka min glädje över dopet. Den försvann nyss. Skriv ett brev till! Eller en teologisk tjänsteinstruktion för arbetet i Kyrkans Hus med en konfessionell markering. Vi talar om Svenska kyrkan. Vi är inte en filial till Svenska Missionskyrkan.

onsdag 16 maj 2012

Dopstress

Dopstressen är här. "Ebba ser fram emot dopet", såg jag. I Östran klädd i grönt och i Svenskan i gult. En adelsdam som heter Ebba ska kommentera dopet och samtala med inbjudna gäster. Det kan nog bara bli plågsamt. Ungefär som att läsa om dopet på Svenska kyrkans hemsida, en framställning siom i sak inte behöver vara fel men där predikotönan slår igenom.

 "I kyrkan säger vi att dopet ska ske med rent vatten. Då menar vi vatten som ger liv". Tja, vattnet verkar det förvisso inte utan Guds ord som är med och när vattnet, trodde jag var det som lärdes. "Vi i kyrkan" - "vi på SAS" - "vi på Saltkråkan" - vilka vi är det som är Kyrkan till skillnad från vi-lka andra?

Jag får sedan i artikeln om dopvattnet veta att något blir tydligast om "den döpte" lyfts ner och upp ur dopvattnet. Låt mig säga, om den döpte lyfts ner och upp så är det ett vederdop och fördömt i bekännelseskrifterna. Om den som döps hanteras så, så OK. Men antagligen är det mesta feltänkt för i urkyrkans och fornkyrkans dop var finessen nog övergången, från ena sidan gick man genom vattnet, vattenbegjöts och kom upp på den andra. Kolla dopfunten i San Clemente i Rom, t ex. Transitus och immersio, alltså. Jag får också lära mig att barnen "helst" skiulle döpas innan de var 8 dagar gamla. Helst? Det var lagstadgat!

Jag läser om vad Jesus sa om dopet. Inte en kommentar om befallningen att göra alla folk till lärjungar, men på gammal folkskolemanér prat om dop och lärande. Jag läser vidare: "Herre användes när man tilltalade en person som man såg upp till och som man hade som sin lärare och förebild." Nog säger vi Herre till Kristus av lite större skäl än så? Kvar i framställningen blir mest "en inbjudan att låta Jesus inspirera tankarna, orden och hela livet." Är det inspiration eller efterföljelse vi kallas till? Bli vi vid dopet "samtidigt medlemmar i den församling där vi bor"? Blir vi inte medlemmar i Kristi kropp och med i församlingen?

Över dopfunten kan det finnas en duva, får jag veta: "symbolen för Guds sätt att vara hos oss genom sin ande" - är detta ett begripligt tal eller en för rätt många en ren obegriplighet? Det anar kanske den som skrivit texten för tillägget är detta: "Duvan kan också få oss att tänka på fred."

De andra texterna gitte jag inte läsa. Dagen var lång i går.

Vem ansvarar för hemsidans texter - det är frågan som gång på gång ställs. Och jag kände djupt i mitt inre att här är något jag inte vill vara med om. Trons enfald är sannerligen inte detsamma som ren debilitet. Jag ska läsa förslaget till ny kyrkohandbok utifrån denna insikt. Ett par pappersluntor kyrkohandboksförslag kom i ett tjockt kuvert i går. Och det mest elementära bladandet fick mig att undra: Vad är att föredra - lärostrider och sanningssökande eller formuleringar där var och en plockar det som passar medan alla låtsas att i alla dess skillander är vi trots allt kyrka tillsammans? Kommer jag att hamna i gudstjänster i framtiden där jag till sist bara är en främling och ingenting annat i min egen kyrkas gudstjänst? De tidigare frimicklarna kanske känner sig hemma då - men jag?

måndag 14 maj 2012

Dagenläsning

Ärkebiskop Wjryd intervjuas i Dagen den 4 maj. Jag läser men hållern kanske inte helt med om verklighetsbeskrivningarna. Jo, "om man inte alltid ger folk vad man tror de vill ha så blir det färre som stannar", det kan stämma. Men jag läste först fel och då stämmer det än bättre: "om man inte alltid ger folk det de tror att de vill ha" - då lämnar kunderna om vi nämligen inte bryr oss om att arbeta med frågan vad människor egentligen vill ha, djupast längtar efter. Men tanken att "de som stannar blir å andra sidan trogna" övertygar inte - för det vet vi inte. Det kan 1. vara fel folk som stannar som det brukar vara när man omorganiserar och 2. vara så att om rätt folk stannar så blir det ett vemodigt folk utan kraft att göra det som borde göras. Uppgivenhet är ett stadium av förtvivlan och förtvivlan är synd. Här finns en uppenbar risk för archiepiskopalt önsketänkande.

Nästa punkt handlar om trosöverlämnandet. Anders Wejryd menar att den dopundervisning folkskolan skulle sköta upphörde 1919. Fast var inte bilden då att dopundervisningen inte behövde vara katekesundervisning utan de bibliska flödena kunde göra samma tjänst om det bibliska stoffet fick vara lektionsmaterial? Rewportern undrar: "Är det inte lite sent att vakna nu?" Svaret blir: "En del av oss vaknade tidigare, och vi har sagt detta länge." Välan - men varför har då inget gjorts? Det var ju på 1940-talet som biskoparna i Stockhom och Växjö menade att om skolans kristendomsundervisning upphölrde, kunde Svenska kyrkan inte längre döpa barn...

Kyrkomötet har dock vaknat nu, menar ärkebiskopen. "Förr fanns det väl annat man tyckte var mer angeläget. Det fanns kanske också en känsla av att de som lyfte fram krisen tydligt hade en annan agenda, att man skulle styra kyrkan till hur det var förr, eller förbjuda kvinnliga präster." Uppstår inte frågan varför andra - Anders Wejryd t ex - då inte lyfte fram krisen för att konstruktivt ta över den och se till att kyrkomötet gjorde något om det nu var fel på de andra budbärarna? Men vad är det för ett kyrkosystem som inte kan tillgodogöra sig kritik utan att måla skräckbilder, utminutera dem och på allt sätt agera för att kritiken inte ska tas på allvar? Det är ett självdestruktivt kyrkosystem. "Känslan" av vad kritikerna var ute efter tog över reflektionen. Dra mig på en träpinnevagn! Eller analysera - känslan kanske var riktig. Man måste försvara sina politiska beslut in i det sista för gavs kritikerna rätt på en punkt kunde allt raseras. Tänk om det verkligen är så?

Wejryd minns att under hans tid i Växjö stift "jobbade vi mycket med kyrkan i Pommern, i det gamla Östtyskland". Där hade man målet att vara en kyrka som alla kunde relatera till trots att medlemsantalet bara var 20%. Också Einar Billing, som var biskop i Västerås, menade att en folkkyrka mer var en hållning än en procentsats. Folkkyrkan uppkom när det första barnet döptes, sa han. Så folkkyrka är inte en fråga om procenten, Helge. Men jobbade "vi" verkligen mycket med kyrkan i Pommern? Var inte sanningen den, att kontakterna blev väldigt konstiga sedan det visade sig att hela kyrkoledningen var Stasimedarbetare?

Som ni kanske såg skrev jag på Frimdoug kyrkas stiftsgrupps an maning en motion. Den handlar om Stasi och stiftet. Frågan är inte någon annan än den forskningsbara: hur agerade Stasi när det gällde stiftets vänkontakter med andra kristna? Hur infiltrerade man? Vad rapporterade man? Vart syftade man? Med rätt fokus kan man få veta mycket. Och vore KGB-arkiven tillgängliga, skulle Svenska kyrkan kunna lära sig en del genom att läsa vad KGB tänkte och gjorde då ärkebiskop Olof Sundby hade fredskonferens och ville starta Liv&Fred-institutet. Skillnaden är att i Tyskland sitter pastor Joachim Gauck som förbundspresident. I Ryssland är förre KGB-översten Vladimir Putin president. Skillnaden är betydande.

söndag 13 maj 2012

Anders Berglund

Det är långt mellan Värnamo och norra Öland så först nu kommer en reflektion när arkitekten Anders Berglund är död. Han blev gammal, så gammal att mycket av det han stod för tycks höra till en annan tid. Han hade varit med i det entusiastiska frivilligarbetet i Göteborg, varit juniorledare och sett visioner bli verklighet. I Växjö stift var han den viktige lutherhjälparen, stiftsombud men än mer idégivare, entusiasmör (kan det heta så?). Han drog igång unga människor på stiftsungdomsting och de smittades av hans entusiasm. Numera har jag svårt för Svenska kyrkans internationella arbete. Dom vill inte ha mig - varför ska dom ha mina pengar då? Än värre är det förstås med Svenska kyrkan i utlandet. Dom får inte ens en krona!

Anders ritade småkyrkor. Det hörde till det offensiva programmet även om det skulle dröja i Kalmar innan Två Systrars kom ovan jord. Han gjorde det utan att förverkliga arkitektdrömmen - ett monument över egot. Han gjorde det för att lokalerna skulle fungera för Guds rikes sammanhang. Det är ett monument så gott som något.

Nu är tiderna understundom annorlunda. Anders Berglunds första småkyrka ligger i ett avfolkat område. De expansiva förorterna blir sådana efter 50 år. Kvar bor några änkor innan områdena liksom ömsar skinn. Anders ritade också Lidnäs ungdomsgård, som Värnamo församling hade innan Pingstförsamlingen tog över. Stitsgårdarna hade en storhetstid men får allt större svårigheter. Kastlösa blev Allégården fötr en avvecklingskostnad kring 4 miljoner - eller knappa 4, om man ska vara petig. Tallnäs är kvar som stiftsgård men i vilken mening den fungerar så, kan man diskutera. Vem är på Tallnäs om man bor på Öland? Visionerna hålls inte vid liv.

Jag påstår utan skymten av bevis att detta är en konsekvens också av att högkyrkligheten i Växjö stift skulle marginaliseras för att elimineras. Det var de ofarliga som skulle ta hand om ruljangserna, inte de utmanande farliga högkyrkliga. Men ofarliga människor åstadkommer ingenting. Konsekvensen blir nedläggning - förr eller senare. Det är inte pengar utan idéer - kallelsemedvetande - som håller liv i kyrkostrukturer. Kastlösa skulle fått en entusiastisk ungdomspräst på plats i slutet av 70-talet. Just det sa man nej till. Det man tappade då, hittade man aldrig tillbaka till. Och en styrelse med förvaltare men utan förnyare - vad blir det då?

Tillbaka till Anders Berglund, RIP. Här var något han inte kunde uppfatta - hur kyrkopolitik hörde samman med visionerna. han uppfattade alldeles för ofta att vi bara var ovänliga och arga på biskopen, som var en lutherhjälpare vid sammanträdesborden sedan ungdomsåren. Riktigt hur det där med förödande strukturer fungerade, hade han inte pejl på. Han ville nämligen aldrig det som blev. Hans ideal var en levande, folklig kyrka med ansvar i denna värld att stå upp mot svält, fattigdom och förtryck. Inte illa. Han var en av dem som formade oss - hur det än blev. Lekmannen tog ansvar därför att han hade ett så klart centrum - och det gjorde honom till småkyrkoapostel. Han vr verkligen viktig i Växjö stift.

Och själv var jag emot att stiftet skulle göra sig av med Kastlösa stiftsgård.

lördag 12 maj 2012

Förtvivlade över kyrkans agerande

 Föräldrarepresentanter på Ljungnässkolan i Mönsterås träder fram på lokalsidan i Östrans pappersupplaga den 11 maj och manar kyrkan att inte stänga ute tusentals församlingsmedlemmar på skolavslutningen. I ett mejl hoppas en mamma på det besked "församlingsmedlemmarna önskar och välkomnar oss förutsättningslöst med öppna armar."

Det finns fler glada tillrop: "Låt inte problematik kring en lagskrivning ge kyrkan negativ framtoning för lång tid framöver". Skribenten har säkert rätt. Folk, också familjer med annan trostillhörighet, förlägger gärna skolavslutningen till just kyrkan i Mönsterås. 80% av medborgarna i Mönsterås församlingsområde är medlemmar i Svenska kyrkan, meddelar tidningen händelsevis. Nu är inte skolverket på deras sida, om man så säger.

 Hur kommer det sig då att kyrkoherden blir skurken? Han har inte skrivit skolverkets regler och han tycks helt beredd att ha traditionella skolavslutningar - och frågar man efter det som var, är det sådana man efterfrågar förstås. Kyrkoherden behöver inte heller följa någon skollag - det är skolans ansvar. Allt ter sig Kafka-artat och hur ska kyrkoherden då ta sig ur fällan, som nu slagit igen?

Jag tror man ska vara rätt tacksam att man inte är kyrkoherde i Mönsterås om man inte mer hårdhjärtat säger att för 50.000:- i månaden är detta den skit man får ta.

Vi håller oss med kommunikatörer i Svenska kyrkan. Jag frågar i all enkelhet: När vi nu har en härskara kommunikatörer och sedan lång tid tillbaka inser att Skolverket agerat på ett sätt som skapar problem för oss - varför har vi inte fått verkligheten medialt korrekt beskriven? Varför ska enskilda präster eller lokala församlingar ta skit för av andra å avlägsna orter (läs: Stockholm) fattade beslut? Och hur kommer det sig att Mönsterås församling uppfattas utestängande? Ringer inte kyrkklockorna söndag förmiddag? Är inte kyrkporten öppen? Välkomnas inte de som kommer till kyrkan med psalmbok och ett leende av kyrkvärd eller kyrkvaktmästare?

En möjlighet att hantera skolavslutningen i juni är att sjunga Den blomstertid nu kommer och se till att vers 5 kommer med. "Välsigna årets gröda ..." Fast vers 2 med insikten att det som växer ska påminna om Guds godhets rikedom, den som räcker året om, räcker bra också.




fredag 11 maj 2012

Här är en motion


Stiftsfullmäktigegruppen för Frimodig kyrka gav mig i uppdrag att skriva en motion. Jag lämnade in den i går. Håll till godo - och rösta på Frimodig kyrka i nästa kyrkoval så får ni mycket talartid för pengarna och en del intessanta idéer för kyrkolivet!

Motion till Stiftsfullmäktige
Stasi och stiftet

De senaste åren har material från Stasis arkiv blivit mer allmänt tillgängligt och med pastor Joachim Gauck som förbundspresident finns en tysk statschef med brinnande intresse att skapa klarhet hur de politiska förhållandena var i DDR och göra upp med den totalitära DDR-regimen. Man kan alltså förmoda att arbetet med att blottlägga Stasis arbete kommer att fortsätta. Professor Birgitta Almgren har i två böcker belyst Stasis arbete i Sverige. Hon lär få efterföljare.

Växjö stift kom att ha ett omfattande engagemang i det forna Östtyskland med resor under biskopens ledning och t ex kollekter för att uppföra småkyrka/församlinghem i Demmin. Några präster blev sommarkyrkopräster på Rügen – ”Badprediger”.

Biskop Sven Lindegård förärades ett hedersdoktorat vid universitetet i Greifswald. Det hade för biskopen tett sig helt verklighetsfrämmande att detta hedersdoktorat skulle kunna vara ett sätt för Stasi att vårda en viktig svensk kontakt. Biskopens avsikt var en helt annan: Växjö stift skulle bryta isoleringen för trosfränder i vårt södra grannland. Men Stasi hade, och jag följer nu Birgitta Almgrens framställning, olika metoder för att främja sina intressen. Hedersdoktorat var ett sätt.

De kontakter stiftet hade med stiftsledningen i Greifswald havererade ”nach der Wende” –
efter murens fall 1989. Stiftsledningen med chefstjänstemän i Greifswald var Växjö stifts samarbetspartners, kontaktpersoner och vid flera tillfällen inbjudna gäster och visade sig alla vara medarbetare till den östtyska säkerhetstjänsten, så kallade IM.

Det är av många olika skäl nu högst angeläget att stiftet får veta hur Stasi uppfattade det arbete som utfördes och om möjligt klarlägga vilka avsikter Stasi hade med samarbetet med Växjö stift.

Professor Birgitta Almgren är en resurs men det finns fler sakkunniga som kunde engageras för ett numera hanterligt forskningsprojekt om Stasi och stiftet. Växjö Stiftshistoriska Sällskap kunde få spela en viktig roll, för det handlar i eminent mening om att skriva ett stycke rätt samtida stiftshistoria.

Jag föreslår stiftsfullmäktige besluta
att initiera ett stiftets forskningsprojekt om den östtyska säkerhetstjänstens agerande när Växjö stift upprättade och upprätthöll kontakter med kyrkolivet i DDR.

Högby prästgård den 10 maj 2012

Dag Sandahl
Frimodig kyrka

torsdag 10 maj 2012

Ölandsbladet idag

Jag kanske skulle skriva något vackert om Öland och om kyrkolivet här - glad som jag är. I går var jag hos ännu en av samtalsgrupperna som läst Fullkornstro. 110 personer i en mängd olika grupper har bedrivit teologi, samtalat, funderat över svåra frågor, skrattat tillsammans. Vid ett enda tillfälle skulle en präst vara med, annars är det helt självstyrande grupper. Eller söndagens familjehögmässa i Högby med barnkörernas insatser eller högmässan i Persnäs? För att inte tala om Bosse och Roland som började med prästgårdsmarken och gjort den parkliknande fin. Jag frågade vaktmästarna Lennart och Stefan om vi skulle skaffa ett krocketspel men risken, konstaterade vi, för trätor var överhängande. "Reglerna är alltid oklara", sa Stefan. Vi struntar i krocketspelet och bevarar den goda stämningen. Ingen vet var haren har sin gång, men det skulle inte förvåna om han drar förbi framför mitt fönster om en stund. Därefter blir det laudes i kyrkan och veckokoll samt stiftsstyrelse. Fast inte för haren.

Stiftsstyrelsen möts på det som var Kastlösa stiftsgård, nu Allégården på Öland. Jag behöver bara köra 100 km, alltså. Om denna gård skrivs både i Östran och i Ölandsbladet. I båda tidningarna är ägarparet entusiastiskt. Affären är i hamn och nu äger de gården. Det har tagit drygt ett år. Men det finns en uppseendeväckande liten rubrik som får den vakne läsaren att kl 05.50 haja till: "Hyresfritt".

De som tog över stiftsgården har inte batalat hyra under ett drygt år utan kostnaderna har fallit på stiftelsen - och stiftet. Det beror bl a på att Kammarkollegiets besked inte riktigt uppfattats som att det skulle vara OK att sälja. Stiftelsen ska t ex enligt sina statuter ha en lokal i Kastlösa - tja. Till vad då? Det blir med den lokalen som smörgåsarna på 1940-talet som restaurangerna måste servera för att folk skulle kunna få snaps. Smörgåsarna fanns - och bars ut och in från restaurangköket - men ingen hade för avsikt att äta dem och efter 14 vändor ut och in heller ingen lust.

Vem tar nu personligt ansvar för denna pengarullning? Stiftsstyrelsen? Stiftsfullmäktige? Och vem kan ta fram en slutnota så att alla får veta vad avvecklingen av stiftsgården verkligen kostat, dvs hur stor förlusten blivit? Kan de lokalpolitiker som går in med all sin kompetens och faktiskt misslyckas, stå för sina misslyckanden och gå? Antagligen inte. Man kan alltid strindbergskt skylla på "makterna" som i detta fall ska stavas "olyckliga omständigheter". Men det är kompetensen jag ifrågasätter liksom omdömet.

Jag fattar att den kyrkliga utförsäljningen kommer att fortsätta. Det retar mig att jag anar liknande förlustaffärer gång på gång. Ibland med de bästa avsikter - prästgården i Gärdslösa såldes till taxeringsvärdet och nu drivs där verksamhet för att minnas en suckande skald vid ett ämbetsverk i Stockholm. Församlingshemmet i Egby skänktes bort till en bygemenskap tillsammans med 100 000 kronor. Församlingshemmet i Källa såldes för 400 000:-, vilket ingen förnekar är ett lågt pris. Huset med tomten är den gamla skolan och Hembygdsföreningen köpte. "Det såldes till oss själva", heter det. Men det kyrkliga systemet plöjde i många år in pengar och räddade därmed fastigheten. Det vill ingen riktigt låtsas om. Nog hade man kunnat få en miljon för stället? Och vi själva är inte alldeles självklart det gudstjänstfirande folket...

Allégården, då? Jag undrar varför det går att driva stället nu, när det inte gick för stiftet. Är det så att styrandet och ställandet i Svenska kyrkan de facto innebär att man gjort sig en mängd kompetenser kvitt. Jag föredrar att tills vidare - men motbevisa mig gärna - tänka att det är så.

Förresten kunde kyrkofullmäktige vid sammanträde i Borgholm inte besluta om nya möbler till församlingshemmet i Högby. Saken fanns i budgetförslaget 2012 men lyftes i höstas ut efter en insats av en ledamot söderifrån (Räpplinge!) på sittande sammanträde. Budget på 32-33 miljoner och posten på 85000 väck. Nu försökte kyrkonämnden igen - men något gick snett. Det var dyra möbler, tyckte någon, och allt blev besvärligt. Någon annan hade tydligen påpekat att det fortfarande går att skruva ihop det trasiga möblemanget. Ett säger jag: reta inte mina tanter för mycket, de som är med när bord rasar samman. Vad händer när tanterna greppar en hötjuga och bär ut somliga fullmäktigeledamöter på dasslock?

Ordet för mycket som sker i Svenska kyrkan stavas kompetens eller inkompetens, välj själva. Plötsligt känner jag mig misslynt.

onsdag 9 maj 2012

Helgarderat inför Jesusmanifestationen

Det kunde inte bli fel. KRISS och projektet Religion hjärta hbt - vilket väl ska läsas "Religion loves hbt" - får inte vara med som utställare vid Jesusmanifestationen. Det fick de förra året. Kosntigt nog. Skulle inte fokus vara just på Jesus? Men strunt samma. I år blev det nej - och naturligtvis en framgång för KRISS och projektet.

Det hade blivit en framgång oavsett utgången. Först om de fått ställa ut - då hade de fått utrymme för sitt eget projekt och vunnit acceptans. Fokus hade flyttats - som förra året, för det medialt intressanta blir väl hbt-grejen. Som vanligt. Jesus-grejen, själva manifestationen, blir i det läget kuliss till det som är projektets ärende. Det kan väl inte vara så svårt att fatta - inte heller fatta att detta är och var avsikten, den man uppbär betydande subsidier av allmänna medel för att förverkliga. De kristliga är vanligtvis så snälla att de glömmer skilja mellan andarna och se vad saker och ting egentligen gäller. Men i år sa ledningsgruppen alltså nej. Projektet inhöstar en ny framgång - men av annat slag.

Det kunde liksom inte bli fel. Nu kan man gråta offentligt och offentligt uttrycks sin förvåning. Ordföranden för KRISS har fått beskedet att Jesusmanifestationen inte är till för att diskutera politik - men, säger hon, detta är inte politik utan "vi ser detta som kristen humanism". Lite kan man väl få le, nu? Förbundsordföranden för Sveriges förenade hbtq-studenter hämtar ur det inträffade ny inspiration. Beslutet "bekräftar och stärker bara att dessa frågor är viktiga att prata om och att projektet är viktigt." Må vara - men en förenad intresseorganisation för studenter kanske inte är rätt instans att bedöma programinslag på just en Jesusmanifestation? Skvare det inte lite? Men medialt är uppmärksamheten tryggad.

Förbundsordföranden uppges också vara förvånad: "Hen är förvånad över beslutet", som det heter i en artikel. Finns det ingen som genomskådar mödan att ta makten över människors tankar? Finns det ingen som bereder sig att fira pingst och fira Sanningens Ande?

Missionskyrkan skriver öppet brev till Ledningsgruppen och påpekar i brevets första stycke att man gett ekonomiska bidrag under några år. I andra stycket konstateras att några pengar betalats tillbaka - antagligen till projektet Religion hjärta hbt. I brevets tredje och sista stycke tas inga som helst pengafrågor upp. Däremot ser Missionskyrkan att "vissa kristna exkluderas". Men är det verkligen så enkelt att ledningsgruppen exkluderar personer när det är somliga aktiviteter de inte vill ha? Inte vet jag - men har man några intellektuella ambitioner och krav på logisk stringens ska man nog passa sig för Missionskyrkan, tycks det.

Det är mycket jag inte går på. Gör ni? Så bra att vi lever i ett på papperet fritt land!

tisdag 8 maj 2012

Till bådadera

Ad utrumque är mitt universitets devis med ordet "paratus" underförstått. "Beredd till bådadera". Lunds universitet byggdes som ett svenskt universitet i en stad som 10 år tidigare varit en dansk metropol. satsningen ingick i försvenskningskampanjen - universitetsliv med undervisning, forskning och försvar, om ni vill. Nu tros det att jag fallit för en frestelse att ge Seglora smedja betalt för gammal ost. Inte riktigt. Jag vill bara visa att jag kan leva upp till mitt universitets standard. Man är väl inte docent vid detta lärosäte inte för inte.

Jag tog upp den betraktelse chefen för Seglora smedja skrivit, sakgranskade - och möttes av spe. Om detta visste jag intet förrän min vän Rolf Ture ringde. Invändningarna skulle hanteras som löjliga. Nå, då skämtar vi.

Hotz-Lips är en lustifikation och det värsta med den är att den kan vinna burspråk. Det betyder att skämtet kan uppskattas. I vart fall av den som sett Mash - och det har uppenbart minst en kommentator gjort. Men var avsikten att skämta? I går såg jag pastor Kent Wistis offentliga syndabekännelse. "Den Veckans Wisti som publiceras på @Seglorasmedja är riktigt elak. Fy på mig!" Mot sakkritik måste elakhet användas. Jag ska bemötas med elakt löje, förlöjligas i ond avsikt av pastor Wisti, smedjans hantlangare. Rabies theologorum kallas fenomenet.

Seglora smedja har problem, det är uppenbart. En tankesmedja som inte kan ta eller bemödar sig att bemöta kritik - det går bara inte. Contradictio in adjectum, kallas det fenomenet. En självmotsägelse. Självmotsägelser ska inte ha bidrag. Allra minst ekonomiska.

Vi var i Edinburgh med ungdomsledarna/drabanterna i höstas för att utbilda om ekumenik (Borgå och det där) samt mission. På Holy Island bodde vi ett dygn. I en kristlig bokhandel i Edinburgh inhandlades en trevlig kalender med info om någon händelse var dag under året. Den läses i prästgården och uppbygger om katastrofala händelser. Dag efter dag. Lite längre in i kalendern kom mer handfast information. Som just i lördags, när pastor Wisti skrev det han offentligt deklarerat vara elakt avsett. Då var almanacksbladet en undervisning i krogslagsmål. "How to Win a Bar Fight".

Jag kan sammanfatta - texten är lite utförligare men detta räcker för att man ska fatta: 1, Attack the most sensitive areas of your opponent: eyes, groin, knee and throat. 2. Attack repeatedly and be efficient. 3. If necessary, use weapon. 4. Protect yourself from additional attackers by fighting with your back to (but not up aganinst) a corner or wall. Min gamle närstridsinstruktör sa något liknande. Pastor Wisti, pastor Wisti - hur dum får man vara i sin lust att vara elak? Och jag upprepar: kalendern är inköpt i en kristlig bokhandel i en progressiv kyrka i Edinburgh och texten just en text för i lördags. Som väl är, är jag rätt snäll och omtänksam - och viktigare än kalenderns insikter är förstås insikten att tankesmedjan inte klarar kritik och ifrågasättande.

Jag kan förstå mer hur detta kan komma sig. Vi tar fram boken Delaktig (Verbum 2005) och slår upp sidan 103. Helle Klein beskriver sitt engagemang i kyrkan som att hon var väldigt aktiv i kyrkans ungdomsrörelse men är numera "vanlig kyrkobesökare". Denna sats preciseras: "Jag jobbar ofta på söndagar och hinner därför inte gå regelbundet i högmässan. Ofta är jag dock inbjuden som talare, debattör eller predikant i olika kyrkliga sammanhang runtom i landet." Väl att hon hann med det, i alla fall. Några år senare prästvigdes hon och gjorde sitt pastorsadjunktsår. Därefter är hon stor auktoritet. Jag går inte på det.

Den söndagliga kyrkogången är det som formar en präst i grunden. Har vi fått en annan typ av fina präster är jag benägen att använda det berömda ordet från Pickwick-klubben. Ordet "humbug", alltså. Och den teologi så då presenteras blir följdriktigt humbug-teologi. En sådan teologi kan förstås aldrig diskutera teologiskt, bara proklamera, bara producera åsikter och en åsiktsmaskin är en åsiktsmaskin också om den prästvigs.

Nu är det tid att tänka på annat, dagens id väntar. Men innan dess påpekandet att det är i boken Delaktig som numera biskop Martin Modéus får till det: "Vid den sista nattvarden är Judas där". (s 80). Vi mer katolskt sinnade har fått för oss att det var vid det tillfället Jesus instiftade nattvarden och att mässan efter denna startpunkt just nu firas världen över för att en gång följas av den stora nattvarden i himmelen. Vi är i kyrkan på söndagen också av det skälet.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, det är vår. Och jag är ad utrumque paratus.

måndag 7 maj 2012

Lönearbetare

Karl Marx och Friedrich Engels beskriver i Kommunistiska Manifestet hur till sist också prästen förlorar det som uppfattats vara helighet och bli - som alla andra - lönearbetare. Alla heliga värden upphävs nämligen i den typ av samhälle och ekonomi som vi lever i/under. Givet att Marx och Engels har gjort en korrekt iakttagelse och analys - är det vad vi ser?

Avskeden först. Lönearbetaren ska prestera vad den som betalar vill ha utfört. Präster som inte förstår att leverera det som efterfrågas ska bort och nya av den sorten ska inte in. Lika lite som de blivit prästvigda, får de nu fortsätta - eftersom det finns pengar till att snabbt bli dem kvitt. 16 månadslöner och som värst ungefär 30.

Vem som bestämmer hur en präst nuförtiden ska vara? Sannolikt "relevansen". Om prästen inte uppfattas vara relevant, hotas inflödet av pengar eftersom folk kan få för sig att a. lämna Svenska kyrkan b. inte döpa sina barn c. inte konfirmeras. d. uppröras över att personer av samma kön inte ska få gifta sig som "alla andra" e. välja borgerlig begravning. Bara det faktum att någon är tillräckligt gammal alternativt har en sådan social kompetens att han är omöjlig att komma åt /läs: folklig/ gör att utköp inte kan komma på tal. Det är nämligen bara en stark, gudstjänstfirande församling som kan rädda sin präst. Inget annat. Människor, som har någon hum om den helighet som de därför inte låter upphävas, är en väldig kraft. Annars blir den helige prästen irrelevant - som lönearbetare, det som räknas.

Organisationen därefter. Förr i världen fanns en pastoratets stämpel och motsvarande tryck på kuvert och brevpapper. "Högby-Källa-Persnäs-Böda pastorat" stod det t ex. Sedan fick vi bevars grafisk profil för hela Svenka kyrkan. Nu heter det: "Svenska kyrkan Nordölands församling". Koncernen, sammanhanget först. Det lilla lokalkontoret, hårt rationaliserat från 3 präster till 1, som påhak. Vad gör detta med vårt sätt att tänka Kyrka? Finns inte Kyrkan i hela sin katolicitet i min församling utan snarare i Kyrkans hus i Uppsala - eller hos ärkebiskopen - eller var? Koncerntänkandet börjar uppifrån.

Detta får konsekvenser för de nya strukturerna. Utredningen publicerades och det sas att teologin fanns intänkt men inte uttryckt i utredningen. Den var mer oprecist eller precist teologisk i sin helhet. Det gick jag inte riktigt på. Tydligen var det inte riktigt så heller - för nu skule det åstadklommas lite teologi. Vi får se hur det ser ut i kyrkomötesskrivelsen. Men hållningen var begriplig. Vi bygger en struktur uppifrån. Koncern.

Det får sina konsekvenser för lönearbetarna. Vi får chefer lite högre upp och längre bort från det pastorala verkstadsgolvet. Deras löner kommer att sättas därefter. Vi får val uppifrån och uppifrån kan också folk placeras i det lilla församlingsråd vi ska hållas med. Visst, det kan också vara så att den som bor utanför församlingsgränsen får sitta i församlingsrådet men tänker man "lönearbetare" blir det en utomordentlig organisation för att skicka in politiska officerare. Precis som på U-137 i Gåsefjärden år 1981, alltså. (Jo, båten hade en annan krigsbeteckning men äör känd under beteckningen U 137 varför jag använder den) där det fanns just en politisk officer Finns i församlingen en lönearbetare som håller på med den gamla heligheten - då finns snart alla möjligheter att göra reformer, upphäva de gamla heliga värdena. Och då är det bara dumskallar som inte förstår att omvända sig.

Så blir också koncernen relevant, naturligtvis.



söndag 6 maj 2012

Mer än så här klarar inte Seglora smedja

Jag redogjorde för den betraktelse chefen för Seglora smedja åstadkommit på Svenska kyrkans hem/sk/sida. Vill man läsa vad jag skrev, går man till bloggposten Hialöst den 3 maj. I en kommentar får men en enkel väg till själva betraktelsen. I denna blir Breivik raster för skriftförståelsen.

Det fanns några olika sätt för Seglora smedja att agera efer den kritiken
Först att göra ingenting. Ingen, säger en kontraktsprost, läser denna blogg. Tystnad kan vara en klok metod - och ett maktmedel understundom. Förresten var det ju Svenska kyrkans sida och därmed behöver smedjan inte agera.

Den andra metoden är den akademiska. Ta upp och försvara betraktelsen, anföra namn på teologer av rang som om frälsningens vägar vet bättre än Frälsaren själv. Kanske Pannikkar kunnat citeras? Eller Hick så där i största allmänhet. Då hade jag kunnat framställas som en enkel präst på landet som inte förstått utan reflektionslöst rapar upp vad som står i gamla skrifter - och tror på det.

Seglora smedja väljer den tredje metoden. Skämtet. Då kan man veta att smedjan inte har något svar men irriteras tillräckligt mycket av kritiken. Mer än så här klarar inte Seglora smedja. Varför inte? Därför att smedjan är beroende av subsidier. Kan chefen misstänkas för att stå för en annan tro än den Svenska kyrkan bekänner - då blir det kanske pengaproblem? Borde i alla fall bli! Nu ska jag citera veckans Wisti:

- Den ölandskomminister och teol dr som kritiserat Ewa Lindqvist Hotz problematiserande av kristendomens anspråk på exklusivitet mildrar nu sin kritik: "Det är det här 'Jag är sanningen'. Det ligger så väl i min mun och är så makalöst gött att säga."

Inte särskilt fyndigt och ingen särskilt bra bild - men hållningen är intressant. Ingen referens till var min kritik återfinns, mitt namn används inte. Lokalrevyerna lyckas bättre, kan jag säga. Så här hanteras kritik när man befinner sig där uppe. Men lite oskickligt är det. Nog borde en tankesmedja under pastor Hotz-Lips ledning kunnat bättre?  Nu har vi nämligen fått besked. Smedjan klarar inte kritik. Smedjan klarar bara att framställa den verklighet smedjan vill ha för att kunna kritisera. Att beteckna smedjan som en "tankesmedja" är defter detta en förolämpning mot själva tänkandet som en av Gud given uppgift.

Ska jag vara tydligare med att säga att tydligare kunde Seglora smedja knappast demonstrera inkompetens.

Men vad skulle smedjan göra? Alla kunde ju se att pastor Hotz-Lip faktiskt sa att kristendomens anspråk på exklusivitet var felaktigt. Jesus hade fel. Han hade uppenbarligen inte behövt dö på korset. Lidandet var i onödan. Gud har andra vägar - eller i vart fall andra vägar också. Och därmed behövs förstås ingen mission. På sin höjda tankesmedjor, lite finkulturella, medelklassiga och naturligtvis medkännande för människor i länder man besökt på någon slags social turism eller en det sociala ansvarstagandets Grand Tour.

Ifrågasätt de kyrkliga bidragen till Seglora smedja.

Nu är det slutvisslat som han sa som fastande med flabben i cykelhjulet.

Fast en vers ska jag fylla på med. +Biörn menar i en kommentar att jag hört till den kyrkliga nomenklaturan. Icke! Generalsekreteraren bad om ursäkt för behandlingen av mig under mina år i det kyrkliga centralstyret. Det hedrar honom. Och förvånade mig - för jag hade nog inte räknat med annat än att det för mig skulle gälla andra regler än för de andra. Om +Biörn slår upp utredningarna från slutet av 1990-talet kan han läsa mina reservationer. Jag tror jag hade rätt. Får vi leva tillräckligt länge kan vi få se att jag får rätt därtill. Fast det blir nog rätt anonymiserat då också. "En komminister kritiserade ..."

lördag 5 maj 2012

Avsked

Ännu en präst ska väck. Detaljer har jag inte. Finessen är att de styrande i pastoratet har bestämt sig. Prästen ska väck. Det sägs att stiftets biskop är emot det hela - men till sist maktlös. Kyrkoherden ingår väl i beslutsfattargänget. Han är välbetald, uppseendeväckande välbetald. Kanske kyrkoherden uppfattar att komministern är kritisk mot hans regemente. Jag vet inte. Ett vet jag. Sedermera biskop Persenius sa att detta inte skulle vara möjligt när kyrkoordningen kom till. Det trodde jag - och ville ha prästerna stiftsanställda. Nu är de anställda på det frikyrkliga sättet och kan sparkas. Pengar finns.

Inom en mycket kort framtid kommer många att undra över den penningrullning som pågått. Folk har köpts ut, på maffiasvis erbjudits "an offer you can not resist" och så kostar det någon miljon eller så. Någon gång har något sålts för att täcka utgifterna, andra gånger tas det från det löpande - i ett fall fiffigt nog kunde sedan ett något ansträngt ekonomiskt läge förklaras med att en av prästernas ungdomsverksamhet kostat så mycket att ekonomin inte gav mer utrymme .... Det var fiffigt sagt - men lögn, en mycket liten detalj i sammanhanget, kan man tycka, men likväl.

Jag undrar över prästvigningen. Den ger en nådegåva och har föregåtts av noggrann prövning. Frågan har ställts, förmodar jag, om det är Guds vilja med NN:s liv att NN ska vara präst. Biskopen har i bön och vånda jobbat med frågan. Det är storslaget men inte enkelt att få avgöra folks kallelse från Gud. Det är ansvarsfullt också. Det får inte bli fel. Biskoparna sitter med sina hyllmetrar ämbetsteologi och fördjupar sig i prästämbetets väsen och möter sedan människor som undrar över vad en präst är och om det är detta de ska bli.

För en enkel själ verkar det sedan underligt när domkapitlet ett år efter prästvigningen ska intervjua pastorsadjunkterna som sökt tjänster som komministrar. Vet man inte efter den nogsamma selekteringen vem man har att göra med? Att domkapitlet ber främmande präster komma, det fattar jag - men stiftets egna? Är inte domkapitlet bekant med stiftets egna präster. Jag blir häpen fram till dess jag slår upp matrikeln och ser vilka som sitter där. Jag inser att biskopen, som är rekryterad från stiftet, samt de prästerliga representanterna som är ersättare, är de enda som kan stiftets präster. De politiska partierna har försett oss med sitt folk och diakonerna har gett oss diakonen, som i botten är vävkunnig, som representant för vigningstjänsten. Diakoner ska inte ha rösträtt till domkapitlet, det är min enkla hållning. Diakoni är inte ett läroämbete. Diakoner vet inte vad de röstar om.

Inte konstigt om domkapitlet alltså bara bligande följer utköpen. Men kan man enkelt köpa ut, inser alla lika enkelt att därmed är den utköpte stämplad och kan inte under överskådlig tid få någon tjänst. Enda möjligheten, börjar jag nu ana, är att en anständig kyrkoherde genom bakdörren plockar in en vikarie och att vederbörande då får visa sin kompetens. Finns det utrymme för kyrkoherdar att vara anständiga? Ska man inte fråga en personalnämnd först?

Har man prästvigt, måste man ta ansvar för sin vigning - det är grundhållningen och den leder rimligtvis till stiftsanställning - eller till en ordning där stiftet kan ha en pool för de utköpta/avskedade och ansvar att på nytt söka efter vilken kallelse Gud nu har i beredskap. Annars betyder väl vigningen egentligen ingenting och kan ersättas med en examen då man har plakat, får blommor och har vätgasballonger.

Prästen som nu avskedas finns på en plats där jag vet att en tidigare kyrkoherde köpts ut och tror mig veta att samma behandling vederfarits en kantor. Och nuvarande kyrkoherde har en svinaktigt hög lön för sin verksamhet. Hade biskopen i stiftet inte haft en så fin kräkla borde han använt den som knölpåk i det pastoratet. Det är min enkla mening. Men detaljerna kan jag, som sagt, inte.

fredag 4 maj 2012

Som om ingenting hänt

En båtförare ute med sin lilla snurra ska då och då se akterut för att kontrollera om kursen är rak. Föröver ska båtföraren ha ett märke på land. Annars kan färden bli hur vinglig som helst.En våg eller något bestyr ombord betyder kursändring.

Polarn Per skickade brev med reflektioner. Han funderar över drop-in-dop och dito vigslar och undrar hur det är med dop- och vigselsamtal. Det är en bra fråga, tänker jag. Men kanske ska vi identifiera aktörernas olika förväntningar. De som kommer, vill på enklaste nivå veta var man ska gå och hur man ska stå. Vid större tillställningar vill de veta hur alla olika önskemål ska placeras inom den givna ramen. De vill att allt ska bli BRA - antingen i det lilla formatet eller det stora. Prästen vill se dopet eller vigseln i sitt kyrkliga sammanhang, beskriva hur dopet och äktenskapet hör med i det stora sammanhang som gestaltas i församlingen. Prästen är rätt ensam om det intresset. När prästerskapet fattar det, kanske samtalen ställs på avskrivning. Det räcker att berätta om var folk ska gå och hur folk ska stå. Man bråkar inte med kunderna. Men får inte folk en chans att fatta innehållet, kommer inte ens det yttre att kunna upprätthållas. Det vet alla. Få orkar ta tag i det problemet, som är projektet att bygga en levande, folklig Kyrka. Någonting har hänt - och händer - när kunskapen om trons hemlighet är borta. Då blir tron inte ens en hemlighet längre, alltså inte alls ett lockande mysterium. Tron blir ett ingenting.

I en församling har nu gudstjänstlivet monterats ner till en situation före år 1955. Få gudstjänster. Ingen medveten planering av gudstjänster. Pingstdagen utan gudstjänst. Mässan på avskrivning. Under ett par månader - fastetiden, tycks det - ingen gudstjänst i kyrkan utan i församlingshemmet. Det är fortfarande som om ingenting hänt och ändå händer det hela tiden och stavas "nedmontering". Men vardagarna fortgår. Papper ska ordnas. Sammanträden ska avhållas. Protokoll skrivas. Nya kallelser utsändas. Mejl distribueras, läsas och besvaras. Vart tog Livet vägen i allt detta? Rutinen ersatte. Och de små stegen blev till tyranni. Frågan om framtiden - år 2027 t ex - är allvarlig.

Alternativen är knappast enkla och såvitt de i Svenska kyrkan katolskt sinnade kan förstå, bygger de nya strukturerna inte Kyrkan. Det finns helt enkelt inte en pastoralteologi för församlingsbygge och alls inga strategier för folkevangelisation. Däremot finns det behov av att konstruera sådana strukturer att det som nu sker i apparaten kyrkan ska kunna ske fortsättningsvis också - fast med mindre antal beslutsfattare, för så många som nu krävs kan partierna inte längre skaka fram. Vi kompenseras med att få färre kyrkoherdar, som blir våra hövdingar inte bara så att de ska hantera administration och sammanträden samt personalmöten. De ska också vara våra teologiska experter och våra pastoralteologiska visionärer. Detta tänkande och talande om just kykoherdar tror jag i all simpelhet och helt enkelt inte på. Man låtsas inför framtiden som om ingenting hänt - för det som hänt är 1. svårt att ta till sig och 2. kräver insatser av just det slag - och av just den sortens folk - som Svenska kyrkan gjort sig urarva.

Jag insåg att jag i slutet av månaden ska möta biskoparna. Jag ska titta på dom, en efter en och i klump och fundera över vilken framtid jag då ser. Nog kommer jag väl då att upptäcka en massa potestas? Eller ska jag få se ett gäng som förlorat det de djupare sett skulle vilja och därför tvingas uppträda med besvärjelser och ord - som om ingenting hänt? I så fall sätter de en agenda för organisationen - för kontraktsprostar och kyrkoherdar lär sig att just så ska det gå till. Besvärjelser och ord, ord, ord.

Har egentligen något hänt? Vi uppträder som om inte.

torsdag 3 maj 2012

Hialöst

En kvinnlig präst skickade över texten från Svenska kyrkans hemsida med en betraktelse inför 3 söndagen i påsktiden. Man bleknar - och det beror uppenbarligen inte på att man är man. Nu är det chefen för Seglora smedja Ewa Lindqvist Hotz som formulerar sig.

Hon fick ett infall att läsa Johannesevangeliets kapitel 10 mot bakgrund av rättegången mot Breivik. Händelserna 22 juli ska alltså vara bibelutläggningsraster. Vi får veta att Breivik "har hämtat sina fientliga idéer mot allt vad mångkultur heter bland annat från en auktoritär kristendomstolkning med den här typen av exkluderande anspråk på sanningen", nämligen hävdandet av "kristendomen som den enda sanna religionen, som den enda möjliga vägen till Gud." Det finns dom som använder bibeltexter "som om det inte fanns någon annan väg till Gud än den genom Jesus Kristus."

Den lilla komplikationen är väl inte Breivik utan Jesus och apostlarna, som faktiskt hävdar något sådant. Pastor Lindqvist Hotz har för övrigt vid sin prästvigning lovat att påstå detsamma, om jag är rätt informerad.

Nu vet jag mig inte ha sett någon analys av vilka teologiska motiv Breivik anför och alldeles avgjort är det knappast heller om Breivik ska betraktas som mentalt insufficient eller inte. Om Breivik skulle läsa Jesus (kanske det där ironiska om att två svärd räcker eller åthutandet när Jakob och Johannes vill be ner eld över den samariska by, som inte tog emot Jesus med följe) kanske det kunde räcka för att inte bomba och skjuta? Det är inte kristendomen som införs med vapen i hand i det romerska imperiet.

Om vi struntar i Breivik och inte använder honom som ikon eller projektion för egna intressen utan i stället ser vad pastorn skriver i sin betraktelse faller två ting i ögonen.

Det första förstås att det hon hävdar inte är kristendom. Kristen tro har mer handfasta saker att säga om Frälsaren - bestämd form - och vet att den apostoliska förkunnelsen säger att i inget annat namn finns frälsningen. Jesus är vägen, sanningen och livet. Efter bokstaven är detta förstås en fundamentalistisk läsning - för detta är den kristna trons fundament. Vilka andra religioner skulle vara sanna, menar pastorn, och vilka andra vägar till Gud har Gud visat oss?

Det andra närmast uppseendeväckande att detta är av Svenska kyrkan på nationell nivå publicerade tankar för helgen på Svenska kyrkans egen hemsida. Hur är detta alls möjligt? Vem ansvarar för den sidans läroinnehåll? Ärkebiskopen? Eller är detta en fråga för biskop Brunne och Stockholms domkapitel? Seglora smedja fick en halv stiftskollekt...

Torsdagsdepressionen meddelar att alla som återsänt sitt statliga vigselförordnande riskerar att bli avkragade. Vackert, Stickan! Falsk lära är ett ingenting. Vigselförordande - det är något att ta på allvar. Blir jag trött eller blir jag trött?

Det var en kvinnlig präst som reagerade och tipsade en känd kvinnoprästmotståndare. Ingendera har ändrat mening i ämbetsfrågan. När Svenska kyrkan nu spricker upp på ett annat sätt, kan det bara bli intressant. Tid för nya samtal, tror jag. Tid att se och analysera sammanhang och brist på sammanhang på ett nytt sätt. Men också tid att se den gamla förnekelsen just så gamm al som den är. Urgammal.

Om jag skulle precisera mig så tänker jag att Jesus talar sanning när han säger att han är grinden. "Den som går in genom mig ska bli räddad" och "Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i öevrflöd." Detta var söndagens text, den som pastorn gjorde Breivik till raster för att förstå.

onsdag 2 maj 2012

Jängtlien

"Jängtlien" säger KG Hammar. Inte "egentligen". Skånsk intonation ska det också vara. Då är KG som bäst, resonerande och road av en fråga. Jag kom att tänka på ordet "egentligen" och därefter KG:s "jängtlien" när jag funderade över egentliga och oegentliga adiafora. Ordet "egentlig" återkommer nämligen hos reformatorerna då och då och det är alls inte ointressant.

Sakrament "i egentlig mening" blir då dopet, nattvarden och boten. De är "säkra tecken på nåd" därför att de är instiftade av Gud och innehåller löftena om nåd "som i egentlig mening tillhör det nya förbundet." Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter (SKB) s 222, där jag läser Augsburgska Bekännelens Apologi. Att prästvigningen också rätt förstådd kan räknas som ett sakrament, vet väl alla? Annars är det följande sida, 223. Prästämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften. Vill man kalla t ex äktenskapet ett sakrament går det bra - om man skiljer det från sådant som hör till det nya förbundet. Men det här bråkar vi inte om. "Ty ingen förståndig man torde vilja tvista om sakramentens antal och benämning, om man blott bibehåller det, som Gud befallt och som har med sig Guds löften", SKB s 224

Adiafora då? Ett adiaforon är ett likgiltigt ting, ett bruk som varken är påbjudet eller förbjudet i Skriften och som man är fri att behålla eller avskaffa. Problemet är när ett adiaforon som avskaffas liksom "drar med sig" annat som visar sig alls inte vara likgiltigt. Man kan läsa Skara-biskopen Erik Falcks undervisning 1558, som utvecklar en princip hos Olavus Petri: frihet men ordning. Det finns en kategori bruk som är helt neutrala men de kan bli missbruk och då måste sådana bruk försvinna. När vrånga meningar är borta, gör oss ceremonierna ingen skada, menar biskop Falck.

Biskop Hellström hade nog läst Tom G.A. Hardt, som i Nya Väktaren i poklemik mot biskop Martin Lindström gått igenom egentliga och oegentliga adiafora. Hellström drog slutsatsen att begreppet adiaforon var oanvändbart. Kanske inte, tänker jag. Men det är alltid varningsflagg när begreppet dyker upp - för när man talar om adiafora kan det vara för att slarva bort något som "jängtlien" är väldigt viktigt och till sist något som blir avgörande för den kristna tron.

I går var min vän dr F. ute och cyklade samt tänkte under cykelfärden teologiska tankar. Han har en iPhone så jag kunde oegentligt vara med honom på hans cykelfärd och följa hans reflektioner. Jag ska ringa honom i dag och mana honom till en artikel. Ska man få perspektiv på samtiden kanske man måste upp på en cykelsadeln för att få lite bättre perspektiv och se hur saker och ting "jängtlien" hör ihop? Jag funderar på att pumpa cykeldäcken...

tisdag 1 maj 2012

Manifest mot pissträngda

Det är 1 maj och varje sliten kavaj blir en mantel av strålande ljus. Men det är en dag med stiora risker för enkel retoritik och det gäller sannerligen inte bara arbetarrörelsen. Man kan läsa de vackra orden i artiklar och i inlägg på så kallade oberoende tankesmedjor. Seglora smedja gäller t ex för att vara just en sådan beroende tankesmedja. "Oberoende!" var ordet sa Bill. "Bara beroende av pengar som de får från en del av den så kallade offentligheten", sa Bull. "Och fina", sa Bill. "Själsfina", sa Bull.

Ett manifest måste ha något att vara emot och detta manifest har sina antipatier mot dem som flitigt sammanfattar kristen tro med orden "budskapet om kärlek, försoning, fred, rättvisa och enhet." Hör man orden, vet man att det hela är själsfint men eländigt tänkt. Kristen tro är mindre idealistisk än så.  Här är en projektion av det egna fina själslivet i stället för det som skulle vara mer handfast kristendom. Orden är nämligen okvalificerade. De säger ingenting om Gud och därmed säger de - ingenting. Man kan dock förstå att lagiskheten är grundhållning.

Jag följer dr Eskil Jonssons framställning. Han tycker att kyrkans profetiska budskap "för fred, rättvisa och försoning" är "särskilt viktigt nu". Viktigare nu än när då? Så ska man alltid fråga. Svaret får anstå men ett får vi veta: Det ska skapas en " 'brandvägg' mot en bortrationalisering av medmänsklighet och solidaritet" och "då krävs starka ord som kan kännas överdrivna ibland". Fria tankesmedjor som Seglora smedja har "en särskilt viktig profetisk roll att fylla (skriver han just hos Seglora smedja!! DS) genom sin koppling till civilisationskritisk forskning och särskilt med den öppna kyrkosyn som vill se även hela mänskligheten som en ´moralisk gemenskap' eller som 'Kristi kropp' med olika lemmar som är ömsesidigt beroende för att hela världen skall leva." Vackert och kanske inte sant men alldeles klart - lagiskt. I kristen tro ger Kristus sin kropp för att världen ska leva. Ger den! Och vad då med att straka ord - överdrivna kan de kännas - gäller inte saken att orden ska vara sanna?

I  dr Jonssons värld finns det fiender. Dr Annika Borg är en sådan (han skriver ju på Seglora smedjas hemsida) och identitetsdebatten i Kyrkans Tidning "visade också på en rätt så inskränkt förståelse av Svenska kyrkans identitet. Doktor Jonsson vet. "Mot detta står tyvärr den snäva och konservativa teologi som alltför länge betraktat politik och ekonomi av underordnad betydelse (adiaphora)." Fram med namnen, beläggen!  Alltför länge - hur länge, fram med en siffra! Men strunta i begreppet adiafora eller kvalificera det som den lutherska ortodoxin gjorde genom att skilja mellan egentliga och oegentliga adiafora. När man exercerat detta skiljande brukar man bestämma sig för att tala om något annat.

Nu har jag skrivit manifestet mot pissträngda. Varför kan inte folk bli högkyrkliga, kulturöppna, välorienterade, sakramentalt centrala och därmed politiskt och profetiskt medvetna och engagerade? Samt därtill ivriga att upptäcka teologiskt fnoskeri, utslaget av den pissträngdhet mot vilken manifest författas just den 1 maj.