torsdag 20 juli 2017

Nu kom äntligen Depressionen!

Förra torsdagen steppade jag ut till postlådan (jo, jag har lärt mig: i brevlådan vid ICA Grytan lägger jag brev. I lådan här hemma hämtar jag post) för att med sällspord entusiasm hämta mitt ex av Torsdagsdepressionen. Det fanns inget. Jag blev riktigt ledsen. Ingen depression denna torsdag! Det var i sig en deprimerande insikt. Jag stålsatte mig och insåg att jag måste vänta. Denna morgon kom depressionen punktligt som en klocka.

Jimmie Åkesson först. Han är en sån där som inte hinner gå i kyrkan så ofta, han liksom en majoritet av hans väljare.Vi känner till detta. "Hade bara gudstjänsttiden varit en annan eller gudstjänsten en annan dag, så..." Vi går inte på det. Det man verkligen vill, hinner man. Jag har aldrig sagt det, men repliken vore inte så dum: "Om du efter 30 besök under året i församlingskyrkan skulle få en gratis jordenrunt-resa med allt betalt, skulle du sitta i kyrkan en halvtimme innan gudstjänsten för att inte missa platsen." Inte Jimmie, förstås. Men herr Omnes, en man i 40-årsåldern.

Som för alla i den där kategorin följer ett beklagande av icke-kyrkogångaren att han inte går oftare. Gärna går han dock i kyrkan när han blir kallad. Att kyrkklockans helga maningsljus kallar syndare till Gud, har dock gått honom förbi. Varför skulle han gå? Det är det gamla vanliga obotfärdighetsargumentet: "Kyrkan är en bra plats för en stressad person, och ofta sägs där både kloka och tänkvärda saker." Vem går på detta?

Märkligt nog la jag dagens tidning till vänster på skrivbordet. Där låg också Anders Nohrborgs postilla Den Fallna Människans Salighetsordning, band I. Jag slår upp sidan 399, tjänlig i sammanhanget. Magister Nohrborg vet besked:
Människor tror inte på Jesus därför att han talar sanning (Jh 8:45).
Så är det ännu:
"För denskull avsky de att gå i kyrkan, och de vill helst aldrig komma dit utom möjligen någon gång för ett yttre skens skull. De äro så avoga mot sanningen, att de oupphörligt arbeta på att finna skäl och bevis emot den, och till den ändan läsa de alla smädeskrifter de komma över, för att befästas i sin otro." Kulturarvspratet är ett effektivt skäl mot tron, tänker jag.

Jimmie ber varje dag. Det gör många men journalisten Pontus Håkansson ställer påhaksfrågan. Så visas journalistisk kompetens: "Till vem riktar du din bön?" Åkesson vill inte svara och det är ett verkligt informationsbärande svar: "Den frågan är för personlig." Verkligen? Själv ber jag till Fadern genom Sonen i Anden, skulle detta vara hemligt?. Gör inte alla kyrkokristna det? Ber Åkesson till exempel varje dag medarbetarna om kaffe och är detta hans bönelivs essens. Kaffebönan. Vi får inte veta. För personligt!

Jimmie Åkesson tar ställning i sanningsfrågan också. Hans uppfattning om teologi är att man kan få stöd för lite vad man vill. "Sök och du ska finna, eller vad man brukar säga."  Magister Nohrborg hade inte blivit överraskad. Här for många av Kyrkans insikter sin kos, också den om Skriftens klarhet, och hela reformationsverket sopas ut tillsammans med tanken både på Uppenbarelsen och Anden. Denne Åkesson från Blekinge leder ett parti som ställer upp i Svenska kyrkans val. Och han tänker sig ta över Svenska kyrkan. Anatäma sit. Kvar av allt blir en kulturarvsinstitution.

Det finns ett enda rimligt och alltmer angeläget krav: Ut med partierna ur kyrkovalet. Så värnas tron, vår allraheligaste kristna tron, mot "traditionen" och i valet mellan tro och tradition måste den som står för kristen tro välja - tron, den som hör ihop med Skriften och Traditionen, de levande tankarna. Det gäller att vara noga med versalerna.

Anders Wejryd var oppmålter också. Det är en fördomsfull Marie Starck som intervjuar. Hon går på allt. Man kunde om man inte blivit så deprimerad skrivit att Starck gör en svag insats. Inga påhak. Nu säger Anders vad han inte sa då, att han är tacksam att vi äntligen fick igenom frågan om samkönade äktenskap. Det var den frågan han före år 2009 på allt sätt ville undvika och därför jobbades det med partnerskapsvälsiignelse och inte äktenskap. Vi minns vad han glömt. Har ni glömt så gå till kyrkomötesprotokollen. Jag säger inte att karln ljuger. Men fel minns han och detta felaktiga minne visar sig vara det nu politiskt korrekta. Jag är lika lite förvånad över detta förhållande som magister Nohrborg skulle ha varit.

Den där avhandlingen i skrivbordslådan som blivit "den oavslutade" tror jag aldrig fanns där. Anders tenterade litteraturkurser men hade inte börjat skriva. Inte konstigt om han i stället då nu (fast utan brådska) skriver något annat, något som kräver mindre av inläsning av nyss publicerat material om Söderblom och missionssyner samt kräver grundforskning.

Marie Starck har en stark övertygelse. "Har man varit biskop i Växjö, med sina många kvinnoprästmotståndare, är man också van vid tungt motstånd." Många? Stiftet var, när Anders blev biskop, känt för sina många disputerade doktorer i teologiska ämnen. Flest av alla stift om man räknar bort fakulteterna, sa salig Hellström. Starcks bild är en nidbild av ett teologiskt alret stift, för så var det. Nu säger Wejryd: "Man får inte vara rädd för opposition. De som håller med säger oftast ingenting och backar inte upp förrän lång tid senare. Det går väl inte obemärkt förbi."

Riktigt vad som inte obemärkt går förbi är något svårt att förstå. Att de slätkammade inte backar upp Anders och att hans sätt att hantera den kontraktsprost han såg som oppositionell (han sparkades) och att detta oförblommerat förklarades med att stiftet skulle få veta var skåpet skulle stå?

I den minnenas värld där Anders nu dväljes är gudsbilen ljus. Missionsförbundare har det så ställt med Gud. Vackert så. Minnesbilderna bli därför ljusa - oavsett hur det var. Påfallande ofta tycks det dock i stiftet vara på det viset, att man mer minns biskoparna Lindegård och Hellström, berättar om dem, skrattar åt händelser och repliker. Pratas det alls om Wejryds tid? Jag vet inte vad denna omständighet säger, men något säger det.

Så fick vi en uppiggande deprimerad morgon. Göteryd väntar. Men är kyrkoherden verkligen behörig att lägga alla dessa dagar på sin ranghöga syssla? Kyrkoordningen ligger på nattygsbordet förstås. Kyrkoherdar lever så. Nästa Torsdagsdepression inträffar först om 14 dagar. Håll ut!

onsdag 19 juli 2017

Hyckleriet

Jag har varit präst länge, tror jag. Det blir 46 år i år. Det är nog länge. Har jag därmed utvecklat en viss sensibilitet när jag mött inställsamheten, de fromsinta fasonerna och det rena hyckleriet? Antagligen. Ibland skorrar det falskt när människor talar om sin stora tro eller om hur djupet av deras tro inte kan bedömas. Jag blir lite undrande. Jag skrev inte att jag blir misstänksam.

Jag har ju varit med om dopsamtalen, de som kännetecknades av hållningen när prinsen av Wied ville besöka den svenska Försvarsstaben under kriget. UD meddelade generalerna hur de skulle förhålla sig: "Håll honom för fan på gott humör." Så var det. Jag fick sällan vara med om att vi 4 år senare möttes, när dopbarnen började i söndagsskola eller barntimmar. De började inte, nämligen. Men vi tråcklade med varandra för att inte göra det svårt för varandra.

Det är väl den erfarenheten som får mig att undra över de politiska partierna i kyrkovalet, de som inte har ett enda ord att säga om Frälsaren eller om Ärendet. VISK har hittills mest underhållande. I den värderade tidningen Östra Småland/Nyheterna förklarade viskarna för mig att sådana frågor somde om tron och Jesus var "stora, riktigt stora", men ändå tycktes frågorna och svaren (vi inte fick höra) självklara. Det häpnadsväckande var att en präst undrade över dem. Eftersom frågorna var "stora, riktigt stora" fick de stå över för viskarnas del. Hur "stora, riktigt stora" de var framgick, fick jag veta, av diskussionerna som nu fördes om kyrkoordningen. Därmed, svarade viskarna, var debatten slut för deras del. Jag påpekade ödmjukt, eftersinnande, lågmält (you name it!), att det inte var kyrkoordningen som debatterades just nu utan kyrkohandboken. Kanske var det ofint av mig att kalla misstaget "fatalt". Men var det inte det?

Vad illustrerades?
Att folk som ställer upp i kyrkovalet inte alltid är byxade att hantera trosfrågor (där kom den usla vitsen igen!) Ska vi inte tala högljutt om den inkompetens som kandiderar för att bli beslutsfattare? Och ska vi inte konstatera det uppenbara, att kompetensen måste brista om man inte är van att gå i kyrkan och har läst på och funderat över det grundläggande som gör att Kyrkan alls finns? Krävs här inte ett brutalt ifrågasättande, givet att saken gäller något annat än MTD-religionen? Den moralistiska terapeutiska deismen kan de förtroendevalda självfallet värna - men då talar vi om något annat än kristen tro. Ska detta andra reservationslöst få ta över och därmed placera kyrkokristendom på soptippen?

Stort var hyckleriet i de kyrkosystem där alla var med, heliga såväl som skenheliga. Dr Luther polemiserar och markerar att det är skillnad på dem som sitter. Somliga i den synliga kyrkan hör till den osynliga. Det här har just i det kristna Europa varit ett problem och prästerna har bannat hyckleriet för att mana till omvändelse. Det fanns ju en tid när alla måste vara med, fast man alls inte var med "på riktigt", som efterföljare till Jesus. Den tid vi lever i kännetecknas inte av kyrktvånget och därmed blir hyckleriet mer subtilt. Vi framstår hela bandet som fromma och fina när kristendom blir ett eget val. Det hindrar inte själafienden att med kirurgisk precision göra sitt bästa för att dekonstruera oss, det hans syssla går ut på. Den enda period när hyckleriet inte blir subtilt utan grovt och tydligt är när det drar mot kyrkoval. Då ska det överträffas i fromhet. Är inte hela detta spektakel rätt vedervärdigt?

Vad får vi? I stället för samtal, eftersinnande samtal, om de verkliga problem som vi kallas att ta itu med, blir det slagordsförståelse och partier som är oförmögna att bidra med något när det handlar om de verkliga problemen. De har sina agendor klara och agendorna handlar på MTD-vis om något annat. Moralitstiskt förstås, terapeutiskt (Kyrkan ska stå för lugn och ro, denna kyrkogårdshållning som där praktiseras av så många, men som Frälsaren sagt föga om) och så blir det lite gud i allmänhet. Vi kommer att efter sommarsemestrarna får se och höra många prov på just detta. Vi kommer knappt att behöva hålla ögon och öron öppna!

Vi bör nog börja tala mer om det hyckleri som frodas vid ett kyrkoval.

Hade vi en god tur till norra Öland? Människan är människans glädje. Vi sjöng i bussen med kantor Annica och The Eminent East Coast Dixie Stompers, såg och hörde mycket, fikade medhavt som församlingspedagogen Linda bakat /blåbären i muffinsen var egenplockade!/ bjöds på kroppkakor i Högby (Bitte, Ella och Laila upptäckte jag i köket!). Jag pratade om "Minnet", det fick bli i kyrkan för vi var många. Guidades av prosten Peter i Kalmar domkyrka och så for vi vidare hemåt medan vi plundrade lösgodispåsen. Sol, mest på norra Öland, förstås. Praktikanten Robin hade frågesport i bussen. Vi kan när vi vill. Hur det kändes för mig att vara i Högby? Som vanligt. Underbart. Och det är hur eller hur inget hyckleri.

Jag fick en påse som sades innehålla falukorv och isterband. Det var inte så. Det var två flaskor; Ölandsporten Solera 2015 från Wannborga, rött starkvin, och en Leon Millet från Håks Gård i Beteby, Mörbylånga på södra Öland, det vinmärke som heter Under Ölands sol. Men är det inte rätteligen Guds? Och är inte perspektivförskjutningen intressant?

tisdag 18 juli 2017

Lampstället

Biörn Fjärstedt ställde frågan om ljusastaken har flyttats och undrade vart i så fall. Det är en bra fråga från en biskop. Uppb 2:5. Nu kunde man, med f Jan Redin, tänka att biskopen på ett särskilt sätt har tumme med Gud och kan ge besked. Också om ljusstaken kallas lampstället i stället, menar jag.
Asien och Afrika är dynamiska platser för den kristna tron. Det kan förstås vara så, att nådatiden i vårt välmående och sekulariserade land är över. Vi har haft vår chans. Hur djupt är inte mörket, sjunger vi ju klämkäckt inför detta perspektiv. Sv ps 489:3 Men vad kan då jag göra?

Predika när jag får tillfälle och fira mässa blir upplysningstillfällen, för Gud ångrar inte sina löften. Men jag är faktiskt inte säker på att jag om några år kommer att kunna fira en högmässa av allmänkyrkligt snitt i mitt närområde. Det är Guds sak detta. Jag har en liten krigskassa i kontanter om samhällsstrukturen faller ihop, sovsäckar och Trangiakök samt ett förråd av konservburkar, toalettpapper och sopsäckar. Det finns flera goda skäl till oro. Inte sedan förra världskriget har det varit så stora stridskrafter kring Gotland som det blir denna sensommar/höst. För varje dag är frälsningen, det förstår vi inte bara Första söndagen i Advent, en dag närmare än när vi kom till tro.

Å andra sidan är kraftmätningen den gamla. Vi plockar det gnostiska alternativet; en perenn i den kyrkliga rabatten, säger doktor O. INRI mot MTD. Och MTD är vad vi möter som förkunnelse.

Apostladagen fick jag mig via det elektroniska två predikningar till livs. Först i en kommentar på Bloggardag. HFG kl 18.36 beskrev sin gudstjänstupplevelse på den spanska solkusten. Det blev en feministisk predikan. Jesus fick bannor, förstår jag. Det var brist på kvinnliga apostlar. Invändningarna grundades i tanken på alla människors lika värde, jämlikhetstanken och alla människor skapade till Guds avbild. De bortglömda kvinnonamnen ställde till det för åhöraren och jag blir brydd. En del kvinnor nämns inte. Andra nämns. Trots att de i juridisk mening inte var vittnesgilla så dög de i den kristna gemenskapen. En del män nämns, därför att de nog fanns med i den första kristna församlingen, mannen från Kyrene definieras genom sina av lyssnarna/läsarna kända söner, t ex. In summa: det här kan man inte göra så mycket av, allra minst i i ett land som Sverige där Maria är det dominerande kvinnonamnet. Jag bortser medvetet från att predikan hölls i Spanien när den hölls på svenska. Boanerges som namn på Sebedaios-sönerna var nog inte odelat positivt. Om man kommer till högmässan på söndag får man en inblick i detta. (Lk 9)

Lägger man MTD-mönstret över, är det väl rätt lätt att se deismen, enkelt at ta till sig moralismen och det terapeutiska om man är kvinna, så att säga. Då blir också sv ps 766 ett uttryck just för MTD. Man kan sjunga psalmen i en tydlig kristen kontext, men är den otydlig blir det MTD som tar över. Läs och fundera. Moralistisk Terapeutisk Deism.

Jag läste också en predikan från Ramnäs där du blev apostel.
https://andersholmberg.wordpress.com/2017/07/16/apostladagen-det-ar-du-sjalv-som-ar-apostel/
Här uppvisades en som inte kan undervisa om skillnaden mellan de troendes allmänna prästadöme ("de troendes" brukar tappas bort) och det särskilda prästämbetet. Predikanten kunde inte sin Luther och inte sin reformationshistoria heller. Synd om folket i Ramnäs, kan jag tycka. Vi behöver inga präster eler lärare, läste jag och ingen helgondyrkan. "Människan står direkt inför Gud". Så vad hade prästen där framme i kyrkan att göra och varför ska folket betala honom för detta, som inte behövs? "Det är helt enkelt en praktisk ordning att några ska se till att evangeliet predikas och sakramenten delas ut." Så lär inte vår kyrkas bekännelse, bara så ni vet. Ramnäs ligger i Västerås stift...

Präster finns kvar alltså, säger predikanten, men står inte närmare Gud än andra. Det förklarar en del för oss som alltid undrat. Man kunde ju annars tänkt sig att de gjort just detta av en hel del goda skäl. Såg mig vem du umgås med och så där... Präster har ingen annan karaktär - character indelebilis då? Förmedlades gåvan att vara präst i prästvigningen eller inte? Är vi oeniga här, avslöjas en grundläggande oenighet. Den gäller Kyrkan men lika väl trons materialitet. Sug på den. Jag tror på Gud som himmelens och jordens skapare som använder det jordiska för att ge oss himmelska gåvor. Frommare än så är jag inte. Andra sitter tysta och sysslolösa i mörka rum och väntar på upplysning, som jag sa i Pjätteryd och citerade Apologien (Sv Kyrkans Bekännelseskrifter s 223). Det gör inte vi som vet, att Gud gillar och är närvarande i ämbetet. Samma auktoritet.

I Ramnäs gavs besked att vi får tolka och tänka själva. I en kristen kyrka skulle mycket av det som sägs kallas irrlära och den som utsäger den kallas villolärare. Den saken inser vi alla om vi tänker efter själva. I ett MTD-sammanhang är det dock i stället väldigt uppbyggligt och för oss som vill varsna MTD-religion i praktiken är det väldigt upplysande. Alla kan vara nöjda. Jag kan säga det förenklat men en enkelhet kan ibland visa sig vara mitt i prick. Det praktiseras MTD-religion i Svenska kyrkan. Svenska kyrkans tro är en annan. Athanasius var också i minoritet. Till och med för biskopar borde detta vara en tid när det är en lust att leva i kamp för den rätta läran. Låt oss tala högt och tydligt inte om det som förenar utan det som skiljer oss åt. Bättre kan jag skriva detta: Låt oss beskriva den avgrund som skiljer oss åt, vi som hör ihop med INRI och fattar vad MTD går ut på, och de som tror och omfattar MTD.

I dag? Avfärd från Pjätteryd kl 08.30, paus i Örsjö för medhavt fika, därefter till Högby på norra Öland (kroppkakor) och så ska jag kl 14 säga något till både ölänningar och smålänningar samt annat löst folk om Minnet, men jag minns faktiskt inte varför jag valde det ämnet. Vi måste se kyrkan och det berömda luftslottet  förstås och så hemåt igen med stopp i Kalmar och besök i Domkyrkan. Allsång i bussen. Bär ner mig till sjön
https://www.youtube.com/watch?v=L7CzpZaeVxo
och En busschaufför står på repertoaren.

måndag 17 juli 2017

Att tro på sin svenska tro i alla dess former

Jag såg Sverigedemokraternas valfilm. Först trodde jag det var något om vildvittror och Ronja Rövardotter. Sedan såg jag att det var mer komplicerat - och ändå inte. Det enkla budskapet handlade inte om Jesus. Han nämndes inte, stackarn. Här var det MTD-religionen i SD-tappning. Jag såg det, när jag upptäckte att det inte fanns några människor på bild. Bara en häst. Och Jesus red nog aldrig på en häst, däremot på en åsna.
https://sd.se/kyrkovalsmanifest-2017/

Den partipolitiska ansatsen är klar: Från (S)venska kyrkan till Svenska kyrkan. Nu ska de stora politiska partierna utkämpa sin fejd på kyrkoterritoriet. De kan förstöra precis hu mycket som helst. SD vill att respekten för olika inriktningar och åsikter inom kyrkan ska återupprättas och klassiskt konservativa präster ska inte frysas ut. Det betyder kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och homofober. Men jag vill nog inte kallas klassikt konservativ. Jag är ju klassiskt radikal för en kristen tro som bevarar - konserverar - vad är det för slags tro? Tro på konservburk? Tron handlar om radix, rötter. Och de rötterna går djupare ner än ner i svenskheten.

Det där med att Svenska kyrkan ska våga vara kyrka, ett ord från det ekumeniska arbetet egentligen,  påminde Bertil Gärtner och Synoden om. Skillnaden är att detta maningsrop kom inifrån kyrkolivet, från levande människor som kunde säga något om Jesus. Det är där det slirar för de flesta i SD. Den som lärt sig skilja mellan andar, hör dissonansen.  Det blir mest vård om skolavslutningar som omsorg om - kulturarvet! En kyrka som ska vara Kyrka vårdar sig om MTD-skolavslutningarna???!!!

Naturligtvis kan det skäras pipor i den pastorala vassen, när folk vill ha det som det var innan stordriften. Här får vi andra problem. Åldrad befolkning och knepiga strukturer, folkomflyttning från landsbygden och en kyrklighet som levt på övertid och därtill medlemstapp - det går inte ihop. Men det ska erkännas, det finns inga som eentligen arbetat pastoralt med denna utmaning. Och det gör inte SD heller. Då säger en luttrad tf kyrkoherde som jag: Snacka går ju. I Smålandskomposten denna måndag redovisas kostnaderna för ny el i Pjätteryd. En halv miljon. Det är 1000:-/kyrkomedlem om församlingen själv skulle ta kostnaden. Det finns välsignad stordrift också, tror jag vi måste säga.

SD talar om en kyrka som ska göra mycket. "Prioriterade grupper bör vara ensamma äldre, brottsoffer och unga med psykisk ohälsa. Grupper i behov av stöd är också fattigpensionärer och kristna asylsökande." Men, hallå! Vem ska ta hand om alla dessa om samhället med dess stora resurser misslyckas? Kyrkoherden i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd? Är Kyrkan som social kraft en socialbyrå? Snacka går ju. Men kackla inte utan värp. Vem ska göra detta och med vilka resurser och, inte minst, varför?

"Undvik stora förändringar i kyrkans liturgi", heter det. Svart kappa och 1942 års handbok? Liturgin lever, men poängen är att den lever Uppenbarelsen, avslöjandet från Gud. Därför kan vi fira gudstjänst. Så talar SD om värdighet. Det är då jag slår avigt. Var i Guds Ord talas om Kyrkans värdighet som en i sig själv vilande storhet? Bibelbok och ställe?

Jag kollar bilderna i valmanifestet. SD förnekar sig inte. Ingen människa någonstans och inte ett ord om Jesus. Detta är inte INRI-kyrkan. Det är MTD-religion men lite mer politiskt reaktionär. Och ni som inte tidigare varit inne på Bloggardag: MTD betyder Moralistisk Terapeutisk Deism. Denna deism är den kristna trons huvudfiende i Svenska kyrkan idag. Den kan klä sig progressivt och reaktionärt men i detta fall är de progressiva och de reaktionära rävarna sammanbunda i svansarna.

Jag går alls inte på detta. Det SD ger oss är ett valmanifest för sådana som inte går i kyrkan och har dunkla föreställningar om kristen tro. Den prästtyp de har som ideal är väl kyrkoherden i filmen Den enfaldige mördaren. 

Vad är en kyrka "som står upp för sina traditioner" - med litet "t" dessutom, vilket betyder "levande människors döda tankar". Så blir det i ett valmanifest för ett, håll i er, kyrkoval, där Jesus inte nämns och människor inte förekommer.

Smålandskomposten ger mig idag två helsidor där två S-politiker från Lessebo och Alvesta manar folk att inte rösta på SD. Benny Lundh-Johansson, gruppledare för SD i Alvesta kommun, kan inte längre försvara sina partikamrater, som fäller rasistiska yttranden och dricker starköl på toaletten under kommunfullmäktigesammanträden. De är trötta på inkompetens och kommer distriktsordföranden att väljas till en ledande position "då går det käpprätt åt skogen". Nu kanske jag förstår varför SD:s valfilm börjar just där.

SD kan få valframgångar genom att fokusera kritik mot dem som inte står under val, ärkebiskopen, biskoparna och folket i Kyrkans Hus. Ska resultatet av all den möda som lagts på att uppdatera den kyrkliga bli många mandat till SD kanske jag, trots allt, får svårt att hålla mig allvarlig. Det kan bli så, att de som spottat i kålen får äta soppan. I så fall angår det nog mig rätt lite. Synd på Svenska kyrkan.

Jag hetsade upp mig med Thomas Erastus (1524-1583), schweizisk läkare som hävdade statens överhöghet. Staten skulle avgöra alla kyrkofrågor. Det var den hållningen som fick det brittiska parlamentet att rösta nej till The Revised Prayer Book år 1928. Ska vi hamna i erastianism under C, S och SD gemensamma styre?

Mitt kyrkoideal är ett annat. Jag medger, lätt rodnande, att jag tyckte att Frimodig kyrka drev Jeus lite för mycket. Det var väl ändå alla överens om vem som är Kyrkans Herre. Jag hade fel. Det är alldeles utmärkt att en nomineringsgrupp talar om Kyrkans Herre - inte minst när det handlar om ett kyrkoval!

Jag återfaller till ett. Ut med de politiska partierna ur Svenska kyrkan. Jag har varit alltför försiktig och menat att detta kan väl partierna själva fatta. Nu funderar jag på om inte mer drakoniska åtgärder måste till. Jag har inget svar. Jag sliter med frågan. Men en SD-kyrka?! Utan folk!! Med hästar!!! Och vildvittror i spöklik skog!!!! Är det där vi ska hamna?

Herre, du var förr ditt folk nådig.
Kamp mot Thomas Erastus!



söndag 16 juli 2017

Ett tjog präster

Ett dussin apostlar i Bibeln blev i Bohuslän till ett tjog präster. Det är en lämplig insikt på Apostladagen. Tidningen Bohusläningen följde upp fallet Karlsson genom att ringa runt till präster och fråga vad de tänkte om enkönad vigsel och - kvinnliga präster!

Bara en av tjugo tyckte att det är fel med kvinnliga präster. Han som tyckte att det var fel, accepterar kyrkans beslut, men håller personligen inte med om det. Vad betyder då acceptera? Konstatera att beslutet fattades av riksdagens båda kamrar våren/sommaren 1958 (beslutet fick tas två gånger i båda kamrarna på grund av nyvalet!)? Det torde vara svårt att jäva att detta beslut fattades och då kan man acceptera det på enklast möjliga sätt, konstatera att det finns.  Jag antar att det inte är vad som avses. Acceptera betyder inte att säga ja till reformen.

Nu får vi problem, ty sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Men det vore ett felgrepp att fokusera på den ende i gänget. De 19 i tjoget är de intressanta. Stackars komministern i Tanum frågar till synes indignerad om frågan ska behöva ställas 2017. Men det ska den av det enkla skälet att Bohusläningen vill åsiktsregistrera prästerskapet för det är juli månad och sinte så mycket att skriva om i tidningen. Går det bra kan det hela kunna dirigeras till en opinionsstorm. Det är så det går till och så det gått till i decennier. Den här sortens historier följer sin egen dramaturgi. Den fokuserar på den som svarar, säg, lite apart.

Årtalsargumentet bär ingenstans. Var det fel 1957, vilket kyrkomötet konstaterade, är det väl lika fel 60 år senare? Vad har tillkommit? Borde vi inte detta år särskilt högtidlighålla 1957 års beslut? Så kan vi nästa år fira 1958 års och inse att på så vis får alla sitt.

Hade Bohusläningens journalist förberett sig lite bättre, hade hon kunnat ställa frågan vilken bok/vilka böcker som övertygat i sakfrågan om ämbetet. Då hade det blivit roligt att höra svaren och ställa följdfrågor. Flertalet präster har nämligen sorgfälligt undvikit att skaffa sig problem genom att läsa in sig på frågan. Jag skrev "flertalet", inte alla sålunda. Här hade det verkliga scoopet dykt upp på temat att präster flyter med, anpassar sig som kameleonter inför hotande fara. Den 13 december firar de sedan storslaget Sankta Lucia. Ingen skrattar.

När det handlar om enkönad vigsel berättar många präster i Bohusläningens spridningsområde att de brottas mellan sina egna väderingar och Bibelns. Intressant. Hur brottas man då? Förr i världen brottades präster med bibeltexter. Tidningen fick svar dock: Hälften var positiva, två la på luren (kan man det nuföttiden?) när de hörde frågorna och några enstaka svarade nej. De flesta har kommit fram till att det är förlegat att vara kritisk till vigslar av personer som älskar varandra, skriver Bohusläningen. Förlegat var ordet, sa Bill. Komministern i Tanums pastorat frågar: "Skulle jag som präst ta mig friheten att tala om för dig vem du ska älska?" Nonsensfrågor leder till meningslösa svar på frågor som inga frågor är. Ni vet.

Prästers argument ter sig i övrigt lika anslående:
"Kyrkan ska stå på de svagas sida och homosexuella har ju varit en väldigt utsatt grupp."
Byt nu ut ordet "homosexuella" mot "kvinn*pr*stm*st*nd*r* så kan vi pröva argumentets bärkraft. Eller sopgubbar i Stockholm eller klimatförnekare. So what?

"Det blir konstigt att säga nej. Min åsikt ska inte spela roll."
Bortsett från att "åsikt" och "insikt" är två skilda ting, ska åsikter likväl inte spela någon roll? Vad har vi för åsikter om den nazistiska antisemitismen också om vi inte läst några hyllmeter böcker i ämnet och inte riktigt har Mein Kampf aktuell. Eller i konfirmandundervisningen. Säger pastorn till flickorna att era åsikter om proponerat sexualumgänge inte spelar någon roll och att det blir konstigt att säga nej? Jag hör till dem som tänker annorlunda. Åsikter spelar roll och ett nej är fullt respektabelt, ofta mer respektabelt än ett ja ihop med majoriteter.

"Det är ju heteromän som lagt grunden för hur vi tolkar bibelordet och det bör ifrågasättas."
Det kan man mena om man 1. inte har tillit till Den Helige Ande  som utlovats som Kyrkans Hjälpare och 2. inte avlagt distinkta prästlöften som alls inte inskränkt t ex bekännelsen med argumentet att Luther och Melanchton var hetero.

Tack gode Gud att det är söndag så att jag, ställd under Strukturutskottets påbud att vara snäll om söndagar, inte kan skriva vad jag menar om prästerskapets förmåga att fixera de verkliga problemen eller uttrycka oäkerhet vilken art av insanity saken handlar om.

Jag menar dock att de verkliga problemen alls inte handlar om åsikter utan om insikter, Kyrkans insikter om Guds avsikter. Det är det som ställer till det. INRI mot MTD.

Till Pjätteryd. Högmässa kl 10. Det är bäst att komma i god tid om man vill ha sittplats.


lördag 15 juli 2017

Vem säger emot?

Modéus II har semester. Den firar han genom att skriva i Aftonbladet. Han fick säga något i radion om saken. Jag hörde det när jag skulle sortera sopor, plast för sig, papper för sig, konservburkar och ölburkar för sig. Jag är så duktig på återvinning att jag nästan äcklas över hur fin jag blivit. Risken för verksfromhet är den risk jag dagligdags lever under inte minst när det handlar om miljön.

Modéus II är emot mäns våld mot kvinnor i nära relationer, förstod jag. Något annat hade faktiskt förvånat mig.
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/nqbyL/mans-vald--en-bold-i-samhallskroppen
Jag går dock längre. Jag är emot mäns våld mot kvinnor - också där det inte finns någon relation. Jag är emot mäns våld mot män dessutom. Jag är emot våld mot barn och våld mot djur. Men jag är inte sämre än att jag kan diskutera med den inskränkning Modéus anger: Nära relationer.

Var fjärde kvinna har erfarenhet av att vara utsatt för fysiskt våld av sin partner, meddelar Modéus II. Så lyfter han frågan. "Ytterst handlar detta om demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter." En biskop kunde kanske skrivit, att det ytterst handlar om att vi är skapade till Guds avbild och inget får kränka den som är skapad så. Riktigt hur demokratin kommer in, vet jag inte. Fattar ni? I det fördemokratiska samhället skulle alltså våld vara OK? Det tror inte jag. De bibliska förmaningarna om hur män ska ta hand om sina hustrur är helt annorlunda. Kunde inte Modéus tagit ett varv om denna revolutionära hållning, den där kvinnan och mannen hör samman som kroppsdelar i samma kropp och där den gemensamma kroppen ska vårdas?

Innan de yttersta frågorna - demokratifrågorna - ställs, borde vi inte tala om den frustration som vårt samhälle föder, om drogmissbruk, alkohol och narkotika? Mer utbrett än man kan tro, sa en gymnasierektor jag frågade. Det kanske i förstone mer handlar om detta än om de mer politiskt korrekta förklaringarna om uppfostran av pojkar och flickor. Jag frågade en fyrbarnsmamma om familjens uppfostringsprinciper. Hon trodde sig skälla och skrika lika mycket på alla, möjligtvis mer på sonen, för 15-åriga killar.... Resten av vad hon sa, skriver jag inte ut.

Modéus II tar upp barnböckerna. Här sitter pedagogerna och räknar och läser. Men nog finns bortom antalet figurer några starka kvinnor i litteraturen; Pippi, Ronja samt Miss Marple. Här finns fler problem att aktualisera. Var det 62% kvinnor i högskolan mot 38% män? Vart leder detta? Är det ens ett problem?

Modéus II vet att ge besked: "Också i kyrkan behövs rannsakan och självkritik." Det låter något. Men hur går det rent konkret till om Svenska kyrkan ska bedriva självkritik. Vem är själv-et? Om jag skriver en kritisk inlaga om missförhållanden i Svenska kyrkan - är det då självkritik? Det vore kul att få veta.

Modéus II fortsätter: "Bibeltexter om kvinnans underordning måste förstås utifrån dåtidens kontext." Vem säger det och på vilket sakunderlag? Berätta mer! Bibeltexter skulle kunna förstås som apostoliska insikter med mer sprängkraft i sig om de förstås i sitt sammanhang av kroppsdelar i samma kropp. Hur blir det då? Får de inte en sällspord sprängkraft i vår tid då?

Modéus II trampar på: "I predikan behöver vi som präster alltid formulera oss så att kvinnor framställs som fria, likvärdiga och jämställda, med samma rättigheter som män." Coram Deo, vad är det för rättigheter Modéus II syftar på? Och varför behöver vi framställa kvinnor på ett sätt som alltså inte stämmer om det stämmer att 25% av kvinnorna spöas? Fria, likvärdiga och jämställda? Var de bibliska gestalterna sådana?

Modéus II tänker djupare: "Kyrkans strukturer behöver belysas och förändras. Vi behöver fler kvinnor som kyrkoherdar och som ledamöter i våra kyrkoråd." Jaså. Då villfares snart nog Modéus II på den punkten. Men minns att kvinnofrigörelsen handlar om fler kvinnliga kyrkoherdar. Jag är faktiskt lite ledsen att Morsan är död. Det här hade jag gärna läst upp för henne. Jag tror mig höra hennes något ironiska lilla skratt. Själv skulle jag vilja se programmet för hur Kyrkns strukturer behöver belysas och förändras. Hur lyder det? Tills jag fått se det väljer jag att tänka, att Modéus II inte tänkt igenom vad han skriver - men det låter bra och därför skriver han det.

Hela inlägget går ut på att destruktiva grundmönster ska förändras. Kunde inte Modéus II säga att folk borde sköta sin helgelse bättre för att bli lite mer heliga och kanske snälla rentav? Vilken är Svenska kyrkans egentliga resurs för att vi ska nå en nollvision när det gäller våld i nära relationer.
Kan inte en stiftschef skriva om det på sin semester? Fler högmässor att fira? Fler bikttillfällen? Fler som går i regelbunden själavård? Bättre församlingsliv?

Å vad jag drömmer om en kyrklig hierarki som säger det oväntade, undviker det floskulösa, utmanar till egen tankeverksamhet och därtill manar folket: Guds rike är nära, omvänd er och tro evangelium. I det läget spöas ingen - inte nära, inte fjärran.

Men när Modéus II tycker att kvinnor inte ska spöas, vem vill då säga emot. Blev någon förvånad av att han tänkte så? Upp med en hand!

fredag 14 juli 2017

En öppen modern folkkyrka

Jesper Eneroth, som jag höll av redan innan jag träffat honom, presenterade i Dagen en öppen modern folkkyrka.
http://www.dagen.se/debatt/jesper-eneroth-en-oppen-modern-folkkyrka-1.995635

Det blev en underhållande politisk text av propagandistiskt märke. Läser inte unga socialdemokrater Gunnar Fredrikssons bok Det politiska språket och lär sig hur man inte anständigtvis kan argumentera eftersom det finns begåvade läsare? Det gjorde vi.

I Eneroths inlägg radas inte bara sakfel utan också övertalningsdefinitioner och svagsint argumentation. Jag tycker likväl om Jesper. Jag ser en folkkyrka beskrivas som en del av samtiden och framtiden. Det blev två av trons tempi, skulle Gustav Aulén ha kunnat säga. Men inte det som varit, sjäva historien.

Där försvann sålunda frälsningshistorien i sin helhet! Men Kyrkan kan bara ha något att säga samtiden och framtiden om hon är förankrad i Guds mäktiga gärningar historien igenom. Uppenbarelsen har ett då. Det vi nu ser är MTD-religion. Inte INRI, inte kristendom. För kristen tro räknas åren efter frälsningsgärningen som anno Domini, Herrens år.

Till argumenteringen kopplas en S-nyftvals att det är synd om S, som främst kritiseras för att vara politiskt parti i det kyrkliga. Detta är en orättvis kritik, förstår jag. I många år har S ("vi") varit en ansvarstagande och betydande del av Svenska kyrans förtroendemannagrupp. Mannagrupp? Hahaha! Nu tror jag det sket sig lite. Hetsa inte upp socialdemokratins kvinnor. Det kan bara sluta illa. Men det blir värre:

"För oss handlar kyrkopolitik om engagemang för vår svenska folkkyrka." Nja, för att skapa om Svenska kyrkan till en folkkyrka i den mening som folkvagn och folkkonjak har, ja. Och det fattar vi när målsättningen tydligt deklareras att kyrkan "ska fortsätta utvecklas som en relevant och demokratisk folkkyrka." Relevant för vem? För Gud? För Kyrkans Herre? För apostlarna, profeterna, helgonen?

S-politiken är i första hand att stå upp för alla människors lika rätt och värde. Vad då rätt? Lika rätt till kristen forstran i kristna förskolor? Lika värde - vilket betyder att socialdemokraterna inte rätt kan översätta begreppet "dignity". Varifrån kommer tanken på människans värde och värdighet? Det är hög tid att definiera de grundläggande begrepp som slungas omkring.

Det kommer en vers om den interreligiösa dialogen också. Välan, den kan föras. Djup ropar till djup, heter det i Psaltaren. Men det är sannerligen ingen självklarhet att svenska teologer är byxade att föra eller ens delta i den dialogen. Den dialogen kräver nämligen en trygg utgångspunkt. Den har vi - men den tycks inte drivas särskilt bestämt. Ska vi läsa Kolosserbrevet som utgångspunkt för ett samtal om att kristen tro korrekt beskriver hurdan verkligheten är, men att det vi kallar andra religioner bara till dels kan ha pejl på det som uppenbarelsen gett klara och tydliga besked om? Hur tänker S? Menar det politiska partiet S att Bibelns böcker fast, troget och utan villfarelse lär den sanning som Gud för vår frälsnings skull har låtit uppenbara. När tog partistyrelsen den ställningen?

S drar en lans för arbetsmiljön S har positioner i stiftsstyrelser och t ex i Malmö, där mycket  som skett tydligen är värt kritik. Ändå bröstar S av. Jag vet att det i Svenska kyrkan under socialdemokratiskt ordförandeskap finns urusla arbetsmiljöer. Lokala pizzerior är mer noga med lagstiftningen vad gäller arbetslivet än Svenska kyrkan. Vi kan den debatten. Vi, som sett oss missgynnnade när det gäller att utvecklas i tjänsten och såg det i lönekuvertet och ser det i den månatliga pensionen, hånskrattar inför rotvälskan, enerothvälskan. Först en rejäl ursäkt och sedan Ehrenrettung, det är vad vi kräva, vi från prästproletariatet! Jag kan leva med min lilla pension, men de feta orden ska blottställas. Ledsen, Jesper. Du ska hålla dig för god för detta.

Roligt blir det att inköpen helst ska ske lokalt. Så var ska vi i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd helst handla? På det närbelägna IKEA i Älmhult? I pastoratet finns inte längre några affärer.

Det där med att barn ska kunna vara med utan besvärande kostnader har jag aldrig fattat. Kan de inte det? Syster Kerstin blev förstås konsulterad. Ingen stängs ute. Ska det göras en resa med ungdomar, och det gjorde vi på min tid, betalade ledarna lika mycket som deltagarna, och vi var kyrkoarbetare i den fattigaste stadsdelen i stan. Piss off! Vi vet hur det är och vi kan hantera det. Påstår ni att präster och diakoner utestänger barn och ungdomar, stig fram och säg det då - och möt vreden.

Kyrkan ska upplevas som relevant, det är en av de viktigaste utmaningarna. Nå, upplevdes Jesus som relevant? Upplevs han som relevant? Räknar han med att upplevas som relevant? Luk 18:8. Är han så relevant att S-kyrkopolitikerna trofast återfinns där han möter oss när han kommer söndag förmiddag? Nu styr vi in på "the hard stuff".

S vill ha "en ständig omprövning av former och innehåll i verksamheten". Det vill jag veta mer om. Innehåll? Så vad i innehållet ska omprövas just nu?

Vi får veta att den öppna folkkyrkan är en framgångsväg. Uselt politikersnack. Vi vet ju hur det egentligen är. Och det är här jag är mest bekymrad över de poltiska partierna. De ljuger oss skamlöst rakt upp i ansiktet. Vi ser ju siffror på medlemstapp och det hör ihop med den allmänna politik som fört Kyrkan ut i marginalen. Det kunde inte gå på annat sätt. Denna eroderande kyrka, med stordrift och stängd kyrkor på landsbygden, "ska vara en modern folkkyrka, som utstrålar framtidstro och är öppen mot världen." Det vore nog för världen bättre om den var öppen för Guds rike. Värdsliga kyrkor har vi väl haft nog av.

I går blev jag närmast lite deprimerad av att Kyrkans Tidning inte kom i brevlådan och räddade min torsdagsdepression. Jag fick hantera det. Men när jag efter kyrkoherdemödan kollade så fanns en hälsning mera kär i komputern. Jag läste rubriken "Över 850 nya medlemmar i juni". Det var storslaget. 3 895 persoenr "avslutade sitt medlemskap" stod det sedan i texten. Det finns rubriksättning som blir en personlig förolämpning. De på Depressionsfabriken tror faktiskt att vi är direkt korkade.

Till sist i den enerothska drapan kommer den fromsinta skitsnacksparoll som vi som varit med ett tag kvickt känner igen. Det blir tal om en "kyrka som utstrålar, och är, gudstjänstglädje". Den fortsätter att vara betydelsefull för många. Jag gick inte på det. Det blev som vanligt för fett. Festljugeri, liksom.

Jesper och jag har talat om en valdebatt. Den kunde bli något. När, var, hur? Jag står fast vid det grundläggande kravet: Politiska partier ska ägna sig åt politik och lämna Svenska kyrkan i fred att vara civilsamhälle. Och jag noterar på nytt att i Jespers drapa finns inte ett begripligt ord om Jesus, mer än att han vill att barnen ska få komma till honom. Så vad säger S egentligen om kristna förskolor?

Nu tror ni att jag är särskilt emot S. Ånä, men på det stora partiet ska ställas motsvarande krav. Det är en hållning i Gunnar Fredrikssons efterföljd som politisk renhållningsarbete. Sådana får aldrig strejka.

Denna morgon ska jag fara till Göteryd för att närmare beskåda Svenska kyrkans framgångsväg. Det blir riksväg 23 och administration och så en begravning i Pjätteryd innan den framgångsrika folkkyrkan sätter sig och skriver ut predikan till på söndag.


torsdag 13 juli 2017

Polykarpos

Polykarpos blev martyr i mitten på 100-talet i Smyrna och det var på Stadion han avrättades. Var han 86 år gammal och är han ett vittne också om barndopet? Det kan jag gärna tänka. Hans martyrium beskrivs som en slags framgång. Han var tillräckligt gammal att dö så om han fick dö inte bara i Herren utan för Herren så kan det ses just som en framgång. Martyrernas blod är Kyrkans bästa utsäde.

Jag kom att tänka på Polykarpos, när uppgifterna når oss om att Antje hade livvaktsskydd i Almedalen. Hur hade det blivit med Polykarpos om han haft ett par livvakter med solglasögon med sig i Smyrna? Då hade ingen kommit ihåg honom. Han hade dött några år senare i sin säng och bliivt lika död som han blev på stadion. Ska en präst, en biskop eller ens en ärkebiskop uppträda med livvakter? Vad säger det om trons tillförsikt? Hade dr Luther livvakter, fast han sedan riksdagen i Worms faktiskt levde under daglig dödshot? Påven har livvakter, det vet vi. Luther hade inte. Vad säger det? Tror påven mindre än Luther på Guds beskydd?

Nu kan jag förväntas inte veta vad jag talar om. Oftast har jag själv uppträtt utan livvakter även om jag antar att den där sergeanten som följde i mina spår egentligen skulle ha kompetens att skydda mig. Det tror jag inte att han egentligen kunnat, jag hade skjutit snabbare och bättre själv. Så har jag också i min prästtjänst utsatts för dödligt hot och överlevt. Detta faktum tillskriver jag min närstridsinstruktör fanjunkare Johansson. Att min yngsta dotter lever med close protection kan jag vara glad över - men hon ägnar sig åt andra sysslor än att förkunna evangelium. Å andra sidan dog hennes favoritlivvakt vid ett självmordsattentat veckan efter att hon lämnat sin tjänst och han dog just på den restaurang i Kabul där de brukade äta på fredagskvällar. Men vad ska vi säga om en ärkebiskop som ska ut i det offentliga och följas av livvakter. Den Ranghögste har det väl ändå inte så? Ska andra biskopar uppträda med detta skydd för den egna självkänslan? Jag vet verkligen inte.

De verkliga hoten mot Svenska kyrkans ärkebiskop kanske ändå inte kommer utifrån. De verkliga hoten är de inifrån kommande, de som pekar på kyrkligt sönderfall. Många fortsätter lämna och det stämmer väl hyfsat med prognos. Kyrkovalet kan bli något helt förfärligt om de partipolitiska uppgörelserna ska ske på kyrklig mark. Vem för då Svenska kyrkans talan? Fattar de som ändå på något vis älskar Kyrkans sköna gudstjänst vad de riskerar? Eller fattar de inte? Ska i min tid hela det svenskkyrkliga - på sitt sätt och sett till min livstid konsekvent - falla samman just i min tid? Eller ska vi lyckas ställa INRI mot MTD, kristendom mot civilreligionen? Jag tror inte att Antje varsnar faran. Biskop Stiglund gör, är det därför han ska gå i pension vid 63 års ålder? Egentligen har ingen av biskoparna målat fiendebilden för oss. Polykarpos visste i vart fall vari motsättningen bestod.

Den Ranghögste var i Sankta Annas skärgård, såg jag i Norrköpings Tidningar. Första sidan, ledartext och två helsidor med positiva bilder på folk och Den Ranghögste som firade mässa. Inte en livvakt så långt ögat nådde. Ingen amfibiebataljon heller. Uppträder Den Ranghögste med livet som insats?

Så här tänker jag från mitt enkla perspektiv. Naturligtvis väger mina synpunkter lite mer nu när jag är kyrkoherde än de gör när jag bara är pensionerad komminister på landet. Men väger de tillräckligt tungt. Jag befruktar det värsta, som gubben sa.

Hur är det då med säkerhetsarrangemangen kring Kyrkomötet, som öppnas i Uppsala Domkyrka. Kan det inte vara ett arrangemang som kunde locka en IS-krigare? Eller har kriget kommit dessförinnan? När under min livstid har vi haft så mycket militär aktivitet i och kring Östersjön som efter denna sommar? Vi kanske inte ens kan bli martyrer. Vi blir bara offer. Jag beväpnar mig, naturligtvis. Hur gör jag det? Jag anbefaller mig i Guds hand. Guds vilja är bäst. Utifrån den tillförsikten kan livvakterna bevaka någon annan.

onsdag 12 juli 2017

Jag - en kyrkoherde

Denna morgon ska jag satsa på kollegial förståelse. Vi här uppe på toppen måste hålla ihop. Det finns så många komministrar med synpunkter. Vi, som varit flinka och verkligen förmått ta oss upp till toppen, ska inte låsa oss nedslås.

Oftast är komministrarna inte så aggressiva. De frågar inte vad vi gjort med våra övertygelser för att ta oss fram. I så fall hade vi på olika sätt svarat att vi sökt praktiska lösningar, lagat efter läge men egentligen inte bytt position. Komministrarna begriper nog att det är så vi svarar och därför frågar de inte. Annars kan det ha att göra med lönesamtalen vi för med komministrarna.

Ibland undrar jag varför komministrar tycks så håglösa. De gör vad de ska, men sedan tycks de mena att det får va. Somliga komministrar är fenor på arbetstidsavtal och det där med 15 extra lediga dagar för att de slitit så hårt. De 15 dagarna tror jag är dagar som missbrukas svårt. De ska vara kompensation för all sön- och helgtjänstgöring, men finns den tjänstgöringen kvar så till övermått? Nå, jag gnäller inte. Dessvärre har jag i min kyrkoherdevärdighet ingen komminister att köra med.

Kyrkoherde Edebol, dubbeldoktor i obskyra ämnen, hade komminister Karlsson i sitt stall. Det tycks klarlagt att folk ringt och meddelat/upplyst/hotat kyrkoherden. Om Karlsson ska vara konfirmandpräst, skickar de inte sina ungdomar. Skickar? Är inte den tiden förbi? Har vi inte självständiga ungdomar som fattar egne beslut? Kanske inte i Bro-Brastad. Men jag vet inte. Så vad kan kyrkoherden göra? Ta strid med föräldrarna och säga att Karlsson har goda konfirmandlektioner och är en allmänt vänlig och omtänksam präst? Det går inte. Inte om kyrkoherden ska hålla sig väl med föräldrarna och säkra deras leverans av konfirmander samt deras fortsatta kyrkotillhörighet. I ett sådant läge är komminister körd. Det fattar vi kyrkoherdar bäst av alla.

Nu intar jag nog samma teologiska positioner som komminister före detta Karlsson.
När det handlar om ämbetsfrågan vill jag ha svar på frågan varför jag mer ska lita på ett riksdagsbeslut från år 1958 än på ett kyrkomötesbeslut halvåret innan? Visste verkligen riksdagsmännen bättre vad Gud vill med ämbetet än samtliga biskopar (ordförandebiskopen la ner sin röst dock), alla präster utom en (Olle Nystedt, den grötmyndige!) och kyrktroget lekfolk, dvs majoriteten i kyrkomötet (men inte den åldrade rektor Göransson från Kalmar)?

Jag hävdar förresten också att prästen representerar Kristus. Är det fel? Vem representerar prästen annars?

När det handlar om äktenskapssynen så kan väl ingen av kvinna född hävda att Svenska kyrkan hann arbeta igenom den frågan innen beslut om enkönad vigsel fattades. Läronämnden var alls inte enig. Och in dubiis non est agendi, har jag fått lära mig. Men kyrkomötets majoritet agerade. Som kyrkoherde i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd säger jag, utan att darra på manschetten (jag går med uppkavlad skjorta eller kortärmad, nämligen), att bara de ideologiskt likriktade kan gå på det där riksdagsbeslutet som rätt uttolkning av vad Gud vill med äktenskapet.

Som kyrkoherde kan jag uppskatta när en komminister, Verbi Divini Minister, Gurds Ords tjänare, förmår leka med ord. Jag har aldrig riktigt förstått mig på präster som inte kan den leken. Hur kan de då predika och uppmuntra och uppbygga sina församlingar? I förkortningen RFSL blev "L" till "lössläppthet". Hade han fått skriva "lättsinnighet"? Eller "liberalism"? Eller "lidelse"? Hursomhelst torde en komminister i dokumenten och analyserna av RFSL:s program kunna hävda att agendan skulle kunna ses som lössläppt. Det är ju sådant de har för sig. Vi mer inbundna typer vågar bara dra enkla fräckisar, därför att vi är så hämmade, dvs inte lössläppta.

I sak har Karlsson alldeles rätt. Man behöver inte ha sett filmen När det gick för kyrkoherden (som jag aldrig sett, men det har biskop Wadensjö!) för att kunna berätta om sexliberaliseringen från 1960-talet och därefter. Det är väl bara att enkelt tillstå hur samtidskulturen gestaltat sig. Att det får konsekvenser också i Vatikanen behöver ingen jubla över. Har ni hört den där om bjälken och flisan eller den om bjälken och brädgården? Naturligtvis måste jag dock som kyrkoherde ta avstånd från all komministral lättsinnighet, det ligger i sakens natur.

Tog den dåvarande komministern Karlsson upp abortfrågan? Beror det i så fall att han tänkt principiellt och några varv djupare än befolkningsmajoriteten? Iså fall håller jag med honom på den punkten också. Det ljugs väldigt mycket i abortfrågan. Och hur ska det bli med SIDA-pengar till det kyrkliga? Ska de kyrkliga insatserna för reproduktiv hälsa bekänna sig till aborter för att få pengar? Borde inte frågan ställas kallt och naket: Vad säger Svenska kyrkan om aborter? När blir livet till? Vem svarar utan omsvep på frågan om vad Kyrkan lär? Och lär Svenska kyrkan detsamma? Hur blir det då med anslag från SIDA?

Jag är nu inte helt säker, för att uppträda kollegialt, på att vi kyrkoherdar vill höra ett svar på frågor om aborter. Komministrarna kan ansätta oss med principfrågor då. Jag har numera kommit fram till att det vore lättare i kyrkolivet utan komministrar. Det är min preliminära ståndpunkt. Den kan efter juli månads utgång komma att omprövas.

Programmet idag? Det är nåt at göra mest vareviga dag, som vi kyrkoherdar säger.

tisdag 11 juli 2017

Kardinalen fick problem

Nu talar vi inte om, som han kallas, "Sveriges kardinal", Den Ranghögste. Han är verkligen det. Ärkebiskopen är detroniserad av en romersk katolik, när hovet bjussar. Mina källor är säkra. Det är en annan kardinal som fått problem och då kan de svenskkyrkliga säga: "Vi har problem. Men det har man i Rom också."

Monsignor Luigi Capozzi och ett gäng andra åkte fast när Vatikanens gendarmeri stormade ett näste i Santa Ufficio, Holy Office, där det snortades kokain och idkades homosexuell samlevnad. Orgie kallas saken i media. Grannar hade klagat på trafiken sena kvällar till fader Luigis eleganta lägenhet. Det anges också att den ligger knappa 500 meter från påvens bostad.

Capozzi var sekreterare åt kardinalen Coccopalmerio, 79 år. Jag hör att Frasse blev förbannad på det svenska sättet, alltså inte utan Gud och nåd i världen, men på det mer handfasta. För att säga som det var. Den Helige Fadern blev heligt förbannad. Coccopalmerio är nu på väg bort från Det Påvliga Rådet för Legislativa Texter. Det är nästan så att man tycker synd om den gamle mannen.

När media ringde Capozzis kontor fick de svaret: "Pronto" och beskedet att intervjuer inte ges. Skandalen uppmärksammas stort. Kokain har kunnat levereras med en Vatikanskyltad luxuös bil för ingången vetter ut mot ett område som hör till Italien, inte Vatikanen. Ni förstår.

Luigi Capozzi fördes efter tillslaget till avgiftning och sattes sedan i bil för att föras till ett kloster någonstans utanför Rom men finns nog nu på Gemelli-sjukhuset. Det där att han skulle bli biskop kan han glömma. Det var annars meningen. Att det inte hann gå så långt är nu en källa till tacksamhet i Vatikanen.

Catharina av Siena citeras i kommentarerna. Hon var inte för det som nu gendermerna klampat in i, för att uttrycka sig med en eufemism. Också demonerna upprörs när de ser sådant som skedde i fader Luigis lägenhet, menar hon. Och det redan för 600 år sedan. Min engelske vän som hörde om detta och om kardinaler med stora förmögenheter i Swiss Bank, bestämde sig för att dra till Yorkshire Valley för att få möjlighet att lugna sina nerver. Han bloggade, men fann nu en värld avslöjad som befinner sig bortom själva parodin.

Jag har aldrig fått svar på frågan om den bordell för präster och munkar som Luther såg i Rom år 1510 och vars existens upprörde honom, har stängts. Låt oss förutsätta det. Vad säger vi då nu - monsignorer i böghög och höga av kokain? De romerska katoliker som älskar att avhåna Svenska kyrkan som ett postkristet samfund och har en del synpunkter i övrigt, kanske ska sändas en medlidandets tanke. För nu var det väl något som sprack upp.

Kardinalen Pell är väl tillbaka i Australien för att försvara sig mot pedofilanklagelser.

Vad kan evangeliska katoliker säga om det romerska? De får väl sin andliga tradition likmätigt läsa Bibeln ("Skriften allena!"), och trösta de romerska med beskedet att vi står samman. När en lem lider, lider alla. Hade vi inte på djupet hört ihop, hade vi storknat av skadeglädje. Nu gör vi inte det. Vi vet något om synden, vi som fått så mycket romersk kritik för allt vårt tal om synd i Augustinus och Luthers efterföljd. Fader Luigi kanske hade behövt påminnas om den saken?

Kardinalen Francesco Coccopalmerio slutar i ett nederlag, förrådd av sin personal. Frasse hölls informerad om raiden och utfallet, berättas det. Han får våra sympatier också. Dock har jag inte svaret på frågan om Bengan avgick för at han visste att Frasse kan nypa så mycket hårdare när det gäller att röja. Jesuiter är inte att leka med. Eller som benediktin sa: "Jesuiter är precis sådana som det sägs i de värsta berättelserna om dem!" Jag är inte säker på att han skämtade.

Det finns ögonblick när jag undrat vad man går på i Kyrkans Hus och på andra högre kyrkliga höjder, men det är ändå inte kokain. Men byråkratier föder ett osunt självmedvetande, en bild av omnipotens. När gendermerna tar sig in, raseras den självbilden. Den eleganta lägenheten blir Luigis före detta boende. Och nu sätts Frasses tal om barmhärtighet på prov. Blir det ett kloster för Luigi? Blir det en ny uppslitande debatt om gay-lobbyn i Vatikanen?

Om ni inte läst nyheten från Rom i Il Fatta Qutidiano så kom ihåg att ni läste den första gången på Bloggardag. Nu behövs en ny chef för Det Påvliga Rådet för lagtexter. Mina romersk-katolska sagesmän hävdar att det inte är någon överhängande fara att Kardinalen Arborelius åker på den sysslan. Men börjar kardinalerna tunnas ut, kan man inte veta hur stora åtaganden de anständiga får ta på sig.

Jag mötte några entusiastiska kristna som hört nyheterna från Rom. "Då citerar jag gärna Jesus", sa den ene. "Egen framgång är guld värd men andras motgång är inte heller att förakta. Här återställs ekumeniska utgångsvärden. Jag höll inte med. Det var inte Jesus som sa så. "Det kan vara bra för det", sa den protestantiske vännen.

Löd inte anklagelsen att Svenska kyrkan hölls med ett hedonistiskt prästerskap eller minns jag det Antony skrivit fel? Kan det i stället vara så att det mänskliga innebär ett pågående projekt att stå det omänskliga emot? Både här och där, i oss, kring oss, med oss.

Hur det är med kardinalernas stora tillgång på Swiss Bank har jag inte hunnit fördjupa mig i. Men skakade har vänner utomlands blivit. Det är inte alltid roligt att vara i Frasses kläder.


måndag 10 juli 2017

Antje i Samtiden

Samtiden läses nog inte av de fina kristna. Jag läste och förstod av artikeln att tidningens frågor inte exmerades, som min moster skulle sagt. Antje uppskattade inte frågorna och ville egentligen inte svara. Det är inte lätt i det politiska livet.
https://samtiden.nu/2017/07/antje-jackelen-forsoker-undkomma-samtidens-fragor-almedalen/

Allt blir intressant? Vilka är de två männen i solglasögon och kostym som plötsligt uppträder? När Antje kliver ner från scenen efter ett seminarium om politiken och talat flyktingar och migration vill alltså Samtiden ställa några frågor. Antje stannar inte för att svara utan går till de två männen med solglasögon och säger med låg ton att Samtiden vill ställa några frågor. En av männen säger då att "vi ska till Sveriges Radio". Frågan ställs och solglasögonmannen ber Samtidens reporter återkomma. Antje ser "märkbart obekväm ut i situationen"och när Samtiden erbjuder sig ställa frågor på vägen börjar hon se än mer stressad ut. Är det Heinz och någon hans polare som bär solglasögon? Eller uppträder ärkebiskopen med säkerhetsfolk kring sig?

Sällskapet travar på. Samtiden hörde Antje säga att migration alltid kommer att finnas men samtidigt är detta något som politiker bestämmer. Är det då inte ett politiskt beslut?  Antje: "Att människor flyr det kan inte politiker bestämma, det är ett faktum."

Antje har rätt. Människor tar beslut att flytta från ett land till ett annat. De gör det antingen frivilligt eller ofrivilligt, "punkt!" Antje försvinner in i folkvimlet. Nu förstår jag vad Antjes podd med rubriken alltså betyder. Den heter just "prata till punkt". Jag har faktiskt inte begripit vad det betytt för Antje tidigare. Det betyder att hon sätter punkt. En man från Svenska kyrkan, som hållit sig i bakgrunden, kommer fram: "Har ni fått den vinkeln ni vill ha?" Samtidens reporter svarara: "Vi har ställt de frågor vi vill ställa". Verkligen?

Nu omfattar jag inte synen att översåtar bestämmer var punkt ska sättas. Här vid punkt! måste i stället samtalet börja och frågor verkligen ställas. Men det är förstås bara min enkla mening.

Flyktingar är en sak. De måste lämna sitt land. Kriget är deras verklighet, förödelse deras villkor, kanske död - den egna eller familjemedlemmars. För en kristen är det självklart att ge dessa människor skydd. Poängen ligger, antar jag, i själva ofrivilligheten. De har inga alternativ, dessa stackars medmänniskor.

Hur vi bäst hjälper dessa de arma kan diskuteras. En utväg är förstås att inte acceptera att kriget ska vara 30-årigt bara därför att olika warlords vill ha det så. Till det kommer en ansvarsfull politik i förhållande till de stora makterna. För människor på flykt gäller antagligen i normalfallet att många vill hem igen och bygga upp sitt land efter kriget. Ungefär som det var för de tyskar som flytt undan nazismen. De kom tillbaka och byggde både i öst och väst, Walter Ulbricht och Willy Brandt lika så långt.

Migranter är något annat. De har frivilligt lämnat sitt land för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. Förr i världen, innan välfärdsssamhället, hade detta  måhända inte varit något problem. De hade fått försörja sig bäst de kunnat, kanske i en backstuga i Finnskogarna. Nu är det problematiskt, eftersom den nationella välfärdsstaten är ett kontrakt oss emellan. Vi betalar in, alla vet omfattningen och kontraktet fungerar med avtalade utbetalningar. Nya försäkringstagare, som inte betalat in, ryms inte utan vidare i detta system. Här är problemet.

Klart att vi kan säga att alla är välkomna - men på vilket mandat? Ska fattigpensionärerna få det sämre därför att andra, som inte var med i trygghetssystemet, det vi byggt tillsammans, ska in? Och ska vi betsämma att barnbarnen ska få sämre levnadsstandard av detta skäl? Det kristna svaret när det handlar om flyktingar är lika klart som det är oklart när det handlar om migranter. I välfärdsnatonalstaten kan inte alla få komma i - då blir den en annan stat och en annan samhällsordning. En förändring av samhällssystem kräver att medborgarna tillfrågas först. Och något kyrkligt svar har ingen ärkebiskop att leverera av det enkla skälet att det inte finns.
Antagligen skulle medborgarmajoriteten svara att i välfärdssystemet sorterar vi bara in dem vi vill ha, de välutbildade och de som kan bidra. Hur kul känns det svaret? Men hur kul är alternativet?

Så varför kunde inte Antje svara Samtiden och komplicera frågorna? Menar hon att Sveriges gränser ska stå öppna för alla, och när har i så fall Svenska kyrkan bestämt sig för den linjen? Det  vet inte jag. Har det bortom välviljan förts ett öppet och komplicerat samtal som verkligen handlat om politik, för saken handlar sannerligen inte bara om att männikor frivilligt lämnar sina länder. Den handlar faktiskt också om politik, politiska beslut.

Antje gjorde kanske rätt för stunden, när hon och följeslagarna försvann in i folkvimlet. Men sedan? Frågorna är verkliga och den enkla sanningen är förstås att Svenska kyrkan inte har något svar. Inte politiker i Europa heller. Om kriget kommer i september är dock en uppsättning problem plötsligt irrelevanta.

Denna måndagsmorgon undrar alla vad JK gör åt komminister Karlsson och kyrkoherde Edeblol. JK funderar över ett tryckfrihetsmål. Jag såg att saken anmälts. Detta fall kan fortsättningsvis bara bli intressant på många nivåer! Och vad säger Antje. Antje svarar att hon numera har semester och svarar alls inte. JK däremot får slita och kyrkoherde Edebol får sova dåligt om nätterna. Det är sådant kyrkoherdar kan råka ut för. Men de grundläggande fri- och rättigheterna är just grundläggande.


söndag 9 juli 2017

PO Sjögren håller!

Jag har i veckan läst ut Rod Dreher The Benedict Option, Sentinel 2017. Det var där jag fick de tre bokstäverna för att förstå den dominerande religionen i Sverige under långliga tider - och i Svenska kyrkan. MTD.

Jag kollar teweets från Svenska kyrkan och inget inlägg jävar tanken att vi möter MTD. När Dreher listar vad en allvarligt syftande kristen då bör göra, känner jag faktiskt i stora drag igen programmet från PO Sjögrens undervisning. Det är undervisning för 50 år sedan i Sverige. Samtiden är onödig - eller kunde varit - om de kyrkokristna tagit PO på allvar och sett till att genomföra hans pastorala program. Fader Gunnar såg i PO sin kongeniale efterföljare genom  arbetet i Guldheden. Jag har läst breven från f Gunnar om detta.

PO hade lärt av många och styrde mot källorna. Han pekade på Skriften förstås och manade oss att läsa kyrkofäderna. Det är att gå på djupet i ett pastoralt program, som tar Kyrkans egna erfarenheter på allvar i tanke att just på så vis kan Kyrkan förstå människors erfarenheter. En Kyrka som är trogen sin egen identitet, blir trogen människor.

Rod Dreher skissar ett program när de kristna förföljs, det minns jag inte att PO riktigt gjorde. Han var mer medveten om vad någon framtid kommer att bära med sig för dem som är kristna då. Men PO skrev för 50 år sedan och Dreher är ute efter en strategi för hur de kristna ska gestalta sina liv i en efter-kristen tid. Dreher skulle nog om kyrkfolket påpeka, att detta är det folk som när det blir nödvändigt får följa den helige Polykarpos eller Sta Lucia. Det blir för detta folk en fråga om gemenskap i betydelsen att de kristna måste hålla ihop. Attacker mot somliga visar hur det går till. Den som inte vill leverera bröllopstårta eller blommor till enkönad vigsel, dras inför domstol. Så går det till i USA. Och då vet alla vad som gäller, för alla kan se hur processerna kan genomföras. När vi får köpa och sälja genom ett chip i kroppen är det apokalyptiskt.

Jag tänkte ett tag att just homofrågan kanske inte står lika i centrum för oss som för Dreher, men så hörde jag i fredags Per Brolléus (han stavar verkligen så!) rapportera från Almedalen i Radio Kronoberg. Han hade tillsammans med 1999 andra gått i prideparad i Visby och rapporterade nu om Nordiska Motståndsrörelsen, som prideprotesten riktades mot. Då blev jag bekymrad. En i denna parad inbäddad, som ska ge mig underlag för eget ställningstagande - var det verkligen ingen som såg ett problem på P4-redaktionen? Tredje statsmakten ska inte vara en del av statsmakten, menar jag. Drivs homofrågan med spets mot dem som inte ropar med de 2000 i Visby, blir det knepigt. Det blir besvärligt också så, att som media och demonstranter agerar, stärker de NMR, självbilden och tanken att deras protest är så nödvändig eftersom reaktionerna blir som de blir. Vad hade hänt om Brolléus i stället för att gå i parad satt sig för att intervjua en NMR-are, fråga vad de menar och hur de upplever det förakt de öses över med? Jag vet. Det hade blivit våldsam indignation. Över Brolléus. Den möjliga journalistiska agendan är en, en enda. Vi får veta vad vi behöver få veta, inte det andra.

Drehers fråga är i grund och botten frågan hur de kristna övas att stå gudlösa ideologier emot i den meningen, att de inte får anpassa sig. Det är bibliskt. Vill man läsa PO Sjögren för att se vad han sa, kan man läsa Böneskola och Bygga inifrån. Den boken hette i sin första upplaga Att bygga inifrån. Lite tråkigt att jag inte är kontraktsprost. Då hade vi kunnat köpa Drehers bok för att läsa och diskutera. Åke Bonnier får väl beställa den från Adlibris, som han är med och äger. Då kan han diskutera boken med domprosten Sjögren i varje fall.

En laglärd, det heter så i uppgörelserna med Jesus, ringde. Den laglärde hade funderat över fallet Karlsson och utköpet. Han mindes att Jan Frithiof i Växjö domkapitel reserverat sig mot ett beslut att näpsa Karlsson för något han på 1990-talet skrivit just i tidningen Bohusläningen. Domkapitesmajoriteten klandrade Karlsson, men när JO - eller var det inte JK? - fick tag på den frågan kom 6-7 sidor med klander. Vad som står i tidningen har tidningens ansvarige utgivare ansvar för, inte skribenten. Frithiofs helgelse firade säkert triumfer och han sa nog inte "vad var det jag sa" (vad han tänkte är en annan sak) till övriga domkapitelsledamöter. Men deras agerande förvånade honom. Kunde de alls inte tänka principiellt? Sålunda var det inte helt rätt när det påstods, att Karlsson fälldes då. Han friades och fällningen hamnade i stället på domkapitlets majoritet.

Den laglärde åtsporde nu mig om sin tanke. Vad händer om kyrkoherde Edebol JK-anmäls för att han agerat med tidningsartikeln som underlag? Överenskommelsen håller, men Edebol kanske ställs inför rätta för brott mot tryckfrihetslagstiftningen. Det här kan bara bli intressant. Får Karlsson ett skadestånd till utköpsbeloppet också? En årslön till?

Den laglärde hade semester och anmäler inte. Någon annan kanske vill fästa de rättsvårdande myndigheternas uppmärksamhet på det inträffade? Det behövs inga långra drapor, bara ett par rader så att myndigheten själv får undersöka fallet. Att Edebol krishanterat utifrån insändaren är klarlagt, han har själv sagt just så, och därmed förstår man beslutet. Ingen vill väl se kyrkoherde Edebols blod utgjutas, men principfrågan ter sig verkligt intressant och Edebols Thermopyle kan befinnas vara Bro-Brastad.

Är det nu återgivna inte ett brott mot Struktursutskottets uttalade vilja, att Bloggardag ska vara snäll om söndagar. Nej. Bloggardag vill vara snäll mot gällande grundlag. Den borde också få ett ord med i laget. Land ska med lag byggas.

I går var det spelmansstämma i Hallaryd. Jag predikade korteligen och välsignade. Det var en fin eftermiddag. I dag satsar vi på Göteryd och Pjätteryd. Vi väntar väckelse.




lördag 8 juli 2017

Kyrkfolket

Nej, nomineringsgrupperna är inte kyrkfolket. Inte i rimlig mening. Ungefär lika illa blir det talet som när en riksdagsman med front mot dem som gick i kyrkan, praktiserade kristen tro, sa, att "kyrkfolket, det är vi" om riksdagsledamöterna. Alla! Det var 1950-tal. Fast då fanns det ett kyrkfolk. Det var ett kvalificerat folk.

Jag antar att kategorin kyrkfolk konstitueras av att det kan uppfatta sig vara just ett folk, människor som delar liv, historia och erfarenheter. På sin tid  var kyrkfolket människor som reste på kyrkliga möten på egen bekostnad, alltså utan reseersättning eller traktamenten. Det var människor som utbytte erfarenheter av andlig läsning, dvs var den kategori som gjorde att de kyrkliga bokförlagen kunde trycka upplagor på 2000 ex eller 20 000 ex av böcker i andliga ämnen. Bo Giertz sålde. Till jul kom stiftets bok /ett ungdomsinitiativ!/ som lästes och därtill under en epok Julhelg, 100 sidor läsning där biskopar och professorer m fl hade något att berätta. Detta var ett folk som hade kunskap om trons basfakta, men också pejl på namnkunniga präster, typ Adolf Kloo, Olle Nystedt, GA Danell, PO Sjögren, f Gunnar, CH Martling m fl. De kunde också inte bara namnen på stiftsstäderna utan namnen på biskopar och namnen på deras föregångare till tredje och fjärde led. Endast malaria och militärtjänst dispenserade från den söndagliga gudstjänsten. Har jag nu tillräckligt tydligt definierat kyrkfolket? Finns det kvar? Som folk, menar jag.

Enskilda entusiaster finns förstås fortfarande. Men folket? Jag tänker nu inte bara på kyrkomedvetna hemmansägare i min barndom. Jag tänker på dem som var med och tog stort personligt ansvar för det kyrkliga livet också när jag var ung präst. Har detta kyrkfolk ersatts av kyrkobesökare? Kyrkobesökaren är av annat slag genom att just vara - besökare.

Jag har under min levnad sett kyrkopolitikerna och förfärats. De har fått uppdrag, men aldrig, säger aldrig, stått samman med det gudstjänstfirande folket. De kom utifrån och hamnade som ordförande i råd och kommittéer. De företrädde andra intressen, men dessa andra intressen definierades sällan. MTD säger vi numera. Till denna religion hörde en kyrkopolitisk traktan att hålla koll på kyrkolivet. De satt på de beslutsfattarposter som annars då rätt unga kvinnor skulle haft om det varit så, att det kyrkliga tagit hand om använt de resurser som fanns hos dem som firade gudstjänst.

S försåg oss i Kalmar med Morén. Jag säger inte mer. Jo, han skapade en arbetsmiljö som gör att jag blir tveksam när jag hör socialdemokratiska slagord om Sveriges bästa arbetsplats. Jag vet hur det var och jag vet hur det och inser att socialdemokraterna kan inte bidra till någon förnyelse här. Morén gick in för att djävlas med kyrkoarbetare.
Moderaterna i Kalmar var moderatsnåla, folkpartisten kunde aldrig definiera sitt kyrkliga uppdrag utan var kommunalman i allt och centern - inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet. Nu talar den erfarenhet som gick att skaffa sig i Kalmar under tiden 1971-1984. Blev det bättre sedan? Vad tror ni? Men kyrkan var byggd i alla fall. Och det fanns och finns en gudstjänstfirande församling och vitalt kyrkoliv.

Nu drivs argumentet att eftersom tre politiska partier ställer upp i kyrkovalet så har på ett förunderligt sätt kritiken mot detta fallit. Eftersom Berlinmuren var byggd så kan den inte längre kritiseras? Eftersom W-pakten är så stark är det fel att försvara Sverige med Elleholm och Mörrum? Eftersom det nuvarande kyrkosystemet är manifest och stabilt, är det motiverat att kritiker håller tyst och ansluter sig till det innevarande framgångskonceptet, det där det blir religion och relevans. Jag går inte på det. Det är naturligtvis möjligt att tre politiska partier tar hand om hela härligheten och driver Svenska kyrkan med bas i Kyrkans Hus och med kulturstrateger och kommunikatörer som viktiga resurser, men då inser jag att detta blir kyrkoförstörande. Jag skrev inte "självförstörande", för jag uppfattar inte dessa strukturer som Svenska kyrkans egna.

Kan ingen stoppa marschen mot undergången? Jo, ett kyrkfolk kan - men finns det? Människor som blir medvetna om det innevarande idiotsystemet, det som förser oss med beslutsfattare som kommer utifrån och inte inifrån Kyrkans eget liv, och bestämmer sig för att inte rösta på den sortens partister men också öppet tala emot partipolitiseringen så att den kostar partierna något genom negativ uppmärksamhet. Kom ihåg att de fina inte tål särskilt mycket. Det kan finnas sådana människor, kolportörer av insikter. Uppgiften blir att klargöra de grundläggande motsättningarna.

Kommer Svenska kyrkan att klara en sådan uppgörelse eller dör patienten på operationsbordet?

fredag 7 juli 2017

Hur lyckas han?

Jag försöker följa min tid, som ni vet, utan att följa med den. Det är inte enkelt, men husandakt lugnar själen. Det fick jag som konfirmand på Kronoberg lära mig av farbror Sven. Han hade lärt sig detta hos Harriet Löwenhielm, tror jag. När jag följer skeenden i tiden, stannar jag då och då upp i häpen begrundan. Nu tar jag mig an tre vise män.

Modéus II twittrade och jublade så förtjänstfullt om Anne Lööf, "som med starkt patos talar evangelium - mot främlingsfientlighet, rasism och intolerans." Men var detta verkligen evangelium? Var det inte lag? Säger evangeliet över huvud taget något MOT något eller någon? Ger det inte i stället besked om vad Gud gör med oss och när vi fattar, inser vi också vad som bör följa. Jublar inte Modéus II av fel skäl? Men vad sa Lööf egentligen? Är det inte lika spännande att höra det svaret som svaret på frågan om vad pastorn sa om synden i predikan. Han var emot den. Så hur lyckas Moéus II hamna i jubeltillståndet?

Vår vän herr Omar, inte han i böckerna om Ture Sventon utan Mohamed Omar, är före detta muslim, som vi minns. Nu har han ingen tro. "För mig är tron inte viktig" - men han är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan. Det verkar finnas skäl att ta honom till sig som bönebarn, tror jag. Psalmerna är poesi, vilket stämmer, mässan är för honom ett skådespel, vilket rätteligen skulle uppfattas vara blasfemi. Men herr Omar blir berörd av instiftelseorden. Ska vi inte infoga herr Omar i våra böner ett tag och se vad som händer?

Herr Omar har gått med i Svenska kyrkan igen och vill rösta i kyrkovalet. Det blir en röst på dem som vill att kyrkan ska bevara och hålla levande våra traditioner. "Att de ska vara värdigt och vackert" (sic, DS) Hur lyckas han se bort från att det han kallar "traditioner" måste bäras av några. Utan Traditionen med stort "T," dvs döda människors levande tankar, blir det traditioner med litet "t", levande människors döda tanker. Det är just dessa små -t-igheter (där fick jag till det!) som berövade sin livskraft blir verkningslösa. Hur lyckas herr Omar missa detta grundläggande faktum?

Så kommer vi till Jan-Åke Karlsson, komminister i Bro-Brastad tills helt nyligen för nu är han utköpt. Illgärningarna kommer ni ihåg eller jag kanske ska friska upp minnet.

Komminister Karlsson skrev i Bohusläningen (22/5) om människans okränkbara värde. Han pekade också på en del komplikatooner, för att använda en eufemism. Det handlade om kravet att alla präster ska viga. Han tolkade på sitt muntra vis RFSL som "Riksförbundet för sexuell lössläppthet". Det var den första illgärningen. Men hade han inte rätt i sak? Vad är det för hållning som pläderas för i 1970-talets sexuella revolution. Det vet jag. Jag här läst den nyutkomna boken Känslans revolution.

Karlsson pekade sedan på att man vill utplåna skillnaden mellan manligt och kvinnligt och såg begreppet "hen" som exempel på detta. Han fortsatte obekymrat muntert: "Ordet i engelska betyder höna och får väl anses vara feminint." En ren innantilläsning visar också att Karlsson finner det stolligt, han använder begreppet, att kalla en flicka för Gunnar. Exempelvis.

Det sista exemplet som anges är Karlssons påstående att homosexualitet är något onaturligt. Jag hittar inte det påståendet i artikeln, som slutar i Karlssons konstaterande att respekt måste vara ömsesidig för att kunna vara respekt. Det ligger väl något i det. Jag tänker att om folk ska köpas ut för dryga belopp kanske det måste vara korekta påståenden om vad förgripligheterna bestått av rakt igenom? I Bohusläningen (kan man med svenska språkregler verkligen stava sitt namn så?) såg jag i ingressen att han sparkas på grund av sina "extrema värderingar". I dagens Smålandskompost finns nyheten med lokalt i Älmhult. Där förekommer inte bara i ingressen att han skrivit "en homofobisk insändare" (men den homofobin är nog en konstruktion och i vart fall inte ett ovedersägligt konstaterande) utan också en kort summering av tidigare illgärningar. År 2002 hade Karlsson i Nya Väktaren skrivit att kvinnan är underordnad mannen. Det ledde till att Centerkvinnorna avbröt det traditionella kyrkkaffet i protest. 2003 tvingades Karlsson också genom biskopsingripande sluta använda 1917 års bibelöversättning. Journalistfröna vet att orientera oss, må jag säga!

Biskopen Eckerdal surnade till när Karlsson tryckt ut sig, men det vet ni redan. Kyrkoherde Edebol verkar inte så glad heller. Han har fått ägna sin semester åt krishantering. KRISHANTERING! Det är i och för  sig vardag i många familjer med tonåringar i semestertid, men det är synd om kyrkoherden ändå. Karlsson köps ut med 640 000:- I Virestad kostade utköpet 1.1 miljoner. Hur lyckas han få betalt för munterheter? Det lyckas, gissar jag, för att han vet att häda samtiden. Borde inte jag då fått lite pengar också? Inte så att jag kan köpas ut från kyrkoherdevikariatet men centrala kyrkliga pengar skulle jag väl kunna få? Som motprestation för 1 miljon kunde jag kanske sluta blogga? Hur vore det? Inget mer piggt, käckt och muntert. 1 miljon. Taget?

Nu ska jag innan beloppet till mig betalas ut ändå fundera över hur det kommer sig att det öppna samhället tål så lite. Det fattar jag egentligen inte. Fattar ni? Är det inte mer extremt att kalla sin dotter Gunnar av jämställdhets- eller könsnivelleringsskäl än att säga att äktenskapet är tänkt för kvinna och man? Detta var en så bra och impertinent fråga så vi lägger på 50 000:- till mitt belopp. Och finessen är ju att de som beslutar om utbetalningar disponerar andras pengar för detta. Vad säger de fromma i Bro och Brastad?

Brastad, ja. Braastad är en konjak som med fördel kan drickas. Jag trodde det var en enkel produkt. Alls inte. Den är i en prisklass att Karlsson kan unna sig den nu. I sen sommarafton tänder han sig en cigarr och njuter en konjak. Kyrkoherde Edebol ser röken på avstånd. Biskop Eckerdal också, om han har vägarna förbi, för från Alingsås kan inte röken ses och med tanke på biskopens uschliga pension kan det nog inte bli Braastad-konjak - om inte Karlsson bjuder. förstås Ses röken av Bohusläningens lokala reporter, det vet jag inte. Men om Karlsson säger jag ett: Hur lyckas han?


torsdag 6 juli 2017

Måste man vara kristen för att vara präst i MTD-kyrkan?

Jag varsnade i en kommentar i går det tankefel som jag tror präglat decennier av svenskt kyrkoliv. Jag ringde min vän dr F för att fråga. Det är mig ett visst nöje att ringa från bilen, som har blåtandsuppkoppling och dr F:s namn står på displayen.

Jag påstod att detta är en lång process när kyrkfolket dör undan och Svenska kyrkan MTD-certifierar sig. Nå, utan all uppmärksamhet sker cerifieringen (fast det sa jag inte) men inte som formaliserad certifiering. Alla vet vad som avses. Detta är vad kyrkopolitikens majoriteter kreerar. Och detta är vad kyrkovalet borde handla om. Dr F är en vänlig man. Han sa inte emot. Men han påstod att processen accelererat de senaste 5-6 åren. Jag sa inte emot. Jag tänker att det hela går allt fortare och blir det en tid för religion så är det MTD som kommer att gälla. Det är väl förresten just den tiden, samtiden vår.

Nå, det var kommentaren om en präst från Stockholms stift som grep mig. Man behöver inte vara så kristen för att vara präst i Svenska kyrkan. Det hade jag protesterat mot för 40 år sedan och därefter. Eller 50. Kanske 60 till och med. Men nu är jag mer förstående. Det är nog så. Varför ska en präst behöva vara kristen om det är MTD-religionen som gäller? Då blir kristendom inte bara ett handikapp utan ett direkt fel. Jag menar, tydliga bekännelsepunkter är vad MTD-religionen undviker, kanske till och med avskyr. Gud finns och är av vänlig typ, ställer gärna upp och hjälper till när det behövs men lägger sig inte i. Man ska vara snäll och vi talar gärna om människans lika värde.

Det finns romare som tror att de undgår detta öde. Det tror inte vår gamle vän Bengan ,som var klar över detta. Lyssnar Frasse på honom kan också RKK-arna veta vad som gäller.; kulturkamp. Om Den Ranghögste hunnit sätta sig in i frågeställningarna vet jag inte. Det gemensamma problemet är att vi lever i en kultur som präglas av just MTD och gjort så under mycket lång tid. Ingen går fri. Sug på den! Och fattar vi inte detta, blir all kyrklig strategi till sist misslyckad.

Dr F började tala om begreppsförskjutningar och om sådant som inte längre sägs medan andra fromsintheter utsägs. Jag hade inte hunnit längre än till Alvesta när han sa det. Det hade varit roligare att kunna skriva att jag just passerat vägskälet till Osnaköp. Jag höll med dr F och tänkte att det var läge att vara lite andlig: "Detta är just Djävulens kännetecken för hans verksamhet, orden byter betydelse." Jag tror dr F häpnade inför denna fromma insikt från mig, men jag är osäker och vill alls inte skryta med insikter i det andliga.

Vad händer när vi får en kyrka med MTD-prästerskap? Den går under. Det blir pseudokristendom av alltihop. Ska vi se den nya kyrkohandboken i detta ljus, har vi problem. Men det ska vi antagligen, givet att Rod Dreher i boken The Benedict Option har en poäng. Det vet jag inte. Jag har inte kommit till slutet av boken, det slut där det avslöjas att trädgårdsmästaren är mördaren. Förresten har jag svårt för Benedectine sedan jag 15 år gammal i Paris tärt likören i en för min spensliga kropp alltför väl tilltagen volym. OP som i OP-tion går bättre. Bortsett från utvikningen är det tid för hårdfakta. Vad är kristen tro efter sin bekännelse? Och hur levs ett kristet liv?

Jag finner därtill de romerskas upprördhet  på Bloggardags kommentarsfält stimulerande. Välan, vad exakt var det som bevarade den kristna tron under alla de år när Rom inte fanns på plats? Frågan kan också ställas hur det var med Stockholms stift innan stiftet kunde ståta med Den Ranghögste? Vilka var det som konkret bevarade tron och förde den vidare till nya generationer i Sverige? Det går väl att svara på den frågan. Det är ju frågan vilka som satt vid svenska folkets dödsbäddar och vilken kyrka som den gång döpte den lille gosse som i tidernas fullbordan skulle bli Den Ranghögste. Nils Bolander är svaret på den sista frågan. Snart nog har barnbarnet hittat hans poesi också. Då blir det flåshurtig kristendom för hela slanten - eller? Men säga vad man vill om Nils Bolander, MTD-kristen var han väl ändå inte? Läser för övrigt Den Ranghögste dopprästens dikter?

Mitt försiktiga svar är att kyrkokristna präster inte behövs, inte om det är MTD-religion som gäller. Rätta mig om jag har fel. Men har jag rätt, faller många bitar på plats och förståelsehorisonten vidgas.



onsdag 5 juli 2017

MTD

Lägg bokstavskombinationen på minnet för nu kommer det att exelleras i denna religion. De stackars romerska har väl inte läst på, så de fattar inte att detta är samtidskulurens religion, den som parasiterar på kyrkosystemet. Och då spelar det ingen roll hur kyrkosystemets dogmatik är. MTD tar över.

MTD betyder Moraliserande Terapeutisk Deism, Moralistic Therapeutic Deism. Det är kanske ett finare sätt att säga "Gud, dygd, odödlighet och lagom", som jag skrivit tidigare. Nu gäller MTD.

När MTD ska bekännas är mantrat inte Fader och Son och Helig Ande utan "Gud och Jesus". När det heter så, kan ni tänka MTD: Gud finns, i Bibeln och i andra religioner manas människor att vara snälla mot varandra, det viktiga i livet är välbefinnandet men Gud lägger sig inte i våra liv utom när han behöver lösa några problem och så hamnar vi i himlen när vi dör. Riktigt vad Jesus i sammanställningen "Gud och Jesus" gör, är lite svårbegripligt men moralisk förebild är han nog.

MTD tänkte tonåringar i USA 2005 fann religionssociologerna Christian Smith och Melinda Lundquist Denton i en undersökning, men drog slutsatsen att så här tänker en majoritet av amerikanerna, mainlineprotestanter och romerska katoliker lika. De då unga är nu vuxna och förstärker MTD. Slutsatsen överraskar mig inte. Detta är också svenska folkets religion.

Religionssociologerna drog slutsatsen att denna parasitära tro förstör den kristna tron inifrån och ersätter den med en slags pseudokristendom. Ska vi tala om denna parasit som använder Kyrkan och ska vi läsa apostoliska förmaningar om hur illa detta egentligen är?

Hur vet jag allt detta? Jag läser Rod Dreher, The Benedict Option. Dreher drar slutsatsen: "We have been a MTD nation for some time now." Och jag hänvisar till boken Svenska folkets religion av Berndt Gustafson, frid över hans minne! Slutsatsen? "The flood is rising to the rafters of the American church".

Dreher varnar och tröstar. Kyrkan bestod också när den romerska kulturen föll samman. Men det kräver att vi lär oss av den helige Benedikt. Det handlar då inte så mycket om sofistikerade andliga övningar. Benedikt är en det andliga livets praktiker och han skriver för lekfolket, inte prästerna.

Dreher lyckas se allvaret utan att förtvivla. I krisen finns Guds dolda välsignelser. Jag har inte läst ut boken, men gissar att det handlar om att ta den egna kristna identiteten på allvar och inte tramsa runt med att vi är religiösa ihop med andra religiösa, för just detta var inte de första kristna och inte de kristna i det sönderfallande romerska riket.  De bar tron och tron bar dem därför att den var och är i vanlig enkel mening sann. Sann var inte den romerska religiositeten med agurer och auspicier och allt vad det var.

Komminister L släpade 750 kilo bokhyllor. Fil doktor A har monterat, doktorinnan var emot detta och menade att det skulle en docent göra själv. Gud signe doktorn! Barnbarnet Sigrid, 9 år, hittade poesiavdelningen i lantegendomens bibliotek (nåja, bokansamling då). Det var böcker i en genre hon inte tidigare i sitt unga liv hade upptäckt och började hon entusiastiskt läsa och sms-a omdömen. Morsans klippsamling med dikter fick hon fatt på men också Axel B Svenssons diktning. Axel gillade hon, dikten om blodet t ex. Det är rörande det hela och det heuristiska fick henne att bära med sig diktböcker. Ferlin och Karlfeldt tyckte jag mig se. "Hon är yngst och struntar helt i vad andra tycker om vad hon gör, hon gör som hon vill", sa hennes modern, vars andra barn aldrig hemfallit åt poesi. Här är den gamla kulturen som gör motstånd också mot eller just mot MTD, tänker jag.

Då funderar jag över de romerska katolikerna, de som mest har förakt över för den faktiska kyrka som förvaltat tron när de inte fanns i landet. Det slog mig att en dag kommer Frälsaren tillbaka. Då möter han de gammalkyrkliga kyrkvärdarna från min barndom och ungdom i Ormesberga kyrka. När de återfinns i Guds rike, grips de skitviktiga RKK-arna av häpenhet och utbrister. "Det var som fan". Det är det dummaste de kan säga, för då har Djävulen och hela hans anhang störtats ner. Det är då de gamla kyrkvärdarna ihop med hela svenskkyrkligheten sjunger Lina Sandell, Tryggare kan ingen vara. Vad gör de romerska katolikerna då?

Förklarar att den humbug som bar Ecclesia Svecana i den romerska frånvaron borde ut ur det himmelska? Ska de övertyga Sankt Petrus om den saken? Eller ska de nödgas fundera över att andligt liv bars av den kyrka som tydligare än andra togs över av MTD, men inse att den processen bara berodde på att det egentligen fanns andlig kraft i den kyrkan? Ska det vara möjligt att varsna faran med MTD för egen del eftersom MTD är ett kulturfenomen och ska det vara möjligt att inse att detta är vad som är så uppskattat och applåderat i Almedalen? MTD är nämligen - religion!

Jag undrar vad Den Ranghögste tänker om MTD. Har han läst Drehers bok? Tänker han att det är fara på kyrktaket oavsett om kyrktaket skyddar evangeliska katoliker eller romerska?

I dag är det åter det hårda kyrkoherdeansvaret som gäller. Fika i Göteryd och andakt kl 14 - hur låter det? På lördag är det stor spelmansstämma med gudstjänst i Hallaryd dessutom. Psalmodikon i världsklass men också allspel.


tisdag 4 juli 2017

Vägen till toppen - rösta på Wisti!

Jag är inte i Almedalen, men jag såg att Antje skulle stiga fram på ett morgonseminarium i går. 8.30-9.15. På seminariet fick man möta fem framgångsrika kvinnor, Antje var en av dem och temat var Framgångsrika kvinnliga ledare som förebilder. Vi fick möta de framgångsrika och följa deras väg till toppen. Andra kvinnor, som ville följa deras exempel, kunde tydligen få tips och svar på frågan "vilket budskap och vilka rekommendationer vill de ge andra kvinnor med samma ambition?" Blev det inte konstigt nu?

Blir man präst för att göra karriär och ärkebiskop på ambition? Är inte prästeriet något man åker på i stället för en karriär? Gå inte biskopen och ärkebiskopen sist i procession för att uttrycka ett sakförhållande. Och är inte grundfrågan en helt annan, nämligen frågan vad Gud vill ha prästen till.

Någon måste bli ärkebiskop. Bertil Werkström t ex. Han hade aldrig ambitionen och stod  därför helt fri. Han hade kommenderats att bli ärkebiskop.
Eller prosten Pehr i Kalmar, som inte blev ärkebiskop men fick en fjärdeplacering, tror jag, i ett ärkebiskopsval. Det fann han hedrande. I Kalmar stod han lugn också när det blåste. "Jag har aldrig bett om att få bli kyrkoherde här", var hans enkla kommentar. Han hade kallats som fjärde man när det begav sig. Han blev inte biskop i Växjö stift för departementet trodde inte på att han var tillräckigt renlärig i ämbetsfrågan. Han var på semester, men fick krissamtal från Jonas Fors, som drev kampanj och med några andra uppvaktat kyrkoministern, att han måste ge besked. Prosten Pehr telegraferade till departementet: "If bishop prepared to follow the law." Vad skulle han annars säga. Å andra sidan fanns det ingen lag som tvingade en biskop att prästviga kvinnor... Nå, han stannade i Kalmar, lika fri som tidigare. Jag antar att han tog det där med karriär rätt lugnt. Hade han velat klättra, hade han inte satt sig i Kalmar. Men vilka ambitioner hade egentligen Antje? Det hade varit intressant att höra.

Att det var nödvändigt med en kvinna som biskop i Lunds stift efter Christina Odenberg stod tidigt klart. Det hade annars varit ett nederlag. Betty Jeanrond fanns på stiftskansliet och kunde kratta manegen för hennes mans adept, som fanns i USA. Antje blev biskop i Lund. Och så blev Antje ärkebiskop. Det var också rätt givet. S satsade på Antje. Stackars Ragnar Persenius fick stå där och se tåget gå från honom än en gång. Birgitta Lindén, S, förde fram Antje vid ett möte för elektorer från stiften. Hon presenterades som professor och det var hon ju på sitt sätt. Det betyder universitetslektor. När det påpekades, blev alla arga fast det var dagens sanning. Denna omständighet stäckte inte karriären. Men vilket budskap och vilka råd gav då Anje under seminariet. Det vet jag inte. Men det vore kul att få veta.

Kent Wisti behöver nog lite råd. Han har nominerats i Göteborgs stift och medialt är han följdriktigt biskopskandidat. Varför inte klippa till och rösta på honom? Han har redan valspråket "Gud är mindre" klart och det kontrasterar väl till Antjes slogan. Då sitter valmanskåren i Göteborgs stift och tänker tillbaka på biskoparna Björck, Block, Giertz och Gärtner och kanske ibland på honom som vann biskopsvalet efter Gärtner, biskopskandidaten Holmberg. Frestelsen blir att taktikrösta, dvs rösta på den minst dåliga. Det brukar bli en röst på någon lågkyrklig, en som alls ingen ämbetssyn har och därför inte ställer till med något utan framstår som fromsint. Detta tänks minimera skadorna. Det har hittills inte visat sig fungera.

Jag tror taktiken borde bli de omvändas taktik, dvs en omvänd taktik. Rösta på den som gör maximalt av det nya paradigmet utifrån tanken "hellre ett slut på eländet än ett elände utan slut". Och slutet på eländet blir bara att maximera - ju fortare desto bättre. Kent Wisti tror inte att Svenska kyrkan finns om 100 år. Ge honom chansen att avsluta Svenska kyrkan på tjugo år. Ge honom en estrad. Det kan bara bli mer men inte säkert sämre. Ungefär som på Liseberg, andlöst när man åker upp och andlöst när man åker ner. Och om allt tal om biskopsämbete och kall och allt tal om Gud är väck så - skit samma om nu franskan ursäktas. Vid ett antal konflikter i församlingar hör jag upprepat repliken att "biskopen kan ingenting göra". Nå då så. Ska man inte med samma argument ställs till det i kyrkovalet? Nej, där behövs klarsynta som inifrån och gång på gång i varje fall kan förklara vad som sker och kanske förändra det.

Jag vet att det finns präster i Göteborgs stift som avhåller sig från att rösta De förnedrar sig inte, säger de. Men varför inte det? Hjälp till att göra stiftet uppsluppet lustigt! Wisti for Bishop! Nämn annars någon kandidat som framstår som bättre än Kent Wisti. Ingen som uppmärksammas i Smålänningen i vart fall, där Älmhultsbördige Wisti ställs fram som biskopskandidat. Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd ligger i Älmhults kommun.

Alternativet är förstås att få bort det där att vem som helst kan nominera och få bort att andra än präster ska rösta i biskopsval. Biskopen är pastor pastorum. När biskopsvalet förändrades år 1963 var det för att politiskt kontrollera biskopsvalen, som annars kunde ställa till det för regeringen. Präster vet nog att hålla efter när de biskopsambitiösa vill till.


måndag 3 juli 2017

Wannborga Cuvée 2014

Det var då för väl att jag av en vän på Öland fått en flaska Wannborga Cuvée 2014, när jag nu skulle bli påhoppad. Inte så att jag är otacksam mot Anna och sällskapet DSK, alls inte, men DSK måste väl vara ett projekt på lite längre sikt. Wannborga-putällen fanns till hands. Den passar till stekt/grillad fisk, till kyckling och till lättare kötträtter. Den passar också för att häva en annalkande lättare depression.

Fader Mikael insåg nog det. Han markerade i en kommentar att han dock ville stödja mitt sätt att försvara sakramental realism och fattade att jag skriver i en svenskkyrklig kontext. I början av flaskan tänkte jag dolska tankar om ortodoxer och romerska katoliker, det medges. Ett stycke ner i falskinnehållet slogs jag av tanken att det - trots allt - är just Svenska kyrkan som varit förutsättningen för tron hos mängder med människor. De romerska katolikerna var inte här på 500 år, de ortodoxa bara i perferin för 900 år sedan eller så, om vi inte räknar den tredjedel av Sverige som var Finland eller (fast under kortare tid) de baltiska staterna. Ortodoxa trosbekännare har funnits i riket också när de romerska katolikerna inte var här. Hur svårt det än är, det var Svenska kyrkan som höll igång tron här i landet.

DSK, De Svagsintas Klubb, är en uppskattad själavårdsinsats. Jag kände det svårt att i mitt evangelisk-katolska bli påhoppad av de ortodoxa och de romerska. Jag kom mig. Tack Anna! Till er som inte läser kommentarerna på Bloggardag är det Anna som kom med idén. Jag blir ibland frestad att boka en kryssning till Åland eller så med hugade deltagare bland Bloggardags kommentatorer. Det kan bara bli - dramatiskt. Och lite roligt. Kanske Den Ranghögste också skulle kunna slita sig? Eller Antje i vart fall.

Antje ja.
Nu är hon i selen i Almedalen, förstår jag. Wanja också. Och en del folk från Kyrkans Hus i Uppsala.
I DN ställde Antje upp mot den våldsbejakande extremismen, hon och en imam, den nationella samordnaren mot extremism och ordföranden för Judiska centralrådet. Det var tydligen viktigt att peka på att det inte bara finns våldsbejakande islamism utan också högerextremism. Har den våldsbejakande högerextremismen någon koppling till religiös trosuppfattning? Det var oklart. Problemet tycktes närmast vara avståndstagandet från oliktänkande. Dessa ska inte få plats. Men hallå, Antje! Jag är oliktänkande. Finns det inte ett litet men dock svenskkyrkligt problem här?

Den våldsbejakande extremismen som emanerar ur kristen tro är annars lätt att identifiera: Frälsningsarmén. Den är det mest krigiska vi kan mobilisera. Men Frälsningsarmén tycks mig rätt beskedlig om man jämför med IS och al-Qaida. I min barndom hade Frälsningsarmén den bästa fiskdammen vid julfesterna, helt överlägsen IS och al-Qaida som alls ingen fiskdamm hade i Tranås i början av 1950-talet.

Det glada budskapet i Sveriges malligaste tidning är att "religion" kan leda människor ut ur våldsbejakande extremism. Jaha. Själv är jag inte religiös. Jag är kristen. Jag har inget behov av att särskilt samverka med de religiösa när det finns så gott om annat folk att hålla ihop med.

De fyras gäng vill samverka med myndigheter, det är själva grejen; uppifrånperspektivet. Tja. Hur eller hur, har inte Antje påfallande liten församlingsprästerfarenhet från den här sortens utanförskapsområden där extremismen frodas? Har hon i Uppsala ens talat med Mats Jonsson? Antje tycks  i samverkan med en myndighetsperson nöja sig med att lyfta fram de fredsbejakande krafterna i varje religion.

Jag tror alls inte på myterna om detta ledarskap som ska leda oss fåkunniga. Här möter det pretentiösa och det patetiska i sällspord förening. Då litar jag mer på Hugo, 15. Han hänger ihop med sina muslimska vänner och kan enkelt definiera sig själv som kristen och få respekt för det. De som betraktas som konstiga, aparta, i den stadsdelen, är de som ingen tro har över huvud taget. Så kan man väl inte leva? Då kanske utmaningen är - mission? I övrigt handlar det om att bygga ett sådant samhälle att människor håller samman. Det är den politiska utmaningen, Politik kommer av grekiskans pólis, som betyder stad. Så bygg på politiskt!

Frågan ställs faktiskt på allvar vilken roll de religiösa ledarna kan ha i arbetet med våldsbejakande extremism. Svaret blir tydligen att skrifterna ska tolkas ansvarsfullt och att religiösa ledare ska få en gedigen utbildning med akademisk standard. Och så sätter de sitt hopp till något som kallas "religionen". Vi ska göra upp med en krampaktig syn på vad religion är och lyfta fram de fredsbejakande krafterna i varje religion. Inte sanningsfrågorna tydligen. Ja, Herre, du var förr ditt folk nådig!

Det ska sålunda från ett ledarperspektiv i Almedalen talas om den våldsbejakande extremismen. Jag börjar tröttna på det upprepade talet om ledarskap, för jag kan översätta det talet till tyska. Hämta en flaska Wannborga Cuvée 2014 eller vad annat som helst som gör att jag blir full och lugnar mig! Nej, det går inte. Kyrkoherdetjänsten i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd kallar. Hur ska denna dag då framlevas? I nåden, i nåden! Denna nåd hindrar inte min egen polarisering mot dem som stiger fram och gör sig märkvärdiga i DN, de religiösa ledarna och myndighetspersonen Samordnaren.

Slutsatsen leder till polarisering. Bekämpa alltså de pretentiösa! Men förfall inte till religiös våldsbejakande extremism för det, även om detta ligger nära till hands. För, hur eller hur, religion kan leda människor in i våldsbejakande extremism. Som i fallet Frälsningsarmén. Där handlar det om eld och blod, kamp och strid.