fredag 17 november 2017

GT-rapporten

Grant Thornton, GT, har granskat projektprocessen för ny kyrkohandbok. Den är dagtecknad 30 okt och las fram för arbetsutskottet i onsdags kväll, offentlig i går. Somligt är pedagogiskt enkelt så att också jag kan förstå. Jag skriver ut det som beskrivs med grönt, gult och rött. Då fattar också ni utan körkort att grönt betyder att ett område hanterats väl, gult att det har behov av utveckling och rött att väsentlig förbättringspotential anses föreligga. Grönt, gult och rött. Varför skriver revisorerna så? De ser framåt. Vad lär vi av detta projekt?
Då tar vi område för område:

Projektdirektiv GULT
Projektplanering och metod RÖTT
Projektorganisation - roller och ansvar RÖTT
Praktiskt genomförande GULT
Beställarens styrning och uppföljning RÖTT
Hantering av remissinstansers kritik GULT
Transparens RÖTT
Kommunikation och förankring GULT

Ingen punkt har fått GRÖNT.

Vi som är positivt kreerade och kreativa, ser förbättringspotentialer över hela linjen. Ni andra, som vi för enkelhets skull kan kalla surpellar, sitter förstås och funderar över hur detta resultatet av något som utförs likväl får GRÖNT när beslut fattas på torsdag i kyrkomötet.

Jag ska kanske inte låtsas. Jag finner det illavarslande att beslut fattas en torsdag, torsdagsdepression ni vet. Vi som tillkämpar oss en positiv livshållning inser, att nästa mandatperiod måste kyrkostyrelsen förändra arbetssätt, arbeta mer strategiskt och se till att det finns samsyn mellan  projektfolket /projektledaren/ gör och beställaren. På annat språk betyder detta: "All makt till sovjeterna!"

Revisorerna saknar egentligen en projektplan och ser att vägvalen borde varit analyserade i förväg och att projektplanen "kommuniceras och förankras med styrgrupp och beställare". Styrelsen (beställaren) borde vara väl representerad och ha tydliga mandat. Mellan raderna förstår man att kansliet var självgående och styrelsen passiv.

Ett problem handlar om att organisationen är van att utreda men inte bedriva förändringsprojekt. (s 15)  Det är så roligt skrivet, att formuleringen bör läggas på minne och tas fram vid behov i hela den kyrkliga organisationen. Van att utreda, inte förändra. Nåja, det finns, menar jag, i det kyrkliga sådana som förändrar utan att utreda ordentligt först också. Allt har vi!

Bristen på musikalisk kompetens borde ha åtgärdats tidigt i projektet, heter det i klartext. Antydningen att de externa experter som togs in inte blev lyssnade på är vackert formulerad (sid 18). Personalen som kritiserades tog mycket illa vid sig. Kritiken var omfattande. "Tonläget i sociala medier har upplevts som mycket hårt." Enskilda individer har pekats ut och kritiserats öppet. Det är alldeles sant och styrelsen manas ta lärdom av det inträffade. Men är det fel med öppen kritik?

Den referensgrupp som tillsattes uppfattas av revisorerna inte ha gett någon återkoppling. Den lyfte inte  frågor till arbetsutskott och styrelse. Intressant konstaterande och alldeles korrekt. Styrgruppen tycks ha arbetet lite hipp som happ, om jag läser revisorerna rätt (s 22).
"Vi tror att bristen på styrning av projektet kanske delvis beror på att kyrkan har en politisk styrning med många representanter, där man är van at lägga ut beställning men kanske mindre van vid att vara kravställare på ett långt projekt."
Denna torped riktad mot ammunitionsförrådet på Kyrkans skepp ska ni notera. Och nu kan ni förstå mitt tjat om att några strategiska diskussioner aldrig förekommit under de senaste åtta åren i kyrkostyrelsen. Sidan 22 är god och nyttig läsning för den kommande kyrkostyrelsen.

Orkar ni mer? Revisorerna skriver:
"Vi har inte tagit del av sammanställningar från respektive remissrunda som visar att alla remissvar som kommit in har behandlats."
Vad betyder det revisorerna egentligen skriver? Förtroendet har påverkats och kritiken hade, forfarande enligt revisorerna "kunnat bemötas bättre". (s 25)
Revisorerna rekommenderar att remissfrågor ska ses över så att de ger en rättvisande bild av vad remissinstanserna anser om materialet.  När det kommer till konkreta saker som att professor Nelson inte fick se den tidigare kritikerna, blir revisorerna så brutala som revisorer i hövlig form kan bli: bristande transparens. De markerar också att när experter kallas in "måste det finnas förutsättning för dessa experter att bidra med kompetens och erfarenhet. "Måste" var ordet. In på lodrät fyra.

Detta hör samman med att viktiga diskussioner - "inklusive de där enighet inte uppnås" - måste dokumenteras transparent. Så har tydligen inte skett. Men förankringsarbetet har skötts väl med många möten. Detta tror jag obetingat. Ändå kan tydligen kommunikationen väsentligt förbättras (s 30). Ordet var väsentligt. Vågrät åtta.

Jag läste revisorernas synpunkter och kände det som om jag var tillbaka i uppföljningen av gamla krigsövningar, där stridsdomarna skulle lägga fram sina synpunkter. När det skett, kunde det bli rätt högljutt om inte ilskan i stället var återhållsam. Men, om man så säger, inget var helt utan intresse då. Jag uppfattar en förödande men icke illvillig kritik. Finns det då kraft att förändra och hur ska vi hantera problemet att fyra gula och fyra röda omdömen slutar i grönt och beslut som om allt hade varit i ordning? För det var det uppenbarligen inte. Några bataljons- och batterichefer byts rätteligen ut. Det är enligt min meningen den alltför enkla lösningen. Tid för öppna samtal men också samtal om hur en kyrkohandbok ska beräknas mötas med entusiasm. Ser vi inte ett haveri?

Ska det firas försoningsgudstjänst i biblisk mening behövs en syndabock, som översteprästen hanterar. Blir det upprensningar eller utrensningar i Kyrkans Hus, Antjeborg? Jag tror att vi mer behöver fokusera på systemkritiken. Detta är förstås en dedicerad högkyrklig, rentav frimodig,  uppfattning. Det Svenska kyrkan hållit på med i decennier har faktiskt föga av framtidspotential om det ska handla om kyrkokristendom. Annars går det bra ett tag till.

GT-rapporten stimulerar. Jag tror jag ska sluta vara deprimerad och mer glad över att det går så illa som vi sagt. Ska ordföranden manas att lyssna till kritiker på ett mer konstruktivt sätt? Eller ska au:s ledamöter lämna plats till andra? Eller styrelsen föra brutaldiskussion i december och därmed förstöra gemytet vid avslutningsmiddagen? Jag stimuleras att fråga. Det är den intellektuella processens första steg.

Det är dessutom bra att legitimiteten i det vi kallar kyrkomötet minskar, givet att det skulle vara just ett kyrkomöte och inte en kyrklig kongress. Detta har jag markerat i det s k mötet sedan 1982. Färre präster och fler partipolitiker, det skapar framtid och hopp! Borde vi inte förenkla och låta riksdagen fatta beslut i stället för ett kostsamt kyrkomöte och låta regeringen vara överhet till en enklare kyrklig centralstyrelse med kommunfullmäktige i det lokala som väljer kyrkoråd? MTD-religionen hanteras faktiskt enklare så och förankras demokratiskt bättre på detta vis.

torsdag 16 november 2017

Håhåjaja

Hade Torbjörn Lindahl läst rätt på kallelsen, hade han varit med och röstat i Boden och då hade Luleå stift fått en andra biskopsvalsomgång. Detta besked inhämtas på hans bloggsida. Nu blev, med en rösts marginal, Åsa Nyström vald. Hon har en rejäl EFS-bakgrund. Hon dricker kanske te? I så fall inte min tekopp. Men det hela är konsekvent, från början till slut och jag kan envisas med frågor om ämbetet till EFS-arna och de vet nog inte riktigt vad de ska svara, ty lågkyrklighet känner egentligen inget prästämbete i katolsk mening (ledsen Antony, men jag skrev inte romersk katolsk och jag vill inte strö salt i såren när nu lutheranerna spöade katolikerna i fotboll, vi går inte in på ämnet även om det kan uppfattas ha djupa teologiska implikationer). Vem vill egentligen bli vigd av en som inte riktigt vet vad det där pysslandet vid altare och altarrund går ut på? De har väl alla läst Valen-Sendstad och kanske Wisløff därtilloch kompletterat med Torsten Nilsson. Det blir inte mycket kvar av Kyrkans prästämbete då.

Jag skulle gärna vilja envisas med frågorna om en ämbetsreform som nu de forna EFS-arna njuter frukterna av, men som genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Vad är det för moral de lågkyrkliga omfattar när det kommer till kyrkopolitik? Hur kan de ställa upp på det som försiggått och försiggår? WWJD? Jag frågar i tanke att bara den som frågar, kan få svar.

"Det är som det är", som min vän den lärde docenten brukar säga. Håhåjaja.

Ludvig Lindelöf fann det i en kommentar skamligt att jag ägnar så mycket tid åt att smutskasta en blivande biskop och fortsatte med att fundera över om Nyström skulle hamna i fokus nu, dvs om det är "kvinnor generellt som han ogillar" eller bara Rappman, allas vår Electa.

En sång rann upp i mitt sinne och jag nynnade på den hela gårdagen. "Musikaliska synapaser" kanske det hela ska kallas?
Här kommer lilla Ludde, håhåjaja
Bärande på sin kudde, håhåjaja
Mitt håhåjaja motiveras därav, att Ludvig nu endast förmår föra det resonemang som tidigare återfanns på de enklare insändarsidorna, där frågan om Kyrkans ämbete förvreds till en fråga om kvinnosyn. Jag gick inte på det, när jag var för reformen och trodde den bars upp av en hållfast teologi. Att saken inte var en kvinnosynsfråga, hade jag begripit. Det borde alltså kunna gå att komma åt felen i de teologiska resonemangen. Jag fann att det inte gick hur fel det än var. Saken gällde inte teologi när beslutet togs, andra faktorer avgjorde. Detta var en hållning Biskopsmötets bibelkommission tycktes ge understöd för några år senare. Kan det nu vara så eländigt, att Ludvig inte har gjort sig reda för vad saken gäller för oss andra? Eller är det helt enkelt det moralistiska i MTD-religionen som slår igenom. Något är skamligt och det skamliga är att fråga. Borgerligt själsliv, sålunda.

Hur mycket tid jag ägnar åt mitt smutskastande har pastor Lindelöf förstås ingen aning om, men jag noterar att distinkta och allvarliga frågor uppfattas som smutskastning. Jag ställde existentiella frågor med den innebörden, att den vars grundhållning, märk ordet, uttryckligen är ett ställningstagande för fri abort, kliver bort från Kyrkans tolkningsgemenskap tiderna igenom. Den som påpekar detta ska självklart hanteras som budbärare av dåliga nyheter hanteras, det fattar jag. Men de kliniska frågorna är inte smutskastning. Frågorna är kliniskt rena. Detta är problemet. En annan kommentator, Signe (signe den kvinnan!) trodde inte att Electa skulle kunna "be trosbekännelsen" utan att på något sätt drabbas av illvillig kritik. Det är till att inte riktgt kunna fokusera, ser vi.

Kritiken handlar därtill inte om ogillande av någon. Jag känner inte Electa, har inte läst hennes avhandling och har inga synpunkter om henne som person. Pastor Ludvigs räddningsaktion ger likväl informationer. Jag hanterar uppenbart Electa som jag skulle hanterat en Electus i motsvarande läge. Utan anseende till kön eller person. Så uppträder inte Ludvig. Han tror att saken är särskild när det gäller kvinnor.

Detta är en intressant variation av manschauvinism. Här avslöjas den. Det är lätt att vilja framstå som jämställd, men det blir det problematiskt när man möter en som är det, fostrad jämställt utan hänsyn till något svagare kön och rustad för sakdiskussion. Morsan var läkare. Det sätter sina spår. Klinisk kompetens, kallar vi det. Sådant kan teologer och präster ha nytta av även om hållningen avviker från den a-intellektuella kultur vi också hålls med i det kyrkliga. Understundom talas i sammanhangen som till förskolebarn och detta uppfattas som helt i sin ordning, kanske också som djupsinnigt.

Nu undrar jag hur Ludvig kan dölja en faktisk manschauvinism under en gentlemans klädnad. Vem har lärt Ludvig vad som är osmakligt. Jag tror jag kom på svaret. Det finns i samma lilla sång:
Här kommer Luddes mamma, håhåjaja
Bärande på detsamma, håhåjaja.

Vi andra, som ser vad som sker i det som synes ske i det som uttrumpetas som framgångar och framtidstro, vi drar i trådarna och ser hur allt konsekvent hänger ihop och hur den samtid som är vår och den framtid som kommer, konstruerades när somliga av oss var barn. Problemet är inte bara det som händer och kommer att hända. Problemet är att det är konsekvent. Några såg det. De med profetisk gåva. Dit räknar jag Olov Hartman och GA Danell, till exempel. Ingen av dem var någon driven kyrkopolitiker, men de såg och de sa. Då skulle andra ha fattat och vågat. Det ska jag skriva mer om någon dag när det inte är torsdagsdepression.

Esbjörn Hagberg försvarar systemet när det handlar om handboken i Torsdagsdepressionen. Jag läste revisorernas synpunkter i går kväll. Håhåjaja. Det är inte Esbjörns dag när han får läsa rapporten. Mer om detta i morgon för den rapporten blir officiell under dagen. Blir Esbjörn deprimerad eller känner han sig bara utnyttjad?









onsdag 15 november 2017

Inget lapidariskt resultat från Luleå

Det måste räknas ordentligt innan vi vet hur biskopsvalet utföll. I går hade Åsa 50.9% men resultatet var inte lapidariskt, hugget i sten, utan behöver kontrollräknas för det handlar om en enda röst. Besked hur det är,  kommer vid middagstimmen. Nu tror jag att man kan räkna i Luleå stift. Antalet renar i min hjord och din hjord samt ersättningsbelopp tror jag man lätt räknar ut. Man brukar också räkna ut hur mycket Sápmi plundras ut när det handlar om malm och el från vattenkraft. Utgå från att valet är klart. Då kastar vi oss över Dagens Nyheter och tror oss läsa Herbert Tingsten. Det är fredagen den 22 januari år 1960. Själv går jag i folkskolan. Och jag deltar i Sport 60 och samlar poäng. Senare kommer jag att köra en Volvo PV Sport av just årsmodell 1960.

Naturligtvis är resultatet som kyrkomötet kommit till glädjande. Den extrema kyrkliga reaktionen har tvingats dra sig ett steg tillbaka. Hade de positivt inställda biskoparna nu som tidigare givit efter för den högkyrkliga riktningens påtryckningar och därmed riksdagens och kyrkomötets beslut saboterats, skulle det ha varit en verklig skandal. Det är samtidigt anledning understryka det orimliga i den nuvarande situationen. Vi kan hysa medkänsla med kyrkan, vars helgedomar ekar allt tommare. Vi vet att den söndervittring som de gångna årens strid så övertygande demonstrerar varken uppskjuts eller förhindras därför att ett antal kvinnor får ikläda sig prästrock. Den enda lösningen är enligt vår mening att kyrkan, som propagerar för teser som strider mot förnuftet, skils från staten. Kyrkan skulle då i fred - och glömska - få lösa sina trosproblem.

Eftersom jag är på polemiskt morgonhumör, det är ju onsdag och en dygn kvar till torsdagsdepressionen, påminner jag om hur professor Tingsten  satt och grät under bordet när det åskade. Han talar om förnuft! Antagligen hade han knappgylf. Vi som har blixtlås behöver inte sitta och lipa under bordet när det åskar.

Mentaliteten noterar jag. Kyrka = oförnuft. Var lösningen att få en förnuftig kyrka? Nej, lösningen var att lämna Kyrkan åt sitt oförnuft. Det är en historisk nödvändighet att Kyrkan vittrar sönder, ingenting kan uppskjuta eller förhindra detta. Jag inser, klok som jag är, att processen tagit lite längre tid än Herbert Tingsten tänkte sig. Jag inser också att människor i vår tid längtar efter lite mer än den underhållning till döds vi får oss till livs, för den mättar inte min längtan. Och hjältarna faller, Timell, Kronér, Broomé. Om de inte dött som Herbert Tingsten, Gunnar Hultgren och Ruben Josefson. Men ändrar dessa omständigheter historiens obevekliga gång? Genmäles då att det finns ett ökat intresse för religion och Kyrka? Kanske. Och detta kanske skulle kunna bero på att vi lever i en mer oförnuftig tid nu. Pröva tanken i vart fall. Lite MTD-religion kan hjälpa?

Pröva annars den bourgeouisins hållning som DN alltid står för. Här är läsning för 1960-talets folkskollärare och folkpartister. De fick veta att det faktiskt inte spelar någon som helst roll att ett antal kvinnor får ikläda sig prästrock. Tänk om Herbert Tingsten hade rätt? Vad har då allt hojtande handlat om?

Jag talar nu inte den extrema kyrkliga reaktionen. Den visste vad den talade om och var för ett mer oförvillat öga än Tingstens måhända det radikala alternativet eftersom det gick till Kyrkans rötter. Jag noterar närmast förtjust oförståelsen sådan den möter i texten. Herbert har trott sig förstå något han alls inte förstått. Fenomenet är dock inte så ovanligt att vi särskilt behöver hänga ut Herbert Tingsten. Däremot kan vi, som gärna går i barndom, fundera över i vilket intellektuellt klimat våra folkskollärare fostrade oss. Kanske ville de stå emot men - tro mig - det krävdes kraft att stå emot när vi väl genomskådat de officiösa lögnerna i Svenska kyrkan och i det svenska samhället. När vi gjort det, var det en fröjd att leva.

Några beslöt sig för att spela med. Det kanske gick dem väl. De kom sig upp. Och kanske var detta just att det egentligen gick dem illa. Min vän docenten O ber: O Gud, låt dem inte hejda sig utan gå ett steg för långt! O är en from man. Hans bön kanske blir hörd i rikt mått nu?

När folk med bakgrund i EFS ska prästviga, tycker jag att man bör fråga vad de viger till. Det har de faktiskt inte en teologi för, dessa forna bönhusentusiaster. Glada är de ändå. Så våga fråga! I stort gäller annars att vår kunskap är ett lappverk. Eklektiskt liksom. Nu väntar vi på resultatet i Luleå. Om det kommer i dag med en rösts övervikt eller med större röstövervikt i en andra valomgång, spelar inte så stor roll.


tisdag 14 november 2017

Jag har rätt

Jag har som medlem i Svenska kyrkan rätt till trygghet i min egen kyrka, sakramental trygghet. Har jag frågor, som inte är direkt tosiga, kan jag förvänta mig redliga svar. Också om frågor styr in på systemkritik, sålunda. Jag förväntar mig att förses med herdar och själasörjare efter Herrens sinne. Vad ska jag annars förvänta mig? Jag förväntar att biskopar och präster verkligen vigs i apostolisk ordning. Det jag förväntar mig är för en döpt helt enkelt en kyrklig rättighet.

 Nu råder en annan tingens ordning med t ex Electa. Hon avviker från något som varit - och är! - kyrkolära när det gäller livets okränkbarhet. Därmed har hon, inte jag, stigit över en gräns, dvs ställt sig utanför. Då kan hon egentligen inte väljas, vigas eller vara biskop. Jag får inte säga det men likväl: Face realities! Göteborgs stift har problem, givet att vi ska ta Kyrkans lära på allvar. Annars inte, förstås. Och vi alla som inte är aborterade fast abortrekvisiten hade kunnat gälla för oss eller för några anfäder, fick alltså veta att abort är bättre än alternativet. Jag har inte sagt barn och barnbarn detta. Borde jag? Är inte det Electa säger rakt av personligt kränkande för många av oss.

Det är i detta läge man kräver det som i England finns och heter alternative oversight. Alla var inte så ekumeniskt välinformerade och fattade inte detta. Det handlar inte om teologiska åsikter. Det handlar om Kyrkans lära, den vi inte kan rösta om. Det handlar inte heller om, som någon trodde, vilka präster som får göra entré på pastorsexpeditionen. Somliga av oss tror mer om prästämbetet än så och relaterar det till altare och predikstol samt den stol där prästen sitter för att höra bikt.

Alternativa biskopar väljs av dem som ställer in sig i gemenskapen. Antagligen kan det vara som i England, att de approberade biskoparna får hållas, men de som känns igen som biskopar av flocken är några andra. Antingen blir detta ett erkänt och reguljärt system som i England. Annars får vi
skuggbiskopar, som kanske går under radarn eller som träder fram i direkt kyrkoschism och säger att arianerna ska väck. Det återstår att se. Men det har hänt förut. Det troende folket får nämligen enligt vår kyrkas bekännelse inte lämnas prästlöst och alla de som kallas präst är icke med nödvändighet rätte lärare. Det är en gammal kyrklig vetskap, som man till nöds, men bara till nöds, kan leva med. Men ställer sig en biskop in i gnostikers och svärmandarnas gemenskap och lär att det är bäst att döda, då går där en absolut gräns. Göteborgs stift har hedrats med en utmaning för kristenfolket, tror jag.

Bra att det är Göteborgs stift. Något liknande såg vi ju med Quislingkyrkan i Norge. Den tog över och unga teologer prästvigdes för att täcka bortfallet av anständiga präster, som inte ville tjäna nazismens och ockupationens sak. Bland de då unga fanns pojkarna Bjaaland. De kom efter kriget till Sverige och jag ser att biskop Malmeström prästvigde den redan i Quislingkyrkan prästvigde Josef, född 1921, i Växjö domkyrka den 9 juni 1957. Hans yngre bror prästvigdes 1960 i Skara, men jag har just här och nu inte pejl på om han blev prästvigd i Quislingkyrkan eller om han, född 1924, var för ung. Det finns alltså lägen då en biskop i Svenska kyrkan har underkänt vad som skett i en annan luthersk kyrkas prästvigning! Det såg i Norge ut att vara på riktigt under de villkor som gällde i nyordningen, men så var det inte när allt kom till allt. Norrmännen stod fast vid ett alternativt kyrkosystem, ett annat än det nazisterna övertagit.

Namnet Berggrav kanske är bekant? Oslos biskop satt i husarrest. Det som hände i Norge var det galna som andra stod för. Biskop Berggrav läste Luther med frågan vad man ska göra om kusken som kör hästekipaget är galen? Får man skada eller döda kusken då? Eller är undfallenheten alltid den kristna vägen? Det handlade inte om vad som föll biskop Berggrav i smaken. Det handlade om vad som är kristen tro och Kyrkans ordning när nazisterna tog över. När nazister tar över handlar det om  mer än en smaksak, insåg de.

När frågan ställs hur många som vill se en splittrad och trasig kyrka är det helt fel frågat. Sådan är Svenska kyrkan sedan snart sagt 60 år. Frågan nu är hur många som verkligen vill se en kyrka som framträder som Kyrka och inte som MTD_religion. Det är en så allvarlig fråga att den är värd ett allvarligt samtal. Vi kanske ska läsa om den norska kyrkan och om bekännelsekyrkan i Tyskland under nazi-väldet?

Uppstår stor oreda under himmelen när nazismen förs på tal? Oftast. Men de som då hojtar har inte läst på, de har inte velat se och förstå att vi lever under samma nihilism som en gång triumferade som nazism. Men böcker finns att läsa. Slå på namnet Rauschning. Av de nyare nazisterna kallas han bedragare. Det hindrar kanske inte hans analys an nazismen som nihilism?

Vill ni apropå Electa vidga era vyer? Håll till godo! Så vad tänkte 7 av 10 röstande på?

https://www1.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=2727&file=Sve%2fBinärfiler%2fFiler%2fLn2015_19y_svenska_kyrkans_syn_pa¦è_abort.pdf&filename=Läronämndens+yttrande+2015%3a19y+Svenska+kyrkans+syn+på+abort+och+oföddas+människovärde

måndag 13 november 2017

6-4, 7-3 och 9-1

Jag tar siffrorna som de presenterats och extrapolerar. Alls vår Electa sitter till pensionen om hon inte blir ärkebiskop. Född 1965 kan det visa sig att hon är i lagom ålder att efterträda Antje, född 1955. Födelseår är en icke oviktig ingrediens vid ett biskopsval. Men om vi räknar 2030 tror jag att proportionerna är 9-1 i Göteborgs stift och det kan vara högt räknat

2003 valdes Carl Axel Aurelius. Motkandidaten var Anders Sjöberg och förhållandet 6-4. 40% ville alltså alternativet. Det är denna siffran som nu är 7-3, 30% ville alternativet Erik Johansson. Båda alternativen 2003 och 2017 måste ses som tydliga EFS och detta är vad hela den bekännelsetrogna svenskkyrkligheten numera kan luta sig emot. Extrapoleras utvecklingen, blir alltså 10% kvar år 2030.  Resten är då, såvitt jag kan förstå, MTD-religion. Det handlar inte om medkristnas bristande kristliga halt. Det handlar om vad avnämarna vill ha och är beredda att betala för. De vill inte ha kyrkokristendom. Vet vi inte det? Också i Sverige liksom i USA är det den andra religionen som omfattas och praktiseras av majoriteten. MTD. Moralistisk terapeutisk deism.

Är denna utveckling ödesbestämd? Nej, den är självvald av det kyrkliga etablissemang som tänkte sig rädda Kyrkan genom anpasslighet på för tron mindre viktiga punkter. Ämbete och äktenskap, t ex. Och då blev det plötsligt och helt naturligt mer tal om Gud än om Jesus. Det finns dock ett litet problem, bibliskt och därför kanske inte så litet. Den som vill bevara kyrkosystemets liv kommer att mista det och det betyder inte bara mista Kyrkan i systemet utan rätt raskt också kyrkosystemet. Det lilla problemet att blir kvar för att avslöja vad som sker i det som synes ske och lägga fram alternativen, har aldrig varsnats. Kanske inte av de fåtaliga heller, dvs de har inte riktigt förstått sin  viktiga funktion utan ger upp.

Präster är ovilliga att stå på barrikader. Det kanske ska vara så. De ska möjligtvis, precis som i krig, gå med en Rödakors-armbindel om armen och tala snällt till soldater, bry sig om de sårade och ta hand om de döda så att de får en hyfsat anständig begravning. Andra sköter striden. Så tänker de flesta kyrkokristna inte utan lämnar över striden till prästerna, medan prästerna lyssnar på de dystra profetiorna från befintliga profeter och tänker att "så illa ska de väl ändå inte kunna gå". De blir kanske inte ens häpna när det inte går just så illa utan blir till och med värre. Det beror i så fall på att de antingen blivit dementa eller dött.

Några omständigheter kan snabba på förloppet. När utträdessiffrorna för året 2017 blir rekordhöga och systemet inte längre riktigt kan blunda för detta, behövs väl i vanlig ordning några att avleda missnöjet på. Vilka ska det bli nu? Högerkrafterna? Biskoparna? Präster? Inte, tro mig, partipolitiseringen. Det kan hända att det till nöds går att köra med kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* ett varv till.

Det kan också hända att några begåvade humanister/ateister/agnostiker börja nysta i trådar, kommer på vad som hänt i Svenska kyrkan de senaste årtiondena och plockar fram vad Svenska kyrkans fria synod ville. Ändamålsparagrafen kan då framstå som lockande:

Svenska kyrkans fria synod har som ändamål:
att i bön om den Helige Ande, efter Bibelns ord, på Svenska kyrkans bekännelses grund, befria, bevara och förnya Svenska kyrkan som en levande och missionerande kristen kyrka, som söker den enhet Herren bad om för att världen ska tro.

Detta är fortfarande ett gott ändamål, som kunde motivera några av oss och utmana andra. Ingen stor sak i det. Synoden blev en spillra och borde beslutsamt lagts ner 2000/2001. Men det har inte gått systemet väl och kommer inte att göra. Man ska emellertid inte alltid tro att systemföreträdare i längden klarar sig, fråga Ulbricht och Honecker. Felet? De såg inte tidens tecken.

Ser/hör ni tidens tecken nu? Jag hörde Electa i Radio Göteborg, Klartext.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/975976?programid=104

Hon är för fri abort. Detta är, säger hon, hennes grundhållning. Det betyder att hon pläderar för något som Kyrkan från det första århundradet har förklarat vara ett moraliskt ont. "Formell medverkan till abort" innebär exkommunikation. Vad Electa öppet säger - är det en sådan formell medverkan? Hon intervjuas ju som vald, electa. Kan det bli mer formellt givet att man inte är gynekolog eller barnmorska? Skulle en vald biskop eller en biskop kunna uttala sig för etnisk rensning i ett land på Balkan t ex och detta inte vore en formell medverkan i brottet? Jag frågar för tankeklarhets vinnande.

Motiveringen är uppseendeväckande. "alternativet är väldigt mycket sämre". Men alternativet till abort är väl i mitt fall t ex att leva och det har jag gjort rätt länge nu? Vad håller Electa på med och vi äro tusenden!

Samtidigt måste alla få plats, också de med funktionshinder. Det håller inte tankemässigt ihop det hon säger. Först får inte alla plats - alternativet att de skulle få plats är uppenbart mycket sämre - och sedan ska de få plats. Var hittade men detta tillskott till Göteborgs stifts biskopslängd. De som ingår i 30-styrkan kan sträcka på sig. De röstade uppenbart rätt och de stackarna som röstade på fosterfördriverskeförespråkarinnan röstade rent kristet och alldeles uppenbart fel.  Men det hindrar inte att detta barkar iväg. En alert journalist hade nu gjort precisa uppföljningar. Ska det hela stoppas genom att Antje vägrar viga eller omhon viger en majoritet av biskoparna inte ställer upp. Om de ställer upp, borde det innebära problem för deras biskopsauktoritet.

Det finns väl sådana som har sina dubier i ämbetsfrågan. I fallet med Electa behöver man knappast ge sig in på detta finlir. Det är hennes grundhållning, som Kyrkan ser som moraliskt ont och detta är en oföränderlig lära, som ni vet. Ska prästerna i Göteborgs stift låtsas som inget eller vad?

7-3 är en förkrossande seger för Electa. Just så illa är det alltså. Eller visste inte valmanskåren att hon avviker från vad som är kristen hållning? Har valmanskåren inte läst Didaché och vet att just här, precisement, avviker de kristna från hedningarna. Men alltså inte Electa. Eller är det helt enkelt numera för få kristna i Göteborgs stift och för många MTD-dyrkare? MTD-dyrkarna omfattar inte den kristna hållningen till livet.

Hur många de kyrkokristna - eller få - de än är, finns ett att göra. Begära alternativ tillsyn. Skriva till domkapitlet och säga att jag vill ha en alternativ biskop och förväntar mig att i detta läge, med en electa vars grundhållning är fri abort, att få en sådan. Alternativet är förstås att skriva till Electa och helt enkelt säga upp henne. Och det är kanske bättre än att lämna Svenska kyrkan. Om man nu inte går till kyrkoherden, begär sitt utträde och förklarar varför samt fortsättningsvis firar gudstjänst som vanligt men nu som en kvalificerad nåde-snyltare. Det går. Allt går. "Alla måste få plats", som Electa sa.

Allt detta kan lekfolk göra men också präster. Vi bråkar inte om ämbetet, det som sägs handla om en ordningsfråga. Vi slår vakt om något som otvetydigt varit Kyrkans lära där grundhållningen är livet, inte rondskålen. Detta har varit en kristenmarkör. Läs Didaché!

Några av oss har extra anledning att markera. Det är vi som undgick rondskålen men som med nuvarande abortlagstiftning kanske hamnat där. Vi är rätt många. Ska vi ta Electas ord för sanna att alternativet, att vi lever är (så sa hon, inte "kan vara") är värre. Nu blir jag uppbragt. Det enda som på ett enklare sätt irriterar mig är att jag inte bor i Göteborgs stift. Då hade jag protesterat eftertryckligt. Fast jag kanske skulle skriva till stiftschefen och mana honom att inte ara i Uppsala den 4 mars? Nu kunde jag denna morgon skriva en harmlös bloggpost för att uppmärksamma er på vad som sägs. I klartext!

Ni i stiftet, ska ni tiga och finna er? Ni betalar ju för det tjänstehjon som en biskop faktiskt i grund och botten är. Vad säger de pensionerade prästerna, de som ingen kommer åt? Ställer de sig på barrikaden? Aux barricades!


söndag 12 november 2017

Kyrkofromhet

Det kommer ett rakt besked i slutet av denna bloggpost och ett sorgligt först.

Joachim Holmgren, tidigare kyrkoherde och nu begravningsentreprenör, är död. Han var född 1963 och då är man inte särskilt gammal i år. Tycker jag i alla fall. Han var sjuk, mer än jag visste. Han var några år OAS-rörelsens ordförande (om det nu heter så eller kanske något frommare) och flera år präst i Värnamo. Jag höll av honom. Alltför sällan förde vi de djupare samtalen, men det hände och jag ser problemet, att präster ofta är ensamma eller sitter i de små sammanhangen fast de är präster i samma stift. Kristen tro är gemenskap och Jesus sänder ut lärjungar två och två. Må Joachim vila i frid till uppståndelsens morgon.

Joachim hörde till en spiritualitet där det karismatiska och det allmänkyrkliga hålls ihop. Det är nog den smala lyckan för människor i Värnamo att detta fanns för det kunde knyta an till det pietistiska i väckelsefromheten utan att förfalla till identitetslöshet. Det var kyrklig karismatik, dvs också dogmatiskt medveten. Det är mycket som ryms i en autentisk Ecclesia Svecana. Också den där konstiga kulturkristendomen, den som visste att kyrkoherden var med i Högerpartiet och höll på andliga värden i idealistisk mening, formad av ungkyrkorörelsen som kyrkoherden var. Korset stod tecknat på fanan! När denna psiritualitet förlorar sig själv blir den borgerlig religion och då kan begreppet borgerlig uppfattas bokstavligt. Problemet är att utflödet av den borgerliga religionen blir en demokratisk folkkyrkotanke där demokratin tas om hand av politiska partier. Denna folkkyrkosyn formaliserade sig på 1950-talet genom de s k socialetikerna och blev ideologi för kyrkokommunala.

Det fanns en annan folkkyrkotradition, en som professor Gustaf Wingren stod för. Han ägnade sig gärna åt avgränsningar, Gustaf. Dels mot pietismen, dels mot högkyrkligheten. Det som nubter sig märkligt är att hans avgränsningssyn slår igenom och till sist leder till något gemensamt mellan de kyrkokommunala och de teologiskt folkkyrkliga. Alliansen är nog falsk men kyrkopolitkskt gångbar och dengör rent hur med mycket.

Gustafs front mot pietismen var slagruta. Han ville en kristen tro öppen för världen. Den fann han mest i Danmark. Att högkyrkligheten i mycket begränsad mening var pietstisk, upptäckte han nog aldrig även om mötet med lektor Erik Petrén borde ha gett några insikter. Mot högkyrkligheten kunde han annars stå upp eftersom högkyrkligheten hade en ämbetsteologi. Denna uppfattade han vara ett utflöde av det engelska imperiet. Överraskande? Inte för den som visste hur Gustaf vandrade i Lundsgård med omgivningar och tänkte de stora tankarna i eget högt professoralt majestät. Sedan utslungade han sina meningar. Ordet är just utslungade.

De flesta såg inte hur högkyrkligheten i södra Sverige kunde föra två arv vidare. Arvet från kyrkoväckelsen på 1800-talet, den som alltså inte blev frikyrklig, och arvet från ungkyrkorörelsen. Det är denna högkyrklighet som förnyar gudstjänstlivet och församlingslivet med strt under 1930-talet och med en slags blomstringstid i efterkrigstiden. Småkyrkorörelse hör till och där fanns de unga och högkyrkliga prästerna, PO Sjögren t ex (som Gunnar Rosendal uppfattade som sin direkte arvtagare). Men fanns det inte en pietism i denna högkyrklighet? Jo, men det blev en pietism i en spiritualitet som var inkarnatorisk och därmed världslig. Detta är denna spiritualitet Svenska kyrkan elit förnekat det svenskkyrkliga folket genom den förda kyrkopolitiken, den med avgränsningar. Jag vet att det är söndag så jag skriver inte mer om den saken.

Låter jag moloken? Välmotiverat i så fall. Arkivstudier om de senaste decennierna i Svenska kyrkan piggar verkligen inte upp. Jag måste försöka skriva färdigt något om detta.

Jag har fått några påstötningar sedan någon falskeligen uppträtt på Bloggardag. Jag tänkte att Bengt Olof Dike ville markera att han firar gudstjänst och fattade inte att denna kommentar var fejk. Ska vi ta lite bloggpaus nu? I veckan som kommer kanske vi får besked som är av värde för läsekretsen så hur gör jag? I går kväll var jag fast beskuten att inte för någon tid publicera några kommentarer alls. Då sjunker besökssiffrorna, men det är alldeles i sin ordning. Vi får väl se hur länge jag ska hålla på med bloggandet. Ska jag uppfattas vara fri när jag lämnar kyrkomötet? När jag vaknade hade jag fattat ett annat beslut. Vi kör som vanligt tills vidare. Dock ogillar jag fejk. Hur tänkte jag när jag vaknade? Alla byråkratmoderater tar bort allt som sticker ut. Här är kanske det enda vildvuxna kommentarsfältet. Det ska bevaras som ett naturreservat. Men gå försiktigt bland alla rara växter.

lördag 11 november 2017

När det mesta blir obegripligt

Jag tänker inte bara på det dramatiska meningsutbytet på Bloggardag efter det att vi fått en biskop electa västeröver. Jag tänker på Dramaten också. Jag tror det förenande bandet är begreppet "obegripligt", alternativt "ofattbart".

Jag arkivforskar. Jag hittar en hel del jag glömt och så ser jag inte sällan skribenter som dels stampar av i att något är obegripligt och sedan utlägger sin bestämda mening om detta, som de deklarerat att de inte förstått. För obegripligt i absolut mening är det de skriver om alls inte. Det är bara det att de inte kunnat fatta. Men just detta fattar de inte! Ni fattar?

Det finns en kommentator som finner att en, vi kan kalla honom "K" (lite som hos Kafka), som inte tror ämbetsreformen vara sprungen ur Guds Ord, på något sätt inte godtar allas vår Electa (vi kallar henne för enkelhets skull så). Han upprörs av en konsekvens. Hur kommer det sig att han inte upprörs av det beslut riksdagen fattade år 1958, som får dessa konsekvenser? Hur kommer det sig att han för övrigt tänker sig att just detta riksdagsbeslut av alla skulle vara gudomligt och absolut när samtliga övriga riksdagsbeslut blott är mänskliga och alltid möjliga att ompröva? Brukar Sveriges riksdag för den delen fatta oomkullrunkeliga beslut?

Jag är ute efter det gamla vanliga: Sanning och konsekvens. Och då hamnar bevisbördan hos dem som tror att riksdagsbeslutet är högsta sanning. Då går det väl att övertyga, dvs spela bort den bibelkommission som slog undan benen på hela beslutsprocessen?

Vi läkarbarn är präglade hemifrån. Diagnosen först. Och vi står inte och lipar när vi ser den som är sjuk eller skadad. Då gäller det att bota, lindra, trösta - vad som nu är möjligt. Men först måste vi veta vad saken gäller. Man botar inte på måfå eller på from förhoppning. Vad är det som har hänt? Att det som hänt ger benbrott, bulnader, blemmor eller blessyrer är inte prioriterat intresse. Ta reda på varför det blivit just benbrott, bulnader, blemmor eller blessyrer.

När den kyrkliga debatten förs i ett tonläge, som påminner om en likvaka på Länssjukhuset i Kalmar med upprörda romer i entrén och tillkallad ordningsmakt, behövs tid till eftertanke. Kan det vara så illa, att riksdagen fattade ett beslut som resulterar i att vi får präster och biskopar som coram Deo faktiskt inte är vad de påstås vara? Den frågan försöker kv*nn*pr*stm*st*n*rn* undvika med det enkla argumentet, att frågan inte är deras. Det tror jag är strategiskt klokt men kanske inte vist. För vart tar det kyrkliga livet vägen om inte sanningsfrågor ställs. Nu känner ni igen att jag frågar som dr Luther i inledningen till de 95 teserna. Frågar man så, brukar kyrkosystemen bli aggressiva. Det är vår evangeliska erfarenhet. Men jag vill hellre att uppmärksamheten riktas mot orsaker än konsekvenser.

Då blir det Dramaten. Ordet "kåt" är ett gott gammal svenskt ord som betyder "levnadsglad". Det har fått en mer spridd men i sak förminskad betydelse. Nu finns det levnadsglada män i skådespeleriet har jag förstått och en kvinnlig programledare i radion dessutom. På intet sätt är detta obegripligt. Folk som ska kyssa varandra på scen eller i en scen eller vara nära varandra kan gripas av livsglädjen. Är några dessutom namnkunniga skådespelare med uppblåsta manliga egon så krävs det vishet. Och den saknas. Dessutom handlar om flickor/kvinnor som vet att deras karriärer kan blåsa bort. De har det som kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* i sin utsatthet. Det hela är vedervärdigt men alls inte obegripligt. De gamla skyddsmekanismerna som handlar om kunskap om synden och kanske egen kännedom om den och insikt om livets utsatthet och vad boten innebär och glädje i denna bot är inte livshållningar. Då blir det fel med mycket och människan utlämnas åt människan. Hon är människans varg som ni vet. Det visste vi förr. Sekulariseringen lurar oss dagligen och stundligen.

Vi blir lurade på försoningen. Då återstår indignation och moralpanik. Nästan alla skriker. De kyrkokristna skriker dock icke. De ser fenomenet, förstår det och ber för världen, som de brukar. Jag sparade sidorna i Svenska Dagbladet om hur det går till i film- och teatervärlden. Varför vet jag inte. Men jag fick för mig att det inte är kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som varit i farten. Avledningsmanövrarna har fokuserat dem medan det verkliga förtrycket har varit någon annanstans. Det är konstigt och ändå inte för den som vet att skilja mellan en fråga om ämbetet och frågan om jämställdhet och helt enkelt justehet.

Den kvinnliga programledaren förvånar mig inte heller. Hon skandaliseras och blir omöjlig i det liv hon hade. Högt uppe faller man tungt när man faller. Och hon var möjlig att identifiera. Men hur kunde sexliberaliseringen, som på ett sätt bröt upp från något som inte var riktigt bra, hamna här? Jag som är född 1948 undrar. Har Luther rätt? Är världen en full bonde som försöker sätta sig på hästen och ramlar ner, än på ena sidan och än på andra?  Eller ska denna syn på världen avvisas som en negativ konstruktion?

Moralismen triumferar. Det gör den när själavårdskulturen visats på porten. Men jag funderar också över om vi fått en samtids dödskultur där sexualiteten skiljs från livet och därmed självklart blir en del av dödskulturen? All kärlek är bra kärlek, heter det. Det borde väl sägas vad alla vet, att all kärlek verkligen inte är bra kärlek? En del kärlek är destruktiv. Men det spelar ingen roll i en dödskultur, det fattar jag. Och allt som kallas kärlek är inte kärlek alls. Som bäst en handelsvara, som sämst maktutövning.

Nu ska jag återgå till att skriva fotnoter under mottot "deprimera mera!" Hunden? Jo, tackar som frågar. Piggare.

fredag 10 november 2017

Båda påvarna döende nu!

Det förnekas förstås. Bengans egen sekreterare var ut senast. Men jag vet från säker källa, att både Bengan och Frasse är döende. Det skakar kanske om de romerska katolikerna, men borde likväl inte komma som någon överraskning. Vi ska dö allihop om inte Kristus kommer tillbaka dessförinnan.

Innan Frasse dör, kan vi konstatera att kritiken mot honom tilltar. Det beror på att kritikerna inte läst Marx och Engels. De förstår inte att i vår typ av samhälle så förflyktigas allt fast. Senast läste jag  Vittorio Messori. Han menade att Kyrkan nu blir en spegel av världen och roade sig med att redovisa Zygmunt Baumans tal om "liquid modernity". Kyrkan blir en "Liquid Society Church" och i den är det enda säkra att ingenting är säkert. Jag tror Vittori Messori, min vän, har rätt. Han är skum på jesuiterna när det där med "urskiljandets gåva" blir gåvan att tolka också dogmat efter situationen. Jag försökte ringa Vittorio i går eftermiddag, men lyckades inte komma fram. Jag hade annars tänkt säga honom att man i Sverige förfar på samma sätt med begreppet "reformation". Det ordet betyder nu helt enkelt "förändring" och så tycks alla nöjda. De ser inte att de blivit fångar under omständigheter där allt flyter. Så har de inte heller läst och förstått den lilla skriften från år 1848, Kommunistiska Manifestet.

Karthusianernas motto borde hållas fram. Stat crux dum volvitur orbis. Korset står fast när världen vänder sig. Karthusianernas hållning är en annan än kurtisanernas med andra ord. Allt fast förflyktigas. I världen! Kyrkan förlitar sig på uppenbarelsen, Guds eviga Ord. I en förvärldsligad kyrka blir det fart på gungor och karuseller.

Poängen är att varken historien eller majoriteten är magistra vitae, livets lärare eller lärare för livet. Den som fattar denna begränsning vad gäller gamla, samtida och nya opinioner, kan bli Jesusfrom. Vägen, Sanningen och Livet ni vet. Och därmed fri.

Jag läste, som ni förstår, kommentarerna i går. Jag funderade på om alla skulle godkännas, men hur människor tänker är väl viktigt att få kunskap om och om en biskop electa blir avhånad så ingår det i jobbet. Saliga är ni o s v. Jag läset en del annat och mötte i olika texter tanken att det är folket eller majoriteten som en folkkyrka måste hålla sig väl med. Jag såg problem, dels Kyrkans, dels majoritetskyrkans problem.

Kyrkans problem är förstås att majoriteter tolkar tron. Folkkyrka = folkstyre. Och folkstyret röstar om uppenbarelsen.
Majoritetskyrkans problem är också uppenbart. En folkkyrka måste hålla sig väl med alla dem som ställer den östlingska frågan, numera nästan världsberöm: Vad fan får jag för pengarna? Om medlemmarna inte ser att det de vill ha levereras, drar de in på apanaget. Det kommer de förresten att göra när räntekostnaderna går upp eller kommunalskatten höjs på grund av flyktingströmmarna, som nu kommunerna ska ta hand om. Gör er inga illusioner. Ska kommunalskattehöjningen kosta dubbelt mot vad kyrkoavgiften går på, betyder det att kloka människor reducerar sina kostnader på det sätt de kan. Och vad kan Svenska kyrkan leverera för att motivera folk att vara kvar?

Ni tror att detta var en elak fråga. Om det vore så väl. Svenska kyrkan har klarat sig genom att avleda allt missnöje på en minoritet, de s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*. Mot denna mörka bakgrund har också de gråsjaskiga kunnat träda fram som ljusgestalter. Nu får de stå fram utan denna mörka bakgrund och tala om ensamkommande flyktingbarn och integration, värden de själva håller högt. De fattar inte att särskilt folkligt är dock icke detta. Om unga män ljuger sig in i landet eller om ett utanförskapssamhälle växer fram så ogillas detta. Hör människor att 100 skjutningar rapporterats i Stockholm, blir de bekymrade. De har nämligen inte hållit räkning på de små notiserna... De vill inte se att allt fast förflyktigas nämligen, inte se ett samhälle brytas upp i små enklaver.

Själv var jag på Bolmsö i går kväll. Trevliga människor, smörgåstårta, jag sa några intressanta ting om Luther på kvällen innan hans födelsedag och så körde jag hem. Två rådjur på vägen, en skogsmus och en räv. Ingen körde jag på. I bilen tänkte jag mycket på Dikes kritik av Roland Kristensson. Vad är väl en pensionerad präst som sätter sig upp mot systemet? Exakt detta var den romerska kritiken mot Luther! En obetydlighet mot systemet.

Jag funderade på om det inte är läge att hänvisa till en enkel traktat. Min blygsamhet borde förbjuda mig, men kör i vind, sa Kalle Blomster! Läs och tänk. Vi far inte illa av lite enkla komplikationer, tror jag.
http://www.kyrkligsamling.se/traktat.pdf

Båda påvarna döende. Lever Luther? Födelsedag har han i alla fall i dag. Ja, må han leva, den gamle dissiderande katoliken. I morgon har han dopdag.

torsdag 9 november 2017

Det obegripliga eller De obegripliga

Jag hade inte tänkt att fördjupa mig i det förväntade utfallet av biskopsvalet i Göteborg, men en kommentera av en flitig kommentator på denna blogg fick mig att ompröva. Kommentatorn menade att Rappman skulle få visa vad hon går för. Han har alltså inte alls fattat vad frågeställningarna under snart 80 års tid handlat om. Det är faktiskt, om ordet tillåts, pinsamt. Kommentatorn har suttit i Kyrkomötet och haft synpunkter. Men vad ämbetsfrågan handlar om, har han inte brytt sig om att sätta sig in i. Då blir det som det blir.

Frågan gäller inte vad någon gör utan vad någon är. Kyrkan definierar varat. Det är en god skolastisk sed som avviker från det i vår tid vanliga förfaringssättet. Vi beskriver oftast vad något gör, men försummar identiteten. Uppgiften gäller alltså att övertyga kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* att en kv*nnl*g pr*st har tagit emot det prästämbete Kyrkan uppfattat att Kristus instiftat och som innebär att i vigningen Gud själv gör en präst av någon. Martin Luther uppfattade att den Helige Ande inte tillät kvinnor i prästämbetet och detsamma var ju den slutsats S:t Johannes Paulus drog. Två gånger om, dessutom. Några har väl läst Inter Insignores.

Hur kreeras alltså en präst i Kristi Kyrka och vilket basmaterial krävs? Detta är frågan. Det handlar inte om ett särskilt ämbete i Svenska kyrkan, väl? Vi talar väl om det prästämbete Herren Kristus på något sätt gjort sig beroende av eftersom Han envisas med att ge oss en Kyrka, hans egen, vars struktur är personal. Det heter så. Gud behöver människor och bestämmer vad han behöver oss för. Dessa får en aning om vad Gud avser med deras liv och saken prövas, för den yttre kallelsen är viktig. Självfallet är det ett grundläggande problem om det är kyrkopolitik som blir vigningshinder, t ex att en kristen prästkandidat definieras som jude rasmässigt och därmed ställs utanför folk- och kyrkogemenskapen. Sådant är och ska kallas funktionell ateism.

Jonathan Bakers bok kom på svenska och heter då Kvinnor i biskopsämbetet. Ett bidrag tillk debatten om Kyrkans ämbete. Det finns några böcker kvar hos sr Gerd. 100:- plus frakt. E-posten skickas till tedeum@telia.com och först till kvarn gäller. Det svenska bokomslaget blev snyggare än det engelska originalet, sa engelsmännen, som dock bara kunde läsa Consecrated Women? 

Susanne Rappmann var glad i går, åt middag med man och vänner och förklarade att hon inte visste så mycket vad en biskop gör. Det förklarar hennes glädje. I grunden gäller det förhållandet, att det är roligt att bli biskop men inte roligt att vara det. Biskoparna Aurelius i Göteborg och Stiglund i Luleå såg/ser till att gå i förtid. Sug på den! Men bilden av glättiga biskopar följer oss.

Biskop electa ska hon kallas. "Som biskop vill hon fortsätta jobba med integrationsfrågor och socialt arbete, vilket hon tidigare gjort som bland annat kyrkoherde i Mölndal." Bloggardag läste dagens GP. Där hette det också: "Jag vill fortsätta jobba med integration, hjälp till ensamkommande och at församlingarna ska ha ett större samarbete och hjälpa samhället i större utsträckning." Detta är ord att minnas.

Susanne Rappmann ska vara biskop för alla, säger hon. Det tycker jag om och bara en niding skulle då påpeka, att just detta kan hon inte bli om inte själva ämbetsfrågan först blir löst, dvs att argumenten ges att det politiska beslut med följdverkningar som fattades år 1958 i Sveriges riksdag korrekt uttrycker vad Gud vill med Kyrkans biskops- och prästämbete. Just denna grundläggande fråga har under alla år undvikits. Bortsett från när Biskopsmötets bibelkommission skulle jobba på (1963-1970) och kom med ett slutomdöme som chockade kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a, för de förstod att de haft rätt med sina invändningar hela tiden. Dessförinnan hade de bara sagt att samtliga svenska exegeter (Krister Stendahl också) var överens om vad bibelordet faktiskt sa. Men nu sades det för reformen värre ting.

Vill någon begå en illgärning uppsöker ni närmaste församlingspräst och preciserar frågor om Kyrkans ämbete. Då blir det svettigt. De flesta församlingspräster har undvikit att sätta sig in i frågan och nöjt sig med beskedet att den är en icke-fråga. Så fråga på. Om inte annat får ni se hur begränsat  stresståliga präster kan vara. Lyssna nog på deras svar, sök blottorna och våga fråga vidare. Begär litteraturhänvisningar som stöder vad de säger. Fråga vilken bok som är den bästa för att förstå hur vis ämbetsreformen är. Svarar de "Bibeln" så är "Bibeln" ett bibliotek. Fråga då om bibelbok och ställe. Fråga vad biskop Anders Nygrens reservation i sak betyder, dvs vad sa han?

Repetitio mater studiorum est.
Jag upprepar: Själva sakfrågan undviker Svenska kyrkan som pesten och så har det varit sedan hösten 1958, den höst när kyrkomötet var tvunget att fatta ett annat beslut än det som fattats den 2 oktober 1957. När detta blev resultatet skulle varje person med detektiva anlag eller anlag för vanlig renhållning i intellektuella sammanhang, ha begripit, att här finns något att beforska. Och, tro mig. Vad de än säger, är det så.

Vill ni köra en enklare uppsättning frågor så uppsök närmaste kyrkkaffe, slå försiktigt skeden i kaffekoppen för att äska tystnad och fråga i tystnaden:
- Det påstods att med kvinnliga präster skulle det bli väckelse och folk skulle komma tillbaka till Svenska kyrkan. Har det blivit så? Bra i så fall. Om det inte blivit så, risken är att svaret kommer att bli just negativt, haka på med frågan "varför?" Och i förvirringen fyller ni på med frågan vad Biskopsmötets bibelkommission menade när de om beslutsprocessen 1958 sa, att "så bör det inte gå till". Jag försäkrar. Det blir ett minnesvärt kyrkkaffe. Men fall inte under för emotionell utpressning. Inte tårar. Inte vrede. Fråga hela tiden efter sakskäl. Kolla bara att du vet var hjärtstartaren i församlingshemmet finns först och att någon kan hantera den. Icke-frågan kan visa sig vara en högst stimulerande fråga för hjärtverksamheten.

Då är jag framme vid en poäng. Frågan är alls inte obegriplig eller vanvettig. Den styr på grundfrågor. De obegripliga är bara de som i alla år ltrott att frågan handlar om något annat än just ämbetet.

onsdag 8 november 2017

Ingen rapp man i Göteborg

Så valdes den första kvinnan som biskop i Göteborg. Susanne Rappmann går in i följden av Giertz och Gärtner. Eller inte. 68.8% av rösterna. Erik Johansson drog ihop 29.6% av rösterna. Det markeras på stiftets hemsida att hon ska tituleras biskop electa.

Vi gratulerar.
Fråga mig inte vem. Men vi gratulerar.

Revisorer

I måndags frågade jag när revisorernas rapport om kyrkohandboksarbetet kommer. Den skulle ha kommit i mitten av september och nu är det november. Jag kunde tänka mig att revisionsrapporten visat att handläggningen var om inte mönstergill så dock god. Men då var det väl högst av nöden att vi fick veta det, nu när kyrkomötets ledamöter läser och förbereder sina anföranden.

Jag kunde också tänka mig att revisionsrapporten kunde visa sig vara kritisk, kanske till och med förintande i sin kritik. Då måste vi få veta det också. I det första fallet kunde kansliet ha skäl att få ut det hugnesamma budskapet. Det skulle göra ledamöterna glada. I det senare fallet kunde det tänkas att kansliet ville vänta med att göra revisionsrapporten känd till dess att beslut fattats och beslutsprocessen inte har råddats till. Jag frågade alltså och fick svar. Revisionsrapporten skulle dras för arbetsutskottet i mitten av november. Jaså. Men nästa au är den 5 december. Och varför går det inte att helt enkelt skicka ut revisionsrapporten till styrelsen rakt av. En revisionsrapport ska näppeligen förhandlas Det tillvägagångssätt som någon valt, torde betyda att kyrkomötet intet får veta. Är kyrkomötet verkligen nöjt med detta? Eller känner sig kyrkomötet lurat? 350 papp lär granskningen ha kostat. Som det numera heter i trygg förlitan på makterna: Vad fan får vi för pengarna?

Det kanske trots allt är lite bättre i Uppsala än det är i Visby. Visby är husen som ligger runt Almedalen, som ni kanske redan vet? I roséruset kan ni ha anat dem, menar jag. Det var i blomkrukorna framför husen ni spydde, om ni minns det i alla fall. Och möjligtvis är det rosé som kyrkofullmäktige går på, när beslutet fattas att focka tre revisorer. Fullmäktige uppfattar att de varit för stränga. Nit och redlighet är inte vad som anstår revisorer för att de ska duga på Gotland.

Jag undrar vad de gotländska tidningarna sysslar med när de inte larmar. För - oss emellan - har det varit mycket uppseendeväckande turer kring pengar just i Visby. Jag tänker just nu inte på Valdemar Atterdag. Domprosten Hermansson skrev på falska intyg för att få ut bidrag, hej och hå. Byggarbeten som inte utförts förklarades utförda och pengar skulle rulla in. Länsstyrelsens flinke man fick avgå, för han befanns vara indragen i härvan. Det var nog Svenska kyrkans smala lycka den gången. På få ställen skulle det behövas sträng revision så mycket som i Visby, tänker jag.

Nu finns det folk i kyrkofullmäktige, som tror att det är fel att fatta detta beslut, men kuraget saknas. Det kostar för mycket att gå emot. Medge att det är något orwellskt över det hela. Om jag inte kommer att få utstå klander för effektsökeri och utspel, skulle jag ha tagit upp frågan på kyrkostyrelsen, men jag vill inte bli åthutad. Annars borde frågan ha bäring på nationell nivå om avsikten är att bli av med kritiker, som skulle revidera för att se till att allt är i sin ordning och det också handlar om medel från nationell nivå, dvs också statliga bidrag. Men jag har lärt mig att tas information upp, som indikerar problem, är det ovälkommet. Och vem är väl jag att vilja störa friden i styrelsen och på kansliet?

Kanske kan jag hoppas på vår vän Sofia Lilly Jönsson. Det är dock inte säkert. Hon kan, som så många andra, ha kommit på att livet är för kort och tiden alltför begränsad att ägna sig åt svenskkyrkligt skumrask. Ledarskribenterna på Gotland har alla duperats av de kyrkliga makthavarna. De jagar bara biskopen och han går snart i pension. Då lämnar han ön åt sitt öde, antar jag. Dessförinnan, men nu börjar det bli bråttom, har han og städslat mig för dubbelföreläsningen om kv*nnl*g* pr*st*r, den jag lovat hålla mot ett Koskinenarvode. Vi har underbara dagar framför oss.

Vad ska jag göra för alla pengarna? Placera dem på Malta? Jag menar, frågan "vad fan får jag för pengarna" är ju den verkligt revolutionära fråga, som kan störta systemen. För så frågar vi väl alla?Vad får jag egentligen för min kyrkoavgift? undrar jag. Förr hade prästen fri gravplats och tacksamma församlingsbor reste stenen. Inte ens detta är kvar. Kalla in revisorerna! Och tipsa journalisterna på Gotland om min kommande föreläsning. För egen del kan ni undra vad exakt det är som kyrkofullmäktige i Visby effektivt vill hindra sig från att få veta. Och får ni tid över, kan ni fundera över revisionsrapporten om kyrkohandboksarbetet. Fundera betyder än så länge att fantisera fritt.

tisdag 7 november 2017

Allvar i salighetssaken

Dietrich Bonhoeffers tal om den billiga nåden har antagligen illustrerats den gångna helgen. Kaffe i församlingshemmet för frusna gravsmyckare. Bra. Vänlighet och värme är sällan fel. Och visst är det vackert med ljusen på kyrkogården. Carl Henrik Martling fick ihop det rätt, när han myntade begreppet: "Alla döda är inte helgon och alla helgon är inte döda." Men hur talade pastorn om detta? Nämndes Jesus?

En präst är inte bara ordproducent utan Guds Ords tjänare. Vad säger Guds Ord om allvaret när vi besinnar att livet varar 70 eller 80 år och uppfattar hur fort allt rinner förbi och att vi efterhand får alltfler släktingar och kamrater på kyrkogården? "Om jag skulle dö" sa någon som inte riktigt fattat att detta i normalfallet inte är fallet. Dö ska vi. Om inte Kristus kommit tillbaka och kallar oss till den stora domen. Allvar i salighetssaken alltså. Jesus kallade mig, men hur är det med mitt svagsinta lärjungeliv? Tiden är en nådatid, men har jag tid med nåden eller blir jag så upptagen av allt annat? Alla dessa dagar - det var nåden som gick förbi? Och kan prästen i förkunnelsen egentligen mana till kyrkogång och fromhetsliv utan att därmed uppfattas tala i egen sak och försöka skaffa sig marknadsdelar i konkurrens med allt det andra. Golf och "Så mycket bättre" lika.

Om pastorn slirar när det kommer till "the hard stuff", finns det då en församling som fungerar som korektiv, dvs visar att det här med efterföljelse är på riktigt och får konsekvenser? Eller försvann de sista resterna av allvarlig kyrkofromhet för en halv generation sedan? Finns det kvar någon som ställer frågan om man får be för de döda? Det gjordes i gammalkyrkligheten och genom att svara "nej" på den frågan, markerades att valet sker i livstiden. Omvändelse efter döden var inte att tänka på. Då var det för sent. Jag håller mig till den stora traditionen, den där man efter Frälsarens egna ord får be om allt. Men det där med allvaret och maningen att ta tiden tillvara är inte så dumt. Det finns en billig nåd som lurar oss. Nåden är dyrare än så. Den ger oss livet men kostar livet.

För Bonhoeffer var det viktigt att markera skillnaden mellan borgerlig religion och efterföljelse. MTD-religion eller kyrkokristendom, som innebär efterföljelse, säger vi nu. Men i Bonhoeffers Tyskland fanns det plats för en slags anständighetens religion som kallades och betraktades som kristendom. Till sist blev det en "kristendom" utan efterföljelse, kristendom på hörhåll då och då. Men kyrkokristendom på allvar är just gemenskap, människor som församlas för att vara Guds familj på platsen och kommer till gudstjänsten för att hämta vad de behöver för sin mänsklighets skull. När församlingen, den gudstjänstfirande, finns, kan andra människor komma på vad tron handlar om för folk drar folk och trängsel ger trivsel.

Församlingen är ett korrektiv för prästen och tvärtom.
Finns inte församlingen som korrektiv blir prästen en estradör, som bättre eller sämre steppar fram och kör sitt. Bli inte arga. Vad ska prästen göra om det inte finns en fårahjord att i egentlig mening vara herde för? Då återstår bara att underhålla getterna. Och det är vi rätt bra på.

Finns församlingen som korrektiv kan prästen inte köra en enmansshow utan får leva i den dialog som fortgår. Så var det med de då unga högkyrkliga prästerna på 1940-talet i södra Småland. I mälardalsstiften fanns detta kyrkfolk inte kvar och detta faktum förklarar skillnaden mellan sydsvensk och mellansvensk högkyrklighet.

Församlingen, kyrkfolket, kunde känna igen det gamla goda budskapet och i första hand stå ut med att prästen klädde sig i något annat än svart kappa. I andra hand lärde sig församlingen förstå att prästen inte var ute efter yta utan för att gestalta det som fanns på djupet. Så uppstod den symbios mellan dogmatisk klarhet och katolskt kyrkoliv som f Gunnar så tydligt angett i boken Kyrklig förnyelse. Den finns att beställa från Gaudete förlag i Helsingborg. Klassikerstudiet får inte försummas. Och gudstjänstkonsumenterna fåt inte lämnas i fred i ett fördumningens stadium. Kyrkan är i sin tid kallad att vara en intellektuell motrörelse och varje kyrkokristen en läsare. Förkovran uti teologien hör dessutom till pastors tjänsteåliggande.

I det som kallas mångkultur (men som i grunden är bekänd och praktiserad nhilism, den som gav oss nazismen) krävs bekännelsemedvetenhet. Det är grundfrågorna om vem Jesus är, vad han vill oss och vad han i största allmänhet inte vill i denna onödiga samtid. Då är det på allvar. Större allvar än vi förstår, tror jag. Har tron någon varit något annat än en fråga om liv eller död? Hur märktes det den gångna helgen?





måndag 6 november 2017

Efter helgens helgondyrkan

Jag kollade i sakristian i Vittaryd innan minnesgudstjänsten. Där fanns Dagboken med kyrkoalmanacka 2016-2017. En vän hade manat mig läsa. Somligt som skrevs i anledning av Alla helgons dag fick mig att haja till.

Helgondyrkan var en av de saker som fick Luther att vända sin kyrka ryggen, hette det. Var det inte egentligen tvärtom. Påven vände Luther ryggen, för det är rimligtvis vad en bannlysning innebär. Skulle vi fråga dr Luther själv, torde han säga att han närmast inte vände ryggen till utan stack in hela huvudet i ett getingbo. Mer än han först fattade. Somliga akademiker är sådana. De tror att alla sammanhang är som tillvaron i ett seminarierum, där man vrider och vänder på frågeställningarna innan postseminariet vidtar. De fattar inte politiska sammanhang och förstår sig inte på sin roll vid domstolsförhandlingar, när de inkallats som expertvittnen. Då utbryter stor oreda under himmelen som de minnesgoda vet. I varje fall de i Uppsala. Och de i Wittenberg, förstås. Men maktapparater är känsliga tingestar. De fattar när kritik kan bli farlig och de fattar snabbare än kritikerna själva. Det är en del av maktapparatens väsen att fungera så. Luther vände inte sin kyrka ryggen. Inför förhållanden i kyrkosystemet ställde han upp teser för att pröva hur långt täcket räcker. Det var hans jobb som professor.

Att relikutställningar var inkomstbringande vet vi. Det betyder väl inte att vi rakt av är emot reliker? De flesta av oss håller oss med sådana om än inte heliga. Dyrbara minnen. Den där vasen fick jag av den och den eller där är nallen jag fick som barn och den har jag sparat. Några har kvar sina först skor. Gamla bilar väcker minnen och somliga har stora samlingar av reliker kring bilar just. Reliker är en del av vårt mänskliga minne, antar jag. Det får det vara. Bara alla våra reliker inte fördunklar frälsningen. Det är då det blir farligt. Styrkan i de heliga relikerna är förstås att de uttrycker det stora sammanhanget. Gud blev människan och tog sin boning ibland oss, inte som en luftig idé utan som erfaren verklighet. Detsamma gäller lärjungar tiderna igenom. Om heliga minnen uttrycks genom reliker är ingen skada skedd.

"Tänk om Martin Luther fått uppleva den kyrka som blev till genom reformationen och de kyrkor som ständigt omformas." Hon skriver så, Eva Brunne. Vi vet svaret. Luther hade gått till storms. Inte bara mot de kyrkor som bär hans namn (bara sekterna har sådana namn, menade Luther, Kyrkan är Kristi Kyrka och därmed nog). Han hade granskat förkunnelse och liturgier. Han hade sagt att den Helige Ande intetillåter somligt i kyrkosystemen. Han hade protesterat mot att herr Omnes ska besluta i frågor om tron. Han hade ställt frågor om bibelbruket och jagat alla dem som inte tydligt bekänner att nattvardens bröd är Kristus själv och Bibeln Guds Ord. Han hade förstås påpekat att reformation alls inte är det samma som att en kyrka ständigt omformas.

Exemplifieringen av samtida helgon hade Martin Luther läst med intresse. Ahmed öppnar sitt hem för flyktingar. Luther hade undrat över muslimens tro. Hade Wien fallit till sist? Stina ger språkundervisning till afghanska unga män, Karl ger juridisk hjälp åt asylsökande och Anna styr upp ungas liv iskalla kvällar. Luther hade väl om allt detta sagt att det som görs kan vara bra men innebär det att människor får helgonstatus är det verks-helgon de blivit och det är det värsta av allt. "Helgonen är många i vår samtid", heter det i Eva Brunnes text. Är det verkligen så? Skulle verkligen Luther "vara nöjd med vad vi gör i förändrade kyrkor"?  Beskrivningen av förändringen får mig att fundera länge: "Inga pengar, ingen relikdyrkan, men Gud Ord i verksamhet bland människor som behöver stöd och förebilder." Är det jag som inte fattar, men har inte "Guds Ord" fått en, säg, förändrad eller omformad betydelse? Här blir "Guds Ord" själva gärningen vi gör. Inte Guds tilltal till oss.

Fromma ord och fraser kan enkelt dölja vad som egentligen sägs när de fromma orden får en omformad eller förändrad betydelse.

Så här illa är det!

Svenska kyrkan och Rädda Barnen vill att utvisningarna till Afghanistan ska stoppas. I ett pressmeddelande heter det att "organisationerna" vill träffa ministern för att diskutera de ensamkommandes situation i Sverige.

Att ungdomar på gymnasiet får påbörja en undervisning där de på ett år ska klara tre års studier utan att kunna svenska språket är så besynnerligt eller rent ut sagt korkat att man skulle vilja se ett porträtt av den som bestämt detta. Att situationen är akut och allvarlig kan de flesta fatta. Säkerhetsläget i Afghanistan är svårbedömt. Jag fick t ex ett upprop till förbön för 22 missionärer, som dagen efter skulle avrättas. När jag frågade en kontakt jag har i Kabul var detta okänt och vidare efterforskningar i provinserna gav beskedet att detta inte alls stämde.

I brevet belyses det egendomliga att ungdomarna utvisas till Afghanistan, fast de inte bott i landet utan växt upp i ett grannland. Fast de sa de väl inte när de kom? Och åldersbestämningarna var oklara, alternativt osanna. Nu kräver Svenska kyrkan och Rädda Barnen skyndsamma insatser från Sveriges regering och Migrationsverket för att ge dessa unga människor möjlighet att stanna i vårt land.

Jag menar att asylrätten måste värnas. Flyktingen har en ovillkorlig rätt till skydd. Ekonomiska migranter har inte det. Och hur ska vi göra med de afghanska unga män som uppträder så, att några kvinnliga lärare på en svensk gymnasieskola ogärna rör sig i korridorerna för att det är obehagligt och uppfattas som kränkande och hotfullt? Är det för Svenska kyrkan viktigt att dessa unga män ska stanna i landet? Det tror jag inte Svenska kyrkans medlemmar tycker. Återstår att börja sortera bland ungdomarna: "Du är trevlig och ambitiös, du får stanna.  Du är en afghansk strulpelle, du får åka. Du ägnar dig åt brottslighet som vi inte riktigt kommit åt ännu, stick. Du har svenska vänner och är alltmer integrerad. Välkommen! Vi fattar att din enda möjlighet att försörja dig är på bidragsfusk och kriminalitet, så vad tycker du vi ska göra nu?" Inte blir den sorteringen rolig. Och var avsikten att de ensamkommande skulle komma först och deras familjer genom anhöriginvandring ansluta?

 När det sades att de amerikanska trupperna skulle lämna landet år 2014 och Afghanistan skötas av inhemsk militär och polis, förutsades landets sönderfall. Jag såg framför mig flyktingströmmar till Pakistan och vad mer? Jag tänkte att det inte kunde angå oss så mycket för hur skulle dessa arma människor kunna ta sig till Europa? Det kunde en del av dem. Vilket Afghanistan ska nu byggas när viktiga människor lämnar? Jag vet inte. Hur kunde Afghanistan falla sönder så? Kulturers korsväg såg vi som något intressant och så blev korsvägen en lidandesvandring. Killarna kom iväg fast somliga kom alltså i väg från andra länder än just Afghanistan. Man behöver inte vara feminist för att fatta att flickorna blev kvar. Vilka lösningar skulle hjälpa Afghanistan på sikt?

Om allt detta kan vi tala, dvs resonera förnuftigt. Det betyder läsa böcker och artiklar samt fråga sakkunniga i skolvärlden hur regelsystemet slår och slår ut. Detta behöver man inte vara kristen för att göra. Medborgare kan utan vidare kräva att regering och myndigheter levererar och uppträder anständigt. Medborgare kan också kräva att få sakliga besked om de problem som föreligger, också om problem som tycks olösliga. Vi behöver få veta för att det demokratiska samtalet ska fungera.
Detta är en sak. Värre blir det när det skrivs skrivelser.

Kyrkostyrelsen har inte fattat något beslut där Svenska kyrkan kräver att samtliga utvisningar till Afganistan ska stoppas till dess en uppföljning av genomförda utvisningar sker. Kyrkostyrelsen har alls inte haft denna fråga uppe och alltså inte fattat beslut om någon skrivelse till regeringen. Att de som bedöms vara mellan 18 och 25 men sagt sig vara under 18 likväl ska få uppehållstillstånd för gymnasiestudier, har kyrkostyrelsen inte heller diskuterat. Så vilken är den storhet som kallas "Svenska kyrkan" som agerar? Generalsekreteraren har skrivit under brevet till regeringen. Men hon fick inte ens för sig att skicka besked till styrelsen om skrivelsen. Den fick styrelseledamöterna kännedom om via media.

Jag har beskrivit en kyrkostyrelse som alltmer förpassas ut i marginalen. Ni kanske misstrott mig. Tror ni mig nu? Inser ni faran att en "organisation" (Svenska kyrkan kallas så!) kan kapas uppifrån? Och om detta kan i kyrkomötet inga frågor ställas. Utskottsarbetet är avklarat och något interpellationssystem finns, som bekant, inte längre. Styrelsen saammaträder inte särskilt ofta, senast inför kyrkomötet och det blev det några timmar. Nästa gång söndag 19 nov, några timmar igen men heldagsssammanträde var det i juni (ordföranden var inte med) och heldag (sista sammanträdet för mandatperioden) blir det i december. Vem har egentligen hand om den egentliga beslutsmakten? Kansliet förstås. Till kansliet rekryteras medarbetare, men det är processer som förtroendemannaorganisationen inte särskilt mycket kan lägga sig i. När chefer rekryteras får styrelsen veta det samtidigt som allmänheten. Ni ser mönstret.

Jag ska alls inte uppfattas som kritisk mot detta förhållande. Jag är bara klinisk. Så här går det till. Bloggposten rubrik då? "Så här illa är det!" Den skrev jag bara för att locka till läsning. Jag kunde lika gärna ha skrivit "Så här vist fungerar det!" eller kanske "Här fattas visa beslut!" Jag såg mest ett behov att teckna ner en situation jag funderar över och därför behöver sätta ord på. Vaddå, jag dyster?


söndag 5 november 2017

Höstfundering

Kalenderreformer gav oss det där att Midsommar flyttades liksom Allhelgona. Detsamma gällde Jungfru Mariae Bebådelsedag och senast Annandag Pingst, som faktiskt förvsann som officiell helgddag. Några, men allt färre, församlingar firar Annandag Pingst på kvällen, men i nästa evangeliebok ryker den. Anden, som ska ut över världen, får nöja sig mad att vara Anden i kyrkan, tydligen. Att folk 1772 hade för mycket ledigt och borde jobba mer, kan jag förstå, även om jag inte gillar dhelgindragningen. Rejäl ledighet över jul var det. Å andra sidan var det inte lagstadgad semester. 1953 rådde högkonjunktur och folk behövde jobba då också. Men sedan dess har vi fått arbetsfria lördagar och det höstlov som tidigare var potatislov består, trots att skolbarnen inte längre plockar potatis. Antagligen är det jordbruksnäringen vi har att tacka för ett rejält tilltaget sommarlov också. Först höskörden som krävde mycket folk och där somliga sysslor var enkla och passade för barn och unga. Därefter skulle säden skördas. Då var vi i slutet av augusti.

Nu då? Hade vi i år haft ledigt 1-2 november, en onsdag och en torsdag hade fredagen kunnat tas ut som klämdag och folk fått fem lediga dagar. Hade de haft semester kvar, hade somliga kunnat vara lediga nio dagar. Skolbarnen har ju varit lediga denna tid. Fast inte lärarna, påpekas det. Slarvar vi med rekreationstiden så att skapelsen, dvs människor, slits ut? Borde vi kräva ett utvidgat kyrkoår åter inte bara för Guds skull utan för Människans. Pingsthelgen behövs för en mängd bestyr. Och höstledigheten kan lätt motiveras.

Så tänker jag denna höst. Jag är pensionär så mig angår kanske inte saken så mycket, men jag tänker om inte på andra. Har jag inte försummat muslimerna? Nej, jag talar om helgdagar i en kultur formad av kristen tro. Andra helgdagar får karaktären av fest på samma sätt som födelsedagar. De kan firas utan allmän ledighet. De kristna kan också fira utan allmän ledighet, det gick bra i mer än 300 år när det begav sig. Men en kristen kultur firar så att helg markeras i almanackan.  Just detta uttrycker tusen år i Sverige och gör tidens flykt mer hanterlig.

För Svenska kyrkans del skulle detta betyda en ny fokusering på söndagen som gudstjänstdag. En kyrkokristen går i kyrkan på söndagen. Så enkelt är det. En söndag utan gudstjänst är en förlorad söndag. Alltså skulle det firas fler gudstjänster och färre kyrkor stå gudstjänstlösa. Till folkundervisningen borde höra en markering av lördagen som människans lediga dag och söndagen som Guds dag. Då firar man gudstjänst och därtill får man göra allt som man tycker är roligt. Men inte det andra. Nog handlar det om att bygga upp en kyrkokristen identitet i församlingen, en sådan som lockar människor. Det som händer i kyrkan på söndagen måste vara så väsentligt att det prioriteras. Och jag kunde alltså inte låta bli att fundera över hur Kyrkans heliga år borde återställas.

Men kan det inte bli fromt och fint ändå? Det är väl det som är problemet. Jag har läst Dan Browns bok Begynnelse, Albert Bonniers Förlag 2017.  Där ska vi bli "vetenskapens andliga kumpaner och använda oss av vår stora erfarenhet - tusentals år av filosofi, personligt sökande, meditation, självrannsakan - för att hjälpa männioskan att bygga ett moraliskt system och säkerställa att den kommande tekniken kommer att förena, upplysa och lyfta oss - snarare än förgöra oss." (s 519) Här har ni MTD-religion så det smäller om det. Men ingen Jesus som Herren, ingen Frälsare och ingen som är "Gud med oss", Immanuel. Vi är hänvisade till oss själva och tekniken. Nog behöver vi bygga alternativen, de som stampar av i inkarnatorisk kyrkokristendom och förverkligas som en församling som löper till Herrens hus på söndagen för att vara festförsamling och möta Herren.

Våra nära och kära vänner Bengan och Frasse tänker nog rätt lika som jag i detta.
Det har uppstått diskussion om mitt familjära sätt att umgås med Den Helige Fadern. Då skulle ni ha varit med på Johannes Paulus II:s tid. I den nära kretsen kallade vi honom JippII. Utdraget "i" på  sista stavelsen.

När jag en gång varit i Rom utan att störa honom och han fick veta det, krävde han att jag skulle lova att aldrig mer göra så. "Kom upp och säg hej", sa han. Nästa gång gjorde jag så, lämnade för en kort stund frun på Petersplatsen, sprang uppför trappan och in i den påvliga lägenheten, vänligt hälsad av den nunna som skrämde alla andra, men henne hade jag charmat. Jag möttes med påvlig glädje. Jag bedyrade att jag bara skulle säga hej och gå, men JPII var envis: "Jag ska just välsigna folket. Kom och ställ dig här med mig i fönstret." Vad skulle jag göra? Där stod vi. Då hörde min fru två amerikaner på Petersplatsen säga: "Där är ju Dag Sandahl från Kalmar, men vem är mannen i vitt bredvid honom?"

lördag 4 november 2017

Nu var det nyår 1982

Somliga präster fungerar som idoga bevarare av sådant som inte ska glömmas i brådrasket. Komminister E är en sådan. E kan plocka i samlingar och göra fynd. Denna gång höll han mig informerad. Det var omtänksamt. Och eftersom det är helg och snällhetskravet kristligt tolkat nog bör utsträckas till alla helgons dag, även om jag nu framstår som ett verkshelgon, kan jag återge en predikan innan jag ska till Berga (Lagan) och hålla en annan.

Det var alltså nyårsdagen 1982. Domprosten PO Sjögren predikade i Göteborgs domkyrka och sätter namnet Jesus över kommande år och skulle vilja be åhörarna sätta Jesus-namnet främst över sina egna liv. Kanske viska "Jesus" allra först på morgonen? Korstecknet? Och börja veckan rätt inför Herrens ansikte i kyrkan.. Ett förtecken på en notrad styr allt som händer. Så skulle det vara med en nyårsdag.

Detta leder domprosten till angelägenheten av att Jesus sätts främst också i kyrkans liv.
Sist kom han in på det kyrkomöte som skulle mötas just 1982. Jag citerar detta avsnitt ur predikan rakt av:

"Det är så starka makter på gång nu i vår kyrka också, som gärna vill bestämma och styra och ställa inte alltid efter Jesu vilja utan efter sin egen vilja. Vi ska i vår, 15 april ska det börja, ha ett kyrkomöte uppe i Stockholm, ett mycket arbetsamt, osedvanligt fullmatat kyrkomöte, när det gäller uppdrag att lösa frågor och ingen vet om kyrkomötet kommer at orka med alla de uppgifter, som läggs på det. Men den största oron är inte den, utan den största oron är att det är så starka krafter, särskilt politiska krafter igång för att driva igenom sin vilja och sätta sina förtecken i kanten efter vilka melodierna ska gå. Det är väldigt farligt det här, vi är liksom inte vana vid etta utan vi har varit vana vid att kyrkan får leva sitt liv efter Guds ord, men det är inte alldeles säkert, att det kommer at förbli så, därför vill jag be er alla om förböner här. Våra kyrkor och vår kyrka i detta land byggdes ju ändå inte för att de skulle bli flialer till socialdemokratiska arbetarpartiet eller till centerpartiet, så att deras ideologier skulle föras in i kyrkan och bli bestämmande. Inte heller det var meningen att moderata samlingspartiets ideologi skulle gå in i kyrkan och bestämma eller folkpartiets, vpk:s eller något annat partis ideologi. Det får inte bli så, att dessa partikanslier uppe i Stockholm bestämmer hur kyrkan ska leva och tro. Partiernas uppgift är ju att se till, hela det politiska livets uppgift att se till ekonomiska frågor, försvarsfrågor, skolfrågor, skattefrågor och mycket annat sådant, men dom får ju aldrig gå in på trons område och tala om vad vi människor ska tro för att bli frälsta."

Den utskrift jag har är uppenbart en utskrift av en bandupptagning av predikan. Jag tror mig veta att det finns en stor samling sådana. Domprosten fortsatte:

"Ofta sker allt det här under vackra täcknman också nu t. ex. demokratisering. Det låter så bra och fint och vi är stolta över vår demokrati här i landet, men bakom det kan så lätt just här opinioner bli påtryckare på kyrkan och det är väldigt farligt, när så sker. Dom tider i kyrkohistorien, när kyrkan har svansat efter kejsaren och efter statsmakterna har icke varit dom fruktbara andligen sett. Det har varit nedgångsperioder, när kyrkan alltså har varit en tam eftersägare till vad regering och konung bestämt, utan den sommska bestämma ikyrkan måste alltså vara Jesus. Det känns konstigt att behöva säga detta, därför man tycker det är så självklart, men det ör alltså inte självklart och jag ber er därför alla, att ta detta kyrkomöte och redannu ta ombuden ini er förbön vare sig ni känner dom eller ej, och be för detta kyrkomöte, att det måte kunna bli ett kristligt möte, där Jesus alltså står främst, inte partiet, inte min grupp, inte vad jag tycker eller vi tykcer, vad vi har bestämt, vi männisor av ena eller andra färgen utan därJesu vilja råder och där människoroch deltagareb i dteta möte böjer sig för Jesus och Hans ord även om det skulle vara obekvämt att så göra. Det är en stor förbönsuppgift.""

Nu fick ni kanske något att fundera på.


fredag 3 november 2017

Hur kul har Frasse det?

Först ska han till Lund och uppträda förbindligt. Alla små dispyter bakom kulisserna skulle döljas men det var uppenbart att de romerska katolikerna inte ville missa ett gyllene tillfälle som detta när Frasse var i stan för att samla ihop skarorna. Så skedde. Att fokus flyttades från det ekumeniska till det romersk-katolska var uppenbart. Ska man likväl inte glädja sig med de glada?

De mer teologsikt anlagda fann under det gångna jubileumsåret att egentligen alla teologiska kontroverspunkter hölls undan. Enheten gällde social och politiskt ansvar i världen. Det är alls inte oviktigt. Men hur ska den fortsatta dialogen hanteras och vad med att all lutherdom inte är riktigt densamma? I Sverige ska det då och då påpekas, tydligen med ogillande, att Svenska kyrkan inte i sitt fina namn bär Luthers. Det skulle Luther gillat. Bara sektmakare lägger ett namn till sin identitet och de stinkande Mavesack som Luther är ska ingen åberopa. Kristus gäller och räcker. Kyrkans är Hans. Jag kan inte förstå att Söderblom hade rätt. Svenska kyrkans anspråk på Söderbloms tid var evangelisk katolicitet. Det är ett arv att förvalta och föra vidare.

Detta tycker inte alla. I Kristus Konungens katolska församling i Göteborg firades mässan den 1 nov "som gottgörelse för den kyrkoplittring reformationen ledde till". Men hallå! Är inte ansvaret för att det blev som det blev i första hand Leo X:s. Professor Luther skötte bara jobbet när han skrev ner disputationsteser. Det är gottgörelse för "allt ont som följde därpå - som hädelser mot sakramenten, vanvördandet av helgonen och deras reliker, upplösningen av klostren och universitet." Här finns väl en del att diskutera. Hur är det med det sönderfallande feodala samhället och framväxt av både nationalstat, furstemakt och kapitalism?

"I det andliga och kulturella tomrum som därefter följde, for såväl den enskilda troende som vårt land illa." Men ute i socknarna fortsatte ett kristet liv om än med mindre för ögat och näsan och mer för örat och i begränsad mening intellektet.

"Med omsorg om alla kristna, och i botfärdighet, uppoffrar vi denna mässa för att dessa så må läkas och en synlig enhet bli möjlig." Nå, lite intressant är det väl ändå i denna ekumenikens tid att just detta sät att se på mässan lockar alla gammalkyrkliga i Göteborg till motsägelse. Och jag kan inte finna annat än att motsägelsen har en del goda skäl för sig. Vad säger Frasse själv? Riktigt som de göteborgska katolikerna tänker kanske inte påven?

Och då flyttar jag fokus till fader Thomas Weinandy, som jag tycker om. Han fick avgå. Han skrev brev till Frasse för att berätta om problem av läromässigt slag som han och folk han talade med hade. Han publicerade brevet så att de som talat med honom skulle veta att han gjort vad han sagt eller lovat atta göra. Då small det. Han fick gå som generalsekretrerare för USCCB sekretariat för trosfrågor. Fader Weinandy närde hoppet att genom att ta fram det problematiska (mörka) skulle Kyrkan ödmjukt förstå vad som behövde göras för att hon ska växa till i helighet. Jag tror ni har läst om denna slags egentligen naiva förhoppningar tidigare.

Fader Weinandy är en aktad teolog, det betygas. Okomplicerad och allvarlig är han en man som älskar Herren och Hans Kyrka. Han var liksom mån om Sanningens ande och uppfattade att Herren Jesus ville att han inte skulle tiga utan skriva brevet till Frasse. Det är något troskyldigt över hela hållningen: "In recognizing this darkness, the Church will humbly need to renew itself, and so continue to grow in holiness." Reformatorer brukar tänka så och kyrkosystem brukar inte förstå dem, har jag förstått.

Tänk om fader Weinandy faktiskt alldeles riktigt uppfattade vad Jesus ville att han skulle skriva och menade, att detta kunde gott det troende folket och inte bara Frasse (eller hans kansli) få läsa och fundera över. Hur tänker Jesus nu då? Och vad ska en romersk katolik säga? "Det verkar som om ett reformationens spöke går genom världen?" Vems fel är i så fall det?

Till allt annat kommer att fader Weinandy skrev till jesuiten Frasse den 31 juli, Ignatius av Loyolas dag. Det tycker en evangelisk katolik är påpassligt. Fyndigt rentav. Fader Weinandys sista mening i brevet kan gärna citeras:
"May the Holy Spirit lead you to the light of truth and the life of love so that you can dispel the darkness thar now hides the beauty of Jesus' Church."
Nog är detta en vacker och viktig hälsning inte bara till en påve.

Men hur kul har Frasse det egentligen, när det är så svårt att hantera kritik att kritikern måste väck?

torsdag 2 november 2017

Fondfundering kring SEB och en del annat

Jag inser ointresset, men saken belyser jag likväl. Kring kl 4 vaknade jag. En hund var orolig och gick upp och spydde. Jag torkade och hämtade tidningarna. Jag ville förklara att torsdagsdepressionen kom innan Torsdagsdepressionen, om man så säger. Med sedvanlig entusiasm, vi deprimerade vill gärna finna en anledning att motivera depressionen som bekant, slog jag upp och läste. Där fanns Lennart Lundbergs insiktsfulla analys av biskopsvalen, men den än mer förödande och avslöjande texten om hur biskopsvalet i Luleå genomförs. Det gemena kleresiet klär av systemet. Detta gör kleresiet med skarpa argument.

Jag läste dessutom dr Bo Johanneryds sågning av Antje Jackeléns missbruk av bibelord. Sågning var ordet. Antje hamnade närmast under bordet. En ärkebiskop borde inte kunna avfärdas på detta enkla sätt, men det gick alltså utmärkt.

En sak bekymrade mig och det gällde layouten på den hårt kritiska genomgången av mkonstverket  Ordet och Bordet. Ett sådant gräv eller scoop hade en normal tidning lagt ut på två sidor med stor bild och tydlig text. Men en trist layout är det enklaste sättet att inte få läsare. Vi slår vakt om de positiva nyheterna, inte de systemkritiska. Och likväl är systemkritiken genomgående i inlägg och artiklar. Men vi får väl lyfta fram fondfrågan här i srället..

Johan Meijers fond ska främja "sann kristendoms förkovran inom vårt fosterland". Ärkebiskopen utser mottagare. Om detta har den förvaltande bankens, SEB, jurister tidigare haft synpunkter:
"Vi måste generellt ställs oss frågan huruvida ärkebiskopens kansli vid utdelandet av medlen verkligen tagit hänsyn till stiftelsens ändamål och donatorns vilja eller om man betraktar medlen som allmänt tillgängliga för ändamål man själv velat gynna."
Detta skrev tidningen Barometern/OT år 2009 när det lämnats pengar bortom blandade ändamål som Anders Wejryd och hans entourage fann viktiga. Årets SLU-student t ex. Wejryd är ju hedersdoktor där...

Nu ska fonden betala konstverket som icke blev. Strax under en halv miljon. Lisa-Gun Bernerstedt håller med om att det är mycket pengar. "Därför är det viktigt att betona att det rör sig om fondmedel och inte om medlemmarnas pengar." Och det är väl precis tvärtom. Johan Meijer ville inte att hans kvarlåtenskap skulle bli en skiss över ett konstverk, som icke blev, för det som icke blev kan knappast sägas främja sann kristendoms förkovran. Då får man tänka mycket, säger mycket, metaforiskt. Det tror jag ingen av kvinna född går iland med. Vem försvarar nu Johan Meijers intressen mot kyrkokansli och ärkebiskop? Det är den precisa frågan.

Våra egna revisorer har inte det ansvaret och de verkar fullt upptagna med att revidera handboksarbetet. Interpellationsinstitutet finns inte i Kyrkomötet så besked kan inte lämnas. Återstår jurister på Länsstyrelse och bank. Om dessa slår fast, att fonden inte kan betala ett arbete som lycktar i intet - vad händer då? Transparens är grundläggande. Om det blir medlemmarnas pengar som till sist ska betala, dvs något konto med pengar över i den rikskyrkliga budgeten, blir läget annorlunda. Då frågar revisorerna om beslutsgången. Det kan bara bli intressant. Hoppet står nog till SEB:s jurister.

Bernerstedt förklarar att de interna arbetsgångarna ska ses över, men tycker också att samtalen och samarbetet med domkyrkans representanter gar varit både roligt och positivt. Fast utfallet blev begatvit, får man konstatera. Men kul att de hade kul på väg fram till haveriet. Att den mindre delen av kostnaderna var det konstnären fick medan konsulter tog merparten, förvånar ingen.

Jag är mån om att aldrig uppfattas som sur. Pigg, käck och munter är denna bloggsida. Och jag tycker att alla borde fundera över Uppsala domkyrkas tre funktioner. Den är församlingskyrka, stiftskyrka och rikskyrka. För det senare utgår särskilda pengar, trots att församlingen får sola sig i glansen av alla dignitärer som kommer och dra nytta av att domkyrkan står i fokus. Den som varit präst i en källarlokal förnimmer omedelbart plusvärdet med en katedral.

Bernerstedts påpekande, att det också handlar om "interna processer i domkyrkoförsamlingen" betyder nog på vanlig svenska: "Vi talade med domprosten, kyrkorådets ordförande och något som kallas 'församlingsherden' och trodde att då förankrades saken, men dom idioterna fick inte ihop det." Kan budskapet tolkas på annat sätt?

Jag medger att jag egentligen blir uppiggad av vad jag ser, inte torsdagsdeprimerad. Här skulle ju en ansats kunna finnas för kyrkostyrelsens ordinarie ledamöter, som ska avgå, att ställa precisa frågor hur det kunde bli så här och ställa frågor om finansiering.

Än en gång: Kyrkostyrelsen ville garantera för ett konstverk. Kyrkostyrelsen har inte garanterat för ett konstverk som inte blir av. Har vi problem eller har vi problem? Och varför kom kyrkostyrelsen in i processen bara för att konfirmera redan fattade beslut? Varför inte involvera kyrkostyrelsen från början? Transparens, liksom.

Borde jag lagt in adresser till Kyrkans Tidning? Jag blev osäker på om inte artikeln om "bordet som kostade en halv miljon men icke blev" finns att tillgå om man inte är prenumerant. Jag struntade i alltihop. Leta själva. Eller leta upp en papperstidning. 2016 fanns det 24 900 sådana spridda över landet.

onsdag 1 november 2017

Rebecca

TV4 hade regionala redaktioner och den i Växjö skulle ha morgonsoffa, ett program där folk sitter och tycker dittan och dattan. Det är väl nu ungefär 15 år sedan jag satt där och tyckte just så. Det var då jag träffade Rebecca Launy, kul, "på", engagerad - kom på en massa egna omdömen av positivt slag. Hon jobbade på det kommunala bostadsbolaget Växjöhem som fastighetsskötare men hade plockats upp i morgonsoffan. Jag kunde bara uppfatta att hon var en person som brydde sig och var välorienterad och välformulerad. Det var kul att föra morgonsoffesamtal med henne.

När hon på jobbet tog upp rättvisefrågor, dvs frågan varför hon tjänade mindre än männen i sin grupp, blev det utgångspunkt för trakasserier. Hon blev "Feministfittan". Jag tror ni förstår. Ful kallades hon. Och lesbisk. Man och barn har hon om det är av intresse i sammanhanget. Det pågick riktigt snygga, närmast exemplariska, sexuella trakasserier mot henne på arbetsplatsen. Ni som är känsliga får hoppa över nästa stycke. Jag citerar från Smålandspostens stora genomgång. Lennart Ernstsson skrev reportaget. Han är en välinformerad journalist som jag håller högt.

- I förrådet var väggarna täckta av uppklistrade porrbilder. De kunde stå och kasta pil i muttorna på tjejerna och säga: Där satt satsen! Det är väl så du vill ha det, Rebecca? Bakifrån, va? Det var sånt hela tiden. Jävligt tröttsamt.
Sedan slöjdade manliga arbetskamrater på samma tema.
- Vi hade silicontuber som stått och torkat. De stod och täljde löskukar av dem.
- Jag skulle bort. Det kulminerade i att jag fick en dildo på lunchbordet inför alla skrattande kollegor. Det enda jag behövde var ett straffknull så skulle jag bli tyst och nöjd. Alla kränkningar riktades mot mig som kvinna...

HÄR KAN NI FORTSÄTTA!
Rebecca var uppenbarligen fritt byte och de hon pekade ut som skyldiga till trakasserierna var släkt med en chef på företaget. Det är så det fungerar i det kommunala tydligen. Jag har bott i Växjökommun. Hade jag fortfarande gjort det, hade jag personligen jagat kommunalråd nu. På plats i kommunhuset och rasande. För kommuninvånarna håller en sådan kultur uppe med sina surt försnillade pengar. Bilden är entydig. Och jag är förstås alldeles extra rasande för att de som i ämbetsfrågan tänker rätt men fel ska förknippas med sånt här. Det är en avledningsmanöver som alla borde kunna enas om att ta avstånd från. Jag tar avstånd från behandlingen av min vän Rebecca, förstås. Och nu ska hon sägas upp. Det var ju hon som utgjorde problemet.

Rebecca blev sjuk, fysiskt och psykiskt. Hon fick tunga lyft, så tunga att kroppen inte hanterade detta. Hon skulle ju bort! Och arbetsvägran är skäl för uppsägning. Facket? Facket tycker inte att hon ska anmäla saken till diskrimineringsombudsmannen. Kommunen ville köpa ut Rebecca för 24 månadslöner. Hon tyckte det kändes fel att kommunen skulle köpa hennes tystnad. Försäkringskassan bedömer hennes stressreaktioner som arbetsskada. Nu finns det en inspelning från ett möte 2014 där chefen, som beslutade om uppsägning säger att "kritiken mot företaget" handlar om de anmälningar Rebecca gjort till DO, polis och arbetsmiljöverk om könsdiskriminering och arbetsmiljöbrott. Det är väl ett rätt uppenbart brott mot det anställningsskydd som förbjuder repressalier mot anställda som anmäler. Förbundsjuristen Annett Olofsson, LO-TCO Rättsskydd har aldrig varit med om ett så långt förlopp där arbetsgivaren begår den ena felaktigheten efter den andra och undviker att ta i problemen med trakasserierna.

Nu har vi i korthet hört ena sidan. Vad säger Växjöbostäders nuvarande och tidigare vd. Dessa damer kommenterar inte. Nuvarande vd "med respekt för alla iblandade". Den tidigare vd:n är nu kommunchef i Lessebo.

Jag har inte sett några kyrkliga kommentarer till fallet. Stiftschefen dväljs i Växjö och betalar till denna kommun. Har han någon synpunkt? Eller domprosten som bor i närheten av Rebecca? Eller någon annan av de fina i Växjö? Det finns sannolikt anständiga fastighetsskötare på Växjöhem. De andra finns uppenbarligen också. Är det inte tid att rensa upp bland illgäningsmännen? Och de som suttit/sitter i ledningen, ska de gå fria. De har inget att säga till de kommuninvånare som betalar kalaset!!!

Verkar jag rasande? Det är jag.
I Kalmar fanns för många år sedan en enklare variant, lättklädda damer på bilder i personalutrymmena vid Södra Kyrkogården. Dit gick inte präster och diakoner vanligtvis, men när en diakon hade ett ärende dit och såg, slog hon larm. Kyrkoherden var förvirrad och visste inte riktigt hur han skulle göra. Men det blev gjort. Städat och uppröjt. De som såg till att det blev gjort, var samtliga dissidenter i ämbetsfrågan. Det var inte kyrkoherden. Detta sista skrev jag bara för att de kyrkliga skulle få en kyrklig anknytning som om det inte skulle räcka med att någon som heter Rebecca blir illa behandlad.

Nu väntar jag bara till morgondagen och Torsdagsdepressionen.

Smålandsposten har till sin heder haft minst två reportage om saken.
http://www.smp.se/vaxjo/alla-som-tors-framfora-kritik-rakar-illa-ut/
http://www.smp.se/inblick/sparkad-slass-for-upprattelse-mot-kommunalt-bolag/