söndag 30 april 2017

I söndagsform

Jag kände det tysta kravet, nåja, tyst och tyst. Men varje gång en kritisk tanke framförs, uppstår någon fromsint (jag definierar inte tydligare den andliga arten) och kräver att man ska vara positiv. Det slår aldrig fel. Det kan vara dumt för det. Var i Guds lag står det skrivet att man måste vara positiv?

En läkare som alltid ser bort från problemen eller en stridsdomare som aldrig vill se förbandets svagheter, gör inte sin plikt. I det kyrkliga ska det emellertid vara positivt och varje ansats till det som skulle kunna komma att bli något, definieras som en väckelse. Poängen med denna väckelse är att den inte kräver några arbetsinsatser. Vi lutar oss tillbaka och avnjuter vad som sker. Jag fruktar att autentiska väckelser inte går så till. Väckelser är svaret på människors handfasta längtan med tjatiga böner och annat sådant. Helgelse, den egna, därtill. Detta är min uppfattning, och den respekterar jag självfallet.

Nu är det söndag och då får det skrivas några punkter om Liv. Det är glädjefyllt nog. Strukturutskottet har ju reglerat hur välförhållande ska gestaltas. Jag skriver rakt av och försöker inte anpassa till mina punkter om den döende kyrkan. Tugga i er.

En levande kyrka

* förkunnar Kristus, den uppståndne och levande, för hela skapelsen; mänskan, djuren, all naturen
En sådan kyrka kan inte låta bli att tala om vad den har hört och sett, alltså förnimmelser i den fysiska verkligheten för skapelse och frälsning hör ihop. Tron är materiell.

* är medvetet diakron och diaspatial
Genom alla tider och till jordens yttersta gräns förs evangeliet vidare. Vi sitter med facit i hand, omgivna av en mängd erfarenhet, tillägnad också genom kritisk prövning.

* vet vad hon tror
En levande kyrka är också en intellektuell gemenskap med universitet och bildning. Inte för inte kallas kristna för läsare. Bibelns böcker, postillor och pocketböcker (2 Tm 4:13) lika. Denna medvetenhet gör att allt inte går hem, förnekelsen kan klä sig moderiktigt, men ikläder sig i ny drapering samma gamla paltor för det.

* förlitar sig på Hjälparen, den Helige Ande
Efter Herrens löfte finns Den Helige Ande nära som luften vi andas för att varje dag hjälpa oss att hantera livet. Utan Anden blir det faktiskt ingenting, jo, kanske yta men inget liv. Tron är andlig.

* är intellektuellt hederlig
En sak är att vara en intellektuell gemenskap, men det är inte riktigt detsamma som att vara intellektuellt hederlig. Till hederligheten hör att precist definiera vad människor faktiskt är oeniga om, förstå oenigheten och (kanske) hantera den.

* är elementärt moralisk - med början i det kyrkliga
Charity begins at home. En kyrka med ett ärende till världen övar alltid självkritik och står upp för dygder som handlar om inlevelse i och förståelse för andra människors villkor. Också de medkristnas. Främst de medkristnas villkor.

* praktiserar insikten att världen är på väg till mötet med Herren Jesus Kristus
Frälsningen är oss nu en dag närmare än i går. Kristus kommer till oss framifrån. Det gör frälsningshistorien relevant och frälsningens verktyg (Ord och sakrament) viktiga. Vi får idag möta Honom som kommer i framtiden och som en gång kom till denna värld, som är Hans egen. Trons tempi, om ni vill ha det fint sagt.

Nu fick ni några punkter till er uppbyggelse och fortsatt funderande innan ni går ut och eldar.
En dag som denna borde man vara på norra Öland! Ska jag se till att hamna där?


lördag 29 april 2017

Visby och Malmö

Jag hade tänkt skriva om helvetet denna lördag, efter den döende fredagen, men jag får ägna mig åt Visby och Malmö i stället. Det ser nästan ut som en tanke.

Hur klarade vi oss innan folk berättade så mycket på Facebook? Jag läste POSK:s lilla försiktighetsåtgärd att kommentera POSK-väldet i Visby. Riks ger sig inte in i den lokala konflikten men pläderar för lojalitet. Det finns sådana som tror på lojalitet, dvs vara vän av den bestående ordningen. Arma POSK om denna gruppering samlar de lojala, men jag fruktar att det är så. Numera. De solidariska fylkas i Frimodig kyrka. Solidarisk hör samman med begreppet solid. Fast, bestående.

Välan, när Gustav Natt och Dag lagt ut på FB undrade Mats Hermansson när han, dvs Hermansson själv, blivit POSKare och fann att det kan bli tokigt också för Gustav. Gustav, som är en polerad man, bad om ursäkt för denna andrahandsuppgift.  Nobless oblige! Ursäkten godtogs. "Det är aldrig bra med andrahandsuppgifter - och utan källa", konstaterade dock Hermansson förnöjt och från en upphöjd position. Det dröjde 15 timmar så la Gustav ut ett pressklipp där Mats Hermansson framträdde som talesperson för, håll i er, POSK. "Om nu rätt skall vara rätt kunde du väl ha bjussat på att du faktiskt varit talesperson för gruppen."

Så här långt i framställningen, när dramat tätnade, höll jag andan. Hermansson svarade: "Titta där. Så var det tydligen för 12 år sedan. Men inte längre - och inte sedan länge." Men är det inte ett mönster vi ser - i Nessers artikel i Journalisten hände detsamma. Hermansson beslogs med, ja, vad det nu är. Och redovisade häpnad.

Att POSK:s Andrén deklarerar kravet på lojalitet är en sak. Det blir roligare när trojkan i kyrkorådet i Visby ska svara på kritiken. Det är Hermansson, Lilian Edwards och Inger Harlevi som tar till orda. Det blir krypande. Plötsligt ska Sofia Lilly Jönsson inte kritiseras utan tidningen Dagen, det var det inte så noga med tidigare, som vi vet. Och biskopen ska försvaras mot "otäck ryktesspridning" Nu sägs det i klartext av trojkan om Fast: "Han är ju självklart varken kvinnoprästmotståndare eller homofob." Självklart? Hur tänkte de nu? Vari består självklarheten? Och varför används nedvärderande epitet? Vad betyder orden om de analyseras? Platt intet om man vet vad sakfrågorna egentligen gäller.

Så vad gör trojkan nu? Ser tiden an. Gläds, känner oss trygga, står enade och öppna inför framtiden. Det är när sådant måste skrivas ut som det går att förstå situationens allvar.

Malmö? Det var en FB-kommentar jag fäste mig vid hos Helle Klein, hon med Sandahl ni vet. Caroline Krook fann "detta med Anders" (Ekhem, DS) vara "helt förfärligt". Hennes goda önskan grep tag i mig: "Hoppas att han blir biskop någonstans."

Men är det alldeles klart att Claes Block, S, ska räknas till kategorin "destruktiva krafter" och att Helle Klein, S, har gjort en rimlig bedömning? Inte vet jag, men hur hade det blivit med konferensen om Anders Ekhem fortfarande haft en roll att spela där samtidigt som han lämnat? På mitt enfaldiga sätt tänker jag att när det blivit fel, fortsätter det att bli fel. Men vad skulle Helle kunna göra? I Malmö hade hon inte kunnat uttrycka sin sympati med Anders Ekhem utan blivit staffage. Å andra sidan vet väl ingen av oss alla turerna i det som varit. Om vi inte vill se kristet blod, kanske det bästa är att analysera organisationen och se om stordriften styr mot elände. Vet verkligen Carro att Anders varit duktig som kyrkoherde, så att han bör premieras med mitra och kräkla? Då vill det till att stiften ställer sig på kö för att få denna goda biskopskandidat. Om inte t ex Kyrkokansliet hinner före. Eller någon utlandsförsamling.

Förstod ni bloggkommentaren om de inställda gudstjänsterna i Malmö? Det gjorde jag. All personal har fått erbjudande att som fortbildning gå på konferensen. Detsamma gäller kyrkofullmäktige. Talar vi 200 personer? Då är det väl inte så konstigt att det sitter lapp på kyrkdörren att gudstjänsten är inställd. Jo, på dörren! På hemsidan sägs inte ett ord. Kul för den som kämpat med sin rullator och möts av den synen. Lange Nase! Vad mera måste ställas in dessa två dagar för att personalen hade viktigare ting för sig? Blir folket glatt då? Slaget av häpnad över en kader som finns till för sig själv? Inte vet jag, men så har jag ingen rullator heller. Ännu.

Jag funderar lite vidare. Claes Block blir alltså syndabock. Han har sin bakgrund i det fackliga arbetet. Den sortens socialdemokrater brukar veta att styra väl i frågor som gäller arbetsplatser och organisation. Tänk om det är hela stordriftsidén som kräver offer? Hur prövar vi den saken? Eller ska vi låta allt fortsätta utan att resolut göra de kritiska granskningarna av system, Lund och Malmö lika? Hur kommer det då att bli i Växjö, samlar man sig till omtag eller? Och vad med de stora pastoraten på landsbygden, de som ransonerar gudstjänsterna i församlingarna och tror att framgång kommer därav eller att en pastoral katastrof kan maskeras så?

Nu ska jag inte fundera mer. Jag måste förbereda helgen. Jag får kolla om den slitna kavajen blivit en mantel av strålande ljus. Det gör jag inför varje 1:a maj.

fredag 28 april 2017

I fredagsform

Nu trodde ni att jag skulle förstärka fredagskänslan med att skriva om Samhälle & Existens, men det ska jag inte. Jag har bara funderat över hur Bengt Olof Dike har det. Han fick sjunga två versar av "Morgon mellan fjällen". Men sedan? Jag fattade först denna morgon att det kyrkliga Malmö håller stängt eftersom de anställda får gå på konferens. 500 deltagare. Hur många kommer från Malmö? Och ska vi räkna lite pengar då? Vi tänker på något roligare. En döende kyrka, till exempel.

Det var samling med Kyrklig Samling och herr ordföranden frågade mig om sju ord till samtalet. Korta satser. Temat var givet. Jag fick ihop två räckor. Synd att ni inte ska kunna få ta del av så rara ärtor. Jag var inte själv med vid samtalet, men förstod att det tydligen varit animerat. Animera mera!

Två ingångar, alltså. De motsäger nog inte varandra. 

Handlar detta om Svenska kyrkan? Den frågan svarar jag inte på just nu och just här, svaret får finnas i betraktarens öga. Men till de hojtande får jag saktmodigt påminna om de blomstrande kyrkorna i Nordafrika på 3-400-talen och självfallet om sändebrevsförsamlingarna i Uppenbarelseboken, det Turkiet jag försökt lära mig lite mer om när jag läst om Syrien och grannländerna (Michael Lüders, Die den Sturm ernten, Verlag C.H. Beck, 2 Aufl 2017). Vad säger att ett land som Sverige ska klara sig undan. I vart fall sägs det om Frankrike att Kyrkans äldsta dotter är döende.

I fredagsform finns det väl goda skäl att tala om döendet. Kanske vid eftermiddagskaffet kl 15?

En döende kyrka ...

* förkunnar inte att Jesus har uppstått och måste därför skapa uppståndelse på annat sätt

* talar uppståndelse till allmogen i allmänna termer för att därmed proklamera sin relevans

* torgför en relevans som självklart i grund och botten är religiös

* proklamerar sin egen relevans genom omfattande informationskampanjer och deltagande i manifestationer

* kan omöjligen simma mot strömmen utan flyter nödvändigtvis kraftlös med

* uppfattar att medvetna kyrkokristna utgör ett hot och hanterar dem just som så

* förvaltar kapital, ekonomiskt och förtroendekapital och dessa tillgångar lockar intressenter som skyndar till dödsbädd och bouppteckning


En döende kyrka ...

* blir en del av samhällsfunktionerna och uppfattas så — inte som ett Guds folk på vandring

* blir en väl utbyggd och självgående beslutsapparat — inte ett verktyg för beslut ihop med Guds gode ande

* blir en arbetsplats med anställda som går till jobbet — inte en livsform för kallelser 

* blir en ivrigt idog kyrka med mycken verksamhet — inte primärt en gudstjänstgemenskap

* blir kundorienterad  i ett system där kunden alltid har rätt — inte Kristusorienterad

* blir en aktör som svarar mot förväntningarna i samtid och samhälle — inte mot människors längtan 

* blir en spegel av en konstruerad verklighet, en skuggbild — inte Verkligheten, ikonen (Kol 2:17)



          


torsdag 27 april 2017

Minnet

Någonstans har jag nyss läst några rader om det kollektiva minnets betydelse. Jag minns inte riktigt hur det skrevs, men gjorde ett påhak i tankevärlden. Kyrkan lever i detta minne, som har bäring på det som nu är. Inte på framtiden? Jag vet inte.

Två säkra framtidsbilder kan man ha. Den ena att jag inte längre finns med. Jag har kilat runt hörnet, som det heter. Då är det inte så mycket att snacka framtid om längre. Den andra, delvis motsägelsefull, att Kristus kommer tillbaka. Kyrkan väntar honom framifrån men hanterar i väntan på detta möte sina minnen och erfarenheter. Det är ingen konservativ hållning. Det är en radikal bevarandehållning. Den kan ur rika förråd ta fram just det som behövs just nu. Så var det vid Vatikankonciliet, när rådgivaren Ratzinger plötsligt slogs av insikten att Bonaventura sagt något som blev användbart i en något komplicerad problemställning (jag minns just nu inte vilken). Hela Kyrkans liv är detta aktualiserande. Kyrkoåret är så uppbyggt. En förkyrkligad kyrka kan vara något annat än en insnävad om man inte slaviskt läser Torsdagsdepressionen och tror vad man läser.

Det är ur det kollektiva minnet Kyrkan hämtar dagsfärska insikter. Jag skrev inte Bibel, inte bekännelse, inte Anden, men det är förstås detta som gör att det kollektiva minnet blir levande. Tragiken är minnesförlusten. Den nihilistiska kulturen gör oss dementa, för i denna kultur ryms inte hela Verkligheten. Trons människor hävdar väl rätt bestämt att den som inte beskriver tillvaron som Guds, rent sakligt beskriver den fel?

För oss. som menar att det finns något som är sant och inte bara sannolikt och att Kyrkan finns till för att förvalta och vid behov försvara Sanningen, blir slagordslösningarna för enkla. Därför behövs minnet, de repliker som spänner mot det dagsaktuella, de insikter som ger utsikter i det kulturella landskapet. Det var dock Kyrkan som behövde och byggde universiteten! Jag lyssnar på gymnasielärarnas och universitetslärarnas vittnesmål om elever/studenter som egentligen inte kan tillgodogöra sig text och inser att en kyrklig miljö, som gör barn och ungdomar förtrogna med läsande, reflekterande och tänkande, är en enorm resurs. Det kyrkliga ungdomsarbetet måste befrämja detta, inte var samlingsplats bara för de udda, som ingen egentligen vill vara tillsammans med och som kompenserar detta genom att ägna sig åt sammanträden och organisation. Det är samma tanke som Rune Klingert hade när han sökte alldeles normala ungdomar och fungerade som idrottsledare. På så vis kom Claes Bertil Ytterberg med. Say no more!

Det var i grunden inget fel när präster för snart 100 år sedan stimulerade hembygdsrörelsen. De visste ju att den vägen kunde en del kyrkligt erövras. Den vägen förlorades dock en del kyrkligt när minnet inte var tillräckligt levande, då blev det mer hembygd, Blut und Boden. Men så var det inte tänkt av prästerna. De försökte visa hur en kultur slagit rot i den lokala myllan och burit frukt där. "Fädernas kyrka i Sveriges land" löd konceptet.

De ville också det kulturöppna, därför kom t ex tidskriften Vår Lösen till. Någon skulle behöva analysera vad vi förlorat när de gamla ungkyrkliga prestigeprojekten (inklusive Lekmannaskolan)  lagts ner. De signalerar större förluster än förlusten av en månadsvis utkommande tidskrift eller en fortbildningsanläggning, sug på den formuleringen! Det kulturöppna förutsätter dock en medveten egen kulturell identitet. Det är antagligen den vi saknar därför att alldeles för få kan gå i minnenas boningar och dela med sig av det som finns i dem. Skälet är enkelt. De har inte bott i boningarna. Då minns man inte på det där viset den gör, som i mörkret vet var strömbrytarna sitter och också i mörkret kan undvika att kollidera med soffor, bord och stolar. Som mest minns man något man läst om. Men alltså inte det konkreta, det man vid obetänksamhet kan slå tån i - om ni förstår vad jag menar.

Frågan återstår. Hur torgföra radikaliteten i en kyrka som minns? Nihilisterna tror att detta är reaktionärt, somliga politiker tror att detta är något konservativt, som går att kapitalisera och andra politiker tror att detta måste undvikas för här skapas nytt och modernt, ett kyrkligt esplanadsystem för att få ljus och luft. Frågan återstår verkligen. Om det inte är så att jag är kristen i min kultur för alla andra är det? Men är nihilisten kristen? Tillhör Svenska kyrkan, fortfarande, jo. Men tror medvetet vad?  Och drar slutsatsen att tron leder till kyrkan på söndagen? Frågan eller frågorna återstår. Minet medvetandegör till frågande.




onsdag 26 april 2017

Tankar i tiden

Jag såg att Helle Klein hoppar av konferensen Samhälle & Existens. Hon upprörs över att Anders Ekhem, initiativtagare till konferensen, inte får vara med. Det var ett krav Claes Block avvisade när Ekhem fick gå, det liksom att Ekhem skulle få avskedspredika ihop med biskopen. "Han ska inte på något sätt vara involverad i pastoratet mer", säger Block. Block är socialdemokrat av det fackliga slaget. Om Kleins beslut säger han bara att det är jättebeklagligt. "Men jag tänker inte informera henne mer." Block konstaterar att Klein ställt sig på Ekhems sida, vilket vi tycker är vackert för Ekhem är hennes vän, förstår vi. Sedan kommer en salva:

"Om Helle Klein nu är en så stor guru så kunde hon kanske ha löst det här för oss. Jag har som ombudsman förhandlat i fyrtio år. Det finns inga oegentligheter, men ledningsproblem och strukturella problem som har varit omfattande." Det sista ska vi lägga på minnet för det styr djupare än att Helle inte vill vara med. Hon var, säger vår vän Albin Tanke, en av uppemot åttio medverkande (500 anmälda deltagare). Hennes avhopp påverkar inte så mycket. Men grundfrågorna om ledning och struktur står väl kvar? Och någon liten insikt om konflikten i Malmö kanske avtecknar sig? Har den bäring på mer i stordriftens ynkliga svenska kyrka?

Om någon grävande journalist ger sig in för att följa konferensen, kunde en intressant uppgift vara att kolla vilka som betalar deltagaravgifter, resor och hotellrum (i förekommande fall). Den sortens uppgifter animerar de utträdesbenägna. Antingen går man runt på konferensen och frågar folk (med en fotograf i släptåg) annars skaffar man fram en deltagarlista och ringer respektive hemförsamling. Vill man vara riktigt proffsig hyr man in några mer låt oss säga fristående präster, som på avstånd men med kikare identifierar dem som kommer. På så vis kan man slå till i det mediala utan förvarning. Här kan bedrivas mycket ohägn. Nu har jag gett kyrkogrävarna uppslag. Vi får se var det hela landar. Albin Tanke redovisar sin väldiga glädje över att Kent Wisti ska predika. Älmhult levererar!

Min tanke gick vidare från Helle, det gör den faktiskt ofta även om Helle är förtjust när hon tänker på Sandahl, och jag hamnade på Dagens Seglora, det stora projektet som blev så lite att det är häpnadsväckande. Jag kanske har antytt att jag inte övertygats om att ett, egentligen två eller fyra, riksdagsbeslut år 1958 är de enda gudomliga, men det gör mig inte fördomsfull utan snarare förväntansfull. Om riksdagsbeslutet är fel, kommer det i tidens längd att visa sig. Sålunda läste jag Elisabeth Arborelius som varit i Israel, Tel Aviv. Hon är teol och fil dr samt docent i psykologi men präst i Svenska kyrkan. Hon skriver en vacker berättelse om besöket hos sonen, som konverterat till judendomen. I konflikten Israel-Palestina tar hon inte ställning. Det är sympatisk mamma- och reseberättelse om den ska klassificeras.

Hennes berättelse är också en teologisk deklaration, väl värd att reflektera över. Hon förstår sin kultur, den som gjorde att hon blev kristen och inte "muslim, jude, katolik" som normerande. "Beroende på var jag vuxit upp hade jag kunnat vara muslim, jude, katolik - men nu växte jag upp i Sverige och blev kristen." Hon skriver faktiskt så. Och räknar bort kategorin "katolik" från kategorin "kristen". Lite uppseendeväckande om man betänker att hon är docent, kanske? Och det är klart att andra docenter kan ställa frågan om bekännelsen till Kristus för en präst i Svenska kyrkan just bara är ett kulturellt utslag? Arborelius är född 1948.

Arborelius fortsätter: "Men det är mycket i kyrkans bekännelse som jag inte delar trots att jag verkligen försökt." Kvar finns Jesus som ville visa oss hur vi människor ska kunna leva med varandra. "Mycket i kristendomen handlar för mig om det sant mänskliga". Det gör det förstås, om betoningen ligger på "sant" och på det inkarnatoriska. Men jag uppfattar att det platta ligger närmre till hands än det djupa i den deklarationen. Och så undrar jag över den offentligt angivna deklarationen, att det finns "mycket i kyrkans bekännelse som jag inte delar". Är detta inte en konstig bekännelse? Jag menar, av en som avlagt distinkta prästlöften.

I grunden har vi kanske tänkt fel, trott att vi är överens om grunden för vad som är kristen tro och bevekelsegrunderna för att omfatta den men oense om somligt, som kräver inläsning och reflektion. Tänkt om vi tänkt fel? Tänk om det är grunden vi är oense om? Om vi är oense just om grunden, går det att begripa att vi är oense om det andra också. Då styr vi kanske in på hur det tänks i den  egendefinierade mittfåran? Och borde vi inte redligt kunna definiera vad denna mittfåra kännetecknas av. Svenska kyrkans normalutbildning, kanske: Söndagsskola och konfirmandundervisning, ungdomsarbete, söndaglig kyrkogång och vad mer det kan vara. Antagligen är det några svenskkyrkliga klassiker man ska ha läst också för att vara i mittfåran. Eller inte?

Så går tankarna en tidig morgon, när hundarna fick för sig att vakna 05.30.




tisdag 25 april 2017

Kommunikation

"Nu säljs ännu ett församlingshem" löd rubriken i både Barometern och Östra Småland (22/4). Så förmedlas bilden av en avvecklande kyrka, en som hanterar sina reträtter. Vi talar om församlingshemmet i Köpingsvik.

Borgholms kommun får första tjing. Är det verkligen en kommun som kan tänkas betala bra för ett församlingshem och mark centralt på en turistort? Jag övertygades inte. Församlingshemmet då? En längre tid har det funnits problem med mögel och en renovering skulle bli för dyr för Svenska kyrkan. Då fick vi veta. Men den alternativa sanningen torgförs också. "Huset som är i tre våningar har blivit för omodernt och för stort för vår verksamhet. Vi behöver något mer modernt, säger kyrkoherde Anna Lundin Leander." Samtidigt deklarerar kyrkoherden att det är med lite sorg i hjärtat som planeringen att göra sig av med kåken görs. "Men byggnaden (den med mögel problem, ni minns att ni läste det för några sekunder sedan, DS) "är väldigt fin".

Jag gillar när kyrkoherdar får till det. Byggnaden, som är lika stor som den varit i mannaminne, har blivit för stor, det är inte verksamheten som blivit mindre. Trump-administrationen har en filial för alternativa fakta i Nordölands pastorat. Men jag gillar inte det jag tror blir vardag i Svenska kyrkan, en oförmåga till affärsmässiga lösningar. Kyrklig egendom kommer att slumpas bort. Och besluten som fattas, fattas utan långsiktiga planer. Få bestämmer sig för vad som bör göras och förverkligar offensiva planer. Det är inte på den sortens kreativa meriter de rekryterats. Som mest kan många i kyrkosystemet förvalta nedmonteringen, inte förnya. Det inte bara är ett problem. Det skapar problem. Ser ni en framtidsbild? De ekonomiskt framgångsrika fifflarna som gnuggar händer, för de har lyckats stjäla godis från småbarn, som ingenting fattat av penningar och värden.

Nu kan man förstås sälja församlingshem eller riva dem och bygga nytt och fint. Men då hade kommunikationen handlat om en församling som satsar framåt och bygger ett pastoralt centrum för både bruk under vinterhalvåret och den turistintensiva tiden.

Verkar jag engagerad? En gång hörde också Köpingsvik till mitt pastorala ansvarsområde för jag var arbetsledande. Sedan delades området. Det skäl jag fick höra var att komministern i Föra skulle få pröva på arbetsledarskap när hon nu gått utbildningen. Inte orimligt.

Det egentliga skälet, det som kyrkoherden uttalat i högkvarteret i Borgholm var ett annat. Jag hade börjat få för mycket att säga till om som arbetsledare för ett stort område. Jag behöver inte ha några synpunkter på det kyrkliga ljugandet, men jag tror att jag är emot det. Och i Svenska kyrkan har vi gott om svaga kyrkoherdar som är rädda för kompetenta komministrar. Vi kanske skulle börja tala högt om den problematiken också. Eller är denna min hållning utslag av gammaldags scoutmoral, något som hör en förgången tid till, en tid när det inte hette management?

Lite dyster var jag när jag fortsatt läst Journalisten, nr 5. Antje intervjuades. Huvudfrågorna hade hon fått i förväg genom pressavdelningen (kommunikatörerna!). Det var för att hon skulle hinna fundera v idare. "Under intervjun sneglar hon återkommande ned i sin surfplatta och levererar förberedda svar." Någon har svarvat ihop dem åt henne. Förra året gjorde hon 230 intervjuer, heter det. Sedan kommer intervjun in på sociala medier och då lägger hon surfplattan. "Det finns en risk med sociala medier, eftersom extrempositionerna hörs så mycket starkare. Marginalerna marginaliserar den breda mittfåran, där de flesta befinner sig." Så tänker Antje. En alternativ sanning skulle kunna vara att de sociala medierna ger tillgång till den debatt som alltid förts men inte i medierna så mycket som i samtalen - på studentrum, i aktivistgrupper, vänner emellan, och i gathörnen när folk oförmodat träffats. Sedan är det alltid lite löjligt när marginaler ska definieras. Det sker utifrån den egendefinierade positionen att själv stå i det som kallas "den breda mittfåran". En ärkebiskop står nog inte i en mittfåra. Och kommunikationsmässigt ter sig hållningen förbryllande. Var inte Antjes styrka att hon var så aktiv på sociala medier?

Lennart Lundbergs konstaterande att det blivit "mycket besvärligare" att få ut handlingar från central nivå, vilket betyder Kyrkans Hus, noterar jag. Betalar vi med vår kyrkoavgift anställda som ska se till att svar läggs till rätta och handlingar hålls inne så att vi som betalar inte ska få veta? I vart fall inte få veta något annat än dom vill att vi ska få veta?

Igår for jag hem genom ett snövitt landskap. "Fall julsnö", sjöng jag. Jag var nämligen uppiggad efter ett teologiskt arbetspass om Confessio Augustana. Då kommunicerades insikt, vett, lärdom. Det kan vara så också när vi samlas i det kyrkliga. Jag var i mittfåran, den från kyrkomötet i Nicea.




måndag 24 april 2017

Visheten har fått rätt

Nu är jag kultiverat lustig. Visheten är sofia, förstås. Det är grekiska. Jag syftar på Sofia Lilly Jönsson. Det är detta som är själva ordvitsen. Jag har läst Journalisten nr 5, pappersupplagan. Det som tidigare sagts, att Sofia haft fel i rapporteringen, viftas resolut undan. Kanske är det konstigt att de journalister med intressen för det kyrkliga som läst reportaget inte ropat högre tidigare.

Även om det kan glädja mig att Sofia får en äreräddning och att verkliga strukturella problem i kyrkostyrandet fokuseras, blir jag ändå bekymrad. Det är domprosten Hermansson som ställer till det för mig. När han intervjuas påkoms han med fingrarna djupt ner i syltburken och tycks reagera med ett ogenerat "hoppsan". Hur kunde den mannen bli domprost?

Ungefär en graviditetstid innan domprosten Lundin skulle sluta städslades Hermansson för en slags konsultroll. Det var Harlevi, POSK, som rekryterade Hermansson, POSK. Hermansson skulle ge synpunkter, analysera eller vad det kunde ha kallats, och det slutade med att han blev domprost.Nu minns jag inte tågordningen. Hade Lars Ekblad och Lars Stenström sökt domprosttjänsten redan då? Harlevi ville inte ha någon av dem. Det kan jag förstå, ty det var och är kompetenta män. Lars Stenström kunde, bortsett från bred meritering, också höras tala som den gute han är. Lars Ekblad hade gedigen erfarenhet av styrande inte bara som kontraktsprost utan som erfaren stiftsadjunkt och domkapitelsledamot. Hade någon av dessa två blivit domprost, hade Visby inte råkat ut för nuvarande elände. Jag påstår att det där med kompetens inte är en underordnad faktor.

Det blev Mats Hermansson. Det finns sådana som menar att Hermansson fuskspelar för att komma åt biskopen Fast. Jag har lärt mig att tolka allt till det bästa så förklaringen duger. Den förklaring som ter sig värre är att Hermansson inte gör detta utan agerar så vist han kan. Då blir det inte större visdom i Visby än det vi bevittnar. Så hur ska en seriös kyrkokristen nu tänka?

I Journalisten redovisar Hermansson att han blev förvånad över påståendet i Dagens reportage, det Sofia Lilly Jönsson skrivit, att han skulle gillat ett Facebookinlägg. "Det var inte sant", säger han.
Läs nu långsamt och eftertänksamt.
 "Men det var ju sant. Jag har posten framför mig här på datorn. Du gillar den fortfarande."
Läs långsammare nu!
"Va? Nu förstår jag ingenting. Det var ju en av mina poänger när jag skickade in min anmälan till PO. Jättekonstigt att Dagen inte görde fram den tycker jag."
Så får han posten uppläst för sig. Han har gillat att Harlevi kritiserar biskop Fast: "Nåja, det var ju inte så farligt. Var det den det stod om i artikeln?"

Nog har vi fått en inblick i domprosten Hermanssons tankevärld. Varför kommer jag att tänka på Bengt Lidforss karaktäristik av professor Holmströms dumhet, den som var lik en dräktig kaninhona: rastlös, ständigt verksam, aldrig vilande.

Sedan handlar det om konflikten mellan församlingen och stiftet, en egendomlig situation för en domprost med ett ben i vardera sammanhanget. Hermansson vill inte kalla det konflikt utan en brist på kommunikation. Johannes Nesser på Journalisten är ånyo påläst och påpekar att Hermansson använt just ordet konflikt i sin ämbetsberättelse: "Den konflikt som finns är av sådan dignitet att den förmörkar möjligheten för oss alla att verka som kyrka och församling. Och det går inte längre att inte låtsas om den. Den går inte att blunda bort."

Nu ska Hermansson svara:
"Jag använder ordet konflikt där alltså? Ja, det kanske man kan kalla det men jag menar att det handlar om kommunikation."

Det finns lägen när man, som syster Kerstin brukar uttrycka saken, önskar att en liten lucka öppnar sig i golvet. I detta fall som ett barmhärtighetsverk för stackars Hermansson. Det hela blir så dumt att läsarna generas. Och jag tror egentligen inte att Sofia gläds. Det är roligt att hon upprättas, men det är förfärande att få denna inblick i en domprosts tankevärld. Den gängse metoden är att skylla på journalisterna, så gick det till när Anders Wejryd skulle bortförklara sin ordglädje om mig och andra dissidenter i Dagens Forskning för nu rätt många år sedan. De klarsynta journalisterna insåg plötsligt men oväntat vilka ormbon som kan petas fram i Svenska kyrkan. Det är inte så lite bedrövligt det vi får se. Men nästa gång ni läser något av Sofia Lilly Jönsson så utgå från att hon vet vad hon skriver om. Det är säkrast så. Annars kan också ni komma att framstå som fånar i tidskriften Journalisten. I vart fall om det är en Nesser som gräver.

söndag 23 april 2017

Tommy Eliasson, 1947-2017

De flesta kyrkliga kände inte till Tommy Eliasson. Han var den typen av socialdemokrat som tog stort ansvar. Det fackliga var hans arbetsuppgift och det stämde väl med honom som person. Han såg politik och fackjobb som metoder för att göra det bättre för andra. Därvidlag skilde han sig fördelaktigt från politiker som vill göra det bättre för sig själva och använder sina uppdrag så. Tommy kunde genomskåda strebrarna, de som genom välförhållande beredde sig kommunalpolitiska karriärer och slutade som kommunalråd eller värre än så. Själv sa han sig inte vilja vidare.

Vi var barn när vi möttes vid simskolan/badplatsen i Svanebro, Helgasjöns sommarkalla vatten delade vi. Jag talar nu om at simma 200 meter i 13-gradigt vatten. Visserligen 13 grader varmt men i alla fall. Nu kan jag inte fråga om det var hans morfar eller farfar som var korgmakare i Svanebro, men jag tror morfar. Och en av de korgstolar han tillverakde har jag kvar.

Sedan var det Katedralskolan som gällde. Tommy hörde till de i någon mening radikala socialdemokraterna. Han fortsatte så men med ett leende. De som inte ska göra karriär, fungerar så. Vice ordförande i kommunstyrelsen i Mörbylånga kommun blev han, för han bodde i Färjestaden och hade ombudsmannajobb för kommunal med kontor i Kalmar. Sjöutsikt, tror jag. Då och då möttes vi. På Arlanda!

B7 var ett av hans hjärtebarn. Det var det europeiska projektet att knyta ihop sju öar i Östersjön. 2008 var det B7 med idrott för unga från de sju öarna i Högby. Vi talar nu norra Öland. Jag uppfattade att det visionära låg för honom. Men han kunde grotta ner sig i de lokala konflikterna också - på Öland kan de vara intensiva. Då tog han fram sitt leende, såg ut som Burt Reynolds och kunde diplomatins grunder. Det är bra med fackföreningsfolk, för de kan förhandla. Jag skrev inte att förhandlingskonsten är det värdefulla. Det värdefulla är att den sortens människor förmår lyssna in synpunkter för att komma åt resonemangens kärna. Och det ska utan omsvep sägas att en del socialdemokrater är väldigt duktiga på det. Måste jag tillägga att andra, strebrar med maktambitioner, är riktigt usla just på detta? När dessa senare syns och hörs mest, har partiet problem.

Tommy var sakpolitiker. Nu är han saknad politiker. Jag var stolt över att få vara hans vän om också på distans, men när vi möttes var det som vanligt. Vänligt och roligt. Jag vet inte om rörelsen drog i honom för att få honom till större uppgifter. Kanske. Och kanske sa han nej. Någon gång antydde han att han fann det han höll på med meningsfullt. Det kan räcka så.

Hans styrka uppfattade jag vara det distanserat engagerade. Han var inte blind för hur det politiska spelet drivs och kunde närmast roat konstatera hur planer smeds och turer gjordes upp. Han var värderingsstyrd. Det var hans styrka och hans frihet. Jag saknar honom. Det kan tyckas underligt, för vi har inte setts sedan jag flyttade från Öland. Jag antar att detta handlar om hur vi i ett skede av livet  förlorar sådana vi stått samman med och som betytt något för oss.

Nämnde jag att det var Tommy som ville att jag skulle ställa upp som elevrådsordförandekandidat på Katedralskolan i Växjö? Det var Röda Hanen som drev sina skolpolitiska frågor. I valet slogs de konservativas men också de kristnas kanddat ut. 66% fick segraren, 33% tog de andra tillsammans. Hur kom sig detta? De svarade fel på frågan om elevrådets tidning Omnibus, som ifrågasatts i kollegierummet. Nu ville den kristne respektive den konservative i kandidatutfrågningen svara på ett sätt som kunde blidka kollegierummets ruggugglor. Då var det bara att smasha med frågan om tryckfrihet och vikten av det fria ordet. I sittande debatt svarade de två andra inte att vi talade om en stencilerad tidskrift för vilken tryckfrihetslagen inte gällde. De kom i stället att byta fot mitt i debatten. Sådant gick inte hem bland valmanskåren. Gymnasister är inte dumma. De bästa av dem söker sanningen till helvetets portar och gärna en meter innanför, som ni vet. Tommys leende när valresultatet räknats var brett medan adjunkten Ögren inte var lika entusiastisk. När jag går in i en av garderoberna å lantegendomen ska jag leta upp de förgripliga tidningarna. Det mest förgripliga var ledaren om gymnastikdirektören kapten Sixten Redstedt, Kapan knep. Jag tror inte den hade så många poänger, men de poänger som saknades, kompenserades av artikelns effekt. Så var det i forna tider.

Tommy var en del av min ungdom. Han var inte ensam, men avhållen och saknad. Nu har jag som alla äldre herrar gått i barndom, men det är ju söndag och då ska det vara snällt. Det var enkelt att skriva snällt när det handlade om Tommy. Det betyder inte att andra sossar ska hoppas på att bli omskriva på söndagar, väl att märka.

lördag 22 april 2017

Kristna fri- och förskolor

Jag undrar över S-beslutet om att förbjuda dittan och dattan när det gäller religionsutövning. Jag trodde i min enfald att det kunde få finnas kristna föräldrar som ville bibringa sina telningar kristen tro också inom skolväsendets ram, morgonbön och kristendomsundervisning, och att det skulle vara OK. Jag argumenterar inte "att detta utsattes jag för och det har jag inte tagit skada av." Alls inte. För somligt som kallades kristendomsundervisning i mina skolformer var undermåligt, eftersom det var statens uppfattning av kristendom jag skulle pådyvlas. Söndagsskolan var annorlunda. När jag hör att det finns eleevr på gymnasiet som egentligen inte kan läsa text, kan jag tycka att alla alternativ måste vara bättre.

Nu är jag inte dummare än att jag fattar att det är muslimerna som ställer till det och att just detta inte kan sägas. Därför ska kristen tro klumpas in som något som har med religion att göra och nihilisternas agenda ta över. Om kristna förskolor och friskolor organiserar morgonbön och det hör till själva idén är det väl konstigt att förbjuda något som hör just till idén? En kristen friskola utan organiserat andaktsliv är väl som bäst en anomali, annars ett attentat. Politiker stiger fram med uttalad avsikt att skydda elever mot påverkan - som om inte allt i livet är påverkan. Fast avsikten är att komma själva tron med dess praxis till livs. En kristendom utan bön, andaktsliv, gudstjänstliv är inte kristendom och själva den pedagogiska principen är att skapa vanor, förstås. "Ha vanan så har vanan dig!"

Det fascinerande med mångkulturen är att den inte tål så mycket av det som är mångt! Medge dock att det är intressant att den inte tål allt det som byggt en kristen västerländsk tradition i långliga tider, egentligen svårt att ange hur länge. Tusen år i Sverige. Om det finns kristna skolor som lär barn och ungdomar att inifrån förstå denna kultur, inte bara som bokligt vetande om årtal utan verkligen genom inlevelse, borde skadan inte vara så stort. Mer än för nihilisterna, förstås. På en nivå enas här unga kristna och unga muslimer i hållningen att så där utan tro som de flesta är, kan man inte vara. De som har en identitet blir tydligare i den, det är rätt självklart. Och kanske lika självklart att de som inte har någon sådan tros-identitet blir utmanade.

Varför får jag för mig att den politiska klassen slåss mot sina egna hjärnspöken? Och varför får jag för mig att detta inte är så begåvat?

Centern och socialdemokraterna tycks vara lika goda i detta stycke. Då talar vi om två partier som, håll i er, ställer upp i kyrkovalet! Rösta på religionsfobikerna, rösta S och C i kyrkovalet!

Samtidigt hör jag något annat, att gymnasister inte kan läsa. Styckena ska inte vara längre än max 10 rader om det ska fungera. Helst fyra. Och det är en väldig skillnad mellan barn från hem med läsvanor, dvs att föräldrar läser böcker för och med sina barn, och andra. Det här handlar egentligen inte om inkomstskillnader utan i föräldrars attityd till barns behov av, säg, bildning. Syster Kerstins morfar, landstingsman Fredriksson, S, skulle vänt sig i sin grav, har jag hört i mer än fyra decennier, när frågan om bildningsnivåerna i landet kommit på tal. Ändå blir jag uppbragt när jag hör att gymnasister inte kan läsa text. Skulle inte de politiska partierna lägga sitt krut här och lämna kyrkopolitiken och förbudsivern för, strikt oss emellan, det föresvävar mig att en del kristna skolor måste sätta läsning och läsförståelse högt. Bokens folk, ni vet; Läsartraditionen - och jag avser nu kloster och kyrkofäder lika mycket som 1800-tal. Paulus pocketböcker inte att förglömma. (2 Tm 4:13)

Det var den kristna bildningen som byggde Europa. Det borde vara mer än vällovligt att ta vara på denna bildningstradition och introducera barn och unga i den. Ett värn mot dumheten, tänker jag. Den är rätt utbredd, samma glada människor hoppar runt i bilderburken och jag ska tydligen vara underhållen därav. Sjunga, titta på fåglar, laga mat, träffas hemma hos, laga mer mat, sitta i en s k morgonsoffa - tröttnar de inte själva? Nja, problemet är att kristna förskolor och friskolor ordnar andakter, sjunger psalmer och uppträder som om det i vanlig enkel mening skulle vara sant att Jesus, som var död, har uppstått och lever.

Nog finns det en del att fundera över. Tappa dock inte bort er frimodighet!

fredag 21 april 2017

Herr Omnes igen

Man behöver inte ha läst Galaterbrevskommentaren av Martin Luther, men det hjälper. Där avvisas Herr Omnes. Att herr Omnes skulle ha en rösträtt i det kyrkliga, som skulle innebära att han skulle tolka läran, är för dr Luther en orimlighet. Vi firar i år just denne dr Luther. Det vore av värde att fördjupa sin kunskap om avfärdandet av herr Omnes. Luther visste vad han talade om.

I det 1500-tal som vi just nu fördjupar oss i - på plats i Tyskland eller i Sverige - var det inte kyrkoval. De som firade gudstjänst, och gudstjänstplikt i någon mening var det för fusk med detta riskerade att samhället bröt samman, hade att välja kyrkvärdar och några andra funktionärer. Läran skulle fastställas av kyrkliga koncilier och till sådana hade herr Omnes inte tillträde. Han hade helt enkelt inte kompetens. De reformatoriska ville att påven skulle sammankalla ett koncilium för att stridsfrågorna skulle avgöras. Så blev det inte.

Finsmakarna vet att det var olika teologiska skolor i motsatsställning. De glada franciskanerna mot de mer dystra augustinerna kunde hämta olika auktoriteter i den kyrkliga helgonkammaren. En del av det teologiska handlar också om det psykologiska. Men det var och är en poäng att kyrkloivet levs genom sekler och att de sedan länge döda får ettord med i laget när samtidens frågor tas upp. De är oftast inte nya, nämligen.

Konfliktbilden är klar. Det finns ond makt i världen. Den vill komma åt Kyrkans sanna skatt och skaffar sig bundsförvanter i denna andliga kamp. Bäst är om de kristna glömmer at kampen alltid pågår och tror att allt som ser fromt och fint ut också är det. Ondskan är dock farligast när den klär sig i änglavingar. Den har inget emot fromhet. Det är Sanningen som utmanar. Tänd gärna 30 000 ljus, det stör ingen. Det är talet om att Jesus är Herre som utmanar.

I Svenska kyrkan har alla medlemmar rösträtt från 16 års ålder. Problemet ligger inte där utan i valsystemet, det system som lämnar Svenska kyrkan skyddslös mot dem som vill ta över för att använda Svenska kyrkan som ideologisk apparat. Det är att sätta Kyrkan i babylonisk fångenskap, för att återvända till dr Luther. Medeltidens slagord om Kyrkans frihet, Libertas Ecclesiae, gäller alltid och än mer i de totala makternas tid, vilket borde vara lätt att inse. Det gamla sättet att hantera detta problem var att ge läroämbetet utrymme i beslutsfattande. Inte prästerna i första hand utan just läroämbetet. Så var det gamla allmänna kyrkomötet konstruerat. Biskopar och präster från alla stift och så lekmän, som var i majoritet men som inte kunde ta över beslutsfattandet. Prästerna valdes av prästerskapet och lekfolket av elektorer i indirekta val. Det var denna ordning som ändrades 1982. Då inflrdes det "kyrkomöte" som i princip är en religionskongress, som tagit sig orådet före att fastställa Svenska kyrkans lära och detta utan kvalificera vilka som kan göra det. I Kyrkomötet har som utskottsordförande återfunnits en förtjusande man som var Missionsförsamlingens starke man på hemmaplan. Där finns fler som inte genomgått Svenska kyrkans grundläggande utbildning och då alls inget sagt om hur grund den är.

Men ska vi inte vara nöjda så länge trosbekännelsen ljuder och evangeliet läses? Så skedde också i Tyskland när det begav sig. Riksbiskopen högläste på övligt sätt och nazikoryféerna såg allvarliga ut, men Joseph Goebbels visste att kaftanbärarna var små och krypande. Oppositionen samlade sig i Bekännelsekyrkan, som i somliga av landskyrkorna var mycket obetydlig. Det skulle svänga sommaren 1945, den sommar då Riksbiskopen tog livet av sig. Plötsligt var Bekännelsekyrkan riktigt populär och Dietrich Bonhoeffer nådde helgonstatus. Så var det inte dessförinnan.

Nej, det räcker inte att någon rapar upp trosbekännelsen i hävdvunnen eller nydiktad form. Det troende folkets basala känsla av att något stämmer är också vikt. Sensus fidelium översatte jag så. Det är inte folkmajoriteten som med sina pengar bär upp kyrkan. Om den alls bärs upp av människor är det troende folket bärare. Det är ett folk i alla åldrar, också 14-åringen som börjat ta sig igenom Bibeln och kommit till 4 Mosebok med konstaterandet "Det är skittråkigt". Men han läser vidare. Så bärs Kyrkan. Detta är erfarenheter som går herr Omnes förbi. Därför ska herr Omnes inflytande i kyrkolivet omges av spärrar, annars går det åt helvete för oss alla, för där går tron förlorad. Detta är Kyrkans enkla tanke. Därför är också det basala kravet att partipolitiseringen måste väck. Jag säger bara Tierp, där endast socialdemokraterna ställer upp i valet. En enda lista och några av kandidaterna är ålderstigna. Det kallas - folkkyrka! En röst, en enda, räcker för att valet ska vara genomfört och alla platser besatta. Pinsamt är ordet. Och Tierp är inget undantag från att ordna lokala kyrkliga val med en enda lista. Jag ser ett problem.


torsdag 20 april 2017

Berlin, torsdag

En morfar som far med sina barnbarn till Berlin och Wittenberg inhöstar poäng. Det är idel verksfromhet, förstås. Damen på restaurangen, som ser den åldrade och barnbarnen, måste gratulera till att morfar får vara ute och åka med dem, eller hur hon nu såg saken. "Morfar, ser du att hon kollar dig", sa barnbarnet tidigt under vårt ätande.

Annars är det klena barnbarn i åldern 9-17. Ostron på KaDeWe exmerades bara av oss två något äldre och spannet i begreppet äldre är väl 52 år närmast. Av sju ostron hamnade tre på golvet eftersom ostron inte ska sitta på gaffel och så uppspetade studeras utan omedelbart förtäras. Viftar man lite med gaffeln, rymmer ostronet. Samma sak om man håller gaffeln nedåt. Det uppstod långa diskussioner på temat att ostronen lever när de äts. Det blev med andra ord ungefär som jag tänkt att det kunde bli. Jag fick tre ostron på det här viset och ett glas vin.

Vi gjorde labyrinten för att föreställa oss hur det är att bli ensam när våldsmakten slår till och placerar folk i läger. Vi var vid Hitlers bunker, förstås. Såg murrester och kollade vid Potsdamer plats var muren gått. Vi såg korsen som påminde om dem som skjutits vid muren men nöjde oss med Riksdagshuset utifrån. Vi hade ju ostronen att tänka på... Och Primemark vid Alexanderplats, där det också fanns korv att köpa. "Världens godaste" blev betyget.

Yngsta barnbarnet köpte en liten björn som det stod "Berlin" på. När hon frågade om lämpliga namn sa vi "Adolf" och "Herman", men förslagen förkastades under viss upprördhet.

I går var det Wittenberg på schemat. På vägen läste jag Rune Imbergs Bibelläsaren som förändrade världen (Församlingsfakultetens småskrifter nr 5), en riktig imbergare för missionen kom med och Bibeln! I Wittenberg köpte jag boken om Luther och mystiken, Volker Leppin, Die fremde Reformation, C.H. Beck 2016.  Den såg jag första gången i Palermo! Till detta läste jag i den oerhört tyska framställningen om reformationsfirandet, det magasin som EKD gett ut. Gott zu vertrauen. Luther var tysk, men jag är alltid osäker när jag ser hur tyskt det skrivs om honom. En kyrklig person, och Martin Luther var en sådan, måste ses både i sin kontext (i världen) och i den andra kontexten (den som inte av världen). Därtill får vi väl uppfatta Martin Luther vara en kallelsemedveten/kallelsedriven person. Sådana går aldrig att riktigt sortera in i fack. De har den där oräddheten inbyggd i sig att de förmår strunta i en hel del, sådant som skrämmer andra.

Wittenberg imponerade på barnbarnen, som galant klarade Lutherhuset, Slottskyrkan och Stadskyrkan. Vi var en sväng på Cranachs bakgård också och, som sagt, i en bokhandel och i förtroende sagt, i en del pryttelaffärer också. På tåget körde vi frågesport på olika teman. På temat "biologi" frågade jag vad Centerns partiledare heter och svaret var förstås Lööf. Det uppstod en kortare diskussion om ämnesindelning och jag meddelade glatt att i vetenskapliga sammanhang är den på gott och ont. Vi ser somligt, men missar kanske annat som faller utanför ramen. Nämnde jag att barnbarnen lärt sig sjunga den goda sången Ein Prosit der Gemütlichkeit? Det var då äldsta barnbarnet sa "Morfar!", men sådant sätter jag mig över.
https://www.youtube.com/watch?v=9QhCcBf34zQ

Ja, så har jag haft det. Med viss belåtenhet noterar jag att barnbarnen är trötta. Syster Kerstins insikt från konfirmandläger håller. "Det är en lyckad dag när ungdomarna ber att få gå och lägga sig!" Särskilt mycket har jag alltså inte följt det svenskkyrkliga. Antjes predikan har jag inte läst, men var det så mycket att kritisera om man ser till predikans sammanhang? Däremot funderar jag över den halvdana utstyrseln. Röklin och mitra är för reformationstidevarvet en helt omöjlig kombination. I Den danske folkekirke är den otänkbar. Ska biskopar inte klä sig i kåpa och mitra eller annars tagga ner till röklin och bara röklin, inte stila alltså utan se ut som vilken präst som helst? Men när biskopar uppträder i nationella sorgemanifestationer, och Storkyrkan får extra penningmedel för att vara plats för den sortens kollektiva aktioner, är det väl rubbet som gäller? Eller Söderblomkappa. Fördelen med att vara utomlands är att en del svenskkyrkligt blir på välbehövlig distans.

Nu gäller det att samla ihop sig för att ta itu med nya variationer på tema i det svenskkyrkliga. Uselt kan bli uslare, tro inte annat. Eller bättre. Tro inget annat när det gäller förbättringspotentialen heller. Jesus har uppstått och lever. Men det finns nog en hel del som måste dö för att kunna uppstå. Jag menar, om påskens mönster ska hålla. Svenska kyrkan har levat på övertid men nu är det allvar och nu betalar vi för alla de odugliga som inte velat missionera eller bedriva apologetik, de odugliga som svingade sig upp till ledarpositioner. Till det mesta med gott uppsåt var de mestadels odugliga. De kunde the Mechanics of the Church, men inte det verkligt väsentliga. Arne P t ex uppbackad av några fräcka typer som kallade sig "Folkkyrkogruppen" - som om folkkyrka kunde bli ett gruppintresse. Då har de inget förstått. Och oförståelse är vår arvedel, den oförståelse som i decennier organiserat eländet.

onsdag 19 april 2017

Tack för ditt medlemskap!

I magasinet Trovärdigt från  "Svenska kyrkan Växjö", det heter så numera, finns också tacket: "Tack för ditt medlemskap! Det bidrar till mycket." Nu måste fler än medlemmarna fått bladet för det återfanns å lantegendomen och där finns ingen kyrkotillhörig. Vackert ändå. På sitt sätt. Annars talade jag med två icke-tillhöriga som uttryckte sin tacksamhet att de inte var med och bekostade biskopskåpan för 200 000. De talade om de svältande. Jag teg, men borde kanske försvarat Modéus II. Jo, jag sa i alla fall "fondmedel", men det var ett argument som föll platt.

Vad bidrar vi tillhöriga till?
"Ett kärleksfullare samhälle" eftersom "vi erbjuder en mängd aktiviteter som babyrytmik, öppna förskolor, grupper, läger, körer, konserter, föräldracaféer och mycket annat. Som medlem i Svenska kyrkan bidrar du till ett samhälle där barn och ungdomar får utvecklas i glädje och trygghet." Borde detta inte vara ett samhälleligt ansvar? Finns det en särksild kyrklig glädje och trygghet att bibringa barn och unga? Kanske. Men då har den väl med tro och församling att göra. Om detta sägs intet, intet, intet.

Det tar sig, när jag får veta att jag bidrar till "en av världens största biståndsorganisationer". Eigenlob stinkt visserligen, men vem är jag att knorra. Exakt hur mycket av min kyrkoavgift i procent går till detta goda? Mer än 50%? Eller en lägre siffra?

Det fortsätter, för jag bidrar till "diakoni som är till för alla". Det betyder att, jag läser innantill, "vilken tid på dygnet som helst kan du få kontakt med en präst eller diakon att tala med." Verkligen? Jag tycker det är svårt att få tag på präster över huvud taget. Här finns präster och diakoner dock nära. "De väjer inte för det som är svårt eller obehagligt utan sträcker ut en hand när du behöver." Oss emellan. Detta tror jag inte. Jag har nämligen läst Charlotte Engels avhandling om de diakonala myterna och den mer hårdhänta verkligheten. Och prästerna? Jag säger som Lena Adell, salig i åminnelse, brukade säga: "Gudars skymning!" Det var och är ett sant ord.

Nu får jag veta att "30 000 ljus tänds i domkyrkan varje år". Rummet är öppet för vem som helst. Men hallå? Var det inte medlemskapet ni tackade för? Ska jag betala för att andra ska kunna snylta sig in och tända ljus utan att behöva bevisa sitt medlemskap? Ska jag med kyrkoavgift subventionera deras ljuständande? Hur tänkte ni nu? Och miljöaspekterna? Men jag får sätta mig ner i domkyrkan, "se den vackra glaskonsten" (det betyder en pissoar i glas längst ner i kyrkorummet och då tänker jag på domprosten Unger och genomfars av vedervilja, honom köpte vi ut och jag betalade honom ett okänt belopp) "eller samtala med någon". Kyrkorummet som samtalsrum - mycket ska man höra. Lena Adells replik är återigen på sin plats.

Nu kroknar dom inte i Trovärdigt. "Svenska kyrkan har en viktig plats att fylla i människors största händelser om det så är glädje eller svårighet." Strunta i meningsbyggnaden, vi förstår. Eigenlob stinkt igen. Och så här uttrycker sig varje producentorganisation, denna i religionsbranschen. I hela texten sägs inte ett ord, inte ett enda, om Jesus. Kyrkovalet handlar inte om honom. Så vad handlar kyrkovalet om. Det får jag också veta. "Genom att rösta i kyrkovalet kan du som medlem påverka var kyrkan ska lägga kraften. Vi ses den 17 september!"

Vilka vi? kan man undra. Valförrättarna och jag? Och vad betyder det där med kraften? Är det inte klart genom själva det apostoliska, att Kyrkan är sänd av Herren själv att göra något alldeles precist och lägga kraften där? Kan man tänka sig att folk samlas till kyrkoval för att besluta att Svenska kyrkan ska lägga kraften på något annat än gudstjänst, undervisning, diakoni och mission? Kanske. Vilka är det synd om då? Inte prästerna mest. Men vilka? Fundera. Och så kan ni fundera över påståendet i samma lilla blad att "i himlen är det själens existens som är det centrala". Jag trodde nog att det, bortsett från allt annat, var min existens som var det centrala. För Gud. Han sände sin Son för min skull. Och nog är jag mer än min själ!

Jag ska denna dag alls inte ägna mig åt det som kallas trovärdigt. Jag ska ägna mig åt livet, dvs leva livet. Har ni några bättre förslag? På ett sätt kan man göra detta utan att vara medlem i Svenska kyrkan. Det borde bekymra. Eller inte. Jag tror jag väljer att vara bekymrad över en presentation av medlemskap i Svenska kyrkan som resulterar i att jag på sådana villkor inte vill vara med. Nu har jag sett något annat av Svenska kyrkan, men detta andra är inte det som publikt beskrivs. Efter att ha sett detta andra, stannar jag kvar och gör motstånd. Nu till frukost och Livet!


tisdag 18 april 2017

Det ofattbara

Hon sa så i början av långfredagsgudstjänsten i P1. "Det ofattbara".
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=945
Jag fattade inte heller. Men jag fattade inte vari det ofattbara låg.

Vad är det som är ofattbart för en kyrkoherde? Att använda en lastbil för att köra ihjäl och lemlästa människor, har skett tidigare. I Nice, Berlin, London och S:t Petersburg för att ta de närmast belägna städerna. Bomber har exploderat även om explosionen på Drottninggatan blev ett misslyckande. Strategin är att föra över kriget till Väst och bedriva det som terrorkrig. Må vara att IS tappar i Syrien och Irak och att kalifatet tycks fjärran, men det är temporärt. Kriget kan vinnas med små medel. Så vad är ofattbart? Målsättningarna har öppet deklarerats. Det pågår krig.

Det kan sägas att det kriget startade de kristna i Afghanistan eller mot Saddam Hussein och så följer allt sin egen logik. Mellanöstern faller samman när de verkliga motsättningar som hållits nere med våld blir synliga på nytt. Och det fanns i Bush-administrationen ett intresse att gå i krig. Eftersom jag inte tror att det handlade om intresse för sand utan för olja, tycks det hela rätt logiskt. I vart fall inte ofattbart.

Kristna människor borde väl för den delen ha en aning om djävulskapet och villkoren i världen. Rykten om krig och krigslarm är vardag och en konsekvens av det trasiga vi kallar "synd". Så här ser världen ut i normalfallet. 30-åriga kriget, krigen mot Danmark, Karl XII:s tappra bussar, våldtäkter, mordbränder, plundringar och hade de inte gjort detta och överlevt, hade vi inte funnits. Här ser vi vilka anfäderna i krig var. Pax Romana hör liksom svenskt 1900-tl  till undantagen. Krig utövas som en konstform; krigskonst. Dyker förkunnare med löneavi från Svenska kyrkan upp och talar om det ofattbara är detta tal ofattbart. På vilken planet har kyrkoherden befunnit sig de senaste decennierna och var kyrkoherden befriad från historieundervisning i skolan?

I tv talades det om kollektiv sorg. Då förstod jag att gammalkyrklighetens livsvisdom inte slagit igenom på Svt:s redaktion. Omvändelse i nöd är det sällan någon glädje med. Den håller inte. När nödtillståndet inte är akut, glöms också omvändelsen bort. Vardagen återvänder till Stockholms blomsterhandlare och folk som fått för sig att vi ser på varandra på ett nytt sätt, kommer att förvånas då allt återgår till det vanliga och stockholmarna skyndar fram som tidigare. Stockholmare och stockholmare - de flesta är inte ens födda i Stockholm och det finns de som påstår att Skärholmen är Stockholm. Jag har ännu inte övertygats om detta. Skolborgarrådet Burell t ex bor i Stockholm men hembygdsdräkten hans avslöjar honom som rumpmas. Han är inte ensam. Det som mest blir svårfattligt är den charad som genomförs under några veckor och ersätter allvarlig reflektion. Hur kan det bli så? Just för att slippa fundera och göra sorg till personlig eufori, en egoboosting i godhet? Och godhet är att gynna den lokala blomsterhandlaren och sedan kunna berätta. "Jag var där." Inte vid dådet, men några dagar senare....

Jag har fått en olycklig mani. Jag lyssnar på radiogudstjänsten när jag är på hemväg från mässan. Påskdagens övertygade mig om Svenska kyrkans kvaliteter. Från Fjällkyrkan i Jönköping hördes i god reformert ordning en mängd sanningar blandas. Jag undrade bara hur folket där står ut. Det hela slutade med välsignelsen, pastorn förmedleade  och Herren gav "utav sin frid". Utav? Jag brukar få frid i absolut form, men här utminuterades tydligen en del av fridsförrådet. Det finns sådant i det kristliga som låter vackert, men halkar man in och börjar fundera över vad som sägs, blir det ofattbart. Och detta alldeles i onödan! Men waldenströmarna tycks nöjda med det lilla...

Jag ska fortsätta leva la dolce vita också denna tredjedag påsk är det tänkt. Av mig. Det kallas att hålla påsk. Och vi som verkligen håller påsk, vet att påsken håller!

måndag 17 april 2017

PP och PPP

Till mina vänner räknar jag PP, Pryda Pastorn, och PPP, Pryda Pastorns Polare. PPP tyckte att PP skulle sända mig en text med sexualupplysning för nyanlända från RFSL, som sannolikt fått skattemedel för att finansiera sin trycksak, tror jag. PP tvärvägrade. Pryderiet var ett avgörande hinder. PP meddelade mig detta sorgliga faktum.

Som väl var kunde vi idka byteshandel och rodnande sände PP över filen till mig. Nu angår nog broschyren ingen av oss, inte mig, inte PP och inte PPP, för den är skriven för nyanlända hbtq-personer. PP:s prydhet förstärktes när hon kollade bilderna så jag avråder starkt alla pryda från att kolla bilderna. Kanske inte heller läsa text? Men någon av er kanske vill veta vad nyanlända förses med? Och kanske fundera över vilka som tänker sig att förses med nyanlända? Intresset ljuger aldrig eller alltid. Jag ger en ofarlig hänvisning och den som sedan letar sig vidare, gör det på eget ansvar.


Jag antar att denna broschyr inte bara finns att få i smyg om man är en hbtq-person. Vanliga muslimer kan få tag på den också. De förstår måhända inte texten, men de tecknade bilderna ger klart besked vad de kristna sysslar med. För den nihlistiska kultur vi lever i uppfattas vara praktiserad kristen tro och därmed motiveras självfallet en jihadistisk hållning. Ingen from muslim kan uppfatta att det som beskrivs i broschyren skulle kunna vara i enlighet med profetens bud utan tvärtom ett tecken på en kultur som faller samman och ska tas över av islam. Den faller som ett ruttet äpple, men kan hjälpas lite på traven genom tappra jihadister.

Nu gäller det att tänka i två steg. Yttrande- och tryckfrihet gäller. Min fråga gäller klokskapen och självfallet finansieringen. Sitter det några och styrs av egna preferenser på ett sätt som riskerar 11-åriga flickors liv därför att mer eller mindre fromma muslimer drar en slutsats av vad de ser?

Föraktet för den svenska kulturen, som ses som kristen, slog mig när jag läste om Fadime. Och jag bekymrades över att vi får parallellsamhällen. Det där med "clash of civilizations" hade jag läst om många år tidigare, men det var då svårt att relatera till. Efter Fadime var det dessvärre inte lika svårt. Vilken bild av vårt samhälle och vår kultur vill med, med statliga subsidier försedda, förmedla? Och finns det bilder av vårt samhälle vi kan ge vidare till nyanlända som skapar föreställningen att det är ok med våldtäkt, det där med att köttet måste förpackas för att inte locka flugor till sig och en kvinna utan slöja är just icke förpackat kött? Jag kan ju läsa och följa imamernas undervisning och har vett nog att bli bekymrad. Har inte ni? Min enfaldiga fråga är den, om inte RFSL:s lilla broschyr skapar en ond värld och att detta sker aningslöst eller i intresse att rekrytera sexpartners.

Min vän PP kanske har mer rätt än jag själv kan förstå och på ett sätt som övergår vad jag själv kan förstå? Ska vi be biskoparna och de som nu slåss för att vi ska få Regnbågsnycklar att kommentera? Hur ska sex bedrivas efter Guds vilja, är det någon som har en aning?

Vad skulle hända om denna broschyr blev föremål för ett allmänt och öppet samtal, dvs vad skulle svenska folket mena? Det är inte så att RFSL sitter med insamlingsbössor utanför varuhus och affärer för att skramla ihop tryckningsbidrag. RFSL finansieras av andra, dvs oss andra, men genom ett fiffigt bidragsystem. Kanske får de pengar från Allmänna arvsfonden, dvs från avdöda fromma ölänningar och smålänningar vars etik var långt ifrån den som här visas. Ska vi få ha en mening om vilken information nyanlända ska få, flyktingpojkar inte minst? Ska vi ens få ställa frågan vilka som har egenintresse i flyktingpojkar just? Och ska vi få frågan om en sexuell sedvänja från Afghanistan skulle kunna tänkas få näring av den här sortens broschyrer?

Jag har inte minsta avsikt att bli moralpolis, det är inte det saken gäller. Men måste jag sluta fundera bara för att jag lever i denna kollektiva tid med kollektiv dumhet, en dumhet som somliga tar på entreprenad i eget intresse? Jag bara undrar. Inte bara jag. PPP undrar också, har jag förstått. Det är vår medborgerliga rättighet att få undra. PPP slåss alltid för sådana rättigheter. PP är inte heller obenägen att stå upp för dem, om bara inte prydheten distraherar (eller koncentrerar) tankarna.

Denna annandag ska jag ägna mig åt fyra barnbarn, tänkte jag. Det kan skingra tankarna om inte annat.


söndag 16 april 2017

Lite häxbränning före påsk

Från i natt hälsar folk varandra med "Glad Påsk" (somliga redan förra veckan, men det var fel) och i frommare sammanhang "Kristus är uppstånden", gärna på grekiska eller ryska om man är påsk-konnässör. Jag överväger att i stället säga "Har du hört?", se ivrig ut och invänta svarsrepliken "Vad då?". I det läget kan jag säga det där om Jesus. Han har uppstått, besegrat döden. Det är en nyhet som bör spridas. Nyheten är allt avgörande.

Nu släpper jag detta tema och går tillbaka till förberedelserna. Jag bad Ps 22 på Skärtorsdagens kväll och kl 3 på natten samlades bokstavligen hundar kring mig och jag väcktes av ett anskri: "Ligg stilla!" Vad handlade detta bibeldrama om? Valpen hade spytt i min säng. Det blev till att bädda om och somna om. Sedan var det Göteryd. Kl 15 vårdade jag långfredagsångesten i Moheda när kyrkklockorna ljöd över nejden och förstörde allt.

Kan man anmäla Moheda församling för att i det offentliga rummet förstöra det kristna hållandet av långfredagen? Det var en så fin ångest, uppbyggd av en deppp-seans i radiogudstjänsten, som förstördes av klockklangen, och jag fick för mig att Jesus redan uppstått. Jag kom helt ur stämning. Jag for till Pjätteryd till Jesu begravning och spelade Matteuspassionen på väg dit och hem, den jag börjat lyssna på när jag for hem efter Skärtorsdagens mässa. På hemvägen sjöng han, den lät som en baryton, "Ich will Jesum selbst begraben", och jag antwortete "Das hab' ich selber schon gemacht.") ångesten inte återställd, men allvaret. På sitt sätt konsekvent ringde klockmarodören i Moheda också påskafton kl 18. Då vilar Kristus i graven, men Moheda församlingar festar loss. Som alltid. Och jag betalar!!!! We are not amused.

På Dymmelonsdagens sena eftermiddag ägnade jag mig åt inledningsvis ängestskapande; Pelle Söderbäcks anmälan till Växjö domkapitel av Håkan Sunnliden. Som ouvertyr till häxornas färd till Blåkulla (som jag hade utsikt till från Nordölands församling) var det hela inte oävet.

Saken gäller ett blogginlägg den 7 mars i anledning av Kyrkans Tidnings presentation av vad präster tror och inte tror. Pastor Söderbäck vill veta om detta sätt att uttrycka sig är rimligt för en präst i Svenska kyrkan. Nu åkte ni dit! Inte vad de mer fri-troende uttrycker utan Sunnliden! Men vad ska jag säga om att domkapitlet i Växjö tar upp anmälan, utreder och inleder förhör med Håkan Sunnliden under ledning av två jurister? Söderbäck är pressekreterare i Västerås stift (men anmäler som privatperson...) och tycks ställa följande frågor om framställningen destilleras:

* Menar Sunnliden att 1600-talets häxbränningar på sin tid var en bra metod att hantera dem han kallar högförrädare?
Nu har Sunnliden i sin bloggtext skrivit att det är bra att vi inte har dödsstraff så svaret borde vara klart. Själv är jag för häxbränningar. Om någon agerar så att kon sinar och mina barn dör av näringsbrist och jag inser att det är en häxa som är skuld till detta, är det inte orimligt att bränna häxan. Denna principiella hållning ska inte undanskymma det praktiska problemet att identifiera verkliga häxor och inte bara påstådda och oskyldiga. Det är aldrig fel att bränna häxor och alltid fel att bränna dem som inte är riktiga häxor.
Nu tänkte nog Sunnliden lite fel. Det var kättarbålen som brann. Men det blir i sammanhanget en detalj. I vart fall av egenintresse är jag emot kättarbålen. De kan få för sig att kättarförklara dem som lär rent och klart. Bäst att passa sig.

* Utnämner han 100 präster i Västerås stift, ämbetssyskon, till häxor?
"Ämbetssyskon" var kreativt men tankefelet väldigt elementärt. Vi tar resonemanget. Sunnliden hävdar att 100 präster i Västerås stift (han skriver att han inte vet hur många 25% av prästerskapet blir i siffror och gissar "knappt 100" om man ska vara noga, och det ska man) lär något annat än vad de lovat i prästlöftena. Detta är högförräderi och en synd. Syndens lön är döden. Det är för väl att dödsstraffet inte finns kvar (skriver Sunnliden) men denna sanning kvarstår. Ingenstans har han påstått att Västerås stift har häxor bland sina präster. Det var i Lunds stift som en kvinnlig prtäst kom ut som häxa, om man nu ska vara noga med detaljerna. Och det ska man alltså.

* Vad menar han med att syndens lön är döden - ska det tolkas som ett dödshot?
En rimlig tolkning är att prästlöftena avgivits "med den stora räkenskapsdagen för ögonen". Det kommer att finnas präster i helvetet. Visste inte pastor Söderbäck det? Tänk om pastorn blir förvånad? Annars gäller väl, när det handlar om just dödsdom, för präster vad som gällde för aposteln, 2 Kor 1:9.

* Hur ska syndens lön betalas ut?
Tja, antingen uppstår vi till evig glädje eller tvärtom, det ska väl inte vara så svårt att få fram genom innantilläsning? Confessio Augustana art XVII, Om Kristi återkomst till domen har också pastor Söderbäck förpliktat sig till.

Lite lustigt är det att Håkan Sunnliden anmäls eftersom han i sin bloggpresentation skriver att han är präst i Svenska kyrkan och texten därför tolkas som skriven "inom ämbetet", men Söderbäck, som är präst, anmäler helt privat. Och detta lägger Växjö domkapitel ner arbete på. Det är egendomligt.

Uppiggande var det däremot att läsa Lisa Irenius krönika i onsdags. Domprosten Hermansson framstår som en slät figur när tidningen Journalisten granskat myteriet i Visby (som jag tänkte återkomma till). Det är en Ehrenrettung av Sofia Lilly Jönsson och en maning till mer djärv kyrkojournalistik i Visby och kanske annorstädes. Som vi som kan vår C S Lewis och Narnia vet: Häxans välde vacklar. Julen är på väg. Försöket att rikta strålkastarljuset på Sofia i stället för på Mats misslyckades. Here we go again!
https://www.svd.se/allvarligt-nar-kyrkans-folk-hanar-journalister/av/lisa-irenius

Påsknatten invigdes den nya biskopskåpan i Växjö. I runda slängar kostar den 200 000. Var det i runda slängar 300 000 för biskopsstaven Johansson ville ha och fick? Modéus II förklarar: "Men jag har ju tänkt hänga kvar här ett tag, så jag lär få en hel del tillfällen att använda den." Det kan man säga. Men då bör inte svensk psalm 188 vers 4 sjungas och Lukas evangelium 12:13-22 undvikas som läsning. Kåpan är gjord för att passa i Växjö domkyrka - men är inte stiftet mer än Växjö och kan man resa runt i denna dyrbarhet eller med den nedpackad i en koffert? Det blir nog att pallra sig till Växjö domkyrka för att få se Modéus II i all ståt. Det är inte så bråttom med det. Han lär få en hel del tillfällen att använda den och om jag missar en hel del av dessa tillfällen så ingen stor sak i det. Till finessen hör att kåpan är vändbar, ena sidan blå och den andra i något som drar mot rosa. Den ena sidan kan vändas fram när män prästvigs och den andra när det handlar om kvinnor. Fiffigt så det förslår.

När jag repeterar sådant jag läste förra veckan har jag bara ett att säga. Det var då för väl att han uppstod så att det blir liv i Svenska kyrkan också. Förra veckan? Ja, påskdagen är den första söndagen, oavsett hur det fuskats till i almanackan. Vad skulle den annars vara?


onsdag 12 april 2017

Framtida utmaningar

Framtida utmaningar talas det gärna om. Mindre gärna om de samtida utmaningarna eller utmaningarna en generation tillbaka, de som nonchalerades när man körde på som om allt var som vanligt och utmaningarna egentligen inte fanns. Det var bara dumheter som unga illvilliga högkyrkliga präster talade och skrev om; dystra profetior som kunde skyfflas bort med påståendet att de glömde bort att Jesus lever. Det visste de unga prästerna. Det kanske till och med var det som var utmaningen? Vi går till rapporten Tankar om framtida utmaningar för kyrka och samhälle. (Svenska kyrkan, Kyrkokansliet)

Nu kommer de framtida utmaningarna för "Svenska kyrkan är en kyrka i rörelse som ständigt möter nya landskap i samhället" (aa s 3). Bilden som illustrerar rapporten visar en lång trad människor. De går laglydigt på vägens vänstra sida. "Läsaren får här tillgång till spännande perspektiv, användbara begrepp och metaforer, välartikulerade argument, historiska jämförelser och viktiga problemformuleringar." (aa s 4)

En utmaning, som Ann Aldén anger, gäller att hålla ett öppet och tillgängligt kyrkorum men också "att fira en angelägen och varm gudstjänst där hoppet gestaltas: en doft av framtid och möjligheten att få börja om" (aa s 5). Den terapeutiska ansatsen går ingen förbi. Kyrkans uppgift är att vara följeslagare och medvandrare. I kyrkorummen kan det föras samtal för dessa rum "kunde bli något av 'folkets hus', eller 'samhällets vardagsrum'."(aa s 8)

Ulf Bjereld programskriver. Kyrkan kan "använda diakonin som ett medel för att mota ut främlingsfientlighet och populism som botemedel för samhällets individualisering och isärdragande, och i ställer erbjuda den mening, riktning och inspiration till handling som behövs för att skapa ett samhälle som är baserat på gemenskap och solidaritet." (aa s 11)

Anders Bäckström citerar Grace Davie och konstaterar att Kyrkan uppfattas som en social nyttighet och en del av välfärdsorganisationen. (aa s 18). I vår starkt privatiserade tidsepok kan kyrkan" bidra med djupt liggande reflektioner". (aa s 22)

Om jag inte återger allas bidrag i kan jag återge Carl-Olof Manns fundering att alla som ser organisationen Svenska kyrkan agera som välfärdsaktör skulle kunna komma att uppfatta att kyrkan rör sig bort från det etablerade "kyrkliga". (aa s 42) Har Mann uppfattat "relevansens inneboende dynamik"? Jag funderar.

De där människorna som går på bilden till rapportens framsida rör sig inte i rapporten. Där handlar det inte om ett gudsfolk på vandring utan om en institution, som samverkar med andra institutioner och som därmed kan tas över som ideologisk apparat eller som utförare av det samtiden behöver eller kräver. Här finns ingenting av kopplingen gudstjänst-diakoni. I själva verket blir gudstjänsten i sig  diakonal: varm och gestaltande.  Att ett folk sänds ut från nattvardsbordet och stöttas i uppgiften att leva i världen som Guds rikes tecken, vad själen är i kroppen är de kristna i världen, och självklart räknar med prästens och diakonens support är en tanke som inte slår igenom.

Jag ser en gammal motsättning, den som kunde analyseras  när den socialetiska delegationen stopd för just detta program och det fanns en "högkyrklighet" och en annan slags folkkyrklighet, som tänkte i människor. På lite olika sätt, visserligen, men i alla fall. Det är kanske lika bra att vi blir ordentligt oeniga om verkliga frågor, kyrkosynen till exempel och verkliga faror, vi är oense om.

Jag går inte på transformationsprojektet, där Svenska kyrkan ska vara en viktig aktör i godhetsbranschen. Jag tror att detta är den frestelse Jesus utsattes för i öknen och avvisade. Det blir en själisk kyrka men ingen andlig kraft. Av den kyrka med folk som kallats att vara världens ljus blir en ljuständarkyrka, en kärnverksamhet inom stearinbranschen. Jag ser en helt annan  kyrka, en där kallelserna tas på allvar, evangeliet är en skatt och människor växer därför att de i Kyrkans förrådshus får vad de behöver för sin växt. Det är då de som står utanför kan se Kyrkans diakoni - "se på de kristna hur de älskar varandra". Det är möjligt att stat, institutioner och partier kastar lystna blickar också på en sådan kyrka, men den blir inte lika lätt att ta över för egna syften. Den gamle bolsjeviken Bjereld är tydlig också däri, att folket saknas. Det är politbyrån som i olika former organiserar folkets göranden och låtanden, men inte folket självt som agerar. Distinktionen är avgörande och belysande för det som saknas i Svenska kyrkan är det kyrkfolk som en gång fanns. Vad som nu måste till är en förnyad kyrklig väckelse och en församlingsförnyelse.

Detta sagt går vi in i stillheten. Bloggardag ska fromma sig och inte ställa till med någon uppståndelse i förtid. Bloggarfritt Triduum alltså. Men uppståndelse på Påskdagen, om inget oförutsett inträffar.

tisdag 11 april 2017

Lite terror livar tydligen upp

Lite terror livar tydligen upp både biskopar och präster. De blir relevanta. Hur då? Kyrkorna kan stå öppna och ljuspaketen öppnas. Ljus måste tändas. Ingen funderar över miljöaspekten. Men det finns en väldig ödmjukhet i förkunnelsen från de inlägg som kan läsas.

Modéus II konstaterar i en kommentar att "det ofattbara har plötsligt skett i vårt land." Han är disputerad doktor i Lund så riktigt vari det ofattbara, alltså omöjligt att i någon mening förstå, består, blir inte enkelt att ta till sig. Om dåd av detta slag inträffat i Jerusalem, Nice, London och Berlin är det väl rätt enkelt at förstå hur ett lättillgängligt vapen (läs: lastbil) brukas i det krig som förs. Det kan väl inte vara ofattbart att det sker på Drottninggatan heller. Där har tidigare ett attentat försökt utföras, då av en man uppvuxen i Tranås.

Vad ber då Modéus II om? Han berättar själv. Han vill ha ett samhälle "som öppnar famnen snarare än knyter näven". Det var vackert sagt, men våldsmonopolet behövs när attacker av detta slag kommer och Modéus II ber också för polisen. Hur ska de kristna ha det? "Ett samhälle där kärlek är starkare än hat" kan man önska - men går inte Djävulen omkring som ett rytande lejon i vår fallna värld? Hur ska vi tänka? Modéus II vill också ha "ett samhälle där alla behövs", vad nu det betyder. Är det ett inlägg i abortfrågan? Och sett till Svenska kyrkan, där unga präster av mitt slag sannerligen inte behövs och den saken reglerats i Kyrkoordningen, denna heliga skrift, kanske det är dumt att föreskriva samhället hur det ska vara? "Charity begins at home", skulle prosten Pehr ha sagt.

I Tankar inför helgen undrar Maria Scharffenberg hur hon ska kunna predika om glädje en Palmsöndag när folk ligger på sjukhus och kämpar för sina liv och anhöriga sörjer familjemedlemmar. Svaret är väl i all sin enkelhet, att detta är situationen varje söndag. Hur ska hon kunna predika om jubel "när någon tar sig rätten att angripa vårt öppna samhälle genom att sprida död och förintelse runt sig?" Det händer ofta, i Malmö och Göteborg t ex. I ordet "tillsammans" kommer lösningen. Sakta, sakta börjar hon viska ett brustet halleluja. Det är Leonard Cohen, av Arons översteprästerliga släkt, som ni förstår, som kommit på lösningen. Och slutsatsen blir: "Tillsammans går vi vidare". Han som gav oss kärlekens bud är också världens ljus, som lyser i mörkret. Jesus som förebild och instruktör. Tankefiguren är klar liksom våndan som följer när man ska hitta på något att predika och inte utlägga Kyrkans tro och erfarenhet. Men det var väldigt lite som sas om Jesus. Detta sagt kan man också konstatera att lagiskheten framträder fromsint.

Håll ut. Det blir en söndag om en vecka. Då firar vi livets seger över dödens makt. "Godhet är starkare än ondska, kärlek starkare än hatet, ljuset starkare än mörkret, sanningen starkare än lögnen", skrev och sa Antje. På vilken saklig grund tänker vi på det viset? Och med saklig menar jag nog materiell. Har något verkligen inträffat i denna värld som kastat omkull allt, också döden, rent konkret döden? Hur, rent konkret, ska jag få tag på detta nya liv då? Var finns det att få? Skulle inte det sägas? Det är Jesus som besegrat fienden döden och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset. Det händer i Kyrkan (om än sannolikt inte i vilken kyrka som helst, inte ens säkert i den som ligger närmast till...)

"I ett sådant här nationellt trauma har ärkebiskopen och Svenska kyrkan en given roll", sa Antje. Det behövs "kraftfulla åtgärder mot religiös extremism", sa hon också och slog ett slag för satt barn ska få tillgång till den religiösa traditionen. Och interreligiös dialog. "Om vi ska få fred i världen är det helt nödvändigt att vi talar med varandra", kristna och muslimer. Det är mycket man får veta och mycket att fundera över

Eva Brunne skriver om tillit till varandra och omsorg om varandra. Det öppna samhället ska bevaras, förstår jag. "Måtte vi aldrig odla en kultur av hat och polarisering." Hennes hållning är den sympatiska: glädjen över mänsklig gemenskap. Den är lite utilistisk, förstår jag, och inte bara något gott i sig själv:

 "Vi måste ta vara på varandra för att klara oss själva. Vi är helt enkelt sammanlänkade. Vi vet det innerst inne. Det är bara tillsammans vi kan gå vidare, inte en och en eller grupp och grupp." Det är fint skrivet även om jag undrar något. Om "hela samhället står rakryggat fördömande mot den sortens attack som drabbat Stockholm, måste somliga islamistiska gemenskaper uppfattas stå utanför samhället, dvs då är det som en hoper sverigedemokrater menar.  Det blir alls inte lätt när  verkligheten ska hanteras. Det finns i Sverige miljöer som hälsar terrorn med glädje. Så var det också på Jesu tid när dolkmännen gjorde sina attentat. Var inte Theudas och hans stora gäng en sådan terroristhop? (Apg 5:36ff) Och när det gäller sammanhållning - ska vi dra fram de faktiska förhållandena i Svenska kyrkan, där somliga kyrkokristna, de som tror vad Svenska kyrkan trodde den dag de döptas t ex, ska särbehandlas? Det är alls inte trovärdigt att tala försonligt om man är biskop i Svenska kyrkan och inte beredd till omprövning... Men när Kyrkans Tidning intervjuade fick vi också veta att religionsdialogen blir ännu viktigare i ett sådant här läge och att hennes roll somk biskop alltid är att vara en sammanhållande kraft..

De klerikala budskapen i stort - är de trovärdiga? Det slår mig att det är mycket som inte sägs fast mycket, som kräver många vackra ord, sägs. Biskopen Anders Arborelius är mer knapphändig och väldigt mycket mer precis. Hur kommer sig detta? Och varför kommer jag att tänka på ärkebiskop Bertil Werkström, som utan vidare kunnat skriva något liknande?

I går kväll var det passionsandakt i Pjätteryd. Jag la ut händelserna med de sovande lärjungarna, de som inte orkade fatta allvaret och som blir kyrkoledning. Jag undrade om evangeliet lär oss fundera över vad "vaksamhet" är och praktisera den i våra liv. Och så påstod jag att apostlarna var berusade och trötta också av det skälet.

Lite att läsa
https://www.facebook.com/fredrik.modeus?fref=ts
http://blogg.svenskakyrkan.se/tankarinforhelgen/
http://www.expressen.se/debatt/antje-jackelen-besegra-det-onda-med-det-goda/
http://www.aftonbladet.se/a/G7oV9
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/arkebiskopen-i-ett-nationellt-trauma-har-kyrkan-en-given-roll
http://signum.se/wp-content/uploads/2017/04/Biskop_Anders_Arborelius_om_terrordådet_i_Stockholm.pdf

måndag 10 april 2017

Som vanligt igen

Det måste bli som vanligt igen, efter det misstänkta terrorattentatet i Stockholm, sägs det. Felen i det uttalandet är flera.

För det första är terrorn den samtida krigföringen. Den är billig och den fungerar. Kan man inte ordna bomber, kan man alltid ordna fram en lastbil. Fanons bok Jordens fördömda har jag inte läst på mycket länge. Tänk om det är dessa jordens fördömda som slår tillbaka nu. De är inte onda. De för ett rättfärdigt krig. Mot oss. Det lilla problemet är om vi inte förstått den saken. Talar man om "vansinnesdåd" finns det en dimension av "vett och vilja" som gått förlorad. Tanke- och handlingsförlamning återstår då för oss.

Det andra felet är då att vi hamnat i ett nytt vanligt läge. Så här kommer vår tillvaro i Europa att gestalta sig. Och när jag hörde talas om kärleksbombningen, tänkte jag att det är gjort utan eftertanke. Vad skulle hända om en självmordsbombare med tryckkokare i ryggsäcken tog sig till Sergels torg, om någon flög en drönare över människomyllret och släppte något explosivt eller om någon började kasta handgranater ner på Plattan. Och det kan räcka med att skapa rejäl panik....

Det tredje felet är att det alls inte måste bli som vanligt igen. Det måste bli som ovanligt. Att folk tar sig själva på allvar. Vi är skapade till Guds avbilder. Vi är återlösta. Men hur är det med vår iver i helgelsen? Det är detta ovanliga vi är, som måste bli. Nihilismen frälser ingen och håller ingenting heligt. Så stå upp för det ovanliga: praktiserad kyrkokristendom!

Nu talte Antje i TV4. Kyrkorna var öppna, sa hon. Hon fick frågan om hon haft många samtal, som om en ärkebiskop ska förväntas ha det. Oss emellan är det församlingsprästernas syssla och de flesta har inte många samtal. Hur hade Antje samtalat? På sociala medier, med folk på kansliet som kort tid tidigare varit på Drottninggatan och så hade hon talat med media.

Detta sagt fick hon frågan hur man kan förklara ondskan. Antje styrde undan frågan genom att säga att ondskan är en realitet i tillvaron och så passade hon, elegant, på att tala om grundkunskap och avgrundskunskap. Temat la hon ut i Expressen.
http://www.expressen.se/debatt/antje-jackelen-besegra-det-onda-med-det-goda/
Det hela ledde till en appell att vi ska besegra det onda genom det goda. Hon varnade för polarisering, lite lustigt på ett sätt att hon själv polariserade godheten som är starkare än ondskan och sanningen som är starkare än lögnen... En kyrkokristen får väl läsa hela kapitlet, Rom 12. Eller hela brevet för att förstå.

Antje fick frågan om religionernas roll och svarade att det är väldigt många gemensamma värderingar religionerna emellan. Det kan man fundera över i det rum för de långsiktiga frågorna hon passade på att efterlysa.

Jag ser ett mönster. "Människor med olika religiös tillhörighet tror olika, men förenas i strävan efter det goda", skrev Sveriges interreligiösa råd med anledning av dådet i Stockholm. Så är det inte. Jag förenas väl inte mer med en muslim än med vilken Svensson som helst i detta och alla förenas inte i det goda om rätt ska vara rätt. Nu finns det miljoner döpta men icke-praktiserande kristna i detta land - skulle de inte utmanas på ett helt annat sätt i ett utsatt läge? Och vad ska vi tänka om terrorn mot våra medkristna i Egypten, att kopter och muslimer tror olika men förenas i sin strävan efter det goda?

Antje sa fint i tv. Och så var det en del hon inte sa. Hon kunde kanske ha sagt att världen är i Djävulens våld, att Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker byte också i Stockholm, att Jesus kom för att göra dödens makt om intet men att den kyrkoårstid vi nu lever i alls inte anvisar en enkel men sn svår väg till Livet. Hon kunde sagt att vi alla har del i världens bortvändhet från Gud, inte bara uzbekerna. Hon kunde perspektivvänt och sagt att det finns sådant som måste vändas rätt, t ex tanken att det är gott att döda medmänniskor - för poängen är ju att dessa mördare handlar på ett sätt som de tror är gott. "Doktorns kniv gör ont men gott", som lektor Bergman sa i kyrkomötet utan att mötas av protester. Fast då handlade det om kv*nn*pr*stm*st*nd*r*, men i sak är detta vad rättfärdighetens förövare alltid tänker, lektorer och terrorister lika.

Nu blir det snart som vanligt igen i den fallna världen, som glömmer fort. Själfullt kan stockholmare gå till jobbet igen. De lyckades vända den kollektiva sorgen till en god känsla, ego-boosting. Inget ont som inte har något gott med sig. Det värsta är att detta goda sker i det som blivit vanligt igen och att detta uppfattas som en vinst!

söndag 9 april 2017

Människor

I fredags eftermiddag satte sig den vänlige diakonen Hans Nyman med mig för att stötta mig kyrkovalsvåndan. Det skulle läggas in listor. Jag har drömt mardrömmar om den sysslan. Tänk om det blir fel? Allt var inte enkelt när det mobila XX sa att det var stängt för gott. Jag ringde Handelsbanken och for dit med diakonen Nyman, som i allt var stöttande. Det var de på Handelsbanken i Alvesta också. Av påsarna på golvet förstod vi att det vankades fest, men inte efter 3 på banken utan "hemma hos" i Vislanda. Vi försökte antyda, att det kunde vara fint att bli bjuden, men vinken var nog för finkänslig, för det blev vi inte. Men Handelsbanken i Alvesta har en plats i vårt hjärta. Diakonen Nyman funderar på att byta bank.

Så kom processerna igång. Frimodig kyrka i Växjö stift har många kandidater och dugliga. Spridning i åldrarna och med stolthet en del präster och diakoner, kompetent folk. Det är lite uppbyggligt att skriva in dem, en efter en på kandidatlistorna. Här finns människor som är beredda att ta ansvar och de gör det därför att de vet vad firman tillverkar. Det är roligt med människor.

Den yngsta dottern hörde av sig att hon inte var skadad. Hon befann sig på annan plats. Förvirring. Hade det varit attentat i Jerusalem eller Ramallah? Det var i Stockholm. Och där var hon. När jag talade med henne begrep jag att jag faktiskt talade med en som utbildats för att förstå terrordåd. Lite stolt. Så har hon varit med i Kabul och Bryssel när det begett sig. Men det ändrar inte faktum, att några gick hemifrån för att uträtta sina ärenden och kommer inte hem till fredagsmyset. Sveriges religiösa råd trädde upp liksom Antje. Jag blev inte övertygad av allt. Löfven vandrande med blommor till Drottninggatan och det var väl fint, men vad sa Jesus om goda gärningar inför pressfotografer? Sekularisering betyder att somliga repliker tystnat.

Det för mig till Kyrkostyrelsen och där finns också människor att tycka om och fascineras av. Antje ville, ärendenummer B 11 vid Kyrkostyrelsens sammanträde, vid Uppsala domkyrka ha ett konstverk i form av ett bord som ett reformationsminne . 4 miljoner. Medlen ska samlas in. 500 000 har lovats hittills, men kyrkostyrelsen garanterar beloppet. Jag var kreativ men hade inte fattat att förslaget var Antjes. Nå, jag log och föreslog sejdlar på bordet eftersom fru Luther satte fram dem när hon tyckte att Martin druckit tillräckligt mycket vin. Och så ett kritstreck över bordet för att markera mot de reformerta, som vid religionssamtalen i Marburg. Det var då och där dr Luther sa till Zwingli och hans anhängare: "Ni är av en annan ande än vi." Jag tror inte Antje till fullo insåg min kreativitets kvaliteter. Men bordet verkar förlösande oh et är väl meningen just.
Konstverket invigs i maj 2018 men presenteras vid reformationsveckan i höst.

En barnkonsekvensanalys i anledning av konstverket har upprättats av Peter Ekman och Lisa-Gun Bernerstedt. Den är på tre (3) sidor. Författarna funderar över hur barnet rör sig vid detta konstverk och meddelar att i snitt 15500 barn varje år skadas på svenska lekplatser. 
För att det där med skador ska minimeras kan det bli nödvändigt, menar författarna, att komplettera med fallgrus och fallskyddsmattor och så ska konstverket helst göras tillgängligt också för barn med funktionsvariationer.

Nu är det ur ett barnperspektiv viktigt att barn kan komma nära och önskvärt är att konstverket har ambitionen att fånga och uttrycka barnets erfarenheter, med beaktande att barnen har olika etniska och religiösa bakgrunder. Alltså vore det ”olyckligt om konstverket i första hand talar till etniska svenskar och/eller bara barn som förstår sig själva som kristna eller förutsätter svenska som modersmål.” Konstverket skulle ha en ambition att "hjälpa (alla) barn att bearbeta frågor kring t.ex. inkludering/exkludering och barnets rättigheter.”

Man kan undra vad Luther själv sagt, nämligen om det inte för honom skulle vara viktigt att konsten talar till de barn som förstår sig som kristna just. Han kanske undrat varför det annars skulle betalas för konst vid en kyrkobyggnad, självaste Domkyrkan i Uppsala.

Men, som docenten O skulle säga - "det är som det är". Den repliken är alltid begåvad och sätter en anständig punkt. Inte för mig, dock. Till Göteryd! Mässa kl 10 och sedan ska jag ta mig till andra trakter, de i närheten av 6:e spärrbataljonens vänteläge. Medge att jag lever ett rätt intressant liv. För övrigt hade vi klarat ett terrorattentat mycket bättre i Moheda än i Stockholm.