torsdag 26 april 2018

Modéus II ser upp för att inte hamna i mörka fängelsehålor

Nu drar det väl ändå mot slutet när det gäller ämbetsberättelsen. Bloggardag är förtjust inte bara över vinprovningen i går i Församlingshemmet i Moheda, som ICA Grytan ordnat. 102 deltagare och väl ordnat. Trevligt bord jag satt vid dessutom. Det är utöver detta roligt när det från de översåtliga levereras sådant det går att blogga om och som intresserar en tacksam läsekrets samt till och med  gläder Modéus II, som ville ha sin berättelse läst och reflekterad. Alla är glada. Visdomsorden flödar:

"Vi måste se upp med både en förenklad bokstavstro och med en dogmatism som förvägrar alla andra än sig själv rätten till sanningen. Trons levande språk och den heliga osäkerheten får inte spärras in i fundamentalismens mörka fängelsehålor."
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen 

Både Modéus II och Viktor Rydberg kommer från Jönköping. Rydberg skrev i alla fall om tomten. Skulle John Bauer också nämnas, han med trollen och de skrämmande bilderna? Har han någon mörk fängelsehåla som skrämt den unge Figge, månne? Bymarkens kapell i Jönköping blev Bymarkskyrkan och heter numera "Dag Sandahl Memorial Chapel" därför att han är döpt där. Mycket hänger på ett förunderligt sättihop med Jönköping. Då finns det också lokal anledning till en om inte litterär så dock analys av de vackra orden.

Modéus II håller sig med motbilder. Det var då Bloggardag kom att tänka på Bauer i trollskogen.

* Förenklad bokstavstro är Modéus II emot.
Invändningen är enkel. Bokstavstron behöver inte vara förenklad. Om den inte är det, vad är det då som är det goda med just bokstavstro. Det fick vi inte veta. Doktor Martin Luther visste.

* Dogmatism som förvägrar är Modéus II också emot.
Iakttagelsen är enkel. Tanken att det finns ett dogma som fungerar som trons ryggrad är borta. Nu är allt dogmatism. Det är som när islam identifieras som islamism, kunde det måhända tänkas. Men här brukar vi väl hålla emot? Lite i alla fall?

* Den heliga osäkerheten är Modéus II för.
Insikten slår. Vår allraheligaste tro har blivit helig osäkerhet. Det låter ödmjukt och fint men bortom detta, vad betyder satsen konkret. Ämbetsfrågan? Äktenskapsfrågan?

* Fundamentalismens mörka fängelsehålor är Modéus II emot.
Intrycket är ett. Det är liksom lite som i Ljubljanka-fängelset. Riktigt varför fången hamnat där får vi inte veta. Kan det vara läge att ropa på Viktor Rydberg och John Bauer?

Gudstjänstgemenskap talar Modéus II om. Vart tog församlingen vägen? Här finns en intressant glidning som rymmer många faror, vilket alla högkyrkliga varsnar. Vi ville bygga församling, inte gudstjänstgemenskap bara. Det är det "normala" församlingslivet som ska bli levande församling. PO Sjögren, som fader Gunnar uppfattade som sin kongeniale efterföljare, förstod. Andra vill bygga gudstjänstgemenskap. Det är tänket från Jönköping, Smålands Jerusalem, och uppiffad sekterism. Bloggardag kan skriva detta i klartext för han vet vad han talar om. Förliten eder icke på stiftschefer!

Tre maningar fick mötesdeltagarna sedan de fått besked om att det skulle vara med fler barn och flera unga när det är kyrkoherdemottagning. Det ska se bra ut, helt eneklt. Maningarna löd:
Bygg det ni längtar efter!
Höj blicken!
Våga vara folkkyrka!
De blev säkert motiverade att ta nya tag, de stackarna, av dessa maningar. Stärkta av konferenslivet bröto de glada upp. Skönt att valen till domkapitlen förlagts till en tidigare samling. "Man slapp den splittring det annars kan bli", som det rapporteras i dagens Torsdagsdepression.

Men hallå! Detta var ingen ämbetsberättelse. Jag har biskopsord (+ Göran) på detta förhållande som på vänligt sätt har etiketterats som "linjetal" (om det ens var det) men, oss emellan, hade jag förstått bristen på ämbetsberättelse alldeles själv. Modéus II har föga att säga om stiftet. Han drar sina favoritteman, men om livet i stiftet säger han inte så mycket. Vi har hört det hela förut. Han har skrivit det och han har implementerat sitt framtidsprogram på temat. Har Anden vikit ifrån honom? Sådant kan hända. Vad kunde präster och diakoner konkret ta med sig hem mer än ett beröm, som somliga förstod att de egentligen inte inbegreps i. Jag tänker nu på dem som påstås ha i skriftlig form avlagt en läpparnas bekännelse, dvs bluffat. De entusiastiska kom nog mest från Jönköping, hoppas Bloggardag. De andra som egentligen inte borde inbegripits i berömmet eftersom de är odugliga på sina tjänster går vi i all stillhet förbi för Bloggardag förstår att de tacksamt tog emot berömmet. Syndafallet är inte utan effekt.

Det mest konkreta i framställningen tycktes mig handla om de där som egentligen var kv*nn*pt*stm*tst*nd*r* men inte gick att identifiera eftersom de skrev på idiotförklaringen. Vad som annars hänt sedan sist fick vi inte veta. Kunde inte biskop före detta Johansson ha åtsports så att pusslet kunde lagts? Hur är det med statistiken? Det sas inte. Hur har organisdationsförändringarna förbättrat? Inte ett ord om detta heller.

Bloggardag vet att fråga sig fram. Under den tid Modéus II suttit på Östrabo och skaffat sig utsikter och insikter har samtliga siffror sjunkit utom de som ökat förstås. Ökat har utträdessiffrorna och vigslar i procent av samtliga vigslar svajade ett år annars är det minus.
Förra präst och diakonmötet var 2013. 2015 trädde Modéus II till och senaste siffrorna är från 2016. Förra årets siffror kommer i slutet av maj. Folkkyrkan träder nu fram i siffror. Och då har inte heller jag lika lite som Modéus II nämnt de ståtliga begreppen "närhet och samverkan".

Medlemmar i Svenska kyrkan
2013 447 861
2015 436 899
2016 428 719

Aktiva utträden
2013 4 467
2015 3 270
2016 5 904

Antal huvudgudstjänster och besöksantal
2013 10 668/512 361
2015 9 771/461 887
2016 9 331/428 783
Räkneuppgift: Vad är ett tapp på 83 578 gudstjänstbesök sedan förra mötet i procent?

Antal andra gudstjänster och besöksantal
2013 19 493/621 193
2015 18 727/528 319
2016 16 695/504 788
Räkneuppgift: Vad är ett tapp på 116 405 gudstjänstbesök sedan förra mötet i procent?

Antal kyrkliga handlingar och besöksantal
2013 8 820/406 333
2015 8 874/414 363
2016 8 140/387 831

Döpta i % av födda
2013 56.6%
2015 52.8%
2016 50.9%

Konfirmerade
2013 52%
2015 49.1%
2016 47.7%

Vigslar i % av alla vigslar
2013 38.9%
2015 36.7%
2016 37.7%

Om dessa siffror kanske DN:s rubrik den 4 februari 1928 kan duga?
BISKOPARNA ÄRO VID GOTT MOD
PUBLIKSIFFRAN GÖR EJ ANDAKTEN
ARBETARNAS INTRESSE I TILLVÄXT

Ska man hävda att numerologiskt var Modéus II inte en tillväxtfaktor? Förtvivla dock icke. Kronobergskretsen av Växjö stifts emeritikrets låter sig vid nästa sammankomst uppbyggas av skolprästen Wirén just från Jönköping. "Det tar inte slut efter oss!" ska han tala om. Nä, det tar kanske slut med oss? Wirén är 60 år så till krisåret 2030 har han kanske en chans att hålla?

Nu blir det enligt plan ingen mer bloggpost apropå mötet i Växjö. Modéus II kan så här långt känna att hans möda fått den genomgång som gläder honom därför att hans text blivit läst och genomreflekterad. Bloggardag har gjort något konkret av sin biskopsvördnad, nåja, vördnad inför överheten. En fråga återstår.

Varför gjorde inte Modéus II något av de analyser och prognoser Dr Lennart Johnsson levererat i sin rapport Vart är kyrkan på väg? (2014) Det var i den han visade att Växjö pastorat tappat 40,5% av gudstjänstfirarna i huvudgudstjänsterna under perioden 1995-2012. Antalet gudstjänster minskade med 29,4%. Här kunde det stampats av och dr Johnsson kunde ha utmanats att beskriva motsvarande siffror för hela stiftet 1995-2016. Vad hade hänt då inuti präster och diakoner? Det vill vi kanske inte veta.

onsdag 25 april 2018

Modéus II blir världslig

Bloggardag fortsätter – idog som alltid – sitt studium av ämbetsberättelsen.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen   

Modéus II har kommit fram till att det är "viktigt att vara på sin vakt mot all ensidighet". Vän av ordning undrar då om någon präst eller diakon skulle hävda motsatsen? Ligger inte svaret i definitionen av begreppet "ensidighet" – och då är man emot.

Det skulle dock kanske kunna vara någon som ensidigt säger att Jesus är Herren. Eller någon undrande som anför Efesierbrevet där en är Herren och en är tron och allt det där enahanda. Nog är detta på sitt sätt apostoliskt ensidigt. Och det är precis sådan en sanning kan se ut. Finns det alltså en ensidighet vi inte ska vara på vår vakt emot eftersom den är sann?

Vad gör vi förresten om någon stimulerad av ämbetsberättelsen drar slutsatsen att han eller hon på vakt mot all ensidighet då och då tycker att bilkörning på vänster sida är ett sätt att stå den ensidighet som högertrafik innebär emot? Frågorna anmäler sig till tjänstgöring.

Modéus II manar till särskild vaksamhet "så att inte åsiktskorridoren smalnar".
Åsiktskorridoren är nog per definition smal, det är därför den är korridor och inte till exempel vestibul. "Åsiktskorridor" markerar ett annat förhållningssätt än det som präglar det öppna samtalet på torget, där demokrati utövas och sakfrågor om de olika budskapen ventileras (Apg 17) Varför pläderar då Modéus II för en "åsiktskorridor" – som alltså inte bör bli smalare än den är idag? Varför går han inte till strids för det öppna torget och mot alla korridorer? Varför säger han inte att torget, agoran, är idealet för ett demokratiskt samtal? Slutsatsen han slår fast är dock att det inte är farligt att tycka olika. Håll denna sats i minne, för det är en sanning som skulle kunna komma att visa sig användbar.

Så talar Modéus II klarspråk: "Jag delar inte kritiken att Svenska kyrkan lider brist på teologisk skärpa."
Detta är också ett överraskande tal.
Kritiken handlar sannolikt inte om skärpa så mycket som att det lärs ut sådant som är skräp, givet att Bibel och bekännelse ska vara norm. Vid disputationen påpekade opponenten att "teologisk kan betyda lite vad som helst" och menade att Modéus II använde ett oprecist begrepp i sin avhandling. Denna oprecisa och något pretentiösa hållning sitter i. Detta sagt vill Modéus II mana de religionsvetenskapligt utbildade lönearbetarna att hjälpa varandra med det teologiska självförtroendet. Det teologiska uppdraget är att tolka tro och liv, heter det. Tre saker behöver prästen för detta: gott om tid, sammanhang för respons och upptrampade stigar till de tysta gläntor där själen förnimmer det gudomliga. Den vanliga prästerliga erfarenheten är annars att tiden inte riktigt räcker till... Och några skulle kanske främst säga att deras uppgift är bibeltolkning, inte att tolka tro och liv, för det kan faktiskt var och en som på söndagen går från altarrunden göra själv. Att tolka tro och liv  är vad lärjungelivet går ut på.

Modéus II återvänder till samhället efter denna utflykt till det som uppenbart varit gläntor: "En ofta hörd åsikt är att Svenska kyrkan ska låta bli samhällsfrågorna."
Det är inte antagligt att präster och diakoner i Växjö stifttänker så, men några menar att det finns en risk när kyrkosystemet används för politisk aktivism och ser en fara att det statsbärande partiet vill använda Svenska kyrkan just så. Denna fara ser inte Modéus II. Förhållandet förklaras enklast (Occams rakkniv!) av att han är systemimmanent. Vi ska inte "låsa om oss i ovärdigt navelskåderi", heter det. Den uppmärksamme lyssnaren/läsaren  försvann ut i tankens oändliga universum och frågade sig: Finns det alltså ett värdigt navelskåderi? Vore det inte illasinnat skulle det förstås frågas vem/vilka i stiftet Modéus II åsyftar. Vilka är de inlåsta navelskådare som ägnar sig åt detta ovärdiga och som han identifierar?

När Modéus II talat om allt detta redovisar han "viss oro". Ordet var "viss oro". "Viss." Han ser "att kyrkans engagemang i samhällsfrågor ibland saknar kontakt med teologin." Opponenten hade återkommit, men kanske lugnat sig, för talaren säger, att vi inte får bli "en aktivist-kyrka" och att "reträtten är lika viktig som debatten". Blev vi så mycket klokare? Skulle en erfaren själasörjare kunna mena, att det är en skötesynd (en sådan vi har i knäet och månar om) att använda vackra ord med oklar innebörd?

Att avstå från orden är ibland den klokaste strategin", heter det när Modéus II blir värdslig. Strategin för vad? Utövande av makt?  Svaga chefers älsklingsreplik, när de är svarslösa, lyder ju "Jag hör vad du säger." Så fyller han på: "Kyrkan ska visa vägen till de tysta gläntorna." Då kan åhörarna lugnt andas ut, Modéus II tar emellertid ny sats och hävdar att "vi ska säga det som är sant. Vi ska ge ord åt det vi ser. Vi ska ta ställning också när det känns obekvämt och när vi själva är rädda." Minns detta inför den fortsatta läsningen och inför tjänsten i Växjö stift och eventuella domkapitelsanmälningar.

Integrationkraften "som ligger naturligt i kyrkans DNA" ska inte underskattas. "Glöm aldrig att försoning är vårt ärende. Inte minst viktigt är detta för oss i vignuingstjänsten." Minns också detta inför vad som komma skall. Inte minst när nu en politisk majoritet kör över Lagrådet och detta knappast kan sluta lyckligt. Den gamla insikten lyder: "Den som ska äta gröt ur samma grötfat som en centerpartist tar med sig sleven med långa skaftet."Modéus-pojkarna har en centerpartist till fader.

Modéus II ger ett enda konkret underbetyg. När församlingar börjat ta avgift för icke-kyrkotillhöriga vid barngruppens samlingar är detta fel väg att gå. Det sägs rent ut: "Det är fel väg att gå." Så föll hans ord. Några smålänningar torde då fundera över att de ska betala det som andra slipper och ändå få ut precis detsamma. "You get what you don't pay"-programmet kan knappast visa sig lyckosamt. Men Modéus Ii sa vad som var fel, inte hur ett verkligt problem ska lösas. Köpte präster och diakoner verkligen detta så blir Bloggardag orolig.

Nu går jag för dagen inte vidare. Tydligen behövs ett klargörande att Modéus II verkligen ville (önskade, längtade efter, avsåg, eftertraktade, hoppades på) att hans ämbetsberättelse skulle bli läst och funderad över. Bloggardag gör honom alltså glad och har gjort så i tre dagar nu, något annat kan inte tänkas. Men detta välgörande får nog fortsätta i morgon också.

tisdag 24 april 2018

Modéus II har en kaftan som sitter hyggligt bra och stövlarna sitter bättre

Modéus II förklarar att hans kaftan sitter hyggligt bra och att stövlarna sitter bättre. Inte bättre än kaftanen men väl bättre än tidigare. Så han trampar vidare i sin stövlar, de som tydligen varit för stora men nu sitter bättre.

Ni minns från gårdagens genomgång av den ämbetsberättelse Modéus II avgav, att han stod upp för att vi får tycka olika.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen   
Temat återkommer:

"En förutsättning för öppenheten är att vi som kyrka är rädda om mångfalden. Människor ska få vara som de är. Vi är kallade att förstå den som vill gestalta sitt liv på annat sätt än vi. Jag trivs i en kyrka som är generös med åsiktsutrymmet och låter människor tänka som de vill, så länge de inte kränker andra."

Det låter bra. Den lilla komplikation lektorn och doktorn Erik Petrén på sin tid brukade ange, att detta att någon annan tycker något annat utgör själva kränkningen, bortser vi ifrån för ögonblicket. Den generösa hållning Modéus II lägger i dagen räcker väl. Vi vänder på bladet och hamnar då på sidan 7. Här får den så kallade ämbetsfrågan stort utrymme:

"I år är det 60 år sedan beslutet togs att öppna prästämbetet för kvinnor. Svenska kyrkan gick före och jag är stolt över att verka i en kyrka som bryter ny mark i olika frågor."
Men Modéus II verkar inte i en sådan kyrka.

År 1958 var det riksdagen som i mars månad tog beslutet, det beslut som Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte sagt nej till fem månader tidigare. Svenska staten gick före. På samma sätt med samkönade vigslar. Staten gick före. Svenska kyrkan fick skynda sig efter för att bevara sin vigselrätt. Holsten Fagerberg följde kyrkomötesdebatten. Han gällde för att vara ingenjören bakom det välsignade partnerskapet och sa mig om samkönad vigsel: "Det var just detta jag ville undvika". Jag sa föga men tänkte lite mer. Har snälla människor svårt med urskiljningsförmågan? Hur eller hur –  Svenska kyrkan har i två kontroversfrågor traskat patrullo. Staten går före, kyrkan kommer efter. Modéus II har en verklighetsuppfattning om den kyrka han är stolt över att verka i som sakligt granskad är rent fejk. Hur ska han, slagen av denna insikt, nu göra med sin stolthet? Han har goiv et de förutsättningar han själv angav absolut ingenting att vara stolt över!

"I dag är det självklart att både män och kvinnor är präster i Svenska kyrkan."
Detta kunde också vara en intressant tes. Om det inte var självklart i Svenska kyrkan före hösten 1958, och det var det uppenbarligen inte, när blev det "självklart" och på vilket sätt? Numeriskt? Kan saken ses som självklar år 1970 när Bibelsyn och bibelbruk kommer? Men riktigt självklar var den väl inte, när kyrkomötet fattade beslut under hela 1990-talet i syfte att minimera oppositionen? Jag menar, hade saken varit självklar hade inga beslut behövts? Då hade saken varit just – självklar. Här är en hund som är grafvad, den saken är blott alltför uppenbar. Så när och på vilket sätt blev saken självklar?

Modúes II talade och sade: "Både kyrkoherdar och arbetsledande komministrar ska förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst, oavsett deras kön. Ibland tycker jag mig se att orden blir en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen. Så får det inte vara. Alla som är präster i vårt stift ska känna att deras kallelse, identitet och tjänst bejakas. Ingen ska få stick under ytan. Kyrkoherden har ett särskilt ansvar för att alla behandlas lika. Allt annat ärt naturligtvis oacceptabelt."

"Fel" var det när icke-kyrkotillhöriga skulle betala en avgift för att få vara med sina barn i barnverksamheten, där gavs klart besked av Modéus II. Nu är det något som inte får vara på det sätt Modéus II tycker sig se och "stick under ytan" är "naturligtvis oacceptabelt". Hur var det nu med det där att tycka och tänka olika? Jo, det är en grundhållning men uppenbarligen med grundläggande förbehåll.

Utgångspunkten torde vara den, att alla kallelser är rätt förstådda. Det tror jag inte. Varje sund präst har några gånger gånger i sitt liv ställt sig själv frågan om prästkallelse och Guds mening. Man inte bara får utan ska fråga så – om sig själv förstås men också om andra. När Svenska kyrkan avkragar, är det inte just ett besked om att kallelsen är en annan? Och om en kyrkoherde koncentrerar sina sysslor till ledningsarbete på kansliet men egentligen aldrig har gudstjänster, vad är det då just med prästkallelsen? Luthers ord ska rimligtvis förstås i detta sammanhang, att en sådan präst inte är präst.

Den i kyrkopolitik förfarne såg förresten att Modéus II nämnde "arbetsledande komministrar". Nå, det gäller alla arbetsledande tjänster i församlingsvården, men låt gå. Det beslutet togs i höstas. Så hur självklart är det där som gällde för att vara just självklart?

Men vad är det Modéus II i sak tycker sig se? Han ser hur det förhåller sig. I detta land har vi på papperet åsiktsfrihet. Vad folk tycker i en politisk eller religiös fråga får inte utforskas. Alltså skriver blivande kyrkoherdar på den så kallade idiotförklaringen. De är beredda att i alla uppgifter tjänstgöra med andra i vigningstjänsten (med några undantag, bikt hör en präst utan bistånd av andra t ex och i mässan är det oftast en enda celebrant). Diakonen hör till vigningstjänsten så vad är problemet, allra minst i en församling där det fordomdags bara var en präst)? Förresten står det inte att man ska tjänstgöra med "alla andra" och ska man skära tunna skivor kunde man hävda att alla som tjänstgör söndag förmiddag i tusen olika kyrkor likväl tjänstgör tillsammans. Ska man tänka vidare är för den överväldigande majoriteten kv*nn*pr*stm*tst*n*r* frågan inte en könsfråga utan en fråga om hur Gud konstruerat det ämbete som är instrument för att vi ska få den saliggörande tron. Så förklaringen är inte bara dum, den är idiotisk. Självfallet ses den som kyrkopolitiskt nödvändig.

Nu uppfattar Modéus II att förklaringen som avges för prästvigning och för tjänst blir "en läpparnas bekännelse utan bäring i vardagen." Det var egendomligt. Det är väl bäringen på söndagen saken gällde? Och vad menas egentligen med "stick under ytan"? Att det då och då av åtbörder och tal framgår att alla inte i kristen mening tror att riksdagsbeslut från å¨r 1958 skulle vara gudomliga?

Vore det inte friskare att ompröva hela hållningen och deklarera att i Växjö stift gillar vi att tänka olika och så får det vara. Kunde stiftsledningen inte inför varje undertecknande av förklaringen öppet säga att det är, som alla vet, en idiotförklaring. Skriv på men bry er alls inte om den. Vi lever i ett på papperet fritt land. Och vi lever med motsätttningar. Lever för så fungerar livet.

Kan det verkligen vara sant att Modéus II åkte till ett pastorat för att tala med prästerna om hur det var att vara präst på platsen och att präststackarna först inte förstod att frågan egentligen gällde ämbetsfrågan. Det gav som följd på förvirringen vid mötet med Modéus och hans handgångne en konferens på tre dagar för prästerna. Konferensanläggning och buss. Kostnaden för transport, logi mat och löner under dagarna vill ni inte veta. Kan detta som sägs vara vara sant? I Växjö stift?

År 2018 är det alltså i ämbetsberättelsen inför präster och diakoner som Modéus II finner anledning ta upp frågan, den som sägs vara självklar eller förklaras vara en "icke-fråga". Bloggardag fascineras. Detta förfarande är nog ett av tecknen på att det våras för kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*. Eller vad tror ni? Efter 60 år förklaras en fråga vara självklar och själva förklaringen visar att den inte är det. Sanslöst lustigt.

Bloggardags gamla ego – "alter Ego" – kom på att detta luriga tillvägsgångssätt var skäl att läsa in sig på frågan. Han var då 17 år. Hur var det nu? Får vi tycka olika eller inte? Får vi ha de insikter som kommer utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet? Eller får vi inte? Ska detta att några läser på, undersöker, går till läggen och resonerar förnuftigt vara tabuiserad forskning?

måndag 23 april 2018

Modéus II visar sig from

Jag tänkte på anmaning av Modéus II läsa den ämbetsberättelse han gav till stiftet vid präst- och diakonmötet.
 https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen   

Jag gör som han önskat, återkopplar. Han trodde, sa han, att ämbetsberättelsen är av den karaktären att vi läsare behöver återvända till den. Modéus II såg det som ett evangelium att ämbetsberättelsen fanns i tryck och tänkte att en dryg halvtimmes (eller hur lång tid det tog att föredra det skrivna) lyssnande av en pauserad och långsam framställning var för mycket för präster och diakoner. Så jag gör som det önskas. Återvänder till ämbetsberättelsen, läser och funderar.

Jga läser efter att ha inhämtat den visdom underlöjtnant Dub anförtrott den tappre soldaten Svejk. Lakoniskhet och enkelhet är just de dygder som varje präst bör tillägna sig, vilken med eller mot sin vilja älskar sin överordnade, som i hans ögon måste vara det största, mest fulländade, mest utkristalliserade exemplet på en fast och fulländad vilja. (Hasek, Den tappre soldaten Svejks äventyr under andra världskriget. Modernista , Stockholm utan år, s 664). Ja, Dub anförde inte just prästen som exempel, men man kan ju tänka själv.

Modéus II är uttalat from. Varje gång han tänkt på vad han ska säga och varje gång han satt sig för att arbeta med ämbetsberättelsen har han börjat med bön om att ha Kristus för ögonen och få Andens ledning med budskapet. Går det till så? Kringgärdar inte bönen dagen och natten och kommer inte tankar och går i strid ström när vi står i dagens mångahanda? Varje gång och innan tankeverksamheten? Detta är en mycket frommare och finare hållning än den biskop Bo Giertz redovisade i sitt herdabrev år 1949. När han skrev det, i omfång betydligt längre än en ämbetsberättelse, var han flera gånger redo att ge upp, se skrivprojektet som omöjligt och kasta pennan i väggen.

Modéus II är därtill "övertygad både om att biskopsuppdraget ger särskild utsikt". Det är inte utan spänd nyfikenhet man då vill höra mera! En särskild utsikt och Andens ledning med insikter, det är ansatsen. Detta blir så mycket mer upphetsande som det verkligen är utsikten från biskopssätet Modéus II redovisar. Några ämbetsberättelser från kyrkoherdarna har inte begärts in. "Kan själv" är hållningen och detta beskrivs alltså som en andlig hållning!

Åhörarna vid mötet måste ha varit nöjda. Redan i begynnelsen får de veta att "ni som är präster och diakoner i Växjö stift gör ett beundransvärt arbete. Men (sic! ska nog vara 'med') engagemang, uppfinningsrikedom och energi ger ni av era liv i ett uppdrag som är svårt och krävande. Ta emot min aktning och mitt tack för ett fantastiskt arbete." Anden leder Modéus II till beundran när han tänker på lönearbetarna.

Varför sa Modéus II så?
"För att den goda stämningen ska bevaras behöver vi hitta än fler sätt att ge varandra stöd, hålla ihop och berömma varandra." Givet detta stämningsskapande grepp, torde stämningen ha varit på topp. Men när detta fina var sagt styrde Modéus II över till frågan om övergrepp och maktmissbruk. Han sa att vi behöver bryta tystnadens kultur. #metoo och #vardeljus drog fram "som en befriande stormvind", fick präster och diakoner en påminnelse om. Prostarna kommer att om några veckor berätta för Modéus II om läget i stiftet, vad som görs och vad som behöver göras.

Ämbetsberättelsens rubrik påminner om något biskop Sven Lindegård uppehöll sig vid. "Längre ut & djupare in". Det var en ansats som dåförtiden väckte prästerskapets förtjusning. Därefter tog Modéus II upp området "Sänd för att världen ska leva". Han konstaterade att "världen påverkar kyrkans agenda".  Detta sagt sa han också att "vi människor har en benägenhet att förenkla" samt konstaterade att "det är svårt att förstå sin samtid". Fast hopplösheten får inte gödas:

"I vår tid måste vi erkänna rädslan för polariseringen, förstå omfattningen av flyktingkrisen och ta in hoten mot skapelsen." Kloka präster och diakoner bevarar frågornas komplexitet men ska samtidigt vara fromma. De ska dessutom ta kritik av kyrkan på allvar men skilja på det som är "populistiskt trams och det som verkligen kräver förändring av oss". Riktigt hur populismen kom med i sammanhanget är inte enkelt att förstå, men "när populismen rinner i vårt eget blodomlopp riskerar vi både arbetsglädje och kvalitet". Infektion i blodomloppet är allvarliga saker.

Här kan minst två frågor ställas: Vad säger han och varför säger han detta? Han är emot något han kallar populism, men populism kan vara precis vad som helst och populism just i en folkkyrka, ja, ni fattar själva. Är inte folkkyrkans grund just en populism? Modéus II uppfattar uppenbart för sin del en slags hotfull populism inuti ("i vårt eget blodomlopp") och kopplar samman denna med kyrkokritik. Varför? Är detta ett uttryck för den bildade medelklassens allmänna folkförakt? Om det inte är detta, vad är det då? En egen hotande insikt om att populasen kan visa sig ha rätt på skilda områden, däribland kritiken av Svenska kyrkan (om det verkligen nu finns just en populistisk kyrkokritik). De två frågorna kvarstår obesvarade men städse oroande. "I vårt eget blodomlopp" indikerar livsfara. Vad tänkte prästerna och diakonerna på mötet då?

När själva talets innebörd tycks dunkel, underlättas inte förståelsen av ett påstående som detta: "Som folkkyrka ska vi vara särskilt vaksamma så att inte åsiktskorridoren smalnar."
Modéus II vill tydligen hävda, att det inte är farligt att tycka olika och menar, att "olika ställningstaganden, olika livstolkningar, olika trosuttryck måste rymmas i kyrkan". Jaha. Men vad betyder det?

Är detta något annat än det apostoliska talet om enhet i Ef 4:3-4? Den som vill kan fortsätta läsa Efesierbrevet och se aposteln skilja mellan sanning och villfarelse/bedrägliga påfund. Alla olikheter tycks apostoliskt sett inte vara av värde och ska inte rymmas i Kyrkan. Efesierbrevet som sagt. Eller är det Confessio Augustana Modéus II syftar på, artiklarna VII och XV? I så fall är det skillnad på olikheter och olikheter. Det finns anledning att återkomma till denna rätt vidlyftiga plädering för olikhet när Modéus II blir mer precis.

Det finns alltså mer att skriva om ämbetsberättelsen, men I kunnen icke nu bära det, så fortsättning får följa.



söndag 22 april 2018

Dolda skönheter

- Här står rävarna, sa Maggan, vår avhållna gamla kårchef. Gamla och gamla. Maggan blir aldrig gammal, men ändå. Kalle och jag bedyrade att vi skötte oss också på denna fest, nyktra och städade som vi var. Biblioteket i Moheda var annars väl befolkat. Professor G med hustru var där och gav releasen hög akademisk värdighet. Noga taget var Östra Järnvägsgatan väl representerad. Vi som bor här vet att ta vara på alla tillfällen när de begåvade träder fram. Och nu var det en bok.

Per-Anders Andersson, Pelle alltså, började fotografera stenvalvbroar i Kronobergs län. Han var fascinerad av dem, såg deras skönhet och insåg mödan som låg bakom brobyggandet. Tanken var att han som pensionär skulle göra en bok tillsammans med sin bror. Det blev så och ändå inte. Pelles son Emil har också bidragit med bilder och storasyster Ingegerd med text tillsammans med storebror Kalle, som ni andra väl kallar Karl-Olof (med det gjorde bara lärarna, vi andra säger som vi alltid sagt). Pelle dog i cancer när han just gått i pension efter ett arbetsliv som långtradarchaufför. Det var  därför det blev så som det var tänkt, en bok, och ändå inte. Pelle skulle ha varit med och haft release på sin egen bok, livs levande. Men medge att det är rörande att familjen såg till att bokprojektet inte dog med sin upphovsman. I boken Dolda skönheter finns också ett närmast kulturellt foto av Pelle iförd sin signatur, en basker.

Greppet är förstås bilder men inte bara texter som förklarar 1700-talets byggnadskonst utan också roliga skrönor. Alla skrönor är inte heller bara skrönor. Hur var det med Näcken vid broar och klappbryggor? Och har något som berättas hänt i verkligheten eller är det sådant som i verkligheten skulle kunna ha hänt?

Lokalhistorien om fröken på Huseby, Asa herrgård, som staten konfiskerade efter kriget (på amerikansk anmodan, jag tror fallet är en skandal trots allt) eller insikten om den stora lingonruschen vid sekelskiftet 1800/1900 är ovärderlig oviktig kunskap.

Den 3 september 1898 skickades 79 220 kilo lingon från Moheda station med tåg till Tyskland. Lingonstationen framför alla andra i hela världen var Moheda. Hur kommer sig det? Otto von Bismarck hade lagt tull på import av kokade lingon. Det innebar importförbud. Däremot var införsel av lingon fri. Nu då? Hur mycket lingon äter den tyska rasen? Blå plommon började ersätta lingon i bakverken som den vet som ätit Flaumenkuche. Konsumtionen av lingon tycka ha minskat. Men i boken slås ett svenskt slag för Änglamat. Och självfallet ett slag för delikatessen lingon och mjölk. Men nu tycks Bloggardag ha tagit sig över bron efter mjölk...

Jag ska inte bara uppehålla mig vid Moheda. Två stenvalvbroar i Göteryds socken finns med. Inalles är det 28 broar länet runt som fotograferats. För mig var det många lärdomar att inhämta. Men Pelles reaktion när han körde en alldeles vanlig väg och plötsligt bromsade in därför att han i ögonvrån sett en stenvalvsbro (den som pryder omslaget) kan jag förstå. Det undermedvetna fungerar. Det är då det dolda kommer fram.

Nu finns det fromma typer som läser Bloggardag och inte nöjer sig med nyvunnen kunskap om lingonexport för mer än hundra år sedan. De borde rätteligen fröjda sig över detta som de inte visste men nu vet och aldrig kommer att glömma men de vill ha allt lite frommare, som om dolda skönheter inte är fromt nog. Nå, Bloggardag är generös.

En biskop är pontifex, brobyggare. Om han då är nedlåtande eller överlägsen mot några han rätteligen skulle bygga broar till, kommer stenvalvbron att framstå som systemkritik. Om vi har ett system där biskopar inte är brobyggare, dag ut och dag in, i ur och skur, är det tysta vittnesbördet från stenvalvbron en högljudd anklagelse om tjänstefel. Gott så. Fortsättning på detta tema kan följa,  men då med det bedrövliga resultatet att det ifrågasätts om vi i mötet med biskopar talar om hederliga brobyggare av det slag som stenarbetaren Andreas "Ryssen" Gustafsson i Göteryd (1839-1928) var. Stenvalvbron finns i Hästberga om ni vill minnas "Ryssen" på plats. Han kan i vår tid och sig själv ovetande fungera som korrektiv för stiftschefer som kanske trots allt har någon ambition att vara biskopar.

Bloggardag förstår att hela mänsklighetens traktan inte är den att läsa om stenvalvbroar i Kronobergs län eller ens lingonruschen. Nu är dock boken snart också antikvariskt värdefull. Den kan bara köpas via Ingegerd. 250:- plus porto (och boken är tung). Vill man åka till Moheda för att spara på portot så titta in till mig på vägen. Ingegerd vet var jag bor. Men ring henne om ni vill ha boken. 070 2908 49 02 eller skriv brev till Ingegerd Andersson, Östra Järnvägsgatan 11, 342 61 Moheda.

Om ni vill köpa andra böcker så är det fullständigt självklart att Bloggardags alla läsare är inbjudna till release- och reunion i Lund när boken En annan Kyrka släpps. Tisdagen den 29 maj kl 13. Laurentiistiftelsen, Kastanjegatan i Lund. Förlagschefen tänkte sig att gamla vänner skulle ses och stolpa runt minglandes efter själva bokpresentationen. Man kan se mer på Gaudetes hemsida.





lördag 21 april 2018

På förekommen anledning

I går ringde Lotta från Bonnier och frågade efter Linda, som inte var tillstädes. Bloggardag slogs då av läserfarenheten om hur den tappre soldaten Svejk skulle hanterat att ge Lotta ett så dystert besked  (då vill det till att satsa på det ljusa i tillvaron) så han frågade helt enfaldigt. "Bonniers. Är Åke hemma?" Lotta verkade lite förvirrad och sa än en gång att hon hette Lotta och ringde från Bonniers. Detta, meddelade Bloggardag, hade uppfattats, men frågan gällde nu om Åke var i närheten. Det var han tydligen inte. Lotta tycktes få brått att avsluta samtalet.

Bloggardag återföll därefter i sina penséer: På förekommen anledning (eller vad det nu kan vara) behövs några kommentarer utan att det hela förfaller till ett mer omfattande mastodontverk. Egendomligt nog (hacker?) försvann bloggkommentarer. Det jag kommenterar här kanske då har förlorat sitt sammanhang. Här. Annars inte.

Det sattes ifråga mer än frågades om Luther verkligen sagt något i ämbetsfrågan. När det stod klart att så var fallet, flyttades fokus. Att Luthers tal om "odugliga människor" syftar på män kunde varit en poäng, men denna eventuella poäng gick den förbi som satt fast i sitt eget tankemönster att odugligheten skulle vara något som handlar om kvinnor. Sådant kan hända. Det är därför präster ska ha teologisk utbildning, det vill säga förmåga att röra sig genom Kyrkans alla tider,  läsa texter och förstå sammanhang. Luther pekar på det faktum att alla inte är kvalificerade för ämbetet men de är, skriver han "sanna, heliga kristna". Det kunde räcka rätt långt.

Frågan om manligt och kvinnligt som en stimulerande fråga kanske bara de kan ställa som tror att det är en Guds goda mening med att Gud skapade manligt och kvinnligt och just därför försöker undvika schablonerna för att i stället ägna sig åt skapelseteologi och därtill själavård. Någonstans där hör frågan hemma. Men definiera manligt och kvinnligt är lika svårt som att definiera tiden, för att anknyta  till Augustinus. Vi vet, men kan inte sätta ord på det vi vet.

Till frågan om "underordning" hör en kristologisk utläggning, Kristus ställer sig underst, men det är ett tankekomplex som hör till den högre kursen. Är dessa insikter tillgängliga endast för dem som övat sig att nalkas tillvaron på knä och i gudstjänst. Tills vidare antar jag det.

Att vi läser augustinermunken som "ett trons vittne", som han kallas av de romerska katolikerna, betyder att Luther som teolog är insatt i den stora berättelsen. Annars läser vi väl texter typ Confessiso Augustana om vi vill veta vad vi tror.

Ett frågekomplex handlar om auktoriteten. Kyrkan håller ju Bibeln för att vara helig skrift. Den lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skulle ville anförtro oss. Är vi oense här, blir oenigheterna begripliga. Vad Paulus skriver i 1 Kor är nog rätt klart. Biskopsmötets bibelkommission gjorde reda i frågan. Det är uppenbart att det finns en undervisning kvinnor ger och lika uppenbart att den inte hör hemma i den gemensamma gudstjänsten, där husfadern leder.

Att heresin följer Kyrkan så som skuggan följer den som vandrar i solen, har påpekats tidigare. Så är det från första början. Om en präst har på fötterna och säger: "Så säger Herren" förhåller det sig nog så, givet att prästen har på fötterna, dvs kan ge de bibliska referenserna. Det görs ibland en markering vilken slags predikan prästen avser att hålla när det heter "I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn". Detta är ett högt anspråk men helt rimligt.

Till komplexet om lutherska kyrkor som lär något annat än det Luther lärde finns det väl inte mycket mer att säga. Det förhåller sig så. Den som ser fenomenet upphöjer sig därmed inte till förebild. På vilket sätt upphöjer sig en läkare till förebild genom att diagnostisera ett benbrott? Detsamma gäller frågan om skadan som kv*nnl*g* pr*st*r gjort, en fråga dom måste kopmpliceras och styra bort från person. Bloggardag försökte göra det. Då efterfrågas "hållbar dokumentation". Ska vi svara som Christopher Wren om St. Paul's Cathedral? "Se dig omkring!"– ?

Till nonsensfrågor hör frågan om läsning av text. Text kan alla läskunniga läsa. Saken gäller textutläggning. Här är skillnaden mellan Kyrkans allraheligate tro (Judas brev) och MTD-religionen tydlig i Svenska kyrkan.
Läkare läkarvigs inte. De får en legitimation. Präster vigd under bön och handpåläggning. Denna "lila handviftning" avgör vad prästeriet är.
Den som ser prästämbetet som ett akademiskt yrke avviker från Kyrkans egen syn på prästämbetet och ställer konsekvent och fullt begripligt nonsensfrågor. Argumentet att någon är besjälad att göra en insats för Herren faller, för den sortens insatser kan göras på många andra sätt än i prästämbetet. Bättre kanske så. Men apologin för de besjälade kan enkelt användas av alla som undrar över avvisade prästkandidater.
Den av nonsensfrågorna som kunde tyckas vara något meningsfullt gäller vad som är realistiskt. Är det realistiskt att begränsa sikten till denna värld och denna tid? Är inte det osynliga livet tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3) det egentliga, realistiska, livet? Vad är reellt? Denna värld som med sina lidelser ska gå under eller det rike Gud berett?

En bloggkommentator har haft boken Kyrklig splittring i sin hand och har därmed tydligen  tillgodogjort sig innehållet. Slutsatsen blir att "skulden" för splittringen läggs på alla dem som markerade kvinnors rätt att bli präster. I boken (s 10) heter det dock: "Det finns alltid ett drag av revision i forskning utan att detta begrepp är moraliskt. Jag ville bara veta." Frågorna om splittring fann författaren allvarliga och fortsätter på samma sida: "Det leder mig till att granska och ifrågasätta bortom den slagordsmässiga förståelsen. Såvitt jag begriper är det den tjänst en teologisk forskare i varje fall kan göra år kyrkan." Om denna bok sa Margit Sahlin: "Dag, du har skrivit en bra bok men hur i allsindar fick du tag på mina brev?"
Bloggardag avstår från att citera från boken s 158 där det finns en moralitet om forskning och forskningsuppgifter och en plädering för kunskap och förståelse..

Metoden att försöka pådyvla kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* en enkel biblicism ("om ni läser bokstavligt här måste allt läsas efter bokstaven") är egendomligt. När frågan om ämbetet kom upp var det tydligen rätt självklart för Svenska kyrkan att göra reda i bibel- och bekännelseargument. Var det helt fel  och var detta ett utslag av biblicism (SOU 1950:48)? På vilket sätt var Anders Nygren fel ute när han talade om "främmande spår" som Svenska kyrkan växlat in på? Är den tanken inte möjlig att intellektuellt tillgodogöra sig och med den som slagruta analysera dagens kyrkoliv?

Frågan om den folkanpassade (kundorienterade) kyrkan kommenterar jag inte. Det är ungefär som när pastor R vid en fredagskonklav i Kalmar pastorat frågade vad Vårsta är. "Så dumma frågor svarar vi inte på här", sa prosten Pehr Edwall då.

Läsningen av bloggkommentarer leder till en slutsats. Det är inte enkelt att stiga ur sin förförståelse. Det sker nog bara genom en seminariekultur, en där samtalet är livsform och läslusten och kunskapsinhämtandet är själva driften.

fredag 20 april 2018

Bloggardags pyttipanna

Det är flera olika teman som anmäler sig, men Bloggardag vet att hacka och blanda till en smakfull anrättning. Dock inte stuvad pyttipanna! Varför folk gör gräddstuvad sådan, det fattar jag inte. Skälet är enkelt: Jag vill inte förstå. Detta noteras på Bloggardag utan varje medveten syftning på bloggkommentatorer. Nu tar vi oss verket an.

Först Bloggardags vän Emma Hedlundh. Hon inte bara sjunger, operetter kanske? Hon är förebildlig när det gäller offerter. Räkna med Emma! Det gör Bloggardag. Saken handlar naturligtvis om kyrkohandboken. Emma har kollat vad den kostar och det är samma bok vi talar om:
Kyrkohandbok Verbum ska ha 429:-, Bokus 347:- och Ad Libris 330:-
Kyrkohandbok musik ska Verbum ha 690:- för, Bokus 470:- och Ad Libris 459:-
Kyrkohandbok musik, spiral kostar hos Verbum 790:-, Bokus tar 537:- och Ad Libris 523:-
Missale kostar på Verbum 1290:-, Bokus 823:- och Ad Libris 781:-
Vår vän dr F lyckades få 10% när han köpte sex kyrkohandböcker till det högre priset. Han kommer att bryta samman om han läser detta och fattar att det fanns billigare alternativ. För två kyrkohandbok musik spiral gav han ett styckpris på 790:- och köpte två. Ingen rabatt. Efter detta höves honom en utlandsresa till ett land med kyrkor utan denna kyrkohandbok, fruktar jag. Men när dr F använder kyrkohandboken efter den 20 maj kommer han var dag att påminnas om att han gjorde ett dåligt köp. Blir inte detta en arbetsmiljöfråga? Eller en andlig fråga: "Ett Jesus än  påminner jag..." (sv ps 498) och så står dr F vid altaret och lamenterar med Jesus om kyrkohandboken. Gudstjänst ut och gudstjänst in, liksom.

Biskop Åke Bonnier har intressen i Ad Libris. Förklarar det rabatten? Man hoppas. Men vilka har då intressen i Verbum? Nävisst nä. Den första boktraven var ju en gåva från Svenska kyrkan till församlingen. Det är något lurt med alltihop. En uppsättning böcker till varje församling men det finns kanske ett antal kyrkor i församlingen och fler böcker behövs till personalen. Lite som att ge bort narkotika på skolgården, tänker den dystert anlagde.

Nu läser jag ett påpekande att kyrkohandbokens papperskvalitet är för dålig. Ruben Baggström var noga med sådant på sin tid. Kritikern säger at handboken inte tål att användas mer än vid ett par dop eftersom dopvatten kan hamna i boken. Då är det kört. Ett sådant påpekande kanske visar sig förödande? Har hela kyrkoohandboksprocessen ändat upp i en begränsat användbar kyrkohandbok? Och har den präst rätt som hävdar att mängden alternativ gör missalet i vart fall mindre användbart som altarbok, kanske till och med oanvändbart? Så bra att Artos kommer med en mässbok då, en sådan som är översiktlig och enkel att använda. Fast ordning för dop har väl inte mässboken? Jag antar att det skulle behövas en användbar handbok i lämpligt urval, en sådan som förr fanns med extra bibelmaterial och sådant en präst kan behöva också vid sjukbesök och vid dödsbäddar.

Prästmötet i Växjö har jag valt att snabbdelta i, dvs fråga klokt folk vad som hände. Det är liksom Reader's Digest. Mötet skulle bli både lättsamt och djuplodande, menade Modéus II. Han hoppades att präster och diakoner skulle få ny kraft i uppdraget "efter att du under några vårdagar fått dröja vid källorna". Avsåg han därmed Bishop's Arms och prästerligt pilsnerhinkande? De andra källorna har väl just präster annars fri och daglig tillgång till vid sockenkyrkans altare om så skulle önskas?

Temat var på något sätt Jesus. Frågan ställdes som föredragstema i Konserthuset: Vart tog Jesus vägen? Kul på sitt sätt givet mötetes tema. Svaret blev en föreläsning om sekularisering.
Nästa stora fråga var "Varför måste Jesus dö?" Om jag förstod svaret på den frågan så var svaret rätt oklart.
Tredje föredraget i Konserthuset ägnades åt frågan "Vem är min nästa?" Det fick jag denna morgon refererat i Smålandskomposten. Rubriken löd: "Det är lätt att få andlig kramp" och vem säger emot.  Modéus II drog ämbetsberättelsen men om detta (med störst nyhetsvärde) fick vi tidningsläsare inget veta.

Efter ämbetsberättelsen följde eftermiddagskaffe samt sändningsmässa med förnyade vigningslöften. Det har inte skett tidigare, sa prosten Bengtsson. Nej, det är en sån där innovation som kom genom högkyrkligheten. Ove Lundin ställde en gång på en kyrkodag frågan i ett föredrag om varför Skärtorsdagen inte firades med fokus på vigningslöftena. God idé. När vi hade präst- och diakonlöften vid Kalmardekanatets Skärtorsdagsmässa (öppen för alla) valde vi att inte avlägga löftena på nytt utan i stället påminnas om dem. Jag tror det är en klokare ordning.  Är inte löftet för hela livet? Var förresten inte Modéus II med någon gång i Kalmar? Men än en gång: det finns en väldig glädje att plocka upp idéer de icke havliga fört fram och låtsas att detta är vad kyrkosystemet innoverat.

Förändringen av prästmöten ser jag. Förr var det akademiskt med prästmötesavhandling, opponenter och därtill en oration. Nu är det påfyllning  i form av föreläsningar, dvs det som studiedagar försåg oss med.

Ta förresten gärna tåget mellan Kalmar och Alvesta för att få en Harry Potter-upplevelse. Det är fortfarande Smålandskomposten i dag som låter oss få veta att ett tåg kolliderat med en kontaktledning.

Efter allt detta tänkte jag aktualisera frågan om kackerlackor. När POD-mötet (det kallas så internt) åt festmiddag tänkte jag över min nyvunna kunskap om just kackerlackor. Jag delar gärna med mig. 60 bitar av kackerlacka är tillåten mängd per 100 gram choklad i USA. Är det mer än så, räknas produkten som hälsovådlig. I medeltal finns åtta bitar av kackerlacka i varje chokladstång, men jag fattar inte vad som menas med chokladstång. Pasta, frukt, ost, vete och popcorn kan innehålla delar av kackerlacka. Hur märks detta? Det kan klia i halsen när vi äter! Då är det en reaktion mot kackerlackan. Det är väl bra att få veta. Bloggardag slår till igen!

Slutligast läste jag kommentarer till gårdagens blogg. Jag ska försöka samla mig för att förstå oenigheterna. De tycks mig avgrundsdjupa. Det är väl lika bra att vi klargör den saken i tacksamhet över att motsättningar går att begripa.


torsdag 19 april 2018

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018

Professor Carl-Gustaf Andrén dog i går. Han var min lärare i praktisk teologi med kyrkorätt,  rektor för Lunds universitet, universitetskansler och en vitter man på många sätt. Han var lätt att tycka om för han tyckte om människor och universitet. Han gjorde Svenska kyrkan stora tjänster inte minst i SKUT. Många kommer att skriva fint om honom. Lunds universitet har på kort tid förlorat två bemärkta tidigare rektorer, Håkan Westling och Carl-Gustaf Andrén.

Liksom sin bror Åke, professor i praktisk teologi i Uppsala, var han en hederlig person. Alla vid en akademi är inte det. Åke var scout livet igenom med kniv och i kortbyxor. Carl-Gustaf var i vart fall scoutaktig livet igenom. Jag hade skrivit ett manus till en bok som SKS/Verbum kanske skulle ge ut. Två Systrars exempel. Detta ville inte Arne Palmqvist och jag hade synpunkter på det. Carl-Gustaf var i Kalmar och sökte upp mig på mitt lilla tjänsterum för att mana mig till vänlighet. Han tyckte uppenbarligen att jag inte levt upp till vänlighetsnormen. När han fick klart för sig att Arne avvisat manuskriptet därför att det var fel författare och alltså inte ens läst det, fördystrades hans anlete. När han så fick klart för sig att frågan kommit upp än en gång med samma utfall och med samma förutsättning, Arne hade inte läst, stod det klart att Carl-Gustaf ogillade biskopens hållning. Frågan kom upp en tredje gång. Då hade Arne läst och kommit fram till slutsatsen att en sådan bok absolut inte skulle ges ut. Den blev utgiven. Jag tror Carl-Gustaf inte var helt oskyldig till det. Jan Arvid Hellström skrev studieplan, jag tror det var kompromissen.

Jag hade förstås hoppats på att Carl-Gustaf skulle kunna vara med på releasen den 29 maj på boken En annan Kyrka. Han uppmuntrade mig när vi talades vid och det betydde att jag vågade ta med lite mer material. "Du har ju egen förstahandskännedom", sa han. Han var också vänlig i sina omdömen om annat jag skrev vid universitetet. Jag roade mig efter hans föredöme att hålla docentföreläsningen prick 45 minuter lång. Det hade han själv gjort och berättade road att det enda professor Pleijel egentligen brytt sig om var att han slutat på sekunden. Föredömet förpliktade, kunde jag tänka.

Sommarviste på Öland och svägerskan född Edwall betydde att man kunde möta Karin och Carl-Gustaf i kretsarna kring prostparet Maj och Pehr i Kalmar.

Jag hör till dem som fortfarande funderar över vad som hänt i Svenska kyrkan om Carl-Gustaf accepterat att nomineras till ärkebiskop. Han hade blivit utnämnd men kunde inte uppfatta att detta var hans kallelse. Det blev Olof Sundby i stället. Båda var emot det skumrask som somliga stod för och förde in i kyrkolivet. Det var det scoutaktiga igen!

RIP


Bloggardag, typ omtänksam

När det kommer till teologiska frågor kan det fablas friskt. Det där att gå till källor och tidningslägg för att förstå, blir en besvärande omväg. Enklare är att tycka åt sig en egen förklaring till hur komplexa materier egentligen är och konstruera sig mycket enkla och lätt begripliga samband. mellan företeelser som egentligen inte hör ihop. Oomkullrunkeliga sanningar fastslås av dem som aldrig besvärat sig för något mer än att konstruera sig en passande verklighet. Verkar Bloggardag irriterad? Märk mina ord, Bloggardag uttrycker med eskatologisk ansats en häpnad inför denna värld!

Bloggardag nödgades resa sig  från skrivbordet och ta fram en bok av Dag Sandahl, Kyrklig splittring (Verbum 1993). Där beskrivs för övrigt hur präster i Småland gör ner Gustaf Wingren, en sanslöst rolig uppgörelse. På sidorna 44–50 finns en del om den reformatoriska ämbetssynen. Luther citeras. Han finner det vara ett Herrens bud att kvinnor inte offentligen ska predika. Detta återgavs i SOU 1950:48 bilaga 1. Ragnar Askmark skrev texten och hans sakkunskap ifrågasattes inte.

Sandahl hänvisade dessutom till fler Lutherställen genom att referera andra forskare, evangeliska såväl som romersk-katolska. Det var dessa referat som var själva grejen i framställningen på de aktuella sidorna och syftet var att visa på en bred forskningsmässig samstämmighet. Vill någon läsa vidare genom att gå¨till Luther själv kan Luthers Om koncilierna och kyrkan (Evangelieföreningens förlag, Vasa, 1993) fungera som stimulantia. När Kyrkans sju kännetecken avhandlas och Luther anför att ämbetet är ett av kännetecknen noterar han, att Den Helige Ande utesluter "kvinnor, barn och odugliga människor" (aa s 172). Vad detta betyder, utlägger för övrigt Stein, som man kan se hos Sandahl. Vill ni ha hänvisningar till Weimarupplagan så är det WA 30,3, 524.

Sandahl har i sin analys radat upp ett gäng forskare. Inget av de arbeten som gås igenom hävdar att saken för Luther handlade om lämplighet. Ingen påstår än mindre att Luther aldrig skulle behandlat frågan, ämbetet återförs ju till apostlarna och var ungefär 1500 år gammalt när Luther skrev (om man inte ska gå till Gamla testamentet, vilket man nog inte ska men faktiskt borde göra). Luthers svar på frågan är ett bibliskt svar och då behövs inget mer för honom. (Sandahl s 47 citerar Wolfgang Stein).

Den stackars Sandahl försöker förstå och förklara hur det kom sig att det teologiska underlaget inte beaktades fast Svenska kyrkan hade två referensramar: Bibel och bekännelse. Hans slutsats blir att den komplexa ämbetsfrågan endast kan hanteras genom att forskare dialogerar med varandra. Men vad Luther säger var forskarna eniga om. Och för Svenska kyrkan gällde att den teologiska rebus som ställts upp var olöslig eftersom de vanliga verktygen/nycklarna inte användes. Allt övrigt material, Rune Söderlund i STK 1978 (s 65-75) Kvinnliga präster i historisk belysning eller det anglikanska tar Bloggardag inte upp här och nu.

Då tar vi oss an frågan om varför ett stort antal lutherska kyrkor världen över accepterat kvinnliga präster.
Det enkla svaret måste vara, att dessa lutherska kyrkor inte är lutherska alls om det lutherska är att följa Luthers övertygelse i frågan. Detta borde väl vara självfallet, givet att kyrkorna skulle vara just lutherska, en beteckning som Luther själv avvisade, eftersom bara sekter anför personnamn för Kristi Kyrka. Ni förstår likväl.

Nu var det ju parlamenten eller regeringen som i Norge (1938), Danmark (1948) och Sverige (1958) fattade beslut i ärendet. Parlament fattar inte beslut på teologisk grund. Bevekelsegrunderna i frågan om kv*nnl*g* pr*st*r var andra och handlade om behörighet till statlig tjänst.

I Nazi-Tyskland, där prästerna tagits ut till krigsmakten, fanns "Pastorinnen". En sådan visades upp i Sverige, media bevakade och allmogen fick veta. Margit Sahlin insåg efter ett tag att denna kvinna alls inte var prästvigd. Hon gjorde sig vissa bekymmer över att denna sakuplysning inte kunde ges till media, som redan presenterat henne som något hon inte var – nämligen präst. Någon dementi kunde sålunda inte utsändas! I tidens längd blev det kvinnliga präster också i Tyskland. Märta Tamm-Götlind, en vän till familjen Sandahl, beskrev år 1957 hur situationen med kvinnor som präster var internationellt. Då kunde man förstå att det inte i första hand var de evangeliska (lutherska) som i kyrklig ordning slagits för reformen utan de reformerta och en uppsättning sekter. Detta faktum kanske tål att betänkas.

Eftersom det bärande argumentet, såvitt vi kan följa argumenteringen, handlat om jämställdhet, torde svaret på frågan vara att ett antal lutherska kyrkor inte kunnat stå emot när saken förklarats handla om jämställdhet och inte om vad Herren själv menat med ämbetet i Kyrkan samt att dessa kyrkor var statskyrkor och därmed tydliga ideologiska statsapparater (Louis Althussers insikt).

Kanske bör det upprepas att saken inte riktigt borde gälla hur olika kyrkor ser på ämbetet utan hur Herren ser det hela. Jag medger att detta på sitt sätt kan uppfattas som en komplikation. Det är då vi hänvisas till Skriftens vittnesbörd i fösta hand. Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville anförtro oss. Tänker ni annorlunda här? Därtill finns Kyrkans långa erfarenhet av ämbetet i praktiken.

Vid kyrkkaffet önskades också ett samtal utifrån frågan om Svenska kyrkan skadats av kvinnliga präster med begäran om exemplifiering. Det är en vansklig fråga. Många kan sätta kaffet i vrångstrupen då. Men kör till! Visst har Svenska kyrkan skadats.

Givet att beslutet strider mot Guds ord och Herrens ordningar är skadan en grundskada. Då har nämligen en annan princip än Bibel och bekännelse införts. Med samma förutsättning skulle vi då kunna misstänka att en skadegörare hållit sig framme. Mot denna tillvaros slut har det varnats för just detta. Man skulle också kunna misstänka att skadan är den som blir följden om en kyrka frivilligt övergår till att bli en sekt av modell Marcion (biskop Nygrens analys) och då konsekvent kommer att omfatta gnostikers läroprincip, nu som MTD-religion.

Att en kvinnlig präst kan uppfatta det som orimligt att gå in i prästeriets manliga värld borde inte vara ofattbart. Somliga har måhända löst den saken utifrån sin egen sexuella preferens, dvs det finns lesbiska kvinnliga präster. Hur detta kopplas samman med det dittillsvarande manliga prästämbetet utlöser spekulationer i hela den heteronormativa kristliga världen. Här brister mångas kompetens att förstå. Inte minst om saken ska avhandlas vid ett kyrkkaffe.

Feministteologin formulerar sig och det måste väl vara Kyrkan till skada om vi ska tro vad dessa teologer utsäger. Rosemary Radford Ruether förklarade ju att det var mycket mer effektivt att använda de existerande kyrkorna som brohuvuden för att få ut feminismen. Syftet är att komma tillbaka till ett mänsklighetens urtillstånd. Och då faller mycket av Kyrkans tro, egentligen själva uppenbarelsen, det fattar ett barn på sju år. Skadan kan beskrivas som en skada på Kyrkan, och det var just detta som var syftet eftersom Kyrkan i denna mening står för något skadligt. Lätt som en plätt att förstå! Lika lätt som att fatta att Svenska kyrkan ställer folk på sin lönelista och ger befordran till dem som har denna agenda men kanske svårt att förstå varför.

Om nu denna andra tro utminuteras så hörs det inte bara i den lokala förkunnelsen när församlingen har en kv*nnl*g pr*st. Det måste efterhand uttryckas också i kyrkohandboken. Begrepp som "Han" , "Herre" och "Fader" måste i görligaste mån ersättas. Vad skadas då? Det kan ni som tänker använda den nya kyrkohandboken fundera över.

Med reformen har Svenska kyrkan också lidit skada därför att somliga hos vilka en prästkallelse kunnat kännas igen, av kyrkopolitiska skäl vägras vigning. Det förekommer olika siffror på hur många det handlar om. Några men få är prästvigda i andra sammanhang eller kyrkor. En så prästvigd är numera biskop i den evangeliska kyrkan i Lettland. Han hade uppenbarligen en prästkallelse som Svenska kyrkan vägrade erkänna.

Vilka andra välsignelser har Svenska kyrkan vägrat sig och tagit skada av? Vilken skada blev följden av att CH Martling, PO Sjögren, Carl Strandberg, Rune Klingert och Bengt Holmberg inte blev biskopar (Bengt vann biskopsvalet efter Bertil Gärtner i Göteborg och det var uppenbart vilken sorts biskop stiftes valmanskår egentligen ville ha, lika uppenbart vem (S-)tatsmakten föredrog...) Det är klart att detta skadar Svenska kyrkan också så enkelt att tilltron till valsystemet blir skadat. Hur då? Det är uppenbart att ingen frågar efter vad Gud vill, systemet är funktionellt ateistiskt och de som röstat står där snopna. För att inte tala om dessa biskopskandidaters kompetens som Svenska kyrkan avstår från.

Det är också klart att Svenska kyrkan skadas, när kyrkfolket ser sina systrar och bröder konstatera, att  de inte längre kan tillhöra Svenska kyrkan. Präster, diakoner och lekfolk drar den personliga slutsatsen. Det tycks som om Svenska kyrkan inte bedrövas. Kan det vara så illa? Har härskarna i himlarymderna kunnat få så stort inflytande på härskarna i de högre kyrkliga rymderna att ingen reagerar när någon lämnar sin plats i församlingens liv och besviken går sin väg?

Ska frågan ställas på individnivå om vad enskilda kv*nnl*g* pr*st*r ställt till med som skadat? Hon som lämnade prästämbetet och gick ut i New Age-köret? Hon som etablerade sig som häxa? Hon som förskingrade kollekten? Hon som efter några år konstaterade att hon inte skulle vilja bli prästvigd nu för hon var mer för religion i största allmänhet än Kyrkans tro? Det verkar vara orimligt att jaga individer för att se vilken skada de kunnat ställa till med. Bättre att hålla sig till Ulla Carin Holm.

Holm beskrev i sin doktorsavhandling Hennes verk skall prisa henne (1982) att det var två olika och oförenliga system som stod emot varandra när det handlade om kv*nn*pr*stfr*g*n. Detta något mer oprecisa blir mer precist än jakten på enskilda. Men då bortser jag från mycket. Visst har ämbetsreformen skadat Svenska kyrkan och många, många enskilda. Varför släpptes själva lögnväsendet in och detta utan protester? Det är kanske just detta som är själva skadan. En ovän har gjort detta. Inte konstigt att det då blev som det blev.


onsdag 18 april 2018

Dumt och biskopsdumt

Vad som är dumt i största allmänhet kan skifta, ibland är det svårt att förstå och alltid svårt att heltäckande definiera. Den ackumulerade dumheten i världen en helt vanlig dag utgör en märklig pyttipanna. Annorlunda är det med den specifika biskopsdumheten. Dess särdrag är att den kan framstå som ämabel, upplyst och insiktsfull. Bortom detta är den egentligen vanlig dumhet, men finare. Hos biskopar och professorer är denna finare dumhet av två slag. Antingen medfödd eller förvärvad. Om den medfödda gäller Bengt Lidforss ord: fruktsam som en kaninhona, rastlös, aldrig vilande och utgör personens verkliga existensform. Vi går nu inte närmare in på att dissikera sammanhanget djupare. Professor Holmströms dumhet är medfödd, professor Brings förvärvad, menar Lidforss. Nog så.

Det pågår ett präst- och diakonmöte i Växjö. Biskop före detta Johansson, som städslats att var tredje vecka skriva kolumn i Smålandskomposten, låter det förhållandet att präster (han inte mer än nämner diakonerna i förbigående, märkligt nog) kommer att synas på stan, föranleda några reflektioner. Det är informationsbärande att få en inblick i biskop före detta Johanssons tankevärld. Han finner det alltså vara av värde att för allmogen i tidningens spridningsområde påpeka att "präster är hyggliga – även i grupp". Hur tänkte han då och hur tänker han att folk tänker när det handlar om präster?

Hur har Johanssons syn på präster formats?
Den kyrkovetenskapliga förklaringen är, förslagsvis, att den formats från ett skrivbord på ett stiftskansli. Det är de mindre fördelaktiga bilderna av präster som grupp som utminuteras med slutsatsen att "så länge som vi ser på varandra bara som grupper så frodas lätt både fördomar och förakt." Hur formades alltså Johansson när han såg prästerna från stiftskansliets skrivbord och när han följde Sven Lindegård ut i stiftet? Var det av betydelse att hans bakgrund i det frikyrkliga och hans bristande församlingsprästerfarenhet alienerade honom från de andra prästerna (enkannerligen de högkyrkliga), gjorde honom till överhet och utanförstående med de följder för förståelse och brist på sådan som sådant skapar? Ägnar han sig åt att besvärja en verklighet som egentligen skrämmer honom? Är han de facto rädd för präster själv?

Det finns snälla präster som aldrig fäller ett kritiskt ord om biskopars göranden och låtanden. För dem är det av värde att Växjöborna just får veta varför det rör sig präster på stan. För alls inte så länge sedan hade Smålandspostens redaktör Svensson bevakat prästmötet och gett insiderinformation till den läsekrets som nu en gammal biskop vill nå. Kritiken menar jag skulle handla om att biskop före detta Johansson missade möjligheten att skriva något väsentligt om det som sägs vara mötets tema: Jesus.
Detta är den första kritiska punkten.

Den andra handlar om biskopars tillkämpade folklighet. I detta fall bygger den på att människor skulle ha fördomar mot präster. Så kanske den biskop tänker som inte under några decennier varit hemma hos folk i allsköns ärenden och aldrig blivit ett inslag i årets revyer. Det är där det avgörs. Om biskop före detta Johansson ville medverka till folkligheten – varför skrev han inte att präster är av jovialisk typ "som ni vet: Ni har ju själva mött era präster." Om detta särskilt skulle behöva poängteras. Jag ogillar att präster karikeras för att karikatyren därefter ska vridas ner till en mer rimlig nivå.  Nå, den som under två timmar i går kväll hört 39 präster minnestecknas vet en del som media inte informerat om. Det beror främst på att minnestecknaren Lars Aldén inte intervjuats  om minnestecknandet som genre. Mediafolket fattade inte att detta kunde vara något att göra något av. Och stiftet fick väl inte ut den nyheten heller.

Att någon lovar att om "du i veckan" skulle "stöta på" (han skriver så, den före detta, trots #metoo-kampanj...) okända präster är dessa "rätt hyggliga som grupp också" så är det ett befängt och oprecist löfte. Rätt hyggliga? Sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Vad betyder utsagan? Om en präst som till exempel just fått en p-bot i Växjö, kan man då förstå att en sådan präst är "rätt hygglig"? Jag har för egen del mött präster som visat sig vara rätt ohyggliga. Ska biskopar nuförtiden uppfattas som "rätt hyggliga"? Anders Wejryd kommer förresten till Växjö.

Just denna vecka är det många präster i Växjö men alltså få i Alvesta, Älmhult, Ljungby för att inte tala om Ormesberga eller stora städer utanför tidningens spridningsområde. Att en ansenlig skara tidningsläsare inte rör sig just i Växjö och därför allra minst denna vecka kommer att se en grupp präster, kan vi naturligtvis bortse från (det är bara intressant som illustration till hur snett det blir i Växjö stift, där tydligen Växjöperspektivet är det som räknas. Detta har jag dock vetat länge). Men löftet kan före detta Johansson verkligen inte stå för. Det finns grupper av mycket antipatiska präster. Jag skulle vilja mana klokt folk att hålla sig på avstånd från dem. De är ohederliga, heretiska, intellektuellt lågpresterande, lata och överbetalda präster. De upplever sig arbeta hårt men de får ingenting gjort. De framstår som ljusets riddarvakt bara genom att svärta ner bakgrunden. Somliga av dessa veritabla dumskallar gör sig en vacker kyrklig karriär.

Med detta är ingenting sagt om biskop före detta Johansson. Det är en till synes vänlig själ. Bloggardags oreserverade men inte kritiklösa sympati har han. Och det finns goda präster också. Icke utan rörelse följde jag minnestecknandet i går kväll. Där fanns en del präster man oreserverat kunde anförtro sig åt. Att präster är till för sådant anförtroende kunde före detta Johansson kanske också nämnt?

Ska till allt detta fogas en rad om kyrkohandboken? Med största nöje. Det blir ett skriftetal.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-maste-svenska-kyrkan-paminnas-om-sjunde-budet/

tisdag 17 april 2018

Rabies theologorum

Gång på gång gäller det att återvända till grundfrågor, kliniskt blottlagda grundfrågor. Felfrågorna är legio. Det fanns en tid när romersk-katolsk ämbetsuppfattning skulle ställas emot "luthersk". Det var också ett tilltag där teologer friskt och frejdigt, samt befordringsgrundande, kunde grotta ner sig i den här sortens frågeställningar. En systematisk teolog från Blekinge gjorde så, publicerade en bok, som möttes med entusiastiska recensioner från kamraterna, men som efter några veckor var helt bortglömd. Eftersom få läst den, behöll den dock en viss reputation tills en annan teolog undrade om det fanns frågor som inte fick ställas vetenskapligt, alltså "tabuiserad forskning". Ingenting av detta har hjälpt Svenska kyrkan att komma till rätta med oenigheter.

Handen på hjärtat, finns det ett av Gud instiftat biskops- och prästämbete vi borde tala om utan att ställa olika ämbetsuppfattningar mot varandra men väl att undersöka das Ding an sich. Vad är ämbetet? Vad ska Kyrkan ha det till? Vad har Herren själv med detta ämbete att skaffa? Den sortens frågor ställer självfallet aldrig en riksdag eller ett folketing. Politiska instanser hanterar statens angelägenheter och kan om det vill sig illa reducera Kyrkans herdeämbete till en fråga om statstjänstemän. På sitt sätt är det ironiskt. Engelskans ord för tjänsteman, clerk, kommer ju av clericus, dvs Kyrkans folk var de bildade som kunde hantera organisatoriska frågor och togs över av staten. Ungefär som Olavus Petri, diakonen i Strängnäs, för att förfalla till det svenska. Så i en fas är Kyrkan en resurs för staten och detta leder staten till tanken och handlingen att lägga Kyrkan och hennes av Gud givna ordningar under sig.

Nu avhånas Bloggardag och utmålas som en ståndaktig tennsoldat. Det kan man väl bjuda på. Men är det så fullständigt klarlagt att frågorna är omotiverade? Här ska inte de gamla argumenten tröskas till leda, men nog vore det intressant om folk började fråga sina församlingspräster och biskopar i sak. Professor Gustaf Wingren hade, såvitt det kan förstås, rätt när han påpekade att debatten inte har börjat än. Och han var ivrigt för 1958 års reform. Likväl blev han och Dag Sandahl överens om sakläget. Debatten har i verkligheten inte börjat än. Den har eliminerats till en icke-fråga men detta har skett utan mödosam intellektuell process och bärkraftig argument. Tvärtom. Just denna möda har undvikits. Det är en tidsfråga tills detta åstadkommer stora problem.

De förödande frågorna är inte svåra att formulera. Ta dem och ställ dem vid nästa kyrkkaffe till era präster. Här är en uppsättning frågor som kan ge en ingång till förståelse.

- Vad hände när du prästvigdes?
- Vem handlade i prästvigningen?
- Skulle det gå lika bra med lekmannaledd mässa? Motivera svaret.
- Hur beskriver du skillnaden mellan de troendes allmänna prästadöme och det särskilda prästadömet?
- Vad sa biskop Anders Nygren om beslutet år 1958?
- Hade biskopen rätt eller fel? Motivera svaret.
- Vad sa Biskopsmötets bibelkommission i sin rapport om 1958 års beslut?
- Hur kom du själv på att det beslutet är korrekt?
- Hur mycket har du i dina akademiska studier läst om ämbetet?
- Hur kallades du till präst och vilka var alternativen?
- Har du gått igenom Svenska kyrkans program för kristen fostran eller har du en annan (och självfallet värdefull) bakgrund?
- I vilket andligt sammanhang fanns du när du kallades till präst i Svenska kyrkan just?
- I frågan om kv*nnl*g* pr*st*r säger Martin Luther och påven Sankt JPII båda nej. Vilka är deras argument?
- Kan kyrkomöten fatta fel beslut i teologiska frågor?
- Kan en kyrkokristen reservationlöst tro ett beslut i andliga frågor som en riksdag fattar?
- Ska en kristen omfatta ett beslut som genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
- Om du skulle beskriva hur Svenska kyrkan konkret förändrats under efterkrigstiden, vilka faktorer för du då fram?
- Vilken bok läste du för att övertygas om att 1958 års ämbetsbeslut var riktigt?
- Har du läst boken Bibelsyn och bibelbruk?
- Nämn något teologiskt arbete som behandlar frågan om Kyrkans ämbete som betytt mycket för dig.
- Varför finns det enligt din mening kv*n*pr*stm*tst*nd*r*?

Bloggardag undvek nonsensfrågor som frågan om vem som avkragats för sitt ställningstagande i ämbetsfrågan. Den verkliga frågan är väl hur många som på grund av denna fråga inte påkragats.  Bloggardag undviker också påståendena om bitterhet och grämelse. Vad som finns i en människa vet ingen utom den människans egen ande. Den som är vetenskapligt skolad vid ett svenskt universitet skulle ju kunna tänkas utföra en klinisk arbetsuppgift när en teologisk fråga och dess sammanhang blottläggs. Det finns forskare om vilka det kan heta: "Trots personligt engagemang arbetar han nyfiket med bibehållen distans till problemen. Hans hittills presenterade arbeten har kvalitativa förtjänster genom författarens problemmedvetenhet och analysförmåga." Samtalen vid kyrkkaffena med prästerskapet kunde kanske föras på den nivå för att minimera riskerna för att kaffet skvimpar över på grund av frustration, stress och effekterna av rabies theologorum. Men det ska klart utsägas: den som tar upp grundfrågor om ämbetet kan komma att utlösa väldiga emotionella stormar. Så pass upp när ni passar på!

måndag 16 april 2018

Ponera mera!

Ponera mera eller tänk det otänkbara mer vidlyftigt, tänkte Bloggardag. Det finns en otrevlig mänsklig vana att kalla företeelser med fel namn och ge dem intellektuellt understöd med fel argument samt därtill göra det som är rätt men av fel anledning och med dåliga skäl. Om ni håller med är det oproblematiskt. Om ni vill säga emot ska ni passa er. Orden är Gilbert Keith Chestertons. Han är väl en auktoritet som står över det mesta.

Hans mission var att stå upp för det normala mot det abnorma, hävda förnuft mot oförnuft, det meningsfulla mot det meningslösa med problemet att vi vardagsvis rör oss i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld. Fast vi låtsas att världen är precis det andra; att det som är helt normalt. Tänk om de kyrkokristnas uppgift är att demaskera eländet, helt enkelt, och tänka det otänkbara: att det som våldet skapar och idiotin framföder inte är evigt. Ponera!

Det finns en mängd normalitet som egentligen är abnorm men den får pågå för de flesta uppfattar inte det abnorma och tänker att "det är som det är, för hur skulle det annars vara?" Jag tänkte inte exemplifiera med Svenska Akademien och det beror bara på att frestelser är till för att övervinnas. Men hur är det med Svenska kyrkan? Är det verkligen normalt för en kristen kyrka att låta en bestämd grupp av hårt arbetande präster definieras bort av kyrkopolitiska skäl och detta, för att tala  klartext, av skäl som på lite djupare sett är partipolitiska och i grunden sekulära? Vad är det för normalitet om dessa maktintressenter styr ett kyrkosystem med följd t ex att de som röstas fram som biskopskandidater konsekvent väljs bort av just kyrkopolitiska skäl. Valmanskåren vill ett men  den politiska makten stoppar valmanskårens utslag. Och detta gäller också när valsystemet gjorts om för att normalisera förhållandet, som alltså valmanskåren i det längsta försöker stå emot. I skilda stift röstades sju gånger en biskopskandidat fram, men utnämndes aldrig. Normaliteten var abnorm. Alla visste, några protesterade. Men det var mest att finna sig i den abnorma situationen.

Eller prästrekrytering. Det viktiga är att få in rätt folk på positioner i organisationen och få bort annat folk. Då skapas en normalitet. Konsekvensen av den blir till sist katastrofal för det är en annan rekryteringsprincip än kompetens som slår igenom. Ett sådant system ser starkt ut men håller begränsad tid. Det abnorma duger inte som mått.

Uppstår det sedan prästbrist i en av två betydelser, blir det problematiskt. Den första betydelsen är att det kommer för få prästkandidater, tjänsterna kan inte fyllas. Den andra betydelsen är att de som kommer inte är kyrkliga, inte uppfattar ett kall utan har skaffat sig ett jobb och hanterar prästeriet just så. Prästbrist i den första betydelsen är lättast att upptäcka. Förklaringen att bristen beror på kyrkopolitiska beslut, nämns sällan. Konsekvenserna av en situation i den andra betydelsen är lika katastrofala. För vem som uppfattar det abnorma vill i längden vara med och betala för det?

Förändringen i synen på prästen och prästens förändrade syn på vad prästämbetet är och innebär är en förändring som får djupgående konsekvenser. Prästen blir lönearbetare. Detta är den nya normalitet som i kyrklig mening är abnorm. Det finns i svenskt kyrkoliv föga av medvetenhet om ämbetet, det Gud ger oss för att vi ska få den saliggörande tron. Det beror på att ämbetsfrågan blivit kyrkopolitiskt laddad och då kan de grundläggande frågorna inte ställas. Detta blir själva normaliteten. I det ekumeniska samtalet är dop, nattvard och ämbete viktiga ämnen. Knappast i det svenskkyrkliga församlingslivet. Där är teologisk omedvetenhet snarast normaltillstånd. Så var det inte för högkyrkliga präster. När jag var något yngre visste den sortens präster att medvetandegöra. Det var en hållning som inte bara var 68-hållningen, det var den högkyrkliga grundhållningen.

Välan, hur förhåller man sig till en normalitet som egentligen är abnorm? Man står den emot, anpassar sig inte. Den som anpassar sig tror sig vara smart men kommer till sist att stå med Svarte Petter. Den ansvariga hållningen är Chestertons.

Ponera nu att det finns några grundbultar i Svenska kyrkan som alla tror är normala och ditskruvade efter monteringsanvisningar och säkerhetsföreskrifter läs: Bibel och bekännelse) men att det har fuskats och grundbultarna inte sitter som de ska. Ponera att de som sagt just detta och därför förpassats ut i marginalen har rätt och att detta visar sig? Det vore inte första gången i historien som grundbultarna i stora system visar sig inte hålla. Vad händer då? De upphöjda får gå i vanära. För att det ska bli så, krävs något som egentligen är enkelt: människor som vardagsvis rör sig i en abnorm, oförnuftig, meningslös och oförnuftig värld och kyrkostruktur och beskriver företeelserna just så samt ställer frågorna om grundbultarna monterats efter anvisningar och föreskrifter.

Vi som varit med ett tag borde inte tänka att det otänkbara är otänkbart. Det är i högsta grad tänkbart. Så varför ska man lita på att ett beslut som fattats på ett sätt som döms ut av de sakkunniga? Den frågan kan ställas inför ett beslut år 1958 men gäller också beslutsprocessen som gav kyrkohandboken 2018, den process som kantats av problem och haverier. Så för oss som vill tänka gäller det uppmuntrande ordet. Ponera mera!



söndag 15 april 2018

Rom – utan Coca.Cola igen

År 1953 kom Coca-Cola till Sverige. Året efter drack jag drycken för första gången. Hade jag fyllt 6 år? Det skulle dröja ungefär tio år innan jag kompletterade drycken med rom, något som jag dittills mest uppfattat var något som fanns i en kaviartub. Nu tänkte jag vända på detta mitt gamla perspektiv genom att skriva om – Rom.

I staden Rom har de romerska katolikerna gott om problem. Några kardinaler behöver nog uppsöka kardiologen för de är hjärtsnörpet mycket nära. Kardinal Sarah är inte okritisk mot påven. Jag har läst hans bok (ihop med Nicolas Diat) The Power of Silence med underrubriken: Against the Dictatorship of Noise (Ignatius Press, San Francisco 2017). Men Frasse gjorde honom till kardinal. Bengan har skrivit en efterskrift och fått sig boken tillägnad.

Kardinalen talar om präster som gång på gång upprepar sina banaliteter till skillnad från "holy priests". Jag förstår vad kardinalen är ute efter och inser uppiggad, för intet är som en sådan glädje, att den sortens präster också finns i den romersk-katolska kyrkan. Det skulle kunna komma att uppfattas vara en smäll på käften för somliga bloggkommentarer i vårt universum.
2 Kor 2:17 anförs som auktoritet. Jag gillar det.

Poängen med att läsa kardinalen är både att vi får en viktig kulturkritisk reflektion men också en kritik som visar, att paradiset inte ligger på andra sidan Tibern. Jag tror att alla kyrkor skulle behöva fundera över kardinalens markering mot en politiserande kyrka, en som fungerar som samhällsideologi. Kardinalen har också besökt Grand Chartreuse.  Där finns uppenbarligen en stimulerande spiritualitet. En hel del nyttigt om bönen får vi oss till livs också.

När Frasse lät sig intervjuas av den ateistiske redaktören Eugenio Scalfari läste kardinalen Raymond Burke under stigande upphetsning vad påven sagt. Burke lät som dr Luther: Det är nödvändigt att kritisera påven om han inte fullgör sin tjänst för alla själars bästa.
Kardinalen gör inte uppror mot påven. Han begär bara att misstagen ska rättas till och det gör han av respekt för påveämbetet. Detta som kardinal Burke står för stavas väl bara "L U T H E R"?

För en evangelisk katolk blir detta bara trosstärkande. Så fel är vi nog inte ute och den romerska överlägsenheten kan på goda grunder ifrågasättas. Då som nu är det den romersk-katolska kyrkan som har problem! Samma problem?
Kardinalen ser en sammanblandning av Petrusämbetet och världens politiska idéer. Lösningen är att skilja mellan personen påven och påveämbetet. Jag undrar om detta egentligen är en lösning. De romerska katolikerna står verkligen inför problem som i hög grad påminner om 1500-talets situation. Fascinerad konstaterar jag detta genom innantilläsning.

Inte blir det så mycket lättare när kardinalen Blase Cupich fick frågor om påvens metod att göra sig av med dogmatiskt oppositionella, läs "traditionalister". Kardinalen undvek precisa frågor och manade dem som undrade att fråga sig själva om de verkligen trodde att den Helige Ande inte längre leder Kyrkan. Det går att uppfatta att kardinalen Cupich inte riktigt tänker sig att Anden leder också genom invändningar och kritiska frågor. Professor John Rist, som var den som frågat, förklarade att han såg Frasse som möjligen den värste påven någonsin och hans tid i Vatikanen som "a disaster". Någonsin –!? Rist poängterade att påven inte ska identifieras med Kyrkan. Reflektionerna göra sig själva, som det heter. Framåt till professorn i Wittenberg!

Kardinalen Christoph Schönborn sa i en intervju, att ett framtida ekumeniskt koncilium kan besluta om kvinnor i prästämbetet. Det ledde till spekulationer om hur det var med Ordinatio Sacerdotalis. Var det detta dokument kardinalen syftade på när han sa, att frågan var större än ett en enskild påve kunde besluta? Välan, ett framtida ekumeniskt koncilium. Betyder det ja till kvinnor i prästämbetet eller till att de kyrkor som infört eller pådyvlats reformen får stå fram som konkreta exempel, sådana Kyrkan i stort inte vill följa? Minns Mariaviterna i Polen som infört reformen och avskaffade den. Minns Lettlands evangelisk-lutherska kyrka som gjorde detsamma. Minns Anders Nygren ord om "främmande spår" och sektväsende. Tänk om Nygren hade helt rätt? Tänk om Kyrkan "at large" vid ett ekumeniskt koncilium uppfattar att det är så? Några av oss har kanske under decennier gjort Kyrkan stora tjänster genom att inte falla undan? Solen skiner! Svenska kyrkan har gått före och andra lär av denna kyrkas misstag och står i tacksamhetsskuld? Pröva tanken och glöm inte var ni mötte den först. Ett ekumeniskt koncilium skulle ju kunna upptäcka att Guds goda verk inte införs på det sätt som skedde i Svenska kyrkan och sedan genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg.

Den som vill simma över Tibern för att få ett lugnt, avkopplande och stillsamt lärjungeliv ska fundera ett varv till innan simturen. Det rytande lejonet som går omkring är uppenbart simkunnigt. Och doktor Luthers hållningar är högst samtida, inte så mycket i de reformatoriska kyrkorna som i Rom tycks det. "Ja, mycket ska man höra innan örona trillar av, men nu sitter de allt bra löst", som syster Kerstins tyskadjunkt brukade säga. Somliga i Den Ranghögstes sällskap har en del frågor att under stillhet och förtröstan fundera över. De kan hämta uppbyggelse från kardinal Sarah och hans bok samt kanske ett glas grön Chartreuse. Eller gul.

I går var det brunch i Rydaholms sockenstuga och idag högmässa men då i kyrkan. I Rydaholm finns en god församling och ett folk att gilla. Det som det bråkas om i Rom går dessa gudstjänstfirare helt förbi. De firar i god ordning högmässa och Ulla ser till att det finns en kopp kaffe med kaka därefter samt chans att byta ett ord eller två. Det kanske inte kan tyckas vara mycket eller märkligt. Må så vara. Men det är autentiskt kristet kyrkoliv i det lokala. Och Kyrkan framträder som församling och  stift, heter det i Kyrkoordningen... I vår tid är en sådan insikt att förstå som en markering mot Antjeborg och därmed ett problem för Kyrkostyrelsen att ta tag i. Men förtvivla inte. Rom har också problem, med eller utan Coca-Cola.

lördag 14 april 2018

Hvad skola vi lära oss af Akademien?

"Snille och smak" – skulle inte Bloggardag, som är pigg, käck och munter och använder lärda begrepp i sin framställningskonst, kunna platsa i Svenska Akademien nu när det tycks bli en del lediga platser? Kanske inte främst för att företräda ordboksintresset, men väl stå för "de himmelska tingen". Detta är ju också Akademiens ärende och kanske är just de himmelska tingen något försummade?

Bloggardag funderar över Frostensson, som har handelsbolag ihop med Kulturprofilen. Detta förhållande har mörkats för akademiledamöterna, sägs det. Pengar har anslagits till ett handelsbolag och tydligen utan att någon frågat om handelsbolagets ägare, som ska vara minst två. Jag är dock inte häpen om Katarina Frostensson inte riktigt gjort reda för saken. Släkten Frostensson kommer från Loshult. Det var i Loshult den svenska krigskassan år 1676 stals av snapphanarna och sedan fördelades på ömse sidor gränsen mellan Danmark och Sverige. Krigskassan (var den kring 30 miljoner?) har inte återfunnits. Men då kan ni väl förstå en historiskt betingad vana att inte tala om penningar och penningars värde. Detta ligger historiskt inlagt i släkt-DNA:et för alla som härstammar från Loshult och trakterna däromkring.

Har Kulturprofilen haft intresse för sexualia, som det påstås. Han är fransman, säger jag. Men det ursäktar inget. Vi som är för jämställdhet och vet hur bourgeoisin fungerar inser, att Sture Allén inte brydde sig om vad några pigor utsattes för när de sades sig ha blivit påsatta av Kulturprofilen. Det ingick inte i den allénska alienerade världsbilden att uppfatta att detta skulle vara något anmärkningsvärt. Om jag förstår min vän Sara Danius rätt, fann hon allt orätt. Antagligen bröt hon därmed mot den kod som gäller i gruppen. Sådant kostar alltid på. Tigandet, förmågan att se bort och inte lägga sig i och låta ett lögnväsende bestå är viktiga komponenter i härvan.

Vad ska mera sägas som inte redan Peter Akinder, Östra Småland/Nyheterna, sagt? Han tog fram en balja poopcorn, satte sig bekvämt tillrätta för att följa äventyret som har alla de nödvändiga ingredienserna: pengar, makt och sex redan i fredags, sa han. En vecka med popcorn av purt kulturintresse. Sådant imponerar. Inte bara det. Det är mycket som imponerar när det imploderar.

Frågan ska väl trots baljan med poppat majs ställas: Hvad skola vi lära oss af Akademien? Och har dessa lärdomar någon bäring på Svenska kyrkan?

* Gruppens betydelse
Är det sant att Akademien drabbats av vänskapskorruption och kotterier? Då lär vi oss undvika sådant? Men detta gäller i väl så hög eller lika, välj själv, Svenska kyrkan på nationell nivå. Det påpekades för mig hur svårt det är att komma in till ett kanslimöte, den besökande ska hämtas vid receptionen och sedan eskorteras ut. Det är ett förfaringssätt som riskerar att ge intrycket av en slutenhet för den som kommer. Men risken är också att den skapar en bild för de anställda av avskildhet och av att utgöra en egen värld. Jag hajade till när jag hörde påpekandet.

Gruppsystemet är för övrigt infört som beslutsmetod och ansvaret har lämnats över till allt färre. Det är kanske inte det värsta. Det mest betydelsefulla är att det finns så bestämda avgränsningssystem i det kyrkliga. Oavsett de vackra orden är kyrkoystemet ett avgränsnings- och utstötningssystem. Det beror naturligtvis på grupptänket, partipolitiseringen. Den inrymmer ett tydligt "vi mot dom". Detta har kanske alltid varit en del av det mänskliga i det kyrkliga men visst har hållningen skärpts under efterkrigstiden och det -är inte omöjligt att det reformerta tänkesättet genom en immigrerande frikyrklighet bidragit att ändra Svenska kyrkan också.

* Gruppens världsbild
Grupptänket blir ett självbedrägeri för det styrs utifrån manifesta uppfattningar om verkligheten. Främst uppfattningen om den egna godheten. Eftersom gruppen är god, gör gott och tänker rätt blir det andra just motsats. Det blir munspel och frasigt tal om vikten av öppenhet och dialog och allt det där – men egentligen inget annat. Viljan att ständigt ta in ny kunskap, pröva nya perspektiv, komplicera resonemang, söka det underliggande och allt som hör öppenhet till finns naturligtvis men självklart inte i relation till de bortdefinierade.  Det betyder at det alltid är roligare att tala om annat än de problem som organisationen har.

Till världsbilden hör i högsta grad att se vad man vill se och den grundläggande ohederlighet som består i att varsna ett problem men inte göra något åt det. Ibland kan de utomstående häpna över hur annars fullt hederliga personer håller tyst inför lögnväsendet och låter sådant sägas om personer som uppenbart är helt felaktigt och annat skamlöst förtigas. Jag ska inte nämna mitt favoritexempel men det var just denna mekanism som satte mig på spåret att något är grundläggande fel med den saken.

Hvad skola vi lära af Akademien? Upptäcka mekanismerna. De finns i en ärevördig institution av 1700-talsmodell. De finns i Svenska kyrkan också. Börjar någon peta i detta och får bilden att krackelera måste illgärningspersonen stoppas. Det exklusiva bevaras genom exkluderande. Och därefter kan det fortsatt väljas in nya i gruppen som delar världsbild eller kyrkosyn. Jag tror ni har fattat resonemanget.

* Gruppens sårbarhet
Var det Jesus som sa att liten tuva ofta välter stort lass? Om inte, så är det erfarenheten som talar. Den lilla tuvans betydelse missas ofta när folk ser ett maktsystem och imponeras av det. Det lilla hotar allt detta storslagna och folket i systemet vet egentligen detta.

I går var det mest underhållande den stackars glappkäften som uttalade sig så att lösningen på akademiens problem var en lösning som han kommit fram med ihop med kungen. Då fick Hovet dementera. Glappkäften trodde då och hoppades att kungen skulle vara nöjd med lösningen. Varför kungen alls skulle dras in i sammanhanget var uppenbart: beslutet behövde få auktoritet för att haveriet skulle kunna maskeras. Det gick förstås inte. Dementi från Hovet, det konungsliga, inte Johannes. Någonstans här riskerade Akinders majsbalja att välta, tror jag pågrund av icke återhållen munterhet.

Akademien eller Antjeborg lika så är kyrkohandbokshaveriet en lysande illustration till hur mycket som gång på gång spricker upp. Det går inte att dölja. Den där duktigheten att skapa något som skulle ses som "bred" enighet genom ett löfte att musikfrågorna skulle tas i på nytt ändrar inget i sak. Det som antagits blir inte bättre för det, heresierna består och syntaxen är lika usel oavsett musik. Samma sak på alla nivåer i det kyrkliga. Nervositeten är alltid stor att sårbarheten ska avslöjas. Alltså kan det bli fromt: "Vår Gud bär sår". Orosfrågorna mal: Hur ska det gå? Utifrån den ansatspunkten kommer det mesta att bli fel. Vem vill gå i strid ledd av nervöst befäl?

I oro och under stress fattas nämligen oftast fel beslut. Detta gäller från församlingsråd och uppåt. Akademien är en organisation under stress men det är också Svenska kyrkan. Kanske är detta ett normaltillstånd i världen efter syndafallet. Då sticker en sådan som Gamaliel av från denna normalitet. Apg 5:33-42. Det gäller att skapa reflektionsutrymme för att undvika fler eländen. För grupper och stora system är detta svårast av allt. Inte minst när journalisterna samlas och Akinder förväntansfull sitter med en balja majs.

Gårdagen var annars en dag i sol. Jag var i Kalmar, på vägen avnjöt jag proggiga låtar. På eftermiddagen gladdes jag över att Helgasjön var isfri och att den lilla återstående issörjan låg på andra sidan sjön. Hunden Loke ville undersöka vart isen, som han kunnat springa på, tagit vägen, men eftersom jag vet hur han umgås med vatten, höll jag hårt i kopplet. Man är väl klok. Den som heter Loke är som bekant inte alltid det. Guden Loke skulle platsa för inval i Svenska Akademien förstår jag och kunna fungera som ledamot i kyrkliga styrelser på alla nivåer och trivas i miljön. Han trivs med att ställa till det.

En fråga återstår:
Är Bloggardag verkligen vän med Sara Danius?
Bloggardag är som den tappre och troskyldige soldaten Svejk, vän med alla om inte annat utsagts och i thy fall fortfarande med sina trofasta ögon vänligt tittande på alla. Också de ovänliga. Ska Bloggardag muntra sig med att läsa om Per Meurlings bok Den goda smakens pingviner? Piggar kanske upp genom att ge perspektiv...

fredag 13 april 2018

En moralitet om kyrkohandboken

Nu sänds handboken ut. Vaktmästare ilar till närmaste utlämningsställe och bär hem paket till expeditionen. Är det fest och glädje? "Äntligen!" Det är det om vad som sagts stämmer. Men det är många kommentarer som säger något annat. Och så har det varit hela tiden.

Ska vi minnas hur organisationen gjordes om och hur kansliet tog hand om ruljangsen? Ska vi påminna om kritiken från Svenska Akademien och Svenska Musikaliska Akademien? Ska vi en liten stund fundera över hur handboken kommit till genom en bortvalsprincip. Voldemorts namn fick inte nämnas. Det fanns en dold agenda. Och till den agendan hörde att ändra uppdraget från en revision till en ny handbok.

Ska vi verkligen minnas vad som hände på sluttampen med handboksförslaget? Revisiorerna publicerade en rapport som de fåkunniga bara kunde begripa innebar en omfattande kritik. Beslutsprocessen bedömdes utifrån tre färger: rött, gult och grönt. Varje trafikant kunde förstå. Ingen enda punkt fick grönt. Man körde ändå med förklaringen att det inte var innehållet utan processen som bedömts. Tjena!

Ska vi minnas Bertil Werkström som 1986 manade gudstjänstutskottets ordförande och sa att reservationer måste undvikas när det gäller en kyrkohandbok? Nu blev det särskilda meningar och reservationer längs vägen. Om kyrkohandboken skulle kunna skrivas en för ledamotskap i Svenska Akademien meriterande bok av typ Där reservationerna blomma.
Nu var det inte så besvärande i den samtida svenska kyrkan för det var rätt folk som reserverade sig, det vill säga fel folk, sådana vars meningar man enkelt kan strunta i. Det kunde man också med det konstruktiva bidraget Mässa för enhetens skull av Christer Pahlmblad. Alla ledamöter i kyrkomötet fick den. Denna generositet satte inga spår, inte ens som uppslag för en diskussion. Minns att det var Pahlmblad som var Voldemort. Boken finns utlagd på kyrkligdokumentation.nu

Beskedet som lämnades i kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna var lösta var inte korrekt. Alternativ var det "Fake Information". Varför fick kyrkostyrelsen inte besked att det kunde bli problem? Det upptäcktes först när någon fäskalle på kansliet fått för sig att claima (det heter så) copyright och upphovsrätt. Fäskallen har inte kommit med namn och bild i någon tidning. Det tycker jag är skada. Först i det ögonblicket när det claimades fann de som skrivit anledning att protestera. De ville inte begära tillstånd för att få använda sina egna texter. Så blev det som det blev. Och slutsatsen efter en del svettningar och vallningar var tydligen att kyrkohandboken sannolikt gick att distribuera. Sannolikt.

Till grund för det sannolika hör självfallet att enskilda personer har rätt lite att sätta emot en så rik organisation som Svenska kyrkan. Det är den uppställningen i kyrkostyrelsen att störst går först och upphovsmännens rättigheter kan nonchaleras som borde göra präster och kyrkomusiker lite betänksamma. Upphovsrättsfrågorna är inte lösta men det hela klarar sig sannolikt ändå. Men det vet ingen. Det kan gå lite hur som helst. Hur Frimodig kyrka skrev sig fri i kyrkostyrelsen om detta vet jag inte. Inte heller vad Frimodig kyrka markerade när bokförlaget Artos fick nej på sin fråga om att få trycka ett eget missale.

Det finns de som vet att insatserna med missalen de senaste decennierna på uppdrag av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (Noteria och Artos) hör till det som vitaliserat gudstjänstlivet. Somliga som vet detta inser vad saken nu gäller. Högkyrkligheten ska pressas tillbaka och här är en fungerande metod. Inte bara nej till sådana prästkandidater och befordringsstopp för dem som är i tjänst och skarp uppmärksamhet mot allt vad den sortens präster kan ta sig till (och på mobbingmanér söker man komma åt de svagaste för flockmentaliteten finns också i det kyrkliga/kyrkopolitiska) utan också nej till en kyrkohandbok som skulle kunna komma att uppfattas som en motbok. Talet om mångfald kokar som i alla maktsammanhang ner till ett intet, intet, intet. Och biskoparna vet att de teologier som återspeglas i kyrkohandboken spretar så att några tagna för sig inte skulle klara en granskning om saken gällde Bibel och bekännelse. Alltså tar biskoparna till knepet att endast se allt som den läromässiga helhet kyrkohandboken icke är.

Då anmäler sig som en kyrkohandbok på Postnord frågan om receptionen av den nya boken. Det ska förstås på Pingstdagen trumpetas att det gamla är förgånget och något nytt har kommit, som vore detta en händelse att fira. Ska den tjänstgörande prästen vid Pingstdagens gudstjänst förklara sig ogärna följa en kyrkohandbok som från början till slut på område efter område ifrågasatts och som kan sluta i domstol. Man får inte ens med miljardförmögenheter sätta sig över lagen. Och allt det som den av kyrkojuristerna städslades advokatbyrån säger, är detta alls inte prövat i domstol.

Vad händer i förlängningen om en församling trycker en agenda med material som Svenska kyrkan inte fått upphovsrätt till? Och vad händer med kyrkomusikern, som ambitiöst vill spela efter det nya och plötsligt inser att då begås lagbrott – givet att upphovsrätten inte säkrats och det har den faktiskt inte.

Det är, tycks det, musikfrågan som kan bli den riktigt besvärliga.Vad ska kyrkomusikern då ropa? "Sätt mig på cellen!" Och kan tjänstgörande präst bevakas så att inga icke förhandlade texter används vid sockenkyrkans altare? Eller ska prästen bevakas så att texterna läses rätt, dvs så att prästen inte säger "Han" där det ska sägas "Gud"? Eller ska prästen fråga Domkapitlet till råds för att förstå vilken den andra guden är. "Ära åt Gud i höjden" kan prästen fatta. Men den andra guden, "som Gud älskar" vem är det? Den guden dyker oförmedlat upp. Marcion kunde ha gillat situationen. Kanske ska prästen klara sig undan anklagelser för felläsning genom att konsekvent följa trosbekännelsens föreställningsvärld. Det är ändå till den apostoliska tron prästen förpliktat sig vid sin vigning.

Det finns sådana som tror att kalabaliken kring kyrkohandboken snart är över. Fel, fel, fel. Det är nu den egentligen börjar. I församling efter församling.
Inspirerade av Winston Churchill kan vi säga och skriva texten på ett anslag i vapenhusen:

- We shall defend our Church, whatever the cost may be, we shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills, we shall fight in the parishes, we shall fight at the altars, we shall fight in the pulpits, we shall fight in the parish-halls, we shall fight by the organs and with them; we shall never surrender.

Vilket är alternativet?
Fundera på det.
Och om hela detta ärende blir för jobbigt med för mycket att hålla reda på för den som kommit på att något är grundläggande fel med kyrkohandboken, minns då Ordspråksboken 28:5 och sträck på er.