torsdag 19 juli 2018

Dumprosten och Kent Wisti

Smaklöst och rent vedervärdigt var Kent Wistis sommarprat. Grova könsord var det gott om. Jesus kallades "åsneryttaren": finansmannen Olof Hedengren, vars memoarer Bloggardag faktiskt läst, lyssnar nästan aldrig på radio, men nu olyckades det så han lyssnade och blev uppbragt "Smaklöst och rent vedervärdigt" var Wistis sommarprat finner Hedengren, men observerar också lovorden över Wisti. Bloggardag har ingen egen mening. Han lyssnade inte. Han lapade antagligen sol. Hedengren backar inte, drar sig inte för att kalla denne Wisti "'äcklige' kanalje". När Wisti nominerats till biskop, finner Hedengren att Svenska kyrkans dödsdans pågår.
https://samtiden.nu/2018/07/vulgarfeminism-och-grova-konsord-i-svenska-kyrkans-namn/

Lika eländigt är det med Dumprosten i Visby, som betecknas som "den infantile". Det lilla problemet med Hermansson, för det är Mats Hermansson som åsyftas, är att han anklagas för att mena att en prästkollega som haft sex med unga kvinnor i kyrkorummet skulle få tillbaka sitt jobb. Här har Hedengren faktiskt inte fått en siffra rätt, vilket skulle kunna komma att uppfattas som ett problem för en finansman. Men också Dumprosten har nominerats som biskop. Vilket lysande menageri av biskopar skall vi inte få." Skall få, tänker Puristen.

Antje får en släng av sleven. Hon studerade teologi i Östtyskland fast hon kom från Västtyskland, heter det. Och så kopplas hon samman med biskop Carlzon, ordförande för vänskapsförbundet Sverige–DDR och Antje hade flera möten med Stasi-agenten Radler, vet Hedengren berätta. Här lever en berättelse sitt eget liv.

KG Hammar får också bära hundhuvudet för talet om profetisk diakoni – men detta tal är inte KG:s utan ett sätt att styra bort från de gamla snälla diakon issorna, som botade konsekvenser av eländiga system men aldrig kom åt grundskadan. Om detta kan det resoneras förnuftigt.

Till sist kommer Hedengren till slutsatsen att det är en skam att inte fler präster vågar träda fram. Varför skulle de? Det kostar både i lön, anseende och pension. Det där med att "säga ifrån" är ett mycket dyrbart nöje. Hedengren borde ha skaffat sig boken En annan Kyrka (Gaudete) för att läsa de långa linjerna som en förklaring till vad som skett och sker.

Då är det tid att försvara. Antje först för Bloggardag är gentlemannamässig. Hon har aldrig läst i Östtyskland, men hon är faktiskt vigd av Carlzon och självklart måste hon ha träffat Radler vid fler tillfällen än vid en tentamen. Sant är dock att Antje inte har de breda kontaktnäten bland de svenskkyrkliga och har inte formats av församlingsprästeriet. Det finns fler frågor att ställa, t ex den om hur många som egentligen röstade på henne i ärkebiskopsvalet. Färre än 300 var de och de flesta röstade som gruppen avgjort. Basen är smal. Det är ett problem som antingen blir alltmer besvärande eller en omständighet som ingen betydelse har eftersom Antje blir alltmer uppburen som ärkebiskop, älskad rentav. Bestäm själva vad ni tror.

KG Hammars insatser som ärkebiskop borde analyseras. Det var något som överraskade när kyrkosplittringsteologin från Lund torgfördes, den som senare blev normalteologi för hela Svenska kyrkan. Men det är där larmet ljuder, faktiskt mer än om det politiska som en socialdemokrat som KG för fram. KG gör inga revolutioner och inte eller han hjar i nämnvärd utsträckning varit församlingspräst. Den som vill kan skriva avhandlingen Ärkebiskopar som mediala ikoner. En studie av ärkebiskoparna Hammar och Jackelén.

Wejryd då? Han är inte ett annat kapitel. Men inte heller någon avhandling.

Återstår Wisti. Han vet sig ha en kort tid i berömmelsen och har bestämt sig för att utnyttja tillfället. Han fungerar som Ingemar Simonsson på sin tid. För båda gäller att ställs de inför handfasta frågor, har de inga svar. Det låter mycket men är lite. Hans tanka är att Kyrkan består men Svenska kyrkan förgår. Är det ens en tanke. Det finns sådana som tror att Kyrkan då är den romersk-katolska som träder fram i ära. Vi andra mer apokalyptiskt sinnade kanske tänker ett helt sekulariserat Europa eller ett där muslimerna tagit över. Då består Kyrkan någonstans i Asien och Afrika men diskussionen om detta blir en nonensdiskussion för inte ens Wisti kan skåda in i denna framtid. Att samfund kommer och går är hans insikt. Jaha? Det var Svenska kyrkan till obegriplig skada när den trodde sig kunna amputera bort högkyrkligheten och leva lika glatt trots denna förlust. Hade Wisti tillgodogjort sig vad de högkyrkliga debatterade på 70-talet eller på 40-talet kunde han haft något att komma med.

Inget ont ord om Wisti, som förklarat att han vill bjuda Dag Sandahl på middag. Det betydde, framkom det, att han undrade om Sandahl hade någon timme över. Då insåg sagde Sandahl att hans mått för middagar närmast var måttet för en ordinär lunch. Middagar ser han som halvdagsengagemang.

Nu glömde Bloggardag Dumprosten. Shit happens! Men behövs det efter Sofia Lillys insats?
https://sofialillyjonsson.com/2018/07/14/skillnaden-mellan-logn-och-litteratur/

Jag tror att Olof Hedengren skulle ha behållning av att läsa några av de högkyrkliga prästernas analyser. Då kan han förstå att han i decennier blivit lurad.

onsdag 18 juli 2018

Bloggardag i samspråk

Bloggardags lilla värld är en värld med hundar, kaniner, gerbiler och dvärghamstrar. Ja, tvestjärtar också, de kommer in med morgontidningarna. En tisdag, när en tillfällighetskyrkoherde njuter sin ledighet, kan gäster dyka upp oförhappandes. Till den änden finns nu tre paket Ballerinakex i god ordning. De är utdömda som onyttiga, men likväl. Eller fanns om man ska vara exakt.

De dök alltså oväntat upp efter att, som väl är, ha ringt en stund innan. Två präster gör ihop med värden kvickt slut på ett paket Ballerinakex. De hade en fråga de ville avhandla. Är de biskopar vi får och som vigs av Antje i någon rimlig mening biskopar? Är de inte stiftschefer men inte mer än så?

Bloggardag funderade över de romerska katoliker som utan att darra på manschetten dömer ut allt andligt liv i Svenska kyrkan, men det de har att anföra kanske ska tas för vad det är. Doktor F i Oxford har sina dubier och Bloggardag kunde bara återge det resonemanget:

Givet att Kyrkan inte i strid mot Herrens vilja kan överlämna biskops- och prästämbetet till kvinnor, och så sa ju Luther och så säger påven denna sommar (två gånger upprepat som kyrkolära), har vi nog problem. Successionen går steg för steg förlorad.

Hans Stiglund var biskop i Luleå, efterträdaren är stiftschef. Samma sak i Göteborg. I Härnösand och Stockholm är saken sedan långt tidigare förlorad. Nu blir det problem också med de män som vigts av Antje. Kan de utan vidare uppfattas som biskopar i kyrklig mening och vad händer om man måste svara nej på den frågan?

Efter den gamla ordningen är Ragnar Persenius, Åke Bonnier och Martin Modéus vigda. Inga andra. Den gamla successionen går nu successivt förlorad. Den klarades med ett nödrop på 1500-talet, saken redde nog senast Lars Cavallin ut, men nu är det kört. De som inte är böjda för försiktighet skulle försiktigtvis säga, att härefter blir ingen som vigs av dessa irreguljära i egentlig mening präster. Det betyder att det de gör vid altaret inte självklart är vad de påstår det vara. Som bäst skulle detta då uppfattas vara fromt bedrägeri.

Efter år 1960 var det oftast rätt klart att det var kvinnor vid altaret och de som hölls sig till Luther och påven, båda tillsammans, kunde hålla sig ifrån om de inte uppfattade att de var autentiska präster. Det syntes liksom. Så enkelt är det inte nu, när de konsekventa funderar. Då kan en man egentligen vara en lekman trots att han klätt sig som präst. Här har ni resonemanget. Det mest bibliska som kan sägas finns hos profeten Jeremia, Jer 46:5.

Prästerna tog varsitt kex till och den ene fattade mod: -Vi har ju ändå demokratiska val och en kyrkoordning som säkerställer att allt går rätt till så den här sortens frågor är onödiga, kan man tycka.

Bloggardag kunde hålla med. Problemet med funktionell dumhet är ju att den fungerar! Och det mesta fungerar om vi inte blandar in Gud. Det är när vi gör det, som vi får problem och ska ha problem. Vi kanske fegar och undviker att ställa de grundläggande frågorna? Evangeliet som alla tryggar sig till kan ju, rent principiellt i vart fall, visa sig vara evangelium men ett falskt. Och då sitter vi i skiten, som aposteln Paulus beskriver situationen någonstans. Gal 1:6-9 till exempel.

- Tror du alltså att Anders Nygren helt enkelt gjorde en korrekt bedömning av vad som hände år 1958, Svenska kyrkan växlade in på främmande spår?

- Också om jag inte behöver ha någon mening om den saken, sa Bloggardag, bör frågan ställas. Beslut som fattas får konsekvenser, ibland långt utöver vad folk som fattade besluten fattat. Då sades att beslutet var stort och avgörande viktigt. Tänk om det verkligen nu efter 60 år visar sig att det var så?

När kamraterna dragit hämtade Bloggardag hund. På vägen passade han på att inventera fin-tonicen på Maxi i Växjö. Nå, han tänkte sig köpa aprikoskräm för det är bra att ha hemma när det blir mycket sommarvarmt. Utan särskilda förhoppningar gick han en sväng runt dryckerna och där fanns ett större urval tonic. "Hidden blessings", tänkte Bloggardag. Sedan blev det avstämning vid utpasseringen fast i mindre skala. Då kom bagerichefen, hälsade och talade vänligt med Bloggardag. Han kände att hans status därmed höjdes. Mk 12:38-39 om ni vill förstå saken bibliskt. Att avstämningen är ett förebud om den stora räkenskapsdagen, det begriper alla. Tänk om jag gjort fel fast jag vill vara en hederlig person?







tisdag 17 juli 2018

Profeter och profiter

"Andlig klarsyn" handlar det om nästa söndag. Det betyder att församlingen utmanas att se in i verkligheten och inte nöja sig med yta och förställning. Det kan bli liv och rörelse om detta utsägs, givet att s k kyrkopolitiker är på plats. Det profetiska är aldrig populärt eller kanske bättre: mer populärt hos folket än hos eliterna. Ni kanske har läst Apostlagärningarna (Apg kap 8 t ex)?

Bloggardag kanske trots Stefanos öde skulle pröva det profetiska? Han såg nyhetsrapporteringen om att Israel bombat i Gaza, tydligen Hamas bataljonsstab, som placerats i ett bostadsområde. Det som förblev oklart i det längsta var varför Israel bombat, men så flikades uppgiften in att Hamas skickat raketer. Sa de 60 eller var det 200? Men nyheten presenterades för mig på ett sätt som närmast var en obegriplighet, inga komplikationer utan enkel rubrik som stimuli för ett avståndstagande. Ska Bloggardag nöja sig med statstelevisionens tillrättalagda nyhetsförmedling eller är det självklart att internationella medier hela tiden måste konsulteras?

Bloggardag konsulterade Jerusalem Post och upptäckte att det nu varnades för nytt krig och att invånarna i södra Israel tydligen förstår att det är på väg. Hade detta inte varit viktigt att få veta, lika viktigt som att mötet mellan Trump och Putin kan leda till mer krig i regionen eller avvärja det?
https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/ANALYSIS-Another-futile-round-562604
Ni behöver inte läsa referensen, Bloggardag ville bara markera att det finns fler analyser och perspektiv.

Ska vi ändå vara på analyshumör så avnjöts en ekosändning. Det var ögonblicksbilder som levererades, den uslaste av radiojournalistik om reportern inte är begåvad nog, och vad mer är, de som skulle rapportera kunde bara rapportera 1. att pressträffen i H-fors inte börjat ännu, 2. att ett antal bilar släpats bort från en campingplats men att den aktuella brandsituationen var obekant (räddningsledningen upptagen, kan man förmoda), 3. från Paris kunde meddelas från en tvärgata att det var mycket folk, som flera hundra meter bort skulle hylla fotbollshjältarna och 4 två damer på ett "åldersdomshem" i Solna (heter det inte "äldreboende"?) tyckte att det kunde vara nog med värme nu. Sedan fick SMHI säga att några stora regnväder inte var att vänta. Bloggardag blev inte ett endaste dugg klokare och med tanke på hur mycket klokskap han saknar, är detta uppseendeväckande. Minsta insats hade gjort skillnad. Dessa insatser gjordes inte. En profet kunde haft synpunkter på den mediala situationen. En profet kunde också tagit till sig Hanna Nordensvans kommentar att polisen i H-fors verkade "obrydd". Äntligen ett nytt ord att införliva. Men profeter är å andra sidan inte obrydda. Poliser är?

Pride är samma sak som tidigare. Nu kommer uppställningarna pö om pö. Inga perspektiv som ger orienteringspunkter. Där skulle Guds profeter få mycket att göra – inte minst med frågan om Svenska kyrkan, som utökar sitt engagemang i Stockholm Pride. Frågan om Stockholm Pride och ekonomin anmäler sig. Svenska kyrkan satsar och det kostar pengar, medlemsavgifter. Det har anställts en projektledare för tredje året i rad och hon är prästkandidat för stiftet. "Om Svenska kyrkan vill vara en öppen kyrka för alla bör vi tydligt markera vårt ställningstagande genom att vara med. Svenska kyrkan står upp för alla oberoende av sexuell läggning. Nu fattar ni!

Kv*nn*pr*stm*tst*nd ska torgföras som en fråga om sexull läggnimg, då går de fria och uppmuntras därtill! Men Bloggardag kan inte förneka sina småländska beroenden. Vem betalar allt detta? Vad kostar det? Vem klarlägger det ekonomiska  projektet med pride här och där? Hur mycket av offentliga medel satsas. Och så därtill den profetiska frågan, den som lägger snittet mellan sanning och lögn: Vad handlar det hela om egentligen? Allas lika värde, allas rätt att få älska /med/ vem de vill, allas rätt till sexuella variationer eller en allmän stolthet över, ja, vad då? Profeter är inte arbetslösa i sammanhanget.

Det riktigt intressanta frågan är förstås hur Svenska kyrkan blev en aktör i sammanhanget. Kan någon förklara för Bloggardag? Är det de sista resterna av normsändande som utnyttjas för normbrytande? Bloggardag anar inte bara avslöjande reportage som skulle rycka hyendet av lasten utan också en läsvärd doktorsavhandling. Tro inte att bögar bara är offer, de kan vara smarta också. Och då är de kristliga fullständigt hjälplösa på grund av kulturellt betingad empati (läs "missionsförbundsfromhet"). Denna typ av fromhet kan alltså, som Moltmann påpekat, inte stå emot.

Profeterna skulle kanske gjort det. Och ställt frågan om profiten. Det är inte gratis att vara stolt i Stockholm och inte Euro-stolt i Göteborg heller. Hur mycket är Svenska kyrkans insatser värda i pengar och arbetstid? Lokaler kanske? Och vilka bestlöt att Svenska kyrkan skulle vara stolt aktör? Profeter vill veta.

Skulle profeter säga att det är avslöjande att Svenska kyrkan ska spännas för vagnen och just detta visar hur sjuk hela saken är? Bloggardag vet inte. Det var ont om syner och profeter sommaren år 2018.

Ska saken aktualiseras i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar på söndag? Finns det andra församlingar än kristna, undrades. Ja, folkförsamlingar, rådsförsamlingar, sovjetförsamlingar och judiska församlingar till exempel. Var detta obekant är Bloggardag glad över att profetiskt kunna lägga snittet också här.

måndag 16 juli 2018

Förklaringen

Bloggardag ville bygga upp sig och kollade helgmålsbönen från Storkyrkan. Det var säkert fint och finstämt men gick Bloggardags grovhuggna andliga fysionomi totalt förbi. Vad fick han förklarat? Ingenting, tänkte han. "Själarotande" och ett försök att komma fram till att alla delade samma elände, tänkte Bloggardag när han ville analysera syftet. Kanske Bloggardag helt enkelt är förtappad bakom en vagn? Han ser att något är fint, men är oförmögen att ta det fiiiina till sig. Skulle Antje kalla honom "en andlig dvärg", kanske?
Den som nödvändigtvis vill, får väl kolla själv, men på egen risk.
https://www.svtplay.se/video/18635106/helgmalsringning/helgmalsringning-avsnitt-28-3?start=auto&tab=2018

Nu firade Bloggardag två gudstjänster på Kristi Förklarings dag och bedrev däremellan spaning i terräng inför nästa söndags pilgrimsvandring. Det blev en exkursion i förtvivlan. I den terrängen kan få gå. Volontären och Bloggardag tog varsin bil och sökte en enklare väg till pilgrimsvandring än ett manövrerande bland stock och sten efter skogsmaskiner, som dragit meterdjupa spår i skogen. Vi får nog ihop det till nästa söndag, men det är inte den ordinarie kyrkoherdens förtjänst, konstaterade Volontären och Bloggardag återkommande. Bloggardag visade flera ställen lämpliga för att bygga värn för att stå ryssen emot, men det är högst tveksamt om ryssen skulle hitta dit ut i Pjätteryds vildmarker. Dansken däremot. De två såta kamraterna såg spår efter arvfienden dansken!

Lite häpen var nog Bloggardag över mässordningen. Det var i lovsången två gudar som dök upp. Varför det? Är det nog att ett kyrkomötesutskott med röstsiffrorna 8-7 antagit ett kyrkohandboksförslag för att församlingarna sedan utan vidare ska köpa allt? Det fattar inte Bloggardag, som också noterar att 1. vi får en ny handbok och 2. det skrivs manifesta gudstjänstordningar, som folk följer slaviskt. Vad har vi då vunnit? Borde inte gudstjänstordningar förbjudas för att gudstjänstfirande skulle möjliggöras? Dyster tillsinnes funderade Bloggardag på vilken förtjänsten är att alla är förvirrade när det handlar om gudstjänstmusik (utom kantorn). Var det inte bättre när de flesta kunde sjunga med och de som inte kunde i vart fall hade möjlighet haka på? Den gudstjänstförnyelse som avsetts kan bli väldigt alienerande. Längtan till alienationen är måttlig i det svenska folkdjupet tror eller hoppas Bloggardag

Det var ju förklaringsdag och förklaring fick sannerligen Bloggardag. Det var lovsången som plötsligt stod fram i ett förklarat ljus och gjorde klart vad de kristliga tror och tänker.

Jord och himmel jublar i hänförd tacklsamhet, hette det. Varför det? "För du är här i allt som är". Ubiqviteten alltså. Men är det sant, att jag syndare, i mig bär Guds helighet? Bloggardag kom på sig själv om inte med att tvivla så att tveka. Bär är väl en aktivitet. "Vad bar jag mitt livs heligaste dag hittills, min dopdag? Inte ett skit", tänkte Bloggardag. "Jag var buren!"

Det fortsatte. Våra böner stiger, sjöng vi. Varför ? "Ditt liv, din död är nu vårt bröd" – oss emellan,  vad betyder det? Detta kan gamla missionsförbundare med entusiasm stämma in i, inga andra. Och detta skulle vara "försoningens hopp till vår värld". Men är detta något annat än tramsigt? Förklara finesserna! När våra böner stiger och död och liv blir bröd så kan grannar som inte går i kyrkan hoppas på försoning?

Nu ska ingen tro att de kristliga ger sig. Vi skriade vidare i poemet att själ och hjärta sjunger och att Andens vind dansar med liv och lust. Hur då? "Ger mod och tröst och sviker den otrygges kind." Tröst är rimord på lust, man tacka men frestas att sjunga "trust" på pin kiv ller för att få något roligt att göra.

Men hur är det? Den lristliga självbilden anas i orden om att det där brödet som är konsekvensen av liv och död är "försoningens hopp till vårt värld".Bloggardag greps av vedervilja. I vilken mening är detta bröd försoningens hopp till vår värld om inte genom de kristliga? Och nu blir det farligt. En sak är att kristna människor ber för världen. En helt annan sak är att de träder fram som agenter, de som verkligen vet och tar ansvaret att stå för försoningens hopp till vår värld.

Bloggardags vän Dr F skulle säga att de kristna visst har en ställföreträdande uppgift i förhållande till världen, helga sig för de andras skull och allt det där. Det köper Bloggardag. Det är det kalvinistiska han varsnar i det som nu ska framsjungas i Svenska kyrkan. Det köper han inte.

Förödande och farligt för var och en som ansvarigt vill praktisera kristen tro blir det när tanken på de kristligas ställföreträdande kristliga förnuft dyker upp när det hamdlar om hoppet i världen. Armbågs lucka minst till kalvinisterna och skuldra mot skuldra med alla andra! Givet att "de andra" inte vill vara fromma.

Bloggardag tror inte att kristen tro bara handlar om det privata och inte är en tro med politiska konsekvenser. Bloggardag omfattar  tanken på att helgelsen är till för andra. Men i den goda augustinska traditionen vet han något om människans elände också. När vi vill väl kan det bli fel, kanske riktigt fel ju mer väl vi vill. Och tror ni verkligen att Andens vind  dansar och smeker den otrygges kind och at den otrygge utan vidare märker det? Anden vår terapeut? Eller mer?

Och detta ska församlingen framsjunga söndag efter söndag. En gång i tiden härbärgerade Kyrkan vetenskap och kultur som en konsekvens av andligt liv, psaltarbedjande, mässfirande. Hur kunde detta stolta liv bli till pekoral och hur kommer det sig att ren dumhet gjort sig hemmastadd också i Kyrkans gudstjänstliv?

söndag 15 juli 2018

Graham Stevenson, Nottingham

Graham Stevenson i Nottingham är min vän och förser mig med nyheter och material. Ibland är nyheterna sorgliga, som att Sister Mary Michael avlidit och begravs av biskopen David Hope. Andra gånger är det oväntad information som meddelas, som att Nottingham egentligen heter Snottingham. Ungefär som Slem som blev Salem, alltså. Folk är känsliga. Graham förser mig också med ett informationsmaterial för varje månad, tänkt som församlingsblad. Jag läser och ser skillnader mot vad jag förses med av snälla bloggläsare.

Christian Life ges ut för varje månad  av Additional Curates Society och är nu inne på sin 37:e årgång. Åtta sidor disponeras så att de första sidorna ägnas åt ett centralt tema med en sida bild, mittuppslaget är förslag till "Mid-Week Meditation", två läsningar per dag, en meditationspunkt för veckan och så "Prayer Point". En bildsida till, en sida undervisning/instruktion och sista sidan med något som kallas "Scripture Search": uppgiften är att hitta markerade ord från ett bibelställe i en fyrkant med 144 bokstäver. "Korsordsvariant" skulle man kunna säga så att ni fattar. Tanken är att Christian Life blir ett litet pyssel och inte hamnar i pappersinsamlingen omedelbart, men också att bibelordet, som det knåpas med, rinner in i medvetandet.

Det anglikanska sinnet för humor ger nya insikter. I november 2018 (Bloggardag får läsa i förväg, som ni förstår) kommer en drapa som belyser problemet med gudstjänstagendor. Folk sitter och läser i stället för att följa med i bön och tillbedjan. Ibland firas Missa Tombola. Det är när gudstjänstordningen satts ihop så att någon då och då måste ropa ut vilken sida vi befinner oss på. "Regular shouting out of page numbers" som när vi spelar Bingo. Sådana analyser sätter Bloggardag oerhört värde på och infogas sålunda i minnesbanken begreppet "Missa Tombola". Det kan komma till användning, när vi nu begåvats med en ny kyrkohandbok och detta kan få sina följder för en församling, som försöker hänga med och tycka om det nya.

Bloggardag har fått exempel på församlingsblad från olika församlingar och intrycket är återkommande. Det är högsta anständiga blad, som gärna hänger sig åt musik och natur. Bladen vänder sig till alla. Då blir konsekvensen att bladen faktiskt inte vänder sig till någon. Något egentligt ärende har de inte. Men de stofferas vackert och kostar säkert mycket. Behållningen är att de som arbetar med församlingsbladen kan vara nöjda. Det syns att de gjort något. Men ingen utmanas att ta något steg in i trons mysterium, ingen får hjälp att upptäcka något och ingen bemöts som vore han eller hon en döpt medlem och en lärjunge till Jesus. Om trons verklighet inte återfinns i ett normalkyrkligt församlingsblad är Christian Life ett utomordentligt exempel på en annan hållning.

Bloggardag minns hur en av församlingarna i Kalmar hade en månadsbulletin, som skickades till dem som ville ha det. Det som överraskade prästen var berättelsen att grannen kunde komma in för att läsa det hopvikta A4-bladet, som gick från stencil till en produkt ur en modernare kopiator. Som väl var drabbades inte prästen av det välvillighetssyndrom som skulle tagit sig uttryck i att grannen fått sig ett eget blad tillsänt. Mycket bättre om grannen regelbundet kom in till en av de kyrkliga familjerna för att läsa och prata. Riktigt vad detta kan leda till i tidens längd, vet ingen. Men att det ointressanta inte leder till något, det vet alla.

Sommarkyrkoherden i Göteryd, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar avser denna söndag att fira högmässa i Pjätteryd, därefteratt i blakhetta som kan förväntas spana för en pilgrimsvandring ("utan spaning ingen aning") samt därefter fira gudstjänst i Emanuelskapellet, Ängaholmen i Delary. Sommarkyrkoherden har lärt sig att säga som alla kyrkoherdar: "Det är nåt att göra mest vareviga dag."

Graham då, vad gör han? Kanske kollar han BBC än en gång för att se ledaren för världens största demokrati  reflektera över Brexit.
https://www.bbc.co.uk/news/uk-44802315


lördag 14 juli 2018

I sommarvärmen! Antjes människosyn I sommarvärmen!

Det blev upprört på Fredagsbloggen, så upprört att det är värt att uppmärksamma. Fokus sattes på Antjes predikan på Pingstdagen, men inte egentligen på ordet "babblande" utan på funktionsvariationen, ett handikapp som Antje beskrev i nedsättande termer. Det är en grupp som avhånats och fått träda fram på cirkus, som nu i rikshelgedomen stämplas just som så avvikande de är. Av Antje!

Nu försökte jag få ordning på hur jag ska länka, men misslyckades.
Läs själva efter lite egen verksamhet.
https://kristenopinion.wordpress.com/2018/07/13/babblande-dvargar-sa-arkebiskopen-fran-predikstolen/

Vill man fylla på med twittrande i ämnet bör det inte stöta på några problem.
Sensmoral: utmana inte handikapprörelsen och vad ni än tycker om kortvuxna, säg det inte och säg allra minst D-Ordet.






Kristna värden

Sveriges Kristna Råd kanske har någon kommentar till att nu två migrationsdomstolar (Malmö och Stockholm) underkänt lagstiftningen för de 9000 afghanerna och inte dömer efter den. SKR prisade, som vi minns, denna lag så vad säger man nu? Svaret är att det ännu inte fanns någon kommentar. Däremot rapporterades från KEK:s möte i Novi Sad och kontentan var att vi ska stå upp för kristna värden.

Bloggardag tror att skivor ska skäras tunt. Är det sålunda skillnad när det talas om "evangeliet" och när det talas om "kristna värden". Stalltips: antagligen. Kristna värden kan vara lite vad som helst – kristna värden styrs av kontexten och blir ibland det fosterländska med korset tecknat på fanan och i andra tider den internationella solidariteten. Evangeliet är mer obändigt radikalt än så. Det ställer oss i en mening utanför tiden men därmed mitt i den och mitt i tidens frågor med utmaning att då och där lyssna efter evighetens svar, sub specie aeternitatis. Det är en hållning bortom det enkla och det visar sig i att den kyrkliga gemenskapen fungerar som samtals- och ifrågasättargemenskap.

Ifrågasättandet ter sig alltmer viktigt. Vad är det som någon journalist beslutat att jag ska få någon liten kännedom om och hur ska detta jag ska få någon kännedom om vinklas, så att det jag ska få någon kännedom om stimulerar mig på rätt sätt och får mig att tänka och handla rätt? Bloggardag vill slå ett slag för misstänksamhetens hermeneutik.

Bloggardag såg bilder på en uppställning med NMR i Visby. Det fanns ett uppbåd av fler på det man kunde förstå var "den andra sidan". En kvinna gick fram med en prideflagga, som hon stack under näsan på en NMR-are. Polisen motade bort henne. En annan NMR-are tog hennes flagga. Vad var det vi såg? Vem provocerade vem? Demonstrationsfriheten gäller också NMR. Men nu ska det petas i lagen så att vi kan införa organisationsförbud av tysk modell. Det var detta som på sin tid gav oss Berufsverbot, riktat mot till exempel kommunistiska brevbärare. Är det ett kristet värde att i vår tid inte stå upp för sådana fri- och rättigheter som ger antidemokratiska krafter möjlighet att föra fram sina antidemokratiska budskap i demokratisk ordning?

Alternativhållningen – evangeliets? – kanske kunde vara att hela tiden både ta debatten och föra en sådan politik som inte ger nationalsocialismen någon bas och några utvecklingsmöjligheter. Om det vi nu ser ens är nationalsocialism och inte bara huliganism med pretentioner. När en NMR-are talade för etnisk rensning, tydligen fullbordad 2028, och någon just studerat den sortens rensning i Sanimir Resics bok Jugoslaviens undergång tycktes idén rätt befängd. Kan Bloggardag vara ensam om att tänka så? Är vi inte en absolut folkmajoritet som alls inte vill se NMR-arnas etniska rensning och att de därför aldrig kommer att kunna genomföra den?

Är inte NMR-arna skrämmande? Bloggardag vet inte. De kanske ska uppfattas vara mer löjligt pretentiösa och hanteras med ett gott stycke munterhet mer än med den upphetsning som bekräftar deras världsbild? Bloggardag litar dock inte på att de med "kristna värden" kan hantera detta.

Det kom ett budskap från Lutherska världsförbundet om vikten att stå högerpopulismen emot. Det verkar på Bloggardag lite desperat och alls inte analyserande och inbjudande till samtal vad som än sägs. Bloggardag litar inte på LVF-arna och misstror deras budskap. Vem riktar sig deras budskap till och vilka riktar det sig mot och vilket är budbärarnas mandat? Är det maningen att vi ska ställa upp och slåss mot halmgubbar i Ludvika och på några andra ställen? Vad vill Antje ha sagt till oss? Och ska detta predikas på söndagarna för den häpna allmogen?

Bloggardag lägger en hänvisning till det tvåsidiga budskapet från LVF för han vill att adressen ska stå i texten men Bloggardag kanske lär sig att länka en dag när han inte är riktigt så konsternerad som nu.
https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/2018/documents/message_to_the_member_churches_on_being_churches_of_hope_-_council_en.pdf

 Dystrare personer än Bloggardag skulle kunna komma att dra slutsatsen att vi ser ett utomordentligt exempel på politisering av dåligt märke i de kyrkliga sammanhangen, dvs som ett uttryck för den politiskt opålitliga medelklassens fruktan och traktan. Ser vi också hur kyrkosystemets företrädare inte litar på folket utan tänker att de kristliga med olika budskap bär världen? Det tror inte Bloggardag. Det där bärandet handlar om helt andra insatser. Fromma!

Etnisk-nationell populism – är det detta som migrationsdomstolarna ägnar sig åt? Kan inte Antje ge oss besked? Ska SKR lämna oss villrådiga? Vilken vägledning får vi i dessa frågor av aposteln, Rm 12:2? Inte vet Bloggardag. Det låter fint men är inte denna typ av biblicism rätt oanvändbar rent praktiskt? Den skapar fler frågor än den ger svar. Så var finns de öppna fora där samtal om dessa frågor kan föras? Är vi dömda till att få förstuckna budskap i nyhetsförmedling och propåer från det ekumeniska, men i alla viktiga frågor egentligen lämnas villrådiga?

Hur tänker Antje och de resande delegationerna att vi ska göra rent konkret i församlingarna när det handlar om migrationsfrågor och frågorna om grundläggande fri- och rättigheter. Är det ett kristet värde att de ska begränsas? Varför det? På vilket sätt? Och vad gäller då för t ex kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*? Ska de förbjudas att organisera sig med argumentet att de är emot alla människors lika värde?

Kloka människor varsnar faror, tror Bloggardag. Förliten eder icke på furstar. Ps 146:2. Men den hållningen kanske egentligen bara uttrycker populism? Så är det populistiska jurister i Lagrådet och migrationsdomstolarna? Förvirringen är vår arvedel.




fredag 13 juli 2018

Våran Göran

Bloggardag känner fortfarande inte Göran Peterson i Hovmantorp, men känner för honom och tänker att han är en helt hedervärd person och kanske typisk på många sätt utom detta, att han uttrycker sina bekymmer i den ordning som borde gälla: öppet och som öppning för dialog. Vad han säger var normalteologi i Svenska kyrkan när han döptes och när han konfirmerades.

Några kommentatorer har nog inte riktigt funderat över vem Göran kan vara. Han kan vara något så normalt som en normalkyrklig i Svenska kyrkan, som nu får problem. Han hamnar där gammal- hög- och somliga lågkyrkliga hamnade för länge sedan. Bloggardag vågar påstå att detta nya borde  skrämma kyrkoetablissemanget. Om de andra har det kunnat ljugas friskt och få har haft förmåga att genomskåda lögnväsendet. Men ska det ljugas om dem som i alla år betalat kyrkoskatt/kyrkoavgift utan att begära så mycket i gengäld utan subventionerat för andra och säkerställt personalökningarna – fler gör allt mindre för högre tariff –, blir det problem.

Välvilliga kommentatorer på Bloggardag hänvisar Göran till lutherska bekännelsesammanhang eller till den romersk-katolska kyrkan i Växjö. Men saken var väl den, att Göran vill höra till den fullständigt normala kyrklighet han döptes och konfirmerades till och det var en annan Kyrka. Hade Göran för en generation sedan vänt sig till kyrkoherde Larsson i Hovmantorp, hade han mött förståelse för detta. Likaså om han frågat komminister Gerdmar i Lessebo eller kyrkoadjunkten Stridh i Furuby. Samma sak om han talat med den pensionerade prosten Arfwidsson. De hade alla  förstått Görans problem och den enda fråga de tillsammans kunnat arbeta med var frågan hur det kunnat bli så här. Göran begär helt enkelt sin kyrka tillbaka och det på lärjungavis just som Maria vid graven: "De har tagit min kyrka och jag vet inte var de har lagt henne." De fromsinta kollar nu Jh 20:2

Modéus II eller någon kommunikatör tycks inte ha samlat sig men Bengt Olof Dike skriver en replik till Göran denna morgon i Smålandskomposten (som jag inte hittade på nätet). Budskapet är att "bäste Peterson" ska stanna i kyrkan.

Dike startar sin övertalningskampanj med att definiera Peterson som "tydligen starkt upprörd", som en "som formligen excellerar i starka känslor", som "gör ett utbrott" mot domprosten Hermansson. Dike vänder sig till Peterson med anropet "bäste arge smålänning". Peterson har också "överilade" känslor, konstaterar Dike och levererar maningen: "lugna känslorna och bliv kvar i Svenska kyrkan". Argumentet är att Peterson behövs där. "Kyrkans herre och kyrkan överger dig inte, kan jag försäkra." heter det också. Kanske ska det också nämnas att Dike hänvisar till Kyrkoordningen, där den kristna läran är central. Fader vår bes unisont och välsignelsen i slutet av gudstjänsten negligeras inte.

Erfarna läsare av kommentarer på Bloggardag kan enkelt följa resonemanget. Som själavård av Göran Peterson är antagligen Dikes insats att räkna till de mer misslyckade. Risken är överhängande att Göran inte blir uppbragt utan helt enkelt förbannad när han ska personkaraktäriseras men inte få egentliga svar mer än på den punkten, att han har helt fel. Dike är, som alla ska förstå, inte vem som helst utan markerar vid sitt namn i tidningen att han i 17 år varit kyrkomötesledamot och nu är församlingsengagerad.

Ingenting säger att Göran har för avsikt att, som det heter, ränna i kyrkan vareviga söndag. Det kanske han vill, men det är inte det riktigt intressanta just nu utan i stället att Göran kan antas vara en normalkyrklig kyrkomedlem, en sådan som etablissemanget på alla sätt krumbuktar sig för att få behålla och detta, om franskan tillåts, just detta skiter sig.

Alltså står Göran ihop med andra som sett förändringen och hoppats att allt på något mirakulöst – och deras ansträngning förutan – ska lösa sig. Det går emellertid inte (och detta är de nya, som Dike inte uppfattar) att ge sig på Göran, för då kan fler i samma position väckas. Fortfarande finns ingen reaktion från stiftsledningen eller pastoratsledningen som svar på Görans inlägg. Kommunikationsavdelningarna kanske har stängt för semester. Om domprosten Hermanssons klockringning väckt folk, kan vi snart nog se att domprosten Hermansson åstadkommit störst ekonomisk skada för Svenska kyrkan av alla. Den som kommer på sig själv med att inte längre vilja betala i insikt att det som nu pågår inte ska understödjas har en sak att göra. Lämna. De äro tusenden. De tröstas inte av Dikes insats.

Bloggardag gick om inte i barndom så i ungdom. Han tänkte på den tid när han såg somliga blivande präster, att detta inte kan hålla. De var ovilliga till arbete och hade ingen aning om vad prästeriet går ut på mer än att det är en god form för socialt anseende. Nog skulle folk genomskåda detta och därför satsa på de glada unga högkyrkliga, de som byggde församling? Tänkte Bloggardag.

 Folk såg inte. Tillräckligt många i kyrkosystemet praktiserade den funktionella dumheten och talade inte heller om sakläget (som unga högkyrkliga skrev artiklar och böcker om) och så blev det som det blev. Bloggardag själv kunde inte ett ögonblick tro på detta som skulle utminuteras till folk. Varför ska folk få sådant som en seriös kyrkoarbetare inte vill ha för egen del? Men Bloggardag såg uppriktigt häpen pastor Janssons kyrka i funktion och såg att folk fortsatte betala i tron att allt var som vanligt och i tanke att det var just så här det skulle vara. Men det kunde inte hålla. Folk skrattade åt Ringarens framställning av pastor Jansson, men vi talar nu om människor för en generation sedan. Det är just här det spricker upp nu. Sånt händer.

Murens fall är exempel. DDR-systemet hade ingen överlevnadspotential och så hände det som på några korta minuter vände historien. Det är klart att det som domprosten Hermansson och hela kyrkoledningen står för inte har och inte ska ha en chans att överleva i längden. Antingen är det kristendom på riktigt annars förfaller allt till trams och i längden vill ingen betala för trams. Varför skulle de?

Vad bör göras? Antagligen måste anständiga präster tydligt markera sitt främlingskap för den MTD-religion som tagit över. Religionsbytet och inte politiseringen är trots allt det avgörande. Det betyder uppgiften att benämna företeelsen och att polemisera mot den allmänreligiösa moralism som sägs trösta men inget har att ge. Jer 1:10 kan fungera som anvisning för präster och kyrkfolk.

Till uppbyggandet hör att tala om Kristus och Hans Kyrka. Det är en uppgift som kräver teologiskt välorienterade präster och inte bara sådana som läst poäng i religionsvetenskap. Göran är värd att tas på allvar, hans invändningar likaså. Hans Kyrka skulle hålla på sig så mycket att han kunde vara stolt över henne, men också motiveras att stå emot när främmande ideologiska intressenter vill ta över apparaten för att förkunna något annat än vår allraheligaste kristna tro.

Det blev en tidig morgon denna fredag. Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd väntar på sin tjänsteförrättande kyrkoherde.


torsdag 12 juli 2018

Biskopen avsätter sig själv

"Episkopalt självmord" tänkte jag som rubrik, men det vore kanske orätt mot episkopaler i Skottland, USA och annorstädes eftersom rubriken skulle kunna komma att uppfattas handla om dem. Det gör den inte. Det är Susanne Rappmann som klarlägger vad som gäller. Först i en intervju. Om intervjuer är bara att säga, att de kan bli lite hur som helst. Men om intervjun läggs ut på stiftets och Rappmanns facebook-sidor är det ingen tvekan. Detta är vad hon sagt och vill ha distribuerat till en häpen allmoge.

https://www.facebook.com/goteborgsstift/?hc_ref=ARRdOlSfTA3lqNfRq7a4f8zL-4ffrsuQb_jX88VPoSc5QAqp0uSQMVPALrJbZwlX1f0&fref=nf
eller
https://www.facebook.com/search/top/?q=susanne%20rappmann

Hon avgår eller avsätter sig själv genom att vägra vara problemgemenskap. Just en biskop kan inte säga att en präst med problem har ett problem som inte angår biskopen, pastor pastorum. En biskop finns till för prästens skull och vägrar biskopen spotskt att vara till just så, är det inte en biskop längre. Det handlar i Göteborgs stift efter detta inte om den s k ämbetsfrågan. Det handlar om själva autenticiteten. The Rap-Woman vill inte vara de tvekandes/tvivlandes biskop utan förnedrar biskopsämbetet till att bli något som i vart fall inte är biskops tjänst och ämbete. I praktiken har hon avgått och lämnat en uppsättning präster i stiftet biskopslösa.

Hade inte just dessa präster problem med att det var en kvinnlig biskop? Kanske, kanske inte. Detta hade man kunnat fundera över, men det behövs inte längre. Susanne Rappmann har gett besked. Tveksamma präster slipper fundera och resonera.

Vi tar de† pedagogiskt enkelt.
En kvinnlig teolog kan markera att andras problem inte är hennes, kanske en gemen präst också, möjligtvis men inte säkert en kyrkoherde, olämpligen en kontraktsprost och definitivt inte en biskop, som har fått ämbetet att vara pastor pastorum och pontifex, brobyggare. Andras allvarliga problem är biskopens och förmår inte biskopen göra andras problem till sina är biskopen inte en biskop utan bara en liten lort. Biskopar finns till i gemenskapen för att hantera problem, kanske till och med som problemlösare. Markerar biskopar öppet, ogenerat, offentligt att de inte ens vill ha med problem att göra och än mindre lösa dem, har de avsatt sig själva, blivit salt utan sälta.

Men behöver inte vara väl inläst på bekännelseskrifterna för att förstå detta. Men i bekännelseskrifterna antyds det reformatoriska problemet och Rappmann uppträder som vore hon stöddig biskop på 1500-talet i den tidens kyrkosystem. Det gick biskoparna illa i norra Europa när de inte ville vara del i problemgemenskapen som vi vet.

Problemet är att Rappmann inte förstår att en biskop måste hantera problem på ett annat sätt än en präst. Hon kunde förstås markerat att de beslut som ett kyrkomöte eller en riksdag fattar alltid är provisoriska, det är en reformatorisk grundhållning. Hon kunde talat om vikten av fortsatt teologisk reflektion om ämbetet eller prisat dem som inte utan vidare köper 1958 års riksdagsbeslut, men likväl hävdat att det har goda teologiska skäl för sig och att detta fortsatt kan och ska diskuteras i stiftet. Hon svarade inget av detta. Hon sa bara att det "om du har problem" är "ditt problem och det får du lösa". Så talar en chef, inte en herde. Hennes herdestav är uppenbarligen tom dekoration.

I intervjun bryr hon sig inte ens om att förklara varför somliga tänker annorlunda och än mindre hur hon själv kom fram till att präst- och biskopsämbetet inte är något bara för karlar. Hon klargör inte att frågorna om dop, nattvard och ämbete är viktiga ekumeniska överläggningsämnen att ta på allvar. Hon refererar just på chefers sätt till något som kallas "vår kyrkas ordning". Det var om denna ordnings införande som  biskopsmötets bibelkommission sa "så bör det inte gå till när beslut fattas" och anförde "auktoritativa bibelord" som skäl till den tidigare ordningen.

Att det blir lite löjligt när det beror på prästvigning att någon fått doktorera, kan en docent notera i förbigående, så mycket förstår Bloggardag. Kanske tänkte hon dock på de generösa villkor för doktorerande som stiftet försåg henne med för att hantera ett arbetsplatsproblem?

Vad ska de biskopslösa prästerna i Göteborgs stift nu göra? Saken gäller inte bara präster i tjänst utan också de pensionerade. Alla präster relaterar i en episkopal struktur till biskopen. Vad göra?

Skriva ett enkelt brev till Ansvarsnämnden för biskopar och meddela det förhållandet att Rappmann avsagt sig det ansvar som följer med biskops tjänst och ämbete och fråga vilken biskop de dissiderande nu ska relatera till?
Fråga de tidigare biskoparna om råd vad som kan göras i denna situation. Lars Eckerdal, CA Aurelius och Per Eckerdal kanske har något råd att ge?
Fråga äldste biskopen i tjänst? Det är Ragnar Persenius, väl inläst på frågor om biskopsämbetet med mera. Vad säger han om den uppkomna situationen med en vägrande biskop?

Kanske är lösningen att präster ansluter sig till Missionsprovinsens prästkollegium och relaterar till biskopen där.
Eller ska den här sortens präster offentligt deklarera att Rappmann frånsagt sig ansvar och fråga kyrkorådet vilken biskop som hädanefter ska visitera församlingen samt fråga den gudstjänstfirande församlingen hur den ser på saken? Det kan bli ett intressant kyrkorådsprotokoll samt upphetsat vid kyrkkaffet.
Ska de församlingar, som inser att de inte kan ha en biskop som programmatiskt avvisar andras problem och kungör detta via en av stiftets informationskanaler, etablera ett slags församlingsförbund som blir nödkongregationalism? "Vi håller ihop när vi nu är utan biskop."
Eller blir svaret från de nu biskopslösa prästerna/diakonerna ett konstaterande att de relaterar till den biskop som en gång vigt dem och struntar blankt i resten? Intervjun med Rappmann behöver de inte läsa och om de läst den än mindre bry sig om den. Så kan man göra också i förhoppning att sanningsfrågor inte ställs och att just därför den funktionella dumheten fungerar tills vidare.

Som vanligt står nog hoppet till det lekfolk som frågar hur det egentligen är. Vad svarar prästerna då? Vad säger lekfolket om en stiftschef som vägrar vara problemgemenskap? Behövs ens stiftet då? Och är det någon som minns talet om att Göteborgs stift efter Bertil E Gärtner måste få en biskop som var "biskop för alla". Lägg märke till ordet "för". Vad säger den pensionerade kyrkoherden Willy Haag, som drev den tanken då om situationen nu? Biskop för alla utifrån repliken "det är inte mitt problem utan ditt, som du behöver lösa". Göteborgs stift har problem, det förstår de seriösa.


onsdag 11 juli 2018

Göran Peterson, Hovmantorp

Lägg namnet på minne. Göran Peterson i Hovmantorp är en av få som med namnunderskrift öppet ställer de avgörande viktiga frågorna om Svenska kyrkan och om sig själv. Vart ska han ta vägen?
http://www.smp.se/debatt/vart-skall-jag-ta-vagen/

Jag känner inte Göran och jag kunde vara böjd att diskutera hans analys, men hans existentiella fråga är överordnad detaljerna. Vart ska han ta vägen? Modéus II svarade inte i dagens Smålandskompost, annars brukar han vara snabb. Ingen kommunikationsstrateg heller.

Jag tog Görans fråga till norra Öland i går och han fick instämmanden. Jag frågade syster Kerstin också. Hon sa rätt kallt att Göran kan göra som många andra. Lämna Svenska kyrkan, men fortsätta fira gudstjänst och se till att pengar motsvarande kyrkoavgiften går till det lokala, till välgörenhet mm. Fortfarande är det så många som betalar utan att ta del av den s k verksamheten så det gör inte så mycket om några tar del av den utan att betala. Syster Kerstin har lite småländska gener men inte som ett dominant inslag, det kan man förstå. Om någon väljer att vara kyrklig lokalt och nöjer sig med det, struntar i nationell nivå eller markerar mot den, borde detta kompletteras med att man skriver ett brev och förklarar att man som döpt och konfirmerad och kyrkokristen vill ha en kyrklig begravning. Då får de något att bita i, de kyrkliga översåtarna. Jag menar som tidigare (men det menar inte kyrkomötets majoritet) att Kyrkan begraver sina döpta och det är det hela. Avgiften är lappri, som kung Carl XII skulle ha sagt.

Poängen är förstås att vi ser oss tillbaka;  till dopet och konfirmationen. Då handlar det om mer än begravning. Vad var det för fel på den kyrka där vi döptes och konfirnerades och vad fel lärde vi oss då och där av präster, som nu skulle vara helt främmande för vad som sker i Svenska kyrkan? Det handlar faktiskt inte bara om kv*nnl*g* pr*st*r, den frågan är en detalj i sammanhanget just som det sas för 60 och 70 år sedan. Nu handlar det om sammanhanget, det vi kan se. Möjligtvis, det är hypotesen, var det för 60 år sedan som Svenska kyrkan växlade in på främmande spårmed logiska konsekvenaer som går att upptäcka alltmer. Ser vi det som biskopen och professorn Anders Nygren talade om utan att så många fattade vad han menade? Vi har facit. Sug på den! Och Göran Peterson i Hovmantorp står så fri att han kan skriva fritt och sant och beskriva sin villrådighet. Tesen kan upprepas: Ämbetsreformen hör på något sätt samman med allt det andra som hänt när vi fått en annan Kyrka eller en Annan kyrka.

Göran Peterson har ingenstans att ta vägen.Han kan förstås begära att få samtala med kyrkoherden om frågor men kyrkoherden kommer att sno sig undan så fort han säger något för Göran måste förstås ha missuppfattat allt. Han kan göra motsvarande med biskopen (någon kontraktsprost finns väl inte i dagsläget) men Modéus II kan självklart inte säga: "Göran, du har helt rätt. Du är med i ett kyrkosystem som helt tappat kompassriktningen." Nu skrev han en insändare. Det är egentligen det ovanliga. Andra som funderar håller allt för sig själva. Göran kan visa att en fråga inte är fullt så privat som folk trodde och därmed utlösa något. De som vill hålla fast vid fördomarna om det fina i Svenska kyrkan håller sig till Jonna Sima (född 1980) som ser domprosten i Visby ("Visbys domprost") som ett föredöme. Där blev Thomas Gür helt ogenerat brunsmetad. Jonna Simas pappa Jonas var en kompetent journalist.
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/bK21PB/visby-domprost-ar-ett-foredome

Jag känner som sagt inte Göran. Han kunde ta tåget till Moheda och dricka några pilsner och prata om läget. När det gäller domprosten Hermansson kunde jag kanske uppbygga Göran med berättelsen om hur domprosten falskt deklarerade att arbeten slutförts på vinden till Visby domkyrka och att pengar alltså skulle utgå. Moderatpolitikern (sedermera POSK-aren) Inger Harlevi fick Hermansson att skriva på detta falska intyg. Det var inte alls så som han intygade. Det blev inga följder av ett enda skä: Statens man på Länsstyrelsen var med i komplotten. Han fick sluta jobbet. Hermansson fortsatte. Hans klockringning borde i detta perspektiv inte överraska. Dåligt omdöme kan ligga i ens DNA, antar Bloggardag. Annars är det dåliga omdömet förvärvat. Hermanssons metod att jaga Markus Hagberg följer samma mönster: Dåvarande komminister Hagberg höll ett föredrag och så skulle han nitas i en annan fråga av provokatören Hermansson. Media har aldrig brytt isg om att följa upp och belysa skumrasket i Visby med ett betydande undantag; Sofia Lilly Jönsson. Hon framstår närmast som ett verkshelgon sett till vad som nu sker.

Göran är antagligen rätt ointresserad av fortlöpande kyrkliga skandaler i Visby. Hans enkla fråga är ju den om vart han ska ta vägen. Det är en fråga som visar sig allvarlig nog. Bloggardag vet att också präster ställer den frågan för egen del. Men mera i lönndom än som ett inlägg i en tidning.

Om lusten för en seminarieövning faller på denna onsdag, kan Margot Wallströms artikel jämföras med Antjes insatser i frågan om förföljda kristna. "Obeskrivliga övergrepp" heter det i Wallströms text. Under långliga tider ville Antje inte tala om specifika förföljelser av kristna, okm Bloggardag minns rätt. Seminarieövning tarvas.
https://www.svd.se/margot-wallstrom-religionsfriheten-maste-sakras


tisdag 10 juli 2018

Fattar ni?

Bloggardag kanske fattar eller inte. Vad är det Migrationsdomstolen i Malmö har gjort när den i en dom underkänner en lag som Sveriges riksdag fatta, en lagt som syftade till att ge de 9000 pojkarna från Afghanistan ännu en chans sedan tre instanser tydligen inte kommit fram till att killarna har asylskäl. Nu kräver Migrationsdomstolen klarlagd identitet. Och det kan ingen av grabbarna åstadkomma.

Första frågan blir förstås om cyniska partier visste detta och spelade stort men falskt? Det vill Bloggardag inte tro, men detta var den välvilligaste förklaring som stod till buds. Och en kristen ska tyda och tolka allt till det bästa, givet att han är lutheran och inte jesuit eller kanske dominikan. Den bistrare förklaringen är förstås att partierna inte förstått vad de gjort och att Migrationsdomstolen i Malmö avslöjat det. Då är det av värde att det är valår. Maktmissbruk kan valmanskåren inte utan att skada sig själv låta fortgå. Så hur är det?

Vilka blir konsekvenserna av denna dom? Domen överklagas till Migrationsöverdomstolen kan man tänka. Men om denan kommer fram till samma slutsats som först Lagrådet och sedan Migrationsdomstolen i Malmö, då ska alltså antalet som ska ut ur landet plussas på med 9000. Hur går det till att tacka nej till dem som kommit hit? Jag menar, rent konkret. Sätts de på färja till Danmark, Tyskland, Finland, Polen, Ryssland, Baltkum sedan de fått lösa biljett? Körs de i bussar nattetid över norska gränsen och dumpas där? Om Anders Ygeman hade rätt när han menade att hälften av dem som kom 2015 skulle avvisas, talar vi om 80 000 människor eller fler. Hur många bussar är det? Eller färjor? Eller flyg? Ska vi satsa på tåg, der Zug war pünktlich?

Delar ni Bloggardags uppgivenhet vid tanken på allt detta? Då kommer de kristliga och säger att vi naturligtvis kan/bör/ska sänka vår standard när främlingen kommit till oss. Vi får inte prata kronor och ören. Vi får inte heller tala om den demografiska omvandlingen eller import av andra system som är konträra till den tidigare svenska modellen, dvs inte folkrörelseuppbyggd demokrati till sist på kristen grund? Vi ska inte heller bry oss om de muslimer som ser de kristna som avfälliga agtt bekämpa. Är det alldeles självklart att det som nu skapas är det vi vill lämna över till barnbarnen? Bloggardag tvekar ett ögonblick.

Varur kommer tveksamheten? Som vanligt ur osäkerhet. Hur är det egentligen? Vad låter svenska medier mig få veta och vad ska jag undanhållas för att inte snedtända? Förekommer det skjutningar i Malmö, Göteborg, Uppsala och förotrter till Stocholm? Är det forna IS-soldater som mördar? Har vuxna ljugit sig in och lurats med åldersuppgifter? Är det egentligen uppseendeväckande få som kommer i arbete 40 timmar i veckan utan lever i bidragsberoende? Om jag inte får veta hur det egentligen förhåller sig, hur ska jag då kunna ta ställning till vad som bör göras?

Kanske är Bloggardag fantasilös, men vore det inte av värde att få siffror och statistik, något handfast att stampa av emot? Jämförelsetal för kostnader för migration utan lösa hugskott om allt vad vi (dvs barnbarnen) kommer att få ut av dessa insatser?

Bloggardag funderar sedan över barmhärtighetens krav. Kunde ett sådant krav vara att använda våldsmakt mot de krigsherrar som föröder sina länder och tvingar folk på flykt? Men vad gäller då för migranter? Borde det också gälla krav på kraftfulla insatser för att skydda de kristna, som förföljs av muslimer – eller ska vi inte tala om 6000 martyrer i Nigeria till exempel? Borde kyrkoledningarna kräva korståg för att skydda de kristna? Idén har prövats tidigare. Var det egentligen något fel på den tanken? Tänk efter en stund innan ni svarar.

Är kravet på standardsänkning det enda kristliga svar vi kan ge i dagsläget? Eller skulle det kristna svaret vara att sätta en annan standard på vad rättfärdighet gäller?

Ska nu Bloggardags frågor delas in i en vänster-höger-skala? Eller är det en ny typ av frågor som ställs och som tarvar svar efter förnuftiga resonemang? Man kan fundera.

Bloggardag funderar på att sätta sig och läsa om Karlsson på Taket. Det var en rund liten man i sina bästa år som inkarnerade själva hänsynslösheten. Vad kunde han lära oss nu?

måndag 9 juli 2018

Uppburna nazister

Man noterar att nazisterna i Almedalen uppmärksammas medialt. Kostnaden för att ta sig till Visby, äta och kanske än mer dricka där, hitta någonstans att sova samt därtill ha bokbord och banderoller är nog närmast försumbar sett till den uppmärksaamhet de så kallade nazisterna skaffade sig. Det räcker att lägga ut en del kontroversiella böcker. Och så vandra runt i klump, kanske med marschanträde vänster fot och det är väl det vänstraste man kan tänka sig i sammanhanget.

Att saken rätteligen borde uppfattas handla om fyllskallar på utflykt i kamp om uppmärksamhet alternativt våldsbenägna skinnskallar som på gammalt drängvis vill slåss, kunde kanske dock anföras i sammanhanget? Inte som en förmildrande omständighet men som ett korrektiv.

När det handlar om påhoppen på vår kristne broder Jimmy Durmaz har alltså, informationen sipprar fram, en mycket stor del av kommentarerna mot honom avslöjats komma från automatiserade botar, Nu blir Bloggardag rädd på riktigt. Vem i hela världen kan man lita på? Fabrikation av vem och i vilket syfte? Går tankarna till S:t Petersburg? Riktigt vad som är vad går tydligen inte att veta. Är det i Almedalen som nazisterna verkar vara inte bara nazister utan en väldig politisk kraft?

Ska vil tala om nazister var väl ändå inte Herbert Tingsten fel ute. Hans bok om den nationella diktaturen (1935) kom som Aldusbok 1965 och hette då Nazismens och fascismens idéer. I den markerar han att han 30 år tidigare överbetonat de konservativa politiska dragen i nazismen och inte heller tillräckligt tydligt beskrivit de stora och viktiga skillnaderna mellan de olika fascistiska rörelserna. Det må vara. Grundläggande var Tingstens analys av nazismen i sitt tyska sammanhang och kanske påpekandet att antisemitismen från första början och detaljerat är ett ideologiskt grunddrag för rörelsen. Hänvisningen gäller förstås partiprogrammet 1920, det som sex år senare förklarades "oföränderligt".

Varför nazismen slog igenom diskuterar Tingsten försöksvis. Han ser ett komplext förhållande. (aa s 31-38). Tingsten granskar den nazistiska argumentationen och finner  när det gäller propaganda och kampmedel  "en brist på elementär  hederlighet, som blir moraliskt möjlig vid  stark trosvisshet". (aa s 36)  Detta är en insikt att bevara i trogna hjärtan. Skulle man jämföra NSDAP och NMR så har herr Hitler i vart fall en genomtänkt åskådning.

Var inte SA-folket av ungefär samma skrot och korn som de heilande i Visby? Antagligen, i varje fall tills motsatsen bevisats. Skillnaden var den att mot SA stod sådana kämpar som Ernst Thälmann och Röd Front med kapacitet att slåss på gatorna. Det var då martyrer av Horst Wessels slag skapades och kunde besjungas i den nazistiska rörelsen. Den svenska vänstern har inte mobiliserat på samma sätt, AFA tar inte kampen mot nazisterna på Visbys gator, torg och allmänna inrättningar. Det noteras. Den enda som gjorde något var en alert kvinna som tog tag i en banderoll och tydligen ville hindra att den skulle vecklas ut. Hon slängdes i backen eller ramlade. Vad hade hänt om inget hänt och nazisterna fått veckla ut sin banderoll?

Borde inte deras antisemitiska tankefigur tas på större allvar och de flintskalliga få uttrycka vad de menar? De tänker verkligen att judar styr världen och svenska medier. De levandegör myten. Obehagligt, ja. Men inte omöjligt att demaskera för den som vill anstränga sig. Betyder det att de nazistiska aktivisterna kommer att ändra uppfattning? Kanske inte. Men åhörarna kan förstå.

Här är annars det politiska problemet. Det är alltid förhållanden i samhället som kan bli grogrund för rörelser av detta slag. Det betyder att ansvariga politiker gång på gång måste analysera vad som sägs och inte bara hojta "usch och fy". Läs nazisternas eländeslista och gör något i demokratisk ordning åt eländet. Till eländet hör förstås också den importerade antisemitismen så som den gestaltas till exempel i Malmö. Kippavandringar hjälper föga. Riktigt vad som hjälper där vet ingen.

Att NMR syftar till etisk rensning av Sverige såg jag med viss häpnad över det spöklika i resonemanget. 2028 ska denna rensning vara fullbordad, menade talespersonen. Vi har sett sådan etnisk rensning i vår egen tid och detta påminns den om som läser boken av Samir Resic, Jugoslaviens undergång.  Historiska Media, Lund 2018. Inbördeskriget i Jugoslavien tedde sig obegripligt för många av oss, men det följer sin egen historiska logik. Man kan anta att Tingsten bedömt att de historiska förutsättningarna för något motsvarande inte föreligger i Sverige. Inte ännu i alla fall.

Sven Lidman återger vad "en djuopt levande och seende tysk andens man" en gång sa honom. Det som andligen sett var det farligaste och förfärligaste med den nuvarande situationen i Tyskland var allt var var "Tendenz, nicht Wahrheit": att allt är avsikt, tendens, agitation, åsiktspropaganda och intet och ingenstädes sökt och fattad sanning för sanningens skull. (Sven Lidman, Var inte förskräckt!, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1948, s 7) I ett sådant klimat trivs nazister.

Det farligaste och förfärligaste är inte fyllskallar eller skinnskallar. Det farligaste är en samtida mentalitet:Tendenz nich Wahrheit.
Now we are talking.


söndag 8 juli 2018

Söndagstankar

Boken En annan Kyrka anmäls här och var. Därtill kommer vänliga brev och meddelanden till författaren från läsare som tyckte boken var spännande men deprimerande. För er som inte läst kan Bloggardag meddela, att "det är trädgårdsmästaren som är mördaren", som hon sa, som på tåget la märke till att en medpassagerare läste en deckare hon själv just avslutat.

I en anmälan noterar anmälaren dr Gustaf Björck att författaren – om han förstår Sandahl rätt – menar "att det inte längre finns något troget kyrkfolk och därmed ingen levande gammalkyrklighet". Detta citerar stackars Håkan Sunnliden inte riktigt rätt. När han återger resonemanget blir det "Sandahl menar att". Doktorer förmår skära tunnare skivor är licentiater, det är uppenbart. Detta menar dock inte Sandahl så vad menar Sandahl och var i boken påstås det som Sandahl påstås mena? Sunnlidens motargument är att han varit i Hjortsberga kyrka och där fanns tydligen 200 gammalkyrkliga. Alltså finns det en vital gammalkyrklighet?

Till skillnad från Håkan Sunnliden är Dag Sandahl konsekvent svenskkyrklig av högkyrkligt snitt, men i den kronobergska tappningen liksom i delar av det gamla Kalmarstiftet, ingår arvet från kyrkväckelserna i högkyrkligheten. Dessvärre tror Sandahl inte att det finns en uppsjö av vitala högkyrkliga församlingar. Det finns anständigt församlingsliv här och var och det administreras av högkyrkliga präster, det går att tro. Men har de medvetandegjort vad de sysslat med i sitt församlingsarbete? Finns det någon enda gudstjänstfirande församling, bortsett från "ställena", som öppet identiferar sig med en kyrkligt förnyad pastoraloch högkyrkliga (katolska) hållningar?

Om jag ska uppfattas tänka något om församlingslivet, tänker Bloggardag som Olov Hartman tänkte i sina dystraste stunder år 1956. Hartman har fått rätt. Det tog sin tid, men det hela är käpprätt och går käpprätt!

Gammalkyrkligheten i dess klassiska utgestaltning lyckades inte trostradera. Sannolikt var detta religionssociologiskt omöjligt. Förvärva – ärva – fördärva är själva mönstret i denna fallna värld och det gäller också tron. De som tror sig vara gammalkyrkliga är detta påfallande ofta på ambition, inte som gjord erfarenhet av levande kyrkliv. Den småländska högkyrkligheten integrerade på ett mer självklart sätt arven från kyrkoväckelserna. Det var dess styrka. Den som vill kan ånyo gå igenom verket Redlig kristendom som Samuel Adrian gav ut år 1960. (C.W.K. Gleerups förlag, Lund) Det framstår som om högkyrklighet lättare infogar gammalkyrklighet i sin modell än motsatsen.

I en tidning jag inte längre håller mig med (eftersom den tidningen lovade en el-cykel men bröt sitt löfte) såg jag trots allt en stiftsadjunkt från Strängnäs stift konstatera, att prästrekryteringen är problematisk. Det var en trosskyldig adjunktssjäl som tryckte ut sig väl. Det han dock inte klargjorde var att ett stift av Strängnäs slag, som under många år hade en stabil rekryteringsbas av högkyrkliga, med nödvändighet tappar det mesta när de högkyrkliga prästerna i stiftet förstår att de inte längre ska prästrekrytera. Ska och ska –inte av moraliska skäl kan prästrekrytera för de kandidater de har, kommer aldrig stiftet av kyrkopolitiska skäl att acceptera. I stället för unga präster får då stiften andra karriärens prästkandidater och när det kommer till dem, är det inte ett jämställhetsperspektiv som överraskar. Det är faktikskt tämmeligen enkönat.

Efter Almedalen kan väl Antje få lite ledigt. Hon fascinerar med sitt mångfaldsengagemang, men det kyrkosystem hon förestår har en utomordentligt selektiv mångfaldspolicy. Mångfalden är limiterad till de accepterade, inte till de andra. Hon är mångfaldsvänlig också när det kommer till migration, fattas bara annat. Bloggardag vände sig därför till Dag Sandahl med den gängse journalistiska frågan hur det kändes när Svenska kyrkan presenteras som så flyktingvänlig. Svaret gavs efter en eftersinnande tystnad:

"Det känns egendomligt.
Hållningen var ju för det första att inga särskilda insatser behövdes. Då skrev jag den 9 juli år 2014 en motion (KMot 27) i kyrkomötet som bifölls. Generalsekretaren tog sig verkat an och plockade fram 5 miljoner. Det räckte inte särskilt långt. Var det här jag började misstänka att generalsekreteraren inte riktigt håller måttet fast jag uppfattat henne som en förträfflig person?

Året efter, våren 2015, sa kyrkostyrelsen att resurser enkelt kunde hämtas ur kassan utan särskilda åtgärder eller beslut. Det trodde tydligen generalsekreteraren och då blev detta också beslutet. Under sommaren insåg jag att detta var fel i sak, de utbetalda pengarna hade gått ambitiöst flyktingarbete förbi, och skrev den 22 juli en motion (KMot 89) med förslag om 35 miljoner, motsvarande siffran som faktiskt äskats året innan och därtill några synpunkter i sakfrågan. Då blev politikerna glada på politikervis och övertrumfade beloppet till 75 miljoner. Jag sa några kloka saker i kyrkomötet den 16 november detta år vill jag minnas.

Mitt ärende med motionerna var att hela Svenska kyrkan skulle ta ansvar, inte bara de små församlingar (typ norra Öland) eller lite större (typ Rävlanda), som fick ett stort mottagande av flyktingar/migranter med det ansvar detta innebar. På sommaren år 2015 såg jag också en del faror. Jag tror jag såg  rätt. På hösten hade kyrkomötet insikter om en mängd människor som kom till Sverige.

Aldrig har jag hört Antje tacka Frimodig kyrka, som mycket konkret säkrade att flyktingsfrågan inte försummades, när hon, arbetsutskottet och kyrkostyrelsen alls inget gjorde. Nu stiger hon fram och solar sig.
Hur det känns? Den som ser hennes solbrända anlete tänker på glödande kol. Å andra sidan är biskopar och ärkebiskopar vana vid att stoltsera med lånta fjädrar.
Detta är mitt svar på Bloggardags insiktsfulla fråga."

Bloggardag bestämde sig för att inte fråga mer.
Kyrkomötesprotokollen finns på nätet om det blir någon regnig dag. De finns där också om det inte blir en regnig dag.

Med tanke på Krim bestämde sig för örvigt Bloggardag att inte resa till fotbolls-VM i Ryssland. Markeringen uppfattade han själv som viktig. Till skillnad från regeringen håller Bloggardag fast vid sin föresats och kommenterar inte heller resultaten. Niclas på ICA Grytan i Moheda utlovade dock 10% rabatt den dag Sverige spelar semifinal. Det visade sig bli ett billigt löfte.


lördag 7 juli 2018

Extra Innan matchen, innan mötet Extra

När alla sitter och laddar upp inför matchen, dr F med jordgubbar, som han gett 50:- litern för, återvänder vi som matchladdning till Visby. Där händer uppseendeväckande ting. Inte detta att domprosten kallas "dumprosten" i Svenska dagbladet. Inte detta att domprosten skyndsamt retirerat från sitt ringande. Inte detta att han blivit anmälda till Visby domkapitel. Inte detta att saken tas upp i höst men väl det juridiska dilemma som Thomas Petersson ställt till med.
Domkapitlets preses har för Kyrkans Tidning kommenterat själva händelsen och sagt vad han tycker: "Jag tycker också det var överilat." Just detta ska han inte ha några synpunkter på i dagsläget. Saken ska prövas i domkapitlet och en kommentar av detta slag gör att han rimligtvis inte kan döma i ärendet.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/domprosten-i-visby-anmald-till-domkapitlet

Ska det då sägas att Petersson är ny som preses i ett domkapitel. Nej, det är han visserligen. Men han har varit domkapitelsledamot länge. Och den anmälde Hermansson är vice och kan inte avgöra sitt eget fall. "Now the shit really hits the fan", som S:t Thomas av Aquino säger någonstans i sin Summa. Blir lösningen att överlämna frågan till ett annat domkapitel eller riskera kritik av Överklagandenämnden. Peterssons tanka att "vi" får pröva anmälan och ta ställning till vad som hänt är för Peterssons del inte möjlig längre. Han har redan utfärdat sin dom. Om detta kan jurister skriva tydligare och längre eller mer obegripligt och mycket längre.

Nu har Bloggardag tjänstvilligt påpekat problemet och pekat på en möjlig lösning. När det handlar om Hermansson tycks problemen städse ställa upp sig på rad.


Ett kyrkschakt blottlägger alienationen

Ibland öppnas ett schakt ner i det kyrkliga så att något kommer i ljuset. Domprosten Hermanssons klockringning fungerade så och jag följer häpnaden i medierna. Borde förståelse visas när folk finns på Kyrkans mark och sitter på det kyrkliga utemöblerna? Effekten blir ju lika förödande som i New York när en kvinna ville sitta en stund i läsrummet på Svenska kyrkan i New York efter 9/11 men personalen var upptagen av möte så svaret från kyrkoherden blev nej. Förödande när den unga kvinnan var Svenska Dagbladets korrespondent och redogjorde för sin besvikelse. Egentligen blev det inte mer. Schaktet schaktades igen men egentligen var det ett nytt fenomen vi såg: en personalkyrklighet som går före det personliga i Kyrkan.

Det är de konkreta illustrationerna av tillståndet i världen, Kyrkan och själen som berättar något. Det är värt att lyssna och resonera om dessa insikter, inte bara avfärda dem som utslag av något odefinierat men något som inte har med oss att göra. Det kanske det egentligen har.

I går var det stor begravningsmässa i Kalmar domkyrka. Jag sa på förfrågan "300 personer" men det var nog rätt rejält i under kant. Jag ville dock inte förefalla prästerlig i mitt sätt att räkna. Tolv präster var det. Man får hoppas att den tappra familjen, som uthärdade detta, kan bevara intrycken av att Thomas Holmérs liv satt avtryck hos många.

Det är en märklig upplevelse att se människor jag mötte för mer än 50 år sedan och som jag inte sett på några år. De är en del av min historia. På staden Kalmars gator, torg och allmänna inrättningar hälsar människor vänligt på Dag Sandahl, noterade Bloggardag och inte bara han utan en präst i hopen också. Då sa den blyge Sandahl: "Jag var här ändå i 30 år." Och några i Kalmar har sommarhus på norra Öland.

En präst ville ta av sig prästskjortan innan han skulle gå för att äta lunch. När han klätt sig civil berättade han om möten med andra präster i hans generation. Två i stiftet bemärkta prästmän hade också förklarat att de ogärna gick i offentligheten med prästskjorta numera. De ville inte förknippas med Svenska kyrkan så där utan vidare. Märk mina ord: bemärkta prästmän. Vad skulle hända om präster i denna kategori offentligen deklarerade sin nya klädpolicy och sin känsla av skam (om inte det mildare ordet "genans" ska användas)? Vad skulle deras forna församlingsbor säga?

Insikten om gamla prästers nya klädkod är ett kyrkschakt att titta ner i och fundera över. Dessa präster skäms inte över att vara präster men de vill inte utan vidare förknippas med vad som sker i Svenska kyrkan. De är alltså rakt av alienerade. Tillståndet i Svenska kyrkan blir ett tillstånd i prästasjälen. Det är ett problemkomplex som överstiger alla HR-specialisters kompetens.

Den första reaktionen när fynden från kyrkschaktet redovisas är bortförklaring. Hållningen håller fram till sammanbrottet, kan Bloggardag tänka. Sedan kommer det stora fallet. Det vill de flesta inte tänka. De har inte fattat att världskrig bryter ut för att folk inte i tid såg och insåg. De som kört SAAB har kanske inte heller riktigt tagit in att bilen inte längre tillverkas? Åren går och mycket blir helt förändrat men förändringarna är på många sätt konsekventa. Om A så B. Anställ Mats Hermansson som konsulent i församlingen för att baxa upp honom som domprost så får vi se de lyckosamma konsekvenserna. Tacka Inger Harlevi, POSK, för detta.

Det kunde tänkas att Bloggardag, som samlar intrycken från kyrkolivet, skulle bli cynisk. Ännu inte! Det visar sig däri, att han häpnade över insikten om tre gamla prästers nya klädkod. Den säger mer än många bloigginlägg om folk bara förstår språket. Folk förresten. Fattar biskoparna?

Klädkod? Somliga präster är uppenbart helt obekanta med begreppet. Det syns också vid högtidliga tillfällen. Inte minst då. En kaftan med knappar som i en husaruniform, vad ger ni mig för det? De skulle bara varit förgyllda så hade lyckan varit fullständig. Det finns folk som aldrig ställt upp inför fredagspermission, det kan man begripa. Den som gjort, får till det rätta stuket på baskern, vet att beteckningarna sitter rätt på millimetern på vapenrocken m/60, att byxorna är pressade samt skorna putsade.

Behöver ni någon lördagsläsning?
https://www.fokus.se/2018/07/kyrkklockarna-mot-gur-ratt-i-tiden/
Man kan i hög grad roa sig med redaktören Haakes text också.
http://www.smp.se/ledare/skammens-klocka-i-visby/

Detta blir kanske det bestående minnet i det publika för Svenska kyrkans del vad Almedalen anbelangar. Vad kostade den satsning som slutade i det publika minnet så här? Nu får nog präster börja markera avstånd till usurpatorerna på skilda men högre nivåer i Svenska kyrkan. Kalvinister och nihilister lika som anpasslingar.

fredag 6 juli 2018

Depressionen vägrar släppa

Bloggardag kan inte vara den ende som får torsdagsdepression. I går överraskade en man på gatan med ett utbrott över den fine domprosten Hermansson. Jag är glad att Hermansson inte hörde, ty han är en vacker själ. Nu släpades den själen i smutsen, men gärningsmannen, en vänlig lärare, menade nog att Hermansson själv vältrat sig i den. Det var inte läge för att närmare analysera. Hoppet låg för den vänlige läraren i att många skulle anmäla Hermansson, som sågs som en ockupant av Svenska kyrkan. Men Hermansson har inte vänner överallt, det går att förstå.

Därefter tog jag mig till affären för att inhandla kronärtskockor à 10:-/styck. Jag fick för mig att köpa en liter tomatjuice också. Jag insåg att torsdagsdepressionen i någon mening var begränsad, den gjorde Bloggardag inte helt handlingsförlamad. Tillfälle till dyrkan av Maria sålunda. Men inte förmår Antje pigga upp. Hon tog sig bort från frågan om Hermanssons tilltag på enklaste sätt. Svagt. Men på Facebook läste jag att 2 vice ordföranden i kyrkostyrelsen gladde Karin Perers och Wanja Lundby-Wedin med ett klassificera dem som Svenska kyrkans "två främsta spjutspetsar". Då begrep Bloggardag att Antje håller på att bli uträknad och kanske anas här den regering som kommer att ta över efter valet. S+C. Då blir Karin kulturminister. Glöm inte var ni läste det först. Men Daniel Tisell markerar att Antje räknas ut nu. Kan vara intressant att lägga märke till.

Johansson & Johansson fortsatte föra fram distinkta invändningar.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/inkarnation-handlar-om-kropp
De fick svaret att det inte enkelt kan svaras på frågan om Jesu uppståndelsekropp är samma kropp som Maria födde.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/de-sa-inte-vad-fint-att-du-ar-tillbaka

När Antje konstaterat detta tycks hon funderat över Herren Jesu toalettbestyr och det kan väl bara uppfattas som omtänksamt. Varför kunde Antje inte svara? Därför att de bibliksa berättelserna och elementär cellbiologi förbjuder, hon skrev så, ett enkelt svar på den frågan, liksom vittnesbörden om den tomma graven tydligen förbjuder ett enkelt nej. Jag förstår det. Hade jag inte förstått, hade frågan kunnat ställas om Bloggardags kropp. Är det samma kropp fast större som för 50 år sedan? Något enkelt svar gives inte, eller? Om den enfaldige Bloggardag då skulle svara att det var han hela tiden så är detta väl bara en högst subjektiv upplevelse. Enkel cellbiologi! Paul Ricoeur kallas in som understöd åt Antje. Det är nästan att ta i. Kunde inte Antje helt enkelt förklara att hon är kalvinist för då blir hennes piruetter begripliga.

Det hör till formulär 1A att Johansson & Johansson på ett klurigt sätt av Antje ska avvisas som fundamentalister allt medan Antje själv på just fundamentalistiskt vis hugger enkla bibelord. Bloggardag är inte imponerad. I ordmassor döljer sig intigheten. Hur vet förresten Antje att ingen lärjunge sa: "Så fint det är att du är tillbaka, Jesus". Bibelreferensen kan ges mycket enkelt. Jh 21:25. Men medge att det Ricoeur fått till låter bra, särskilt på franska. Mémeté poch ipséité. Innehållet Jesus är detsamma men i en annan form än Jesus-formen. Det blir för en lutheran betänkligt för hur ska Jesus kännas igen om det är han men ändå inte utan  närmast en Jesus-myling? Johansson & Johansson slår vakt om en själavårdspoäng som de skitviktiga kalvinisterna, av en annan ande än vi, inte bryr sig om.

Den poäng Antje försöker göra av att lärjungarna inte kände igen Jesus faller. De kände inte igen honom när han tog en liten promenad på sjön heller. Mt 14:26f

Det mest intressanta är kanske ändå det förstuckna, just ett sådant där litet budskap som kremlologer brukas analysera. 2 vice ordföranden Tisell (C), ingen obetydlighet alltså, identifierar sålunda Svenska kyrkans två främsta spjutspetar och ingen av dem är Antje. Insubordinationen är uppenbar och nästa sammanträde med kyrkostyrelsen – för att inte tala om arbetsutskottet – kan bli inte så lite frostigt.Vad händer då om Anders Wejryd öppet säger vad han menar om Antjes sätt att fullgöra ärkebiskopspysslet och berättar vad han, som tidigare i sysslan, förstår att Antje inte fattat? Vad händer om journalister får vittring på att kritiken mot Antje växer och att hennes nonsenssvar om Hermansson är typiskt. Jag säger som gubben: Jag befruktar det värsta. Då förstår ni att torsdagsdepressionen vägrar släppa.

Till alla som undrar över vad som hänt säger jag: horror vacui. Det finns inga tomrum, själva tillvaron fruktar sådana. Marginalisera högkyrkligheten för att eliminera den och det ger plats för just de maklthavare av annan tro som tagit sig fram men också plats för de pissträngt lågkyrkliga. Någondera i kategorin kan kata sarka vara svenskkyrklig. Ingen är numera kata pneuma sådan. (Rm 8 och Gal 5 för de bibelstudiemotiverade). Förutom de högkyrkliga som vägrat simma över Tibern förstås. Till de gammalkyrkliga ber jag att få återkomma,

Journalister som upprörs över Hermansson ska ni betrakta vänligt. Den enda lilla frågan är förstås om några av dem drar slutsatser om hur det då kan se ut bakom kulisserna i Svenska kyrkan och försöka förstå den där politiken att marginalisera för att eliminera. Ställs den av sanningssökare blir det inte särskilt roligt i kyrkosystemet. Tänk om de får för sig att nysta upp sammanhang och läser En annan Kyrka? Hur kul är det för Hermansson att bli omskriven i en artikel med rubrik Dumprosten i tryckta Svenska Dagbladet denna morgon? Och hur kul är det om folk uppfattar att Maria Ludvigsson har slagit huvudet på spiken med sin analys, då är det väl bara för de svenskkyrkliga att dra från Almedalen?
https://www.svd.se/mats-hermansson-prosten-fran-1800-talet

Jag undrar om inte depressionen börjar släppa lite nu.




torsdag 5 juli 2018

Wejryd och Hermansson, några insikter om sådana som folk tycks bli arga på numera

Anders Wejryd analyserade 68-kyrkan i DN.
https://www.dn.se/kultur-noje/anders-wejryd-darfor-ar-pastaendena-om-svenska-kyrkan-som-en-marxistisk-68-kyrka-absurda/

Det kan finnas skäl att minnas hur det var. Av den stora demonstration Grenholm & Co skulle ordna blev en liten procession med plakat i Uppsala domkyrka. Den är flitigt återgiven på bild. Här var demonstranterna som gjorde som de blev tillsagda. Därmed blev de ett pittoreskt inslag. Wejryd försöker styra bort från år 1968 och det gör han rätt i. Kul nog för han fram folkpartiets (FPU:s) engagemang i Sydafrika-frågan och det beror väl på att han därifrån har sina erfarenheter. Det tycker somliga av oss är lustigt. Vi andra kunde i just frågan om Sydafrika peka på Svenska Kyrkans Mission, tidningen Vår Kyrka och POGO-produktion, som var en resurs för folkrörelser/socialdemokrati. Hans Haste drev företaget. Men perspektivet måste vidgas till flera år före och det politiska likväl beskrivas. Det är ju samma lilla gäng som tagit sig fram på det sätt Rudi Dutschke beskrev: "den långa marschen genom institutionerna". Wejryd har inte legat på framkant i debatter eller studier men han har varit duktig på att samla in vad andra tänkt, det som kan kapitaliseras, och idogt drivit den sortens frågor; de redan avgjorda.

Bäst av alla exempel är den lördagsintervju Sveriges Radio gjorde med Anders Wejryd och detta måste ha varit vårvintern 2009. Kyrkostyrelsens arbetsutskott hade fått ihop en vigselordning för enkönade och om den skulle Wejryd tala. Det lilla problemet hade intervjuarna upptäckt. Det var en annan ordning för vigsel, närmast en elaborerad partnerskapsvälsignelse. Frågor avslöjade obarmhärtigt att Wejryd inte riktigt sett detta och förstått kraften i just traktan efter vigsel. I direktsändning bytte han fot. På måndagen fattades ett annat beslut, det politiskt möjliga. Intervjun borde letas fram och göras just så kyrkohistorisk som den är.

Hur mycket vänster var det hela? Jag funderar. Men det heter i mötestidningen Uppsala 68 om gruppen bakom ungdomstidningen Hot News att "Visst är det en vänstergrupp inom kristenheten som står bakom. Det märker man tydligt på innehållet. Men analyserna är vederhäftiga och kommentarerna berättigade." Sture Gustafsson skrev reportaget Presslägningsdags som återfinns i nr 4 av tidningen på sidan 16. Bild på Martin Lind, Per Frostin och Carl-Johan Evander, som är mest ihågkommen därför att Jesper Svenbro kastade ut honom från sitt rum. Jesper tålde inte frasradikalismen. Det var minnesvärt. Jag undrar vad som hänt om Wejryd suttit på Svenbros rum dåförtiden. Och nu når kritiken honom i ärevördiga Svenska Dagbladet.
https://www.svd.se/socialismen-och-kyrkan-och-gamla-arkebiskopar

Avgörande är nog att det alltid finns folk som fattar vad de ska säga och säger det. Sådana går det väl så länge det håller. Därmed tar vi oss till Visby.

I går var det dags. Domprosten Hermansson beslöt sig för att tysta Thomas Gür dymedelst användande av kyrkklockor, som skulle överrösta de förgripliga synpunkterna. I uppföljningarna står det klart att Hermansson inte riktigt hört vad som sagts, han blev mest upprörd och så fattade han ett beslut som han i efterhand fick förklara var överilat och Antjes tog sig från det hela genom att citera självaste domprostens ord. Då behövde hon inte mer ställas till svars för vad Svenska kyrkan sysslar med. Biskop Petersson får väl ett ärende på domkapitlets bord. Då blir det på nytt spänt mellan biskop och domprost i Visby. Eller ska Hermansson klara sig med sitt uttalande?
https://www.svenskakyrkan.se/visby/nyheter/uttalande-av-domprost-mats-hermansson-med-anledning-av-dagens-handelse-vid-domkyrkan

Nu är det inte första gången domprosten Hermansson vill försöka komma åt de förgripliga.
http://bloggardag.blogspot.com/2011/12/nog-ar-nog-nagra-ord-om-domprosten-mats.html
En minnesgod kommentator påminde om saken. Och de vetgiriga kan se ett återkommande mönster: Mats Hermansson agerar och tror sig bäras av uppåtvindar men ett stycke upp i luften märker han att vinden inte bär och han drattar på ändan. I det klipp som Thomas Gür la ut hörs Hermansson konstatera att han förstår att han inte befinner sig bland vänner. Då vill han kvickt ta sig därifrån. Bloggardag finner repliken lika minnesvärd som Wejryds insats i lördagsintervjun 2009. Sedan kom alltså ett uttalande från domprosten.

Är skillnaden den mellan det som är och det som var att det som journalister tidigare inte varsnade nu står fram i hela sin ynkedom? Är det då stor risk att vi, de under många år dokumenterat insiktsfulla får rätt och att vi blir högmodiga och omöjliga att umgås med eftersom vi bara tjatar vårt "vad var det vi sa?!" Bloggardag vet inte men lögnväsendet håller inte – aldrig – i längden. Om ni går försiktigt på övergångsställena och inte blir påkörda kan det visa sig att vi har våra bästa år framför oss.

Torsdagsdepressionen har för övrigt anlänt.




onsdag 4 juli 2018

"acceptera"

Ni minns förstås Stockholmsutställningen 1930, där det på Djurgården byggdes en utställningsstad under Gunnar Asplunds ledning. På hösten slog utställningen igen sina obefintliga portar men då var det nödvändigt att propagandan skulle ta sig nya former. Det skulle bli en bok på Tidens förlag. Våren 1931 låg boken färdig. Och då hette det med proggigt tilltal utan stor bokstav:

"acceptera"
"den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi behöver inte en gammal kulturs urvuxna former för att upprätthålla vår självaktning..."

Försäljningssuccén uteblev för boken, men kanske inte genomslaget för idéerna. Naturligtvis räknas kyrkokristendom till den gamla kulturens urvuxna former och denna insikt får genomslag efter världskriget genom skolreform mm. Tage Erlander beskriver någonstans i sina dagböcker sin förvåning när "ungdomarna" på besök på Harpsund ville gå i kyrkan. Ungdomarna var Lillemor och Sven Erlander. Tage funderade på om han missat något. Det är lite rörande.

Ordet var "självaktning", rätt väl valt för vad det handlade om. Ordet "behärska" är inte då dumt det heller. I den gamla kulturen kunde det sägas att "Kristus är främst i vår lag" och därmed hade angetts en Herre. Nu be-herrskar vi själva och det gör Herren arbetslös/överflödig. Man kan gilla satsen om att skapa "ett smidigt redskap för livet". Vi lagar efter läge och samtiden är alltings mått. Det är sekularisering i bokstavlig mening: något till ett sekel begränsat. Somliga kan uppfatta den pretentiösa hållning oh se att denna hållning faktiskt åstadkommit vad vi levt med. Tid då att föra idédebatt och det fanns en tid när Svenska kyrkan tack vare teologer som Olov Hartman och Anne-Marie Thunberg kunde leverera somligt. Så är det inte längre. "Kulturell diakoni" blev till "politisk diakoni", vilket kom att vara att använda de kyrkliga institutionerna för att säga vad som sades i samtiden men med frommare tonfall och anspråk. Så beskrivs hur vi gått från människan som ansvarig (kulturell) till avnämare för andras distributiva intressen (politik).

Ska vi verkligen "acceptera"? Det tror inte jag. De kristnas kallelse är att ställa begåvade frågor som demaskerar den föreliggande verkligheten ur Verklighetens synvinkel. Bländverk och glansbilder duger inte. Verkligheten är mer inkarnerad än så. Läs Kolosserbrevet säger jag bara.

Antagligen har vi talat alldeles för lite med varandra om de illusioner som pryder stat, samhälle och kyrka. Förförelserna, som måste komma, är förföriska, det går att förstå rent teoretiskt i alla fall. Inför fagra ord och nya lockande perspektiv är det profeter som tarvas, sådana som kan skilja sanning från lögn och tala begripligt om just denna avgörande skillnad.

Bloggardag nöjer sig med detta noterande efter att några dagar ha rört sig på norra Öland och blivit hälsad på torgen (motsvarande). På en ö österut fylkas man i Almedalen. Det verkar som om några begynt sin distributiva valrörelse. Bloggardag blir alltmer trött på dem som ska många sina åsikter på honom för att han ska agera i valet på deras tillrättalagda stimuli. Men det är inte det värsta. Han själv betalar via skattsedeln detta att folkrörelser och folkrörelsepartier har blivit statliga subsidieköer och politiker ett yrke. Ska ingen säga att ingen kan ha förtroende som yrke?

Antje tog sig tydligen på måndagen från Geneve till Visby. Sällan i modern tid har Svenska kyrkan hållit sig med en ärkebiskop med så klen svenskkyrklig förankring och sådan brist på pastoral mylla under naglarna. Till och med KG Hammar slår henne, i varje fall genom sin förankring. Hon kör sin föreställning och tar emot applåder. Säger hon än en gång något om fyra farliga P:n? Ni vet hur det sägs:
Populism 
Polarisering 
Protektionism 
Post-faktiskt
Antje har hämtat sina P:n från LWF:s lilla framställning The Church in the Public Space, (hette den väl?).

Uppbragt blev Bloggardag i väntan på straffsparläggningen i matchen mellan England och Colombia och det berodde inte på allt ölande under kvällen. Läs själva!
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/oroande-nar-unga-inte-vagar-delta-i-almedalen

Bloggardag går inte på själva upplägget, som är medialt och inget annat. Generalsekreteraren gör det. Polisen har sagt att det naturligtvis kan vara olustigt att se NMR-arna med sitt bokbord en timme per dag men polismakten finns på plats så något hot föreligger inte. Nu används Svenska kyrkans namn på nytt av aktivister för att skapa något att ta avstånd från. Talet om demokratiplattform faller. 

tisdag 3 juli 2018

Prosten Karl Andersson

Kontraktsprosten Karl Andersson, 1913-1996, hade haft Harald Geelmuydens som konfirmationspräst och konfirmationsundervisningen omfattade åtminstone 200 timmar. Hans fromhetstyp var gammalkyrklighet av Västbomodell. Han blev alltså präst. När han var kyrkoherde i Vislanda på 1960-talet var det vanligen 200 gudstjänstfirare. Men han såg i slutet av 50-talet "avsaknaden av rädsla för falsk lära" (Oloph Bexell, Präster i S:t Sigfrids stift 3, Arcus Lund 2002,  s 91). Han hörde till dem som sörjde över tillståndet i Svenska kyrkan och for åt andra håll än det lokala. Frågan ställs av en av hans vänner, nej, inte en fråga utan ett påstående att prosten "säkerligen inte manat till ´lokal kyrkogång på det sätt som skedde under hans tjänstetid fram till 1978" om han sett vad som skulle komma. Frågan blir en annan: "Var fanns läsare som prövade andarna ... vad skedde under kyrkogången?" Det är att slå huvudet på spiken. Svenska kyrkans problem är också det beskedliga lekfolket, just det folk som tolkar allt till det bästa och inte ställer till med något, inte ens öppet ställer frågor.

Bloggardag kan förstås också undra: var finns de präster som tränat lekfolket i en kristens besvärlighet? Svaret är antagligen att eftersom allt ifrågasättande (en god och nyttig syssla) avfärdades som "troublemaking" framstod det som viktigt att vara beskedlig. Den som gungade Kyrkans skepp fick mycket att svara för. Bättre då att sitta stilla. Präster går inte fria. Men inte heller lekfolket.

Frågor om bekännnelsen reducerades till frågor om vad olika tyckanden gick ut på, dvs de hanterades som åsikter och inte som insikter i Guds rikes hemligheter. Bloggardag vet att de prästkandidater som i skiftet mellan 1960- och 70-tal tog sig igenom Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter inte utgjorde majoriteten. Men alla, också de som inte läst på, förpliktade sig vid prästvigningen till just dessa olästa skrifter. Om de skulle köpt bil, hade de läst det finstilta väsentligen bättre. Och den fantastiska repliken från en kontraktsprost, invald i Svenska kyrkans kyrkomöte efter den nya ordningen. ska bevaras. Utskottet skulle behandla Kyrkoordningens  inledningstexter. När frågorna tröskats i närmre en timme frågade kontraktsprosten i utskottet.
- Är det där som du talar om en tjock bok?
Svaret blev att den nog skulle betraktas som tämligen tjock, tror sig Bloggardag förstå. Då kom nästa fråga:
- Finns den att köpa?

Då kan man dra sig till minnes att i denna tämligen tjocka bok finns Confessio Augustana, en konkordi, dvs ett försök att formulera vad man i reformationstiden var ense om och att just denna sak varit högst aktuell i de ekumeniska samtalen på 1980-talet. Kontraktsprosten hade vid sin prästvigning förpliktat sig till detta för honom okända. Konfessionell medvetenhet ska kontraktsprosten inte misstänkas ha åstadkommit i sin församling. Med "konfessionell medvetenhet" avses inte doktrinär paragrafmässighet, men väl att de kristtroende vet vad Kyrka tror och vad denna tro därmed drar gränser mot. Basal kunskap i dogmatik och symbolik alltså.  "Symbola" betyder trosbekännelse. Det finns faktiskt rätt och fel när det handlar om läran. Kristen tro vilar nämligen på uppenbarelsen, Gud har avslöjat något om sitt hemliga rådslut. Den insikten resulterar i Kyrkans grundläggande bibelglädje och denna glädje är mer än emotioner. Den bottnar i insikt.

Karl Andersson manade av just detta skäl till kyrkogång. Sedan fick han erfara att just detta inte är så lätt utan måste organiseras med bil eller bilskjuts. Hans församlingsbor dog, han själv också och det kyrkoliv som var fromhetsliv och inte bara underhållning och MTD. Dystert är ordet. En ovän har gjort detta. Det kunde vara värt ett församlingsmöte att diskutera. Är livet i vår församling autentiskt kristenliv? Vad skulle Karl Andersson säga?


måndag 2 juli 2018

Källa, Öland

I går kväll kom Calendarium Sanctorum till Källa. Högtidligt överlämnande, små introduktioner om personer och sammanhang. Den handskrivna boken, 24x40 cm, skrevs våren 1936 och överlämnades till Kontraktsprosten Erik Nordblom, Slöinge, på hans 65-årsdag den 15 oktober samma år som ett vördsamt tack för god undervisning i Guds Ord, välvilja och vänskap samt gott föredöme i den Heliga Tjänsten”.  det var den forne konfirmanden och kontraktisten som gav gåvan. Komministern i Källa Johan Hultskog kallade arbetet Calendarium Sanctorum men markerade att det inte var ett arbete som vilade på egen forskning utan på tryckta källor han fogat samman för att visa, och det är intressant, och ”i någon mån belysa medeltida tradiitionen och svensk sådan". Andra tradiitioner har ”den Latinska Kyrkan insatt”. Det finns ett stycke kyrklig självmedvetenhet i konstaterandet.

När nya namn trängt undan de gamla slår Hultskog vakt om de utrangerade helgonen! Riktigt glad är han inte över den rojalistiska våg som på 1800-talet fört fram namn från kungahuset. Jag antar att han syftar på almanacksreformen år 1900 men han konstaterar också att den medeltida kalendern i stort finns med. Vad han sagt om den nuvarande namnlängden kan alla förstå.

Hultskog ger också i sin inledning den häftiga upplysningen att ”gammalt folk på Öland på 1800-talet privat firade den gamla ’rätta’ julafton, d.v.s. Trettondagsafton efter den nya stilen.” Hur detta ska förklaras är något av en detektivgåta. Är detta influenser från den ortodoxa kalendern och, gissar jag, ett resultat av kontakterna mellan Baltikum och norra Öland? De är urgamla. Eller är detta det gamla rejäla julfirandet där folk hade vett att fira både Frälsarens födelse (25 dec) och Uppenbarelsen (6 jan). Så antar Johan Thelin och jag säger inte emot. Fascinerande är det hur som helst.


Prästen i Källa beskriver de personer som återfinns genom sin kalender över de heliga med korta notiser vilka de var. 1500-talet är ingen gräns. Det är Ecclesia Svecana som framträder. Kyrkan inkulturerad i Sverige. De latinska är många mil bort men i tiden är de nära, alla de heliga. Kyrkan så som hon framträder i Källa kristna församling är självklart en del av de heligas gemenskap, Communio Sanctorum.

Ingela Kalin lämnade över boken. Det var hennes farfar Erik som fick den och nu är förbindelsen till familjen svagare. Det motiverar att förbindelsen till präntarens Källa markeras. Boken blir till större glädje för fler, tänkte familjen. Stanley Johansson, inte bara tidigare kyrkvärd utan på många sätt "Mr Källa" tog emot boken och berättade om Johan Hultskog. Han var uppenbarligen en speciell präst, hallänning som sökte sig till Källa och det var alls inte oviktigt att där fanns en ödekyrka, som han ville se i bruk på nytt. Så blev det också. Sommartid. Hade jag fått bestämma hade Svenska kyrkan skött det dussintal kyrkor som befinner sig i samma läge. Nu ska de hyras av staten och uppenbarligen kan de användas till lite vad som. Det finner jag pietetslöst.

Verkar Bloggardag lokalpatriotisk? Nej, bara vanligt glad när det blir tal om norra Öland och dess inbyggare.

Några ord satte in Hultskog i sammanhanget. Det är den ungkyrkliga väckelsen som ger intresset för Kyrkan med stort K och det betyder byggnaderna och människorna, de heliga. Man kan minnas J.A. Eklunds uppsats i Vår Lösen om Stenkyrkan år 1909. Detta påmindes en tacksam församling om i Källa. Det är en församling med anor. Fröet till plantan som blev det träd som blev trästycket vid dörren grodde en sommar på 930-talet. I det kyrkliga ryms alltid det gränslösa. 

Att det därtill i Halland fanns en pionjär när det handlar om paramenta, nämligen kyrkoherden Ludvig Björck hör till bilden för att förstå ivern att göra Kyrkans liv begripligt, tror jag. Bilden av gammalkyrklighet måste tecknas med fler kontraster helt enkelt. Den var inte bara gammal. Den var i första hand kyrklig. I Källa hade också Ringberg funnits som kyrkoherde. Han var verktyg i en betydande väckelse och om honom berättar f kyrkoherden Jan-Olof Jansson mer den 18 juli i Källa.

Tillbaka till Hultskog. Han medverkade i Ölandsbladet och Barometern med artiklar baserade på vad de gamla berättat från förr. Finns här en bortglömd kulturskatt att finna för den som går till läggen?

Jag vet inte riktigt hur kyrkvärdarna bestämmer i Källa, men mitt förslag är förstås att man ska kunna få se boken när det firats gudstjänst på plats. Ogärna ska den väl ligga öppet och möjlig att sno… Kanske kan de sidor som gäller sommaren fotograferas och ställas ut vid en tid när mycket folk/många människor är i rörelse på norra Öland. Men det bestämmer inte Bloggardag. Fast medge att man då och då behöver påminnas om vilken dag det är. Mariae Besökelses Dag just denna den 2 juli till exempel. Det markerade Hultskog i kalendern förstås.


Självklart införskaffades Stanley Johanssons nya bok, releasad i förrgår. Källabors livsverk i gången tid heter den. Jag förmodar att den kan köpas på ICA i Källa, annars får man kontakta författaren.