måndag 24 september 2018

Folkskolans demokratilektion och en omprövning

Kamrat Sjöstedt gjorde klart att 83% inte röstat på SD. Har 17% röstat SD är matematiken inte särskilt överraskande. Och slutsatsen? Kamrat Stalin och kamrat Ulbricht liksom kamrat Honecker kunde vara nöjda för 17% är inte så mycket att bry sig om för den som omfattar det demokratiideal som är majoritetsdiktaturens. För folkskollärare Nils Rubin var dock detta en styggelse och han präglade in denna demokratiska uppfattning i sina elever. I en demokrati av det slag vi hållit oss med i vårt land, är kamrat Sjöstedts argument orimligt och meningslöst. I denna typ av demokrati ska nämligen alla beredas plats efter sin röststyrka. Medborgarvalet får inte göras om intet. I den demokrati som är proletariatets diktatur eller majoritetsdiktatur är detta högst irrelevant. Men då talar vi inte om demokrati. Statsmannen Göran Persson var väl inne på temat när han sa, att det viktiga efter en omröstning är att slå vakt om minoriteten. Så tänker demokrater.

När det handlar om politik behöver vi studera partiprogrammen men också, jag tror Den Lea har en viktig poäng, kolla vad partiföreträdare har för sig. Snacka går ju, men om ett parti inrymmer rena galningar är det inte ett attraktivt parti. Detta var styrkan i det politiska system som föregick postdemokratin, det där partierna var folkrörelseburna. Då gick det att skilja ut galningarna rätt effektivt. Finns det i vår tid några partier som är befriat från sådana personer som själva tagit sig fram till karriärer? Sannolikt inte. Det blir som det blir och det är som det är. Det ger utrymme för ett icke obetydligt mått av omdömeslöshet i det politiska livet. Omdömeslöshet kan drabba vem som helst, inte minst när det handlar om förmåner men också när vi talar om den hybris som hör samman med maktutövning. Makt gör något med självbilden.

Naturligtvis har de som talar om vikten att tala klokt om svenskheten rätt, men det är nog fortfarande inte så lätt för Björn Söder. Vi har ju inte riktigt behövt begrepp som kvalificerar svenskhet, dvs tar upp etnicitet till skillnad från medborgarskap. Det tycks inte heller ha varit så viktigt under stormaktstiden med en krigsmaskin befolkad av utländska legoknektar mm. Då kan man säga att den som talar är skyldig att göra sig förstådd. Så kan det vara, men detta är inte alltid skyldigheten. Man kan också vara skyldig att redovisa komplikationer som ingen tänkt på, rådda resonemangen alltså. Än viktigare är förstås att åhörare också har ett ansvar att se till att de hört och förstått rätt. Vi talar om ett reciprokt förhållande mellan talare och åhörare. Eller om ni vill: anständighet i skolastisk mening vid medeltida universitet.

Bloggardag hamnade i funderingar om demokratins villkor inte på grund av rikspolitiken utan därför att han plockat fram dagboksanteckningar från de allmänna kyrkomötena 1979 och 1982 samt motsvarande anteckningar från det så kallade kyrkomötet under perioden 1983 till 2000 (första sessionen, sedan la skribenten av att skriva). I sammanhanget var det nödvändigt att hålla ihop eftersom den dåvarande kyrkostyrelsen var en samlingsregering. Då ville det till att få alla på banan – givet att det inte gick att undvika. Arbetsmetoden var att övertyga varandra med goda argument. När de partipolitiskt obundna faktiskt hade röstkapacitet i mötet var samtalen än mer nödvändiga men de fördes demokratiskt. Nå, den partipolitiskt obundne försökte gruppledarna bli av med och sedan markera mot när han skulle bli ersättare i styrelsen. Den historien borde med alla intressanta detaljer återges någon gång. Ett gäng kv*nnl*g* pr*st*r löpte runt(är ordet "amok"?) för att hetsa gruppledare. Det gick så där. Efter en mandatperiod blev ersättaren ordinarie och hamnade i arbetsutskottet och en del annat. Då uppstod konstigt nog ingen debatt. Annars var poängen att det fanns principer man kunde följa och då fick det vara som det var, dvs "gilla läget också om du ogillar det!"

Det fortsatta pärmläsandet blottställer en kyrklig interiör, den där ett sägs internt och något annat sägs utåt alternativt att tystnaden blir vinnande strategi utåt också om erkännanden getts inåt. Händerna mot himlen? Inte ens "Händerna upp i luften Vi ska bli fulla, livet är meningslöst. Vem bryr sig?" om man ska knyta an till Petra Marklunds sång Händerna mot himlen.
https://www.youtube.com/watch?v=f4fB9EXpMTI
Vad då med händerna?

Händerna upp i luften för att med fingret känna vart vinden blåser är konceptet. Det är inte bara roligt att läsa dagboksanteckningarna, men läsningen ger insikter som många vill ska dribblas bort. Anteckningarna fyllde nog samma funktion som Erlanders dagböcker, höll en del av verkligheten på avstånd. I anteckningarna möter notiser om hur det kyrkopolitiska tröttar ut, förtar livsmod och mycket annat. Där är också insikterna om genuint elaka personer och om utrensningarna i centerpartiet. I politiken kan vänner snart förvandlas till fiender, som ni vet. Så också i kyrkopolitiken. Vem i hela världen kan man lita på?

Det för över till Falska Sandlund. Indignationen bland kommentatorerna gäller epitetet, inte själva hennes falskhet – den med fulcitat och löftesbrott. Nu får vi veta: Falska Sandlund har uppenbarligen gjort Svenska kyrkan stora tjänster, inte minst Frimodig kyrkas,  och hon sitter i sådana där program där journalister intervjuar journalister. Sådant är alltid uppskattat, inser Bloggardag. Ekonomi kan hon också, hävdas det. Då ska kanske Falska Sandlund inte kallas "Falska Sandlund"?

Bloggardag är mer än beredvillig att ompröva. Ska Bloggardag lära av August Strindberg, som i den berömda Strindbergsfejden använde "* * *" för att markera Carl XII:s namn? Det blir kanske alltför fint om därmed avses Falska Sandlund? Det majestätiska kanske inte ska brukas så att risk för missbruk föreligger?

Beslut har fattats! I fortsättningen kommer Falska Sandlund att på denna bloggsida konsekvent att kallas "Det Trovärdiga och Sannfärdiga Vittnet".
Alla nöjda?

söndag 23 september 2018

EFS-aren avslöjad!

Det kan inte hjälpas. Sanningen hann ifatt. Biskopen J A Eklund var inte EFS-are. "Bara nästan". Kyrkohistorikern dr A kunde ge det avslöjande beskedet.

När Eklund var komminister i Åsaka på 1890-talet knöts han till EFS kår av provinsombud. Han antog kallelsen som "en personlig opinionsyttring". (brev till EFS 17 juli 1894). Formuleringen tyder inte på ett större engagemang inom stiftelsen. Eller? Eklund avgick inte förrän 1911. Det betyder att domprosten i Kalmar och biskopen i Karlstad stod kvar som provinsombud. Kan man alltså vara folkkyrklig och EFS-are? Antagligen inte, lyder Bloggardags tentativa svar. EFS hållning är en annan. Det visar sig i detta att rörelsen bygger egna hus, kapell och kyrkor.

Kan man vara EFS-are och högkyrklig? Antagligen. Gunnar Rosendal räknar Rosenius till Kyrkans rätte lärare. Men då talar vi spiritualitet och det där med att göra en personlig opinionsyttring för dem som tar Jesus på allvar är ingen dum hållning.

Något annat skaver. Bloggardag funderar över vad det kan vara. Kanske är det själva den andliga stöddigheten. Den hör med till det frikyrkliga, "vi är de verkligt fromma och ska därför armbåga oss fram till det första duklaget när det är nattvardsgudstjänst i Helga Tref i Uppsala så att det åtminstone blir ett rent duklag". Här ser vi PP Waldenström i andlig helfigur. Det är väl samma hållning när EFS-arna i Kalmar hade lekmannaledd nattvard och byggde kyrka med namn efter troshjälten: Vasakyrkan. Inte vet jag hur väl de ville integreras i det svenskkyrkliga, men vägen för de anställda gick från EFS till anställning i Svenska kyrkan. Bloggardag funderar över detta eftersom han är skolad i misstänksamhetens hermeneutik. Bloggardags bror förklarade fenomenet med att det är urmänskligt att samlas vid lägerelden, där det finns mat och värme.

Hur bevaras alltså en väckelserörelsens spiritualitet som fortsatt ska vara rörelse och inte ett eget systembygge? Frågan kan gälla många i det kristliga. I Kalmar kunde Bloggardag bara uppfatta EFS-arna som en fortsatt skandalon åren igenom. De vårdade mindre sitt arv och byggde istället en frikyrka. Sådant tyckte de om. De kombinerade en väl uttänkt avgränsning med selekterad öppenhet. Det som var, skulle framstå som öppet och de ville ha folk i lokalerna, men deras församlingsprincip var inte i den meningen folkkyrklig som de högkyrkliga tänkte.

Bloggardag kan illustrera. EFS-arna skulle göra en missionskampanj och delade ut flygblad med besked att de skulle gå runt på gatorna i stadsdelen Norrliden och be. Hållningen var inte den där att gå in i sin kammare och be till Fadern som ser i det fördolda precis. Prästen på plats var inte road och det var inte miljöfrågan som stod fram när han tänkte på hur de entusiastiska skulle komma i bilar och sedan vandra. Han skrev ett flygblad på temat: Gott folk, ni vet vilka vi är. Vi bor i stadsdelen. Vi har barn i samma skola. Vi möts i många sammanhang. I Två Systrars kapell ber vi morgon och kväll också för vår stadsdel, vi firar gudstjänst, vi har söndagsskola, barntimmar, studiegrupper, konfirmander, ungdomsarbete och prästen döper, viger och begraver. Man kan tala med prästen, som har absolut tystnadsplikt. Bloggardag fruktar att han räknade upp en del annat som hände i och kring källarkapellet. I korthet var budskapet "ni vet! vi hör ihop" och "jag är er präst och vi är församling i stadsdelen". Bloggardag tror inte att prästen skrev att det var 16 gudstjänster i veckan, men det var det dåförtiden. Flygbladet trycktes och delades ut till samtliga hushåll. EFS-arna kom aldrig till skott efter den betan, men de fick klart för sig att de var välkomna att dagligen be i kapellet och bygga församling på plats. En del av de där vandrarna som kom av sig blev senare prästvigda av Svenska kyrkan. Kanske ska Bloggardags skepsis ses som en personlig opinionsyttring? Att församlingen i stadsdelen Norrliden dessutom läste Rosenius är en muntration i marginalen.

Bortsett från det syndiga behovet att bygga egna Babels torn i det kyrkliga avtecknar sig ett behov av allvar. Vilka viktiga påminnelser för det kristna livet kommer från olika spiritualiteter och vilka begränsningar finns inbyggda i dem? Frasses jesuiter är en sak. Den Ranghögste är präglad av karmeliternas fromhet. Några av oss uppskattar trappisterna och det betyder inte att vi bara läser Merton, om man så säger. Men den upprörde benediktinen minns vi också, han som ropade att "allt ont som sägs om jesuiter är sant!" Å andra sidan har Bloggardag bjudits på kaffe och kakor av en blid jesuitpater. Bloggardag har också umgåtts med en dominikan utan att bli bränd på bål. I den romersk-katolska kyrkan är det lättare att renodla olikheter och likväl hålla samman dem även om det finns beaktansvärda undantag från denna hållning. Svenska kyrkan är annorlunda. Där pågår en bestämd utmönstring utan att folk ska fatta vad som händer men mekanismerna är desamma som får vanligt sekulariserat folk att dra. På något sätt uppfattar de att de inte vill vara ihop med den härskande klassen i Svenska kyrkan. Hur ska problemet hanteras? Kanske genom en rätt evangeliserad kyrklighet, en sådan som inte bygger egna Babels torn.

Det som var "problem" ska nu kallas "utmaningar" har Bloggardag förstått och tröttnar på den politiska nyspråksarbetet. Skulle vi hellre börja tala om kallelser? Det finns spiritualiteter som är oundgängligen nödvändiga för varandra när de står samman, men som blir något annat och faktiskt något som kan undvaras när de renodlas för att vara det enastående.

Detta ska inte uppfattas vara något annat än en personlig opinionsyttring. Bloggardag går dock inte fri från sin undran var den falska Sandlund på Dagen hör hemma. Hon är redaktör på pingstvännernas Dagen, men hör hon också till EFS? Är det en frikyrklig hållning att lova en el-cykel i julklapp och sedan bryta löftet eller är det bara en hållning fri från all kyrklighet? Nå, Bloggardags sorgearbete har gått vidare. Han har nu kommit så långt att han kommit fram till att han inte vill ha någon el-cykel. Han vill inte tänka på el-cykeln, inte tala om den och inte skriva mer om den. Men det vore bra att veta var den falska Sandlund andligen sett hör hemma så att Bloggardag kan undvika det sammanhanget. Detta är naturligtvis endast en personlig opinionsyttring. Inget mer. Bloggardag undrar dock vad JA Eklund sagt om han bedragits på en el-cykel.

I dag är det högmässa i Göteryd. Tillfällighetskyrkoherden celebrerar och predikar. Mot aftonen är det också musikgudstjänst i Pjätteryd.


lördag 22 september 2018

Björn Söder, hatobjektet

Bloggardag besväras av kampanjen mot Björn Söder. Den är illvillig på fel punkt. En sak är att SD:s politik ogillas av andra partier, men nu är SD invalt i Sveriges riksdag och ska väl behandlas därefter, dvs med respekt för det förhållande som ogillas och därför kritik mot de hållningar som ogillas. Det måste betyda att partier. som inte håller med. minutiöst noga tar reda på vad SD har för politik och kritiserar den sönder och samman så att alla kan förstå vad som är rätt och vad som är fel. Det gäller då att komma åt grundläggande ideologiska ställningstaganden och se vilken praktisk politik dessa leder till. Gång på gång behöves också en granskning av hur partiet agerat i riksdagen, förstås. Ibland och kanske inte sällan kräver detta den kristna hållning, som innebär att tyda allt till det bästa. Andra gånger att nita ett resonemang. Men ska det nitas, ska det vara något som den som talat verkligen menar. Vilken är annars poängen?

Björn Söder illustrerar problemet att det inte finns något ord för att vara svensk i en svenne-identitet. Vilken är det? Kolla tavlan "Blir du lönsam lille vän?" så ser ni en klassisk svensk skolsal.
http://sis.modernamuseet.se/sv/view/objects/asitem/artist$0040311/2/primaryMaker-asc;jsessionid=90BCA9DFADC4D2C2EB0CB0BB00915CED?t:state:flow=f6b821df-25de-4025-a48c-6a9cc9e2567a
Där fostrades vi. Där fick vi en del av svenneidentiteten inte bara genom lektioner i historia, geografi, modersmål och kristendomsundervisning eller gymnastik efter Lings tänkande. Hela undervisningsmiljön var inpyrd med svenskhet. Vi formades i en nationell gemenskap till denna nationella gemenskap. "Jag är så glad att jag är svensk!"

Medborgarskap har fler än de med denna identitet. Kring detta funderade Söder. Om han var opedagogisk eller om saken inte riktigt kan redas ut, vet inte Bloggardag. Om det till yttermera visso var Söders avsikt att förklara, att medborgarskapet är en större sak som innefattar andra etniska/kulturella markörer, står det klart att ingen ville samtala om detta.

Blogardag tänker på stormakten Sverige. Kyrkolagen kom på svenska, finska och tyska för det var 1600-tal och Sverige var en stormakt kring Östersjön. Mängder med människor  var undersåtar och kungen av Sverige härskare. Här fanns olika folk och alla var inte svenskar. Om Söder anfört detta exempel kanske folk fattat. Eller inte? Bloggardag kände en kall pust av tveksamhet i nacken nu.

Bloggardags gamla scoutfostran, men kanske också det skolan lärde ut, gör att han ogillar varje form av mobbing. Han vill att ett friskare politiskt liv, men så har han också straffats för politiska brott. Har Sjöstedt det? Det är nerifrån mekanismerna tydligen lättare uppmärksammas. Bloggardag står upp för Söders rätt att bli rätt återgiven och få det han säger kritiserat i sak utan att han ska pådyvlas något han inte sagt och inte menat. Hur tänker ni andra? Tänker ni att eftersom Björn Söder är en sen inkarnation av talmannen Göring så är allt tillåtet eftersom ljugeriet sker i bästa syfte?

När det gäller SD har Bloggardag återkommande irriterats över Stefan Löfvens tal om "en annan människosyn". Skälet är enkelt. SD har inte kunnat naglas fast just på den  punkten. Om någon skulle korsförhöra Julia Kronlid och Stefan Löfven kanske konturerna av en annan människosyn skulle kunna dras upp. Jag är inte helt säker på att Löfven skulle komma från en sådan prövning helt oskadd. Hur reflekterad i en sådan fråga är Löfven, tror ni? Julia Kronlids människosyn har sannolikt formats av bibel och gudstjänst, dvs fortlöpande existentiell reflektion och detta vecka efter vecka. Och politiskt – om en mängd tidigare socialdemokrater plötsligt röstar SD, var har de då anammat en sådan annorlunda människosyn som det talas om?

Det där med rötter i nazismen är sannolikt rätt osant. I varje fall endast sant i samma mening som SAP mönstrade gamla nazister; nazisten Ragnar Eriksson blev Edenman och ecklesiastikminister S, t ex. Ska vi tala antisemitism är det förstås ett par tydliga sossar som stiger fram, Arthur Engberg och Bengt Lidforss. Centern och moderaterna kunde visa upp motsvarande, P-O Sundman och Birger Hagård. Folkpartiet stod fritt (om man inte räknar Birgit Rodhe dit, men hon beklagade sin ungdoms nazi-engagemang) och kommunisterna (om man inte ska nämna Nils Flyg i sammanhanget, men det blir nog lite konstigt). Kristdemokraterna lockade också sådant folk när partiet bildades. Bloggardag säger inget annat än att "rotfruktsresonemanget" är oprecist även om det kan vara politiskt användbart.

Nu kan väl Bloggardag rätt frimodigt skriva om detta för han har mött den högerextrema vreden vänd mot sig. Den något mindre högerextrema vreden också, säger bara Gösta Bohman. Vad var Demokratisk Allians på sin tid? Är några därifrån politisk bas för SD vet vi var gränsen går. Men är de? Hamnar dessa inte i Alternativ för Sverige och Nordiska Motståndsrörelsen? Eller i andra partier... Har vi pejl på vart alliansarna drog?

En gång åkte Bloggardag dit för uppvigling för att han delat ut flygblad med texten "Vägra döda, vägra värnplikt!" Bloggardag tänkte principiellt: Jag gör min värnplikt och lite mer just för att vi ska leva i ett fritt land där fredsdemonstranter ska få säga just detta. När polisen fraktade iväg PAX-folket, tog han alltså upp deras flygblad och fortsatte det arbete de fredliga just hindrats att utföra. "Uppvigling" var tingsrättens dom. Hovrätten friade. Där kunde rätten tänka principiellt. Det finns tillfällen när man måste värna rätten för dem som tänker annorlunda att tänka och tala och möta dem med respekt eller respektlöshet (välj vilket) i sak och med ett regelverk som är gemensamt för alla och fritt från trick och mygel.

Detta är Bloggardags mening och den respekterar han.
Men frågan om en same är svensk blir lite svår. Behövs det etniskt sammansatta Sametinget då eller skulle de vanliga parlamentariska verktygen i Sverige egentligen räcka? Är skåningar och blekingar liksom hallänningar svenskar eller östdanskar? Om vi frågar Björn Söder är de, oavsett vad de kallas, teminstingens en minoritet att integrera. Och fungerar inte integrationen, får de skickas hem.

En fråga återstår. Den borde ställas till Antje. Vad ska en kyrkokristen av svenskkyrklig modell tänka om massinvandring? Finns det ett kristet svar borde vi väl få tillgång till det.  I morgon kanske den frågan i all blygsamhet ska ställas till församlingsprästen efter högmässan? Vilket är detta konkreta svar? Hur ska vi tänka? Måste vi inte omedelbart få ett besked? Och hur tänker EU egentligen?

fredag 21 september 2018

Den skamliga eliten konfererar mot populismen

Antje har varit på en ny världskonferens. Nu var det tre dagar i Rom och ämnet tycks ha varit liknande det som var i Berlin i maj. Det lät anslående när konferensens tema återgavs: Xenophobia, Racism and Populist Nationalism in the Context of Global Migration.

Den som redan från späda år följt det politiska livet ser hur de politiska partierna förändrats: från folkrörelseburna till postdemokratiska apparater. Folket får rösta och sedan ser de sin röst tas om hand av de fingerfärdiga. Bloggardag avser inte själva rösträkningen utan det som kallas "det politiska spelet" därefter. Av kanske oklara skäl finns det somliga som inte gillar postdemokratin. De gillar inte heller det politiska spelet i kyrklig tappning. De känner sig lurade. Eliten kallar dem populister om de inte ska gälla för att vara xenofober eller rasister. De tas inte på allvar men de definieras som ett allvarligt problem och blir konferenstema.

Frasse talade också till konferensen. Bloggardag har i all hast läst hans anförande. Det var en vänlig diskurs, en predikan av rätt gängse slag. När konferensdeltagarna hört Frasse återgick de till att utforma budskapet till oss.

Särskilt minnesvärt är konferensens budskap att media ska satsa på positiva budskap när det handlar om migration (p 7 d) Det beror på att migrationen "contributes positively to both countries of destination and countries of origin" (p 3 d) Naturligtvis är kyrkor "important actors in civil society" (p 12) När eliten vill ha positiva nyheter är det fara å färde. För oss alltså.
https://www.oikoumene.org/en/resources/documents/message-from-the-conference-xenophobia-racism-and-populist-nationalism-in-the-context-of-global-migration-19-september-2018/

Slutsats om populismen? En elit tar hand om det hela och ställer till rätta. Denna elit använder folket som alibi, i eget intresse alltså, för att formulera folkets egentliga och moraliska intresse. Till eliten vill de som kan ansluta sig eller ansluts som ideologiproducenter. Antje till exempel. Nu talar hon mot populismen vid konferens efter konferens, inlägg efter inlägg. "Populism" hanteras just så som "demokrati" hanterades på 1800-talet; som något hotfullt, oönskat och omstörtande. Få tycks göra arbetet att analysera vilka sociala och ekonomiska omständigheter som leder till det de kallar "populism". Det är som om globaliseringen inte fått några konsekvenser, men det har den ju, och folk är inga dumskallar. Populismen är från början ett vänsterprojekt i USA. Den är ett mer demokratiskt projekt än postdemokratin.

Antje kör på med sitt reformerta. "Mänsklighetens överlevnad är i riskzonen i en värld som blir livsfarlig när den saknar hopp." Men världen saknar inte hopp. De flesta hoppas men det är möjligt att de mestadels begränsar sitt hopp till det de kan påverka. Kanske de hoppas på i Antjes ögon för futtiga saker, men hoppas gör de. Bloggardag hoppas nu på att den reformerta teologin körs på kyrkporten. Hopp saknar han sålunda inte. Men han kan vara generös. En ärkebiskop i Svenska kyrkan kanske skulle förnimma att många som går i kyrkan och många präster och andra kyrkoarbetare faktiskt tycker att mycket inte ter sig så hoppfullt. Detta är en verklig och allvarlig arbetsuppgift. Denna arbetsuppgift tar sig Antje inte an. Antje drar ut i världen för att delta i konferenser mot populism.

Antje gillar att tala om rädslan. Andra är rädda. Nu ska de förses med hopp. Det är som i de usla predikningar man hört fast mest för 50 år sedan. Tekniken var att skrämmas och så låta allt efter 25-30 minuter landa i hopp och himmel. Poängen var att åhörarna skulle behandlas som mindre vetande, de var rädda. Så ser Antje saken när vi läser Torsdagsdepressionen. " Rädslan som driver fram rasism och främlingsfientlighet kan och måste mötas med berättelser om gemenskap och dialog."

Berättelsen befriar. Det reformerta förnekar sig inte. Hur vore det att i stället ta folk på allvar? Nej då. Folk är objekt för elitens mödor. "Kultur, bildning och drömmar kan avgifta rasismens mardröm." De som funderar över massinvandringen och dess praktiska konsekvenser är uppenbarligen de kulturellt obildade. Antje vet.

Att vanliga svenskar hör till de minst rasistiska i världen låtsas ingen om. Vår vän herr Omar påpekar ibland hur invandrarkulturer är betydligt mer rasifierade. Han vet nog vad han talar om. Han har rört sig i miljöerna. Antje rör sig i andra miljöer, sådana där man konfererar om "främlingsfientlighet, rasism och populistisk nationalism i världen i dag, bland annat utifrån ett teologiskt och bibliskt perspektiv samt ur ett sociohistoriskt och kulturellt perspektiv."

Vad kom konferensdeltagarna fram till? Här blir Antje direkt skamlig: "Bland mycket annat lyftes modet att tänka, tala och agera fram." Bloggardag noterar återhållet vredgad att detta ska man höra Antje säga, hon som är ärkebiskop i en kyrka där dissidenterna alls inte får tänka, tala och agera. Här införs prästvigningsstopp, yrkesförbud och karriärstopp. Här riggas val och utnämningar. Här delas folk med osviklig säkerhet in i ett "dom" och ett "vi". Här bestäms vilka frågor som är icke-frågor. Och Antje åker utomlands och sjunger med änglarna. Det är bara vedervärdigt. Bloggardag ska ringa etikern doktor F för att efterhöra hans etiska analys av hennes beteende.

Vad ger ni annars för Antjes självkritik? "Självkritiskt behöver vi möta rädsla och fördomar med hopp och sanning." Har ni varit med så länge att ni kan läsa text innantill och fatta? Antje står för hopp och sanning. Riktigt vari det självkritiska betsår går inte att begripa, men rädslan och fördomarna finns hos de andra. Världsbilden är stabil och självbilden är sannerligen världsbild!

Till det här lånar sig Frasse eller luras han. Vad han sa ville konferensdeltagarna höra: "Di fronte al dilagare di nuove forme di xenofobia e di razzismo, anche i leader di tutte le religioni hanno un' importante missioni. De religiösa ska bygga samhället. Berätta detta för de sekulariserade. Då blir de lika skräckslagna som Bloggardag. Nä, förresten. Berätta inte. Inte idag i alla fall. Dåliga besked ska inte lämnas på fredagar.

Som sagt: "Churches are important actors in civil society and political life, and we urge them to participate, in close cooperation with inter-religious and other parts, in political, economic and social affairs..." (konferensbudskapets p 12) Frasses lilla diskurs stämmer väl in på konferensens självbild. Den implementerar Antje piggt i Svenska kyrkan. Vad är det som binder samman jesuiter och reformerta?

Nu kan ni alltså inte hoppfullt se framtiden an. Den interreligiösa praktiken för fred ska befordras. Svenska kyrkan har tagit ett initiativ."Programmet ska utveckla och fördjupa relationerna mellan religiösa samfund och organisationer som arbetar med integration och för människor på flykt i Sverige och Europa." I Antjeborgs eliter vet man att prioritera. Frasse blåser under.

I många församlingar är överlevnadsfrågorna faktiskt andra och man undrar över att Svenska kyrkan inte tycks ta några initiativ. Svaret kan ges. Antje är alltid någon annanstans och gör något viktigare. Det är bara att inse och ogilla läget. I nästa vecka är Antje på bokmässan förstås. Ja, ni vet: Kultur, bildning och drömmar kan avgifta rasimens mardröm. Hon har mycket att stå i. Bokmässan verkar i detta perspektiv vara en angelägen arbetsplats. Almedalen likaså.


torsdag 20 september 2018

Illustrera det löjliga. Wingren, Hammar och Lind frisch vom Fass!

Bloggardag blev pärmbärare. Han beredde sig väg in i en av garderoberna å Lantegendomen för att se vad som kunde dölja sig längst in. Det var inte ointressant. Dagboksanteckningar från kyrkomöten med indiskretioner. Tidningsurklipp av sådant som tedde sig intressant dåförtiden och kanske av intresse också nu.

Bloggardag läste med förtjusning en artikel, som i och för sig låg utanför ämnet i boken En annan Kyrka, men som inte var ointressant för det. Gustaf Wingren anmälde KG Hammars   Är kyrkan för religiös? Mot slutet av Gustaf Wingrens anmälan driver han en definition av begreppet frälsning, som Bloggardag kan bli förtjust i: "Den som är frälst har inte respekt för någonting." Kan man inte uppfatta detta som en apostolisk hållning och vad gäller Gustaf i detta stycke gäller vad prosten Pehr Edwall undslapp sig då och då: "Också en blind kan få korn på en höna."

Lyssna på på Gustaf när han breder ut sig i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 20 april år 1975:

"Efter disputationen flyttade den unge docenten, som heter Karl Gustav Hammar, till Singapore i Sydöstasien. Där har han nu i snart tre år fungerat som professor i snart sagt alla ämnen vid en ekumenisk teologisk fakultet. Snart är han tillbaka ibland oss."

Alla i religionsfenomenologi orienterade inser, att så här hälsar Gustaf en storhet i vardande. "Snart är han tillbaka bland oss."  Det är dessa två, Gustaf och KG,  som i ämbetskonflikten konstruerar den lundensiska linje som får genomslag och utmönstrar högkyrkligheten. Det är två dödgrävare som håller ihop, men riktigt överens är de inte. Gustaf ser att KG:s kyrkokritik leder till ett avståndstagande från den traditionella prästrollen (vilken den nu var, men KG är prästbarn...) Gustaf kommer dock fram till slutsatsen att varje läsare av Hammars bok förr eller senare måste ställa frågan: "Varför skall man alls fira gudstjänst?" Gustaf ser här en svaghet i Hammars framställning: "Kyrkan är för honom problematisk men det världsliga samhället är inte lika problematiskt." Hur kommer sig detta? Och får detta några konsekvenser för fortsättningen? Inte undra på att man undrar...

Gustaf ser att vårt samhälle liksom det romerska är fyllt med avgudar, "livlösa ting som tillbedes utan förnuft." Detta kan man nog få till ett ord om i predikan i Göteryd på söndag. Gustaf vill se frigörelse både i kyrka och värld.

KG:s omskakande bok gavs ut på Håkan Ohlssons förlag i Lund, förlaget "varifrån nästan all omskakande teologi numera kommer". Gustafs böcker gavs ut på – Håkan Ohlssons förlag i Lund. Om inte allt Gustaf skrivit är informationsbärande så är det i vart fakl muntrationsbärande.

Senare tiders barn kanske förvånas över att Gustaf Wingren skrev teologiska artiklar i Sydsvenskan och att Olov Hartman skrev likadana i Aftonbladet. Men det var en annan tid. Gunnar Hillerdal kunde fylla en sida i Smålandsposten med teologi och kyrkoliv, som dåförtiden räknades till kultur. Och ett antal stora tidningar hade specialiserade kyrkoreportrar. Därtill borde den teologiska debatten på tidningarnas insändarsidor analyseras. Några stiger fram som extra intressanta, Smålandsposten bland dem. Vad gör egentligen Linneuniversitetet och FOJO?

Martin Lind bad om ordet i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 5 augusti 1972 och skrev på temat "Kristendom och socialism". Han vill visa hur nära en kristen tro kan komma det socialistiska alternativet. "Och slutmålet, som i socialismen kallas ett klasslöst samhälle, har förbluffande många likheter med bibelns tal om en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor."

Hur är det då med Karl Marx och Jesus? Martin Lind kan ge besked:
"För Jesu budskap röjer Marx den största respekt, men för hans lärjungar som går de rika industriägarnas ärenden, hade han inte mycket till övers. Det måste då innebära att försåvitt kristen tro i dag ger människor mod och inspiration att arbeta för större gemenskap och rättfärdighet i dagens samhälle, då är de första stötestenarna mellan kristendom och marxism borta."

Docenten Johan Sundeen gläder sig över citat som dessa. Men varför skrev Martin Lind i Sydsvenska Dagbladet Snällposten? Lars Halldén har i en insändare om Broderskapsrörelsens familjepolitik tagit upp ideologiska frågor om kristendom och socialism och menat att socialismen medför tvång och ofrihet. Pastor Martin Lind kontrar med att tala om all ofrihet som skett och sker i Jesu namn. Exempel? "korståg, inkvisition, dop under våldshot, rasism med kristet förtecken speciellt i nazismens Tyskland men också i dag i bl a Sydafrika och USA." Till detta kommer att det klart kan visas "att människor blivit både ofria och sjuka av sitt engagemang i kristna församlingar."

Säga vad man vill, men Bloggardag lockas inte särskilt att bli en kristen efter denna apologi. Hur tänkte Lind? Handlar saken mer om psykologi är filosofi och teologi? Det är svårt att veta. Nu slutar Bloggardag för att inte ha sagt för mycket om Hammar, Wingren och Lind. Vill man läsa mer, läser man En annan Kyrka. Ses vi på Bokmässan om en vecka? Och när folk hinkar bag-in-box på torsdagskvällen ska Bloggardag höra Dag Sandahl i Vasa församlingshem.

Hur är det med Torsdagsdepressionen idag då? 19 prästtjänster annonserades det om. Ingen baksida från Växjö stift denna vecka heller. Och så egendomligheter som Bloggardag får smälta innan han vågar skriva att somligt är direkt skamligt. Man får inte förhasta sig när det gäller något så allvarligt som en pigg, käck och munter blogg. Men varför ter sig så mycket kyrkligt som fånigt? Torsdagsdepressionen slår till som vanligt.

onsdag 19 september 2018

Korkade kyrkoherdar

Bloggardag såg bilden på sociala medier och det må väl vara att stiftets kyrkoherdar flinar upp sig ihop med sina kyrkorådsordföranden när de får vara på Östrabo hos Modéus II. Detta om något måste väl vara en glädjande upplevelse. Jag såg en kyrkoherde som lagt av alla sina betänkligheter i den avgörande teologiska frågan om ämbetet och därmed gjort sig en lysande karriär. Han har ljugit sig fram. Bloggardag unnar honom att få flina upp sig hos Modéus II. Bloggardag såg en till av samma slag. Och ännu en. Det besvärar inte. Låt dem vara glada.

Kyrkoherdarna var inte ensamma i sin glädje. Modéus II åstadkom en bildtext:
"Jag är glad och tacksam för dessa medarbetare som tar stort ansvar i Kristi kyrka. Tack för alla goda insatser – ni gör ett fantastiskt arbete!" Här bröt dock Bloggardag samman. Det är klart de inte gör. Alla? Fantastiska? Detta är faktiskt en orimlighet att tänka. Vi lever inte i paradiset. Tänker Modéus II så eller trycker han bara ut sig?
https://www.universal-music.de/max-raabe/videos/kleine-luegen-292279

Bloggardag såg på bilden en kyrkoherde om vilken det visstes (slug passivform!) att han var och är stiftets lataste präst. Bloggardag såg en annan som lyckades köra sitt pastorat i botten. Han såg några i vilkas händer ingen klok människa skulle lägga sin själ. Han såg någon som han klarsynt bedömer som en skojare. Och så såg han den nye domprosten, organiserad kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* in på 1990-talet. Han slår de mer amatörmässiga av samma slag genom sin organisering i det världsvida misogyna motståndet. Ingen säger något.

Bloggardag blir uppbragt inte inför de enfaldiga nunorna men inför Modei II-kommentaren. Om detta är ett fantastiskt arbete är Bloggardag Morfar Ginko. Sett till de siffror som redovisas är deras arbete uselt. Ser inte Modéus II detta, måste man fråga vad han går på. Eller inte.

Det har skönljugits förr i de kyrkliga systemen. En gång ljögs det kraftfullt i Kalmar vid en biskopsvisitation. När den saken avhandlades i tidskriften Kyrkligt Magasin blev1:e stiftsadjunkten i Växjö uppbragt och skrev brev där han i klara verba redovisade sin indignation. (Krönikan återfinns i Dag Sandahl, Dagsedlar, Hägglunds förlag 1998, s 29-31)

 Ja, det var en lust att leva! Men måste det fortsätta så här? Faller kyrkosystem samman ackompanjerade av kyrkoherdar och kyrkorådsordförandes belåtenhet med sakernas tillstånd? För att inte tala om stiftschefens ord om "fantastiskt arbete". Und der der Teufel lacht dazu. Bloggardag inte. Om en militär chef på sin tid spelat detta kort och den stridsdomarerfarne Bloggardag kommit på honom med osant intygande, hade denne chef minst varit föremål för ett samtal med sådana han inte velat tala med.

Är det för övrigt sant att Bloggardag hämtar uppbyggelse i referat om vad korkade kyrkoherdar får ut sig? Det är alldeles sant. I går förnöjdes hans dag av två av det slaget. Här kan han nöja sig med den ene. Vill ni läsa texten i dess helhet så kontakta domkapitlet i Karlstad och begär ut en handling som inkom den 16 augusti detta år, dnr 39-18-39:11.

Nu skriver Bloggardag intet annat än att brevförfattaren är en ärans man. Han lever i den föreställningen att den församling, där han varit kyrkoherde, historiskt har "en fromhetsriktning präglad av EFS och folkkyrklighet i dess bästa bemärkelse men har också omfattat andra fromhetsriktningar." Vilka dessa riktningar är, lämnas vi i villrådighet om. Hur den skvader ser ut som dels bygger på den mottagna nåden (EFS), dels på den erbjudna går idéhistoriskt inte riktigt att reda ut. Biskop JA Eklund var inte EFS-are. Eller var han, i hemlighet på grund av rädsla för judéerna? EFS-arna är inte folkkyrkliga, knappast ens kyrkliga. Kristliga och uppskattade är de – men det är en annan sak.

Den tidigare kyrkoherden menar, att den som kommit efter honom har haft en egen linje "utan samsyn med kyrkorådet". Den tidigare kyrkoherden hade alltså i frågan om eukaristien samsyn med kyrkorådet. Det ter sig närmast som en självanklagelse, men något säger Bloggardag att en sådan är det inte tal om.

Nu vet den korkade kyrkoherden hur han ska smörja och han talar just så. "Min uppfattning efter år som kyrkoherde och fortsatt kontakt med församlingen är att det är ett engagerat och kompetent kyrkoråd som arbetar [för] församlingens bästa för ögonen." Hakparentesen markerar ett av Bloggardag inskjutet ord för den tidigare kyrkoherden har svårt för språket. Djävulens advokat anmäler sig nu till tjänstgöring. Kyrkovalet var 2017 och kyrkoherden hade då flyttat från orten. Vet han vad han talar om när han talar om kyrkorådet och hur vet han då det?

Nu har ny kyrkoherde tillsatts. Turerna kring detta indikerar att någon i kyrkorådet visste att driva sin kandidat och intervjuerna sköttes alls inte efter regelboken, inte heller det formella. Den saken tycks klarlagd för de flesta men inte för den tidigare kyrkoherden. Han har visserligen alls inte varit med i tillsättningsprocessen men skriver: "Det finns inga skäl att ifrågasätta formerna för tillsättningen." Hur vet han det? Jo, "så vitt jag kan bedöma" och då vet vi förstås.

Vad säger den tidigare kyrkoherden, som nu avancerat till tf i sin gamla församling, om önskemål om veckomässor och bibelstudiegrupper? Detta kommer att diskuteras i samband med framtagandet av ny församlingsinstruktion när den nye kyrkoherden tillträder. Önskemålet om dialog mellan församling och domkapitel avfärdas med besked att den "pågår kontinuerligt och förutsätts fortsättningsvis vara en självklarhet."

Bloggardag förvånas kanske inte och skyller på sin fromma moder att han fortfarande häpnar inför klerikal stupiditet, men en välutbildad läkare förmådde inte alltid förhålla sig väl just inför klerikal stupiditet. Hållningen har förts vidare. Goda löner skulle de ha, kyrkoherdarna, men professionellt pastoralt arbete förmådde de inte. Läs kyrkostatistiken. Och så återvänder den tidigare kyrkoherden som hunden återvänder till det hunden levererat och låter detta vara mönster för – framtiden!

Ett ska man säga till gamla kyrkoherdar: "Du kan ha synpunkter men håll käften!" Det kan man säga. "Vill du tala, så tala med din himmelske fader i himmelen som ser i det fördolda. Du har lämnat över stafettpinnen. Får du av din efterträdare frågor ska du svara så gott du kan. För du tycker väl inte att det du lämnade efter dig vid pensioneringen var ett så utomordentligt konstverk att det aldrig kan göras bättre eller ens göras på annat sätt?"

Kyrkoherdar, som gärna talar om folkkyrklighet, kan näpsas på ett enkelt sätt. Det är bara att begära fram deras ämbetsberättelser, som de skrivit själva, och därtill läsa kyrkostatistiken för deras pastorat. Sedan offentliggör man detta eller tar upp det i samtal med kyrkoherden själv. Se gärna till att ha en hjärtstartare i närheten eller i varje fall ett glas kallt vatten. Den gamle högkyrkoätaren kyrkoherde L råkade ut för en närstudie av sina pastorala framgångar. Dessa redovisades i Kyrkligt Magasin. Kyrkoherden förklarade, styrkt av två snapsar på Röda Kvarn på Söder, att han gärna ville ta till våld. När L insåg, att utsikterna till ett rejält krogslagsmål upplivade den som beforskat och redovisat hans pastorala mödor och som nu i folkkyrkligt nit hotades, avhöll sig kyrkoherden visligen. Det är en lust att leva! Man får vara med om så mycket.

Har Bloggardag nu effektivt visat sig ha en basal skepsis kring fagra ord inte minst vid tanke på kyrkoherdar? Visst.
Finns det undantag från den regeln? Visst.
Är undantagen många? Visst inte.






tisdag 18 september 2018

Döda vi inte pratar om

Bloggardag ringde den erfarne minnestecknaren för att fråga. Minnestecknaren hade skrivit om döda präster i ett par decennier så han borde veta. "En under min tid", sa han. Bloggardag mindes den uppskakande händelsen med kyrkoherden som sköt sin fru och sedan sig själv. Han mindes också prästmötet då minnestecknaren talade om den döde prästen utan några anklagelser och ställde in oss alla under Guds förbarmande.

Var det en präst som tog sitt liv under åren 1984-2002 (och han hade flyttat från stiftet) så talar vi på fem år (eller kortare tid?) om tre präster i stiftet. Det vill säga: vi talar inte. Inte med varandra i alla fall. Livet går, som det heter, vidare. De döda omtalas med att de "hastigt avlidit" och tackas för förmågan t ex att göra evangeliet synligt i både ord och handling. Det blir lite konstigt, för präster ska inte ta livet av sig. Det ger ju beskedet att det de förkunnat faktiskt inte höll. Inte när det gällde. Så vi pratar inte så mycket om saken. Vila i frid. Vi går vidare. Bäst så? Hållningen känner ni igen från kyrkoherdar: "Herren vare med er. Själv har jag inte tid!" Och ska det ändå berättas om prästen som hastigt avlidit kan man också läsa att "Kyrkan är en trygg punkt genom hela livet". Ibland blir det alltför makabert till och med för Bloggardag.

Vad kan vi tänka oss har hänt när så mycket förändrats? Bloggardag funderar:

- Förändringen när präster nu jobbar på söndagen medan de tidigare tjänstgjorde, kan vi fundera över. Förändringen från att ha varit kollegor, inte bara i medeltida mening att de läste tideböner tillsammans utan också så att de läst vid samma universitet med samma lärare också om de utgjorde två generationer (Bloggardag kunde dväljas i samma sammanhang som professorerna Aulén, Bring, Lindblom, Nygren och Pleijel samt Kjöllerström för att inte nämna de som var hans lärare).
 Förändringen bort från det kamerala med ordning och reda i folkbokföring, strukturer för arbetet,  till ett mer fritt liv, där det finns resurser men få avnämare och därmed stora möjligheter att förverkliga sig själv. Eller inte.
- Förändringen från kall till lönearbete. Marx var klar över saken för 170 år sedan.
- Förändringen från egenansvar och ensamarbete till arbetsuppgifter i ett arbetslag dör alla ska ha ett ord med i laget och mycken möda går åt att alls få något gjort..
- Förändringen från erkänd teologisk spetskompetens till enskilt tyckande i arbetslag, där alla kan tycka och menar sig ha både rätt och kompetens att göra så i komplicerade teologiska och pastorala frågor..

Bloggardag gitter inte fortsätta sin rapsodiska uppräkning. Men nog finns det grundläggande förändringar som inte stöttar en prästidentitet och frågan, som inte heller ställs, handlar om "the Formation of a Priest". Det kanske inte är så enkelt när religionsvetare ska utmanas att vara teologer och grundfrågorna om vad en präst egentligen är, inte kan ställas (för svaret blir förödande för kyrkosystemet).

En oklar prästidentitet – kan det vara en del av förklaringen när en präst tar sitt liv? Eller är det de vanliga insikterna?

* Det finns ingen plats för mig och jag ser inte ens en meningsfull framtid
Det vi kallar "inlåsningseffekter" hör till scenariot. Människor ser inte utvecklingsmöjligheter, nedstämdheten slår till. Inget är roligt. När Svenska kyrkan konstruerar system som avsiktligt hindrar att människors kompetenser ska blomma, går somligt att förstå. Det aktualiserar frågan om femte budet. Att i ord och handling förklara människor oönskade är brott mot detta bud. Brottet formuleras så: "Du behövs inte." Konstigt att vi inte har väl fungerande utvecklingsprogram för den kyrkliga personalen. Här är knektväsendet överlägset.

* Det blir bättre för de andra utan mig
Den som tar sitt liv har övat sitt tunnelseende, men tänker inte så mycket på att hämnas på världen genom att inte vara med längre. Det blir bättre på så sätt. Det är fel. Det blir värre. Men det budskapet går inte in för självmordet kommuniceras inte öppet och de flesta av oss ser inte mönstret förrän i efterhand.

* Det finns en livsfientlig makt, ett rytande lejon
Det hör till ungkyrkorörelsens glada paroller att tala om kampen. Nutidens förkunnelse är betydligt mer terapeutisk och verktygen för att förstå en värld där kampen mellan Gud och Djävul utkämpas får de flesta inte en vanlig söndagsförmiddag i kyrkan. Det existentiellt onda borde vi tala om och formera oss för att stå den makten emot också som gemenskap.

* Depression är en livsfarlig sjukdom
"Nedstämdhet" är en svårhanterlig åkomma. Det är inte bara att gaska upp sig. Det mer utmanande är att Psaltaren är bönboken som har också dessa insikter med sig. En församling som ber tidebön laddar bedjarna med dessa viktiga insikter. Fokus måste flyttas från det nedstämda egot på fler sätt. Men Psaltaren ska inte försummas. Inte heller församlingen som koinonia, arbetsgemenskap. Vi ber och arbetar tillsammans och drar varandra på så vis.

* Tillståndet i samhället blir ett tillstånd i själen
Det är friskt att bli sjuk i ett sjukt samhälle, men vi rustas inte för livet i all dess mångfald genom att förfalla till vår tids normaliteter, dvs den självupptagenhet som vi förväntas leva i. Bilden är tydlig när människan blir incurvatus in se, inkrökt i sig själv. Blir som en riktig falukorv som ser in i sig själv och ingenting utanför själv.
Bloggardag knycker det utmärkta uttrycket från en augustinermunk och munkar i den traditionen är bra på eländesforskning. Vi lever i ett samhälle och en samtid som kröker in oss i oss själva med många attiraljer som stärker egot. Förstår ni tanken är det inget problem, simma lugnt. Förstår ni inte tanken, se upp då! Församlingen ska vara en gemenskap där vi tvingas ut ur våra begänsningar utan att förlora våra identiteter. Vi är med våra personligheter gåvor till varandra. Hur övar vi den hållningen?

Vad bör göras?
Livet måste ha mening, Viktor Frankls insikt är klokskap. Den gäller alla. Men Bloggardag känner särskilt för präster. De har ju fått ett uppdrag för att vi ska få den frälsande tron, heter det i vår Kyrkas bekännelse. "Tala stort om ämbetet", sa Einar Göth till Växjö stifts präster vid ett prästmöte. Vigningen gör något med den som vigs. Löften har getts och avlagts. Det betyder att en kyrkostruktur som inte på allvar vågar tala om vigning och ämbete utan tänker, att detta är något för högkyrkliga nördar med ett intresse för oväsentligheter, skapar omständigheter som blir livsfarliga.
Utan ämbetsteologi kan ingen och ska ingen vara präst. Det är att ge sig ut på farligheter utan att förstå vari det farliga består. En augustinermunk igen: Mirum est si sacerdos salvetur. Det är ett under om en präst blir frälst. Det måste räknas till det livsbefrämjande att tala om vigning och ämbete även om det gör ont när en "icke-fråga" visar sig vara en avgörande fråga på annat sätt än folk inbillats tro och tänka.

Kollegialiteten hör till. Frälsaren skickar ut lärjungar två och två och det fanns tidigare en kollegial struktur i kontrakten med tillfälle också till studier och samtal (skvaller). Då rymdes kontraktisterna på kaffe i prostgården och prosten bjöd på cigarr. Nu är strukturerna katastrofalt mycket större. Det som var vänskap präster emellan blir mer bekantskap. Och genom gallren ser vi på varann...

Det är något särskilt att vara präst, men det betyder inte att det är särskilt fint att vara präst.  Det är bara nödvändigt att några blir det och insikten ska slå alla att utan prästväckelse blir det inget av något annat heller. En kyrka. som inte på djupet tycker om sina präster och uppmuntrar dem, kanske inte ska bli så överraskad om prästen/lönearbetaren inte orkar längre. Alla andra faktorer lämnade åt sidan. Bloggardag är pigg, käck och munter. Men inte alltid. Inte sällan blir han omskakad.

När Bloggardag lämnat in ska det rätteligen sägas att han var slarvig i bönen. Inte alltid med bönen, men i den. Han bad inte bara för "alla hädansovna kristtrognas själar". Han bad så här:
"Må genom Guds barmhärtighet våra döda vila i frid och må det eviga ljuset lysa för dem."
Jesus får väl sortera sedan.

måndag 17 september 2018

Lögn, dikt och förbannad dikt

Lämnar inte den kristna tron sakinformationer att förhålla sig till? Det tycks så för den oförvillade bibelläsaren av typ söndagsskolgosse. Graven var tom och Han är sannerligen uppstånden och visar sig. Som exempel. Så är det uppenbart inte för alla. De måste själva skapa meningar annars blir det – meningslöst.

Bloggardag läste i Torsdagsdepressionen nr 37. "Omistligt" för diakonen som skrev "Eftertanke" var att känna det hon känner. Nej, nu återgav inte Bloggardag saksammanhanget rätt! Det kändes omistligt. "Att klara av att känna alla mina känslor och klara av att hålla dem i min famn, det tror jag på. Det känns sant och verklighetsnära." Detta är en mening som August Strindberg hade kunnat göra något av. I Svarta fanor till exempel. Vi läser vidare:

"Det viktiga för mig är inte huruvida Lasaros steg ut ur graven eller inte. Det viktiga för mig är att Jesus greps av sitt medlidande. Släppte fram så starka känslor." En häpen allmoge kanske inte riktigt förstår utan undrar om Jesus verkligen uppväckte Lasaros från de döda eller inte. Om inte, vad var alla känslor då värda?

En diakon kan numera väljas in och som ansvarig för Kyrkans lära döma i ett domkapitel. Fattar ni problemet? Eller mer distinkt: Hur känns den insikten?
Bloggardag kan gå vidare och läser dagspress med präst (fast den ligger bakom en betalvägg, så ledsen!)

För Pontus Bäckström var det i Göteborgs-Posten "Tid att söka andra beskrivningar och bilder av Gud". Det låter något. Han blir kanske inte övertydlig, men här är vi inte småsinta. Varför är det tid just den 15 september 2018?  Det tycks bero på att vi bland annat fått en ny kyrkohandbok och att det varit (eller är?) #metoo-rörelse.

Efter #metoo-rörelsen, antyder Bäckström, eftersom "Gud Fader Allsmäktig" kom billigt undan. Tanken på en "Gud" som kommer "billigt undan" är faktiskt inkompatibel med kristen tro efter allt vad vi får veta om frälsningen i det kristna narrativet (vad man kan, tänker Bloggardag förtjust), som verkligen inte är att komma billigt undan. Bäckström är präst. I Svenska kyrkan! Tänker man så kom väl Gud Fader Allsmäktig också billigt undan när det handlar om Svenska Akademien? Då är det värre för Gud i Svenska kyrkan för där kommer Han knappast billigt undan i någon mening numera.

Tanken är att "det vi tänker om Gud påverkar hur vi tänker om varandra". Kan så vara, men grundläggande för detta sätt att tänka är uppenbarligen (sic!), att det egentligen inte finns någon uppenbarelse om hur Gud tänker om oss. Den tanken var tidigare en grundbult i evangelisk teologi, själa grejen. Och mer avgörande än våra tankar om Gud...

Just detta med "andra beskrivningar" betyder att det torde vara något fel på de tidigare beskrivningarna t ex i Den Heliga Skrift. Tanken är inte så ny. Professor Emanuel Hirsch i Tyskland var mån om att formulera en annan gudsbild än den judiska. Det var sysslan för fler stressade teologer  i Tredje riket än Hirsch. Jesus var till exempel inte "besmittad av det judiska väsendet" kunde det heta och därför kunde man i Tredje riket fortfarande tala för kristendomen – eller denna variant av kristendom som innehöll just andra beskrivningar.

Bloggardag kunde anföra andra exempel på operatörer av detta slag, Borg, Holloway, Jenkins, Spong i vår tid till exempel. Borde vi inte ställa frågan om vad som är oföränderligt i den kristna tron och vad det betyder att något uppenbarats/avslöjats en gång för alla? Hapax som det heter på grekiska. Är vi oense här, kan vi väl änå enas om att det är förnuftigt att vara oense? Att önska andra beskrivningar och bilder av Gud uttrycker en annan och mer lättjefull hållning än den där vi går genom portar för att förstå mer av vad Gud vill ge oss.

"Nu är tid att söka och formulera andra bilder och beskrivningar av Gud."
Bloggardag ser maningen vara informationsbärande. Den som vill veta, kan veta! Ajöss med profeter, apostlar, evangelister. In med – Bäckström!

"Gudsbilder och människosyn" hör samman, heter det religionsvetarförnumstigt (där fick Bloggardag till det!). Ingen säger väl emot, bortsett från det där konstiga talet om "gudsbilder". En kristen som har Gud till Fader har väl ingen bild av Gud just utan en insikt som delas med allt Guds folk tiderna igenom? Att göra sig en bild av Gud påminner betänkligt om något som är förbjudet i ett budord. Med goda skäl kan man förstå, tror Bloggardag.

"När någonting dör, uppstår någonting annat. Det är så frälsningen sker. Det är så det otänkbara med tiden blir det enda tänkbara." Bäckström har talat. Är det verkligen så frälsning sker och i så fall varför? Vad betyder i sak att det otänkbara med tiden blir det enda tänkbara? Vore satsen sann, skulle väl alla människor tänka ensartat både om Jesus och Lasaros? Bloggardag tror att frälsningen är något annat. Jesus är verkligen mer än ett "någonting"...

Pontus Bäckström och Kent Wisti är utomordentliga företrädare för en tro som skriver dikt. Det de skriver låter vackert. Men tolkning efterfrågas. Vad betyder orden i sak? Förhåller det sig så, att tomheten i mitt bröst  blir en resonanslåda för Gud? Detta var Wistis bidrag till verklighetsförståelsen i en tidigare Torsdagsdepression. Det egendomliga är att präster annars finns till just för att tolka, inte för att dikta. Det är skillnad på att avförtrolla verkligheten för att nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet och att fortsatt med ord förtrolla verkligheten. Att den djupa hemligheten avslöjats och är Kristus kunde man inhämtat i Kolosserbrevet, som Bloggardag just anfört. (Kol 2:2) Hållningen är en annan, minst sagt. Och det är den apostoliska. Varför tjatar Paulus om detta? "Detta säger jag för att ingen skall kunna övertala er under falska förespeglingar." (Kol 2:4)
Falska förespeglar – där fick Paulus till det! Kolosserbrevet ska läsas när det blir alldeles för religiöst och finformulerat i denna fallna värld.

Bortom de vackra orden av en diakon och två präster nås Bloggardag av en försynt fråga från sitt inre. Han känner att frågan vill ställa sig. Kanske är det så frälsningen sker, att frågor ställs och besvaras? Bloggardag hesiterar. Är inte frälsningen något mer objektivt och kosmiskt? Det blir till att läsa Kolosserbrevet igen. Men det där som finns i mitt bröst som en längtan efter svar får väl uppfattas vara en resonanslåda för något anslag av något slag. Så den försynta frågan pockar på att få ställas. Här kommer den:
Varför ska det vara så nödvändigt att vara kristen om det nu inte är den uppenbarade kristna tron man omfattar och vill förkunna?

Tomheten i mitt bröst blir en resonanslåda för besvärande frågor och sökande efter sanning och sammanhang, det är det mesta Bloggardag vågar säga nu. I Bokmässans officiöst fromsinta rum hanteras kanske frågan? Fast alls inte som Bloggardag har ställt den utan finare, mer sökande och med ett moralistiskt och terapeutiskt svar. Där känner de igen varandra. Fler är de inte. I detta fromsinta rum passar självfallet Bloggardag inte in. Det jämmerligaste är inte att han vet detta, utan att han uppskattar sitt utanförskap!
"Jag tackar dig Herre att jag inte är som de fromsinta finkristna på Bokmässan ej heller som de som känslofyllda konstruerar sig en tro som kan eka i resonanslådan."
Det är roligt att få framställa det egna förfallet, tänker Bloggardag. Så här usel blir han av att läsa de fromma framställningarna.


söndag 16 september 2018

Lessen grabbar!

Karin Johannesson
Karin Sarja
Carin Åblad Lundström
Det ska vara en Karin med eller utan C tydligen i Uppsala. Nu har vi med kyrkosystemet formgenetiska manliga biskopskandidater också:
Sven Hillert
Lars Åstrand
Återväxten i biskopsmötet är tryggad med andra ord.

Karin Johannesson vann helt klart med Karin Sarja som god tvåa. Nu har Karin Johannesson kommit väl till tidigare men slagits ut i Karlstad,. Den här gången går det nog vägen. Eller inte? På Svenska kyrkans hemsida är det Carin Åblad Lundström som lyfts fram. Det ter sig märkligt för den som föreställt sig att opartiskhet är något kommunikationsmässigt viktigt vid kyrkliga val. Inte här. Antingen promotas Carin eller så är någon ute efter att sänka henne. Bloggardag förstår som vanligt inte.
https://www.svenskakyrkan.se/lagunda/nyheter/val-av-ny-biskop-kyrkoherde-carin-gick-vidare-fran-nomineringsvalet

Hur eller hur kan bara ett sägas: Lessen grabbar.
Ni kan välförhålla er så mycket ni orkar, men i denna kvinnodomän är ni chanslösa. Inte bara så att 1. den kyrkpolitiska viljan slår igenom utan också så att 2. diakoner röstar och där är det massiv kvinnlig övervikt och därtill  röstar 3. prästerskapet, där det numera är gott om kvinnor. "Gott om" betyder majoritet.

Jag säger absolut inte mera än att så här hade kyrkomötet 1958 inte tänkt sig att det skulle gå.
Detta är en "utveckling" som också styrt bort från det som sades vara så eländigt, nämligen enkönade miljöer. Den kyrkliga miljön är fortsatt enkönad, men på det andra sättet.

Om Bloggardag går tillbaka i sitt arkiv möter ilskan över docenten Folke T Olofsson, som någon gång sagt att detta är vad som kommer att förverkligas. Han fick i bryska ordalag veta inte bara att hans sakbedömning var fel utan, kort och gott, att han var en misogyn och eländig människa. Biskopen Ahrén bedyrade också att den där "kvinnokyrkan" var vi långt ifrån och så skulle det aldrig bli. Dessa bedömningar bekymrar inte Bloggardag mer än på en punkt. Det visar sig nu att de inte stämmer. Folke T hade rätt. Om, givet detta "om", bedömningar  av systemmänniskorna rätt konsekvent visar sig slå fel, vad förväntas vi göra då? Bloggardag trodde i all oskuld att problem då skulle lyftas och debatteras. Han hade förstås fel. De ska döljas i det längsta och så ska det på övligt kristligt vis "hoppas".

Det ska också "hoppas" att det fungerar med kvinnliga biskopar. Det de gör, garanterar Kyrkans Herre. Frågar någon som doktor F i Oxford om en kvinnlig ärkebiskop verkligen kan viga män så att de blir biskopar är svaret oklart. Frågas de så vigda är svaret en kraftfull förhoppning att det blivit så. Vad ska de säga? De har ju trots allt inte ett Herrens bud att luta sig emot, inte heller en obruten tradition. Om inte tro så hopp i alla fall. Om en kvinnlig ärkebiskop viger kvinnliga biskopar kan alla se och förstå, det är mindre komplicerat sakramentalt sett.

Det är givetvis också enklare med kvinnliga biskopar som viger kv*nnl*g* pr*st*r för då kan de tveksamma släppa sin tveksamhet och bli tvivlare hela bunten. Dr F:s i Oxford hållning är känd. Han säger utan omsvep, att en sådan vigning skapar inga präster. Det är den gamla ekumeniska hållningen, den som Gunnar Rosendal på sin tid redogjorde för efter en ekumenisk korrespondens. Det är också Hellmut Liebergs slutsats, om det ska frågas "lutherskt". Då kan vi tro på vanligt sätt och slipper hoppas. Frågan borde egentligen tas upp till begrundan inte som en historisk fråga hur det var utan som en sakramental fråga hur det är. Med alltfler kv*nnl*g* pr*st*r borde frågan bli högaktuell. Är det som det säges vara? Eller inte? Och blir inte frågan alltmer aktuell ju fler kv*nnl*g* pr*st*r vi får? Hur ska vi bli sakramentalt säkra? Finns sådana som ännu inte ens ställt frågan, dvs för egen del prövat den sakramentala osäkerhetens hållning? Framförallt blir förstås detta en fråga för biskoparna att ge klara och underbyggda besked om.

Dr F i Oxford har jag inte informerat om kandidatvalet i Uppsala. Jag visste att han i går kväll borde befinna sig antingen på The Mitre eller, om han ätit en bättre bjudlunch och därför inte behövt sin middag/aftonvard, på The Bird and the Babe. I vilket fall kunde han få vara där han var sysselsatt med sitt vanliga utan att besväras med dystra nyheter från Svenska kyrkan. Han hade kanske egentligen inte brytt sig, men låtsas sympatisk på det där typiskt engelska sättet. Bortom en meny bestående av GT, sherry, Claret, whisky och några Pints kan besked lämnas: "Ni har i Svenska kyrkan under kort tid gjort er den apostoliska successionen kvitt och ni har en mycket hög procent präster som alls inga präster är. Vilka tror ni att i lurar? Man kan lura alla någon tid, man kan lura några all tid men man kan inte lura alla all tid. Inte i det ekumeniska i varje fall. Era utträdessiffror visar att detta nog gäller i en gammal nationalkyrka också." Förstår ni varför Bloggardag ville lämna Dr F var han nu än var? Han får sitta och muttra sina hemskheter för sig själv.

Återstår Torsdagsdepressionen.
Där fick i Jonas Eeks alldeles onödiga frånvaro Mattias Lönnebo  skriva ledare. Det blev alls inte dåligt. Det blev uselt. Definitionsmässigt slafsigt. Fromsint och i sak obegripligt. Precis så som de kristliga älskar texter. Han ber om, håll i er, "sunda politiska konstellationer som vilar på en god etisk grund." Vad betyder detta? God etisk? Finns det "ond etisk" kan man undra även om man inte är doktor i etik. Och "sunda politiska konstellationer" – nog vill man veta den sakliga innebörden i detta? Kunde kanske Lönnebo ge oss vägvisning genom att anförtro oss hur han själv röstade? Och om Lönnebo anför Rom 13 kanske saken ska kompletteras med Upp 13 också? Staten som ordnar väl och staten som demonisk är noga taget två sidor av samma mynt.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/vi-behover-lara-oss-leva-med-oenigheten

Eek själv då?
Självfallet var det vanvett att bara därför att någon nominerat honom göra honom arbetslös men betala betala lön för overksamheten å Torsdagsdepressionen. Nu kommer väl detsamma att hända i Stockholm och sedan? Ska han i korta pauser, dvs när biskop inte ska väljas, hinna skriva några rader och sedan bli arbetsbefriad? Om Jonas Eek på allvar hade varit biskopskandidat, dvs framröstad, hade saken kunnat vara en annan. Nu blev det bara deprimerande dumt.
Insani sunt Romani. Det gäller också ledningen för Torsdagsdepressionen.

Vad ska vi säga denna söndag?
Vi vet inte säkert om Vladimir Ilitij Lenin sa det, men vi vet med säkerhet att GA Danell yttrade orden: "Ju sämre desto bättre."

Och så till sist:
När det handlar om kvinnliga biskopar vigda av en kvinnlig ärkebiskop behöver ingen vara orolig.
Lessen grabbar, men så är det. Allt välförhållande är inte karriärbefrämjande. Ni kanske lika väl kan tänka om i ämbetsfrågan när det har blivit som det blivit och är som det är?

lördag 15 september 2018

Domen över Quisling

Christian Braw har i sin senaste bok Livskraftens lerkärl (Artos) analyserat mannen Vidkun Quisling. Bloggardag nämnde saken och markerade att boken handlar om mycket mera och stimulerar till både läsning och eget tänkande. Frågan ställdes om det som är en lagfäst dom verkligen kan kallas statsmord, som gjordes i blogginlägget. Bloggardag har nu använt någon del av nådatiden till att läsa A. Hemming-Sjöbergs bok Domen över Quisling, Natur och Kultur , Stockholm 1946. A står för Axel. Det är en utförlig genomgång av rättegången och domen men också en gärningsbeskrivning förstås. Bloggardags mening att det egentligen inte fanns straffrättsliga bestämmelser för en dödsdom men att en sådan var politiskt nödvändig, står sig. Tror han. Det är bara att lyssna till Sigurd Fougners "manliga ord":

" I ett lands ödestimma får kaos icke råda. Och för samtid och framtid måste det fastslås, att för den, som i en för landet kritisk tid sätter sin egen vilja före de författningsenliga organens och därmed sviker sitt land – för honom har hans land ingen plats." (aa s 517)
Fougner var Høyserettens ordförande.

Den 10 september år 1945 dömdes alltså Vidkun Quisling till döden. Lagmansrettens dom överklagades och Høyesterettens avgjorde saken den 13 oktober. Överklagandet avslogs. Quisling begärde inte nåd. Han ville inte heller ha ögonbindel på sig när han skulle skjutas, men ögonbindel blev det. Han avrättades av en exekutionspluton på Akershus en regntung natt till den 24 oktober 1945. "Han var en man utan fruktan, ty han bars upp av sin övertygelse och hans samvete var gott. Utan fruktan mötte därför Norges mest hatade man döden inför exekutionsplutonen", skriver Hemming-Sjöberg. (aa s 516)

Hur var det då med legaliteten? I Norge hade dödsstraff inte tillämpats sedan år 1876. Genom provisorisk förordning infördes dödsstraff för förbrytelser mot statens självständighet och säkerhet, det åtalets punkt II och III avser. Denna provisoriska förordning antogs den 3 oktober 1941. Vidare antogs en provisorisk förordning den 21 januari 1942 för vissa förbrytelser som skett medan Norge är i krig, bland annat förbrytelser mot liv, lem och hälsa.

Hur var det då med den militära strafflagen? Där fanns dödsstraff som kunde exekveras, men inte efter krigets upphörande. Då är det livstids fängelse som gäller. Detta hanterades den 3 oktober 1941 genom en provisorisk bestämmelse att "utan hinder av § 14 i militära starfflagen kan dödsstraff ådömas eller fullbordas efter krigets upphörande."

Det är väl rätt uppenbart att de provisoriska förordningarna infördes av den norska regeringen i London för att lösa det problem man såg med egna ögon. Quisling kunde inte få leva. Hans land hade ingen plats för honom, förutsatt att han inte räddat Norge och Norden in i ett storgermanskt förbund när nazisterna lagt Europa under sig. Så blev det inte.

Vad gäller åtalet argumenterade Høysterettsadvokat Henrik Bergh för sin klient på punkt efter punkt. Han började med att beskriva Quislings idévärld och hans personlighet. Det är inte oviktigt för att kunna förstå hur en person tänker och handlar. Sedan kom åtalet.

Punkt I Västmakterna planerade för att gå in i Norge, ta de svenska malmfälten och fortsätta till Finland. Detta visste tyskarna men Quisling var inget med den tyska planläggningen att förekomma västmakterna. Hotbilden för Quisling var att Norge skulle dela Polens öde. Den 9 april grep Quisling in för att rädda vad som räddas kunde.

När det gäller åtalets punkt II (och III) menade advokaten, att Quisling stått under press från tyskarna.

Punkt IV måste förstås utifrån att Qusling menade att storting och regering var olagliga (Bloggardag uppfattar att detta handlar om att Norges leddes från London), konstitutionell grund saknades, och för Quisling gällde det att följa den linje som då gagnade Norge bäst. Nödtillstånd rådde.

Åtalets punkt V gäller medverkan till advokaten Hansteens avrättning. Quisling ville ha advokaten "tjernet" men det är fullkomlihgt oriktigt att mena att det betyder "dödad"."Ingen drömde tidigare om hur tyskarna i sitt innersta voro" heter det. Behandlingen av judarna förfärade Quisling. I övrigt anklagas Quisling för att ha avslagit nådeansökningar från dödsdöma. När det gällde åtalet för förmögenhetsbrott gällde saken "bagateller" och inget av detta hade förtagits för vinnings skull. Qusling såg att somliga värden ställts till hans disposition av ockupanten. Inget annat.

Höysterettsadvokaten Bergh var klar över att Höysteretten redan godtagit den provisoriska lagen och skulle döma efter den. Han såg Quisling som en gåta. "Och så blir frågan, om gåtan skall förbli olöst genom att Rätten följer åklagarens yrkande."

Bloggardag har nu följt avsnittet XIV, Försvararens tal i Hemming-Sjöbergs bok, s 312-350.
Domarens insikt – "För honom har hans land ingen plats" – beskriver väl rätt tydligt statsmordets karaktär. Det vilar på en rättslig grund som antagits under ockupationen och klargörs vara provisorisk. Om detta behöver man inte ha några synpunkter. Det går så till därför att det måste gå så till.

Vill man fundera mera över Vidkun Quisling kan man med fördel läsa Christian Braws bok. Fundera mera! Det kan uppfattas vara den största humanitet att avskaffa dödsstraffet, Frasse tycker det. Men om då statsmordet blir nödvändigt, vad har vunnits? Lätt är frågan sannerligen inte.

Lätt är inte heller frågan om folkkyrkan. Christian Braw skriver i sin bok om det första ledet, det förbisedda. Folket alltså. Det är en text som varit framåtsyftande för 110 år sedan när ungkyrkomännen tänkte till. Hur är det med folket i det mångkulturella samhället? Läs och fundera. Författare finns till för att tvinga oss att tänka, tänker Bloggardag.

fredag 14 september 2018

Postdemokrati

Bloggardag skäms. Han borde ha läst boken tidigare och fattar inte hur den kunde gå honom förbi. Detta är dock församlingsprästens livsvillkor: det är något att göra mest varenda dag. Bloggardag får som pensionist ta skadan igen och läser Colin Crouch, Postdemokrati. Daidalos 2011. Han köpte boken antikvariskt för att få den snabbt, men den finns å engelska språket på Amazon.

I boken beskrivs hur den politiska klassen delar villkor med näringslivets folk och "bildar en elit fjärmad från vanliga människors liv". (s 8) För alla former av seriös, problemorienterad politik innebär det ett stort problem "om stora samhällsgrupper avskräcks från att delta i det offentliga livet och passivt låter sin marginella politiska delaktighet formas av små eliter." (s 14). Den politiska debatten blir ett hårt styrt skådespel, underhållning (s 17). Varför kommer Bloggardag att tänka på valrörelsen 2018?

"Eliterna lärde sig snart att styra och manipulera medborgarna." (s 22) Det är väl här Antje kommer in som manipulatör. Det låter bra, men det hon säger är insatt i ett större sammanhang, ett där hon är en del av eliten. Hon står, som de alla, "populismen" emot och populism är samlingsbegreppet på allt vad eliten ogillar. En folkkyrka kan inte ha det så om den ska vara på folket sida, det fattar ni väl?

Crouch skiljer mellan liberal demokrati och demokrati (s 29) I den första finns det plats för intresseorganisationer, det som Bloggardag tror vill kallas "civilsamhället", som bedriver lobbyverksamhet. Demokrati är medborgarstyre, förstås. Systemet bortom demokrati präglas av betydligt större smidighet. Medborgaren blir kund och politikerna krämare. (s 33-34)

Det finns mer att säga och Bloggardag går inte fri från valrörelsen nu heller: "Den masspolitiska kommunikationens förfall har också lett till att partipolitiken blivit mer personfixerad." (s 38) Bloggardag lärde sig också det värdefulla ordet "självreferentiell": den politiserade företagseliten relaterar till en självreferentiell politisk klass. (s 100). Det var ett riktigt bra ord. Det beskriver också människan som gjort sig kvitt Gud. Självreferentiell! En kyrkokristen känner igen problemet från många predikningar, men inte så väl uttryck som med detta ord.

Crouch beskriver det postdemokratiska och ni ska få det tankeväckande citatet:
Medborgarna förlorar praktiskt taget all förmåga att omsätta sina åsikter i politisk handling. "Allmänna val blir ett spel om varumärken snarare än ett tillfälle till återkoppling mellan medborgare och politiker med avseende på tjänsternas kvaliteter.... den demokratiska processen, det yttersta uttrycket för medborgarnas rättigheter, börjar alltmer likna en marknadsföringskampanj som mer eller mindre öppet grundar sig på de manipulationsmetoder som används för att sälja produkter." (s 110)

Nu har Bloggardag också läst Per I. Gedins utomordentliga bok När Sverige blev modernt, Albert Bonniers Förlag, 2018. Det är berättelsen om Stockholmsutställningen 1930 och dess ideologiska program, det som format vårt Sverige. Bloggardag gick förstås till läggen och slog upp Svensk Kyrkotidning år 1930 för att undersöka vad som skrevs i det kyrkliga om denna trendvända. Ateljé Licium ställde ut på utställningen. Det var det hela. Vad som skedde i det som syntes ske gick Svensk Kyrkotidning förbi. Arma Svenska kyrkan. Först i allo när det moderna Sverige blir till hamna på efterkälken och sedan med Antje hamna i eliten mot folket. Begripligt naturligtvis men förödande. Folk är inga dumskallar och skulle det talas profetiskt om denna tid, och varför inte, kunde vi stampa av hos Colin Crouch. Han ger oss verktyg att använda i denna tid.

I Medievärlden begick sig chefredaktören Axel Andén. Han konstaterade att bevakningen av klimatfrågan är svår. Bloggardag gladdes. En själsfrände, insiktsfull desslikes. Men hallål! Problemet var att BBC ofta misslyckats med att ifrågasätta klimatförnekare. För detta har radiobolaget fällts och nu har redaktionella riktlinjer tagits fram. Alla anställda på redaktionen ska få en timmes utbildning. Bloggardag har inte läst dokumentet, som sägs bestå mest av självklarheter. Det slår dock fast att man inte behöver balansera klimatforskare med klimatförnekare "precis som man inte behöver någon som förnekar att Manchester United vann lördagens match med 2-0." Var inte detta ett logiskt felslut av något slag? Men hållningen har, menar Anders Andén "varit en självklarhet länge i svenska medier." Och detta litar ni på? Inte Bloggardag!

Nu ska, samme auktoritet, klimatfrågorna in i andra artiklar och möta läsaren som en överraskning. Syftet är att få redaktörerna att tycka att klimatfrågan är den viktigaste, då kommer också publiken att bry sig.
https://www.medievarlden.se/axel-anden/2018/09/12/nu-kravs-en-ny-klimatbevakning/

Bloggardag vredgas. "Tror dom att jag är en idiot" utbrister han loud and clear. En liten försynt viskning når honom då: "Ja." Bloggardag drar efter andan. Den viskande rösten fortsätter lika försynt: "Och är du inte dum, ser dom till att du blir."

I går begrep Bloggardag inte nyheten. Det talades om nya EU-bestämmelser om att omedelbart avvisa dem som inte fått uppehållstillstånd. Bloggardag fattade nog inte vad detta betyder. Går alltså inte EU längre än SD? Och detta står Sverige bakom? Om EU kör president Trumps linje mot illegala invandrare, vad gäller då samarbetsproblemen i Sveriges riksdag? Vi ska skicka fler gränspoliser till EU:s styrka och gränspolisen skulle få använda tvångemedel. Nu blir Bloggardag till sig. Kan det vara så att de facto är alla politiska partier utom SD är hycklande i frågan? Vem kan berätta vad EU:s regelsystem faktiskt innebär och innebär för vårt land och dess handlingsfrihet? Ska det hårda hjärtat vara gemensam europeisk hållning i Festung Europa? Det är kanske en klok hållning, men då ska det inte spelas etiskt munspel? Gärna hjärtlös obarmhärtighet – men öppet och utan omsvep! Vita änglar är värre än svarta.

Därtill fanns det i går något Bloggardag faktiskt begrep. När unga afghaner inte längre är asylsökande ska de ordna boende på egen hand. Kan de inte detta, hänvisar myndigheterna dem till Stadsmissionen. Ska Stadsmissionen vara statens städgumma? En sådan samhällssyn omfattar inte Bloggardag.

Bloggardag ser många orimligheter i samtiden. Det kan förstås skyllas på Colin Crouch. Eller på pastor L, som manade honom att skaffa sig boken.

torsdag 13 september 2018

Ångest är vår arvedel

Det finns en kristlig tradition att skrämmas. Att skrämmas är något annat än att varna, säga hur det är. Skrämseln är ett verktyg med syfte att förmedla eller fördjupa den mänskliga böjelsen för skräck. Bloggardag ogillar hållningen och finner den – förskräcklig. Den är alldeles för lättköpt och den är självfallet i all sin fromma apparition alldeles okristlig.

Kyrkan byggde universiteten för att tron vill veta. Själva hållningen är att det går att skaffa sig systematisk kunskap, eftersom det finns ett system i det mesta. Gud ville det hela. Gud håller det hela uppe så länge denna värld ska bestå. Nu går allt mot sin upplösning, det är det apostoliska beskedet, men detta är inte då mycket att oja sig över. Det bara är så. Jesus kommer snart tillbaka, sa han. Och den som ser att klockan snart är tolv, kanske sekundsnabbt, inser att det bästa återstår. Men innan dess kommer födslovåndorna. De är inte så behagliga för stunden, men de föder fram liv. Därefter glöms de bort i glädjen över det nya. Det är då det blir mer än märkligt när det talas om "den allt överskuggande klimatkrisen". Kan den vara ett tecken att tolka? Frågan bör ställas med samma allvar som invändningarna mot det just nu dominerande tolkningsmönstret bör lyftas fram.

Thomas Kuhn har tydligt pekat på hur vetenskap bedrivs. Mot det etablerade och av majoriteten omfattade tolkningsmönstret lyfta nya perspektiv fram. Dessa ska enligt handboken avfärdas. Ofta går det bra. Går det inte ska det nya integreras i det gamla. Går inte detta, blir det vid nästa professorsskifte ett paradigmskifte och det nya paradigmet utgör den hårda kritiken av hur alla tidigare tänkte. "Så dumt det var" är hållningen och "hur kunde det bli så dumt?" frågan.

Det måste gå att argumentera på ett annat sätt än med påståendet att vi en varm sommar, 1868 eller 2018 lika, med egna ögon ser "klimatkrisen". Det där ångestfyllda att vi inte ska lämna problem till våra barnbarn, varifrån kommer den tanken? Det är alltid bättre att lämna problemen till barnbarnen eftersom de kan ha skaffat sig resurser att hantera dem. Om nu världen består, vill säga. Och just nu känns det som en alldeles vanlig höst, i väntan på Brittsommar. Somliga gillar hösten. Så klimatkrisen kan inte ses med blotta ögat. Just nu. Om Bloggardag tittar ut genom fönstret alltså.

De där prelaterna som vältrar sig i den mänskliga ångesten, vad säger vi om dem? Bloggardag uppfattar dem som bondfångare i det andliga. Präster ska på tvärs mot alla klagovisor säga något klokt och detta kloka är att förkunna evangelium. Det är en kraft som kommer rakt in i det förstörda och reser människor upp. Dr F skickade mig en MTD-text som han hittat. Det var någons tankar inför helgen, den med överskriften "Det enda nödvändiga". Budskapet var att det enda nödvändiga var att fokusera på nuet. Det som är nödvändigt är "att Gud vill och är liv". Bloggardag blir inte överraskad. Där Kyrkan talar om Jesus talar MTD-religionen just så. Var inte orolig för morgondagen – "Gud kommer finnas där med mig ändå". Och ska det bli så där terapeutiskt är ångest en värdefull klenod, en klar och ren som det kan putsas ytterligare på. I de bästa avsikter naturligtvis. Terapi, tröst, uppmuntran. Av detta blir ingen omvändelse. Den behövs helt enkelt inte.
pusselliv och livspussel

Tillbaka till de ångestframkallande prelaterna:
"Jag föraktar de där människorna finter och knep. Världen har gjort sig förtjänt av allt vad den råkar ut för om den låter sig ledas av fruktan".
Få kommer ihåg Churchills ord för alltför få minns Lord Morans bok Winston Churchill. Kamp för livet 1940-1965, Norstedts 1966. Bloggardag citerade band II, sid 48.

Vad frågar evangeliet efter? Evangeliet frågar inte. Det ger besked om frälsningen. Det är i den meningen existentiellt och de som hör evangeliet och upptäcker skatten vet vad de ska göra. De ska vända sig om och leva det nya liv de tog emot i dopet. Eller med kyrkvärdens i Böda ord: De "måste inte göra ett skit." Inför allt hojtande om klimat och behovet av en samlingsregering i Sverige på grund av klimatkrisen (jo, det är ett av de av Antje gillade och på twitter stadfästa kristliga kraven...) kan detta vara bra att veta. Skulle Bloggardag sträcka sig bortom de egna resonemangen om vad evangeliet ger kunde han alldeles principlöst hävda att evangeliet dock vill se grafer och statistik för t ex isens tjocklek under åren vid Nordpolen och statistik för koldioxidutsläpp i Sverige över tid. Nu tror inte Bloggardag att evangeliet frågar om annat än om vi vill ta emot gåvan och dessutom besinna ett antal kallelser Gud ger oss till förvaltarskap. Detta är en konstruktiv hållning, inte en orgie i ångest. En kristen låter sig aldrig ledas av fruktan men bär, om Gud så vill, frukt.

Världen styrs med ringa vishet. Konstaterandet var inte bara Axel Oxenstiernas utan en insikt från det gamla romarriket. Varje generation kan göra den. De kyrkokristna tänker då, att Guds försyn låter det gå ändå. De reformerta blir mer till sig och ska bygga Gudsstaten i Geneve och annorstädes. Det är en hållning som jesuiterna brukar gilla. Det kan vara så att Ignatius och Calvin är sammanbundna i svansarna, det borde utredas teologiskt/idéhistoriskt.

Bloggar vet ett. Fadern har inte gett oss sin Son för att skrämma skiten ur oss och inte gett oss Kyrkan med den avsikten heller. Saken kan uttryckas mer fromsint men inte mer exakt. Det gäller biskopar, ärkebiskopar, de ranghögsta i allmänhet och påvar i synnerhet. Samt präster förstås.


onsdag 12 september 2018

Ständigt denna Antje

Den 1 september ställdes kravet. Kravet gick just då Bloggardag förbi trots att det gällde klimatfrågan, som han har så många frågor om. "Storskalig, kraftfull och snabb handling" krävde Antje med flera. Den sortens krav har på Bloggardag en skrämmande inverkan. När Antje et consortes därtill påstod att "det handlar om människans långsiktiga överlevnad" utan att nämna Jesus i sammanhanget, blev Bloggardag bekymrad. Fast det kanske var lika bra vid närmare eftertanke att inte nämna Jesus. Det hade kunnat bli krav också av erbjudandet om frälsning. Lite underligt är det väl ändå och kanske underligast att det nog egentligen inte får påpekas vilka krav Antje är med om att ställa.

Nu faller biskop Anders Nygrens ord i minne: man inte ska underteckna inlagor, reservationer eller artiklar en masse. Man blir fånge i sammanhang och text var hans mening. Bättre skriva själv. Men måste vi inte utgå från att Antje menar vad texten utsäger?

Antje hävdar nu, att vi sannolikt redan passerat ett antal "tipping points". Det förnekas på Klimatsans, men Bloggardag behöver inte fastna där. Om vi redan passerat är det då inte lika bra att med ökat antal fromhetsövningar bereda sig för slutet? Är det, oss emellan – men säg det inte till för många, så att en accelererande uppvärmning blir omöjlig att stoppa? Après nous le déluge. Å andra sidan kan man väl mäta om isen vid Arktis verkligen smälter? Då får Bloggardag problem med data som säger att isen i år är tjockare och Nordvästpassagen inte framkomlig. Stasisbrytaren Oden var på plats vid Nordpolen denna sommar och då går det väl att få sakinformation om läget? Siffror, mätresultat!

Koldioxidutsläppen ökar, heter det. I Sverige har de väl gått ner eller är det något Bloggardag missat?

Kravet blir krav på snabb omställning, en transformation av alla viktiga sektorer. Efterkrigstidens (Bloggardags livs) produktions- och konsumtionsmönster måste läggas om. Det handlar om materialanvändning, infrastruktur och jordbruk. Här ska planteras skog! Men gör vi inte det? Aldrig har Sverige varit så skogsbevuxet som nu? "Enskilda länder, företag och andra aktörer måste gå före och genom goda exempel visa på framkomliga vägar." Då anmäler sig misstänksamhetens hermenutik till tjänstgöring. Är inte stormakten Sverige en rätt liten aktör i sammanhanget om vi ska vara hederligt klarsynt och vad händer då med rekyleffekten, när andra blåser på i stället?

Vilken roll ska Svenska kyrkan spela? "Fokus för stora delar av finanssektorn måste förflyttas från spekulation i tillgångsvärden och strävan efter kortsiktig vinst till att stödja långsiktigt hållbara investeringar." Hur ska vi ha det med Kyrkofonden då? Bloggardag har ju sett den typen av investeringar när Västerås och Linköpings stift t ex fattat finansiella beslut. Där har bränts stora belopp. Till vilken nytta? Men ädelt var det. Hur menar Antje?

Antje uppfattar att vi befinner oss i ett läge som är likartat med krig. Det är därför denna akuta kris, lägg märke till ordet "akuta" men också till ordet "kris", kräver "storskalig, kraftfull och snabb handling". Mobilisering och sådana beslut som fryser den finansiella marknaden? Militära hemligheter ska inte avslöjas, men för detta har Bloggardags mycket nära kompis övats utan att darra på manschetten. Det är storskaligt och omvälvande, kan Bloggardag meddela. Antagligen vet inte signatärerna vad de kräver i praktiken, men orden är storståtliga. Det politiska idealet som förfäktas när den här sortens snabba, drakoniska åtgärder ska till, torde alla kunna identifiera. Nu darrar manschetten.

Är det Hans Jonas (1903-1993) som stimulerar Antje? Hans bok Das Prinzip Verantwortung kom 1984 och såldes i 200 000 ex i Tyskland och blev kanonisk skrift för Die Grüne. Det är i den boken Jonas förespråkar införandet av grön diktatur. Var Hans Jonas stimulerad av gnosticismens tänkande, det han skrivit sin doktorsavhandling om? Bloggardag vet inte och har svårt att tänka när larmklockorna ljuder så ihållande och så högt. Antje, Malena, Kristina Persson /hon som var framtidsminister/ liksom professor Johan Rockström /agronomen ni vet/ samt Anders Wijkman m fl är de trovärdiga vittnena. Wijkman signalerar att det är "Romklubben" han företräder. När Bloggardag noterar detta, ropar han: "Hello, Malthus! Here we go again!" och slår sig ihop med Malthuskritikern Karl Marx.
Antje tycks alltså associera sig med – Romklubben, som i hög grad är ett politiskt projekt, vars program borde analyseras kritiskt. Bloggardag häpnar. Bloggardag ber därtill: Hjälp min otro!

Nu ges vidare besked: Krisen "kräver också en målmedveten samverkan med olika samhällsaktörer, inklusive kulturlivet och trossamfunden för att bearbeta de existentiella frågor som nu ställs på sin spets." Det totalitära draget i denna samhällssyn är på intet sätt undanskymt. Antje är uppenbart ute efter att "gjuta nytt blod i ett politiskt system som stelnat i gamla tankemönster". Det låter precis så totalitärt som det var på 1930-talet. Weimarrepubliken har gjort sitt. Tid för ett tredje rike. Så tänkte dom. Då... Bred politisk samling under ledning av... Ja, ni vet själva och vet ni inte finns det historieböcker. När det parlamentariska systemet kallas "det partipolitiska spelet" och i stället mer övergripande värden ska prioriteras, då är vi faktiskt illa ute. Och detta undertecknar Antje. "Antje Jackelén, ärkebiskop" står det.

Övergång till ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle ska nu ske. "Vi undertecknare erbjuder oss att dra vårt strå till stacken i bygget av den postfossila värld som ännu är möjlig att utveckla under värdiga former." Jaså. Men valresultatet indikerar att signatärerna inte uppfattas som trovärdiga. Det hjälps kanske inte. Ska Antje alltså ställa om Svenska kyrkan till att bli en aktör som bearbetar de existentiella frågor som nu ställs på sin spets? Ställs och ställs? Undertecknarna ställer dem. Är detta verkligen folk att förlita sig till. Bloggardag tror inte det. Bloggardag misstror. Han ser och hör de totalitära uttala sig. Nu ska de dra sitt strå till stacken för att bygga den absoluta staten. Med de bästa avsikter naturligtvis. Tro inget annat och misstro dem just därför.
https://www.dn.se/debatt/den-akuta-klimatkrisen-kraver-bred-politisk-samling/

Att Antje också ska uttala sig om valet kanske överraskar somliga, men de reformerta gör så. Det gjorde väl inte Josefson, inte Sundby, inte Werkström, inte Weman, inte ens Hammar och Wejryd? Men Antje! Dött lopp mellan blocken, skriver hon. "När något är dött letar alltid teologen efter liv."

Vad detta än var, så visst är det mest dum fromsinthet om det nu inte är fromsint dumhet. Antje vet hur det ska vara och identifierar utmaningarna: "för den sociala sammanhållningen i vårt land liksom för den allt överskuggande klimatkrisen." Läs det igen, jag kursiverar för att underlätta läsförståelsen: allt överskuggande. Då vet vi. Att krisen skulle kunna vara Guds krisis över världen och att denna kris skulle leda till Kristus fick vi inte höra. Den allt överskuggande klimatkrisen. Så talar – en ärkebiskop.

Bloggardag säger som Bach: Ich hab' genug!
Då har han inte ens orkat tränga in i frågan om "den sociala sammanhållningen". Antagligen är det världsbilden i Dagens Nyheter som spökar; folk på landet är dumma, sämre utbildade och röstar därför SD. Dummast är de i Skåne, Antjes gamla Lundastift.



tisdag 11 september 2018

Högerkristna, konservativa kristna och så de radikala

Vi ska vara varsamma med orden, men nu är det tid att sätta handen till galgen!

Ska man härja i begreppsvärlden, och det ska man, är ordet "högerkristna" att klassificera som mer än märkligt. Varför ska placeringen i det franska parlamentet fungera för att klassificera somliga kristna, medkristna dessutom kanske. Ska tron bestämmas av vilken stol de sitter på eller av vad de bär i sina hjärtan? Håller de Kristus verkligen helig beroende på stolens placering? Eller är hållningen den andra, 1 Petr 3:15?

Finns det för den delen somliga hållningar när det gäller den kristna bekännelsen som utan vidare sammanfaller med politiska ställningstaganden? Eller kan det vara så försmädligt enkelt, att t ex begreppet "hög" i "högkyrklighet" inte leder tanken till berusningsmedel (bara som exempel) utan till det enkla ordet "höger"? Då är det väl mer än dumt? Skulle man inte kunna tänka sig att det finns flera politiska hållningar som är möjliga för en kristen? Kanske till och med de politiska hållningar som innebär att de notoriskt är politiskt otrogna? De har ju redan en Herre och det betyder förhoppningsvis att de inte riktigt är att lita på, de kristna. Detta är i varje fall erfarenheten från det romerska imperiet på den tid de muntra martyrerna gick ut på skådebanorna.

Hur är det då med begreppet "konservativa kristna"? Om "konservativa" betyder vad ordet betyder, handlar det om att "bevara". Detta kan inte vara en hållning för en speciell grupp kristna utan är innebörden för samtliga. De ska ju alla kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga (Jud v 3). I Bloggardags unga år hette det ofta från predikstolen att Guds frid skulle bevara honom (Fil 4:7) så själva bevarandet tycks vara en kristen grundkategori. Jag ska bevara och bevaras. Bloggardag har för sig att konfirmationsprästen var inne på temat. Det finns här ingen anledning att gå in på frågan om präster som fordomdags konserverade prästänkor eller prästdöttrar, men tanken var väl på sitt sätt vacker. Med begreppet "konservativa kristna" avses dock inte, såvitt Bloggardag har sig bekant, dessa präster på friarstråt.

Kan en kristen vara något annat än en konservativ kristen? Inte i ordets egentliga mening. Men konservatism kan vara också detta, att lojalt bevara den rådande ordningen. Det är något annat. Det finns sådana ordningsamma kristna. De försvarar mer ordningen än tron, dock. "Order" före "Faith". Och det är alls inte säkert att de själva uppfattar sig som konservativa. Lojalitet är för dem ett plusvärde. De avskyr de radikala kristna, de som bara ställer till det.

Det finns konservativa kristna som på alla sätt vill försvara fattade beslut och därav framgår deras konservatism. De vill inte ha dessa fattade beslut ifrågasatta eller ens satta under debatt. De läser inte vetenskapliga framställningar, som försöker blottlägga hur det var när besluten fattades, och de vill inte ens sätt sig in i själva frågeställningen eftersom beslutet redan har fattats, kanske 60 år tillbaka i tiden.

De radikala kristna är självfallet radikala på så sätt att de går till roten, radix.  Om de läser kapitel 12 i Ordspråksboken eller Romarebrevet kap 11 eller 15 kan kvitta lika. Den rättfärdige är fast rotad, roten bär dig och telningen från Jishajs rot har kommit. Kolla Jes 11:10. Radikaliteten har med denne Jesus som är Kristus att göra. Då måste de radikala alltid fråga efter Herrens vilja.

Egentligen är denna radikalkristendom bara den gamla vanliga kristendomen – men med radikal laddning. Dessa radikalkristna utmanar inte bara den goda smaken, de utgör en fara för alla de kyrkoherdar som ska till att fira påsk under mottot "inte för mycket uppståndelse".  Det finns kyrkoherdar som i all stillhet firar påsk på det viset varje dag året runt. De rädes de radikala. Sannolikt stör de radikala deras goda nattsömn och uppenbarar sig för dem i mardrömmar. De vill aldrig att det ska ställas till med något och får beröm just därför utan att någon kollar om denna hållning möjligtvis skulle kunna vara en förklaring till att ingenting händer i det kyrkliga livet.

Vad är det egentligen som gör de radikala så farliga? Deras obenägenhet att på kommando sitta still. I detta liknar de apostlarna Petrus och Johannes, och sämre förebilder eller livsmönster kan man ha. De hörde till det vi kan kalla Frimodig kyrka (Apg 4:13). De tog inte kommando av översåtarna, som de utmanade genom att säga åt dem att tänka efter själva, det vill säga se och förstå. KÄFTEN TÄNKTE APOSTLARNA ALLS NTE HÅLLA. (Apg 4:20) Detta är att vara radikal. Vad gjorde de högsta styresmännen, de äldste och de skriftlärda då? Gav apostlarna en ny sträng varning. De radikalkristna har genom 2000 år skrattat hjärtligt åt denna översåtarnas oförmåga att hantera situationen. Makten var förlorad.

Så här är det fortfarande. Därför ska ordningen alltid återställas. De flesta som talar stort är konservativa kristna i den meningen att de lojalt försvarar ordningen, inte på det andra sättet, det radikala, det som bevarar tron. Dessa konservativas "radikalitet" är fraser men alls ingen bekännelse. De radikalkristna inser, att det är ett nöje att befinna sig i muntra martyrers sällskap. De ser heller inget egenvärde i att sitta stilla i Kyrkans skepp. Ska något stillas är det inte de radikalkristna utan stormen och vågorna. Till radikalkristendomen hör den tilliten till Jesus att han kan det. Mk 4:35-40

Vad Bloggardag nu skrivit är en utmanande genomgång av ord och ords betydelser, falska och rätta. Kanske skrev han lite mer därtill. I så fall är det för att försvara den romerska våldsmakten. Den insåg hur farliga de kristna egentligen var. Det gjorde den rätt i – men drog fel slutsats av sin insikt.

Är det då verkligen nu tid att sätta handen till galgen? Jo, det gör alla som jobbar i detaljhandeln och säljer kläder. Vad trodde ni? Har ni svårt med begreppen ni också?



måndag 10 september 2018

Sveriges Knasiga Råd, Eftervalstankar

Med oförställd häpnad läste Bloggardag en tweet. Landets kyrkoledare hade samlats och någon Daniel Alm inledde med en andakt. Han talade om "kyrkans roll i Sverige" efter valet 2018. Det kunde väl förmodas vara det gamla vanliga, det från den allra första kristna Kyrkan och historien igenom fram till den tidpunkt då Kristus kommer åter. Men det blev betydligt knasigare än så, reformertknas kunde man säga om man var på det humöret och ville diagnosticera. Då skulle Zwingli och Calvin bli upprörda och alls inte Bloggardag emot.

Vad sa Alm?
"Nu behövs kyrkan som aldrig förr. Kyrkans bön behövs. Vi behöver hålla ihop när mycket annat dras isär."
https://twitter.com/SvKristnaRad/status/1039063321847255041

Bloggardag håller med om att Kyrkans bön behövs. Bedjen oavlåtligen lyder den apostoliska maningen. Men detta som kallades "oavlåtligen" gäller inte särskilt mycket nu. Det gäller helt enkelt alltid och oavlåtligen. Och att denna tid skulle vara särskilt upphetsande efter ett val till riksdag, region/landsting och kommunfullmäktige är närmast inte bara historeilöst utan hialöst. Eller är det underliggande budskapet till svenska folket att detta folk i någon mening röstat fel? Nu vill vi höra klartext. I väntan på dteta klarläggande kan vi väl ta fram våra böcker eller appar och be våra tideböner.

Tanken att Kyrkan nu behövs "som aldrig förr" är förstås knas. De fromsinta tappar alla perspektiv, verkligen alla. Ska Fadern i bönen få höra detta också? Skulle Kyrkan behövas mer nu än år 1868 med svält eller 1718, när kung Karl XII stupade och nationen var illa ute? Vad är värre i år än när hjältekonungen stupade vid Fredrikshalds fästning? Kan man få veta det?

Vad är det som drar isär? Det är alltså något som motiverar ett "vi" som behöver hålla ihop. Är detta "vi" kyrkoledarna? Om det verkligen vore så, vilken självbild har denne Alm och kyrkoledarna om den egna betydelsen i detta sönderfall? Är dom inte riktigt kloka?

Den kristna kallelsen i denna tid som i alla tider är väl helgelse och närvaro. Brevet till Diognetos uttrycker rätt precist de kristnas uppgifter. Det betyder en saklig statsvetenskaplig uppgift att med möjliga hjälpvetenskaper beskriva tillståndet i nationen och i världen. För detta behövs verkligen ingen fromhet. Sittfläsk räcker gott. Om den som sitter fläsket också är en del i Kristi kropp, välan. Men sittfläsket behöver inte vara döpt för att komma på hur det är. Kyrkoledarnas betydelse är alltså högst begränsad. Vem ska säga till medlemmarna i Sveriges Knasiga Råd? Inte Bloggardag. Då bleve de bara arga på honom.Någon annan?

Valresultatet ger besked: Avgå Antje!

Så satt vi där uppspetade i soffor och fåtöljer och väntade på valresultatet för det fall vi inte var på partiernas valvakor och petade i oss vad som där erbjöds. Det finns valvakor som gått till historien när den politiska ledningen inte riktigt samlat sig för att kommentera valresultatet på grund av inmundigande. Då gällde det att skaffa sig tid innan partiledaren skulle fram inför tv-kamerorna.

Nu kom beskedet. "Sådant var beskedet, men var det ett besked?", skulle kyrkofadern Augustinus undrat.

Bloggardag funderar. Denna måndag går folk till jobbet. De gör vad de ska. Det är detta vardagliga denna förmiddag som får Sverige att fungera. Politikerna vilar ut, några är upptagna av ränksmideriet,  men det vanliga jobbet pågår – som vanligt. Det som har värde får mervärde. Människor tar ansvar, kommer i tid och gör vad de har betalt för och inte sällan lite till.  De hanterar det sociala på jobbet med kreativa fikapauser. Skvallrar lite. Skämtar. Bryr sig. Är inte uppmärksamheten på politiker överdriven då? Ska inte politiker vara den ordnande handen som ser till att strukturerna fungerar för dem som har handen på plogen eller var de nu har den? Är inte ordet "minister" det som avslöjar allt? Tjänare, tjänsteande, alltså. Åt oss. Inte märkvärdigare än så. Det borde ministrar besinna oftare.

Bloggardag minns en ung präst, som valts in i kyrkomötet. Varje morgon tog han bussen till riksdagshuset och så var han där till sena kvällen. Då och då tittade han ut och såg människor. De såg ut som människor, inte träd. Alla hade sitt, det förstod han. Och så en dag slogs han av absurditeten, tog på sig ytterkläderna bara för att få vandra på Drottninggatan samman med alla dessa människor. De flesta av dem betalade för att han skulle sitta i kyrkomötet och fatta beslut för att det skulle bli bra för Kyrkan och för folket i Kyrkan.

Vandringen blev ett uppbyggligt elixir bortom utskottsordförandens kriarättning av ett helt meningslöst dokument, som syftade till att bevara status quo i något majoriteten trodde skulle rädda något de kallade "folkkyrkan". Denna storhet var beroende av statsmakten, det gick att förstå. Men så tänkte på sin tid inte biskop Einar Billing och inte heller den präst som gick sin njutningsfulla promenad på Drottninggatan. Det stora resultat, som sattes ihop i utskottet, kostade mycket pengar och krävde stora utredningsresurser. Svenska kyrkan fick ägna sig åt helt fel saker. Inom två decennier kunde man lugnt konstatera, att den mödan var förspilld. Biskop P och hans följe hade satsat på fel häst och låtit alla förlora tid och kraft. Detta feltänk kostade för övrigt mer än tid och pengar. Det blir så när tillfället flugit sin kos. År 1979 stod Svenska kyrkan trots allt starkare i folket än tjugo år senare.

Kollar vi maningarna från valrörelsen återfinns bland dem tanken att Centerpartiet vill leverera framtidstro. Därför skulle till kommunfullmäktige i Kalmar Ingemar Einarsson kryssas. Tror vi inte att framtidstro levereras på ett helt annat sätt? Tror inte centerpartisterna, handen på hjärtat, det också? Borde vi inte kräva "existentiell seriositet" i de politiska budskapen?

Hur kan valresultatet leda till  beskedet att Antje bör avgå?
Om det är så att det vanliga livet med bruttonationalprodukt och allt det där kan fortgå utan att det sitter hundratals riksdagsledamöter och styr över det därför att folk gör sitt vanliga och gör det bra, gäller inte detsamma för livet i Antjeborg? Vad faller samman om Antje avgår? Pröva tanken! Hur påverkas livet i din församling av en så omvälvande händelse? Är det enkla sanningen, och resultatet av valet, insikten att Antje utan vidare kan avgå? Kyrkolivet i församling, pastorat och stift fortgår i oförminskad omfattning ändå. Av många på Svenska kyrkans lönelistor hör en ärkebiskop till de mer umbärliga. Så går också ärkebiskopar sist i processionerna. Det säger allt.

Inte riktigt allt, kanske. Inte för den som läst Årsredovisning 2017, undertecknad av den nya kyrkostyrelsen, som egentligen inte ansvarat för något av de beslut som fattades 2017. Generalsekreterare Helén Ottosson Lovéns organisatoriska självbild bör återges:
"Svenska kyrkans nationella nivå samverkar med stiften så att församlingarna (så föll ordet! DS) får stöd för att varje dag fullgöra sin grundläggande uppgift."
Detta är förstås, som det heter i det ekumeniska, "bullshit". Men vad ska mänskan skriva egentligen? "Svenska kyrkan har sedan länge arbetat för sammanhållning och integration" – där fick kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* ett ord i pälsen men vill fråga generalsekreteraren: "Hur då? Särskilt sammanhållna och integrerade är vi faktiskt inte." Och så drar generalsekreteraren en vers om klimatfrågan.

Vad skriver Antje? Hon finner att det är "en god tid" att vara kyrka; vi är fria att tjäna. Men reformert i sin teologi är hon. Écoutez!
"Gudstjänsten samlar, ger orientering genom ordet, firar gemenskapen med Kristus och varandra i den heliga måltiden och sänder oss till ett liv i frihet och kärlek."
Så tänker de reformerta, inte vi andra.
Borde vi inte börja tala allvar om att Svenska kyrkan rekryterat från ett annat samfund, en unierad kyrka i Tyskland? Där talar man säkert som Antje, men all sakramental realism är borta och Ordet stavas med litet "o" och - orienterar! Ordet är inte viva vox, ett tilltal, Guds levande Ord. Detaljerna berättar.

Antjes insikt är att Svenska kyrkan blir mindre och samtidigt större. Det låter något! Mindre i medlemsantal men större i betydelse.
Uppdraget "att vara kyrka genom att följa Jesus är lika stort som alltid. Ja, kanske rentav större: vårt samhällsansvar och offentliga förväntningar på oss som kristna växer, samtidigt som vi alltid ska ha fokus på dem som Jesus kallar 'dessa mina minsta'."
 Men har verkligen de kristliga eller Svenska kyrkan ett större samhällsansvar? Varför valde vi då i går, kyrkovalet kunde ha räckt! Antje söker med förtvivlans mod "relevans". Förtvivlan är en synd. Och det är förstås aldrig de "offentliga förväntningarna på oss (som kyrkoorganisation!!!) saken gäller. Frågan är vad Kyrkans Herre väntar. Och det handlar om mer än de där minsta.

Bloggardag läste Antjes söndagstanke också. Det är rätt uppenbart att en röst på SD inte låg i rekommendationens riktning. Riktigt vad det betyder att rösta med "värdighet" är oklart. Begriper någon? Kan Antje förklara själv? Vad tycker Aron Emilsson och Julia Kronlid i Kyrkostyrelsen om rekommendationen?

Är Antjes tal att uppfatta som ett generalangrepp på de svenska väljarna, som i går ställde till det? Eller är hennes tal egentligen kodord för att väljarna borde rösta S eller MP? Då har ju faktiskt Antje förlorat också politiskt.

Det långa talets korta mening och själva maningen blir: Avgå Antje. Gör det bara för att vi ska få se vad en avgång kan betyda för kyrkolivet. Behövs hela överbyggnaden? Låt oss pröva. Det vore ett kul experiment om inte annat. Och en förebild för politiker, sådana som alltid vill klamra sig fast. De behöver en ansvarsfull och värdig förebild. Det finns offentliga förväntningar, hette det. Var nu en förebild inför det offentliga! För de minstas skull inte minst.