lördag 31 december 2016

"... och kommer icke mer"

Eva Nordung Byström levererade en insikt så här mot årets slut.
En kyrkoherdetjänst är ingen prästtjänst. Det har jag i några illustra fall anat, men nu har vi fått auktoritativt besked. Källa?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6597586

Agneta Lundvall lämnar Svenska kyrkan efter 40 år som präst och tittar sig omkring för att se vad som hänt och försöka fundera över vad som bör göras. Det kan hon inte klura ut - men ett vet hon: det här kan inte fortsätta.
Här är det nya.
För rätt länge sedan kom högkyrklighetens dystra förutsägelser och detta inte bara med boken Vida hon famlar. Då, därefter och fortlöpande skälldes denna högkyrklighet ut. Sedan gick det alls inte så illa som det förutsagts av de högkyrkliga. Det blev värre, storskaligt värre. Och nu säger stiftschefen i Härnösand att en kyrkoherde inte är präst. Vilka fler vittnen behövs?

Grundskadan är väl det som kallas folkkyrka, men som alltmer blir en kyrka utan folk och utan det folkomsyftande draget att förkunna evangelium utan i stället förkunna religion. Då börjar det kyrkliga systemet i stället producera något behjärtansvärt, som har det goda med sig att det behjärtansvärda blir födkrok för kyrkoherdar, kommunikatörer och administratörer.

Det är ofta vi åldrade funderar, vi som ett tag till återfinns i kyrkbänkarna - men inte på Nyårsdagen, för då är det sammanlysningar över vidsträckta områden. Inte bara i Kalmar utan också i Växjö med omnejd är gudstjänstlivet förlagt till domkyrkan. Från Åseda går buss strax efter kl 8. Ska man bakfull sätta sig och åka buss från Åseda till Växjö?
Detta är, bortsett från att inte uttrycka en diakonal hållning till medmänniskan utan en lagisk, för en som var ung präst för 45 år sedan en sanslös avveckling.
Må vara att Nyårsdagen inte var en stor gudstjänstdag - men den var gudstjänstdag i det lokala. På något sätt. Och något extra kunde man göra. En lokal stadsdelsgemenskap byggdes på plats genom idoghet. Något ord kunde bytas vid kyrkkaffet och barn kunde leka tillsammans också en nyårsdag. Det är inte riktigt till för barnfamiljer i Åseda att med buss ta sig till en högmässa i Växjö och sedan tillbaka. Det blir väl i stort den dagen till detta. Och hur är det med mat? Människan lever icke allenast av den själaföda klerkerna delar ut.

Detta vet kanske inte kyrkoherdarna. De är ju inte präster.
"Vill man jobba som präst, ska man inte jobba som kyrkoherde", sa Nordung Byström. Hennes parallell är rektorstjänsten. Att hon i sak, fast hon säger sig inte känna igen Agneta Lundvalls beskrivning, håller med, kan noteras. Agneta-stackarn trodde sig ha en prästtjänst fast hon var kyrkoherde!

- Herre, hur hamnade vi här?
Herren såg på mig med sin kärleksfulla blick, svarade och sade:
- Du vet det själv. När ämbetsteologin tas bort blir det så här. Administration och förvaltning. Det förklarar också varför kyrkoherdetjänster betalas så mycket bättre. Kyrkoherden är administratör.
- Så vad ska vi göra nu?
- Det gamla vanliga. Omvänd er och tro evangelium. Fast jag medger att jag undrar om jag i Sverige kommer att finna tro när jag kommer tillbaka.
- Nu finns det ju andra kyrkor än Svenska kyrkan för att inte tala om samfunden...
- Och du tror att de går fria från den samtidskultur som vill ta över tänkesätten och handlingsmodellerna? Då tror du fel. It's the same shit everywhere, som det heter på ekumeniska. Det återverkar fram till dess att jag återkommer. Frid! Jag ska gå till mina nyårsfyrverkerier. Stjärnfall.

Mycket förmår fortfarande överraska mig även om det som överraskar är variation på tema. Temat "dumhet".

Nuförtiden ska man vara nykter när man skjuter smällare och raketer, sas det i radioapparaturen. Jag häpnade.
Nog var jag nykter när jag i tidig adoloscens sköt smällare avsedda för dem över 18, men därefter? Har jag någon gång som vuxen man (men barnslig inuti) smällt vid nyår och varit nykter i lagens mening?
Hur många normala svenska karlar har varit det, när de pangat på med raketerna nedstoppade i den just tömda champagneflaskan?
Nå, vid min höga ålder har jag slutat med sådana dumheter. Fyrverkerier, alltså. Jag tittar på. I Moheda säljs också fyrverkerier inte bara öppet utan befriande skamlöst. I min barndom kunde vi småpojkar köpa både karbid och stubintråd i Moheda järnhandel. "Pappa behöver" löd vår "Sesam öppna dig"-replik. Vi gick fortfarande i småskolan. Ni förstår. Eller alls inte.

Ann Heberlien förklarar nu att Antje Jackelén är den som driver Svenska kyrkan mot avgrunden. Det är inte riktigt sant men riktigt intressant.
http://ledarsidorna.se/2016/12/ann-heberlein-svenska-kyrkan-gar-mot-sin-undergang/

Det är inte Antje "som förvandlade Svenska kyrkan från en bred folkkyrka till en krympande klubb". Det är vida allvarligare processer än så.
Men vad ska Antje göra? Hon försvarar paradigmet, det är hennes historiska roll.
"Högmodigt styr hon skutan käpprätt åt helvete", skriver dr Heberlein.
Men tänk om den bistra sanningen är den, att ärkebiskopar egentligen inte styr? De lägger ut drivankare, det är det hela. (Apg 27:29) Lasten åker över bord t ex genom att Strukturutredningen implementeras. (Apg 27:18-19)
Inte konstigt att det blir som det blir, men inte Antjes fel. (Apg 27:20)
Ärkebiskopar omgivna av de medarbetare de valt och en stor byråkrati, som de inte valt utan som tillsatts av andra byråkrater, gör att det enda de kan göra är att upprätthålla de gamla paradigmen till dess de ersätts av de nya.
Hela den svenskkyrkliga strukturen har
1. med kraft och på övertid försvarat det gamla och
2. eliminerat dem som tänkte annorlunda. Det blir som det blir.

Antje är förstås ledsen över Ann Heberleins kritik, det kan man förstå. Hon kan bara uppfatta den som orättvis. Vad ska hon kunna göra? Vad ska man göra när man gör så gott man kan och det ändå inte räcker? Antje har verkligen ansträngt sig och sprungit på alla bollar. Ändå förlorar hon. Hur vänder en ärkebiskop en historisk process, när prästerna samfällt blundat i decennier och det fortfarande finns sådana som tror att Svenska kyrkan är på rätt väg? Detta sagt är det likväl svårt att hävda att Ann Heberleins kritik inte i sak är allvarlig.

Liberalerna trädde i går fram med bedömningen att begravningsavgiften är Sveriges sämst utformade skatt. Det blir dyrare för somliga och billigare för oss andra. Nu tycker liberalerna att de kommuner som vill ska få ta över ansvaret för begravningsväsendet. Gör det!
Svenska kyrkan kan vara ett alternativ för de kyrkogårdar som ligger vid kyrkor och då ta ansvar för sina medlemmar. När liberalerna kräver att en statlig myndighet ska gå in och godkänna lokalt fattade beslut, men också att Stockholm och Tranås för all framtid ska få fribrev från solidariteten, blir det bara roligt.

Tack för 2016.











fredag 30 december 2016

Juluppropet har nått dryga 0.5%

Juluppropet har nu passerat 0.5% lite drygt om man räknar Svenska kyrkans medlemmar. Nu är det dock fler kyrkor och samfund som står bakom detta upprop riktat till "politikerna", för att de ska "tvingas lyssna" (Dagen 14 dec). Så mycket mer intressant blir det då när just politiker skriver på uppropet. Det finns kritiker av uppropet eftersom det är oprecist och inte har lösningar på uppenbara problem. Dagens problem är tydligen att en asylsökande kan vara dömd under en identitet men söker asyl under en annan. Om Migrationsverket ändrar en persons ålder, får polisen ingen information om det, läser jag också. Det är inte utan att jag blir förvånad. Eller inte. Men vilken är den kristna meningen om dessa problem?

Sveriges Kristna Råd tog ansvar. I Dagen berättas (22 dec) om bakgrunden. En förtvivlad pastor ringde om afghaner som var på väg att utvisas och det fick pastorn Lasse Svensson att springa "runt i vredesmod". Vad hände så? "Pang, bom, bang", skriver Dagen. Den 14 december fanns uppropet men det är inget hafsverk för det. Det beror på att migrationsfrågorna "ligger i vårt DNA", säger pastor Svensson. Han vill markera att den politik som bedrivs, inte bedrivs i hans namn.

Uppmaningarna är tre.
* Ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro.
* Ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv.
* Undanröj praktiska hinder mot familjeåterförening.

Har vi problem med den första punkten?
Kanske är det fel på våra asylregler, men hur vet vi det. Kan det tänkas finnas också unga som inte har skäl att få asyl och därför inte ska vara just i Sverige? Är det ett skäl att de ska vara kvar därför att de fått vänner  här?
Jag fruktar att politiska beslut måste tas på ett annat sätt, som regelsystem. Då ska alla som tagit sig till Sverige inte stanna här. Mitt problem är att jag inte riktigt litar på handläggarna. Det beror på egna erfarenheter av deras verksamhet, men det är erfarenheter 15-20 år tillbaka i tiden. När jag hör om människor som utvisas efter 10 år i Sverige, anar jag att det fortfarande är något fel som är trasigt i den svenska politiken och de svenska ämbetsverken.

Den andra punkten är väl en vettig punkt. Beviljas 70 000 unga uppehållstillstånd och deras familjer ska komma, betyder det att bostadssituationen utmanas och det handlar om familjer som måste få utbildning i svenska, arbete och allt annat. Handlar det om 300 000 eller 400 000 människor? Och vad är familj? Ska farmor, som är änka, lämnas kvar eller ska hon också få flytta med?

De praktiska hinder ska förstås bort - om inte regeringen ska säga att det ska vara så svårt som det bara är möjligt för familjer att återförenas i Sverige. Hur är det egentligen? Men om familjer inte återförenas, får vi antagligen en hel uppsättning rotlösa och skadade unga pojkar i vårt land. Ska vi då få familjer där kvinnan sitter hemma och mannen försöker få arbete och alla hamnar i utanförskap? Om det ens finns bostäder. Har vi problem eller har vi problem?

Det är dock inte den nuvarande asylpolitiken som berövar barn och unga hopp och framtidstro. Det är krigen och konflikterna. Vad gör vi då? Bortsett från flyktinglägren i Turkiet, Italien och Grekland liksom ansamlingen av flyktingar i Libyen. Och hur hanterar vi att somliga är på flykt undan kriget i Syrien medan andra är migranter. Flyktingen har ett skyddsbehov. Det har inte migranten, som har ett intresse. I lyckliga fall sammanfaller migrantens intressen med våra. Hur ska vi annars se det?

Att pastor Lasse Svensson springer runt i vredesmod kanske ändå inte kan vara grund för ett upprop ens vid jul. Det mer besvärande för  många vore om det fanns konkreta svar på utmaningarna och inte bara utmaningar. Hur ska vi göra? Och vad ska vi säga om flickorna i Afghanistan, de som inte tagit sig till Sverige? Pastor Svensson kunde göra något eftersom han just nu är ordförande för Sveriges Kristna Råd. Han anser "personligen" att vi kan ta emot fler. Så kan man tycka och ambitiösa kan fotografera stora skogsmarker där nyanlända i mängd för gott om utrymme. Men några frågor återstår och en del av dem är stora och svåra.

Några är små och förhållandevis enkla. Jag ser att pastor Lasse Svensson bär prästskjorta. Prästvigd är han inte. Han är ordinerad till pastor. Så varför har han just prästskjorta då?

Påskuppropet fick ihop 160 000 underskrifter. Ska Juluppropet hamna där också?  I så fall motsvarar väl detta antalet nyanlända 2015. Om uppropet inte slår det antalet, hur ska saken då tolkas? I procent av Svenska kyrkans medlemmar blir det inte så mycket - allra minst som vi nu talar om fler kyrkor och samfund. Plötsligt misstror jag uppropet som metod. Det beror inte bara på att politiker skriver på...

Jag misstror Svenska kyrkans julkampanj också. Den presenterades den 24 december i den ansedda tidningen Östra Småland. Ett av kraven är "Rätten till sin kropp". Kvinnor ska själva få bestämma när de vill försöka bli gravida. Det låter fint, men jag blir osäker. Handlar saken också om abort? Så vad tycker Svenska kyrkan egentligen om aborter? Jag vet inte vad jag tror att Svenska kyrkan egentligen menar, slår det mig. Borde jag inte veta det? Vill jag veta det? Jag blir alltmer konsternerad.

torsdag 29 december 2016

Fucking Åmål

Södra skolan i Åmål gjorde min jul.
Rektor Malin Brunzell, hon heter så Prussiluskan i Åmål, tycks framhålla att upphovsrätten till Nu tändas tusen juleljus har gått ut, så det gör att skolledningen kan klippa och klistra i sången. Den bildningstörstande allmänheten, som lever efter syster Kerstins motto när det gäller privat nyhetsförmedling (skvaller) - "inga stora drag, bara detaljer!" - hänvisades till kommunens hemsida. Där inhämtas upplysningen att "samtliga elever oberoende av nationalitet och religion deltog". Samtliga var fetat på hemsidan. Så vad gjorde de ansvariga? Tog bordet ordet "Betlehem" och sjöng "Du stjärna över alla oss".

Skolan ska fostra till kritiskt tänkande. Och så luras eleverna. Mann merkt die Absicht und wird verstimmt, skulle Merkel ha sagt.

Nu tänker jag inte grotta ner mig i kristlig upprördhet. Det har andra gjort och denna bloggsida är känd för att vara pigg, käck och munter.  Det får räcka med att Equmeniapastorn Landälv är uppröd. Sånghäftet som använts hade ett stort kryss över de verser som nämner Gud och framförallt Jesus Kristus. Men inte heller Tomtarnas julnatt klarade sig igenom censuren. Där kryssades versen "Gröt och skinka, lilla äpplebiten". Lucia då, det unga kristna trosvittnet. Nja, det lästes en dikt där Lucia beskrivs som en jungfru som bor i ett slott i skogen och som en gång om året kommer fram och visar sig.

Handlar det om sekularisering eller stupiditet?
Vilken är skillnaden? Rom 1!

Den upprörde Equmeniapastorn (och just Equmeniapastorer tycks ha en viss fallenhet för upprördhet, läs pastor Carlsson på Seglora smedja!) påpekar att Halloween kan firas med häxutstyrsel och allt inom ramen för det statliga skolväsendet. Men komiken ska inte missas. Det är roligt att skratta åt skolväsendets stupiditet, den som bärs av nitiska skolledningar, Prussiluskans andliga arvtagare. Alla har inte riktigt insett vikten av att stå upp mot just skolledningar och hävda grundläggande fri- och rättigheter, men därtill också stå för insedd sanning. Det finns nog hopp om unga människor i Åmål när de fattar att skolans ledning lurar dem. Men vad ska ske med nästa års julavslutning? Ska Kungsbergskyrkan verkligen vara en lämplig plats för den?

Det blev efter ett tag debatt i det lokala.
Konsekvensen är rätt uppenbar. Kan man inte sjunga om Betlehem, skinkan och Jesus samt måste skapa en annan Lucia måste det vara muslimernas fel. Varför ska de komma och ta våra traditioner ifrån oss? Dribbla inte med "ärlig(t) förbannad svensk". Här förses många kritiska med fler argument och snart bryr sig dessa inte om att de kallas rasister. De vet själva att de inte är det, men de vet också att ingen ska ta deras berättelser och sånger ifrån dem. Då är det viktigt att påpeka att få muslimer kräver detta. Det är skolledningen som nitiskt agerar.

Denna skolledning lever skattefinansierat. Den borde kunna ställas till ansvar inför medborgarna. Jag menar, önskar skolledningen kulturrevolution är den väl inte främmande för medborgarmakt och revolutionsgarden av sedvanligt slag. Vad händer om medborgarna i Åmål fylkas vid Södra skolan och ställer distinkta politiska krav? Hötjugor och dasslock att bära bort skolledningen på? Det kan bli en riktigt intressant långfilm av Lukas Moodyson det också. Varför hötjugor och dasslock? Därför att Sven Stolpe framhöll dessa två olikartade verktyg som tjänliga i renhållningsarbete.

Självfallet har pastor Peter Landälv utsatts för hot och polisanmält. Hot och hot: "Hoppas det är ditt sista år...Må du brinna i helvetet" stod det på julkortet, som väl efter katkekesförklaringens ord hör till kategorin "onda önskningar" mer än hot.

Nu skulle det vara piggt, käckt och muntert. Stjärnan ska lysa över oss alla och är alltså numera, i vart fall i Åmål, något annat än stjärnan över Betlehem. Det enda vi kan hoppas på är att den som klev in som skribent åt censuren inte åker på en stjärnsmäll. Men jag vet inte.
Kan skolledningen lita på folket i Åmål?
Verkligen?


onsdag 28 december 2016

Flash! Flanellskjortans dag

Det behövs en påminnelse om att vi firar Flanellskjortans dag den 2 januari. Det återstår få vardagar om någon ska köpa sig en ny flanellskjorta. Dressman hade ju erbjudande före jul, så några köpte kanske då eller fick i julklapp?

Det var år 2013 denna tradition spreds till massorna, men ursprunget är äldre.
Nytt för i år är att Yngve Kalin och jag enats om at det kunde vara ett plusvärde om skjortan inte är struken. Är den nyinköpt behöver den inte skrynklas, förstås. Men alltså inte strykas heller.

För den som vill friska upp sina kyrkohistoriska insikter lägger jag med utsnitt av texten från 2013. Annars kan man googla på Flanellskjortans dag och överraskas av dagens genomslag.

Med efterföljande text klargörs varför det är just den 2 januari vi firar:

Den 1 januari 1978 höll biskop Ingmar Ström sin berömda nyårspredikan, den som satte fart på utrotandet av kvinnoprästmotståndare. Det hela blev en orkestrerad kampanj. Jag kan citera Svenskt Biografiskt Lexikons korta ord meningar: 

"På nyårsdagen 1978 predikade S i Storkyrkan om den frukt trädet måste bära för att inte huggas bort (Luk 13:6-9). Han ansåg att tigande för fridens skull förgiftade klimatet och ville därför tala ut om kvinnoprästmotståndet. DN slog upp predikan vilket utlöste en kraftfull opinionsstorm mot kvinnoprästmotståndarna. Biskopsmötet, som tidigare sagt att det var viktigt att få biskopar som tänkte olika i denna fråga, fick anledning ompröva sitt ställningstagande. S:s nyårspredikan skapade ett nytt kyrkopolitiskt läge i Sv kyrkan. Som den journalist han var, insåg S journalistikens möjligheter och han tog dem till vara i en fråga som för honom gällde möjligheten för kyrkan att möta folket." (artikeln Ström, Ingmar, bd 34 - lite osäkert - s 806)

Hans Green på DN förnekade - utan att i övrigt röja någon källa - att Ingmar Ström skulle ha tipsat tidningen om predikan - men det hörde knappast till vanligheterna att DN brukade bevaka biskopens framträdande i Storkyrkans predikstol. En alert stiftsadjunkt kan ha styrt till det hela men det är klart att Ingmar Ström ville hitta en väg vidare i en situation där biskopsmötet - där han ingick - verkligen kunde tänka sig kvinnoprästmotståndaere som biskopar. Metoden att stoppa en sådan utveckling var inte inom biskopsmötet utan i stället att med hjälp av en folklig/politisk opinion trycka biskoparna tillbaka. Så blev det också. Men år 1978 var en vigningspolitik som skulle stoppa "kvinnoprästmotståndare" helt otänkbar. Då kunde biskopsmötet tänka sig den sortens präster bli biskopar.

Ingmar Ströms nyårspredikan fick Yngve Kalin att den 2 januari gå och köpa en flanellskjorta. Han ville inte uppträda klädd som präst i en kyrka av det slag Ström kreerade. Vi kanske lite med medvetet skulle minnas hur det var och hur det blev och diskutera vilka nödvändigheter som styrde skeendena. Vi firade alltså ett 35-årsjubileum i går. Det som hände, hände för en generation sedan.

Men varför var inte Ström solidarisk med  biskoparna i biskopsmötet? Under biskoparnas samtal, som föregick uttalandet, satt han tyst, tycks det. Jag tror att det enkla svaret var att Ingmar Ström alltid kände sig obekväm i de andra biskoparnas sällskap. Han hade få personliga vänner och inga i biskopsmötet. Det som blev hans signum - hans förmåga att umgås med barn - var på sitt sätt ett uttryck för ett socialt handikapp. Centralt placerad i det kyrkliga livet var han likväl en utomstående ensling. Katt bland hermelinerna, skrev Kerstin Vinterhed (DN 21 maj 1995).

Biskopsåren uppfattade han efterhand närmast som en parentes i sitt liv, kan man se i artikeln i SBL.

Själv uppträdde Ingmar Ström i skjorta och slips, inte prästskjorta. 
Jag vet mig dock aldrig ha mött honom iförd just en flanellskjorta ...

Konsulter

Svenska Dagbladet levererade inte bra unken teologi utan också de nya ekonomiska perspektiven.
Jag läste på och förstod att nu har konsulterna som kan rationalisering kommit på att det bör kunna gå att spara in mycket pengar i Svenska kyrkan.  Kyrkan kan lära av industrin. Tydligen ska kyrkor avyttras men också andra fastigheter. Om konsulterna brytt sig om att läsa underlaget, kanske de fattat att till fastighetsbeståndet (16 000 fastigheter) hör garage, verkstäder, förvaringsbodar och församlingshem, Ska vi outsourca fordonsparken, behövs inga garage. Men blir det så mycket billigare? Det kan konsulterna, mot ett rejält tilltaget arvode, berätta för oss!

Jag misstror konsulterna.
De går för väl ihop med vårt byråkratiska system.
Det skulle göras underlag för den kyrkoantikvariska ersättningen. Det började med att konsulten tog 60 000. Sedan fortsatte arbetet. Då kunde konsulten ta 90 000 och återanvända underlaget för den tidigare beställningen. Skrevs 3000+ sådana utredningar? Räkna själv, för jag vågar inte. Och vad fick vi för de pengarna? Jag vill ogärna veta vad den dyraste dokumentationen egentligen kostade.

Siffernissarna undviker sorgfälligt att hantera det där med gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Det är mer handfasta värden som gäller. Men nu är, för att tala med Vladimir Solovjev, tillvaron mer än det vi kan se - och lägger jag till: räkna pengar på.
Olle Ekman, kontraktsprost i Norra Möre och kyrkoherde i Kalmar, påpekade att "i näringslivet ger goda idéer pengar men i Kyrkan kostar goda idéer pengar". Det är mycket annat som kostar, det vet jag. Men jag har inget emot att goda idéer kan få kosta.

Siffernissarna ger sig på frågan om det personalintensiva.
För 10 år sedan fick jag intervjufrågan: "Vad tänker du på när du hör ordet församlingspedagog?" Jag svarade: "Den första kategorin som avskedas när de kyrkliga konjunkturerna viker." Det var og rätt svar då, men inte längre. Nu är det ett antal prästtjänster som ryker. Det firman nu producerar och avnämarna, konsumenterna, uppskattar är arbetet bland barn och unga liksom arbetet med äldre. Pedagoger och diakoner sitter säkert. Kyrkomusikerna också. De producerar också det som förgyller högtider - julen, Valborg, dop, vigsel och begravning. Och så musiken sommartid!

Hur ser då siffernissarna på prästerna?
De ses som "experterna på kärnverksamheten" och de "påverkar mycket av ekonomin".
Det kan förstås diskuteras när det är fastigheter och personal som är de stora kostnaderna. Men jag förstår att prästerna inte är särskilt relevanta om man vill rationalisera...

Men slutsatsen?
"Kanske Svenska kyrkan borde genomföra en grundläggande omorganisation så att den, eller åtminstone dess ekonomi, i fortsättningen styrs mindre utifrån tro och mer baserat på vetande?"
Den slutsatsen stöds inte av några nya faktauppgifter, befriande eller besvärande, i artikeln. Hur ska t ex kyrkobyggnaderna - "många tämligen oanvända" - användas rationellt?
Siffernissarna styr in på frågan om inköpspolicy, som vore den frågan alldeles ny för dem som tror mer än de vet. 27 000 leverantörer har Svenska kyrkans församlingar. Det är kontorsvaror, maskiner, utrustning till begravningsverksamheten men det är också blommor som köps lokalt och livsmedel. Det är för en lokalförsamling med sockenkyrka inte helt oviktigt att hålla sig med lokala leverantörer. Det som är en mycket mer komplicerad organisation och beslutsgång än de flesta företag har, kanske siffernissarna borde analyserat om jämförelserna med industrin är relevant men också skrivit fram vilka fördelar den kyrkliga organisationen har. Lokalt har den bestått i 800 till 1000 år...

I dag är det Menlösa Barns Dag.
Det var på min tid scoutpatrullen Rävens högtidsdag. Pigga pojkar ordnade festen med Bullens korv, övningar, glam och en hel del annat. Jag är fortfarande lite tagen av en tid då pojkar ordnade sina egna aktiviteter och hade sin lya i ett källarrum, som generöst ställdes till patrullens förfogande. Förblivande tacksamhet mot Lennart Andersson och Torsten Hallrup i Moheda, hyresvärdar som inte tog någon hyra! Vad skulle industrin kunna lära av den hållningen? Idealitet som livshållning? Stimulans för det uppväxande släktet? Värdet av immateriella tillgångar?

För vidare läsning:
http://www.svd.se/kyrkan-kan-lara-av-industrins-satt-att-spara

tisdag 27 december 2016

Beklagar!

När kommentarerna blir lång och följs upp med fler inlägg så att kommentaren blir långlång får jag hänvisa till andra fora. Svensk Teologisk Tidskrift t ex.
Det måste vara lite driv i kommentarerna och de ska ha någon koppling till det inlägget handlar om. Jag är fortfarande för det yviga.
Men ni förstår.
Själv beklagar jag.
Eller inte?

Docenter och bönder

Det finns, har docenten O lärt mig, sådant man kan lura i landets docenter men inte lura i Sveriges bönder. Julafton bar syn för sägen då docenterna Hägerland och Wassén under strecket gjorde reklam för sin nya bok. Redan titeln ger mersmak om man är i branschen. Den okände Jesus. Berättelsen om en profet som misslyckades.
Det var sådant som slog på 1800-talet när den bildade medelklassen behövde argument för den uppgörelse med kristen tro som redan begynt - och det i blod i 1790-talets Frankrike.
Finns det några med detta behov av kristendomsuppgörelse kvar eller tog de slut på 1950-talet. Det är inte utan att man skulle vilja veta. Den urbana medelklassen gäller väl för den delen inte som bildad längre.

Docenterna börjar med ett för historiker fatalt misstag. De tror att julevangeliet läses i alla kyrkor. De har inte fattat att i många kyrkor är det ingenting. Sedan kommer de in på det vi lärde oss i söndagsskolan, men gör det lite märkvärdigt. Inte Messias utan Masiach för att beteckna den smorde. Raskt in i födelseberättelserna, men där har +Göran redan röjt i en tidigare kommentar. Han röjde också i talet om legendariskt material. Läs nu Lukas 1:1-4 och fundera ett par varv, menar jag. Lukas kommer med anspråk. Vem vill falsifiera - för det måste väl vara den vetenskapliga uppgiften nu? Hur kan vi veta att Lukas har fel?

Maria var jungfru. Det bekymrar tydligen tiderna igenom men docenterna får fram att "Matteus och Lukas tar metaforen bokstavligt". Om de nu tar den bokstavligt - i vilken mening är den då en metafor. För dem? För oss? Bara om vi gör antagandet att den som är jungfru, oskuld, inte kan bli gravid. Sedan kommer det anslående att Markus och Johannes menar att Jesus är Guds son "vilket alltså inte innebar en relation i en biologisk bemärkelse. Argumentio e silento kallas dteta och hör det förbjudna sättet att argumentera. Intresseklubben noterar. Det finns en docenternas underliggande tankefigur som det vore av intresse få redovisad.

Docenterna granskar evangeliernas uppgifter med historikerns kritiska blick, får vi veta. Min vän JM skulle skrattat om han läst och hänvisat till Krylovs fabel Den nyfikne (Tidskriften Syn Otetjevesto år 1814). Den nyfikne mannen hade på Naturhistoriska museet noga och med särkskilt intresse studerat de små krypen. Tillfrågad vad han tyckte om Naturhistoriska museets elefant undrade han om det verkligen funnits någon.
- Har dom verkligen en sådan?
- Jajamen?
- Jag måste erkänna, bror: Någon elefant lade jag inte märke till.
Det är beskedet att Jesus har uppstått som gör att det berättas om honom.
Såg docenterna någon uppståndelse?

Tanken att riket skulle upprättas inom en generation återges, men saken avfärdas med ett bibelord. Mk 9:1. Den läsningen har ställt till det för många men man ska inte låta lura sig av den långt senare tillagda mellanrubriken. Berättelsen fortsätter (v 2) med vad som hände sex dagar senare. Ska det verkligen vara så svårt att se det sambandet? Guds rike har kommit och ska komma - men på ett annat sätt än vad folk tänkt sig.

När docenterna kommer fram till att Jesus själv måste ha funderat på om han var den väntande Messias, når komiken nya höjder. Det är inte första gången det i vetenskapens namn ska konstateras hur Jesus tänkte. Docenterna tänker sig att gudsriket är inomvärldsligt och konstaterar "men så blev det inte". Nå, men om Guds rike är inuti och mitt ibland oss och ska födas fram genom de födslovåndor som går över världen? Och då undrar en nyfiken, var det framgår att "Nya testamentets texter kretsar kring frågan varför Jesus tycks ha misslyckats med sitt uppdrag". Kan man inte, rent vetenskapligt naturligtvis, tänka sig att texterna handlar om hur han, överraskande nog, har lyckats? Apg 1:8 beskriver väl rätt precist vad som faktiskt har hänt och det borde självklart kunna intressera just en historiker med kritisk blick?

Docenterna har vetenskapat och fullgör universitetets tredje uppgift genom att popularisera sitt vetande. Återstår den kritiska frågan: Hur firar docenterna jul och varför? Är det Guds son, av samma väsen som Fadern, som ligger i krubban, kan jag förstå vad jag firar också med kritiskt skolat sinne. Om det inte är så - vad firar docenterna? Det vore rätt intressant att få veta.

I den julstämning som snabbt infinner sig när man brukat både evangeliet, gudstjänsterna, skinkan, doppet, ålen, laxen, sillen, köttbullarna, prinskorven, grönkålen, nubben, julölen och annan öl, brännvinet, glöggen, Glühwein och några glas Commandaria till julens gotter, allt annat att förglömma, vill man ogärna bli elak. Jag säger därför bara att vi är tacksamma att docenten Bengt Lidforss inte fick tag på artikeln i Svenska Dagbladet. Då hade han skrivit en fortsättning på sin granskning Modärna apologeter. Och den som läst boken, vet att med granskning avses offentlig avrättnng och därefter stegel och hjul. Men lite saknar jag docenten Lidforss, som den vet som har sitt ex av boken Dagsedlar (1998) present. Ni som inte har det får uppsöka sockenbiblioteket.

Har jag nu avslöjat mig mer som bonde än docent, är jag nöjd.

måndag 26 december 2016

I julens baksmälla: Jakten på Röd Annandag

Jag har firat, men jag predikade på julnatten så baksmällan blev alls inte vad ni puritaner tror. Jag höll undan den hotande baksmällan redan den 23 december. Jag såg på facebook att min äldsta dotter dock laddade med mousserande vin och skumtomtar. När hon var liten sa hennes far: "Gråt barn, nu tar far fram julebrännvinet" och så skrattade döttrarna, som är nästan lika bevågade som mina barnbarn. Ni vet, det hoppar över ett led...

Tillbaka till baksmällan.
Jag läste om den där misslyckade profeten Jesus på julafton. Svenska Dagbladet kan man lita på. Det var dock mest en 130-150 år gammal nyhet om inte egentligen 190 år.
Den ska jag närläsa idag. Jg tyckte om karaktäristiken Göran Beijer gav: att tala om atomer utan att tala om kvantfysik!

Jag läste också Smålandskomposten och utbudet av gudstjänster på Annandagen. Ni vet att det är mig ett kärt åliggande att granska hur martyrtemat i denna väldiga martyrtid som bäst ersätts av julens sånger och psalmer. Oftast står kyrkorna dock helt tomma. Förra året fick jag veta att gudstjänstplaneringen skett så tidigt, att martyrernas situation inte hunnit komma med i schemat. Ett år senare är det likadant. Men jag bråkar inte. Jag vårdar min baksmälla, för nog gör det ont när sveket mot de medkristna så idogt praktiseras.

Jag tar Växjö som utgångspunkt.
Där är två högmässor. Har man inget problem med ämbetsfrågan eller med falsifikat vad gäller nattvardselementen kan man gå i båda. Men annars?
Jag försöker följa vägarna i jakten på Röd Annandag med högmässa., Växjö sägs ju vara platsen med vägskäl. (Detta tror jag är en felläsning, "väx" är ordet vass precis som i Wexford, Irland,  och "jö" är alltså "sjö" menar jag, men strunt i det nu).

Riksväg 30 norrut levereras ingen högmässa förrän i Gamla Hjelmseryd. Det är avsevärt långt.
Riksväg 23/37/31 bär till Lenhovda. Hade jag åkt till Söraby (Rottne, där Hundraåringen som försvann en gång återfanns), hade det varit lika stängt som i Braås.
Riksväg 25 österut till Madesjö för den som vill gå i en förmiddagshögmässa. Utanför länet, alltså. Annars är det gudstjänst vid brasan i Hovmantorps församlingshem kl 16 och kl 18 något som kallas "mässa" i Lessebo.
Riksväg 25 västerut kan man ta och kommer förbi Alvesta, som sjunger julens sånger i gravkapellet, Skogsdito kallas det visst. Jaja.
Tar man riksväg 27 vid Sjöatorpsrondellen mot Värnamo är Rydaholm ett säkert kort också på Annandagen. Inget i Voxtorp men i Värnamo är det högmässa. Vi har åkt långt och länge om vi kommit till Värnamo och är utanför länet.
Fortsätter man i stället västerut på 25:an i rondellen, kan man förstå att Ljungby och Annerstad levererar. Vittaryd därtill, men Vittaryd ligger långt ifrån riksvägen (även om jag ska köra dit om en stund).
Riksväg 23 går i närheten av Skatelöv. Där är högmässa. Älmhult har inget på förmiddagen, inte Virestad förstås. Stenbrohult har lika självklart högmässa.
Riksväg 27 söderut leder till Tingsryd och Tingsås kyrka. Högmässa.

Det är rätt klent, det hela.
Inte det som firas, men utbudet.
Har Miljöpartister i Svenska kyrkan något att säga mer än att hoppas att få tar sig till kyrkan för klimatets skull? Det är ju automobil som måste gälla.

När jag var 18 år gammal, för 50 år sedan, var det gudstjänst på Annandagen i alla kyrkor och ansenligt ofta högmässa med nattvard för då kom församlingen, den vanliga gudstjänstfirande församlingen.
Prästerna hade att göra.
En del hade gudstjänst på julafton. Och så var det julnatten för alla högkyrkliga. De andra sov inför julottan, som de högkyrkliga också hade samt därtill en högmässa. Det hade inte alla präster. Några la ihop ottan med högmässan, så i Ormesberga när jag var späd. När togs egentligen högmässotvånget på Juldagen bort? I Domkyrkan måste det ha varit aftonsång på juldagen. Så kom annandagen med gudstjänster i samtliga församlingskyrkor med martyrerna som tema. Blodigt värre. Hade man tur var det också en Söndagen efter Jul den 27:e, fyrtal i gudstjänster. Minst. Det fanns dubbleringar också.

En slät präst fick ihop ett par-tre gudstjänster.
Många dubblerade och hade fyra eller sex gudstjänster.
De högkyrkliga kanske nio eller tolv, om man räknar in tidebönerna.
Nu undrar jag om de präster som är angelägna om många gudstjänster är av samma slag, dvs samma oönskade slag i Svenska kyrkan?

Jag mötte en tandläkare före jul.
Han undrade vad alla präster gör när de inte längre har gudstjänster. Jag blev honom svaret skyldig. Läser man den kyrkliga annonseringen, återfinns präster som under perioden har en enda gudstjänst. 40 timmar ska de få ihop. Hur lyckas de med det?
Är den överhängande risken att de får baksmälla på riktigt efter att större delen av julhelgen nödgats besinna att de lika lite är präster som en brevbärare som inte bär ut brev är brevbärare in actu.

Modéus II vill ha framtidsbilder målade.
En variant vore att skaffa sig en bild av det faktiska läget. Det finns kanske något att säga att när det är "same procedure as last year but on a lower level" blir det föga framtid att längta efter? Vad vet jag, enfaldige?

Jag frågade en kvinnlig präst om saken.
"Felet är att man inte satsar på att kvalitetshöja utan nöjer sig med kvantitet, det som folk kommer till av gammal vana."
Då förstod jag lite bättre.

lördag 24 december 2016

Julestrid

Nu så kommer julen och allt det där.
Jag läser klerikala maningsord om att en annan värld är möjlig i lokalmedia och om Jesus i SvD. Här dyker det där med den historiske Jesus upp och konstateranden om hur han bör ha tänkt. Det känns som lite 1800-tal stofferat med fynden från Qumran. Att han skulle ha uppstått och att allt nystas upp från den punkten, är en omöjlig tanke. Varför? "Den historiska metoden" kan inte enkelt hantera sådant. Eller kan den? Skulle kunna?

Vi som har varit med ett tag, minns inte bara teologer som uppträder först som tragedi och sedan som komedi. Vi minns också vår barndoms jular innan Kalle Anka kl 15 censurerades. Jag är sålunda så gammal att jag tydligt minns tiden före också. Klart och tydligt till och med. Jag var politiskt medveten när censuren av Kalle satte in. Det skedde när den US-amerikanska krigföringen i Vietnam började gå illa.

Det finns sådana som menar att frågan alls inte ska förstås politiskt utan pedagogiskt. Den distinktionen är ofruktbart idealistisk, men praktiseras av den politiskt opålitliga men alltid välvilliga medelklassen. Förklaringen lyder: Vassnästa förskollärare gick med sedvanlig energi in för att beröva oss kulturarvet.
Jag kan till nöds inta en förmedlande ståndpunkt och hävda att de två förklaringarna inte behöver stå i strid med varandra. Förskollärare kan i pedagogiskt nit samverka med den amerikanska imperialismen. Och då talar jag nit!

Det var denna amerikanska exportprodukt, Piff och Puff och Kalle i förberedelser för julfirandet, som illustrerade kriget i Vietnam. När det började gå illa, skulle förstås inte filmen, där de små ekorrarna  tvingade den store till kapitulation, visas i oklippt skick. Tekniken var inte att ta bort filmen utan falsifikatet. Förändringar sker i små steg, folk ska inte märka. Filmen snöptes och blev utan budskap. Barnen skulle se ekorrar, en anka och lite nötter. Varför den ene ekorren skulle ha bandage om huvudet, förblev oklart. Vi som visste, kunde begripa. Inget stoppar folkens flodvåg. Vi går mot seger! Men vi lärde oss då och där att uppfatta det stora i de små förändringarna. Sådant sitter i.

De vassnästa är av samma typ som söndagskolfröknarna, de som klippte hål i gottpåsen till söndagskolfesten för att små pojkar inte skulle kunna smälla påsar.
Nu skulle barn inte ha en chans att orientera sig i den värld som profeten Jesaja beskriver, Jes 24:16-17, men som återges i originalfilmen. Inte konstigt att barn står handfallna inför en värld så förvriden som denna den censurerade. Här hänvisar jag till profeten Mika 7:3. Min generation var bättre rustad.  Vi hade flera jular sett "the real thing". Så var det också under det kalla krigets dagar, då sådan beredskap behövdes.

Hur har jag då inte åstundat att på nytt få se en film som återställer det som var så upplysande i mina barnaår. Det är möjligt. Och därmed vill jag önska de trofasta läsarna av Bloggardag en riktigt GOD JUL.
Som vanligt gäller förmaningen: Gör inget i min frånvaro, som ni inte kan göra i min närvaro!

Allt detta skrivet ska ni nu kunna få se originalet från år 1949.
https://www.youtube.com/watch?v=DDi3rStb71M

Juldagen blir det bloggfritt givet att jag inte denna julafton retar mig på Jesus-artikeln i SvD att jag måste skriva av mig. Men den saken kanske kan anstå till mellandagarna?

Vill ni på den heliga Juldagen motverka den partiella kulturupprensning, som drabbat Kalle Anka & Co när Kalle och hans vänner önskar God Jul, går ni till de bortklippta scenerna. Dessa scener följs av Tomteverkstaden i original. Det är det bortklippta som blir informationsbärande, ett faktum som gäller Kalle Anka & Co och kyrkohandboksförslag lika. I det klipp som här hänvisas till, är det verkligt roliga Janne Långben, som man kan njuta av. Sådant passar små söndagskolgossar oavsett ålder. Lite våld i naturen med Kalle skämmer eller skrämmer inte heller.
https://www.youtube.com/watch?v=2f_9Q7MX2O8

Sa jag GOD JUL? Jag menar det verkligen.
Jesus is the reason for the season.

fredag 23 december 2016

Julfriden börjar i det egna hjärtat

Östra Småland/Nyheterna täcker in delar av Linköpings stift. Därför skickar Modéus I sina tankar till redaktionen i Kalmar och kan läsas också i det stift Modéus II ansvarar för. Kyrkorättsligt skulle detta kunna komma att uppfattas som att föra kräkla i annans stift. Nu handlar det om julfriden och den skulle kunna tänkas omfatta hela vårt land och hela vår värld, så stiftsgränser kanske är av mer ringa betydelse.

Vad menar Modéus I?

"Fred och frid är gåvor vi får ge och ta emot. Kanske skulle denna jul kunna bli en jul då vi ser varandra med lite mer förlåtande ögon."
Det kan man kanske säga - men det Modéus I formulerar saknar ett första led, detta att se på varandra med förlåtna ögon! Julens ärende är ju det som kommer utifrån och in i denna värld. Det är en radikal tro, som markerar vad vi själva inte kunde, men som Gud gör för oss då han i nattens timmar vilar i krubbhalmen.
Jag ser en tendens till hygglighetsreligion, dvs 1919 års läroplan för den svenska skolan, den som gav oss en statlig tolkning av vad kristen tro är, som Oloph Bexell påpekat. Det var en tolkning som med goda skäl ifrågasattes av unga högkyrkliga präster. Är den tillbaka nu?

"På många sätt börjar nog friden i det egna hjärtat. I tilliten - känslan av att duga, vara älskad, vara mottagen både med mina brister och med mina mänskliga förmågor."
Herrens frid börjar, om man ska vara noga - och det ska man i detta sammanhang - hos Herren. Den räcks mig och börjar utanför mig. I Svenska kyrkan kopplas den liturgiskt tydligt till eukaristin.

Men vad då med känslan av att duga?
Det finns väl en uppsättning präster, som vet att de egentligen inte duger. Prästvigda hade de inte blivit av Modéus I, deras mänskliga förmågor behöver inte Svenska kyrkan. Det är fastställt i Kyrkoordningen. När vi vet hur det egentligen är med biskopars tillit till många präster och till sådana som aldrig får bli präster - vilket råd ska då ges till biskopar? Att de inte ska tala så mycket om sådant som enkelt kan konstateras inte riktigt stämma med den verklighet de själva svarar för?
"Känslan av att duga" kanske egentligen är en insikt om hur det är?
Om vi vänder på frågan - hur är det med tilliten just (ett stort ord) till biskoparna. Till vem har jag just tillit och i så fall varför?
Nu ska vi inte låtsas. Saken gäller för den delen inte bara i Svenska kyrkan utan handlar om grundhållning i utsorteringssamhället, det som speglas också i Svenska kyrkan. Tilliten brister precis överallt.

"Jesus är en fridens följeslagare till oss när vi inte själva orkar skapa frid eller förmår att hitta frid i livet."
Fridens följeslagare - eller fridens förutsättning och upphov? Han kommer till vår frälsning sänd, bryter ner skiljemuren och skaffar mänskligheten frid med Gud. Friden följer i hans spår, inte tvärtom!
När vi inte orkar skapa frid eller förmår hitta frid i livet?
Är inte problemet att det enda som är värt att kallas frid bara finns hos Jesus. Sv ps 272 är den psalm Einar Billing skrev på temat.

Vilket är problemet?
Problemet är att när det låter fromt och fint, ställs inte sanningsfrågor, kliniska, logiska, teologiska sanningsfrågor. Det är en omständighet att ha i minne när vi ska få en ny kyrkohandbok. Då ska begreppen nagelfaras dogmatiskt. Det är Kyrkans tro som ska komma till uttryck i gudstjänsten. Inget annat. Julfriden börjar inte på något sätt i det egna hjärtat. Konkret börjar den i en kyrka nära dig om där förkunnas evangelium. Evangeliet gör klart att julfriden börjar hos Gud.
Det är det som är själva grejen.

torsdag 22 december 2016

4 000 000

4 000 000 sidvyer nådde Bloggardag i går strax före lunchtid, såg jag. 1 922 bloggposter och ungefär 36 400 bloggkommentarer.
Kommentarerna är av skiftande slag från sakinformation till gräl, uppfriskande kanske eller trista, välj själv. Då och då manar jag till sänkt tonläge, men håller också kommentarerna för att vara informationsbärande. Det är bra att vi får veta också vad som upprör människor och hur den ofriserade kyrkokritiken ser ut. Översåtarna blir arga. De vill inte ha skäll. Inte råskäll, förstås, men inte ens synpunkter som andas kritik. Det må man inte förtänka dem.

Såvitt jag vet finns det ingen annan bloggsida i landet där motsvarande debatt om det kyrkliga (och en del annat) pågår. I varje fall ingen som är pigg, käck och munter.
Kommentarer ska inte läsas som ofelbara inlägg, lika lite som Bloggardag ska läsas så. Men i allt kan finnas uppslag till eget tänkande och samtal. Hur det än är, är samtalet den av Gud givna möjligheten och en oöverträffad gemenskapsform. Jag kan förstås på nytt mana alla kommentatorerna att slå vakt om samtalet och spara lite på utskåpningar. Å andra sidan känner jag viss sympati för professor Hägerström: Värdeomdömen endast livar framställningen, tillför inget i sak. Detta sagt är det sak, saken gäller!

Jag tror att jag ser på kommentarer som matlagning. Ibland måste locket lyftas för att det inte ska pysa över. Då kommer det för mig, att vi har rätt lite av kritiska (kyrkokritiska) samtal i församlingarna. De hänvisas som bäst till studentrummen och den kamratfostran som diskussioner där är och ska vara. Kyrkorevolutionära celler i församlingshemmen är det tunnsått med.

Blogginläggen hör till en bestämd genre.
"Pigg, käck och munter" ska denna blogg vara - och är! Alla de nu drygt fyra miljonerna sidvyer skulle kunna förvåna, eftersom ingen egentligen läser Bloggardag. På sin höjd "råkar" man titta in där av en händelse, har jag hört. Sådant räknas också. Fast några läser i tjänsten, kommunikatörer i Svenska kyrkan och FSB i Ryssland. Det senare har översten Olofsson förtäljt mig, det andra en biskop, som inte läser Bloggardag utan informeras av någon kommunikatör.

S Roland Johansson, POSK, stod i kyrkomötets talarstol för att försvara det som utskottet fått till efter Johanna Anderssons motion med frågor om yttrandefriheten. Projektet att komma åt Bloggardag (det var det saken gällde i våras) var inte aktuellt, hette det, fast det sas med lite andra ord. Nu var inte detta riktigt sant, men så blev det inte sagt. Ingen kom med det beskedet i den diminutiva debatten och utskottet hade alltså levererat ett avgörande faktafel för att uttrycka ordet "lögn" försiktigt.
"Så bör det inte gå till", som det heter, när det är uppenbart galet.

Tryckfriheten 250 år firades samtidigt som yttrandefriheten är under attack - inte bara i det kyrkliga. Taket är lägre nu än i skiftet 1960- och 70-tal. Räkna med att arbetsutskottet förser Kyrkostyrelsen med ett ny- eller omskrivet förslag med samma syfte. Det ska bli uppförandekod, antar jag. Som om vi skulle vara överens, men det är vi alls inte.

Märkligt nog avslöjar det idoga arbetet att formulera sig för att komma runt de grundlagsfästa fri- och rättigheterna att Svenska kyrkan i alldeles för liten utsträckning är en gemenskap, en familj. Bara när människor är tillräckligt nära varandra, orkar de med också kritik och kan gräla konstruktivt. En frisk familj fungerar så. I sjuka familjer är det annorlunda. Och nu antyder jag Kyrkans kallelse att vara Guds familj. Ni förstår själva.

Är det skillnad på förtroendevalda och tjänstemän när det gäller uppförande? Antagligen. Men inte så mycket. Den fria debatten är demokratins livsluft och bara om man prövar hur långt täcket räcker, vet man. Vi har, oss emellan, inte bara folk i det kyrkliga som väljer sina strider. Vi har också sådana som väljer att aldrig strida. När Gud för sitt rikes strid, har de inget att bidra med.

Nå, jag blir väl inte årets bloggare i Kyrkans Tidning. Det är smällar man får ta. Men 4 000 000 sidvyer i går är väl på sitt sätt aktningsvärt och borde föranleda någon utmärkelse för ett vitalt kommunikationsarbete. Vad tror ni?


onsdag 21 december 2016

I terrorns tid

Det är i julnattens mörker Frälsaren föds som en skallande hemlighet, skriver biskopen Ignatios i brev till efesierna. Det vill till att denna skallande hemlighet proklameras i den tid som är vår och mörk.

När diplomater skjuts kan vi tänka förkrigstid.
Paris då och Ankara nu. Eftertänksamhet mer än oro, kanske ska vara hållningen. Det är mycket som går fel just nu. Jag läste om Aleppo på 1700-talet, en lysande och kulturell stad. Och jag kommer att höra om Syrien i julevangeliet, Quirinius var ståthållare och genomförde verkligen den första skattskrivningen till skillnad från den andra. Lukas har kollat. Nu är detta ett land som slås sönder och Aleppo blir en ruinstad - liksom Mosul i Irak. Miljoner människor är på flykt och detta i min samtid. Jag är alls inte säker på att det våldet kan skapa är vanskligt och kort. Jag fruktar att det är långvarigt och förödande.

På samma sätt med det lågintensiva krig som pågår.
London, Paris, Nice och Berlin för att hålla sig till Europa. 11 september i NYC och senare i Baltimore och en del andra städer. Jag har varit på plats under andra omständigheter, semester eller möten i de europeiska städerna och i New York. Det tycks som om människor är så konstruerade att vi lättare relaterar till något som händer där vi befunnit oss och mentalt liksom mutat in platsen åt oss. Det sägs att det är en tidsfråga tills nästa attentat äger rum. När, inte om. Hur lever vi anständigt , heligt och förnuftigt i den tid som nu är?

Jag får problem med de enkla analyser jag bestås massmedialt.
Jag blir misstänksam när journalister intervjuar journalister. Jag vill förstå komplikationerna och den inre logik som leder till det jag får höra eller läsa om. När någon vill servera mig den egna sanningen blir jag osäker och undrar om det som sägs verkligen är sant, hela sanningen och inget annat än sanningen. Sannolikt inte. Om tio år eller så kan jag kanske få läsa en forskare som klarlägger hur det egentligen var, men vilken glädje har jag av detta nu, när jag skulle behöva förstå?

Donald Trump vill inte ha dagliga dragningar från säkerhetstjänsten, läste jag. Det tolkades som om han var ointresserad av informationer som skulle störa hans förförståelse. Kanske är det så. Eller vill han begränsa informationerna för att få ett eget utrymme och inte bara styras av budbärare med egen agenda? Finns det ett ansvar för presidenten att inte dagligen få säkerhetsläget draget för sig? Jag vet inte. Jag funderar över hur det var för Churchill i krig. Han drack sina groggar, badade länge och tog emot stabschefer och andra när han låg i sängen. Så kan krig också vinnas.

Det kyrkliga till detta.
Hur hanterar vi det välvilliga i terrorns tid? Det kyrkliga livet fostrar gärna fram belevade människor om inte annat. De kan vara bra på att trösta men hur är det med kompetensen att bota och lindra? Jag antar att jag frågar efter profeternas ansvar, för jag tänker ju att Kyrkans kallelse är en profetisk kallelse och uppgiften är att fostra oss att vara människor i gudomlig treklang: kungar, präster och profeter. Kungar för att ordna tillståndet i världen, präster för att bära världen till Gud i bön och profeter för att skilja mellan gott och ont, sanning och lögn. Här är det inte fråga om välvillighet utan om radikalitet.

Hur fostras vi till detta i en alldeles vanlig svenskkyrklig församling? Och hur ska detta ske när prosten F. beskrivit hur 14 av 21 kyrkor inte användes till detta en alldeles vanlig söndag. Användes de sju kyrkornas gudstjänster till denna fostran, tro? Det måste vara skillnad på att vara kristen i terrorns tid och att vara kristen i Idyllien.

Det mänskliga?
Jag blir alltmer alienerad inför den föreställning om julen jag utsätts för. Den har blivit ett subjekt. Julen kommer. Då är jag reducerad till objekt. Den jul som kommer, finns egentligen inte fast den besjungs. Den är en konstruktion med snö som kristaller och god stämning, kärlek och gemenskap. Denna jul är omänsklig.
Det visar sig också i frågan till min vän Lil Lindfors på norra Öland. "Hur kan hon kombinera mörkret i världen med julstämning?" Jag hörde inte svaret, men rätt svar är förstås att till det folk som vandrar i mörkret kommer Frälsaren, Världens ljus. Så tråkigt det blir för människor som inte erövrat mysteriet. Yta och när den ytan inte riktigt förslår, fernissad yta och därefter polerad yta och därefter än mer polerad yta!
Jag vet en som skriver upp sig för tvättid varje söndag kl 8. Också juldagen om den infaller en söndag. Sådant är hennes liv, är det ett liv? Ni känner igen kyrkofadern Augustinus fråga om sitt eget liv, innan han fattade vad det hela går ut på.

I terrorns tid unnar jag svenska folket en evangelisk kyrka, en sådan som Svenska kyrkan skulle vara. Levande och folklig därtill. Prosten F. beskrev på sitt stillsamma sätt något annat. På detta andra sätt är Svenska kyrkan inte kallad att vara Kyrka i terrorns tid.

tisdag 20 december 2016

Stiftshistoriskt i Lund

Jag är stolt medlem av Stiftshistoriska sällskapet i Lunds stift. Efter söndagens avrättning av professorer i Svenska Dagbladet är jag stolt docent också. Vad en professor är, vet man inte. Men man vet vad en docent är.

Nå, till medlemmarna i sällskapet kom småskrift nr 8, memorabilier av kontraktsprosten em F. Han har varit präst i 40 år och reflekterar över denna tid. Kontraktsprosten em F tycker inte om mig, har jag förtäljts. Jag bråkar för mycket och är otidig, tror jag han menar. Han har inte sagt något till mig så jag får med docentkompetens försöka pussla ihop hans bild. Med så mycket större spänning kastade jag mig över hans minnesbilder. Han skriver väl och inte utan udd.

F. är prästvigd 18 maj 1975 av Olle Nivenius i Lunds domkyrka. Biskop Olle Nivenius hade i sitt herdabrev beskrivit klockklangen söndag förmiddag över Skåne och Blekinge. Den var som ett paraply över landskapen. Det har gått rejäla hål i Nivenii paraply: "I merparten av Lunds stifts kyrkor firades 2015 inte längre söndaglig gudstjänst." (s 5) I värsta fall, menar F., ses gudstjänstlivet som ett dyrt och besvärande bihang till administrationen. (s 6) F. letade en söndag efter en högmässa inom en radie av 20 km. Där finns 21 kyrkor. 14 av dem hade ingen gudstjänst. Övriga? "I fyra annonserades mässa, i en familjemässa, i en musikgudstjänst och i ett fall hänvisning till gudstjänst i en bygdegård." (s 5)  F. håller det för sannolikt att det ser ut så här, söndag efter söndag.

F. tar fram den kyrkliga vardag som inrymmer allt, också sön- och helgdagar. Det gör småskriften till ett tidsdokument som beskriver det vanliga. Det är värdefullt. Då och då kommer det små konstaterande som att F som kontraktsprost stötte på problem som kan följa när prästerna bor långt från sina församlingar och förblir okända för många också efter flera år på tjänsten (s 30). Men F har varit lyckligt lottad i församlingar där han tjänstgjort och sluppit situationen "när kyrkorådets ordförande velat bestämma inom kyrkoherdens ansvarsområde, ofta orsakat av att kyrkoherden inte har velat eller kunnat ta sitt ansvar." (s 24) F. mötte problemen som kontraktsprost men vet, att samtal kan lösa det mesta och skriver: "Man måste välja sina strider." (s 24)

F. är nog en typisk präst, som tänker sig ett liv där han kan välja sina strider och inte ett liv där striden väljer honom. Det han ser har fallit samman - gudstjänstlivet t ex - har föga bäring på hans egen prästtjänst. Vilka processer som lett till det som nu är, grottar han inte ner sig i.

F. gjorde sin militärtjänst på P 6 i Kristianstad. Var detta det faktum som ledde mig att förstå att jag läser memoarer från kriget skrivna av en etappofficer, som alltså befunnit sig långt ifrån slagfältet? Det är rättvisemärkt fotboll till den lokala fotbollsföreningen, konfirmandkåpor och insamlingar till Lutherhjälpen. Syföreningen finns kvar i Kvidinge. Ibland insmyger sig en undran t ex om varför också de sekulariserade i Kvidinge menar att konfirmanderna inte ska få kommunicera innan konfirmationen (s 20) och med visst välbehag noteras att F. kunde ha skolavslutningar utan att göra avkall på ett centralt kristet innehåll, samt att skolan med personal och elever sjöng för F. i prästgårdens trädgård när F. fyllde 50. (s 20)

F. smyger in små kritiska reflektioner. "Känslighet för lokala traditioner tillhör inte de nybildade storpastoratens styrkor." Det är sant. Men ska detta bara konstateras? Vad med den revolutionära hållningen att inte bara förklara hur det är utan förändra? Nja, F. väljer sina strider. Detta är den prästerliga hållningen, som Thomas O'Dea konstaterade i sin bok om Religionssociologi (som jag själv första gången läste just på P 6!) Ska berättelsen om KG Hammar, som hade en begravningsgudstjänst med trätofflor på fötterna och därmed skapade undran hos en av deltagarna, som rådfrågade sin församlingspräst om saken, förstås som kritik eller bara som ett konstaterande av ett exempel på förändringar i begravningsskick? (s 17)

F. skriver och beskriver väl också prästfrurollen, en tidigare men nu försvunnen självklarhet i församlingarna. (s 29) Det är en text som skulle kunna bli citerad många gånger för den förklarar inte bara hur det var utan också att det varit så trögt att få en kvinnlig kyrkotjänst, Margit Sahlins gamla klagan från 1940- och 50-talet får sin materiella förklaring: Varför inrätta något som redan finns och dessutom utan att kosta något? "Kvinnofrågan" är sorgligt försummad i Svenska kyrkan och ersatt av detta att kvinnor ska bli präster. Här finns det många anledningar att tänka kritiskt. Fast inte för alla. Somliga har vett att välja sina strider. Det är, fortfarande följer jag O'Dea, skillnad på den prästerliga och den profetiska funktionen.

F. har skrivit memorabilier som fungerar som tankestimulantia. Han sätter igång sina läsare. Det har sagts att aktstycket ska läggas ut på sällskapets hemsida, men jag hittar det inte där. Håll utkik dock. Och fundera över hur också beskedliga kontraktsprostar alls inte är okritiska. Det dånar - om än modest - också i den kyrkliga kratern.


måndag 19 december 2016

Post Truth

Lever vi efter Brexit och valet av Trump i ett Post Truth Society? De politiska eliterna fruktar sedan gammalt massan (och alldeles konsekvent är förre ärkebiskopen, professor Rowan Williams emot massdemokratin), Nu fruktar eliterna mest den massa som inte håller till godo med den sanning den tillhandahålls. Därför ska massan beskrivas i nedsättande termer. Det sker av dem som tillhandahåller den sanning massan avvisar. Eftersom massan avvisar denna sanning, är den faktaresistent.

Fenomenet är inte alldeles nytt.
Jag uppfattar närmast att vi har att göra med processer vi såg på väg mot revolutionen i Frankrike år 1789. Det har fortsatt med andra massrörelser under 1900-talet. Regimer kan förlora den auktoritet som byggts upp och falla. Folk står ut med mycket och länge, men ibland tar tålamodet slut. Människor markerar när de ser framstegen leda till bakslag i det lokala, dvs märker att de fakta de hör, inte är de fakta de själva kan se. I en tid där politik blivit ett yrke liksom lobbyisterna utgör en yrkeskategori, är det kanske inte så underligt att det blir så.

Men var inte prästerna i det gamla samhället just sådana som bedrev den här typen av påverkan?
Det finns några viktiga skillnader. Prästen fanns i det lokala och prästen förkunnade inom ramen för en gudstjänst, som inleddes med gemensam syndabekännelse. Läsningarna och förkunnelsen kunde förmedla en annan hållning än maktutövningens. Hur det än var, var Jesus en kritisk instans och detta kunde både präst och piga höra. Om sig själv sa han, att han är vägen, sanningen och livet. Prästen och pigan uppfattade att orden sa som det var. Jesus var verkligen detta. Skulle någon förneka den saken, handlade det helt enkelt om faktaresistens.

Det blev annorlunda.
Uppträder Kyrkan som ideologisk apparat, delar den hållning med de ideologiskt dominerande. Då säger den det som ska sägas i samtiden. Jag kan ge tre exempel.
Prästämbetet uppfattades vara en uppgift för män. Den Helige Ande hade inte tillåtit något annat, konstaterade Martin Luther. Bibelorden var klara och förstods som Herrens ord. Detta var fakta utan betydelse när ordningen ändrades.
Äktenskapet uppfattades vara till för en kvinna och en man. Jesus formulerade sig så, Traditionen var obruten och inte särskilt överraskande. Detta var fakta utan betydelse när ordningen ändrades.
Barn uppfattades vara individer - också i mammans mage. Fostret/barnet i Elisabet hälsade fostret/barnet i Maria men var inte en del av kvinnans kropp utan en individ i den. Detta var fakta utan betydelse när ordningen ändrades och bara en av två individers intresse prioriterades.
Tala om faktaresistens. Här är tre områden där det inte går att föra ett sakligt och problematiserande samtal. Så är det i The Post Truth Society. Bara som ett exempel, Helge. Svenska kyrkan kunde ha anledning att fundera över vad det är att leva i ett sådant sammanhang och fundera över kallelsen att stå för Sanningen.

Vid senaste sammanträde med Kyrkostyrelsen skrev jag mig fri i en fråga som gick till omröstning ledamot för ledamot: Fredsprocessen Israel - Palestina. 12-3 slutade omröstningen. Jag säger inte att det här handlar om faktaresistens, men visst ifrågasätter jag Kyrkostyrelsens både kunskaper och kompetens. I grund och botten menar jag att Svenska kyrkan inte ska fungera som en politisk aktör. Det är farligt av flera skäl.
Vad jag skrev kan ni få läsa:

Särskild mening

Ett positionspapper är en politisk viljeyttring. Ett sådant dokument kan diskuteras i sak. Det har inte skett. Positionspapperet bärs inte av en bred opinion eller ens av en enig kyrkostyrelse.

Kyrkostyrelsen har ingen särskild ämneskompetens och har inte arbetat med sakfrågorna.
Jag menar emellertid att grundfrågan handlar om i vilken mening en folkyrka, den storhet som kallas ”Svenska kyrkan”, som sådan kan ”använda sin identitet” för att verka, bekräfta, stödja och ta ställning för eller emot i politiska frågor. Kyrkans kallelse är en annan. Kyrkan rustar människor för ansvarstagande i världen genom politiska partier och rörelser. I partier och rörelser kan positionspapper som är politiska viljeyttringar formuleras.

Att det antagna dokumentet skulle behövas för personalen att luta sig emot, som det sagts, tror jag inte. Att det finns, som också sagts, ett oerhört intresse för vad Svenska kyrkan tycker om konflikten Israel och Palestina kan vara riktigt, närmast då som ett intresse av att använda Svenska kyrkan som politisk påtryckningsgrupp. Kyrkostyrelsen borde se till att Svenska kyrkan inte ens i bästa syfte kan användas så.
Dag Sandahl

Denna dag firar jag dopdag (1948) och prästvigningsdag (1971). Jag är döpt av Folke Hyltén-Cavallius i Bymarkens kapell, numera Bymarkskyrkan, i Jönköping. Jag är prästvigd av biskop Olof Sundby i Växjö domkyrka. Det var två hederliga personer. Vi tänkte olika. Det hörde på den tiden till det svenskkyrkliga att det var så. Vi var liksom inte "Post Truth".

söndag 18 december 2016

Kyrkohandboksoptimism

Jag odlar en kyrkhandboksoptimist i mig. Det går inte så bra. Men jag fortsätter och för en dialog med den där optimisten inuti. Inte varje dag, förstås. Det skulle jag aldrig orka. Men en söndag då och då, särskilt denna. Jag är döpt och prästvigd 4 söndagen i Advent, men firar den på rätt datum, 19 december. Samma datum men 23 åt emellan.

Nu uppsöker jag optimisten i mig.
Optimisten: Tack för att du ville komma. Du ska veta att församlingarnas synpunkter är viktiga och därför ska det finnas en bredd i handboken så att var och en kan känna igen sin tradition. Det blir annorlunda än tidigare.

Jag: Men "var och en sin tradition" - finns det inte en svenskkyrklig tradition som känns igen av alla överallt nuförtiden? Då innebär det "annorlunda än tidigare" ett brott mot det som var tidigare, nämligen en gudstjänst tydligt igenkännbar som Svenska kyrkans och bärare av en svenskkyrklig spiritualitet. 1942 års handbok sålunda. Med den bredd du beskriver finns det alltså ett alternativ där prästen vid vigseln fortfarande kan säga att Gud skapade man och kvinna och att det finns en poäng med det förhållandet just i äktenskapet?

Optimisten: Nu ska vi inte prata om det. Jag vill hellre tala om påsknattsmässan. Där ska alla traditioner rymmas.

Jag: Alla traditioner? Det vet väl alla hur en påsknattsmässa ska vara. De högkyrkliga införde den. Det är bara att stiga in i den traditionen. Andra apade efter - men varför ta vara på efterapningar? Jag fattar inte.

Optimisten: Du är så negativ och ifrågasättande. Nu ska vi vara tacksamma, glada och göra det bästa av situationen. Och som svar på din gamla invändning så kan du få säga "Herre" igen för det ordet har en ny innebörd jämfört med för tio år sedan.

Jag: För tio år sedan - men vilken var innebörden när de första kristna sa "Min Herre och min Gud", är det inte ungefär det jag menar när jag säger detsamma? Rimligtvis. Jag delar väl tillsammans med dem den tro som en gång för alla avslöjats?

Optimisten: Lingvistiska språkspel är mycket mer komplicerade än så. Men du kan få ditt lystmäte, eftersom vi nu får inslag där kristna från Mellanöstern ska känna igen sig. Och du borde vara glad och tacksam, för det är konsensus i revisionsgruppen so far.

Jag: Då kanske jag snarare skulle bli rädd? Verbum ska ge ut missalet och övriga böcker som behövs...

Optimisten: Ja, det är rimligt att Verbum fortsätter. Förlaget har gett ut alla tidigare gudstjänstböcker. Det var bara några få i Kyrkostyrelsen som var av den meningen att det var för tidigt att fatta beslut om den saken i december månad 2016 - innan det ens finns ett förslag. Det skulle kunna uppfattas som om allt är klappat och klart... Så ska inte saken uppfattas.

Jag: Hur ska saken uppfattas då?

Optimisten: Den ska uppfattas så, att Kyrkostyrelsen fortfarande har ett val. Antingen säga "ja" till hela förslaget eller säga "nej". Det finns ingen tid eller lust att göra en överarbetning i hela styrelsen.
Det behövs inte heller. Vi frihet fick att säga ja och säga nej, som det heter i psalmboken.

Jag: Men invändningarna...?

Optimisten: Det finns en väldigt stark förankring och en längtan efter en ny kyrkohandbok. Det vittnesbördet kommer från biskopshåll. Nu gäller det att visa tilltro, för behovet är verkligen stort. Visst finns det sådana som inte vill, men sådana finns alltid och det är viktigt att inte nappa på enstaka händelser, som det där med professor Nelsons avhopp. Vi fick ju en kompetent efterträdare för de två återstående sammanträdena. Nej, det går inte att förstå kritiken. Problemet kan vara att vi har varit alltför lyssnande. Min hållning skulle jag kunna sammanfatta så: "Jag begriper mig inte på kritiken, jag bryr mig inte om den. På församlingsnivå hör jag den inte.

Jag: Jag förstår inte riktigt denna väldigt starka förankring när du en revisionsgrupp tar itu med det hela och allt är hemligt. Att kritiken på församlingsnivå inte hörs, skulle förstås kunna bero på att man på församlingsnivå inte vet vad saken gäller. Det var ju så hemligt det hela att profssor Nelson inte fick se materialet. Kyrkomusikerna sjunger ut och samlar sig till protest, om jag hör rätt. De kanske vet,  Din hållning är dock biblisk. Jer 8:11. Dina argument har en del för sig eller i vart fall en del år på nacken.

Optimisten: Där ser du. Profeten är för oss. Vem kan då vara mot oss?

Jag: Du kanske skulle slå upp stället?

Optimisten: Nä, biblicist på det viset vill jag inte vara. Min hållning ska mer förstås som "post truth".

Jag: Det är alltid så intressant med våra små dialoger. Nu får det bli högmässa i Horda. Du behöver inte svara på min fråga, men när det ändras i texter för att vi ska fira gudstjänst beror väl det på att vi inte ska tro som vi trodde förut utan har förstått bättre. När förslaget kommer, är det väl den frågan som ska ställas. Vad betyder förändringarna innehållsligt? Så långt i tanken borde vi också försöka klura ut vad i den kristna tron som inte längre kan uttryckas om medlemmarna ska vilja vara kvar. Apg 24:25 hade jag anfört om du inte varit så rädd för bibelhänvisningar. Är inte, handen på hjärtat, relevansen det viktigaste i vår kristna tro? Och då ska vi få en relevant kyrkohandbok. Den kan uttrycka sådant som inte gick att säga för tio år sedan, sa du. Tror du den kan hålla i tio år då?

Optimisten: Gör dig nu i ordning för högmässan i kapellet i Horda. Än så länge kan du ha en aning om vilken slags högmässa du kommer till och kan uppfatta att du är sakramentalt säker. Gnäll inte. Lita på komitterade. De gör så gott de kan. De styrs av principen att göra det bästa av situationen.

Jag: Är inte detta att göra det bästa av situationen en väldig begränsning i varje fall för oss som helst vill skapa den situation vi ska stå i?

Optimisten: Märk inte ord.

Jag: Om man inte märker ord i kyrkohandboksarbetet, vad ska man märka då? Musiken? Bryggor och bågar i den gregorianska notbilden?

Optimisten: Gör dig i ordning nu och tjafsa inte!

Nu förstår ni hur Optimisten i mig och jag umgås.

lördag 17 december 2016

Antje som hatobjekt

Jag fick se en sammanställning av hatmejl mot Juluppropet.
Det politiskt inkorrekta är slagruta. Antje slagpåse. Vi är långt ifrån ett samtal som leder någonvart. Det är inte avsikten heller. Frontlinjerna är uppdragna. Dessvärre tror jag inte att kommentatorerna är så värst intresserade att stå upp för evangeliet. De har en annan agenda. Deras hatspråk är förrestren engelska. Vad betyder det?

 Uppropet med möjlighet att underteckna presenterades och så angavs målsättningen: "So, let's troll the hell out of these fuckers by signing the petition in the most offensive ways possible." Jag har inte velat störa Yngve Kalin för att påpeka att så hanterades också Prästdeklarationen när det begav sig. När det blev orimligt att lägga möda på att ta bort den här sortens inlägg, stängdes listan. Präster har ju ett jobb att sköta. På kansliet återstår en del jobb, förstår jag.
Uppropet då?
"This shit is comedy gold." Inte riktigt. Men det kan bli så om sällskapet vill presentera sig själv: "Really hate the Swedish Church. They are the most cucked pro-rapefugees organisation in Sweden." Men den, ska vi säga, nordsvenska kopplingen är tydlig: "Wake up, Nordic man. Semitic religion is not your friend."

Det kom lugnande besked också:
"We won't have to worry about this stuff for much longer though. After next years church election we (SD) will get loads of more seats; probably majorities in a lot of parishes. In one or two more elections after that, the church will probably bo govemed (sic! DS) entirely by conservative groups."

Rapporteras stor anslutning till uppropet, vill det till att kolla vilka som skrivit under och vilka som är fejk.

En sak är uppropet.
Det kan diskuteras, inte minst som partiledare, politiker, skriver under. Vart ska detta barka vart? Partiledare har väl rimligtvis utrymme att agera på annat sätt än genom upprop - så vad vill de? Visa upp sin godhet?
 Jag tror fortfarande att medvetandegörande är den stora kallelsen. Vi lever i en bedräglig massmedial tid. I denna bedrägliga tid uppträder sådana som för 50 år sedan suttit i tryggt förvar på mentalsjukhus - och då hade alla vetat vad som var vad. Jag värderar inte. Jag konstaterar bara. Naturligtvis kan de visa sig farliga.

En annan sak är utmaningen när främlingen kommer.
Den är biblisk och allvarlig. Här uppstår komplikationer. Vi ska ta hand om främlingen men ansvaret är också ett ansvar visavi barnbarnen. Främlingen skulle rätteligen inte kunnat komma till Sverige - Dublinförordningen, ni vet. Ska vi begära mer information om flyktingsituationen i uppsamlingslägren i Turkiet, Grekland och Italien? Vill vi veta?
Så vad gör vi nu? Svenska kyrkan försöker ta ansvar med medel som kom till därför att Frimodig kyrka motionerade, inte Kyrkostyrelsen. Jag tjatar och alla fattar varför. Det är tarvligt av mig, förstås. Men icke desto mindre! Staten lägger över ansvaret för dem som gått uppehållstillstånd på kommunerna, som säger sig inte klara uppgiften. Det tycks som om vi har problem.

En tredje omständighet är det hjärtlösa.
Jag ser i hatet mot Antje en annan samhällssyn och en annan tro. Här är människor som hatar kristen tro och hatar Svenska kyrka - allt lika. Det får Antje ta. Hon har betalt för det, kan man säga. Men ohederligt är det likväl. Här skulle Antje kunna känna att vi står samman.. Rätt eller fel i analysen så vill Antje i migrationsfrågan i vart fall inte det hjärtlösa. Det behöver inte betyda att vi utan vidare köper Juluppropet, som brister i konkretion och är tänkt uppifrån och ner. Men icke desto mindre!

Det fjärde är den kyrkopolitik som avtecknar sig.
Det är en fullständigt avskyvärd situation att Sverigedemokraterna försöker profitera röstmässigt på nuvarande tillstånd i Svenska kyrkan. Få av dem - men några - bryr sig om Svenska kyrkan. De i SD som gör, borde dra sig ur kyrkovalet. Vi ska inte ha de partipolitiska bataljerna där. Men det får vi. S mot SD - och Svenska kyrkans egentliga frågor försvinner i deras batalj. Detta är det värsta scenariot: stridskrafter som utkämpar sina slag på vår mark. De föröder ohämmat. Partipolitiken hör inte hemma i det kyrkliga. Det måste vanligt hederligt folk markera - annars är det ute med Svenska kyrkan. Då kommer förödelsen totalt.

Ska inte en ärkebiskop tåla rätt mycket skit?
Jo, det har en ärkebiskop betalt för.
Jo, men kritiken måste vara sannfärdig.
Måste kritiken vara konstruktiv?
Nej.
Men den ska vara något annat än illasinnade påhopp. Den måste vara pigg, käck och munter. Den blir kanske inte mer uppskattad och älskad för det - men i alla fall.

Nu undrar alla varför jag inte skrivit om kyrkohandboksarbetet utan bara om migranter och ärkebiskopar. Om ni överlever till i morgon (eller jag!) så kan ni en söndag få läsa något positivt om kyrkohandboksarbetet. tror jag.

fredag 16 december 2016

Kristna, inte politiker

Vi agerar tydligen i en högst politisk fråga inte därför att vi är politiker utan för att vi är kristna. Budskapet gick att förstå. Men så kan det väl ändå inte vara? När vi agerar, agerar vi politiskt och den som agerar så, f'låt, och ska beskrivas med ett substantiv, är just - politiker. Då och där. De tretton kyrkoledarna framträder som politiker. Drivna av de bästa avsikter och med snabbt stöd från rätt många. Inklusive några partiledare och några ledarskribenter. Andra ledarskribenter tycks vara mer återhållsamma.

Lite tar det kanske emot när jag minns Kyrkostyrelsen, som för två år sedan alls inte tänkt sig pengar till flyktingmottagandet och som för 18 månader sedan tänkte sig att extra resurser inte behövdes. Det var då Frimodig kyrka motionerade två gånger om. Nomineringsgruppen kanske skulle få ett erkännande för denna klokskap. Om flyktingen som alldeles konkret står vid vår dörr, finns det bibelbesked. Riktigt lika tydligt är de bibliska budskapet inte när det handlar om migration.

Nu kan sägas att det behövs mer arbetskraft för att klara välfärden. Det beror i så fall på att det inte fötts och föds tillräckligt många barn i Sverige.
De mer analytiskt lagda skulle kunna påminna om aborttalen. I rondskålen las alla de som skulle tagit hand om välfärden - eller är det något jag inte förstått?
De mer analytiskt lagda kunde förstås också undra om folk utan egentlig skolgång kan stiga in på arbetsmarknaden utan väldigt omfattande utbildning och psykosociala stödåtgärder.
Kanske de mer analytiskt lagda också skulle påpeka att tanken var ett en ung familjemedlem skulle ta sig till Sverige och så skulle familjen komma efter. 70 000 ensamkommande ska då bli - hur många? Det är bara att ta fram kulramen och räkna - pengar. Det är politik.

Regeringen satte sig ner och räknade. Det är väl det som kallas "teknifiering, empatilöshet och avhumanisering". Jag förvånades en gång när sr Marianne sa, att avvisning vid gränsen är barmhärtigare än det svenska systemet, som släpper in för att kasta ut. Jag tror jag begriper hur hon tänkte och varför.

I juluppropet krävs permanenta uppehållstillstånd som norm, rätt till familjeåterförening och återgång till den tidigare tillämpningen av särskilt och synnerligen ömmande omständigheter som grund för uppehållstillstånd. Vad innebär detta i praktiken? Det vet vi inte. Det berättar ingen, Borde vi inte ha en aning om den saken när vi skriver på?

Jag tvekar när kyrkoledarna träder fram. Kyrkor ska inte politisera. De ska rusta människor så att de kan ta ansvar - som kristna. Det gör de ihop med sådana som inte ränner i kyrkan vareviga söndag. Vid kyrkkaffen och vid samtalskvällar kan människor tala om komplicerade politiska frågor och dra slutsatser efter bästa förstånd. Det kan vara olika slutsatser, politiska frågor är oftast inte entydiga.  Svenska kyrkan kan dock inte bli aktivist, inte ens ihop med andra kyrkor och samfund. Den kan bara rusta aktivister. Är ni klara över skillnaden?

Vad då när det profetiska slår några kristna och de tvingas dra gränsen mellan ont och gott?
Svaret är brutalt i all sin enkelhet. Antingen förstår människor eller så slås profeterna ihjäl. Som vanligt alltså. Omvändelse eller undergång.

Vad ska de politiska partierna, riksdag och regering säga när Juluppropet överlämnas?
"Vi ska ordna beställningen!" - ?
Eller fråga: "Hur tänkte ni nu, alldeles konkret. Inte vad, det har vi sett, utan hur ska denna de kristnas opinion verkställas. Ge oss besked om den saken. Och tala om vad som står på prislappen."
Ska statsministern fråga kyrkoledarna hur han ska göra. "Mitt första ansvar är Sverige, det är landet och landets intressen jag ska värna. Vad har ni då att säga som hjälper Sverige?"

Ska de kristna då svara och säga: "Vi står över sådant. Vi talar för medkänslan och viljan att engagera oss."  Jag fruktar att det då uppstår ett kommunikationsglapp. "Vi människor är skapade att leva tillsammans", säger de kristna då. Då svarar politikerna att denna sammanlevnad kräver ordning och reda. Vad svarar de kristna då?

Skulle det kunna finnas andra distinkta krav en kristen skulle kunna ställa? Kanske krav på fred i Mellanöstern och sådana regler för samlevnad i Afghanistan att människor kan bo där tillsammans, kanske krav på fredliga villkor i Afrika, Sydsudan, Eritrea, Somalia och Somaliland lika. Kan något kristet krav ställas på det som kallas världssamfundet?

Jag kan fråga än mer komplicerat.
Kan det vara så att Gud i vår tid tillåter denna ondska som en kraftfull värk innan det nya föds fram?
Vore inte det en fråga för kyrkoledarna att hjälpa oss att förstå. Lite i alla fall. Inte minst som det är advent - och advent kommer före jul.

Jag kan fråga enkelt också.
Varför var det inte möjligt att ta fram ett sakmaterial som beskriver alla de frågor kyrkoledningarna tydligen vill driva. Siffror, problem, komplikationer och levnadsvillkor för dem som kallas migranter med en rejäl beskrivning av vart den politik som nu förs leder. Det hade varit att tagit migrationsfrågan och människor på allvar. Så varför inte?




torsdag 15 december 2016

Slagsmålet

Det är svårt för en författare att inse, att en historia som berättats i hans böcker ändå inte är känd. Nå, historien om bråket under hatthyllorna är så bra att den kan berättas igen. Det är 60 år sedan den inträffade. På begäran av en kommentator. Och om kommentatorer gäller att de bör vara snälla och empatiska.

Olov Hartman blev vid en sammandragning i Adolf Fredriks församlingshem så upprörd över Ingmar Ström att han grep tag i honom under hatthyllorna och skrek: "Det går åt helvete, begriper du väl." Han menade detta bokstavligen, skriver han i sina memoarer. Jag frågade Ingmar som bekräftade. "Det är enda gången jag blivit fysiskt påhoppad", sa han. Så berättade jag denna underhållande interiör från det kyrkliga för prostinnan Runa Ohlander. Hon sa: "Jag vet. Jag var med." Jag fick ur mig ett förvirrat "Var du med?". "Ja, och så la jag armarna om dom och sa: -När pojkar slåss beror det på att de är hungriga och behöver mat. Nu går vi och äter."

Vad gällde bråket?
Olov Hartman såg den väg Svenska kyrkan gått under efterkrigstiden, han såg hur konsekvent den kyrkopolitiska vägen löpte och hur konsekvent människor följde den. Han hade inte uthärdat att se Svenska kyrkan så som hon nu framträder och hade, jag gissar, sagt att reträtterna är fullkomligt logiska. Det som hänt och händer är självförstörande för en kyrka.

Många förstår inte detta.
När jag sitter å min kammare eller ligger å mitt läger tror jag, att de som inte kan se antingen är ivriga aktörer själva eller egentligen inte svenskkyrkliga. Den som har sin kyrkliga fostran från söndagsskolans Lillklass till allt det andra och ägnat sig åt kyrkogång, fattar vad Hartman talar om.

Ingmar borde också ha fattat. Han blev biskop men släpade sig hem från stiftskansliet uttröttad av alla problem han dagligdags fick ta itu med. När han gått i pension upprördes han över usla predikningar, så usla och förolämpande att det var som om han sett någon slå sin hustru Karin Ström i ansiktet, alltså någon han älskade. Jesus eller Karin - ingen skulle utsättas för detta. Det som upprörde honom kunde han sett vara just det Hartman ropat till honom. Men Ingmar omprövade inte den hårda linjen. Han visste var sexualneurotikerna fanns lika väl som Gustaf Wingren visste var de dörrstängande fanns. Det var jag och sådana som jag.

Det långa talets korta mening?
Mönstret går igen. Det är inte bara främmande agenter som i skydd av statskyrkosystem och kommunkyrka styr och ställer. De samverkar med betydande kyrkliga krafter. Påpekandet har gjorts många gånger tidigare. Det finns något självförstörande och självförgörande i de kyrkliga systemen. Och händelserna följer sitt eget logiska mönster.
Det kanske inte är så mycket att säga om.
Makt lockar till sig sådana som vill samarbete. Några ansluter sig till de maktägande ohöljt som karriärister men de flesta höljt som idealister. De säger: "Vi får göra så gott vi kan." Minns att vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser.

Vad hade Olov Hartman sagt om jag berättat för honom att Kyrkostyrelsen idag ska anta ett positionsdokument om Israel-Palestina-frågan. Ett positionsdokument är en politisk viljeyttring och här ska nu Svenska kyrkan stå för en gemensam sådan positionering. Det ska röstas om den och jag antar att den går igenom. I sak kan jag ha några frågor och kanske rentav invändningar. Jag skulle kunna mena att Kyrkostyrelsen alls inte har någon kompetens att hantera denna svåra fråga. Det grundläggande för mig är dock något annat. Jag tror inte det är Svenska kyrkans kallelse att uppträda som en politisk organisation. Jag tror de kristna ska bedriva politik genom de politiska partierna, ihop med människor som inte är kristna, och så gott om partipolitiker som det är i de kyrkliga beslutsrummen borde det finnas goda chanser att dessa, stärkta av Ord och sakrament, kan baxa alla svåra frågor in i partier och departement.

Vad i det kyrkliga?
I det kyrkliga, i församlingslivet, samlas vi för att också utgöra en problemformuleringsgemenskap. Vi låter allt vara just så svårt som det är och samtalar om det. Men därmed gör vi inte församlingen till en kamporganisation. Vi tar med oss resurser till andra kamporganisationer och hanterar oenigheter i församlingen. Oenigheter måste det bli - men intelligenta och reflekterade och därmed också respekt. Det handlar om att lysa som himlaljus i världen, en kallelse som går långt utöver manifestationer och upprop.
När kommer de bättre tiderna?
De kommer med de bättre människorna.
När kommer de?
Ungefär så.
Tänker jag.

onsdag 14 december 2016

Tilltagset

Jag funderar över begreppet "tilltagset". Det används när någon gör något och, tror jag, det kan vara osäkert om detta är något bra eller dåligt. "Påhittigt" uttrycker något mer positivt och "hyss" är något annat, men båda kategorierna hör till det som är tilltagset.

Svenska kyrkan annonserade i går på en helsida i Svenska Dagbladet och samma annons fanns väl i DN. Dock inte i Östra Småland, Smålandsposten eller Barometern. "Välkommen Lucia!" var rubriken och bilden en tänd luciakrona. Den "passar alla huvuden", meddelades också. Den förbryllade läsaren hänvisades till #görinteskillnadpåmänniskor
Nu tror jag verkligen att vi ska göra skillnad på människor. Gilla olika, liksom. Det är en biblisk hållning. Guds egen hållning- Gud skapar oss olika. Gå och kolla dig i spegeln.
Men vad med annonsen, som inte är gratis?

Jag uppfattar den i grunden polemiska annonsen som ett auktoritativt svar på Åhléns på nätet utlagda kampanj, den som påstods ha väckt reaktioner. Jag gick inte på det hela, utan uppfattar att klär man ut en kille till Lucia kittlar man för att få reaktioner genom att spela ut det normkritiska kortet. Ser killen inte helt skär ut har man säkrat upplägget och bett om de reaktioner man sedan kan fördöma.
Tilltagset.

Nu kom den kampanjen av sig och blåstes av - om den ens var tänkt att sättas i sjön. Åhléns fick uppmärksamhet på detta rätt enkla sätt och kampanjen lyckades i den meningen även om den inte blev av. Åhlens är ål-hala. Men Svenska kyrkan kan man lita på. Luciakronan passar alla huvuden. Det är inte sant. På en flintskallig äldre herre, passar den inte. Noga taget passar den bara på tjejer. Och handen på hjärtat, alla tjejer passar inte som Lucia. Det finns tjejer som inte vill stå där till allmän beskådan. Sådant vet vi allihop, vi har varit med om luciafirande förut.

Det kanske är tid att trycka tillbaka.
Somliga tjejer passar bättre som Lucia än andra, de som gillar deklamera en fånig vers och kan sjunga, t ex.
Samtliga killar passar inte till Lucia eftersom Lucia är en ung kvinna från Syrakusa och ingen kille.
Ska tjejer berövas den kvinnliga förebilden, när det handlar om mod och tuffhet?
Svenska kyrkan, vad det nu är, antyder detta i en påkostad annons.
Tilltagset.

Juluppropet lanseras idag av Sveriges Kristna Råd, SKR, och ska läsas upp i kyrkorna på söndag. I riksmedia kommer en debattartikel i januari och i slutet av januari ska det bli uppvaktning av relevanta ministrar. Pressansvariga försöker få ut uppropet till något som kallas "morgonsofforna" och till samfundspressen. Svenska kyrkan får tydligen ta på sig ansvaret för att nå lokalpressen landet runt. Biskoparna är införstådda och beredda på intervjuer. När budskapet ska läsas på söndag är kontraktsprostar och kyrkoherdar nyckelpersoner. De får också särskild information. En gammal komminister ler då och säger vid själv: "#görinteskillnadpåmänniskor".

Själva uppropet har jag inte sett. Det innehåller att-satser. Sådant brukade skrämma biskopen och professorn Anders Nygren. Man skulle inte skriva sig samman, för då satt man i fällan, menade han. Hade Nygren haft frågor hade han dock kunnat lugnas med beskedet, att kyrkokansliet tar fram en FAQ.

Så här ser en kampanj ut som drivs uppifrån och ner.
Vi förväntas vilja en human migrationspolitik och det är tydligen de kristnas ansvar att värna den. Så tänker inte jag. Det finns inget ställföreträdande kristet politiskt förnuft ens i migrationsfrågor och den politik vi nu har är katastrofal, men det behöver man inte vara kristen för att fatta. Däremot ska kyrkoledningen nog ta till sig att många misstror det som nu händer och fruktar det som kommer att ske, när migrationsfrågan kastas i kommunernas knä. Att ta hand om flyktingar är en sak. Att ställa upp för migranter, som kommer till Sverige för att få ett bättre liv, är inte alldeles självklart. Vem ger mig rätt att vara generös på mina barnbarns bekostnad eller på bekostnad av de fattigaste medborgarna i Sverige? Och vill jag fördela resurser till välfärdsaktörer, som finner sin väl tilltagna utkomst i migrationsbranschen? Vad ska jag tycka om alla som inte har asylskäl och ska utvisas - ska de inte utvisas? Och vad med Dublin-förordningen, ska den inte följas?

Nu ska jag inte ha skäll.
Uppropet kanske är helt förträffligt, jag har inte sett det. Just därför kan de principiella frågorna ställas. Jag undrar verkligen.
Är det så att julupprop blivit det kristliga sättet att fira jul så känner jag igen Jean Calvin från Geneve. Honom är jag emot,
Och är det så att dom där uppe försöker domptera folket genom upprop som ska skrivas på utan besvärande mycket studiearbete och problematisering som föregår, är jag emot det också. Upprop får inte bli kupp-rop, tänker jag.
Är det till sist en samling reformerta som sitter där uppe och driver sitt spel med oss? Utfallet? De får uppvakta relevanta ministrar. Vilka är då de relevanta, det skulle jag gärna vilja veta. Morgan bland dem?

Svenska kyrkans engagemang är viktigt för att uppropet ska få bred uppslutning och kunna bli verkningsfullt. Hade inte Kyrkomötet då bort ha tagit beslut i ärendet? Eller Kyrkostyrelsen om det brådskat? Som det nu är, agerar SKR och den lilla gruppens beslut får vår struktur snällt följa. Det kan inte vara en riktigt god ordning. Inte i en demokratisk och episkopal kyrkostruktur.
Tilltagset är det dock.



tisdag 13 december 2016

Äldre prästman

Jag är en sådan. Äldre prästman. Därtill har datorn råkat i olycka, dvs den löper amok så jag får ta till en gammal. Den fina men nu dåliga ska lämnas in idag. Jag skulle säkerhetskopiera först, sa den vänlige mannen i butiken. "Du ser vänlig ut", sa jag, "för jag behöver en vänlig person, som kan hjälpa mig." Vad svarade han då? "Jag är en argsint man." Men han log och uppträdde stödjande, hjälpande, tröstande. Man är mans gamman, som ni förstår.

När jag kom hem efter utfärden till stiftsstaden, där datorfolket fylkas, gick jag på telefonen in för att se vad Kyrkans Tidning åstadkommit. Fast dessförinnan vittjade jag postfällan för att se om det kommit något av vikt och värde. Redaktören hade sänt mig boken "Herrens verk i många heliga aktiviteter", samlade texter från Polanco 2005-2009. Det är föreningen Kompass årsbok 2016, Artos. Så glad jag blir, när det kommer en bok i postfällan. Den ska läsas i veckan och så ska jag fortsätta med profeten Jesaja, en följeslagare under advent. Jag läser Jesaja antingen i stora sjok eller tre kapitel per dag. I år är det stora sjok, alltså sammanhang mer än enskilda verser. Nu kan jag misstänkas läsa för att jag är from. Inget kunde vara mer felaktigt. Jag läser för att möjligtvis få några insikter och överraskas av hur fräsch en profet kan vara fast det nog är adventstid nr 42 med denna profetläsning.

Nu återgår vi till förmedlingen av nyheter i det kyrkliga via Kyrkans Tidning på nätet Vad fångar vi in?
Tur i oturen kan man tänka om bomben i S:t Markuskatedralen i Kairo. Tänk om det smällt när Antje med följe var där! Jag har också varit där fast vid andra tillfällen. Men det ter sig fortfarande gåtfullt att det inte kan talas klartext om attackerna mot våra medkristna och just dem. Det ska omedelbart också sägas något om människor av annan tro. Jag tror det är svagsint. Döpta och konfirmerade utsätts för livsfara därför att de är just döpta och konfirmerade, just det en majoritet av svenskarna är. Det borde vanliga svenskar få klart för sig och det hade kunnat sägas i predikan på söndag, om någon kommer då. Erfarenhetsmässigt är det dock få som samlar fyrtal i adventssöndagar. På söndag startar juluppropet, ett upprop för en human migrationspolitik. Ärkebiskopen och Sveriges Kristna Råd samt biskoparna är involverade. Har vi längtat efter listor att skriva på? Jag blir lite osäker.

Medlemstappet fortgår.
3221 utträden, betydligt högre än förra året. Erika Brundin finner förhållandet bekymmersamt. Men det var väl förutsägbart. Vi bevittnar historiska processer som bara kunnat motverkas av ett medvetet kyrkfolk och av präster som ville något kyrkligt. Sådana präster har kringskurits och sådana prästkandidater skurits bort.
Erika Brundin vill kommunicera vad vi gör. Så vad gör vi? Ska vi kommunicera att vi förkunnar Herrens död tills han kommer åter? Eller ska vi stämma upp en publik lovsång om hur relevanta vi är? "Gån ut i hela världen och förkunnen eder relevans, som Frälsaren kanske fick till det. Jag tror jag ska köpa Nya testamentet i åtta versioner och på denna åttafaldiga väg studera Frälsarens ord i ärendet.

I Sollentuna vill POSK att kommunen ska ta hand om begravningsväsendet. Den gemensamma avgiften betyder att begravningsavgiften ökat med 140%  för sollentunaborna. Solidaritet kostar, men denna konsekvens gick att förutse. Och sätter vi inte fart, kommer utträdena att öka också av detta skäl. Man kan undra vad POSK i Mörrum tycker om detta.

Man undrar naturligtvis också över slagordet "Dags för reformation. Bryt partipolitiseringen", som är POSK:s valslogan. Hur ser man i Mörrum på denna paroll?
Själv undrar jag om inte självbeskrivningen av POSK borde anmälas till Konsumentombudsmannen för vilseledande marknadsföring. POSK betecknar sig som "Det obundna alternativet i kyrkovalet". Det? Är inte Frimodig kyrka en obunden grupp så vill jag få veta vari bundenheten består? Vid Skriften? Vid Kyrkan? Men partipolitiskt obunden är gruppen lika mycket som POSK. Självbeskrivningen av POSK är osannfärdig och på en osannfärdig deklaration begär gruppen väljarnas förtroende.
Annars håller jag med. Dags för reformation. Börja med att tala sanning.
Men Frimodig kyrka torgför sig som "det verkliga alternativet". Jo, och är så också. Obundet och verkligt och fritt tänkande. Så fritt att Frimodig kyrkas ledamöter i kyrkomötet reserverade sig mot de strukturförändringar som folk ser och inser konsekvenserna av.

Så här kan en äldre prästman fundera i väntan på åtgärder mot en för tillfället dålig dator. Men tro mig, jag tror utsikterna för att datorn blir pigg och kry är mer välmotiverade än de som kan skrivas fram för Svenska kyrkan. Detta insåg Olov Hartman för 60 år sedan, när han slogs med Ingmar Ström under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem. Om vi säger så, har vi inte glömt Jesus. Inte säkert. Tänk om han tröttnat på oss? Jag läser profeten Jesaja, som sagt.



måndag 12 december 2016

Demokrati i folkyrkan

Det finns sådana som förespråkar en slags restlös demokrati i folkkyrkan. Alla får vara med och alla får fatta beslut. Att Kyrkan vilar på en gudomlig uppenbarelse som man INTE kan rösta om, faller dem inte in. De blir glatt herrar i sin Herres hus. Det är som om vi ingenting lärt från tyskt 1930-tal. Kampen om Kyrkan är ingen tebjudning. Hållningen att inte vilja lära sig av händelser i närtid och vägran att se grundproblem, kan uppröra mig. Då har alltså somliga gett sina liv till ingen nytta.

Professor Gustaf Wingren gällde för att vara folkkyrkoteolog och vi uppsöker så med viss förväntan hans lilla skrift Demokrati i folkkyrkan, Gleerups 1963. Han är för demokrati, men det är en annan slags demokrati än den som tänks av POSK-aren Bengt Olof Dike. Den då nya församlingslagen gjorde lekmän myndiga på ett annat sätt, menar Wingren. Om de vigdas dominans försvagas, blir det lättare att åstadkomma rimliga reformer. Vad är rimliga? Det kan man med perspektiv på 60-talet och det som hänt därefter fundera över. Prästvigningsstopp och beslutanderätt över kyrkorummets upplåtande hör dit, kan vi veta, som varit med. Gustaf preciserar sig dock principiellt:
"Men de nya bärarna av beslutanderätten är givetvis, ifall folkkyrkan skall vara folkkyrka, hänvisade till att genom sina beslut öppna nya vägar för evangelium - och inte för något annat än evangelium." (s 12-13)

Gustaf kommer sedermera i sin skrift till slutsatsen att den springande punkten handlar om bibelsynen. Just år 1963 tillsattes Biskopsmötets bibelkommission. Gustaf var med i den.

Nu minns ni att Greta Hofsten, som var gift med Gustaf, sa att Gustaf inte begriper sig på politik. Hon visste. Han varsnade i sin idealvärld inga andra faror än högkyrkliga sekterister samt pietism. Det var väldigt mycket Gustaf utifrån stabil förförståelse och personlig animositet aldrig begrep. Han kunde vara underhållande för det.

Hade han något svar på frågan vad som skulle hända om kyrkopolitiker inte uppfattade sig bundna till evangeliet och om de röstande inte heller uppfattade saken så, utan tänkte att de skulle vara herrar i sin Herres kyrka? Gustaf kunde ana den faran hos Karl-Manfred Olsson och socialetikerna, som han drog i härnad mot. Men något annat än sin egen idealism hade han inte att sätta emot. Så var det socialetikernas program som slog igenom kyrkopolitiskt. Det var det som hände 1982.

Det är skillnad på borgerlig demokrati och kyrklig, menar Gustaf.
"Ur gudstjänstgemenskapen framväxer på det lokala planet en demokratisk ordning, baserad på församlingar, pastorat, samfälligheter. Ur dessa lokala enheter växer i sin tur den demokratiska ordningen i stiftet och i rikskyrkan fram. Förankringen i den lokala gudstjänstgemenskapen utgör den kyrkliga demokratins särart i jämförelse med demokratin i det borgerliga samhället." (s 59)

Lägg märke till att de indirekta valen, som var ordningen då, inte kritiseras. Något växer fram. Men varifrån? Från den lokala gudstjänstgemenskapen. Detta leder till den existentiella frågan till var och en som är förtroendevald. Hur ser ditt liv ut om man ser till den lokala gudstjänstgemenskapen? Här frågas inte "är du lönsam, lille vän?" Här frågas: "firar du gudstjänst på söndagar, lille vän?"

Så hur blir det om vi har horder av förtroendevalda som inte delar gudstjänstgemenskapen?
Det kanske blir demokrati i den andra meningen - att bärare av annat än evangelium tar över och fattar beslut utifrån något annat än evangelium. Naturligtvis röstar sådana förtroendevalda inte om evangelieböcker men de tystar dem för deras auktoriteter och agendor är andra.

Inte vill vi ha ochlokrati, en styrelseform där den lilla hopen beslutar.
Men demokratin som inte är medveten om sina gränser, fungerar förstås inte. Den blir majoritetsdiktatur. Det finns tecken på att somliga visavi gudstjänstfirarna uppfattar att slipstenen ska dras så.
Laokratin kanske till sist måste vara Kyrkans livsform, Det gudstjänstfirande folket (laos med avledningen laikos, lekman) har ansvar. Då röstas företrädare för detta fria folk fram och inte ockupanter.
Detta folk är ett folk genom alla tider och över hela den bebodda jorden. Diakronal och diaspatial är dess identitet. Genom alla tider och ut över alla länder lever Kyrkan särpräglad som ett Guds folk. Detta heliga folk är döpt in i Kyrkans gemenskap och praktiserar den. Då har också prästämbetet sin givna uppgift. Detta ämbete levs i, med och mot församlingen. "Med" lever prästen självklart. "I" anger gemenskapen och prästens livsform. Och "mot" betyder att prästen alltid är en kritisk instans till sin församling. Det är en del av herdeansvaret.

 Problemet med 1960-talet var att Gustaf et consortes tänkte sig en uppgörelse med vanarter men hamnade i en uppgörelse med själva arten, grundstrukturen: Det herdeämbete Herren inrättat och som de evangeliska ser vara nödvändigt för att vi ska få den saliggörande tron. Jag hänvisar till Augsburgska Bekännelsen art V.

Gustaf fick svar på tal om ämbetet från det småländska prästerskapet. Det Gustaf lärde ut stämde inte med församlingsprästernas reflekterade erfarenheter. Jan Redin, Rudolf Walldén, Hugo Willny och Nils Nicklason polemiserade i Svensk Kyrkotidning.I efterhand minns jag mest från den utdragna debatten att Gustaf blev arg.
Då gav sig Bertil Gärtner in på banan. Gustaf blev inte mindre arg. Handpåläggningen vid vigning av präst avfärdade han som en handrörelse, inget annat. Gustaf hade sina skäl att tycka illa om de högkyrkliga.

Gustaf och jag möttes också i debatt. Vid en fortbildning för präster på Stiftsgården Tallnäs jagade Gustaf just de högkyrkliga. Jag, som alltså var där för att fortbildas, var alls inte hågad att säga emot, men det blev liksom alltför befängt. Några påpekanden gjorde jag. Det blev till sist en rätt omfattande debatt av det hela. Övningen slutade med att Gustaf slog ut med handen och närmast (men inte helt) oefterhärmligt sa till mig: "Det finns en plats vid mitt middagsbord."
Det var vackert sagt, och jag satte mig vid Gustafs middagbord. Nästan lika vackert sagt som när överstelöjtnanten Rolf Björk (när vi först möttes fänrik) sa: "Dag, hade du fortsatt, hade du varit general nu."
Man har vett att bli generad.
Men de med en i princip demonisk demokratisyn, har de vett på samma sätt?

Avdelning ihåliga rör:
Det finns olämpliga medlemmar i Svenska kyrkan. De hör med sina åsikter inte hemma där. Jag inser vad jag läser, när de sekteriska kommer loss. Jag har gett citaten och ser att de sekteriska är konsekventa. Min hållning är den andra, den kyrkliga. För sekten blir en sådan hållning definitivt olämplig. Jag hör uppenbart till de olämpliga medlemmarna i Svenska kyrkan. Den slutsatsen kan jag dra efter innantilläsning!