Dagens Sandahl
"Det är möjligt att lura alla någon tid och några all tid men inte alla all tid." (2014)
måndag 20 juli 2015
Fortsatt blogguppehåll
Nu är det fortsatt blogguppehåll men jag läste på twitter och undrar vad detta kan betyda i det sammanhang som Bloggardag utgör:
onsdag 15 juli 2015
Autoblogg
Vad har jag skapat? En autoblogg spm lever sitt eget liv mina blogginlägg förutan! Hur gick detta till? Min skuld är större, kan jag tänka. Eller min förtjänst? Jag har skapat liv, autoliv. Nu måste väl Kyrkans Tidning utnämna denna helt självgående bloggsida till Årets Blogg 2015?
fredag 10 juli 2015
Blogguppehåll
Jag proklamerade blogguppehåll men kommentarer fortsätter komma in och en något fristående debatt försiggår min medverkan förutan.
Det är väl lika bra vi tar det där uppehållet nu.
Den som verkligen vill veta vad jag kan tänkas mena, hänvisas till
https://twitter.com/sandahlcitat
Hur det blir i fortsättningen?
Det ger sig. Jag har fått reaktioner från sådana som vill ha en fortsättning och från dem som menar att det kan vara bra nu.
Jag funderar.
Kanske ska kommentarerna som nu strömmar in ses som livstecken eller som dödsryckningar. Jag vet inte. Ett vet jag. Allt är nåd.
Trevlig mygg- och bloggardagfri sommar tillönskas alla av hjärtat!
Det är väl lika bra vi tar det där uppehållet nu.
Den som verkligen vill veta vad jag kan tänkas mena, hänvisas till
https://twitter.com/sandahlcitat
Hur det blir i fortsättningen?
Det ger sig. Jag har fått reaktioner från sådana som vill ha en fortsättning och från dem som menar att det kan vara bra nu.
Jag funderar.
Kanske ska kommentarerna som nu strömmar in ses som livstecken eller som dödsryckningar. Jag vet inte. Ett vet jag. Allt är nåd.
Trevlig mygg- och bloggardagfri sommar tillönskas alla av hjärtat!
torsdag 9 juli 2015
Komplexiteternas livsvillkor
Det verkar lönlöst att försöka beskriva komplexa förhållanden. De återförs antingen till det som ses som löjligt eller det som blir väldigt underligt, särskilt i en evangelisk kyrka, det där att majoriteten alltid har rätt.
Jag hade tänkt fundera tillsammans med Hugo Rosén, som jag helt planlöst kom att ta fram när jag flyttade lite böcker å lantegendomen och träffade på festskriften till Pfannenstill. Jag fattar hur Rosén tänker i sitt bidrag, men jag är inte säker på att jag köper resonemanget.
"Den mäktiga kristendomstyp, som framgick ur reformationen, bör väl efter sin bärande religiösa grundövertygelse kallas 'evangelisk' men den är likväl ur moralisk synpunkt 'protestantisk', ty den har utgått från en protest mot all kollektivism, när det gäller samvetet och bär överallt med sig den moraliska individualismens princip".
Hugo Rosen, Tvenne tänkare och deras ställning till protestantismen i Studier tillägnade Magnus Pfannenstill, C.W.K. Gleerups Förlag, Lund 1923 s 146
Det här är inte enkelt. Vart tar Kyrkan som kollektivperson vägen?
Men i den kollektivism vi styrts ut i - fjärrstyrd, kontrollerad - kanske Roséns markering skulle innebära en viktig utmaning? Den gör hur som helst upp med majoritetsresonemang. Alla frågor kan inte avgöras så och det är inte anarkism att påpeka det förhållandet. MPA sa farbror Sven, min konfirmationslärare. Med personligt ansvar. Och så var det det där med samvetet upplyst av Guds Ord. Skivorna måste skäras tunt - men skäras!
Jag tappade emellertid tänkarlusten och skrivarlusten.
I går eftermiddag greps jag av svårmod.
Jag tyckte kommentarerna blev mer än lovligt dumma och styrde bort från blogginläggen.
Jag har tidigare menat att det var viktigt att debatterna kunde få vara yviga och informationsbärande. I går slogs jag av den pretentiösa okunnighet, som avfärdar andras meningar och försök att formulera sig som löjligheter i kombination med stolt deklarerande av egen brist på kunskap.
En fd rektor på en kyrklig folkhögskola som inte vet vad VDM betyder! Det fick vi andra lära oss i realskolan, när klassföreståndaren gick igenom skolkatalogen och lärarkollegiets bildning. Till detta trollandet. Ska vi ha det så? Jag tycker inte det.
Jag vill ha diskussioner på riktigt av människor som försöker förstå - varandra och saken som diskuteras. Annika Borgs inlägg var en lisa för själen. Vi kom vidare, tyckte jag, i förståelse. Och några fler kommentatorer kunde fylla i med sina kunskaper.
Jag väntade med att fatta något beslut om bloggen till denna morgon. Man ska sova på saken. Men nu blir det bloggpaus.
Jag skriver inte i morgon om HBTQI, som det talas om i Kyrkans Hus. Kyrkomötet talar om HBT, längre har KM inte kommit. FÖRTVIVLA INTE! Det kommer. Andens verk kan inte gendrivas, som det heter.
Jag skriver inte heller om den lilla sången som man kan sjunga i Kyrkans Hus. Ni kan få texten, melodin kan ni nog i vart fall om ni varit på Kyrkans barntimmar, på dagis eller så:
Och Homo är här, och Bi har vi här.
Och Transor och Queera är här.
Och i vårt glada lag har vi Intersex idag
Tänk vad roligt att alla är här.
BDSM knackar på dörren och A kanske också. Sjung och le, men utan denna pigga, käcka och muntra blogg.
På lördag skriver jag inte heller om Israels Högsta domstol som tydligen trots allt sagt ja till att en mur får uppföras genom Cremisan-dalen, där klostrets och andras vinodlingar får sig en rejäl smäll. Kan druvor ö h t levereras till klostrets vinmakare? Men det blir alltså inte ett blogginlägg.
Nästa vecka tänker jag inte heller skriva, fast det finns väldigt mycket att fundera över på
http://blogg.svenskakyrkan.se/
Jag kan nog inte se något tydligare tecken på hur det marscherats genom institutionerna och väl på plats produceras ideologi. Den som så önskar, kan räkna efter hur många gånger Frälsaren eller frälsningsverket nämns eller antyds. Den som är politiskt intresserad gör förstås en sådan analys. Men jag skriver inte.
Hur länge varar blogguppehållet?
Jag säger som Tomas på Smålandsbryggan: Tills andan faller på.
Blir abstinensen för svår, får ni väl läsa twitter och #sandahlcitat. Om det läggs ut några citat.
Skriver jag några kyrkomötesmotioner, ska jag lägga ut dem här i alla fall. Det hör väl till mitt ansvar som vald. Sen får vi se.
Jag hade tänkt fundera tillsammans med Hugo Rosén, som jag helt planlöst kom att ta fram när jag flyttade lite böcker å lantegendomen och träffade på festskriften till Pfannenstill. Jag fattar hur Rosén tänker i sitt bidrag, men jag är inte säker på att jag köper resonemanget.
"Den mäktiga kristendomstyp, som framgick ur reformationen, bör väl efter sin bärande religiösa grundövertygelse kallas 'evangelisk' men den är likväl ur moralisk synpunkt 'protestantisk', ty den har utgått från en protest mot all kollektivism, när det gäller samvetet och bär överallt med sig den moraliska individualismens princip".
Hugo Rosen, Tvenne tänkare och deras ställning till protestantismen i Studier tillägnade Magnus Pfannenstill, C.W.K. Gleerups Förlag, Lund 1923 s 146
Det här är inte enkelt. Vart tar Kyrkan som kollektivperson vägen?
Men i den kollektivism vi styrts ut i - fjärrstyrd, kontrollerad - kanske Roséns markering skulle innebära en viktig utmaning? Den gör hur som helst upp med majoritetsresonemang. Alla frågor kan inte avgöras så och det är inte anarkism att påpeka det förhållandet. MPA sa farbror Sven, min konfirmationslärare. Med personligt ansvar. Och så var det det där med samvetet upplyst av Guds Ord. Skivorna måste skäras tunt - men skäras!
Jag tappade emellertid tänkarlusten och skrivarlusten.
I går eftermiddag greps jag av svårmod.
Jag tyckte kommentarerna blev mer än lovligt dumma och styrde bort från blogginläggen.
Jag har tidigare menat att det var viktigt att debatterna kunde få vara yviga och informationsbärande. I går slogs jag av den pretentiösa okunnighet, som avfärdar andras meningar och försök att formulera sig som löjligheter i kombination med stolt deklarerande av egen brist på kunskap.
En fd rektor på en kyrklig folkhögskola som inte vet vad VDM betyder! Det fick vi andra lära oss i realskolan, när klassföreståndaren gick igenom skolkatalogen och lärarkollegiets bildning. Till detta trollandet. Ska vi ha det så? Jag tycker inte det.
Jag vill ha diskussioner på riktigt av människor som försöker förstå - varandra och saken som diskuteras. Annika Borgs inlägg var en lisa för själen. Vi kom vidare, tyckte jag, i förståelse. Och några fler kommentatorer kunde fylla i med sina kunskaper.
Jag väntade med att fatta något beslut om bloggen till denna morgon. Man ska sova på saken. Men nu blir det bloggpaus.
Jag skriver inte i morgon om HBTQI, som det talas om i Kyrkans Hus. Kyrkomötet talar om HBT, längre har KM inte kommit. FÖRTVIVLA INTE! Det kommer. Andens verk kan inte gendrivas, som det heter.
Jag skriver inte heller om den lilla sången som man kan sjunga i Kyrkans Hus. Ni kan få texten, melodin kan ni nog i vart fall om ni varit på Kyrkans barntimmar, på dagis eller så:
Och Homo är här, och Bi har vi här.
Och Transor och Queera är här.
Och i vårt glada lag har vi Intersex idag
Tänk vad roligt att alla är här.
BDSM knackar på dörren och A kanske också. Sjung och le, men utan denna pigga, käcka och muntra blogg.
På lördag skriver jag inte heller om Israels Högsta domstol som tydligen trots allt sagt ja till att en mur får uppföras genom Cremisan-dalen, där klostrets och andras vinodlingar får sig en rejäl smäll. Kan druvor ö h t levereras till klostrets vinmakare? Men det blir alltså inte ett blogginlägg.
Nästa vecka tänker jag inte heller skriva, fast det finns väldigt mycket att fundera över på
http://blogg.svenskakyrkan.se/
Jag kan nog inte se något tydligare tecken på hur det marscherats genom institutionerna och väl på plats produceras ideologi. Den som så önskar, kan räkna efter hur många gånger Frälsaren eller frälsningsverket nämns eller antyds. Den som är politiskt intresserad gör förstås en sådan analys. Men jag skriver inte.
Hur länge varar blogguppehållet?
Jag säger som Tomas på Smålandsbryggan: Tills andan faller på.
Blir abstinensen för svår, får ni väl läsa twitter och #sandahlcitat. Om det läggs ut några citat.
Skriver jag några kyrkomötesmotioner, ska jag lägga ut dem här i alla fall. Det hör väl till mitt ansvar som vald. Sen får vi se.
onsdag 8 juli 2015
Svekets språk
De kristna är väl, får man förmoda, rätt införstådda med svekets språk. Det har ett syfte men är oklart och orden finns till för att dölja, inte för att avslöja sammanhang. Det är till sin natur persuasivt, övertalande. "Inte skulle väl Gud ha sagt?" Antar man svekets språk som sitt eget, har man också antagit en uppsättning tankar som sina. De totalitära systemet fungerar så. I grunden fungerar, det vet en kristen, ondskan så. Med språket klär sig Ondskan i änglakläder.
Svenska kyrkans svek ska alltså drapera sig i ett språk. Men detta språk kan inte säga rent ut vad som avses. Först berodde det på samvetsklausulen. Den slog fast att också den som inte omfattade beslutet om kvinnor i prästämbetet utan reservationer kunde avlägga sina prästlöften, också det om Kyrkans ordning. Det var dåförtiden inga problem med att det fanns två parallella ordningar. För somliga berodde det på att den gamla ordningens folk snart nog skulle ändra sig - eller vara så gamla att de pensionerades bort. Mest var det en praktisk ordning. Hade reformen slagit igenom omedelbart, hade många stift hamnat i svår prästbrist för då hade Svenska kyrkan under några år inte fått särskilt många nya präster. När kandidaterna som skulle prästvigas kring jul 1958 frågade, fick de försäkringar.
De stod kvar en halv generation innan dessa försäkringar öppet ifrågasattes, men det skulle dröja ytterligare några år innan samvetsklausulen uppfattades som borta. Under tiden kunde biskoparna ha två prästvigningar, vilket uppfattades som en skandal och gick att göra något av i media. Biskoparna stannade år 1975 för den hållning biskop Gert Borgenstierna intagit. Allvarliga invändninghar i sakfrågan skulle ge möjlighet till s k särvigning. Några år senare fann biskoparna denna hållning omöjlig på grund av denna negativa uppmärksamhet. Det uttrycktes också som en omtanke om prästkandidater som fick starta i medial motvind. Samvetsklausulen var dock fortsatt en besvärlig faktor och genom att lagen togs bort, försvann den, Sas det. En gång till: hur kan ett Svenska kyrkans eget löfte försvinna så enkelt?
Den andra komplikationen är förstås att frågan om kvinnor i prästämbetet aldrig avgjorts som en bekännelsefråga. Den avgjordes som en ordningsfråga. Och fortsatt har Svenska kyrkan inte avgjort frågan som en bekännelsefråga. Gjordes det, skulle det stå fullt klart vad som måste gälla. Nu gäller de grundlagsfästa åsikts- och yttrandefriheterna. I ordningsfrågor kan man nämligen öppet tycka olika.
År 1993, då Kyrka Ämbete Enhet gick i graven närmat prematurt, uttalade biskoparna hur de skulle hantera prästvigningarna i fortsättningen. Det de sa belyser svekets språk. Det ska till lite fromma svassande formuleringar kring den hårda kärnan:
"Som biskopar har vi ansvar för enheten i kyrkan och för att alla skall kunna känna absolut trygghet i kyrkans själavård. Det innebär att vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar i vår kyrka. Varje präst är kallad att i liv och arbete söka fördjupas och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst."
Inte underkänna? Tja. De trodde inte ordningen. Jag förmodar att det inte fanns någon som sagt: "Jag underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar" men många levde den hållningen eftersom de inte trodde den, inte övertygats om den utan tänkte som Svenska kyrkan tänkt tidigare. Språkbruket var undflyende. I kyrkomötet 1994 blev det klarare. Då ställdes kravet att prästkandidaten skulle bejaka kvinnliga präster. Det var här biskop Jan Arvid Hellström talade om den konstitutionella krisen. Kyrkomötet tog över något som var biskoparnas ansvar. Men denna tankefigur är vad som gäller och alla vigda efter 1994 förmodas bejaka. Nu gör inte alla det. De skriver under en deklaration att de bejakar kvinnor i Kyrkans ämbete - och det är självklart så för den som håller diakonatet högt. Svekets språk fungerar inte bara som Maktens språk, det slår igenom. Tanken att de kristna skulle tala sanning med varandra (Ef 4:25) går inte att praktisera men den var självklar på särvigningarnas tid. Då kunde en prästkandidat tala öppet med sin tilltänkte vigningsbiskop. Det går förstås inte nu. Då blir det ingen vigning. Här finns en del att fundera över.
Joh 8:44 kan läsas av den som vill fördystra sin tankemöda. Svekets språk döljer mycket och avslöjar kanske därmed väldigt mycket mer?
Svenska kyrkans svek ska alltså drapera sig i ett språk. Men detta språk kan inte säga rent ut vad som avses. Först berodde det på samvetsklausulen. Den slog fast att också den som inte omfattade beslutet om kvinnor i prästämbetet utan reservationer kunde avlägga sina prästlöften, också det om Kyrkans ordning. Det var dåförtiden inga problem med att det fanns två parallella ordningar. För somliga berodde det på att den gamla ordningens folk snart nog skulle ändra sig - eller vara så gamla att de pensionerades bort. Mest var det en praktisk ordning. Hade reformen slagit igenom omedelbart, hade många stift hamnat i svår prästbrist för då hade Svenska kyrkan under några år inte fått särskilt många nya präster. När kandidaterna som skulle prästvigas kring jul 1958 frågade, fick de försäkringar.
De stod kvar en halv generation innan dessa försäkringar öppet ifrågasattes, men det skulle dröja ytterligare några år innan samvetsklausulen uppfattades som borta. Under tiden kunde biskoparna ha två prästvigningar, vilket uppfattades som en skandal och gick att göra något av i media. Biskoparna stannade år 1975 för den hållning biskop Gert Borgenstierna intagit. Allvarliga invändninghar i sakfrågan skulle ge möjlighet till s k särvigning. Några år senare fann biskoparna denna hållning omöjlig på grund av denna negativa uppmärksamhet. Det uttrycktes också som en omtanke om prästkandidater som fick starta i medial motvind. Samvetsklausulen var dock fortsatt en besvärlig faktor och genom att lagen togs bort, försvann den, Sas det. En gång till: hur kan ett Svenska kyrkans eget löfte försvinna så enkelt?
Den andra komplikationen är förstås att frågan om kvinnor i prästämbetet aldrig avgjorts som en bekännelsefråga. Den avgjordes som en ordningsfråga. Och fortsatt har Svenska kyrkan inte avgjort frågan som en bekännelsefråga. Gjordes det, skulle det stå fullt klart vad som måste gälla. Nu gäller de grundlagsfästa åsikts- och yttrandefriheterna. I ordningsfrågor kan man nämligen öppet tycka olika.
År 1993, då Kyrka Ämbete Enhet gick i graven närmat prematurt, uttalade biskoparna hur de skulle hantera prästvigningarna i fortsättningen. Det de sa belyser svekets språk. Det ska till lite fromma svassande formuleringar kring den hårda kärnan:
"Som biskopar har vi ansvar för enheten i kyrkan och för att alla skall kunna känna absolut trygghet i kyrkans själavård. Det innebär att vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar i vår kyrka. Varje präst är kallad att i liv och arbete söka fördjupas och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst."
Inte underkänna? Tja. De trodde inte ordningen. Jag förmodar att det inte fanns någon som sagt: "Jag underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar" men många levde den hållningen eftersom de inte trodde den, inte övertygats om den utan tänkte som Svenska kyrkan tänkt tidigare. Språkbruket var undflyende. I kyrkomötet 1994 blev det klarare. Då ställdes kravet att prästkandidaten skulle bejaka kvinnliga präster. Det var här biskop Jan Arvid Hellström talade om den konstitutionella krisen. Kyrkomötet tog över något som var biskoparnas ansvar. Men denna tankefigur är vad som gäller och alla vigda efter 1994 förmodas bejaka. Nu gör inte alla det. De skriver under en deklaration att de bejakar kvinnor i Kyrkans ämbete - och det är självklart så för den som håller diakonatet högt. Svekets språk fungerar inte bara som Maktens språk, det slår igenom. Tanken att de kristna skulle tala sanning med varandra (Ef 4:25) går inte att praktisera men den var självklar på särvigningarnas tid. Då kunde en prästkandidat tala öppet med sin tilltänkte vigningsbiskop. Det går förstås inte nu. Då blir det ingen vigning. Här finns en del att fundera över.
Joh 8:44 kan läsas av den som vill fördystra sin tankemöda. Svekets språk döljer mycket och avslöjar kanske därmed väldigt mycket mer?
tisdag 7 juli 2015
SveK
Några förkortar konsekvent Svenska kyrkan SveK i stället för SvK. Jag gillar det inte men jag förstår och vet att det finns en del sakargument för en sådan markering. Bengt Olof Dike upprörs vid tanken på att något skulle ha varit fel i 50 år. Det med de många åren är inte problemet, skulle man kunna säga. Det är som vanligt själva problemet som är problemet. Och då kan man bara tala om vad som skett som svek.
Var det kyrkan som svek när den statliga utredningen som blev SOU 1950:48 inte omsorgsfullt arbetade med de bibelvetenskapliga frågorna. Nej. Och det värsta är kanske att det jag uppfattat som ohederlighet var oförmåga. Visserligen styrde utredningspresidiet hårt så att utredningen skulle hamna rätt - men de var fostrade i en teologisk tradition så att de faktiskt alls inte kunde se att något nytt hänt i exegetiken. Möjligen var det klerkernas svek att inte hålla sig teologiskt uppdaterade.
Var det kyrkan som svek när 1957 års kyrkomöte sa nej till ämbetsreformen för att få längre betänketid? Menar man det, brukar man mena att Svenska kyrkan svek kvinnorörelsen så som hon tidigare svikit arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Men så ser de som förkortar SveK knappast saken.
Var det kyrkan som svek när 1958 års kyrkomöte sa ja till den ämbetsreform riksdagen beslutat om? Om inte annat svek Svenska kyrkan dels den egna föresatsen att ta nya tag med frågan och nådde så ett beslut som togs på ett osäkert underlag. Vad lärde Bibel och bekännelse om ämbetet, egentligen?
Men samvetsklausulen kom med. Frågan om kvinnor i prästämbetet var en ordningsfråga och om sådana kan man tycka vad man vill och få utrymme att leva efter sin övertygelse. Det var väl inget svek men uttryck för en självständig hållning när kyrkomötet inte riktigt fattade samma beslut som riksdagen.
Var det kyrkan som svek när biskopsvalsordningen politiserades och regeringen använde politisk makt för att utnämna havliga biskopar? Nej, regeringsmakt används så även om det var uppseendeväckande att förtjänta biskopskandidater konsekvent förbigicks. Pinsamt var det, pinsamt också att detta manövrerande inte hade ett högre pris. För det var denna utnämningspolitik som var starten på det som skulle komma att sprida sig till prästval och mycket annat. Och då ska jag alls inte ta upp frågan om pressens roll i sammanhanget.
Så vad var sveket?
Egentligen att Svenska kyrkan inte kunde stå fast vid sin egen utfästelse. Det gjordes försök till nyansatser. Biskopsmötets bibelkommission under 1960-talet, Graningesamtal under 1970-talet, Kyrka Ämbete Enhet under några år i skiftet 80-tal och 90-tal, en bredare samtalsrunda i slutet av 1990-talet. Det blev föga. Den blev ingenting.
1977 uttalade biskopsmötet att också så kallade kvinnoprästmotståndare borde kunna utnämnas till biskopar. Det var på den tiden biskoparna också vigde kvinnoprästmotståndare i särskilda vigningsgudstjänster. När det kyrkopolitiska trycket ökade upphörde dessa särvigningar och av biskopsfrågan blev ingenting. 1979 och 1982 fick kyrkomötet ta upp den s k kvinnoprästfrågan. Den något sällsamma konsekvensen blev att lagen om kvinnliga präster togs bort. Jag har själv varit med och röstat bort den! Att lagens förarbete - samvetsklausulen - därmed föll, har ni fattat. Faller ett Svenska kyrkan löfte verkligen lika enkelt - för det var ett sådant löfte och alls inte ett förarbete till riksdagsbesluten. Här finns en komplikation.
1993 gjorde biskoparna sitt famösa uttalande sedan de låtit sig skrämmas av Johanna Almer och Annika Borg. Det blev inga samtal om Kyrka Ämbete Enhet och "det var då för väl att vi fick stopp på de samtalen", som Margit Sahlin sa. Svek är det när en kyrka inte vågar samtalet för just samtalet är den viktiga delen i den så kallade receptionsprocessen. Resultatet den gången var det s k prästvigningsstoppet efter sedvanligt trollande med ord. Nog var det ett svek.
Svek var det förstås när Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte av regeringen begärde än tydligare skrivningar om vigningsstopp. Lite pinsamt, tyckte regeringskansliet för året var 1998 och Kyrkoordningen skulle gälla från 2000. Då kunde Svenska kyrkan själv föra in vad som skulle gälla. Så blev det också. Formaliserat svek.
Men är det "kvinnoprästmotståndarna" som svikits. Jo, visst. Svenska kyrkan har djupare sett svikit sig själv och - om Luther och påven och Paulus har rätt - svikit sin herre. Margit Sahlin ville en annan tjänst än prästämbetet när det begav sig. Vi fick församlingssekreterarutbildning, en intellektuell teologisk utbildning för församlingsbruk. Den avskaffades. Det var ju bara kvinnliga teologer som inte trodde på ordningen med kvinnor som präster som gick den utbildningen!
Klart att jag på generöst humör också kan tycka att Svenska kyrkan svek kvinnorna. Ingen orkade pröva vilka andra former av kyrklig tjänst som borde inrättas, alltså Margit Sahlins tanke. Alla skulle prästvigas. Inom ramen för prästtjänsten kan sedan mycket annat än prästeri utövas. Man kan sitta vid skrivbord eller vara vid akademien. Man kan ha specialtjänster med annat fokus än just altaret. Frågan är om vi inte har en mängd prästvigda barmhärtighetssystrar i tjänst. De gör viktiga insatser just som barmhärtighetssystrar.
Jag ska i dag inte ta upp frågan varför det inte gick som det skulle gå. Det skulle med kvinnor i prästämbetet bli folkväckelse. Det blev det inte. När reformer inte får det förväntade utfallet trots att de genomförts med hårda nypor - skulle det inte kunna vara tid att ställa några konstruktiva frågor då? Hamnade kyrkomötet 1958 rätt med sitt beslut? Hur ska vi veta det? Och hur ska man förklara att Guds gode Ande måste använda lögnen som vapen och sveket som verktyg för att genomföra det goda verket?
Var det kyrkan som svek när den statliga utredningen som blev SOU 1950:48 inte omsorgsfullt arbetade med de bibelvetenskapliga frågorna. Nej. Och det värsta är kanske att det jag uppfattat som ohederlighet var oförmåga. Visserligen styrde utredningspresidiet hårt så att utredningen skulle hamna rätt - men de var fostrade i en teologisk tradition så att de faktiskt alls inte kunde se att något nytt hänt i exegetiken. Möjligen var det klerkernas svek att inte hålla sig teologiskt uppdaterade.
Var det kyrkan som svek när 1957 års kyrkomöte sa nej till ämbetsreformen för att få längre betänketid? Menar man det, brukar man mena att Svenska kyrkan svek kvinnorörelsen så som hon tidigare svikit arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Men så ser de som förkortar SveK knappast saken.
Var det kyrkan som svek när 1958 års kyrkomöte sa ja till den ämbetsreform riksdagen beslutat om? Om inte annat svek Svenska kyrkan dels den egna föresatsen att ta nya tag med frågan och nådde så ett beslut som togs på ett osäkert underlag. Vad lärde Bibel och bekännelse om ämbetet, egentligen?
Men samvetsklausulen kom med. Frågan om kvinnor i prästämbetet var en ordningsfråga och om sådana kan man tycka vad man vill och få utrymme att leva efter sin övertygelse. Det var väl inget svek men uttryck för en självständig hållning när kyrkomötet inte riktigt fattade samma beslut som riksdagen.
Var det kyrkan som svek när biskopsvalsordningen politiserades och regeringen använde politisk makt för att utnämna havliga biskopar? Nej, regeringsmakt används så även om det var uppseendeväckande att förtjänta biskopskandidater konsekvent förbigicks. Pinsamt var det, pinsamt också att detta manövrerande inte hade ett högre pris. För det var denna utnämningspolitik som var starten på det som skulle komma att sprida sig till prästval och mycket annat. Och då ska jag alls inte ta upp frågan om pressens roll i sammanhanget.
Så vad var sveket?
Egentligen att Svenska kyrkan inte kunde stå fast vid sin egen utfästelse. Det gjordes försök till nyansatser. Biskopsmötets bibelkommission under 1960-talet, Graningesamtal under 1970-talet, Kyrka Ämbete Enhet under några år i skiftet 80-tal och 90-tal, en bredare samtalsrunda i slutet av 1990-talet. Det blev föga. Den blev ingenting.
1977 uttalade biskopsmötet att också så kallade kvinnoprästmotståndare borde kunna utnämnas till biskopar. Det var på den tiden biskoparna också vigde kvinnoprästmotståndare i särskilda vigningsgudstjänster. När det kyrkopolitiska trycket ökade upphörde dessa särvigningar och av biskopsfrågan blev ingenting. 1979 och 1982 fick kyrkomötet ta upp den s k kvinnoprästfrågan. Den något sällsamma konsekvensen blev att lagen om kvinnliga präster togs bort. Jag har själv varit med och röstat bort den! Att lagens förarbete - samvetsklausulen - därmed föll, har ni fattat. Faller ett Svenska kyrkan löfte verkligen lika enkelt - för det var ett sådant löfte och alls inte ett förarbete till riksdagsbesluten. Här finns en komplikation.
1993 gjorde biskoparna sitt famösa uttalande sedan de låtit sig skrämmas av Johanna Almer och Annika Borg. Det blev inga samtal om Kyrka Ämbete Enhet och "det var då för väl att vi fick stopp på de samtalen", som Margit Sahlin sa. Svek är det när en kyrka inte vågar samtalet för just samtalet är den viktiga delen i den så kallade receptionsprocessen. Resultatet den gången var det s k prästvigningsstoppet efter sedvanligt trollande med ord. Nog var det ett svek.
Svek var det förstås när Svenska kyrkan genom sitt kyrkomöte av regeringen begärde än tydligare skrivningar om vigningsstopp. Lite pinsamt, tyckte regeringskansliet för året var 1998 och Kyrkoordningen skulle gälla från 2000. Då kunde Svenska kyrkan själv föra in vad som skulle gälla. Så blev det också. Formaliserat svek.
Men är det "kvinnoprästmotståndarna" som svikits. Jo, visst. Svenska kyrkan har djupare sett svikit sig själv och - om Luther och påven och Paulus har rätt - svikit sin herre. Margit Sahlin ville en annan tjänst än prästämbetet när det begav sig. Vi fick församlingssekreterarutbildning, en intellektuell teologisk utbildning för församlingsbruk. Den avskaffades. Det var ju bara kvinnliga teologer som inte trodde på ordningen med kvinnor som präster som gick den utbildningen!
Klart att jag på generöst humör också kan tycka att Svenska kyrkan svek kvinnorna. Ingen orkade pröva vilka andra former av kyrklig tjänst som borde inrättas, alltså Margit Sahlins tanke. Alla skulle prästvigas. Inom ramen för prästtjänsten kan sedan mycket annat än prästeri utövas. Man kan sitta vid skrivbord eller vara vid akademien. Man kan ha specialtjänster med annat fokus än just altaret. Frågan är om vi inte har en mängd prästvigda barmhärtighetssystrar i tjänst. De gör viktiga insatser just som barmhärtighetssystrar.
Jag ska i dag inte ta upp frågan varför det inte gick som det skulle gå. Det skulle med kvinnor i prästämbetet bli folkväckelse. Det blev det inte. När reformer inte får det förväntade utfallet trots att de genomförts med hårda nypor - skulle det inte kunna vara tid att ställa några konstruktiva frågor då? Hamnade kyrkomötet 1958 rätt med sitt beslut? Hur ska vi veta det? Och hur ska man förklara att Guds gode Ande måste använda lögnen som vapen och sveket som verktyg för att genomföra det goda verket?
måndag 6 juli 2015
Hopp(san)
Nog finns det hopp för klimatet när de kristliga mangrant ställer upp på pilgrimsfärd just för klimatet. Visserligen grävdes den där eken ner när den levererades - och det är sex veckor kvar tills pilgrimerna ska inkvartera sig i församlingshemmet just där, tror jag. De får väl vandra ut och titta på eken i alla fall. De kan väl läsa texten om Basans ekar också.
Visserligen är en pilgrimsvandring också något annat - men varför vara kitslig?
Det vandras från olika håll. Norrmännen slår det mesta. De pilgrimsvandrar från Svalbard, ser jag i informationen från Halden kommune. Hur vandrar man från Longyearbyen? Går på vattnet och pausar på Björnön? Eller startade man så tidigt att isen bar? Svalbard ligger, som ni vet, mellan Norge och Grönland och där bor drygt tusen norrmän samt rätt många ryssar. Kolbrytningen är huvudsaklig näring, fortfarande, tror jag. Tala om klimat! Det kunde kanske räckt att pilgrimsvandra för klimatet på Svalbard?
Nasjonalt Pilegrimssenter och "en rekke andre organisasjoner" har arbetat för att mobilisera krafterna inför toppmötet i Paris. Pilgrimerna kommer till Halden den 21 augusti på kvällen och den 22 augusti leder biskop Asle Sommerfeldt vandringen till Busterudparken, där det blir ett "arrangement" till vilket också biskopen i Göteborg ansluter. Per Eckerdal kan ta tåget kl 06.55 från Göteborg och åter någon gång efter 14.30 kanske. Något annat än tåg är väl knappast tänkbart - om han nu inte pilgrimsvandrar motvalls, förstås.
Jag har varit i Halden. En gång var det var ett militärt äventyr - utan målade bilar och utan uniform, något liknande Krim, alltså - så jag vet var Halden ligger. På flera sätt långt bort för Bohuslän är långt. Men pilgrimerna ska traska en bit genom Västsverige för att ta sig till Danmark (vatten, obs!) och så komma till Flensburg. Till Sverige kommer pilgrimerna redan på kvällen den 22 augusti. Per kanske vandrar med innan han per tåg åker hem?
Varför vandra?
"Klimapilegrim 2015 er mer enn en reise og en arena for indre reflkesjon. Det er en politisk og folkelig mobilisering for klimarettferdighet. Klimasaken förener gamle og unge fra et bredt tverkirkelig spektrum. Det å vise engasjement for klimasaken er også å vise respekt for hele Guds skaperverk."
Det är anspråksfullt och sannolikt feltänkt. Varför skulle det finnas ett särskilt kristet klimatmedvetande? Här står väl människor samman oavsett tro - eller? Och är det inte ett trick att använda pilgrimstanken för något som är en demonstration? För att nu inte tala om subjekt och objekt. Mitt engagemang för klimatet är mitt sätt att visa respekt för Guds skaparverk. Gick ni på det? Vart tog Gud vägen? Fromt och fett i formuleringarna blir det. Mann merkt die Absicht und wird verstimmt, som det kan heta i Flensburg. Men bli inte dystra!
Den här sortens uppställningar måste betraktas med den hållning som kännetecknar denna bloggsida. Pigg, käck och munter. Annars blir det för mycket.
Kommer somligt fromt folk att vandra på arbetstid?
Kommer kyrkliga resurser att användas som stöd? Lånas kyrkor och församlingshem ut gratis? Det kan vara så. Vandrandet har ju blivit angeläget och därmed kyrkligt, eller? Ekarna i Sverige har väl prästlönetillgångarna tagit ansvar för och planteringsjobbet gick på lokal vaktmästartid. Transporterades ekarna miljövänligt eller med lastbil?
Jag ska inte neka till att jag gärna skulle vilja veta vilka präster och andra kyrkoanställda som på ledig tid vandrar med. Jag vill kanske också veta vilka som går på tjänstetid. Det beror på att jag i mångt och mycket är smålänning. Eller kanske på att jag läst något som Jesus sa om demonstrativa goda gärningar. Det kan man inte så noga veta, som biskop Malmeström skulle sagt.
De kristliga står upp för hoppet.
Vi andra kanske sotto voce säger ett "Hoppsan". Det som kommer att äga rum blir nog inte så roligt för oss andra. Men missa därför inte underhållningsvärdet. Präktighet har just ett underhållningsvärde, menar jag.
Ska vi inte värna miljö och ta klimatfrågorna på allvar?
Jo, som människor först och främst. Hur var det?
"Intelligenz existiert in positiver Korrelation mit dem Willen zur Selbstbewahrung", läste jag i skuggan av äppleträdet i går. Peter Sloterdijk, Ausgewählte Übertreibungen, Suhrkamp 2015 s 345. Ett och annat har filosofen förstått. När det handlar om klimatet finns det ett positivt samband mellan intelligens och viljan till överlevnad. Det är hopp. Eller realutopi, som jag med en annan tysk tänkare vill säga. Heinz Schürmann, nämligen.
I en intervju med Sloterdijk kommer begreppet Plattfusstheologen (aa s 367) till användning. Plattfotsteologer. Kan det begreppet ha någon bäring på klimatpilgrimer? Hoppsan igen! Men så fel är det inte med hedningarna att de inte har något att säga om klimatfrågor. Det finns inget särskilt kristet klimatförnuft.
Visserligen är en pilgrimsvandring också något annat - men varför vara kitslig?
Det vandras från olika håll. Norrmännen slår det mesta. De pilgrimsvandrar från Svalbard, ser jag i informationen från Halden kommune. Hur vandrar man från Longyearbyen? Går på vattnet och pausar på Björnön? Eller startade man så tidigt att isen bar? Svalbard ligger, som ni vet, mellan Norge och Grönland och där bor drygt tusen norrmän samt rätt många ryssar. Kolbrytningen är huvudsaklig näring, fortfarande, tror jag. Tala om klimat! Det kunde kanske räckt att pilgrimsvandra för klimatet på Svalbard?
Nasjonalt Pilegrimssenter och "en rekke andre organisasjoner" har arbetat för att mobilisera krafterna inför toppmötet i Paris. Pilgrimerna kommer till Halden den 21 augusti på kvällen och den 22 augusti leder biskop Asle Sommerfeldt vandringen till Busterudparken, där det blir ett "arrangement" till vilket också biskopen i Göteborg ansluter. Per Eckerdal kan ta tåget kl 06.55 från Göteborg och åter någon gång efter 14.30 kanske. Något annat än tåg är väl knappast tänkbart - om han nu inte pilgrimsvandrar motvalls, förstås.
Jag har varit i Halden. En gång var det var ett militärt äventyr - utan målade bilar och utan uniform, något liknande Krim, alltså - så jag vet var Halden ligger. På flera sätt långt bort för Bohuslän är långt. Men pilgrimerna ska traska en bit genom Västsverige för att ta sig till Danmark (vatten, obs!) och så komma till Flensburg. Till Sverige kommer pilgrimerna redan på kvällen den 22 augusti. Per kanske vandrar med innan han per tåg åker hem?
Varför vandra?
"Klimapilegrim 2015 er mer enn en reise og en arena for indre reflkesjon. Det er en politisk og folkelig mobilisering for klimarettferdighet. Klimasaken förener gamle og unge fra et bredt tverkirkelig spektrum. Det å vise engasjement for klimasaken er også å vise respekt for hele Guds skaperverk."
Det är anspråksfullt och sannolikt feltänkt. Varför skulle det finnas ett särskilt kristet klimatmedvetande? Här står väl människor samman oavsett tro - eller? Och är det inte ett trick att använda pilgrimstanken för något som är en demonstration? För att nu inte tala om subjekt och objekt. Mitt engagemang för klimatet är mitt sätt att visa respekt för Guds skaparverk. Gick ni på det? Vart tog Gud vägen? Fromt och fett i formuleringarna blir det. Mann merkt die Absicht und wird verstimmt, som det kan heta i Flensburg. Men bli inte dystra!
Den här sortens uppställningar måste betraktas med den hållning som kännetecknar denna bloggsida. Pigg, käck och munter. Annars blir det för mycket.
Kommer somligt fromt folk att vandra på arbetstid?
Kommer kyrkliga resurser att användas som stöd? Lånas kyrkor och församlingshem ut gratis? Det kan vara så. Vandrandet har ju blivit angeläget och därmed kyrkligt, eller? Ekarna i Sverige har väl prästlönetillgångarna tagit ansvar för och planteringsjobbet gick på lokal vaktmästartid. Transporterades ekarna miljövänligt eller med lastbil?
Jag ska inte neka till att jag gärna skulle vilja veta vilka präster och andra kyrkoanställda som på ledig tid vandrar med. Jag vill kanske också veta vilka som går på tjänstetid. Det beror på att jag i mångt och mycket är smålänning. Eller kanske på att jag läst något som Jesus sa om demonstrativa goda gärningar. Det kan man inte så noga veta, som biskop Malmeström skulle sagt.
De kristliga står upp för hoppet.
Vi andra kanske sotto voce säger ett "Hoppsan". Det som kommer att äga rum blir nog inte så roligt för oss andra. Men missa därför inte underhållningsvärdet. Präktighet har just ett underhållningsvärde, menar jag.
Ska vi inte värna miljö och ta klimatfrågorna på allvar?
Jo, som människor först och främst. Hur var det?
"Intelligenz existiert in positiver Korrelation mit dem Willen zur Selbstbewahrung", läste jag i skuggan av äppleträdet i går. Peter Sloterdijk, Ausgewählte Übertreibungen, Suhrkamp 2015 s 345. Ett och annat har filosofen förstått. När det handlar om klimatet finns det ett positivt samband mellan intelligens och viljan till överlevnad. Det är hopp. Eller realutopi, som jag med en annan tysk tänkare vill säga. Heinz Schürmann, nämligen.
I en intervju med Sloterdijk kommer begreppet Plattfusstheologen (aa s 367) till användning. Plattfotsteologer. Kan det begreppet ha någon bäring på klimatpilgrimer? Hoppsan igen! Men så fel är det inte med hedningarna att de inte har något att säga om klimatfrågor. Det finns inget särskilt kristet klimatförnuft.
söndag 5 juli 2015
Om konsten att inte vara med
Min folkskollärare Nils Rubin var noga med att samhällsorientera oss. Demokrati bygger på sakkunniga väljare och engagerade medborgare i partier, menade han. Demokratin är en livsform och den skiljer sig som sådan både från diktaturen och majoritetsdiktaturen. Minns att vi nu befinner oss i skiftet mellan 1950- och 60-tal. Det kan tyckas vara en idealistisk hållning, men rätt sympatisk. Vi är inte riktigt framme hos spindoctors och lobbyister. Politik förpackas inte som vara för att distribueras till konsumenterna, som ska löpa till valurnorna. Politik är något mycket lokalt och tidningarna är viktiga fora för debatt.
Nils Rubin visste nog var de olika familjerna stod för i samhällskunskapen skulle vi skriva vilka tidningar som familjen läste. Det var Smålandsposten (h), Kronobergaren (s), Växjöbladet (bf/c) och så lästes Stockholms-Tidningen av Tage Bengtsson och ibland hade vi Svenska Dagbladet. Morsan läste Idun också. Samt Läkartidningen, förstås. På eftermiddagen kom Expressen och Aftonbladet. Jag köpte AB hos Graningers när jag kom med tåget från realskolan. Det vi läste, diskuterade vi. Livligt. Jag antar att denna fostran i att vara med också som viktig pluseffekt ger insikter i konsten att inte vara med. Varför ska man ropa tillsammans med dem som inte vet? Apostlagärningarna 19:21-40! Och varför agera på kommando?
Vi lever i en totalitär tid, där fjärrstyrning är maktmedel.
Greta Hofsten talade för att tidningarnas ekonomisidor skulle studeras för där kan vi förstå. Jag är inte säker på att jag förstår vad som hände när 26 miljoner människor la färgraster över sina porträtt sedan Högsta Domstolen förbjudit delstaterna att i lag slå fast att äktenskapet är för man och kvinna. Om det handlar om ett psykologiskt experiment får vi väl veta. Att detta också fungerar som åsiktsregistrering, kan man förstå. De som färgar sina porträtt har gjort klart vad de står och de som inte gjort det, kan misstänkas stå för en annan hållning, dvs demonstrerar! De borde gjort som de andra. Varför har de inte gjort det? Så undrade man i de gamla öststatsländerna, där de avvikande snabbt definierades och identifierades. Så sker nu worldwide. Jag finner fjärrstyrningen obehaglig. Vilka intressen får oss att reagera på deras stimuli?
Undersökningsprincipen "Follow the Money" är användbar.
Om Tim Gills fond finansierar LBTG-påtryckningar - hur var det i Irland? - ser vi politik formas uppifrån. Gill fruktar, såg jag i SvD i går, att folk kommer att slå sig till ro. Det ska de inte få. Det ska råda förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Det betyder att alla blomsterhandlare måste binda brudbuketter för enkönade äktenskap och alla konditorer måste baka och dekorera bröllopstårtor. Det är det totalitära igen. Redaktören Karin Henriksson ser nog inte komplikationerna, för hon uppfattar att "motståndarna" - vilka det nu är - "är beredda att kämpa för sina övertygelser med hänvisning till vad de kallar 'religionsfrihet'."
Sug på formuleringen "till vad de kallar"!
Vi talar nu om en av de demokratiska grundpelarna - för att värna just demokratin mot t ex majoritetsdiktaturen. "Till vad de kallar" beskriver en hållning från en som inte förstår att det gäller "till vad som handlar om".
Varför skulle hon förstå? Det totalitära blir själva tankemönstret. Det är just detta som är det totalitära.
Oregon Labor Commissioner Brad Avakian slog fast att Aaron och Melissa Klein ska betala $ 135 000 i skadestånd till det lesbiska par Melissa inte ville baka och dekorera bröllopstårtan till. Han beordrade också Kleins att "cease and desist from publishing, circulating, issuing and displaying, or causing to be published" kommentarer till fallet. Att de intervjuats i det nu stängda bageriet var också ett lagbrott, eftersom de på en plats tillgänglig för allmänheten talat för diskriminering, ett lagbrott i Oregon. Att bageriet numera är stängt, kan vi bortse från. Vi kan också bortse ifrån att i februari 2013, den tidpunkt det lesbiska paret ville ha sin bröllopstårta, same-sex marriage i Oregon inte legaliserats. Däremot kan vi inte bortse från det lesbiska parets situation.
Kleins "unlawful conduct" orskade "acute loss of confidence", "doubt",, "excessive sleep", "felt mentally raped, dirty and shameful", "high blood pressure", "impaired digestion", "loss of appatite", "migraine hedaches", "pale and sick at home after work", "resumption of smoking habitss", "shock", "stunned", "surprise", "uncertainty", "weight gain" och slutligast "sorry".
Vi är i USA och i de amerikanska rättsprocesserna, kan vi förstå. 135 000 dollar i skadestånd kanske ska ses i underkant, när man betänker vad det lesbiska paret utsatts för. Vad är en nedlagd bagerirörelse mot detta?
Kleens taggar inte ner, det var beskedet på Facebook. Därmed kan de ha trotsat ordern som skulle tysta dem. I varje fall är deras inlägg att se som "putting themselves at risk of violating the cease and desist." Vill ni se ett exempel på att de tar risken hänvisar jag till
http://christiannews.net/2015/07/03/christian-bakers-who-declined-to-make-cake-for-gay-wedding-ordered-to-pay-135000-to-lesbians/
Jag kan illustrera med artikeln från SvD igen.
1992 var det folkomröstning i Colorado. En grupp försökte riva upp antidiskrimeringsregler. Här tvekar jag något, för jag kan inte förstå vad folkomröstningen gällde. Hur eller hur. En av de anställda hade skylten "Ja till förslag 2" på sitt skrivbord. Och så säger företagsledaren Gill:
"Alla har rätt att tycka vad de vill, men jag var chockad över att en människa kunde rösta emot rättigheter för den som betalade hennes lön."
Så uttalar sig patron, den med alla $-miljonerna. Chockad. Betalade inte denne kapitalist som andra kapitalister lön för utfört arbete? Kravet vidgas till ett konformitetskrav. Sådan är kapitalismen! Och övertaget beror på pengar, inte på argument som stöts och blöts i en fri opinionsbildning.
Nu skolas aktivister på ett LGBT-universitet. De ska utbildas av expertis på alla aspekter av kampanjande. Det vi ska tänka, har redan tänkts åt oss. Var inte oroliga. Eller var det. Den oron borde vara något annat än homofobin (en kampanjglosa utan medicinsk täckning). Det handlar nu om konsten att inte vara med, kanske en glömd kristen konst. Brevet till Diognetos kap 5 kan rekommenderas.
Karin Henriksson angav att Gills universitet skulle vara ett HBTQ-universitet. Här är något jag inte fattar. LGBT handlar om lesbian, gay, bi- and transsexual. HBTQ handlar också om det queera. Varför är det annorlunda? Vem bestämde det? Kan man inte vara queer i USA?
Ska vi nu sluta tro att det jag skrivit handlar om sex? Tror ni det, är det ingen idé att kommentera för kommentarerna kommer att styra bort från ämnet, som handlade om konsten att inte vara med. Det är en konst som jag antydde skulle vara en kristen dygd.
Och "dygd" handlar inte detta sammanhang inte heller om sex.
Lika lite som frågan om Marias jungfrudom handlar om sex. Den handlar om kristologin. men numera orkar nog ingen riktigt förklara och när jag förklarat i någon bok, får jag besked att just mina böcker vill den frågande inte läsa.
Detta är INTE konstaterat på ett sätt som behöver kommenteras.
Nils Rubin visste nog var de olika familjerna stod för i samhällskunskapen skulle vi skriva vilka tidningar som familjen läste. Det var Smålandsposten (h), Kronobergaren (s), Växjöbladet (bf/c) och så lästes Stockholms-Tidningen av Tage Bengtsson och ibland hade vi Svenska Dagbladet. Morsan läste Idun också. Samt Läkartidningen, förstås. På eftermiddagen kom Expressen och Aftonbladet. Jag köpte AB hos Graningers när jag kom med tåget från realskolan. Det vi läste, diskuterade vi. Livligt. Jag antar att denna fostran i att vara med också som viktig pluseffekt ger insikter i konsten att inte vara med. Varför ska man ropa tillsammans med dem som inte vet? Apostlagärningarna 19:21-40! Och varför agera på kommando?
Vi lever i en totalitär tid, där fjärrstyrning är maktmedel.
Greta Hofsten talade för att tidningarnas ekonomisidor skulle studeras för där kan vi förstå. Jag är inte säker på att jag förstår vad som hände när 26 miljoner människor la färgraster över sina porträtt sedan Högsta Domstolen förbjudit delstaterna att i lag slå fast att äktenskapet är för man och kvinna. Om det handlar om ett psykologiskt experiment får vi väl veta. Att detta också fungerar som åsiktsregistrering, kan man förstå. De som färgar sina porträtt har gjort klart vad de står och de som inte gjort det, kan misstänkas stå för en annan hållning, dvs demonstrerar! De borde gjort som de andra. Varför har de inte gjort det? Så undrade man i de gamla öststatsländerna, där de avvikande snabbt definierades och identifierades. Så sker nu worldwide. Jag finner fjärrstyrningen obehaglig. Vilka intressen får oss att reagera på deras stimuli?
Undersökningsprincipen "Follow the Money" är användbar.
Om Tim Gills fond finansierar LBTG-påtryckningar - hur var det i Irland? - ser vi politik formas uppifrån. Gill fruktar, såg jag i SvD i går, att folk kommer att slå sig till ro. Det ska de inte få. Det ska råda förbud mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Det betyder att alla blomsterhandlare måste binda brudbuketter för enkönade äktenskap och alla konditorer måste baka och dekorera bröllopstårtor. Det är det totalitära igen. Redaktören Karin Henriksson ser nog inte komplikationerna, för hon uppfattar att "motståndarna" - vilka det nu är - "är beredda att kämpa för sina övertygelser med hänvisning till vad de kallar 'religionsfrihet'."
Sug på formuleringen "till vad de kallar"!
Vi talar nu om en av de demokratiska grundpelarna - för att värna just demokratin mot t ex majoritetsdiktaturen. "Till vad de kallar" beskriver en hållning från en som inte förstår att det gäller "till vad som handlar om".
Varför skulle hon förstå? Det totalitära blir själva tankemönstret. Det är just detta som är det totalitära.
Oregon Labor Commissioner Brad Avakian slog fast att Aaron och Melissa Klein ska betala $ 135 000 i skadestånd till det lesbiska par Melissa inte ville baka och dekorera bröllopstårtan till. Han beordrade också Kleins att "cease and desist from publishing, circulating, issuing and displaying, or causing to be published" kommentarer till fallet. Att de intervjuats i det nu stängda bageriet var också ett lagbrott, eftersom de på en plats tillgänglig för allmänheten talat för diskriminering, ett lagbrott i Oregon. Att bageriet numera är stängt, kan vi bortse från. Vi kan också bortse ifrån att i februari 2013, den tidpunkt det lesbiska paret ville ha sin bröllopstårta, same-sex marriage i Oregon inte legaliserats. Däremot kan vi inte bortse från det lesbiska parets situation.
Kleins "unlawful conduct" orskade "acute loss of confidence", "doubt",, "excessive sleep", "felt mentally raped, dirty and shameful", "high blood pressure", "impaired digestion", "loss of appatite", "migraine hedaches", "pale and sick at home after work", "resumption of smoking habitss", "shock", "stunned", "surprise", "uncertainty", "weight gain" och slutligast "sorry".
Vi är i USA och i de amerikanska rättsprocesserna, kan vi förstå. 135 000 dollar i skadestånd kanske ska ses i underkant, när man betänker vad det lesbiska paret utsatts för. Vad är en nedlagd bagerirörelse mot detta?
Kleens taggar inte ner, det var beskedet på Facebook. Därmed kan de ha trotsat ordern som skulle tysta dem. I varje fall är deras inlägg att se som "putting themselves at risk of violating the cease and desist." Vill ni se ett exempel på att de tar risken hänvisar jag till
http://christiannews.net/2015/07/03/christian-bakers-who-declined-to-make-cake-for-gay-wedding-ordered-to-pay-135000-to-lesbians/
Jag kan illustrera med artikeln från SvD igen.
1992 var det folkomröstning i Colorado. En grupp försökte riva upp antidiskrimeringsregler. Här tvekar jag något, för jag kan inte förstå vad folkomröstningen gällde. Hur eller hur. En av de anställda hade skylten "Ja till förslag 2" på sitt skrivbord. Och så säger företagsledaren Gill:
"Alla har rätt att tycka vad de vill, men jag var chockad över att en människa kunde rösta emot rättigheter för den som betalade hennes lön."
Så uttalar sig patron, den med alla $-miljonerna. Chockad. Betalade inte denne kapitalist som andra kapitalister lön för utfört arbete? Kravet vidgas till ett konformitetskrav. Sådan är kapitalismen! Och övertaget beror på pengar, inte på argument som stöts och blöts i en fri opinionsbildning.
Nu skolas aktivister på ett LGBT-universitet. De ska utbildas av expertis på alla aspekter av kampanjande. Det vi ska tänka, har redan tänkts åt oss. Var inte oroliga. Eller var det. Den oron borde vara något annat än homofobin (en kampanjglosa utan medicinsk täckning). Det handlar nu om konsten att inte vara med, kanske en glömd kristen konst. Brevet till Diognetos kap 5 kan rekommenderas.
Karin Henriksson angav att Gills universitet skulle vara ett HBTQ-universitet. Här är något jag inte fattar. LGBT handlar om lesbian, gay, bi- and transsexual. HBTQ handlar också om det queera. Varför är det annorlunda? Vem bestämde det? Kan man inte vara queer i USA?
Ska vi nu sluta tro att det jag skrivit handlar om sex? Tror ni det, är det ingen idé att kommentera för kommentarerna kommer att styra bort från ämnet, som handlade om konsten att inte vara med. Det är en konst som jag antydde skulle vara en kristen dygd.
Och "dygd" handlar inte detta sammanhang inte heller om sex.
Lika lite som frågan om Marias jungfrudom handlar om sex. Den handlar om kristologin. men numera orkar nog ingen riktigt förklara och när jag förklarat i någon bok, får jag besked att just mina böcker vill den frågande inte läsa.
Detta är INTE konstaterat på ett sätt som behöver kommenteras.
lördag 4 juli 2015
Almedalen
Det är väl inte helt klart vem som Westanders utnämner till årets hetaste men hos Westanders ligger Antje Jackelén väl till. Hon har fär övrigt redan fått utmärkelse som årets femte hedersskåning av #älskasthlm
Vad ger priset. Jo, "för att hon välsignade Skåne med sin närvaro i många år." Vad detta har med Stockholm att göra? Jo, det finns skåningar som gör stockholmarnas liv lite bättre. Antje Jackelén ska tydligen räknas dit.
Almedalen är ett eldorado för PR-makare och lobbyister och det mesta kan tänjas långt innan det brister. Antje Jackelén tar tacksamt emot utmärkelsen, kan man se, och gillar Westanders.
Hon uppmärksammades i DN också.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-jag-fick-putsa-skokramsburkar/
"Det tror jag händer när man dör" var en av punkterna att kommentera. Svaret löd: "Ett gränsöverskridande mot det annorlunda som bara kan finnas utanför tiden. Jag hoppas att jag i det ögonblicket kan släppa taget om livet och lämna mig själv i Guds goda händer."
Det tycks finnas en utbredd missuppfattning att jag skulle tycka illa om Antje Jackelén. Det gör jag inte. Men jag är en av hennes få vänner som funderar kring det hon nu säger.
Det är ärkebiskopen som talar.
"De dödas uppståndelse och ett evigt liv" säger vi med trosbekännelsens ord. Och jag tvekar inför talet om att jag ska släppa taget och att jag ska lämna mig själv i Guds goda händer. När jag skulle brutalopereras var insikten en annan. Mitt liv står i Guds hand och Gud tar han om mig. Det där med subjekt och objekt är inte alldeles oviktigt. Ärkebiskopen uttrycker en religiös hållning. Den innefattar inte tanken på Kristi återkomst och domen av levande och döda. Det ska man kanske notera? Bara för att något låter akademabelt är det inte alldeles säkert akademiskt och än mindre är det självklart att det är sant.
En min högt skattade vän utbrast när han läst DN: "Hur bleksiktigt kan det bli?"
Han har nog inte fattat det där med varumärken, kan man förmoda.
Men är problemet egentligen detta, att Svenska kyrkan blivit religiös?
I DN hade Antje solglasögon i pannan. Ad utrumque paratus! Vi vet ju hur rosé det blir i Almedalen. Det är inget att skämta om, vill jag ha sagt. Alltså kollade jag Antjes summering av Almedalen. Är inte hennes näsa dock påfallande röd detta år? Det blir den kanske när man medverkat i tolv (12) seminarier på fem dagar.
http://lifeinthechurchofsweden.ning.com/video/arkebiskop-antje-om-almedalen
Vad ger priset. Jo, "för att hon välsignade Skåne med sin närvaro i många år." Vad detta har med Stockholm att göra? Jo, det finns skåningar som gör stockholmarnas liv lite bättre. Antje Jackelén ska tydligen räknas dit.
Almedalen är ett eldorado för PR-makare och lobbyister och det mesta kan tänjas långt innan det brister. Antje Jackelén tar tacksamt emot utmärkelsen, kan man se, och gillar Westanders.
Hon uppmärksammades i DN också.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/antje-jackelen-jag-fick-putsa-skokramsburkar/
"Det tror jag händer när man dör" var en av punkterna att kommentera. Svaret löd: "Ett gränsöverskridande mot det annorlunda som bara kan finnas utanför tiden. Jag hoppas att jag i det ögonblicket kan släppa taget om livet och lämna mig själv i Guds goda händer."
Det tycks finnas en utbredd missuppfattning att jag skulle tycka illa om Antje Jackelén. Det gör jag inte. Men jag är en av hennes få vänner som funderar kring det hon nu säger.
Det är ärkebiskopen som talar.
"De dödas uppståndelse och ett evigt liv" säger vi med trosbekännelsens ord. Och jag tvekar inför talet om att jag ska släppa taget och att jag ska lämna mig själv i Guds goda händer. När jag skulle brutalopereras var insikten en annan. Mitt liv står i Guds hand och Gud tar han om mig. Det där med subjekt och objekt är inte alldeles oviktigt. Ärkebiskopen uttrycker en religiös hållning. Den innefattar inte tanken på Kristi återkomst och domen av levande och döda. Det ska man kanske notera? Bara för att något låter akademabelt är det inte alldeles säkert akademiskt och än mindre är det självklart att det är sant.
En min högt skattade vän utbrast när han läst DN: "Hur bleksiktigt kan det bli?"
Han har nog inte fattat det där med varumärken, kan man förmoda.
Men är problemet egentligen detta, att Svenska kyrkan blivit religiös?
I DN hade Antje solglasögon i pannan. Ad utrumque paratus! Vi vet ju hur rosé det blir i Almedalen. Det är inget att skämta om, vill jag ha sagt. Alltså kollade jag Antjes summering av Almedalen. Är inte hennes näsa dock påfallande röd detta år? Det blir den kanske när man medverkat i tolv (12) seminarier på fem dagar.
http://lifeinthechurchofsweden.ning.com/video/arkebiskop-antje-om-almedalen
fredag 3 juli 2015
Varumärke och Marx jublar
Antje Jackelén vårdar sitt varumärke, såg jag i Chef, som gjort chefstest på henne. Jag ska väl inte skriva att jag vomerar vid tanken på att någon blir ett varumärke, för det skulle omedelbart missförstås. Alltså skriver jag inte det.
Karl Marx måste där på Highgates begravningsplats närmast jubla, dock, men av lite andra skäl än de i det kyrkliga nöjda.
Marx jublar åt själva varumärkestänket, fetischismen. Allt fast förflyktigas, alla värden omprövas och ärkebiskopen blir till ett varumärke. Marx ser sin analys hålla. Sådan är kapitalismen!
De i det kyrkliga nöjda jublar närmast därför att de inte analyserar vad de ser eftersom de inte ser, om ni förstår hur jag menar.
Antje Jackelén har det skrivits fler artiklar om under ett år än det skrevs om Anders Wejryd under hans år som ärkebiskop, det är känslan Chef har. Det torde inte vara sant, men vi styr inte på fakta här utan på känslor! Det gäller kanske också den chef i något stift som säger: "Det som händer på nationell nivå sipprar ner till oss. Det mediala engagemanget i samhällsfrågor styrker oss, vi blir stolta." Vilken dumfåne som uttalat sig får vi inte veta. Jag förmodar att inte heller detta är sant, i vart fall inte sant för normalbegåvade.
"Kommunikation är mer än en av ärkebiskopens främsta styrkor - det är hennes organisations nya ideal." Men det var väl så "organisationen" tänkte när Vår Kyrka gjordes om - och då var det 1950-tal och Margit Strömmerstedt?
Vart syftar kommunikationsarbetet?
"Varumärket Svenska kyrkan ska göras starkare."
Där var det - kristen tro som vara och får den inte vara vara, finns den inte. Vad säljer vi in nu? Men varumärkesarbetet går enligt Chef bra. Varumärket laddas "till bristningsgräsen" för att "få Svenska kyrkan att hitta en roll som gör att man är relevant i sin samtid, i ett mångkyrkligt och mångkulturellt Sverige."
Antje Jackelén fick 30 av 40 möjliga poäng som chef. 75% alltså. Det säger något men jag vet inte vad. Lagspel påstås inte vara hennes starkaste gren. Nähä. Vad får det för konsekvenser? Är det ett problem när en chef i "bunkern" - i reportaget anförs detta begrepp för Kyrkans Hus!- beskriver Antje som "inte så inkluderande, mer kommenderande" och "hennes nästa finns ganska långt borta från henne." Kommunikationen internt hanteras inte lika elegant som den externa, sägs det också. Nu blir jag orolig. Inte blir jag lugnare av en kyrkoherdes ord: "Att kommunikatörerna har lyckats göra en tysk teolog till en medieikon är någon sorts bedrift."
När Antje själv får kommentera beskrivningen konstaterar hon att nu krävs driftighet. "Och där stämmer det allt att det finns en otålighet hos mig som kan tolkas på olika sätt." Chefer brukar säga så. De brukar beklagande beskriva denna otålighet så att alla fattar att denna brist i personligheten egentligen är en dygd.
Artikeln hittar man på http://chef.se/chef-testar-arkebiskop-antje-jackelen/
Naturligtvis måste Almedalen upp. Jag läste Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet igår. Hon fann att "de vulgära summor 'reklampengar' som myndigheter sorglöst sätter sprätt på är det mest motbjudande." Skattebetalarnas pengar slösas med, menar hon.
Antje Jackelén var i Kyrkans Tidning betydligt mer positiv: "Almedalen är som ett enda jätteseminarium i samhällskunskap där alla som vill, gratis kan ta del av allt." Alla som vill? Gratis? Transport, logi, mat? Eller betyder "alla" egentligen "alla vi" som reser på andras bekostnad och med lön och traktamente eller hur det nu är? Hur eller hur omsätter det lokala näringslivet kring 240 miljoner, ungefär en kvarts miljard. Detta med start i ett tal Olof Palme höll från ett lastbilsflak.
Per Eckerdal konstaterade i samma KT:
"Förväntningarna på oss växer i takt med att de existentiella och etiska frågorna blir allt viktigare." Låt oss inte fördystra denna dag med frågan hur Svenska kyrkan kan leva upp till dessa förväntningar. Eller: varför fördystra? Varumärket Svenska kyrkan stärks!
Biskop Modéus II var i Kristvalla och förstärkte varumärket med en sång som har "ett så starkt evangelium att vi borde sjunga den som gradualpsalm på domssöndagen". Evangelium? Sången var Fattig bonddräng, låten där drängen inte går i kyrkan, där prästen vilar sig hela måndagen efter att egentligen knappast arbetat söndagen. Drängen är trots utebliven kyrkogång välkommen in i himlen för att han mödat sig så väl. Lag alltså. Inte evangelium, faktiskt alls inte kristendom.
Modéus II platsar i Krarups analysschema av grundtvigianerna. Runt och rart och falskt.
Och varumärket stärks, just varumärket!
www.youtube.com/watch?v=5EvTiST_spE
Karl Marx måste där på Highgates begravningsplats närmast jubla, dock, men av lite andra skäl än de i det kyrkliga nöjda.
Marx jublar åt själva varumärkestänket, fetischismen. Allt fast förflyktigas, alla värden omprövas och ärkebiskopen blir till ett varumärke. Marx ser sin analys hålla. Sådan är kapitalismen!
De i det kyrkliga nöjda jublar närmast därför att de inte analyserar vad de ser eftersom de inte ser, om ni förstår hur jag menar.
Antje Jackelén har det skrivits fler artiklar om under ett år än det skrevs om Anders Wejryd under hans år som ärkebiskop, det är känslan Chef har. Det torde inte vara sant, men vi styr inte på fakta här utan på känslor! Det gäller kanske också den chef i något stift som säger: "Det som händer på nationell nivå sipprar ner till oss. Det mediala engagemanget i samhällsfrågor styrker oss, vi blir stolta." Vilken dumfåne som uttalat sig får vi inte veta. Jag förmodar att inte heller detta är sant, i vart fall inte sant för normalbegåvade.
"Kommunikation är mer än en av ärkebiskopens främsta styrkor - det är hennes organisations nya ideal." Men det var väl så "organisationen" tänkte när Vår Kyrka gjordes om - och då var det 1950-tal och Margit Strömmerstedt?
Vart syftar kommunikationsarbetet?
"Varumärket Svenska kyrkan ska göras starkare."
Där var det - kristen tro som vara och får den inte vara vara, finns den inte. Vad säljer vi in nu? Men varumärkesarbetet går enligt Chef bra. Varumärket laddas "till bristningsgräsen" för att "få Svenska kyrkan att hitta en roll som gör att man är relevant i sin samtid, i ett mångkyrkligt och mångkulturellt Sverige."
Antje Jackelén fick 30 av 40 möjliga poäng som chef. 75% alltså. Det säger något men jag vet inte vad. Lagspel påstås inte vara hennes starkaste gren. Nähä. Vad får det för konsekvenser? Är det ett problem när en chef i "bunkern" - i reportaget anförs detta begrepp för Kyrkans Hus!- beskriver Antje som "inte så inkluderande, mer kommenderande" och "hennes nästa finns ganska långt borta från henne." Kommunikationen internt hanteras inte lika elegant som den externa, sägs det också. Nu blir jag orolig. Inte blir jag lugnare av en kyrkoherdes ord: "Att kommunikatörerna har lyckats göra en tysk teolog till en medieikon är någon sorts bedrift."
När Antje själv får kommentera beskrivningen konstaterar hon att nu krävs driftighet. "Och där stämmer det allt att det finns en otålighet hos mig som kan tolkas på olika sätt." Chefer brukar säga så. De brukar beklagande beskriva denna otålighet så att alla fattar att denna brist i personligheten egentligen är en dygd.
Artikeln hittar man på http://chef.se/chef-testar-arkebiskop-antje-jackelen/
Naturligtvis måste Almedalen upp. Jag läste Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet igår. Hon fann att "de vulgära summor 'reklampengar' som myndigheter sorglöst sätter sprätt på är det mest motbjudande." Skattebetalarnas pengar slösas med, menar hon.
Antje Jackelén var i Kyrkans Tidning betydligt mer positiv: "Almedalen är som ett enda jätteseminarium i samhällskunskap där alla som vill, gratis kan ta del av allt." Alla som vill? Gratis? Transport, logi, mat? Eller betyder "alla" egentligen "alla vi" som reser på andras bekostnad och med lön och traktamente eller hur det nu är? Hur eller hur omsätter det lokala näringslivet kring 240 miljoner, ungefär en kvarts miljard. Detta med start i ett tal Olof Palme höll från ett lastbilsflak.
Per Eckerdal konstaterade i samma KT:
"Förväntningarna på oss växer i takt med att de existentiella och etiska frågorna blir allt viktigare." Låt oss inte fördystra denna dag med frågan hur Svenska kyrkan kan leva upp till dessa förväntningar. Eller: varför fördystra? Varumärket Svenska kyrkan stärks!
Biskop Modéus II var i Kristvalla och förstärkte varumärket med en sång som har "ett så starkt evangelium att vi borde sjunga den som gradualpsalm på domssöndagen". Evangelium? Sången var Fattig bonddräng, låten där drängen inte går i kyrkan, där prästen vilar sig hela måndagen efter att egentligen knappast arbetat söndagen. Drängen är trots utebliven kyrkogång välkommen in i himlen för att han mödat sig så väl. Lag alltså. Inte evangelium, faktiskt alls inte kristendom.
Modéus II platsar i Krarups analysschema av grundtvigianerna. Runt och rart och falskt.
Och varumärket stärks, just varumärket!
www.youtube.com/watch?v=5EvTiST_spE
torsdag 2 juli 2015
Så illa är det nog
Det började redan i går morse med en överläggning med en präst, som jag inte hade på tråden, men väl hördes hans röst i mobilen. Och då är det trådlöst. Och lur-löst, fast det är en telefonlur som symbol, dvs just en sådan man inte använder.
Det är lika underligt som att symbolen för "tåg" är ett ånglok. Finns i detta en teologisk eller blott en existentiell problematik eller utmaning?
Nå, den trådlöse och jag talade kyrkostatistik. Det är rätt allvarligt. På landet där befolkningsminskningen slår och där sekulariseringen är lika utbredd som i stan - men också i städerna. Några siffror är i överkant, nämligen om en kyrka i församlingen drar extra mycket i Allhelgonatid eller 1 Advent. Då förrycks besöksantalet per söndag - och är det lågt redan är det i verkligheten lägre.
Det fortsatte under dagen med att jag funderade över vilka som blir kyrkoherdar. Några är a priori bortsorterade, däribland erfarna kyrkoherdar som inte kan flytta för söker de en tjänst kommer de att befinnas obehöriga - eller, som det visat sig i ett domkapitel, faktiskt obefintliga. En erfaren präst sökte tjänst och fann att pastorsadjunkter fick förord. Han fanns inte. Kyrkoherde har han varit och omtyckt är han där han nu tjänstgör som vikarie på en komministertjänst. Det kan tyckas vara en resursrik kyrka som kan förfara så med sitt folk. De, som 1958 fattade det beslut som bekräftade de föregående riksdagsbesluten, hade inte kunnat tänka sig denna utveckling. Eller avveckling.
Men jag tänkte vidare: Kan det vara så att en del präster inte gillar det vanliga församlingsknoget. De vill egentligen vara präster sine cura, utan församlingstjänst. Sinekur. På sin tid kunde den sortens präster bli hejare på folkbokföringsområdet. När folkbokföringen försvann, kom datorerna. Då kunde de sitta där. Och så kunde de bli just kyrkoherdar. Har vi i verkligheten två slags präster - församlingspräster och präster sine cura? Nog mödar sig också dessa men de har inte den drivkraft som är församlingsprästernas. De är inte så ivriga, handlägger hellre än handlar. Visst befolkar de scheman men frågan vart det kyrkliga arbetet tar vägen har de inte kläm på. Och människor och deras knepigheter åstundar de inte. Ordning och reda, papper och paragrafer.
I dessa tider behöver prästerna sine cura särskilt fundera över hur gudstjänsterna ska ransoneras. De säger inte så, men i församlingen har förändringen skett. När jag var student i Lund vet jag att det i ett område varje söndag fanns fem (5) gudstjänster. Så fortsatte det att vara, men för några år sedan blev gudstjänsttillfällena två (2), ibland tre (3). Vid riktigt högtidliga men sällsynta tillfällen kunde det kanske rentav bli fyra (4). Vad händer nu? Nu ska det bli gudstjänst varannan söndag vilket i normalfallet måste betyda en (1) söndag i månaden. I kyrkorna har 300 gudstjänster på ett år blivit kanske 60 och detta på ett sätt närmast omärkligt. Gudstjänst i lokalkyrkan var sjätte vecka eller en gång i månaden. Så kan tron inte leva, inte växa, inte bli något. Men ingen har tro nog att bråka om saken. Inte församlingsprästerna heller, tycks det. Lite mindre att göra på söndagar. Att det på rätt kort sikt betyder personalneddragningar, ska man kanske inte påpeka.
På sina håll kan man strunta i den kyrkliga överbyggnaden och bygga församling nerifrån, har jag tänkt. Det förutsätter en kyrkoherde, som ger fritt spelrum att göra just det och ser till att det finns relevanta resurser. Annars går det inte. Så illa är det. För kyrkoherdar som i djupet av sina hjärtan inte är församlingspräster utan systemadministratörer kommer aldrig att förstå utmaningen och ge utrymme för byggandet nerifrån. Och då bortser jag från ett antal komplicerande faktorer som handlar om prästrekryteringen, prästutbildningen och prästers (pastoral-)teologiska reflektioner. Så illa är det nog.
Till sist ett ord till kommentatorerna.
Jag har tagit upp ett antal principfrågor om yttrande-, tanke- och trosfrihet när det kommer till PK-frågorna. De kritiska kommentatorerna ägnar sig då åt temat sexualitet och anklagar andra kommentatorer för att vara sexfixerade. Sorgfälligt undviks frågorna som blogginlägget fokuserade. Principfrågor förvandlas till personfrågor,
Varför skulle det vara annorlunda?
Detta är det offentliga samtalets villkor. Men jag beklagar. Det går inte bara illa för Svenska kyrkan. Det går illa på många andra sätt. Men så måste det kanske bli. Jag såg att Antje Jackelén, årets hetaste i Almedalen enligt Westanders PR-byrå och hetast förra året enligt samma företag, hade Westanders som favorit på sitt twitterkonto. Där hamnade vi alltså. Så illa är det nog.
Det är lika underligt som att symbolen för "tåg" är ett ånglok. Finns i detta en teologisk eller blott en existentiell problematik eller utmaning?
Nå, den trådlöse och jag talade kyrkostatistik. Det är rätt allvarligt. På landet där befolkningsminskningen slår och där sekulariseringen är lika utbredd som i stan - men också i städerna. Några siffror är i överkant, nämligen om en kyrka i församlingen drar extra mycket i Allhelgonatid eller 1 Advent. Då förrycks besöksantalet per söndag - och är det lågt redan är det i verkligheten lägre.
Det fortsatte under dagen med att jag funderade över vilka som blir kyrkoherdar. Några är a priori bortsorterade, däribland erfarna kyrkoherdar som inte kan flytta för söker de en tjänst kommer de att befinnas obehöriga - eller, som det visat sig i ett domkapitel, faktiskt obefintliga. En erfaren präst sökte tjänst och fann att pastorsadjunkter fick förord. Han fanns inte. Kyrkoherde har han varit och omtyckt är han där han nu tjänstgör som vikarie på en komministertjänst. Det kan tyckas vara en resursrik kyrka som kan förfara så med sitt folk. De, som 1958 fattade det beslut som bekräftade de föregående riksdagsbesluten, hade inte kunnat tänka sig denna utveckling. Eller avveckling.
Men jag tänkte vidare: Kan det vara så att en del präster inte gillar det vanliga församlingsknoget. De vill egentligen vara präster sine cura, utan församlingstjänst. Sinekur. På sin tid kunde den sortens präster bli hejare på folkbokföringsområdet. När folkbokföringen försvann, kom datorerna. Då kunde de sitta där. Och så kunde de bli just kyrkoherdar. Har vi i verkligheten två slags präster - församlingspräster och präster sine cura? Nog mödar sig också dessa men de har inte den drivkraft som är församlingsprästernas. De är inte så ivriga, handlägger hellre än handlar. Visst befolkar de scheman men frågan vart det kyrkliga arbetet tar vägen har de inte kläm på. Och människor och deras knepigheter åstundar de inte. Ordning och reda, papper och paragrafer.
I dessa tider behöver prästerna sine cura särskilt fundera över hur gudstjänsterna ska ransoneras. De säger inte så, men i församlingen har förändringen skett. När jag var student i Lund vet jag att det i ett område varje söndag fanns fem (5) gudstjänster. Så fortsatte det att vara, men för några år sedan blev gudstjänsttillfällena två (2), ibland tre (3). Vid riktigt högtidliga men sällsynta tillfällen kunde det kanske rentav bli fyra (4). Vad händer nu? Nu ska det bli gudstjänst varannan söndag vilket i normalfallet måste betyda en (1) söndag i månaden. I kyrkorna har 300 gudstjänster på ett år blivit kanske 60 och detta på ett sätt närmast omärkligt. Gudstjänst i lokalkyrkan var sjätte vecka eller en gång i månaden. Så kan tron inte leva, inte växa, inte bli något. Men ingen har tro nog att bråka om saken. Inte församlingsprästerna heller, tycks det. Lite mindre att göra på söndagar. Att det på rätt kort sikt betyder personalneddragningar, ska man kanske inte påpeka.
På sina håll kan man strunta i den kyrkliga överbyggnaden och bygga församling nerifrån, har jag tänkt. Det förutsätter en kyrkoherde, som ger fritt spelrum att göra just det och ser till att det finns relevanta resurser. Annars går det inte. Så illa är det. För kyrkoherdar som i djupet av sina hjärtan inte är församlingspräster utan systemadministratörer kommer aldrig att förstå utmaningen och ge utrymme för byggandet nerifrån. Och då bortser jag från ett antal komplicerande faktorer som handlar om prästrekryteringen, prästutbildningen och prästers (pastoral-)teologiska reflektioner. Så illa är det nog.
Till sist ett ord till kommentatorerna.
Jag har tagit upp ett antal principfrågor om yttrande-, tanke- och trosfrihet när det kommer till PK-frågorna. De kritiska kommentatorerna ägnar sig då åt temat sexualitet och anklagar andra kommentatorer för att vara sexfixerade. Sorgfälligt undviks frågorna som blogginlägget fokuserade. Principfrågor förvandlas till personfrågor,
Varför skulle det vara annorlunda?
Detta är det offentliga samtalets villkor. Men jag beklagar. Det går inte bara illa för Svenska kyrkan. Det går illa på många andra sätt. Men så måste det kanske bli. Jag såg att Antje Jackelén, årets hetaste i Almedalen enligt Westanders PR-byrå och hetast förra året enligt samma företag, hade Westanders som favorit på sitt twitterkonto. Där hamnade vi alltså. Så illa är det nog.
onsdag 1 juli 2015
Erasmus
Jag lärde mig att Erasmus i allt undvek konflikter. Han ville inte vara ihop med Luther och han ville inte ta emot kardinalshatten av påven. En dåtida intellektuell som inte kunde hantera sin samtid. Vad har Erasmus från Rotterdam egentligen betytt? Och vad kunde han ha betytt? Ligger hans betydelse i att han kan vara en förebild för präster, som i sin tid sitter och funderar om stort och smått, men sorgfälligt undviker att ta ställning. Det är tryggast så. Man får inga fiender, Vi kanske skulle återupprätta Erasmus just därför att han blir så förebildlig?
Søren Krarups bok Det moderne sammenbrud. Gyldendal 2 uppl 2001, kom jag att bläddra i och såg att jag någon gång i början av 2000-talet noterat en biskops namn vid ett citat, som egentligen handlade om grundtvigianerna men som jag såg ha en samtida och något längre syftning. Krarup beskriver målande ett kyrkosystem som inte är artskilt från vårt. Ni kan få citatet och sedan är det fritt fram att gissa vilken biskops namn jag skrev där dåförtiden. Ljuda er fram så fattar ni danskan också ni från Mälardalen:
Jag funderar som så ofta över präster. I Kyrkans Tidning inhämtade jag att kyrkoherdejobbet är helt annorlunda det där att vara präst. Jag är beredd att obetingat tro det. Men varför ska vi prästviga folk, som ska ägna sig åt helt andra saker än förkunnelse, sakramentsförvaltning, själavård och undervisning? Utvecklingen är dock märklig. Vad är det för kyrkoherdesyssla Svenska kyrkan har fått? Och varför? För att lönearbetet måste organiseras?
Glömminge skola hade avslutning med präst i Algutsrum. Prästens framförande anmäldes till skolledningen för det hölls en predikan och samlingen just i kyrkan kunde ifrågasättas, menade anmälaren. Skolan kommer dock inte att anmäla händelsen till skolverket, säger rektor Sara Brogård: "Detta då prästen visserligen talade om tro och gud, men utifrån ett personligt perspektiv. Det bedöms inte som altartjänst." (Barometern och Östra Småland den 30 juni 2015, Ölandssidan)
Varför utsätter sig präster för detta?
Vad är det för ett system där präster ska anmälas för att de i kyrkorummet är vad de skulle kunna förmodas vara? Erasmus hade dock haft vett att i detta läge säga så lite som möjligt så att anstöt inte skulle väckas - så hur tänkte den personligt talande som talade om "tro och gud"? Det rätta sättet är att tala är så att ingen begriper något annat än det som är evangelium utan lag, manövrerande snacksalighet. Och självfallet utan välsignelse eller med fiffiga omskrivningar som ett "jag önskar er en välsignad sommar". Ibland borde präster sätta sig och skriva ordet "integritet" på ett papper och lägga papperet på skrivbordet och saken på minne.
Att det personliga inte bedömdes som altartjänst, noterar dock den förtjusta delen av läsekretsen, sannolikt en minoritet, den minoritet som vet vad altartjänst är.
Det grundtvigska frisinnet kan
"være vanskeligt att skelne fra almindelig modebevisenhet och følgagtighed. Ånden og livet og friheden blev nemt till andre for trangen till att være, hvor det foregik. Den kritiske instans, forskellen på sanning och løgn, manglede sådanne grundtvigianere, fordi kristendommens forkyndelse af lov og evangelium var blevet till et evangelium uden loven, og således endte det hele i den store, ustandselige glæde - den milde, runde, rare snakkesalghed, som altid vidste at manøvrere sig derhen, hvor det i øjeblikket var fordelaktigt att være." (Krarup s 155)
Søren Krarups ord om evangelium utan lag som blir manövrerande snakkesalighed för att hamna där det fördelaktigt att vara. Satt inte spiken rätt där? Erasmus manövrerade sig inte. Men han hade vett att hålla tyst. Det är ungefär lika illa men mindre underhållande.
Glömminge skola hade avslutning med präst i Algutsrum. Prästens framförande anmäldes till skolledningen för det hölls en predikan och samlingen just i kyrkan kunde ifrågasättas, menade anmälaren. Skolan kommer dock inte att anmäla händelsen till skolverket, säger rektor Sara Brogård: "Detta då prästen visserligen talade om tro och gud, men utifrån ett personligt perspektiv. Det bedöms inte som altartjänst." (Barometern och Östra Småland den 30 juni 2015, Ölandssidan)
Varför utsätter sig präster för detta?
Vad är det för ett system där präster ska anmälas för att de i kyrkorummet är vad de skulle kunna förmodas vara? Erasmus hade dock haft vett att i detta läge säga så lite som möjligt så att anstöt inte skulle väckas - så hur tänkte den personligt talande som talade om "tro och gud"? Det rätta sättet är att tala är så att ingen begriper något annat än det som är evangelium utan lag, manövrerande snacksalighet. Och självfallet utan välsignelse eller med fiffiga omskrivningar som ett "jag önskar er en välsignad sommar". Ibland borde präster sätta sig och skriva ordet "integritet" på ett papper och lägga papperet på skrivbordet och saken på minne.
Att det personliga inte bedömdes som altartjänst, noterar dock den förtjusta delen av läsekretsen, sannolikt en minoritet, den minoritet som vet vad altartjänst är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)