söndag 31 maj 2015

1/3

Jag var på konfirmation i går eftermiddag. 1/3 av årsklassen konfirmeras, eller knappt det mätt i landet. Siffran för Växjö stift är 35%. Vad den är för Norrliden/Bergavik vet jag inte men det behövdes två konfirmationer denna lördag i den närbelägna S:ta Birgittakyrkan. Den är stor men var välfylld.

Konfirmandernas redovisning var inte dålig. Roliga dramer som konfirmander själva satt ihop utan besvärande mycket insyn av präster. Stark insats av två killar, som berättade om sin konfirmandtid. En av konfirmanderna hade inte varit med på konfirmandernas resa till Rom. Hon hade någon vecka innan trillat av hästen och brutit benet. Det drama hon fick spela i var ett  frågeprogram i tv och gjort efter kostens alla regler med tjejen, Karin, i huvudrollen. Konfirmander kan.

Väl genomtänkt konfirmationsgudstjänst, som borde vara strålande reklam för Svenska kyrkan. Folk som var där och betalar sin kyrkoavgift kunde enkelt inse att det blir något viktigt för pengarna. Jag fann det lite rörande hur väl dopet och konfirmationen hölls samman. Folk måste väl fatta?

Verkar jag positiv? Nå, på väg till Kalmar från norra Öland skulle jag köpa lite bröd i Köpingsvik, det vi köpte i Kaffestugan i Böda var uppätet. När jag stod i kön kom en ung kvinna fram för att ge mig en kram. En gammal konfirmand men inte gammal, om ni förstår. Så kom hennes farmor och farfar för att hälsa. Det är något särskilt med ölänningar. Men nu förklarar jag bara varför jag skulle kunna förefalla positiv. Då har jag inte ens nämnt den kvinna som inte upptäckt mig i kyrkan under konfirmationsgudstjänsten (jag är liten och diskret av mig) och var ledsen för det. Också en gammal konfirmand, fast äldre och från Kalmar. Till allt detta var det fest hemma hos en av konfirmanderna, som jag fick vara med på. Det var äldsta barnbarnet Klara. Hyfsat med folk där också.

Må vara att 1/3 i årsklassen konfirmeras men denna tredjedel kanske gör mer skillnad i världen och Kyrkan än de 90% som konfirmerades för 30-40 år sedan gjort? Eller är det tröst för ett tigerhjärta? För det avgörande blir självfallet vad som händer efter konfirmationstiden, åren till 18-19. De värderingar jag har som 18-åring, är de jag behåller i livet. Och hela vårt arbete i det som  var KGF har praktiskt taget havererat i vart fall om man försöker jämföra det som var. DÅ en intellektuell skolning av gymnasister. Tron ville veta. När KGF-arbetet las in under det vanliga från stiftskansliet kontrollerade ungdomsarbetet, förlorade det sin själ.

Är Svenska kyrkans olycka att engagemanget inte räckte för att dra runt den alltför stora organisationen. Alltså fick man ta in förtroendevalda från annat håll än den gudstjänstfirande församlingen och anställa folk för att sköta "the mechanics of a Church". Församlingen blev an arbetsplats där frågan om vad personalen ville ägna sig åt kunde sluta med en uppräkning vad personalen inte ville göra. Det går till så på arbetsplatser, kan man tänka. Men i församlingslivet behövs en annan typ av entusiasm.

Jag är trött på alla som är trötta på den ständiga organisationsbesattheten i Svenska kyrkan. Inte trött därför att de skulle ha fel, men trött därför att de låter sig fjättras vid all denna pseudoverksamhet. De väntar på resultat av utredningar och sammanträden i stället för att föregripa och göra det de helst av allt vill. Låt de döda begrava sina döda och ge dem minimal uppmärksamhet. Låt inte de meningslösa konflikter som en organisation alltid lyckas skapa, ta entusiasmen ifrån er. Det går att göra skillnad och rätt enkelt. Men det kyrkoorganisationen just nu håller på med, håller inte. Den revolutionära frågan lyder: Hur vill jag använda nådatiden för att förverkliga min kallelse? I någon mening är befrielsen blott vårt eget verk, nämligen coram hominibus.

Det betyder att ställa de kyrkokritiska frågorna som självkritiska frågor. Vi är nog i det läget att medvetna kyrkoarbetare inget annat har att förlora än sina bojor. Allt fler måste väl inse att siffrorna som nu redovisas berättar om ett allvarligt tapp (som förklaras på ett mer komplicerat sätt än med att orsaken är en stat-kyrkareform) men det som förlorats kanske är en samling illusioner? De verkliga kallelserna står kvar. Och på många ställen har unga människor upptäckt något av trons innersida. Ska det de fått få torka bort som säden i den fyrahanda sädesåkern gjorde? Eller sak den bära frukt? (Matt 13)

Detta sagt kommer väl fastighetsutredningen ut på remiss om ett par veckor. Så blir husen fokusområde detta år... Men sedan ska vi ....

Dagens Moqvist uteblir.
Jag har nu beslutat att lägga ner reklamkampanjen för Moqvist. Han får ta ansvar för sin karriärplanering själv utan återkommande reklaminsatser här. Fast det är klart, kommer det en intellektuell kraftansträngning från Moqvists sida kanske den kan publiceras. Oss till uppbyggelse.

lördag 30 maj 2015

4000 per gång

Det sas mig så. Det kostar 4000 per gång Svenska kyrkan vill använda Källa gamla kyrka. 4000 för en helgmålsbön eller en kvällsmässa då 20 pers kommer.  Till Statens Fastighetsverk. Jag finner det orimligt. Vi - som det var - eller de som nu håller kulturarvet igång och låter den gamla kyrkan vara till för det som den kom till för, ska utsättas för ocker. Jag menar ett, detta är orimligt. Och av detta enda skäl är jag glad över att inte längre vara präst på norra Öland och tvingas ta beslutet att vi inte kan lägga våra resurser på staten.

Staten borde säga: Av det enda skälet att Kungl Vitterhetsakademien en gång övertog Källa gamla kyrka blev den statlig. Avsikten då, var att ett kulturminne skulle bevaras. Källa församling tog ansvar för att den gamla kyrkan skulle användas. Det byggdes en klockstapel för snart 60 år sedan och hembygdsfolk, en kraft att räkna med i Källa och understundom rädas för, liksom pastoratet tog ansvar för att städa kyrkan på våren och boka in vigslar, dop någon gång, regelbundna mässor och helgmålsböner. Ska nu tusenlappar läggas på detta, kan det inte försvaras. Jag hörde sägas att mässorna i Högby skulle flyttas till Källa gamla under sommaren. Ska det betyda att man slänger bort 30 000 helt i onödan? Jag behöver inte protestera. Bara skaka på huvudet. Resurser kan användas bättre än så.

Kulturminnen som inte används är minnen men inte kultur.
Det får vara ett rimligt slut på kyrklig tafflighet. Ställ krav på staten! Eller demonstrera den statliga oförmågan. Helst skulle Svenska kyrkan ta tillbaka de dyrbara kulturminnena. Fastighetsinnehavet är så kostsamt att 13 statliga kyrkor inte gör någon skillnad. Och ifrågasätt i vilken mening de faktiskt är statliga. Det var den KUNGLIGA vetenskapsakademien som fick ansvar och kungen just är Kyrkans främste medlem med ansvar för vården om Kyrkan. Det fanns på sin tid en vettig tanke att lämna den då övertaliga kyrkan just till den kungliga vetenskapsakademien. Men problemet blir problem när vården om kyrkan vänds i sin motsats, som den vet som kan sin Yngve Brilioth.

Snart nog ska det remissvaras om fastighetsinnehav. Tappa inte bort de kyrkor staten tror är statens. Och håll efter statens sekulariserade siffernissar. De som bara tänker belopp är det ingen riktig glädje med.

Är det då bara dysterhet på Öland? Ånej. Jag hälsas vänligt på både på gator och torg. Varnas inte för sådant. Jag får äta god mat och dricker inte vatten, om man så säger. Jag har ombetts ta en söndag med mässa och gudstjänst i augusti - om jag nu minns hur man gör för då har jag inte firat mässa på 22 månader. I Kronobergs län behövs inte gamla högkyrkliga präster - så är också kyrkogångssiffrorna mer än usla där, såvitt jag kan se. Länge leve Öland. Här hålls kvalitet högt, förstår jag. Eller har kärleken gjort mig blind?

Hur festen med överstarna gick? När man ska vandra hemåt i den fagra försommarnatten inser man hur vidsträckt Vedborm är. Jag gick på ren inspiration, dock.

Jag förstår inte den underliga diskussionen om att mobbing skulle pågå när vi frekvent återger frukter från nuvarande församlingsherden Moqvists tankevärld. Själv är han nog tacksam och minns boken Ur en prokanslers tankevärld, där biskop Gottfrid Billings tankar återgavs. Billing var också i Lund. Och där fanns alltså också Bengt Lidforss. Tankarna är dyrbara, har jag förstått - men det verkar en del kommentatorer inte ha begripit. De tre målsättningarna som återgetts lär ha tagits fram under ledning av konsulter från Kairos Future och notan låg i nivån en halv miljon. Arbetstid för de anställda och engagemang för s k frivilliga räknas väl inte in i beloppet. Så gnäll inte. Uppmärksamheten är inte nödvändigtvis illvillig - hur har ni kunnat få för er det? Tänker ni inte att sångens ord också gäller Moqvist? "Du vet väl om att du är värdefull?"

Detta sagt kan jag inte fråga annat än med Moqvist:

Dagens Moqvist
Vad missar du just nu genom att i tanken vara någon annanstans? Man kan bli existentiellt svettig för mindre.

fredag 29 maj 2015

Varför blir det så här?

Jag sitter på norra Öland och känner mig inte helt uppdaterad. Handlingar, papper, en pärm med material finns på Småland, som det heter på Öland. Men så många nyheter når mig här i Vedborm, där överstarna Salander och Busse har varsin sommarstuga, som de minnesgoda vet. I går kväll tärdes uppfriskande drycker av säd och druva. Konstigt att folk aldrig lär sig att inte blanda. I dag ska jag till Alvedsjö och därtill en sväng till Rosas Handel. Men lite suckesamt är det när jag fattar att kyrkohandboksarbetet hamnat i nya problem.

Varför fungerar det så uselt när vi ska göra något tillsammans i Svenska kyrkan? Bekännelsearbetet havererade. Det skulle vara ett prestigeprojekt. Ludvig Jönsson, pastor primarius, hade skrivit kyrkomötesmotion ihop med professor Persson och biskop Ahrén om ett bekännelsearbete. Det havererade storslaget och dåvarande kyrkostyrelsens arbetsutskott fick ta nya tag. Det gick självfallet inte att säga vem som drog upp linjerna för nystarten av det arbetet men något av historiens ironi var det allt. 1993 kunde vi konstatera at det fungerat hyfsat bra med Lilla Boken om kristen tro i 3 miljoner ex och Stora boken tryckt i 400 000. Om jag minns rätt. Stor mobilisering genom att alla kontraktsprostar drogs in i arbetet liksom en kyrkorådsordförande från varje kontrakt. 360 vänner hade på så vis enrollerats till satsningen.

Nu är det inte samma entusiasm.
Jag förstod av ett radioinslag att det var hemligt vilka experter som skulle biträda arbetet. Några från Svenska Akademien är med för att språkgranska. Men musikexperterna gav sig tydligen iväg. De hade inte blivit lyssnade på. Varför blir det så? Vem är det som inte kan få ihop olikheter till ett lag? Eller är det så enkelt att Gud låter välsignelsen vika från Svenska kyrkan och då spelar det ingen som helst roll vad vi gör?

Jag förvånas över att Christer Pahlmblad inte dragits in i arbetet. Hans bok /Artos/ handlar om just dessa frågor och han har dokumenterat sig vara en framstående liturgiexpert. Varför har inte han en alldeles självklar plats? Är svaret kyrkopolitiskt eller sakligt? Stavas ordet Skandal eller skandal? Och det finns fler som arbetat med missalen som i andra kyrkor nog kommit till nytta utan tövan -de båda sakkunniga Isacson och Löwegren, missalemakare till exempel.

Är problemet att just bristen på bredd skapar de interna konflikterna? Det blir för småttigt, för att inte säga larvigt?

Vad ska då kyrkostyrelsen göra, den styrelse som försökte styra upp arbetet? Kan styrelsen styra än mer bestämt? Eller är hela processen numera ödesbestämd? I så fall blir inte målsättningen om högsta kvalitet möjlig att uppfylla. Då får vi nöja oss med målsättningen att göra det bästa möjliga av situationen - och det blir nog inte alls bra.

Jag suckar. Jag hade velat vara stolt över Svenska kyrkan. Nu är jag mest bekymrad. Då kan man förstås säga som en präst jag mötte i går: "Vi får fokusera på det som är positivt." Så säger de soldater som vet att de förlorat slaget - och efterhand går de under. Jag säger: "Vi får fokusera på det som ska göras." Ingenting mindre. Det betyder kallelsen, den oundvikliga, till kyrkokritik och kyrkoförbättring. Då finns faktiskt ingen tid över för konflikter som inte för oss framåt. Konflikträdd är jag inte. Men ska det nu vara konflikter tycker jag det ska handla om kreativa konflikter. Crister Enanders bok om sådana läser jag just nu. I motstånd växer tanken, Heudruns Förlad.

Dagens Moqvist:
Akta dig för dem som tror sig veta allt! Men våga dig närmare den öppna graven från ditt eget håll.

torsdag 28 maj 2015

Journalistik

Expressen ringde ärkebiskop Yngve Brilioth för att få en kommentar under den då pågående s k Helander-affären. Ärkebiskopen lyssnade och gav så sitt svar:
- Alltså, det förstår jag inte vad det angår Expressen.
På med luren.

Riktigt insmickrande var det nog inte, men befriande på sitt sätt. Nu är jag ju mer för journalister och mer emot kommunikatörer. Jag tror det måste finnas sådana som berättar för oss det översåtarna vill gömma undan och låter oss se det som sker i det som synes ske. Det kräver kompetens och de journalistiska informationskanaler som de legendariska kyrkojournalisterna höll sig med. Sådan var tiden att tidningar med självaktning hade särskilda kyrkoreportrar. Det är historia. Så blir journalistiken därefter.

Ta Visby som exempel. Nu ville media tydligen veta vad som sas på en personalsamling i tanke att detta angår alla. Varför? Därför att de många betalar, men inte alla. Och då blir det som sägs på ett personalmöte angeläget för alla. Det är det inte. I alla sammanhang finns det förtroliga samtal. I just detta fall fanns det en hel del som låg under sekretess också för personalen, förstås. Det fanns också en hel del som kanske behövde redas ut så att det inte skulle hamna i media och bli alltmer ohanterligt. Kommunikationschefen lurade nog likväl den stackars journalisten när han menade att saken "så småningom" skulle komma ut till publik kännedom. Det tror jag en hel del inte ska. Personalärenden är inte publika och ska inte vara. Däremot hör frågor om kyrkliga prioriteringar och pengafrågor till det som allmänheten ska ha insyn i. Men det är lika mycket en fråga om journalistisk kompetens att redogöra för det som en fråga om transparensen.

Kyrkobyggnadsbidrag och kyrkoantikvarisk ersättning var ett märkligt kapitel. Har min gutemålstalande vän rätt när han nu menar att öns kyrkor möglar därför att kompetens att sköta byggnaderna saknas och att Gotlands kyrkor möglar?  Här kan media på Gotland skapa klarhet i en fråga som angår alla. Bara som ett exempel, Helge! Eller belys sakkunnigt strukturfrågor och tendenser i det kyrkliga. Problemet är nog bara alltför uppenbart. Den kompetensen saknas. Numera.
Alltså är det enklare att försöka hitta konflikter kring personalärenden. Inte minst när kommunikationschefen antyder att "så småningom" kommer allt till allmän kännedom.

Varför inte pröva ärkebiskopens ord:
- Det förstår jag inte vad det angår Expressen.
Mediekåt var inte Yngve Brilioth.

Dagens Moqvist:
"Också en clementin kan vara ett tecken på Guds hemlighet. Men kanske är du allergisk mot citrusfrukter? Det gör ingenting."

onsdag 27 maj 2015

Docentala insikter

Jag är nog närmast fascinerad när jag läser insändare eller kommentarer som bestyrker att det finns folk som inte själva satt sig in i komplicerade saksammanhang men utan att darra på manschetten frimodigt torgför meningar som de bibragts. Någon annan har tänkt åt dem och nu säger de detta på egen hand otänkta. Jag förstår kanske inte riktigt varför de säger det, men antar att det de säger är djupt känt - men det är också det enda djupa. Varför är den pretentiösa dumheten så - pretentiös? Och hur kan komplicerade saksammanhang sättas på så enkla formler?

Enkla och enkla, jag menar väl "förenklade". Det gäller att ta fram några käpphästar och så rida dem i de samtal man kastar sig in i - eller kanske snarare samtal man kastar sig över. Det är oftast duktigt gjort men dumt.

Jag ska nöja mig med vad händelserna i Visby utlöst på kommentatorsfältet.
En Åsa Rönnholm vet berätta att "Biskopen personifierar den onda kyrkan, konstiga tankar och lössläppt könsdrift!" Den blide biskop Fast är väl inte skapt så att han nu glatt skulle resa på sig och tacka för uppmärksamheten. Det är samma Rönnholm som undrar "hur många (SS) präster bestialiskt bragt livet av gutar, människor som levde på vår ö runt 1700 till nutid." Sakfrågan går nog rätt enkelt att besvara utifrån domstolshandlingar och församlingsböcker över saknade. Säga vad man vill om provinserna, men folk hölls reda på. Men föreställningsvärlden fascinerar. Så här tänker hon alltså. Präster är som SS-folket.

Biskop Fast får mera. En maning och en dom levereras i kommentarfältet av sign. McRill: "Du har förlorat all respekt, Fast, och har bevisat vilket omdöme du besitter! Inse att det var länge sedan vi lämnade medeltiden! Du är ett lysande exempel på vilka despoter som finns kvar inom kyrkan!!"

Signaturen Fyffe menar att "påven borde sägas upp med omedelbar verkan" - oklart hur påven halkade in i sammanhanget. På Gotland kanske allt är möjligt?

Ska jag förstå detta, är det väl närmast till teatern i Efesos man ska bege sig. Det var dit makedonierna Gaius och Aristarchos, reskamrater med Paulus, släpades och Paulus ville ge sig dit för att tala. Klokt folk kring honom stoppade det. Med en mobb kan diskussion inte föras och Paulus har alltid förmått röra upp känslor. Hur var det på teatern? Det var som i kommentarer och på insändarplats: "Där ropade alla i munnen på varandra. Mötet var förvirrat och de flesta visste inte varför de hade kommit dit. (Apg 19:32)

Den tvärsäkra okunnigheten gör mig moloken. Här styrs mycket av fördomar och fördomar kan vara av allsköns slag - från sådant man fått för sig till stora ideologiska byggen. Men allt är osmält och hållningen att "citera sig själv för att ge märg åt konversationen" inte längre ett skämt. Det är ödet för den som läst någon rad teologi, att se de teologiska spökena gå fram genom Europa när folk snickrar ihop vad de tror på med markering att de inte delar Kyrkans tro - för det är den som bekännelsen slår vakt om. Fast varför ska man nu vara kristen om man inte vill vara det?

Ska tron bli trolig återstår ett gigantiskt intellektuellt renhållningsarbete och en lika gigantisk utbildningsinsats. Sådana insatser kan inte göras på teatern i Efesos men väl i Tyrannos föreläsningssal (Apg 19:9). Här krävs mycket nu. Men är verkligen sådana här dumheter något att ta på allvar? Jag tror det. Präster ska vara tacksamma varje gång de inser vilka svalg som är befästa mellan den tro som vill veta och den otro som närs, föds och uppehålls av sin okunskap. Apologetisk kompetens måste stå högt på agendan och en plats för att ge sådan kompetens är den undervisande predikan. Back to basic!

Men är det inte för oss som är kritiska mot det rådande kyrkosystemet lite uppiggande med påhopp på biskoparna? Alls inte. Inte ens när hedningarna är insiktsfulla i sin kritik. Och ibland blir det bara för dumt. Som i Visby, där det sägs att kyrkan lägger locket på eftersom media inte får veta vad som sas på ett personalmöte. Gunnar Sjöberg, som är kommunikationschef i Kyrkans Hus tycker "absolut att allmänheten har rätt i att få ta del i vad som sker" men svaren från mötet, som han inte vet något om, kommer "så småningom".  Kan vi inte börja webbsända personalmöten fortsättningsvis? Det blir dramadokumentärer inte utan underhållningsvärde. Jag har varit på en del sådana möten!

 På Gotland vet man ett. Bråket inom kyrkan rasar vidare. Men jag är inte säker på att man vet varför kyrkan lägger locket på - om ens locket ligger på.

Dagens Moqvist:
Moqvist beskrev ett öppet och framåtskridande församlingsarbete i Varberg med tre nya prioriteringar: bred delaktighet, människans andliga sökande och finnas till för människor.
En kvinna i "kyrkobänkarna" undrade: Vari består det nya av?

tisdag 26 maj 2015

Pinsen mangler folkelighed

Den löd så, rubriken i Kristeligt Dagblad. Pastor Gotfredsen menade att det låg i pingstens natur att vara abstrakt som kräver något av danskarna. Det gör inte jul och påsk, tydligen. Är det bara jag som förnimmer den svavelosande doften av lag och dom i tal som detta? Frälsaren lovar att sända Hjälparen - och det tycker man skulle kräva rätt lite, bortsett från viljan att bli hjälpt. Men i Danmark är det hårdare bud.

Nu har danskarna fattat en sak rätt. Pingsten talar inte illustrativt till kulturkristna danskar. Det fattar jag också. För skulle de höra vad Anden säger till församlingarna, skulle de inte vara kulturkristna längre utan kyrkokristna. Sognepraesten har fått till det när han säger: För de utanförstående saknar pingsten "lidt saft og kraft". Saft och kraft var ordet!

Nu hör jag inte till dem som tror att trons hemligheter i grunden är ofolkliga. Men vi lever i en kultur som använt ett par århundraden åt att distansera sig från kyrkokristendom. Till sist får det sina konsekvenser. Som med prosten Edwalls historia om de två gubbarna som satt och språkade:
- Kommer du ihåg? Under beredskapen så la dom soda i brödet för att vi inte skulle vara så svåra på fruntimmer.
- Jo, jo jag minns.
- Jag tror det börjar verka nu.
Problemet ligger inte i folket utan i kyrkolivet - eller bristen på liv i Kyrkan.

Alf Ahlberg läser vi då och då, förstås: "En livsåskådning bäres alltid upp av ett relativt fåtal, men det är i alla fall detta fåtal, som ger sin form åt tiden, och att de andliga värdena av de ledande andarna och även rent officiellt sattes i högsätet, kunde dock icke heller för den stora massan förbli likgiltigt. De religiösa människorna voro jordens salt, som hindrade kulturen från förruttnelse och stagnation. Så länge som nämligen religionen verkligen var levande och något annat än död dogmtro, apspel och yttre gärningar."
Alf Ahlberg, Tidsreflexer, Hugo Gebers förlag, Stockholm 1926 s 128

Sekularisering är en långsam process, som består i att tron blir allt mindre angelägen för det fåtal som skulle bära. Det som när stadens fotbollslag inte längre presterar. Det spiller över på hela staden. Pingsten blir folklig när den präglar ett kyrkfolk, Guds egen familj på platsen.

Går det att förstå Guds gode Ande?
Jag undrar vad Wittgenstein skulle svara på den frågan. Antagligen "ja". Det är nog så. Men det förutsätter att Anden avslöjar sig - och tron är en fråga om ett gudomligt men på sitt sätt intelligibelt avslöjande. Vill man veta, kan man (få) veta. Två tepåsar, två glas vatten en med kallt och en med varmt och så doppar man påsarna i de två glasen och överraskas av att det inte blir något resultat i kallvattnet men té i varmvattnet. Då kan man ana vad det är Anden egentligen åstadkommer och hur illa det är utan Guds Ande. Intighet, intighet, intighet. Pröva själva med tépåsarna och fundera på egen hand. Ofolkligare eller mer diffus är inte pingstens förkunnelse om Anden.

Detta sagt, vet jag att Svenska kyrkan tappat en hel del av den folklighet som gjorde folk till lärjungar. Det ser vi, som står i Svenska kyrkans andliga huvudfåra, den som plöjts från vår dopdag (i Svenska kyrkan), genom söndagsskola och konfirmandundervisning, genom ungdomsarbete och ianspråktagande samt genom ett par tusen högmässor (för att inte tala om tideböner och andra fromhetsövningar eller läsning av teologi och uppbyggelse). Här skiljer jag mig från dem som kommer från bönhusmiljöer eller från det käcka ingenstans, miljöer som likväl förmedlar en prästkallelse just i Svenska kyrkan (!) men inte ger den där trygga platsen i Svenska kyrkans andliga huvudfåra. Vi är några som har vad andra saknar. Vi delar gärna med oss - men vi tar inte skit, om ni ursäktar franskan.

Dagens Moqvist tar vi från Hallands Nyheter:
"Kyrkoherde Anders Moqvist vill inte uttala sig."

Källa och cred: http://hn.se/nyheter/varberg/1.1765664--missforstand-mellan-kyrkan-och-musikern

måndag 25 maj 2015

Conchita et cons - något annat

Barnbarnet Sigrid var 5 förra året och kommenterade då Melodifestivalen och Conchita kort och koncist: "Det suger." Av barns och spenabarns mun har du berett dig sanningar.

Jag försöker orientera mig i en värld där ingenting riktigt är vad det ser ut att vara. Och vi gamla söndagsskolgossar, scouter tillika, blir ställda då. Vi tänkte att ja skulle vara ja och nej vara nej och att allt därutöver av ondo. Men nu förpassas vi till ett spel somliga driver i avsikt att vi inte riktigt ska fatta. Lite lögnväsende. Och jag spelar Max Raabe som på tyska sjunger att de små lögnerna är som honung i té. Jag vågar inte återge meningen på tyska, som ni förstår.

Jag har väl inget emot att schlagerbögarna får lite glädje i livet. Men jag undrar varför mellanstadietjejer, som gillade Melodifestivalen, skulle se detta evenemang bli en Pride-festival med lite sång. Andres Lokko beskrev saken så i Svenska Dagbladet (19 maj). Musiken hamnar i bakgrunden, när Melodifestivalen blivit ett evenemang för mänskliga rättigheter. "En massiv direktsänd Pride-festival förklädd till musiktävling som förhoppningsvis fortsätter skicka regnbågsmönstrade missiler rakt in i Putins homofobt onda öga."

Tänk om Putin då blir irriterad och skickar sina missiler någon annanstans? Men jag fattar nu varför kommentatorerna i detta program från Wien i bästa Neues Deutschland-stil uttryckte sina önskemål om hur folkomröstningen  på Irland skulle gå. Det gjorde den också. Nu enkönad vigsel i Irland och därefter fri abort var tydligen agendan. Nihilismen kan inte förneka sig. De stackare som tänkte sig att Melodifestivalen skulle handla om musik, kan känna sig lurade. De fick en Pride-festival med lite sång.

Pride-festivalen sägs handla om allas rätt till kärlek och människors lika värde. Om saken inte handlar om att normalisera homosexualitet utifrån tanken att all kärlek är kärlek. Och det kan stämma och det kan vara just det som är problemet. Men låt oss inte komplicera. Det enda som skaver är att allt tycks antingen handla om något annat eller om väldigt mycket mer.

Jag ska inte kommentera den nyvalde biskopen Dalman i Strängnäs. Han ger rött kort och säger nej till diskriminering av hbtq-personer. På vilket sätt ska Dalman omhulda det queera, då? Han ställer sig självklart bakom alla människors rätt att behandlas lika och lovar att motverka diskriminering och främja öppenhet. För min del blir jag alltmer övertygad om att biskop Ingmar Ström hade rätt, frågan om kvinnliga präster bottnar i en sexuell läggning, "sexualneuros", sa han. Om kvinnoprästmotståndarna grupperar sig som sexuell minoritet, är de fredade mot alla säraktioner, förstår jag. Då ska Dalman främja öppenhet - att man som kvinnoprästmotståndare får komma ut ur den mörka sakristiegarderoben. Han visar ju rött kort, dvs vill utvisa den som tänker fel, eller? Vi som följt Lakers vet ju hur personligt ett rött kort är. Det riktas mot en felande, en syndare. Ut åker de som tänker fel om de inte är annorlunda på ett sätt som inte får ifrågasättas. Kvinnoprästmotståndare i alla länder, förenen eder som sexuell minoritet med alla rättigheter! Då är ni skyddade. Och om all kärlek är kärlek, vad gäller indignationen på Gotland?  Konstigt att saker och ting blir annorlunda så fort man rör vid dem, tycker jag. Den där förkonstlingens mästare, som vänder sammanhang, vad heter han?. På hebreiska eller grekiska, menar jag!

Jag vet inte om ni läser QX.
Ni visste kanske inte att tidningen finns? Eller ni hör till den minoritet som inte förmår utläsa tidningens namn? Det förmår jag. Det ska läsas Kuks och betyder, lite skruvat (men varför inte i detta sammanhang)"kukar", dvs manslemmar i pluralis. Det där med pluralist är nog viktigt. Man kunde annars tänkt att tidningen skulle heta Penissarna, men icke. De pryda slutade väl läsa två meningar tillbaka. Det var lite synd för då missar de själva poängen: det finns ett spel, ett språkspel, bakom titeln, ett som vi förväntas inte förstå. Då kan de insiktsfulla skratta åt sådana som ingenting begriper. Jag gillar inte hållningen.

Så vet också QX att berätta för sin läsekrets vad Kyrkans Tidning eller Dagen inte låtit oss få veta. I QX berättas att Mikael Mogren valts till biskop, så långt har KT och Dagen hängt med. Men det nya är QX info: "Han blir därmed den första biskopen i Svenska kyrkan som är man och öppet homosexuell."
Vad betyder det?

Jag har aldrig intresserat mig för Mogrens sexuella läggning, men ska han nu vara ikon för själva lobbyn och biskopssysslan ännu en faktor i normaliseringsprocessen? QX berättar att Mogren ska installeras som biskop vid en ceremoni i Uppsala domkyrka. I princip ointresse men när QX agerar är den sexuella läggningen inte en privatsak - och tidningens avsikt är att den inte heller ska vara det. Det betyder att av 14 biskopar är två öppet homosexuella. Procentuellt är det en hög siffra, långt utöver normalpopulationen.
Betyder detta, trots allt, att Svenska kyrkan är en bekräftande miljö? Här får man vara som man är? Eller betyder det att intressegrupper gärna befolkar de högre sfärerna i en ideologisk apparat i avsikt att lägga beslag på den för egna intressen? Inte vet jag

Jag tycker lite synd om Mikael Mogren som nu görs till affischnamn för de intressen QX, Kuks, omfattar. Det får han tacka John Voss, QX:s chefredaktör, för. Mikael hade kunnat få ses som något annat och mera än en sexuell identitet, tycker jag. Han har ju så viktiga frågor att föra fram som biskop, ser jag i samma QX-artikel: "Jag vill finnas med i debatten som gäller aktuella samhällsfrågor som EU-migranter, människovärde, religionsdialog, migration, miljöproblem."
http://www.qx.se/samhalle/28709/mikael-mogren-vald-till-biskop

Är Conchita alltså typisk? Inte riktigt det man tror att Conchita är - och det är just själva finessen. Allt är bara yta och lurendrejeri. Inte på riktigt. Förresten har Ann-Christine Roxberg upphört och är nu Ann-Christine Ruuth. Han var tidigare Åke Sturesson och blev Åke Roxberg. Hur eller hur i alla förändringar, han var på många sätt en duktig präst. Det erkännandet kan ni ge honom utan vidare. Han tänkte lite annorlunda då, tror jag. Nu är han konsult.

Nu till något annat! Kalmar FF slog Malmö FF. Har det äntligen lossnat för Kalmars röda bröder så att de nu kan spela så att kulan glöder? Då är det något som är och blir på riktigt i alla fall.

Dagens Moqvist kommer från när Moqvist var på kyrkogården och funderade:
"Tänk om rådjuren kommer att äta upp blommorna? Så enkelt och nära och gåtfullt och avlägset allt är på samma gång."

söndag 24 maj 2015

Ledarna talar

Jag vågade inte försöka mig på en tysk rubrik denna Pingstdag även om det är gott och nyttigt att få tala i tungor. Tala själva! Nu har våra ledare kommit på att vi ska säga nej till konsumtionshetsen för klimatets skull. Det är lika roligt som när professor Gustaf Wingren, inspirard av den danske teologen Jensen, talade mot tillväxten. När lönerörelsen under dessa år inte gav särskilt mycket, skulle väl svenska folket känna sig både frommare och nöjdare, kunde man tänka. Greta Hofstens ord bär jag annars med mig: "Gustaf förstår sig inte på politik!" Hon älskade Gustaf ändå.

Uttalandet från våra ledare ska Yvonne Ruwaida ta emot. Det var hon med de gigantiska taxiräkningarna när hon satt i riksdagen. Jag missunnar henne inga taxiresor, tro inte det. Men i alla fall.

http://www.dagen.se/debatt/hur-l%C3%A4nge-har-jorden-r%C3%A5d-med-oss-1.359427

Våra ledare undrar hur länge jorden har råd med oss. Det kan man undra - men en kyrkoledares första fråga kanske skulle vara hur länge Gud har råd med oss. Att jorden slits ut, är väl ingen nyhet för Gud, som skapat den? Ps 102:27 Men här är problemet. Den svaga eskatologin. De urkristna bad i sin eukaristiska bön: Må nåden komma och denna världen förgås! (Didache 10:6)

Jag är scout. En gång scout, alltid scout och patrull Rävens gossar kan man lita på. En del kunskaper om naturen som min förste patrulledare (och senare avdelningschef) Lasse lärde mig, har jag fört vidare till nästa generation. Med svenskar och natur är det något särskilt. Vi ska inte skräpa ner i naturen. Men vad vet våra ledare mer än vi andra i fråga om miljö och klimat? Eller har någon handläggare, medlem i eller röstande på Miljöpartiet, smugit sig in på något kristligt kansli och sitter där och skriver den agenda vi ska hoppa efter? Ledarna tycks mena att skatteuttaget nu ska öka. Det kallas "klimatfinansiering" och de i snällismbranschen verksamma är gränslösa när det kommer till att använda andras pengar som resurser för deras snällism.

Jag talar nu om 9 miljoner inbyggare i Sverige. För att vi ska bli de riktiga klimatbovarna räknar man aldrig ut vad den svenska naturen skapar av välbefinnande på jorden. Skogarna binder koldioxid så hur stora är våra utsläpp om den faktorn räknas med? Men knepet är också att räkna upp våra utsläpp per capita och så använda det talet som jämförelsetal med frågan: Hur skulle jorden hantera om alla miljarderna släpper ut lika mycket? Men det gör de ju faktiskt inte. Vem säger att de i en framtid måste?

Människan är av naturen en farisé. Men nu ställer våra ledare upp och manar till att vi ska underteckna en namninsamling. Gläder detta någon? Självfallet undertecknarna och statssekreterare Ruwaida. Hon får ett upprop av ett slag hon själv helt vill se, inga profetiska knorrar där inte, inget som utmanar Ruwaidas tankevärld.

Men hur är det med Darwin? Är det inte survival of the fittest som gäller längre? Kunde man inte tänka sig att klimatförändringar är naturens sätt att reglera befolkningstillväxt? Hade kyrkoherde Malthus inte rätt längre? Och i så fall varför? Återstår det inte för våra ledare att förklara en del för oss?

Själv vill jag veta hur våra ledare tänker sig min omställning. Ska jag äta tomater när det är säsong i Sverige och annars hålla mig till morötter? Jag ska väl inte äta sydfrukter, som måste transporteras hit. Oxfilé från Sydamerika är nog fel, förstår jag. Är det vegetarisk som gäller? "Våra handlingar påverkar andras möjligheter att leva ett gott liv."

Vad ska vi säga om taxiresor, för att nu inte tala privatbilism? Flyg inom Sverige borde kanske bli tåg? Det blir nog ingen ände på uppslagsrikedomen när våra ledare får chansen att skapa ett totalitärt samhälle, där deras anvisningar ska tas på allvar - och Fan ta den som då inte blir snäll. Det är inte näpet att knäcka nötter med kyrkoledare, minns mina ord. Men menar kyrkoledarna att vi nu ska hosta upp 2,5 miljarder kronor för en snabb förbättring av FN:s klimatfond "för att möjliggöra ett ambitiöst klimatavtal i Paris i december"?

Det är många frågor våra ledare åstadkommer i de svagsintas skallar, så mycket fattar jag rent introperspektivt. Men jag undrar fortfarande. Kan de be "Må nåden komma och denna världen förgås!" utan att darra på rösten? Och kan de som utan darr ber så, ändå vara sakligt måna om denna jord?

När våra ledare fortsätter sin marsch mot de nya djärva målen kanske någon skulle viska: "Vägen till helvetet är stensatt av de bästa föresatser."

Må nåden komma och denna världen förgås!
I den insikten firar jag Pingst.

Efter Måns triumf i Melodifestivalen manades vi alla av kommentatorn af Sillén att springa ut på gator och torg och fira. Klockan närmade sig väl 2. Jag kunde inte höra en enda jublande käft på gatan där jag bor. Det var kanske en välmenande maning men ack så dum och utan perspektiv. Somliga maningar kan man helt enkelt strunta i. Även om de levereras av en adlig ädling.

Dagens Moqvist: Våra liv ger avtryck i det kosmos som vi inte ser något slut på.

lördag 23 maj 2015

Värre i Visby

Slite hamn har jag tidigare haft synpunkter på. Det var den första hamn som byggdes utan minkammare, alltså utan att vara förberedd för destruktion i händelse av krig. Broar och hamnar är annars förberedda för förstörelse och förr i världen fanns det folk som visste precis vad de skulle göra om kriget kom. I Gotlandsfallet är det uppenbart att en fiende enkelt tar över ön innan regeringskansliet varsnat faran. Det är också självklart att detta övertagande sker under försäkringar om främmande makts vänlighet och besked att ockupationen bara är tillfällig och snart ska vara över. Hamnen byggdes av ett tysk-ryskt konsortium.

Jag pekar på förhållandet mest för att påpeka hur viktigt det kritiska tänkandet är. Misstänksamhetens hermeneutik är en viktig och grundläggande princip. Vi läser kriminalromaner. Vi vet alla.

I Gotlänningen manades Åter till sakfrågan om kragfrågan.
Det lilla problemet att ingen av alla som kommenterar läst själva utredningen, består. Ledarskribenten knyter tillbaka till händelser som var. En historia uppdagades "så sorglig och avskyvärd att man inte kunde tro den var sann". Ingen, säger ingen, har försvarat det som skedde för ungefär åtta år sedan. När påkragning skulle ske var frågan tydligen inte så komplicerad eller kontroversiell när beslutet skulle fattas, att domprosten inte var på plats. Må vara att färjetrafiken var inställd. Flyget gick. Och domprosten måste väl ha varit angelägen att vara med när han två veckor senare, dvs i efterhand, ville reservera sig? Nä, tydligen inte. Saken var vid beslutstillfället så utredd, att beslut kunde fattas.

Den öppet uttalade misstanken var nu den, att det skulle piskas upp en storm för att komma åt biskopen, som agerat misshagligt då han kritiserat beslut om nedskärningar i Visby. kyrkligdokumentation.nu dokumenterar.
Indignationen mot påkragningen kom till uttryck just då, inte tidigare. Ledarskribenten tycker då att det är viktigt att nu återföra fokus till påkragningsfrågan. Ifrågasättandet av ifrågasättarna av domkapitlets beslut uppfattas tydligen som taktik. Men nu råddar det till sig. Den påkragade anklagas för att ha skickat ett sms: "När han fått kragen tillbaka skickade han ett sms till en av de flickor han försökt, men inte lyckats förföra med texten: 'I'm the last man standing'. (Källa och cred: Horisont)" Det framstår förstås som stöddigt och graverande om det nu inte var så, att detta sms är ett svar på en maning från en ung kvinna (som alltså inte varit en sexpartner till prästen, nota bene) med en sångtext "Last man standing" som uppmuntran. I sakfrågan om vad som hände är detta faktiskt inget som helst argument.

Med så mycket större intresse vill då läsaren veta mer i sak, ni vet det där som ligger under sekretess. Det går inte. Alltså ägnas ledaren åt det somliga av oss länge väntat på - de stora principiella frågorna: konflikten mellan den konservativa och den progressiva delen av Svenska kyrkan finns överallt men är särskilt stark på Gotland." Auktoriteten för insikten att sakfrågan är denna utgörs av kyrkoherden Patrik Ahlmark. Men var det inte sakfrågan om kragfrågan vi skulle till? Är det alltså denna? "Det är ingen hemlighet att Visby stift länge var ett vattenhål för kvinnoprästmotståndet, det är heller ingen slump."

Ledarskribenten hämtar i sakfrågan understöd från Göran Lundstedt i Svensk Kyrkotidning som beskrev denna konflikt "träffande". Hur träffande då? Detta är vad dr Lundstedt förmår uppfatta:
"Vi har ju de i vår kyrka på den mera konservativa flanken som anser att allt ont kommer från kyrkokansliet på Sysslomansgatan i Uppsala och att vi snarare bör vända oss mot Rom för all inspiration. De positionerar sig något till höger om påven. Liturgiskt och bekännelsemässigt tycker de att det romerskt-katolska utgör en stor lockelse."

Ledarskribenten lyfter så fram den motbild på fastlandet som illustrerar konflikten, Patrik Petterssons kritik mot domprosten Hermansson m fl för att dessa "av allt att döma, verkar ha bidragit till - och utnyttjat - medial uppmärksamhet kring offer för sexuella trakasserier som ett verktyg för att freda sig mot biskopens kritik. Domprostens pastorala omdöme verkar ha ersatts av en i det närmaste Maciavellisk maktlystnad."

Vad ville ledarskribenten visa med denna motsättning. Det framgår i en kort mening: "Där har ni den i öppen dager, konflikten." Vad ska vi göra då? "Så låt oss nu också prata om den."

Det blir bara värre i Visby för nu ska alla frågor blandas samman:
1. I sakfrågan har domkapitlet gjort en utredning, som ligger under sekretess. Denna utredning var för domkapitlet tillräcklig för ett beslut i en sakfråga. Den präst som avsagt sig prästämbetet förklarades behörig att utöva det.
2. I frågan om nedskärningar i Visby traskar utvecklingen på. När folk säger upp sig, anställs inga nya och så får vi se vad det blir av det hela. Facken har stått fram som kritiska och fackens besked att inga anställda vågar stå fram med sin kritik, kan vi notera.
3. Den konflikt som ligger är tydligen den gamla vanliga, lika okunnigt och schablonartat framställt som under alla de gångna 70 åren.
4. Självfallet ska vi också blanda in person, hur skulle vi annars klara oss: "Omställningen från den strame domprosten Ove Lundin till den mer yvige dito Mats Hermansson var mer än många kunde tåla." Här skulle man gärna till ledarskribenten vilja säga: "Intressant. berätta mera!"

Källa oh cred: http://www.helagotland.se/opinion/ater-till-sakfragan-om-kragfragan-11060786.aspx

Dagens Moqvist:
"Johannesevangeliet är hjärtats rymdobservatorium. Det möjliggör för oss att se oss själva med Guds öga."

fredag 22 maj 2015

Torsdagsdepression igen

Under rätt lång tid har jag hanterat torsdagsmorgnar väl. Kyrkans Tidning har inte utlöst någon depression. Jag har till och med hämtat hem information och perspektiv från tidningen aom jag haft glädje av. Själva omgörningen av tidningen funderade jag över. Att relationerna med kommunikatörerna i Kyrkans Hus skulle bli "bättre", kunde jag fundera över. Men varför inte se tiden an. Det har jag gjort tills tidningen nu bevisade sig vara samma gamla tristpiller som tidigare. Vad är det för chefredaktör från Bondeförbundet man lyckats gräva fram? Jag blev så less på skiten att jag började sortera böcker. Då förstår ni.

Vad såg jag i KT?
1. Bortförklaringar
Vi har aldrig varit kyrksamma så "tappet" är inte mycket att bråka om för räknar vi ihop alla religioners utövare är de rätt många. Vad säger den bortförklaringen. Och så EFS-aren Esbjörn Hagbergs hållning. Han vill inte oroa sig över läget. "Det tar bara kraft." Så är han också biskop.. Men det går bra i Helga Tref i Uppsala där Lars Olof Fahlén själv påpekar att Uppsala ger möjligheter som andra församlingar saknar. Många blivande kyrkoarbetare finns i staden. Det brukade man inte påpeka om motsvarande församling i Lund.

Bortförklaringar och enlöa klösningar: "musik och delöaktighet". Ska jag hitta en kontrast är det nog biskop Stephen Neill i boken When will ye be wise?, ed C.A. Anthony Kilmister, Blond and Briggs 1983 (inte så dumt att sortera böcker, som ni märker). Han gör en genomgång av 1900-talet och kommer i sin uppsats The Church of England: has it a future? fram till följande: "The main cause of failure, however, I believe lies in the failure of those who control the destinies of the church to realise the extent and the gravity of the losses that have tanken place." (aa s 6)

2. Pretentiöst trams
Jag tänker på inlägget om "intellektuell" bibelläsning med bilden av en a-intellektuell högkyrklighet. Edmar kunde frågat vad domprosten Danell eller domprosten Herrlin gjorde i Hedeniusdebatterna! När fördomarna presenteras samtidigt som det intellektuella efterfrågas, har min gräns passerats. Och vad är det för bibelläsningsprincip där individen ska sitta i ental eller flertal och kolla vad som är vacker men tidsenlig dikt, ren verklighet utan fördomar. Tron ersatt av bokläsning och Kyrkans bok, Guds eviga ord, en liten låda för de intellektuella.

3. Religiositet
Det bränner, det där med sviktande kundunderlag. Majeed Olerud Khoso presenterar nu en kyrkosyn där kyrkan vill vara en plats för medmänsklighet, eftertänksamhet och inåtblickande. Kyrkan ska bli religiös och de mest besvärande gaddarna ryckas ut. Läs: Kristus!
Här är det mest vederstyggliga - men det är populärt för vi är alla av födsel fariséer. Men att budskapet inte är sant? Skribenten omfattar den synen men vill ha ett ateistiskt medlemskap. Jag säger er ett: Passa er för Guds skull för de religiösa!

Åke Talltorp, präst och missionsteolog, skickade mig det mejl som räddade mig från vemodet:
Han skrev:
Idag "föll" mina ögon på min hylla där många av f.Gunnars böcker står (bredvid dig och P-O Sjögren!). Som av en "tillfällighet" (divine coincidence!) tog jag ut hans "Nådens År. Kyrkokalender I, Osby: Pro Ecclesia, 1940, och se, boken öppnade sig på s.44-45, där f.Gunnar förbereder 3:e i Advent (f.ö. min prästvigningssöndag!). Efter att ha nämnt Ämbetets särskilda kallelse, talar han om "det allmänna prästadömet" och dess storhet. Orden är så teologiskt klara och pastoralt profetiskt framsynta att jag tillåter mig citera:

"3) Konungens förelöpare hava en stor uppgift att fylla. --- b) Vår uppgift är densamma. Vi skola gå ut i världen och möta människor och väcka dem. Vi skola vara en förlängning av apostolatet, ett lekmannaapostolat, som sträcker sig in i fabriken, in i hemmet, in i skolan, in i verkstaden för att där låta Herrens Ord bliva känt till väckelse. Så äro vi också rösten av en som ropar, änglar - det betyder sändebud - som bereda vägen för Herren och Konungen. Vi skola alla i denna tid begynna hjälpa till i den stora kyrkoväckelse och kyrkoförnyelse, som så nödvändigt behövs.Vi skola rädda människorna ur en andlig sömnsjuka, som för till en andlig död."

Nog talar f.Gunnar här profetiskt och klart om den kyrkokristnes kallelse att leva i världen. Märkvärdigt nog talar han om "ett lekmannaapostolat" - 25 år innan det tänkandet och den terminologin kodifierades av Vaticanum II, t.o.m. flera år innan arbetarprästerna kommit igång i Frankrike. Tala om teologisk klarsyn! -  men sådan var han, vår vän f.Gunnar: Klarsynt, "outspoken" och praktiskt tillämpande pastoralteolog. På något sätt framstår modernitetens hantlangare i vår egen tid, vid jämförelse, som bleksiktiga, ofruktbara och ointressanta!

Åke tröstade mig.

Tanken i en blogkommentar att jag skulle - generöst nog - få hålla till i en vrå i det kyrkliga, kunde vara vacker. Men det är inte där en från huvudfåran hör hemma. I den andliga huvudfåran är jag. Svenskkyrklig är jag mer än de flesta och har varit under ansenligt lång tid. Jag ska, Deo volente, återkomma till det temat.

Dagens Moqvist hör jag efterfrågas. Här är den:
"Gud blev en av oss, blev liten och svag, för att vi skulle kunna bli starka och modiga."

Källa: Lund Allhelgona församlings blad våren 2014 så bloggkommentatorn slipper lägga en dag på att fundera varifrån det kommer. Det är egenartat immanent.
Den som är liten och klen, går till Frälsningsarmén
Den som är stor och stark, går till Folkets Park
Du som vill ha styrka, kom till vår Svenska kyrka.

torsdag 21 maj 2015

Örkelljunga

Korskyrkans pastor som också är kd-politiker i Örkelljunga, det reformerta är konsekvent, begick illdådet. Han undertecknade debattartikeln i Dagen om utlevd homosexualitet. Nu har Kultur- och fritidsnämnden beslutat att Korskyrkans verksamhet inte gynnar värderingar kring jämställdhet och likabehandling som är grundläggande för kommunen. Här ska sålunda dialogeras om en jämställdhets- och likabehandlingsplan annars blir det inga kommunala bidrag. 40 000:- talar vi om. "Vi kallar det dialog, men ni vet vad vi menar"-resonemanget känns igen. Folkpartisten, det finns en sådan tydligen, slår fast att Korskyrkan måste ha en annan värdegrund för att få stålarna. På Sverigedemokraterna kan man lita. De vill utesluta alla religiösa föreningar från kommunala bidrag. Går inte mönstret från Warthegau igen?

Nu verkar det som om Korskyrkans pastor fått lite kalla fötter. Han säger nämligen, överraskande nog med tanke på att han är kristen, att alla är välkomna. Om man ska vara exakt, vilket är en tråkig attityd, beskrevs sakfrågan som "er syn på hbtq-personer". Men preciseringen är kanske inte oviktig. Det går inte att tala i sak längre. Det ska bara talas i person. Vems intresse? Samma intressenter som tog över Melodifestivalen från tjejerna på mellanstadiet och gjorde hela spektaklet till en stor pridefest?

Jag skulle möjligtvis ha satt mig med Uppenbarelseboken igen - men jag läste Karl Ove Knausgård i DN. Det sas att han gick till "rasande attack på Sverige". Jag vet inte det jag. Men jag blev tagen av hans resonemang och hans analys.

Knausgård betraktar cyklopernas land och ser att det finns mycket hat hos cykloperna - och fruktan. "Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara." Exemplet är när cyklopernas statsminister kallade ett riksdagsparti nyfascistiskt. "Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister. I vilket annat land som helst hade det ansetts vara en skandal. Men inte hos cykloperna, där det är ett rimligt påstående."

Cykloperna tror att deras bild av verkligheten gäller för alla. Om den inte gäller, i Danmark till exempel, blir de arga.

Varför blir det så här? Knausgård förklarar att det beror på att cykloperna inte kan hantera det ambivalenta. "Det som inte är antingen ont eller gott förstår de inte, och det gör dem arga. "Cykloperna blir arga och kastar stora stenar efter de som säger något de inte gillar eller förstår. Detta skrämmer andra cykloper, för det vet att om de säger något som andra inte gillar eller förstår, så kommer de arga cykloperna att kasta sten på dem också. Cykloperna är därför antingen arga eller tysta.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/karl-ove-knausgards-rasande-attack-pa-sverige/

Knausgård blottställer det svenska samhället och den till detta samhälle anpassade kyrkan.
Det är ett amerikaniserat Östtyskland när Östtyskland inte längre finns.
Och lurade blir vi. Fråga mig. Jag har läst Umbero Ecos nya Upplaga Noll, Brombergs 2015.

I övrigt?
Om jag bott i Örkelljunga kommun, hade jag nog begärt rabatt på kommunalskatten.

Gårdagens Moqvist ägnade sig bloggkommentatorn idogt åt. Till sist fick hon det vanliga svenskkyrkototalitära från själva hästens mun svaret att "vad en person innerst inne tycker och tänker vet man aldrig." Inte? Aldrig? Välan. "Däremot hur personen handlar." Så tänkte man om de kristna i Rom också. Två rökelsekorn framför kejsarens bild. Men vad sas till Hallands Nyheter, som Moqvist disssar med omdömet "inte världens bästa tidning"? Det blev ofta ganska tokigt." Till denna teknik att ge sig på journalister, kanske jag ska återkomma? Imponerad är jag inte. Men jag ser att Moqvist lärt tricketr av Wejryd.

Ni vill ha dagens Moqvist?
Han har tagit sig samman nu: "Det måste vara ett slut på mobbandet av kvinnor."
Var får han allt ifrån? Det är klokskap i kvadrat. Eller hade Hallands Nyheter fått detta fel också?

Vad ska det bli med dagens Moqvist i morgon, månne?

onsdag 20 maj 2015

Andarna vakna

Visst vaknar andarna - och de andar jag nu avser, hotar Svenska kyrkan i hennes identitet, den i uppenbarelsen och historien givna. Hoten kommer från två håll.

Det ena hållet, men kanske inte det farligaste, är det där Svenska kyrkan ses som resursrik på så vis att resurserna kan tas i bruk för ädla syften: klimat, fred, miljö, socialt arbete, välförhållande i stort. Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans. Och kyrkor med svagt innehåll blir attraktiva för de i godhetsbranschen målmedvetna. Här finns pengar och arenor att använda. Det kan ordnas konferenser, till och med sjungas någon psalm eller hämtas fram en för ändamålet passande bibeltext (ändamålet styr text, inte budskapet ändamål om ni förmår uppfatta skillnaden). Det handlar dock om en annan agenda. En ideologisk apparat ska erövras och apparaten brukas i annat ideologiskt syfte.

Som alla kyrkohistoriskt intresserade inser, är detta en gammal fara för Kyrkan. Kom ihåg kejsar Konstantin eller uppgörelserna mellan kyrka och stat genom århundraden. I den tristess som ibland framträder som treenighet - altaret, tronen och penningpåsen - är det inte säkert att evangeliet kommer väl ut.

Att Svenska kyrkan är strukturellt illa ansatt påpekades för flera decennier sedan av många insiktsfulla. Ärkebiskop Brilioth ska räknas dit liksom sedermera överhovpredikanten CH Martling, lektor Erik Petrén och domprosten Carl Strandberg. Ni minns Vår Lösen år 1960, s 218? "Aldrig har lekmännen att säga till om i vår kyrka som just nu, men aldrig har heller haft ett starkare grepp om kyrkans medlemmar." Strandberg gjorde konstaterandet.

I Svenska Dagbladet skrev Erik Petrén i en understreckare år 1961: "Nådeserbjudandet till alla har blivit allas medborgerliga rättigheter, syndernas förlåtelse  kyrkokommunal rösträtt och kalellsen till Guds rike valbarhet till kyrkorådet." För att inte peka på CH Martling, strax 90, som menade att ett passivt medlemskap inte utan vidare medför oinskränkt bestämmanderätt. Det vore rimligt att kyrkan garanteras en viss kristen kunskap och kyrklig solidaritet av dem som deltar i kyrkans beslut.
Det var 60-tal det. Sedermera blev det mer av allt - mer inflytande och mer sekularisering. Här hotas Svenska kyrkans identitet, den historiskt givna, den som levt och formats under tempelvalv i gudstjänst och tillbedjan.

Det andra hotet kommer från EFS et consortes.
Så blev det sagt. Här är de glada som ser sig vara salt i Svenska kyrkan och som med glada sånger och en stökig kyrka förnyar. Från den miljön rekryteras präster utan den ringaste förståelse av vad Kyrkans ämbete är. De kommer från en miljö där man stolt hölls med lekmannaledd nattvard - så mycket med det svenskkyrkliga!

Har EFS efter år 1907 bidragit med något till Svenska kyrkan, all hövlighet till trots? Jag kan helhjärtat sjunga Med Gud och han vänskap men kan EFS-arna trovärdigt sjunga om Svenska kyrkans förnyelse på ungkyrkligt sätt? Nej, sv psalm  233 fungerar inte på djupet för den som kommer från bönhuset och inte från församlingskyrkan. Men biskopar och präster ska de bli i Svenska kyrkan och i tv-programmet om en prästkandidat på Johannelund såg vi stolan användas som vore det en attiralj i en utklädningslåda. Kyrkligt var det inte.

Det fanns goda skäl för somliga av oss att vara med i KGF och KSF, inte i SESG. Det faktum att kyrkofördärvarna tog över KSF och KGF destruerades, förtar inte de goda skäl vi hade. De står egentligen kvar. Andligen var - och är!!! - vi Svenska kyrkans huvudfåra. Det betyder att en hel del andra som har sin utkomst från Svenska kyrkan inte är det. Vilka liturgiska paltor och fromma manér de än stoltserar i.

Jag fattar att detta antas icke skola antydas, än mindre utsägas.
Min hållning är klar:
Befrielsen måste vara något som kommer ur Svenska kyrkan själv, infrån hennes självkänsla och unika kallelse. Så var det sagt. Var det inte elakt sagt om de fromma EFS-arna? Nej. De är fina och fromma. Men deras alternativ har aldrig lockat svenska folket. Och det är för en levande, folklig kyrka ett problem att hantera kreativt. Men är inte lågkyrklighet något viktigt för Svenska kyrkan. Obetingat. Om de som bär hennes identitet, den under kyrkvalven givna, har sin självklara plats. Då skärper den ena fromhetstypen den andra. Men, men, men. Och stackars svenska folk som lurats att avgränsa mot de högkyrkliga och fått det andra, det de definitivt inte ville. Hoten är två och de hotade ett folk och en kyrka.

Lackmustestet på svenskkyrklighet? Kanske frågan om vilka som helhjärtat kan sjunga Fader, du vars hjärta gömmer och fatta att detta är en kyrkopsalm, sprungen ur Svenska kyrkan.

Nästan till sist en "Moqvist för dagen" så att ni får lugna nerverna:
"Det måste bli en fungerande mångfald. Som jag ser det måste det råda en nolltolerans mot vissa åsikter."

Sist men inte minst.
En liten kooikerkille söker sitt nya hem. Lilleman är 6½ vecka. En kooikerkille är intelektuell och behöver utmaningar men då avlägger han enkelt en högre akademisk examen. Husse och matte kommer ut på promenader och får hitta på övningar som stimulerar Lilleman och dem själva. Han flirtar inte med främlingar utan vaktar gården men är inte ovänlig för det. Teologiskt är han mönstergill. Vill ni få förmånen att ha en kooiker får ni skynda er att ta kontakt med http://kennel-meisjes.dinstudio.se/.
Kolla hemsidan och prata med Marita. Hälsa från mig. Men räkna med att hon vill träffa er innan ni får köpa en valp. Då är det Visseltofta som gäller.
Här tramsas inte med en underbar hund. Passar särskilt bra ihop med kyrkokristna. Präster går bra. Kanske särskilt högkyrkliga. Visseltofta och Osby, ni vet. Fader Uno och fader Gunnar.
EFS-are kan gå i det här fallet liksom allvarligt sinnade ELM-are.
Tänk er en sommarvalp!
Säger jag, som vaknat med en kooiker på huvudkudden, som noga kollat in när jag vaknat för att få bli kliad på magen. Foxterriern? I knävecket. En grythund är en grythund.
Så har jag det.

tisdag 19 maj 2015

Guds före detta existens

Jag läser den statistik som gläder de evangelikala, konstigt nog. Religionssociologi från USA. Det går bra - men hur då bra? - för de evangelikala i en nation där det som är tillbakagång redovisas med 8%. Det är nämligen 8% färre som  beskriver sig som kristna nu än 2007. Men de evangelikala är glada. Det brukar de vara. De noterar framgångar. Sådant gillar de.

7 av 10 amerikaner beskriver sig som kristna. Det handlar då om ett begrepp "kristen" som är oprecist. En del av dem som kallar sig kristna är inte särskilt flitiga med kyrkogång men deras självdefinition är det viktiga. Det är bland dessa tappet sker, dock. Det som kallas "the committed core" har inte förändrats särskilt mycket. Tappet sker i marginalen.

Det är många människor som alltså tappat tron - också den tro som var en rykande veke. De bekänner väl närmast tanken på Guds före detta existens.

På denna bloggsida skulle nu kunna uppstå en intressant debatt om hur siffrorna kunnat bli så dramatiska i USA, som inte haft en statskyrkoreform, men svaret är att USA alltid saknat en statskyrka och det förklarar fenomenet. Inför statskyrkan - för Guds skull! Utan statskyrka blir Gud en Gud med en före detta existens. Nu är saken avhandlad och vi slipper den debatten här.

Vi lever i en kultur med Guds före detta existens.
Återstår det då för de kristna att ge skäl för att Gud finns? Jag vet inte och försökte läsa på. En min vän hänvisade till Olle Herrlin, Den yttersta gränsen, SKDB Stockholm 1955. Det är, får jag veta inte det kristna tänkandets uppgift "att utföra ett förberedande hjälparbete åt teologien genom att demonstrera Guds existens, som gällde det att upptäcka ett faktum, som eljest icke vore bekant. Själen äger en omedelbar kännedom om personligt liv i dess självständighet gentemot de yttre tingen. På liknande sätt känner vi inte Gud genom argumenteringar från materiella objekt utan genom aktgivande på det som invärtes är, genom en personlig gemenskap mellan Gud och själen." (aa s 119)

Jag tror jag förstår tanken. John Macquarrie har i sin bok Stubborn Theological Questions, SCM Press 2003, en artikel om "The Problem of Religious Knowledge" och presenterar Pascal, Bergson och James. För Pascal finns det sådant vi känner med hjärtat - eller känner igen med hjärtat, som har sina goda skäl för vad det uppfattar. Bergson menar att vi instinktivt fattar. Fåglar vet hur de ska bygga sina bon. De vet. Bergson argumenterar med viss slagkraft om det intuitiva. Och varför inte, tänker jag, om ni människan är skapad av  Gud. Så tänkte väl Augustinus. "Mitt hjärta är oroligt till dess det funnit frid i dig". William James, som jag borde läsa om, menar att människans tänkande är rätt när det berikar det mänskliga livet och när vi rör oss i det mystika, berikas livet. Macquarrie är inte riktigt övertygad av James's resonemang.

Själv undrar jag om vi inte har två saker att göra.

I vår gudlösa tid måste vi bedriva kulturkritik. Människor avfärdar tanken på Guds existens därför att de blivit främmande för sig själva och främmande för allt, förtingligats, alienerats. Det är bara i vår mänskliga, inte reducerade till arbetskraft och konsumenter, som vi kan "tänka Gud". Kulturkritik! Vad är det fel på det samhälle där människor slutar tänka att Gud finns?

I vår trolösa tid måste Kyrkan med viss entusiasm möta det mänskliga i människors längtan som det det egentligen är, något gudomligt. Och så måste Kyrkan med apostolisk iver och vishet berätta om Jesus och skickliggöra det kristna folket att kunna möta grannar, vänner och arbetskamrater med en den goda berättelse som kallas evangelium. I sin tur kräver det ett medvetet arbete att bygga församling och gestalta gudstjänsten så att man anständigtvis kan ta dit just grannar, vänner och arbetskamrater.

Naturligtvis funderar jag på Svenska kyrkans förmåga att befria det mänskliga i vår tid så att Guds före detta existens blir just före detta. Kan Svenska kyrkan bedriva grundläggande civilisationskritik och har en sådan inte alltid varit ett stadium i Kyrkans mission? Undras.

Östra Småland meddelar i dag att ortopedläkaren Dan Johannesson i Kalmar, trots allt stöd, avgår som verksamhetschef efter sin utfästelse att inte behandla kristna. Sångerskan Dilda har hyllat honom på Facebook: "Mannen har bara så mycket hjärta, ryggrad och stake att min haka släpar med marken nu. Väl rutet." Hakor som släpar i marken kan hanteras ortopediskt eller neurologiskt. I detta fall vägrar nog inte Johannesson. Men Dilda som släpar hakan i marken måste väl då sjunga och inte bara tänka rätt uselt?

Fördel Johannesson är det också att han behåller chefslönen utan att behöva göra jobbet. Min haka släpar inte. Föga förvånar mig. Men debattera inte detta heller. Ämnet var Guds före detta existens

måndag 18 maj 2015

Chef på Varbergs kyrka

Det var blåsigt i Varberg i går. Jag såg vindsurfarna i Apelviken glädja sig. Det gjorde mina vänner också, som bestämt att det var tid för hälsobefrämjande promenad i blåsten. Jag följde deras förehavanden på avstånd något mer moloken. Jag ar nämligen informerad om hur eländigt det egentligen är i Varberg. "Präst stödde kvinnliga präster - fick anonyma hotbrev". Hur kul är det?
Men verkar inte nyheten lite gammal? Inget ont menat med den frågan. Återbruk är fint. Mycket som är användbart kastas för fort, har jag hört.

Det är förre kyrkoherden i Varberg Anders Moqvist som råkat illa ut. Han var "under tre år chef på Varbergs kyrka". Det finns tydligen sådana kyrkoherdar. De är inte herdar i församlingen men chef på kyrkan. Som chef på kyrkan anställde han den första kvinnliga prästen i församlingens historia och tog tydlig ställning för kvinnliga präster och homosexuellas rätt att gifta sig. Det är stort, förstår vi. Men hör! "Det skickades då anonyma brev till mig där det stod att jag brutit mot den rätta vägen (brutit? vägen? DS) och att jag skulle få möta min skapare. Det var obehagligt." Och jag som trodde att en kyrkoherdes längtan var just det mötet? Men här blir det obehagligt - eller?

I breven anklagades kyrkoherde Moqvist för att "han var en ryggradslös person" - och det verkar väl mer obehagligt när allt kommer till allt? "I dag arbetar kyrkoherden Anders Moqvist i Lund där han inte möter på samma motstånd som i Varberg. Han menar att frågor om kvinnliga präster och homäktenskap är ickefrågor på många håll i Sverige, men att det fortfarande finns en stark konservativ grupp kvar inom Svenska kyrkan. Han menar att det krävs betydligt större förnyelsearbete inom Svenska kyrkan."

Det där med icke-frågor är intressant av ett enda skäl. Vem definierar en fråga som en icke-fråga? Sug på den! I vems intresse? Sug på!

Likväl ska tydligen frågan om kvinnliga präster upp. Den är "så laddad" denna icke-fråga och "det visar på hud nödvändigt det är att kyrkan har de här diskussionerna." Det blir förstås lite svårbegripligt om frågan är en icke-fråga på de flesta håll utom i Varberg. Men Moqvist menar "att Svenska kyrkan borde lyfta fördelarna med kvinnliga präster. Han lyfter statistik som talar för att allt fler svenskar i dag går på gudstjänster än tidigare." Det är en överraskande uppgift  men överraskningsmomenten är inget som helst argument. Det är bra att få inhämta ny kunskap och roligt med goda siffror. Anders Moqvist vet: "Där finns ett direkt samband med att det blivit allt fler kvinnliga präster."

Finns det? Mellan 2000 och 2012 minskade gudstjänstbesökarna med 5 miljoner. En majoritet av komministrarna ä kvinnor, detsamma gäller stiftsadjunkter - och förstås - diakoner. Hälften av kyrkoherdarna är kvinnor. Är det något fel som är trasigt?

Nu förstår ni det stycke vemod jag hade att hantera fast det blåste så kraftfullt över Apelviken att vindsurfarna gladde sig. De hade inte kollat de regionala tv-nyheterna för Halland på Svt. Det visste inget om kyrkoherden som under tre år var chef på Varbergs kyrka.

Åldrande har fördelar med sig. Men blir inte så imponerad av fint folk längre. Om man någonsin blivit, vill säga. Och frälsningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Det tycker inte jag är direkt obehagligt.

Det finns en del kyrkoherdar jag tycker man ska fundera över. De tar till vad som helst för att skaffa sig uppmärksamhet och skita ner det de haft ansvar för. Under tre år bara, det är sant. Men likväl. I en mer normalt manlig miljöer än kyrkan hade nog han som var chef på Varbergs kyrka klassificerats som en som tigger stryk. Bra att kyrkan är en kvinnlig domän då. Med icke-frågor försedd. Är frågan om Jesus är Kristus på många håll en icke-fråga? Och om så, vad drar vi för slutsats?


söndag 17 maj 2015

Syntetiska biskopar

Biskop Björn Vikström följde aldrig upp den roliga frågan om Modéus II formulerat sig före eller efter. "Valet?" sporde Modéus II och sa ja. Fast vilket val fick vi inte veta. "Uppgiften som biskop, och ett därav följande ansvar för enheten, torde påverka den teologiska agendan mot ett mer syntetiserande förhållningssätt." (Gudstjänstgemenskap i folkkyrkan s 306)
KG Hammar fann det lite roande att betecknas som "syntetiserande", För egen del fann jag det oroande att Modéus tänker så om biskopar. Lanthandlare må vara. Blir sanningssökare någonsin syntetiserande? Och syntes mellan vad?

Här beskrivs samtidens biskopar i Svenska kyrkan. Rätt personligt ointressanta - och det medger de själva i de mörka nätterna Deras fruar tycker om dem, men imponeras inte övermåttan. Och de kvinnliga då? Där läser jag på. Eva Nordung Byström svarade på lyssnarfrågor. Hon hade sagt att aborter är ok och fick en fråga om varför. Svaret? "Därför att det ingår i jobbet som barnmorska. Ingen är tvingad att välja ett visst yrke. Däremot är det viktigt att man är trogen mot sitt samvete och därmed inte väljer ett yrke som går starkt emot den egna övertygelsen." Hennes samtida standardsvar bygger på en falsk beskrivning av vad som ingår i en jordemors syssla.  Sifra och Pua såg inte barnadödande som sitt jobb, 2 Mos 1. Femte budet, om ni vill. En biskop som inte lär vad Kyrkan lär ska man strunta i. Minst sagt. Kalla henmne inte PK, Se henne som syntetisk.

Så har vi Elof. Han är biskop i Ribe. Han går klädd i något som närmast ser ut som ett skynke från Marimekkos 60-tal. Elof har nu bestämt att det vårdhem som drivs av den en inomkyrklig förening inte längre ska betjänas av präster i den danska folkkyrkan. Varför inte? Man vill inte ha kvinnliga präster. Då blir det inget. "Vi är också en officiell myndighet", säger Elof. En biskop som deklarerar dessa djupa sanningar, ska man bara strunta i. Jag ser på en bild att han har ett utseende som nog orsakade att han fick stryk på skolgården. Men varför ska det drabba vårdhemmet, ett kristligt plejehjem? Elof är en syntetisk biskop.

Men hur är det för biskoparna i deras ensamhet? Det kan vi räkna ut. De uppfattar att präster säger sådant om dem som de aldrig säger till dem. De omges av folk som gärna vill ha deras fördelar, men som aldrig backar upp dem. Tanken att sköta chefen först, ingår inte bland de prästerliga buden. Det är bara i krigsmakten det ska gälla. Biskopar begriper alltid mindre än prästerskapet. Har de skrivit avhandlingar, är de svaga. Och det är klart att om de framställs som syntetiska i en nyutkommen doktorsavhandling, kan man ha viss sympati för prästerskapet.

Ni vet hur det var med några anglikanska präster i en tågkupé. De satt och talade om (läs: förtalade) sina biskopar. I kupén satt ytterligare en man. När han reste sig vände han sig mot prästerna och sa: "Jag är romersk-katolsk präst och har undrat om anglikanska kyrkan har ett giltigt ämbete. Nu vet jag att ni har det. Ni talar om era biskopar precis så som vi talar om våra."

Sven-Bernhard Fast kan nog räkna med mer uppbackning i turbulensen på ön från vanligt folk än från sina präster. Det hindrar inte prästerna från att leende komma på biskopens middagar och mottagningar i biskopshusets trädgård. Få tycks ha försvarat Fast och påpekat att han är bunden av tystnadsplikt. Med fragment av sanning och sammanhang har kyrkoarbetare i stället agerat - och anmält. Av den anmälan blir ingenting men anmälarna kan gotta sig åt sin egenrättfärdighet, förstås.

I biskopens mörka natt blir kanske statistiken för Svenska kyrkan lämplig läsning eller agendan för nästa biskopsmöte? Samtidens biskopar kan dock glädja sig över att kyrkoreportrarna inte samlas efter avhållet biskopsmöte. På den tiden så skedde, utfördes lustmord av journalisterna. Det blev alltid fel. Nu bryr sig ingen egentligen om Svenska kyrkans biskopar. Gotland som undantag kanske.

Ärkebiskop Yngve Brilioth konstaterade att ingen springer upp i Ärkebiskopsgården för att heja på ärkebiskopen. Han förtrogne medarbetare Pehr Edwall fann konstaterandet lustigt. Det fungerar inte så. Biskopen blir en ensam person med ett fåtal förtrogna kring sig. Ibland kanske det är nödvändigt för att vi ska tro att det är något märkvärdigt med biskopar. Ska någon vara elak mot sin församlingspräst - och varför inte? - frågar man: "Ber du dagligen för din biskop?" Svaret blir oftast hummande och harklanden och i sak ett besked att prästen faktiskt har bett för biskopen. Någon gång.

lördag 16 maj 2015

Håll kättarbålen brinnande

Jag säger inget om Svenska kyrkans kättarbål. De kan ses som glödpunkter i det kyrkliga mörker som utgörs av kyrkostatistiken. Då behövs några att avgränsa mot och ställa på kättarbålet. Det är lätt att se vilka de bortdefinierade är.
Min fråga är enkel. Är det verkligen rätt folk som ställs på kättarbålen, när Svenska kyrkan nu ska hållas med sådana?

I religionssamtalen om nattvarden i Marburg drog Luther ett streck med kritan och sa till de reformerta: "Ni är av en annan ande än vi." Det skulle väl betyda en strikt medvetenhet om var gränslinjerna mellan en evangelisk och en reformert nattvardssyn? "En annan ande" är ju det reformatoriska beskedet. Det kan vara en försåtlig ande. Den formulerar sig fromt - men fel.

När jag kollat vad som sägs om nattvarden på församlingarnas hemsidor, hamnar jag i beråd. Är inte detta just fromsint reformert nattvardslära?

"I nattvarden delas bröd och vin, för att vi skall minnas att Jesus gått genom mörkret och döden före oss." Det kommer mera: "Nattvarden är mycket mer än att vi minns Jesus. I måltiden blir vi indragna i Jesu död och uppståndelse. Guds närvaro blir verklighet. I nattvardsmåltiden omsluts brödet och vinet av Guds kärlek och löfte genom orden som sägs: Kristi kropp och blod för dig utgivna. Förlåtelse och löftet om evigt liv är närvarande och vi sänds ut i vardagen med ny kraft."

Vad hade Luther sagt om detta?
Eller om detta?
"Nattvarden är på sitt sätt en enkel måltid bestående av ett litet bröd och några doppar vin. I denna enkla kanske simpla måltid finner du mycket mer. Ett löfte om att Gud möter oss mitt i måltiden!
På så sätt blir nattvarden också en helig handling, som firas till minne av Jesu sista måltid med sina lärjungar. När vi firar nattvard blir vi också en del i den måltiden. Samtidigt är vi också en del i den stora världsvida kyrkans gemenskap."

Eller kanske bara en del av de fromsinta i Genéve? Calvin, Zwingli och grabbarna?

Vad säger de evangeliska? De säger att Kristus adest, han är verkligen närvarande i sakramentet och kan och ska tillbes där. Det är klokt att sjunga för honom: "O. Guds lamm" t ex. Som elden tränger igenom järnet och gör det rödglödgat så tränger Kristus genom nattvardens bröd och vin och kommer till oss i ett heligt sakrament. Det betyder att det konsekrerade förvaras i sitt bekvämliga rum och blandas inte med andra oblater för att konsekreras igen. De som gör sådant, praktiserar reformert teologi och för dem hålls kättarbålen brinnande. Ni förstår.

Eller inte? Är det ingen som bryr sig om kritstrecket Martin Luther drog mellan oss och dem som är av en annan ande än vi? Sådana som har en ordning där de som inte är prästvigda också förvaltar sakramenten och där man glatt kan byta nattvardselementen med allsköns argument och därmed, för de medvetna, skapa sakramental osäkerhet.

Men så underligt kanske det är, att de medvetna alltid ska definieras som lätt eller svårt fariseiskt anlagda medan de som kommer utan besvärande mycken kunskap, fast med en hel uppsättning egna meningar, alltid ska tas emot med öppenhet för varjehanda önskemål? Inte konstigt om fel folk placeras på kättarbålen då. Men kom ihåg, det är inte kättarbålen jag satt ifråga. Jag vill inte att det ska råda någon oklarhet på den punkten.

fredag 15 maj 2015

Visby-regimen

"Det får stå för honom" var repliken med vilken domprosten Hermansson avfärdade den kritik mot nedskärningar biskopen Fast riktat till Visby domkyrkoförsamling. Det är samme Hermansson som inte var med på det domkapitelsammanträde som blev så omtalat för det beslut som fattades. Om beslutet som fattades uppfattades vara av den arten att Hermansson ville reservera sig, är hans frånvaro mer än märklig. Han gjorde dock inga ansatser att agera, inte ens när han kom tillbaka till ön. Han gjorde ingenting förrän Fast haft synpunkter på arbetet med ekonomi och prioriteringar. Det måste faktiskt uppfattas som underligt och om det inte uppfattas som underligt, måste det det uppfattas som helt begripligt.

När domprosten avfärdar biskopen skulle det hela vara ett systemfel. Det tror jag egentligen inte. Felet är att domprosten avfärdar biskopen. Insubordination, alltså. Att facken håller med om att det finns problem i Visby är en faktor som talar för biskopen och mot domprost Hermansson. Biskop och fack står samman. Då brukar det inte handla om kritik som enkelt avfärdas. Förresten läste jag ett omdöme i veckan om fältmarskalk Wilhelm Keitel. "Hans intellektuella kapacitet var i bästa fall begränsad och han var inte vuxen de krav hans position ställde". Hur kom jag att tänka på det citatet nu?

Ingen vill träda fram och tala. Det brukar vara så. När någon börjar tala finns risk för en ketchupeffekt. Vi får se vad som händer om facken tar det ansvar fack förmodas ta.

När det begav sig var det Inger Harlevi som skaffade Mats Hermansson till Visby. Han fick en tjänst som en slags konsult och det var en fördelaktig position för domprosttjänsten. Kan man uppfatta saken på annat sätt än att Hermansson handplockades?

Det var också Inger Harlevi som kom med intygen som behövdes för kyrkoantikvarisk ersättning. Hermansson skrev på och intygade att arbeten färdigställts, som i verkligheten inte utförts, Ni minns. Komplikationen i sammanhanget var att länsstyrelsens man var med i samma byk - men den stackarn fick lämna sin tjänst. Och Visbys fusk innebar att ersättningar hölls inne kommande år. Harlevi och Hermansson sitter kvar. Det är dessa två som är Visby-regimen.

Biskopens brev kan man läsa på kyrkligdokumentation.nu
Domprostinnan Hermanssons insändare tycks endast vara tillgängliga för den som har Gotlänningen eller Gotlands Allehanda i pappersformat. Hon sägs skynda till domprostens försvar, vilket är ett vackert drag i hennes person. Men är det så klokt? Finns inte risken att domprosten undsluppit sig ett och annat som egentligen ligger under domkapitelssekretess men nu hamnar i offentligheten? Risken finns. Den finns alltid. På Gotland skulle insändarna läsas om och läsas med fokus på innehållsfrågorna. Vi andra kan undra över klokskapen i att domprostinnor framträder i insändarform i kyrkliga ämnen.

Hade jag bott i Visby hade jag lusläst boksluten. De neddragningar som nu görs i församlingsarbetet kan förstås bero på kostnader för Kyrkveckan och insatser under Almedalsveckan. Är det prestigeprojekt av detta slag som gör att det vanliga församlingsarbetet måste reduceras? Det borde gå att få fram siffror som ger besked. Egentligen skulle jag vilja veta hur mycket Svenska kyrkan (på alla nivåer) satsar på Almedalen och få svar på min lilla undring "varför?".

+ Biörn sitter lite på åskådarplats numera när det handlar om Visby. Jag vet inte om det är en personlig fördel eller ett personligt lidande. Är det ett  lidande, kan jag förstärka med beskedet att Modéus II inte "fixerat problemet" kyrkopolitiskt i sin avhandling. Vad som åstadkommit det problem där gudstjänstgemenskapen saknar inflytande, sägs aldrig rent ut. Saken antyddes något vid  disputationen.

Nu ska jag äta frukost på Dahlströmska gården i Vadstena. Det är 1800-talstuk på plejset. Är det samma stuk på frukosten? Gröt och kokkaffe? Grovt bröd, så grovt att man blir grov i munnen? Jag vet inte men snart blir det upplysningstid. Det är folk från Helsingfors här och jag ska hålla föredrag för dem.
Jag måste komma ihåg att kakorna heter finska pinnar och inte pilska finnar.

torsdag 14 maj 2015

Två pigga pojkar

Det var disputationsdags för Modéus II i går. Modéus I var där också. Lådor med böcker bars in och de hugade plockade åt sig exemplar (som de aldrig kommer att läsa...) Folk från Helgeand fylkades, avlagda professorer kunde återfinnas liksom en uppsättning avsuttna biskopar. Före detta Johansson och folk från stiftet och så fakultetsfolk, dvs professorer i tjänst, doktorander ( i livssituationen mellan hopp och förtvivlan), respondentens anhöriga och diverse löst folk, jag t ex.

Björn Vikström var opponent och drog till med små skämt i början. Sådant brukar signalera att det blir rått och hårt under disputationen. Det blev det men så stillsamt att man måste vara lite skolad i genren för att fatta att några av invändningarna bar långt. Oklara begrepp och en fråga om kapitel 8 och 9 verkligen behövde höra hemma i avhandlingen, kritik för oprecist språk. Modéus II var inte stark i försvaret. Han höll gärna med. Det ska respondenten göra vid ett tillfälle under disputationen. I övrigt ska den som skrivit avhandlingen träda fram som världsmästare på den - för vad ska respondenten annars vara.

Ibland längtade jag efter min professor, Lars Österlin. Han hade uppskattat delar av oppositionen, som när Vikström tog upp några rader om att argumentera teologiskt (vad nu det betyder) och undrade om det inte är möjligt att teologiskt argumentera för vad som helst. Det är det väl. Vikström jagade också några meningar som antingen var djupsinnigheter eller plattityder. Jag fick för mig att Modéus II inte fattade att Vikström såg hans djupsinnigheter just som plattityder.

Vikström skötte sin uppgift väl och när han tvålat till Modéus II ett par timmar tog han fram handduken och torkade vänligt av honom. Det är så det går till. Godkänd blev han nog, till betygsnämnden hade städslats folk från Danmark, Finland och Norge samt Göteborg. Och när någon disputerar är det inte bara boken som är viktig utan också personen. Det sägs inte alltid, men minns vad den blivande rektorn för Lunds universitet sa till en doktorand: "Det räcker inte att du skriver en bra avhandling. Du måste skriva en bättre." Det är villkoren för dem som inte vandrar den breda vägen. För Modéus II räckte det att skriva en avhandling.

Ska jag brutalt berätta vad den tar upp för problem?
Modéus II tar upp problemet att de som firar gudstjänst är kyrkopolitiskt utan egentligt inflytande. Besluten tar andra om hand. Dessa andra återfinns sällan i gudstjänsten men röstar i allehanda frågor i folkkyrkan. Modéus kunde ha tagit fram vad Erik Petrén och Carl Strandberg i början av 1960-talet skrev om detta problem när de betonade att Svenska kyrkan hade problem med att en mängd människor som inte visste något om Kyrkans tro skulle rösta och fatta beslut. Det är nu mer än 50 år sedan.

Det finns de som undrar över hur Svenska kyrkan ska styras. Modéus II skissar en lösning där man tillhör Svenska kyrkan och sedan antingen en församling eller en gudstjänstgemenskap. Det är koncerntänkets nästa steg och gör EFS-arna hysteriskt glada. Min lösning är en annan: bygg församlingar. Kommer de politiska partierna att finna kvar när det kyrkliga bara blir problematiskt och en börda för dem? Inte.

Modéus II tar alltså upp det problem som någon illuster bloggkommentator återkommande hävdar inte finns.

Öresundståget var välfyllt. Efter ett tag fanns en stol också åt mig. Mitt emot satt två pigga pojkar. Den yngre frågade om jag varit i Irland (eller på, man kan säga bådadera, tror jag) hur gammal jag var och fick besked. De hade bott i Irland två månader och den äldre gått i skola där.Så utbytte vi fortsatta informationer typ "hur gammal heter kommer du ifrån?".

De kringsittande lyssnade. Pojkarna skulle med sin mamma till Kalmar och Öland och vi identifierade släktingar de hade på Öland för rätt kvickt fick jag bekänna att jag varit präst i Kalmar och på Öland. Jag drog några skrönor också till pojkarnas häpna förtjusning. Att min mamma haft chaufför, livvakt och egen pistol impade, förstås. Jag hann inte säga att min yngsta dotter också haft chaufför och livvakt ett par år. Att jag skjutit robot trodde de först inte - men det har jag. Fick beröm för träffen också. Den äldre pojken dansade men inte foxtrot. Det tyckte jag var bra. Dansar man foxtrot, måste man dansa med gamla kärringar i 40-årsåldern, påpekade jag tjänstvilligt, "Hallå där!", sa pojkarnas mamma.

Det är nästan äckligt hur folkligt gemen jag kan vara. Man skulle kunna tro att det är spelat. Inte kan väl högkyrkliga präster vara folkliga. Mä geneito! Bort det!

Väl hemma kastade jag mig över införskaffade ostar från Ost-Bengtssons i Lund. Jag köpte ost mest för att hålla en tradition vid liv. Högkyrkliga är ju så traditionsbundna.

onsdag 13 maj 2015

Beurteilung der Lage

Lägesbedömning betyder att situationens alla komponenter ska sammanvägas och bedömningar göras. Den gamle infanteriöverste, som en gång enrollerade mig till den svenska krigsmakten, upprepade att planering ska göras för sämsta tänkbara scenario vid sämsta tänkbara tillfälle. Så tänks inte i det kyrkliga, kan jag meddela. Den som försöker tänka så, tänker defaitistiskt, förstår jag. Jag ska inte påpeka att kyrkoledare ofta agerar som A. Hitler i mötet med armégeneralerna och deras dystra rapporter om läget.

Siffrorna har kommit. Det är nästan ett journalistiskt kränkande uppdrag Kyrkans Tidning ger sin personal när journalisterna trots allt ska redovisa något positivt. Eftersom siffrorna inte överraskar, kanske jag ska försöka lägesbeskriva med hjälp av några bloggkommentarer i stället?

Kyrkans Huvudman är Kristus själv, ingen eller inget annat. Den som är prästvigd är noga taget, Luther som auktoritet, vigd av Gud själv. Det är därför frågan om rätt vigning blir viktig. Livsviktig. Det får inte bli yta eller skådespel av något som skulle vara på riktigt. Till en kyrkokristens (men särskilt för präster, för att inte tala om de disputerade, Luther som auktoritet igen!) ansvar för Kyrkan hör att peka på missförhållanden och försöka gestalta alternativen. Det är inte särskilt konstigt. Mest konstigt att en utveckling som blir värre än vad somliga av oss förutsagt, och fått skäll för att vi varit för negativa, ändå inte får kyrkofolket att vakna. Det var inte bättre förr, men det är värre nu.

När POSK-aren Dike, den POSK-are som tycks flitigast i den kyrkliga offentligheten och bloggosfären, analyserar, finner han att antalet manliga teologer i Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp är "besvärande stort". Besvärande för vem? Tydligen inte för väljarna, som glatt kryssat fram resultatet. Besvärande så att dessa manliga teologer inte gjort sin plikt i kyrkomötet? Det har de. Mer än de flesta.  Besvärande hur? Ska jag be om ursäkt för att jag finns, för mitt kön, för att jag inte är folklig, för att jag är vald, för att jag är döpt och med i Svenska kyrkan betydligt längre än biskoparna - och ärkebiskopen med entourage? I det kyrkliga blir det ofta inte dumt. Det blir dummare.

För en evangelisk eller reformkatolsk kyrkokristen är självfallet Svenska kyrkan inte utan vidare Kristi kyrka. Så tänktes en gång men det tarvades preciseringar. Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan men Svenska kyrkan är inte Kristi kyrka och Kristi ord och ordningar präglar inte Svenska kyrkan, men kan fortfarande återfinnas i henne.

Det enkla tricket "vet du bättre än hela Kyrkan" är det trick kyrkosystemet använde mot Martin Luther. Till honom kan man gå för att få svaret vilka de falska lärarna - biskopar och präster - tjänar. Djävulen, förstås. Det kan inte vara så svårt att förstå om man läser Luther och inte heller om man läser Paulus eller det evangelisterna återger att Jesus säger. Konstigt att vi snart ska fira reformationens 500 år i en kyrka där reformationshållningen inte slagit igenom.

Läronämnden är ett skämt. Ett allvarligt, men dock skämt. Dike var väl inte med i kyrkomötet 1982 och kunde ta till sig argumenten som handlade om lärofrågors behandling. Det finns dock protokoll och till och med en senare departementsskrivelse som utvärderar problemen. Till nöds kunde den som vill studera min avhandling Folk och kyrka där några av de principiella frågorna tangeras.

Ingen utom Dike tror att en präststyrd kyrka är modellen vi eftersträvar. Om något ter sig väldigt tokigt eller i varje fall underligt, är den första fråga man ska ställa är om jag fattat sammanhanget rätt. Dikes hela intellektuella värld skulle falla samman om han prövade skolastikens regel: A säger vad han menar. B återger detta med egna ord. A konstaterar om referatet stämmer med hans mening och är det fallet, kan diskussionen börja. Vad jag menar går att förstå. Det där med en levande, folklig kyrka har varit ett sätt att sammanfatta det pastorala program jag stått för hela min prästtid. Det återfinns i mina böcker och artiklar och resulterade t ex i Lilla boken om kristen tro. Om POSK-aren Dike är okunnig om detta, ska han förvisso inte anklagas. Men frågorna om kompetensen hos ledamöter av kyrkomötet kommer några att ställa. Det är bra.

Det bisarra att vi präster inte är folkliga tänkte jag inte ge mig i kast med. Vill Dike ha en klerikal motsvarighet till Tredje Rikets Vomag, Volksoffizier mit Arbeitergeschicht, folkofficer med arbetaransikte? Pfarrmag? Eller vad?

I stort håller mycket av den kyrkliga beslutsstrukturen på att falla samman. Jag ska återkomma till vilka som då försöker ta över och använda den kyrkliga apparaten för egna syften. En del är fromsinta, andra politiskt beräknande, båda kategorierna lika svenskkyrkligt opålitliga. Vill någon ha en vink så läs Per Dahl i sista numret av SPT.

Ett återkommande problem bland bloggkommentarerna är sportsligt.
Fotbollsspelare i div 6 spelar obestridligen fotboll och detsamma gäller knattelagen, som spelar fotboll med många fler mål än vad som åstadkoms i allsvenskan. Ändå blandar vi inte divisionerna. På en bloggsida kan det skrivas inlägg i allsvensk klass, men det hindrar inte att fotbollsspelare i division 6 kräver att få vara med på lika villkor och hävdar att deras inlägg, ignoranta eller intelligenta, ska ha rejält och frekvent med utrymme. Det finns somligt som är basalt i den kristna tron som en bloggare knappast förmår ta upp, om inte bloggen ska förvandlas till något annat än en dagbok på webben. Det kan man beklaga eller helt enkelt hänvisa en del frågor till det vanliga församlingslivet, där det teologiskt vitala samtalet spirar och där den grundläggande undervisningen och de återkommande frågorna har sin givna plats.

När frågan ställdes om allt var väl före 1958 i Svenska kyrkan, döljer sig svaret redan i frågan. Svaret är nej. Det nya som hände var att Svenska kyrkan detta år växlades in på främmande spår. Böjelserna för det främmande hade dessförinnan hållits i schack i den meningen att de inte framträtt öppet i det kyrkliga men väl i samtidskulturen. Draksådden var sådd och grodde. Antingen i urtiden, förstås, eller mer än hundra år tidigare om inte neologins tid ska vara avstamp. Välj själv! Egentligen kvittar det lika.

tisdag 12 maj 2015

Gnosticism, narcissism och nihilism

Tria sunt collegium. Här är tre andar i skön förening i vår samtid och den gemenskap de tre bildar är förödande.

Gnosticismen känner vi igen. Den har ett andligt sensorium som är frigjort från Uppenbarelsen. Bibeln alltså. Guds Ord är inte klart utan måste tolkas och det tolkas av dem med insikt. De avvisar Skriftens ord men negativa argument - "det kan inte vara så att" - i stället för positiva, dvs argument i samklang med Kyrkans läsning. Mor kan förvisso vända bibelblad men hämtar ingen egentlig sakinformation från det hon läser, när hon följer Skriften rad för rad.

När insikten om bibelberoendet släpper, då kan vad som helst försvaras. Inte med hänvisning till hur Kyrkan läst Den Heliga Skrift utan till ett rimlighetskriterium hämtat från samtiden. Och det är klart att andliga insikter ökar i takt med moderniteten. Hur skulle den i dag moderna människan kunna tänka något annat?

Utifrån dessa insikter kan Svenska kyrkan växlas in på främmande spår år 1958. Gnostikers och svärmandars, nämligen. Biskopen Anders Nygren kände igen gnostikernas och svärmandarnas tänkesätt. Nygren var världsberömd teolog. Han borde känna igen något som funnits med i Kyrkans tidigare historia. Detta att bibelord anförs, ska inte imponera. Alla heretiker har andragit något för sitt syfte lämpligt bibelord. Men poängen är att de inte läst tillsammans med den stora gemenskapen.

Nu behöver romerska katoliker inte skynda till. Kom ihåg att Luther och Melanchton läst just i denna gemenskap. Lite svårare än slagordsmässigt avfärdande av reformatorerna tarvas. Till dem som kunde komma dragande med att kyrkosystemet var den uppdragsgivare som inte får ifrågasättas - en inte heller idag okänd hållning ens i en evangelisk kyrka! - kom de dragande med Kristus, Kyrkans Herre. Det var klokt.

Gnosticismen litar på sin egen andliga insikt och menar sig veta vad som är rätt och vad som är fel. De kyrkokristna tänker, som vi fått lära oss, i andra kategorier. De tänker synd och nåd. Men det är självfallet en hållning som narcissisterna avvisar. De skaffar sig en religiös ideologi som pryder deras egon. Tro mig, religionens etiska och estetiska potential vet de att dra nytta av. De mest försigkomna blir präster men utan egentlig tanke att tjäna det gudstjänstfirande folket - och därmed allt folket. De klär inte över sig med prästens kläder. De klär upp sig. De pryder sin egen rättfärdighet. Kaftanen signalerar ett glatt "se mig, här är jag". För andra präster signalerar kaftanbärandet att här kommer en präst och han kommer till begravningen klädd i sina finaste kläder för att hedra den som är död. Som ett exempel bara, Helge! När prästen förr i världen klädde sig till söndagens gudstjänst, signalerades också högtid. Inte ego. Men i narcissismens  tid kan mycket i det kyrkliga pryda allsköns egon.

Gnosticismen håller sig med en uppsättning bibelord. "Störst av allt är kärleken" är en bra text att sätta på en kondomförpackning (kondomprosten i Luleå) eller på en svart t-shirt för de kyrkliga från Svenska kyrkan i Växjö under pridefestivalen (domprosten i Växjö, väl? Kan jag få en t-shirt? Skattar de anställda för en löneförmån eller betalar man för sin svartskjorta?)

Ni är emot nazismen? Högersocialisterna är en sak. Det värsta med dem är den underliggande hållningen - nihilismen. Nazism (och mycket annat) är tillämpad nihilism. Och nihilismen är grundvärde i vår tid. Vi är de arma människor som befinner oss bortom ont och gott. Det finns ju ingenting som egentligen kan definieras som ont i sig. Det är ont för att ett flertal, styrda av viktiga normsändare, håller det för ont. Det är gott på motsvarande sätt. Och då kan nihlisterna ägna sig åt det lilla onda men släppa igen mycket av det som är värre och ont på riktigt men de kan också klä det onda i änglakläder och kalla det gott. Att försöka sig på att fråga Gud om vad som är ont och farligt är en helt orimlig hållning i vår nihilistiska tid. Så vi blir i grunden som nazisterna - etiskt kompasslösa. Låt oss därmed stå upp för miljön!

Nu återfinns i Svenska kyrkan gnostiker, narcissister och nihilister.
De kan förstås inte bekämpas av sådana kristna som på allt sätt vill uttrycka förståelse för dem. Det är dess de välvilliga som blir deras hantlangare. Nillingly willingly. Det förstår de inte själva och just därför förstör detta som de inte förstår dem själva.

Kyrie eleison.

Jag antar att ett idogt bedjande av Psaltaren hör till motmedlen. Då läggs uppmärksamheten någon annanstans än på egot. Det förvandlar självuppfattningen. Växa i tro är att växa i tro, har jag fått lära mig.Vår allraheligaste kristna tro, avser jag.

måndag 11 maj 2015

Uppsamlingsheat

Denna måndagsmorgon blir det kanske viktigt med ett uppsamlingsheat även om jag inte riktigt förstår varför.

Först ut får den otålige Dike bli.
Han vill få besked om sådant han själv läst fel eller missuppfattat, sakuppgifter som andra kommentatorer välvilligt rättat. Men det ska nödvändigtvis vara jag som skriver. Saken handlar om att det finns kvinnliga präster i Frimodig kyrka. Jag skrev "gruppen", vilket de flesta kunde uttyda "nomineringsgruppen". Den som inte förmådde göra detta, tänkte att saken gällde "kyrkomötesgruppen" och ville veta, nummer och namn, vilka dessa kvinnliga präster var. Jag hänvisar som andra gjort till Frimodig kyrkas hemsida. Visst finns det kvinnliga präster i Frimodig kyrka. Det finns det i alla nomineringsgrupper, tänkte jag, men får nog reservera mig för SD. Grupperna avspeglar Svenska kyrkan. Den intressanta frågan är vilken grupp som tar itu med själva ämbetskonflikten och försöker på nytt göra det vi slet med i början på 1990-talet och som så effektivt torpederades. Det misslyckandet borde intressera. Vad är det som förhindrar det sakliga teologiska samtalet i Svenska kyrkan när vi dåförtiden kunde föra sådana samtal om dopet och nattvarden?
Fundera på det!

Man kanske också ska fundera på att biskoparna, som borde veta bäst och ha full koll på ämbetsfrågan samtliga är för reformen. Detsamma gäller domprostarna och, tror jag, samtliga ledamöter av domkapitlen. Inför denna kompetens som trosvisst uppfattar 1958 års riksdagsbeslut som gudomligt, borde alla invändningar tystna och de som eventuellt finns kvar enkelt undanröjas. Varför sker inte det? Varför ges inte sakargumenten i frågan?
Fundera ett varv till!

Dike tar så upp frågan om folklighet och pläderar för en folklig kyrka. Varför? Därför att jag påtalat att Kyrkan är en intellektuell rörelse. Motsatsparet är tydligt - men inte mitt.
Dike tycks ha fått för sig att jag är emot folk i kyrkan eller en kyrklig folklighet. Lite konsternerad tycks han dock ha blivit eftersom han förstått att jag skrivit om "en levande, folklig Kyrka". Denna morgon känner jag nog mest för att beskriva mig som en högkyrklig, dörrstängande, dömande och sekterisk präst som åsyftar en elitkyrka där bara prästerna ska bestämma. Det är en bild som bekräftar Dikes föreställningar och har den fördelen att vi slipper tjafsa om min eventuella folklighet, givet att jag skulle sagt att jag är av typ folklig, jovialisk präst som kan vara vad jag är utan att tramsa bort evangeliet. En sådan beskrivning skulle gett oss oändliga drapor till svar.

Det finns ett stort återstående problem. Jag blir med åren alltmer övertygad om att jag inte tror vad Svenska kyrkans majoritet tror. Jag blir också alltmer övertygad om att en hoper präster och jag tror helt olika - och att de träder fram som falska lärare, heretiker. Med dem är jag inte ett i tron. Svenska kyrkan växlades in på främmande spår, precis som biskop Anders Nygren sa. Då vill det till att växla tillbaka till själva den kristna stambanan och det är bråttom. Om detta ska jag skriva mer, tänkte jag. Om jag gitter.

Så till frågan om modalism, som inte är att man stoppar in "Guds" utan att man tappar de sammanbindande "och" i orden om Treenigheten: Fader och Son och Helig Ande! Så läser Kyrkan. Svenska präster lägger bort det första "och-et" för de är svårt fostrade i det svenska skolväsendet och tänker först ett kommatecken och sedan ett "och".  Det blir modalism. Jag frågade min lärde vän dogmatikdocenten för många år sedan vilken villolära detta uteslutna "och" visade på och hans svar var enkelt: Modalism. Tre personer utan sammanblandning. Fundera över den athanasianska trosbekännelsens ord denna måndag.

Jag läste Smålandsposten. De glada gick i Prideparaden. Svenska kyrkan var med och arrangerade Pridefesten i Växjö för organisationen är för HBT och Q. Roxberg, jag utelämnar förnamnet för alla vet vem Roxberg är men kanske inte vad, talade om allas rätt att vara den man är. Så vad är han? Åke Sturesson, Åke Roxberg eller Ann-Christine Roxberg?
Det är inte lätt det där med att vara och att bli.

En som kallas Figge Frågetecken hade, fick jag mejl om, talar om Kyrkan som en plats där livet får vara som det är. Mejlskribenten gav, som det heter, stuff for thoughts:
"Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att livet får vara som det är" ...?
"Inte sände Gud sin son i världen för att döma världen utan för att livet skulle vara som det är" ...?
Jag undrar vem den där Figge Frågetecken är men mejlskribenten som hittat citatet gav mig en del att tänka på.

Det kan jag behöva för i Smålandsposten fanns föga om Svenska kyrkans eget prideengagemang. Satsningen gav föga effekt medialt. På Fejjan såg jag den nya kyrkoherden i Alvesta i pridegärningen. Hon bar kaftan. Varför? Hade hon haft begravning innan och ville klä upp sig? Eller var tillställningen av samma dignitet som när en präst har begravning? Jag ska fundera. För på prästmötena har jag lagt märke till att många inte kan klä sig i kaftan. Förunderligt och märkligt. För det kan väl inte vara så illa att kaftanen är den samtida motsvarigheten till de där breda tofsarna i Jerusalem för 2000 år sedan?

Uppsamlingsheat - eller upplösningsheat?
Jag grunnar hela dagen.