Min charmkampanj kom lite av sig när jag läste Kyrkans Tidning, Svenska kyrkans viktigaste nyhetsorgan, i går.
Redaktören Lennart Lundberg hade fått till en ingress: "Bara ledamöter från grupperna Frimodig kyrka och Sverigedemokraterna röstade emot, tillsammans med enstaka lerdamöter." Vade då "bara"? Och finns här en dold agenda med sammanbuntande av Frimodig kyrka och Sverigedemokraterna? Vad förenade? Vad hördes i debatten? Hur gick argumenten? Var de gemebnsamma? Det får läsaren inte veta.
Läsaren får bara höra de nöjda kommentarerna från dem som suttiti i strukturutredningen kryddade med små förhoppningar av biskop Persenius.
Britt-Louise Agrell får också korrigeringsutrymme med sju raders citat av vad hon sa, som var precis tvärtemot vad Kyrkans Tidning trodde...
Vad vi andra sa, får ingen veta - vi som talade emot. Kunde man inte tänka sig att slavarnas röst på den strukturella triumjfvagnen hade varit hörvärda? Kom ihåg att ni är dödliga, hette det ju. Eller: Läs Mats Alvesons bok Tomhetens triumf.
Men jag gnäller inte. Jag har ju bestämt mig för att torsdagsmorgnar är viktiga morgnar för då kommer Kyrkans Tidning. Alltså gnäller jag inte heller över att tidningen hade blivit blöt. Jag hängde den på elementet. Det är roligt att få vara positiv och konstruktiv.
I tidningen Dagen såg jag presentationen av andaktshållerskan 29 nov-5 dec. Hon utbildade sig till ämneslärare i svenska och religion "men tröttnade snart på att vara lärare och blev i stället präst." Man kunde undra om prästen inte i eminent mening är lärare men kanske än mer om prästeriet är andrakarriär för dem som tröttnat. Andaktshållerskan kände redan när hon "läste en teologie kandidatexamen i teologi" att "präst vore ett spännande yrkesval." Tjohej. YRKESVAL. Och jag som alltid tänkt att saken handlar om en kallelse man dessvärre inte kommer undan.
"Spännande yrkesval för trötta" - visst är det mer charmerande att presenteras så.
Charmerade är också inbjudan till Glad advent och God Jul i Träslöv: "I advent börjar det nya året med Gud. Han vet att vi misslyckas och vi lyckas. Vårt liv förändras lätt därför erbjuder han oss sin nåd - alltså vänskapen med sin son: "Ge honom en chans i ditt liv".
Nåden som resurs i ett lättrörligt liv.
Jag läser vidare: "Vänskapen med honom ger oss en stabilitet i livet och en fräschör. Något nytt som vi inte märkt förut som att möta en ny dag eller en nyfödd liten person." Jag undrar om jag riktigt förstår tanken och när jag undrat en stund undrar jag om det ens finns en tanke. Men charmerande är det.
Jag tar mig i stället an Hallands Nyheter där kyrkoherden i Varberg förklarar att "varje läsning av biblisk text är en tolkning", vilket ger anledning till vidsynthet. Jag min fäskalle trodde att Guds gode Ande skulle leda mig att förstå det inspirerade Ordet så att jag slapp tolka på egen hand. Kyrkoherden är vidsynt när han tar upp att alla präster inte vill tjänstgöra vid samkönade vigslar: "Jag har personlig respekt för dem som inte kan se den nya ordningen som förenlig med sin egen syn på vad ett äktenskap är." Sin egen? Var inte poängen att detta just inte var deras egen utan Kyrkans syn?
Kyrkoherden "vill att det ska vara allmänt känt" att han för sin del viger samkönade par. Han skriver av omsorg, skriver han, och tänker att en osäker statistik anger att över fem procent av befolkningen kan vara de personer han vänder sig till. Kyrkoherden konstaterar: "Faktum kvarstår att den överväldigande majoriteten av den världsvida kyrkan inte delar min hållning i denna fråga." Detta att han viger /allmänt känt att .../ ska inte uppfattas provocerande eftersom allt som är nytt och främmande kan kännas konstigt i början. "Tänk om vi kan vara öppna och nyfikna istället för slutna och tvärsäkra?"
Det sista är mest charmerande och har en inbyggt påstående i sig, "tacit knowledge", som vi säger: "Sådan är jag och sådana är ni!"
Det kan man tycka vara en charmkampanj som slår min egen med hästlängder.
fredag 30 november 2012
En suck
Jag sorterar sällan bort kommentarer för jag tror att det som sägs i kommentarfältet är informationsbärande. Jag fick i somras frågan om "högkyrklighetens" syn på homosexualitet och svarade efter att ha påmints om saken. Nu drar detta svar iväg och kommer att handla om synden i största allmänhet med krav på svar - för att inte nämna sexualitetens olika detaljer, där folk vill ha besked. Av mitt svar kunde man enkelt fatta att syndarotandet inte riktigt ligger för vare sig "högkyrkligheten" eller mig. Nu har alla fått fram sina poänger så då kan denna debatt sluta här.
torsdag 29 november 2012
Frimodigt motionsskrivande
I går lämnade vi in en slags programmotion när Stiftsfullmäktige hade höstsammanträde. Vi hade skrivit den i våras men var noga med att hela gruppen skulle underteckna. Frimodighet betyder understundom "friskt mod", som ni kan se om ni orkar läsa denna långa drapa.
Frimodig kyrka i Växjö stift
Stiftsfullmäktigegruppen
Motion till Stiftsfullmäktige i Växjö
Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp har haft ett seminarium om framtidsfrågor och låter detta seminarium mynna ut i en motion till stiftsfullmäktige för att konstruktivt fokusera på några viktiga områden som Växjö stift kan arbeta med. Till varje avsnitt fogas ett beslutsförslag.
Till tro
Till tro-konceptet behöver på allt sätt stärkas. Det är en viktig ansats, som behövs i stift och församlingar och där mångas engagemang blir viktigt. Det är genom det ständiga och förnyade förankringsarbetet som koncept av typen ”Till tro” leder till förändringar. Risken är annars att konceptet reduceras till tillfälliga sysselsättningar.
Vi föreslår
att stiftet gör en nysatsning på konceptet Till tro och söker arbetsformer som tydligare förankrar satsningen i stiftet inte minst genom Stiftsfullmäktige.
Mission
Sverige är ett missionsland och i detta missionsland behövs mission också bland Kyrkans döpta medlemmar. Mission är en del av församlingarnas grundläggande uppgift och har en särskild rubrik i varje församlingsinstruktion men framstår som det minst utvecklade arbetsområdet. Växjö stift har gamla anor som missionsstift. Det vore av värde att försöka koppla samman klassiska missionsteologier och – strategier med de utmaningar som kyrkolivet nu står inför. David Bosch´s klassiska missionshistoria Transformning Mission kanske kunde studeras i några teologiska läsecirklar medan andra arbetsgrupper kunde studera t ex missionsteologen Roland Allen eller den svenske missionären Gustaf Österlins tänkande. Om detta främst är en uppgift för dem som lockas att arbeta teologisk skulle målsättningen vara att utifrån sådana studier ta fram tankar som kan visa sig relevanta för oss.
Vi föreslår
att stiftet medvetet skapar arbetsformer för missionsteologisk reflektion och säkerställer att inspirerande insikter om mission kommer stiftets församlingar till del.
Apologetik
Det finns vettiga argument för övertygelsen att Jesus är Herre. Det första kristna visste det och ur tron växer en längtan efter att förstå. Det är Kyrkan som grundar universiteten. Tro är sannerligen inte vetandets motsats utan insikter om verkligheten. Det vanliga kyrkfolket har knappats tränats i apologetik. Det är i hög grad tid för ett kunskapslyft för dem som är något så ovanligt som vanliga kyrkokristna och det är en viktig uppgift att kunna svara både på människors frågor och på Kyrkans egna frågor. Oftast hör de samman – för det är för människans skull som Kyrkan finns.
Det är självklart så att en utbildning i apologetik nivåbaseras. Men också om kyrkoarbetare måste kunna ge skäl för sin tro är det i första hand lekfolket som har denna uppgift.
Vi föreslår
att stiftet initierar utbildning i apologetik
Undervisning
När söndagsskolan introducerades i Svenska kyrkan – den var från början mest att se som en frikyrklig arbetsform – berodde detta på att familjerna inte längre kunde förmedla tron. Söndagsskolarbetet får nu en viss renässans men det vore av värde att ta fram ett undervisningsmaterial som går att använda både i församlingen och i familjerna. Växjö stift bär på en spännande historia som sträcker sig mer än tusen år. Med pedagogiskt handlag skulle denna historia kunna göras levande och brukbar så att t ex en morfar tar med barnbarn till viktiga besöksmål och förklarar vad de handlar om eller en pappa ordnar ett lämpligt äventyr utifrån trons händelser och platser (inklusive tältövernattning) för sina barn därför att det finns konkreta upplysningar och förslag på hur man gör sådant. Mormodrar, farmödrar, farfäder och mammor liksom mostrar, fastrar och kusiner kan också vara med, förstås. Men ett pedagogiskt material av detta slag kan inspirera församlingen, som behöver utflyktsmål liksom den lokala kyrkohistorien kan få ett genomslag och bli till ett sammanhang..
Vi föreslår
att stiftet tar fram ett pedagogiskt välanpassat material om vår egen kyrkohistoria med syfte både på församlingars och familjers behov av att kunna tradera tron.
Församlingsplantering och församlingsbyggande
Svenska kyrkan kännetecknas av strukturomvandlingar som skapar de stora och bärkraftiga sammanhangen. Många församlingar rationaliseras bort. Församlingsplantering blir en specialitet närmast för EFS. Men en folkkyrka har ett ansvar för sina medlemmar och borde med samma engagemang som rationaliseringar genomförs också bygga de nya strukturerna. De små och vitala gemenskaperna hör hit.
Den risk vi ser i andra stift är en kyrklig reträtt bort från stora bostadsområden. Småkyrkorörelsens ideal vårdas inte lika mycket nu. Det finns, menar vi, skäl att på nytt reflektera över småkyrkorörelsens ansatser och att hitta svenskkyrkliga former för nyetableringar på platser där människor bor och arbetar. Ett sådant arbete aktualiserar i hög grad vad en församling är och hur ett missionsområde kan definieras.
Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp diskuterade erfarenheter från alpha-grupper och från cell-kyrkotänkandet men funderade också över om områden där den kyrkliga närvaron tunnas ut skulle förklaras vara latenta församlingar i betydelsen områden där man syftar till nystart och inte avveckling och därför på något sätt integreras i församling och stift för att få omsorg och stöd även om gruppen som bär tron är liten och resurssvag.
Naturligtvis är det viktigt att integrera EFS i detta arbete – men det är inte EFS ensamt som kan stå för folkkyrkans församlingsplantering. Så var det faktiskt Svenska kyrkan som stod för de pastorala nyansatser när Sveriges folk flyttade från landsbygd till tätort och till stad. Inte minst vårt stifts biskop Elis Malmeström och Göteborgs biskop Bo Giertz och domprosten PO Sjögren har belyst detta.
Vi föreslår
att stiftet tillsätter en arbetsgrupp med uppgift att arbeta fram modeller för församlingsplantering som också kan stimulera det vanliga församlingsbyggandet.
Stiftsfullmäktiges roll
Stiftsfullmäktiges ledamöter ska tillsammans uppfattas vara en viktig representation från olika delar och sammanhang i stiftet, menar Frimodig kyrka. I stiftsfullmäktige samlas många erfarenheter som behöver tas till vara och det borde vara en självklarhet att ledamöterna under mandatperioden får en kvalificerad kyrklig fortbildning med kyrkliga identitets- och framtidsfrågor i fokus.
Andra kyrkor arbetar med samma frågor som vi. Det är fullt möjligt att låta stiftsfullmäktiges ledamöter i smågrupper besöka andra kyrkor, stift och församlingar och kontakter med andra kyrkor har vi genom Borgåöverenskommelsen. Hur detta praktiskt kan hanteras går vi inte in på här, förslag har funnits med i Stiftsfullmäktiges sammanhang tidigare. Det viktiga är att fullmäktigeledamöter får nya insikter från vårt ekumeniska sammanhang och kan bli viktiga inspiratörer. Så knyts beslutsfattande samman med det som är Kyrkans ärende och andras erfarenheter kan komma oss till godo. I en kyrka som varit stark lokal och nu tycks tappa en del av denna position, blir det ekumeniska viktigt. De resurser och erfarenheter som finns på andra håll, kan bli oss till hjälp och dessutom stärka Stiftsfullmäktige som en arbetsgemenskap.
Vi föreslår
att stiftet tänker nytt om hur Stiftsfullmäktiges ledamöter kan tas till vara som resurser i arbetet med att utveckla kyrkolivet.
Växjö den 31 maj 2012
tisdag 27 november 2012
Nu var det 1987
Min vän Åke såg till att jag fick några kassar publikationer av högkyrkligt slag samt en liten mapp från en händelse jag faktiskt glömt. Det var 25 år sedan och kanske bra att somligt inte är ett levande minne. Jag slog upp mappen.
Först en artikel i Östran av Hans-Göran Boklund (5 febr 1987), där läsaren fick veta att jag disputerat dagen innan. Opponenten Lars-Olof Armgards ord ska väl fortfarande kunna värma: "Du har gjort en bra avhandling i ett väl valt ämne". Det omdömet hade jag kanske inte riktigt förträngt, får jag medge.
I Barometern intervjuades jag av Eva Albrektson (10 febr 1987). Hon fick mig att citera Erik Petrén: "Folk tror att präster ska veta vad som är rätt. Men de ska veta vad som är synd." Ett utmärkt citat som jag nu påmindes om. Det blev en rätt stor artikel - en halv tidningssida i större format om en avhandling är kanske värt att notera som något nuförtiden otänkbart. Så långt frid och fröjd.
Det var i mars Östrans förstasida visste berätta att min avhandling stoppades. (ÖS 4 mars 1987) och samma nyhet fanns samma dag på förstasidan i Barometern men där hette det "Sandahls lista snabbt nedriven". Det var ordföranden Kjell Hammar (M) som i Garvaregården rivit ner den beställningslista på avhandlingen, som församlingsassisten satt upp i tanke att skaffa hugade spekulanter ett något bättre pris på boken. I Östran sa rektor Hammar: "Det är ju Dag Sandahl som skrivit boken. Vi vill inte ha något som helst med hans skrifter att göra." Hammar fann det magstrakt av församlingsassistenten att sätta upp en beställningslista och trodde inte att att det överhuvudtaget fanns något intrese för Dag Sandahls skrifter i pastoratet.
I Barometern stod det inte bara klart att synoden eller dekanatsaktiviteter definitivt inte skulle släppas in i församlingslokalerna i Förlösa-Kläckeberga. Hammar fick avsluta: "Dag Sandahl kan gott få veta att vi inte vill ha med honom eller hans sekt att göra."
Tänk att jag glömt allt detta, som illustrerar hur det var och antagligen är i den öppna svenska folkkyrkan.
Själv ställde jag frågan hur en akademisk avhandling faller under det beslut som påstod ha tagits. Kontraktsprosten Olle Ekman hade en bestämd mening att kyrkoherden bestämmer över bokbordet och inte kyrkorådet /vilket nog då i varje fall var korrekt/ medan kyrkoherden Torsten Zielfeldt (ÖS 5 mars 1987) inte ville yttra sig i tidningen. "Dag Sandahl och Kjell Hammar får bråka om det här själva." Hur kom jag egentligen in i bilden? Jag bråkade väl över huvud taget inte. Jag hade inte satt upp någon lista. Jag skrev en avhandling, det var det hela.
I Östran var det magstarka för Kjell Hammar om jag trodde att jag skulle få främja min privatekonomi (minns att Hammar är M!) genom att sälja min avhandling "i våra församlingslokaler". Fick jag betalt för avhandlingen? Gick den inte bara runt? "Ytterligt magstrakt" var det f ö att jag ville sprida min avhandling "i våra lokaler", konstaterar Hammar, som uppenbarligen hade lätt för kroppsmetaforen magstrakt.
Nu läser jag vidare: det där med privatekonomi kommenterar jag med att jag inte har något avtal med förlaget. Jag ställde dock den impertinenta frågan varför listan drogs ner om Hammar visste att ingen var intresserad. Det märks att man fått vetenskaplig metodutbildning, må jag säga.
Ha(MM)ar fick dock stöd - om än inte av partikamraten Per Dahl på Barometerns ledarsida (10 mars 1987), som i stället gratulerade mig till uppmärksamheten för få avhandlingar får sådan gratisreklam. Signaturen "Lindsdalsbo" stöttade emellertid nedrivandet och fann att det ändå finns några gränser: "Men är det riktigt att Dag Sandahl tog sig rätt att gå in och utnyttja grannförsamlingens lokaler och använda dessa för sina idéer?" Nu var det visserligen inte detta som skett, tänker jag, men signaturen fortsätter att undra och tänkte hur det vore om några av våra mest extrema frikyrkliga rörelser skulle sprida sina tryckalster "i Dag Sandahls församlings kyrka." Var får de allt ifrån?
Kyrkorådet I Kläckberga gav också (ÖS 6 mars 1987) ordföranden sitt stöd. "Vi var helt eniga om att vi inte ska ha något med synoden eller dess företrädare att göra."
Vad är nu mest intressant? Debatten eller detta att jag totalt glömt bort den? Fundera själva. Men sådant var alltså klimatet. Hur var det komministern i Borgholm efter en kursdag på Kronoberg citerade: "Om vi inte tar till vara alla mänskliga resurser i en organisation är det kört." Jag ler. Är detta den munterhet som kommer ur insikten om en katastrof vi inte kan göra något åt? Längre.
I morgon lägger trots allt Frimodig kyrka fram en stor motion till Stiftsfullmäktige. Jag sitter med där. Vad gör Kjell Hammar nuförtiden? Han gav frimureriet ett mänskligt ansikte och demonstrerade vilka grundvärderingar som är förenliga med den rörelsen - eller?
Jag antar att framtidens dom över utmönstringen av "högkyrkligheten" kommer att bli hård, givet att den som utsade meningen om tillvaratagandet, citat i kursiv ovan, har rätt. Om jag minns citatet från idigare - och det tror jag att jag gör - är upphovet att finna i Arvika av alla ställen.
Först en artikel i Östran av Hans-Göran Boklund (5 febr 1987), där läsaren fick veta att jag disputerat dagen innan. Opponenten Lars-Olof Armgards ord ska väl fortfarande kunna värma: "Du har gjort en bra avhandling i ett väl valt ämne". Det omdömet hade jag kanske inte riktigt förträngt, får jag medge.
I Barometern intervjuades jag av Eva Albrektson (10 febr 1987). Hon fick mig att citera Erik Petrén: "Folk tror att präster ska veta vad som är rätt. Men de ska veta vad som är synd." Ett utmärkt citat som jag nu påmindes om. Det blev en rätt stor artikel - en halv tidningssida i större format om en avhandling är kanske värt att notera som något nuförtiden otänkbart. Så långt frid och fröjd.
Det var i mars Östrans förstasida visste berätta att min avhandling stoppades. (ÖS 4 mars 1987) och samma nyhet fanns samma dag på förstasidan i Barometern men där hette det "Sandahls lista snabbt nedriven". Det var ordföranden Kjell Hammar (M) som i Garvaregården rivit ner den beställningslista på avhandlingen, som församlingsassisten satt upp i tanke att skaffa hugade spekulanter ett något bättre pris på boken. I Östran sa rektor Hammar: "Det är ju Dag Sandahl som skrivit boken. Vi vill inte ha något som helst med hans skrifter att göra." Hammar fann det magstrakt av församlingsassistenten att sätta upp en beställningslista och trodde inte att att det överhuvudtaget fanns något intrese för Dag Sandahls skrifter i pastoratet.
I Barometern stod det inte bara klart att synoden eller dekanatsaktiviteter definitivt inte skulle släppas in i församlingslokalerna i Förlösa-Kläckeberga. Hammar fick avsluta: "Dag Sandahl kan gott få veta att vi inte vill ha med honom eller hans sekt att göra."
Tänk att jag glömt allt detta, som illustrerar hur det var och antagligen är i den öppna svenska folkkyrkan.
Själv ställde jag frågan hur en akademisk avhandling faller under det beslut som påstod ha tagits. Kontraktsprosten Olle Ekman hade en bestämd mening att kyrkoherden bestämmer över bokbordet och inte kyrkorådet /vilket nog då i varje fall var korrekt/ medan kyrkoherden Torsten Zielfeldt (ÖS 5 mars 1987) inte ville yttra sig i tidningen. "Dag Sandahl och Kjell Hammar får bråka om det här själva." Hur kom jag egentligen in i bilden? Jag bråkade väl över huvud taget inte. Jag hade inte satt upp någon lista. Jag skrev en avhandling, det var det hela.
I Östran var det magstarka för Kjell Hammar om jag trodde att jag skulle få främja min privatekonomi (minns att Hammar är M!) genom att sälja min avhandling "i våra församlingslokaler". Fick jag betalt för avhandlingen? Gick den inte bara runt? "Ytterligt magstrakt" var det f ö att jag ville sprida min avhandling "i våra lokaler", konstaterar Hammar, som uppenbarligen hade lätt för kroppsmetaforen magstrakt.
Nu läser jag vidare: det där med privatekonomi kommenterar jag med att jag inte har något avtal med förlaget. Jag ställde dock den impertinenta frågan varför listan drogs ner om Hammar visste att ingen var intresserad. Det märks att man fått vetenskaplig metodutbildning, må jag säga.
Ha(MM)ar fick dock stöd - om än inte av partikamraten Per Dahl på Barometerns ledarsida (10 mars 1987), som i stället gratulerade mig till uppmärksamheten för få avhandlingar får sådan gratisreklam. Signaturen "Lindsdalsbo" stöttade emellertid nedrivandet och fann att det ändå finns några gränser: "Men är det riktigt att Dag Sandahl tog sig rätt att gå in och utnyttja grannförsamlingens lokaler och använda dessa för sina idéer?" Nu var det visserligen inte detta som skett, tänker jag, men signaturen fortsätter att undra och tänkte hur det vore om några av våra mest extrema frikyrkliga rörelser skulle sprida sina tryckalster "i Dag Sandahls församlings kyrka." Var får de allt ifrån?
Kyrkorådet I Kläckberga gav också (ÖS 6 mars 1987) ordföranden sitt stöd. "Vi var helt eniga om att vi inte ska ha något med synoden eller dess företrädare att göra."
Vad är nu mest intressant? Debatten eller detta att jag totalt glömt bort den? Fundera själva. Men sådant var alltså klimatet. Hur var det komministern i Borgholm efter en kursdag på Kronoberg citerade: "Om vi inte tar till vara alla mänskliga resurser i en organisation är det kört." Jag ler. Är detta den munterhet som kommer ur insikten om en katastrof vi inte kan göra något åt? Längre.
I morgon lägger trots allt Frimodig kyrka fram en stor motion till Stiftsfullmäktige. Jag sitter med där. Vad gör Kjell Hammar nuförtiden? Han gav frimureriet ett mänskligt ansikte och demonstrerade vilka grundvärderingar som är förenliga med den rörelsen - eller?
Jag antar att framtidens dom över utmönstringen av "högkyrkligheten" kommer att bli hård, givet att den som utsade meningen om tillvaratagandet, citat i kursiv ovan, har rätt. Om jag minns citatet från idigare - och det tror jag att jag gör - är upphovet att finna i Arvika av alla ställen.
Hög- och bögkyrklighet
I somras utmanades jag att skriva om hur "högkyrkligheten" ser på homosexualitet. Det kan jag väl försöka göra även om svaren nog blir rätt otillfressställande. Frågan blev ingen fråga förrän det blev diskussion om partnerskap och sedan det som det då vid partnerskapsdebatten aldrig skulle bli tal om - äktenskap.
"Högkyrkligheten" hanterar frågan om sexuella läggning som en själavårdsfråga, dvs frågan ställs vad Gud menar med ditt liv. Frågar man så, handlar det om bön. Inte bön om något utan bön som ett sätt att vara tillsammans med Gud och se hur det utvecklar sig. Singelllivet kanske är en kallelse till celibat och den livsformen en gåva till gemenskapen? Hållningen blir en annan än den hållning där identiter skiftar och där den grundläggande identiteten är människan förvandlad/förtingligad till konsument - av livet, av varor, av relationer, av ....
Skulle frågan ställas om Kyrkans lära, är saken i sak inte komplicerad. Kyrkan avvisar homosexuell praxis och det är vad "högkyrkligheten" upprepar. Men finns det inte högkyrkliga bögar? Åjo - och ett markerat ointresse att ta reda på hur de reder ut sina liv. Det hör till själavården, kanske i något vidare mening än biktsituationen för en själavårdande gemenskap kan stötta. Jag är ju inte kristen på egen hand för kristen tro är alltid ett sammanhang där alla släpar på något de kan ha svårt att hantera. Ointresset för hur andra reder ut sina liv är inte ett ointresse för människor, vi är ju döpta tillsammans, men ett ointresse att ge sig in och rota där det inte först finns gemenskap, förtroende och bevisad omsorg. I det personliga föregår gemenskap sanningssägande om det personliga.
Lite mer komplicerat blir det när frågan om offentlighet kommer upp - som den om partnerskap eller vigsel. Detta är ett avsteg från vad Kyrkan kommit fram till utifrån en tankemodell som inte självklart tycks ha uppstått ur evangeliet utan ur andra intressen eller sexualpolitiska överväganden. Det var ju inte Svenska kyrkan som drev frågorna och fick riksdagen att vika ner sig, om man så säger. I den debatten ställs frågan "vad är sanning?" och inte frågan "hur hanterar vi det här?" Läser jag Jeffrey Johns lilla bok Permanent, Faithful, Stable, som kommit i ny uppdaterad upplaga, ser jag hur han konsekvent driver tanken på att homosexuell relation är moraliskt likvärdig med det traditionella äktenskapet och kritiserar de som ser saken annorlunda för fördomsfullhet. Domprosten John argumenterar väl för sin sak - med problemet att det i så hög grad är hans sak - och vänder argumenten i eget intresse. John vill ha det offentliga erkännandet och liturgiska former - vigsel. Det är vad "högkyrkligheten" och den kyrkliga traditionen i sin helhet avvisat.
Så här knepig är situationen. Det finns inga enkla lösningar men ett arbete att bedriva mellan skumrasket och den offentligt proklamerade lögnen att detta var precis det Gud ville. Detta som inte är så enkelt kanske ska kallas helgelse.
"Högkyrkligheten" hanterar frågan om sexuella läggning som en själavårdsfråga, dvs frågan ställs vad Gud menar med ditt liv. Frågar man så, handlar det om bön. Inte bön om något utan bön som ett sätt att vara tillsammans med Gud och se hur det utvecklar sig. Singelllivet kanske är en kallelse till celibat och den livsformen en gåva till gemenskapen? Hållningen blir en annan än den hållning där identiter skiftar och där den grundläggande identiteten är människan förvandlad/förtingligad till konsument - av livet, av varor, av relationer, av ....
Skulle frågan ställas om Kyrkans lära, är saken i sak inte komplicerad. Kyrkan avvisar homosexuell praxis och det är vad "högkyrkligheten" upprepar. Men finns det inte högkyrkliga bögar? Åjo - och ett markerat ointresse att ta reda på hur de reder ut sina liv. Det hör till själavården, kanske i något vidare mening än biktsituationen för en själavårdande gemenskap kan stötta. Jag är ju inte kristen på egen hand för kristen tro är alltid ett sammanhang där alla släpar på något de kan ha svårt att hantera. Ointresset för hur andra reder ut sina liv är inte ett ointresse för människor, vi är ju döpta tillsammans, men ett ointresse att ge sig in och rota där det inte först finns gemenskap, förtroende och bevisad omsorg. I det personliga föregår gemenskap sanningssägande om det personliga.
Lite mer komplicerat blir det när frågan om offentlighet kommer upp - som den om partnerskap eller vigsel. Detta är ett avsteg från vad Kyrkan kommit fram till utifrån en tankemodell som inte självklart tycks ha uppstått ur evangeliet utan ur andra intressen eller sexualpolitiska överväganden. Det var ju inte Svenska kyrkan som drev frågorna och fick riksdagen att vika ner sig, om man så säger. I den debatten ställs frågan "vad är sanning?" och inte frågan "hur hanterar vi det här?" Läser jag Jeffrey Johns lilla bok Permanent, Faithful, Stable, som kommit i ny uppdaterad upplaga, ser jag hur han konsekvent driver tanken på att homosexuell relation är moraliskt likvärdig med det traditionella äktenskapet och kritiserar de som ser saken annorlunda för fördomsfullhet. Domprosten John argumenterar väl för sin sak - med problemet att det i så hög grad är hans sak - och vänder argumenten i eget intresse. John vill ha det offentliga erkännandet och liturgiska former - vigsel. Det är vad "högkyrkligheten" och den kyrkliga traditionen i sin helhet avvisat.
Så här knepig är situationen. Det finns inga enkla lösningar men ett arbete att bedriva mellan skumrasket och den offentligt proklamerade lögnen att detta var precis det Gud ville. Detta som inte är så enkelt kanske ska kallas helgelse.
måndag 26 november 2012
Rektor i knipa
Skolavslutningar och adventsgudstjänster är populära företeelser. Kyrkorum slår oftast gymnastiksalar rent estetiskt, t ex. Och präster är lika oftast av jovialisk typ och berättar gärna om ditt och datt. Någon rent religiös omvändelse - conversion - tror jag knappast blivit resultatet av skolgudstjänsterna, men vem vet?
Nu uppstår den klassiska frågan "vad bör göras?" Först måste väl kyrkorådet besluta om upplåtande av kyrkorum för skolans egna aktiviteter, om detta nu skulle bli aktuellt. Då uppstår ett prästvårdsproblem. Om det är så att kyrkorummet lika väl kan användas utan präst för at det ska ske som prästen tidigare varit aktör i, vad säger det till prästen? Dina insatser kan vi lika väl strunta i.
Om kyrkorådet hyr ut lokalen kostar det 4000 per tillfälle - och kanske 4000 extra om skolan vill ha tillgång till kyrkorummet för övningar och iordningställande dagen innan. Det har kanske kommunens skolbudget råd med - men i Borgholmskommun? Ska kyrkorummet lånas ut gratis? Då skickas signalen att det är värdelöst. Och varför ska församlingen bjuda på rum åt dem som inte är hemlösa. Gymnastiksalen finns ju.
Vad säger folk? Surar över skolverkstalibanerna, förstås. Men risken är att skolledningen stiger fram och spelar offer och då blir till sist prästen skurken, som inte generöst gör något, ja, vad då? Vad exakt menar skolan att jag utifrån det nya juridiska kalrläggandet ska göra i min egen kyrka? Inte be, inte tvinga någon att instämma i en trosbekännelse (när har det hänt, f ö?), inte välsigna, inte predika och inte förkunna i annan form - en rätt heltäckande definition. Vad kan jag göra - om annat än att sitta tyst i ett hörn? Förkunnat har jag gjort genom våra beryktade spektakel, där poängerna suttit "klockrent", som en förälder sa.
Skolan har problem, skaffar sig problem och förser sig därtill i tidens längd med än värre problem. När krisgrupp ska inkallas, ska prästen vara med då? Om en olycka händer, ska kyrkan öppnas för ljuständning och sorgbearbetning? Eller hänvisar skolverkstalibanerna också då till gymnastiksalen? Vad finns för allmän bekantskap med prästen som gör det rimligt att prästen ska vara med när det blir kris och katastrof?
Rektor har fått besked. Alldeles klart har jag gjort det som skolverkstalibanerna med hänvisning till riksdagsbeslut förbjuder. Jag kan förstå om rektor därtill irriteras över att nås av beskedet på DN Debatt. Översåtar imponerar inte alltid med sin kompetens. Var det Ekström hon hette? Vad tjänar hon i månaden? Inkomsten kanske ska imponera?
Nu uppstår den klassiska frågan "vad bör göras?" Först måste väl kyrkorådet besluta om upplåtande av kyrkorum för skolans egna aktiviteter, om detta nu skulle bli aktuellt. Då uppstår ett prästvårdsproblem. Om det är så att kyrkorummet lika väl kan användas utan präst för at det ska ske som prästen tidigare varit aktör i, vad säger det till prästen? Dina insatser kan vi lika väl strunta i.
Om kyrkorådet hyr ut lokalen kostar det 4000 per tillfälle - och kanske 4000 extra om skolan vill ha tillgång till kyrkorummet för övningar och iordningställande dagen innan. Det har kanske kommunens skolbudget råd med - men i Borgholmskommun? Ska kyrkorummet lånas ut gratis? Då skickas signalen att det är värdelöst. Och varför ska församlingen bjuda på rum åt dem som inte är hemlösa. Gymnastiksalen finns ju.
Vad säger folk? Surar över skolverkstalibanerna, förstås. Men risken är att skolledningen stiger fram och spelar offer och då blir till sist prästen skurken, som inte generöst gör något, ja, vad då? Vad exakt menar skolan att jag utifrån det nya juridiska kalrläggandet ska göra i min egen kyrka? Inte be, inte tvinga någon att instämma i en trosbekännelse (när har det hänt, f ö?), inte välsigna, inte predika och inte förkunna i annan form - en rätt heltäckande definition. Vad kan jag göra - om annat än att sitta tyst i ett hörn? Förkunnat har jag gjort genom våra beryktade spektakel, där poängerna suttit "klockrent", som en förälder sa.
Skolan har problem, skaffar sig problem och förser sig därtill i tidens längd med än värre problem. När krisgrupp ska inkallas, ska prästen vara med då? Om en olycka händer, ska kyrkan öppnas för ljuständning och sorgbearbetning? Eller hänvisar skolverkstalibanerna också då till gymnastiksalen? Vad finns för allmän bekantskap med prästen som gör det rimligt att prästen ska vara med när det blir kris och katastrof?
Rektor har fått besked. Alldeles klart har jag gjort det som skolverkstalibanerna med hänvisning till riksdagsbeslut förbjuder. Jag kan förstå om rektor därtill irriteras över att nås av beskedet på DN Debatt. Översåtar imponerar inte alltid med sin kompetens. Var det Ekström hon hette? Vad tjänar hon i månaden? Inkomsten kanske ska imponera?
Skolverkstalibaner i Hednaland
Jag får väl ringa rektorn på Åkerboskolan nu på morgonen denna lediga måndag efter skolverkstalibanernas insats. Skolans avslutningar bokades in men rektorn kan inte längre ta Åkerboskolan till Högby kyrka, det är uppenbart. Julspelet jag skrev första versionen av en sen afton i förra veckan är ju förkunnelse i någon form, och just detta får jag inte ha i min egen kyrka om Åkerboskolan ska dit. Redan förra året var det diskussion om vi skulle fortsätta, eftersom vi fått veta att vi inte fick välsigna, men jag bröt fronten och tänkte att vi kan markera bristen på välsignelse och göra orimligheten lite tydlig. Det visar sig nu vara en felbedömning - eller rätt bedömning, kanske. Skolverkstalibanerna preciserar. Det Kyrkan står för, vill Verket inte ha och hävdar att detta är den korrekta uttolkningen av den nya skollagen. Släng er i väggen, kristdemokrater. Det funkar tydligen inte för er att leka med de stora pojkarna eller att framgångsrikt sitta i en regering som leds av en hedning.
Det översåtliga ljugeriet är förstås uppseendeväckande och Anders Wejryd ironiserade i Rapport i går om absurditeterna. Man får sjunga de fromma psalmerna - lika illa med Den blomstertid som med julens traditionella sånger och psalmer - men i övrigt får inget sägas. Anders var tydlig och så spetsigt rolig som han kan vara när han inte är försiktig. Har vi kommit dithän att sjungna ord är meningslösa ord? Eller ska de göras till ord som inte bär mening med sig just genom att sjungas som en slags besvärjelse, på samma sätt som flygvärdinnan drar sin harang innan planet lyfter, den ingen lyssnar på fast hon ber om vår uppmärksamhet, för att alla ska förstå att allt är som vanligt? Inget budskap alltså men ord!
Generaldirektörens tal om att skolan får vara i kyrkorummet bara ingenting som har med kristen tro utminuteras till barnen - varav 80% eller så kan tänkas vara döpta! - noteras. Somliga hurrar nu och kommer att ackomodera sig. Skolan får vara i kyrkan!! En präst kan sitta tyst i kyrkorummet, så går allt bra. Hur mycket förnedring tål de kristliga? Fattar de nada?
Det är 50 år sedan kristendomsundervisningen försvann från skolundervisningen. Nisse på Nova-skolan i Kalmar var religionskunskapslärare. Han lät eleverna ägna sig åt Marilyn Monroe för det andra var honom för övermäktigt. Läraren på Lars Kagg i samma stad ägnade sig åt privatfilosofiska funderingar om att översteprästen var far till Jesus och att det var därför som Jesus vid 12 års ålder ville vara kvar. Prostdotterns fromma ord, sanningsenliga dessutom, när hon ombads kommentera framställningen föll sålunda: "Du är ta mig fan inte riktigt klok!"
Själv tänker jag på gubbarna som talades vid:
-Minns du när vi var inkallade under beredskapen att dom la soda i brödet för att vi nte skulle vara så svåra med fruntimmer?
- Jaja.
- Jag tror det börjar verka nu.
Gamla beslut återverkar, okunskapen om kristen tro återverkar och hela konceptet från den franska revolutionen återverkar. Hednaland etableras. Och ljugeriet finns, där för statscehefen måste vara av den rena augsburgska läran, korset står tecknat på fanan och det finns en lag om Svenska kyrkan. Jag gillar inte den typ av skönljugeri som generaldirektören Anna Ekström sysslar med. Hennes lön betalar jag ihop med nationens övriga medborgare, dessutom. Men ljugeriet bekymrar mig eftersom jag vet var lögnväsendet har sitt upphov.
Skolverket skärpte sin tolkning eller klargjorde någonting vars praktiska konsekvens man låter rektor hantera. Det är rätt fegt för Verket kan därmed klandra den rektor som inte fattat vad han/hon ska göra nu. Hur ska rektor hantera en adventssamling i kyrkan som inte ska handla om vad advent handlar om? Håll ungarna därifrån. Men håll också på talibanvis klassrummet fritt från symboler - adventsstjärnan och ljusstakarna. Sluta sjunga sånger som handlar om de kristna högtiderna. Visst ska barnen få veta vad de innehåller, men det får de genom att läraren kan läsa texterna och så är det bra med det. Ska vi inte avskaffa jullovet också? Nämn aldrig att det allmänna svenska skolväsendet kom till därför att prästerna kämpade för att barn skulle få lära sig läsa, skriva och veta något om kristen tro.
Tusen frågor återstår. Kyrkorummet med dess konstverk är förstås någon form av förkunnelse. Det borde vara för mycket för skolverkstalibanerna. Ska vi hyra ut kyrkorummet men täcka över bilderna och sätta kulisser framför altaret? Har skolan råd med den extrautgiften - hos oss 8000:- för två föreställningar. Ska lärarna på Åkerboskolan spritsa pepparkakshjärtan till barnen fortsättningsvis?
Vad ska jag säga? Kanske att kristen tro bärs av människor. Ogillar man Skolverkets beslut ser man till att ta med barn och barnbarn till gudstjänster i advent och jul och säger vad sant är: Julen är bäst i Kyrkan.
Jag tänker: Om vi blivit ockuperade av Sovjetunionen, det krigsfall jag är utbildad för, hade det suttit en kommissarie med stab på Skolverket och tagit just det beslut som uppifrån utminuterades genom en ukas i Sveriges malligaste morgontidning. Då hade jag vetat att varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt. Flitig kyrkogång i advent och jul är en motståndsstrategi.
Om Åkerboskolan vill ha lite julstämning återstår nu, som bekant, att rektor slaktar en gris på skolgården. Det är en vacker julsed som har föga gemenskap med evangeliet och som skolverkstalibanerna därför får förutsättas gilla.
Det översåtliga ljugeriet är förstås uppseendeväckande och Anders Wejryd ironiserade i Rapport i går om absurditeterna. Man får sjunga de fromma psalmerna - lika illa med Den blomstertid som med julens traditionella sånger och psalmer - men i övrigt får inget sägas. Anders var tydlig och så spetsigt rolig som han kan vara när han inte är försiktig. Har vi kommit dithän att sjungna ord är meningslösa ord? Eller ska de göras till ord som inte bär mening med sig just genom att sjungas som en slags besvärjelse, på samma sätt som flygvärdinnan drar sin harang innan planet lyfter, den ingen lyssnar på fast hon ber om vår uppmärksamhet, för att alla ska förstå att allt är som vanligt? Inget budskap alltså men ord!
Generaldirektörens tal om att skolan får vara i kyrkorummet bara ingenting som har med kristen tro utminuteras till barnen - varav 80% eller så kan tänkas vara döpta! - noteras. Somliga hurrar nu och kommer att ackomodera sig. Skolan får vara i kyrkan!! En präst kan sitta tyst i kyrkorummet, så går allt bra. Hur mycket förnedring tål de kristliga? Fattar de nada?
Det är 50 år sedan kristendomsundervisningen försvann från skolundervisningen. Nisse på Nova-skolan i Kalmar var religionskunskapslärare. Han lät eleverna ägna sig åt Marilyn Monroe för det andra var honom för övermäktigt. Läraren på Lars Kagg i samma stad ägnade sig åt privatfilosofiska funderingar om att översteprästen var far till Jesus och att det var därför som Jesus vid 12 års ålder ville vara kvar. Prostdotterns fromma ord, sanningsenliga dessutom, när hon ombads kommentera framställningen föll sålunda: "Du är ta mig fan inte riktigt klok!"
Själv tänker jag på gubbarna som talades vid:
-Minns du när vi var inkallade under beredskapen att dom la soda i brödet för att vi nte skulle vara så svåra med fruntimmer?
- Jaja.
- Jag tror det börjar verka nu.
Gamla beslut återverkar, okunskapen om kristen tro återverkar och hela konceptet från den franska revolutionen återverkar. Hednaland etableras. Och ljugeriet finns, där för statscehefen måste vara av den rena augsburgska läran, korset står tecknat på fanan och det finns en lag om Svenska kyrkan. Jag gillar inte den typ av skönljugeri som generaldirektören Anna Ekström sysslar med. Hennes lön betalar jag ihop med nationens övriga medborgare, dessutom. Men ljugeriet bekymrar mig eftersom jag vet var lögnväsendet har sitt upphov.
Skolverket skärpte sin tolkning eller klargjorde någonting vars praktiska konsekvens man låter rektor hantera. Det är rätt fegt för Verket kan därmed klandra den rektor som inte fattat vad han/hon ska göra nu. Hur ska rektor hantera en adventssamling i kyrkan som inte ska handla om vad advent handlar om? Håll ungarna därifrån. Men håll också på talibanvis klassrummet fritt från symboler - adventsstjärnan och ljusstakarna. Sluta sjunga sånger som handlar om de kristna högtiderna. Visst ska barnen få veta vad de innehåller, men det får de genom att läraren kan läsa texterna och så är det bra med det. Ska vi inte avskaffa jullovet också? Nämn aldrig att det allmänna svenska skolväsendet kom till därför att prästerna kämpade för att barn skulle få lära sig läsa, skriva och veta något om kristen tro.
Tusen frågor återstår. Kyrkorummet med dess konstverk är förstås någon form av förkunnelse. Det borde vara för mycket för skolverkstalibanerna. Ska vi hyra ut kyrkorummet men täcka över bilderna och sätta kulisser framför altaret? Har skolan råd med den extrautgiften - hos oss 8000:- för två föreställningar. Ska lärarna på Åkerboskolan spritsa pepparkakshjärtan till barnen fortsättningsvis?
Vad ska jag säga? Kanske att kristen tro bärs av människor. Ogillar man Skolverkets beslut ser man till att ta med barn och barnbarn till gudstjänster i advent och jul och säger vad sant är: Julen är bäst i Kyrkan.
Jag tänker: Om vi blivit ockuperade av Sovjetunionen, det krigsfall jag är utbildad för, hade det suttit en kommissarie med stab på Skolverket och tagit just det beslut som uppifrån utminuterades genom en ukas i Sveriges malligaste morgontidning. Då hade jag vetat att varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt. Flitig kyrkogång i advent och jul är en motståndsstrategi.
Om Åkerboskolan vill ha lite julstämning återstår nu, som bekant, att rektor slaktar en gris på skolgården. Det är en vacker julsed som har föga gemenskap med evangeliet och som skolverkstalibanerna därför får förutsättas gilla.
söndag 25 november 2012
Charmkampanj på avvägar?
Har jag inte varit vänlig mot Kyrkans Tidning? Har jag inte varit vänlig nog?
Sveriges kyrkosångsförbund inbjöd till valdebatt, meddelar Svenska kyrkans viktigaste nyhetsorgan och vad samtliga nomineringsgrupper hade att säga återges i tidningen. Utom en. Frimodig kyrka. Handlingsprogram "mer eller mindre beslutade" kunde Fisk och Posk presentera. Frimodig kyrka har ett handlingsprogram som ÄR beslutat i sitt valmanifest. Kolla på hemsidan! Är Frimodig kyrka en företeelse som katten släpat in i de kyrkliga salongerna - eller? Inte charmerande nog?
Den uppmärksamme läsaren lägger dock märke till att den för Svenska kyrkan beslutade verksamhetsindelningen "ville just ingen kännas vid. Den beskrevs som en kansliprodukt där förtroendevalda inte fått vara med om beslutet." Ja, det var väl så kyrkoherden i Ulricehamn, Carl Sjögren, beskrev saken först av alla. Jag undrar hur många arbetstimmar som läggs ner på att försöka beskriva verksamhet efter en modell som just ingen vill kännas vid.
Självfallet måste frågan ställas om verktyget fungerar eller uppfattas kunna fungera för framtiden eller om vi nu tar de stora kliven in i en ny och vital skrivbordskyrka, där verksamhetsplaner skrivs för vad Svenska kyrkan ska göra men där ingen har tid, ork eller lust att bygga församling. Får vi en kyrka med många sammanträden, utbildningsdagar, fortbildningstillfällen, konferenser, samråd, kyrkoherdeträffar och arbetslagsträffar för att hantera det som inte är - och aldrig kommer att bli heller?
Sveriges kyrkosångsförbund oroar sig över kommande kollektbeslut. Många vill ha rikskollekter så oron kanske är befogad - men beslut har inte fattats. Finns det inte en annan fråga att först få upp på dagordningen - den om hur stora kollekterna blir i framtiden. Ni vet att allting har blivit dyrare utom kollekten. Församlingskollekterna ökar och går till sådant kyrkoråden gillar. På 20 år är de upp 20 miljoner. Stiftskollekterna går ibland upp någon miljon och andra år ner och är enligt senaste redovisningen i Matrikeln ner 800 000 under samma period 1990-2010. Rikskollekterna har gått ner från 73.7 miljoner till 39.2. Är det inte både rätt mycket och helt begripligt? De som gick i kyrkan söndagligen och var motiverade att ge, är borta.
I dag är det kollekt tikll Svenska kyrkans internationella arbete. Det var kollekt till Lutherhjälpen. Problemet är att denna kollekt liksom kommit av sig. Det ska nog också misstänkas vara en följd av charmkampanj på avvägar.
Sveriges kyrkosångsförbund inbjöd till valdebatt, meddelar Svenska kyrkans viktigaste nyhetsorgan och vad samtliga nomineringsgrupper hade att säga återges i tidningen. Utom en. Frimodig kyrka. Handlingsprogram "mer eller mindre beslutade" kunde Fisk och Posk presentera. Frimodig kyrka har ett handlingsprogram som ÄR beslutat i sitt valmanifest. Kolla på hemsidan! Är Frimodig kyrka en företeelse som katten släpat in i de kyrkliga salongerna - eller? Inte charmerande nog?
Den uppmärksamme läsaren lägger dock märke till att den för Svenska kyrkan beslutade verksamhetsindelningen "ville just ingen kännas vid. Den beskrevs som en kansliprodukt där förtroendevalda inte fått vara med om beslutet." Ja, det var väl så kyrkoherden i Ulricehamn, Carl Sjögren, beskrev saken först av alla. Jag undrar hur många arbetstimmar som läggs ner på att försöka beskriva verksamhet efter en modell som just ingen vill kännas vid.
Självfallet måste frågan ställas om verktyget fungerar eller uppfattas kunna fungera för framtiden eller om vi nu tar de stora kliven in i en ny och vital skrivbordskyrka, där verksamhetsplaner skrivs för vad Svenska kyrkan ska göra men där ingen har tid, ork eller lust att bygga församling. Får vi en kyrka med många sammanträden, utbildningsdagar, fortbildningstillfällen, konferenser, samråd, kyrkoherdeträffar och arbetslagsträffar för att hantera det som inte är - och aldrig kommer att bli heller?
Sveriges kyrkosångsförbund oroar sig över kommande kollektbeslut. Många vill ha rikskollekter så oron kanske är befogad - men beslut har inte fattats. Finns det inte en annan fråga att först få upp på dagordningen - den om hur stora kollekterna blir i framtiden. Ni vet att allting har blivit dyrare utom kollekten. Församlingskollekterna ökar och går till sådant kyrkoråden gillar. På 20 år är de upp 20 miljoner. Stiftskollekterna går ibland upp någon miljon och andra år ner och är enligt senaste redovisningen i Matrikeln ner 800 000 under samma period 1990-2010. Rikskollekterna har gått ner från 73.7 miljoner till 39.2. Är det inte både rätt mycket och helt begripligt? De som gick i kyrkan söndagligen och var motiverade att ge, är borta.
I dag är det kollekt tikll Svenska kyrkans internationella arbete. Det var kollekt till Lutherhjälpen. Problemet är att denna kollekt liksom kommit av sig. Det ska nog också misstänkas vara en följd av charmkampanj på avvägar.
lördag 24 november 2012
Nejet i England
"Engelska kyrkan säger nej till kvinnobiskopar", heter det i tidningen Dagen. Det var då för väl. Biskopar har en uppgift som går utöver att vara biskopar för ett kön. Att kvinnoläkare (gynekologer) däremot specialiserar sig har jag inga synpunkter på. Eller har jag? På en brigad fattade man plötsligt att brigadläkaren var just gynekolog - och i den tidens krigsmakt höll man sig mest med karlar på förbandet. Någon munterhet utbröt tills gynekologen sa: "Ni ska vara tacksamma. Vi gynekologer syr de snyggaste stygnen."
Tidningen Dagen vet också att berätta om anglikanska kyrkans teologiska konflikter. En av dem har gällt "hur högt kvinnor kan klättra i kyrkohierarkin". Något fel är trasigt här. Debatten har väl gällt allvarligare saker och biskopsämbetet som karriärstege - är det inte ett väldigt sekulariserat sätt att se på en tjänarfunktion som Kristus själv gett sin Kyrka? Stackars biskoparna får gå sist i processionerna därför att de finns till för att se till alla oss andra. Och debatten i England gällde frågan om "provisions", åtgärder för att folk inte ska lämna och gå till andra kyrkor och sammanhang - Ordinariatet till exempel. Church of England kunde mycket raskt ha blivit en helt annan kyrka. Vill man annars följa argumentationen i sak är det Jonathan Bakers bok Kvinnor i biskopsämbetet? man läser. Den finns alltså på svenska - men jag har ingen aning om den kan köpas längre och i så fall var. Läser man annars Forward in Faith-folkets bidrag i den senaste debatten går de alla ut på att ni får gärna ha era kvinnliga biskopar bara vi får en egen säkrad och respekterad position i kyrkolivet. Det är trots allt lite annorlunda i England än i Sverige.
I tidningen Metro skriver Johan Norberg. Han sätter ett minus inför veckans händelse och skriver: "Intolerant kyrka. Engelska kyrkan fortsätter att avvisa kvinnliga biskopar. Varför är de som talar högst om kärlek och allas värde så ofta de mest bigotta och intoleranta?"
Argumentationen är underhållande efrtersom den så totalt är styrd av för-domar, inte av sakanalys. Skiftet noterar jag. Förr var Kyrkan fördömande - och då hade väl beslutet inte förvånat? Nu är Kyrkan fortsatt fördömande men förkunnelsen sammanfattas med glosan "kärlek och allas värde". Kristna kan avfärdas för de är "så ofta" - missa inte den grälsjuka ansatsen - "de mest bigotta och intoleranta". Johan Norberg har egentligen inte fått någonting rätt. Det är en prestation i sig, måste man med nyvunnen vänlighetsiver konstatera.
I veckan som kommer får jag nog möta någon som satt med i General Synod. Jag ska fråga hur det var och om jag är på glatt humör ska jag berätta om Svenska kyrkans nya strukturer, de som kännetecknas av närhet och samverkan. Vem av oss - angeln eller jag - blir mest förvånad?
Tidningen Dagen vet också att berätta om anglikanska kyrkans teologiska konflikter. En av dem har gällt "hur högt kvinnor kan klättra i kyrkohierarkin". Något fel är trasigt här. Debatten har väl gällt allvarligare saker och biskopsämbetet som karriärstege - är det inte ett väldigt sekulariserat sätt att se på en tjänarfunktion som Kristus själv gett sin Kyrka? Stackars biskoparna får gå sist i processionerna därför att de finns till för att se till alla oss andra. Och debatten i England gällde frågan om "provisions", åtgärder för att folk inte ska lämna och gå till andra kyrkor och sammanhang - Ordinariatet till exempel. Church of England kunde mycket raskt ha blivit en helt annan kyrka. Vill man annars följa argumentationen i sak är det Jonathan Bakers bok Kvinnor i biskopsämbetet? man läser. Den finns alltså på svenska - men jag har ingen aning om den kan köpas längre och i så fall var. Läser man annars Forward in Faith-folkets bidrag i den senaste debatten går de alla ut på att ni får gärna ha era kvinnliga biskopar bara vi får en egen säkrad och respekterad position i kyrkolivet. Det är trots allt lite annorlunda i England än i Sverige.
I tidningen Metro skriver Johan Norberg. Han sätter ett minus inför veckans händelse och skriver: "Intolerant kyrka. Engelska kyrkan fortsätter att avvisa kvinnliga biskopar. Varför är de som talar högst om kärlek och allas värde så ofta de mest bigotta och intoleranta?"
Argumentationen är underhållande efrtersom den så totalt är styrd av för-domar, inte av sakanalys. Skiftet noterar jag. Förr var Kyrkan fördömande - och då hade väl beslutet inte förvånat? Nu är Kyrkan fortsatt fördömande men förkunnelsen sammanfattas med glosan "kärlek och allas värde". Kristna kan avfärdas för de är "så ofta" - missa inte den grälsjuka ansatsen - "de mest bigotta och intoleranta". Johan Norberg har egentligen inte fått någonting rätt. Det är en prestation i sig, måste man med nyvunnen vänlighetsiver konstatera.
I veckan som kommer får jag nog möta någon som satt med i General Synod. Jag ska fråga hur det var och om jag är på glatt humör ska jag berätta om Svenska kyrkans nya strukturer, de som kännetecknas av närhet och samverkan. Vem av oss - angeln eller jag - blir mest förvånad?
fredag 23 november 2012
Stort och fint
Jag förutskickade att jag med positiv energi skulle läsa de informationsbärande annonserna i Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare. Jag har under åren slarvat med platsannonserna. De har ju inte haft mig som adressat. När folk får tjänster läser jag dock den av vår och tidskriften SPT värderade Marianne Petersson redigerade nyheterna (som finns i KT och SKT också!!!) och tänker när jag ser namnen på de framgångsrika: "Du hade i alla fall inte fått stå på förslag vid det sista valet till kyrkoherdetjänsten i Kalmar."
Min nyvunna positivism ger nya läsupplevelser.
Först den nyinrättade kyrkoherdetjänsten i Malmö, som tillsätts under förutsättning av stiftsstyrelsens beslut med en annaons som publiceras timmarna innan kyrkomötet tagit sitt strukturbeslut. 16 patorat blir 6 församlingar, dvs 10 rationaliseras bort för de nya församlingarna motsvarar pastorat - orden kan förvilla men likväl! - bortsett från att besluten nu fattas centralt. Detta kallas "närhet". 140 000 kyrkotillhöriga och cirka 500 anställda finns i en "dynamisk region". Lägg märke till att regionen är dynamisk. Om de anställda sägs icke detta.
Nu kommer det bästa: "Vi söker dig som är teologiskt välorienterad, målinriktad, drivande, strukturerad och som är en kommunikativ ledare och chef." Jag talade med Frälsaren om denna mening och påpekade att med den måttstocken kallade han aldrig apostlar. Han log lite stilla och svarade: "Men Dag, du glömmer att det var 2000 år sedan. Du minns väl att utvecklingen går framåt." Han log igen.
Kraven är stora, heter det i annonsen. Lönen då? Biskoparna surar nu därför att det finns kyrkoherdar som har lön i höjd med deras men ska biskoparna få högre löner, höjs också den sortens kyrkoherdelöner och allt blir ett elände. Erbjudandet är dock i detta läge inte pengar utan det som erbjuds är "en möjlighet att få vara med och utveckla det nya pastoratet så att ett fungerande församlingsbyggande i det nya pastoratet uppnås." Dra mig på en träpinnevagn. Där bakom skrivbord och vid sammanträdesbord och med ett kansli samt med chefs- och ledarskap över 500 anställda (obs! anställda, inte medarbetare!) byggs församlingar som fungerar.
Jag såg på min Frälsare, som vänt sig bort. Det verkade som om han på sitt diskreta sätt skrattade - för han grät väl inte?
Jag lästei en annan - större - annons med bild att Svenska kyrkan i Växjö söker tre pastoralchefer. Jag ropade tillbaka Frälsaren och sa: "Det tänkte du aldrig på att inrätta pastoralchefer. Du snackade om tjänandets livsform men här är något förmer. Pastoralchefer som leder och fördelar arbetet på gammalt 1970-talsmanér." Frälsaren såg strängt på mig och sa: "Dag, nu gör du dig till. Du har ordat om Mats Alvesons bok Tomhetens triumf, som du skaffade från Bokus, så du vet hur det går till i världen." Och det är ju sant. Jag sa lite skamset: "Herre, med min nyvunna gladlynthet tänkte jag skoja lite bara." Frälsaren svarade: "Jaja, men läs nu det viktiga i annonsen för mig. Vad vill dom ha?" Jag läste:
"Vi vill att du som pastoralchef ska vara inspirerande, engagerad, inklusiv, positiv och ha visioner. Du ska se helheten men också det lilla och den enskilde. Du måste kunna leda ett målarbete." Jag läste för tydlighetens skull också frågan för Frälsaren: "Vill du vara med i arbetet för en kyrka som vill vara relervant i vår tid?"
Frälsaren såg bekymrad ut. "Petrus går inte. Han är engagerad men inte särskilt inspirerande och positiv - han är ju alltid orolig för sina församling. Läs 1 Petrusbrevet. Paulus håller inte för det där med att vara inklusiv. Johannes har visioner men kom ihåg när han sprang ut från badhuset i Efesos därför att villoläraren kom dit. Han faller på att inte vara inklusiv." Frälsaren stod uppfylld av sina tanker men ljusnade och sa: "Den som jag tror motsvarar sökprofilen måste vara Judas Iskariot. Han var så angelägen om relevansen att han förrådde mig, som du vet. Men hur ska det nu bli? Dom ska ju ha tre!"
"Finns det fler annonser?" sporde Frälsaren. "Komminister 100% på Bjärehalön med dess "fantastiska natur, hav och kust, salta bad och sommarens heta puls", svarade jag och tänkte av någon anledning på kyrkoherde Samuel Adrian i Båstad när jag läste om sommarens heta puls. "Kan jag söka tjänsten?" undrade Frälsaren. "Nä, du måste ha körkort och tillgång till bil." Frälsaren log svårmodigt och sa lakoniskt: "Då är det kört."
Gårdagen var gråmulen på Öland men det var en från Kyrkans Tidning inspirerad positiv upplevelse att få tala med Frälsaren. Innan han gick sa han: "Du kan väl läsa Kyrkans Tidning så här eftersinnande som idag och prata med mig om vad du hittar på torsdag morgon igen. Annonserna var verkligen intressanta men striktt oss emellan så verkar det som om Den Helige Ande på sistone varit upptagen av annat än att övervaka skrivandet av annonstexter."
Min nyvunna positivism ger nya läsupplevelser.
Först den nyinrättade kyrkoherdetjänsten i Malmö, som tillsätts under förutsättning av stiftsstyrelsens beslut med en annaons som publiceras timmarna innan kyrkomötet tagit sitt strukturbeslut. 16 patorat blir 6 församlingar, dvs 10 rationaliseras bort för de nya församlingarna motsvarar pastorat - orden kan förvilla men likväl! - bortsett från att besluten nu fattas centralt. Detta kallas "närhet". 140 000 kyrkotillhöriga och cirka 500 anställda finns i en "dynamisk region". Lägg märke till att regionen är dynamisk. Om de anställda sägs icke detta.
Nu kommer det bästa: "Vi söker dig som är teologiskt välorienterad, målinriktad, drivande, strukturerad och som är en kommunikativ ledare och chef." Jag talade med Frälsaren om denna mening och påpekade att med den måttstocken kallade han aldrig apostlar. Han log lite stilla och svarade: "Men Dag, du glömmer att det var 2000 år sedan. Du minns väl att utvecklingen går framåt." Han log igen.
Kraven är stora, heter det i annonsen. Lönen då? Biskoparna surar nu därför att det finns kyrkoherdar som har lön i höjd med deras men ska biskoparna få högre löner, höjs också den sortens kyrkoherdelöner och allt blir ett elände. Erbjudandet är dock i detta läge inte pengar utan det som erbjuds är "en möjlighet att få vara med och utveckla det nya pastoratet så att ett fungerande församlingsbyggande i det nya pastoratet uppnås." Dra mig på en träpinnevagn. Där bakom skrivbord och vid sammanträdesbord och med ett kansli samt med chefs- och ledarskap över 500 anställda (obs! anställda, inte medarbetare!) byggs församlingar som fungerar.
Jag såg på min Frälsare, som vänt sig bort. Det verkade som om han på sitt diskreta sätt skrattade - för han grät väl inte?
Jag lästei en annan - större - annons med bild att Svenska kyrkan i Växjö söker tre pastoralchefer. Jag ropade tillbaka Frälsaren och sa: "Det tänkte du aldrig på att inrätta pastoralchefer. Du snackade om tjänandets livsform men här är något förmer. Pastoralchefer som leder och fördelar arbetet på gammalt 1970-talsmanér." Frälsaren såg strängt på mig och sa: "Dag, nu gör du dig till. Du har ordat om Mats Alvesons bok Tomhetens triumf, som du skaffade från Bokus, så du vet hur det går till i världen." Och det är ju sant. Jag sa lite skamset: "Herre, med min nyvunna gladlynthet tänkte jag skoja lite bara." Frälsaren svarade: "Jaja, men läs nu det viktiga i annonsen för mig. Vad vill dom ha?" Jag läste:
"Vi vill att du som pastoralchef ska vara inspirerande, engagerad, inklusiv, positiv och ha visioner. Du ska se helheten men också det lilla och den enskilde. Du måste kunna leda ett målarbete." Jag läste för tydlighetens skull också frågan för Frälsaren: "Vill du vara med i arbetet för en kyrka som vill vara relervant i vår tid?"
Frälsaren såg bekymrad ut. "Petrus går inte. Han är engagerad men inte särskilt inspirerande och positiv - han är ju alltid orolig för sina församling. Läs 1 Petrusbrevet. Paulus håller inte för det där med att vara inklusiv. Johannes har visioner men kom ihåg när han sprang ut från badhuset i Efesos därför att villoläraren kom dit. Han faller på att inte vara inklusiv." Frälsaren stod uppfylld av sina tanker men ljusnade och sa: "Den som jag tror motsvarar sökprofilen måste vara Judas Iskariot. Han var så angelägen om relevansen att han förrådde mig, som du vet. Men hur ska det nu bli? Dom ska ju ha tre!"
"Finns det fler annonser?" sporde Frälsaren. "Komminister 100% på Bjärehalön med dess "fantastiska natur, hav och kust, salta bad och sommarens heta puls", svarade jag och tänkte av någon anledning på kyrkoherde Samuel Adrian i Båstad när jag läste om sommarens heta puls. "Kan jag söka tjänsten?" undrade Frälsaren. "Nä, du måste ha körkort och tillgång till bil." Frälsaren log svårmodigt och sa lakoniskt: "Då är det kört."
Gårdagen var gråmulen på Öland men det var en från Kyrkans Tidning inspirerad positiv upplevelse att få tala med Frälsaren. Innan han gick sa han: "Du kan väl läsa Kyrkans Tidning så här eftersinnande som idag och prata med mig om vad du hittar på torsdag morgon igen. Annonserna var verkligen intressanta men striktt oss emellan så verkar det som om Den Helige Ande på sistone varit upptagen av annat än att övervaka skrivandet av annonstexter."
torsdag 22 november 2012
Kyrkans Tidning
Ska vi inte bestämma oss för en gladkampanj och alltid tala positivt Kyrkans Tidning? Det lär ska löna sig. "Torsdagsdepressionen" är ett negativt uttryck. Det använder vi inte längre. Men vilket är det positiva? Helt enkelt "Kyrkans Tidning"? Känns det så? Eller ska vi hellre säga "Kyrkans goda nyheter", med lite antydan av evangelium? Man kunde tänka sig "Kyrkans viktiga[ste] nyhetstidning" eller helt enkelt "Gladbladet".
"Torsdagsstimulatian" är möjligt eller "Kyrklig Förnöjelse", vilket skulle glädja de katolskt sinnade i Svenska kyrkan. Ett kortalternativ är förstås "K*T", där stjärnan står för ett "å". Ordet "kåt" betyder helt enkelt "levnadsglad" och inget annat - oavsett vad snuskpellar av fromsint eller ofromt slag tänker. "K*T-bladet" kunde vara en variant. Annars tar vi till övertalningsdefinitioner som "Kyrkans ledande tidning" - det gick bra när tidningen var ny eller "Kyrkans angelägna tidning".
Nu börjar jag min lilla positiva kampanj! Ledaren är bra. Man fattar att ledarskribenten Barbro Matzols inte övertygats av argumenten att stordrift stoppar församlingsdöd.
Var sjunde talare i kyrkomötesdebatten tillhör Frimodig kyrka, skriver Lennart Lundberg i en kommentar. Bara så ni vet. Det betyder att 13 frimodiga gjort 36 ledamöters arbete. Rösta på Frimodig kyrka och få ut nästa tre gånger mer!
Jag ska inte kommentera bilden där en liten flicka distribuerar Herrens Heliga Nattvard till ärkebiskopen - men är detta ritkigt friskt? Det tror inte jag. Morsan var provinsialläkare. Själv är jag doktor.
När Svenska kyrkan ska använda Kyrkornas världsråds 112 punkter om missi9on finns ett klarläggande med att omvänd mission inte betyder att Svenka kyrkan viker ner sig i frågor om swexualitet och kön. Omvändelse utan omvändelse är en roande insikt. Det hela blir säkert mycket bra.
Nyheten från England att det inte blir några kvinnliga präster förses med en kommentar av Eva Brunne, som tycker att det är "sorgligt och anmärkningsvärt att Church of England inte är mogen för kvinnliga biskopar". Samarbetet bryter inte samman för det. "Vi får tjäna som ett gott exempel". Problemet är väl bara att många i England ser Svenska kyrkan liksom The Episcopal Church i USA som varnande och skrämmande exempel. Eva Brunne är hoppfull: "Det kanske kan vara bättre att vänta med ett beslut utan förbehåll och kompromisslösningar." Det kan man tänka sig - om inte problemet var att just där sprack frågan. Det fanns inget tillräckligt minoritetsskydd. Forward in Faith påpekade det och sa att OK om ni vill ha kvinnliga biskopar - men då måste ni söka en bättre väg framåt, en väg just med förbehåll och kompromisslösningar.
Återstår annonserna. De är så intressanta så till dem återkommer jag. Hur skulle man klara en torsdag om man inte först fått läsa Kyrkans Tidning. Det hade varit deprimerande! Levnadsglad går äsaren av Kyrkans Tidning till dagens id.
"Torsdagsstimulatian" är möjligt eller "Kyrklig Förnöjelse", vilket skulle glädja de katolskt sinnade i Svenska kyrkan. Ett kortalternativ är förstås "K*T", där stjärnan står för ett "å". Ordet "kåt" betyder helt enkelt "levnadsglad" och inget annat - oavsett vad snuskpellar av fromsint eller ofromt slag tänker. "K*T-bladet" kunde vara en variant. Annars tar vi till övertalningsdefinitioner som "Kyrkans ledande tidning" - det gick bra när tidningen var ny eller "Kyrkans angelägna tidning".
Nu börjar jag min lilla positiva kampanj! Ledaren är bra. Man fattar att ledarskribenten Barbro Matzols inte övertygats av argumenten att stordrift stoppar församlingsdöd.
Var sjunde talare i kyrkomötesdebatten tillhör Frimodig kyrka, skriver Lennart Lundberg i en kommentar. Bara så ni vet. Det betyder att 13 frimodiga gjort 36 ledamöters arbete. Rösta på Frimodig kyrka och få ut nästa tre gånger mer!
Jag ska inte kommentera bilden där en liten flicka distribuerar Herrens Heliga Nattvard till ärkebiskopen - men är detta ritkigt friskt? Det tror inte jag. Morsan var provinsialläkare. Själv är jag doktor.
När Svenska kyrkan ska använda Kyrkornas världsråds 112 punkter om missi9on finns ett klarläggande med att omvänd mission inte betyder att Svenka kyrkan viker ner sig i frågor om swexualitet och kön. Omvändelse utan omvändelse är en roande insikt. Det hela blir säkert mycket bra.
Nyheten från England att det inte blir några kvinnliga präster förses med en kommentar av Eva Brunne, som tycker att det är "sorgligt och anmärkningsvärt att Church of England inte är mogen för kvinnliga biskopar". Samarbetet bryter inte samman för det. "Vi får tjäna som ett gott exempel". Problemet är väl bara att många i England ser Svenska kyrkan liksom The Episcopal Church i USA som varnande och skrämmande exempel. Eva Brunne är hoppfull: "Det kanske kan vara bättre att vänta med ett beslut utan förbehåll och kompromisslösningar." Det kan man tänka sig - om inte problemet var att just där sprack frågan. Det fanns inget tillräckligt minoritetsskydd. Forward in Faith påpekade det och sa att OK om ni vill ha kvinnliga biskopar - men då måste ni söka en bättre väg framåt, en väg just med förbehåll och kompromisslösningar.
Återstår annonserna. De är så intressanta så till dem återkommer jag. Hur skulle man klara en torsdag om man inte först fått läsa Kyrkans Tidning. Det hade varit deprimerande! Levnadsglad går äsaren av Kyrkans Tidning till dagens id.
onsdag 21 november 2012
Friskt mod
Det är väl lika bra att jag lägger ut Frimdog kyrkas senaste bidrag till kyrkolivet. Håll till godo!
RESERVATION
Frimodig kyrka - partipolitiskt obunden grupp i Svenska kyrkan med syfte att arbeta för levande församlingar och en kyrka öppen för alla - har argumenterat mot det nu fattade beslutet om nya strukturer. Också om vi ser det senaste årtiondets betydande avvecklande av församlingar och delar bedömningen att situationen måste hanteras, menar vi att det fattade beslutet mer är ett uttryck för krisen än en lösning av den.
Frimodig kyrka förstår att de politiska partierna inte längre kan förse kyrkostrukturen med tillräckligt många politiker och därför skapar en mindre resurskrävande organisation där inflytande och makt kan bevaras på en nivå över den, där människor samlas för att fira gudstjänst och därmed bli församling
Risken med strukturförändringar är att de fungerar som organisatoriskt självbedrägeri; någon verklig förändring till det bättre sker inte. Den kraft som skapar betingelser för förnyelse saknas. Detta är ett förhållande som döljs av grandios framställningskonst, där det som är
brist på närhet med en politisk övertalningsdefinition kallas "närhet" och det som är brist på samverkan följdriktigt kallas "samverkan".
Frimodig kyrka ser som sin kallelse att vara just ett frimodigt alternativ i en kyrka där det finns ett verkligt missmod, men uppfattar inte att de nya strukturerna kommer att skapa entusiasm. Tvärtom är risken att förväntningarna på nya strukturer är så lågt ställda, att
organisationsförändringen skapar uppgivenhet i organisationen. Därför lämnade vi förslag om insatser för att på olika sätt ge förutsättningar för pastoral nystart men pekade också på konkreta faror med det föreliggande förslaget, därför att konsekvenserna inte klarlagts
I debatten har Frimodig kyrkas ledamöter pekat på hur den lokala gudstjänstfirande enheten - församlingen - alltid tagit ansvar också för kyrkolivets praktikaliteter och valt de i församlingen ansvariga. Detta ansvarstagande hör till själva församlingsbildandet, dvs den
process som innebär att missionen blir Kyrka lokalt. Alltså borde valen till Svenska kyrkans olika ansvarsorgan ske med den lokala församlingen som bas och valet till församlingsråden vara direktval.
Frimodig kyrkas förbättringsförslag har avvisats. Vi reserverar oss därför mot beslutet om strukturförändringar, O 2012:2.
Frimodig kyrka förstår att de politiska partierna inte längre kan förse kyrkostrukturen med tillräckligt många politiker och därför skapar en mindre resurskrävande organisation där inflytande och makt kan bevaras på en nivå över den, där människor samlas för att fira gudstjänst och därmed bli församling
Risken med strukturförändringar är att de fungerar som organisatoriskt självbedrägeri; någon verklig förändring till det bättre sker inte. Den kraft som skapar betingelser för förnyelse saknas. Detta är ett förhållande som döljs av grandios framställningskonst, där det som är
brist på närhet med en politisk övertalningsdefinition kallas "närhet" och det som är brist på samverkan följdriktigt kallas "samverkan".
Frimodig kyrka ser som sin kallelse att vara just ett frimodigt alternativ i en kyrka där det finns ett verkligt missmod, men uppfattar inte att de nya strukturerna kommer att skapa entusiasm. Tvärtom är risken att förväntningarna på nya strukturer är så lågt ställda, att
organisationsförändringen skapar uppgivenhet i organisationen. Därför lämnade vi förslag om insatser för att på olika sätt ge förutsättningar för pastoral nystart men pekade också på konkreta faror med det föreliggande förslaget, därför att konsekvenserna inte klarlagts
I debatten har Frimodig kyrkas ledamöter pekat på hur den lokala gudstjänstfirande enheten - församlingen - alltid tagit ansvar också för kyrkolivets praktikaliteter och valt de i församlingen ansvariga. Detta ansvarstagande hör till själva församlingsbildandet, dvs den
process som innebär att missionen blir Kyrka lokalt. Alltså borde valen till Svenska kyrkans olika ansvarsorgan ske med den lokala församlingen som bas och valet till församlingsråden vara direktval.
Frimodig kyrkas förbättringsförslag har avvisats. Vi reserverar oss därför mot beslutet om strukturförändringar, O 2012:2.
Uppsala den 21 november 2012
under detta följer namnen i mer eller mindre tydlig skönskrift ....
Så vad ska vi säga? Inte bara Frimodg kyrkas folk röstade emot och om ni läser Kyrkans Tidnings ledare när tidningen kommer i morgon så ser ni att resonemangen hålls öppna. Blir det bra, får vi se det om några år - eller hur tanken nu var.
Som vanligt gäller att de som röstade på Frimodg kyrka i kyrkomötesvalet 2009 har fått mest talartid för pengarna. Min socialdemokratiske vän som är både ledamot och bankman undrade vad vårt talade kostade. Det kostar inget extra, lokaler och personal var redan bokade. Däremot får kyrkomötet valuta för pengarna. Det kan man inte säga om alla andras talares insatser. Och allra minst om dem som alls inget säger, år efter år.
tisdag 20 november 2012
Shit happens!
Nu kom nyheten från General Synod i London att lekmännen inte nådde tillräckligt röstetal så just nu blir det inte kvinnliga biskopar i Church of England. En svensk biskop konstaterade att förarbetet/underlaget var för dåligt och det betyder bland annat att minoritetsskyddet inte var tillräckligt. Detta såg lekmännen.
Själv undrar jag om inte några av de yungre kvinnliga ledamöterna har påverkat saken i betydande utsträckning - men det får vi veta tids nog.
Vad kan vi lära? Ungefär det engelsmännen får jobba med. Teologi och pastoral omsorg är nödvändiga ingredienser när beslut ska fattas och implementeras.
Vad säger den minoritet som räckte till för att likväl stå som segrare? Det här är folk som inte vill upprepa vad som hände utanför Church House när beslutet om kvinnliga biskopar fattats med några rösters övervikt. Då möttes förlorarna av glåpord. The Archbishop of York var skakad av vad han då såg och hörde. Nu manar då Forward in Faith till arbetet med en bättre framtridsväg och vill efter dagens händelse få en "period of prayer and reflection"
Biskoparna av Pontefract respektive Plymouth vill just nu avstå från analyser men finner att förslaget inte räckte till för att skydda minoriteten. Många är besvikna - och det fattar alla att de som är mest besvikna är de som förberett sig för att fira en triumf i kväll.
God works in mysterious ways, som det heter. På vanlig engelska innebär det då och då: Shit happens!
Forward in Faith får Colin Podmore som ny generalsekreterare. Colin har skött mycket av det ekumeniska arbetet i Church House och varit administratör kring General Synod. Nu går han till Forward in Faith. Ett sådant ansvar i apparaten och i en sidoorganisation är tänkbart i England och otänkbart i Sverige. Det stämmer till eftertanke. Här.
Själv undrar jag om inte några av de yungre kvinnliga ledamöterna har påverkat saken i betydande utsträckning - men det får vi veta tids nog.
Vad kan vi lära? Ungefär det engelsmännen får jobba med. Teologi och pastoral omsorg är nödvändiga ingredienser när beslut ska fattas och implementeras.
Vad säger den minoritet som räckte till för att likväl stå som segrare? Det här är folk som inte vill upprepa vad som hände utanför Church House när beslutet om kvinnliga biskopar fattats med några rösters övervikt. Då möttes förlorarna av glåpord. The Archbishop of York var skakad av vad han då såg och hörde. Nu manar då Forward in Faith till arbetet med en bättre framtridsväg och vill efter dagens händelse få en "period of prayer and reflection"
Biskoparna av Pontefract respektive Plymouth vill just nu avstå från analyser men finner att förslaget inte räckte till för att skydda minoriteten. Många är besvikna - och det fattar alla att de som är mest besvikna är de som förberett sig för att fira en triumf i kväll.
God works in mysterious ways, som det heter. På vanlig engelska innebär det då och då: Shit happens!
Forward in Faith får Colin Podmore som ny generalsekreterare. Colin har skött mycket av det ekumeniska arbetet i Church House och varit administratör kring General Synod. Nu går han till Forward in Faith. Ett sådant ansvar i apparaten och i en sidoorganisation är tänkbart i England och otänkbart i Sverige. Det stämmer till eftertanke. Här.
Lata murvlar vårt hopp!
Det bästa man kan tänka om kyrkomötet är att nationens murvlar ska vara tillräckligt lata - eller: ointresserade - för att inte kritiskt granska denna verksamhet, som kostar en miljon om dagen eller drygt det, och åstadkommer vad då?
Det är något i arbetsformerna som gör att det blir behov av hjärtstartare. Texter tröskas och när de väl antagits, betyder de föga. Svenska kyrkan skulle kunna hantera svåra frågor mycket bättre genom att bli en lärande och samtalande organisation - nerifrån och upp liksom uppifrån och ner. Men först i dag har jag fattat att vår älskade Torsdagsdepression - Kyrkans Tidning - genom strukturförändringarna tappar i vart fall 10% av prenumeranterna. Det kan nog lika gärna bli 15! Och då är vi nere på 30 000 ex eller därunder. När Vår Kyrka befann sig där, förnyades tidningsprojektet genom Kyrkans Tidning.
Det finns något logiskt självförstörande i Svenska kyrkan.
Palestina-Israel-konflikten? Kan vi inte skicka dit massor med missionärer för att omvända både judar och muslimer. Då blir de goda kristna och bråkar inte med varandra. Vad väntar vi på? "Deus le vult!", som man säger.
Det är något i arbetsformerna som gör att det blir behov av hjärtstartare. Texter tröskas och när de väl antagits, betyder de föga. Svenska kyrkan skulle kunna hantera svåra frågor mycket bättre genom att bli en lärande och samtalande organisation - nerifrån och upp liksom uppifrån och ner. Men först i dag har jag fattat att vår älskade Torsdagsdepression - Kyrkans Tidning - genom strukturförändringarna tappar i vart fall 10% av prenumeranterna. Det kan nog lika gärna bli 15! Och då är vi nere på 30 000 ex eller därunder. När Vår Kyrka befann sig där, förnyades tidningsprojektet genom Kyrkans Tidning.
Det finns något logiskt självförstörande i Svenska kyrkan.
Palestina-Israel-konflikten? Kan vi inte skicka dit massor med missionärer för att omvända både judar och muslimer. Då blir de goda kristna och bråkar inte med varandra. Vad väntar vi på? "Deus le vult!", som man säger.
Absinthabstinens
Datorn på hoteller förmår jag inte koppla upp idag. Det kan bero på absinthen jag drack i går även om jag inte tyckte att den gjorde mig särskilt vild, omstörtande och kulturell - så som det gick det för författare och konstnärer i Paris förra sekelskiftet. Absinthen kanske blivit mildare?
I går diskuterades Strukturutredningen. Det som nu blir intressant är om någon eller hur många som nu vill börja bygga nytt i det lokala. "Agere contra!" lyder det gamla slagordet. Gör tvärtemot. Vi började också diskutera Palestina-Israel-frågan utifrån Kairosdokumentet, som ett 25-tal i mötet läst, visade det sig idag. Knappast övertygande. Måste man lida av defekten att vara docent för att hävda att man måste ha läst på, ägnat sig åt texter och analyserat dem innan man fattar beslut i skilda frågor?
Esbjörn Hagberg är i alla fall tillbaka efter at ha varit med vid den nye koptiske påvens intronisation. Och i kyrkomötet talar vi vänligt till varandra utom ledamoten Sacrédeus och ärkebiskop Wejryd, som hamnade i ett gräl av lättvariant men gräl likafullt. Konflikten Palestina och Israel utkämpas också i universitetets aula!
Voteringsanläggningen fungerar inte så i gårdagens frågor har vi inte voterat. Voteringslistan är dock genomgången. Sibbmark tycker inte att sammanträdestrassel har sitt underhållningsvärde.
I eftermiddag tröskar vi vidare och fortsätter ett tag till med Palestina och Israel. Jag är utomordentligt kritisk till hela vårt beslutssystem, där utskotten ter sig oförmögna att arbeta konstruktivt. Utskotten producerar sjok med texter. Vem bryr sig om dem om några år? De är som skrivna i sanden elkler i vattnet men har skrivit med stort engagemang, mycken möda och många ord.
Verkar jag engagerad? Det är inte media heller. Lika bra är det. Tänk om någon murvel skulle fatta att kyrkomötet diskuterar Kairosdokumentet från 2009 och 10% av ledamöterna har läst det och än färre läst boken med kommentarer. Jag har. Detta senare meddelas som utslag av egenrättfärdighet.
Kvällens buffé blir alkoholfri, har vi fått veta. I fortsättningen finns det ingen ursäkt för kyrkomötesdebatterna i afton. Det fanns det förr. Ja, som 1928 i Skillingaryd där det inträffat en bilolycka. Föraren meddelade att han druckit alkohol och rätten fann detta vara en klart förmildrande omständighet.
I går diskuterades Strukturutredningen. Det som nu blir intressant är om någon eller hur många som nu vill börja bygga nytt i det lokala. "Agere contra!" lyder det gamla slagordet. Gör tvärtemot. Vi började också diskutera Palestina-Israel-frågan utifrån Kairosdokumentet, som ett 25-tal i mötet läst, visade det sig idag. Knappast övertygande. Måste man lida av defekten att vara docent för att hävda att man måste ha läst på, ägnat sig åt texter och analyserat dem innan man fattar beslut i skilda frågor?
Esbjörn Hagberg är i alla fall tillbaka efter at ha varit med vid den nye koptiske påvens intronisation. Och i kyrkomötet talar vi vänligt till varandra utom ledamoten Sacrédeus och ärkebiskop Wejryd, som hamnade i ett gräl av lättvariant men gräl likafullt. Konflikten Palestina och Israel utkämpas också i universitetets aula!
Voteringsanläggningen fungerar inte så i gårdagens frågor har vi inte voterat. Voteringslistan är dock genomgången. Sibbmark tycker inte att sammanträdestrassel har sitt underhållningsvärde.
I eftermiddag tröskar vi vidare och fortsätter ett tag till med Palestina och Israel. Jag är utomordentligt kritisk till hela vårt beslutssystem, där utskotten ter sig oförmögna att arbeta konstruktivt. Utskotten producerar sjok med texter. Vem bryr sig om dem om några år? De är som skrivna i sanden elkler i vattnet men har skrivit med stort engagemang, mycken möda och många ord.
Verkar jag engagerad? Det är inte media heller. Lika bra är det. Tänk om någon murvel skulle fatta att kyrkomötet diskuterar Kairosdokumentet från 2009 och 10% av ledamöterna har läst det och än färre läst boken med kommentarer. Jag har. Detta senare meddelas som utslag av egenrättfärdighet.
Kvällens buffé blir alkoholfri, har vi fått veta. I fortsättningen finns det ingen ursäkt för kyrkomötesdebatterna i afton. Det fanns det förr. Ja, som 1928 i Skillingaryd där det inträffat en bilolycka. Föraren meddelade att han druckit alkohol och rätten fann detta vara en klart förmildrande omständighet.
söndag 18 november 2012
Mental träning
I Uppsala sätter sig nomineringsgrupperna och somliga får direktiv, tydligare eller mer inlindade, hur de ska hantera strukturfrågorna. Frimoig kyrkas ledamöter får rösta som de vill. Vi har ingenting att försvara.
På morgonen tänkte jag så här: Stordriften som nu införs - oavsett strukturutredning eller inte - var helt otänkbar för 30 år sedan. Hade jag då sagt att konsekvensen av det som sker i Sverige och i Svenska kyrkan under efterkrigstiden leder till en avveckling av mycket av det som var oss kärt och ett pastorat kommer att motsvara vad som nu är ett kontrakt i storlek och detta pastorat kommer att kallas församling och kyrkorådet sitta på den nivån, hade invektiven haglat över mig. Jag hade inte kallats bitter, dock. Det är först på senare tid jag betcknas så. Jag hade inte kallats homofob heller - det är också en mer sentida innovation - men kvinnoprästmotståndare, dörrstängare och elitkristen bar dåförtiden också. Nu gäller ju att det ljumma och oengagerade inte har plats i Dag Sandahls kyrka.
När det otänkbara alldeles logiskt händer år 2012 vore det kanske tillfälle att tänka? Och en otänkbar tanke som borde tänkas är hur det hade sett ut om Svenska kyrkan inte valt utmönstringens väg utan haft en del "högkyrkliga" kompetenser som kyrkoherdar, domprostar, kontraktsprostar och till och med biskopar? Hur hade det sett ut då? Beslut får konsekvenser. Prästeriet håller en åttondeplats för psykopater och psykopater blir helst chefer. Ska vi prata allvar? Något som för alls inte längse sedan var tänkbart, genomförs nu och detta inte bara genom strukturutredningen utan genom en mängd fattade lokala beslut. Det finns en logik i galenskapen, den samlade galenskapen.
Nu kan man skrika: Hela kyrkotanken att folket genom val i församlingen bär Kyrkan och har ansvar för henne, faller. Ja, så är det. Men vad skriker ni för? I en misisonssituation finns det inte folk som kan bära. Viu är där nu - och har varit där rätt länge. Antagligen har vi väntat så länge på att fatta beslut om vad som bör göras, att besluten faktiskt fattat sig själva. Vi får nu en grandios struktur som är en kuliss eller ett äreminne över det som heter "tomhetens triumf".
Låter jag uppgiven? Det är jag nog inte. Nu randas morgondag för högkyrkliga präster av klassiskt snitt när vi får gestalta alternativen. Frågan är om vi har tillräckligt med präster av detta slag som inte är så uppgivna att de blivit oförmögna till allt gott verk? Här gäller att träna mentalt för att hantera det underläge som så ofta är Kyrkans alldeles normala liv. Omställningen kan vara något mödosam - men annars? Det finns ett folk att betjäna med Ord och sakrament och det finns folk som väntar på att tas i anspråk.
På morgonen tänkte jag så här: Stordriften som nu införs - oavsett strukturutredning eller inte - var helt otänkbar för 30 år sedan. Hade jag då sagt att konsekvensen av det som sker i Sverige och i Svenska kyrkan under efterkrigstiden leder till en avveckling av mycket av det som var oss kärt och ett pastorat kommer att motsvara vad som nu är ett kontrakt i storlek och detta pastorat kommer att kallas församling och kyrkorådet sitta på den nivån, hade invektiven haglat över mig. Jag hade inte kallats bitter, dock. Det är först på senare tid jag betcknas så. Jag hade inte kallats homofob heller - det är också en mer sentida innovation - men kvinnoprästmotståndare, dörrstängare och elitkristen bar dåförtiden också. Nu gäller ju att det ljumma och oengagerade inte har plats i Dag Sandahls kyrka.
När det otänkbara alldeles logiskt händer år 2012 vore det kanske tillfälle att tänka? Och en otänkbar tanke som borde tänkas är hur det hade sett ut om Svenska kyrkan inte valt utmönstringens väg utan haft en del "högkyrkliga" kompetenser som kyrkoherdar, domprostar, kontraktsprostar och till och med biskopar? Hur hade det sett ut då? Beslut får konsekvenser. Prästeriet håller en åttondeplats för psykopater och psykopater blir helst chefer. Ska vi prata allvar? Något som för alls inte längse sedan var tänkbart, genomförs nu och detta inte bara genom strukturutredningen utan genom en mängd fattade lokala beslut. Det finns en logik i galenskapen, den samlade galenskapen.
Nu kan man skrika: Hela kyrkotanken att folket genom val i församlingen bär Kyrkan och har ansvar för henne, faller. Ja, så är det. Men vad skriker ni för? I en misisonssituation finns det inte folk som kan bära. Viu är där nu - och har varit där rätt länge. Antagligen har vi väntat så länge på att fatta beslut om vad som bör göras, att besluten faktiskt fattat sig själva. Vi får nu en grandios struktur som är en kuliss eller ett äreminne över det som heter "tomhetens triumf".
Låter jag uppgiven? Det är jag nog inte. Nu randas morgondag för högkyrkliga präster av klassiskt snitt när vi får gestalta alternativen. Frågan är om vi har tillräckligt med präster av detta slag som inte är så uppgivna att de blivit oförmögna till allt gott verk? Här gäller att träna mentalt för att hantera det underläge som så ofta är Kyrkans alldeles normala liv. Omställningen kan vara något mödosam - men annars? Det finns ett folk att betjäna med Ord och sakrament och det finns folk som väntar på att tas i anspråk.
lördag 17 november 2012
På G till kyrkomöte
När stiftsstyrelsen sammanträdde stod det - efter att jag undrat - klart att informationsdagarnas tema Äntligen närhet och samverkan var en titel som föreslagits som blodig ironi - och som blev temat eftersom någon antagligen inte fattade den blodiga ironin. Så allvarligt är det, alltså. Hur då allvarlig? Jo, när man skrattar och ironiserar kring de nya fenomenen kan man begripa att saken är förlorad på förhand. Sammanhangen är genomskådade och de välsvarvade formuleringarna döljer ingenting.
En fd riksdagsledamot (C) från Mönsterås manade i gårdagens Barometern/OT kyrkomötet att skjuta upp saken. Han borde veta att saken passerat the point of no return. På måndag debatteras saken, några piruetter görs och på tisdag morgon beslutas den nya ordningen.
Jag var en gång i sällskap med en annan komminister och beskådade några kyrkoherdar. Komministern sa: "I inget annat företag skulle dessa ha varit chefer." Det var möjligtvis för storsint tänkt om världen, som - också den - styrs med ett ringa mått av vishet. Jag sa emellertid inte emot. Och nu får vi chefer på kommunbas närmast. De kommer att se sig som verkställande direktörer och förse sig med löner därefter. Nej, jag vet. Det är inget nytt. En präst drog ihop 60 000:- som kyrkoherde i ett pastorat på drygt 5000 och han hade inte en normal teologisk grundexamen, uppgifterna är några år gammal. Han kunde lägga lite extra arvoden till. Jag tror att han och flera var de svalor som nu gör en sommar. Eller inte. Det finns prästlöner i Svenska kyrkan som inte skulle tåla att publiceras för det skulle vara en kunskap folk inte riktigt orkade med. Påstår jag. Självfallet utan skymten av bevis. Men i min allmänna bolsjevikextremistiska livshållning tänker jag att höga löner och stundande sönderfall på något sätt hör ihop. Rejäla insatser för att skapa en mer trovärdig hållning kan våra kyrkliga chefer inte göra. Det skulel gå ut över dem personligen. Så se efter alla ratuonaliseringar ett passiviserat prästerskap som väntar på order från kyrkoherden bakom skrivbordet, kyrkoherden som blir strängt upptagen med sammanträden och allt sådant grandiost att det inte blir tid över för det som egentligen borde göras. Och då tappar det gemena prästerskapet sugen liksom alla andra på den kyrkliga arbetsplats som kännetecknas av det för en arbetsplats unika förhållandet att man bara gör det man tycker är roligt /citat av en gymnasielärare i en något mindre stad, 37 år/.
Det långa talets korta mening är tydlig. Vi styr fortsatt ut i elände. Det hade kunnat vara annorlunda om Svenska kyrkan hållit sig med uppmuntran för de präster som i stället fick erfara utmönstring.
En fd riksdagsledamot (C) från Mönsterås manade i gårdagens Barometern/OT kyrkomötet att skjuta upp saken. Han borde veta att saken passerat the point of no return. På måndag debatteras saken, några piruetter görs och på tisdag morgon beslutas den nya ordningen.
Jag var en gång i sällskap med en annan komminister och beskådade några kyrkoherdar. Komministern sa: "I inget annat företag skulle dessa ha varit chefer." Det var möjligtvis för storsint tänkt om världen, som - också den - styrs med ett ringa mått av vishet. Jag sa emellertid inte emot. Och nu får vi chefer på kommunbas närmast. De kommer att se sig som verkställande direktörer och förse sig med löner därefter. Nej, jag vet. Det är inget nytt. En präst drog ihop 60 000:- som kyrkoherde i ett pastorat på drygt 5000 och han hade inte en normal teologisk grundexamen, uppgifterna är några år gammal. Han kunde lägga lite extra arvoden till. Jag tror att han och flera var de svalor som nu gör en sommar. Eller inte. Det finns prästlöner i Svenska kyrkan som inte skulle tåla att publiceras för det skulle vara en kunskap folk inte riktigt orkade med. Påstår jag. Självfallet utan skymten av bevis. Men i min allmänna bolsjevikextremistiska livshållning tänker jag att höga löner och stundande sönderfall på något sätt hör ihop. Rejäla insatser för att skapa en mer trovärdig hållning kan våra kyrkliga chefer inte göra. Det skulel gå ut över dem personligen. Så se efter alla ratuonaliseringar ett passiviserat prästerskap som väntar på order från kyrkoherden bakom skrivbordet, kyrkoherden som blir strängt upptagen med sammanträden och allt sådant grandiost att det inte blir tid över för det som egentligen borde göras. Och då tappar det gemena prästerskapet sugen liksom alla andra på den kyrkliga arbetsplats som kännetecknas av det för en arbetsplats unika förhållandet att man bara gör det man tycker är roligt /citat av en gymnasielärare i en något mindre stad, 37 år/.
Det långa talets korta mening är tydlig. Vi styr fortsatt ut i elände. Det hade kunnat vara annorlunda om Svenska kyrkan hållit sig med uppmuntran för de präster som i stället fick erfara utmönstring.
torsdag 15 november 2012
Fatta då - i tid!
Det så kallade kyrkomötet ska sammanträda. Det har en konstruktion som ett egentligt kyrkomöte kan ha och ska ta beslut om en struktur som en kyrka nog egentligen inte kan ha - om strukturen ska bära det kyrkliga livet. Nu sitter folk och försöker förstå konsekvenserna i det lokala. Somliga ritar diagram. Det borde de ha gjort för ett år sedan. Men det är inte så mycket val vi nu kan göra - för antingen ändrar vi strukturerna och räddar en del till undergång dömda enheter annars gör vi ingenting och överraskas av att ett okänt antal församlingar inte får ihop förtroendevalda, inte ett gudstjänstfirande folk och inte söndaglig gudstjänst. Då läggs de ner.
I går kväll hade vi kyrkvärdsamling och i förrgår kyrkorådssammanträde. Löst pratar vi om att göra ett litet församlingsråd där de fåtaliga ledamöterna ansvarar för varsin arbetsgrupp, så att många engageras. Det betyder kyrkligt arbete på många sätt oberoende av de beslut som fattas i kyrkorådet i Borgholm, dryga 4 mil bort. Och jag muttrar att så hade jag det som ung präst.
Distriktsråd i en källare (utan nämnvärda resurser när det gällde pengar men med kraftfulla resurser i människor) och beslut fattade nere i stan av ett kyrkoråd, där ingen från vår stadsdel (dsitrikt) då var med. Det blev efterhand ändring på den saken. Men det var 1970-tal och högkyrklig pastoral i botten och det var andra betingelser, för att uttrycka sig försiktigt. Jag är övertygad om att med de nya strukturerna gäller det att bygga församling utan stöd från just dessa strukturer. Hade strukturutredningen tänkt teologi först och struktur sedan, hade vi möjligtvis kunnat få ihop en struktur som stöttat församlingsbygge. Det var en fråga som inte stod på agendan. Frågan gällde att organisera en reträtt. Den nya frågan är vad vi gör efter reträtten. Ger upp eller kämpar vidare efter att ha reorganiserat?
På fredag är det stiftsstyrelse i Växjö. Ska jag bråka? X har fått ny tjänst och referenser hade tagits. Från stiftskansliets sida hade frågan ställts om X skulle gå Dag Sandahls ärenden om hon fick tjänsten. Det är en mot X oförsynt fråga - och i relation till stiftsstyrelseledamoten Dag Sandahl en orimlig fråga. Tjänstemän ska passa sig för att mucka om eller med styrelseledamöter. Nu kanske saken inte skulle komma fram - men det gjorde den. Är det en fråga att ta upp på sammanträdet eller ska jag nöja mig med att inte äta julbord och ha bordsgemenskap med slikt folk? Jag vet inte. Och jag kan undra hur man kommit fram till bedömningen att X skulle kunna uppfattas gå ärenden - då har man nog inte riktigt pejl på hur verkligheten i Växjö stift ser ut (och det kunde jag, fördomsfull som jag är, tänka mig att stiftskansliet skulle ha!!)
Vad referenspersonen svarade? Jag var inte med.
Det ord som närmast motsvarar min sinnesstämning är nog det grekiska embrimáomai. Det används om Jesus i Jh 12:33. Jag tror att jag hatar när jag hanteras som ett emblem eller en symbolgestalt eller görs till bild eller myt och detta just av sådana som aldrig brytt sig om att läsa vad jag skrivit eller förmått lyssna till vad jag sagt eller funderat över vad jag ägnat mig åt som präst. Och jag hatar när detta gå ut över andra.
Embrimáomai är sådan man blir när vanligt folk om sinnesstämningen säger "förbannad".
Ja, ni fattar.
I går kväll hade vi kyrkvärdsamling och i förrgår kyrkorådssammanträde. Löst pratar vi om att göra ett litet församlingsråd där de fåtaliga ledamöterna ansvarar för varsin arbetsgrupp, så att många engageras. Det betyder kyrkligt arbete på många sätt oberoende av de beslut som fattas i kyrkorådet i Borgholm, dryga 4 mil bort. Och jag muttrar att så hade jag det som ung präst.
Distriktsråd i en källare (utan nämnvärda resurser när det gällde pengar men med kraftfulla resurser i människor) och beslut fattade nere i stan av ett kyrkoråd, där ingen från vår stadsdel (dsitrikt) då var med. Det blev efterhand ändring på den saken. Men det var 1970-tal och högkyrklig pastoral i botten och det var andra betingelser, för att uttrycka sig försiktigt. Jag är övertygad om att med de nya strukturerna gäller det att bygga församling utan stöd från just dessa strukturer. Hade strukturutredningen tänkt teologi först och struktur sedan, hade vi möjligtvis kunnat få ihop en struktur som stöttat församlingsbygge. Det var en fråga som inte stod på agendan. Frågan gällde att organisera en reträtt. Den nya frågan är vad vi gör efter reträtten. Ger upp eller kämpar vidare efter att ha reorganiserat?
På fredag är det stiftsstyrelse i Växjö. Ska jag bråka? X har fått ny tjänst och referenser hade tagits. Från stiftskansliets sida hade frågan ställts om X skulle gå Dag Sandahls ärenden om hon fick tjänsten. Det är en mot X oförsynt fråga - och i relation till stiftsstyrelseledamoten Dag Sandahl en orimlig fråga. Tjänstemän ska passa sig för att mucka om eller med styrelseledamöter. Nu kanske saken inte skulle komma fram - men det gjorde den. Är det en fråga att ta upp på sammanträdet eller ska jag nöja mig med att inte äta julbord och ha bordsgemenskap med slikt folk? Jag vet inte. Och jag kan undra hur man kommit fram till bedömningen att X skulle kunna uppfattas gå ärenden - då har man nog inte riktigt pejl på hur verkligheten i Växjö stift ser ut (och det kunde jag, fördomsfull som jag är, tänka mig att stiftskansliet skulle ha!!)
Vad referenspersonen svarade? Jag var inte med.
Det ord som närmast motsvarar min sinnesstämning är nog det grekiska embrimáomai. Det används om Jesus i Jh 12:33. Jag tror att jag hatar när jag hanteras som ett emblem eller en symbolgestalt eller görs till bild eller myt och detta just av sådana som aldrig brytt sig om att läsa vad jag skrivit eller förmått lyssna till vad jag sagt eller funderat över vad jag ägnat mig åt som präst. Och jag hatar när detta gå ut över andra.
Embrimáomai är sådan man blir när vanligt folk om sinnesstämningen säger "förbannad".
Ja, ni fattar.
onsdag 14 november 2012
Borg
I går var jag på utbildning, satt i bilen och hörde nyheter efter att ha läst en uppsättning tidningar i väntan på utbildningsdagens inledande kaffe. Jag hörde några svenska kommenatrer om komissionärskandidaten Borg. Marita Ulvskog skulle med sina svenska socialdemokratiska kamrater rösta nej till hans kandidatur. Hon gillade inte hans åsikter och det kunde jag uppfatta som utslag av den gamla katoliskräck som dväljs inom SAP. Men lite bekymrade det mig att hon tycktes deklarera sitt ställningstagande innan utfrågningen var avslutad och att hon nog argumenterade därför att hon inte gillade hans åsikter. Är inte demokrati att ta debatten också - eller just - med dem vars åsikter man motsätter sig? Om ett medlemsland ska ha en komissionär, är det inte bara att ta emot kandidaten efter att ha försäkrat sig om att det handlar om en kompetent person, inte om en person med åsikter jag gillar?
Man kunde än en gång förstå hur Marita Ulvskog och en uppsättning företrädare som kyrkoministrar sorterat bland kandidater till biskopsstolarna.
Cecilia Wikström hörde uppenbarligen också till nejröstarna. Hon såg Borg som en dinosaurie och detta på grund av hans syn på aborter, skilsmässor och utlevd homosexualitet, förstod jag. Sa han något annat än vad som är katolsk sexualetik? Nu är det väl ändå ekumeniskt intressant att Cecilia Wikström är prästvigd i Svenska kyrkan för 18 år sedan. Hur det var med Borgs röstande om skilsmässolagen på Malta, kunde jag inte begripa. Var det inte en folkomröstning i frågan och varför skulle då Borgs röstande uppmärksammas mer än någon annans? Men om jag minns rätt har väl Svenak kyrkan aldrig ropat hurra vid tanken på aborter utan skrivit remissvar för att värna det ofördda barnet? Tycker Svenska kyrkan att vi har ett lagom antal aborter i Sverige? Tycker Svenska kyrkan att dryga miljonen aborter sedan lagen infördes är ett framsteg? Så har jag aldrig uppfattat saken. Men pastor Wikström kanske gillar läget? Vore inte Cecilia Wikström värd att uppmärksamma mer och hennes ståndpunkter värda en granskning ur ett ekumeiskt perspektiv och kanske utifrån avgivna prästlöften?
Numera säger ärkebiskopen om utlevd homosexualitet vad ärkebiskopen sa 1986, det vet jag. Men kan man inte tänka sig att några samtidskritiska reflektioner skulle vara på plats när det visar sig att Bo Giertz måste haft fel. Han tänkte nämligen att frågan om kvinnor i prästämbetet kunde Kyrkan förlora men inte frågan om homosexualitet, för den gällde något i skapelsen och därmed något som alla kunde förstå. Bo Giertz hade, som den hedersman han var, inte riktigt förstått propagandans makt. När normsändarna blir utomordentligt svaga och svänger opinioner, då behövs motrösterna. De värnar något omistligt. Tänker jag. Eller är det i sin ordning att en komissionskandidat som är katolik ska jagas i särskild ordning just därför att han eller hon är katolik? Nog kan man läsa skriften på väggen i denna utfrågning liksom i tidigare. Mene, mene tekel ...
Man kunde än en gång förstå hur Marita Ulvskog och en uppsättning företrädare som kyrkoministrar sorterat bland kandidater till biskopsstolarna.
Cecilia Wikström hörde uppenbarligen också till nejröstarna. Hon såg Borg som en dinosaurie och detta på grund av hans syn på aborter, skilsmässor och utlevd homosexualitet, förstod jag. Sa han något annat än vad som är katolsk sexualetik? Nu är det väl ändå ekumeniskt intressant att Cecilia Wikström är prästvigd i Svenska kyrkan för 18 år sedan. Hur det var med Borgs röstande om skilsmässolagen på Malta, kunde jag inte begripa. Var det inte en folkomröstning i frågan och varför skulle då Borgs röstande uppmärksammas mer än någon annans? Men om jag minns rätt har väl Svenak kyrkan aldrig ropat hurra vid tanken på aborter utan skrivit remissvar för att värna det ofördda barnet? Tycker Svenska kyrkan att vi har ett lagom antal aborter i Sverige? Tycker Svenska kyrkan att dryga miljonen aborter sedan lagen infördes är ett framsteg? Så har jag aldrig uppfattat saken. Men pastor Wikström kanske gillar läget? Vore inte Cecilia Wikström värd att uppmärksamma mer och hennes ståndpunkter värda en granskning ur ett ekumeiskt perspektiv och kanske utifrån avgivna prästlöften?
Numera säger ärkebiskopen om utlevd homosexualitet vad ärkebiskopen sa 1986, det vet jag. Men kan man inte tänka sig att några samtidskritiska reflektioner skulle vara på plats när det visar sig att Bo Giertz måste haft fel. Han tänkte nämligen att frågan om kvinnor i prästämbetet kunde Kyrkan förlora men inte frågan om homosexualitet, för den gällde något i skapelsen och därmed något som alla kunde förstå. Bo Giertz hade, som den hedersman han var, inte riktigt förstått propagandans makt. När normsändarna blir utomordentligt svaga och svänger opinioner, då behövs motrösterna. De värnar något omistligt. Tänker jag. Eller är det i sin ordning att en komissionskandidat som är katolik ska jagas i särskild ordning just därför att han eller hon är katolik? Nog kan man läsa skriften på väggen i denna utfrågning liksom i tidigare. Mene, mene tekel ...
söndag 11 november 2012
Skutskiten
Haveriet i New York, NYC, där en hjälpsökande avvisades vid Svenska kyrkans port men där det visade sig att den avvisade var journalist på Svenska Dagbladet, Jenny Nordberg, kostar Svenska kyrkan en hel del. Egentligen tycks problemen vara andra och värre än de som redovisats.
Jenny Nordberg motsätter sig "på det skarpaste" den sanning som återges på hemsidan för Svenska kyrkan i New York där det heter att "man missade att släppa in någon" och att situationen i NYC återgått till det normala. Först troddde Jenny Nordberg att kyrkoherden i NYC hade en dålig dag men ser nu större problem. När en kommunikatör i Uppsala skriver att bemötandet var "tråkigt" men i övrigt inte kan/vill svara på de frågor som ställts. Och så kommer ännu en kalldusch - och kalldusch är det också när någon häller kallt vatten med en tandborstmugg över en då man står i en behagligt varm dusch - då Jenny Nordberg berättar att hon fått "en hel del mail från människor som beskriver liknande upplevelser i mötet med Svenska kyrkan i New York."
Hade Kyrkomötet haft kvar sitt frågeinstitut, hade frågor kunnat ställas om en dryg vecka. Nu går inte det. Jag hade då undrat om ett problem varit att hela arbetslaget engagerats och tröttats ut under stomrne Sandy eller om man varit noga med att dela upp arbetet och se till att folk fick vila mellan varven. Militärt tänk, ja, men ändå. Jag hade också frågat om beskedet att många kan berätta om hur de avvisats - vad indikeras då? Och så hade jag väl kompletterat med någon fråga om kommunikationsarbetet. Tar vi folk på allvar eller svarar vi efter någon mall för nonsensuttalanden? Ser vi allvarliga frågor - själavård, om ni vill - som en kommunikations- och informationsfråga nuförtiden? Kanske hade jag kopplat till den fråga jag ställde under frågestunden förra året, innan den avskaffadees, frågan om utlandsförsamlingen i Nice som stängdes förra sommaren. Har utlandsarbetet förlorat kompetens och halkat ner från platsen som prestigeprojekt, så som anorna varit från sjömanskyrkans tid och så som vi gamla söndagsskolbarn fått saken skildrad för oss?
Jag hade i en frågestund av gammal slag i kyrkomötet inte frågat om kompetensen hos kyrkoherden i New York. Det hindrar inte att jag undrar. Hur dugliga församlingspräster med mångsidig kompetens håller vi oss med i utlandsarbetet? Eller är det kotterirekryteringar som styr? Detta sagt efter det att jag i alla tonarter kunnat prisa vad Svenska kyrkan i London gjorde för oss för en dryg vecka sedan. Då späs bekymren närmast på när man vet hur bra det kan vara och hur illa det blev och hur mycket värre det egentligen blev efterhand med bortförklaringar och beklaganden.
Jenny Nordberg motsätter sig "på det skarpaste" den sanning som återges på hemsidan för Svenska kyrkan i New York där det heter att "man missade att släppa in någon" och att situationen i NYC återgått till det normala. Först troddde Jenny Nordberg att kyrkoherden i NYC hade en dålig dag men ser nu större problem. När en kommunikatör i Uppsala skriver att bemötandet var "tråkigt" men i övrigt inte kan/vill svara på de frågor som ställts. Och så kommer ännu en kalldusch - och kalldusch är det också när någon häller kallt vatten med en tandborstmugg över en då man står i en behagligt varm dusch - då Jenny Nordberg berättar att hon fått "en hel del mail från människor som beskriver liknande upplevelser i mötet med Svenska kyrkan i New York."
Hade Kyrkomötet haft kvar sitt frågeinstitut, hade frågor kunnat ställas om en dryg vecka. Nu går inte det. Jag hade då undrat om ett problem varit att hela arbetslaget engagerats och tröttats ut under stomrne Sandy eller om man varit noga med att dela upp arbetet och se till att folk fick vila mellan varven. Militärt tänk, ja, men ändå. Jag hade också frågat om beskedet att många kan berätta om hur de avvisats - vad indikeras då? Och så hade jag väl kompletterat med någon fråga om kommunikationsarbetet. Tar vi folk på allvar eller svarar vi efter någon mall för nonsensuttalanden? Ser vi allvarliga frågor - själavård, om ni vill - som en kommunikations- och informationsfråga nuförtiden? Kanske hade jag kopplat till den fråga jag ställde under frågestunden förra året, innan den avskaffadees, frågan om utlandsförsamlingen i Nice som stängdes förra sommaren. Har utlandsarbetet förlorat kompetens och halkat ner från platsen som prestigeprojekt, så som anorna varit från sjömanskyrkans tid och så som vi gamla söndagsskolbarn fått saken skildrad för oss?
Jag hade i en frågestund av gammal slag i kyrkomötet inte frågat om kompetensen hos kyrkoherden i New York. Det hindrar inte att jag undrar. Hur dugliga församlingspräster med mångsidig kompetens håller vi oss med i utlandsarbetet? Eller är det kotterirekryteringar som styr? Detta sagt efter det att jag i alla tonarter kunnat prisa vad Svenska kyrkan i London gjorde för oss för en dryg vecka sedan. Då späs bekymren närmast på när man vet hur bra det kan vara och hur illa det blev och hur mycket värre det egentligen blev efterhand med bortförklaringar och beklaganden.
lördag 10 november 2012
Clash of Culture
Nu är det inte läge för vapenskämtan även om jag måste rätta felet med kulsprutepistolen. 45B ska det vara så att ni inte hämtar ut något annat. Hur går fingrarna egentligen - eller är det hjärnan?
Men ingen skämtan när jag läser om de 5000 anglikaner i Nigeria som samlats i Abuja till DIVCCON 2012 - anglikaner är hopplöst förälskade i förkortningar! Dr Patrick Sookhdeo varnade för konsekvenserna av den arabiska våren. Boko Haram tar man inte så enkelt och metoden att döda terrorister betyder att cencern bara sprider sig, sa han. Om USA i en nära framtid sprider ut trupper över Tchad och Mali betyder det att terroristerna kommer till Nigera och skapar kaos. Kyrkan måste vara beredd inför den kommande stormen och ha planer för att skapa och upprätthålla säkerhet. Dr Sookhdeo beskrev också nogsamt skillnaden mellan den våldsanvändning som staten legitimt får utöva och metoden att ta lagen i egna händer. Boko Haram har tillåtits att beväpna sig och agera. Om staten inte klarar att skydda, måste kyrkan samordna ett försvar under "an appropriate authority" Men dr Sookhdeo ser alltså en storm vara på väg.
Nog är detta fortsatt illavarslande men kanske någon liten tröst att ABC Justin Welby har bott i Nigeria. Men Boko Haram är inte att leka med. Attacker mot gudstjänstfirare i kyrkor rapporteras inte alldeles sällan. Vad kan då göras i en försoningsprocess?
TT hakade på Ritzaus rapportering från Kokkedal där en bostadsrättsförening fattat beslut att slopa anslaget för julgranar. Beslutet ter sig lite märkligt tills man förstår att 60.000 danska kronor tidigare satsats på den muslimska högtiden id al-fitr. Bostadsrättsföreningens muslimska majoritet vill inte ha julgranar. Beslutet var förstås oklokt men på sitt sätt logiskt. Är muslimerna i majoritet är det islam som gäller med det lilla tillägg talespersonen Imran Shah gör: "Det ska finnas möjlighet för ickemuslimer att praktisera sina religiösa vanor var det sker i världen." Så då ska alltså ickemuslimerna i Kokkedal få ha sina julgranar som utslag av religion?
Varför TT slutar sin rapportering med meningen "Julgran är en tysk tradition som inte blev allmän i Norden förrän på 1900-talet" kan man fundera över. Uppfattar TT julgransinnehav som religionsutövning?
Dansk Folkepartiis ordförande överväger att lagstifta om julgranar. Vi andra kanske ska fundera över integrationsfrågor. Är det demokrati att bostadsrättsföreningens styrelse med 5 mot 4 tar bort anslaget till julgranar och är det diktatur att (eventuellt med lagstiftning) tvinga en bostadsrättsförenings styrelse att ha julgranar? Och ser vi på ett sätt i Nigera och ett annat i Danmark tankar om islams överhöghet, som det är av värde både att förstå och att diskutera?
Men ingen skämtan när jag läser om de 5000 anglikaner i Nigeria som samlats i Abuja till DIVCCON 2012 - anglikaner är hopplöst förälskade i förkortningar! Dr Patrick Sookhdeo varnade för konsekvenserna av den arabiska våren. Boko Haram tar man inte så enkelt och metoden att döda terrorister betyder att cencern bara sprider sig, sa han. Om USA i en nära framtid sprider ut trupper över Tchad och Mali betyder det att terroristerna kommer till Nigera och skapar kaos. Kyrkan måste vara beredd inför den kommande stormen och ha planer för att skapa och upprätthålla säkerhet. Dr Sookhdeo beskrev också nogsamt skillnaden mellan den våldsanvändning som staten legitimt får utöva och metoden att ta lagen i egna händer. Boko Haram har tillåtits att beväpna sig och agera. Om staten inte klarar att skydda, måste kyrkan samordna ett försvar under "an appropriate authority" Men dr Sookhdeo ser alltså en storm vara på väg.
Nog är detta fortsatt illavarslande men kanske någon liten tröst att ABC Justin Welby har bott i Nigeria. Men Boko Haram är inte att leka med. Attacker mot gudstjänstfirare i kyrkor rapporteras inte alldeles sällan. Vad kan då göras i en försoningsprocess?
TT hakade på Ritzaus rapportering från Kokkedal där en bostadsrättsförening fattat beslut att slopa anslaget för julgranar. Beslutet ter sig lite märkligt tills man förstår att 60.000 danska kronor tidigare satsats på den muslimska högtiden id al-fitr. Bostadsrättsföreningens muslimska majoritet vill inte ha julgranar. Beslutet var förstås oklokt men på sitt sätt logiskt. Är muslimerna i majoritet är det islam som gäller med det lilla tillägg talespersonen Imran Shah gör: "Det ska finnas möjlighet för ickemuslimer att praktisera sina religiösa vanor var det sker i världen." Så då ska alltså ickemuslimerna i Kokkedal få ha sina julgranar som utslag av religion?
Varför TT slutar sin rapportering med meningen "Julgran är en tysk tradition som inte blev allmän i Norden förrän på 1900-talet" kan man fundera över. Uppfattar TT julgransinnehav som religionsutövning?
Dansk Folkepartiis ordförande överväger att lagstifta om julgranar. Vi andra kanske ska fundera över integrationsfrågor. Är det demokrati att bostadsrättsföreningens styrelse med 5 mot 4 tar bort anslaget till julgranar och är det diktatur att (eventuellt med lagstiftning) tvinga en bostadsrättsförenings styrelse att ha julgranar? Och ser vi på ett sätt i Nigera och ett annat i Danmark tankar om islams överhöghet, som det är av värde både att förstå och att diskutera?
fredag 9 november 2012
Not Fit for Purpose
På Forward in Faith's hemsida kan man hitta det färska dokument där katolskt sinnade och evangelikala i Engelska kyrkans kyrkomöte (Gerneral Synod) avvisar förslaget om kvinnliga biskopar därför att minoriteten inte får ett tillräckligt skydd.
31% av praktiserande kyrkokristna i Church of England avvisar tanken på kvinnliga präster. Hur ska denna minoritet värnas i en kyrka där just biskopsämbetet också i praktiken är grundläggande. Det kan man i en vanlig församling se genom att biskopen konfirmerar, t ex. Har man goda teologiska skäl för att säga nej till kvinnliga biskopar - och sådana skäl finns, som bekant - blir det ett problem när hon kommer inresande. Det kan en som drabbatrs av hjärnsläpp också förstå.
Paul Benfield är en klok och lärd person och skriver utan omsvep att konsekvenserna av ett införande av kvinnliga biskopar är oklara och förslaget ger inte minoriteten en långsiktigt säker plats i Church of England. Susie Leafe pläderar för en lösning med kvinnliga biskopar men på ett sätt som inte gör somliga kristna mer jämlika än andra. Emma Forward påpekar att i Church of England agerar prästen i biskopens ställe och därför "cannot operate without full confidence in the orders of their bishop" om han inte tror reformen med kvinnor i biskopsämbetet och så är det förstås.
Simon Killwick, som är ordförande i The Catholic Group in General Synod, säger att det måste finnas en bättre väg än det förslag som nu ligger, ett förslag som innebär respekt för alla och Stephen Trott menar at man måste börja om på nytt, vilket regelsystemet ger möjlighet till, för att se vad alla är överens om för det som åstadkommits är ingen helig skrift. Att rösta igenom en Legislation nu - och det är ett återkommande budskap - ger ett beslut men bereder väg för fortsatt konflikt - "further campaigning and politicking" (Kilwick).
20 november röstas om saken. Stalltipset blir att förslaget går igenom. Den grundläggande demokratiska frågan om minoriteten försvinner i ett beslut som fattas av en majoritet men en majoritet som fungerar som majoritetsdiktatur.
Vill man fundera över frågan några varv så har Jonatan Baker, ny biskop av Fulham och tidigare Principal för Pusey House, gtett ett bidrag i volymen Consecrated Women? (2004), på svenska Kvinnor i biskopsämbetet? (2005) Kyrklig Samling gav ut den svenska översättningen. Genomgående är ansträngningarna att hitta former för att hantera oenigheten. Alternativet var ett utnötningskrig som skadar evangeliet och Kyrkans mission. Konstigt, tycker jag, att en Kyrka som håller sig med en Herre som bad om enhet för att världen ska tro, förfar så oskickligt med enhetsfrågorna och låtsas att splittring inte får några konsekvenser. Som Kerstin Bergman (S) som i kyrkomötet drev tanken att "vi opererar bort en liten men högljudd minoritet" och "doktorns kniv gör ont men gott". Varför, kan man undra, är det minoriteten som söker former för att hantera oenighet medan majoriteten obekymrat tuffar på? Är det bara dumhet eller något annat också?
31% av praktiserande kyrkokristna i Church of England avvisar tanken på kvinnliga präster. Hur ska denna minoritet värnas i en kyrka där just biskopsämbetet också i praktiken är grundläggande. Det kan man i en vanlig församling se genom att biskopen konfirmerar, t ex. Har man goda teologiska skäl för att säga nej till kvinnliga biskopar - och sådana skäl finns, som bekant - blir det ett problem när hon kommer inresande. Det kan en som drabbatrs av hjärnsläpp också förstå.
Paul Benfield är en klok och lärd person och skriver utan omsvep att konsekvenserna av ett införande av kvinnliga biskopar är oklara och förslaget ger inte minoriteten en långsiktigt säker plats i Church of England. Susie Leafe pläderar för en lösning med kvinnliga biskopar men på ett sätt som inte gör somliga kristna mer jämlika än andra. Emma Forward påpekar att i Church of England agerar prästen i biskopens ställe och därför "cannot operate without full confidence in the orders of their bishop" om han inte tror reformen med kvinnor i biskopsämbetet och så är det förstås.
Simon Killwick, som är ordförande i The Catholic Group in General Synod, säger att det måste finnas en bättre väg än det förslag som nu ligger, ett förslag som innebär respekt för alla och Stephen Trott menar at man måste börja om på nytt, vilket regelsystemet ger möjlighet till, för att se vad alla är överens om för det som åstadkommits är ingen helig skrift. Att rösta igenom en Legislation nu - och det är ett återkommande budskap - ger ett beslut men bereder väg för fortsatt konflikt - "further campaigning and politicking" (Kilwick).
20 november röstas om saken. Stalltipset blir att förslaget går igenom. Den grundläggande demokratiska frågan om minoriteten försvinner i ett beslut som fattas av en majoritet men en majoritet som fungerar som majoritetsdiktatur.
Vill man fundera över frågan några varv så har Jonatan Baker, ny biskop av Fulham och tidigare Principal för Pusey House, gtett ett bidrag i volymen Consecrated Women? (2004), på svenska Kvinnor i biskopsämbetet? (2005) Kyrklig Samling gav ut den svenska översättningen. Genomgående är ansträngningarna att hitta former för att hantera oenigheten. Alternativet var ett utnötningskrig som skadar evangeliet och Kyrkans mission. Konstigt, tycker jag, att en Kyrka som håller sig med en Herre som bad om enhet för att världen ska tro, förfar så oskickligt med enhetsfrågorna och låtsas att splittring inte får några konsekvenser. Som Kerstin Bergman (S) som i kyrkomötet drev tanken att "vi opererar bort en liten men högljudd minoritet" och "doktorns kniv gör ont men gott". Varför, kan man undra, är det minoriteten som söker former för att hantera oenighet medan majoriteten obekymrat tuffar på? Är det bara dumhet eller något annat också?
Smugglarkungens son blev ärkebiskop
Archbishop Justin Welbys far var alkoholsmugglare. Den nyheten chockerar somliga av oss mer än andra. Under förbudstiden var Mr Welby med och smugglade nattvardsvin till USA. Jag vet för lite om hur nattvardsvinsmugglarna måhända sköt sig igenom spärrar som polis och FBI upprättat, men man har ju under sin levnad sett en del filmer på temat och en av Gud given fantasi gör resten. Nog är det ett sammanhang att reflektera över. God works in mysterious ways. Och för alla dem som nu vurmar för det alhoholfria nattvardsvin som de riktigt onyktra dömer ut som icke alkoholfritt (vilket filmjölk inte heller är, för den delen!) kan man bara säga: Det finns också allvarliga, nattvardsvinsmugglande kyrkokristna. Lär av dem! De tar risker för sakramentets skull.
Finns det några m/42B kvar att köpa på någon marknad för jag tänker att en kulsprutepistol kanske man skulle ha nytta av också i de nya förbudstiderna. Borttappat vappen kostade när jag begynte i det krigiska systemet 130:-. Vad kostar det nu - om inte alla kulsprutepistoler redan destruerats? Och hur många magasin får man med då? Eller ska sakramental säkerhetspolitik innebära automatkarbiner och Glockpistoler på modernt manér? Man kanske skulle fråga smugglarkungens son Justin Welby?
Finns det några m/42B kvar att köpa på någon marknad för jag tänker att en kulsprutepistol kanske man skulle ha nytta av också i de nya förbudstiderna. Borttappat vappen kostade när jag begynte i det krigiska systemet 130:-. Vad kostar det nu - om inte alla kulsprutepistoler redan destruerats? Och hur många magasin får man med då? Eller ska sakramental säkerhetspolitik innebära automatkarbiner och Glockpistoler på modernt manér? Man kanske skulle fråga smugglarkungens son Justin Welby?
torsdag 8 november 2012
Churchills privatsekreterare blev med barn
Jo, Churchills privatsekreterare Mrs Welby blev med barn och födde sonen Justin, som nu blir ny ärkebiskop i Canterbury. Vart det leder, får vi se. Duglig karl med snabb kyrklig karriär och bara med ett år som biskop i Durham. Han är evangelikal och betraktas som "outstanding", vilket man knappast kan säga om apostlarna när det begav sig ....
Vad sysslar dom med? Om oreda.
Strukturutredngens konsekvenser är nog inte, som Torsdagsdepressionen meddelar, att två av tre politiker försvinner. Flera av dem finns över huvud taget inte efter valet nästa år - oavsett system. Men med ett nytt system kommer också en uppsättning kyrkopolitiker att ta chansen att kliva av och lämna över till yngre. Som det heter. Finns de? Och om de alls finns, har de någon kyrklig skolning eller kommer de för att förverkliga partiets program i Svenska kyrkan?
Jag befruktar det värsta, som gubben sa.
Vi vet med andra ord alls inte hur det kommer att se ut och vad strukturförändringarna får för reella konsekvenser - inte minst mentalt. Sannolikt blir det marknad för en kundanpassad kyrka, en som producerar religion. Hur kul är det - och hur kristet?
Torsdagsdepressionen lurar sedan ut utskottssekreterare och rättschef genom att påstå att ord har glömts. Det tror tjänstemännen också. Inledningsorden är dock inte kyrkoordningstext! Så sas det tydligt för kyrkoordningskommittén skulle inte sakdiskutera inledningstexterna, som fick stå som en slags inledande kommentar. Kyrkomötet har heller aldrig fastställt dem. Jag hade en idé om att de för tydlighets skull borde ges ut i en särskild liten bok - men det fick jag inte igenom. Det var knappt vi ens fick diskutera oklarheter. Ärkebiskop KG ville slå bort en sådan diskussion men jag insisterade och han muttrade "om det är nödvändigt så..." och jag svarade: "Det är det nog" och drog mina 17 noteringar samt fick igenom dem allihop. Rakt av. Jag log på väg hem. Det är människor, inte änglar, som skriver kyrkoordningar.
Nu blir det dock problem i kyrkomötet eftersom det ska in ett ekumenikkapitel och nu har intelligenserna fått med just inledningstext och Läronämnden har fogat till religionsdialog till det ekumeniska. Skulle det enda avsnittet som kyrkomötet då godkänt vara ekumenikinledningen? Orimligt. Det finns en reservation som markerar att inledningen inte motsvaras av något sakligt innehåll i en paragraf och här avslöjas felgreppet. Först åstadkommer man en kyrkooordning, därefter ger man en läsanvisning, ett vademecum. Om inte, är gärdet öppet för otaliga motioner om detaljändringar i inledningstexterna - och detta kan sysselsätta många kyrkomöten under många år.
Elisabet Sandberg kommenterar snusförnumstigt och påstår att i inledningstexterna formuleras Svenska kyrkans teologiska grund. Alls icke, som jag påpekat. Om så vore fallet, skulle Svenska kyrkan ha antagit inledningstexterna inför år 2000 och detta med särskilt poängterade av sakens betydelse.
Kyrkans Tidning gör sig märkvärdigare än vad som är motiverat när tidningen om sin insats tänker att skälet till gudstjänstfirande fallit om inte tidningen gripit in och påtalat saken för ledamöter, utredare och tjänstemän. Frimodig kyrka finns ju i kyrkomötet och då inte på ersättarplats. Inte slarvar FK bort teologin, inte. Just d'ärför uppfattas väl gruppen vara pain in the ass - eller vad det kan heta på fint kyrkomötesspråk. Jag ska nog inte fråga någon FISK-madam om översättningsproblemet.
Jag befruktar det värsta, som gubben sa.
Vi vet med andra ord alls inte hur det kommer att se ut och vad strukturförändringarna får för reella konsekvenser - inte minst mentalt. Sannolikt blir det marknad för en kundanpassad kyrka, en som producerar religion. Hur kul är det - och hur kristet?
Torsdagsdepressionen lurar sedan ut utskottssekreterare och rättschef genom att påstå att ord har glömts. Det tror tjänstemännen också. Inledningsorden är dock inte kyrkoordningstext! Så sas det tydligt för kyrkoordningskommittén skulle inte sakdiskutera inledningstexterna, som fick stå som en slags inledande kommentar. Kyrkomötet har heller aldrig fastställt dem. Jag hade en idé om att de för tydlighets skull borde ges ut i en särskild liten bok - men det fick jag inte igenom. Det var knappt vi ens fick diskutera oklarheter. Ärkebiskop KG ville slå bort en sådan diskussion men jag insisterade och han muttrade "om det är nödvändigt så..." och jag svarade: "Det är det nog" och drog mina 17 noteringar samt fick igenom dem allihop. Rakt av. Jag log på väg hem. Det är människor, inte änglar, som skriver kyrkoordningar.
Nu blir det dock problem i kyrkomötet eftersom det ska in ett ekumenikkapitel och nu har intelligenserna fått med just inledningstext och Läronämnden har fogat till religionsdialog till det ekumeniska. Skulle det enda avsnittet som kyrkomötet då godkänt vara ekumenikinledningen? Orimligt. Det finns en reservation som markerar att inledningen inte motsvaras av något sakligt innehåll i en paragraf och här avslöjas felgreppet. Först åstadkommer man en kyrkooordning, därefter ger man en läsanvisning, ett vademecum. Om inte, är gärdet öppet för otaliga motioner om detaljändringar i inledningstexterna - och detta kan sysselsätta många kyrkomöten under många år.
Elisabet Sandberg kommenterar snusförnumstigt och påstår att i inledningstexterna formuleras Svenska kyrkans teologiska grund. Alls icke, som jag påpekat. Om så vore fallet, skulle Svenska kyrkan ha antagit inledningstexterna inför år 2000 och detta med särskilt poängterade av sakens betydelse.
Kyrkans Tidning gör sig märkvärdigare än vad som är motiverat när tidningen om sin insats tänker att skälet till gudstjänstfirande fallit om inte tidningen gripit in och påtalat saken för ledamöter, utredare och tjänstemän. Frimodig kyrka finns ju i kyrkomötet och då inte på ersättarplats. Inte slarvar FK bort teologin, inte. Just d'ärför uppfattas väl gruppen vara pain in the ass - eller vad det kan heta på fint kyrkomötesspråk. Jag ska nog inte fråga någon FISK-madam om översättningsproblemet.
onsdag 7 november 2012
Namnsdagsbarnet
Ingegerd Källström har namnsdag i dag. "Inte visste jag att det var Källström idag!" Gammal skämt men nummer två i diktsviten hon skriver kom för några veckor sedan och har anmälts i Kyrkans Tidning av Mikael Löwegren.
Poeter ser mer. Jag tror man ska skilja mellan att titta och att se - och därtill kommer att inse. men poeter och mystiker minns och generaliserar det lilla och gör det stort och märkvärdigt - så märkvärdigt som mycket i skapelsen är. Vänskapens ljus heter nummer två i sviten och nummer tre ska komma om någon månad.
Somligt är lustigt. Som när Ingegerd berättar om första tidebönen hemma i flickrummet. Hur det gick ska jag inte återge. Det är den fromma tonårstjejen (det kunde varit en kille också!) som gör sig till och blir fromsint - och sedan frattar vad tidebönen gör med oss. Lär oss att be! Ingegerd skriver aforismer också: "Var bor skönheten? Bara i en vän." Men hon ser också Guds människa i den som vandrar på trotoaren. Jag säger: Rätt. Åk till Ullared och gå på GK:s och se dem allihop. Guds älskade människor. Och käringar kan se ut precis hur som helst. Obs! Det var bara ett R i ordet! Gud älskar mångfalden i former, om ni förstår hur jag menar.
Ingegerd har pejl på att Treenigheten är vänskapens mysterium och jag tror att det är detta som gör henne så fascinerad inför människor. Likväl är det skildringen av Ingegerds bror som ritar kartor och hon beundrar honom. Poeten minns och kan generalisera det lilla. Göra det allmängiltigt.
Hur man får tag på Vänskapens ljus. Boken, alltså. Ring författaren i Lund. Kolla på Eniro. Men jag säger som Micke Löwegren, det börjaer bli tid att ett förlag kastar sig över de snart tre böckerna och ger ut dem stort. Men det kanske är för att tänka för stort om förlag att de ska känna igen en betydande poet, säger jag som räknar Jesper Svenbro till min ungdoms viktiga vänner och som kan njuta av honom. Han hamnade i Svenska Akademien ....
Poeter ser mer. Jag tror man ska skilja mellan att titta och att se - och därtill kommer att inse. men poeter och mystiker minns och generaliserar det lilla och gör det stort och märkvärdigt - så märkvärdigt som mycket i skapelsen är. Vänskapens ljus heter nummer två i sviten och nummer tre ska komma om någon månad.
Somligt är lustigt. Som när Ingegerd berättar om första tidebönen hemma i flickrummet. Hur det gick ska jag inte återge. Det är den fromma tonårstjejen (det kunde varit en kille också!) som gör sig till och blir fromsint - och sedan frattar vad tidebönen gör med oss. Lär oss att be! Ingegerd skriver aforismer också: "Var bor skönheten? Bara i en vän." Men hon ser också Guds människa i den som vandrar på trotoaren. Jag säger: Rätt. Åk till Ullared och gå på GK:s och se dem allihop. Guds älskade människor. Och käringar kan se ut precis hur som helst. Obs! Det var bara ett R i ordet! Gud älskar mångfalden i former, om ni förstår hur jag menar.
Ingegerd har pejl på att Treenigheten är vänskapens mysterium och jag tror att det är detta som gör henne så fascinerad inför människor. Likväl är det skildringen av Ingegerds bror som ritar kartor och hon beundrar honom. Poeten minns och kan generalisera det lilla. Göra det allmängiltigt.
Hur man får tag på Vänskapens ljus. Boken, alltså. Ring författaren i Lund. Kolla på Eniro. Men jag säger som Micke Löwegren, det börjaer bli tid att ett förlag kastar sig över de snart tre böckerna och ger ut dem stort. Men det kanske är för att tänka för stort om förlag att de ska känna igen en betydande poet, säger jag som räknar Jesper Svenbro till min ungdoms viktiga vänner och som kan njuta av honom. Han hamnade i Svenska Akademien ....
Äntligen både närhet och samverkan ...
Det blir tre informationsdagar i Växjö stift och rubriken är lögnaktig så det smäller om det: "Äntligen både närhet och samverkan..." Det finns en uppenbarligen en kristlig faiblesse för det propagandistiskt lögnaktiga och de vackra orden liksom halkar ur mun och tangentbord. "Äntligen" - men nu ska ju retätten organiseras och vem har egentligen längtat efter den?
Varför ska vi fara iväg till Madesjö prästgård, Värnamo församlingshem och församlingsgården Skeppet i Vetlanda? För att det finns "en rad saker som är viktiga att ta itu med så snart som möjligt, så att inte januari 2014 börjar med en kalldusch". Nå, kallduschen kommer redan i vår. Kyrkomötesledamöter informerar, dvs Bertil Olsson och Ola Isacsson. Man undrar hur stiftet väljer ut havliga ledamöter från kyrkomötet för uppgifter av detta slag.
Jag ynkar kanske inte de fd domprostar som nu träder upp i Kyrkans Tidning och kritiserar Strukturutredningen. En av dem tycker jag om och rätt har han förstås. Men hur kommer det sig att det så ofta är folk som suttit på fina positioner och föga sagt, som vid pensioneringen och därefter talar så frimodigt kritiskt om den kyrka som så väl avlönat dem?
Jag menar att vi nu utan att hymla ska beskriva den faktiska reträtt saken handlar om. Jag skrev "faktiska", inte "taktiska". Jag uppfattar att om vi inte gör strukturförändringar, kommer församlingar att slås ut under 2013 eftersom det inte finns folk att sitta i beslutsförsamlingarna. Parallellen skulle kunna vara en blindtarmsinflammation där det - i varje fall tidigare - gällde att operera eller låta blindtarmen spricka. Nu opererar vi radikalt och tar alla blindtarmar, också de som inte är inflammerade. Eller så håller vid fast vid bilden av reträtt. Förband med låga stridsvärden dras tillbaka men också de förband som har styrka kvar. Alla ska tillbaka. I Napoleons fall och reträttenm från Moskva skulle förbanden tillbaka till Frankrike och alla som läst von Clausewitz och studerat hans berömda grafiska illustration, vet hur det gick. Vem säger "äntligen" då? Men vem har någon egentlig frihet att fatta beslut i kyrkomötet? Beslutet har fattat sig självt. Äntligen?
Återstår att trösta sig med kyrkohandboksförslaget.
Varför ska vi fara iväg till Madesjö prästgård, Värnamo församlingshem och församlingsgården Skeppet i Vetlanda? För att det finns "en rad saker som är viktiga att ta itu med så snart som möjligt, så att inte januari 2014 börjar med en kalldusch". Nå, kallduschen kommer redan i vår. Kyrkomötesledamöter informerar, dvs Bertil Olsson och Ola Isacsson. Man undrar hur stiftet väljer ut havliga ledamöter från kyrkomötet för uppgifter av detta slag.
Jag ynkar kanske inte de fd domprostar som nu träder upp i Kyrkans Tidning och kritiserar Strukturutredningen. En av dem tycker jag om och rätt har han förstås. Men hur kommer det sig att det så ofta är folk som suttit på fina positioner och föga sagt, som vid pensioneringen och därefter talar så frimodigt kritiskt om den kyrka som så väl avlönat dem?
Jag menar att vi nu utan att hymla ska beskriva den faktiska reträtt saken handlar om. Jag skrev "faktiska", inte "taktiska". Jag uppfattar att om vi inte gör strukturförändringar, kommer församlingar att slås ut under 2013 eftersom det inte finns folk att sitta i beslutsförsamlingarna. Parallellen skulle kunna vara en blindtarmsinflammation där det - i varje fall tidigare - gällde att operera eller låta blindtarmen spricka. Nu opererar vi radikalt och tar alla blindtarmar, också de som inte är inflammerade. Eller så håller vid fast vid bilden av reträtt. Förband med låga stridsvärden dras tillbaka men också de förband som har styrka kvar. Alla ska tillbaka. I Napoleons fall och reträttenm från Moskva skulle förbanden tillbaka till Frankrike och alla som läst von Clausewitz och studerat hans berömda grafiska illustration, vet hur det gick. Vem säger "äntligen" då? Men vem har någon egentlig frihet att fatta beslut i kyrkomötet? Beslutet har fattat sig självt. Äntligen?
Återstår att trösta sig med kyrkohandboksförslaget.
söndag 4 november 2012
De kyrkopolitiskt lämpliga lögnerna
Karin Söder, C, välkomnade till Centerns kyrkträff, ser jag. I sitt välkomsttal refererade hon till en ledare i Kyrkans Tidning och efter att ha refererat Thomas Söderbergs artikel om behovet av bred erfarenhet av att professionellt driva verksamhet av socialt företagande, använde hon den försåtliga passivformen så här: "I Dag Sandahls kyrka sägs det ljumma och oengagerade inte ha någon plats."
Vad med Centern? Jo, "även den oengagerade kan bli en eldsjäl efter sin förmåga, om de får känna att de behövs" (jo, hon skriver så med blandning av singularis och pluralis) och i Centern finns "massor av professionalitet att ta vara på".
Tro det! Ett frågar jag: Ska Karin Söder ska inräknas sanningsvittnena? Att hon i övrigt inte säger ett enda ord om Jesus - och att det är Hans Kyrka vi talar om - kan man notera. Uppgifterna är i Söders uppräkning många, trots att inget sägs om gudstjänst, undervisning eller mission, för ensamkommande flyktingbarn, flyktingar och socialt svaga samt minoritetsgrupper som romer, samer och finsktalande står nu på agendan.
Centerns partistyrelse har bestämt att partiet under eget namn ska gå fram i kyrkovalet. Röstar folk på C nuförtiden? I så fall borde man få höra en motivering.
I går predikade jag väl för runt 250 personer och i dag är det tre gudstjänster i Nordölands församling. Av 18 gudstjänster i pastoratet har jag sju. "I Dag Sandahls kyrka sägs det ljumma och oengagerade inte ha någon plats." Men verkar jag själv inte lite mer än ljummen och i vafrt fall något engagerad? Eller ska jag stanna hemma i dag och anmäla till kyrkoherden att jag kände att jag var just det som "sägs" om mig.
Vad med Centern? Jo, "även den oengagerade kan bli en eldsjäl efter sin förmåga, om de får känna att de behövs" (jo, hon skriver så med blandning av singularis och pluralis) och i Centern finns "massor av professionalitet att ta vara på".
Tro det! Ett frågar jag: Ska Karin Söder ska inräknas sanningsvittnena? Att hon i övrigt inte säger ett enda ord om Jesus - och att det är Hans Kyrka vi talar om - kan man notera. Uppgifterna är i Söders uppräkning många, trots att inget sägs om gudstjänst, undervisning eller mission, för ensamkommande flyktingbarn, flyktingar och socialt svaga samt minoritetsgrupper som romer, samer och finsktalande står nu på agendan.
Centerns partistyrelse har bestämt att partiet under eget namn ska gå fram i kyrkovalet. Röstar folk på C nuförtiden? I så fall borde man få höra en motivering.
I går predikade jag väl för runt 250 personer och i dag är det tre gudstjänster i Nordölands församling. Av 18 gudstjänster i pastoratet har jag sju. "I Dag Sandahls kyrka sägs det ljumma och oengagerade inte ha någon plats." Men verkar jag själv inte lite mer än ljummen och i vafrt fall något engagerad? Eller ska jag stanna hemma i dag och anmäla till kyrkoherden att jag kände att jag var just det som "sägs" om mig.
lördag 3 november 2012
Löftadalens kyrkliga samfällighet
Säga vad man vill, men piggt folk är det i det kyrkliga Löftadalen - en flerpastoratssamfällighet i Göteborgs stift. De sex remissinstanserna i Löftadalen avvisade strukturutredningens förslag att flerpastoratssamfälligheter - smaka på ordet: flerpastoratssamfälligheter - ska bort. Nu skulle en sammanslagning till att bli pastorat inte bara bli "synnerligen svårt" utan också en åtgärd som helt saknar lokalt stöd. Detta faktum har enligt beslut av kyrkonämnden delgetts kyrkostyrelsen samt kyrkomötet och dess ledamöter. Löftadalen vill liksom Göteborg ha respit till 2017.
Det kan de gärna få för mig. Örebro likadant samt en uppsättning andra samfälligheter. Men det kommer Löftadalen inte att få. Göteborg får fyra års respit - fast kyrkostyrelsen efter samråd med stiftet föreslagit två år. Jag tror två år skulle ha räckt för Göteborg men var egentligen emot särbestämmelser av precis det skäl vi nu ser. Löftadalen kan ge precis lika god argument som Göteborg men är mindre - 8000 kyrkotillhoriga - och det betyder då ingenting
Strukturutredningen skapar inget nytt. Det nýa får ske utan stöd av strukturerna - och det är i sig ingenting nytt. Men sanslöst! Och jag fruktar, som jag tror mig ha gett uttryck för, att vi inte längre har en situation där präster och lekfolk bortom strukturerna kan bygga levande församlingar. Alltså kommetr vi att få en nygammal folkkyrkosyn av distributiv art - en där de anställa producerar evangelium för konsumenterna. Vad ska jag nu säga i kyrkomötet - ska jag säga något alls eller bara ta med ett tvättfat och två mina händer i talarstolen? Jag tror alls inte att strukturutredningen skapar vare sig närhet eller samverkan. Jag tror strukturutredningen handlar om det som Mats Alvesson kallar Tomhetens triumf. Mycket händer men likväl absolut ingenting. Ska jag skriva det till Löftedalingarna?
Fast det att uppmuntrande att de skrev och inte bara la sig platt ner! Kommer det fler brev?
Det kan de gärna få för mig. Örebro likadant samt en uppsättning andra samfälligheter. Men det kommer Löftadalen inte att få. Göteborg får fyra års respit - fast kyrkostyrelsen efter samråd med stiftet föreslagit två år. Jag tror två år skulle ha räckt för Göteborg men var egentligen emot särbestämmelser av precis det skäl vi nu ser. Löftadalen kan ge precis lika god argument som Göteborg men är mindre - 8000 kyrkotillhoriga - och det betyder då ingenting
Strukturutredningen skapar inget nytt. Det nýa får ske utan stöd av strukturerna - och det är i sig ingenting nytt. Men sanslöst! Och jag fruktar, som jag tror mig ha gett uttryck för, att vi inte längre har en situation där präster och lekfolk bortom strukturerna kan bygga levande församlingar. Alltså kommetr vi att få en nygammal folkkyrkosyn av distributiv art - en där de anställa producerar evangelium för konsumenterna. Vad ska jag nu säga i kyrkomötet - ska jag säga något alls eller bara ta med ett tvättfat och två mina händer i talarstolen? Jag tror alls inte att strukturutredningen skapar vare sig närhet eller samverkan. Jag tror strukturutredningen handlar om det som Mats Alvesson kallar Tomhetens triumf. Mycket händer men likväl absolut ingenting. Ska jag skriva det till Löftedalingarna?
Fast det att uppmuntrande att de skrev och inte bara la sig platt ner! Kommer det fler brev?
Hallå, hallå!
Det verkar vara några missuppfattningar ute och lufta sig.
Om jag förstått saken rätt pågår undervisningen av de asylsökande barnen på plats, dvs på Lundegårds camping. Den är frivillig för asylsökande har ingen svensk skolplikt. I denna undervisning deltar inte öländska barn. De går i skolan i Köpingsvik eller Borgholm. Om inte denna omständighet står klar kanske lagbrottet ter sig svårt. Men undantaget från regeln om skolmat har en rimligt motivering: Föräldrarna har en uppgift. Det utgår också ersättning för familjernas kostnader, ett faktum som Sverigedemokraterna brukar påpeka. Ett annat faktum - nämligen att de flesta asylsökande avvisas - talar man tystare om. Detta senare är en omständighet som borde föranleda en gemensam europeisk debatt om vad för slags flyktingmottagande vi egentligen har.
Hur blir det nu? Sannolikt får barnen fortsättningsvis skolmat. Då ska de väl bussas iväg någonstans för att äta. Under tiden kan föräldrarna ägna sig åt att göra ingenting i väntan på beskedet om familjen får stanna eller ska utvisas. Detta ingenting kan de göra i Borgholm, dit de tar bussen. Livet på en öländsk campingplats i november är nämligen inte riktigt så som det var i juli.
Min fråga gäller närmast en journalistik som inte kan göra reda för en frågas komplexitet. Tror murvlarna att vi är dumma i huvudet eller har vårt idoga konsumerande av nyheter gjort oss dumma i huvudet och vi sålunda av media kan hanteras därefter?
Om jag förstått saken rätt pågår undervisningen av de asylsökande barnen på plats, dvs på Lundegårds camping. Den är frivillig för asylsökande har ingen svensk skolplikt. I denna undervisning deltar inte öländska barn. De går i skolan i Köpingsvik eller Borgholm. Om inte denna omständighet står klar kanske lagbrottet ter sig svårt. Men undantaget från regeln om skolmat har en rimligt motivering: Föräldrarna har en uppgift. Det utgår också ersättning för familjernas kostnader, ett faktum som Sverigedemokraterna brukar påpeka. Ett annat faktum - nämligen att de flesta asylsökande avvisas - talar man tystare om. Detta senare är en omständighet som borde föranleda en gemensam europeisk debatt om vad för slags flyktingmottagande vi egentligen har.
Hur blir det nu? Sannolikt får barnen fortsättningsvis skolmat. Då ska de väl bussas iväg någonstans för att äta. Under tiden kan föräldrarna ägna sig åt att göra ingenting i väntan på beskedet om familjen får stanna eller ska utvisas. Detta ingenting kan de göra i Borgholm, dit de tar bussen. Livet på en öländsk campingplats i november är nämligen inte riktigt så som det var i juli.
Min fråga gäller närmast en journalistik som inte kan göra reda för en frågas komplexitet. Tror murvlarna att vi är dumma i huvudet eller har vårt idoga konsumerande av nyheter gjort oss dumma i huvudet och vi sålunda av media kan hanteras därefter?
fredag 2 november 2012
De svältande flyktingbarnen på Öland. Kyrkan ryter till
Naturligtvis måste Kyrkan ryta till när barn far illa och barnperspektivet ska ju snart nog genom kyrkomötesbeslut blir överordnad norm.
Flyktingbarnen på Öland får inte skolmat. Man ser hur de går runt och tigger till sig något litet - men kan det vara så? Eller är det en medveten plan på att mobba ungarna så att de frivilligt lämnar landet. Säger inte lagen att barnen ska ha skolmat? Kyrkan ryter till. Men vad ska denna något obestämda stor "Kyrkan" säga till kommun- eller skolledning? Att Kyrkan vill att barnen ska ha just skolmat? Eller att barnen ska ha mat?
Ska barnen ha skolmat är saken enkel. Lagen följs och barnen får mat. Men är det en klok ordning när familjerna bor på en campingplats och barnen enkelt från skolundervisningen på plats kan ta sig hem och föräldrarna ha en uppgift under förmiddagen - att laga mat. Om de inte har denna uppgift, vad ska föräldrarna då ta sig för? Åka till Borgholm och fördriva några timmar där? Är det en socialt sett vettigare lösning?
Ibland är förhållanden mer komplicerade än de ter sig för Sveriges malligaste morgontidning. Jag hör till dem som menar att det var en bra ordning att barnen åt lunch hemma, att föräldrarna fick svara för den (hade något att göra) och att det fanns tid för lite familjeliv mitt på dagen. Nu kommer inte detta att kunna fortsätta, ett förhållande som man nog haft på känn. Den dag någon börjar ifrågasätta, blir det skolmat för barnen och sysslolöshet för föräldrarna. Det uppfattas vara en rättfärdig förbättring av den s k situationen. Är vi säkra på att det verkligen är så?
Vad ska Kyrkan alltså ryta till om? Vad är det profetiska svaret när frågan ställs - skolmat eller mat i familjen?
Flyktingbarnen på Öland får inte skolmat. Man ser hur de går runt och tigger till sig något litet - men kan det vara så? Eller är det en medveten plan på att mobba ungarna så att de frivilligt lämnar landet. Säger inte lagen att barnen ska ha skolmat? Kyrkan ryter till. Men vad ska denna något obestämda stor "Kyrkan" säga till kommun- eller skolledning? Att Kyrkan vill att barnen ska ha just skolmat? Eller att barnen ska ha mat?
Ska barnen ha skolmat är saken enkel. Lagen följs och barnen får mat. Men är det en klok ordning när familjerna bor på en campingplats och barnen enkelt från skolundervisningen på plats kan ta sig hem och föräldrarna ha en uppgift under förmiddagen - att laga mat. Om de inte har denna uppgift, vad ska föräldrarna då ta sig för? Åka till Borgholm och fördriva några timmar där? Är det en socialt sett vettigare lösning?
Ibland är förhållanden mer komplicerade än de ter sig för Sveriges malligaste morgontidning. Jag hör till dem som menar att det var en bra ordning att barnen åt lunch hemma, att föräldrarna fick svara för den (hade något att göra) och att det fanns tid för lite familjeliv mitt på dagen. Nu kommer inte detta att kunna fortsätta, ett förhållande som man nog haft på känn. Den dag någon börjar ifrågasätta, blir det skolmat för barnen och sysslolöshet för föräldrarna. Det uppfattas vara en rättfärdig förbättring av den s k situationen. Är vi säkra på att det verkligen är så?
Vad ska Kyrkan alltså ryta till om? Vad är det profetiska svaret när frågan ställs - skolmat eller mat i familjen?
Vansinnigt kul
Officianten vid borgerliga begravningar Sara Pellving begick sig på Svenska Dagbladets Brännpunkt i går. Hon pläderar för Allhelgonahelgen. Den är "den minst kravfyllda av alla högtider" - vi samlas väl till eftertanke och för att tända ljus och det kräver ljus och tändstickor, förstår jag. "Det är inte längre minnet av de kristna helgonen som står i fokus. Allhelgonahelgen har fått en ny innebörd. I stället är det minnet av vårt eget ursprung, att ägna en tanke åt dem som har betytt något för dig och mig."
Så långt kommen i sin tankevärld ställer Pellving frågan: "Vem tänker du på vid din farfars begravning? För visst är det märkligt att den dag som vi borde ägna just åt farfar, att vi då lyssnar på psalmer och Bibelns ord. Borde det inte vara så att det kristna budskapet hör hemma alla andra dagar på året? Varje dag har vi möjlighet att ägna oss åt bön och psalmer. Och varje söndag kan vi gå på våra gudstjänster. Gör gärna det! Men varför ägnar vi oss åt kyrklighet på vår farfars begravning?"
Vi har lite drygt 70 000 begravningar i Svenska kyrkans ordning. Hur många blir egentligen alla de där andra dagarna då det kristna budskapet kan höra hemma? Här dyker ett matematiskt intressant problem upp, tror jag. Och är man inte matematiskt begåvad kan den språkanalytiskt motiverade analysera texstens "vi" och "våra" - för man kunde mistänka att Sara Pellving inte har så mycket pejl på vad kristen tro handlar om och vad gudstjänst går ut på. För att citera Pellving som läst Jan-Olof Aggedals analys där en präst genonsnittligt ägnar sju minuter av griftetalet åt den som är död. "Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv mer värt än så?"
Rowan Williams kom ut med boken The Lions World (SPCK 2012), som är en analys av C.S. Lewis Narnia-böcker. Jag påmindes om att dvärgarna i stallet är oförmögna att se ljuset som finns, de har valt "cunning instead of belief", den egna slugheten i stället för tron. Sekularisering är detta och blir på sitt sätt underhållande. Den egna slugheten - tankekonstruktionerna - i stället för det gemensamma reflekterandet tillsammans med heliga kvinnor och män och med Guds eget avslöjande av tillvaron som större inuti än utvändigt.
Men nog är det en skrämmande tanke att min begravning skulle ägnas åt mig, som är död, med sluga formuleringar och vackert tal och vem ska tala om min barndom, som Pellving föreslår? Min lillebror? Han är den som var med, nämligen. Hur kul blir det - för honom? Och för de andra? Och hur sant blir det?
De kristna upptäckte något som gjorde att de med kärv realism kunde hantera både döden och uppståndelsen. Kyrkogården i Högby ligger på den gamla hedniska begravningsplatsen (högarna) och har alltså oavbrutet använts i 2400 år. Det rekordet slår få kyrkogårdar i Sverige. Man av detta sammanhang förstår Sara Pellving intet, intet, intet. Hon tänker sig inte sitt ursprung hos Gud, Apg 17 som bibelreferens, utan som döda släktingar. Hennes värld blir större utanpå än inuti.
Vansinnigt kul, men kanske mer vansinnigt än kul och frågan anmäler sig hur många som saknar grundläggande förståelse för vad den kristna begravningen uttrycker och därför inom dess ram egentligen vill ha något annat - och kanske får det? En kyrka som inte når fram med sin undervisning hamnar här. Men hav tröst! Med närhet och samverkan löses problemen. Eller inte... Kommer det i en rätt nära framtid att sägas att när allt pekade på att det var mission och apologetik - undervisning, om ni vill - som behövdes, var Svenska kyrkan strängt sysselsatt med sina strukturer. Årtionden efter årtionden.
Så långt kommen i sin tankevärld ställer Pellving frågan: "Vem tänker du på vid din farfars begravning? För visst är det märkligt att den dag som vi borde ägna just åt farfar, att vi då lyssnar på psalmer och Bibelns ord. Borde det inte vara så att det kristna budskapet hör hemma alla andra dagar på året? Varje dag har vi möjlighet att ägna oss åt bön och psalmer. Och varje söndag kan vi gå på våra gudstjänster. Gör gärna det! Men varför ägnar vi oss åt kyrklighet på vår farfars begravning?"
Vi har lite drygt 70 000 begravningar i Svenska kyrkans ordning. Hur många blir egentligen alla de där andra dagarna då det kristna budskapet kan höra hemma? Här dyker ett matematiskt intressant problem upp, tror jag. Och är man inte matematiskt begåvad kan den språkanalytiskt motiverade analysera texstens "vi" och "våra" - för man kunde mistänka att Sara Pellving inte har så mycket pejl på vad kristen tro handlar om och vad gudstjänst går ut på. För att citera Pellving som läst Jan-Olof Aggedals analys där en präst genonsnittligt ägnar sju minuter av griftetalet åt den som är död. "Det vill säga av sin egen begravningsceremoni får den döde endast sju minuter. Dessutom kräver Svenska kyrkan att denna personliga del ska vara sammanflätad med det kristna budskapet.
Varför är inte en människas liv mer värt än så?"
Rowan Williams kom ut med boken The Lions World (SPCK 2012), som är en analys av C.S. Lewis Narnia-böcker. Jag påmindes om att dvärgarna i stallet är oförmögna att se ljuset som finns, de har valt "cunning instead of belief", den egna slugheten i stället för tron. Sekularisering är detta och blir på sitt sätt underhållande. Den egna slugheten - tankekonstruktionerna - i stället för det gemensamma reflekterandet tillsammans med heliga kvinnor och män och med Guds eget avslöjande av tillvaron som större inuti än utvändigt.
Men nog är det en skrämmande tanke att min begravning skulle ägnas åt mig, som är död, med sluga formuleringar och vackert tal och vem ska tala om min barndom, som Pellving föreslår? Min lillebror? Han är den som var med, nämligen. Hur kul blir det - för honom? Och för de andra? Och hur sant blir det?
De kristna upptäckte något som gjorde att de med kärv realism kunde hantera både döden och uppståndelsen. Kyrkogården i Högby ligger på den gamla hedniska begravningsplatsen (högarna) och har alltså oavbrutet använts i 2400 år. Det rekordet slår få kyrkogårdar i Sverige. Man av detta sammanhang förstår Sara Pellving intet, intet, intet. Hon tänker sig inte sitt ursprung hos Gud, Apg 17 som bibelreferens, utan som döda släktingar. Hennes värld blir större utanpå än inuti.
Vansinnigt kul, men kanske mer vansinnigt än kul och frågan anmäler sig hur många som saknar grundläggande förståelse för vad den kristna begravningen uttrycker och därför inom dess ram egentligen vill ha något annat - och kanske får det? En kyrka som inte når fram med sin undervisning hamnar här. Men hav tröst! Med närhet och samverkan löses problemen. Eller inte... Kommer det i en rätt nära framtid att sägas att när allt pekade på att det var mission och apologetik - undervisning, om ni vill - som behövdes, var Svenska kyrkan strängt sysselsatt med sina strukturer. Årtionden efter årtionden.
torsdag 1 november 2012
Herdesinne
Drabanterna skulle få utbildning under höstlovet. En drabant är en ung person som tar ansvar för konfirmander eller söndagsskola, t ex. Ska vi nu satsa på Till tro-konceptet som Växjö stift hämtat från Oxforstiftets Living Faith ska våra ungdomar få någon hum om anglikanskt kyrkoliv. Alltså styrde vi kosan till Oxford. Med nöd och näppe kom Amanda in i landet. Hennes pass och resed9okument hade hon tappat på flyget - men hon släpptes inte tillbaka. Vi hade en passkopia och på den kom hon in. Jag rindge sedan i dagarna tre för att få pejl på var dokumenten fanns, för de förklarades vara upphittade och hade referensnummer och allt. Jag hann bli riktigt god vän med han som jobbade på Immigration Office och han beklagade att skulle jag ringa på onsdagen var han dessvärre ledig - men något pass hade inte dykt upp. Alltså var det kvar på EasyJet, Gatwick. Nog om detta.
YHA i Oxford är ett bra vandrarhem om man ska till Oxford och Pusey House hade en högmässa där det skulle frramgå att här gällde en "intelligent and beautiful religion". Juice och sherry efter högmässan och det vanliga nonsenspratet därtill. Vänligt och trivsamt, alltså. Ungdomarna fick göra Oxford en stund innan vi skulle få i oss lite mat och sedn ta oss till St Aldates lågkyrkliga/karismatiksa studentgudstjänst, en sådan med lovsång och sittplats på golvet. Informellt och rakt på sak. Jag var g´lad eftersom vi lyckatrs visa anglikanska kyrkans inklusivitet. Det kyrkopolitiska eländet tog vi inte upp.
Jag var också glad över att ungdomarna rumsvis jobbade med teman och gjorde det bra. Svara via sms eller på ett papper från en Primark-påse, sa komministern i Borgholm, som gör ett Primarkbesök så fort hon hittar ett. De roliga tjejerna kom med sina synpunkter nedtecknade och levererade hela påsen från Primark.
Michael Persson och Camilla Persson gjorde lysande presentationer, Michael på temat "Därför är jag kristen".och Camilla berättade om Svenska kyrkan i London. Det var riktigt bra och morgonbönen hade Richard Wottle från Visby stift, som var där och samlade ett gäng kyrkoherdar från utlandsförsamlingarna. Hans utläggninjg om kärleken och lagen var precis. Jag var riktigt stolt över vad våra drabanter fick möta.
Vad man annars ägnar sig åt? British Library och Codex Sinaiticus, förstås. Ett måste i London. M&M, denna sanslösa skapelse vid Leicester Square, Evensong i St Pauls med en vidunderlig sättning av Magnificat (av en något, som det heter, äldre kyrkokör. "Pojkarna har växt till sig", sa de som hoppats på gosskör. Vi hann ett varv på Primarx, Oxford Street också. Och kollade polarna på Watt´s vid Tufton Street, Westminster Abbey från utsidan, Church House lite grann men tiden går fort. Bayswater Inn funkade bra för oss.
ASå skulle vi hem i går. På EasyJet förklarade ledarna problemet med Amandas bortkomna pass och mannen vid disken försvann. Resultatet blev att ingen visste något om något pass och jag talade något klarspråk i frågan. Amanda vägrades följa med. In i landet kunde hon släppas - men inte ut ochy det var EasyJets beslut, inte Immigtrations, för dit kom vi aldrig. Välan, den gode herden lämnar gruppen åt sitt öde och går ut med det förlorade fåret för att söka efter det borttappade passet (Lukas 15 hade vi haft som arbetsuppgift en av dagarna!) Till Svenska kyrkan och till ambassaden. Amanda skulle dock behöva målsmans underskrift för att få ett pass anväöndbart för en enda resa och som kostade £ 149, drygt 1500 spänn alltså. Då reste jag mig för att tala vänligt med ambassadpersonalen men just då ropade handläggaren: "Vänta lite", försvann och kom tillbaka med passet, som kommit per post till ambassaden samma dag. Varför kunde inte EasyJet berätta det.
Det blev glad vandring tillbaka till Svenska kyrkan, där jag tänkte kolla möjligheter att åka hem - för gruppen satt på sitt plan sedan länge. Internet fungerade inte!!! Återstod att ta sig till Heathrow för att få biljetter till Sverige. Ni vill inte, jag upprepar, ni vill inte, veta vad det kostade. Men en kväll i loungen blev det och jag kunde peta i mig flera oliver och några jotrdnötter medan Amanda styrde på Coca-Cola och annat onyttigt. Eftermidnatt var vi p+å Arlanda, kunde slagga in på hotell och sedan komma till Kalmar kl 9.30, Slutet gott, allting gott. Men lite trött känner jag mig allt. Kyrkokamrern var dock hela tiden förstående och jag tänkte att organisationens värde visar sig inte i detta att man kan undvika problem - för det kan man aldrig - utan hurn man löser dem. EasyJet klarade inte sin uppgift - något man inte hade behövt vara en Einstein för att göra. We did it! Ibland är deet lite Einstein över det kyrkliga, känns det som.
YHA i Oxford är ett bra vandrarhem om man ska till Oxford och Pusey House hade en högmässa där det skulle frramgå att här gällde en "intelligent and beautiful religion". Juice och sherry efter högmässan och det vanliga nonsenspratet därtill. Vänligt och trivsamt, alltså. Ungdomarna fick göra Oxford en stund innan vi skulle få i oss lite mat och sedn ta oss till St Aldates lågkyrkliga/karismatiksa studentgudstjänst, en sådan med lovsång och sittplats på golvet. Informellt och rakt på sak. Jag var g´lad eftersom vi lyckatrs visa anglikanska kyrkans inklusivitet. Det kyrkopolitiska eländet tog vi inte upp.
Jag var också glad över att ungdomarna rumsvis jobbade med teman och gjorde det bra. Svara via sms eller på ett papper från en Primark-påse, sa komministern i Borgholm, som gör ett Primarkbesök så fort hon hittar ett. De roliga tjejerna kom med sina synpunkter nedtecknade och levererade hela påsen från Primark.
Michael Persson och Camilla Persson gjorde lysande presentationer, Michael på temat "Därför är jag kristen".och Camilla berättade om Svenska kyrkan i London. Det var riktigt bra och morgonbönen hade Richard Wottle från Visby stift, som var där och samlade ett gäng kyrkoherdar från utlandsförsamlingarna. Hans utläggninjg om kärleken och lagen var precis. Jag var riktigt stolt över vad våra drabanter fick möta.
Vad man annars ägnar sig åt? British Library och Codex Sinaiticus, förstås. Ett måste i London. M&M, denna sanslösa skapelse vid Leicester Square, Evensong i St Pauls med en vidunderlig sättning av Magnificat (av en något, som det heter, äldre kyrkokör. "Pojkarna har växt till sig", sa de som hoppats på gosskör. Vi hann ett varv på Primarx, Oxford Street också. Och kollade polarna på Watt´s vid Tufton Street, Westminster Abbey från utsidan, Church House lite grann men tiden går fort. Bayswater Inn funkade bra för oss.
ASå skulle vi hem i går. På EasyJet förklarade ledarna problemet med Amandas bortkomna pass och mannen vid disken försvann. Resultatet blev att ingen visste något om något pass och jag talade något klarspråk i frågan. Amanda vägrades följa med. In i landet kunde hon släppas - men inte ut ochy det var EasyJets beslut, inte Immigtrations, för dit kom vi aldrig. Välan, den gode herden lämnar gruppen åt sitt öde och går ut med det förlorade fåret för att söka efter det borttappade passet (Lukas 15 hade vi haft som arbetsuppgift en av dagarna!) Till Svenska kyrkan och till ambassaden. Amanda skulle dock behöva målsmans underskrift för att få ett pass anväöndbart för en enda resa och som kostade £ 149, drygt 1500 spänn alltså. Då reste jag mig för att tala vänligt med ambassadpersonalen men just då ropade handläggaren: "Vänta lite", försvann och kom tillbaka med passet, som kommit per post till ambassaden samma dag. Varför kunde inte EasyJet berätta det.
Det blev glad vandring tillbaka till Svenska kyrkan, där jag tänkte kolla möjligheter att åka hem - för gruppen satt på sitt plan sedan länge. Internet fungerade inte!!! Återstod att ta sig till Heathrow för att få biljetter till Sverige. Ni vill inte, jag upprepar, ni vill inte, veta vad det kostade. Men en kväll i loungen blev det och jag kunde peta i mig flera oliver och några jotrdnötter medan Amanda styrde på Coca-Cola och annat onyttigt. Eftermidnatt var vi p+å Arlanda, kunde slagga in på hotell och sedan komma till Kalmar kl 9.30, Slutet gott, allting gott. Men lite trött känner jag mig allt. Kyrkokamrern var dock hela tiden förstående och jag tänkte att organisationens värde visar sig inte i detta att man kan undvika problem - för det kan man aldrig - utan hurn man löser dem. EasyJet klarade inte sin uppgift - något man inte hade behövt vara en Einstein för att göra. We did it! Ibland är deet lite Einstein över det kyrkliga, känns det som.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)