måndag 31 december 2018

Post scriptum och Gott Slut med mera!

Den 14 oktober Nådens År 2018, denna märkesdag i historien, upphörde Bloggardag. Kommentarer har strömmat in därefter, men Bloggardag har förhållit sig i stillhet efter lagens bud. Dock har kattungen Leo anförskffats. Känslan när man sitter i sin skrivbordsstol med en bok i dogmatik (708 sidor) och katten kommer hoppande över boken kan inte återges. Det handlar om språkets begränsning, förstås.

Eftersom Bloggardag inser att den något åldrade inte fått fatt på alla som gratulerade den 14 oktober, måste Bloggardag hjälpa till och ge plats för tacksägelser här. 70-åringen blev verkligen glad och än mer: det sitter i. Smetar sig fast liksom. Det beror på, har han bestämt sig för, inte på hans fallna natur utan på ren och skär helgelse. Också en kristen får vara glad i det mänskliga. En kristen är bottenglad. Och det är toppen.

Det måste medges att tiden är svår. Svår inte bara i sig själv utan svår också så, att Bloggardag förständigats att hålla käft. Han är gammal och uttjänt, riskerar att förfalla till bitterhet i stället för att vara pigg, käck och munter. Han får väl vila i frid så. Moren har gjort sin plikt, moren kan gå.

Men vilka anställer då kättarjakt och ställer det kyrkliga livet "under skarp observation". Uttrycket tillskrivs Karl Manfred Olsson och förekom understundom och lätt obegripligt i Stockholms-Tidningens ledarkommentarer. Vi talar 1950/60-tal. Häpnad har fyllt Bloggardag, som sett att förutom Uddo få trampar vinpressen. Svensk Pastoraltidskrift blir alltmer fin. Så var det inte i början. Vi talar nu 1950/60-tal igen.

Bloggardag hörde 70-talisterna mana till återhållsamhet. De äldre, till och med 60-talisterna, manade till uppståndelse; så mycket uppståndelse om möjligt. Nu får det kanske i denna tystnadens tid ändå bli någon liten motståndsrörelse. Ni får hålla utsikt efter Dagsländor. Oftast kan man se dem i augusti men de kan komma lite tidigare. Några teknikaliteter återstår. Det blir något för barnen i himlen att få, är det tänkt. För alla andra blir det förhoppningsvis motsatsen. Varje meddelande om att motståndet ska upphöra är falskt. Och dagspressen informerar inte ordentligt om hur illa det är ställt, inte folket i Antjeborg heller. Så vad göra?

Det långa talets korta mening? Ett gott slut blir ett gott nytt. Det pigga, käcka och muntra ska bevaras i trogna hjärtan. Och en hänvisning kommer att ges på Bloggardag som ett sista ryck. Sedan är han totalt passé.

Kort och gott:
gott slut på året som gått och gott nytt för det som kommer!

söndag 14 oktober 2018

Am Ende kommit immer der Schluss

Det är bara att räkna och Bloggardag grips av nervositet för räkningen kan sluta nästan hur som helst. Före Bloggardag fanns Dagblogg och den kom att omfatta en massa inlägg. Dagblogg tog slut när bloggaren insåg att den skulle ta slut. Bloggardag ändar denna Tacksägelsedag med inlägg numro 2601. Det räcker så.

Dagblogg kom till på förslag av tidningen Östra Småland den 3 oktober år 2007. Tidningen hette nog Östran på den tiden.  När tidningens inhyrde konsult fastställde att han skulle bestämma över bloggsidan och ta in en replik av en Bengt Olof Dike (som redan i sammandrag fått fram sina synpunkter), var beslutet enkelt. Inte bara att sluta utan också att starta Bloggardag. Beslutet fattades på vägen mellan Narbonne och Béziers och Bloggardag begynte den 17 september år 2011. Företagsekonomiskt var detta en felbedömning av den inhyrde konsulten. Han slutade sedermera. Ingen minns nog längre vad han hette, men hans gång var struttande och han bar portfölj.

Bloggandet har alltså pågått sammanlagt i drygt elva års tid. Elva år är lika många år som det finns fotbollsspelare i ett lag. Bloggsidan fick en utmärkelse som "årets". Han kunde inte uppfatta att utmärkelsen delades ut därefter (det blev som med Sveriges Televisions utmärkelse "Årets svensk", som Reefat fick...) så Bloggardag ser sig fortsatt vara "årets". Oklart vem utmärkelsen hedrade, tidningen, läsekretsen eller bloggaren, måste det dock på sitt sätt sägas vara hedersamt, eftersom Bloggardag fälldes av domkapitlet och fick en skriftlig varning för samma bloggverksamhet. Biskop Johansson levererade. Detta hedrar honom i somliga läger men nog inte rent objektivt. Bloggardag hade skrivit något "som skulle kunna komma att uppfattas som" – och det är en justis som alls inte är ovanlig av det enkla skälet att den visat sig ytterst användbar.
Antje hördes också ropa sitt berömda "han måste stoppas", men det försöket kom av sig för att vinna framgång först denna nya mandatperiod. Nu finns det sålunda lite nya av kyrkobyråkratin förfärdigade munkorgar för förtroendevalda. Det är en sådan tid vår tid är. Å andra sidan är inte Bloggardag eller hans mycket nära vän förtroendevalda.

Detta är i bloggsammanhang ett problem. Ingen av dem som vet, för kyrkopolitiskt skvaller vidare. Inte så att Bloggardag skrivit om sådant som sagts inom sammanträdets ram och i dess rum, det har varit viktigt, men kring ett sammanträde finns mängder med informationer som frimodigt kan ges vidare. Den frimodigheten saknas innevarande mandatperiod. Då blir det patetiskt att i längden skriva blogginlägg. Docenten O kan på latin utsäga något om pratsamma senilister. Ni varsnar faran för den gäller också dem som skriver.

Världen  har sålunda en tillräcklig uppsättning sura gubbjäklar så att Bloggardag inte behöver tjänstgöra i all oändlighet. Denna bloggsida ska avslutas medan den fortfarande är pigg, käck och munter och dessa dess egenskaper förmår hetsa upp. Har någon fyllt 70, och det har någon denna morgon, ska piggheten, käckheten och munterheten inte riskeras. Tid att sluta alltså. Sluta i tid menas därmed.

Ytterligare ett skäl är förstås att det återkommande blir diskussioner kring bloggarens person. Det känns inte så meningsfullt att diskutera om någon i det kyrkopolitiska blivit särbehandlad och kanske till och med illa hanterad. Bloggardag vill inte ha den diskussionen här. Då stänger vi. Bloggardag vet hur det var och har mött de illasinnade och illvilliga. Tro inget annat. De äro tusenden. Och vedervärdiga.

Bloggardag har försett Svenska kyrkan – eller nationen om ni vill – med ett öppet debattforum. Det har retat många. För egen del har Bloggardag med visst nöje läst inlägg han uppfattat vara aparta (läs: vansinniga), men det är av vikt att pröva hur långt täcket räcker (eller hur smalt det är) och det är bibliskt att uppfatta att i somliga eländiga tider är bädden för kort. Jes 28:20 Bra att man kunnat se det på Bloggardag. Informationsbärande på flera sätt också eller just när kommentarerna fjärmat sig radikalt från bloggämne. Det tyder på att det finns för få arenor att samtala på. Inte konstigt att det blir så om det är sant att svenskar är ett ensamt folk.

Studentrumsdiskussionen, den vidlyftiga, har alltså haft en möjlighet på denna bloggsida. De som endast velat läsa de utomordentliga blogginläggen har kunnat strunta i kommentarerna för att inte hetsa upp sig. Å andra sidan är en daglig dos adrenalin nyttig för välbefinnandet. Det är ett förhållande som inte tillräckligt beaktats när folk haft synpunkter på denna bloggsida. Hur många liv har inte Bloggardag och kommentatorerna förlängt! "De fattar inte hur du skrattar när du fått till en bra formulering som du vet kommer att reta upp dem", som en vän till Bloggardag sa.

Am Ende kommit immer der Schluss. Max Raabe slår fast denna oomkullrunkeliga sanning. Bloggardag beklagar att videon inte är av högsta kvalitet, men den finns i varje fall. Spela och fundera!
https://www.youtube.com/watch?v=CPp1oJSoC40

Vad Bloggardag ska göra när han inte längre finns? Nu blir frågan komplicerat filosofisk – för på något vis finns Bloggardag alltid också om han inte finns. Nätet glömmer heller ingenting och förlåter lika lite. Så visst finns han, fast han inte finns. Han kanske likväl kan byta skepnad och återkomma som något annat med en hög grad av seriositet? Eller så sätter han sig som ett spöke i en gungstol och gungar lite så att alla skräms. I värsta fall tar han sig runt i den kyrkliga verkligheten när denna alltmer förfaller och hörs dystert upprepa sitt "Vad var det jag sa?" Det betyder inte att han glömt. Det betyder att den hårdhänta kyrkokritiken höll, men att ingen var beredd att göra något åt eländet mer än betrakta det och använda det som stimulantia för kyrkliga samtal. Feuerbach har förklarat världen, men det gällde att förändra den, är en visdom Bloggardag har inhämtat från kritiken just av Feuerbach.

Bloggardag skulle kunna hänvisa till en uppsättning böcker, kanske närmast den som kom i maj och som omsorgsfullt förtigits med tre lysande undantag: Östra Småland, Kyrka och Folk samt Svensk Pastoraltidskrift. Den som vill veta, kan veta. Skrev inte Bloggardags mycket nära vän ett stycke kyrkokritik redan år 1973? Det är 45 år av skrivande om Svenska kyrkan med kritik, analyser och förslag till förändringar/förbättringar. både från det kyrkliga golvet och akademiskt. Det finns ett inre samband mellan det skrivna, tror Bloggardag. Nu får nya präster i 25-årsåldern ta sitt ansvar. Det kan bara bli intressant(are).

I fortsättningen får klimatalarmisterna härja utan Bloggardags spetsiga frågor. De låter frälsta. De undrar varför vi inte lyssnade. Men vi lyssnade och försökte värdera. Därför är vi kristna. Lyssnade alarmisterna till klockans helga maningsljud, som manade syndare till Gud, eller glömde de alldeles bort det stora som hänt och det som kommer att hända, själva eu-katastrofen, den goda katastrofen? Denna jord ska gå under. Men det är inte slutet. Det är början, den början som redan börjat. Kl 10 i Rydaholm till exempel.

I dag firar Bloggardag. Av hänsyn till eventuella nykterister meddelas icke hur. Bara med ett konstaterande "ack huru!" Hållningen är festligt enkel. Må nåden komma och denna världen förgås!


lördag 13 oktober 2018

Allvar i salighetsaken

På nätet kunde en häpen allmoge inhämta att prästen snart ska döpas. "En historisk händelse som blir följden av att hennes barndop i Swedenborgskyrkan inte erkänns, trots att hennes prästvigningi Svenska kyrkan är giltig." Ånä. Låt oss inte talar om byråkatiskt fiffel. Låt oss tala ontologi.

I dopet fogas vi in i Kristi kropp. Bara i den gemenskapen kan vi ta emot liv och salighet och våra kallelser. Det är bland de döpta som prästkallelser uppstår. Den som inte hör ihop med kroppen kan inte giltigt prästvigas, den där andra frågan obeaktad just nu. Ontologiskt har det hon under 14 år utfört varit sken och inte verklighet, det är en förfärande slutsatsen. Ansvarsnämnden försöker komma förbi denna bistra insikt. Det är dumt. Det kan nämligen inte argumenteras för, bara besvärjas bort. Den som inte är döpt kan inte i någon mening giltigt prästvigas, för att uttrycka saken kyrkorättsligt. Därmed faller allt det andra. Och då kan vi vända oss till den odöpta själv, som anser att det är viktigt att hon blir döpt "för att kunna förvalta sakramenten som präst". Nå, men under 14 år har detta icke skett. Hur ska saker och ting rättas till nu om någon ställer grundfrågan om nattvarden inte var nattvard och om förlåtelsen i bikten inte var en sakramental förlåtelse? Det var frågor av detta slag som ärkebiskop Bertil Werkström menade inte fick ställas. Den absoluta tryggheten i själavården var honom viktig. Och här ser vi något annat.

Kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* har det lättare. De har inte riskerat att drabbas av osäkerheten när de tagit det säkra före det osäkra och avstått från de tjänster som erbjudits. Visserligen har tjänarna då blivit upprörda, som om de vore herrar och inte tjänare (låt gå för det just nu), men bättre med upprört tjänstefolk än med grundläggande osäkerhet om vad som var vad.  Tron vill alltid veta, som vi vet. Eller nöjer sig tron med att tro?
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/hennes-dop-erkanns-inte-nu-vill-prasten-bli-dopt

Bloggardag har fortsatt gått till läggen, nu till Leif Östborgs ocensurerade uppsats från år 1978. Den kom i något annan form som Forskningsrapport nr 145 (1978:5) från Religionssociologiska Institutet. 40 år är också en tid. Hur var inställningen till kv*nnl*g* pr*st*r och samvetsklausulen hos Svenska kyrkans prästerskap? Hela materialet förvaras nu i Dag Sandahls arkiv.

Östborgs slutsats är att det inte år 1978 finns några stora militanta grupper på någondera sidan men väl en stor vilja till samexistens. 19.3% av prästerna ville upphäva samvetsklausulen, 12.1% förändra den så att den bara skulle gälla dem som prästvigts före år 1958. 68% ville bevara eller förstärka samvetsklausulen. Vi vet hur det gick i tidens läng, men så lång var inte tiden.

Leif Östborg undersökte prästernas inställning till kv*nnl*g* pr*st*r. 45.7% var positiva, 42.4% negativa och 15.5% kunde inte besvara frågan entydigt. Prästförbundet hade också gjort en enkät och där var 54% för, 42% mot och 4% svarade "vet ej". Östborgs sätt att fråga var klokare eftersom det gav plats för den som inte ville svara entydigt. Fyra av tio präster omfattade alltså inte 1958 års riksdagsbeslut.

Hur var det då om svaren fördelas efter ålder och inskränks till hur manliga präster svarar?
I kategorin "under 50 år" är 41.7% positiva, 48.1% negativa medan 15.3% inte kan besvara frågan entydigt.
Över 50?
50.6% positiva, 35.4% negativa och 15.2% kan inte ta entydig ställning. Det betyder att kvinn*pr*stm*tst*nd*t ökar bland de yngre. Det var ett resultat som överraskade alla som tänkt att det var gamla stoffiler som inget fattat som stod för motståndet. Det kyrkopolitiska problemet stod fram. I Växjö stift var 30% av prästerna för och i Göteborg 12.8%.

Näste kardinal till rakning blev alltså Donald Wuerl i Washington, som anklagades för att ha försökt dölja övergrepp. Det är något annat än hans företrädare McCarrick, som anklagades för att ha begått övergrepp, lurat prästkandidater ner i sängen t ex. Wuerl, som blir 78 år nästa månad, lämnar ärkebiskopsstolen men är kvar i kardinalskollegiet och får uppgifter i Rom. Till dess efterträdare utsetts fortsätter han också i Washington. Problemet för Wuerl är väl det gamla vanliga för kyrkliga ledare. Det finns problem men på något sätt måste de döljas. Och så gör man det. Det går så länge som det går. Sedan går det inte alls. Varianten är att ingenting göra för det man inte lagt sig i, behöver man inte dra sig ur. Frasse har problem. Det finns sådana bedömare som menar att han faktiskt inte riktigt förstår hur stora de är. Detta tror inte Bloggardag. Vår vän Frasse tänker och talar om den stora slutstrid som vi för var dag är en dag närmare och om det raseri som kommer sig av att Djävulen vet att hans tid är kort.

Därför till sist:
Bloggardag är rätt ointresserad av hur professor Jesper Svartvik skött sig, men illa konstaterade alltså Lunds universitet. I Antjeborg medgav den gamle missionsförbundaren Lysén att det varit problem, problem som generalsekreteraren sin vana trogen försökte dölja. Bloggardag menar att det är hon som särskilt ska ställas till svars för miljonrullningen när det gäller konsulter och ansvar när det gäller fiffigheten att maskera problem för styrelsen. Den finner sig i detta, idiotiskt nog. Så pass att Ottosson Lovén fick förnyat förtroende som generalsekreterare. Bloggardag tror att det var olyckligt. Hon blev generalsekreterare i brist på alternativ när Wejryd sparkade Lars Friedner efter en aldrig uppklarad konflikt. Låt nu Helén Ottosson Lovén gå. Vem kan då anställas? Den numera självklare Anders Brännström, biskopssonen som också är generalmajor. Då blir det fart på speleverket i Antjeborg. Det skulle kronvraken i huset må väl av.

Givet att frågan om frälsning är på allvar går det inte att dribbla med sanningsfrågor, som de om sakrament och ämbete. Det går inte heller att fuska i det kyrkliga förvaltarskapet. Det är mindre frågan om trovärdighet och mer frågan om trofasthet, förmodar Bloggardag.
Man får helt enkelt inte vara dum i det kyrkliga.

Helt enkelt? Detta är tydligen det nya modeordet i nyhetsrapportering. Allt sammanfattas med ett "helt enkelt". Hur kunde det bli så. Liksom?

fredag 12 oktober 2018

Får de rättsinniga någonsin något rätt?

Lite uppgiven blev Bloggardag. Antje är i Jerusalem och där nåddes hon av nyheten om radhusbranden i Lund, uppenbart ett antisemitiskt dåd. Då twittrar hon: "Vill uttrycka mitt djupa deltagande och min solidaritet med de närmast drabbade och de judiska gemenskaperna. Vi står tillsammans mot hatet och hoten!" Detta var väl en sanning med modifikation. Bloggardags högt skattade vän dr Salomon Schulman påminde om att ärkebiskopen vägrat hålla tal på Förintelsens minnesdag. Så uppfattas saken tydligen. Då går inte solidaritetshälsningen riktigt fram.

Invändningen mot twittrandet blir dock en annan. Salomon m fl bor i Lund men attacken är en attack på Bloggardag, hans mycket nära vän, alla andra vänner och ovänner: oss och vår demokrati, inte bara på den drabbade familjen och alls inte bara på mosaiska trosbekännare, "de judiska gemenskaperna". Detta borde Antje sagt. Vi är alla under attack.

Naturligtvis menade Antje väl, men det blev fel. Och detta motiverar den uppgivna frågan: Får de rättsinniga någonsin något rätt? Nu var hon i Jerusalem och det program Kyrkostyrelsen skulle följa hade inte särskilt uppmärksammat judendomen. Alltså blev det politiskt självklart att uttryck sig som hon gjorde. Somliga går inte riktigt på det. Jag skriver inte "Borg" men tror att det enkelt kan borgas för. Hade Antje brukat allvar, hade hon uppfattat attentatet som Bloggardag. Riktat mot sig. Hon kanske också skulle skrivit en vers om vår importerade antisemitism...

Salomon Schulman är min vän och kamrat sedan 50 år. Jag håller av honom för att han är den han är: intellektuell, yrkesskicklig, empatisk läkare och människa och allt vad ni vill. Han vårdar sina samband. Jag vördar minnet av hans plågade mamma. Och Salomon kan sätta fingret på en öm punkt:
https://www.expressen.se/debatt/finns-ingen-synagoga-ger-sig-hatarna-pa-vara-hem/
En kristen är mån om sitt semitiska samband. Vi är också barn efter löftet till Abraham. Det är faktiskt inte muslimerna på riktigt samma sätt. Så har de inte läst aposteln S:t Paulus heller. Vi har. Rm 11.

Vi har fått lära oss att Antje är en teologisk världsstjärna. Det är gott att få veta men positionen är en utsatt position. Det betyder att Antje riskerar att ett av kriterierna för ve-ropen uppfylls. Lk 6:26
Kanske skulle också kyrkoherden som slagit fast hennes stjärnstatus besinna ett annat Jesus-ord. Fåfängliga ord ska det göras räkenskap för. Mt 12:36

Canterbury lockar alltid, inte minst de finkristna. De finkyrkliga i Canterbury-stiftet håller på att avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt. De vet uppenbarligen inte vad en präst till skillnad från en socialråtta är. Och så kommer socialråttehållningen in i prästeriet och skapar elände. Brottet är tydligt. I mer än 800 år har tystnadsplikten varit en lagfäst plikt för en präst i England. Så inte längre. Kommer någon för bikt måste prästen först säga:
"If you touch on any matter in your confession that raises concern about the wellbeing or safeguarding of another person or yourself, I am duty bound to pass that information on to the relevant agencies, which means that I am unable to kep such information confidential."
Svenskar minns Olaus Petri, som fick kunskap om mordanslaget mot kung Gösta men inget sa och dömdes till döden för denna sin uraktlåtenhet att larma myndigheterna.

De högkyrkliga i Anglikanien är skogstokiga om man med skogstokig syftar på Sherwood-skogen. I tidskriften New Directions finns en vinjett över ett antal artiklar: #KeepTheSeal.
Artiklarna förklarar vilket brott som begås med den nya ansatsen att förvandla bikten med den absoluta tystnadsplikten till ett öppet och riskabelt samtal. Den enkla sanningen är att de som skriver en sådan formulering inför ett själavårdssamtal och bikt aldrig hört bikt på allvar. De har som mest  hört de vanliga, trista, formella och glädjedödande bekännelserna av trivialiteter, men aldrig varit med när det är allvar. Med allvar menas "på liv och död". Riktiga präster vet vad Bloggardag talar om.

Det är en risk när prästeriet blir socialtjänst och när socialtjänsten uppfattar prästeriet vara en ansedd arena för att göra vad socialråttor i alla tider beskäftigt gjort. Oss emellan, det finns kanske en poäng med att prästämbetet är manligt? Men fråga inte högt. Skogstokigheten kanske inte begränsas till Sherwood.

Om Canterburystiftet finns ett att säga och det formuleras som en fråga: Får de rättsinniga någonsin något rätt?

Torsdagsdepressionen kom till sist i tryckt utförande och skapade betryck. Men den där Dag Sandahl var en trevlig bekantskap i varje fall i Pontus Håkanssons version. Är det första gången sammanställningen "gin och tonic" förekommer i det fromma bladet? Replikerna från den intervjuade andades i allt förståelse för de fientliga finkristna. Ett var fel eftersom det inte längre stämde. Festen har pågrund av publiktillströmningen flyttats från den kyrkliga Öhrtagården i Ör till det mindre kyrkliga stället Ormesberga Bygdegård, gamla IOGT-logen. Men det viktiga är förstås att alla och envar kan fira födelsedagen varhelst de befinner sig i Guds stora rike i behov av hans nåd och hjälp. Fira mellan kl 16 och 20. "Barnkalas" har detta kallats. Nåja.

Bloggardag funderar mycket över hur en gammal nykterhetsloge kan bli bygdegård med öl, vin och sprit. Det kallas nog "utveckling". Fast 1926 skrev faster Inga en anteckning den 12 juni om en utfärd med konstaterandet som följer: "Omsider ansåg de, som längtade efter något mera uppbyggligt som t.ex. en rejäl fest, att man borde bryta upp." Inte så illa tänkt, tänker Bloggardag. Traktan efter fest och EU-bidrag därtill skapar landsbygdskultur.

Ännu något. Frimodig kyrkas representant i Kyrkostyrelsen tycks bojkotta resan till Israel/Palestina. Det är ett modigt ställningstagande. Har Kyrkostyrelsen modet att ta sig igenom ärendet med professor Jesper Svartvik? Avtalet med Lunds universitet sades upp eftersom det inte uppfylldes. Professorn var inte på plats i Jerusalem men lyfte förmåner som om han vore. Generalsekreteraren Helén Ottosson Lovén försökte spela byråkratspelet, avtalet sades upp för att kunna omförhandlas, sa hon. Inga problem, alltså. Men problem var det och den 1 januari 2019 är professorns anställning slut. De resoluta tagen togs av Lunds universitet, inte av folket i Antjeborg.

Grunden för uppsägning formulerades så i juni månad detta år:
"Jesper Svartvik har genom att inte närvara i Jerusalem på avtalat sätt, genom att uppbära för mycket och oberättigad ersättning samt genom att missköta sina arbetsuppgifter åsidosatt sina åligganden mot Lunds universitet och dess avtalspart Svenska kyrkan och därmed visat sig klart olämplig för sitt arbete. Därmed är förtroendet för Jesper Svartvik förbrukat. Agerandet har inneburit skada för Lunds universitet i flera avseenden och orättmätig vinning för Jesper Svartvik."

Jesper Svartvik delade inte bedömningen. Men ska alltså sluta. Vad har Kyrkostyrelsen fått veta om allt detta och fått veta utan omskrivningar utan i all sin brutalitet? Man undrar. Nu kan Bloggardag inte reda ut alla turer, men minner sig om SKUT-skandalerna och undrar hur generalsekreteraren nu ska dribbla. Kan en kritisk granskning utföras av Torsdagsdepressionen? Och hur ställer Kyrkostyrelsen de brutala frågorna nu? Fattar styrelsen att den verkar i en förtroendebransch och att förtroendet urholkas med varje affär av detta slag? Läser Bloggardag materialet rätt att Svartvik i kontakt med flera biskopar satt sina egna intressen framför universitetets? Vad säger detta om biskoparna? Har de förstått och mörkat oegentligheter?

Bloggardags tips: Tjänstemännen försöker hålla undan alla komplikationer från Kyrkostyrelsen och säga att allt nu är löst. Problemen har de känt till. De var möjliga att hålla från sig tills universitetet grep in. Vad tänker sig Kyrkostyrelsen nu? Hur ska det bli med detta prestigeprojekt? Nya konsulter in för att utvärdera?

Bloggardag vet ett: Trappor ska städas uppifrån. Det gäller överallt, i Jerusalem och Antjeborg lika. Men frågan ska alltid ställas: Får de rättsinniga någonsin något rätt?




torsdag 11 oktober 2018

Skepticism som lärjungehållning

Jag tror att det bokstavligen är sant att Jesus från Nasaret är den utlovade Messias. Som så många andra i Kyrkans historia bottnar denna tilltro i skepticism, dvs bearbetad skepticism. De kritiska frågorna kunde ställas och besvaras. Sanningen slog till. Det är lärjungarnas hållning.

De andra finns också, de trosvissa, de som är vissa i tron därför att de aldrig ställt frågorna. Bloggardag är orolig för dem. Tänk om det blir en tid för muntra martyrer, kan de stå fram då som en gång Lucia? Eller blir de avfällingar, apostater i stället för martyrer?

En näsvis kommentator funderade över om Bloggardag bara läst rubriken i DN om att klimatpanelen hade fel eftersom den visserligen hade fel, men detta på ett så kreativt sätt att situationen är än mer katastrofal. Detta visstes i DN. Nå, nu är det inte så intressant åt vilket håll felräkningen slagit. Det intressanta är konstaterandet att något var fel. Då är det rätt underordnat om det var positivt eller negativt, överskott eller underskott i felräkningen. Räknas kollekten och det blir fel i sammanräkningen så är detta det intressanta. Själva felet. Inte beloppet. Samma sak med FN:s klimatpanel. Den hade alltså fel och i DN inhämtas korrekta uppgifter. Varsnar någon ett problem? För kan det bli fel på ett sätt, kan det bli fel också på ett annat.

Bloggardag gick självfallet till skeptikerns guide i denna galax: Klimatsans. Där ställs en del frågor som skeptikerna tycker verkar vettiga och som klimataktivisterna inte bara avskyr utan hatar. Denna morgon kompletterades bilden av en ambitiös skribent i den högra tidningen, som ville att alla skulle bokföra koldioxidutsläpp för att minska dem. Är just detta för Sveriges del inte ett säkert sätt att beröva skapelsen livsviktig koldioxid? Och vem idiot menar att Europa nu måste spara än mer eftersom USA inte gör det? Somliga har nog inte fattat att om man seglar tillräckligt långt västerut så seglar man österut. "Var inte dum nu, Jan", sa barnsköterskan... Vansinniga adhoc-lösningar som leder till kollaps, talar en kompetent klimatskeptiker om. Tänk om han har rätt? Vad tänker ni när ni ser en miljöpartist egentligen? En livsfara?

Hur ska vi förstå ropet på en stark världsregering, som måste till för att lösa de katastrofala problem, som avtecknar sig? Torbjörn Tännsjö, som Bloggardag instinktivt misstror för han känner igen den evige gymnasisten när han ser honom, pläderar i boken Etikprofessorn, Fri Tanke 2018, för en världsregering. Den ska hantera problemen med krig och fred, globala orättvisor och global uppvärmning och poängen är att ett "vi" redan skapat de problem att "vi står inför ett veritabelt negativt existentiellt hot". Alternativet till världsregering är att vi kollektivt dukar under. Tännsjö vill då föra en kamp för den globala demokratin. (aa s 281-282). För denna är han "beredd att kämpa, ställa till spektakel, dö och om nödvändigt döda, ja till och med göra mig löjlig" (aa s 284) Ordet gav besked. Tännsjö, etikprofessorn, är beredd att döda och detta i de bästa avsikter. Nå, i en envig blir inte Bloggardag nervös, men professorn kanske är illistig och möter inte i rent spel?

Är inte det troliga att världsregeringen blir en korporativ och totalitär miljöfascism och de kristna då måste läsa Uppenbarelseboken för att förstå sin samtid? Varför så dyster? Bloggardag har insett att vi lever i en postdemokrati redan och detta i lilla Sverige. Vi röstade och sedan tas röstresultatet om hand av ett litet fåtal. Har Bloggardag förtroende för någon av dessa småvuxna ledare? Ska inte den som leder vara huvudet högre än allt folket? Och vi som bläddrat i Den Heliga Skrift, tänker vi inte i grund och botten att vi steg för steg närmar oss historiens skymning? Har vi inte bett vår aftonbön och övat den hållningen? Så vad då?

Såvitt nu kan bedömas är nästa teologiska konferens som Bloggardag måste till en i Dublin i november. D V stod det i pålysningsboken, den som innehöll uppgifterna för kommande vecka och lästes upp från predikstolen efter predikan. "D V" utlästes "denna vecka" men betydde egentligen "Deo Volente", "om Gud vill". Sekulariseringen kommer alltid inifrån kyrkolivet! Fromheten och det fromma anslaget förvandlade till trivialitet. Till Dublin alltså, Deo Volente. Då ska skandalerna i Rom diskuteras. Det är mer upprört och upproriskt i det romerska än som riktigt vill medges. Den Ranghögste i Sveriges kristliga liv klarar sig från illvilliga journalistiska frågor. Vad ska han säga om han pressas, när Frasse tiger och frågorna blir fler och fler. Hör det till skymningsläget att det blivit på det här viset?

Torsdagsdepressionen kom inte i postlådan och därmed utlöstes, som någon gång tidigare,  en torsdagsdepression utan Torsdagsdepression. Förunderligt och märkligt. Jag hade gärna velat se kyrkoherde Wilsons artikel i tryck, den finns väl med? Han tycks lite trött på att det specimineras till biskopstjänsten i Stockholm om jag minns vad han skrev för den debattartikeln fanns med tidigare i veckan på nätet (när Bloggardag var på det viktiga symposiet i Tyskland). Nå, det kan finnas annat intressant i tidningen att läsa, men det mesta i tidningen kanske till sist är rätt oviktigt. Finns boken En annan Kyrka anmäld/recenserad/uppföljd? Antagligen inte.

Om den boken har det varit tyst sedan maj månad, men boken är likväl snart slutsåld, säger förlaget. Förstå detta den som kan! Har vi fått ett kyrkoklimat med samizdat-utgivning, sådant som läses men som egentligen inte finns? Samizdat var från början enkla stencilerade alster från de underjordiska dissidenterna men antagligen kan böcker också räknas dit. Särskilt i Svenska kyrkan och särskilt om böckerna belyser vad som hänt och händer i Svenska kyrkan. Detta förändrar inget. De överjordiska kan också arbeta underjordiskt. Är detta kanske villkoren för skeptiker i alla tider och mest när det skymmer därför att tiden håller på att ta slut?

onsdag 10 oktober 2018

Efter symposiet

Bloggardag avkrävs besked om symposiet och när svar inte prompt levereras, symposiet pågick, kom animerad påstötning med inbyggt misstänkliggörande. Besked kan dock lämnas även om denna bloggsida inte är en frågelåda. Enda inskränkningen styrs av GDPR, men det är inte ett beslut Bloggardag tagit. De svenska deltagarna var vederbörligen och sedan rätt lång tid tillbaka utsedda. Symposiet ordnades av stiftelsen Wissenschaft für Theologie und Anders. Välrennomerat alltså.

Symposiets tema var Einherbsten. Ansatspunkten? Att inte yra runt med tankar på att plantera församlingar, men väl hantera frågan om att skörda vad fäderna sått. Har all deras möda visat sig förspilld? Blev det inget för någon? Vad säger det om deras tid och vår? Bibelmaterial Jh 4:29-40 och 1 Kor 3:6-9 förstås. Symposiet var fromt. Svenskarna kunde tänka på sv ps 228.

Ett seminarium tog upp frågan om vad präster egentligen gör. De är ju kyrkoarbetare, men i vilken mening uträttar de något och i vilken sysselsätter de sig bara? Här gavs många intressanta synpunkter med start redan år 1848. Inblickar gavs också från Svenska kyrkans grundläggande omgörning, den som resulterat i en koncern och ett kyrkosystem fjärmat från det lokala och den familj som är Guds familj på platsen. Prognoserna för kristen tro i Europa begrundades med dysterhet. Få tycktes tänka att Tyskland och Sverige trots allt helgas av klockors klang. Ingen obetydlig entusiasm mötte den bloggare som berättade om vedermödorna med att skriva en pigg, käck och munter blogg.

Symposiet gav många inblickar. Det finansierades från svensk sida med ännu icke inbetalda och redovisade (än mindre reviderade) kyrkofondsmedel. Eftersom det var i Tyskland iakttogs inte heller restriktioner när det gällde tillgång på för teologiskt arbete nödvändiga drycker. Den middag som serverades betecknades som ett rent "schweinerei". De svenska deltagarna undvek dock det stora utbudet av kål. Svenskarna hade sett Picassos äventyr och visste.

Vad kom ut av symposiet? Vi får väl vänta på den samlade och tryckta rapporten. Det kan ta sin tid. LVF:s rapport mot populismen från i maj månad har inte kommit ännu. När de svenska deltagarna  citerade Svensk Pastoraltidskrift och inlägget från kyrkoherden i Täby Michael Öjermo fick det effekt.
"Antje Jackelén är en teologisk världsstjärna som uppträder självsäkert och med tyngd i diverse internationella sammanhang. Hennes teologiska beläsenhet, språkbegåvning och sociala förmåga ger Svenska kyrkan fortsatt en roll som brokyrka. Lund 2017 visade detta tydligt."
Tyskarna tycktes mulna. De hade tydligen tänkt sig att rekrytera denna teologiska stjärna för att hon skulle kunna ge sina slutår i tjänst åt dem. Nu förstod de att denna världsstjärna måste bli kvar i Sverige, bortsett från "diverse" sammanhang. Bloggardag log. Han uppskattade det där med "social förmåga" och än mer uppskattade han att det specimineras till en biskopstjänst i Stockholm. Heja, heja. Må fetaste smicker vinna. Men, som sagt, tyskarna förstod att deras värvning skulle kunna komma att misslyckas. Annars vet vi ju att världsstjärnor kan byta lag och få feta övergångssummor.

Klimatfrågan kom förstås upp i samtal. Bloggardag försökte med hjälp av symposiet förstå rapporten från Kyrkomötets Förvaltarutskott. Rapportören "ville se att miljö och klimatfrågorna springer ur evangeliet. Och det var just vad som poängterades i utskottet. Tyvärr finner inte utskottet anledning att betona detta, men det finns där."

Hur ska detta förstås? Esoteriskt kanske? Som en hemlig kunskap, som finns men inte? Teologiskt är väl saken komplicerad. Behövs evangeliet för skapelseansvar så är det bara de som lyssnar till och följer evangeliet som kan ta ansvar för miljö och klimat. Så kan det väl ändå inte vara? Bloggardag kan redovisa stor oreda under den tyska teologiska himlen.
Reformatoriskt tycktes tänkandet inte för tyskarna av luthersk modell.

I går afton gick Bloggardag också igenom tidningsskörden. FN:s klimatpanel misstänkliggörs. Det gillar Bloggardag. "Ärligt talat – FN:s klimatpanel har nog fel". Själva misstänkliggörandet gladde. Men handlar det om Sverige, kanske utsläppen inte är så katastrofala? Vid tillfälle ska Bloggardag läsa artikeln också. Huvudbudskapet är att panelen kan ha fel. Det räcker långt för en skeptiker, som med egna ögon ser väder men inte klimat.

I Växjö stift pågår fortbildningsvecka, förtäljde lokalavisan. Detat var studiedagar för präster från början, men nu är det fortbildning också för förtroendevalda och ideella. Den handfasta förklaringen är nog att Fortbildningsveckan inte lockade tillräckligt många anställda, allra minst de som arbetar och inte enkelt kan dra sig undan arbetet en hel vecka. Det är kända namn som fortbildar. Sherin Khankan startade Skandinaviens första moské med enbart kvinnliga imamer. Hon samtalar om tro med rabbinen Rebecca Lillian och prästen Lisa Vinsander. Kända allihop.
Den kända Anita Goldman pratar om sin nya bok, den kände Brian Palmer talar om mod och den kände Martin Schibbye om orättvisor. Dessutom finns den kände Niklas Källner med för att berätta om hur man skapar spännande möten med människor. Bloggardag fann att tre var kända för honom men ingen kände han. Han lever ett stilla liv. Han ringde en gymnasierektor, som också kände till tre. Tillsammans identifierade de alltså fyra "kändisar". Så vad med kändisskapet? Varför anföra detta? Bloggardag ville helt enkelt att läsekretsen inte skulle känna sig dum. Det är partiellt kända namn som engagerats när detta evenemang äger rum. Själva tilldragelsen har gått Bloggardag helt förbi. Vad det säger vet inte Bloggardag, men något säger det. Det där med kändisar var förresten en reklamtext från stiftet som tidning köpte rakt av. "No questions asked"-journalistik.
https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/nyheter/manga-kanda-namn-till-vaxjo-stifts-fortbildningsvecka--rekordmanga-anmalda

Då har Bloggardag det betydligt roligare i den internationella miljön med intressanta symposier. Men hur många sådana har den som kallas "BD" skickats på av Svenska kyrkan undrades? "En" sa han, när generalsekreteraren ringde och bad om ursäkt för behandlingen för att just han aldrig skickats att representera. Svaret på repliken "en" var kärvt: "Det räknas inte." Det var vid det tillfället expertmedverkan och dörröppnande han skulle svara för och denna händelse ligger 25 år tillbaka i tiden. BD:s insatser fungerade för Svenska kyrkan. Bra att det finns doktorer med utbildning inom ämnesområdet missionsvetenskap och ekumenik. Men på något sätt räknades inte insatsen som det representerande andra skickades på. Har han inte varit utomlands? Jo, men andra har kallat på honom eller sänt honom. Inte Svenska kyrkan i Antjeborg med omnejd.

Det är denna onsdag Kyrkostyrelsen far i luften. Antje rådde på twitter Maria Ludvigsson att inte lita på Annika Borg. Varför förblev oförklarat, kanske oförklarligt. Ungefär som när Trump twittrar alltså. Till och med Antje måste väl ha blivit deprimerad, denna gång tisdagsdeprimerad, när kritiken hugger in.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/kyrkostyrelsens-ensidiga-fokus-pa-israelkritiker
Då kanske Antje inte uppbyggt sig med Patrik Petterssons text om Antje som ointresserad, oförmögen och ovillig? Där gavs också referensen till twitterinlägget.
https://kyrkligating.blogspot.com

Tyskland kanske ändå kan locka denna teologiska världsstjärna? Inte så småsint där som här?

tisdag 9 oktober 2018

Tysk höst igen

Bloggardag fann sig nödsakad att på ort och ställe undersöka den tyska hösten. Den fanns.  Vad Bloggardag sett med egna ögon kan vara sant. Förutsatt förstås att seendet inte är ideologiskt. Kan man se ideologiskt på hösten och mena att detta är den årstid de svage kallar höst? Men då blir det väl NMR-varning för NMR väljer styrkan framför svagheten, har jag sett på ett klistermärke.. Detta är väl å andra sidan också ett ideologiskt ställningstagande?

Kyrkostyrelsen flyger i morgon i luften för att besöka, ja vad? Palestina mest kanske? Israel? Tveksamt. Annika Borg har påpekat hur lite av det judiska som Kyrkostyrelsen får se, det som hör ihop med själva vårt olivträd, det vi inympats i. Hon har beredvilligt  publicerat hela besöksprogrammet.
https://kristenopinion.wordpress.com/2018/10/05/svenska-kyrkans-anti-israeliska-aktiviteter-fortsatter/

Bloggardag blir initialt mest intresserad av att få veta hur programmet sattes ihop. Kristdemokraten och den frimodige i Kyrkostyrelsen verkar inte ha fått så stor förståelse för frågorna om Israel, dess historia och utmaningarna landet står inför. High-tec nationen Israel studeras inte heller. Man hinner inte allt, men Yad-Va-Shem hade väl ändå varit av värde att få besöka? Och en lite sväng till Döda Havet och Qumran?

Vad kan nu hända? Skulle de israeliska myndigheterna kunna plocka bland deltagarna och skicka hem somliga, som det är inte är i nationens intresse att släppa in? Eller hela delegationen? Sätter man folk i vänteläge på Ben Gurion för att sedan tacka för besöket, säga "tack men nej tack"? Kan Shin Bet blunda för den tendens programmet har och tycka att det är likgiltigt om en uppenbart Israel-kritisk agenda får styra Kyrkostyrelsen och förse den med sådana perspektiv och informationer som resurs för kommande beslut i Svenska kyrkan? Effektivast är kanske att vägra några ledande aktivister inresa och så får de övriga i gruppen fatta beslut om vad som bör göras. Det kan bli en intressant onsdag.

Den frimodige och kristdemokraten har antagligen, men detta vet Bloggar inget om, lagt fram förslag som skulle balansera kunskapsinhämtandet. Vad med messianska judar och vad med den israeliska fredsrörelsen? Alltid finns det väl någon i krigskonst erfaren i just denna fredsrörelse som kan säga något av intresse. Det fanns det förr i alla fall. Och tvåstatslösningen, vad är det med den? Bosättarrörelsen sedd från Israels perspektiv kunde det ställas klargörande frågor om. Här dyker det upp tuffa grabbar från Brooklyn och gör anspråk på mark som palestinier ägt i generationer. Brooklyngrabbarna påstår att marken tillhör dem. Sedan tar de bulldozers och förstör olivlundar som vuxit i kanske hundra år. Kan man inte fråga "med vad rätt?" och få ett annat svar än det gamla svenska vid fredsförhandlingarna i Oliwa: "med vapnens rätt!"

Programmet tycks upplagt utan närmare kännedom om vad Kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare behöver för lokal kunskap, dvs fromhetsövningar på Via Dolorosa, Gravkyrkan mm. Skulle Bloggardag lite distanserat försöka förstå utbudet av fromhetsövningar är det närmast reformert, och vad Bloggardag tycker om detta vet numera hela kristenheten.

Hur kunde det bli så här?

Svensk höst? Bloggardag köper en bok då och då. Ska den komma från USA är det tullformaliteter. PostNord levererar efter godkännande av Tullverket. Sitter det någon teologisk expert och prövar om mina bokinköp ska bli godkänt och böckerna utan problem ska kunna införas?
Deklarationsavgiften är 75:- och importmomsen 108.77. Man kan få se bild på paketet också.
Naturligtvis är informationsfriheten i fara. Och varför ska jag betala extra? Får inte Tullverket anslag av mina skattemedel redan? Antingen är Tullverket skattefinansierat eller så får det bedrivas genom uppbörd för varje försändelse. Böcker och tidningar/tidskrifter ska vara tullfria för de utgör i en demokrati viktiga byggstenar. Att sedan hanteringen fördröjs en vecka kan Bloggardag också ha synpunkter på. Just nu känns det inombords som om den svenska hösten antar östtyska kulörer. Ser Statsmakterna att det finns väldigt mycket skrivet i världen som Bloggardag alls inte behöver veta?

Symposiet i Tyskland fortsätter. Gårdagen var verkligen intressant. Bara en programpunkt fick utgå. Det bekymrade tyskarna. "Tut mir Leid", sa de. Bloggardag försökte uppmuntra dem att komma över lidandet, det som bara varar ett ögonblick medan härligheten blir så mycket större. Hoppades det lyckades. Vill ni verkligen se tyskar lida?

måndag 8 oktober 2018

Antje firar

Antje kom sig efter att ha blivit utskrattad för sitt twittrande i somras och twittrar nu på  lika käckt som tidigare. Den 5 oktober fick vi ta del av detta meddelande:

"Idag för 21 år sedan fick #svenskakyrkan sin första kvinnliga biskop – Christina Odenberg. Glad och tacksam för hennes gärning! En förebild, inte bara för mig."

Nu noterar Bloggardag att Antje vänder tillbaka i historien för att komma med en historisk notis. Kanske på ett udda årtal, men vem är väl Bloggardag att särskilt kommentera detta? 21 är ett vackert tal, som också kan vara ett kortspel. Varför inte? Men kommer någon bloggkommentator att ge sig på Antje för att hon ständigt vänder tillbaka för att skriva om kv*nnl*g* pr*st*r eller b*sk*p*r? Sannolikt inte. Bloggardag tror sig ha förstått varför.

När Antje drar upp historiska förhållanden sker det i avsikt att fira något storslaget som inträffat dåförtiden.
När Bloggardag vänder tillbaka är det med frågan om det som hände kan förklara vad som händer nu.

Denna typ av tillbakablickande för att förstå och inte bara högtidlighålla blir farligt. Då blir det läge att kritisera tilltaget. Med Bloggardags metod kan det nämligen ställas frågor, medan Antjes metod endast utlöser eulogier. Kanske varsnas skillnaden också som en fråga om vetenskap kontra ideologiproduktion? Kanske också som en fråga om hemvist, Heimat. För så underligt är det ju att Antje inte med modersmjölken tagit in det svenskkyrkliga, inte ens med dopvattnet, inte heller vid konfirmationshögtidligheten. Nu aktualiseras frågan om det självklaras roll i våra liv, det självklara som finns där men som vi inte särskilt lägger märke till eftersom det är just självklart. Antje är ju inte svenskkyrklig. När Christina blev biskop var inte Antje ens svensk medborgare. Noteras. Oklart varför det noteras.

Det är möjligt att Bloggardag just för att en självklarhet kan dölja sig i resonemanget missar något som är självklart för alla, men i vilken intellektuellt begriplig mening blir Christina Odenberg en förebild? Kan man få ett svar eller är detta bara en passande besvärjelse?

Bloggardag tog fram boken Farligt, Andaktsbok för hem och skola, typ, som gavs ut just år 1997 och kom att ackompanjera Christinas utnämning. Bokens framsida var vinjett när utnämningen presenterades i något av de statliga nyhetsprogrammen. Boken var inte populär då, dess författare än mindre.

"Christina hör inte till dem som formulerar nya diskurser om Gud. Hon är svenskkyrklig av det slag man är i Mälardalen". (aa s 137) Det noterades att hon inte hotade episkopatet genom att vara kvinna eller genom att vara bättre utbildad. Hon skulle alltså kunna tas emot med vänlighet av biskoparna. "Hon ställer inte till med någon palatsrevolution i kyrkomötet heller". (aa s 138) Hon har genom den kyrkliga beslutsapparaten lärt sig en del som alla inte kan. Men hon kommer att bli symbolgestalt för modernitetens agenda också om hon inte riktigt står för den, hette det vidare.

Ska det uppfattas vara en försmädlighet när det också konstaterades, att Christina inte inom ramen för Borgå-deklarationen överallt skulle uppfattas vara biskop och att de som hon prästvigde inte uppfattades vara autentiska präster. Inte i England. Där var det skillnad på präster i Svenska kyrkan av kategori A, män prästvigda av manlig biskop och B kvinnor prästvigda av manlig biskop och C kvinnor och män vigda av kvinnlig biskop. Detta högst intressanta problem talades det mycket tyst, om alls, om.

"Reko tjej" hette det i boken om Christina. I boken frånkändes hon episkopatet, men uppfattades reservationslöst som stiftschef. Författaren funderade över andra biskopar, sådana som kunde väljas utan fullmakt från statsministrar av typ Carl Bildt och Göran Persson. Detta var ett högst förargelseväckande inlägg. Det bemöttes med ihållande tystnad. Makt utövas så.

Själva förebildligheten kan verkligen ifrågasättas av somliga av oss, men det är i högsta grad informationsbärande att somliga ser Christina just som förebild. Ska ändå impertineta frågor ställas, borde någon fundera över hur väl Antje känner Christina. Hon efterträdde henne, men var med tyskt medborgarskap själv flera år, när Christina var i Lund, i USA. Från 1996 var Antje doktorand på heltid i Lund och kring sekelskiftet la hon sina år på ett liv i USA.

Forskarutbildning ger understundom (inte alltid kanske) en fallenhet för frågande och ifrågasättande. För detta har svenska skattebetalare bidragit med medel. Möter vi sålunda i Antjtes tweet ännu ett uttryck för Svenska kyrkans ideologiska sanningar? Det som sägs är det som ska sägas, men är de facto samtidens falska föreställningar om fenomen. Ideologi sålunda.

Om Christina då? Finns ingen anledning tycka illa om henne, tvärtom. För henne ställde man gärna upp. Till exempel när det bjöds på Haggis och whisky i Edinburgh. Christina viskade: "Kan du hjälpa mig och dricka upp min whisky?" Här kan man tala om gentlemannamässigt och artigt smygsupande genom en snabb svepande rörelse. Eller praktisk kristendom. En gentleman hjälper kvickt och diskret en kvinna i nöd. Honi qui mal y pense. Men vem är då egentligen den förebildlige? Borde det inte rätteligen vara den förbindlige och gentlemannamässige? Antje har nog aldrig hjälpt Christina med en whisky, om man så säger.

Naturligtvis var det viktigt att få 1958 års ämbetsreform fullbordad. Det skedde kanske genom att man i Uppsala bestämde sig för att välja en manlig ärkebiskop, KG Hammar, och därmed göra upp om plats för Christina i Lund. Detta var antagligen strategin. Varför inte en kvinnlig ärkebiskop? Det skulle dåförtiden ställa till det ekumeniskt för Svenska kyrkan. Finns någon som var med i dessa diskreta överväganden fortfarande kvar i livet, vore det inte fel att få höra den berättelsen. Det sker nog ändå inte i denna tillvaro. Hör detta till sådant man i konversationer muntrar upp sig och andra med i den himmelska? Nja. Bloggardag anmäler osäkerhet.

Detta sagt tänker sig Bloggardag denna måndag fara till Lunds stift, stiftet som gränsar till Hallaryds församling. Det är gammalt Willny-land. Hugo var kyrkoherde där och Allan spelade allan redan där.

söndag 7 oktober 2018

Förlagschefen

Förlagschefen kände sig personligt kränkt eftersom hennes bidrag i boken Dags systrar skriver Dag-bok inte uppmärksammades tillsammans med de andra på denna bloggsida. Så var det. Men också förlagschefer måste lära sig vänta. Bloggardag säger som han som rätt på kanelen kom hem, öppnade kylskåpsdörren, tittade på mjölkpaketet, talade och sade: "Lugn. Din tid kommer!"

Anna Ehde Malmberg kommer ur en intressant prästfamilj eller prästsläkt och är ingift i en annan. Det vimlar av präster av olika schatteringar kring henne. Alla prästerna är nog inte helt hederliga, men ett antal. Farfar Otto hör till högkyrklighetens respekterade fäder. Hennes pappa Thomas var idog församlingspräst av det slag som med åren blev alltmer främmande för vad Svenska kyrkan höll på att bli. Det är en omständighet att begrunda.

Bloggardag har väl varit vän med Förlagschefen i 50 år just detta år. Då var hon dock inte Förlagschef. Det betyder att Bloggardag kan tilltala henne med det namn som inte längre får användas. Det är som med Führern. Somliga utvalda kunde kalla honom "Du". Inga jämförelser i övrigt!

Bloggardag behöver inte särskilt utveckla att Förlagschefen har humor och sinne för livets  krumelurer. Hon är kreativ, dvs har förmåga att fånga upp idéer och göra något av dem. Det ser den som kollar Gaudetes utgivning. Styrkan är att förlaget vet hur det är i församlingar och vad som då behövs. Detta sagt hade förlaget förstås behövt mer resurser. Kyrkostyrelsen har utmanats på några tusenlappar för ett fortsatt filmprojekt om Stengrunden ,men idogt vägrat. Annat får kosta multum. Bloggardag har sina synpunkter på detta. Men kyrkosystem undviker begåvningar, skyr dem till och med. Det är då begåvningarna startar eget förlag. Ni förstår. Ni behöver därmed inte acceptera förhållandet. Svenska kyrkan har en talang att neka sig allt gott. Eliten borde ställas till svars för detta.

Bloggardag vet att Förlagschefen velat att Dag Sandahl skulle skriva. De finkristna har manat henne att idén (ibland Sandahls) borde förverkligas av någon annan för att vinna framgång. Förlagschefen har inte vikit ner sig. Då vet också Bloggardag att skilja mellan anpasslighet (havlighet) och kreativ vänskap. Förlagschefen står fram som en trofast vän.

Förlagschefen fattar utgivningsbeslut. Bloggardag undrar om bloggen kommer att utges i bokform, 10 halvfranska band, 15 eller 20 om kommentarerna ska med (men då krävs ett omfattande kontraktsskrivande). Dessa volymer skulle pryda varje bokhylla. Bloggardag är inte svår. Det kan räcka med danska band...

Förlagschefen avslöjade sig som bokläsare/bokälskare i sitt bidrag i den numera mycket omtalade och nyutgivna boken. Hon formades som barn/människa av högläsning och hon är i existentiellt behov av att läsa. Så är det med Bloggardag också. Bloggardags äldsta barnbarn utbrast: "Har du redan läst ut en bok!" när han haft hela natten och förmiddagen på sig. Förlagschefen kan se fram mot sin verkliga pensionering för då blir det tid att läsa.

Den som uppmärksamt läst Förlagschefens bidrag i den illustra boken ser en mängd boktips. Bloggardag har läst några av tipsen och  omfattar själva grundhållningen med stor sympati. För egen del är Bloggardag uppvuxen i en familj med högläsning. Morsan läste Eva Curies bok Min mor Marie Curie högt men dessförinnan Nils Holgerssons underbara resa och en mängd andra böcker. Sönerna läste själva också, den ene mer än den andre. Och Bloggardag vaknade en natt av att en 12-årig flicka kl 2 på natten låg i sitt rum och skrattade. Han förstod att hon läste och hade vett att inte säga något. Stör aldrig läsglädjen hur oansvarig den hållningen än kan tänkas vara. Förlagschefen berättar i den högst aktuella boken om hur högläsningen skrämde hennes bröder så att de ramlade i golvet. Så ska det vara.

Bloggardag återvänder till de små (eller initialt små!) kristna förlagen. Håller de en utgivningslinje kan de också sälja. Artos och Gaudete lika. De tidigare etablerade förlagen saknar den fingertoppskänsla och den tjurighet som skapar förlagskultur.Vad gäller Verbum borde någon undersöka hur den havlige Göran Agrells bokförslag sålt och hur det var med de förslag Dag Sandahl föreslog och fick igenom. Oss emellan var det Sandahl-förslagen som sålde. Fast ingen minns att den verkliga kioskvältyaren, den i klass med 7 sorters kakor och mångmiljonaffär, hade just Sandahl som upphovsman. När kommer medaljen?

Startkitet var en idé Förlagschefen såg till att förverkliga efter en replik från Kajsa Ahlstrand. Hon påpekade (i Cambridge vill jag minnas) att konvertiter till islam får just ett välkomstpaket. Det var en replik som satte fart på Förlagschefen, som undrade vad en som ville bli kristen skulle behöva. Så kom start-kitet till. Det gick i två upplagor.

Bloggardag kan egentligen inte riktigt minnas alla böcker förlaget fått ut men romanerna ska inte försummas. Allan Willny är värd uppmräksamhet. Och självfallet den underfundige bibelläraren Bengt Pleijel. Carl Henrik Martlings kyrkvärdsbok räddades av Gaudete när Verbum kom fram att den inte behövde nytryckas.

Förstår ni nu Förlagschefens betydelse? Borde inte hennes bidrag i den värdefulla systraboken närmare återges? Det är omöjligt. Då skulle alla finesser gå förlorade. Bloggardag säger som fader Gunnar, Låna gärna böcker på bibliotek men inte mina. De måste ni äga. Så värdefulla är de!" I överförd mening gäller detta systraboken. Men ska ni ändå beställa den från förlaget, kan ni kolla övrig utgivning också.

Eva Lena Johansson måste nämnas också. Denna tappra och kompetenta kvinna gör bok av manus. Det är formgivarens kall i världen. Förlagschefen tycker om henne men det gör vi allihop, författare  och korrekturläsare lika.

Libris drar ner på personal. Bloggardag undrar om inte det beror på att förlaget förändrat sin profil för att nu "ge ut böcker som ger livsmod, livsmening och livskunskap". Den omfattande neddragningen kan bero på denna satsning på den moralistiska, terapeutiska deismen. Bloggardag kollade förlagets utbud under Bokmässan. Hans intuition sa honom att detta är ett förlag som ser till att inte behövas av kristenheten. Gaudete däremot behövs. Små viljestarka förlag ska inte föraktas. Inte heller när Förlagschefen avslöjar sin outrotliga kärlek till böcker. Det är läsar-kristendom när den är som bäst.

lördag 6 oktober 2018

Så här tror Lina!

Några tidningar har kvar det som kallas "betraktelse" på familjesidan. Barometern/OT i Kalmar har betraktelser men inte längre Östra Småland eller Smålandsposten. Ölandsbladet har. Bohusläningen? Några andra? Här finns ett forskningsfält som jag tror professor Göran Gustavsson var intresserad av: När försvann fromheten från tidningarna?

I Barometern är det få präster som varit kontaktpersoner och ordnat skribenter. Fyra under snart sagt ett århundrade, nåja 85 år då. Carl Bexell, Torsten Mårtensson, Dag Sandahl och Johan Alberius. Under 40 år sköttes sysslan av den där Sandahl. Den gick alltså ut på att skaffa betraktare. Alla präster var inte hågade. De fick frågan en enda gång och sa de "nej" återkom inte erbjudandet. Andra skrev bra och fick återkomma. Bidragen lästes uppenbarligen. De gav inblickar i vad prästerna trodde och ville redovisa offentligt.

I fredags ställde Lina Grimhammar i Ryssby-Åby pastorat frågan "Vågar du tro på att Gud har rätt?" Bloggardag anade en handfast uppgörelse med ateismen, ett försvar för tron, inte minst tron på trons basfakta; det där med frälsning och frälsningsmedel. Det blev inte riktigt så. Konstaterandet är inte ett konstaterande att det fromsinta saknas, men det fromsinta uttrycker faktiskt inte kristen tro. Låt oss återge några nyckelmeningar!

"Jag ser människor som älskar varandra och som sprider kärlek där de går. Jag ser Guds fingeravtryck i världen. Och då vågar jag hoppas igen. Och jag tror att Gud också hoppas, att han hoppas på oss."

Det där hoppet utläggs:
"Men Gud har inte gett upp hoppet. Han vet att vi har både gott och ont i oss. Han vet att vi kämpar med oss själva och med det onda. Och han tror att vi kan besegra i oss om vi verkligen försöker, och om vi aldrig slutar försöka."

Bloggardag tror att ni mäktar lite mer uppbyggelse:
"I varje gudstjänst får vi möjlighet att be om syndernas förlåtelse. Inte för att Gud vill trycka ner oss i skorna och berätta hur syndiga vi är, utan för att han vill hjälpa oss att räta på oss. Han vill lyfta av den tunga börda vi bär och ge oss kraft att våga försöka igen och igen. Han vill ge oss redskap mot det onda i oss själva och i världen, så att världen kan bli en bättre plats.

Nu väntar vi bara på tillämpningem, den kommer som själva frågan i rubriken:
"Så vad säger du? Vågar du försöka lite till? Vågar du tro på att Gud har rätt när han tror på dig?"

Syster Kerstin höll konfirmandernas redovisningar högt. Hon fick alltid veta något nytt , något som ingen i kristenheten dessförinnan hävdat, sa hon. Ungefär så nu alltså. Det Lina anförtror oss är produkter från hennes egen tankevärld och Bloggardag varsnar fromsintheten utan att ifrågasätta den. Det är själva innehållet som blir det problematiska. För här är en terapeutisk tro med lite inslag av det moralistiska och en deism därtill som alls ingen Frälsare behöver.

Bloggardag fick (lätta?) själavårdsmässiga problem för egen del. Han vågar nog inte tro att Gud har rätt när han tror på Bloggardag. Det är knappt att Bloggardag tror på sig själv, så den gudomlighet som påstås tro på detta sätt måste vara mindre omdömesgill än Bloggardag själv. Förstår ni problemet? Det handlar inte om 1 Jh 3:20 för det är inte en fördömelse saken gäller. Bloggardag tror på Jesus. Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet, skriar Bloggardag i psalmen. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Var det inte så att Fadern snarast trodde på Sonen, som gjorde allt detta i en hård strid med den gamle draken? Det blir mer existentiellt än terapeutiskt, det vill säga helt nya villkor att förhålla sig till. Sammanfattningsvis skulle de nya villkoren kunna kallas "kyrkokristendom".

Det där att vi får kraft att försöka igen är god fariseism. Att syftet är att vår värld ska bli en bättre plats är väl gammal ohederlig reformert tro. Själva tankekedjan är dock lätt att följa:
1. Lina vågar hoppas igen
2. Lina tror att Gud också hoppas
3. Lina tror att Gud hoppas på oss
Någon sakinformation som leder fram till argumenten får vi inte. Behövs egentligen inte heller.

Grundbudskapet är uppenbart. Vi får försöka gå i närkamp mot det onda i oss själva och i världen. Den av kvinna född, som har normala fattningsgåvor och tar sig till kyrkan och får höra detta, kan fatta ett beslut. Ett enda. Det är beslutet att det är bortkastad tid att gå dit igen.

Modéus II har nu fått något att fundera över. Köper han denna offentliga förkunnelse eller tar han ett krafttag för att värna Evangelium? Det kan bli en intressant lärouppgörelse i Växjö domkapitel.

Konstigt egentligen att det ska vara så exklusivt plötsligt att vara en kyrkokristen i Svenska kyrkan. Inte avvikande, alls inte. Exklusivt! Det finns ett annat hopp än Linas i denna hopplöshet. Bloggardag ska köra till Kalmar och bli klippt samt äta brunch idag. Kommer någon i brunchsällskapet att anföra teologiska synpunkter i anledning av fredagsläsningen av Barometern eller har de i stället läst Östra Småland och därmed undgått att få spunk?

Bloggardag ska på sin färd fundera över stridsuppställningen när ryssen tagit Kalmar och svenska och Natoförband slåss i Kläckeberga och på Erik Dahlbergs väg in i Kalmar för att splittra ryska förband som står i Norrliden, Berga och Funkabo samt söder om lasarettet. Befolkningen har flytt. Vad har Bloggardag då läst? Lars Wideräng, Höstregn. Massolit.

Skillnaden mellan det som övades när Sverige hade en krigsmakt och det som nu beskrivs är att taktiska kärnvapen sätts in från Dag Ett. Apropå vad? Apropå att gamla män gärna går i sina minnen. Den amerikanska artilleribataljonen har sitt raketartilleri runt Orrefors och haubitsarna är dolda i Bäckebo, Orrefors, Örsjö och Påryd. Om det skulle behövas, kommer Kalmar att jämnas med marken. Vad är då värst? Villoläran i en betraktelse eller hotet om annihilation? Tänk efter innan ni svarar.

fredag 5 oktober 2018

Största krisen

Alla Svenska kyrkans biskopar visar inte sin omsorg om Bloggardag, men en biskop i Svenska kyrkan kan Bloggardag lita på. Detta kan bero på att ingen, inte ens dr F i Oxford, har några frågor om hans vigningssuccession. Därtill finns det en biskop utomlands som också ser till att Bloggardag hålls underkunnig om viktiga händelser i det klerikala. Det betyder självfallet läsarmöda. Har Der Spiegel rätt (nr 39/2018) när tidningenen beskriver krisen i den romersk-katolska kyrkan som den största? Större än splittringen mellan öst- och västkyrkan och större än 1500-talets splittring i Europa?

Bloggardag funderar mycket. Det är sant att denna kris är mer vidsträckt än de tidigare för nu är den world wide. Den har också ett mycket tydligt fokus, den styr på vår vän Frasse, som hanterar krisen med tystnad. Här gör Frasse, och det säger han själv, som sin Frälsare. Han är tyst inför dem som anklagar. Det må vara eller inte. Men Frasse anklagas också av en kardinal, som önskar vara anonym, för att ljuga. Det är uppseendeväckande på minst två sätt: 1. påven ljuger och 2. kardinalen säger detta. Ljuger kardinalen?

Der Spiegel har en sida med sifferuppgifter om sexövergrepp. Ärkebiskopen Viganò var nuntie i Washington där Theodore McCarrick, kardinalen som suspenderades, fanns. Bengan satte McCarrick åt sidan men Frasse tog hans tjänster i anspråk. Där gick tydligen gränsen för den blide Viganò. Inte minst som misstänkliggörandet nu riktades mot honom, han som försökt röja i eländet. Bloggardag fick brev från ärkebiskopen av Ulpiana Carlo Maria Viganò. Han tröstade sig med att Jesus dock är i båten, Kyrkans skepp. Mk 4:38-40. Men han ser att Frasse geomför en cover up för att skydda McCarrick och detta är inte en enstaka händelse. Frasse brukar försvara homosexuella präster som begår övergrepp både mot barn och vuxna.

Ljuger Frasse? Det skulle kardinalen Ouellet, som var ärkebiskop i Quebec och nu prefekt för biskopskongregationen, kunna ge besked om för det var han som berättade om Bengans sanktioner mot McCarrick för ärkebiskop Viganò. Nu känner sig ärkebiskopen lite lämnad i sticket, kan Bloggardag förstå. Skäms gör han inte och vetskapen vem han tror på har han inte förlorat. 2 Tm 1:12.

Mycket handlar medialt om Frasse. Den Ranghögste pressas dock inte av svenska medier, inte ens av Svensk Pastoraltidskrift och Kyrkans Tidning. Hur ser Den Ranhögste på en kris som påstår vara den värsta i Kyrkans historia? Den anonyme kardinalen knyter an till Machiavelli och menar att Frasse visserligen predikar barmhärtighet men i själva verket är en iskall machiavellist som, och detta är det värsta, ljuger. Begreppet "machiavellist" uppskattar Bloggardag särskilt även om han ibland kan uppfatta Machiavellis bok Fursten mer som en ironi skriven för folket (som ska genomskåda maktens anatomi) än en bruksanvisning för makthavare. Också här måste Bloggardag fundera över vad som är vad.

Att Frasse svär och domderar bakom Vatikanens murar pratas det också om. Det kan bero på att Frasse ger teologiska uttryck för fenomen i världen och Kyrkan, Bloggardag vet inte riktigt. Men krisen är verklig. En omslagsbild på påven med rubriken i versaler "DU SOLLST NICHT LÜGEN" borde vara omskakande också för de mest inpiskade lutheranerna.

"Var vaksam inför tidens tecken!" är grundhållning. Livet ser annorlunda ut när det går mot slutet, menade gudmodern, men då var hon 84 eller så. Bloggardag tror att hon mest talade om den lägre horisonten. Men några av dem som följer vad som händer i den romersk-katolska kyrkan funderar över om slutstriden närmar sig. Svaret på den frågan är ett bleklagt ja. Slutstriden närmar sig. Det har den gjort sedan världens begynnelse och vi är i varje fall närmare nu. I hur många församlingar förs ett sakligt samtal om detta? Och har Den Ranghögste något att säga?  Eller någon tyck i augustinermunkens efterföljd. I det nummer av Der Spiegel som Bloggardag närläst finns också en artikel om den förste tysken. "Homo Brutalis", den brutala människan. I denna brutala art av människosläktet örs ingen skillnad mellan kvinnor och män, alla är brutala. I en intervju ska frågan besvaras varför Europa lever i rädsla för tyskar. Är detta roligt eller är detta roligt? Bloggardag måste vid tillfälle fråga ättlingar till Homo Brutalis, Antje och Heinz till exempel. Eller Tante Marie?

Bloggardag riktar blicken mot Heythorp College i London där siste man släckt ljuset. "The fall of a house of learning" hette artikeln i The Tablet 4 augusti i år. Det är helt uppenbart att Bloggardags omtänksamme kardinal Nichols (omtänksam = har bjudit Bloggardag på snittar och vin hemma i representationsutrymmena vid Westminster Cathedral och sådan vänlighet glömmer inte Bloggardag!) men nu har jesuiten Nichols spelat under täcke med dem som förhandlat fram en lösning där Heythorpe och Roehampton University hittade en lösning när det inte gått att få till en sådan med St Mary's University in Twickenham. Det slutade med att kardinalen satsade på St Mary's och på Heythorpe släcktes ljuset. "Cardinal Nichols is a practised and astute church politician", heter det i The Tablet. Heythorpe är nu historia. En historia som omfattar 400 år. av forskning och bildning. De romerska katolikerna ser så många problem att några av kardinalerna funderar över hur det ser ut i de yttersta tiderna – kardinalerna Eijk och Burke till exempel. Där är vi nu. Problem eller problem?

torsdag 4 oktober 2018

Dopet och demokratin

Antje talade vid kyrkomötets öppnande och uppfattade att ledamöterna var demokratiskt valda. Nå, i begränsad mening – för valdeltagandet hade inte godtagits på särskilt många andra ställen, i varje fall inte som grund för högstämt tal. Det fanns dock ett djupare skäl att "vi" sitter här. "Vi är döpta" hette det. Dopet uppfattades vara en kallelse till ett liv i tro, tillit och kärlek och till kallelsen "hör också att oförtröttligt be för vår värld och för kyrkans liv och arbete i denna värld." Sådant kan sägas men, sprid inte beskedet vidare, det är direkt orimligt att möta kyrkomötet som vore det ett fromt möte. Många ledamöter sätter inte söndagligen sin fot i Herrens sköna gudstjänst.

Dopteologin blir också underlig. Ansvarstagande i Kyrkan definierades på 1960-talet som något konfirmationen innebar. Bloggardag tror det är en rimlig tanke. Den som är konfirmerad är därmed en myndig och ansvarig medlem i Kyrkan. Dopet ger gåvan, konfirmationen innebär att gå in under ett ansvar. Det borde betyda att konfirmationen tas på större allvar just för detta ansvarstagande.

"Knappast någon organisation i Sverige kan mäta sig med oss när det gäller att fostra människor i demokratiskt arbete och ansvar", sa Antje. Med oss – så föll hennes ord. Det är självfallet inte sant. Skola, elevrörelse, scouting, idrottsrörelse, nykterhetsrörelse mm mm är viktigare aktörer. Svenska kyrkan har främst lärt dem som är i Bloggardags generation vad demokrati inte är. Pösmunkar i beslutsfattarposition, dumdryga och vedervärdiga på flerfaldiga sätt, kunde dyka upp på många nivåer. De var oftast men inte uteslutande av hankön och hörde till den politiskt opålitliga medelklassen. Kyrkans Ungdom/Svenska kyrkans unga? Broilerskola. Den rörelsen gav oss Anders Wejryd som gåva. Say no more!  Jo, kanske ett. Nu ska folk broilas in på kvoter till det ekumeniska. Det är ett säkert sätt att låtsas demokrati, men styra allt uppifrån.

Antje manar att "hot mot demokratin har uppmärksammats". Har ni hört Antje säga ett enda begripligt ord om postdemokratin, fenomenet när vi berövas demokratiskt inflytande då eliten tar hand om valresultatet?

I talet inför kyrkomötet dök klimatet upp. Surprise, surprise! Antje sa ingenting om den utmärkta sommaren, som gett en så riklig skörd av äpplen. In på Antjes skinn kröp "klimatförändringarnas skrämmande perspektiv". Bloggardag är inte så rädd av sig. Vad är det som skrämmer Antje?

EU prisades tydligen också, vi behöver hjälp från andra länder. Nå, vi köpte den hjälpen och antagligen dyrt dessutom. Det får vi kanske inte besked om? Antje blir lagisk förstås, vi förvaltar "ett kärleksbudskap som tvingar oss till trovärdighet i vårt handlade som kyrka". Vi vet precis hur detta går till i det kyrkopolitiska. Hedningar, passa er. Det är som med biskop Helge Brattgård. De som varit med, visste vad de skulle göra när Helge sa "käre bröder". De gjorde det också. De gick.

Bloggardag odlar sin intuition. Professor Rockström litar han inte på. Varför gör ni det? Om jorden kommer att kollapsa under denna mandatperiod, inser Bloggardag att vi föga kan göra. Då har jorden verkligen slitits ut som en klädnad och förr eller senare måste det ske. Antje talade om vårt "vanmäktiga beroende av skapelsen och vår makt över den". Bloggardag blir tryggare i Herrens bön. Makten och Riket är Hans. Men i stort? Es spielt keine Rolle. Es geht nicht um Fakten. Es ist nur ein Gefühl. Eller?

Antje var i Rom. Nu pläderar hon med konferensen för att "kyrkan axlar sin roll fullt ut som samvetets väktare". Kul. Ni vet vad Bloggardag syftar på. Nu var det så lyckosamt i går att en fråga skulle besvaras och därför genomfördes en räd in bland böcker i hyllor. Vad sa ärkebiskopinnan Söderblom om kv*nnl*g* pr*st*r? Det blev en upptäckt av en fråga som sannerligen, dvs i saning, dåförtiden var en icke-fråga:

Det är ”uppenbart för var och en, som har något verklighetssinne, att detta historiskt betingade ämbete icke blott i alla sina olikartade funktioner vilar på den självklara förutsättningen, att det innehaves av en man, som även att detta ämbete är så fast utformat ur sina förutsättningar, att det icke synes möjligt att insätta en kvinna i den formen. För den som gör tankeexperimentet upplöser sig resultatet i löje. Det finns ej en enda församling i Sveriges land, som någonsin tänkt på att begära en kvinna till kyrkoherde, adjunkt eller komminister.” 
Anna Söderblom i boken Kvinnan som präst, Birkagårdens Förlag, Stockholm 1923, s 103.

Varför inte ta allvarliga frågor på – allvar?
Inte ens hundra år senare är utrensningsaktionerna kodifierade i det de kallar Kyrkoordning. Detta kanske skulle vara ett resultat som borde upplösas i löje? Liksom talet om vikten av samvete och samvetsfrågor...

Det är väl ändå, till sist, lite konstigt när en utbildad teolog svänger till med frasen "som Bibeln säger". Det är aposteln som skriver. Säg det då! Kan det vara en reformert biblicism som slår igenom? Kan kanske Antje inte offentligt säga "Sankt Paulus"? I så fall, varför inte?
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/arkebiskopens-anforande-vid-kyrkomotets-oppnande

Torsdagsdepressionen gör ingen glad eller är det något Bloggardag missat? Bloggardag får pigga upp sig med den pågående krisen i den romersk-katolska kyrkan med Frälsarens ord i minne: "Egen framgång är guld värd, men andras motgång är inte heller att förakta." Han sa väl så. Medge annars att han borde ha sagt det.

onsdag 3 oktober 2018

What's in it for me?

Bloggardag är gammal scout. "En gång scout, alltid scout". Då vet ni att "en scout är ren i tanke, ord och gärning".  Ni förstår problemet i den tid som är. Nå, patrull Rävens hajker på Bökis innehöll också berättande av historier och historietter. På sitt sätt var detta oskyldigt, dvs Bloggardag följer pastor Lindblads analys: ingen vits är snuskigare än dess åhörare. När Bloggardag, denna renlevnadsmänniska, läste gårdagens Smålandskompost och fick ta del av Amanda Ekbergs (från Växjö) erfarenheter från kulturlivet i Stockholm, skakades grundvalarna.

Amanda var glad över domen mot Kulturprofilen. Bloggardags juridiske vän menar, att domen inte kommer att stå sig i hovrätten. Det förtar inte glädjen hos Amanda. Men Bloggardag överfalls av bekymmer. Amanda menar att Svenska Akademien är ett minne blott om domen står sig. Det är en förhoppning Amanda, som tillsammans med sin syster driver Den Nya Akademien DNA, självklart när.  Amanda är dock intressantare än så.

I nästan två år arbetade hon som produktions och dramaturgiassistent "mycket nära" kulturprofilen. Amanda slutade precis innan metoo. "Hon tycker det är skönt att han fick fängelsestraff."

Amandas jobb "krävde mycket självuppoffring". Hon blev knäckt men inte just av kulturprofilen. Nu får ni tre pratminuscitat att tugga i er, Marie Magnusson på SmP gjorde intervjun:

- Jag klarade inte av den världen. Hela Stockholms kulturliv i de dimensionerna handlar om makt och sex. Det handlar inte om vem som vill jobba med vem utan om vem som har sex med vem. Jag kände mig förminskad. Svensk kultur handlar om sex och det var inte bara han. Det finns många män men även kvinnor inom den sfären som upprätthåller strukturerna.

- Den som våldtar hör hemma bakom lås och bom. Samtidigt kan jag vara förvånad över att han dömdes på grunder som verkar vara ett utlåtande från terapeuter, att han döms utan teknisk bevisning. Det är intressant att det är han som döms, det är många som går fria.

- Jag har låtit mig utnyttjas som kulturslav, men jag har inte varit ett offer för några våldtäkter. Det skapades magnifik konst på kulturscenen, så alla såg mellan fingrarna på vad som skedde. Jag tyckte på något sätt att det var värt att bli nedbruten för att lära mig om hur man expanderar konsten.

Denna inblick borde skaka varje scout, som är ren i tanke, ord och gärning. Är en av poängerna att detta är en kultur i kulturen, att många vet och blundar, att det inte bara handlar om en pilsk fransos och att den rätt självklara följden för sensibla människor blir ett förakt, också självförakt? Är det inte rätt uppenbart att övervägandet i denna kultur blir "what's in it for me" och svaret på den undringen blir praxis?

Har Antje några synpunkter på detta? Skulle det nu talas om skillnaden mellan skamkultur och skuldkultur och evangelium komma till tals för att upprätta människor men också i kristen mening lagen för att dra upp gränser? Är det någon annan än Kyrkan, som kan säga något vettigt i sammanhanget? Amanda Ekberg kommer från Växjö så Modéus II kanske kan ha några synpunkter?

Till den kultur som här avtecknas hör förstås, att många ser att något är fel utan att lägga sig i. Skuldbeläggandet blir då normalhållning när allt plötsligt spricker upp. Frågan om det egna ansvaret hamnar inte först på dagordningen, främst är andra skyldiga. Det är en hållning som inte bär särskilt långt och inte befriar. Kyrkans själavårdande hållning är inte skuldbeläggande utan ett närmast kliniskt intresse att identifiera själva skulden, inte lägga den på någon. Lagd skuld ligger redan. Däremot behöver Kyrkan profetiskt jaga skamkulturen, den som uppstår vid syndafallet. Kyrkans samlade erfarenhet med start i 1 Mosebok blir verktyg för frälsningen. Jesus dömer inte ännu. Jh 8. "Gå och synda inte härefter" är Frälsarens ord, och de upprepas gång på gång i själavården.

Amanda Ekberg komplicerade de svartvita bilderna på ett sätt som skakar om varje scout, som är ren i tanke, ord och gärning. De gamla prästerna som det är något med blir inte omskakade på samma sätt. De tror bara inte att något egentligen är hanterat genom att en pilsk fransos sätts bakom lås och bom. De tror nämligen på Amanda Ekbergs berättelse.

Antje pläderade för "ett gemensamt helhetsgrepp" när det handlar om undervisning och lärande. Hon citerade inför kyrkomötet också en katolsk biskop som sa att "det är viktigt att vi bidrar med det som vi är övertygade om är rätt och inte utgår från det som kan anses vara acceptabelt." Ja, det är inte bara "upplevd klimatångest och klimatskuld" som "kommer att utmana prästers och diakoners själavårdskompetens." Så vad i allt detta som Amanda berättar utmanar inte bara själavårdskompetensen utan Kyrkans sätt att tala om synden? För det är väl synden saken handlar om nu? Själva sjaskigheten blir syndens märke. En levande, folklig Kyrka hanterar sådant. MTD-religionen gör det inte. Den håller sig nämligen inte med en Frälsare.

-

tisdag 2 oktober 2018

Falsk marknadsföring

Bloggardag använder inte ens ett frågetecken i rubriken, inte heller ett utoprstecken. Det är bara att utan åthävor konstatera, att det måste vara falsk marknadsföring; argumentet för medlemskap i Svenska kyrkan. Det handlade om Ölands Skördefest och det budskap som förmedlades var detta:

"Ditt medlemskap i Svenska kyrkan bidrar till humanism, vänlighet och medmänsklighet. Välkommen. #stoltmedlem

Nu är Bloggardag inte längre en stolt medlem av Svenska kyrkan, snarast en generad. Annonsen är undertecknad av Svenska kyrkan på södra och norra Öland så kanske kyrkoherdarna ska göra räkenskap för sin förvaltning och detaljerat förklara vad orden betyder? Om detta sagts om Röda Korset hade Bloggardag inte gått på budskapet, men i varje fall fattat det. Nu kan frågan ställas mer distinkt: Vad i medlemskapet, det som knappa 6 miljoner har, bidrar till humanism, vänlighet och medmänsklighet? Snacka inte runt. Det är "medlemskapet" ni talar om. Ni har inte anfört bön och gudstjänst eller något annat. Mina 7000:- bidrar alltså till, vi tar det igen, "humanism, vänlighet och medmänsklighet". Skulle inte detsamma med samma fog kunna sägas om kommunal- eller landstingsskatten?

Inte så att Bloggardag ställer sig fientlig till tanken att vänlighet produceras av hans 7000:- i kyrkoavgift, men hur går det till? För klarhets vinnande, exakt hur stor andel av kyrkoavgiften bidrar till vänlighet? Och vad betyder den humanism jag betalar till? Den enskildes värde och vikten av bildning, är detta vad som avses? Då har Bloggardag inte ställt frågan om hur pengar, kyrkoavgift, åstadkommer medmänsklighet? Detta merkantilistiska sätt att se på medmänsklighet, är det verkligen kristendom?

Bloggardag blir alltmer förtjust i tanken på det hänsynslösa och vill låta denna hållning riktas mot de ansvariga för annonsen. Det är väl kyrkoherdarna? Eller är det kommunikatörerna? Då vill Bloggardag uppriktigt intresserad höra hur kyrkoherdarna lägger avstånd mellan sig och annonsen men också avstånd mellan sig och kommunikatörerna.

Kan det vara så att kyrkoherdarna i strid mot Frälsarens anvisningar inte låter "ja vara ja och nej vara nej" utan nöjer sig med att måla med ord som i logisk mening saknar innehåll, men föder en känsla? För denna känsla betalar folk på Öland en rätt rejäl avgift. Tänk om de kommer på att de inte får så mycket för alla pengarna, mer än, förstås, "humanism, vänlighet och medmänsklighet"? Och vad om de då fattar eller får ett intryck av att de faktiskt är lurade? Humanism, vänlighet och medmänsklighet är alla kategorier helt oberoende av kyrkoavgiften. Om inte skulle kärlek och barmhärtighet alls inte finnas där det inte finns en kyrkoavgift till Svenska kyrkan. Alla fattar. Så är det inte.

Bloggardag talade med sin mycket nära vän och frågade enfaldigt vad "stolt medlem" betyder. Är du stolt medlem? Den mycket nära vännen såg bekymrad ut och sa att begreppet förutsätter en avgränsning mot andra former av medlemskap. Kan någon vara stolt medlem av Svenska Turistföreningen? Vad betyder det i så fall? Och vad med alla medlemmar i Svenska kyrkan, de som aldrig någonsin har reflekterat kring sitt medlemskap i dessa termer?

En moderat hängdes ut på affischer i valrörelsen med texten "Allt för Moheda". Det betydde väl, tänkte Bloggardag, att den mannen var beredd att bokstavligen ge sitt liv för detta samhälle. Det verkade dumt. Inte minst som mannen var företagare – i Alvesta! Det som i förstone kunde uppfattas vara anslående, blev vid närmare påseende bara dumt, orimligt dumt. Svenska kyrkan borde passa sig för att de egna kommunikationsansträngningarna inte med rätta ska uppfattas just så.

Fanns då inget förmildrande i annonsen? Visst. En bild på kyrkokören i Nordölands församling till exempel. Men då hade det väl varit mer på sin plats att annonsera och berätta att för kyrkoavgiften åstadkoms musik och en hel del annat. Men det går inte att säga för beröringsskräcken för Kyrkan och Kyrkans Herre vågar inga kommunikatörer ge sig på. Handlar krisen om att de kristna inte riktigt vågar tro evangeliet? Talar vi om människor som blir generade över Jesus? För en sådan generad hållning har det i alla tider funnits goda skäl. Jh 6:60-66. Just människor som fattar kan komma till slutsatsen att de inte vill vara med – oh varför ska de då luras att tro att de med sin kyrkoavgift bidrar till "humanism, vänlighet och medmänsklighet" när de först och främst bidrar till överbetalda kyrkoherdars löner och förmåner? Be inte Bloggardag att precisera sig! Då blir det ett elände.

Vad har illustrerats i denna bloggpost? Kanske Kritikens främlingskap om Bloggardag ska knyta an till en essä av Sofia Lilly Jönsson. Eller Vanmaktens vokabulär av Susanna Birgersson. Deras essäer har getts ut i Timbros essäserie. Bloggardag tänker inte piruettera för att han läser essäer från Timbro, allra minst som essäerna ger honom anledning att fundera. Bloggardag gillar när någon skriver text för att pröva hur långt täcket räcker. Reklamen från det svenskkyrkliga ter sig i detta sammanhang mer än pinsam. Det beror på att vad som nu bevittnas är falsk marknadsföring.


måndag 1 oktober 2018

Den brutala sanningen

Kyrkostyrelsen har anförtrott oss vad den vill satsa på år 2019. Bloggardag noterar att rekryteringen blivit en issue. Stora pensionsavgångar och alltför få studenter betyder att utbildning och rekrytering behöver stärkas. Släng sig i väggen, kyrkostyrelsen. Finns där ingen frimodig som brutalt kan förklara att det blev som det blev och att detta är inte bara förklarligt utan avsiktligt? Med nya ordningar för antagande, där de kyrkliga – i klassisk mening kyrkliga – skulle sorteras bort, är detta ett självförvållat förhållande. Vilken anständig präst rekryterar? Inte någon som Bloggardag känner. Jo, kanske en. Han säger då och då "jag mitt nöt!" Annars talar vi om ansvarsfulla präster, som inte vill föra ut sina forna konfirmander i prognosticerat elände. Och vad ska de med teologisk utbildning till om de fattar att ämbetsfrågan inte lösts teologiskt, bara politiskt, och att detsamma gäller det som kallas "samkönad" men är enkönad vigsel. Vigda blir de inte då. Det finns kanske några som vill ägna sitt liv åt MTD-religionens förkunnande. Problemet är bara att folk i längden inte orkar med det sortens banaliteter. De behöver ingen som berättar för dem vad varje normal människa med sitt eget förnuft kan fatta. Och då har det nya prästerskapet inget att leverera , som svarar mot människans djupaste längtan. Det finns inga skäl för folk att vara kvar i en sådan kyrka och betala dyrt för det som inte ens är ett nöje.

Kan inte Kyrkostyrelsen göra något? Jodå. Omvända sig.

Sedan vill Kyrkostyrelsen att Svenska kyrkan ska påverka samhällsutvecklingen på ett sätt som"motsvarar kyrkans värderingar och  prioriteringar". Nu blir Bloggardag nervös, det medges. Journalisterna är väl så slöa eller i sak okunniga att ingen begär besked vad detta konkret ska betyda. Lutherskt är det inte. Reformert och jesuitiskt förstås. Men vill sunda hedningar i Sverige, hederligt folk, ha en kyrka som särskilt driver påverkansarbete när det handlar om "migration och asyl, integration, trossamfundens roll i samhället, demokrati och delaktighet, rättigheter och försoning, bistånd och internationell solidaritet." Har vi inte i demokratisk ordning valt våra representanter för att hantera frågor av detta och liknande slag? Varför tror Kyrkostyrelsen med personal i Antjeborg sig om att ha ett särskilt förnuft och ett särskilt allvar i dessa saker?

Nu är inte Bloggardag så tarvlig att han särskilt påpekar att Kyrkans mission är ett påverkansarbete för att människor ska komma till tro på Jesus som Herre och varda saliga men att just detta påverkansarbete inte återfinns bland det som "vi vill satsa på i kyrkan under 2019". Men också om en sådan tarvlighet vore under Bloggardags värdighet, slår tanken en och Bloggardag slår inte tillbaka utan låter den sjunka in. Kan det vara så eländigt att MTD-religionen komplett slagit igenom och relevansjakten är det som lyfter och bär Kyrkostyrelsen? Förr i världen var det prästen i predikstolen som höll sin predikan, homilia alltså. Ordet "homilia" betyder samvaro och samtal. Guds Ord utlagt från predikstolen på söndagen tog sedan gestalt i det kristtrogna folket som vardag och som politik. Det fanns i sådana frågor inget särskilt prästerligt förnuft, men det fanns förnuftiga och av Guds Ord inspirerade människor i vardagen. Rejält folk.

Bloggardag hoppar över Kyrkostyrelsens satsning på SKUT-säkerhet. Kyrkans ansvar som arbetsgivare kan vara att evakuera vid krislägen. Jo, den som varit med om några samverkansövningar civilt/militärt vet hur det brukade resoneras. Kronvraken visste mycket om krishantering, kunde de insiktsfulla lätt konstatera. Några mer resoluta påminde en stund in i diskussionen om några basfakta, t ex att i utsatta lägen kan ingen garantera säkerheten för personal och besökare. I så fall vore det ingen kris! Men Kyrkostyrelsen satsar just så.  Det kostar nog pengar också! Men detta hoppade Bloggardag över, som sagt.

Lärande och undervisning är också en satsning 2019. Varifrån får de allt? 6 miljoner kostar första steget och detta har förankrats i stiften. De tre som arbetar heltid och de två som arbetar i varierande grad i detta projekt ska utforma stöd och "stödja kyrkans röst i det offentliga samtalet". Vad tusan är det där med "kyrkans röst?" Det blir lite mer puttinuttigt när ärendet konkretiseras: "Den centrala frågan är: Hur beskriver jag den tro som hjälper mig att leva? Beskrivningen måste ha anknytningspunkter i människors liv, och ges på ett språk som alla kan förstå." Maria Södling har talat och, håll i er, "För att nå dit har Maria Södling och hennes medarbetare besökt stiften." De möter "återkommande" ärkebiskopen, biskopsmötet, kyrkostyrelsen och stiftens kanslichefer. Detta är den pastorala basen!!! Herre, du var förr ditt folk nådig...

Projektet kommer att sysselsätta lönearbetare i det kristliga, men det kommer inte på något sätt att löna sig. Förankringen, den pastorala, saknas. Dr Södling kan vara kompetent, men detta kan hon uppenbarligen inte. Kyrkostyrelsens satsning kommer att misslyckas. Fanns det ingen i kyrkostyrelsen som kunde sagt det? Har någon reserverat sig eller är alla godtrogna, dvs kristliga på det där vanliga sättet att "vi får hoppas på det bästa". Det brukar vara ett säkert sätt att sörja för att det bästa aldrig inträffar, men inte  ens det som är bra. Det är något patetiskt över Kyrkostyrelsens satsning – men skam den som tänker illa därom.  I Kyrkostyrelsen sitter ärans kvinnor och män, det har Bloggardag läst hos Shakespeare. Styrelsen kan bara inte bättre.

Blir Bloggardag vemodig när han läser vad Kyrkostyrelsen vill satsa på? Egentligen inte. Han lyfter på hatten och går förbi. Men han mediterar över den fromme Olov Hartmans ord till Ingmar Ström: "Det går åt helvete, förstår du väl!" Ni minns vad Hartman skriver i sina memoarer om detta: "Jag menade det bokstavligen."

Hur vet Bloggardag allt detta? Han drabbades av Torsdagsdepressionen förstås. Intressant nog tycks denna artikel vara låst för insyn. Ni som betalar får inte veta vad Kyrkostyrelsen vill satsa på under 2019. Det är minst sagt informationsbärande. Men Bloggardag ger er adressen så att ni kan se att ni inte kan se.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/sex-omraden-kyrkostyrelsen-vill-satsa-pa-2019

Bloggardag har inte tagit upp satsningen för att "stärka den interreligiösa infrastrukturen i Europa" eller bostadsbyggnadsprojektet i Jerusalem. Är det sistnämnd det hippsomhapp-beslut Kyrkomötet fattade för många år sedan och som aldrig kunnat förverkligas? Pengar är avsatta, men de israeliska myndigheterna tycks ovilliga. Har något ändrats?

Det drar annars ihop sig. Först en bok och nu detta. Till skillnad från info om Kyrkostyrelsen ligger denna viktiga information inte bakom betalvägg.
https://gammal-katolsk.org/2018/09/28/profil-jubilar-och-mer/




söndag 30 september 2018

Om luftfuktighet vid läsning

Bloggardag iakttog honom när han läste. Han var inte bara rörd, han var skakad. Först läste han boken snabbt, sedan fördjupade han sig. Talar vi om Den Heliga Skrift? Det hade varit klädsamt för läsaren, men han läste andaktsfullt boken Dags systrar skriver Dag-bok. Gaudete förstås. Andakt betyder "tänka på".

Det vill nog till att beställa boken lite kvickt. Ska namn droppas? Gärna!
Förordet har Debora Salander skrivit. Hon är hustru till översten Salander, som ni förstår. Sedan har vi i bokstavsordning Johanna Andersson, Marie Alvhäll, Annika Borg, Anna Ehde Malmberg, Katriina Fyrlund, Anna Greek, Eva M. Hamberg, sr Inger Johnsson, Sofia Lilly Jönsson, Ingegerd Källström, Ann Lång, Kerstin Persson, Kiki Pettersson och Berit Simonsson.
Fadern och Sonen och den Helige Ande vare tack för dem alla, hördes läsaren/Objektet utbrista tyst och fromt, sin personlighet likmätigt.

En bok som denna har aldrig tidigare sett dagens ljus. Det finns folk som tror att Bloggardags mycket nära vän skulle skriva memoarer under titeln "Bittert". De har ingenting förstått. Alls ingenting.

Nu kunde man förmoda att denna hyllningsskrift skulle hylla Objektet. Det draget är inte framträdande mer än i två inlägg och dessa är egentligen ingen hyllning av Objektet. Det sägs av syster Kerstin och kantor Marie att Bloggardags mycket nära vän fått dem till insatser de själva inte riktigt trott sig om. Så kan det vara, men är det så ska provinsialläkaren Dagny Anna Viola Sandahl hedras, för detta sades vara ett kännetecken för henne (och mödrar präglar sina söner). Omdömet har lektorn, fil lic Kerstin Bergman fällt och vill ni misstro en så trogen kyrkomötes- och kyrkostyrelsefiende? Självklart inte. Ann Lång har noga formulerat sig för att inte genera Objektet, men det gör hon nog ändå. Esaias Tegnér kan slänga sig i väggen och det kan Oelenschläger göra också. En dikt som denna skrev de aldrig!

Söner uppvuxna i en radikalt jämställd miljö tar intryck och tror sig därmed kunna ställa sanningsfrågor utan att smetas ner med sanslösa anklagelser om gynofobi. Om någon skulle just en sådan söndagsskolgosse/man gå fri. Det betyder att det beröm som kan anas i artiklar styr honom förbi och träffar provinsialläkaren. Det kan han faktiskt vara lite glad för. Om denna kvinna sa landshövdingen Bråkenhielm: "Hon var en legend redan i sin livstid." Så hade Bloggardags mycket nära vän det under sin uppväxt.

Syster Kerstin ger några interiörer från en folkkyrka som alls inga pastorala visioner har och som inte lyckats följa folkvandringen ut i miljonprogramsområdena. Marie Alvhäll ger inblickar i några initiativ på norra Öland. Bloggardag ser dem som utslag av verksamheten i tankesmedjan Kyrklig Förnyelse.

Läses boken nogsamt kan man också se att kvinnor återkommer i texterna och inte bara som författare. Inte bara två systrar utan Herrens Moder Maria. Bloggardag noterade med intresse. Hans nära vän hade nog inte riktigt varit medveten om detta drag i hans spiritualitet, men det blev tydligt när andra såg.  Katrina Fyrlunds insiktsfulla Maria-artikel knyter an till vad Marie Alvhäll skriver om Objektet på norra Öland och Guds Moder där. Für Frauen ist das kein Problem. Katriinas artikel ger viktiga perspektiv. Det kan bara den  göra som mycket handfast umgås med Maria genom att meditera och måla ikon. Det finns ikoner som är något annat än "andlig hötorgskonst", för att nu nyttja Gunnar Hillerdals beskrivning.

Ingegerd Källström fångar in den eukaristiska glädjen när hon beskriver hur Objektet springer runt och fångar oblater i Jerusalem. Det ska en filmvetare till för att fånga det filmiska i denna scen; den flygande mässhaken och Objektet som en fjäril!

Syster Kerstin minns och minns i detaljer fel, men slutsatsen kan inte jävas. "Det var en roligare tid". Hon citerar sin mamma Margit. Kerstin berättar om åren i källaren, där ett par då unga kyrkoarbetare slet hårt och oftast motarbetade. Det hör till det grundläggande paradigmet att allt kyrkligt arbete ska dömas ut som elitkyrka. Bloggardag förfaller till fromhet och säger om allt detta det enda fromma som kan sägas: Fy Fan! Vad ska en kyrkokristen annars säga? Men det kanske är i motarbetandet man kan lära sig något basalt viktigt för tron?

Annika Borgs aldrig skrivna bok och aldrig avsända brev är ett tidsdokument som ingen bör gå förbi. Johanna Andersson insikter är också viktiga, och Bloggardag  ser idealisten Bo Giertz, han som inte vet när bataljen är över och som rationellt vill bevara något som ingen, Bloggardag upprepar: ingen, egentligen trodde skulle påverka. Det skulle bli som i Danmark, 3-4 kvinnor skulle vigas och så var det bra med det. Dumt att stryka "käre bröder" i kyrkohandboken då.  Och kyrkoherdar skulle de inte bli på mången god dag. Bra att Johanna dokumenterar. Bloggardags mycket nära vän vill komma till doktorsdisputationen! Sett i ett kyrkligt sammanhang är det omvälvande att Annika och Johanna återfinns bland skrivande vänner. Objektet måste känna sig smickrad.

Anna Greek lyfter fram den kyrkokritik som, tror Bloggardag, är återkommande i vettigt kyrkoliv. Den Heliga Birgitta alltså! När Kiki Pettersson beskriver trons hjältar och stampar av hos Frodo och Tolkien är det inte hjältar så mycket som människor i behov av Guds nåd och barmhärtighet. Så ska man se också den ampra Birgitta. Det blir alltid lite mer av människor då. Kyrkan består av människor men är större än det mänskliga. Kyrkokamp är också kampen om människan.

Konsten att provocera och ställa till med bråk avhandlar sakkunnigt Sofia Lilly Jönsson och Berit Simonsson. Sofia lyfter fram Jonathan Swift och det är roligt, men än viktigare lyfter hon fram vikten av oenighet. De muntra martyrerna tar plats genom Berits artikel. Båda författarna hör till kategorin kvinnor som kan behålla lugnet fast det är stojigt och stökigt. Det har de lärt sig den hårda vägen – genom att umgås med barn, tänker Bloggardag. Den sortens människor blir bra på underifrånperspektiv på tillvaron.

Eva Hamberg ska man aldrig missa och nu går hon igenom vart partipolitiseringen lett Svenska kyrkan. Hon gör det i all mening insiktsfullt, för vi får inblickar i hur det tänktes när det begav sig på 1990-talet i de s k kretsarna. Eva skär resonemangen och Bloggardag tror att hon har helt rätt i sina slutsatser. Hon delar dem med Olov Hartman för snart sagt en pensionsålder sedan.

Inger Johnsson får avsluta Bloggardags läskavalkad. Den ekumeniska utmaningen håller hon fram, det kan glädja bokmottagaren, som ju disputerade i ämnet missionsvetenskap och ekumenik. Henrik Roelvink står på sr Ingers sida om någon verkligen kan stå i ekumenikens berg- och dalbana. Hur som helst består utmaningarna, det görs besvärande klart. Mycket har spelats bort av den elit som gärna åker på ekumeniska konferenser.

Kyrklig samling ville vid riksmötet 1977 prata feminism. Biskoparna Bo och Bertil satt förtjusta längst fram och nickade bifall. De då 41 år yngre damerna hade mycket klokt att säga. Kyrklig samling ville inte missa feminismen. Varför kunde Svenska kyrkan inte göra mer av det gemensamma? Svaret lyder väl "kyrkopolitik" alternativt "sedvanlig ogudaktighet". Bloggardag fördjupar sig inte i ämnet här och nu.

I boken finns tips på böcker och skivor. Bloggardags mycket nära vän, Objektet, får skärpa sig och börja läsa, kan man förstå. Det var dock väl att det serverades mousserande vin när boken överlämnades så att Objektet inte fick torrt i tårkanalerna. Nu kom det nog en droppe där, tror Bloggardag, men vände diskret bort blicken för att slippa se det elände som en gråtande vuxen karl utgör. Nu kunde det också tänkas att detta var en tår av det slag som vattnar marker öde, men i så fall behövs det fler. Böcker alltså! Men vi har ju fortfarande några ex av En annan Kyrka kvar, men inte många.

Objektets moster skulle om denna lysande hedrande vänbetygelse sagt, att det hela var "alldeles oförskyllt". Precis så! Men roligt. Objektet kanske alls inte grät. Luftfuktigheten kanske kom sig av klimatkatastrofen, den vi kan se med egna ögon? Läs boken själva och fundera er vidare framåt.





lördag 29 september 2018

Mera Pyttsan!

Det var alltså 60 år sedan och på Bokmässan blev det något som kallades "spontant firande", Antje och en uppsättning kv*nnl*g* pr*st*r ställdes upp för fotografering för Svenska kyrkans twittersida. De var 11 på bild om Bloggardag  räknat rätt. Hur många av dem som har skrivbordstjänst vet jag inte, men inte en obetydlig andel. Dr Luther polemiserade mot präster av det slaget och kunde hävda att de alls inte var präster eftersom präster skulle vara ihop med folket, inte sitta inlåsta på institutioner. Kan man inte tänka att kanslier och kloster är rätt lika härvidlag? Men också dessa kanslipräster firar kanske en mässa då och då? Prästerna i klostren firade mässa varje dag. Luther drev sin tes ändå. För honom var det i polemiskt nit församlingspräster saken gällde.

Vad firades spontant? Vi konsulterar Östgöta-Correspondenten lilla notis den 27 september under rubriken "Det hände då".
"För 60 år sedan, 1958, hölls ett extrainkallat kyrkomöte då det beslutades att kvinnor skulle få prästvigas. Anledningen var att riksdagen hade kritiserat att kvinnor inte fick bli präster och påpekat att personalen inom kyrkan var anställd av staten, där könsdiskriminering inte fick förekomma. Beskedet möttes av kritik inom kyrkan då politiken fått bestämma över religionen."

Kanske inte rätt i detaljerna, men en intressant vinkling. Intressant också med det spontana firandet, för det som firas är ett annat beslut än det riksdagen antog. Man kan läsa mer om detta i boken En annan Kyrka. Folkupplysning på blogg är dock Bloggardags mission. Kyrkomötets beslut innefattade en samvetsklausul så firas beslutet spontant är det beslutet med samvetsklausulen, bestämmelsen att detta var en ordningsfråga om ingen behövde i kristen mening tro.

Fira på, fira på Antje och ni andra! Men det verkar bara kunna bli ett pyttsan-firande. Sådant ska dock icke föraktas. Men ni märkte kanske nu i efterhand problemet. Det var detta Dagblogg återkommande roade sig med för tio år sedan under mottot Det lustiga året (som blev en bok). Det kunde bara bli roligt när historien skulle friseras. Anders Wejryd klagade ju detta firningsår över att förlorarna och inte segrarna skrivit historien och detta skulle man nu ändra på. Ni får leta efter boken på sockenbiblioteket.

Smålandsposten återger denna lördag händelsen för 60 år sedan i en artikel från – Lessebo. Rubriken lyder: Det råder stark girlpower inom pastoratet. Det blir lika roligt som alltid. Magdalena Erixon Devall, "relativt ny i yrket" intervjuas. En "Ingrid Svensson" var den första kvinna som prästvigdes i Växjö stift, men hon hette Inger. Det dröjde till 1969, jo, men hon var ju inte färdig förrän då! Och det var inte, som redaktören hävdar, 60 år sedan kvinnor "fick bli präster", det fick de inte förrän den 1 januari 1959 och så värst många hade inte den föreskrivna utbildningen. Inte Margit Sahlin heller. Hon vigdes på dispens från den s k prakten. Dåförtiden teologie doktorer prästvigas utan denna specialtermin men Margit var filosofie doktor.

Nuförtiden är det inga konstigheter att vara kvinna och präst, berättar Magdalena: "Idag kan vi se på de 60 åren som en form av komihåg till de som kämpade. I dag är det väldigt få som tänker i de banorna, att en kvinna inte skulle kunna vara präst. Det är inte vi som är kvinnor och präster som är ufon, utan de som tror att vi inte skulle kunna vara det. Jag förstår inte vilken värld de skulle kunna komma ifrån. Det är egentligen en icke-fråga."

Där fick vi veta. Och kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* kan fatta, att med så svag insikt om Frågan, den som baxats in med drakoniska bestämmelser i kyrkoordningen just för att den inte var en icke-fråga, är inte längre byggd på sakargument för de sakliga argumenten finns inte. Denna historielöshet och denna teologiska omedvetenhet gör att det våras för kv'nn*pr*stm*tst*nd*rn*för så fort frågar poppar upp. Då är nämligen komminister Magdalena chanslös. Modéus II skulle sova oroligt om natten, det är det enda Bloggardag vill säga. Modéus vet ju hur Magdalena trots allt har det:
"Det finns fortfarande konservativa krafter kvar, de som har en annan ämbetssyn och som tycker att det är männen som ska vara präster. När jag möter en sådan person, och när jag känner av det i maggropen, blir jag ännu mer ödmjuk och kärleksfull till de innan mig. Då kan jag förstå en liten del av hur de hade det."

Bloggardag noterar att det inte är någon debatt som pågått, inget meningsutbyte. Magdalena reagerar instinktivt inför dem som har en annan ämbetssyn, som en vit sydatstabo reagerar inför anblicken av en n*g*r. Bloggardag finner båda beteendena sjuka. Men så här blir det i sönderfallet, det som inte intellektuellt gjorts reda för. Stämningar återstår, inte reflektion. I sydstaterna, i Lessebo och antagligen mångenstädes i det svenska kyrkosystemet. Så vad är det Magdalena känner av i maggropen och känner hon så när hon i Lessebo ser muslimer, som inte tror på Jesus, eller på de sekularioserade sominte heller tror på Jesus och inte går i kyrkan i Lessebo? Går hon runt i samhället med konstant oro i magen? Det är inte utan att man skulle vilja få större klarhet i magproblematiken. Modéus II ber nog inte Magdalena komma in och berätta. Han brukar inte reagera så när en kv*nnl*g pr*st beslutar sig för att sluta, om man så säger.

"Jag förstår inte vilken värld de skulle komma ifrån" är den informationsbärande repliken när beslutet 1958 spontant firas. Hon är inte ensam. De flesta förstår inte. De har inte läst boken En annan Kyrka och har nog inte ens fattat, att boken, som inte uppmärksammats publikt särskilt mycket, håller på att sälja slut. Det gäller tydligen att skynda sig.

Bloggardag har dock fått boken. Men han läser just nu en annan värdefull bok. Dags systrar skriver Dag-bok. Luftfuktigheten ökar. Det är då för rörande med omsorg. Och det finns systrar som vet vad de skriver om. Vilken värld kommer sådana kvinnor från. Min värld?

TILLÄGG
Om någon inte vill nyttja biblioteksväsendet eller vänta så finns Det lustiga året också på Kyrklig Samlings webbsida.