lördag 22 september 2018

Björn Söder, hatobjektet

Bloggardag besväras av kampanjen mot Björn Söder. Den är illvillig på fel punkt. En sak är att SD:s politik ogillas av andra partier, men nu är SD invalt i Sveriges riksdag och ska väl behandlas därefter, dvs med respekt för det förhållande som ogillas och därför kritik mot de hållningar som ogillas. Det måste betyda att partier. som inte håller med. minutiöst noga tar reda på vad SD har för politik och kritiserar den sönder och samman så att alla kan förstå vad som är rätt och vad som är fel. Det gäller då att komma åt grundläggande ideologiska ställningstaganden och se vilken praktisk politik dessa leder till. Gång på gång behöves också en granskning av hur partiet agerat i riksdagen, förstås. Ibland och kanske inte sällan kräver detta den kristna hållning, som innebär att tyda allt till det bästa. Andra gånger att nita ett resonemang. Men ska det nitas, ska det vara något som den som talat verkligen menar. Vilken är annars poängen?

Björn Söder illustrerar problemet att det inte finns något ord för att vara svensk i en svenne-identitet. Vilken är det? Kolla tavlan "Blir du lönsam lille vän?" så ser ni en klassisk svensk skolsal.
http://sis.modernamuseet.se/sv/view/objects/asitem/artist$0040311/2/primaryMaker-asc;jsessionid=90BCA9DFADC4D2C2EB0CB0BB00915CED?t:state:flow=f6b821df-25de-4025-a48c-6a9cc9e2567a
Där fostrades vi. Där fick vi en del av svenneidentiteten inte bara genom lektioner i historia, geografi, modersmål och kristendomsundervisning eller gymnastik efter Lings tänkande. Hela undervisningsmiljön var inpyrd med svenskhet. Vi formades i en nationell gemenskap till denna nationella gemenskap. "Jag är så glad att jag är svensk!"

Medborgarskap har fler än de med denna identitet. Kring detta funderade Söder. Om han var opedagogisk eller om saken inte riktigt kan redas ut, vet inte Bloggardag. Om det till yttermera visso var Söders avsikt att förklara, att medborgarskapet är en större sak som innefattar andra etniska/kulturella markörer, står det klart att ingen ville samtala om detta.

Blogardag tänker på stormakten Sverige. Kyrkolagen kom på svenska, finska och tyska för det var 1600-tal och Sverige var en stormakt kring Östersjön. Mängder med människor  var undersåtar och kungen av Sverige härskare. Här fanns olika folk och alla var inte svenskar. Om Söder anfört detta exempel kanske folk fattat. Eller inte? Bloggardag kände en kall pust av tveksamhet i nacken nu.

Bloggardags gamla scoutfostran, men kanske också det skolan lärde ut, gör att han ogillar varje form av mobbing. Han vill att ett friskare politiskt liv, men så har han också straffats för politiska brott. Har Sjöstedt det? Det är nerifrån mekanismerna tydligen lättare uppmärksammas. Bloggardag står upp för Söders rätt att bli rätt återgiven och få det han säger kritiserat i sak utan att han ska pådyvlas något han inte sagt och inte menat. Hur tänker ni andra? Tänker ni att eftersom Björn Söder är en sen inkarnation av talmannen Göring så är allt tillåtet eftersom ljugeriet sker i bästa syfte?

När det gäller SD har Bloggardag återkommande irriterats över Stefan Löfvens tal om "en annan människosyn". Skälet är enkelt. SD har inte kunnat naglas fast just på den  punkten. Om någon skulle korsförhöra Julia Kronlid och Stefan Löfven kanske konturerna av en annan människosyn skulle kunna dras upp. Jag är inte helt säker på att Löfven skulle komma från en sådan prövning helt oskadd. Hur reflekterad i en sådan fråga är Löfven, tror ni? Julia Kronlids människosyn har sannolikt formats av bibel och gudstjänst, dvs fortlöpande existentiell reflektion och detta vecka efter vecka. Och politiskt – om en mängd tidigare socialdemokrater plötsligt röstar SD, var har de då anammat en sådan annorlunda människosyn som det talas om?

Det där med rötter i nazismen är sannolikt rätt osant. I varje fall endast sant i samma mening som SAP mönstrade gamla nazister; nazisten Ragnar Eriksson blev Edenman och ecklesiastikminister S, t ex. Ska vi tala antisemitism är det förstås ett par tydliga sossar som stiger fram, Arthur Engberg och Bengt Lidforss. Centern och moderaterna kunde visa upp motsvarande, P-O Sundman och Birger Hagård. Folkpartiet stod fritt (om man inte räknar Birgit Rodhe dit, men hon beklagade sin ungdoms nazi-engagemang) och kommunisterna (om man inte ska nämna Nils Flyg i sammanhanget, men det blir nog lite konstigt). Kristdemokraterna lockade också sådant folk när partiet bildades. Bloggardag säger inget annat än att "rotfruktsresonemanget" är oprecist även om det kan vara politiskt användbart.

Nu kan väl Bloggardag rätt frimodigt skriva om detta för han har mött den högerextrema vreden vänd mot sig. Den något mindre högerextrema vreden också, säger bara Gösta Bohman. Vad var Demokratisk Allians på sin tid? Är några därifrån politisk bas för SD vet vi var gränsen går. Men är de? Hamnar dessa inte i Alternativ för Sverige och Nordiska Motståndsrörelsen? Eller i andra partier... Har vi pejl på vart alliansarna drog?

En gång åkte Bloggardag dit för uppvigling för att han delat ut flygblad med texten "Vägra döda, vägra värnplikt!" Bloggardag tänkte principiellt: Jag gör min värnplikt och lite mer just för att vi ska leva i ett fritt land där fredsdemonstranter ska få säga just detta. När polisen fraktade iväg PAX-folket, tog han alltså upp deras flygblad och fortsatte det arbete de fredliga just hindrats att utföra. "Uppvigling" var tingsrättens dom. Hovrätten friade. Där kunde rätten tänka principiellt. Det finns tillfällen när man måste värna rätten för dem som tänker annorlunda att tänka och tala och möta dem med respekt eller respektlöshet (välj vilket) i sak och med ett regelverk som är gemensamt för alla och fritt från trick och mygel.

Detta är Bloggardags mening och den respekterar han.
Men frågan om en same är svensk blir lite svår. Behövs det etniskt sammansatta Sametinget då eller skulle de vanliga parlamentariska verktygen i Sverige egentligen räcka? Är skåningar och blekingar liksom hallänningar svenskar eller östdanskar? Om vi frågar Björn Söder är de, oavsett vad de kallas, teminstingens en minoritet att integrera. Och fungerar inte integrationen, får de skickas hem.

En fråga återstår. Den borde ställas till Antje. Vad ska en kyrkokristen av svenskkyrklig modell tänka om massinvandring? Finns det ett kristet svar borde vi väl få tillgång till det.  I morgon kanske den frågan i all blygsamhet ska ställas till församlingsprästen efter högmässan? Vilket är detta konkreta svar? Hur ska vi tänka? Måste vi inte omedelbart få ett besked? Och hur tänker EU egentligen?

fredag 21 september 2018

Den skamliga eliten konfererar mot populismen

Antje har varit på en ny världskonferens. Nu var det tre dagar i Rom och ämnet tycks ha varit liknande det som var i Berlin i maj. Det lät anslående när konferensens tema återgavs: Xenophobia, Racism and Populist Nationalism in the Context of Global Migration.

Den som redan från späda år följt det politiska livet ser hur de politiska partierna förändrats: från folkrörelseburna till postdemokratiska apparater. Folket får rösta och sedan ser de sin röst tas om hand av de fingerfärdiga. Bloggardag avser inte själva rösträkningen utan det som kallas "det politiska spelet" därefter. Av kanske oklara skäl finns det somliga som inte gillar postdemokratin. De gillar inte heller det politiska spelet i kyrklig tappning. De känner sig lurade. Eliten kallar dem populister om de inte ska gälla för att vara xenofober eller rasister. De tas inte på allvar men de definieras som ett allvarligt problem och blir konferenstema.

Frasse talade också till konferensen. Bloggardag har i all hast läst hans anförande. Det var en vänlig diskurs, en predikan av rätt gängse slag. När konferensdeltagarna hört Frasse återgick de till att utforma budskapet till oss.

Särskilt minnesvärt är konferensens budskap att media ska satsa på positiva budskap när det handlar om migration (p 7 d) Det beror på att migrationen "contributes positively to both countries of destination and countries of origin" (p 3 d) Naturligtvis är kyrkor "important actors in civil society" (p 12) När eliten vill ha positiva nyheter är det fara å färde. För oss alltså.
https://www.oikoumene.org/en/resources/documents/message-from-the-conference-xenophobia-racism-and-populist-nationalism-in-the-context-of-global-migration-19-september-2018/

Slutsats om populismen? En elit tar hand om det hela och ställer till rätta. Denna elit använder folket som alibi, i eget intresse alltså, för att formulera folkets egentliga och moraliska intresse. Till eliten vill de som kan ansluta sig eller ansluts som ideologiproducenter. Antje till exempel. Nu talar hon mot populismen vid konferens efter konferens, inlägg efter inlägg. "Populism" hanteras just så som "demokrati" hanterades på 1800-talet; som något hotfullt, oönskat och omstörtande. Få tycks göra arbetet att analysera vilka sociala och ekonomiska omständigheter som leder till det de kallar "populism". Det är som om globaliseringen inte fått några konsekvenser, men det har den ju, och folk är inga dumskallar. Populismen är från början ett vänsterprojekt i USA. Den är ett mer demokratiskt projekt än postdemokratin.

Antje kör på med sitt reformerta. "Mänsklighetens överlevnad är i riskzonen i en värld som blir livsfarlig när den saknar hopp." Men världen saknar inte hopp. De flesta hoppas men det är möjligt att de mestadels begränsar sitt hopp till det de kan påverka. Kanske de hoppas på i Antjes ögon för futtiga saker, men hoppas gör de. Bloggardag hoppas nu på att den reformerta teologin körs på kyrkporten. Hopp saknar han sålunda inte. Men han kan vara generös. En ärkebiskop i Svenska kyrkan kanske skulle förnimma att många som går i kyrkan och många präster och andra kyrkoarbetare faktiskt tycker att mycket inte ter sig så hoppfullt. Detta är en verklig och allvarlig arbetsuppgift. Denna arbetsuppgift tar sig Antje inte an. Antje drar ut i världen för att delta i konferenser mot populism.

Antje gillar att tala om rädslan. Andra är rädda. Nu ska de förses med hopp. Det är som i de usla predikningar man hört fast mest för 50 år sedan. Tekniken var att skrämmas och så låta allt efter 25-30 minuter landa i hopp och himmel. Poängen var att åhörarna skulle behandlas som mindre vetande, de var rädda. Så ser Antje saken när vi läser Torsdagsdepressionen. " Rädslan som driver fram rasism och främlingsfientlighet kan och måste mötas med berättelser om gemenskap och dialog."

Berättelsen befriar. Det reformerta förnekar sig inte. Hur vore det att i stället ta folk på allvar? Nej då. Folk är objekt för elitens mödor. "Kultur, bildning och drömmar kan avgifta rasismens mardröm." De som funderar över massinvandringen och dess praktiska konsekvenser är uppenbarligen de kulturellt obildade. Antje vet.

Att vanliga svenskar hör till de minst rasistiska i världen låtsas ingen om. Vår vän herr Omar påpekar ibland hur invandrarkulturer är betydligt mer rasifierade. Han vet nog vad han talar om. Han har rört sig i miljöerna. Antje rör sig i andra miljöer, sådana där man konfererar om "främlingsfientlighet, rasism och populistisk nationalism i världen i dag, bland annat utifrån ett teologiskt och bibliskt perspektiv samt ur ett sociohistoriskt och kulturellt perspektiv."

Vad kom konferensdeltagarna fram till? Här blir Antje direkt skamlig: "Bland mycket annat lyftes modet att tänka, tala och agera fram." Bloggardag noterar återhållet vredgad att detta ska man höra Antje säga, hon som är ärkebiskop i en kyrka där dissidenterna alls inte får tänka, tala och agera. Här införs prästvigningsstopp, yrkesförbud och karriärstopp. Här riggas val och utnämningar. Här delas folk med osviklig säkerhet in i ett "dom" och ett "vi". Här bestäms vilka frågor som är icke-frågor. Och Antje åker utomlands och sjunger med änglarna. Det är bara vedervärdigt. Bloggardag ska ringa etikern doktor F för att efterhöra hans etiska analys av hennes beteende.

Vad ger ni annars för Antjes självkritik? "Självkritiskt behöver vi möta rädsla och fördomar med hopp och sanning." Har ni varit med så länge att ni kan läsa text innantill och fatta? Antje står för hopp och sanning. Riktigt vari det självkritiska betsår går inte att begripa, men rädslan och fördomarna finns hos de andra. Världsbilden är stabil och självbilden är sannerligen världsbild!

Till det här lånar sig Frasse eller luras han. Vad han sa ville konferensdeltagarna höra: "Di fronte al dilagare di nuove forme di xenofobia e di razzismo, anche i leader di tutte le religioni hanno un' importante missioni. De religiösa ska bygga samhället. Berätta detta för de sekulariserade. Då blir de lika skräckslagna som Bloggardag. Nä, förresten. Berätta inte. Inte idag i alla fall. Dåliga besked ska inte lämnas på fredagar.

Som sagt: "Churches are important actors in civil society and political life, and we urge them to participate, in close cooperation with inter-religious and other parts, in political, economic and social affairs..." (konferensbudskapets p 12) Frasses lilla diskurs stämmer väl in på konferensens självbild. Den implementerar Antje piggt i Svenska kyrkan. Vad är det som binder samman jesuiter och reformerta?

Nu kan ni alltså inte hoppfullt se framtiden an. Den interreligiösa praktiken för fred ska befordras. Svenska kyrkan har tagit ett initiativ."Programmet ska utveckla och fördjupa relationerna mellan religiösa samfund och organisationer som arbetar med integration och för människor på flykt i Sverige och Europa." I Antjeborgs eliter vet man att prioritera. Frasse blåser under.

I många församlingar är överlevnadsfrågorna faktiskt andra och man undrar över att Svenska kyrkan inte tycks ta några initiativ. Svaret kan ges. Antje är alltid någon annanstans och gör något viktigare. Det är bara att inse och ogilla läget. I nästa vecka är Antje på bokmässan förstås. Ja, ni vet: Kultur, bildning och drömmar kan avgifta rasimens mardröm. Hon har mycket att stå i. Bokmässan verkar i detta perspektiv vara en angelägen arbetsplats. Almedalen likaså.


torsdag 20 september 2018

Illustrera det löjliga. Wingren, Hammar och Lind frisch vom Fass!

Bloggardag blev pärmbärare. Han beredde sig väg in i en av garderoberna å Lantegendomen för att se vad som kunde dölja sig längst in. Det var inte ointressant. Dagboksanteckningar från kyrkomöten med indiskretioner. Tidningsurklipp av sådant som tedde sig intressant dåförtiden och kanske av intresse också nu.

Bloggardag läste med förtjusning en artikel, som i och för sig låg utanför ämnet i boken En annan Kyrka, men som inte var ointressant för det. Gustaf Wingren anmälde KG Hammars   Är kyrkan för religiös? Mot slutet av Gustaf Wingrens anmälan driver han en definition av begreppet frälsning, som Bloggardag kan bli förtjust i: "Den som är frälst har inte respekt för någonting." Kan man inte uppfatta detta som en apostolisk hållning och vad gäller Gustaf i detta stycke gäller vad prosten Pehr Edwall undslapp sig då och då: "Också en blind kan få korn på en höna."

Lyssna på på Gustaf när han breder ut sig i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 20 april år 1975:

"Efter disputationen flyttade den unge docenten, som heter Karl Gustav Hammar, till Singapore i Sydöstasien. Där har han nu i snart tre år fungerat som professor i snart sagt alla ämnen vid en ekumenisk teologisk fakultet. Snart är han tillbaka ibland oss."

Alla i religionsfenomenologi orienterade inser, att så här hälsar Gustaf en storhet i vardande. "Snart är han tillbaka bland oss."  Det är dessa två, Gustaf och KG,  som i ämbetskonflikten konstruerar den lundensiska linje som får genomslag och utmönstrar högkyrkligheten. Det är två dödgrävare som håller ihop, men riktigt överens är de inte. Gustaf ser att KG:s kyrkokritik leder till ett avståndstagande från den traditionella prästrollen (vilken den nu var, men KG är prästbarn...) Gustaf kommer dock fram till slutsatsen att varje läsare av Hammars bok förr eller senare måste ställa frågan: "Varför skall man alls fira gudstjänst?" Gustaf ser här en svaghet i Hammars framställning: "Kyrkan är för honom problematisk men det världsliga samhället är inte lika problematiskt." Hur kommer sig detta? Och får detta några konsekvenser för fortsättningen? Inte undra på att man undrar...

Gustaf ser att vårt samhälle liksom det romerska är fyllt med avgudar, "livlösa ting som tillbedes utan förnuft." Detta kan man nog få till ett ord om i predikan i Göteryd på söndag. Gustaf vill se frigörelse både i kyrka och värld.

KG:s omskakande bok gavs ut på Håkan Ohlssons förlag i Lund, förlaget "varifrån nästan all omskakande teologi numera kommer". Gustafs böcker gavs ut på – Håkan Ohlssons förlag i Lund. Om inte allt Gustaf skrivit är informationsbärande så är det i vart fakl muntrationsbärande.

Senare tiders barn kanske förvånas över att Gustaf Wingren skrev teologiska artiklar i Sydsvenskan och att Olov Hartman skrev likadana i Aftonbladet. Men det var en annan tid. Gunnar Hillerdal kunde fylla en sida i Smålandsposten med teologi och kyrkoliv, som dåförtiden räknades till kultur. Och ett antal stora tidningar hade specialiserade kyrkoreportrar. Därtill borde den teologiska debatten på tidningarnas insändarsidor analyseras. Några stiger fram som extra intressanta, Smålandsposten bland dem. Vad gör egentligen Linneuniversitetet och FOJO?

Martin Lind bad om ordet i Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 5 augusti 1972 och skrev på temat "Kristendom och socialism". Han vill visa hur nära en kristen tro kan komma det socialistiska alternativet. "Och slutmålet, som i socialismen kallas ett klasslöst samhälle, har förbluffande många likheter med bibelns tal om en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor."

Hur är det då med Karl Marx och Jesus? Martin Lind kan ge besked:
"För Jesu budskap röjer Marx den största respekt, men för hans lärjungar som går de rika industriägarnas ärenden, hade han inte mycket till övers. Det måste då innebära att försåvitt kristen tro i dag ger människor mod och inspiration att arbeta för större gemenskap och rättfärdighet i dagens samhälle, då är de första stötestenarna mellan kristendom och marxism borta."

Docenten Johan Sundeen gläder sig över citat som dessa. Men varför skrev Martin Lind i Sydsvenska Dagbladet Snällposten? Lars Halldén har i en insändare om Broderskapsrörelsens familjepolitik tagit upp ideologiska frågor om kristendom och socialism och menat att socialismen medför tvång och ofrihet. Pastor Martin Lind kontrar med att tala om all ofrihet som skett och sker i Jesu namn. Exempel? "korståg, inkvisition, dop under våldshot, rasism med kristet förtecken speciellt i nazismens Tyskland men också i dag i bl a Sydafrika och USA." Till detta kommer att det klart kan visas "att människor blivit både ofria och sjuka av sitt engagemang i kristna församlingar."

Säga vad man vill, men Bloggardag lockas inte särskilt att bli en kristen efter denna apologi. Hur tänkte Lind? Handlar saken mer om psykologi är filosofi och teologi? Det är svårt att veta. Nu slutar Bloggardag för att inte ha sagt för mycket om Hammar, Wingren och Lind. Vill man läsa mer, läser man En annan Kyrka. Ses vi på Bokmässan om en vecka? Och när folk hinkar bag-in-box på torsdagskvällen ska Bloggardag höra Dag Sandahl i Vasa församlingshem.

Hur är det med Torsdagsdepressionen idag då? 19 prästtjänster annonserades det om. Ingen baksida från Växjö stift denna vecka heller. Och så egendomligheter som Bloggardag får smälta innan han vågar skriva att somligt är direkt skamligt. Man får inte förhasta sig när det gäller något så allvarligt som en pigg, käck och munter blogg. Men varför ter sig så mycket kyrkligt som fånigt? Torsdagsdepressionen slår till som vanligt.

onsdag 19 september 2018

Korkade kyrkoherdar

Bloggardag såg bilden på sociala medier och det må väl vara att stiftets kyrkoherdar flinar upp sig ihop med sina kyrkorådsordföranden när de får vara på Östrabo hos Modéus II. Detta om något måste väl vara en glädjande upplevelse. Jag såg en kyrkoherde som lagt av alla sina betänkligheter i den avgörande teologiska frågan om ämbetet och därmed gjort sig en lysande karriär. Han har ljugit sig fram. Bloggardag unnar honom att få flina upp sig hos Modéus II. Bloggardag såg en till av samma slag. Och ännu en. Det besvärar inte. Låt dem vara glada.

Kyrkoherdarna var inte ensamma i sin glädje. Modéus II åstadkom en bildtext:
"Jag är glad och tacksam för dessa medarbetare som tar stort ansvar i Kristi kyrka. Tack för alla goda insatser – ni gör ett fantastiskt arbete!" Här bröt dock Bloggardag samman. Det är klart de inte gör. Alla? Fantastiska? Detta är faktiskt en orimlighet att tänka. Vi lever inte i paradiset. Tänker Modéus II så eller trycker han bara ut sig?
https://www.universal-music.de/max-raabe/videos/kleine-luegen-292279

Bloggardag såg på bilden en kyrkoherde om vilken det visstes (slug passivform!) att han var och är stiftets lataste präst. Bloggardag såg en annan som lyckades köra sitt pastorat i botten. Han såg några i vilkas händer ingen klok människa skulle lägga sin själ. Han såg någon som han klarsynt bedömer som en skojare. Och så såg han den nye domprosten, organiserad kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* in på 1990-talet. Han slår de mer amatörmässiga av samma slag genom sin organisering i det världsvida misogyna motståndet. Ingen säger något.

Bloggardag blir uppbragt inte inför de enfaldiga nunorna men inför Modei II-kommentaren. Om detta är ett fantastiskt arbete är Bloggardag Morfar Ginko. Sett till de siffror som redovisas är deras arbete uselt. Ser inte Modéus II detta, måste man fråga vad han går på. Eller inte.

Det har skönljugits förr i de kyrkliga systemen. En gång ljögs det kraftfullt i Kalmar vid en biskopsvisitation. När den saken avhandlades i tidskriften Kyrkligt Magasin blev1:e stiftsadjunkten i Växjö uppbragt och skrev brev där han i klara verba redovisade sin indignation. (Krönikan återfinns i Dag Sandahl, Dagsedlar, Hägglunds förlag 1998, s 29-31)

 Ja, det var en lust att leva! Men måste det fortsätta så här? Faller kyrkosystem samman ackompanjerade av kyrkoherdar och kyrkorådsordförandes belåtenhet med sakernas tillstånd? För att inte tala om stiftschefens ord om "fantastiskt arbete". Und der der Teufel lacht dazu. Bloggardag inte. Om en militär chef på sin tid spelat detta kort och den stridsdomarerfarne Bloggardag kommit på honom med osant intygande, hade denne chef minst varit föremål för ett samtal med sådana han inte velat tala med.

Är det för övrigt sant att Bloggardag hämtar uppbyggelse i referat om vad korkade kyrkoherdar får ut sig? Det är alldeles sant. I går förnöjdes hans dag av två av det slaget. Här kan han nöja sig med den ene. Vill ni läsa texten i dess helhet så kontakta domkapitlet i Karlstad och begär ut en handling som inkom den 16 augusti detta år, dnr 39-18-39:11.

Nu skriver Bloggardag intet annat än att brevförfattaren är en ärans man. Han lever i den föreställningen att den församling, där han varit kyrkoherde, historiskt har "en fromhetsriktning präglad av EFS och folkkyrklighet i dess bästa bemärkelse men har också omfattat andra fromhetsriktningar." Vilka dessa riktningar är, lämnas vi i villrådighet om. Hur den skvader ser ut som dels bygger på den mottagna nåden (EFS), dels på den erbjudna går idéhistoriskt inte riktigt att reda ut. Biskop JA Eklund var inte EFS-are. Eller var han, i hemlighet på grund av rädsla för judéerna? EFS-arna är inte folkkyrkliga, knappast ens kyrkliga. Kristliga och uppskattade är de – men det är en annan sak.

Den tidigare kyrkoherden menar, att den som kommit efter honom har haft en egen linje "utan samsyn med kyrkorådet". Den tidigare kyrkoherden hade alltså i frågan om eukaristien samsyn med kyrkorådet. Det ter sig närmast som en självanklagelse, men något säger Bloggardag att en sådan är det inte tal om.

Nu vet den korkade kyrkoherden hur han ska smörja och han talar just så. "Min uppfattning efter år som kyrkoherde och fortsatt kontakt med församlingen är att det är ett engagerat och kompetent kyrkoråd som arbetar [för] församlingens bästa för ögonen." Hakparentesen markerar ett av Bloggardag inskjutet ord för den tidigare kyrkoherden har svårt för språket. Djävulens advokat anmäler sig nu till tjänstgöring. Kyrkovalet var 2017 och kyrkoherden hade då flyttat från orten. Vet han vad han talar om när han talar om kyrkorådet och hur vet han då det?

Nu har ny kyrkoherde tillsatts. Turerna kring detta indikerar att någon i kyrkorådet visste att driva sin kandidat och intervjuerna sköttes alls inte efter regelboken, inte heller det formella. Den saken tycks klarlagd för de flesta men inte för den tidigare kyrkoherden. Han har visserligen alls inte varit med i tillsättningsprocessen men skriver: "Det finns inga skäl att ifrågasätta formerna för tillsättningen." Hur vet han det? Jo, "så vitt jag kan bedöma" och då vet vi förstås.

Vad säger den tidigare kyrkoherden, som nu avancerat till tf i sin gamla församling, om önskemål om veckomässor och bibelstudiegrupper? Detta kommer att diskuteras i samband med framtagandet av ny församlingsinstruktion när den nye kyrkoherden tillträder. Önskemålet om dialog mellan församling och domkapitel avfärdas med besked att den "pågår kontinuerligt och förutsätts fortsättningsvis vara en självklarhet."

Bloggardag förvånas kanske inte och skyller på sin fromma moder att han fortfarande häpnar inför klerikal stupiditet, men en välutbildad läkare förmådde inte alltid förhålla sig väl just inför klerikal stupiditet. Hållningen har förts vidare. Goda löner skulle de ha, kyrkoherdarna, men professionellt pastoralt arbete förmådde de inte. Läs kyrkostatistiken. Och så återvänder den tidigare kyrkoherden som hunden återvänder till det hunden levererat och låter detta vara mönster för – framtiden!

Ett ska man säga till gamla kyrkoherdar: "Du kan ha synpunkter men håll käften!" Det kan man säga. "Vill du tala, så tala med din himmelske fader i himmelen som ser i det fördolda. Du har lämnat över stafettpinnen. Får du av din efterträdare frågor ska du svara så gott du kan. För du tycker väl inte att det du lämnade efter dig vid pensioneringen var ett så utomordentligt konstverk att det aldrig kan göras bättre eller ens göras på annat sätt?"

Kyrkoherdar, som gärna talar om folkkyrklighet, kan näpsas på ett enkelt sätt. Det är bara att begära fram deras ämbetsberättelser, som de skrivit själva, och därtill läsa kyrkostatistiken för deras pastorat. Sedan offentliggör man detta eller tar upp det i samtal med kyrkoherden själv. Se gärna till att ha en hjärtstartare i närheten eller i varje fall ett glas kallt vatten. Den gamle högkyrkoätaren kyrkoherde L råkade ut för en närstudie av sina pastorala framgångar. Dessa redovisades i Kyrkligt Magasin. Kyrkoherden förklarade, styrkt av två snapsar på Röda Kvarn på Söder, att han gärna ville ta till våld. När L insåg, att utsikterna till ett rejält krogslagsmål upplivade den som beforskat och redovisat hans pastorala mödor och som nu i folkkyrkligt nit hotades, avhöll sig kyrkoherden visligen. Det är en lust att leva! Man får vara med om så mycket.

Har Bloggardag nu effektivt visat sig ha en basal skepsis kring fagra ord inte minst vid tanke på kyrkoherdar? Visst.
Finns det undantag från den regeln? Visst.
Är undantagen många? Visst inte.






tisdag 18 september 2018

Döda vi inte pratar om

Bloggardag ringde den erfarne minnestecknaren för att fråga. Minnestecknaren hade skrivit om döda präster i ett par decennier så han borde veta. "En under min tid", sa han. Bloggardag mindes den uppskakande händelsen med kyrkoherden som sköt sin fru och sedan sig själv. Han mindes också prästmötet då minnestecknaren talade om den döde prästen utan några anklagelser och ställde in oss alla under Guds förbarmande.

Var det en präst som tog sitt liv under åren 1984-2002 (och han hade flyttat från stiftet) så talar vi på fem år (eller kortare tid?) om tre präster i stiftet. Det vill säga: vi talar inte. Inte med varandra i alla fall. Livet går, som det heter, vidare. De döda omtalas med att de "hastigt avlidit" och tackas för förmågan t ex att göra evangeliet synligt i både ord och handling. Det blir lite konstigt, för präster ska inte ta livet av sig. Det ger ju beskedet att det de förkunnat faktiskt inte höll. Inte när det gällde. Så vi pratar inte så mycket om saken. Vila i frid. Vi går vidare. Bäst så? Hållningen känner ni igen från kyrkoherdar: "Herren vare med er. Själv har jag inte tid!" Och ska det ändå berättas om prästen som hastigt avlidit kan man också läsa att "Kyrkan är en trygg punkt genom hela livet". Ibland blir det alltför makabert till och med för Bloggardag.

Vad kan vi tänka oss har hänt när så mycket förändrats? Bloggardag funderar:

- Förändringen när präster nu jobbar på söndagen medan de tidigare tjänstgjorde, kan vi fundera över. Förändringen från att ha varit kollegor, inte bara i medeltida mening att de läste tideböner tillsammans utan också så att de läst vid samma universitet med samma lärare också om de utgjorde två generationer (Bloggardag kunde dväljas i samma sammanhang som professorerna Aulén, Bring, Lindblom, Nygren och Pleijel samt Kjöllerström för att inte nämna de som var hans lärare).
 Förändringen bort från det kamerala med ordning och reda i folkbokföring, strukturer för arbetet,  till ett mer fritt liv, där det finns resurser men få avnämare och därmed stora möjligheter att förverkliga sig själv. Eller inte.
- Förändringen från kall till lönearbete. Marx var klar över saken för 170 år sedan.
- Förändringen från egenansvar och ensamarbete till arbetsuppgifter i ett arbetslag dör alla ska ha ett ord med i laget och mycken möda går åt att alls få något gjort..
- Förändringen från erkänd teologisk spetskompetens till enskilt tyckande i arbetslag, där alla kan tycka och menar sig ha både rätt och kompetens att göra så i komplicerade teologiska och pastorala frågor..

Bloggardag gitter inte fortsätta sin rapsodiska uppräkning. Men nog finns det grundläggande förändringar som inte stöttar en prästidentitet och frågan, som inte heller ställs, handlar om "the Formation of a Priest". Det kanske inte är så enkelt när religionsvetare ska utmanas att vara teologer och grundfrågorna om vad en präst egentligen är, inte kan ställas (för svaret blir förödande för kyrkosystemet).

En oklar prästidentitet – kan det vara en del av förklaringen när en präst tar sitt liv? Eller är det de vanliga insikterna?

* Det finns ingen plats för mig och jag ser inte ens en meningsfull framtid
Det vi kallar "inlåsningseffekter" hör till scenariot. Människor ser inte utvecklingsmöjligheter, nedstämdheten slår till. Inget är roligt. När Svenska kyrkan konstruerar system som avsiktligt hindrar att människors kompetenser ska blomma, går somligt att förstå. Det aktualiserar frågan om femte budet. Att i ord och handling förklara människor oönskade är brott mot detta bud. Brottet formuleras så: "Du behövs inte." Konstigt att vi inte har väl fungerande utvecklingsprogram för den kyrkliga personalen. Här är knektväsendet överlägset.

* Det blir bättre för de andra utan mig
Den som tar sitt liv har övat sitt tunnelseende, men tänker inte så mycket på att hämnas på världen genom att inte vara med längre. Det blir bättre på så sätt. Det är fel. Det blir värre. Men det budskapet går inte in för självmordet kommuniceras inte öppet och de flesta av oss ser inte mönstret förrän i efterhand.

* Det finns en livsfientlig makt, ett rytande lejon
Det hör till ungkyrkorörelsens glada paroller att tala om kampen. Nutidens förkunnelse är betydligt mer terapeutisk och verktygen för att förstå en värld där kampen mellan Gud och Djävul utkämpas får de flesta inte en vanlig söndagsförmiddag i kyrkan. Det existentiellt onda borde vi tala om och formera oss för att stå den makten emot också som gemenskap.

* Depression är en livsfarlig sjukdom
"Nedstämdhet" är en svårhanterlig åkomma. Det är inte bara att gaska upp sig. Det mer utmanande är att Psaltaren är bönboken som har också dessa insikter med sig. En församling som ber tidebön laddar bedjarna med dessa viktiga insikter. Fokus måste flyttas från det nedstämda egot på fler sätt. Men Psaltaren ska inte försummas. Inte heller församlingen som koinonia, arbetsgemenskap. Vi ber och arbetar tillsammans och drar varandra på så vis.

* Tillståndet i samhället blir ett tillstånd i själen
Det är friskt att bli sjuk i ett sjukt samhälle, men vi rustas inte för livet i all dess mångfald genom att förfalla till vår tids normaliteter, dvs den självupptagenhet som vi förväntas leva i. Bilden är tydlig när människan blir incurvatus in se, inkrökt i sig själv. Blir som en riktig falukorv som ser in i sig själv och ingenting utanför själv.
Bloggardag knycker det utmärkta uttrycket från en augustinermunk och munkar i den traditionen är bra på eländesforskning. Vi lever i ett samhälle och en samtid som kröker in oss i oss själva med många attiraljer som stärker egot. Förstår ni tanken är det inget problem, simma lugnt. Förstår ni inte tanken, se upp då! Församlingen ska vara en gemenskap där vi tvingas ut ur våra begänsningar utan att förlora våra identiteter. Vi är med våra personligheter gåvor till varandra. Hur övar vi den hållningen?

Vad bör göras?
Livet måste ha mening, Viktor Frankls insikt är klokskap. Den gäller alla. Men Bloggardag känner särskilt för präster. De har ju fått ett uppdrag för att vi ska få den frälsande tron, heter det i vår Kyrkas bekännelse. "Tala stort om ämbetet", sa Einar Göth till Växjö stifts präster vid ett prästmöte. Vigningen gör något med den som vigs. Löften har getts och avlagts. Det betyder att en kyrkostruktur som inte på allvar vågar tala om vigning och ämbete utan tänker, att detta är något för högkyrkliga nördar med ett intresse för oväsentligheter, skapar omständigheter som blir livsfarliga.
Utan ämbetsteologi kan ingen och ska ingen vara präst. Det är att ge sig ut på farligheter utan att förstå vari det farliga består. En augustinermunk igen: Mirum est si sacerdos salvetur. Det är ett under om en präst blir frälst. Det måste räknas till det livsbefrämjande att tala om vigning och ämbete även om det gör ont när en "icke-fråga" visar sig vara en avgörande fråga på annat sätt än folk inbillats tro och tänka.

Kollegialiteten hör till. Frälsaren skickar ut lärjungar två och två och det fanns tidigare en kollegial struktur i kontrakten med tillfälle också till studier och samtal (skvaller). Då rymdes kontraktisterna på kaffe i prostgården och prosten bjöd på cigarr. Nu är strukturerna katastrofalt mycket större. Det som var vänskap präster emellan blir mer bekantskap. Och genom gallren ser vi på varann...

Det är något särskilt att vara präst, men det betyder inte att det är särskilt fint att vara präst.  Det är bara nödvändigt att några blir det och insikten ska slå alla att utan prästväckelse blir det inget av något annat heller. En kyrka. som inte på djupet tycker om sina präster och uppmuntrar dem, kanske inte ska bli så överraskad om prästen/lönearbetaren inte orkar längre. Alla andra faktorer lämnade åt sidan. Bloggardag är pigg, käck och munter. Men inte alltid. Inte sällan blir han omskakad.

När Bloggardag lämnat in ska det rätteligen sägas att han var slarvig i bönen. Inte alltid med bönen, men i den. Han bad inte bara för "alla hädansovna kristtrognas själar". Han bad så här:
"Må genom Guds barmhärtighet våra döda vila i frid och må det eviga ljuset lysa för dem."
Jesus får väl sortera sedan.

måndag 17 september 2018

Lögn, dikt och förbannad dikt

Lämnar inte den kristna tron sakinformationer att förhålla sig till? Det tycks så för den oförvillade bibelläsaren av typ söndagsskolgosse. Graven var tom och Han är sannerligen uppstånden och visar sig. Som exempel. Så är det uppenbart inte för alla. De måste själva skapa meningar annars blir det – meningslöst.

Bloggardag läste i Torsdagsdepressionen nr 37. "Omistligt" för diakonen som skrev "Eftertanke" var att känna det hon känner. Nej, nu återgav inte Bloggardag saksammanhanget rätt! Det kändes omistligt. "Att klara av att känna alla mina känslor och klara av att hålla dem i min famn, det tror jag på. Det känns sant och verklighetsnära." Detta är en mening som August Strindberg hade kunnat göra något av. I Svarta fanor till exempel. Vi läser vidare:

"Det viktiga för mig är inte huruvida Lasaros steg ut ur graven eller inte. Det viktiga för mig är att Jesus greps av sitt medlidande. Släppte fram så starka känslor." En häpen allmoge kanske inte riktigt förstår utan undrar om Jesus verkligen uppväckte Lasaros från de döda eller inte. Om inte, vad var alla känslor då värda?

En diakon kan numera väljas in och som ansvarig för Kyrkans lära döma i ett domkapitel. Fattar ni problemet? Eller mer distinkt: Hur känns den insikten?
Bloggardag kan gå vidare och läser dagspress med präst (fast den ligger bakom en betalvägg, så ledsen!)

För Pontus Bäckström var det i Göteborgs-Posten "Tid att söka andra beskrivningar och bilder av Gud". Det låter något. Han blir kanske inte övertydlig, men här är vi inte småsinta. Varför är det tid just den 15 september 2018?  Det tycks bero på att vi bland annat fått en ny kyrkohandbok och att det varit (eller är?) #metoo-rörelse.

Efter #metoo-rörelsen, antyder Bäckström, eftersom "Gud Fader Allsmäktig" kom billigt undan. Tanken på en "Gud" som kommer "billigt undan" är faktiskt inkompatibel med kristen tro efter allt vad vi får veta om frälsningen i det kristna narrativet (vad man kan, tänker Bloggardag förtjust), som verkligen inte är att komma billigt undan. Bäckström är präst. I Svenska kyrkan! Tänker man så kom väl Gud Fader Allsmäktig också billigt undan när det handlar om Svenska Akademien? Då är det värre för Gud i Svenska kyrkan för där kommer Han knappast billigt undan i någon mening numera.

Tanken är att "det vi tänker om Gud påverkar hur vi tänker om varandra". Kan så vara, men grundläggande för detta sätt att tänka är uppenbarligen (sic!), att det egentligen inte finns någon uppenbarelse om hur Gud tänker om oss. Den tanken var tidigare en grundbult i evangelisk teologi, själa grejen. Och mer avgörande än våra tankar om Gud...

Just detta med "andra beskrivningar" betyder att det torde vara något fel på de tidigare beskrivningarna t ex i Den Heliga Skrift. Tanken är inte så ny. Professor Emanuel Hirsch i Tyskland var mån om att formulera en annan gudsbild än den judiska. Det var sysslan för fler stressade teologer  i Tredje riket än Hirsch. Jesus var till exempel inte "besmittad av det judiska väsendet" kunde det heta och därför kunde man i Tredje riket fortfarande tala för kristendomen – eller denna variant av kristendom som innehöll just andra beskrivningar.

Bloggardag kunde anföra andra exempel på operatörer av detta slag, Borg, Holloway, Jenkins, Spong i vår tid till exempel. Borde vi inte ställa frågan om vad som är oföränderligt i den kristna tron och vad det betyder att något uppenbarats/avslöjats en gång för alla? Hapax som det heter på grekiska. Är vi oense här, kan vi väl änå enas om att det är förnuftigt att vara oense? Att önska andra beskrivningar och bilder av Gud uttrycker en annan och mer lättjefull hållning än den där vi går genom portar för att förstå mer av vad Gud vill ge oss.

"Nu är tid att söka och formulera andra bilder och beskrivningar av Gud."
Bloggardag ser maningen vara informationsbärande. Den som vill veta, kan veta! Ajöss med profeter, apostlar, evangelister. In med – Bäckström!

"Gudsbilder och människosyn" hör samman, heter det religionsvetarförnumstigt (där fick Bloggardag till det!). Ingen säger väl emot, bortsett från det där konstiga talet om "gudsbilder". En kristen som har Gud till Fader har väl ingen bild av Gud just utan en insikt som delas med allt Guds folk tiderna igenom? Att göra sig en bild av Gud påminner betänkligt om något som är förbjudet i ett budord. Med goda skäl kan man förstå, tror Bloggardag.

"När någonting dör, uppstår någonting annat. Det är så frälsningen sker. Det är så det otänkbara med tiden blir det enda tänkbara." Bäckström har talat. Är det verkligen så frälsning sker och i så fall varför? Vad betyder i sak att det otänkbara med tiden blir det enda tänkbara? Vore satsen sann, skulle väl alla människor tänka ensartat både om Jesus och Lasaros? Bloggardag tror att frälsningen är något annat. Jesus är verkligen mer än ett "någonting"...

Pontus Bäckström och Kent Wisti är utomordentliga företrädare för en tro som skriver dikt. Det de skriver låter vackert. Men tolkning efterfrågas. Vad betyder orden i sak? Förhåller det sig så, att tomheten i mitt bröst  blir en resonanslåda för Gud? Detta var Wistis bidrag till verklighetsförståelsen i en tidigare Torsdagsdepression. Det egendomliga är att präster annars finns till just för att tolka, inte för att dikta. Det är skillnad på att avförtrolla verkligheten för att nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet och att fortsatt med ord förtrolla verkligheten. Att den djupa hemligheten avslöjats och är Kristus kunde man inhämtat i Kolosserbrevet, som Bloggardag just anfört. (Kol 2:2) Hållningen är en annan, minst sagt. Och det är den apostoliska. Varför tjatar Paulus om detta? "Detta säger jag för att ingen skall kunna övertala er under falska förespeglingar." (Kol 2:4)
Falska förespeglar – där fick Paulus till det! Kolosserbrevet ska läsas när det blir alldeles för religiöst och finformulerat i denna fallna värld.

Bortom de vackra orden av en diakon och två präster nås Bloggardag av en försynt fråga från sitt inre. Han känner att frågan vill ställa sig. Kanske är det så frälsningen sker, att frågor ställs och besvaras? Bloggardag hesiterar. Är inte frälsningen något mer objektivt och kosmiskt? Det blir till att läsa Kolosserbrevet igen. Men det där som finns i mitt bröst som en längtan efter svar får väl uppfattas vara en resonanslåda för något anslag av något slag. Så den försynta frågan pockar på att få ställas. Här kommer den:
Varför ska det vara så nödvändigt att vara kristen om det nu inte är den uppenbarade kristna tron man omfattar och vill förkunna?

Tomheten i mitt bröst blir en resonanslåda för besvärande frågor och sökande efter sanning och sammanhang, det är det mesta Bloggardag vågar säga nu. I Bokmässans officiöst fromsinta rum hanteras kanske frågan? Fast alls inte som Bloggardag har ställt den utan finare, mer sökande och med ett moralistiskt och terapeutiskt svar. Där känner de igen varandra. Fler är de inte. I detta fromsinta rum passar självfallet Bloggardag inte in. Det jämmerligaste är inte att han vet detta, utan att han uppskattar sitt utanförskap!
"Jag tackar dig Herre att jag inte är som de fromsinta finkristna på Bokmässan ej heller som de som känslofyllda konstruerar sig en tro som kan eka i resonanslådan."
Det är roligt att få framställa det egna förfallet, tänker Bloggardag. Så här usel blir han av att läsa de fromma framställningarna.


söndag 16 september 2018

Lessen grabbar!

Karin Johannesson
Karin Sarja
Carin Åblad Lundström
Det ska vara en Karin med eller utan C tydligen i Uppsala. Nu har vi med kyrkosystemet formgenetiska manliga biskopskandidater också:
Sven Hillert
Lars Åstrand
Återväxten i biskopsmötet är tryggad med andra ord.

Karin Johannesson vann helt klart med Karin Sarja som god tvåa. Nu har Karin Johannesson kommit väl till tidigare men slagits ut i Karlstad,. Den här gången går det nog vägen. Eller inte? På Svenska kyrkans hemsida är det Carin Åblad Lundström som lyfts fram. Det ter sig märkligt för den som föreställt sig att opartiskhet är något kommunikationsmässigt viktigt vid kyrkliga val. Inte här. Antingen promotas Carin eller så är någon ute efter att sänka henne. Bloggardag förstår som vanligt inte.
https://www.svenskakyrkan.se/lagunda/nyheter/val-av-ny-biskop-kyrkoherde-carin-gick-vidare-fran-nomineringsvalet

Hur eller hur kan bara ett sägas: Lessen grabbar.
Ni kan välförhålla er så mycket ni orkar, men i denna kvinnodomän är ni chanslösa. Inte bara så att 1. den kyrkpolitiska viljan slår igenom utan också så att 2. diakoner röstar och där är det massiv kvinnlig övervikt och därtill  röstar 3. prästerskapet, där det numera är gott om kvinnor. "Gott om" betyder majoritet.

Jag säger absolut inte mera än att så här hade kyrkomötet 1958 inte tänkt sig att det skulle gå.
Detta är en "utveckling" som också styrt bort från det som sades vara så eländigt, nämligen enkönade miljöer. Den kyrkliga miljön är fortsatt enkönad, men på det andra sättet.

Om Bloggardag går tillbaka i sitt arkiv möter ilskan över docenten Folke T Olofsson, som någon gång sagt att detta är vad som kommer att förverkligas. Han fick i bryska ordalag veta inte bara att hans sakbedömning var fel utan, kort och gott, att han var en misogyn och eländig människa. Biskopen Ahrén bedyrade också att den där "kvinnokyrkan" var vi långt ifrån och så skulle det aldrig bli. Dessa bedömningar bekymrar inte Bloggardag mer än på en punkt. Det visar sig nu att de inte stämmer. Folke T hade rätt. Om, givet detta "om", bedömningar  av systemmänniskorna rätt konsekvent visar sig slå fel, vad förväntas vi göra då? Bloggardag trodde i all oskuld att problem då skulle lyftas och debatteras. Han hade förstås fel. De ska döljas i det längsta och så ska det på övligt kristligt vis "hoppas".

Det ska också "hoppas" att det fungerar med kvinnliga biskopar. Det de gör, garanterar Kyrkans Herre. Frågar någon som doktor F i Oxford om en kvinnlig ärkebiskop verkligen kan viga män så att de blir biskopar är svaret oklart. Frågas de så vigda är svaret en kraftfull förhoppning att det blivit så. Vad ska de säga? De har ju trots allt inte ett Herrens bud att luta sig emot, inte heller en obruten tradition. Om inte tro så hopp i alla fall. Om en kvinnlig ärkebiskop viger kvinnliga biskopar kan alla se och förstå, det är mindre komplicerat sakramentalt sett.

Det är givetvis också enklare med kvinnliga biskopar som viger kv*nnl*g* pr*st*r för då kan de tveksamma släppa sin tveksamhet och bli tvivlare hela bunten. Dr F:s i Oxford hållning är känd. Han säger utan omsvep, att en sådan vigning skapar inga präster. Det är den gamla ekumeniska hållningen, den som Gunnar Rosendal på sin tid redogjorde för efter en ekumenisk korrespondens. Det är också Hellmut Liebergs slutsats, om det ska frågas "lutherskt". Då kan vi tro på vanligt sätt och slipper hoppas. Frågan borde egentligen tas upp till begrundan inte som en historisk fråga hur det var utan som en sakramental fråga hur det är. Med alltfler kv*nnl*g* pr*st*r borde frågan bli högaktuell. Är det som det säges vara? Eller inte? Och blir inte frågan alltmer aktuell ju fler kv*nnl*g* pr*st*r vi får? Hur ska vi bli sakramentalt säkra? Finns sådana som ännu inte ens ställt frågan, dvs för egen del prövat den sakramentala osäkerhetens hållning? Framförallt blir förstås detta en fråga för biskoparna att ge klara och underbyggda besked om.

Dr F i Oxford har jag inte informerat om kandidatvalet i Uppsala. Jag visste att han i går kväll borde befinna sig antingen på The Mitre eller, om han ätit en bättre bjudlunch och därför inte behövt sin middag/aftonvard, på The Bird and the Babe. I vilket fall kunde han få vara där han var sysselsatt med sitt vanliga utan att besväras med dystra nyheter från Svenska kyrkan. Han hade kanske egentligen inte brytt sig, men låtsas sympatisk på det där typiskt engelska sättet. Bortom en meny bestående av GT, sherry, Claret, whisky och några Pints kan besked lämnas: "Ni har i Svenska kyrkan under kort tid gjort er den apostoliska successionen kvitt och ni har en mycket hög procent präster som alls inga präster är. Vilka tror ni att i lurar? Man kan lura alla någon tid, man kan lura några all tid men man kan inte lura alla all tid. Inte i det ekumeniska i varje fall. Era utträdessiffror visar att detta nog gäller i en gammal nationalkyrka också." Förstår ni varför Bloggardag ville lämna Dr F var han nu än var? Han får sitta och muttra sina hemskheter för sig själv.

Återstår Torsdagsdepressionen.
Där fick i Jonas Eeks alldeles onödiga frånvaro Mattias Lönnebo  skriva ledare. Det blev alls inte dåligt. Det blev uselt. Definitionsmässigt slafsigt. Fromsint och i sak obegripligt. Precis så som de kristliga älskar texter. Han ber om, håll i er, "sunda politiska konstellationer som vilar på en god etisk grund." Vad betyder detta? God etisk? Finns det "ond etisk" kan man undra även om man inte är doktor i etik. Och "sunda politiska konstellationer" – nog vill man veta den sakliga innebörden i detta? Kunde kanske Lönnebo ge oss vägvisning genom att anförtro oss hur han själv röstade? Och om Lönnebo anför Rom 13 kanske saken ska kompletteras med Upp 13 också? Staten som ordnar väl och staten som demonisk är noga taget två sidor av samma mynt.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/vi-behover-lara-oss-leva-med-oenigheten

Eek själv då?
Självfallet var det vanvett att bara därför att någon nominerat honom göra honom arbetslös men betala betala lön för overksamheten å Torsdagsdepressionen. Nu kommer väl detsamma att hända i Stockholm och sedan? Ska han i korta pauser, dvs när biskop inte ska väljas, hinna skriva några rader och sedan bli arbetsbefriad? Om Jonas Eek på allvar hade varit biskopskandidat, dvs framröstad, hade saken kunnat vara en annan. Nu blev det bara deprimerande dumt.
Insani sunt Romani. Det gäller också ledningen för Torsdagsdepressionen.

Vad ska vi säga denna söndag?
Vi vet inte säkert om Vladimir Ilitij Lenin sa det, men vi vet med säkerhet att GA Danell yttrade orden: "Ju sämre desto bättre."

Och så till sist:
När det handlar om kvinnliga biskopar vigda av en kvinnlig ärkebiskop behöver ingen vara orolig.
Lessen grabbar, men så är det. Allt välförhållande är inte karriärbefrämjande. Ni kanske lika väl kan tänka om i ämbetsfrågan när det har blivit som det blivit och är som det är?