Kyrkomötesutskotten klarade av sina bestyr - med minsta möjliga tidsgräns för det mest arbetstyngda utskottet. Det heter så. Arbetstyngda.
Jag ska försöka skriva en upppsättning predikningar och hasta iväg till kyrkan - Skördefesten missar jag egentligen - så bloggen får begränsas till en indiskretion.
I ett av utskotten suckade POSK-representaten tungt när harvandet fortsatte. Den vänlige frimodige böjde sig då fram och viskade till henne: "Under nuvarande omständigheter uppfattar jag detta som en fejkad orgasm."
Det bästa är både att jag inte var den som snabbtänkt fällde repliken och att vi nu fått klarlagt att man kan lita mer på POSK-käringar än på Fiskmadamer. POSK-käringar tål mer. Möjligtvis tar de sig själva på rätt allvar, det som inrymmer skratt inför livets absurditeter - eller vad tror ni?
lördag 29 september 2012
fredag 28 september 2012
När vi skola hem
"När vi skola hem till vårt fädernesland och skiljas från detta elände", hette det i en psalm i gamla psalmboken. Den kallades kyrkomötespsalmen och sjöngs kanske inte men nämndes bland oss sista kyrkomötesdagen. Nu är det bara ajournering, betänkandena justeras och kommer snart nog ut på nätet. Beslut fattas i november och det är då debatten är. Naturligtvis går strukturutredningens förslag igenom och nästa år kommer förslag om hur det som med nyspråk kallas "församlingar" ska samverka om begravningsfrågor. Det kallas närhet men kommer att upplevas som distans, det är jag rätt säker på.
Fokus skulle ligga på den gudstjänst som firas. När människor firar gudstjänst finns det en del de behöver ta ansvar för och det gav oss i tidens längd människor som rådslog med sin präst om församlingens liv. På avstånd fanns en biskop. Han kom med rätt långa intervaller och visiterade församlingen. Dessemellan kom kontraktsprosten. Först under 1900-talet fick vi andra former för stiftsarbete än domkapitlets. Det var då en stiftsadjunkt och en kanslist på en stiftsbyrå kunde förse församlingar med diabilder, stiftsblad och kurser. Fokus låg fortfarande på dem som firade gudstjänst. Men motrörelsen var en rörelse från sammanträdesbord till sammanträdesbord. Om nu Gustaf Wingren ska framhållas som 1900-talets store teolog är det märkligt att detta kyrkokritiska element i hans teologi inte hålls fram. Gustaf var emot kyrkopolitik som inte hörde samman med Kyrkans gudstjänst - eller med gudstjänsten i sockenkyrkan, kanske det ska heta. En del av dagens normalitet, trädde Gustaf upp emot. Sug på den karamellen!
Socialetikerna, som försåg motrörelsens politiska ambitioner med teologiska motiv, utsattes för Gustafs kritik men det är deras tankar om beslutsfattande som gav kyrkomötesreformen 1982. Den som vill roa sig med att demaskera, har en del möjligheter till sådant nöjesliv i Svenska kyrkan.
Detta sagt kan jag packa väskan för att snart nog vandra till lunch med de frimodiga kamraterna. Jesus har faktiskt uppstått och lever. Då kan ingenting vara hopplöst mer. Men det är märkligt att vi har en sammanträdeskoloss där jag som ledamot inser att de verkliga frågorna aldrig hanteras. Jag kan återkomma till detta sorgliga faktum i någon kommande bloggkria.
Fokus skulle ligga på den gudstjänst som firas. När människor firar gudstjänst finns det en del de behöver ta ansvar för och det gav oss i tidens längd människor som rådslog med sin präst om församlingens liv. På avstånd fanns en biskop. Han kom med rätt långa intervaller och visiterade församlingen. Dessemellan kom kontraktsprosten. Först under 1900-talet fick vi andra former för stiftsarbete än domkapitlets. Det var då en stiftsadjunkt och en kanslist på en stiftsbyrå kunde förse församlingar med diabilder, stiftsblad och kurser. Fokus låg fortfarande på dem som firade gudstjänst. Men motrörelsen var en rörelse från sammanträdesbord till sammanträdesbord. Om nu Gustaf Wingren ska framhållas som 1900-talets store teolog är det märkligt att detta kyrkokritiska element i hans teologi inte hålls fram. Gustaf var emot kyrkopolitik som inte hörde samman med Kyrkans gudstjänst - eller med gudstjänsten i sockenkyrkan, kanske det ska heta. En del av dagens normalitet, trädde Gustaf upp emot. Sug på den karamellen!
Socialetikerna, som försåg motrörelsens politiska ambitioner med teologiska motiv, utsattes för Gustafs kritik men det är deras tankar om beslutsfattande som gav kyrkomötesreformen 1982. Den som vill roa sig med att demaskera, har en del möjligheter till sådant nöjesliv i Svenska kyrkan.
Detta sagt kan jag packa väskan för att snart nog vandra till lunch med de frimodiga kamraterna. Jesus har faktiskt uppstått och lever. Då kan ingenting vara hopplöst mer. Men det är märkligt att vi har en sammanträdeskoloss där jag som ledamot inser att de verkliga frågorna aldrig hanteras. Jag kan återkomma till detta sorgliga faktum i någon kommande bloggkria.
torsdag 27 september 2012
Utskottsarbete
Nu pågår utskottsarbeten i den mån utskotten inte redan är klara. Från min ersättarplats följer jag lite sporadiskt debatten och funderar. Engagerade människor ägnar sig åt texter, som sekretariatet producerar. Texter läggs fram i nya versioner, ord flyttas eller tas bort. Där for ett "alltid" och där ett adjektiv. Där är en tokmotion men den avsätter minst tre sidors betänkande och möda hur frågan ska hanteras. Där är en skrivelse och kanske kommer det en remiss från ett annat utskott. Alla är allvarliga. Så fortgår det. År efter år. Det gör mig kanske mindre att kyrkomötet framstår som ett dagis med sysselsättning i fostranssyfte eller som terapiavdelningen på ett äldreboende - i kyrkomötet kombineras verksamheterma, kan jag tycka - värre är att vi därmed förhindras att ta upp verkliga frågor och lösa verkliga problem.
Skulle något av verkligheten tangeras, tas besvärjelserna fram och någon stämmer upp refrängen om att Svenska kyrkan är landets största medlemsorganisation eller en variant på storhetstemat. Har man tur finns i utskottet någon gammal präst eller en professionellt optimistisk kyrkoherde som med jämna mellanrum kan kungöra att det antingen var värre förr eller att det nu finns så många tecken för förnyelse och ny förståelse. Skulle det likväl rådda till sig räddas situationen av någon som förebrår kritikerna med argumentet att vi kan inte ifrågasätta kompetensen hos dem som suttit i en utredning.
Jag kanske inte ska citera Churchills ord om gåvan men gåvan finns i kyrkomötet. Vilken? Gåvan att pressa samman ett maximalt antal ord inom ramarna för ett minimalt tankeutrymme.
Nu uppfattas jag vara elak - för detta är den enda i det kyrkliga gällande förståelsehorisonten: Snäll eller elak. Inte medveten om problem som borde hanteras helt annorlunda än nu. Jag läste artikeln i Svenska Dagbladet som Lars B Stenström, Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kalin skrivit. Den tog upp strukturfrågorna i relation till stadsmiljö. Kyrkostyrelsens folk valde att svara om landsbygdens villkor, som skulle bli bättre. Det var avslöjande och det var nog ändå inte riktigt sant. Så fort det bränner till och ett församlingsråd har krav, kommer folk att fatta vad det betyder att kyrkorådet är en annan instans. Och skulle någon få för sig att nominera olämpligt folk till församlingsrådet, ordnas saken i kyrkofullmäktige. Kvinnoprästmotståndare, misogyner och homofober göre sig icke besvär men knappast heller den som är fundamentalist eller ifrågasätter moderniteten och det som "den moderna människan av idag" driver. "Den moderna människan av idag" är kyrkoherde Erik Berglunds benämning i skiftet mellan 1960- och 70-tal. Det kommer en modern människa i morgon och det fanns en modern människa på 1930-talet. Som bekant.
Nu ska jag gå på en kväll för att lära mig mer om folkkyrkan nu. Ett besök i ideologifabriken, anar jag. Kvällen inleds med buffé. Under aftonen ska jag fundera vilken av de tre kategorier som mänskligheten indelas i som jag tillhör: De som arbetar ihjäl sig, de som oroar sig till döds och de som leds ihjäl. Jag är osäker. Trots allt tycker jag mig lite gladare än så. Det kan bero på att jag piggat upp mig med at läsa Mikael Niemis nya bok Fallvatten. En katastroffilm i bokform. Klart värd att läsa för den delen.
Skulle något av verkligheten tangeras, tas besvärjelserna fram och någon stämmer upp refrängen om att Svenska kyrkan är landets största medlemsorganisation eller en variant på storhetstemat. Har man tur finns i utskottet någon gammal präst eller en professionellt optimistisk kyrkoherde som med jämna mellanrum kan kungöra att det antingen var värre förr eller att det nu finns så många tecken för förnyelse och ny förståelse. Skulle det likväl rådda till sig räddas situationen av någon som förebrår kritikerna med argumentet att vi kan inte ifrågasätta kompetensen hos dem som suttit i en utredning.
Jag kanske inte ska citera Churchills ord om gåvan men gåvan finns i kyrkomötet. Vilken? Gåvan att pressa samman ett maximalt antal ord inom ramarna för ett minimalt tankeutrymme.
Nu uppfattas jag vara elak - för detta är den enda i det kyrkliga gällande förståelsehorisonten: Snäll eller elak. Inte medveten om problem som borde hanteras helt annorlunda än nu. Jag läste artikeln i Svenska Dagbladet som Lars B Stenström, Kjell Kallenberg, Annika Borg och Yngve Kalin skrivit. Den tog upp strukturfrågorna i relation till stadsmiljö. Kyrkostyrelsens folk valde att svara om landsbygdens villkor, som skulle bli bättre. Det var avslöjande och det var nog ändå inte riktigt sant. Så fort det bränner till och ett församlingsråd har krav, kommer folk att fatta vad det betyder att kyrkorådet är en annan instans. Och skulle någon få för sig att nominera olämpligt folk till församlingsrådet, ordnas saken i kyrkofullmäktige. Kvinnoprästmotståndare, misogyner och homofober göre sig icke besvär men knappast heller den som är fundamentalist eller ifrågasätter moderniteten och det som "den moderna människan av idag" driver. "Den moderna människan av idag" är kyrkoherde Erik Berglunds benämning i skiftet mellan 1960- och 70-tal. Det kommer en modern människa i morgon och det fanns en modern människa på 1930-talet. Som bekant.
Nu ska jag gå på en kväll för att lära mig mer om folkkyrkan nu. Ett besök i ideologifabriken, anar jag. Kvällen inleds med buffé. Under aftonen ska jag fundera vilken av de tre kategorier som mänskligheten indelas i som jag tillhör: De som arbetar ihjäl sig, de som oroar sig till döds och de som leds ihjäl. Jag är osäker. Trots allt tycker jag mig lite gladare än så. Det kan bero på att jag piggat upp mig med at läsa Mikael Niemis nya bok Fallvatten. En katastroffilm i bokform. Klart värd att läsa för den delen.
Nyckeln
Nyckeln till Svenska kyrkan har kommit och det är en skrift om organisation, verksamhet och ekonomi 2012. Jag noterar att en av kommentarerna gör en numera rätt lagisk defintion. "För mig" går inte skiljelinjen mellan dem som ansluter sig till den kristna trosbekännelsen och dem som inte gör det utan "mellan dem som aktivt odlar relationen till Gud och dem som inte gör det." Det låter förstås fint men den kritiska frågan blir denna: Vem gör vad? Vart tog Guds handlande vägen? Hur kan denna aktivitetslagiskhet så självklart slå igenom i kyrkliga texter?
Nu är det dock siffror som jag mer vill fokusera. I slutet av 2011 var det en miljon färre medlemmar i Svenska kyrkan än 1995. Men vi har förlorat en bit över två miljoner medlemmar. 1.4 miljoner har avlidit och 770 000 har utträtt. 1.1 miljoner döpta ger ett tillskott. Är inte detta värt att fundera över? Alla som dött har inte med sitt gudstjänstfirande och sina böner byggt Kyrkan lokalt men likväl, mycket av det som var, har vi burit ut på kyrkogården. De nya som burits in till dopet kommer förstås inte att göra skillnad förrän om ett antal år. Men än mer borde vi tala om dem som sannolikt är en minoritet av de utträdda, de som lämnar Svenska kyrkan därför att de blivit andligt hemlösa. De hittar till andra kyrkliga sammanhang, kan man hoppas. Men Svenska kyrkan går miste om deras insatser. Då menar jag inte att beskriva dem som aktivister. Jag menar att Svenska kyrkan tappar dem, deras konkreta närvaro, deras kallelse att vara delar i en konkret församling. Deras platser står tomma. Och vi tappar folk som går, därför att de inte köper ett antal kyrkopolitiska åtgärder som alls inte är självklara utifrån kristen tro. Och jag undviker nu frågan vad de under perioden döda skulle sagt om de kunnat se utvecklingen i Svenska kyrkan.
Det verkar som om det skulle vara lättare att acceptera sviktande kyrkogångsstatistik med argumentet att detta beror på färre gudstjänster. Detta sägs bero på kyrkoordningens krav på söndaglig gudstjänst. Kravet har lett till församlingssammanläggningar och därmed färre gudstjänster. Lösningen på problemet blir att ändra kyrkoordningsbestämmelsen så att en församling ska fira gudstjänst minst en gång i veckan. Min enda lilla undran är frågan varför inte problemet mer radikalt forkuseras. Varför firar vi inte gudstjänster? Hur kunde det bli så, att församlingar inte kunde upprätthålla normaliteten - gudstjänst på söndagen? Valde människor bort den livsformen - eller var det de som levde så, som bars ut på kyrkogården? Vad är det Svenska kyrkan faktiskt misslyckats med?
I kväll ska folkkyrkofrågan avhandlas på ett frivilligt seminarium för kyrkomötesledamöter. Det kan bli lärorikt. Annars är det utskottsarbete och vad som där sker, sker stort men därför tyst.
Nu är det dock siffror som jag mer vill fokusera. I slutet av 2011 var det en miljon färre medlemmar i Svenska kyrkan än 1995. Men vi har förlorat en bit över två miljoner medlemmar. 1.4 miljoner har avlidit och 770 000 har utträtt. 1.1 miljoner döpta ger ett tillskott. Är inte detta värt att fundera över? Alla som dött har inte med sitt gudstjänstfirande och sina böner byggt Kyrkan lokalt men likväl, mycket av det som var, har vi burit ut på kyrkogården. De nya som burits in till dopet kommer förstås inte att göra skillnad förrän om ett antal år. Men än mer borde vi tala om dem som sannolikt är en minoritet av de utträdda, de som lämnar Svenska kyrkan därför att de blivit andligt hemlösa. De hittar till andra kyrkliga sammanhang, kan man hoppas. Men Svenska kyrkan går miste om deras insatser. Då menar jag inte att beskriva dem som aktivister. Jag menar att Svenska kyrkan tappar dem, deras konkreta närvaro, deras kallelse att vara delar i en konkret församling. Deras platser står tomma. Och vi tappar folk som går, därför att de inte köper ett antal kyrkopolitiska åtgärder som alls inte är självklara utifrån kristen tro. Och jag undviker nu frågan vad de under perioden döda skulle sagt om de kunnat se utvecklingen i Svenska kyrkan.
Det verkar som om det skulle vara lättare att acceptera sviktande kyrkogångsstatistik med argumentet att detta beror på färre gudstjänster. Detta sägs bero på kyrkoordningens krav på söndaglig gudstjänst. Kravet har lett till församlingssammanläggningar och därmed färre gudstjänster. Lösningen på problemet blir att ändra kyrkoordningsbestämmelsen så att en församling ska fira gudstjänst minst en gång i veckan. Min enda lilla undran är frågan varför inte problemet mer radikalt forkuseras. Varför firar vi inte gudstjänster? Hur kunde det bli så, att församlingar inte kunde upprätthålla normaliteten - gudstjänst på söndagen? Valde människor bort den livsformen - eller var det de som levde så, som bars ut på kyrkogården? Vad är det Svenska kyrkan faktiskt misslyckats med?
I kväll ska folkkyrkofrågan avhandlas på ett frivilligt seminarium för kyrkomötesledamöter. Det kan bli lärorikt. Annars är det utskottsarbete och vad som där sker, sker stort men därför tyst.
onsdag 26 september 2012
Folkkyrka
Ragnar Persenius har skrivit boken/herdabrevet Längtan möter närvaro, Verbum 2012. I boken använder han aldrig ordet "folkkyrka" och detta är en positionsförskjutning för tidigare brukade Ragnar driva tanken om folkkyrkan som sakramental. Jag har inte frågat honom - men uppfattar att han nu menar ordet "folkkyrka" vara obrukbart.
"Folkkyrkobegreppet är omstritt", heter det i den lilla boken Folkkyrka nu? som Svenska kyrkans Forskningssekretariat tagit fram för församlingsbruk. Frågan är om man fortfarande kan tala om Svenska kyrkan som folkkyrka "i en tid präglad av mångkultur, globalisering, medlemsuttträden och sekularisering". Nu vill boken visa nya möjligheter och jag hajar till. Ska Forskningsekretariatet verkligen vara ideologiproducent?
Forskningschefen Anne-Louise Eriksson slår fast: "Nej, folklig har folkkyrkan aldrig varit i Sverige." Det beror på att folket varit objekt för prästernas verksamhet, inte subjekt. Det där med folket som objekt och subjekt var en iakttagelse i en liten artikel i Svensk Kyrkotidning om danskt och svenskt, dvs Grundtvig och Billing. En svensk forskare upptäckte att samma skillnad fanns mellan de svenska folkkyrkoteologerna Billing och JA Eklund - samt i förklängningen en hel del andra. Analysen finns i en avhandling som heter Folk och kyrka. Billing tänkte siog att folkkyrkan kom till när det första barnet döptes - för folkkyrka är i grund familjekyrka. Dr Eriksson tänker annorlunda. "Det som förenar oss är inte vad vi gör, tror och är, utan att vi alla är tilltalade av Gud och erbjudna Guds kärlek." (s 11) Tilltalet/gåvan erbjuds människor i vårt land "bland annat genom den teologiska tradition Svenska kyrkan utvecklat" - teologiska tradition? Jag trodde det var genom mer handfasta insatser från Guds sida - Ord och sakrament - erbjudandet kom. "För dig, för dig". Men jag kan ha missförstått. Forskningschefen slår fast: "Svenska kyrkan blir en folkkyrka när folket är indraget i reflektionen och gestaltningen av gåvans betydelse." (fortfarande s 11). Här ser man mindre ett forksningsresultat och mer producerad ideologi. Varför ägnar sig Forskningssekretariatet åt detta?
Sidan 27-46 innehåller en artikel om en teolog som påstås ha "haft större inflytande för förkunnelsen och kristendomsförståelsen i Sverige under efterkrigstiden" än någon annan. Vem är det? Gustaf Wingren. Och att påstå detta är "ingen överdrift". Fram med beläggen för detta sanslösa påstående. Detta är inte forksning utan ideologiproduktion. Bengt Kristensson Uggla skapar sig sin Wingren. Det är vackert och säkert fint och kärleksfullt. Men fråga er omkring - är det verkligen sant att kristendomsförståelsens store ingenjör under efterkrigstiden är Gustaf? Den intressanta frågan blir förstås: Varför behövs Gustaf nu och till vad?
Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz ägnar sig åt spaning om folkkyrkans framtid. Vi behöver "en folkkyrka som på skapelseteologins grund vill verka för helande av mänsklighet och skapelse." Det kan man tycka men den folkkyrkan är nog en nyskapelse utan särskilt många historiska samband med den kyrka som var. Ideologiproduktionen står tydligt fram. "Demokrtiseringen av tron och teologin bidrog till en andlig fördjupning inom krustenheten i Sverige (Obs! "kristenheten", inte folkkyrkan! DS) Genom uppgörelsen med det auktoritära öppnades möjligheten för lekmannarörelser, gudstjänstförnyelse och att prästämbetet så småningom öppnades för kvinnor. Moderniteten kom så att inkluderas i kyrkans liv." Bra att det blir sagt men lite illa att detta förhållande alls inte kompliceras. Det hade man gjort om saken handlat om forskning men sjäölvfallet inte när det handlar om att producera ideologi. Men ska vi verkligen ha ett forskningsekretariat som blir ideologiproducent och självfallet ideologiproducent i någons intresse? Jag måste fråga hur Kyrkostyrelsen tänker. Och varför har biskop Ragnar Persenius slutat använda folkkyrkobegreppet? Därför att det används av ideologiproducenterna i annat syfte? Jag måste fråga honom också.
"Folkkyrkobegreppet är omstritt", heter det i den lilla boken Folkkyrka nu? som Svenska kyrkans Forskningssekretariat tagit fram för församlingsbruk. Frågan är om man fortfarande kan tala om Svenska kyrkan som folkkyrka "i en tid präglad av mångkultur, globalisering, medlemsuttträden och sekularisering". Nu vill boken visa nya möjligheter och jag hajar till. Ska Forskningsekretariatet verkligen vara ideologiproducent?
Forskningschefen Anne-Louise Eriksson slår fast: "Nej, folklig har folkkyrkan aldrig varit i Sverige." Det beror på att folket varit objekt för prästernas verksamhet, inte subjekt. Det där med folket som objekt och subjekt var en iakttagelse i en liten artikel i Svensk Kyrkotidning om danskt och svenskt, dvs Grundtvig och Billing. En svensk forskare upptäckte att samma skillnad fanns mellan de svenska folkkyrkoteologerna Billing och JA Eklund - samt i förklängningen en hel del andra. Analysen finns i en avhandling som heter Folk och kyrka. Billing tänkte siog att folkkyrkan kom till när det första barnet döptes - för folkkyrka är i grund familjekyrka. Dr Eriksson tänker annorlunda. "Det som förenar oss är inte vad vi gör, tror och är, utan att vi alla är tilltalade av Gud och erbjudna Guds kärlek." (s 11) Tilltalet/gåvan erbjuds människor i vårt land "bland annat genom den teologiska tradition Svenska kyrkan utvecklat" - teologiska tradition? Jag trodde det var genom mer handfasta insatser från Guds sida - Ord och sakrament - erbjudandet kom. "För dig, för dig". Men jag kan ha missförstått. Forskningschefen slår fast: "Svenska kyrkan blir en folkkyrka när folket är indraget i reflektionen och gestaltningen av gåvans betydelse." (fortfarande s 11). Här ser man mindre ett forksningsresultat och mer producerad ideologi. Varför ägnar sig Forskningssekretariatet åt detta?
Sidan 27-46 innehåller en artikel om en teolog som påstås ha "haft större inflytande för förkunnelsen och kristendomsförståelsen i Sverige under efterkrigstiden" än någon annan. Vem är det? Gustaf Wingren. Och att påstå detta är "ingen överdrift". Fram med beläggen för detta sanslösa påstående. Detta är inte forksning utan ideologiproduktion. Bengt Kristensson Uggla skapar sig sin Wingren. Det är vackert och säkert fint och kärleksfullt. Men fråga er omkring - är det verkligen sant att kristendomsförståelsens store ingenjör under efterkrigstiden är Gustaf? Den intressanta frågan blir förstås: Varför behövs Gustaf nu och till vad?
Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz ägnar sig åt spaning om folkkyrkans framtid. Vi behöver "en folkkyrka som på skapelseteologins grund vill verka för helande av mänsklighet och skapelse." Det kan man tycka men den folkkyrkan är nog en nyskapelse utan särskilt många historiska samband med den kyrka som var. Ideologiproduktionen står tydligt fram. "Demokrtiseringen av tron och teologin bidrog till en andlig fördjupning inom krustenheten i Sverige (Obs! "kristenheten", inte folkkyrkan! DS) Genom uppgörelsen med det auktoritära öppnades möjligheten för lekmannarörelser, gudstjänstförnyelse och att prästämbetet så småningom öppnades för kvinnor. Moderniteten kom så att inkluderas i kyrkans liv." Bra att det blir sagt men lite illa att detta förhållande alls inte kompliceras. Det hade man gjort om saken handlat om forskning men sjäölvfallet inte när det handlar om att producera ideologi. Men ska vi verkligen ha ett forskningsekretariat som blir ideologiproducent och självfallet ideologiproducent i någons intresse? Jag måste fråga hur Kyrkostyrelsen tänker. Och varför har biskop Ragnar Persenius slutat använda folkkyrkobegreppet? Därför att det används av ideologiproducenterna i annat syfte? Jag måste fråga honom också.
tisdag 25 september 2012
Jesus mellan Tantjesus och Töntjesus
Det ska bli kyrkomöte och man kan undra varför. Motioner, rätt få, ska tröskas. Skrivelser från kyrkostyrelsen likaså. Nya strukturer ska till och jag gör mig inga illusioner. Vi har inget val eller snarare: vi har samma val som läkare har /hade?/: att operera bort den inflammerade blindtarmen eller riskera att den spricker och patienten dör. På väldigt många ställen finns det inför det kommande kyrkovalet inte tillräckligt med folk för att ta ansvar för kyrkoråd och finns det inte resurser att ta ansvar för församlingsstyret så läggs församlingen ner. Sammanläggning i stället för nedläggning, sålunda. Men ingen ska låtsas att detta är något annat än en gigantisk reträtt och den drabbar områden där det (fortfarande) fungerar. Och vi styr ut i en härva problem, inte minst mentala och det finns ingen beredskap att hantera dem. Det kommer att kännas som ett misslyckande för väldigt många, kanske av det slag som berättas om från 1800-talet med gamla präster som predikade för en handfull i gudstjänsten där de som unga predikat för överfyllda kyrkor. Guldet blev till sand. Tid för visioner nu alltså, tid för "Reclaim the Church", "Reclaim the Gospel" eller "Reclaim Jesus".
Tantjesus eller Töntjesus. Tantjesus mötte vi tidigt. Det var tanter överallt. De var inte riktigt så gamla som vi trodde men karlar med hår på bringan var de inte. Miljön var enkönad. Det har vi egentligen aldrig talat allvarligt om. Kyrkoherden och kyrkoadjunkten likosm kyrkvaktmästaren var karlar men ansvaret för att förmedla Jesus till oss var i flera år tantgöra. Vad gjorde det med Jesus och vad gjorde det med oss? Att tro på Jesus var något för tanter, den saken stod klar. Töntjesus därtill. Visst visste vi, de unga grabbarna, att det var töntigt att tro på Jesus men det fick man ta för konfirmationen hörde till och därmed var den fasen i livet avklarad. Skolan gav oss bílden av en Jesus man naturligtvis inte kunde tro på - vilket inte heller var meningen. Han sa ibland kloka saker och ibland det som verkade alldeles orimligt och visst var det synd om honom när han misshandlades och dödades. Men gå i kyrkan på söndagen eller så - nä, det var en syssla för töntar. Det hade jag klart för mig i söndagsskolans mellanklass, om ni undrar. Och det var ett bekymmer, för jag anade att lite mer var det med Jesus. Bekymret löste sig, kan jag säga
Vad jag skriver är detta: Det är alls inte konstigt att tron blev en känsla och ett moraliskt imperativ men ingenting annat. Jesus som Herren handlade det inte om. Med känslor kan hjärnan göra lite vad den vill. Men med en handfast erfarenhet utanför mig - en uppstånden Jesus som profetiorna stämmer in på och som gör just det som Messias ska göra, blir det annorlunda med. Vi ska nog se till att det där annorlunda blir grundhållning och när det blir så, kanske strukturerna inte kommer att handla om strukturellt ordnade reträtter utan snarare om mission (i betydelsen evangelisation) i Sverige.
Och så till sist:
Nyamko Sabuni är i Ryssland på en HBT-utställning med uppgift att vara HBT(Q?)-missionär och visa hur progressiva tänker till skillnad från bakåtsträvare. Kan man verkligen vara nöjd med den överlägsna hållningen när ett svenskt statsråd kommer inåkande - om man är ryss, vill säga. Och inte strärker detta Svenska kyrkans reputation visavi den ryska ortodox kyrkan.
Tantjesus eller Töntjesus. Tantjesus mötte vi tidigt. Det var tanter överallt. De var inte riktigt så gamla som vi trodde men karlar med hår på bringan var de inte. Miljön var enkönad. Det har vi egentligen aldrig talat allvarligt om. Kyrkoherden och kyrkoadjunkten likosm kyrkvaktmästaren var karlar men ansvaret för att förmedla Jesus till oss var i flera år tantgöra. Vad gjorde det med Jesus och vad gjorde det med oss? Att tro på Jesus var något för tanter, den saken stod klar. Töntjesus därtill. Visst visste vi, de unga grabbarna, att det var töntigt att tro på Jesus men det fick man ta för konfirmationen hörde till och därmed var den fasen i livet avklarad. Skolan gav oss bílden av en Jesus man naturligtvis inte kunde tro på - vilket inte heller var meningen. Han sa ibland kloka saker och ibland det som verkade alldeles orimligt och visst var det synd om honom när han misshandlades och dödades. Men gå i kyrkan på söndagen eller så - nä, det var en syssla för töntar. Det hade jag klart för mig i söndagsskolans mellanklass, om ni undrar. Och det var ett bekymmer, för jag anade att lite mer var det med Jesus. Bekymret löste sig, kan jag säga
Vad jag skriver är detta: Det är alls inte konstigt att tron blev en känsla och ett moraliskt imperativ men ingenting annat. Jesus som Herren handlade det inte om. Med känslor kan hjärnan göra lite vad den vill. Men med en handfast erfarenhet utanför mig - en uppstånden Jesus som profetiorna stämmer in på och som gör just det som Messias ska göra, blir det annorlunda med. Vi ska nog se till att det där annorlunda blir grundhållning och när det blir så, kanske strukturerna inte kommer att handla om strukturellt ordnade reträtter utan snarare om mission (i betydelsen evangelisation) i Sverige.
Och så till sist:
Nyamko Sabuni är i Ryssland på en HBT-utställning med uppgift att vara HBT(Q?)-missionär och visa hur progressiva tänker till skillnad från bakåtsträvare. Kan man verkligen vara nöjd med den överlägsna hållningen när ett svenskt statsråd kommer inåkande - om man är ryss, vill säga. Och inte strärker detta Svenska kyrkans reputation visavi den ryska ortodox kyrkan.
måndag 24 september 2012
Läsefrukter
Man måste medge att församlingsblad av skiftande slag är informativ läsning. Mycker får man veta av det som skrivs, mycket av det som inte skrivs i bladen också. Jag försöker läsa församlingsblad när jag är på resa och var jag hittade det blad jag nu ska citera korrekt, är mindre viktigt.
Först skriver kyrkoherden. Det brukar vara så, som ni vet. Vi enklare präster kastar oss över sådana texter för att få veta vad som ska tänkas och sägas. Kyrkoherden ifråga konstaterar att "ännu en sommar går mot sitt slut". Det är så sant som det är sagt. Kyrkoherden: "En het sommardag svalkade jag nmig ppå museer i New York." Tala om klassmarkör. Och sedan kommer kyrkoherdens häpnad över den människors kreativitet som ligger bakom konstföremålen. Kyrkoherden drar slutsatsen: "Men det största av allt finns inte bevarat - människors känslor, relationer, oro och längtan." Det kan dock diskutera. Är det inte just känslor, relationer, oro och längtan som konsten uttrycker? Vad är verkligt - rosen eller rosens namn, min/konstnärens känsla (som är tillfällig, förstås) eller känslan i konstverket. Nog kan man fundera ett tag till. Faran är förstås att kyrkoherden faktiskt har fel men att de församlingsbor som började läsa hans text, slutade läsa när de kom till klassmarkören, dvs när de begrep att de inte riktigt spelade i divisionen "vi som svalkar oss med museibesök när det är hett i New York. Somliga besked blir icke-dialogiska.
Jag framhärdade dock och fortsatte läsa reportaget om kyrkogården. Där är två kyrkogårdsvaktmästare som gräver en grav. Reportern frågar vad de tror händer efter döden. En av kyrkogårdsarbetarna svarar: "Jag tror att man bara dör, och att allt tar slut. Men jag hoppas ju att det inte är så." Nog är det lite underligt ändå, att detta är det tydliga vittnesbördet i ett församlingsblad. Och frågan blir förstås: Hur många på Svenska kyrkans lönelistor vet vad företaget egentligen tillverkar? Jag ska vara tydlig: Visst måste man citera korrekt och självklart finns det kyrkogårdsarbetare som inte tänker vad Kyrkan tänker om död och uppståndelse - men varför inte leverera en faktaruta eller en artikel som - i samma nummer av församlingsbladet - ger skälen för tron?
Jag fortsätter läsa en artikel om andlig klarsyn och hajar till. Författaren är sjukhuspräst och förklarar att när hon lämnar ett sjukrum, så märker hon att Jesus är kvar hos patienten. Ska man inte misstro sådant tal? Var inte Jesus hos patienten innan pastorn kom, eller? "Alla bilder av Gud som dömande och hård faller handlöst när jag ser Gud i Jesus eller Jesus i Gud." Alla? Hur var det med fikonträdet eller den rike unge mannen som bedrövad gick sin väg?
Till sist fastnar jag för programmen för så kallade träffar. Sveriges Senior Shop visar kläder och så blir det sångprogram och bildvisning. Träffar är en verksamhet till för pensionärer, fattar jag. PRO och SPF har väl något liknande. Plötsligt blir jag trött. Men jag kommer nog att piggas upp under det stundande så kallade kyrkomötet och då motiveras att läsa nya församlingsblad.
Först skriver kyrkoherden. Det brukar vara så, som ni vet. Vi enklare präster kastar oss över sådana texter för att få veta vad som ska tänkas och sägas. Kyrkoherden ifråga konstaterar att "ännu en sommar går mot sitt slut". Det är så sant som det är sagt. Kyrkoherden: "En het sommardag svalkade jag nmig ppå museer i New York." Tala om klassmarkör. Och sedan kommer kyrkoherdens häpnad över den människors kreativitet som ligger bakom konstföremålen. Kyrkoherden drar slutsatsen: "Men det största av allt finns inte bevarat - människors känslor, relationer, oro och längtan." Det kan dock diskutera. Är det inte just känslor, relationer, oro och längtan som konsten uttrycker? Vad är verkligt - rosen eller rosens namn, min/konstnärens känsla (som är tillfällig, förstås) eller känslan i konstverket. Nog kan man fundera ett tag till. Faran är förstås att kyrkoherden faktiskt har fel men att de församlingsbor som började läsa hans text, slutade läsa när de kom till klassmarkören, dvs när de begrep att de inte riktigt spelade i divisionen "vi som svalkar oss med museibesök när det är hett i New York. Somliga besked blir icke-dialogiska.
Jag framhärdade dock och fortsatte läsa reportaget om kyrkogården. Där är två kyrkogårdsvaktmästare som gräver en grav. Reportern frågar vad de tror händer efter döden. En av kyrkogårdsarbetarna svarar: "Jag tror att man bara dör, och att allt tar slut. Men jag hoppas ju att det inte är så." Nog är det lite underligt ändå, att detta är det tydliga vittnesbördet i ett församlingsblad. Och frågan blir förstås: Hur många på Svenska kyrkans lönelistor vet vad företaget egentligen tillverkar? Jag ska vara tydlig: Visst måste man citera korrekt och självklart finns det kyrkogårdsarbetare som inte tänker vad Kyrkan tänker om död och uppståndelse - men varför inte leverera en faktaruta eller en artikel som - i samma nummer av församlingsbladet - ger skälen för tron?
Jag fortsätter läsa en artikel om andlig klarsyn och hajar till. Författaren är sjukhuspräst och förklarar att när hon lämnar ett sjukrum, så märker hon att Jesus är kvar hos patienten. Ska man inte misstro sådant tal? Var inte Jesus hos patienten innan pastorn kom, eller? "Alla bilder av Gud som dömande och hård faller handlöst när jag ser Gud i Jesus eller Jesus i Gud." Alla? Hur var det med fikonträdet eller den rike unge mannen som bedrövad gick sin väg?
Till sist fastnar jag för programmen för så kallade träffar. Sveriges Senior Shop visar kläder och så blir det sångprogram och bildvisning. Träffar är en verksamhet till för pensionärer, fattar jag. PRO och SPF har väl något liknande. Plötsligt blir jag trött. Men jag kommer nog att piggas upp under det stundande så kallade kyrkomötet och då motiveras att läsa nya församlingsblad.
fredag 21 september 2012
Vad har sagts?
På resa och därför utan materialet från Kristeligt Dagblad, som ligger på nätet ett dygn men inte längre. Ritzaus Byrå hade uppgifterna, fick jag veta. Problemet var att uttalandet gjordes av den ryska ortodoxa kyrkans talesman. Han sa att det nu krävs omdop eftersom dop i Danska Folkekirken och Svenska kyrkan inte erkänns längre. Alla kan fatta problemet, förstås. Beslutet om enkönade vigslar innebär att dop - mitt t ex - utfört år 1948 alltså inte erkänns. Men varför vara snål i ogräsrensningen. Den ryska ortodoxa kyrkan vill inte ha med oss att göra eftersom vår kyrka inte har med Guds rike att göra. Så enkelt och så bittert är det.
Jag vandrade lätt vemodig hem efter veckomässan i onsdags. Alla som vill vara präster på riktigt borde vara vemodiga.
När jag var något yngre tänkte jag över hur en ockupationsmakt kunde komma och tvinga oss till sådant de, men inte vi, ville. Det skulle dock vara klart vilka ockupanterna var. De bar uniform. De kom med dekret. Och vi visste att varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt. Sedan skrev fader Gunnar sin argaste bok, Den ockuperade kyrkoprovinsen. Det är inte hans bästa bok - men jag ska läsa om den nästa vecka under kyrkomötet, har jag bestämt. Det kanske hela Frimodig kyrka-gruppen i kyrkomötet borde göra?
Till helgen kommer barnbarnet Hugo, 10, till Högby för att spela fotboll mot Böda-Högby. Han ringde i går men jag är inte hemma då utan missar matchen. Hugo tänkte sig att hans lag skulle spöa Böda-Högby. Kanske är det lika bra att jag slipper se det hela i så fall - för församlingsprästen kan väl inte glädjas med sitt barnbarn över en seger över hans hjord? Fast jag hade gärna sett Hugo spela. Jag föreslog 1-1 men det var det inte tal om. Det finns lägen när man inte lägger sig. Både på fotbollsplanen och i kyrkan.
Utmaningen till de ryska ortodoxerna är biblisk. Hur kan ni nu hjälpa det troende folket i Svenska kyrkan - folket som står emot ockupanterna? Och vad gör den övriga ekumeniska gemenskapen nu för oss? Det hela kanske kan visa sig bli intressant.
Jag vandrade lätt vemodig hem efter veckomässan i onsdags. Alla som vill vara präster på riktigt borde vara vemodiga.
När jag var något yngre tänkte jag över hur en ockupationsmakt kunde komma och tvinga oss till sådant de, men inte vi, ville. Det skulle dock vara klart vilka ockupanterna var. De bar uniform. De kom med dekret. Och vi visste att varje meddelande om att motståndet skall uppgivas är falskt. Sedan skrev fader Gunnar sin argaste bok, Den ockuperade kyrkoprovinsen. Det är inte hans bästa bok - men jag ska läsa om den nästa vecka under kyrkomötet, har jag bestämt. Det kanske hela Frimodig kyrka-gruppen i kyrkomötet borde göra?
Till helgen kommer barnbarnet Hugo, 10, till Högby för att spela fotboll mot Böda-Högby. Han ringde i går men jag är inte hemma då utan missar matchen. Hugo tänkte sig att hans lag skulle spöa Böda-Högby. Kanske är det lika bra att jag slipper se det hela i så fall - för församlingsprästen kan väl inte glädjas med sitt barnbarn över en seger över hans hjord? Fast jag hade gärna sett Hugo spela. Jag föreslog 1-1 men det var det inte tal om. Det finns lägen när man inte lägger sig. Både på fotbollsplanen och i kyrkan.
Utmaningen till de ryska ortodoxerna är biblisk. Hur kan ni nu hjälpa det troende folket i Svenska kyrkan - folket som står emot ockupanterna? Och vad gör den övriga ekumeniska gemenskapen nu för oss? Det hela kanske kan visa sig bli intressant.
torsdag 20 september 2012
Förfärande bakslag
Den ryska ortodoxa kyrkan underkänner numera Svenska kyrkans och Danska folkekirkes dop - efter beslutet om enkönade vigslar. Nyheten fanns i går i Kristeligt Dagblad. Jag har suttit på stiftsstyrelsesammanträde och inte hunnit kolla om svenska medier haft något om detta förfärande bakslag. Ekuemniskt befinner vi oss nu hundra år och lite mer bakåt.
När jag besinnat mig något, insåg jag att våra militära stridskrafter är alltför begränsade. Annars hade vi haft ett gyllene ögonblick att svara på denna ecklesiastiska krigsförklaring och hämnas Poltava. Jag insåg - och vi varnade för - ekumeniska problem med kyrkomötesbeslutet. Men jag hade inte kunnat förstå att en stor kyrka skulle säga att Svenska kyrkan inte längre har med Guds rike att göra. Det smärtar. Jag tror det är fel men jag vet att situationen är allvarlig. Det handlar då inte om några som vill gifta sig ortodoxt i Ryssland och nu ska döpas om. Det handlar om det ekumeniska bakslaget och det kraftfulla underkännandet, sakfrågor att ta på djupaste allvar och inte förklara bort. Nog fattar jag att vi kommer att få höra förklaringar som ska minimera det som nu sagts - men det går jag inte på.
Om den ryska ortodoxa kyrkan kan något sägas. Först att just denna kyrka borde begripa att en kyrka kan hamna i rövarhänder och nödgas fatta politiskt betingade beslut utan att detta har med det troende folket att göra.
Därefter att också en stor kyrka med 90 miljoner medlemmar kan förfalla till sektens beteende. Det ska, trots allt, mer till för att nullifiera en annan kyrkas dop, mer av den förmaning och tillrättavisning som föregår en sådan åtgärd. Av det har vi intet sett eller hört.
Det tredje kanske är att den ryska ortodoxa kyrkan, med sina goda förbindelser med makten i en stat som väl måste uppfattas vara avsevärt korrumperad, ska passa sig och inte använda maktpositioner - för det var ju sådana positioner som gick förlorade år 1917, när det troende folket fick betala det höga priset för kyrkoledningens nära förbindelser med tsar och stat. Det ekumeniska sammanhanget kan just för denna kyrka visa sig vara väldigt värdefullt både på kort och lång sikt. En kyrka ska inte sitta i Putins knä. Även om Putin efter viss träning lärde sig göra rätt snygga korstecken...
Vad ska Svenska kyrkan göra? Om ryssarna bryter förbiundelserna med oss på grund av vigselbeslutet kan man kanske sitta still i båten. När motsättningarna eskaleras och styr in på vår kyrkas heliga handlingar så styr de in i prästhjärtan och in i församlingarnas liv. Då är det tid att se till att vi får till stånd samtal om oenigheterna i vart fall. Och någon kanske någon gång skulle fråga om de möjliga konsekvenserna av beslutet redovisades korrekit för kyrkomötet.
I detta läge kan man faktiskt vara mot både den ryska ortodoxa kyrkan och Svenska kyrkan just därför att man tänker större om Kyrkan och Kyrkans enhet.
När jag besinnat mig något, insåg jag att våra militära stridskrafter är alltför begränsade. Annars hade vi haft ett gyllene ögonblick att svara på denna ecklesiastiska krigsförklaring och hämnas Poltava. Jag insåg - och vi varnade för - ekumeniska problem med kyrkomötesbeslutet. Men jag hade inte kunnat förstå att en stor kyrka skulle säga att Svenska kyrkan inte längre har med Guds rike att göra. Det smärtar. Jag tror det är fel men jag vet att situationen är allvarlig. Det handlar då inte om några som vill gifta sig ortodoxt i Ryssland och nu ska döpas om. Det handlar om det ekumeniska bakslaget och det kraftfulla underkännandet, sakfrågor att ta på djupaste allvar och inte förklara bort. Nog fattar jag att vi kommer att få höra förklaringar som ska minimera det som nu sagts - men det går jag inte på.
Om den ryska ortodoxa kyrkan kan något sägas. Först att just denna kyrka borde begripa att en kyrka kan hamna i rövarhänder och nödgas fatta politiskt betingade beslut utan att detta har med det troende folket att göra.
Därefter att också en stor kyrka med 90 miljoner medlemmar kan förfalla till sektens beteende. Det ska, trots allt, mer till för att nullifiera en annan kyrkas dop, mer av den förmaning och tillrättavisning som föregår en sådan åtgärd. Av det har vi intet sett eller hört.
Det tredje kanske är att den ryska ortodoxa kyrkan, med sina goda förbindelser med makten i en stat som väl måste uppfattas vara avsevärt korrumperad, ska passa sig och inte använda maktpositioner - för det var ju sådana positioner som gick förlorade år 1917, när det troende folket fick betala det höga priset för kyrkoledningens nära förbindelser med tsar och stat. Det ekumeniska sammanhanget kan just för denna kyrka visa sig vara väldigt värdefullt både på kort och lång sikt. En kyrka ska inte sitta i Putins knä. Även om Putin efter viss träning lärde sig göra rätt snygga korstecken...
Vad ska Svenska kyrkan göra? Om ryssarna bryter förbiundelserna med oss på grund av vigselbeslutet kan man kanske sitta still i båten. När motsättningarna eskaleras och styr in på vår kyrkas heliga handlingar så styr de in i prästhjärtan och in i församlingarnas liv. Då är det tid att se till att vi får till stånd samtal om oenigheterna i vart fall. Och någon kanske någon gång skulle fråga om de möjliga konsekvenserna av beslutet redovisades korrekit för kyrkomötet.
I detta läge kan man faktiskt vara mot både den ryska ortodoxa kyrkan och Svenska kyrkan just därför att man tänker större om Kyrkan och Kyrkans enhet.
onsdag 19 september 2012
Bekämpa högkyrkligheten!
Kampen mot högkyrkligheten har bedrivits i omgångar men haft begränsad framgång. När det gällde elevationen samlade sig biskopsmötet till en vädjan. När det gällde ämbetet samlade sig biskoparna kring en gemensam förvirring, som i omgångar avlöstes av gemensamma förhoppningar. När det gällde enskilda högkyrkliga präster kallade biskoparna in de misshagliga, talade vänligt eller strängt till dem samt betalade deras reseräkningar från prästatjället till biskopshuset. I allt detta har dock en mängd högkyrkliga fasoner spritt sig. Upp till kamp!
Det eleveras. Jag säger det igen: det eleveras. Under åthävor höjer prästerna brödet och kalken efter läst instiftelseord. Nu bleknar bilden av komministern i Kalmar som på 1970-talet inte eleverade, för det ville inte biskoparna 20 år tidigare, utan läste instiftelseorden medan han höjde kalken och såg ut som Frihetsgudinnan, som höjer facklan. Det var obeskrivligt löjligt och en sällspord finmess att läsa instiftelseorden under bröd och vin, inte över elementen. Prästerna har inte heller nu svart kappa utan liturgiska plagg. Dalmatikor finns att köpa - i Gustaf II Adolfs land! Präster ägnar sig i år i timtal - eller under dagar - åt liturgiska frågor och diskuterar liturgiska bruk på ett sätt som närmast påminner om polemiken mot prästerna i Ryssland, de som 1905-1917 sägs ha diskuterat liturgiska specialiteter, när revolutionen egentligen stod för dörren. Det ges nu i omgångar kurser i liturgisk försöksverksamhet och på sådant bränns mycken arbetstid. I en kyrka där prästerna blir lönearbetare och förväntas sitta på sina arbetsplatser på kanslierna och där författa sina predikningar och kasualtal (fast de har sina teologiska referenser i hemmens bibliotek, kan man anta) kanske det kan vara skönt att få resa på konferens och komma ut ur tjänsterummets kvalm. Man ska vara generös i sina bedömningar av kursutbudens genetliga värden! Men samtidigt måste högkyrkligheten bekämpas.
Jag är allvarlig. Den högkyrklighet vi ser, har ingenting gemensamt med den högkyrklighetb som skälldes ut. Den tidigare högkyrkligheten var farlig eftersom den hade mening och innehåll. Fader Gunnar och fader Jan kunde läsa den lutherska ortodoxins fäder - eller reformatorerna. De såg - upptäckte kanske är ordet - i det svenskkyrkliga vårt katolska arv. Det var detta arv som skulle ta gestalt och det var också ett arv, Svenska kyrkan hade kropp och själ. Nog visste båda fäderna något om estetik men skönheten speglade ett djup. Det är skillnaden. Deras högkyrklighet var pastoral och kyrklig. Den ville Kyrklig förnyelse genom ord och sakrament och den ville Kyrklig förnyelse i församlingskyrkan.
Så bekämpa högkyrkligheten - men gestalta på nytt kyrklig förnyelse. Det är nu den behövs.
Det eleveras. Jag säger det igen: det eleveras. Under åthävor höjer prästerna brödet och kalken efter läst instiftelseord. Nu bleknar bilden av komministern i Kalmar som på 1970-talet inte eleverade, för det ville inte biskoparna 20 år tidigare, utan läste instiftelseorden medan han höjde kalken och såg ut som Frihetsgudinnan, som höjer facklan. Det var obeskrivligt löjligt och en sällspord finmess att läsa instiftelseorden under bröd och vin, inte över elementen. Prästerna har inte heller nu svart kappa utan liturgiska plagg. Dalmatikor finns att köpa - i Gustaf II Adolfs land! Präster ägnar sig i år i timtal - eller under dagar - åt liturgiska frågor och diskuterar liturgiska bruk på ett sätt som närmast påminner om polemiken mot prästerna i Ryssland, de som 1905-1917 sägs ha diskuterat liturgiska specialiteter, när revolutionen egentligen stod för dörren. Det ges nu i omgångar kurser i liturgisk försöksverksamhet och på sådant bränns mycken arbetstid. I en kyrka där prästerna blir lönearbetare och förväntas sitta på sina arbetsplatser på kanslierna och där författa sina predikningar och kasualtal (fast de har sina teologiska referenser i hemmens bibliotek, kan man anta) kanske det kan vara skönt att få resa på konferens och komma ut ur tjänsterummets kvalm. Man ska vara generös i sina bedömningar av kursutbudens genetliga värden! Men samtidigt måste högkyrkligheten bekämpas.
Jag är allvarlig. Den högkyrklighet vi ser, har ingenting gemensamt med den högkyrklighetb som skälldes ut. Den tidigare högkyrkligheten var farlig eftersom den hade mening och innehåll. Fader Gunnar och fader Jan kunde läsa den lutherska ortodoxins fäder - eller reformatorerna. De såg - upptäckte kanske är ordet - i det svenskkyrkliga vårt katolska arv. Det var detta arv som skulle ta gestalt och det var också ett arv, Svenska kyrkan hade kropp och själ. Nog visste båda fäderna något om estetik men skönheten speglade ett djup. Det är skillnaden. Deras högkyrklighet var pastoral och kyrklig. Den ville Kyrklig förnyelse genom ord och sakrament och den ville Kyrklig förnyelse i församlingskyrkan.
Så bekämpa högkyrkligheten - men gestalta på nytt kyrklig förnyelse. Det är nu den behövs.
tisdag 18 september 2012
Under strecket - eller över?
Torbjörn Elensky är författare, ser jag i Svenska Dagbladet idag. Det kunde jag fattat själv, för han har uppenbarligen författat en artikel. Jag funderade på att inte läsa den. Budskapet sammanfattades i ingressen att det bästa sättet att få bukt med extremismen är att fortsatt värna om tolerans och yttrandefrihet. Detta var nytt på 1700-talet. Det sägs i rubriken också att det är farligt att låta rädslan för vreden styra, vilket i högsta grad är ett diskutabelt påstående. Det finns faktiskt befogad rädsla - dumdristig behöver man inte vara. Fast jag medger att en riktig korsfarare inte viker ner sig för muslimer. Man har väl läst om riddar Arn.
Jag började läsa likväl. Författaren tycktes mig ha en poäng i att islams uppkomst går att forska kring. Channel 4 hade visat en film om islams uppkomst. Iranska statsmedier kallde filmen en förolämpning mot islam och upphovsmannen hotades. Reprisen av filmen ställdes in. Illavarslande, menar Elensky. Att en religions urspruung är sammansatt och motsägelsefullt när man börjar undersöka, kan man förstås tänka fast kanske mer sammansatt än motsägelsefullt när allt kommer till allt. Torbjörn Elensky skriver: "Vi vet i dag att flera av de händelser som sägs ha utspelat sig kring Jesu liv inte kan ha utspelat sig då - till exempel dog Herodes redan fyra år innan Jesus föddes. men den religiösa känslan, trostillhörigheten som djup och meningsskspande identite4tsföranrking, påverkas inte av detta."
Jag hajade till. Dionysios Exiguus fäörsök att århundraden senare med hjälp av kejsarlängderna - en felkälla - försöka komma åt födelseåret, slog fel på 7 år. Det vet mina konfirmander men uppenbarligen inte Elensky. Och jag vandrade runt med hunden på morgonen och tänkte: "Med vilken rätt skåpas evangelisten Lukas ut, han som presenterar hur han gått till väga i evangeliets första fyra versar och med goda skäl kan kallas "en av antikens mest opålitiliga /reliable/ historieskrivare." Och så nästa fråga: "Predikar vi alldeles fel, undervisar i otillräckligt om att trion är trovärdig, vet inte vårt folk att tron står stadigt i historien?"
Tror vårt folk i kyrkbänkarna att "den religiösa känslan, trostillhörigheten som djup meningsskapande identitetsförankring" är själva budskapet? Men då går det år helvete. Har jag predikat någtot annat än Jesus, och jesus som korsfäst och uppstånden? Har jag försett folk med religiös känsla? Nja, kanske det ändå inte ska vara min syndabekännelse. Men det är fullt möjligt att jag varit för generad att rapa upp sådant som en bildad allmänhet borde kunna och därför predikat - över strecket!
Nu ska jag denna dag dra i härnadståg mot all religiös känsla och samtlig meningskapande identittesföranrking genom trostillhörighet. Passa ner. Jag tar 136:an söderut!
Jag började läsa likväl. Författaren tycktes mig ha en poäng i att islams uppkomst går att forska kring. Channel 4 hade visat en film om islams uppkomst. Iranska statsmedier kallde filmen en förolämpning mot islam och upphovsmannen hotades. Reprisen av filmen ställdes in. Illavarslande, menar Elensky. Att en religions urspruung är sammansatt och motsägelsefullt när man börjar undersöka, kan man förstås tänka fast kanske mer sammansatt än motsägelsefullt när allt kommer till allt. Torbjörn Elensky skriver: "Vi vet i dag att flera av de händelser som sägs ha utspelat sig kring Jesu liv inte kan ha utspelat sig då - till exempel dog Herodes redan fyra år innan Jesus föddes. men den religiösa känslan, trostillhörigheten som djup och meningsskspande identite4tsföranrking, påverkas inte av detta."
Jag hajade till. Dionysios Exiguus fäörsök att århundraden senare med hjälp av kejsarlängderna - en felkälla - försöka komma åt födelseåret, slog fel på 7 år. Det vet mina konfirmander men uppenbarligen inte Elensky. Och jag vandrade runt med hunden på morgonen och tänkte: "Med vilken rätt skåpas evangelisten Lukas ut, han som presenterar hur han gått till väga i evangeliets första fyra versar och med goda skäl kan kallas "en av antikens mest opålitiliga /reliable/ historieskrivare." Och så nästa fråga: "Predikar vi alldeles fel, undervisar i otillräckligt om att trion är trovärdig, vet inte vårt folk att tron står stadigt i historien?"
Tror vårt folk i kyrkbänkarna att "den religiösa känslan, trostillhörigheten som djup meningsskapande identitetsförankring" är själva budskapet? Men då går det år helvete. Har jag predikat någtot annat än Jesus, och jesus som korsfäst och uppstånden? Har jag försett folk med religiös känsla? Nja, kanske det ändå inte ska vara min syndabekännelse. Men det är fullt möjligt att jag varit för generad att rapa upp sådant som en bildad allmänhet borde kunna och därför predikat - över strecket!
Nu ska jag denna dag dra i härnadståg mot all religiös känsla och samtlig meningskapande identittesföranrking genom trostillhörighet. Passa ner. Jag tar 136:an söderut!
måndag 17 september 2012
Ur biskopens papperskorg - eller värre än så?
Ett underligt namnlöst dokument är på turné i stiftet och orsakar känslostormar här och var. Det tycks vara en eller flera diakoner som agerar för att ordet "vigningstjänsten" flitigt ska brukas. Stackars biskopen omfattas av glömksa så att "den andra halvan" av vigningstjänhsten glöms bort, menar skribenten/erna.. Diakonerna glöms bort, alltså. Fem rader in i texten får en känslig läsare en släng av depression, nedstämdhet. Inte detta att "vigningstjänsten" är tredelad - biskop, präst och diakon - men vad handlar det om när diakonens ego är ute och luftas.
Jag kan ta några citat. "Det verkar som om biskopen inte har kunskap om diakoners kompetens och inte är insatt i bredden av vår användbarhet." Stackars biskop Johansson. Nu kan det förstås vara så att också den snälle biskop Johansson kan känna igen en diakonvigd idiot och passar sig? De som orerar om sin egen väldiga kompetens, kanske ska ifrågasättas just när det gäller kompetens?
"Svenska kyrkans diakoner har mycket god utbildning, mänga har fler högskolepoäng och längre studietid än våra präster." De vidareutbildar sig i stor utsträckning, får man också veta. "Det är en högkompetent yrkeskår som i övriga samhället möts av respekt för sin omvittnat pålitliga professionalitet." Det blir bara för mycket. Är inte problemet att en mängd diakoner hellre går på utbildningar och hellre planerar arbetet än utför det, kunde en elak kritiker undra. Och högskolepoäng - i vad? Är det bara poängen som ska samlas oavsett ämnen? Ska man verkligen vara imponerad?
"Jag blir lika ledsen varje gång jag tvingas konstatera att Växjö stift ännu en gång utmärker sig som bakåtsträvare." Tack för den passningen. Vad gäller det? Andra stift har gemensamma vigningar, Växjö stift inte. Att det beror på en ambition hos biskopen Sven Lindegård att synliggöra just diakonatet när vigningarna flyttades från diakoniinstitutionerna till stiften, är en finess som går diakonen förbi.
"Hur kommer det sig att präster blir iklädda mässhake vid sin vigning?" Det ska i stället vara stolan som är vigningstecken. Det enkla svaret är förstås att prästen ska kläs som präst och inte som utövare av något som kallas "vigningstjänsten". Ordet är en sådan där finess som Per Erik Persson älskade att syssla med för att undvika ordet ämbete. Vi kanske skulle sluta tala om "vigningstjänsten"?
Jag arbetade i tre årtionden ihop med syster Kerstin. Hon kallades dåförtiden "diakonissa". Hon skulle aldRig, nykter eller onykter, kunna skriva en text av detta slag. Hon jobbade. Hennes auktoritet var en sakauktoritet och en personauktoritet. Som ung präst tänkte jag att präster kunde vi få av olika slag men diakonissor kunde man i alla tider lita på. Det kunde man nog också. Då. Nu är det, tänker jag, diakoner som ska ifrågasättas och detta utifrån vad man kan läsa i ett dokument, som någon lyckats plocka fram ur biskopens papperskorg - eller som någon sett till att sprida? Jag tolkade allt till det bästa och tänkte "papperskorg" - men nu tvekar jag. Det kan verkligen vara så att det finns en diakon som vill ha sina tankar spridda. Och jag blir förvirrad inför fenomenet - en tjänare som vill vara fin, en tjänandets livsform som blir till sin motsats.
Kanske måste de diakoner som tänker rätt om diakonatet, röja i leden. Det är skillnad på skit och pannkaka - och detta sagt inte om skillnaden mellan diakoner och präster utan om skillnader mellan diakoner. De finns uppenbarligen. Det är något i grunden sjukt när den tjänande diakonen skriver: "Det har hänt mer än en gång att jag med sorg i hjärtat gått från gudstjänsterna i domkyrkan. Det är alltid flera tjänstgörande präster men inte alltid diakoner och det är prästernas estrad." Estrad! Och det är alltså estraden diakonen vill upp på, spela Tarzan liksom.
Ska man supa sig full eller nöja sig med att bara spy? Vi som slogs för diakonatet i kyrkomöte och kyrkoordning, vad var det vi egentligen åstadkom?
Jag kan ta några citat. "Det verkar som om biskopen inte har kunskap om diakoners kompetens och inte är insatt i bredden av vår användbarhet." Stackars biskop Johansson. Nu kan det förstås vara så att också den snälle biskop Johansson kan känna igen en diakonvigd idiot och passar sig? De som orerar om sin egen väldiga kompetens, kanske ska ifrågasättas just när det gäller kompetens?
"Svenska kyrkans diakoner har mycket god utbildning, mänga har fler högskolepoäng och längre studietid än våra präster." De vidareutbildar sig i stor utsträckning, får man också veta. "Det är en högkompetent yrkeskår som i övriga samhället möts av respekt för sin omvittnat pålitliga professionalitet." Det blir bara för mycket. Är inte problemet att en mängd diakoner hellre går på utbildningar och hellre planerar arbetet än utför det, kunde en elak kritiker undra. Och högskolepoäng - i vad? Är det bara poängen som ska samlas oavsett ämnen? Ska man verkligen vara imponerad?
"Jag blir lika ledsen varje gång jag tvingas konstatera att Växjö stift ännu en gång utmärker sig som bakåtsträvare." Tack för den passningen. Vad gäller det? Andra stift har gemensamma vigningar, Växjö stift inte. Att det beror på en ambition hos biskopen Sven Lindegård att synliggöra just diakonatet när vigningarna flyttades från diakoniinstitutionerna till stiften, är en finess som går diakonen förbi.
"Hur kommer det sig att präster blir iklädda mässhake vid sin vigning?" Det ska i stället vara stolan som är vigningstecken. Det enkla svaret är förstås att prästen ska kläs som präst och inte som utövare av något som kallas "vigningstjänsten". Ordet är en sådan där finess som Per Erik Persson älskade att syssla med för att undvika ordet ämbete. Vi kanske skulle sluta tala om "vigningstjänsten"?
Jag arbetade i tre årtionden ihop med syster Kerstin. Hon kallades dåförtiden "diakonissa". Hon skulle aldRig, nykter eller onykter, kunna skriva en text av detta slag. Hon jobbade. Hennes auktoritet var en sakauktoritet och en personauktoritet. Som ung präst tänkte jag att präster kunde vi få av olika slag men diakonissor kunde man i alla tider lita på. Det kunde man nog också. Då. Nu är det, tänker jag, diakoner som ska ifrågasättas och detta utifrån vad man kan läsa i ett dokument, som någon lyckats plocka fram ur biskopens papperskorg - eller som någon sett till att sprida? Jag tolkade allt till det bästa och tänkte "papperskorg" - men nu tvekar jag. Det kan verkligen vara så att det finns en diakon som vill ha sina tankar spridda. Och jag blir förvirrad inför fenomenet - en tjänare som vill vara fin, en tjänandets livsform som blir till sin motsats.
Kanske måste de diakoner som tänker rätt om diakonatet, röja i leden. Det är skillnad på skit och pannkaka - och detta sagt inte om skillnaden mellan diakoner och präster utan om skillnader mellan diakoner. De finns uppenbarligen. Det är något i grunden sjukt när den tjänande diakonen skriver: "Det har hänt mer än en gång att jag med sorg i hjärtat gått från gudstjänsterna i domkyrkan. Det är alltid flera tjänstgörande präster men inte alltid diakoner och det är prästernas estrad." Estrad! Och det är alltså estraden diakonen vill upp på, spela Tarzan liksom.
Ska man supa sig full eller nöja sig med att bara spy? Vi som slogs för diakonatet i kyrkomöte och kyrkoordning, vad var det vi egentligen åstadkom?
söndag 16 september 2012
Strukturer
Kyrkomötet närmar sig och folk läser handlingar. Strukturutredningen ska antas och 2014 blir det nya ordningar i Svenska kyrkan. Utan förskönande omskrivningar blir pastoraten församlingar och församlingarna distrikt. Jag levde så som ung präst. Det gick då. Det går nog inte längre.
De nya strukturerna betyder nämligen att vi får beslut som fattas långt från dem som firar gudstjänst och vi får avdankade kyrkoherdar som nu blir komministrar åt den för pappersvändande mest begåvade kyrkoherden. Och det blir en fin präåst, det, som får åka på samråd med stiftets biskop. Orgasnisatyionsförändringen blir mentalt svår för många detroniserade kyrkoherdar. Deras rätt självkllara reaktion kommer att innebära att de väntar på besked vad de ska göra i stället för att, som tidigare, ta eget ansvar. Människor fungerar så att organisatorisk ansvarslöshet leder till - ansvarslöshet.
En sak funderar jag över. Fonder som det nuvarande kyrkorådet förvaltar, ska väl det nya kyrkorådet ta över ansvar för. Det betyder att beslut om det som var medel destinerade till det lokala och beslutade i det lokala, nu fortfarande ska användas för församlingsarbete - men hur de ska användas fattas beslut om högre upp och längre bort. Är år 2013 det år när vi ska göra som man gjorde vid kommunsammanslagningen senast - sätta sprätt på pengarna?
En begåvad präst har funderat över hur lite strukturutredningen debatterats. Medierna är inte intresserade. Remissvaren gav klartecken till förändringen så det kanske inte är så mycket att diskutera? Fast kyrkofullmäktige i Örebro röstade just den 11 september detta år nej till förslaget att slå ihop sju pastorat till ett enda. Röstsiffrorna var 23 mot 22 för ett nej medan siffrorna i stiftsstyrelsen i Strängnäs för jättepastoratet var 6-5. Små marginaler i en stor fråga, konstaterade den begåvade prästen. Hur blir det i Örebro nu? Och hur blir det på andra ställen - förutom en överraskad brådska för att hinna omorganisera?
Jag fattar att strukturerna måste göras om. Det finns inte längre folk till hela vår beslutsapparat och alternativet till nya strukturer var på många håll församlingsnedläggning i brist på folk i kyrkoråd efter nästa val. De var väl alla ärans män de kyrkoherdar som på 1960- och 70-talen inte ville se konsekvenserna av då fattade beslut och kyrklig oförmåga att ta itu med grundläggande frågor. De satt stilla i båten och kunde uttrycka sitt misshag med unga präster som målade fan på väggen. De sa inte så. De var, som sagt ärans män. Men de tänkte så. De borde tänkt bibliskt och läst skriften på väggen. Mene tekel.
Så vad bör göras? Någon dag ska jag lägga mig i sängen och tänka sammanhängande över hur en pastoral plan utifrån de nya förutsättningarna borde se ut. Motionen till kyrkomötet som är ett försök att titta bakom hörnet, har jag inga stora förhoppningar om. Den säger vad rätt och konstruktivt är men kommer att avslås.
Lovsångskris var ett ord som jag drömde om i dag på morgonen och i drömmen - eller verkligheten? - hade Olov hartman skrivit i Vår Lösen om just lovsångskris. Jag fattade att han menade att lovsångskris var när vi sjunger lovsånger i stället för att hantera problem. Man kan förhålla sig annorlunda. Man kan sjunga lovsånger för att hantera kriser, också strukturella. Jag tror att det är den egentliga hållningen. Den högkyrkliga ...
De nya strukturerna betyder nämligen att vi får beslut som fattas långt från dem som firar gudstjänst och vi får avdankade kyrkoherdar som nu blir komministrar åt den för pappersvändande mest begåvade kyrkoherden. Och det blir en fin präåst, det, som får åka på samråd med stiftets biskop. Orgasnisatyionsförändringen blir mentalt svår för många detroniserade kyrkoherdar. Deras rätt självkllara reaktion kommer att innebära att de väntar på besked vad de ska göra i stället för att, som tidigare, ta eget ansvar. Människor fungerar så att organisatorisk ansvarslöshet leder till - ansvarslöshet.
En sak funderar jag över. Fonder som det nuvarande kyrkorådet förvaltar, ska väl det nya kyrkorådet ta över ansvar för. Det betyder att beslut om det som var medel destinerade till det lokala och beslutade i det lokala, nu fortfarande ska användas för församlingsarbete - men hur de ska användas fattas beslut om högre upp och längre bort. Är år 2013 det år när vi ska göra som man gjorde vid kommunsammanslagningen senast - sätta sprätt på pengarna?
En begåvad präst har funderat över hur lite strukturutredningen debatterats. Medierna är inte intresserade. Remissvaren gav klartecken till förändringen så det kanske inte är så mycket att diskutera? Fast kyrkofullmäktige i Örebro röstade just den 11 september detta år nej till förslaget att slå ihop sju pastorat till ett enda. Röstsiffrorna var 23 mot 22 för ett nej medan siffrorna i stiftsstyrelsen i Strängnäs för jättepastoratet var 6-5. Små marginaler i en stor fråga, konstaterade den begåvade prästen. Hur blir det i Örebro nu? Och hur blir det på andra ställen - förutom en överraskad brådska för att hinna omorganisera?
Jag fattar att strukturerna måste göras om. Det finns inte längre folk till hela vår beslutsapparat och alternativet till nya strukturer var på många håll församlingsnedläggning i brist på folk i kyrkoråd efter nästa val. De var väl alla ärans män de kyrkoherdar som på 1960- och 70-talen inte ville se konsekvenserna av då fattade beslut och kyrklig oförmåga att ta itu med grundläggande frågor. De satt stilla i båten och kunde uttrycka sitt misshag med unga präster som målade fan på väggen. De sa inte så. De var, som sagt ärans män. Men de tänkte så. De borde tänkt bibliskt och läst skriften på väggen. Mene tekel.
Så vad bör göras? Någon dag ska jag lägga mig i sängen och tänka sammanhängande över hur en pastoral plan utifrån de nya förutsättningarna borde se ut. Motionen till kyrkomötet som är ett försök att titta bakom hörnet, har jag inga stora förhoppningar om. Den säger vad rätt och konstruktivt är men kommer att avslås.
Lovsångskris var ett ord som jag drömde om i dag på morgonen och i drömmen - eller verkligheten? - hade Olov hartman skrivit i Vår Lösen om just lovsångskris. Jag fattade att han menade att lovsångskris var när vi sjunger lovsånger i stället för att hantera problem. Man kan förhålla sig annorlunda. Man kan sjunga lovsånger för att hantera kriser, också strukturella. Jag tror att det är den egentliga hållningen. Den högkyrkliga ...
lördag 15 september 2012
Det milda vanvettet
Ibland ges de hialösa beskrivningarna av tillvaron och tacksamt tar man förstås emot dem. De eggar fantasin eller känslolivet, rätt likgiltigt vilket.
Jag struntar i herr Tramsbyxa för stunden bara jag fått återge hans precisering vid Världens fest i Malmö att teologi handlar om maktanalys. Kyrkans uppdrag är att urskilja vem som har makt och vem som är maktlös och solidarisera sig med den senare i kampen för mänsklig upprättelse. Nu måste väl ändå en precisering till? Maktlöshet är inte säkert lika med rätt lika lite som makt är rätt. Skulle man alltså t ex vara emot nazisterna från år 1933-maj 1945 men för nationalsocialism därefter? Obstridligen handlade det politiska programmet om mänsklig - Tysklands - upprättelse. Kunde man inte helt enkelt säga något annat än herr Tramsbyxa - nämligen att teologi i grunden handlar om Gud?
Nu har jag på flera rader struntat i herr Tramsbyxa, som ni märker. Låt oss övergå till Svenska kyrkan utan att förlora Världens fest ur sikte. Vi läser Ewa Lindqvist Hotz på Seglora Smedja.
"Det finns många olika berättelser om Svenska kyrkan. Till de allra vackraste hör tveklöst den som förmedlades under Världens fest i helgen. När Svenska kyrkan med biskop Antje Jackelén och ärkebiskop Andersv Wejryd i spetsen bjöd dryga tre tusen deltagare från hela landet på globalt kalas var det i form av generöst gästabud med gäster och föreläsare från världens alla hörn." Den röda tråden var "berättelse om kyrkan som ett sammanhang för vidgade livshorisonter och perspektiv, som en öppen gemenskap som inspirerar till liv i mångfald i både andlig och samhällelig bemärkelse, som en mylla för det mod som krävs när människans och skapelsens värdighet hotas."
Man noterar artikelns slutord: "Festen var världens. Inte kyrkans", även om den vackraste berättelsen om kyrkan inte hör till historien utan kommer oss till mötes från framtiden. "Framtidsberättelsen om kyrkan vilar på insikten om att vår egen och vår kyrkas delaktighet i Guds mission för världen i grunden handlar om att värna och verka för ett gott samhälle för alla."
Berättelsen kunde förstås mot bakgrund att pastor Ewa Lindqvist Hotz kommer från Värmland och en värmlänning kan inte riktigt skilja mellan det som var och det som kunde ha varit. Men skulle också kunna förstå pastorns framställning som ett uttryck för hur Svenska kyrkan får en viktig roll som ideologiproducent.
Det handlar uppenbart mindre om Gud och helgelse och mer om demokrati och mänsklig värdighet - och det är ett problem. "Social gospel" var en i USA aströmning som kom ur de reformerta leden och blir, som bäst, viktiga markörer och påminnelser men som sämst blott och bart ideologi. På Facebook skrev en kyrkoherde att han i Malmö saknade psalmen "Låt mig få höra om Jesus", vilket jag uppfattar vara mer en längtan efter Jesus i sammanhanget än psalmen.
Generöst var säkert gästabudet. Fortfarande finns pengar. Och kollekten blev ungefär 66 000:- på dryga 3000 gudstjänstfirare. Vad kostade festen och vad omsatte den? Ska man räkna transporter, mat, logi, kostnader för festutrymmen, medverkande, kringutrustning, arbetstid och löner så vågar jag inte här demonstrera mina matematiska ofärdigheter, men mer än 66 000:- blir det för 3500 deltagare, siffran som uppgavs. Men solidaritet måste få kosta, det fattar alla och varför bli snål när det handlar om den mylla varur mod gror.
I valet mellan vackra berättelser om Svenska kyrkan och den handfasta verkligheten, ter sig ändå verkligheten mer lockande. Trots allt. I valet mellan Selma Lagerlöf och August Strindberg väljer jag Strindberg. Och fest? I går kväll var det en liten råbiff med tillbehör. Det känns alltid bra att lura el-bolagen på den förtjänst de skulle haft om man stekt.
Jag struntar i herr Tramsbyxa för stunden bara jag fått återge hans precisering vid Världens fest i Malmö att teologi handlar om maktanalys. Kyrkans uppdrag är att urskilja vem som har makt och vem som är maktlös och solidarisera sig med den senare i kampen för mänsklig upprättelse. Nu måste väl ändå en precisering till? Maktlöshet är inte säkert lika med rätt lika lite som makt är rätt. Skulle man alltså t ex vara emot nazisterna från år 1933-maj 1945 men för nationalsocialism därefter? Obstridligen handlade det politiska programmet om mänsklig - Tysklands - upprättelse. Kunde man inte helt enkelt säga något annat än herr Tramsbyxa - nämligen att teologi i grunden handlar om Gud?
Nu har jag på flera rader struntat i herr Tramsbyxa, som ni märker. Låt oss övergå till Svenska kyrkan utan att förlora Världens fest ur sikte. Vi läser Ewa Lindqvist Hotz på Seglora Smedja.
"Det finns många olika berättelser om Svenska kyrkan. Till de allra vackraste hör tveklöst den som förmedlades under Världens fest i helgen. När Svenska kyrkan med biskop Antje Jackelén och ärkebiskop Andersv Wejryd i spetsen bjöd dryga tre tusen deltagare från hela landet på globalt kalas var det i form av generöst gästabud med gäster och föreläsare från världens alla hörn." Den röda tråden var "berättelse om kyrkan som ett sammanhang för vidgade livshorisonter och perspektiv, som en öppen gemenskap som inspirerar till liv i mångfald i både andlig och samhällelig bemärkelse, som en mylla för det mod som krävs när människans och skapelsens värdighet hotas."
Man noterar artikelns slutord: "Festen var världens. Inte kyrkans", även om den vackraste berättelsen om kyrkan inte hör till historien utan kommer oss till mötes från framtiden. "Framtidsberättelsen om kyrkan vilar på insikten om att vår egen och vår kyrkas delaktighet i Guds mission för världen i grunden handlar om att värna och verka för ett gott samhälle för alla."
Berättelsen kunde förstås mot bakgrund att pastor Ewa Lindqvist Hotz kommer från Värmland och en värmlänning kan inte riktigt skilja mellan det som var och det som kunde ha varit. Men skulle också kunna förstå pastorns framställning som ett uttryck för hur Svenska kyrkan får en viktig roll som ideologiproducent.
Det handlar uppenbart mindre om Gud och helgelse och mer om demokrati och mänsklig värdighet - och det är ett problem. "Social gospel" var en i USA aströmning som kom ur de reformerta leden och blir, som bäst, viktiga markörer och påminnelser men som sämst blott och bart ideologi. På Facebook skrev en kyrkoherde att han i Malmö saknade psalmen "Låt mig få höra om Jesus", vilket jag uppfattar vara mer en längtan efter Jesus i sammanhanget än psalmen.
Generöst var säkert gästabudet. Fortfarande finns pengar. Och kollekten blev ungefär 66 000:- på dryga 3000 gudstjänstfirare. Vad kostade festen och vad omsatte den? Ska man räkna transporter, mat, logi, kostnader för festutrymmen, medverkande, kringutrustning, arbetstid och löner så vågar jag inte här demonstrera mina matematiska ofärdigheter, men mer än 66 000:- blir det för 3500 deltagare, siffran som uppgavs. Men solidaritet måste få kosta, det fattar alla och varför bli snål när det handlar om den mylla varur mod gror.
I valet mellan vackra berättelser om Svenska kyrkan och den handfasta verkligheten, ter sig ändå verkligheten mer lockande. Trots allt. I valet mellan Selma Lagerlöf och August Strindberg väljer jag Strindberg. Och fest? I går kväll var det en liten råbiff med tillbehör. Det känns alltid bra att lura el-bolagen på den förtjänst de skulle haft om man stekt.
fredag 14 september 2012
Kollade Youtube och funderar
Den film som upprör muslimska känslor och leder till våld och död måste jag titta på, tänkte jag. Måste och måste men i alla fall. I did it. Filmmakrna är islamkritiska, det fattar jag. De gör en parodi med beska sanningar här och var för en del av oss tänker ju inte att Muhammed fick en uppenbarelse utan tänker att han skrev samman islam utifrån judendom, kristendom och beduiners fromhet till en helhet - och just detta var syftet. Att få till en religion. Det blev ett trossystem som har den fördelen med sig att man kan säga att alla är muslimer - för det är en sammanfattning av hur människor tänker. Är det inte dumt att reta upp muslimer - särskilt om man är kopt? Det kan man tycka. Men i vår kultur kan man vara religionskritisk. Yttrandefrihet medföratt det produceras en del som man kan reta sig på. Men det betyder inte att det blir fritt fram att i Allahs namn slå ihjäl folk.
Ett problem är förstås att med Youtube sprids alster från vår kultur till andra kulturer och än värre - brottstycken av en film kan användas i fredagsbönerna för att hetsa upp de hängivna. Då vet man inte var det slutar.
Kopterna har väl annars goda skäl att vara islamkritiska - och tydligen förmågan att skaffa sig medel för att uttrycka sin kritik och det på det värsta sättet: så att kritiken uppmärksammas och så att folk skrattar. Sådant brukar vara oförlåtligt.
The Life of Brian är den film tydligen många associerar till när de ser Youtube-inslaget. Blir inte två synsätt tydliga här. Vi skrattar åt Life of Brian också om vi ränner i kyrkan vareviga dag, som det heter. Kristna har tydligen roligare än muslimer.
Fast inte i England där gamle ärkebiskopen Lord Carey tagit till orda och undrar hur det kan bli ett hatbrott att visa att man är kristen. Europadomstolen ska ta upp frågan om man får bära ett kors runt halsen på jobbet. Lord Carey berättar också hur det var i Birmingham där två pastorer år 2008 hotades att bli arresterade när de delade ut små häften med något av evangelierna . Poliskonstapeln sa att de ägnade sig åt hatbrott. Och så har vi ju paret som drev en B&B-inrättning men sa nej till att hyra ut dubbelrum till homosexuella för deras hus var ett kristet hus och därtill den katolska adoptionsförmedlingen som inte ville förmedla barn till gay-par. Det var ett brott mot lagen. Men, det blir den juridiska frågan, vad i den kristna tron säger att det är nödvändigt för en kristen att visa sin tro genom att bära ett kors eller at uttrycka sitt ogillande av gaykulturen? Jämställdhetsministern Lynne Featherstone menade också att den som är har "faith convictions" helt enkelt ska välja annan karriärväg än att vara offentliganställd. Det kan man mena - men vad är det för samhälle vi då får.
Skulle man inte både kunna ta religionskritiken och självklart ta sig utrymme att visa sin tro? Och varför länkade jag inte Youtubeinslaget? Jag vet inte. Men det kändes liksom onödigt erller är jag rädd att bli en del av en utmaning?
Ett problem är förstås att med Youtube sprids alster från vår kultur till andra kulturer och än värre - brottstycken av en film kan användas i fredagsbönerna för att hetsa upp de hängivna. Då vet man inte var det slutar.
Kopterna har väl annars goda skäl att vara islamkritiska - och tydligen förmågan att skaffa sig medel för att uttrycka sin kritik och det på det värsta sättet: så att kritiken uppmärksammas och så att folk skrattar. Sådant brukar vara oförlåtligt.
The Life of Brian är den film tydligen många associerar till när de ser Youtube-inslaget. Blir inte två synsätt tydliga här. Vi skrattar åt Life of Brian också om vi ränner i kyrkan vareviga dag, som det heter. Kristna har tydligen roligare än muslimer.
Fast inte i England där gamle ärkebiskopen Lord Carey tagit till orda och undrar hur det kan bli ett hatbrott att visa att man är kristen. Europadomstolen ska ta upp frågan om man får bära ett kors runt halsen på jobbet. Lord Carey berättar också hur det var i Birmingham där två pastorer år 2008 hotades att bli arresterade när de delade ut små häften med något av evangelierna . Poliskonstapeln sa att de ägnade sig åt hatbrott. Och så har vi ju paret som drev en B&B-inrättning men sa nej till att hyra ut dubbelrum till homosexuella för deras hus var ett kristet hus och därtill den katolska adoptionsförmedlingen som inte ville förmedla barn till gay-par. Det var ett brott mot lagen. Men, det blir den juridiska frågan, vad i den kristna tron säger att det är nödvändigt för en kristen att visa sin tro genom att bära ett kors eller at uttrycka sitt ogillande av gaykulturen? Jämställdhetsministern Lynne Featherstone menade också att den som är har "faith convictions" helt enkelt ska välja annan karriärväg än att vara offentliganställd. Det kan man mena - men vad är det för samhälle vi då får.
Skulle man inte både kunna ta religionskritiken och självklart ta sig utrymme att visa sin tro? Och varför länkade jag inte Youtubeinslaget? Jag vet inte. Men det kändes liksom onödigt erller är jag rädd att bli en del av en utmaning?
torsdag 13 september 2012
Ett dejligt land
Från Världens fest i Malmö är det inte långt till Danmark, som ni vet. Där ska man hitta en ny form för relationen kyrka-stat och kyrkoministern Manu Sareen (R) har dragit ihop ett gäng på tjugo personer för att fundera. Det skapade frustration hos "kirketjenere, gravere og organister", läser jag efetrsom ingen från deras respektive skrå är med blande de tjugo. Kyrkoministern svarade att saken nu gäller framtida strukturer och med frågor om ekonomin på stiftsplan och nationell nivå, inte om arbetsmiljö eller arbetsförhållanden.
Den danska kritiken är intressant av två skäl, tycker jag. Först detta att fackförbunden dömer ut menighetsråden/kyrkoråden som arbetsgivare. Där sitter glada amatörer, men arbetsmiljön är viktigare än att just sådana ska sköta den, menafr alltså "kirketjenere, gravere og organister", som vill att den kyrkliga personalen ska anställas på en nivå högre upp. Flemming Ibsen, en okänd vän, menar att kyrkoråden inte kan hantera både de kyrkliga frågorna och rollen som arbetsgivare. "Det fungerer simpelthen ikke" och när då arbetsmiljö blir dålig, spiller det över på det kyrkliga livet. "Smitter", säger Flemming. De problem danskarna talar om är vi kanske inte helt främmande för. Men om Flemming har rätt och det simpelthen inte fungerar i Danmark, varför ska vi då envisas med att tro att det fungerar i Sverige?
Ändå är denna första fråga inte min svåraste. Den andra frågan handlar om mentalitet. Här ska nu den danska folkkyrkan efter många varv börja vandringen mot nya relationer. Det dröjer inte många timmar efter det att en kommitté tillsatts för att tänka principer förrän intressegrupperna formerar sig för att slå vakt om sina egna intressen. Som påpekats: När elektrifieringen påbörjas, organiserar sig Gaslykttändarnas förbund. Kanske är danskarna värre ute än vi, men jag vet inte. Kyrkan är väl ändå något mer än en vanlig arbetsplats? Eller är det just här problemet ligger? Hålls vi med en mängd anställda som när allt kommer till allt inte riktigt vet vad firman tillverkar? Men lön och möjlighet till lite förmåner (som att åka på Världens fest, bo på hotell, äta hotellfrukost, ja ni vet alltihop) finns det förstås. Samt karriärmöjligheter för somliga. Jag läste häpen en text av en kyrkoherde som noterade att han gjort just karriär. Jag frågade komministern i Borgholm om präster tänker så. Det trodde komministern. "Jag tror att nästan alla kyrkoherdar tänker så". Kyrkoherden med karriären var i övrigt av den meningen att ingen kan säga att han eller hon vet något säkert om Gud. Det var trots inte vad som sades vid kyrkoherdens prästvigning, om jag kan läsa rätt innantill i 1942 års handbok. Jag läste annars ett brev från en diakon, som klagade över bristen på karriärmöjligheter och ville vara lika fin som prästerna med tanken att alla i vigningstjänsten vid vigningen skulle iföras stola men prästerna skulle inte kläs i mässhake. Jag blev trött. Vad är det för folk vi skaffar oss. Karriärister och wannabees och så en kader som inte kan ställa principfrågor men blir snabba när det gäller egenintresset.
Ja, jag var uppenbarligen en vända i Danmark för att återvända till Sverige och se likheter. Simpelthen.
Detta skrivet i biblioteket på S:t Sigfrids folkhögskola,där jag konfirmerats och varit konfirmandledare och där jag varit på åtskilliga viktiga möten. Några var möten med människor som om det kyrkliga livet inte tänkte karriär utan tjänst. Har de omprövat sin inställning eller bara tröttnat? Under dagens fortbildning ska jag fokusera på annat. Om jag kan.
Den danska kritiken är intressant av två skäl, tycker jag. Först detta att fackförbunden dömer ut menighetsråden/kyrkoråden som arbetsgivare. Där sitter glada amatörer, men arbetsmiljön är viktigare än att just sådana ska sköta den, menafr alltså "kirketjenere, gravere og organister", som vill att den kyrkliga personalen ska anställas på en nivå högre upp. Flemming Ibsen, en okänd vän, menar att kyrkoråden inte kan hantera både de kyrkliga frågorna och rollen som arbetsgivare. "Det fungerer simpelthen ikke" och när då arbetsmiljö blir dålig, spiller det över på det kyrkliga livet. "Smitter", säger Flemming. De problem danskarna talar om är vi kanske inte helt främmande för. Men om Flemming har rätt och det simpelthen inte fungerar i Danmark, varför ska vi då envisas med att tro att det fungerar i Sverige?
Ändå är denna första fråga inte min svåraste. Den andra frågan handlar om mentalitet. Här ska nu den danska folkkyrkan efter många varv börja vandringen mot nya relationer. Det dröjer inte många timmar efter det att en kommitté tillsatts för att tänka principer förrän intressegrupperna formerar sig för att slå vakt om sina egna intressen. Som påpekats: När elektrifieringen påbörjas, organiserar sig Gaslykttändarnas förbund. Kanske är danskarna värre ute än vi, men jag vet inte. Kyrkan är väl ändå något mer än en vanlig arbetsplats? Eller är det just här problemet ligger? Hålls vi med en mängd anställda som när allt kommer till allt inte riktigt vet vad firman tillverkar? Men lön och möjlighet till lite förmåner (som att åka på Världens fest, bo på hotell, äta hotellfrukost, ja ni vet alltihop) finns det förstås. Samt karriärmöjligheter för somliga. Jag läste häpen en text av en kyrkoherde som noterade att han gjort just karriär. Jag frågade komministern i Borgholm om präster tänker så. Det trodde komministern. "Jag tror att nästan alla kyrkoherdar tänker så". Kyrkoherden med karriären var i övrigt av den meningen att ingen kan säga att han eller hon vet något säkert om Gud. Det var trots inte vad som sades vid kyrkoherdens prästvigning, om jag kan läsa rätt innantill i 1942 års handbok. Jag läste annars ett brev från en diakon, som klagade över bristen på karriärmöjligheter och ville vara lika fin som prästerna med tanken att alla i vigningstjänsten vid vigningen skulle iföras stola men prästerna skulle inte kläs i mässhake. Jag blev trött. Vad är det för folk vi skaffar oss. Karriärister och wannabees och så en kader som inte kan ställa principfrågor men blir snabba när det gäller egenintresset.
Ja, jag var uppenbarligen en vända i Danmark för att återvända till Sverige och se likheter. Simpelthen.
Detta skrivet i biblioteket på S:t Sigfrids folkhögskola,där jag konfirmerats och varit konfirmandledare och där jag varit på åtskilliga viktiga möten. Några var möten med människor som om det kyrkliga livet inte tänkte karriär utan tjänst. Har de omprövat sin inställning eller bara tröttnat? Under dagens fortbildning ska jag fokusera på annat. Om jag kan.
onsdag 12 september 2012
Den politiska frågan
Påståendet i Malmö var enkelt: Utifrån ett radikalt politiskt program mötte Jesus fiskare och taxeringstjänstemän. Ergo, alltså: Kristendom är ett radikalt politiskt program, som ska förverkligas. Jag förstår. Det ska ske i Genève. Teologen Jean Calvin vet hur slipstenen ska dras. Och så upprättas i någon mening Gudsstaten lokalt. När jag går runt i stan och ser hur de reformerta ledarna avbildats, är det inte utan rysningar. Och då tror jag mig inte vara särskilt lättskrämd.
Jag menar att tanken att vi befrias av Jesus och att befrielsen kan leda till ett radikalt politiskt program inte fotas i individen utan i gudsfolket, det döpta folket. Ibland blir kanske inte programmet så radikalt utan harvar mest runt med vanliga vardagliga frågor. Andra gånger bränner det till. Det är följden av att det kristna folket alltid radikalt söker Guds vilja, Sanningen. Det sker utan sidoblickar men det sker på ett mer komplicerat sätt än individuellt. Tillsammans vänder människor på frågorna. Tillsammans också med dem som alls inte är kristna men människor av god vilja. Vilja arbeta för freden kan man förstås göra utan att vara kristen på samma sätt som en god kristen undviker att starta en särskild kristen miljörörelse.
Fast vänta, skrev inte domprosten Hermansson på sin av Svenska kyrkan approberade blogg att han blivit medlem i Kristna fredsrörelsen? Först var han helt slut efter att ha festat en helg "för världen och livets skull". Han har haft fantastiska dagar. Med bibehållen lön, traktamente?, betalda hotellnätter med frukost och gratis resa till Malmö från Visby, får man hoppas, och då blir det lättare fantastiskt, om man så säger.Han tackar alla som sysslat med allt "från loggestik till gudstjänster", som han skriver, domprosten. Hans festande "kompletteras med det ständiga snacket med gamla kompisar ifrån vår kyrka." Klart karln blir helt slut då. "Vi visar oss från vår bästa sida när vi festar och talar om angelägna saker" --- "På något sätt blir det tydligt vad kyrkan handlar om - alla tillsammans!"
Det låter något - men en kritisk läsarkonsument kanske noterar att alla tillsammans i praktiken betydde "tillsammans med gamla kompisar ifrån vår kyrka" på en fest som verkligen alla tillsammans pröjsar.
Domprosten och freden då? "Själv har jag sedan igår (läs 8 september! DS) blivit medlem i Krista (läs Kristna! DS) fredsrörelsen - det är väl i själva verket ett alternativt och beskrivande namn på Svenska kyrkan..."
Nej, det är det knappast, för då hade väl domprosten inte behövt bli medlem i föreningen? Är det inte lite tramsigt med en kristen fredsrörelse? Räcker det inte med en fredsrörelse för alla - oavsett ras eller religion? Är det Calvin från Genève som varit framme igen?
Och det där med att Svenska kyrkan med sina i kyrkoordningen kodifierade utstötningsmekansimer skulle vara så där fredlig, det går jag inte på rent erfarenhetsmässigt.
Återstår att konstatera: När Svenska kyrkan gör en fest så det duger /domprosten Hermanssons sammanfattande beskrivning/ blir detta ett stort uppslag i lokaltidningen samt i Kyrkans Tidning, som gör en mötesspecial för festdeltagarna. Skrev Sydsvenskan något om alla inställda gudstjänster i stifrtet? Annars var det mediala intresset måttligt, sålunda. Ska vi försöka dra någon slutsats av det? Det är inte längre ett allmänintresse när någon snackar med gamla kompisar ifrån Svenska kyrkan.
Jag menar att tanken att vi befrias av Jesus och att befrielsen kan leda till ett radikalt politiskt program inte fotas i individen utan i gudsfolket, det döpta folket. Ibland blir kanske inte programmet så radikalt utan harvar mest runt med vanliga vardagliga frågor. Andra gånger bränner det till. Det är följden av att det kristna folket alltid radikalt söker Guds vilja, Sanningen. Det sker utan sidoblickar men det sker på ett mer komplicerat sätt än individuellt. Tillsammans vänder människor på frågorna. Tillsammans också med dem som alls inte är kristna men människor av god vilja. Vilja arbeta för freden kan man förstås göra utan att vara kristen på samma sätt som en god kristen undviker att starta en särskild kristen miljörörelse.
Fast vänta, skrev inte domprosten Hermansson på sin av Svenska kyrkan approberade blogg att han blivit medlem i Kristna fredsrörelsen? Först var han helt slut efter att ha festat en helg "för världen och livets skull". Han har haft fantastiska dagar. Med bibehållen lön, traktamente?, betalda hotellnätter med frukost och gratis resa till Malmö från Visby, får man hoppas, och då blir det lättare fantastiskt, om man så säger.Han tackar alla som sysslat med allt "från loggestik till gudstjänster", som han skriver, domprosten. Hans festande "kompletteras med det ständiga snacket med gamla kompisar ifrån vår kyrka." Klart karln blir helt slut då. "Vi visar oss från vår bästa sida när vi festar och talar om angelägna saker" --- "På något sätt blir det tydligt vad kyrkan handlar om - alla tillsammans!"
Det låter något - men en kritisk läsarkonsument kanske noterar att alla tillsammans i praktiken betydde "tillsammans med gamla kompisar ifrån vår kyrka" på en fest som verkligen alla tillsammans pröjsar.
Domprosten och freden då? "Själv har jag sedan igår (läs 8 september! DS) blivit medlem i Krista (läs Kristna! DS) fredsrörelsen - det är väl i själva verket ett alternativt och beskrivande namn på Svenska kyrkan..."
Nej, det är det knappast, för då hade väl domprosten inte behövt bli medlem i föreningen? Är det inte lite tramsigt med en kristen fredsrörelse? Räcker det inte med en fredsrörelse för alla - oavsett ras eller religion? Är det Calvin från Genève som varit framme igen?
Och det där med att Svenska kyrkan med sina i kyrkoordningen kodifierade utstötningsmekansimer skulle vara så där fredlig, det går jag inte på rent erfarenhetsmässigt.
Återstår att konstatera: När Svenska kyrkan gör en fest så det duger /domprosten Hermanssons sammanfattande beskrivning/ blir detta ett stort uppslag i lokaltidningen samt i Kyrkans Tidning, som gör en mötesspecial för festdeltagarna. Skrev Sydsvenskan något om alla inställda gudstjänster i stifrtet? Annars var det mediala intresset måttligt, sålunda. Ska vi försöka dra någon slutsats av det? Det är inte längre ett allmänintresse när någon snackar med gamla kompisar ifrån Svenska kyrkan.
tisdag 11 september 2012
Herr Tramsbyxa
Jag är en usel kristen, men välvillig. Jag kunde inte ordet "sweatshop". Jag frågade i närmiljön, markerande att ordet inte var "sweetshop", godisbutik, även om Jesus går till sådana också. Skulle herr Tramsbyxa kunna tänka sig att Jesus inte gick till universitetet i Lund kunde han kanske tänka sig att Jesus gick till Svikis & Fettis, tänkte jag. Nu förstår jag att i herr Tramsbyxas föreställningsvärld går Jesus till "industrial plants in Asia with no human rights whatsoever". Hade han sagt så, hade jag fattat - och hållit med om att Jesus är där. Det har jag hört många präster säga på svenska och då alldeles begripligt Varför ska vi alltså ta herr Tramsbyxa från hans hemvist 1½ timmes bilresa bortom Los Angeles och sedan flyga honom till Sverige för att han ska säga att Jesus går till människor i Kina - men inte till Lund? Dessutom med ord som jag inte förstår. Jag tror jag måste fråga Micke Löwegren om han håller med herr Tramsbyxa om att Jesus inte gick till Lund, eller? Och hur kan han veta det? Frågan i övrigt står kvar: Vem föreslog att mannen skulle komma och varför?
Kanske ska man med Frank Dikötter i boken Mao och den stora svälten komplicera den store Rorsmannens ord om "utan undersökning ingen rätt att tala". Det kan förstås som ett ord för att tysta opposition. Men Ordföranden har trots allt en klar poäng - också med syftning på denna blogg, som är en fortlöpande undersökning och ingenting annat.
Till det jag närmast skulle vilja undersöka är medias rapportering om Världens fest. Vad skrev svensk dagspress? Vad fanns i radio och tv? Inget eller föga? Undersök! Och när ni undersökt, så fråga vad ert undersökningsresultat säger om Svenska kyrkans läge i samtiden. Var Världens fest förutom i Kyrkans Tidning en medial ickehändelse?
Kanske ska man med Frank Dikötter i boken Mao och den stora svälten komplicera den store Rorsmannens ord om "utan undersökning ingen rätt att tala". Det kan förstås som ett ord för att tysta opposition. Men Ordföranden har trots allt en klar poäng - också med syftning på denna blogg, som är en fortlöpande undersökning och ingenting annat.
Till det jag närmast skulle vilja undersöka är medias rapportering om Världens fest. Vad skrev svensk dagspress? Vad fanns i radio och tv? Inget eller föga? Undersök! Och när ni undersökt, så fråga vad ert undersökningsresultat säger om Svenska kyrkans läge i samtiden. Var Världens fest förutom i Kyrkans Tidning en medial ickehändelse?
Tramsbyxa
"Tramsbyxa" är ett användbart uttryck. I min barndom kunde det gälla speedade pojkar, som just högljutt och vidlyftigt tramsade runt. Men tramsbyxor kan uppenbarligen vara av mer än ett slag.
Jag återvänder alltså i tanken till den värdsliga festen i Malmö. Mycket folk kom, såg jag. Kollekten blev 66 000:- i runda slängar. Så stor var entusiasmen för det ekumeniska arbetet - för det var väl rikskollekten som togs upp. Men nog blir detta en sanslöst usel kollektsiffran om man ser på hela Lunds stift? Med stiftets präster och diakoner kommenderade till Malmö kan ju inte så särskilt många kollekter tagits upp i övrigt.
Nu fattar jag att ingen ska fundera över att deltagarna la varsin tjuga i kollekten men att den stora kollekten i sitt sammanhang kanske inte var så märkvärdig utan kanske sett i det stora hela ett bekymmer. Och om man räknar så var det alltså inte särskilt många på Stortoget utöver de som anmälts till Världens fest - och mestadels rest dit på arbetstid, med traktamente och betald resa. Ja, vi vet. Låter jag sur? Alls inte. Lite surdeg syrar hela degen och det är gott och väl - bortsett från att man just därför manas att städa bort surdegen...
Tramsbyxa är förstås Ched Myers. Hur i allsin dar fick man för sig att ta honom till Malmö? Vem kom med förslaget? Han bort 1½ timmes väg norr om Los Angeles och fick nu ta sig med bil, förmodar jag, till flygplatsen i LA för att sedan flyga till Malmö. Tala ekologi! Till hans djupsinnigheter hörde att vi skulle "avdisneyfiera evangelierna" - vilket skulle kunna sägas vara ett annat uttryck för vad svenska bibelforskare sagt sedan 1930-talet. Däremot hade svenska bibelforskare nog ifrågasatt påståendet att Jesus samlar fiskare och taxeringstjänstemän omkring sig "utifrån ett radikalt politiskt program". Snarare, skulle bibelvetarna säga, utifrån ett program som kan få radikala politiska konsekvenser. Guds rike är nära, omvänd er och tro evangelium!
Så kommer den nya insikten om Jesus, så som tramsbyxan får till det: "Han gick inte till Lund - till universitetet - för att finna sina lärjungar, utan till 'the sweatshops' (gymmen, väl, DS) i Malmö." Fast det var inte detta påstående som fick "en engagerad och fascinerad publik" att "lätt /dra/ efter andan" utan det där gamla köret att det är lättare att vara engagerad i det som är på långt håll." Sådana förenklingar har hörts i rätt mediokra predikningar som en kritik mot dem som hade något att säga om Sydafrika och Vietnam, som somliga av oss minns. Publiken må ha varit engagerad och fascinerad, men ack så lättlurad.
Tramsbyxor som vet vart Jesus inte gick, behöver man inte nämnvärt bry sig om. Han kunde dock fått sitta kvar 1½ timmes bilresa norr om Los Angeles och ägnat sig åt sin radikalitet där. Att Kim Novak inte badade i Gnenesarets sjö, kan man fatta. Men att Jesus inte skulle ha gått till Lund är nys. Jesus gick till Lund. Jesus gick och går till universitetet också. Men tänk så radikal tramsbyxan är: Jesus går på gym!!! I Malmö ... Var det verkligen ingen som kunde replikera att han eller hon mött Jesus i Lund - och till och med på universitetet? Men vad för slags teologi är det att beskriva vart Jesus inte gick? Hur vet Ched Myers, han som ger tramsbyxan ett mänskligt ansikte, detta?
Vi flyttar nu fokus till altaret. Kyrkoherde Per Håkansson deklarerar stolt att blommorna från den lokala blomsterhandeln är otjänliga - för de har oftast odlats "på andra sidan jordklotet där bekämpningsmdel och konstgödsel används. För att inte nämna de långa transportsträckorna" och detta att barn "inte sällan" arbetar i näringen och att marken skulle behövas för att försörja den egna befolkningen. (Men blir det inte, trots allt, inkomster av blomsterodlingen? DS) Slutsatsen är given och Håkansson tydlig med den: "Att använda dess blommor går inte att förena med att vara en solidarisk kristen kyrka." Men går det då att köpa sådana blommor hem till sig eller uppvakta en glad pensionär på 90-årsdagen med dem? Solidaritet - det är att driva blomsterhandeln i Löttorp i konkurs, alltså.
Det verkar som om världens fest, genom att bli arena för tramsbyxor, manar fram det sämsta hos mänskligheten. Världen är sådan.
Jag återvänder alltså i tanken till den värdsliga festen i Malmö. Mycket folk kom, såg jag. Kollekten blev 66 000:- i runda slängar. Så stor var entusiasmen för det ekumeniska arbetet - för det var väl rikskollekten som togs upp. Men nog blir detta en sanslöst usel kollektsiffran om man ser på hela Lunds stift? Med stiftets präster och diakoner kommenderade till Malmö kan ju inte så särskilt många kollekter tagits upp i övrigt.
Nu fattar jag att ingen ska fundera över att deltagarna la varsin tjuga i kollekten men att den stora kollekten i sitt sammanhang kanske inte var så märkvärdig utan kanske sett i det stora hela ett bekymmer. Och om man räknar så var det alltså inte särskilt många på Stortoget utöver de som anmälts till Världens fest - och mestadels rest dit på arbetstid, med traktamente och betald resa. Ja, vi vet. Låter jag sur? Alls inte. Lite surdeg syrar hela degen och det är gott och väl - bortsett från att man just därför manas att städa bort surdegen...
Tramsbyxa är förstås Ched Myers. Hur i allsin dar fick man för sig att ta honom till Malmö? Vem kom med förslaget? Han bort 1½ timmes väg norr om Los Angeles och fick nu ta sig med bil, förmodar jag, till flygplatsen i LA för att sedan flyga till Malmö. Tala ekologi! Till hans djupsinnigheter hörde att vi skulle "avdisneyfiera evangelierna" - vilket skulle kunna sägas vara ett annat uttryck för vad svenska bibelforskare sagt sedan 1930-talet. Däremot hade svenska bibelforskare nog ifrågasatt påståendet att Jesus samlar fiskare och taxeringstjänstemän omkring sig "utifrån ett radikalt politiskt program". Snarare, skulle bibelvetarna säga, utifrån ett program som kan få radikala politiska konsekvenser. Guds rike är nära, omvänd er och tro evangelium!
Så kommer den nya insikten om Jesus, så som tramsbyxan får till det: "Han gick inte till Lund - till universitetet - för att finna sina lärjungar, utan till 'the sweatshops' (gymmen, väl, DS) i Malmö." Fast det var inte detta påstående som fick "en engagerad och fascinerad publik" att "lätt /dra/ efter andan" utan det där gamla köret att det är lättare att vara engagerad i det som är på långt håll." Sådana förenklingar har hörts i rätt mediokra predikningar som en kritik mot dem som hade något att säga om Sydafrika och Vietnam, som somliga av oss minns. Publiken må ha varit engagerad och fascinerad, men ack så lättlurad.
Tramsbyxor som vet vart Jesus inte gick, behöver man inte nämnvärt bry sig om. Han kunde dock fått sitta kvar 1½ timmes bilresa norr om Los Angeles och ägnat sig åt sin radikalitet där. Att Kim Novak inte badade i Gnenesarets sjö, kan man fatta. Men att Jesus inte skulle ha gått till Lund är nys. Jesus gick till Lund. Jesus gick och går till universitetet också. Men tänk så radikal tramsbyxan är: Jesus går på gym!!! I Malmö ... Var det verkligen ingen som kunde replikera att han eller hon mött Jesus i Lund - och till och med på universitetet? Men vad för slags teologi är det att beskriva vart Jesus inte gick? Hur vet Ched Myers, han som ger tramsbyxan ett mänskligt ansikte, detta?
Vi flyttar nu fokus till altaret. Kyrkoherde Per Håkansson deklarerar stolt att blommorna från den lokala blomsterhandeln är otjänliga - för de har oftast odlats "på andra sidan jordklotet där bekämpningsmdel och konstgödsel används. För att inte nämna de långa transportsträckorna" och detta att barn "inte sällan" arbetar i näringen och att marken skulle behövas för att försörja den egna befolkningen. (Men blir det inte, trots allt, inkomster av blomsterodlingen? DS) Slutsatsen är given och Håkansson tydlig med den: "Att använda dess blommor går inte att förena med att vara en solidarisk kristen kyrka." Men går det då att köpa sådana blommor hem till sig eller uppvakta en glad pensionär på 90-årsdagen med dem? Solidaritet - det är att driva blomsterhandeln i Löttorp i konkurs, alltså.
Det verkar som om världens fest, genom att bli arena för tramsbyxor, manar fram det sämsta hos mänskligheten. Världen är sådan.
måndag 10 september 2012
Jesus
Alla är inte präster 90+ i det gäng som varannan vecka studerar predikotexter på grekiska och samtalar om teologi. Några är bara präster 70+. Predika ska de antagligen inte över texterna - men de håller på och bibeklarbetar. Det imponerar våldsamt på mig. En kyrka som har präster av detta slag kanske dock inte är helt förlorad?
Nu har prosten 90+ börjat fundera över en erfarenhet han nyss gjorde av gråtande flickor i tv. Varför grät flickor när Biber sjöng? var första frågan och prostens andra när han läst om Jesus mitt i folkmassorna löd: "Om man vill ha väckelse - hur gör man Jesus populär? Ett okänt antal fick brevet med frågorna. Också jag. Eftersom brevet inte var konfidentiellt och frågorna väsentliga, skriver jag mina funderingar i bloggform.
1. Gråtfenomenet handlar om att flickorna är förälskade i sin idol och denna förälskelse utlöser en mängd känslor, som i detta sammanhang inte behöver kontrolleras. De gråter inte över något så mycket som de gråter i anledning av något och tycker om detta som fungerar som reningsbad.
2. Göra Jesus populär? Ryggmärgsreflexen blir förstås att Jesus är besvärlig och alls inte populär, man kan sin Nådens Ordning. Just därför måste ryggmärgsreflektionen avvisas. Gud kallar genom evangelium, glädje. Och folkets glädje över Jesus, så som den återges t ex hos Markus, skulle oroa oss. Tänker vi folkligt om Jesus och tänker vi som Jesus om folket? Vill vi för övrigt väckelse eller är vi nöjda med att ha det som vi har det? "Om vi vill väckelse" är en skarp formulering att fundera över.
Osorterat prövad jag nu några tankar.
Det handlar om att ge skälen för Jesus-glädjen och det gör vi genom att tala om Jesus, inte om existensen. Vi återerövrar lärjungarnas glädje över att få vara med - för egen del. Och vi återerövrar lärjungarnas glädje att få berätta om Jesus. I massamhället med massmedier måste Jesus hamna där med utmaningen från Luk 1:1-4. En av antikens mest pålitiliga historieskrivare ger sitt forksningsprogram - kan det bara viftas bort? När Jesus förpassas till myternas värld måste vi markera Honom som Tillvarons centrum. I allt pratande talar vi helt enkelt för lite om Jesus - inte bara med andra utan lika lite med varandra.
Nog handlar det också om att utmana till efterföljelse, att få satsa på något som går på tvärs mot samtidens välde, som är tomhetens välde.
Därefter funderar jag över något jag inte behärskar - musikfrågorna. Den musik som unga nu lyssnar till och de poetiska texter som där finns, handlar de om Jesus? I samtidens och framtidens tonspråk måste Jesus-texterna finnas med. Hur vi än krumbuktar, tycks den musik som nu går i kristliga sammanhang vara präglad av något för en generation sedan, nåja, 20 år sedan .... Men hur låter samtidens/framtidens musik, den som har plats just för Jesus?
Väckelsen handlar om att ge skäl för sin tro. Nyateisterna borde ha en riktigt uppiggande effekt på de kristna som blir apologeter och som gör något av denna situation. Nog går det att redovisa vad man faktiskt kan veta om ett trons sammanhang, människors gjorda erfarenheter, och röja i den okunnighet som gör otron möjlig och till och med respekterad.
Ge människor medel för att vara fromma. Bönekort, bilder mm i kyrkorna. Uppträd i mötet med människor som om de var lite frommare än vad de är, så blir de lite frommare än vad de är. I vår bildtid måste det finnas Jesusbilder i hemmenn och i det offentliga rummet. Att det är viktigt vet de som vill ha bort korsen just från det offentliga rummet.
För studen är det väl säkrast att jag återfaller och skriver det man måste skriva: Väckelsen är först och sist Andens verk. Vi kanske ber så uselt om väckelse - i vilken form den nu kommer men i grunden som Jesusentusiasm, förstås - att vi inte får se den? Kanske ansatsen ändå nu är given om vi börjar tänka på Jesus som populär, folklig, av folk gillad.
När jag skrev boken Jesus. Motspänstig medmänniska var det för att kritiskt ställa frågan om jag med goda argument kunde tro på honom. Jag behövde ställa den frågan då. Jag övertygades än en gång om svaret och inser att man kan veta mycket mer om Jesus om man anstränger sig och vill veta. Jag tänker då inte på Jonas Gardells Jesus-bok. Det retar mig fortfarande att Kyrkans Tidning blev kolportör för den boken. Men det som hände kring boklanseringen har vi inte talat om. Varför var det så många kvinnor som samlades vid Gardells framträdanden. Är det tid att fundera över hur Jesus ska bli populär och försöka definiera målgrupper? Kan Jesus bli populär om han inte blir det hos alldeles vanliga svenska karlar? Vad är det då hos mannen Jesus som knyter an till män?
Nu har prosten 90+ börjat fundera över en erfarenhet han nyss gjorde av gråtande flickor i tv. Varför grät flickor när Biber sjöng? var första frågan och prostens andra när han läst om Jesus mitt i folkmassorna löd: "Om man vill ha väckelse - hur gör man Jesus populär? Ett okänt antal fick brevet med frågorna. Också jag. Eftersom brevet inte var konfidentiellt och frågorna väsentliga, skriver jag mina funderingar i bloggform.
1. Gråtfenomenet handlar om att flickorna är förälskade i sin idol och denna förälskelse utlöser en mängd känslor, som i detta sammanhang inte behöver kontrolleras. De gråter inte över något så mycket som de gråter i anledning av något och tycker om detta som fungerar som reningsbad.
2. Göra Jesus populär? Ryggmärgsreflexen blir förstås att Jesus är besvärlig och alls inte populär, man kan sin Nådens Ordning. Just därför måste ryggmärgsreflektionen avvisas. Gud kallar genom evangelium, glädje. Och folkets glädje över Jesus, så som den återges t ex hos Markus, skulle oroa oss. Tänker vi folkligt om Jesus och tänker vi som Jesus om folket? Vill vi för övrigt väckelse eller är vi nöjda med att ha det som vi har det? "Om vi vill väckelse" är en skarp formulering att fundera över.
Osorterat prövad jag nu några tankar.
Det handlar om att ge skälen för Jesus-glädjen och det gör vi genom att tala om Jesus, inte om existensen. Vi återerövrar lärjungarnas glädje över att få vara med - för egen del. Och vi återerövrar lärjungarnas glädje att få berätta om Jesus. I massamhället med massmedier måste Jesus hamna där med utmaningen från Luk 1:1-4. En av antikens mest pålitiliga historieskrivare ger sitt forksningsprogram - kan det bara viftas bort? När Jesus förpassas till myternas värld måste vi markera Honom som Tillvarons centrum. I allt pratande talar vi helt enkelt för lite om Jesus - inte bara med andra utan lika lite med varandra.
Nog handlar det också om att utmana till efterföljelse, att få satsa på något som går på tvärs mot samtidens välde, som är tomhetens välde.
Därefter funderar jag över något jag inte behärskar - musikfrågorna. Den musik som unga nu lyssnar till och de poetiska texter som där finns, handlar de om Jesus? I samtidens och framtidens tonspråk måste Jesus-texterna finnas med. Hur vi än krumbuktar, tycks den musik som nu går i kristliga sammanhang vara präglad av något för en generation sedan, nåja, 20 år sedan .... Men hur låter samtidens/framtidens musik, den som har plats just för Jesus?
Väckelsen handlar om att ge skäl för sin tro. Nyateisterna borde ha en riktigt uppiggande effekt på de kristna som blir apologeter och som gör något av denna situation. Nog går det att redovisa vad man faktiskt kan veta om ett trons sammanhang, människors gjorda erfarenheter, och röja i den okunnighet som gör otron möjlig och till och med respekterad.
Ge människor medel för att vara fromma. Bönekort, bilder mm i kyrkorna. Uppträd i mötet med människor som om de var lite frommare än vad de är, så blir de lite frommare än vad de är. I vår bildtid måste det finnas Jesusbilder i hemmenn och i det offentliga rummet. Att det är viktigt vet de som vill ha bort korsen just från det offentliga rummet.
För studen är det väl säkrast att jag återfaller och skriver det man måste skriva: Väckelsen är först och sist Andens verk. Vi kanske ber så uselt om väckelse - i vilken form den nu kommer men i grunden som Jesusentusiasm, förstås - att vi inte får se den? Kanske ansatsen ändå nu är given om vi börjar tänka på Jesus som populär, folklig, av folk gillad.
När jag skrev boken Jesus. Motspänstig medmänniska var det för att kritiskt ställa frågan om jag med goda argument kunde tro på honom. Jag behövde ställa den frågan då. Jag övertygades än en gång om svaret och inser att man kan veta mycket mer om Jesus om man anstränger sig och vill veta. Jag tänker då inte på Jonas Gardells Jesus-bok. Det retar mig fortfarande att Kyrkans Tidning blev kolportör för den boken. Men det som hände kring boklanseringen har vi inte talat om. Varför var det så många kvinnor som samlades vid Gardells framträdanden. Är det tid att fundera över hur Jesus ska bli populär och försöka definiera målgrupper? Kan Jesus bli populär om han inte blir det hos alldeles vanliga svenska karlar? Vad är det då hos mannen Jesus som knyter an till män?
söndag 9 september 2012
Söka kallelse
Solen skiner över Öland och jag antar att vädret är vackert i Skåne också. Jag vaknar glad och tänker på hur präster och diakoner nu tar med sig sina liturgiska plagg för att fara till Stortoget i Malmö och förenas till en god och glad gemenskap. Det är väl, för att anknyta till en kommentar, något av samma glädje som när arbetarna från kolchos och traktorfabrik fick fara till det stora mötet i guvernementet. Glädje, förväntan, entusiasm, alltså. Och kontroll av vilka som inte var där.
Bara de missunnsamma börjar fundera över vad det hela kostar och surar över att det beloppet svårligen låter sig fastställas - för pastoraten får resorna på reseräkning. Bara en riktigt ogin typ funderar därtill över de olika villkoren för deltagande. Några kyrkoherdar kommer att äta gott på pastoratets bekostnad, andra får nog betala ur egen ficka. Som vanligt, alltså - men ändå. Och de nedriga ställer miljöfrågan och undrar hur präster och diakoner och en del församliungsbor tar sig till Malmö. Hur man än krumbuktar sig, blir det nog en del utsläpp ...
600 präster och diakoner har kallats samman. En del pensionerade kommer väl också. Med så många präster samlade till gudstjänst måste det bli som i himlen. Jag hoppas vi som försmak får se lite bilder från tillställningen.
Jag kommer inte riktigt från Strängnäs domkapitel dock. Det fanns ju en fylleriövning i dokumentationen när man söker tjänst. 1 är lite och 4 är mycket, heter det förklarande när man får frågor om personliga egenskaper och ska göra en självskattning om flexibilitet, samarbetsförmåga, hur driven du är (höga mål och hårt arbete för att nå dem), relationsskapande, förmåga att strukturera arbetet och stresstålighet.
Allt det där och en del annat har jag blivit bedömd för - men då är det andra som gjort bedömningarna. Fast en gång fick jag göra ett psykologsikt test. När jag fyllt i kryssen gick jag tillbaka och docenten tittade frågande på mig och undrade vad det var. Näör han fattade att jag var klar, sa han att jag gjort testet på halva tiden av vad som brukade behövas. Det roade mig. Sedan körde han fram min profil. Jag tror han fick det rätt - jag var ungefär som man kunde befara. Vi har inte plats för syndabekännelse i högmässan inte för inte. Nu sa han inte det. Han var positiv - men jag fattade att allt det positiva också kunde ses som problem.
Tillbaka till domkapitlet. Om jag stolt deklarerar att jag snabbt kan ändra arbetssätt relaterar lyhört till omgivningen, arbetar hårt och målmedvetet, är socialt aktiv, håller deadlines ( jo, så förklaras saken!!Har det med begravningsvänsendet att göra? DS) samt är lugn, stabil och kontrollerad i stressituationer - kan jag få jobbet då? Vid vilken maskin i vilken processindustri? Eller vilken militär befattning? Brigadchef? Eller bara gruppbefäl?
Frågan om Guds kallelse står inte på dagordningen. Vem kallar Gud till vår församling för att församlingen ska leva och växa, det borde vara frågan. En nörd med den egenheten att han älskar Jesus och oss, förkunnar evangeliet rätt, ser till att våra synder uttalat förlåts, dukar Herrens bord, är noga med mötet med människor men totalt struntar i att vara driven, dvs aktivt söka utmaningar och utvecklingsmöjligheter, alls inte förändrar sitt synsätt och aldrig i hela sitt liv stött på någon deadline men går till kyrkan när klockorna ringer prästringningen - kan det vara en god präst? Man kan undra, också om jag hör till den skola som vill se alldeles normala ungdomar drabbas av Guds kallelse till tjänst.
Jag kan nu ställa frågan enkelt: Söker Strängnäs domkapitel efter präster eller efter lönearbetare som passar in i lönearbetets mallar och "löser konflikter på ett lyhört sätt". Karl Marx och Friedrich Engels har lyhört analyserat skeendet. Prästen är den siste som blir lönearbetare. Så heter det 1848 i Kommunistiska Manifestet. Allt fast förflyktigas. Strängnäs domkapitel upptäder närmast som aktör i ett grekiskt ödesdrama.
Men är det sant att allt fast förflyktigas? Finns det trots allt inte en Kyrkans form som måste bestå för den är Guds, inte människors?
Bara de missunnsamma börjar fundera över vad det hela kostar och surar över att det beloppet svårligen låter sig fastställas - för pastoraten får resorna på reseräkning. Bara en riktigt ogin typ funderar därtill över de olika villkoren för deltagande. Några kyrkoherdar kommer att äta gott på pastoratets bekostnad, andra får nog betala ur egen ficka. Som vanligt, alltså - men ändå. Och de nedriga ställer miljöfrågan och undrar hur präster och diakoner och en del församliungsbor tar sig till Malmö. Hur man än krumbuktar sig, blir det nog en del utsläpp ...
600 präster och diakoner har kallats samman. En del pensionerade kommer väl också. Med så många präster samlade till gudstjänst måste det bli som i himlen. Jag hoppas vi som försmak får se lite bilder från tillställningen.
Jag kommer inte riktigt från Strängnäs domkapitel dock. Det fanns ju en fylleriövning i dokumentationen när man söker tjänst. 1 är lite och 4 är mycket, heter det förklarande när man får frågor om personliga egenskaper och ska göra en självskattning om flexibilitet, samarbetsförmåga, hur driven du är (höga mål och hårt arbete för att nå dem), relationsskapande, förmåga att strukturera arbetet och stresstålighet.
Allt det där och en del annat har jag blivit bedömd för - men då är det andra som gjort bedömningarna. Fast en gång fick jag göra ett psykologsikt test. När jag fyllt i kryssen gick jag tillbaka och docenten tittade frågande på mig och undrade vad det var. Näör han fattade att jag var klar, sa han att jag gjort testet på halva tiden av vad som brukade behövas. Det roade mig. Sedan körde han fram min profil. Jag tror han fick det rätt - jag var ungefär som man kunde befara. Vi har inte plats för syndabekännelse i högmässan inte för inte. Nu sa han inte det. Han var positiv - men jag fattade att allt det positiva också kunde ses som problem.
Tillbaka till domkapitlet. Om jag stolt deklarerar att jag snabbt kan ändra arbetssätt relaterar lyhört till omgivningen, arbetar hårt och målmedvetet, är socialt aktiv, håller deadlines ( jo, så förklaras saken!!Har det med begravningsvänsendet att göra? DS) samt är lugn, stabil och kontrollerad i stressituationer - kan jag få jobbet då? Vid vilken maskin i vilken processindustri? Eller vilken militär befattning? Brigadchef? Eller bara gruppbefäl?
Frågan om Guds kallelse står inte på dagordningen. Vem kallar Gud till vår församling för att församlingen ska leva och växa, det borde vara frågan. En nörd med den egenheten att han älskar Jesus och oss, förkunnar evangeliet rätt, ser till att våra synder uttalat förlåts, dukar Herrens bord, är noga med mötet med människor men totalt struntar i att vara driven, dvs aktivt söka utmaningar och utvecklingsmöjligheter, alls inte förändrar sitt synsätt och aldrig i hela sitt liv stött på någon deadline men går till kyrkan när klockorna ringer prästringningen - kan det vara en god präst? Man kan undra, också om jag hör till den skola som vill se alldeles normala ungdomar drabbas av Guds kallelse till tjänst.
Jag kan nu ställa frågan enkelt: Söker Strängnäs domkapitel efter präster eller efter lönearbetare som passar in i lönearbetets mallar och "löser konflikter på ett lyhört sätt". Karl Marx och Friedrich Engels har lyhört analyserat skeendet. Prästen är den siste som blir lönearbetare. Så heter det 1848 i Kommunistiska Manifestet. Allt fast förflyktigas. Strängnäs domkapitel upptäder närmast som aktör i ett grekiskt ödesdrama.
Men är det sant att allt fast förflyktigas? Finns det trots allt inte en Kyrkans form som måste bestå för den är Guds, inte människors?
lördag 8 september 2012
Söka tjänst
Jag ska inte söka tjänst och är rätt tacksam för det. Man kan t ex få för sig att söka tjänst i Strängnäs stift och ska då presentera sig. Utöver meritvärdering och referenstagning används frågeformulär. På slutet finns kryssfrågor. Men det börjar med personalia, förstås. Vad jag sysslat med, kan man väl få ner på papper även om det borde framgått av meritförteckningen.
Sedan blir det intressantare. Vi tar frågorna en efter en.
Varför söker du denna tjänst? För egen del sökte jag den tjänst jag har sedan biskop Thidevall förklarat att jag inte kunde få någon tjänst i Svenska kyrkan. Jag frågade då: "Inte ens på norra Öland" och han svarade: "Det skulle möjligtvis, jag säger möjligtvis, vara norra Öland, då." Jag sökte för att se vad som skulle hända.
Vilka möjligheter ser du i tjänsten du söker? Är det dock inte en rätt omöjlig fråga innan jag är på plats och lever med församlingen?
Vilka svårigheter ser du i tjänsten du söker? Vad svarar man sakligt på det? Att Strukturutredningen kommer att rådda till allt - är det rätt svar?
Vad fyller dig med glädje i din vigningstjänst? Men här kan man svarva till fina svar som att mötet med människor beriklar mig (och ingen brukar ställa frågan om ämbetets livsform är till för at själv bli berikad av mötet med människor).
Övrigt. Vad skriver man här?
Sedan handlar det om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Var och en av oss har en personlig tro. Berätta om några centrala byggstenar i din tro och hur de blivit dina? Jo, frågetecknet finns med i domkapitlets dokument. Vad svarar man på sådant? Ska man skriva en rad om Jesus och vad mera?
Svenska kyrkan har en bekännelse, en identitet vi brukar beskriva som evangelisk luthersk. Vad står denna identitet för, för dig? I vilken mening är din teologi evangelisk, i vilken mening är den luthersk? Nu är min entusiasm att skriva lika överflödande som när det var uppsatsskrivning i aulan på gymnasiet. Och det blir inte bättre:
Reflektera hur vigningslöftena kommer till uttryck i din kallelse till präst/diakon, såväl offentligt som i ditt personliga andakts- och böneliv. Men styr vigningslöftena, de jag avgav, på något sätt in på mitt personliga andakts- och böneliv? De handlar om min förkunnelse och min tjänst.
Berätta om den senaste teologiska fackbok du läst - vilka frågor, upptäckter, insikter väckte den? Jag kan inte riktigt komma på vilken bok det var. Jag läser mest annat. Var det Kjell Peterssons bok om dopet eller ska Markus Hagbergs bok om Maria räknas dit, som jag läste senare. Läste jag Bengt Pliejels bok Att älska Sverige tillbaka till Gud däremellan? Och Blaise Pascal - ska han räknas till fackteologi eller? Knappast kanske. Frågor, upptäckter och insikter - tja, inte vet jag. Jag har en känsla av att andra böcker än teologiska mer skakar om mig.
Jag ska inte söka tjänst. Jag vill inte i ett dokument blotta mig för Strängnäs domkapitel, det är det hela. Den som vill det, är knappast lämplig för en tjänst som präst/diakon, tänker jag. Antagligen är det ingen som vill men måste om man ska få tjänst. Hur kunde det bli så här?
Sedan blir det intressantare. Vi tar frågorna en efter en.
Varför söker du denna tjänst? För egen del sökte jag den tjänst jag har sedan biskop Thidevall förklarat att jag inte kunde få någon tjänst i Svenska kyrkan. Jag frågade då: "Inte ens på norra Öland" och han svarade: "Det skulle möjligtvis, jag säger möjligtvis, vara norra Öland, då." Jag sökte för att se vad som skulle hända.
Vilka möjligheter ser du i tjänsten du söker? Är det dock inte en rätt omöjlig fråga innan jag är på plats och lever med församlingen?
Vilka svårigheter ser du i tjänsten du söker? Vad svarar man sakligt på det? Att Strukturutredningen kommer att rådda till allt - är det rätt svar?
Vad fyller dig med glädje i din vigningstjänst? Men här kan man svarva till fina svar som att mötet med människor beriklar mig (och ingen brukar ställa frågan om ämbetets livsform är till för at själv bli berikad av mötet med människor).
Övrigt. Vad skriver man här?
Sedan handlar det om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Var och en av oss har en personlig tro. Berätta om några centrala byggstenar i din tro och hur de blivit dina? Jo, frågetecknet finns med i domkapitlets dokument. Vad svarar man på sådant? Ska man skriva en rad om Jesus och vad mera?
Svenska kyrkan har en bekännelse, en identitet vi brukar beskriva som evangelisk luthersk. Vad står denna identitet för, för dig? I vilken mening är din teologi evangelisk, i vilken mening är den luthersk? Nu är min entusiasm att skriva lika överflödande som när det var uppsatsskrivning i aulan på gymnasiet. Och det blir inte bättre:
Reflektera hur vigningslöftena kommer till uttryck i din kallelse till präst/diakon, såväl offentligt som i ditt personliga andakts- och böneliv. Men styr vigningslöftena, de jag avgav, på något sätt in på mitt personliga andakts- och böneliv? De handlar om min förkunnelse och min tjänst.
Berätta om den senaste teologiska fackbok du läst - vilka frågor, upptäckter, insikter väckte den? Jag kan inte riktigt komma på vilken bok det var. Jag läser mest annat. Var det Kjell Peterssons bok om dopet eller ska Markus Hagbergs bok om Maria räknas dit, som jag läste senare. Läste jag Bengt Pliejels bok Att älska Sverige tillbaka till Gud däremellan? Och Blaise Pascal - ska han räknas till fackteologi eller? Knappast kanske. Frågor, upptäckter och insikter - tja, inte vet jag. Jag har en känsla av att andra böcker än teologiska mer skakar om mig.
Jag ska inte söka tjänst. Jag vill inte i ett dokument blotta mig för Strängnäs domkapitel, det är det hela. Den som vill det, är knappast lämplig för en tjänst som präst/diakon, tänker jag. Antagligen är det ingen som vill men måste om man ska få tjänst. Hur kunde det bli så här?
fredag 7 september 2012
Ekologiska oblater
Jag läste den ordrika insändaren om ekologiska oblater. Vi hade stor samling hela dagen så jag kunde också inse att det fanns två läsarter, dvs sätt at läsa. Den ena läste ordmassan först och undertecknarna sedan. Den andra läste undertecknarna och sa vid ett namn "det säger allt" och läste inte det andra. Detta säger en del - fast kanske mindre om den som fällde repliken. Jag hör inte till dem som tänker att en artikel blir viktigare bara för att en mängd undertecknat den.
Den teologiska invändningen mot ekologiska oblater är egentligen den, att den samtida lagiskheten slår igen. Det är inte handfasta handgrepp för skapelsen utan demonstrationskristendom. Se så förträffliga vi är genom att ta ansvar för skapelsen. Och det MÅSTE vi göra. En inbiten lutheran skiljer mellan lag och evangelium och blir förskräckt när lagens krav blir en del av sakramentsförståelsen.
I stort läser man i jubilerande Torsdagsdepressionen ett inlägg präglad en sentimental fromsinthet. Jag vill ha mer mänsklighet än så. Och demonstrationskristendomen är rätt vedervärdig. Det enda vettiga kravet är inte kravet på ekologiskt odlat utan på odling som står i bästa samklang med naturen. En belåten medelklass lägger lite extra på den ekologiska mjölken och känner präktigheten in på bara skinnet. Fattigare barnfamiljer köper den billigaste mjölken. Ingen bryr sig om det politiska problem som här avslöjas. Måste verkligen rättvis mat kosta mer? Vem har bestämt det?
Sentimentalt, ja. När de fromsinta sökte en oblattillverkare var det viktigt - LAG, alltså - att hitta någon som stod i det som kallas tradition, nämligen att det är människor som levt nära Gud som tillverkat oblater. Borta är tanken att det är det vanliga, människors arbete oberoende av fromhet, som bärs till altaret. Uppenbarligen har undertecknarna aldrig läst August Strindbergs Giftas - hur var det med fromheten hos kyrkvärdsmoran (var det väl?) som bakade oblater? Undertecknarna, de många, har inte kläm på att oblater bakades i det lokala i vårt land. Privilegiet till klostret i Monte Cassino spelade ut sin roll - och jag vet inte riktigt när det blev så. Före 1500?
Till ytternera visso förläggs nu heligheten till en mänsklig akt. Jag citerar: "Om oblattillverkare och oblatinköpare inte ser det heliga i att välja ekologiskt mjöl, är det sannolikt att kyrkan i stort inte förmedlar att det här ansvaret är viktigt." Ursäkta, men jag undrar vem idiot som sätter sitt namn under en sådan gallimatias - och ser svaret!
Men kör för ekologiska oblater. De tillverkas i Skåne. Hur ska de komma till norra Öland? Jo, det miljövänliga tåget transporterar ett paket, inslaget i miljövänligt papper, och fromma händer hanterar paketet både på inlämningsstället och vid lastningen. Till sist efter att ha färdats på järnvägen med ett tåg framfört av en GOD lokförare (nära Gud), lastas det av.
Men hur ska paketet komma vidare? Med miljö-ovänlig bil eller lika miljö-ovänlig buss? Då skiter sig liksom det ekologiska.
Återstår ett, kyrkovaktmästare Sörman får ta cykeln och cykla de 8 milen till Kalmar och tillbaka (8 mil igen) för att på ett miljövänligt sätt bringa hem de oblater som människor nära Gud framställt. Sedan ska dessa ekologiska oblater hanteras - men då är det en vanlig syndare till präst som står där - och den bristfällige prästen tröstar på något sätt i sammanhanget! Allt är inte perfekt.
Nu har jag inte närmare gått igenom kyrkvaktmästare Sörmans problem på cykelturen. Inte detta att han ska trängas med bilisterna, inte detta att han nog inte får cykla över Ölandsbron utan måste ta cykelbåt, inte detta att han ska cykla 160 km och detta tar sin tid (med med lite ignatiansk meditationsmetod under cykelfärden kan han på kuppen bli freds- och/eller miljöarbetare). Problemet är ett annat. Han cyklar i det öländska landskapet, cyklar förbi Bengts kameler i Alböke efter att ha njutit av anblicken av Anna-Karins får norr om Södvik - båda är kyrkvärdar i sina församlingar - när han får se en hoper nötkreatur. Då minns han deras gasutsläpp. Det är kornas fisande som tar död på Moder Jord. Kyrkvaktmästare Sörman närmast bedövas av denna insikt. Vad är det för mening med att cykla i miljöns tjänst så länge vi inte slagit ihjäl korna och ungdjuren, tänker han. Vänder hemåt igen och anrättar sig en ekologisk morot.
Kyrkvaktmästare Sörman anförtror sin själs bekymmer - bekymret att kor får leva - till prästen, syndaren vid altaret, som kan misstänkas ha ett stycke väg kvar innan han lever nära Gud. Och prästen ser förstående ut. "Kunde vi kanske göra som vanligt och klimatkompensera, dvs betala till något för att vi är osäkra i våra samveten?" Kyrkvaktmästaren skiner upp, men mulnar igen: "Är det inte den avlatshandel vi lutheraner tar avstånd från?" Prästen ser förvirrad ut. Ärkebiskopen och hans entourage ägnar sig ju åt sådant. Kan det vara fel då? Prästen skiner upp: "Nästa gång jag får träffa Wejryd ska jag fråga vart klimatkompensationspengarna går. För allt kan väl inte vara en gigantisk bluff, sentimentala fromsinta ord i stället för politisk praxis? Man kan väl lita på de kristna? De är väl normalt kloka i alla fall?"
Den teologiska invändningen mot ekologiska oblater är egentligen den, att den samtida lagiskheten slår igen. Det är inte handfasta handgrepp för skapelsen utan demonstrationskristendom. Se så förträffliga vi är genom att ta ansvar för skapelsen. Och det MÅSTE vi göra. En inbiten lutheran skiljer mellan lag och evangelium och blir förskräckt när lagens krav blir en del av sakramentsförståelsen.
I stort läser man i jubilerande Torsdagsdepressionen ett inlägg präglad en sentimental fromsinthet. Jag vill ha mer mänsklighet än så. Och demonstrationskristendomen är rätt vedervärdig. Det enda vettiga kravet är inte kravet på ekologiskt odlat utan på odling som står i bästa samklang med naturen. En belåten medelklass lägger lite extra på den ekologiska mjölken och känner präktigheten in på bara skinnet. Fattigare barnfamiljer köper den billigaste mjölken. Ingen bryr sig om det politiska problem som här avslöjas. Måste verkligen rättvis mat kosta mer? Vem har bestämt det?
Sentimentalt, ja. När de fromsinta sökte en oblattillverkare var det viktigt - LAG, alltså - att hitta någon som stod i det som kallas tradition, nämligen att det är människor som levt nära Gud som tillverkat oblater. Borta är tanken att det är det vanliga, människors arbete oberoende av fromhet, som bärs till altaret. Uppenbarligen har undertecknarna aldrig läst August Strindbergs Giftas - hur var det med fromheten hos kyrkvärdsmoran (var det väl?) som bakade oblater? Undertecknarna, de många, har inte kläm på att oblater bakades i det lokala i vårt land. Privilegiet till klostret i Monte Cassino spelade ut sin roll - och jag vet inte riktigt när det blev så. Före 1500?
Till ytternera visso förläggs nu heligheten till en mänsklig akt. Jag citerar: "Om oblattillverkare och oblatinköpare inte ser det heliga i att välja ekologiskt mjöl, är det sannolikt att kyrkan i stort inte förmedlar att det här ansvaret är viktigt." Ursäkta, men jag undrar vem idiot som sätter sitt namn under en sådan gallimatias - och ser svaret!
Men kör för ekologiska oblater. De tillverkas i Skåne. Hur ska de komma till norra Öland? Jo, det miljövänliga tåget transporterar ett paket, inslaget i miljövänligt papper, och fromma händer hanterar paketet både på inlämningsstället och vid lastningen. Till sist efter att ha färdats på järnvägen med ett tåg framfört av en GOD lokförare (nära Gud), lastas det av.
Men hur ska paketet komma vidare? Med miljö-ovänlig bil eller lika miljö-ovänlig buss? Då skiter sig liksom det ekologiska.
Återstår ett, kyrkovaktmästare Sörman får ta cykeln och cykla de 8 milen till Kalmar och tillbaka (8 mil igen) för att på ett miljövänligt sätt bringa hem de oblater som människor nära Gud framställt. Sedan ska dessa ekologiska oblater hanteras - men då är det en vanlig syndare till präst som står där - och den bristfällige prästen tröstar på något sätt i sammanhanget! Allt är inte perfekt.
Nu har jag inte närmare gått igenom kyrkvaktmästare Sörmans problem på cykelturen. Inte detta att han ska trängas med bilisterna, inte detta att han nog inte får cykla över Ölandsbron utan måste ta cykelbåt, inte detta att han ska cykla 160 km och detta tar sin tid (med med lite ignatiansk meditationsmetod under cykelfärden kan han på kuppen bli freds- och/eller miljöarbetare). Problemet är ett annat. Han cyklar i det öländska landskapet, cyklar förbi Bengts kameler i Alböke efter att ha njutit av anblicken av Anna-Karins får norr om Södvik - båda är kyrkvärdar i sina församlingar - när han får se en hoper nötkreatur. Då minns han deras gasutsläpp. Det är kornas fisande som tar död på Moder Jord. Kyrkvaktmästare Sörman närmast bedövas av denna insikt. Vad är det för mening med att cykla i miljöns tjänst så länge vi inte slagit ihjäl korna och ungdjuren, tänker han. Vänder hemåt igen och anrättar sig en ekologisk morot.
Kyrkvaktmästare Sörman anförtror sin själs bekymmer - bekymret att kor får leva - till prästen, syndaren vid altaret, som kan misstänkas ha ett stycke väg kvar innan han lever nära Gud. Och prästen ser förstående ut. "Kunde vi kanske göra som vanligt och klimatkompensera, dvs betala till något för att vi är osäkra i våra samveten?" Kyrkvaktmästaren skiner upp, men mulnar igen: "Är det inte den avlatshandel vi lutheraner tar avstånd från?" Prästen ser förvirrad ut. Ärkebiskopen och hans entourage ägnar sig ju åt sådant. Kan det vara fel då? Prästen skiner upp: "Nästa gång jag får träffa Wejryd ska jag fråga vart klimatkompensationspengarna går. För allt kan väl inte vara en gigantisk bluff, sentimentala fromsinta ord i stället för politisk praxis? Man kan väl lita på de kristna? De är väl normalt kloka i alla fall?"
torsdag 6 september 2012
Folk och kyrka - kyrka och folk
Folkkyrka i betydelsen en levande, folklig Kyrka är något lika storslaget som svårslaget. Det är en kyrka med församlingar som vibrerar av uppståndelseliv. Rötterna är djupa och bär och människor i bygden har kläm på att i kyrkhuset händer något viktigt. Det händer i en nybyggd kyrka, som ger stadsdelen sin karaktär lika väl som i en kyrka som är hundratals år gammal. Prästen är en del av bygdens liv, kan heja på människor i affären och se att där är de - anhöriga till dem han begravt, dopföräldrar, vigselpar och gamla konfirmander, som sommarjobbar i butiken. Prästen blir glad när den som läst Folke T Olofssons bok Fullkornstro skrattande berättar om hur ett par högljutt mellan montrarna på ICA-hallen diskuterat arvsyndsläran. Kyrkan med allt det himmelska och i all sin gränslöshet rotas lokalt. Så måste det vara världen över. En levande, folklig kyrka där heligheten möter människior och människor möter heligheten, en Kyrka som gör skillnad i världen, helt enkelt.
Tänker man så, är det inte roligt när det i staden Helsingborg firas en enda högmässa på söndag. S:ta Maria. Det är uppenbarligen så otroligt att många av (alla?) Lunds stifts församlingar sammanlyser gudstjänstfirandet till Stortorget i Malmö. Samtliga gudstjänster i Malmö hamnar där. Det kan de lokala prästerna knappast bestämt. Det är en ukas ovanifrån.
Är det inte roligt att manifestera så? Jo, om man inte är folkkkyrka. För det fattar alla, att väldigt många som brukar komma till söndagens gudstjänst i hemförsamlingen, inte drar till Stortorget i Malmö på söndag. De ser att gudstjänsten är inställd och stannar hemma, gör något annat.
Naturligtvis är stora och välregisserade samlingar imponerande. Om biskopen i Lund inte varit tyska, hade man kunnat påminna om partidagarna i Nürnberg som just var imponerande - men en sådan påminnelse hade nog varit olämplig i sammanhanget, så den gör vi inte. I stället noterar vi att ju färre människor som går i kyrkan, desto viktigare ter sig manifestationerna. Då är vi ju faktiskt trots allt många. Vi ser många ut. Men hur många blir det? Intresseklubben väntar på det så kallade resultatet av söndagens Stortorgsmässa.
De praktiska frågorna blir många. Hur ska man se till att valla herdarna rätt, de som mest är vana att gå runt i sina hemkyrkor? Har man sett några präster i liturgisk förvirring, kan man ana problemets vidd. Hur många oblater ska konsekreras? Och vad gör man med det som blir över? Kan det bli regn?
Allt sammantaget: Det blir säkert roligt för dom som är med. Men folkkyrka är det knappast trots massor av folk på plats. På något sätt är Stortorgets gudstjänstliv avslöjande.
Tänker man så, är det inte roligt när det i staden Helsingborg firas en enda högmässa på söndag. S:ta Maria. Det är uppenbarligen så otroligt att många av (alla?) Lunds stifts församlingar sammanlyser gudstjänstfirandet till Stortorget i Malmö. Samtliga gudstjänster i Malmö hamnar där. Det kan de lokala prästerna knappast bestämt. Det är en ukas ovanifrån.
Är det inte roligt att manifestera så? Jo, om man inte är folkkkyrka. För det fattar alla, att väldigt många som brukar komma till söndagens gudstjänst i hemförsamlingen, inte drar till Stortorget i Malmö på söndag. De ser att gudstjänsten är inställd och stannar hemma, gör något annat.
Naturligtvis är stora och välregisserade samlingar imponerande. Om biskopen i Lund inte varit tyska, hade man kunnat påminna om partidagarna i Nürnberg som just var imponerande - men en sådan påminnelse hade nog varit olämplig i sammanhanget, så den gör vi inte. I stället noterar vi att ju färre människor som går i kyrkan, desto viktigare ter sig manifestationerna. Då är vi ju faktiskt trots allt många. Vi ser många ut. Men hur många blir det? Intresseklubben väntar på det så kallade resultatet av söndagens Stortorgsmässa.
De praktiska frågorna blir många. Hur ska man se till att valla herdarna rätt, de som mest är vana att gå runt i sina hemkyrkor? Har man sett några präster i liturgisk förvirring, kan man ana problemets vidd. Hur många oblater ska konsekreras? Och vad gör man med det som blir över? Kan det bli regn?
Allt sammantaget: Det blir säkert roligt för dom som är med. Men folkkyrka är det knappast trots massor av folk på plats. På något sätt är Stortorgets gudstjänstliv avslöjande.
onsdag 5 september 2012
Man kan förstå
Jag hör till dem som var med 1960-talets sexrevolution samtida. De glada parollerna från Anno dazumal avlöses nu av kritiskt granskande artiklar i Svenska Dagbladet om sexualitet som självskadebeteende. Frågan har aldrig varit huruvida sådana artiklar kommer att komma utan bara om när de kommer. Jag noterar bara fenomenet. Trender mattas och förintas för att avlösas av andra och när de andra trenderna slåt igenom kommer alla att undra hur det som faktiskt skedde var möjligt. Rastlös och rotlös sägs det om Kains - människans - existens. Det är, om nu Guds Ord ska recenseras, en lysande beskrivning av vår samtid och villkoren i den. Jag ber om ursäkt att jag upprepar mig men de flesta av er var inte på mässan i dag på Åkerbohemmet och hörde mig säga det.
I dag kan man få besked om hur det var på EKHO hbtq-läger. Komminister Maria Rudolfsson höll föredrag, berättar hon i Kyrkans Tidning (hemsidan). "Det som är sant i ens hjärta är mer sant än en vers i en bok", heter det i hennes föreläsning om bibeltolkning. Kan en präst förfäkta den meningen om den Helige Skrift? "Skriftens böcker lär, troget, fast och utan villfarelse den sanning Gud för vår frälsnings skull velat låpta uppenbara", lärde vi oss en gång apropå Kyrkans bibeglädje. Det komminister förfäktar är inkompatibelt med kristen tro, påstår jag. Säg gärna emot men ge då argumenten. Annars har jag på raken i dagarna två kunnat redovisa en heretiusk dopuppfattning och en heretisk skriftsyn i Svebska kyrkan. Vad ger ni mig för det?
Läser man Barometern möter där Kalmar kommuns kommunikatör med mångårig bakgrund som copywriter. Saken gäller Linnéuniversitetets lokalisering. Byggnaderna ligger på olika håll i Kalmar och för kreativitetens skull bör de sammanföras till hamnområdet och Fredriksskans. Jag skrattar lite. Min akademiska värld är Lund. Jag har rört mig lite i andra universitetsstäder också. Uppsala. Köpenhamn. Oxford. Cambridge. Göttingen. Heidelberg - ja, faktiskt också i Jena och Berlin. Där får man dra runt lite mellan de olika institutionerna. I Kalmar just går inte detta. Kommunikatören niotetar att"vi håller på att förlora allt" - positionen som unionshuvudstad, sjöfartsstad, stiftsstad, garnisonsstad och industristad. Men för allt i världen - återinför rubbet! Och slåss för att staden ska förbli residensstad. Vi sjunger så kraftfullt "Du tronar på minnen från fornstora dar". Det kan gälla Kalmar lika väl som nationen.
Bilden av Kalmar som avvikande framträder i copywriterns rapport. Ett av problemen - en avvikelse - är att Kalmar kommer långt ner på RFSL:s lista från 2006 över hbt-vänliga städer. Nu är det, heter det "svårt att mäta attityder och grad av öppenhet för mångfald. Men tolerans mot homosexualitet kan ses som en indikator." En (kommunal, får man anta) handlingsplan mot homofobi är ett konkret exempel som "kan få Kalmar att växa", enligt rapporten.
Jag har varit präst på dåvarande högskolan. Det var egendomligt för min akademiska kompetens slog inte bara rektorns utan en hel del andra lärares. Professorn i någon obskyr lokal specialitet som frågade kyrkoherden i Kalmar om man kunde doktorera också i teologi, fick honom att baxna. Själv förvånades jag inte. Man låtsades akademi mycket mer än man var det. Det har alldeles säkert blivit oändligt mycket bättre nu. Och då kommer säkert akademistaten i Kalmaer att ställa till det för innovationsexperten copwritern. Jag ska med stor spänning följa de lokala medierna. Vad tjänar copywritern, förresten? I månaden, menar jag.
Skriv handlingsplanen så fort som möjligt, dock. Låt Kalmar växa!!
Och minns mina tröstande ord: Den siste idioten är inte född ännu.
I dag kan man få besked om hur det var på EKHO hbtq-läger. Komminister Maria Rudolfsson höll föredrag, berättar hon i Kyrkans Tidning (hemsidan). "Det som är sant i ens hjärta är mer sant än en vers i en bok", heter det i hennes föreläsning om bibeltolkning. Kan en präst förfäkta den meningen om den Helige Skrift? "Skriftens böcker lär, troget, fast och utan villfarelse den sanning Gud för vår frälsnings skull velat låpta uppenbara", lärde vi oss en gång apropå Kyrkans bibeglädje. Det komminister förfäktar är inkompatibelt med kristen tro, påstår jag. Säg gärna emot men ge då argumenten. Annars har jag på raken i dagarna två kunnat redovisa en heretiusk dopuppfattning och en heretisk skriftsyn i Svebska kyrkan. Vad ger ni mig för det?
Läser man Barometern möter där Kalmar kommuns kommunikatör med mångårig bakgrund som copywriter. Saken gäller Linnéuniversitetets lokalisering. Byggnaderna ligger på olika håll i Kalmar och för kreativitetens skull bör de sammanföras till hamnområdet och Fredriksskans. Jag skrattar lite. Min akademiska värld är Lund. Jag har rört mig lite i andra universitetsstäder också. Uppsala. Köpenhamn. Oxford. Cambridge. Göttingen. Heidelberg - ja, faktiskt också i Jena och Berlin. Där får man dra runt lite mellan de olika institutionerna. I Kalmar just går inte detta. Kommunikatören niotetar att"vi håller på att förlora allt" - positionen som unionshuvudstad, sjöfartsstad, stiftsstad, garnisonsstad och industristad. Men för allt i världen - återinför rubbet! Och slåss för att staden ska förbli residensstad. Vi sjunger så kraftfullt "Du tronar på minnen från fornstora dar". Det kan gälla Kalmar lika väl som nationen.
Bilden av Kalmar som avvikande framträder i copywriterns rapport. Ett av problemen - en avvikelse - är att Kalmar kommer långt ner på RFSL:s lista från 2006 över hbt-vänliga städer. Nu är det, heter det "svårt att mäta attityder och grad av öppenhet för mångfald. Men tolerans mot homosexualitet kan ses som en indikator." En (kommunal, får man anta) handlingsplan mot homofobi är ett konkret exempel som "kan få Kalmar att växa", enligt rapporten.
Jag har varit präst på dåvarande högskolan. Det var egendomligt för min akademiska kompetens slog inte bara rektorns utan en hel del andra lärares. Professorn i någon obskyr lokal specialitet som frågade kyrkoherden i Kalmar om man kunde doktorera också i teologi, fick honom att baxna. Själv förvånades jag inte. Man låtsades akademi mycket mer än man var det. Det har alldeles säkert blivit oändligt mycket bättre nu. Och då kommer säkert akademistaten i Kalmaer att ställa till det för innovationsexperten copwritern. Jag ska med stor spänning följa de lokala medierna. Vad tjänar copywritern, förresten? I månaden, menar jag.
Skriv handlingsplanen så fort som möjligt, dock. Låt Kalmar växa!!
Och minns mina tröstande ord: Den siste idioten är inte född ännu.
tisdag 4 september 2012
Världens fest, just Världens
Världens fest avhålls i Malmö och lördagen den 8 september kan man gå påTai-chi qi gong i S:t Petri kyrka - och detta är en gudstjänst. Gamle högkyrklige prosten i församlingen Albert Lysander, SCA, roterar i sin grav. När man lugnat sig efter dessa enkla gudstjänstövningar, inte Albert alltså utan deltagarna, kan man mellan kl 14 och 16 komma på drop-in-dop i samma kyrka. Är Caroli köpcentrum i gång i gamla Carolikyrkan ännu så att man kunde ha några avslappnande shoppingpass emellan eventen? Jag vet inte.
Nå, nu läser jag rätt innantill:
"Födelsen är det absolut största i skapelsen. Det är klart att en sådan överväldigande händelse kräver en fest! Att det är Gud som är värd för festen innebär att det blir många dimensioner, skratt och allvar, intensitet och stillhet. Att bli döpt är en bekräftelse på att vi hör ihop!"
Man behöver inte ha läst Kjell Peterssons nya bok Född av vatten och Ande (Artos) för att inse att detta är en bestämning av vad dopet är som inte Svenska kyrkans. Det är inte Kyrkans tro, inte kristendom. Det är något annat. Här firas skapelsen.
Komministern i Borgholm visade mig en bild från en namngivningsceremoni där barnet var klätt i en lång vit klänning och en skål stod på ett bord. Det stod efter en stunds funderande klart att det var champagne i skålen och i denna doppades barnets fot. Det var alldeles klart att denna namngivning dock inte var ett kristet dop. Nog är detta tomma symbolspråk trots allt bättre än det dop som uttrycker samhörighet för de som utför det vet att det de sysslar med just inte är ett kristet dop.
Med den samhörighetssyn på dopet borde snarast doptvånget återinföras och särskilt gälla främmande trosbekännare, inser den som tänker ett varv till Vi måste bekräfta att alla hör ihop. Hur skulle det annars gå? Droppa in och bli döpt annars hämtar vi dig med polishjälp!
Jag fattar förstås. Vi är på Världens fest och just detta är i biblisk mening just vad orden säger: Världens fest. Världen firar sitt. När jag döper är det däremot Guds rikes stora fest. Något händer. En människa blir i dopet Guds barn. Gud är inte bara värd. Du ser prästens hand - men det är Gud som döper och därmed kommer den döpte att höra samman med Guds eget folk i alla tider. I Högby kyrka sker en nyskapelse med människor i dopet. Och när jag döper - för dopet är en del av Kyrkans praktik - blir Kyrkan synlig. (Läs Kjells bok så förstår ni!)
När ämbetet förändrades, hette det att ämbetet bara var en ordningsfråga. När äktenskapet ändrades, hette det att äktenskapet var ett borgerligt ting. Nu ändras dopet. Vad säger ni nu? Jag ska lyssna med en nyfikenhet som närmast är lysten. Kanske kan ni hitta något lutherskt argument av det vanliga slaget - att argument som kallas lutherskt fast det ingenting har att göra med dr Luther. För honom var ämbetet Guds och äktenskapet en Guds ordning i denna värld. Och dopet alltså Guds eget handlande.
Det kryllar av biskopar på Världens fest i Malmö. Det kryllar av fler. Hur många reser på kyrkliga medel och med bibehållen lön för att få vara med på festen? Många. De bråkar väl inte. Tre dagar ledigt med lön och traktamente. Och så får man träffa de likasinnade och kanske bo på hotell. De upptäcker inte när tron och trons ordningar vänds i sin motsats.
Märkte ni förresten att i uppräkningen av de många dimensionerna vid drop-in-dopet nämndes inte helighet?
Nå, nu läser jag rätt innantill:
"Födelsen är det absolut största i skapelsen. Det är klart att en sådan överväldigande händelse kräver en fest! Att det är Gud som är värd för festen innebär att det blir många dimensioner, skratt och allvar, intensitet och stillhet. Att bli döpt är en bekräftelse på att vi hör ihop!"
Man behöver inte ha läst Kjell Peterssons nya bok Född av vatten och Ande (Artos) för att inse att detta är en bestämning av vad dopet är som inte Svenska kyrkans. Det är inte Kyrkans tro, inte kristendom. Det är något annat. Här firas skapelsen.
Komministern i Borgholm visade mig en bild från en namngivningsceremoni där barnet var klätt i en lång vit klänning och en skål stod på ett bord. Det stod efter en stunds funderande klart att det var champagne i skålen och i denna doppades barnets fot. Det var alldeles klart att denna namngivning dock inte var ett kristet dop. Nog är detta tomma symbolspråk trots allt bättre än det dop som uttrycker samhörighet för de som utför det vet att det de sysslar med just inte är ett kristet dop.
Med den samhörighetssyn på dopet borde snarast doptvånget återinföras och särskilt gälla främmande trosbekännare, inser den som tänker ett varv till Vi måste bekräfta att alla hör ihop. Hur skulle det annars gå? Droppa in och bli döpt annars hämtar vi dig med polishjälp!
Jag fattar förstås. Vi är på Världens fest och just detta är i biblisk mening just vad orden säger: Världens fest. Världen firar sitt. När jag döper är det däremot Guds rikes stora fest. Något händer. En människa blir i dopet Guds barn. Gud är inte bara värd. Du ser prästens hand - men det är Gud som döper och därmed kommer den döpte att höra samman med Guds eget folk i alla tider. I Högby kyrka sker en nyskapelse med människor i dopet. Och när jag döper - för dopet är en del av Kyrkans praktik - blir Kyrkan synlig. (Läs Kjells bok så förstår ni!)
När ämbetet förändrades, hette det att ämbetet bara var en ordningsfråga. När äktenskapet ändrades, hette det att äktenskapet var ett borgerligt ting. Nu ändras dopet. Vad säger ni nu? Jag ska lyssna med en nyfikenhet som närmast är lysten. Kanske kan ni hitta något lutherskt argument av det vanliga slaget - att argument som kallas lutherskt fast det ingenting har att göra med dr Luther. För honom var ämbetet Guds och äktenskapet en Guds ordning i denna värld. Och dopet alltså Guds eget handlande.
Det kryllar av biskopar på Världens fest i Malmö. Det kryllar av fler. Hur många reser på kyrkliga medel och med bibehållen lön för att få vara med på festen? Många. De bråkar väl inte. Tre dagar ledigt med lön och traktamente. Och så får man träffa de likasinnade och kanske bo på hotell. De upptäcker inte när tron och trons ordningar vänds i sin motsats.
Märkte ni förresten att i uppräkningen av de många dimensionerna vid drop-in-dopet nämndes inte helighet?
måndag 3 september 2012
POSK-budskapet
Frimodig kyrka och POSK har debatterat på sina bloggar och jag är klar över POSK-budskapets innebörd. "Det finns motstånd mot försoning på båda sidor", blir beskedet från POSK. Och även om POSK inte har någon "önskan att det ska byggas nya murar där det inte finns några" så är det ett "faktum att de allra flesta är helt ointresserade av att samtala om detta idag."
Jag ska vara tydlig: Om det egentligen är angeläget att tala om en fråga, avgörs inte av vad majoriteten önskar utan av själva saken. Ett problem kan vara ett problem också om bara en enda person ser det och nio miljoner ingenting fattar - eller bryr sig. Och i åratal har jag talat och skrivit om det nödvändiga behovet av att komma vidare i konfliktfrågan från 1950-talet. Vems ärende går Svenska kyrkan? Farligt och Kyrklig Splittring är bidrag jag författat. De kan vara värda att fundera över.
POSK:s Mats Rimborg håller sedan fram en insändare i Kyrka och Folk, som en mig inte närmare bekant Stefan Pehrson i Göteborg skrivit. Det är helt orimligt att de frågor en enda insändarskribent ställer, logiskt ska leda dithän där POSK hamnar: "Att åter börja prästviga unga män med åsikter liknande dem som Stefan Pehrson företräder, som är långt ifrån beredda att tjänstgöra med andra präster oberoende av deras kön, är varken möjligt eller önskvärt." Nähä. Men så trist att POSK nu argumenterar som vilken bondfångarpolitiker som helst genom att ställa fram något som allmängiltigt utan att först ha visat att det är på det viset. Men i det nuvarande POSK:s världsbild finns "samma uppslitande konflikt som förra gången man försökte", - försökte vad då? Försökte prästviga motståndare? Försökte samtala?
Jag ska vara tydlig igen: POSK som det var, kunde gemensamt bekymra sig över en kyrkopolitisk situation, där uppgifter om hur förfärligt det var för kvinnliga präster i Svenska kyrkan basunerades ut och fick kyrkorättsliga konsekvenser, men där beläggen saknades. Det fanns nog konflikter - precis som det finns konflikter också kvinnliga präster emellan. Men det som hävdades vara allmängiltigt, var inte sant. Jag försökte gräva i några uppseendeväckande händelser och mötte mycket mer komplicerade sammanhang än att en s k kvinnoprästmotståndare trakasserade. I vems intresse publicerades återkommande svartmålningarna, de som ledde till idiotbestämmelsen i kyrkoordningen? Det fanns "konflikter" som egentligen var fabrikationer.
Detta var egentligen bara randkommentarer, för det egentliga POSK-budskapet är detta:
"För de flesta inom Svenska kyrkan är, som vi försökt säga hela tiden, ämbetsfrågan numera slutdiskuterad och avgjord. Hur gärna ni än skulle vilja vända på frågeställningarna så går därför inte det. Genom de bestämmelser som finns har man försäkrat sig om att den inte ska orsaka nya praktiska problem, och det är flertalet nöjda med. POSK konstaterar att det förhåller sig så, och väljer att engagera sig för sådant som går att påverka."
Tydlig: Så här uttrycks en översåtlig position. Repliken kunde principiellt användas i vilken rättegång som helst - mot Jesus, aposteln Paulus eller politiska dissidenter. Men "det går inte"-argumentet - hur bärkraftigt är det, kristet sett? Och majoritetsargumentet "flertalet nöjda" - vilket värde har det? Ingen missar väl den stolta deklarationen att POSK konstaterar vad flertalet är nöjda med - och så är det bra med det. Låt mig få försäkra: I det POSK som var, tänkte vi aldrig så. För de flesta i Svenska kyrkan kanske det också är så, att Jesus inte ses som Guds Son eller Gud som Fadern? POSK nuförtiden "väljer att engagera sig för sådant som går att påverka". Här är det sammanbrottet sammanfattat - för det POSK som var, påverkade också sådant som sades inte gå att påverka.Vad ska vi med kyrkopolitiker till om de inte försöker göra det omöjliga? Här är skillnaden. POSK-budskapet är inte Påsk-budskapet, beskedet att det omöjliga överraskande hände, det budskap som resulterade i en Frimodig Kyrka.
POSK tycks signalera sig vara 25 år. Det är inte POSK. Det POSK vi nu ser, är 1/3 av den tiden. Det blir bara pinsamt om POSK ska trumpeta sina 25 år - för då kommer vi till festen: Jan-Anders Ekelund, Yngve Kalin, Fredrik Sidenvall, Berth Löndahl, Dag Sandahl och många fler. Det vill ni väl ändå inte?
Och så till sist: POSK anser att beslutet i äktenskapsfrågan ska stå fast. Bara så ni vet. Men det ska inte vara något prästvigningshinder att man inte vill viga par av samma kön, sägs det också. Det är det, klart utsagt, i Stockholms stift. Och frågan ställs vid intervjuer inför prästtjänst. Så vad säger POSK då? Väljer att engagera sig för sådant som går att påverka?
Jag ska vara tydlig: Om det egentligen är angeläget att tala om en fråga, avgörs inte av vad majoriteten önskar utan av själva saken. Ett problem kan vara ett problem också om bara en enda person ser det och nio miljoner ingenting fattar - eller bryr sig. Och i åratal har jag talat och skrivit om det nödvändiga behovet av att komma vidare i konfliktfrågan från 1950-talet. Vems ärende går Svenska kyrkan? Farligt och Kyrklig Splittring är bidrag jag författat. De kan vara värda att fundera över.
POSK:s Mats Rimborg håller sedan fram en insändare i Kyrka och Folk, som en mig inte närmare bekant Stefan Pehrson i Göteborg skrivit. Det är helt orimligt att de frågor en enda insändarskribent ställer, logiskt ska leda dithän där POSK hamnar: "Att åter börja prästviga unga män med åsikter liknande dem som Stefan Pehrson företräder, som är långt ifrån beredda att tjänstgöra med andra präster oberoende av deras kön, är varken möjligt eller önskvärt." Nähä. Men så trist att POSK nu argumenterar som vilken bondfångarpolitiker som helst genom att ställa fram något som allmängiltigt utan att först ha visat att det är på det viset. Men i det nuvarande POSK:s världsbild finns "samma uppslitande konflikt som förra gången man försökte", - försökte vad då? Försökte prästviga motståndare? Försökte samtala?
Jag ska vara tydlig igen: POSK som det var, kunde gemensamt bekymra sig över en kyrkopolitisk situation, där uppgifter om hur förfärligt det var för kvinnliga präster i Svenska kyrkan basunerades ut och fick kyrkorättsliga konsekvenser, men där beläggen saknades. Det fanns nog konflikter - precis som det finns konflikter också kvinnliga präster emellan. Men det som hävdades vara allmängiltigt, var inte sant. Jag försökte gräva i några uppseendeväckande händelser och mötte mycket mer komplicerade sammanhang än att en s k kvinnoprästmotståndare trakasserade. I vems intresse publicerades återkommande svartmålningarna, de som ledde till idiotbestämmelsen i kyrkoordningen? Det fanns "konflikter" som egentligen var fabrikationer.
Detta var egentligen bara randkommentarer, för det egentliga POSK-budskapet är detta:
"För de flesta inom Svenska kyrkan är, som vi försökt säga hela tiden, ämbetsfrågan numera slutdiskuterad och avgjord. Hur gärna ni än skulle vilja vända på frågeställningarna så går därför inte det. Genom de bestämmelser som finns har man försäkrat sig om att den inte ska orsaka nya praktiska problem, och det är flertalet nöjda med. POSK konstaterar att det förhåller sig så, och väljer att engagera sig för sådant som går att påverka."
Tydlig: Så här uttrycks en översåtlig position. Repliken kunde principiellt användas i vilken rättegång som helst - mot Jesus, aposteln Paulus eller politiska dissidenter. Men "det går inte"-argumentet - hur bärkraftigt är det, kristet sett? Och majoritetsargumentet "flertalet nöjda" - vilket värde har det? Ingen missar väl den stolta deklarationen att POSK konstaterar vad flertalet är nöjda med - och så är det bra med det. Låt mig få försäkra: I det POSK som var, tänkte vi aldrig så. För de flesta i Svenska kyrkan kanske det också är så, att Jesus inte ses som Guds Son eller Gud som Fadern? POSK nuförtiden "väljer att engagera sig för sådant som går att påverka". Här är det sammanbrottet sammanfattat - för det POSK som var, påverkade också sådant som sades inte gå att påverka.Vad ska vi med kyrkopolitiker till om de inte försöker göra det omöjliga? Här är skillnaden. POSK-budskapet är inte Påsk-budskapet, beskedet att det omöjliga överraskande hände, det budskap som resulterade i en Frimodig Kyrka.
POSK tycks signalera sig vara 25 år. Det är inte POSK. Det POSK vi nu ser, är 1/3 av den tiden. Det blir bara pinsamt om POSK ska trumpeta sina 25 år - för då kommer vi till festen: Jan-Anders Ekelund, Yngve Kalin, Fredrik Sidenvall, Berth Löndahl, Dag Sandahl och många fler. Det vill ni väl ändå inte?
Och så till sist: POSK anser att beslutet i äktenskapsfrågan ska stå fast. Bara så ni vet. Men det ska inte vara något prästvigningshinder att man inte vill viga par av samma kön, sägs det också. Det är det, klart utsagt, i Stockholms stift. Och frågan ställs vid intervjuer inför prästtjänst. Så vad säger POSK då? Väljer att engagera sig för sådant som går att påverka?
söndag 2 september 2012
Söndagsmorgon
I går var det inte uselt väder. Bara väder - men utan strålande sol. När helgen ringdes in flödade dock solen och jag sprang på lätta fötter och hämtade ett bord så att jag kunde dricka mitt glas med lingondricka (jag tror det var det, för det var rött) utomhus innan middagen. Det blev inga lukulliska utsvävningar. Butikerna stänger 17 på norra Öland numera och matplaneringen skedde för sent, men någon kalori fann väl ändå vägen in i organismen. Finns det kalorier i färska hallon - för det vräkte jag i mig till efterrätt? På tal om väder sa annars prosten Edwall när det var eländigt: "Idag är det ovanligt uselt väder också med tanke på att det är väder."
I fredags hade jag telefon. En erfaren mamma funderade över det kyrkliga utbudet för barnen på den ort där hon bor. "Svenska kyrkan är den enda arbetsplats där man kan göra bara det man vill", sa hon. Jag sa inte emot - främst därför att jag inte var säker på att hon hade fel. Jag frågade komministern i Borgholm, som var benägen att hålla med mamman. Är det så illa?
Mammans problem var att det inte fanns någon kör som äldsta dottern kunde utmanas av - och detta i en stad där det kyrkliga håller sig med sju /7/ kantorer. Det blir antingen för vuxet eller för barnsligt för den som är på väg in i tonåren. Jag triumferade inte med att säga att i Nordölands församling skulle hon platsa, för det hade inte varit någon vettig replik. Men jag fattar också problemet.
Vi gör för få strategiska analyser. "Vi gör väl som vi brukar", heter det som vi vet.Och det gäller oss alihop att vi tar oss för lite tid för att tänka långsiktigt eller för att bestämma vad vi tillsammans vill och genomföra det. Strategi är ett ämne på Militärhögskolans kurser - också de högre. De kyrkoherdar vi hålls med är - om jag nu får renodla - knappast strateger. Är domprostarna? Är biskoparna? Vad vill vi i mötet med Kyrkans folk - också de som snart blir tonåringar?
"Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge", tänkte jag nu. Jag tror att en del av det innevarande eländet är de lågt ställda målen. "Världen kristnad i vår generation", hette det för 100 år sedan. Kanske John Mott var en galning som tänkte så, men kanske inte ändå? Det blev i Sverige till slagordet "Sveriges folk - ett Guds folk". Vi tänker inte så. Vi tänker överlevnad och glömmer att när vi räddhågat tänker överlevnad så finns ett Frälsarens varnande ord om den som vill bevara sitt liv. Han kommer att mista det.
Nu går jag och spänner bågen i två högmässor. Jag tänkte vid gudstjänstplaneringen att alla haft så mycket under sommaren att vi gärna kunde dra samman oss lite i dag. Jag är inte säker på att jag tänkte rätt - men vi behöver samla konfirmanderna m 2012/13 i kväll och det begränsar vad vi hinner göra. Jag ska annonsera en studiesatsning. Vid fyra tillfällen ska vi prata Maria i våra fyra kyrkor med hjälp av Markus Hagbergs nya bok Maria. Nog borde jag kunna beställa 50 ex från Gaudete och tänka mig att många vill flytta runt i kyrkorummen och prata både i smågrupper och tillsammans? Man läser ett avsnitt i boken, jag ger en kort inledning, vi sjunger och så har vi några samtalsfrågor. Men sådant börjar på Öland inte förrän efter Skördefesten, förstås. Nu andas vi ut och sedan satsar vi sista helgen i september och därefter blir det höst.
I fredags hade jag telefon. En erfaren mamma funderade över det kyrkliga utbudet för barnen på den ort där hon bor. "Svenska kyrkan är den enda arbetsplats där man kan göra bara det man vill", sa hon. Jag sa inte emot - främst därför att jag inte var säker på att hon hade fel. Jag frågade komministern i Borgholm, som var benägen att hålla med mamman. Är det så illa?
Mammans problem var att det inte fanns någon kör som äldsta dottern kunde utmanas av - och detta i en stad där det kyrkliga håller sig med sju /7/ kantorer. Det blir antingen för vuxet eller för barnsligt för den som är på väg in i tonåren. Jag triumferade inte med att säga att i Nordölands församling skulle hon platsa, för det hade inte varit någon vettig replik. Men jag fattar också problemet.
Vi gör för få strategiska analyser. "Vi gör väl som vi brukar", heter det som vi vet.Och det gäller oss alihop att vi tar oss för lite tid för att tänka långsiktigt eller för att bestämma vad vi tillsammans vill och genomföra det. Strategi är ett ämne på Militärhögskolans kurser - också de högre. De kyrkoherdar vi hålls med är - om jag nu får renodla - knappast strateger. Är domprostarna? Är biskoparna? Vad vill vi i mötet med Kyrkans folk - också de som snart blir tonåringar?
"Hellre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge", tänkte jag nu. Jag tror att en del av det innevarande eländet är de lågt ställda målen. "Världen kristnad i vår generation", hette det för 100 år sedan. Kanske John Mott var en galning som tänkte så, men kanske inte ändå? Det blev i Sverige till slagordet "Sveriges folk - ett Guds folk". Vi tänker inte så. Vi tänker överlevnad och glömmer att när vi räddhågat tänker överlevnad så finns ett Frälsarens varnande ord om den som vill bevara sitt liv. Han kommer att mista det.
Nu går jag och spänner bågen i två högmässor. Jag tänkte vid gudstjänstplaneringen att alla haft så mycket under sommaren att vi gärna kunde dra samman oss lite i dag. Jag är inte säker på att jag tänkte rätt - men vi behöver samla konfirmanderna m 2012/13 i kväll och det begränsar vad vi hinner göra. Jag ska annonsera en studiesatsning. Vid fyra tillfällen ska vi prata Maria i våra fyra kyrkor med hjälp av Markus Hagbergs nya bok Maria. Nog borde jag kunna beställa 50 ex från Gaudete och tänka mig att många vill flytta runt i kyrkorummen och prata både i smågrupper och tillsammans? Man läser ett avsnitt i boken, jag ger en kort inledning, vi sjunger och så har vi några samtalsfrågor. Men sådant börjar på Öland inte förrän efter Skördefesten, förstås. Nu andas vi ut och sedan satsar vi sista helgen i september och därefter blir det höst.
lördag 1 september 2012
När det bara blir dumt
Jag upptäcker artiklar som är variation på tema. I Östran svarade jag. Newsmill tipsades vi om i en kommentar av Tomas och Kyrkans Tidning kanske också haft en version av närmast samma artikel. Jag har bytt åsikt om DDR-forskningen, är beskedet, och referensen en debatt i kyrkomötet år 2000.
Märkligt. Frågan DÅ handlade om kyrkans relation till kommunismen som en motionär tyckte borde utredas. Det tyckte inte kyrkomötet som varnade för tribunaler. Frågan NU handlar om den östtyska säkerhetstjänstens intresse för Svenska kyrkan.
Jag ska upprepa mig: Vi hade inte en kyrkoherde som var Stasi-agent. Han blev kyrkoherde långt efter det att DDR gått i graven. Vi hade en Stasiagent som sedermera blev kyrkoherde - men vi hade en Stasiagent som uppenbarligen kunde sända rapporter om livet i det akademiska Lund och från möten med folk i Svenska kyrkan. Vad skrev han eller berättade han? Vad finns i Stasis arkiv. Och hur såg alltså Stasi på arbetet att stötta medkristna i Östtyskland? Det kan vi väl ta reda på utan att blanda samman med en i kyrkomötet avslagen motion, som menade sig kräva forskning. Men inkvisition är inte forskning och forskningsbart är inte varje uppslag.
Det finns en dumhet som är rastlös, som en dräktig kaninhona ständigt verksam, påpekade Bengt Lidforss.
Ska vi annars fundera över sovjetiskt intresse för Svenska kyrkan, handlar det om arbetet i Kyrkonas världsråd, ett tema som togs upp i ett inlägg 2000, och antagligen handlar det om Svenska kyrkans fredsarbete. Tillkomsten av Liv och Fred-institutet var i all rimlighets namn något som intresserat följdes från sovjetisk sida - och kanske försökte CCCP också då och senare dra i trådar. Men man ska inte glömma det svenskkyrkliga engagemanget i frågan om baltutlämning eller i Ungernfrågan 1956 och man måste minnas hur svenska teologer försökte hålla kontakterna med medkristna bakom järnridån vid liv. Nog har de av oss som är uppvuxna i Svenska kyrkan också hört den uppenbara antikommunismen i förkunnelse vi fått oss till livs och i berättelser från missionen i Afrika eller Kina. Flyktingar i Hong-Kong skulle stödjas och i det ekumeniska forskningsarbetet från 1930-talet och framöver behandlades de totalitära makterna. Mycket av detta kommer förstås fram i pågående kalla kriget-forksning, som kyrkomötesutskottet konstaterade. Men detta är andra frågor än frågan om Stasi, den nu aktuella, den där initiativ tas.
Jag ska inte dölja min irritation över Lena Breitners kommentarer om beslutet att Växjö stift vill utreda hur Stasi såg på/agerade när det gällde stiftets kontakter i DDR. Hon tar snabbt upp frågan om vem som ska forska. Det är den saken som ska hanteras under hösten, beslutet som togs i förrgår ska gå till stiftsfullmäktige! Men Breitner vet efter att ha gjort en snabb nätkoll att professor Almgren är lämpligast forskare. Hon har tydligen inte läst motionen - för där nämns just Birgitta Almgrens namn.
Stiftshistoriska sällskapet är väl en rätt given arena när det handlar om stiftshistoria och att universitet sysslar med forskning kanske är bekant. Ingenstans står det att Linnéuniversitetet ska vara aktör. Men Breitner går in på Linnéuniversitettes hemsida för att kolla vilken ämneskompetens som finns där, och hittar ingenting. Hur dumt kan det bli?
Vad som hittills sagts är att vi ska ta allvarligt på frågan. Jag blir trött på det förståsigpåande som illustreras. Objuden går otackad från, tänker jag - som tidigare menat att Lena Breitner kunde vara en viktig konsult att vända sig till. Jag undrar det, numera. Och vem har sagt att det inte ska forskas om Radler, som Breitner tycks ha fått för sig? Svenska kyrkans kyrkostyrelse har beslutat att de 1030 sidorna om och av Radler i Stasis arkiv ska tas hem - antingen till Luleå stift eller till Uppsala. Allt talar väl för att gästprofessorn Helmut Müller Enbergs konsulteras när utredningsarbetet kommer igång. Men kunde inte stiftet fått ett erkännade för det fattade beslutet? Vi är först ut att vilja veta mer om de kontakter vi också en gång var först ut med att ta. För egen del var jag inte indragen i det arbetet. Kollekter tog vi enkla församlingspräster upp...
Varför irriterar jag mig nu så tydligt på Breitners inlägg. Messerschmittattityden, antar jag. Hon påpekar att hon inte kunnat kolla tyskkunskaperna på Linnéuniversitetet men ser just kunskaper i tyska som en naturlig förutsättning. Herre, du var förr ditt folk nådig!
tankaromib.wordpress.com är väl den adress man ska gå till. Om man verkligen vill - vill ta risken, menar jag. Sinnesfriden en lördag har väl något slags egenvärde..
Märkligt. Frågan DÅ handlade om kyrkans relation till kommunismen som en motionär tyckte borde utredas. Det tyckte inte kyrkomötet som varnade för tribunaler. Frågan NU handlar om den östtyska säkerhetstjänstens intresse för Svenska kyrkan.
Jag ska upprepa mig: Vi hade inte en kyrkoherde som var Stasi-agent. Han blev kyrkoherde långt efter det att DDR gått i graven. Vi hade en Stasiagent som sedermera blev kyrkoherde - men vi hade en Stasiagent som uppenbarligen kunde sända rapporter om livet i det akademiska Lund och från möten med folk i Svenska kyrkan. Vad skrev han eller berättade han? Vad finns i Stasis arkiv. Och hur såg alltså Stasi på arbetet att stötta medkristna i Östtyskland? Det kan vi väl ta reda på utan att blanda samman med en i kyrkomötet avslagen motion, som menade sig kräva forskning. Men inkvisition är inte forskning och forskningsbart är inte varje uppslag.
Det finns en dumhet som är rastlös, som en dräktig kaninhona ständigt verksam, påpekade Bengt Lidforss.
Ska vi annars fundera över sovjetiskt intresse för Svenska kyrkan, handlar det om arbetet i Kyrkonas världsråd, ett tema som togs upp i ett inlägg 2000, och antagligen handlar det om Svenska kyrkans fredsarbete. Tillkomsten av Liv och Fred-institutet var i all rimlighets namn något som intresserat följdes från sovjetisk sida - och kanske försökte CCCP också då och senare dra i trådar. Men man ska inte glömma det svenskkyrkliga engagemanget i frågan om baltutlämning eller i Ungernfrågan 1956 och man måste minnas hur svenska teologer försökte hålla kontakterna med medkristna bakom järnridån vid liv. Nog har de av oss som är uppvuxna i Svenska kyrkan också hört den uppenbara antikommunismen i förkunnelse vi fått oss till livs och i berättelser från missionen i Afrika eller Kina. Flyktingar i Hong-Kong skulle stödjas och i det ekumeniska forskningsarbetet från 1930-talet och framöver behandlades de totalitära makterna. Mycket av detta kommer förstås fram i pågående kalla kriget-forksning, som kyrkomötesutskottet konstaterade. Men detta är andra frågor än frågan om Stasi, den nu aktuella, den där initiativ tas.
Jag ska inte dölja min irritation över Lena Breitners kommentarer om beslutet att Växjö stift vill utreda hur Stasi såg på/agerade när det gällde stiftets kontakter i DDR. Hon tar snabbt upp frågan om vem som ska forska. Det är den saken som ska hanteras under hösten, beslutet som togs i förrgår ska gå till stiftsfullmäktige! Men Breitner vet efter att ha gjort en snabb nätkoll att professor Almgren är lämpligast forskare. Hon har tydligen inte läst motionen - för där nämns just Birgitta Almgrens namn.
Stiftshistoriska sällskapet är väl en rätt given arena när det handlar om stiftshistoria och att universitet sysslar med forskning kanske är bekant. Ingenstans står det att Linnéuniversitetet ska vara aktör. Men Breitner går in på Linnéuniversitettes hemsida för att kolla vilken ämneskompetens som finns där, och hittar ingenting. Hur dumt kan det bli?
Vad som hittills sagts är att vi ska ta allvarligt på frågan. Jag blir trött på det förståsigpåande som illustreras. Objuden går otackad från, tänker jag - som tidigare menat att Lena Breitner kunde vara en viktig konsult att vända sig till. Jag undrar det, numera. Och vem har sagt att det inte ska forskas om Radler, som Breitner tycks ha fått för sig? Svenska kyrkans kyrkostyrelse har beslutat att de 1030 sidorna om och av Radler i Stasis arkiv ska tas hem - antingen till Luleå stift eller till Uppsala. Allt talar väl för att gästprofessorn Helmut Müller Enbergs konsulteras när utredningsarbetet kommer igång. Men kunde inte stiftet fått ett erkännade för det fattade beslutet? Vi är först ut att vilja veta mer om de kontakter vi också en gång var först ut med att ta. För egen del var jag inte indragen i det arbetet. Kollekter tog vi enkla församlingspräster upp...
Varför irriterar jag mig nu så tydligt på Breitners inlägg. Messerschmittattityden, antar jag. Hon påpekar att hon inte kunnat kolla tyskkunskaperna på Linnéuniversitetet men ser just kunskaper i tyska som en naturlig förutsättning. Herre, du var förr ditt folk nådig!
tankaromib.wordpress.com är väl den adress man ska gå till. Om man verkligen vill - vill ta risken, menar jag. Sinnesfriden en lördag har väl något slags egenvärde..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)