Om konsten att ta arbetet vidare

Man ska tydligen ha kompetens att ta arbetet vidare. Bloggardag läser generalsekreterarens tankar  i en generalorder, det heter väl så, till den underställda personalen eftersom Svenska kyrkan fått en ny kommunikationschef, och får nya inblickar.

Det finns ingen anledning betvivla uppsåtet. Arbetet ska verkligen tas vidare. Men Bloggardag är en otrons människa med faiblesse för misstänksamhetens hermeneutik. Det betyder på vanlig svenska att han är en misstänksam jäkel och gillar att vara det. Sådana personer är inte roliga att umgås med. Skulle detta föras fram till Bloggardag som en maning  till generositet och solsken i blick, skulle han på sitt kärva sätt citera Emils pappa i Katthult: "Grisar ska inte ha roligt." Så en undran inställer sig: Vart? Vart ska arbetet tas vidare? Vet vi det?

Bloggardag har alltså fått generalsekreterarens presentation av nya kommunikationschefen:

Pia Dahlén är civilekonom med inriktning mot marknadsföring, och har genom yrkeslivet utvecklat ett stort kommunikationskunnande. Pia har under 20 år arbetat i ledningsfunktioner inom kommunikationsområdet i privat och offentligt reglerad verksamhet samt i verksamheter med knytning till intresseorganisationer och civilsamhället. Pia har arbetat som chef i ca 20 år, varav många år med underställda chefer.

Hon har under de senaste 15 åren arbetat med fokus på digitaliseringsfrågor, bl.a. med digital kommunikation och utveckling av värdeskapande digitala koncept/tjänster samt medlemsfrågor (CRM). Hon har arbetat med varumärkesförflyttning och anseendefrågor och hon har erfarenhet av arbete med webb, sociala medier, press och insamling.

Pia har arbetat 5 år inom Postkodlotteriet och 6 år inom intresseorganisationen Villaägarna, med en struktur som påminner om Svenska kyrkan. Arbetet har skett med breda kontaktytor. 

Jag är mycket nöjd över att Pia har valt att ta sig an uppdraget som kommunikationschef på kyrkokansliet och hon kommer med sin gedigna erfarenhet och kompetens att ta vårt arbete vidare.    

Vi hälsar Pia varmt välkommen till kyrkokansliet.

Bloggardag är villaägare, men inte medlem av intresseorganisationen Villaägarna. Det borde han kanske vara för den har "en struktur som påminner om Svenska kyrkan". Det har han aldrig förstått tidigare. Villaägarna samlas alltså söndagligen för kultutövning? Går det att få fram några medlemmar för att likt ståthållaren Plinius låta tortera några av dem för att få klart för sig vad de sysslar med då?

Det där med "varumärkesförflyttning och anseendefrågor" verkar också intressant. Svenska kyrkan ska hanteras som ett varumärke och verka för att få anseende. Vad detta än är, bibliskt är det inte. 1 Kor 14:13 som referens. Det är alltså till något ansett som kommunikationschefen med sin gedigna erfarenhet och kompetens kommer att ta oss till. Vad hade aposteln Paulus sagt nu?

Det talas i vår tid mycket om civilsamhället. Företrädare för detta samhälle träder fram. Referensen får ni längst ner i denna bloggpost. Den del av detta civila samhälle som vilar på religiös grund är en tydlig måltavla i en alltmer hätsk debatt. Jo, men har Jesus sagt något annat? Det är väl så här normalvillkoren är när det handlar om lärjungaskap?

Aj då! Det handlar inte om lärjungaskap, det handlar om att vi är religiösa ihop med andra religiösa i "ett mångtydigt mellanrum där individen gestaltar sina uttrycksformer på många olika sätt". "Företrädarna", låt oss kalla dem så som de själva framträder, vet att deras organisationer är en helt nödvändig del av demokratin". Hur vet företrädarna detta? Svaret lyder i sin avväpnande enkelhet: "Vi vet det, för vi möter den varje dag."

Detta vet dock uppenbarligen inte alla ens på myndighetshåll. Studien "Muslimska brödraskapet i Sverige" är ett allvarligt exempel på en felaktig beskrivning. Myndigheten MSB får på moppo. Men det får Totalförsvarets forskningsinstitut också för den "misstänkliggör" en organisation som granskar nazistisk verksamhet. Myndigheterna har efter kritik "tagit avstånd från information i rapporterna", vad nu det betyder. Om en myndighet kraftfullt tar avstånd från något brukar det vara ett argument att kolla just det Myndigheten tar avstånd från. Påståendet att Jesus har uppstått och lever utgör ett klassiskt exempel på sådant Myndigheter motverkar genom avståndstagande. "Företrädarna" konstaterar vemodigt att samma information som Myndigheten tagit avstånd från används ändå. Tänka sig att myndighetsingripanden och avståndstaganden inte får folk att fatta. Det är i lägen som dessa Bloggardag saknar Vilhelm Moberg. Detta hade han kunnat göra något av! För att inte än en gång tala om aposteln Paulus, han var inte dålig när det gällde polemik heller.

Nu kanske vi ändå behöver fundera. "Företrädarna" är tydliga. "Den överväldigande majoriteten av religiös organisering i Sverige bidrar till ett bättre samhälle", det ska de politiska ledarna berätta att de ser och vet, skriver "Företrädarna". Visst. Men vad som inte kan skrivas rent ut är förstås att det finns muslimska organisationer som alls inte står upp för demokratin. De är i stället teokratiska. De ska ha inflytande och bidrag och ställer därigenom till det för de andra, de som kategoriseras som "religiösa". Det är detta som fullt begripligt gör "Företrädarna" nervösa.
https://www.dn.se/debatt/civilsamhallet-maltavla-i-hatsk-och-okunnig-debatt/

Bloggardag funderar bara lite, för idag är det buss till den södra provinsen som väntar. Konferera mera! Vi ska ta arbetet vidare...

OPASSANDE! Så att det blir Fel OPASSANDE!

Bloggardag fick för sig att på egen hand häva sin torsdagsdepression och lurades att se filmen
"Så att det blir Rätt"
https://www.youtube.com/watch?v=8f4W-tejvd4
Det stod snart klart att filmen helt enkelt är OPASSANDE. Gardell och Antje förekommer mot slutet och i övrigt våra högt värdera partiledare och en uppsättning journalister.
Några moderande röstar tar i och för sig avstånd från eländet, men det hjälps inte. Filmen togs bort från sociala medier också men har lagts ut igen.
Detta tittande tog en halvtimme från Bloggardags liv. Men, säg det inte till någon, filmen förlängde nog hans liv med en timme. Minst. Det borde Bloggardag skämmas över.

Frasse fryser

Det blåser kallt kring de romerske. Vår vän Antony ska beundras för sina diversionsmanövrar genom att rikta uppmärksamheten mot Svenska kyrkan och ifrågasätta också hennes dop. Det är dock till att inte ha följt med i de ekumeniska debatterna och Den Ranghögste får problem om detta blir stämningar som sprider sig i hans stift. Kollar Bloggardag runt, och det gör han, ser han alarmerande rapporter om "Civil War" i den Romersk-katolska kyrkan, RKK. Endast en veritabel fähund skulle glädja sig över dessa informationer, som kanske dock inte ska ses som nyheter. Det var uppgörelser i just denna kyrka också på 1500-talet liksom på 1000-talet. Det gick sisådär.

Bloggardag har inte haft alldeles lätt för att bli apokalyptisk, men det medges att frågor i det häradet anmäler sig alltmer frekvent. Styr vi ut i det elände där vi står rådlösa och också de stora kyrkosystemen skakas från grunden och detta inifrån? Herdarna träder fram, men de är inuti rovlystna vargar. Bloggardag kan skrämma sig själv med att läsa fader Hugh Bensons böcker och de är omkring eller mer än hundra år gamla vid det här laget. Nå bibelläsning ger en hel del också.

Lite gåtfullt tycks det vara både med dementimaskineriet som satts igång liksom Frasses tystnad. Religionssociologen och författaren av pigromaner Andrew Greeley, tidigare jesuit, har ju mediterat över hur utsatt kyskheten blir i ett sexualiserat samhälle som vårt västerländska. Att somliga prästseminarier kunde uppfattas ha en särskild profil vad gäller sexualitet har folk pratat öppet om. Samtidigt har alla varit noga med att inte glutta in i folks sovrum. Hur ärkebiskopen Carlo Maria Viagnò kunde uppfattas publicera något explosivt, kan man alltså fundera över.

Att Bengan XVI grep in mot dåvarande kardinalen, nu ärkebiskop McCarrick och förbjöd honom att resa och tala offentligt och att detta förbud på något sätt dribblades bort, kan man också förstå. Sådant händer. En nuntie, som Vatikanen inte riktigt bryr sig om, kan betyda att byråkratin i Vatikanen inte vill bli störd av svåra frågor som kanske löser sig bara man inte petar i dem. Men om Frasse verkligen lyfte bort Bengans sanktioner mot ärkebiskop McCarrick, då blir det något annat. Det blev det i vat fall, för Frasse har försatt honom i en existens där ärkebiskopen ska ägna sig åt "prayer, penance and seclusion".

Många kommentarer hörs nu. Det handlar om homosexualitet och Fr Z:s Blog är rakt på sak. Han skriver om demoni men också om karriärvägar. Har jag någon anledning misstro Father Z? Nej. Men jag tänker inte återge hans text. Den slutar med fromhet. Vad annars ska han säga? Det är så det ska låta när det är tid antingen för reformation eller förödelse.
http://wdtprs.com/blog/2018/08/wherein-fr-z-offers-one-of-the-hardest-posts-he-has-ever-written/

Till det demoniska skulle då höra Bloggardags fundering huruvida detta är den vredens tid vi ofelbart och bibliskt styr in emot. Någon gång ska den komma. Vid den tiden ska Kyrkan närmast tyckas värnlös. I förrgår läste jag en text av John Newman. Ni kan få en, jag hämtar den från Owen Chadwick, The Mind of the Oxford Movement, Adam & Charles Black, London 1960, repr 1963, s 143:

"The presence of every bishop suggests a long history of conflicts and trials, sufferings and victories, hopes and fears, through many centuries. His presence at this day is the fruit of them all. He is the living monument of those who are dead. He is the promise of a bold fight and a good confession and a cheerful martyrdom now, if needful, as was done by those of old time. We see their figures on our walls, and their tombs are under our feet: and we trust, nay, we are sure, that God will be to us in our day what he was to them."

Ni läser kanske inte First Things. Det gör Bloggardag, som till och med fått samtala med den legendariske chefredaktören Fr Neuhaus på tidningens redaktion i New York. Fint ska det vara! I New York Times krävde First Things senior editor Frasses avgång och ett tillstånd i det romerska systemet som kallas "etablerat hyckleri" lyfts fram. Lära pch praxis stämmer inte. Ska detta sluta i att RKK formulerar sig annorlunda läromässigt? Pressas Frasse att göra en kursändring? Vad säger Antony då? Och många andra?
https://www.nytimes.com/2018/08/27/opinion/pope-francis-catholic-church-letter.html

Ska världen skriva Kyrkans inte bara agenda utan också lära? Det vore i så fall inte första gången,  men för de sensibla kanske hållningen blir ännu ett tecken på att världen går mot sitt slut? Klimatet kanske inte ens hinner haverera innan den nya skapelsen kommer?

Frasse pressas inte minst genom pressen. Ulla Gudmundson säger till TT att det är "bra att trycket på påven ökar att aktivt vidta åtgärder och fokusera på den sjuka kulturen i den katolska hierarkin." Det är nog en del som inte kan komma att bestå, men hur förändringen sker, det vet inte stackars Bloggardag.

Stackars Frasse intervjuades på väg hem från Dublin och fick frågan vad föräldrar till barn med "homosexuella tendenser" skulle göra. Be, fördöm inte, försök förstå, samtala och ge utrymme åt er son eller dotter, sa han. Och så kom det: "Om det kommer fram tecken redan i barndomen finns det mycket som kan göras genom psykiatrin, för att se hur det ligger till. Det är en annan sak om det visar sig efter 20 år."

Vatikanen tog bort referensen till psykiatrin. Den justeringen gjordes för att inte "förändra den helige faderns tankar".  På vanlig svenska betyder väl detta att, ja vad då? Det är sannerligen inte roligt att vara romersk katolik i dessa dagar. Varför skulle det förresten vara det?

I Rom var det 30 grader varmt i går eftermiddag. Det hjälper inte. Frasse fryser. Kanske läser han Ross Douthats fråga om vad han egentligen visste?
https://www.nytimes.com/2018/08/28/opinion/pope-francis-catholic-church-resign.html

Torsdagsdepressionen läste jag denna morgon utan att finna någon enda intressant artikel. Det är på sitt sätt också deprimerande. Fast på ett annat sätt.

Wejryd minns

68-kyrkan är det kära temat att hantera i det kyrkliga efter Johan Sundeens bok i ämnet. Detta faktum har föranlett eller förlett Anders Wejryd att botanisera bland sina minnen.
http://svenskkyrkotidning.se/artikel/kyrkornas-varldsrad-1968-ingen-marxistisk-kidnappning/

Bloggardag tyckte först att detta knappast kunde vara av intresse. Det är självklart att marxister inte kidnappat kyrkolivet. Problemet är ett annat: de som tagit sig fram har draperat sig i den för dagen lämpliga klädnaden och den var, när det begav sig, inte en mantel i ljus men väl en mantel i en färg som skulle föreställa röd. Så hade det inte alltid varit.

Vill någon följa upp Sundeens bok tror Bloggardag att det skulle vara av intresse att läsa tidningen Vår Kyrka. Där fanns återkommande artiklar under 1960-talet bland tips för syföreningar om sömnad och mat också artiklar om apartheidsystemet. Gunnar Helander var missionären som utvisats från Sydafrika och som skrev böcker, till exempel Det nya kom från negern. I mitten på 60-talet blev också Vietnamfrågan aktuell och allt ledde fram till Kyrkornas Världsråds konsultation i Geneve år 1966. Det var resultatet från denna som trädde fram i Uppsala 1968. Ska man vara petnoga är det något Wejryd borde fundera över, inte bara hur vägen från Uppsala 68 efterverkade utan egentligen tänka igenom frågeställningarna dessförinnan. Det nya som hände var dock inte radikalt nytt, frågorna om Life and Work var frågorna också under världskristenhetens möte i Stockholm 1925.

Nu är Anders Wejryd ihågkommen från det utgående 1960-talet i Uppsala som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Det är en från en kvinnliga teologie studerande lämnad och överraskande uppgift för somliga Vi som vet stämningarna inser. Också prosten Anders Åkerlund skrev i början av 60-talet på en petition att till biskop i Västerås borde väljas någon som inte skulle viga kv*nnl*g* pr*st*r. De fåkunniga spörjer då hur det kunnat bli annorlunda därefter. Bloggardag svarar maliciöst att det kunde det självklart bli. Konjunkturer växlar, för att inte uttrycka saken mer brutalt. Till omtankens  kategori hörde för den delen också Per Frostin och Martin Lind, som båda var präster särskilt för gymnasisterna och bland dessa återfanns i samma fålla Henry Cöster. Det är bra att veta. "Varför det?" kan man undra. Det vet inte Bloggardag. Och kanske är det bäst att inte veta varför när man menar att det är bra att bara veta hur det var.

Wejryd konstaterar att "unga människor, påverkade av sextiotalets frihetlighet, kom påfallande snabbt att kliva in på de kyrkliga arenorna. För det fanns många skäl." I artikeln nämner han inte att det fanns äldre herrar som gärna rekryterade havliga efterföljare, facilierade deras väg. Det vet Anders egentligen. Bloggardag funderar inte närmare på vilka Wejryds välgörare var, men det får han gärna berätta. Och angivelsen "påfallande snabbt" ska minnas. Det riktigt intressanta om karriärvägen har Wejryd dock återgett:

"Dels att de faktiskt hade idéer som de ville förverkliga, dels att många av dem (oss) fostrats i ett (utgående) folkrörelsesverige. Vi kunde skriva motioner, göra propositionsordningar och var vana vid tröga sammanträden."

Här är elevrådsordföranden Anders Wejryd i helfigur. Så var det. Han började så och han har fortsatt så. I de pastoralteologiska frågorna har han inte bidragit särskilt mycket och han var kyrkoherde i en ärorik förssalming, men knappast i ett miljonprogramsområde. Det säger en del.

Wejryd vet mer att berätta:
"Dessutom var det, åtminstone i Svenska kyrkan, ett stort generationsskifte bland prästerna med många lediga tjänster. Församlingarna blev allt rikare och kunde anställa många fler än någonsin tidigare. På åttiotalet kom också utbyggnaden av stiftskanslierna och det man då kallade 'rikskyrkan'. Det blev lätt för dem som var födda på fyrtio- och femtiotalet att snabbt bli synliga på ledande befattningar."

Äckel är Bloggardags känsla, för detta var sannerligen inte villkoret för alla. De fick hålla på och möda sig under andra villkor och det berodde på att de inte bara kunde misstänkas politiskt utan kanske än mer kyrkopolitiskt. De tänkte, men de tänkte "fel". De läste fel böcker också! Och de skulle målas ut som något de i all mäsnklig svaghet dock icke var. Detta passerade utan moralisk indignation från dem som lätt blev synliga på ledande befattningar. "Fy Fan" är en from reflektion i sammanhanget, tror Bloggardag.

Märkte ni också att det var generationsskiftet Wejryd tänkte över. Är det ett annat sätt att säga "karriärmöjligheter" eller "goda framtidsutsikter". Andra präster tänkte annorlunda om präst-tjänsten.

Nu vore Anders Wejryd inte Anders Wejryd om han inte också funderade i stort. Utan förändringarna på 60-talet hade, menar han tydligen som en skön själs bekännelse, "en del av oss som kom att vara med, inte varit med". Nå, själv fick Bloggardags prästkompisar sina prästkallelsee före Uppsala 1968, men läste om Geneve 1966 med viss entusiasm.

Anders andra tanke är att Svenska kyrkan utan 68 varit mer marginaliserad. Det tror inte Bloggardag. Fortfarande hade väl idoga präster kunnat bygga församling i miljonprogramsområdena och haft ideal från Gunnar Rosendal, PO Sjögren och Martin Thornton samt högt skattade vänner som Ingmar Svanteson, som väl minimalt ska räknas till 68-orna?

Det tredje är att Anders är tveksam till om vi kunnat avsluta statskyrkotiden utan 68-orna. "En mindre grupp politiker ville skilja kyrka-stat. "I det aktiva kyrkfolket var det främst präster och andra som stördes av beslutet om kvinnliga präster som ville skilja kyrka och stat." Nå, kanske var det inte riktigt så enkelt men det är av intresse att förstå vad Wejryd uppfattat och vad han alls inte mödat sig med. Det utmanande i slagordet Libertas Ecclesiae har han inte mediterat över, det är uppenbart.

Har då Annika Borg rätt förstått saken när hon på sin fredagsblogg skriver om de kyrkliga 68-orna i motvind?
https://kristenopinion.wordpress.com/category/fredagsbloggen/
Antagligen. Tiden får sådana konsekvenser av det enkla skälet att den går. Roligast är hennes analys av Wejryds språkbruk. Han finner att det i debatten är "aggressivitet" som väckts mot Svenska kyrkans utveckling. Så beskrivs att han uppfattar det som om hans och 68-årsgenerationens påverkan och deras tolkningsföreträde "utgör och är Svenska kyrkan". Så är det förstås. De tänker så. Det är på ett sätt ynkligt. Vi som är döpta i Svenska kyrkan och har en solid svenskkyrklig familjebakgrund tänker inte så. När de innersta fibrerna i vårt väsen, för att tala med Brilioth, finns i Svenska Missionsförbundet, kan det lätt bli så.

Ska Bloggardag på nytt återvända till minnet från arbetet med RKU:s temaår Jesus för världen. Han minns dem som skrev och redigerade, Gunhild Högman främst, Tyko Holgersson, Elsa Walles och Per Ivar Persson till exdempel. Håkan E Wilhelmsson var projektledare. Anders Wejryd var med, men inte i skrivarverkstaden utan vid ett sammanträdesbord någon annanstans (anywhere?) på Ansgarsliden. När det frågades om hans frånvaro, blev svaret att han var så upptagen med viktiga frågor. Bloggardag bär minnesbilden med sig som en illustration från själva förklaringsberget, fast berget var en souterrängvåning. Skrivaråret var väl 1974 och RKU betydde Riksförbundet Kyrkans Ungdom. Frågan om tredje världen brände men det gjorde också ivern att få fram fromt arbetamaterial för ungdomsarbetet. Sådant vanliga högkyrkliga församlingspräster stod mitt i.

Vi läser vidare i texter från Antjeborg

I går kom en kommentar som jag sparat till idag och snor som blogginläggsinledning /där satt den!/
Signaturen TD får ordet:
Ännu mer belysande presentationstexter är dessa båda om något som kallas Svenska kyrkans "värdegrund" och dess "teologiska grund". Ordet grund är här mycket träffande, i sin motsättning till djup. Förmodligen har dessa texter kommit till genom långa heldagsmöten i det nu hädangångna Steken – Sekretariatet för Teologi och Ekumenik. Under ledning av fru professor Dr. Christina Grenholm har de anställda kvinnorna, samt någon karl, hummat och instämt i hur viktiga och belysande formuleringarna är. Efter navelskådande och god mat på lämplig konferensanläggning har man gått till sängs i förtröstansfull tilltro till sin egen betydelse. Kanske bad man och tackade Gud för att man själva fanns. Det värsta i hela kråksången är alltså att de inblandade förmodligen tror på relevansen i detta blaj.

Man måste läsa på tydligen. TD tog fram två texter. I upphetsningen stavade han namnet Christina korrekt, men Cristina stavar så! Den första texten ska nog också skärskådas. Tydligen är det i de korta texterna det kommer fram vilken tro som praktiseras. Här kommer alltså tre texter för begrundan!

VÅRT UPPDRAG SOM KRISTNA

Varje människa är oändligt värdefull. När en människa kränks eller förminskas, då kränks Gud. Vårt uppdrag som kristna är att arbeta för att varje människa ska få leva ett värdigt liv.

SVENSKA KYRKANS VÄRDEGRUND

Svenska kyrkans värdegrund definierar kyrkans grundläggande värden och värderingar, som vi vill utgå ifrån i både handling och ord. I vårt arbete strävar vi efter varje människas lika värde, arbete för fred, försoning, rättvisa och hållbarhet i harmoni med värdegrunden.

SVENSKA KYRKANS TEOLOGISKA GRUND

Svenska kyrkans teologiska grund har formats av vår lutherska tradition och historia. Idag finns en pågående dialog om hur kyrkan och teologin ska utvecklas. Svenska kyrkans demokratiska struktur tillåter oss att tillsammans forma och förändra tro och teologi i den värld vi lever i.

Säg vad ni vill, men visst är detta deism. Jag backar mig fram genom ordsvallet och börjar med den teologiska grunden.

Här är det inte tron på en Gud som uppenbarar sig och avslöjar sin vilja. Det är i stället en demokratisk struktur och just denna struktur ger oss frihet att tillsammans forma och förändra tro och teologi i den värld vi lever i. En kyrka som beskriver sig så, är inte en kristen kyrka och har förstås inte någon egentlig plats i ekumeniken, samalet med andra kyrkor världen över. Den demokratiska strukturen ger oss frihet i detta tillsammansskap att också förändra tron. Det känns närmast lumpet att anföra Judas brev i sammanhanget för att tydliggöra att detta sätt att tänka inte är Kyrkans. Men så tänker man i Antjeborg. Men när det blir brott att tiga, kom att våra läppar viga!

Värdegrundssnacket är förstås obegripligt nys. Jesus försvann, märkte ni det? Nu vet ingen vad det där med "lika värde" betyder för det är konkret helt obegripligt, en felöversättning av ordet "dignity", som betyder värdighet. Förr i världen kunde Bergspredikans etik anföras, det var liberalteologernas favoritavstamp. Men inte ens detta finns kvar. Och gör rösten varm, av din kärleks harm!

Uppdraget då?
Uppdraget för oss som kristna är att varje människa ska få leva ett värdigt liv. Men Gud får plats som den som kränks när en medmänniska kränks. I övrigt intet. Bort åkte missionsbefallningen, som den kyrklige puristen kan se. Vad är för övrigt ett "värdigt liv", kristligt sett? Upprätthålls betingelser för något sådant i Svenska kyrkan om vi skulle tala om högkyrkliga eller gammalkyrkliga präster, de som sveket drabbade? Lär oss att ej kallt, se och tåla allt!

Tänker ni sitta lugnt tillbakalutade eller fattar ni att saken gäller kampen om Kyrkan? Bloggardag läser sålunda Yngve Brilioths lilla skrift Kampen om Kyrkan, Lund 1937:
 "En kyrka, som sätter sitt mål att vara varje tid till behag, kommer snart att bli andligen utarmad och rotlös. Intet synes i morgon så föråldrat, som det som i dag synes allra mest tidsenligt." (s 14)

Ansatspunkten för resonemanget kan mången pensionerad tidningsredaktör meditera över:
 "Då man stundom gör gällande, att kyrkans lära skulle kunna regleras genom majoritetsbeslut, då ju kyrkan är folkets kyrka, så röjer detta den mest häpnadsväckande okunnighet om vad en kyrka är". (s 13)
Den intre friheten för kyrkan är ett livsvillkor och om staten ska "hävda rätten att diktera, vad kyrkan får lära och icke lära, göra och icke göra, också då det gäller hesnnes innersta och heligaste handlingar" så måste kyrkan kämpa för sitt liv för att undkomma det kvävande greppet. (s 25) Brilioth jämför Sveriges förhållande med vad som gäller i Tredje riket – och tro mig, jämförelsen utfaller inte till Sveriges fördel. (samma sida)

Jag ska citera Brilioths avslutning, men först fråga: Vilka vill stå upp för att hävda Libertas Ecclesiae, Kyrkans frihet, mot dem som berövat oss det svenskkyrkliga arvet och nu sitter och publicerar texter i Antjeborg? De som ställer sig upp  kan väl samlas i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, den gemenskap som med de innersta fibrerna hänger fast vid Svenska kyrkan, men aldrig tänker bli lojal med kyrkotransformatorerna. Nu Brlioth igen:

"Vid Sveriges kyrka, i hennes yttre ringet och fördolda härlighet, hänga vi fast med de innersta fibrerna i vårt väsen. Vi se i hennes Ansgars, Birgittas, Olaus Petris, Gustaf Adolfs, Schartaus och Geijers kyrka, som i den enklaste församlingsgudstjänst träder oss till mötes med budskapet från Kristus och evangeliet om honom. Vi erinra oss med tacksamhet, att det i vår egen tid har förunnats biskop Eklund att om henne sjunga en ny sång, och biskop Billing att tänka djupare tankar än som förut tänkts och ärkebiskop Söderblom att föra henne ut till en betydelsefull insats i den allmänneliga kyrkans liv. Att Sveriges kyrka icke skall svika sin uppgift att bringa evangeliet till vårt folk, till varje nytt släkte, det är vår innerliga bön och målet för vår allvarliga strävan." (s 40)

"Vår allvarliga strävan" betyder nu kyrkokamp. Vad ska det annars betyda? Det är kamp mot dem som inifrån vill ta vår Kyrka ifrån oss. Vi står samman med Yngve Brilioth, JA Eklund, Einar Billing och Nathan Söderblom och de som är präster av något åldrad modell sannolikt samman med sin vigningsbiskop. Ingen av dem hade köpt presenationerna av Svenska kyrkan.

Hur gör nu förresten Frimodig kyrka i kyrkostyrelsen? Bråkar? Kräver ett redaktionsutskott och texter Svenska kyrkan efter sin bekännelse kan stå för?

Var hittar vi texterna från Antjeborg?

https://www.svenskakyrkan.se/om-oss

Om vådan av att läsa presentationstexter.

Det är sannerligen inte enkelt, men så lätt får man inte ge upp. De informationsbärande texterna finns att få tag på. Läs själva:

Att arbeta inom Svenska kyrkan innebär en stor spännvidd; allt från teologi och rättvisefrågor till fastighets- och finansfrågor. Vi bedriver ett långsiktigt arbete, både nationellt och internationellt. Här får du chans att göra verklig skillnad och bidra till en hållbar samhällsutveckling med människovärdet i centrum. Svenska kyrkan har idag ca 22 000 anställda, varav ca 550 hör till den nationella nivån – kyrkokansliet i Uppsala. Kyrkokansliets uppdrag är att ansvara för frågor som är gemensamma för hela Svenska kyrkan. Den nationella nivån är kyrkans röst utåt såväl i det svenska samhället som internationellt.

Vad ska vi nu säga? Vi ska säga "tack!". Nu ser vi en  kyrkostruktur som talar uppifrån. Vi är långt ifrån Ingmar Ströms visserligen bisarra men ändå tanke, att Kyrkan talar genom varje medlem. Vi är också långt ifrån det som var, att Svenska kyrkan talade ifrån mängder med predikstolar, lokalt, nära, personligt av en själasörjare, som tog sitt av Gud givna ämbete på allvar. Tack för att vi får se vad som förändrats och tack för att vi fortfarande kan tänka och förstå.

Hoppsan! Såg ni något om Frälsaren, Herren Jesus Kristus? Vad i den presentationstext som vi läser skulle få den romerska kejsarmakten eller för den delen synedriet i Jerusalem att bry sig om att ha ihjäl någon som sa detta? Inte ens dominikanerna skulle bry sig om att tända kättarbålen.

Men biskoparna i stiften skulle kunna surna till. De är alltså inte "kyrkans röst utåt"? Den uppgiften har den nationella nivån. Hade detta sagts till Yngve Brilioth, hade han blivit mäkta förvånad, det vågar Bloggardag påstå. Brilioth var ärkebiskop i en annan kyrka, en stiftskyrka bestående av 13 stift och några stödfunktioner på Luntmakargatan i Stockholm samt ett bokförlag, som ungkyrklighetens studenter startat. Detta var för övrigt Ingmar Ströms bas... Ett biskopsmöte samordnade på ett blygsamt sätt gemensamma angalägenheter. Själv hade ärkebiskopen en stiftsadjunkt till sin hjälp och var biskop både över hela Ärkestiftet samt ärkebiskop i relation till myndigheter, biskopsmöte, diakonistyrelse, missionsstyrelse mm mm samt hela det ekumeniska, vilket inte var så lite eftersom  Brilioth var en av dem som varit med längst tid. Pehr Edwall biträdde i det ekumeniska, men det fanns fler legendariska medarbetare. Jag räknar inte upp dem här.

Slutsatsen? En annan Kyrka. Man kan gilla eller ogilla den saken, men den är klar. Det borde vara värt att därför diskutera både vad som hänt och varför det hänt. Naturligtvis hör förändringen samman med samhällsförändringar, men kanske än mer genom statliga ideologiska ingripanden i sak och person.

I sak: den svenska staten har gripit in och tolkat både ämbete och äktenskap och därtill lagt sin egen sekulariserade mall över båda av Gud givna ordningarna. I Svenska kyrkan kan ämbetet uppfattas vara ett av Herren instiftat sakrament, förstås, och om inte annat så är äktenskapet en sakramental handling, en Guds ordning. Inte statens. Det hade inte Reinfeldt respekt för, lika lite som Erlander, han på vars tid man enligt uppgift från en i saken personligen okunnig fick hångla mer. Statsministrarna såg till statsmaktens intressen och då piruetterades det. Sådant blir inte utan konsekvenser – givet den gudomliga utgångspunkten.

Därefter kunde statsmakterna genom politisk kontroll styra alla de högre utnämningarna liksom en uppsättning prästval, jo vi hade sådana. Då for de också från södra Öland och Vissefjärda för att få rösta i det sista kyrkoherdevalet i Kalmar, stod i kö länge och väl framme hos valförrättaren fick de besked, att de ingen rösträtt hade. Det hade flertalet av kvinnoförbundens lokala ordförande inte heller, en omständighet som inte avhöll dem från att agera i den konservativa/kristliga tidningen Barometern. Det var tider det. Man valde och valde bort, det är det hela. Finns det protokollfäst hur partierna skulle agera? Antagligen inte och detta av det enkla skälet att det inte behövdes. Folk och parti valde ideologiskt när de valde person.

Prästvalen var egendomliga på många sätt, men grundtanken inte fel. Den gudstjänstfirande församlingen skulle ha ett ord med när den som skulle vaka över deras själar skulle tillsättas. Det blev annorlunda när de som alls inte hade detta intresse valde präster. Och det valdes också på komministernivå. Två gånger av tre valdes kyrkoherdar och komministrar. Tredjegångstillsättningen var regeringens ansvar antingen genom regeringsbeslut  eller genom domkapitelsbeslut (statlig myndighet). Det var också regeringen som utsåg domprostar och biskopar. Prövades inte meriterna? Visst. Och alla visste vilken den avgörande meriten var.

Det är de många små stegen som skapat den situation som nu råder. Ibland togs också större steg, som när det nya kyrkomötet med åtföljande centralbyråkrati kom till år 1982. Då röstade biskoparna likt trollkarlen i Himalaya land bort sig själva. Det är inte oviktigt att tjata om hur det var för att förklara hur det blev. Självfallet finns i detta system mänskligt att döma ingen överlevnadspotential. Det räcker att läsa presentationstexten för att fatta den saken.

Hur skrivs en presentationstext som denna? Med bästa vilja i världen. Det är det som är själva problemet. Vägen till helvetet är stensatt med de bästa föresatser. Ingen i Antjeborg tycker väl att den fina presentationen skulle vara problematisk?

Vilken är alltså vådan med at läsa presentationstexter?
Man fattar.

Dag D minus 49

Bloggardag samtalade med en bekymrad vän.
- Jag ska fylla år i år igen, det gör jag av princip varje år. Men nu ställs frågan om jag ska ställa till med något.
- Klart du ska. Vi brukar väl inte missa någon anledning till fest.
- Men det kanske kommer fler än som ryms? Är det inte enklast att helt enkelt cykla bort på den gamla vanliga cykeln, rymma. Däcken behöver pumpas, det är det hela.
- I din ålder finns det ingen måste-kvot. Du har alls inga uppdrag och inga som känner sig tvingade att komma. Du får väl bjuda dem du kommer att tänka på. Dom andra på ättestupan i alla fall. Fest på ättestupan är i varje fall roligare än begravningskalasets smörgåstårta, lättöl, kaffe och biskvi. Om man inte slå till med My-tårta förstås.
- Tror du folk håller tal också?
- Du får skaffa dig en sån där som sköter rostat bröd för att tysta de olämpliga. Och så får du minnas att du inte ska vara som Vilhelm Moberg, som kunde bli ursinnig när folk sa fånigheter till honom. Fast tystnad, Redeverbot, kan vara att föredrakanske.

- Men var håller man till om det kommer folk?
- Hyr ett församlingshem, vet jag. Några vänner som kan hjälpa dig att spilla vin i gästerna har du.
- Men blir det roligt, tror du? När man var i tjänst kom folk med sånger dom diktat, flaskor dom anförskaffat, intressanta böcker, vad vet jag. Nu förväntas jag väl gilla att de skänker pengar till något de tycker är välgörande. Klimatfonder kanske? Det är för få materialister kvar efter Berlinmurens fall, tror jag. Och jag ska se glad ut för att andra profiterar på min födelsedag!
- Nu får du skärpa dig och tänka ut en taktik för att uppnå ditt strategiska mål. Men "måste-kvoten" finns inte kvar. Du kan vara rätt lugn.

- Vilket är mitt strategiska mål?
- Det strategiska målet är att samla ihop vänner du fått under din livstid och låta dem få träffas. De hinner mer umgås med varandra än med dig.
- Taktiskt?
- Du bestämmer dig för den sedvanliga omfattningen, omringar kretsen av vänner och bjuder in sådana du får tag på. En del kommer du inte åt. Då får du utfärda en mer allmän inbjudan.
- Men då blir jag bara ledsen när folk inte vill komma och skyller på allt möjligt, precis så som Frälsaren berättat att det går till.
- Det är en risk du får ta, men det är i så fall en gudomlig risk. Du kan hantera den med en mer allmän inbjudan, en där du talar om stund, ställs, styrka, slag och sysselsättning. Själv är du sagesperson. Låt folk välja och fatta att du kanske inte har några vänner.

- Men om jag har och det brakar loss på Dagen D, klockan K?
- Då har du förberett somligt, sett till att folk aviserat att de vill komma, du kanske lämpligtvis har upprättat en sambandscentral och så ställer du upp. Glaset i vänster hand. Hälsa med höger. Se till att ha ett bautastort presentbord och hoppas att de fattiga, som vi altid har omkring oss, inte ska bli avundsjuka när de ser dig överhöljd i håvor.

- Det låter lite frestande, men tror du översåtarna kommer?
- Det tror jag inte ett ögonblick.
- Så jag kan utgå från att det blir idel vänligt?
- Det kan du lugnt utgå från. Annars kommer överstarna Olofsson och Salander och lyfter ut dem som inte uppför sig.
- Det kan man nog räkna med, de är ju i grund och botten markstridare.

- Så vad gör du nu?
- Jag tänker en vecka innan jag utfärdar ett påbud.
- Kommer det något på bloggen nästa söndag då?
- Det skulle det kunna komma att göra. Det blir den vänligaste bloggen en söndag någonsin.

- Har du fler frågor?
- Hur gör jag med de församlingar där jag varit och där det finns många jag tycker om? Skickar ett inbjudningskort, kanske. Kommer Silverstrands då att sätta in buss Löttorp - Köpingsvik - Borgholm - Brofästet - Kalmar - Ör tror du?
- Nu går du igång. Du som för några minuter sedan inte visste vad du skulle göra med din födelsedag. Buss är att ta i. Kommer folk med buss får du bunkra väldigt mycket, tror jag. Du får i stället hoppas på det bästa.

- Det var alltså att driva det hela lite för långt, förstår jag. Borde vi ändå inte lägga till något om att det vi planerat alltidär preliminärt, men att Gud styr. Man ska efter Skriftens ord inte göra upp alltför detaljerade planer för morgondagen.
- OK. Om Gud vill och skorna håller så blir det...
- Skor och skor. Jag har sandaler från 14 april till och med 14 oktober,  men låt gå.

- Är denna förvirrade konversation att uppfatta som något som ska bli ett påbud eller en vänlig inbjudan?
- Den saken ligger i betraktarens öga. Den kan också uppfattas som sakinformation utan personligt värde, förstås. Och de klassiskt bildade kommer att tänka på dialogerna mellan Sokrates och Platon. Blev du klokare?
- Kanske inte. Men jag markerar att Cliff Richard fyller år den 14 oktober, det är alltid bra att ha den saken noterad.
- Mohedadagarna då?

- Nenne Lindberg var där och sjöng och spelade vid Kronströms Blomsteraffär. Vi bytte några ord. Och så var det politiker på plats, fler är Egyptens gräshoppor. Hos moderaterna kunde man få en kokbok men också en putsduk med kandidatens konterfej på till glasögonen. Bra vardagsvis. Liksom toalettpapper t ex, men det sa inte Bloggardag. Hos centern en Wettexduk, plåster och en påsklämma, hos SD en bok av Jimmie. En liten papperspåse att bärga hem trycksaker och annat delade liberalerna ut. Det fanns pennor också. Pennorna från Alternativ Alvesta och från Miljöpartiet fungerade inte. Ska det tolkas politiskt? En reflexväst var väl också Alternativets gåva.

Miljöpartisternas var import från Växjö och en av dem var Per Stille. De gav bort sadelskydd för cykel. Bra att ha till, nävisst, den levererades aldrig. Vänstern hade sämst utbud av giveaways, KD näst sämst, men man ska inte bara se till det materiella för alla var vänliga och ville gärna samtala. Hos socialdemokraterna skulle man blixsnabbt smasha en potatis. Den politiska innebörden var nog fri för tolkning. LRF hade tävling och smakprov på ostar. På förfrågan förklarade de att de var idel nöjda bönder.

Annars? Folkligt och festligt. Det regnade i omgångar och var svalt. Så vad handlade egentligen klimat- eller väder-bråket för några veckor sedan om?

Kungsholmens kyrka, lördag

Kungsholmens kyrka kanske främst är berömd för att prosten Magnusson var kyrkoherde där. Han var förresten M och kom in i kyrkomötet på partipolitiseringsvågen. Det gick att tala vänligt med prosten. Det betyder inte att Bloggardag kommer att ta sig till Kungsholmens kyrka denna lördag för att vara på bokrelease för Kent Wistis bok De tillhöriga. (Libris) Men Bloggardag har läst den. De reformerta ger ut böcker som styr på Svenska kyrkan. Detta förhållande kunde de evangeliska katolikerna ägna en stunds stilla eftertanke. Alltså ska Joel Halldorf också vara med och släppa en bok.

Det kan tyckas märkligt att Bloggardag ägnar lördagsmorgonen för att ladda upp för Moheda-dagarna med Wisti, men det är samma stambana mellan Moheda, Älmhult (där Kent, då som Olausson växte upp) och Lund, där nu Kent som Wisti dväljes. Järnvägen som personlig transformation kunde bli en läsvärd avhandling. Moheda-dagarna? Kl 11 spelar Lindebergarna vid fontänen. Sådant missar Bloggardag ogärna, så ogärna att tanken nu förvirrar sig. Åter till stambanan, som för oss till Stockholms central och därifrån kan vi gå till Kungsholmes kyrka, om vi ska göra det vi alltså inte ska, fara till bokreleasen.

Kenr Wisti gör storsuccé med sina teckningar, får vi veta. Över 60 000 följer honom på Facebook och över 14 000 på twitter. Han fick utmärkelsen "Årets förnyare i Svenska kyrkan" förra året och han har varit sommarvärd i P1. Då förstår vi själva storheten.

KG Hammar, som i Libris presentationsblad av Wistis bok kallas "Svenska kyrkans tidigare biskop", lite roligt, beskriver alstret: "Med sin konstnärsblick ser Kent Wisti möjligheterna i det ofullbordade. Han synliggör dne osynliga kyrkan i mellanrummen, i sårbarheten och i den trotsigt hoppfulla tron att allt är möjligt i det livsrum där andens vind får blåsa fritt."

Så långt Hammar. Bloggardag avstår från att bedriva exeges, men vi lever i ett på papperet fritt land, så vill ni själva pröva är det i sin ordning. Vad skriver karln egentligen? Bortsett från betydelsen så låter det fint, det fattar också Bloggardag.

Boken då? Wisti är i New York (Har han flugit? Klimatfrågan!) för att skriva och illustrera boken. Det är vår i Central Park, han vandrar i parken på dagarna och på kvällarna ser han och sonen musikaler. I denna kulturella miljö funderar han på Sveriges tjugosjätte landskap "som blir osynliga (sic!) för oss så länge vi inte betraktar tro som en konstnärlig disciplin – som en lek mellan en i dödsångest utlämnad son och hans frånvarande pappa." Nu tror jag ni förstår det fina i pannkakan.

Wisti besöker S.t Patricks Cathedral – men tydligen inte S:t John the Divine? Det förbryllar Bloggardag.  Hans tanke att varje trons utsaga "är endast en snapshot ur en balansräkning mellan kärleken och döden" skulle göra sig i S:t John. (s 54) Var det därför han inte behövde gå dit? Eller fungerar det så att "i den delade vanmakten föds en allmakt" och bildar en katedral också i ett gammal stall i Göteborg? (s 59) Bloggar ogillar nog instinktivt driften att exploatera människors ensamhet i eget, kyrkligt eller konstnärligt intresse. Han rår inte för att han är läkarbarn. "Bota, lindra, trösta" är grundhållning då.

Mission då? Kyrkans grundstruktur under 2000 år på Herrens bud? Wisti är ju stiftsadjunkt för mission. "Mission är mer sändningen att bredda och fördjupa mina perspektiv snarare än sändningen att överföra mina perspektiv." (s 64) Mission kunde också vara att visa bort från sig själv i tanke, ord och handling och bli en tiggare som visar en annan tiggare var det finns bröd. En missionsvetenskapligt utbildad kan få för sig att fundera nu.

Kent Wisti beskriver folkyrkans tid och knyter till Billing. Han tror sig veta att man fick hångla mer på Erlanders tid, men själv är han född 1971 så hur han vet något om hånglande är en obesvarad fråga, lika obesvarad som han folkkyrkoteologi liksom han kyrkoteologi är obearbetad. Om hånglande och kyrkokritik borde han fråga några av de nu åldrade högkyrkliga. De kan ge besked, för de var med på Erlanders tid och har läst på, diskuterat i decennier och utöver alla decennier. Några av dem har faktiskt hånglat på Erlanders tid. Fast inte med Erlander, inte Tage, inte ens Aina eller Lillemor för at inte tala om Sven.

Wistis glada budskap är att Svenska kyrkan kommer att dö. Jaha, intresseklubben noterar. Kyrkan kommer att bestå, Kyrka definierad som "de som tillhör genom sitt hopp och sin längtan". Kyrkan är "där helig ande verkar" och inte sällan verkar helig ande helt utanför den kyrkliga genren. (s99) Vi får veta att "Svenska kyrkans språk och kultur är den övre medelklassens språk och kultur", vilket antagligen inte längre är sant. Den politiskt opålitliga medelklassen ska dock inte misstänkas för allt ont. Misstanken föds i Bloggardag att talet om anden är något annat än talet om den Helige Ande, skillnaden mellan princip och person, kan man förmoda.

Kent Wistiu älskar Svenska kyrkan, men den ska alltså dö. Likväl betyder hon "mycket för väldigt många varje timme på dygnet".  Den här sortens bekännelser alienerar mig, "das trifft uns nicht", som Erik Petrén skulle sagt. De många sover ett antal timmar till exempel. Det är inte markerat svenskkyrkligt. Bloggardag, som varje dag funderar över Svenska kyrkan, kan likväl inte säga att Svenska kyrkan betyder mycket i vardagslivets mångahanda. Varför tar han i så? Vem lurar han? Sig själv?

Bloggardag kunde en tid tänka att Kent Wisti skulle kunna betyda något för kyrklig förnyelse. Det gör jhan inte längre. Wisti är ett bloss som vi ser för en tid. Arbetsuppgifterna att bygga alternativen i den döende kyrkan och för den, återstår. "Såsom döende men se vi leva" är hållningen. Om Wisti inte blivit så uppburen, hade han kunnat betyda något i det arbetet. Men alltså inte. Han blir den politiskt farliga medelklassens man, den som uttrycker sig så att det blir fiiiint. Själsfint. Inte underligt att han får många följare på facebook och twitter. Som Trump alltså för att återknyta till New York.

Snart går Bloggardag för att höra Lindebergarna. Då blir det mer om Jesus och mindre om ensamhet, utsatthet och dysterhet. I går kväll var det Delary som gällde, Göteryds pastorat hade fest. Varje församling behöver sin högmässa och ibland en fest. Det var välordnat. Ingen förspilld kvinnokraft och gemensamhetsstuk av bästa märke. Bilkörningen innebar vissa begränsningar. Oss emellan, det är för få fester nuförtiden. Vi fick alldeles klart festa mer på Silverrom och Coca-Cola på Erlanders tid.

I Spegelsalen

Det är som det är sagt. När Bloggardag (eller Fantomen) griper in, blir det resultat. I går eftermiddag twittrade Antje igen. Det handlade om miljön, men vi behöver inte bry oss förrän nästa månad, men då blir det klimat för hela slanten. Kyrkoledarna instruerar. Vi förbereder oss. Nu förbereder vi oss för livet i Spegelsalen därtill.

Ni tror att Bloggardag är tillbaka hos sina vänner nunnorna i Reuilly (Versailles), krånglar ner sig i ansträngande böneställningar och tänker mer på det egna onda köttet än på Guds rike samt vandrar i palatset mest för att lirka upp lederna efter fromhetsövningarna? Då tror ni fel. Spegelsalen ligger visserligen i Versailles, men liksom fallet var med sommaren 2018 slipper vi fara långt bort för att dels få fransk sommarvärme, dels få vandra i Spegelsalen. Det kristliga programmet för bokmässan i Göteborg har nämligen kommit, för tidningarna levererades faktiskt senare på torsdagen. Vad som hänt tidningsbudet fick vi oroliga inte veta. Men att det ska bli mycket i Spegelsalen, det kan vi se.

Bloggardag struntar i konstaterandet i programbladet, som levererades i Torsdagsdepressionen, att alla trons människor ihop med alla människor av god vilja "måste bidra". Det skrev Henrik Grape som är "senior rådgivare". I biskopsbrevet har de som aktivt jobbar med miljö i församlingarna "funnit ny inspiration till sitt arbete".  Arbetet handlar om väderaggregatet, förstår Bloggardag, som faktiskt börjat förstå lite mer om väder och aggregat. Ska han lita på en sådan utsaga om ny inspiration eller är det bara konsultsnack,världen sedd från Antjeborgs horisont?  Det är lika bra att erkänna: Bloggardag har inte en susning. Det är just detta som oroar honom. Men han får lyfta på hatten och gå vidare till programmet Se människan.

Där får Bloggardag läsa KG Hammars et cons som slår fast att "Svenska kyrkan vill (...) bidra till att Dag Hammarskjölds av den kristna mystiken präglade förhållningssätt till tillvaron och därmed till freden, inre frid som förutsättning för yttre fred, inte hamnar avsomnat i ett arkiv utan aktualiseras och förklaras." Bloggardag får också veta, att krig inte är en naturnödvändig universell lag.

Detta är ett skrämmande tal när det börjar låta som i tiderna som föregick de båda världskrigen. Finns det verkligen "ingen väg till fred på djupet som går utanför det inre rum som var och en av oss är bärare av"? Det kan inte hjälpas av Bloggardag, som läst boken En annan Kyrka undrar vad KG Hammar då ställt till med i Svenska kyrkan. Stiftat frid och fred har han inte. Allt mynnar ut i att Dag Hammarskjöld kan vara vår vägvisare. Kanske det. Eller Jesus? Eller Anden, den Helige?

Det är nog sant att teologisk reflektion kan göras om vad som helst, men att det oftast handlar om existentiella värden. Då förstår Bloggardag att han är fel ute. Han trodde enfaldigt nog att teologi var läran om Gud och helt beroende av uppenbarelsen. Här blir den beroende av reflektion och samtal. Nog kan medelklassens hållningar kännas igen, men egentligen inte det gudsfolk som tiderna igenom burit tron. Dessa hållningar kan hämta inspiration inte minst från Dagens Nyheter.

Bloggardag läser det ambitiösa programmet och slås av insikten att i de många utbuden fanns ingen mångfald. Det är ett gäng som går runt i Spegelsalen och bokmässa efter bokmässa, år efter år betraktande sig själva och den egna förträffligheten.. Det moralistiska finns där, det terapeutiksa likaså och fromt och fint är det: "Det finns en smal landremsa mellan vår inre föreställningsvärld och vår yttre – det som vi slarvigt kallar för verklighet. Ett ingenmansland som makten aldrig har kunnat annektera och som ligger långt utanför det förväntades tyranni. Genom leken, konsten och tron har vi människor tillgång till denna ekoton och ett genuint möte kan ske." (Se människan. Programmet s 13)

Det är så fint att utanförskapet för en sådan som Bloggardag blir fysiskt kännbart. Hans klena intelligens famnar inte det sagdas djupt, tanken svindlar. Och vad betyder begreppet "tron". Det är väl tron som fides qua, men inte tron som tror/förtröstar på något eller någon, fides qaue. Ska det handla om tron som trosakt, det hette så när Bloggardag en gång i tiden läste teologi, räcker det långt. Skulle docenten Folke T Olofsson åtspörjas, skulle han kunna hänvisa till sina volymer Credo. Dessa tre böcker är exempel på sådant som inte uppmärksammas i det programutbud Svenska kyrkan står för på en bokmässa. Det är böcker som inte hör hemma där, böcker som skulle göra att spegeln sprack från kant till kant.

KG Hammars introduktion till Hammarskjöld ges ut på flera språk så att den kan spridas över världen. Gunnar Stålsett kommer också och så samtalas det. För att höra det samtalet live måste man ha seminariekort.

Till lustifikationerna hör att Antje samtalar under rubriken "Eliten – och alla vi andra". Hon är "ofta aktuell i samhällsdebatten" får vi veta. Anders Wejryd är på plats för att samtala och hast du mir gesehen, det är Kajsa Wejryd också. Nu vill Bloggardag förmana: det är understundom opassande att skratta! Minns då visdomsorden: "Mest spännande är teologi när den är en upptäcktsfärd och inte ett försvar eller en upprepning." Säg det till kyrkofäderna, som visste att bedriva teologi för att försvara tron och gick till uppenbarelsen, det upprepade, för att förstå! Kyrkofäderna skulle struntat i den relevans för teologin som hämtas från andra akademiska discipliner, från samhället och universitetet. Göteborgs?

Ska Bloggardag stanna i Göteborg och gå på litterär gudstjänst? "Hur vet jag egentligen om det är rätt person jag blivit? Är det min rätta identitet som jag uppnått? Kunde jag ha varit någon helt annan? I gudstjänsten möter litterära texter bönens och riten språk. Identitet, historia, kön och gudsbilder lyfta fram..." (Se människan. Programmet s 11). Högmässan i Rydaholm verkar mer lockande.

Kan det förresten vara så, att det intressantaste på Bokmässan händer på andra ställen än i den svenskkyrkliga Spegelsalen? Vasa församling på torsdagskvällen kanske. Och vid hedningarnas montrar förstås. Där känner sig nog Bloggardag mer hemma trots allt.

Förvirring är vår arvedel

Likheten mellan president Trump och Antje? Båda twittrar, fast hur är det med Antje? Hon tog twitterpaus den 8 juli, kan man se. Idag är det den 23 augusti. Och vi har inte hört något om markbränder, sommarhetta, klimatkatastrofen vi ser med egna ögon, migrationsdomstolarnas hanterande av den lag Antje var för och en hel del annat, där vi kunde behövt ledning. En fråga ställdes om flyktingarbetet i Torsdagsdepressionen och den fick Modéus II och enhetschefen Arvidsson besvara. De nämnde dock icke Frimodig kyrkas avgörande insatser, vilket Bloggardag förstrött noterade.

Det pågår tydligen en valrörelse också. Nog kunde Antje förväntats ha twittrat ut några djupa tankar. Nu kommer röstkortet till medborgare och en del andra. Man kan fråga om röstningen, tel 010-233 71 00. Bloggardag funderar på att ringa och fråga efter tips och råd på vilka man ska rösta. Ja så blir det när Antje inte styr och leder våra tankar.

Bloggardag har nåtts av informationen att anledningen till Antjes twittertystnad diskuteras runtom i Svenska kyrkan. Någon fann det troligt att hon inte ville förknippas med Trumps sätt att leda. Den andra förklaringen är intressantare. I en satir uppträdde Bintje Rösti och de illvilliga med faiblesse för den sortens humor skrattade. Bintje dyker upp fem minuter in i inslaget. Men det sägs att just detta tål inte Antje. Hållningen "mycket att skrattas åt tålte hon" är inte hennes. Och då har intresset för twitter gått förlorat. Det förödande visar sig ju också vara att humoreskerna i inslaget är autentiska citat från Svenska kyrkans kommunikationsavdelning. Jag ger hänvisningen, men också maningen: Skratta inte!
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7002814

För att illustrera allvaret i den uppkomna situationen kanske Bloggardag behöver ge ett militärt och autentiskt exempel.
PÅ KA2 fanns en husmor, som naturen utrustat rikligt varför hon kallades "Pattlisa". Information om detta bland soldaterna allmänt använda nom de guerre nådde en dag batterichefen. Denne kapten var känd för att ibland blanda ihop begrepp i meningar. Som officer och gentleman lät han nu ställa upp batteriet på kaserngården och tog till orda:
-Det har kommit till min kännedom, röt han, att ni kallar Pattlisa för husmor.
Det började mullra och snart var skrattet allmänt. Kapten stirrade på soldaterna och ropade:
- Det är inget att skratta åt. Det är allvarligt. Det är djupt allvarligt!
Bättre kan det inte sägas.
- Det är inget att skratta åt. Det är allvarligt. Det är djupt allvarligt!
Bloggardag skänker bort repliken så att fler kan få nytta av den i skiftande sammanhang.

Är det då sant att eliten inte tål skrattet från folket?
Bloggardag känner till en präst som förekommit i de flesta nyårsrevyerna i den stad och på det ställe där han verkade. "Rätt", sa hans vän den socialdemokratiske förtroendemannen. "Den kommunpolitiker eller präst som inte förekommer i nyårsrevyn, har inte uträttat något av värde under året." Kunde ingen trösta Antje med denna insikt?

Finns det andra förklaringar till twittertystnaden? Har Antje tröttnat på pysslet som ärkebiskop, ser hon fram emot en tidig pension eller väntar på ett akademiskt uppdrag utomlands? Det är svårt att veta. Skeenden i Antjeborg undandrar sig gärna allmän insyn. Men stämmer bedömningen att vi med egna ögon ser en ledarlös byråkrati som löper amok, kan man väl förstå att det inte är konstigt att man längtar bort nångång.

Snälla människor försöker hjälpa Bloggardag ur hans iråkade klimatförvirring. Nu är inte hans problem att människan påverkar naturen och när en doktor i etik menar, att lösningen torde vara att för jordens skull avskaffa människan, tror jag på hennes bedömning av de konsekvenser som följer av månget klimatresonemang. Då bortser jag självfallet från mekanismerna när medier ska låta mig veta hur det är och trummar klimat dessa veckor, inga andra svenska problem. Jag vill egentligen veta mer om hur migranter/invandrare ser på Sverige. Är vi fiender vars bilar kan brännas? Är svenska kvinnor fritt byte? Ska andra bestämma hur kvinnor ska klä sig, med risk att de annars utsätts för skymfande tillmälen? Ska de nyanlända på lite sikt ta över landet och på väg dit försöka hindra en del äktsvenska aktiviteter? Ska de trakassera homosexuella? Jag vet inte så mycket om detta mer än vad jag läser hos exmuslimen herr Omar till exempel. Borde inte detta diskuteras? Kanske herr Omar pratar i fezen?  Liksom frågan om den där gymnasielagen borde ställas. Jag fattar inte heller vad som är läget. De som skulle få en chans att gå på gymnasiet kommer alltså att missa halva första terminen, är det verkligen bra? Vad säger SKR om det innevarande läget? Ska Bloggardag tröstas av att en del mindre kommuner likväl låter dessa elever börja. Men om det var fel? Detta är frågor som vi behövde få klarhet i.

Grundproblemet för Bloggardag handlar om den för så många självklara kopplingen mellan klimat och väder. Han nåddes nyss av nyheten hur det var sommaren år 1947, torrt och regn bara vid två tillfällen Vilhelm Moberg klagade. Jag levde inte då, men 1955 och 1959 och hur var det 1993? Stämmer det inte att år 1901 och 1914 uppvisade samma temperaturer som 2018? Och hur var det 1939? Tycks det inte vara så, att det då och då blir somrar av det slag vi haft, men nu i augusti ser jag gräset växa på vallarna. Vänta några veckor så kan också den skörden höstas in. Gräset måste klippas. En gång till: hur har ni säkerställt det entydiga sambandet mellan sommarens väder och klimat? Och för er som tror på Darwin, från ett darwinistiskt perspektiv, vad är problemet? För er som tror på Gud Fadern, som en gång ska göra allting nytt, vad är problemet? Skäll inte på Bloggardag. Problemformulera mera och förklara bättre!

Själv har jag läst en artikel som slår fast att Exxon visste om klimatförändringar på grund av människors aktiviteter för 40 år sedan, men det är inte den saken jag diskuterat. Jag pratar väder i första hand och bevisade samband. Klart att människor påverkar. Visste inte Rachel Carson något om detta redan dessförinnan, eller vad handlade hennes bok Tyst vår (1962) om? Människans påverkan på naturen genom kemi väl? Om detta hade Elin Wägner också skrivit. Hur vore det med förnuftiga samtal i stället för alarmism? Då kan man enkelt konstatera, att de flesta inte vet vad de talar om, de styr på förnimmelser och inte på kunskap. Det de menar sig veta har journalister bibringat dem. Sådant tycker alla docenter av kvinna födda illa om.

Förresten, är inte kampanjen mot kött illavarslande. Ska vi gödsla med konstgödsel i stället för med koskit av miljöskäl? Nu ser ni problemet i hela dess vidd. En riktig miljövän äter sålunda råbiff för att säkerställa tillgången på naturgödsel!

Detta blir Bloggardag en svår torsdag. Tidningsbudet har inte kommit. Är tidningsbudet sjukt eller har det inträffat en olycka? Ni trodde att Bloggardag skulle hantera tidningsabstinens och ynka sig själv över de icke-levererade tidningarna,när hans oro gäller medmänniskan? Då åkte ni dit!

Den heliga misstron

Vår allraheligaste kristna tro är en sak. Den heliga misstron icke dess motsats. De båda hör samman. Pröva andarna! I en kristen kultur, sådan som den var, skedde detta rätt självklart. Det blir så om Kristus är främst i vår lag och Kyrkans instrument används för att söka sanning och sammanhang. I en postkristen tid ställs andra krav på de kristna, enskilt såväl som församlade. I eminent mening gäller detta i ett mediesamhälle, där viktiga normsändare utan vidare, inbjudna eller objudna, tar sig in i våra hem.

Bloggardag sätter sig i soffan och låter sig upplysas. Han har dock ingen aning om vilka nyheter som valts ut och vilka vinklingar som beslutats för det han ska få se. Några nyheter i världen tas inte upp. Andra slås upp stort. Några experter återkommer och blir hemmets kära gäster. Bloggardag har få chanser att värdera vad de säger. Talar de kyrkligt är de dock icke sällan lätta att avslöja. Är det lika illa på andra områden? Bloggardag vet inte. Men bortom det vetbara finns alltså någon som beslutat att just experten A ska med och inte B.

Bloggardag var en tid artig när redaktioner ringde. Han skulle göra sitt bästa för att ställa upp i en debatt. Så t ex med KG Hammar. Då ringde redaktionen och sa att det blev inget, för Hammar ville inte. Han som lovat medverkan påpekade då att genom sin vägran kunde ärkebiskopen själv bestämma vad som skulle avhandlas offentligt. Vore det inte redaktionellt vettigt att då bara ta in den som lovat ställa upp och förklara att ensidigheten i programmet berodde på att Hammar inte ville?

Andra gånger förklarade den uppringde att församlingsarbete förhindrade. Men när han väl fattat, att den kyrkliga nomenklaturan aldrig ville ställa upp sa han alltid "ja" oavsett andra engagemang. Då fick redaktionen ringa tillbaka gång på gång och förklara att inslaget inte kunde bli av eftersom ingen ställde upp. Om detta gäller i det kyrkliga, kan man förstå vilket hot t ex sociala medier utgör. Då måste verkligheten regisseras på annat sätt.

Den heliga misstron är självfallet en misstro mot dem som så självklart tar sig in i mitt hem ochlägger beslag på min tid: journalister i tv, radio och tidningar. Detta är den ifrågasättande hållning som bevarar livet. Det vet den som är född det  årtionde då Joseph Goebbels tog livet av sig. Han var propagandaminister. Han visste att använda sig av massmedier, film och radio. Vilka har i vår samtid tagit hans kall på sig? Fundera. Vilken effekt får det på oss när media stort slår upp markbränder i Sverige och Kalifornien och omedelbart kopplar dessa till klimatfrågan? Tidigare sades det att markbränder är något naturligt och i grunden något för naturen nyttigt. Hur är det egentligen?

Misstron gäller förstås myndigheter. Inte bara så att Bloggardag under årens lopp noterat inkompetens i myndighetsutövning men nu också så, att myndigheten tycks misstro också journalister. Bilbränderna i Göteborg ledde till att några förövare greps, men när journalister ville ha fram namnen blev det nej. Ska vi då tänka att myndigheten med bästa vilja i världen ville hålla den informationen hemlig för att inte göda det som kallas främlingsfientlighet? Då var det völ olyckligt att en av grabbarna hämtades hem från Turkiet, för då kan man förstå något om förövaren men också förstå något om myndighetens hållning till dem som är skattebetalare. Riktigt roligt är det inte.

Den heliga misstron gäller självfallet också majoriteter. Barbara Tuchmann igen. Hon pekar på ett grundmönster där alla, utom några få, dåraktigt marscherar åt ett och samma håll. De många har bestämt sig för hur det är och med denna givna utgångspunkt avfärdas invändningar. Det kan bara bli fel. Och detta är ett grundmönster i mänskligheten. Sug på den! Vi blir lurade. Häxeriet lika väl som uppgifterna om pappor som förgrep sig på sina barn, en nyhet för 30 år sedan, kan vara exempel. I båda fallen dröjde det innan någon granskade förutsättningar och sakmaterial. Alla andra var nöjda med att vara på den rätta sidan, den som stod ondskan emot. Om tillräckligt många upprepar samma sak utan att komplicera eller komplettera framställningen ska man utgå från att det är något lurt på gång. Detta är Bloggardags mening och den respekterar han.

Bloggardag fick problem när nyheten att salt alls inte var så farligt som man trott. Det är vetenskapligt fastlagt att den gamla vetenskapliga sanningen inte höll. Vad drar man för slutsats av detta? Kan det finnas fler sanningar av detta ombytliga slag i det vetenskapliga? Vad vet egentligen vetenskapen? Är det sant att vår kunskap är ett styckverk också när det handlar om klimatet? Kan jag verkligen veta att Klimatupplysningen har fattat allt fel? Varifrån hämtar ni er egen omfattande klimatkunskap? Bloggardag är humanistiskt skolad, det erkänns med skammens rodnad, men uppvuxen i ett naturvetarhem. Har det med nappflaskan getts honom någon misstrons grundhållning? Är det därför han så förnöjd läser skildringen professor Jörg Carlsson gav av ynglingen som brukade hasch och alkohol för att dämpa sin klimatångest. Pojken ville ha färdtjänst tillbaka till Emmabodafestivale, men professorn rekommenderade en av alla röda landstingscyklar "som bara står där och ruttnar".
- Cykla du, det är bäst mot din klimatångest.
"Han blev irriterad och stack."
Klimatångestterapri erbjuds i Norrland. En knapp miljon skattekronor har satsats på projektet. Professorn noterar att den allmänna klimatångesten inte tycks så utbredd. Hade den varit, hade grillförbudet firats för grillning är ointe bra för klimatet, inte ens för hälsan. Jörg Carlssons krönika finns bakom betalväggen i Barometern/OT den 21 augusti.

Nu förstår ni att Bloggardag inte kommer undan förvirringen mellan väder och klimat och vill veta vad som orsakade missväxten de knepiga kalla åren 1866 och 1867 och gjorde att sommaren 1868 var extremt torr och att folk dog  av svält och följdsjukdomar år 1869. Det var inte bilismen, den saken är klar. Så var det vädret och vad säger då att vädret inte ställt till det i år? Det ska man tydligen begripa för annars är man cynisk och tar inte klimatfrågan på allvar. Men bönderna klagar! Det överraskar inte Bloggardag. Vem har någonsin mött en bonde som inte klagar? Bortsett från bonden Paavo hos Runeberg förstås.

Falsk fromhet och oikofthoroi

Bloggardag ifrågasätter inte fromheten, den tycks stabil och vacker därtill. Den stofferas ut med musik och funderingar, blir eftersinnande och inkännande. From är den. Lagfrom. Men den är falsk. Den talar inte om verkligheten själv. De vackra orden och uttrycken uttrycker inte kristen tro, kyrkokristendom.

Bloggardag har alltså avnjutit söndagens gudstjänst från en radiostudio i Umeå. Det är sant att Umeå är en konstig stad, där ma stavar U me Å, men bortsett från detta är det uppenbart att uppenbarelsen spelar mindre roll i denna gudstjänst. Det är MTD-religion. Den konserverar det som uppfattas vara, ändrar inget. Kristen tro handlar om växt. Jag ska bli den jag är i Guds ögon, det som är Faderns avsikt med mig. Växt och mognad kan innebära växtverk och det är hur som helst ett projekt i rörelse ett antal år, mitt livsprojekt. Jag ska inte vara den jag är. Jag ska bli! Regnbågsgudstjänsten är konservativ i betydelsen konserverande.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1127344?programid=945

Regnbågsgudstjänsten slutade med sången Res dig upp och gå.  Poängen tycks vara att det inte finns någon kamp att utkämpa, inget att vinna, människor som förgiftar med sina goda råd och "du har gjort vad du kan". Det är då "hela himlen sjunger res dig och gå." Bloggardag noterar att detta ska tydligen vara den enskildes beslut. Här finns inte skymten av en soulfriend. Ett ensamt ego, det är det hela. Är det så uppbyggligt?

I gudstjänsten får den könskorrigerade komma till tals. Bloggardag undrar mycket över frågan vad som ska korrigeras. Konfirmanderna fick lära sig att säga: "När Gud skapade mig, skapade han något fint och värdefullt." Det är evangelisk Fadersdyrkan. Gud vet bäst och bäst var att Gud ville mig, som ett mysterium att utforska. Till man och kvinna skapades människan i ett tillsammansskap som också utrymmer polaritet. Det finns variationer inom kön, det fattar jag. Det finns en osäkerhet också om vad kön innebär, men är det verkligen en problematik att hantera med kirurgi och medicin? Eller ser vi ånyo ett exempel på funktionell dumhet, alla håller tyst och några håller med. I gudstjänsten uttrycks sympatin med en person som hatar sitt gamla namn och sitt gamla liv. Är detta verkligen ett kirurgiskt problem?

Postmodernismen är inte vänlig mot någon av oss. Den gamle marxisten Terry Eagleton var den förste jag läste som satte de intellektuella frågetecknen inför hela tankekonstruktionen. Borde inte Kyrkan tydligare kunna hävda att det finns en Sanning och en verklighet som vi har att förhålla oss till, inte konstruera om? Och är det slaget om Verkligheten som i all tafflighet utkämpas nu, utan att vi egentligen vill fatta det? Vi bligar mest och låter oss luras för det låter fromt men är falskt. Och just kategorin "falskhet" finns inte i den postmodernistiska förståelsen. Problem?

Hos de apostoliska fäderna, Ignatios till exempel, skulle de som svarat för fromhetsövningen från Umeå liksom en hoper andra aktivister i det kyrkliga kallas oikofthoroi. Det är beteckningen på dem som förstör Guds hus. (Ignatios brev till efesierna, 16:19. Lägg ordet oikofthoroi på minne! Det handlar om att inte låta lura sig av det fromma talet, det som uttrycker en annan lära. Och det är på allvar det där att fördärva tron på Gud genom falsk lära. Och de som fördärvar i Guds hus och de kristnas hem är många. Oikofthoroi . Oikos betyder hus/hem och fthoror färdärv.

Hållningen att vi inte ska låta lura oss är biblisk och hörs Kyrkans historia igenom. Det finns en lögnkraft i tillvaron. Den måste vi varsna och demaskera. Den märks när verkligheten skaver oh det bara blir dumt eller överraskande på ett sätt som liksom inte stämmer. När predikanten vid en gudstjänst under Europride West i Göteborg steppar upp i klänning men inte röklin och stola är det en sådan överraskning som skaver mot verkligheten och signalerar, att här är något annat och ska vara just så. Vi behöver inte gå på det. Vi behöver inte resa oss och gå heler. Det räcker att vi resre oss och säger att vi inte går på det hela. Då faller maskerna och vreden kommer fram. Det var så det var under masken. Vredens tid. Låt bara inte skrämma er. Vi har en Herre. Det är just detta som är det fina i kråksången.

I Ronneby är det ingen prästbrist men tecknen på att det kan bli ser Aina Svensson, C. Hon hoppas nu på att fler korta utbildningar ska locka fler till yrket. Det är rätt. MTD-religionen behöver inte teologiskt välutbildat folk, de kan få för sig något. Fram för fler korta utbildningar! Det ska ju inte sägas annat än det folk redan vet. Det ska tröstas inte förändras och för detta räcker korta utbildningar.

Oss emellan, men bara oss emellan: är det inte en rätt vanlig augustimånad i Sverige nu? Regn och svala aftnar... Vart tog klimatkrisen, den vi såg med egna ögon, vägen? Har vi sett några tabeller på temperaturer i Sverige under ett antal somrar? Har vi funderat över hur medier kan styra vår varseblivning? Och vad vet vi om experter som träder fram? Är de experter i egentlig mening eller tyckare? Vad vet vi om somrar som kommer och som vi nu ska förbereda oss på? Bloggardag erkänner. Han kollade klimatupplysningen. Sveriges andel av koldioxidutsläppen i världen är 0.14% och mycket som utminuteras i medierna kallas "rappakalja". Det är ett starkt ord när vetenskap bedöms. Bloggardag säger som den skånska flickan på dansbanan: "Ou va svitt ja ä, känn själv!"

I dag övar vi på det svåra ordet oikofthoroi och fortsätter att inför all fromhet ställa sanningsfrågorna. Det är klart att ingen har rätt att få förstöra vårt kyrkliga hem eller beröva oss vår hemortsrätt. Det var Gud själv som skapade oss, ville oss och i dopet gjorde oss till sina barn. Det är lika bra att vi slår vakt om det. Och så kan ordet oikofthoroi beskriva politiska skeenden också, glöm inte det.

Dysterheten fick ett ansikte i Torsdagsdepressionen

Eftersom cykling ska lösa transportproblemen medan vi så svårt plågas av klimatförstöringen, den vi ser med egna ögon, kom Bloggardag uppmuntringsvis att tänka på friherre Povel Ramel. De utgör en klar minoritet som sjungit denna sång i militära sammanhang på fest i legendariska Grå Huset, just mention'. Det finns fler verser, men denna räcker för klimatfrågans skull.

Man cyklar för lite, man röker för mycket, och man är fasen så liberal när det det gäller maten och spriten. Jag borde slutat för länge sedan, men denna sup är sår liten. Vad tjänar att hyckla, tids nog får man cykla!

Bloggardag vaknade inte i torsdagsmorgonen för att ta sig ut till postlådan och hämta in några tvestjärtar samt tidningarna, däribland Torsdagsdepressionen. Det var för väl. Han fick depressionen först under torsdagseftermiddagen, när delegationens sammankomst avslutats och han kommit hem. Sällan har väl Torsdagsdepressionen så väl stått upp som med nr 33. Omslagsbilden var tre sorgsna och kränkta. Inte kan en kyrkokristen bli glad då. Man är sorgsen och kränkt med de sorgsna och kränkta, det är givet. Skulle informationen att biskop Linds "mesta fokus" är måltiden vara mer uppiggande? Bloggardag blev kanske mer bekymrad. Visserligen stampade biskopen av i den heliga måltiden men heligast tycktes gåsablotet vara. Bortsett från den viktiga informationen att biskopen särskilt uppskattar strömming. Det är det folkliga draget som framträder precis som det ska.

När Bloggardag uppmärksammats på att de många platsannonserna berättar mycket om Svenska kyrkan, kastade han sig över dem. "Är du präst med engagemang och intresse för samhällsfrågor?" undrar Lundby församling, som signalerar profil med den multikulörta flaggan. I Norrköping vill man ha en präst med diakonalt perspektiv, ni vet en sådan som känner för mötet med människor och är trygg i en mångkulturell miljö. I Ljungby, G län, har man släppt all småländsk blygsamhet. Där heter det utan omsvep "Vi är engagerade, visionära, målinriktade och omvärldsorienterade." Verkligen? I Södermöre pastorat handlar det om "spännande nysatsningar". Och så finns en uppsättning församlingar/pastorat som söker präster utan att vara särskilt spännande. Men nog är det förbluffande många prästtjänster lediga.

När det ändå handlade om lediga tjänster fördjupade sig Bloggardag i en redan tillsatt. Det var inte heller ointressant. Vi är alltså med ny kommunikationschef. Pia Dahlén är starkt värderingsstyrd. Nästa steg i yrkeslivet efter tjugo år med kommunikation i näringsliv, politiskt styrda organisationer och intresseorganisationer blir alltså det kyrkliga. Pia Dahlén är uppvuxen i en kultur med starka kristna värderingar, döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan samt gift kyrkligt också. "Jag definierar mig som en andlig och sökande person i min tro. Och jag har alltid uppskattat kyrkans rum. Det kyrkliga rummet får en att tänka inåt, vilket är en fantastisk kontrast till alla andra saker i samhället som är oerhört kommersiella och fyllda med budskap. På det sättet är det en annorlunda och unik plats."

Bloggardag har nog svårt att fatta, för han hade vandrat i den föreställningen att just kyrkorummet var ett rum fyllt av budskap. Så mycket fattar han dock att kommunikationschefen är en gängse kyrkomedlem, fast kanske gängse av det lite finare slaget. Mellanskiktet ni vet. Men hur kompetent är Dahlén att kunna avgöra vilket budskap målgruppen ska nås av? Blir det inte med nödvändighet en satsning på MTD-religion? En person som är andlig och sökande brukar hamna där. Så svaret på om religion blir alternativet i en kultur där Gud är död, kanske ska bli jakande. Här anknöt Bloggardag till en läsefrukt: https://www.svd.se/kan-religion-fylla-tomrummet-efter-gud

Då får vi kyrkokristna inte problem utan i stället förnyad entusiasm. Just så var det i urkyrkans och fornkyrkans tid. Nu spritter det i dem som 1. vet vad sant är, 2. vet vad priset för att stå upp för sanningen är och är beredda att betala det samt dessutom 3. har förmågan at skratta åt eländet kvar med svärtad kyrklig humor. Bloggardag har nu i tre punkter sammanfattat Apostlagärningarna, som ni märkte. Ska vi anta att denna hållning kontrasterar mot den i Antjeborg och kommunikationsarbetet?

Det skulle för de fåvitska kunna komma att uppfattas vara ett problem att själva budskapet som ska kommuniceras är mer distinkt än andlig och sökande tro. Kollar man så är det religiösa en hållning rätt långt ifrån det där att ni måste se och höra själva för nu har jag hittat honom. Den samariska kvinnan som exempel lika väl som aposteln Paulus. En snabb bläddring av evangelierna ser många sådana, där polletten ramlat ner. De blev inte kommunikationschefer men de blev kommunikatörer. Missionshistorien vimlar av dem. Men de visste vad de trodde. Det var därför de kommunicerade evangeliet i ord och handling, under och tecken. Kommunikationschefen Dahlén träder fram som en sådan som evangeliet borde kommuniceras till så att polletten faller ner. Som objekt, alltså. Inte avlönat subjekt. Bloggardag ägnar sig nu åt misstro, den kristna trons andra sida.

Samtidigt kan vi med svärtad humor se hur folk söker det som avslöjats och är uppenbart. Rom 1:19-23. Här är vår tid. Också!

Instinktivt

Bortsett från alla argument, allt bokläsande, allt skrivande, allt som vi förväntas ägna oss åt för att få en välgrundad mening, vad är det som gjort att vi alls finns till? Bloggardag funderar. Ett svar kunde vara "Guds goda vilja", men mer ohelgat? Är det inte så att anfäder och anmödrar medvetet eller omedvetet, instinktivt, sett till att inte utsätta sig för faror. Därför har de kunnat reproducera sig i generation efter generation och så har det fortsatt och fortsätter ett tag till.

Till överlevnadsmekanismerna hör att instinktivt kunna varsna vilka människor man inte kan lita på och vilka som därför inte ska åtnjuta förtroende. Deras bedömningar/hållningar/ ska misstros. För detta har det genom mänsklighetens historia inte krävts bok- eller artikelläsning. Bara den där instinktiva vissheten. Somliga har den i högre mått. Andra fattar inte när de möter en bondfångare.

Bloggardag vill inte döma hunden efter håren, men frågan ska förstås ställas vad hunden då ska dömas efter. Det är bättre att inleda med skepticism och övertygas om att den var omotiverad än att låta sig luras av enkla manér eller knep.

Om Bloggardag ser en person som talar utan all tillstymmelse till charm är utgångspunkten att detta är en person man inte omedelbart ska lita på. Nå, om Bloggardag möter en högst charmerande person? Lika illa. Det finns sådana som ler, men leendet når inte ögonen och som skrattar, men det är ett strupljud – "hehe"– mer än en glädjeyttring. Och så finns de som på allt sätt ska skrämmas och få oss att skämmas. Bloggardag är häpen, för detta borde inte vara möjligt i en upplyst nation. De entydiga sanningarna ska ifrågasättas. Men det finns politikområden där detta alltså inte får ske.

Nu torgförs sommarens torka, men inte torkan år 1868, som en ögonöppnare. Samma sak med bränderna. Lösningen på klimatfrågan? Minskad bilkörning och mer cyklande. "Aktiv mobilitet" kallas detta. Då läser Bloggardag att cykelolyckorna ökar kraftigt i Stockholmsområdet, men det är väl inget att i förstone fästa sig vid. Lund är föredömet. Tänk om, optimera, bygg om, bygg nytt!
https://www.di.se/debatt/debatt-sa-ska-farre-ta-bilen/?loggedin=true
Saken uppmärksammades också av boulevardpressen.

Nå, nu är Bloggardags problem att han saknar all tilltro till rikdsagsledamoten Karin Svensson Smith. Hon är i grunden totalitär och gillar, detta är Bloggardags egen men högst kompetenta bedömning, att kommendera andra. Är detta en Bloggardags ohelgade fördom eller en överlevnadsinstinkt? Svaret är givet. Överlevnadsinstinkt, en sådan som fäder och mödrar hade. Detta är verkligen Bloggardags mening och han respekterar den.

Cykeln ska vara norm. På externa köpcentra ska kommunen kunna lägga parkeringsskatt, men det ska också gälla vid arbetsplatser. Bilisterna ska betala marknadsmässiga priser. Gratis eller billig parkering är ett hinder. Ytor för bilparkering och utrymmet för bilar som rullar ska minskas. Det kallas "mobility management"och betyder "beteendepåverkande åtgärder". Någon älskar att kommendera. Detta är de totalitäras grundhållning.

"Få tvivlar nu på att det finns ett samband mellan användning av fossila bränslen och de temperaturrekord som har uppmätts." Jaha. Men det ges också besked: "Det finns inte tillräckligt med bioenergi för att ersätta alla de oljeprodukter som transportsektorn drivs med." Nähä. Slutsatsen blir alltså omställning till cykel.

Är hon vice statsminister, hon som i går talade om "galet väder"? Då säger Bloggardag inte "infantilisera inte mera" –för det torde vara omöjligt. Väder kan inte behandlas i kategori galet eller förståndigt. Torrt eller blött kanske. Varmt eller kallt. Men inte galet, absolut inte galet. Den som tror detta måste obönhörligt driva en galen politik, det är Bloggardags vetenskapliga slutsats.

Annars är det Hufvudstadsbladet som gäller med en artikel om klimatförändringar. Artikeln fuskar inte bort allvaret men ger inte heller ett intryck av att klimatbedömningar är vetenskapligt enkla. Inte sällan är det nyttigt att gå över nationsgränsen till den östra rikshalvan. Ansatsen är hoppfull. Klimatkrisen löser sig kanske. Problemhanteringen läggs ut över generationerna.
https://www.hbl.fi/artikel/klimatkrisen-loser-sig-men-kanske-inte-utan-problem-finland-ar-ett-av-landerna-dar-temperaturfora/

Nu återvänder Bloggardag till fäderna och mödrarna. Bloggardag har sett rätt mycket av det gamla bondesamhället och slitet, för det var verklighet under 1950-talet i Kronobergs län och Moheda provinsialläkardistrikt. Elin Wägner och Flory Gate bedrev jordbruk i Lädja. Elin Wägner hade tidigt satt igång de lokala debatterna bönder emellan. Lite roligt var det. Det blev samtal därför att damerna ifråga var sådana man inte instinktivt misstrodde. Men andra blev inte trodda därför att folk inte är några dumskallar och därför inte vill låta sig kommenderas av sådana. När det handlar om torka och markbränder kunde bönderna fundera över år 1868 och rusta sig för nödår, för de visste att sådana kan komma. De bad om god och tjänlig väderlek. Och så visste de att jorden faktiskt slits ut och de väntade nya himlar och en ny jord efter löftet. Det var klokskap. De kunde därför vara för tillväxt och när den kom byggdes ett samhälle för välfärd åt de många. Länge leve den heliga misstron och inte bara vår allraheligaste tro! För det var just misstro som ledde Elin Wägner och Elisabeth Tamm att skrivs boken Fred men jorden, som kom i juni månad år 1940. Nytryck med förord av Flory Gate på Arkturus förlag 1985. Misstro eller instinkt? Det handlar om "tyngden av våra argument och makten av vår känsla", skriver Wägner och Tamm. (nytrycket s 61) Flory Gate talade om att handla enligt sin intellektuella övertygelse. Sådana var de. Och vi som finns till läser vad de skrev...

Bloggardag minns för övrigt den goda historien.
- Om tiotusen år går jorden under.
- Men det är ju förskräckligt. Det är bråttom. Vad ska vi göra?!
- Jamen, om tiotusen år finns varken du eller jag ...
- Sa du tiotusen? Jaha. Jag tyckte du sa tusen.

Jesus sa förresten att han kommer snart.

Statsmord, statshemligheter och stolligheter

Vidkun Quisling överklagade inte dödsdomen. Han visste. Men det hela skruvade sig fram. Hade Quisling verkligen mördat/dräpt någon? Christian Braws förtjänst är att han ordentligt tagit upp problemet med idealistens goda avsikter och de förfärliga konsekvenserna av denna idealism. Dr Braw för inte någon diskussion om straffets legitimitet, men det bör göras. Hur kunde Quisling egentligen dömas efter militär rätt? Vad är det för provisoriska anordningar som införts 1941 och 1942? Bloggardag fattar naturligtvis att det var nödvändigt att avrätta mannen och att hitta på paragrafer för detta ädla syfte. Men håller argumenten så här 70 år senare? En gång till: nödvändigheten bestrids inte. Det var nödvändigt att avrätta en hoper höga nazister i Tyskland också. Men "brott mot mänskligheten" var en kategori som infördes efter det att brotten begåtts. Några synpunkter på detta?

För ögonblicket räcker det att peka på en härva problem och för Norges del bottnar de i att ingen kunnat tänka sig en situation som den som rådde under ockupationen. Men visst bör vi fundera! Och tacka för ett väsentligt påhak, som Thomas Ahlstrand gjort. Lite svårläst blir dock det hela:

Tiltalte Vidkun Abraham Lauritz Quisling dømmes til døden for forbrytelse mot den militære straffelovs § 80, nr. 1, 2 og 3 og mot den borgelige straffelovs §§ 83, 84, 86, 98, 233, 239, 255, jfr. §§ 256, 257, 275 og 317, jfr. § 318 og de provisoriske anordninger av 3. oktober 1941 og 22. januar 1942, alt sammenholdt med straffelovens § 62.

Bloggardag avser att återkomma till fallet Quisling. Under tiden kan ni läsa Christian Braws bok och fundera över idealister. Nu måste vi dock ta upp frågan om statshemligheterna. De finns. Inte bara i Norge.

Ett gäller: Spionen lägger pussel, behåll din bit! Sonderingsdelegationen kan det på grund av statsnyttan inte sägas så mycket mer om. Skulle Bengt Olof Dike ringa till Försvarsdepartementet (08-405 10 00) eller till Högkvarteret (08-788 75 00), skulle han inte få några svar. Möjligtvis kunde han hitta någon glappkäft på MSB (0771-240 240), som inte tränats i hur hemligheter hanteras och vill vara, som det heter, "behjälplig". Det ändrar inte faktum att delegationen utsetts på för sammanhanget högsta ort och att kostnaden dolts, eftersom främmande makt annars enkelt kunnat lägga sitt pussel. Bloggardag undrar om ens finansdepartementet kan hitta den listigt gömda posten, denna lika lite som när det gällde IB. Några ledamöter är öppna; överstarna och Bloggardag. Det hör till själva spelet att släppa någon information. Nu får främmande makt något att jobba med och därmed binds dess personal till denna fråga.Det är så det går till. Främmande makt måste försöka ta reda på om sonderingsdelegationen utgör ett verkligt hot. En eventuell nyrekrytering, som kunde motivera deltagandet av överstarna liksom Bloggardag, måste följas upp. Vilka är de unga medarbetarna, de som nu skolas in för skarpa lägen av de erfarna? Inte ens skattemyndigheten kommer att kunna hitta arvoden och traktamenten som deltagarna cashat in, så hemligt är det hela. Annars kunde främmande makt försökt få tag på uppgifter om löneutbetalningar. Icke! Statsnyttan är överordnad allt.

Från delegationens kvällssittning på Bierhaus i Tallinn kan dock överste Olofssons manligt kärva militära humor återges. Han drack "BH Premium" och fällde omdömet: "Jag tycker denna öl smakar bröstmjölk." Repliken exmerades högljutt. Liksom öl av olika slag. Delegationsmedel betalade också drickandet och deltagarna var tacksamma för detta utslag av generositet från statsmakternas sida. Frälsarens ord om att den, som räcker en törstande öl för Frälsarens skull, skall varda salig, är ett bibelord att aldrig glömma. I översättningen står det vatten, men öl är mestadels vatten så det måste gå på ett ut.

Stolligheten på Torsdagsdepressionen noteras. Eftersom Jonas Eek föreslagits som biskop i Uppsala, ska han inte skriva ledare. Men, hallå! Han har förslagits. Ingen har röstat på honom. Kanske skulle hans chanser att bli vald kunna öka om han fortsatt skriver ledare i tidningen, men möjligheten är naturligts lika stor att hans chanser därmed minskat. Eeks jobb är att sköta ledarskriveriet. Andra möjliga kandidater fortsätter predika, utveckla församlingsarbete mm mm. Torsdagsdepressionens beslut är stolligt. En annan sak blir det om Eek nomineras efter val och verkligen befinns vara biskopskandidat. Men den dagen... Fast nog är det underligt om den som ska bevaka det kyrkliga livet blir väktare av hela systemet, etablissemang?

Jonas Eek var med när boken En annan Kyrka släpptes. Man kunde förmoda att han var i Lund för att kunna skriva om boken. Ännu har inget flutit ur hans penna i ämnet. Men då får han väl i väntan på biskosval inte skriva alls? Blir detta inte mer än stolligt? Eller får han skriva om boken för att antingen kunna förknippas med dess värdefulla insikter eller ta avstånd från allt i boken? Man undrar runtom i landet, har Bloggardag förstått. De som undrar riktigt mycket får väl åka till Bokmässan och på torsdagskvällen den 27 september gå på det event som äger rum i Vasakyrkan, en kyrka med namn efter troshjälten kung Gösta. Då blir det författarmöte med författaren till boken En annan Kyrka. Förlagschefen kommer också. Får Jonas Eek gå dit eller hur får han dagarna att gå, när han lyfter lön utan att göra det jobb han tidigare fått lön för? Stolligare än stolligt kan Bloggardag dystert tänka. Bloggardag får dock röra sig fritt på Bokmässan. Han tycker om att bli hälsad på torgen. Han vet också att undvika de kyrkliga anfäktelserna.

Mysteriet med Kyrkokalendern tarvar en lösning. Plötsligt tycks den vara två. Vad har hänt? Och varför? Dagbok med kyrkoalmanacka är tydligen ett och Kyrkokalendern något annat. Här anas en konflikt. Men vill någon berätta om den? Maktkamp eller intressekonflikt? Ekonomi eller ideologi? Eller ska vi inte få veta och därmed inte få info för att kunna fatta ett välavvägt beslut vilken bok vi ska införskaffa? Det hela ter sig mer än märkligt.

Mindre än märkligt men ett observandum var det i Vadstena, för det blev ingen cirkus men ändå cirkus. Cirkus Cirkör ville uppträda i kyrkorummet, men församlingsrådet sa nej. Kostnaden var 450 000:- och fullständig finansiering saknades. Då kan man förstå. Församlingsrådet stod fast vid sitt beslut, fast debatten i lokaltidningen varit livlig. Det är kanske lite strongt ändå? Eller bara snålt? Eller klokt förvaltarskap? I största allmänhet tycks det dock vara rätt enkelt att få kyrkosystemet att betala med risk att det annars blir något i tidningen med utträden som följd. Lite maffia-fasoner säger vi som varit på Sicilien och till och med är befryndade därstädes. Det betyder att församlingsrådet ska ha beröm för sin integritet, förmågan att inte falla undan.