Veckans förvirrade twitter mm-diskussion om Svenska kyrkans uttalande om mordet på fader Jacques skapade sannerligen ingen klarhet. Birros påstående var, menade Antje, lögnaktigt: "Detta lögnaktiga påstående från din sida är värt en rättelse och en ursäkt."
Jag fick för mig att Birro inte ville be om ursäkt. Han såg att Antje "går till hätska angrepp och tar hjälp av DN". Han hade vid flera tillfällen sökt ärkebiskopen "för att mötas och samtala men bara mötts av ignorans och hätska utfart om varför hon aldrig i livet skulle vilja träffa en sådan som mig."
Birro ser detta vara klassisk härskarteknik.
Något överraskande menar Birro tydligen att Antje mumlar i skägget. Jag antar att detta uttryck ska uppfattas vara en metafor. Annars fattar jag ännu mindre vad som skett och sker.
På ett sätt som påminner om Strindbergsfejden pågår nu Antjefajten.
Hur kunde det bli så? Jag försöker se några omständigheter utan att bli omständlig.
1. Bilden av Jacques Hamel
Jag uppfattar att fader Jacques plötsligt görs till en religionsdialogsikon, men var han något annat än en församlingspräst, nu åldrad men inhoppad som vikarie (om man 80+ ska kallas inhoppare...)? Klart att han talar vänligt också med imamen. Men av detta kan egentligen inga ideologiska slutsatser dras.
2. Fokus i uttalanden från Svenska kyrkan
Vi har problem eftersom det återkommande talats dunkelt.
Det blev tal om alla och därför inte om någon, allra minst om de förföljda medkristna, de vilkas smärta vi skulle känna i våra egna kroppar. De gamla klostren i Syrien och Irak revs. Vad säger de då? De beklagar och fördömer. That's all folks! Nog fattar vi.
Hur kommer det sig att det blir så?
3. Religionsteologin
Jo, om religionsteologi är ingångsvärde går det inte att kritisera ens islamismen. Allt ska mötas med peace, love and understanding. Tron är en tro på religionens kraft och visionen att man ska känna sig hemma i så många rum som möjligt, för att anknyta till pastor Maria Kjellsdotter-Rydinger, SvD 30/7: "Det gäller att finna mellanrummen, skapa ett språk som brygger över eventuella skillnader och inse att människor heller inte bara har en identitet", säger pastorn.
Nej, det gäller att identifiera eventuella skillnader och tänker man så, kan IS-soldater som skär halsen av präster bara mötas med försök att skapa språk som klargör motsättningen. Samt våld, förstås.
4. Ideologiskt betingad oförmåga
Ideologi är ett falskt medvetande, ett raster som begränsar verkligheten, håll det i minne. Vi ser selektivt, dvs ser vad vi vill eller kan se. Det blir som det blir. Ideologiskt blir det otänkbart att uppfatta unga pojkar som IS-krigare, det de själva ser sig som. Nå då så.
5. Kristlighet
Chamberlain citerade orden "peace in our time", som hämtas från en bön om fred i anglikanska kyrkans Evensong. Chamberlain fann bönen besvarad. Han hade fel. Få såg det. Churchill, som inte förföll till kristlighet, såg. Har det kristna hoppet ersatts av kristlig hoppfullhet så att allt alltid ska tolkas till det bästa?
När jag funderade över den ideologiska oförmågan kom jag rätt osökt över till proggvänstern, den romantiska men likväl analyserande. Den begrep cynismen i världen, ondskan om ni vill, men bevarade hoppet. Var kommer alltså barnen in i stället för det naiva. Undrade jag. Jag undrar fortfarande. Varför ska naiviteten vara det som styr dem som vill styra oss, förklara det!
https://www.youtube.com/watch?v=R12O9MN8qS4
Nu kanske ni tycker att veckans gräl i och om sociala medier inte hör hemma på en söndag med snälla blogginlägg.
Åjo, vi måste förmå uppskatta själva underhållningsvärdet.
Men det var inte roligt att kalla Antje för Fjantje, som någon gjorde i en kommentar på Birros twittersida. Sociala medier är inte alltid rumsrena, tycker jag. Har man satt sig där, kan det alltså bli dumt. Det är inte rätt för det.
Är Twitter egentligen så bra till annat än att tipsa om artiklar som någon läst?
söndag 31 juli 2016
lördag 30 juli 2016
Ett helgon om Gomorra
Jag fick i veckan passligt St. Peter Damianis lilla bok Liber Gomorrhianus i engelsk översättning The Book of Gomorrah, Ite ad Thomas Books, Texas, 2015. Det är 1000-tal och korruption i den kyrkliga ledningen och neråt när Peter skriver från det Italien där städerna rustar sig mot varandra.
Leo XII gav år 1823 Peter namnet Doctor Ecclesiae. Någon formell helgonförklaring ägde inte rum men folket på plats höll honom helig och han har en av påven fastställa firningsdag den 23 februari. Små böcker av sådana författare ska man väl läsa, inte minst den vecka när den riktigt stora Pridefestivalen äger rum och vi behöver lära oss nytt fast gammalt. Vi talar om hur det var för 1000 år sedan! Ett kan jag efter att ha läst. Peter Damiani hade varit helt på det klara med vad han ser om han sett prideflaggan drapera altarrunden i S:t Jacobs kyrka i Stockholm.
Nu håller Peter helgonklass.
Han har säkert varit mer idog i bön än de flesta av oss. Han har vandrat med Gud i livets mångahanda, ibland umgåtts i bröders gemenskap och andra gånger varit i ensamheten som en eremit. Han har syndakännedom och kunskap om ondskans makt och ondskans vanor. Han är en person som en kyrkokristen knappast kan avfärda. Fast biskop Bonnier får det lite svårt med boken, för han avfärdade ju på sin blogg den gamle pingstpastorn, som skrivit en artikel om homosexuella som demonstrerade en utmanande livsstil med beskedet, att vad pingstpastorn skrivit "är ett vedervärdigt budskap".
Peter Damiani lästes inte inför beslutet om enkönade vigslar 2009. Det var då det sades att homosexualitet tidigare varit okänt. Det berodde, sa man, på att begreppet kom till på 1800-talet, som om begreppet skulle avgöra vad som faktiskt fanns. Peter tar inte upp lesbisk kärlek. Det är det homoerotiska han avhandlar och systematiserar i fyra klasser. I vilket syfte? Peter funderar över botgöringen. Det som övergick Sodom och Gomorra måste avvärjas genom bön och bot. Han gör ingen skillnad på biskopar, präster och munkar. Omvändelsen är nödvändig.
Jag går inte igenom de fyra klasserna. Alla är fel, det är Peters poäng och beskriver sedan sammanhanget i Gomorra. Bibelutläggningen ägnas åt seder/oseder i 1000-talets turbulenta Italien. Men Peters ärende är att varna dem som går mot den eviga döden och få dem in på livets väg. Han ömkar den stackars olyckliga själen "the destruction of which saddens the angels, and which enemies insult by applause!" (s 129)
"Vice" betyder "last": For this vice is the death of the bodies, the destruction of soluls, pollutes the flesh, extinguishes the light of the intellect, expels the Holy Spirit from the templeof the human heart, introduces the diabolical inciter of lust, throws into confusion, and removes the truth completely from the deceived man."
Peter fortsätter:
"It befouls everything, it stains everything, it pollutes everything, and for itself it permits nothing pure, nothing foreign to filth, nothing clean." Bibelhänvisningen är till Tit 1:15
Peter Damiani upprepar sin oro för den olyckliga människa han skriver om:
"The most pestilent queen of sodomites" ... "separates the unhappy soul from the fellowship of the angels, removing it from its nobility to place it under the yoke of her own domination." (s 123)
Nu skulle man kanske fråga biskoparna i Prideparaden hur de är övertygade om att Peter Damiani har fel i sin andliga analys. Har han inte ställt frågor som går djupare än de dagsaktuella, tänker jag. Biskoparna kanske kan förklara genom att avfärda honom så att jag blir lugn och glad?
Riktigt glad är jag dock inte över den kyrkliga tystnaden inför pridandets befängda slagord.
Modéus II gick i en parad där det hävdades att alla kärlek är bra kärlek. Hur eller hur - detta kan Kyrkan inte hålla med om.
Nu hörs slagordet att alla ska ha rätt att vara den dom själva vill. Har inte Kyrkan ett ord att säga om synden då, som förstör just detta? I denna värld där vi skulle leva som Gud vill, till den friheten har Gud skapat oss, kan vi inte ens leva som vi själva vill och skulle vi kunna skulle vi inte riktigt veta vad vi vill!
Svenska kyrkan Stockholms stift bidrog med en rosa annons i de lokala bladen, DN och SvD i alla fall. Eva Brunne skrev: "Låt oss stå upp för vår givna frihet att själva bestämma vilka vi vill vara och vem vi vill älska." Given frihet? Själva bestämma? Är inte synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt längre? Vad som hävdas i annonsen är väl faktiskt inkompatibelt med Kyrkans tro. Sedan skrattar jag lite åt Evas mening att det inte är "rimligt att göra skillnad på människor" för det är just detta Svenska kyrkans elit sysslat med i decennier. Eva också.
Varför hörs inte en kyrklig argumentationsanalys av Pride-budskapen när de så uppenbart är befängda och uttrycker elaborerad stupiditet? Lägg begreppet på minne. Elaborerad stupiditet. S:t Peter Damiani skulle verkligen hålla med.
John Boswell ville i sin bok Christianity, Social Tolerance and Homosexuality (1982) hävda att påven Leo IX avvisade Liber Gomorrhianus. Det är ett påstående Matthew Cullinan Hoffman i sin tur avvisar. Boken trycktes ju. Leo och Peter var vänner. Jag lägger till detta för undvikande av missförstånd från dem självklart läst Boswell.
Har det inte trots allt varit rätt lite i media om Prideveckan i Stockholm i år? Har fenomenet flyttat ut och blivit som i Älmhult, en aktivitet på fritidsgården med en avslutande parad med präst genom Älmhults gator?
I Stockholm tycks det mest handla om en rasifierad queerperson som vakterna avlägsnade. De män som hen såg som rasister fick stanna kvar. Hur var det då med den givna friheten att själv få bestämma?
Leo XII gav år 1823 Peter namnet Doctor Ecclesiae. Någon formell helgonförklaring ägde inte rum men folket på plats höll honom helig och han har en av påven fastställa firningsdag den 23 februari. Små böcker av sådana författare ska man väl läsa, inte minst den vecka när den riktigt stora Pridefestivalen äger rum och vi behöver lära oss nytt fast gammalt. Vi talar om hur det var för 1000 år sedan! Ett kan jag efter att ha läst. Peter Damiani hade varit helt på det klara med vad han ser om han sett prideflaggan drapera altarrunden i S:t Jacobs kyrka i Stockholm.
Nu håller Peter helgonklass.
Han har säkert varit mer idog i bön än de flesta av oss. Han har vandrat med Gud i livets mångahanda, ibland umgåtts i bröders gemenskap och andra gånger varit i ensamheten som en eremit. Han har syndakännedom och kunskap om ondskans makt och ondskans vanor. Han är en person som en kyrkokristen knappast kan avfärda. Fast biskop Bonnier får det lite svårt med boken, för han avfärdade ju på sin blogg den gamle pingstpastorn, som skrivit en artikel om homosexuella som demonstrerade en utmanande livsstil med beskedet, att vad pingstpastorn skrivit "är ett vedervärdigt budskap".
Peter Damiani lästes inte inför beslutet om enkönade vigslar 2009. Det var då det sades att homosexualitet tidigare varit okänt. Det berodde, sa man, på att begreppet kom till på 1800-talet, som om begreppet skulle avgöra vad som faktiskt fanns. Peter tar inte upp lesbisk kärlek. Det är det homoerotiska han avhandlar och systematiserar i fyra klasser. I vilket syfte? Peter funderar över botgöringen. Det som övergick Sodom och Gomorra måste avvärjas genom bön och bot. Han gör ingen skillnad på biskopar, präster och munkar. Omvändelsen är nödvändig.
Jag går inte igenom de fyra klasserna. Alla är fel, det är Peters poäng och beskriver sedan sammanhanget i Gomorra. Bibelutläggningen ägnas åt seder/oseder i 1000-talets turbulenta Italien. Men Peters ärende är att varna dem som går mot den eviga döden och få dem in på livets väg. Han ömkar den stackars olyckliga själen "the destruction of which saddens the angels, and which enemies insult by applause!" (s 129)
"Vice" betyder "last": For this vice is the death of the bodies, the destruction of soluls, pollutes the flesh, extinguishes the light of the intellect, expels the Holy Spirit from the templeof the human heart, introduces the diabolical inciter of lust, throws into confusion, and removes the truth completely from the deceived man."
Peter fortsätter:
"It befouls everything, it stains everything, it pollutes everything, and for itself it permits nothing pure, nothing foreign to filth, nothing clean." Bibelhänvisningen är till Tit 1:15
Peter Damiani upprepar sin oro för den olyckliga människa han skriver om:
"The most pestilent queen of sodomites" ... "separates the unhappy soul from the fellowship of the angels, removing it from its nobility to place it under the yoke of her own domination." (s 123)
Nu skulle man kanske fråga biskoparna i Prideparaden hur de är övertygade om att Peter Damiani har fel i sin andliga analys. Har han inte ställt frågor som går djupare än de dagsaktuella, tänker jag. Biskoparna kanske kan förklara genom att avfärda honom så att jag blir lugn och glad?
Riktigt glad är jag dock inte över den kyrkliga tystnaden inför pridandets befängda slagord.
Modéus II gick i en parad där det hävdades att alla kärlek är bra kärlek. Hur eller hur - detta kan Kyrkan inte hålla med om.
Nu hörs slagordet att alla ska ha rätt att vara den dom själva vill. Har inte Kyrkan ett ord att säga om synden då, som förstör just detta? I denna värld där vi skulle leva som Gud vill, till den friheten har Gud skapat oss, kan vi inte ens leva som vi själva vill och skulle vi kunna skulle vi inte riktigt veta vad vi vill!
Svenska kyrkan Stockholms stift bidrog med en rosa annons i de lokala bladen, DN och SvD i alla fall. Eva Brunne skrev: "Låt oss stå upp för vår givna frihet att själva bestämma vilka vi vill vara och vem vi vill älska." Given frihet? Själva bestämma? Är inte synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt längre? Vad som hävdas i annonsen är väl faktiskt inkompatibelt med Kyrkans tro. Sedan skrattar jag lite åt Evas mening att det inte är "rimligt att göra skillnad på människor" för det är just detta Svenska kyrkans elit sysslat med i decennier. Eva också.
Varför hörs inte en kyrklig argumentationsanalys av Pride-budskapen när de så uppenbart är befängda och uttrycker elaborerad stupiditet? Lägg begreppet på minne. Elaborerad stupiditet. S:t Peter Damiani skulle verkligen hålla med.
John Boswell ville i sin bok Christianity, Social Tolerance and Homosexuality (1982) hävda att påven Leo IX avvisade Liber Gomorrhianus. Det är ett påstående Matthew Cullinan Hoffman i sin tur avvisar. Boken trycktes ju. Leo och Peter var vänner. Jag lägger till detta för undvikande av missförstånd från dem självklart läst Boswell.
Har det inte trots allt varit rätt lite i media om Prideveckan i Stockholm i år? Har fenomenet flyttat ut och blivit som i Älmhult, en aktivitet på fritidsgården med en avslutande parad med präst genom Älmhults gator?
I Stockholm tycks det mest handla om en rasifierad queerperson som vakterna avlägsnade. De män som hen såg som rasister fick stanna kvar. Hur var det då med den givna friheten att själv få bestämma?
fredag 29 juli 2016
Antje utsatt
Vi hade en meningsfull dag i Göteryd i går.
Samtal vid 11 och mässa på Solgården gläder i varje fall mig. Men molnen tornade upp sig. Antje utsattes för näthat, begrep jag. Fast jag begrep inte. Vad handlade det hela om? Jag kollade på expeditionsdatorn och läste Antje på twitter:
"Hade jag fått en tia för varje lögn o förtal som twittrats om mig de senaste dagarna hade jag nu kunnat skicka flera 1000lappar till @SvkInt"
Nu är jag dålig på att följa twitter. Formatet ter sig fånigt. 140 tecken, ni vet. Jag begrep nada och, ty vi talar kristen tro, ringde min vän, den välinformerade, för att spörja. Vad händer? Jag fick besked.
En twittrare vid namn Birro drog igång en twitterstorm med stor effekt, minst 500 i första vändan. Han hade taggat Antje så hon kunde följa hela konversationen. Nu tyckte min vän att Antje själv valt twitter som spelplan, så det hela var kanske inte så märkvärdigt. Flera av retweeten retweetades, kanske i flera omgångar. Ni förstår. Budskapet hade räckvidd. Men jag fäskalle fattade fortfarande föga. Det är inte så lätt när man ska ha kyrkoherdepysslet om hand att riktigt hänga med. Tydligen var det uttalandet från Svenska kyrkan om mordet på fader Jacques som flaggats för på Twitter, https://twitter.com/svenskakyrkan/status/757933689829519360 och till detta kanske Kristen Opinion, som kom med det uttalande de menar att Svenska kyrkan borde ha sänt ut. DN skyndar till Antjes hjälp, ser jag också.
Jag frågade en annan präst, förfaren i det politiska värvet. Min enkla fråga löd: "Är motsättningen mellan dem som börjar tala om risken för ett "vi och dom-tänkande" och de som talar om krig och martyrium antagonistisk?"
Han menade nog så.
Annika Borg tycks vara inne på det spåret, för hon twittrade ett "Gode tid" när hon efter terrordådet i Nice läst att "vi och dom-tänkandet" är det farliga. Hon menar att de kristna är under attack. Det var här som Birro twittrade om att påven fördömt det barbariska våldet i Frankrike med en släng: "@BiskopAntje kanske är upptagen med att plocka ner kors" Då lösgjordes en del kritik.
Temat för kritikerna var att Svenska kyrkan blivit en vänsterpolitisk kamporganisation, som inte har något med kristendom att göra. Det antyddes att det finns ett "hycklande etablissemang" men också att Birro var en föredetting. Någon fann det tråkigt att Birro sprider lögner om vår biskop. Birro själv skrev: "Kristna och andra troende mördas dagligen av IS-terror men på Twitter är biskopen och flera andra mest arga på mig. Stolta?"
Sammanfattningsvis är väl allt rätt förbryllande. Jag fattar inte att Antje brydde sig. Spelar hon på twitterarenan får hon väl gilla spelet, eller?
Jesus talade inte explicit om twitter men han sa föga om hur roligt de kristna skulle ha det i utsatta tider.
Nu ska det väl i varje präst och biskop dväljas en själasörjare, med intresse att ta fram sakinförmation också i det eruptiva, det illa tänkta eller det inte färdigtänkta. Vad ville Birro? Går han med poetenes känsla på jakt i tystnaden och bland de ord som undviker att tala om kriget mot kristna - i Mellanöstern men nu också i Europa? Tänker han att just "religionsdialog" inte är metoden att hantera ondskan?
Hade han rätt i sitt lilla inlägg?
Ja, om motsättningen är antagonistisk mellan en grupp som varnar för ett "vi och dom-tänkande" och ser detta tänkande utgöra faran och den grupp som konstaterar att ett krig pågår och att IS-soldater i sin krigföring mördar en gammal präst i Frankrike. Det gäller nog att klargöra motsättningens karaktär.
I dag ska jag fundera över varför Antje tog så illa vid sig av kritiken.
Varför brydde hon sig alls? Det förstår jag inte riktigt.
Har hon inte vant sig vid villkoren att människor sanningslöst säger vad de vill om de kristna? Matt 5:11
Är det själva ifrågasättandet som stör henne? Har Antje svårt för kritik, helt enkelt?
Har hon inte semester?
Jag förstår inte riktigt varför det blir så här och varför just Birros synpunkter blir så viktiga. Själv klagar han över att han inte får sitta ner med ärkebiskopen och tala ut.
http://marcusbirro.se/kristenhetens-harskarteknik/
Är det kommunikationen som brister och skapar misstro - det borde kommunikationsavdelningen överlägga om. Eller är det en kyrklig oförmåga att förstå att somliga ser vad som saknas i alla de välvilliga uttalandena?
Ska vi tänka att det finns en antagonistisk motsättning mellan dem som i detta läge vill säga att religionsdialogen är viktigare än någonsin när vi andra vill tala om våldsanvändningen och trots de lena orden i kyrkliga uttalanden och opinionsartiklar stå våldet emot?
Jag är kristen. Jag står inte självklart ihop med de religiösa mer än jag står samman med hedningar och jag står i politiska angelägenheter ofta hellre samman med dem som är hederliga rucklare än med ohederliga hycklare.
När DN står upp för Svenska kyrkan, blir jag dock nervös.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kristina-lindquist-inga-terrorister-ska-avgora-vem-som-ar-min-fiende/
Vad var nu detta?
Jag ska fundera på min färd till Göteryd denna morgon.
Är det vi bevittnar ett rötmånadsfenomen eller en antagonistisk motsättning som tar sig publika uttryck?
Samtal vid 11 och mässa på Solgården gläder i varje fall mig. Men molnen tornade upp sig. Antje utsattes för näthat, begrep jag. Fast jag begrep inte. Vad handlade det hela om? Jag kollade på expeditionsdatorn och läste Antje på twitter:
"Hade jag fått en tia för varje lögn o förtal som twittrats om mig de senaste dagarna hade jag nu kunnat skicka flera 1000lappar till @SvkInt"
Nu är jag dålig på att följa twitter. Formatet ter sig fånigt. 140 tecken, ni vet. Jag begrep nada och, ty vi talar kristen tro, ringde min vän, den välinformerade, för att spörja. Vad händer? Jag fick besked.
En twittrare vid namn Birro drog igång en twitterstorm med stor effekt, minst 500 i första vändan. Han hade taggat Antje så hon kunde följa hela konversationen. Nu tyckte min vän att Antje själv valt twitter som spelplan, så det hela var kanske inte så märkvärdigt. Flera av retweeten retweetades, kanske i flera omgångar. Ni förstår. Budskapet hade räckvidd. Men jag fäskalle fattade fortfarande föga. Det är inte så lätt när man ska ha kyrkoherdepysslet om hand att riktigt hänga med. Tydligen var det uttalandet från Svenska kyrkan om mordet på fader Jacques som flaggats för på Twitter, https://twitter.com/svenskakyrkan/status/757933689829519360 och till detta kanske Kristen Opinion, som kom med det uttalande de menar att Svenska kyrkan borde ha sänt ut. DN skyndar till Antjes hjälp, ser jag också.
Jag frågade en annan präst, förfaren i det politiska värvet. Min enkla fråga löd: "Är motsättningen mellan dem som börjar tala om risken för ett "vi och dom-tänkande" och de som talar om krig och martyrium antagonistisk?"
Han menade nog så.
Annika Borg tycks vara inne på det spåret, för hon twittrade ett "Gode tid" när hon efter terrordådet i Nice läst att "vi och dom-tänkandet" är det farliga. Hon menar att de kristna är under attack. Det var här som Birro twittrade om att påven fördömt det barbariska våldet i Frankrike med en släng: "@BiskopAntje kanske är upptagen med att plocka ner kors" Då lösgjordes en del kritik.
Temat för kritikerna var att Svenska kyrkan blivit en vänsterpolitisk kamporganisation, som inte har något med kristendom att göra. Det antyddes att det finns ett "hycklande etablissemang" men också att Birro var en föredetting. Någon fann det tråkigt att Birro sprider lögner om vår biskop. Birro själv skrev: "Kristna och andra troende mördas dagligen av IS-terror men på Twitter är biskopen och flera andra mest arga på mig. Stolta?"
Sammanfattningsvis är väl allt rätt förbryllande. Jag fattar inte att Antje brydde sig. Spelar hon på twitterarenan får hon väl gilla spelet, eller?
Jesus talade inte explicit om twitter men han sa föga om hur roligt de kristna skulle ha det i utsatta tider.
Nu ska det väl i varje präst och biskop dväljas en själasörjare, med intresse att ta fram sakinförmation också i det eruptiva, det illa tänkta eller det inte färdigtänkta. Vad ville Birro? Går han med poetenes känsla på jakt i tystnaden och bland de ord som undviker att tala om kriget mot kristna - i Mellanöstern men nu också i Europa? Tänker han att just "religionsdialog" inte är metoden att hantera ondskan?
Hade han rätt i sitt lilla inlägg?
Ja, om motsättningen är antagonistisk mellan en grupp som varnar för ett "vi och dom-tänkande" och ser detta tänkande utgöra faran och den grupp som konstaterar att ett krig pågår och att IS-soldater i sin krigföring mördar en gammal präst i Frankrike. Det gäller nog att klargöra motsättningens karaktär.
I dag ska jag fundera över varför Antje tog så illa vid sig av kritiken.
Varför brydde hon sig alls? Det förstår jag inte riktigt.
Har hon inte vant sig vid villkoren att människor sanningslöst säger vad de vill om de kristna? Matt 5:11
Är det själva ifrågasättandet som stör henne? Har Antje svårt för kritik, helt enkelt?
Har hon inte semester?
Jag förstår inte riktigt varför det blir så här och varför just Birros synpunkter blir så viktiga. Själv klagar han över att han inte får sitta ner med ärkebiskopen och tala ut.
http://marcusbirro.se/kristenhetens-harskarteknik/
Är det kommunikationen som brister och skapar misstro - det borde kommunikationsavdelningen överlägga om. Eller är det en kyrklig oförmåga att förstå att somliga ser vad som saknas i alla de välvilliga uttalandena?
Ska vi tänka att det finns en antagonistisk motsättning mellan dem som i detta läge vill säga att religionsdialogen är viktigare än någonsin när vi andra vill tala om våldsanvändningen och trots de lena orden i kyrkliga uttalanden och opinionsartiklar stå våldet emot?
Jag är kristen. Jag står inte självklart ihop med de religiösa mer än jag står samman med hedningar och jag står i politiska angelägenheter ofta hellre samman med dem som är hederliga rucklare än med ohederliga hycklare.
När DN står upp för Svenska kyrkan, blir jag dock nervös.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kristina-lindquist-inga-terrorister-ska-avgora-vem-som-ar-min-fiende/
Vad var nu detta?
Jag ska fundera på min färd till Göteryd denna morgon.
Är det vi bevittnar ett rötmånadsfenomen eller en antagonistisk motsättning som tar sig publika uttryck?
torsdag 28 juli 2016
Utsikt från Göteryd
På muralmålningen är det Göteryds kyrkoherde Henning Erlandsson som David Ralson målat. Han blev kyrkoherde år 1941 och pensionerades 1967. Han var gift med Elsie och kyrkoherdeparets äldsta dotter Ulla flyttade till England och gifte sig med advokaten Harvey Elias. Sonen Bengt lyckades ta sig från England till Sverige och är nu präst i något som är riktigt nära Göteryd, nämligen Göteborg. Nära? Ordmässigt, alltså. Göteryd ligger där det alltid har legat och marken består mest av sand och grus, suckades det. Men trakten har varit befolkad i 4000 år väl att märka.
Hur ter sig livet med utsikt från Göteryd?
I predikan i söndags sa kyrkoherden något om att biskopar och präster står först i kön när det blir martyrtid. De som firade gudstjänst i söndags var alltså väl informerade när det första islamistdådet specifikt riktat mot kristna som firade gudstjänst i Europa, inträffade i St. Etienne-du-Rouvray. Att ge sig på en gammal präst som fader Jacques är en klassiker som vi vet, som läst om Polykarpos martyrium.
Jag kan inte utlägga temat med två IS-krigare, som nu njuter med 72 oskulder vardera i paradiset efter att ha tagit livet av en celibatär församlingspräst, som ägnat sina omsorger åt församlingsborna, avstått från familj för att ha församlingen som sin familj. Han har gett sitt liv åt en livsform som vill göra gott. IS-krigarna tog hans liv för att göra ont. Hur utlägger man detta - ont mot gott?
Om martyrer och martyri kan vi skriva mycket.
Det finns fler martyrer i Frankrikes historia, också på 1790-talet, men detta är en otvetydig krigföring mot kristenheten samlad till mässa. Tidigare i Mellanöstern. Nu i Europa.
När gärningsmännen utförde en rit vid altaret var det rimligtvis för att markera islams överhöghet över otron, dvs det vi håller som kristen tro och Sanning.
Dådet mot Lars Vilks eller Charlie Hebdo handlar om yttrandefrihet. Dådet mot fader Jacques handlar om tron. När båda dessa friheter är under attack, vad gör vi då?
Jag noterade att det finns en skillnad i språkbruk. Svenska medier skrev om "en äldre präst" medan Kyrkan skriver namnet på martyren: fader Jacques Hamel. Kyrkan umgås personligt med sina martyrer, nämligen. De är våra. Vi hör ihop.
Jag läser kommentarerna.
Svenska kyrkan finner sommarens besinningslösa attacker på oskyldiga människor skrämmande. Hur ska vi stå våldet emot? Det är frestande att börja dela upp människor i vi och dom, heter det. Men vi som kristna är kallade att leva i öppenhet och kärlek och inte bidra till polariserig mellan människor.
Joho.
Och vad är frukten av decenniers kyrkopolitik i Svenska kyrkan om inte en medveten polarisering mellan "oss" och "dom", dvs dom där kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*, för att nu bara påminna om en prosaisk verklighet bortom det högstämda och falska. Puddingen bevisas genom ätandet. Taites toi! skulle man vilja utbrista.
Men vad om öppenheten?
Handlar det om något helt annat, dvs att rusta sig för ett pågående krig?
Två IS-soldater gav sig på gudstjänstfirarna. Dessa ska i en rättsstat skyddas med vapen.
Öppenheten är inget vapen, inte kärleken heller.
Vi och fransmännen lägger skatt för att få skydd. Låt oss tala om det, och om hotet, det verkliga, och hur det motiveras. För IS-soldaterna var attacken inte besinningslös utan genomtänkt och logisk. Det borde skrämma. Men är det krig så är det.
Kyrkornas Världsråds Rev. Dr Hielke Wolters ska möta våldet med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".
Det är som om 1960-talets Flower Power-rörelse flyttat in i det kyrkliga.
Jag kan inte riktigt förstå att detta skulle vara något särskilt kristet. Vi kan ställa grundläggande krav på statslivet. Inte kristna krav, men krav på skydd också av de kristna. Pågår det ett irreguljärt krig och staten inte kan skydda oss, behövs korståg nu som då.
Det påstås att IS vill just skapa motsättningar. Därför ska vi med förståelse och öppenhet bemöta IS.
Nej, det är en orimlig förklaring. Det pågår ett krig och vi måste agera därefter. Allt annat kan jag bara se som desinformation.
Gruppvåldtäkterna i Kalmar och Kolboda m fl platser aktualiserar.
Nationens ledning har som första ansvar att skydda den egna befolkningen. Får vi en våg av sexuellt ofredande och våldtäkter och fattar, att en specifik grupp och inte bara kåta pojkar och män i största allmänhet, är förövare, gäller det att tacka nej till tillskott av sådana potentiella förövare.
Om detta drabbar oskyldiga flyktingar? Tja, för nationens ledning är det bättre att de drabbas än den egna befolkningen. "Vi mot dom" är en klok hållning i det här fallet. Eller ska vi se det annorlunda? I så fall - varför? Vilka grupper vill ni offra? Fundera ett slag.
Vad gör vi nu i det kyrkliga när gudstjänstrummet inte är fredat?
Beväpnar kyrkvaktmästarna med pepparsprej och tjänstebatonger?
Eller konstaterar det uppenbara: statsmakterna kan inte längre med sitt våldsmonopol försvara befolkningen. Då får våldet, som så mycket annat, outsourcas. Allt utbildat militärt befäl, grupp-, plutons- och kompanibefäl, värnpliktiga som reservare, får ut tjänstevapnen med kuppammunition så som somliga av oss haft det tidigare under tjänstgöring i Sverige. Det blir hos oss som i Israel, alltså.
Så ter sig utsikten från Göteryd, en socken där danskarna genom reguljära och irreguljära förband härjade med krigshandlingar 300 år tillbaka. Det var förband, som ödelade, brände, plundrade, våldtog, dödade, - you name it. Danskarna är tillbaka. De sitter i sina sommarstugor. i Göteryd, Pjätteryd, Hallaryd och angränsande socknar. Det kan de göra tack vare en våldsmakt, som höll efter våldet. Snapphanarna blev goda svenska medborgare. Var inte det bra? Men det räckte alltså inte med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".
Hur ter sig livet med utsikt från Göteryd?
I predikan i söndags sa kyrkoherden något om att biskopar och präster står först i kön när det blir martyrtid. De som firade gudstjänst i söndags var alltså väl informerade när det första islamistdådet specifikt riktat mot kristna som firade gudstjänst i Europa, inträffade i St. Etienne-du-Rouvray. Att ge sig på en gammal präst som fader Jacques är en klassiker som vi vet, som läst om Polykarpos martyrium.
Jag kan inte utlägga temat med två IS-krigare, som nu njuter med 72 oskulder vardera i paradiset efter att ha tagit livet av en celibatär församlingspräst, som ägnat sina omsorger åt församlingsborna, avstått från familj för att ha församlingen som sin familj. Han har gett sitt liv åt en livsform som vill göra gott. IS-krigarna tog hans liv för att göra ont. Hur utlägger man detta - ont mot gott?
Om martyrer och martyri kan vi skriva mycket.
Det finns fler martyrer i Frankrikes historia, också på 1790-talet, men detta är en otvetydig krigföring mot kristenheten samlad till mässa. Tidigare i Mellanöstern. Nu i Europa.
När gärningsmännen utförde en rit vid altaret var det rimligtvis för att markera islams överhöghet över otron, dvs det vi håller som kristen tro och Sanning.
Dådet mot Lars Vilks eller Charlie Hebdo handlar om yttrandefrihet. Dådet mot fader Jacques handlar om tron. När båda dessa friheter är under attack, vad gör vi då?
Jag noterade att det finns en skillnad i språkbruk. Svenska medier skrev om "en äldre präst" medan Kyrkan skriver namnet på martyren: fader Jacques Hamel. Kyrkan umgås personligt med sina martyrer, nämligen. De är våra. Vi hör ihop.
Jag läser kommentarerna.
Svenska kyrkan finner sommarens besinningslösa attacker på oskyldiga människor skrämmande. Hur ska vi stå våldet emot? Det är frestande att börja dela upp människor i vi och dom, heter det. Men vi som kristna är kallade att leva i öppenhet och kärlek och inte bidra till polariserig mellan människor.
Joho.
Och vad är frukten av decenniers kyrkopolitik i Svenska kyrkan om inte en medveten polarisering mellan "oss" och "dom", dvs dom där kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*, för att nu bara påminna om en prosaisk verklighet bortom det högstämda och falska. Puddingen bevisas genom ätandet. Taites toi! skulle man vilja utbrista.
Men vad om öppenheten?
Handlar det om något helt annat, dvs att rusta sig för ett pågående krig?
Två IS-soldater gav sig på gudstjänstfirarna. Dessa ska i en rättsstat skyddas med vapen.
Öppenheten är inget vapen, inte kärleken heller.
Vi och fransmännen lägger skatt för att få skydd. Låt oss tala om det, och om hotet, det verkliga, och hur det motiveras. För IS-soldaterna var attacken inte besinningslös utan genomtänkt och logisk. Det borde skrämma. Men är det krig så är det.
Kyrkornas Världsråds Rev. Dr Hielke Wolters ska möta våldet med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".
Det är som om 1960-talets Flower Power-rörelse flyttat in i det kyrkliga.
Jag kan inte riktigt förstå att detta skulle vara något särskilt kristet. Vi kan ställa grundläggande krav på statslivet. Inte kristna krav, men krav på skydd också av de kristna. Pågår det ett irreguljärt krig och staten inte kan skydda oss, behövs korståg nu som då.
Det påstås att IS vill just skapa motsättningar. Därför ska vi med förståelse och öppenhet bemöta IS.
Nej, det är en orimlig förklaring. Det pågår ett krig och vi måste agera därefter. Allt annat kan jag bara se som desinformation.
Gruppvåldtäkterna i Kalmar och Kolboda m fl platser aktualiserar.
Nationens ledning har som första ansvar att skydda den egna befolkningen. Får vi en våg av sexuellt ofredande och våldtäkter och fattar, att en specifik grupp och inte bara kåta pojkar och män i största allmänhet, är förövare, gäller det att tacka nej till tillskott av sådana potentiella förövare.
Om detta drabbar oskyldiga flyktingar? Tja, för nationens ledning är det bättre att de drabbas än den egna befolkningen. "Vi mot dom" är en klok hållning i det här fallet. Eller ska vi se det annorlunda? I så fall - varför? Vilka grupper vill ni offra? Fundera ett slag.
Vad gör vi nu i det kyrkliga när gudstjänstrummet inte är fredat?
Beväpnar kyrkvaktmästarna med pepparsprej och tjänstebatonger?
Eller konstaterar det uppenbara: statsmakterna kan inte längre med sitt våldsmonopol försvara befolkningen. Då får våldet, som så mycket annat, outsourcas. Allt utbildat militärt befäl, grupp-, plutons- och kompanibefäl, värnpliktiga som reservare, får ut tjänstevapnen med kuppammunition så som somliga av oss haft det tidigare under tjänstgöring i Sverige. Det blir hos oss som i Israel, alltså.
Så ter sig utsikten från Göteryd, en socken där danskarna genom reguljära och irreguljära förband härjade med krigshandlingar 300 år tillbaka. Det var förband, som ödelade, brände, plundrade, våldtog, dödade, - you name it. Danskarna är tillbaka. De sitter i sina sommarstugor. i Göteryd, Pjätteryd, Hallaryd och angränsande socknar. Det kan de göra tack vare en våldsmakt, som höll efter våldet. Snapphanarna blev goda svenska medborgare. Var inte det bra? Men det räckte alltså inte med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".
tisdag 26 juli 2016
Göra en rosendalare?
I morgon skriver jag ingen text. Ni får två idag.
Gunnar Rosendal var en klassresenär och uppträdde som en sprätt. I fin öppen Chevrolet, cheviotkostym och schäfer i bilens framsäte uppträdde han som församlingspräst i Färingtofta. Där ingick det nu så berömda Kvinnaböske. De pastorala mödorna var uppenbarligen så begränsade, att han kunde ta sig till Lund för att studera och så återvända till expeditionstid och söndagens gudstjänster. Han skrev en avhandling, som han fick ta ner. Den höll inte vetenskapligt mått som avhandling men mottogs hjärtligt av recensenten i Församlingsbladet, föregångaren till Vår Kyrka och Kyrkans Tidning. Gunnar Rosendal satte sig att skriva ännu en avhandling, som godkändes.
Det viktiga han skrev var inte avhandlingarna utan en serie programböcker på temat Kyrklig Förnyelse. Den första boken som hette just så var en uppgörelse inifrån med en pastoral praxis, som inte födde tro eller gav föda till tron. Nuförtiden ska Gunnar Rosendal, F. Gunnar, avfärdas som högkyrklig. Han var förstås präst i den folkkyrklighet som ungkyrkorörelsen fört fram och det var dess svagheter han såg. Hans egen andliga profil är gammalkyrklighet, den där man vet vad man tror, och så hade han inte minst vid det ekumeniska mötet i Stockholm överraskats av Kyrkans katolicitet. Under hans klassresa var Gertrud Brilioth, Yngves mamma, en viktig person.
F. Gunnar hade av sin vigningsbiskop hört att man kan vara så försiktig, att man kan dö av det. Själv manade han präster att vara försiktiga med försiktigheten. På så vis blev han en betydande präst i en obetydlig köping i landet och mycket mer än så. Då menar jag inte bara att han inspirerade församlingslivet i Hallaryd också, om man så säger. Det mest intressanta kanske ändå är fader Gunnars uppgörelse med en pastoral strategi som inte föder något. Han hade prövat den och funnit den inte åstadkomma vad de sade sig vilja åstadkomma.
Jag läser om en annan präst i Lunds stift. Han är min fb-vän, medelklass med vänsteråsikter. Han sägs vara Sveriges mest mediala präst och tillbringar en stor del av sin vakna tid på sociala medier. "Han trivs där, eftersom den digitala världen har så kort minne." Han beskriver sig själv som "mesigt pk".
Han hör till den befängda grupp präster som säger att de sedan 3-4 års ålder velat bli präster. Det finns sådana. Det har alltid förundrat mig. När han ska definiera tro blir det "mer om att hoppas och längta".
Han har varit studentpräst (vem har inte det) och studentpräster är av hävd lite mer avantgardistiska och experimentella än övriga präster. Jaha. Nu är han församlingspräst? "Här ligger det lappar i mkitt fack. Begrav de här gubbarna eller döp den här bebisen. Då gör jag det. Och jag försöker göra det bra." Vid dopgudstjänsten genomför han en utläggning med hjälp av geléhallon. Han är nämligen "så jävla trött på tjugolappen", ni vet det där knepet att riva i och stampa på en tjuga och ändå har den kvar sitt värde.
Församlingspräst? Men var är då församlingen? Jag uppfattar en religiös ceremonimästare, som sett till att det inköpts ett nytt röklin med hood till honom. Är det när präster inser att det de springer runt i inte bygger långsiktigt som de kan göra en rosendalare? Om de inte gör det förnyas inte Kyrkan och allt det de vill bygger på en förutsättning, nämligen den att tidigare präster gjorde vad de skulle och att det finns människor som bär församlingen. När de ssa inte längre finns, blir det ceremoniväsende. Somliga präster kan vara nöjda med det, inte minst om de har något annat att göra i väntan på att få några lappar i facket.
Ska man be att de slipper se det meningslösa med det de håller på med eller ska man be att de upptäcker det?
Göra en rosendalare eller slippa och köra på som vanligt, för det går så länge som det går?
Ska man i det längsta hoppas på att de inte fattar vad prästämbetet går ut på eller att de ska upptäcka det?
Oss emellan, högkyrkliga präster som står samman med sina församlingar i gudstjänst och vardag har det trots allt roligare. De kan ha fler varianter för det pastorala arbetet än en tjugolapp eller en påse geléhallon.
Gunnar Rosendal var en klassresenär och uppträdde som en sprätt. I fin öppen Chevrolet, cheviotkostym och schäfer i bilens framsäte uppträdde han som församlingspräst i Färingtofta. Där ingick det nu så berömda Kvinnaböske. De pastorala mödorna var uppenbarligen så begränsade, att han kunde ta sig till Lund för att studera och så återvända till expeditionstid och söndagens gudstjänster. Han skrev en avhandling, som han fick ta ner. Den höll inte vetenskapligt mått som avhandling men mottogs hjärtligt av recensenten i Församlingsbladet, föregångaren till Vår Kyrka och Kyrkans Tidning. Gunnar Rosendal satte sig att skriva ännu en avhandling, som godkändes.
Det viktiga han skrev var inte avhandlingarna utan en serie programböcker på temat Kyrklig Förnyelse. Den första boken som hette just så var en uppgörelse inifrån med en pastoral praxis, som inte födde tro eller gav föda till tron. Nuförtiden ska Gunnar Rosendal, F. Gunnar, avfärdas som högkyrklig. Han var förstås präst i den folkkyrklighet som ungkyrkorörelsen fört fram och det var dess svagheter han såg. Hans egen andliga profil är gammalkyrklighet, den där man vet vad man tror, och så hade han inte minst vid det ekumeniska mötet i Stockholm överraskats av Kyrkans katolicitet. Under hans klassresa var Gertrud Brilioth, Yngves mamma, en viktig person.
F. Gunnar hade av sin vigningsbiskop hört att man kan vara så försiktig, att man kan dö av det. Själv manade han präster att vara försiktiga med försiktigheten. På så vis blev han en betydande präst i en obetydlig köping i landet och mycket mer än så. Då menar jag inte bara att han inspirerade församlingslivet i Hallaryd också, om man så säger. Det mest intressanta kanske ändå är fader Gunnars uppgörelse med en pastoral strategi som inte föder något. Han hade prövat den och funnit den inte åstadkomma vad de sade sig vilja åstadkomma.
Jag läser om en annan präst i Lunds stift. Han är min fb-vän, medelklass med vänsteråsikter. Han sägs vara Sveriges mest mediala präst och tillbringar en stor del av sin vakna tid på sociala medier. "Han trivs där, eftersom den digitala världen har så kort minne." Han beskriver sig själv som "mesigt pk".
Han hör till den befängda grupp präster som säger att de sedan 3-4 års ålder velat bli präster. Det finns sådana. Det har alltid förundrat mig. När han ska definiera tro blir det "mer om att hoppas och längta".
Han har varit studentpräst (vem har inte det) och studentpräster är av hävd lite mer avantgardistiska och experimentella än övriga präster. Jaha. Nu är han församlingspräst? "Här ligger det lappar i mkitt fack. Begrav de här gubbarna eller döp den här bebisen. Då gör jag det. Och jag försöker göra det bra." Vid dopgudstjänsten genomför han en utläggning med hjälp av geléhallon. Han är nämligen "så jävla trött på tjugolappen", ni vet det där knepet att riva i och stampa på en tjuga och ändå har den kvar sitt värde.
Församlingspräst? Men var är då församlingen? Jag uppfattar en religiös ceremonimästare, som sett till att det inköpts ett nytt röklin med hood till honom. Är det när präster inser att det de springer runt i inte bygger långsiktigt som de kan göra en rosendalare? Om de inte gör det förnyas inte Kyrkan och allt det de vill bygger på en förutsättning, nämligen den att tidigare präster gjorde vad de skulle och att det finns människor som bär församlingen. När de ssa inte längre finns, blir det ceremoniväsende. Somliga präster kan vara nöjda med det, inte minst om de har något annat att göra i väntan på att få några lappar i facket.
Ska man be att de slipper se det meningslösa med det de håller på med eller ska man be att de upptäcker det?
Göra en rosendalare eller slippa och köra på som vanligt, för det går så länge som det går?
Ska man i det längsta hoppas på att de inte fattar vad prästämbetet går ut på eller att de ska upptäcka det?
Oss emellan, högkyrkliga präster som står samman med sina församlingar i gudstjänst och vardag har det trots allt roligare. De kan ha fler varianter för det pastorala arbetet än en tjugolapp eller en påse geléhallon.
Det vettlösa
Modéus II fick besked i en krönika i Vetlanda-Posten.
http://www.smt.se/article/det-behovs-mer-an-guds-nad-modeus/
Vetlanda-Posten är en tidning som med heder bär sitt folkliga namn Vettlösa-Posten. Där beskrivs Svenska kyrkan, som förutom att rista in sin personalpolitik har en "generös representationskultur". Kritiken riktas mot Modéus II, vilket måste sägas vara att skjuta på sittande mål. Om församlingarna köper ut personal, är det lite en stiftsbiskop kan göra. Det fattar inte den vettlöse krönikören. Kan man uppfatta två glas vin vid en middag som "generös representationskultur" måste man nog komma från ett frikyrkligt sammanhang, eller?
Krönikören menar att biskopen helt enkelt måste våga vara så bestämd att han ger sina underlydande det raka budskapet att den här frågan, dvs personalkonflikter, måste lösas. Är de underlydande kyrkoråden? Och så får Modéus Ii ytterligare en admonition. Hans valspråk är "Guds nåd är allt du behöver". Krönikören vet bättre och konstaterar att "det tarvas faktiskt mer för att vara chef." Det kan man tycka, men då måste man ha elementär kunskap om den kyrkliga organisationen och om hur kyrkoråden rekryteras. Nog borde kvalitetskrav kunna ställas också på Vetlanda-Posten, som ingår i vilken koncern då? Hall-pressen. Den fromma Hall-pressen!
Men biskopen fick klart besked: "Det behövs mer än 'Guds nåd', Modéus. Krönikören vet bättre.
Anna Ekströms motion kanske ska sorteras in under rubriken "det vettlösa". När allt kommer till allt, undergräver hon och S-partiets gruppledare m fl något som är ett kitt i alla organisationer: tillitskulturen. Ingen kan i fortsättningen lita på något som Kyrkomötet säger om motionen röstas igenom.
Man ska kunna lita på organisationen och dess utfästelser.
Nu hade de insiktsfulla genmält att den sedan länge slagits sönder, men kommentatorerna har semester, så det temat behöver vi inte ta upp nu.
Om Svenska kyrkan beslutar sig för att frångå den gamla utfästelsen, alternativt på nytt svika gjord utfästelse, nog vet vi då att tillitskulturen skadats.
Det kan man kanske göra lite smått. Fixa och trixa. Men kan man göra det som Kyrkomöte utan att den svenska staten får nya uppgifter när folk drabbas av en fullt motiverad nedstämdhet, dvs får hantera ett tillstånd när tanken på vad en präst är och ska vara kolliderar med den kyrkopolitiska verkligheten?
Hade jag varit minister med ansvar för något, hade jag varsnat att aktiviteterna i Svenska kyrkan kan resultera i höga sjukskrivningsresultat. Nedstämdhet och depression är inte att leka med - och kostsamma tillstånd. Hade jag varit statsråd kanske jag då nämnt saken för den kollega som har hälsofrågorna om hand med frågan vad partiet håller på med i det kyrkopolitiska. Vilket är det problem motionen ska lösa och vilka problem åstadkommer den? Att definiera sådant kallas politik. Det finns politik som är dum politik.
Hur blir det i fortsättningen?
Jag läser Vetlanda-Posten, där det i krönikan att Svenska kyrkan är "en institution som anger oss alla." Är det så? Hur ska jag nu tänka?
Kommer Läronämnden att nu kraftfullt träda upp mot motionskravet från Ekström et cons och hävda att löften skall hållas, pacta sunt servanda?
Vad Läronämnden har att komma med kanske är det mest intressanta att förbida. Om Läronämnden inte säger det, vad ska den då säga, och hur ska den teologiska insikten formuleras? Ska biskoparna skärpa tonen, i varje fall de som var med 2009. Jackelén, Persenius, Stiglund och Brunne - om jag minns rätt. Och vad säger de pensionerade biskopar som var med? Hukar de bara, skakar obehaget av sig och tänker på döden?
Fler kanske skulle tala, den stora vita här av präster som sinsemellan brukar säga att "detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i". Eller gäller den i andra länder och sammanhang självklara strukturen, att det känsliga talar man bara med de närmaste om?
http://www.smt.se/article/det-behovs-mer-an-guds-nad-modeus/
Vetlanda-Posten är en tidning som med heder bär sitt folkliga namn Vettlösa-Posten. Där beskrivs Svenska kyrkan, som förutom att rista in sin personalpolitik har en "generös representationskultur". Kritiken riktas mot Modéus II, vilket måste sägas vara att skjuta på sittande mål. Om församlingarna köper ut personal, är det lite en stiftsbiskop kan göra. Det fattar inte den vettlöse krönikören. Kan man uppfatta två glas vin vid en middag som "generös representationskultur" måste man nog komma från ett frikyrkligt sammanhang, eller?
Krönikören menar att biskopen helt enkelt måste våga vara så bestämd att han ger sina underlydande det raka budskapet att den här frågan, dvs personalkonflikter, måste lösas. Är de underlydande kyrkoråden? Och så får Modéus Ii ytterligare en admonition. Hans valspråk är "Guds nåd är allt du behöver". Krönikören vet bättre och konstaterar att "det tarvas faktiskt mer för att vara chef." Det kan man tycka, men då måste man ha elementär kunskap om den kyrkliga organisationen och om hur kyrkoråden rekryteras. Nog borde kvalitetskrav kunna ställas också på Vetlanda-Posten, som ingår i vilken koncern då? Hall-pressen. Den fromma Hall-pressen!
Men biskopen fick klart besked: "Det behövs mer än 'Guds nåd', Modéus. Krönikören vet bättre.
Anna Ekströms motion kanske ska sorteras in under rubriken "det vettlösa". När allt kommer till allt, undergräver hon och S-partiets gruppledare m fl något som är ett kitt i alla organisationer: tillitskulturen. Ingen kan i fortsättningen lita på något som Kyrkomötet säger om motionen röstas igenom.
Man ska kunna lita på organisationen och dess utfästelser.
Nu hade de insiktsfulla genmält att den sedan länge slagits sönder, men kommentatorerna har semester, så det temat behöver vi inte ta upp nu.
Om Svenska kyrkan beslutar sig för att frångå den gamla utfästelsen, alternativt på nytt svika gjord utfästelse, nog vet vi då att tillitskulturen skadats.
Det kan man kanske göra lite smått. Fixa och trixa. Men kan man göra det som Kyrkomöte utan att den svenska staten får nya uppgifter när folk drabbas av en fullt motiverad nedstämdhet, dvs får hantera ett tillstånd när tanken på vad en präst är och ska vara kolliderar med den kyrkopolitiska verkligheten?
Hade jag varit minister med ansvar för något, hade jag varsnat att aktiviteterna i Svenska kyrkan kan resultera i höga sjukskrivningsresultat. Nedstämdhet och depression är inte att leka med - och kostsamma tillstånd. Hade jag varit statsråd kanske jag då nämnt saken för den kollega som har hälsofrågorna om hand med frågan vad partiet håller på med i det kyrkopolitiska. Vilket är det problem motionen ska lösa och vilka problem åstadkommer den? Att definiera sådant kallas politik. Det finns politik som är dum politik.
Hur blir det i fortsättningen?
Jag läser Vetlanda-Posten, där det i krönikan att Svenska kyrkan är "en institution som anger oss alla." Är det så? Hur ska jag nu tänka?
Kommer Läronämnden att nu kraftfullt träda upp mot motionskravet från Ekström et cons och hävda att löften skall hållas, pacta sunt servanda?
Vad Läronämnden har att komma med kanske är det mest intressanta att förbida. Om Läronämnden inte säger det, vad ska den då säga, och hur ska den teologiska insikten formuleras? Ska biskoparna skärpa tonen, i varje fall de som var med 2009. Jackelén, Persenius, Stiglund och Brunne - om jag minns rätt. Och vad säger de pensionerade biskopar som var med? Hukar de bara, skakar obehaget av sig och tänker på döden?
Fler kanske skulle tala, den stora vita här av präster som sinsemellan brukar säga att "detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i". Eller gäller den i andra länder och sammanhang självklara strukturen, att det känsliga talar man bara med de närmaste om?
måndag 25 juli 2016
Go for it!
Jag var från gränsen till Loshult till gränsen mot Hallaryd i Lunds stift i går. Det var en vistelse i Lunds stift av kort varaktighet, men icke desto mindre. Jag hann fundera över biskopen, som tror något annat om Bibeln än en uppsättning av hans präster i stiftet. Frågan är om inte biskopen är av en annan religion än somliga präster också. Under min korta tid i stiftet hann jag alltså fundera över en uppsättning präster i Lunds stift och, för att alludera på visan, "när jag på dessa tänker, då görs inte mitt hjärta glad,"
Hur kan någon egentligen vilja iscensätta ett löftesbrott sju år efter kyrkomötesbeslutet om enkönade vigslar?
Varför slår inte tanken till, att beslutet som tråcklades igenom, behövde ett utrymme för de tveksamma, annars kunde beslutet inte fattas? Tas den utfästelsen bort, så står inte löftet kvar och löftesbrott är inte okej.
Gud är trofast, svek är skam och allt det där som alltså inte gäller Svenska kyrkan.
Jag gillar inte att Svenska kyrkan, SvK, förkortas SveK - men det är ett ogillande som blir svårt att upprätthålla fortsättningsvis.
Jag kan tycka synd om prästkandidater, som måste försäkra något som i sak är så ställt på lerfötter som 2009 års kyrkomötesbeslut om enkönad vigsel. Kravet på anpassning är inget för ömtåliga samveten men väl något för den som är van vid dubbel bokföring. Till det evangeliska hör att, så gott det går, inte lägga mer på samvetena än vad som är nödvändigt. Av det skälet, och inte bara kyrkopolitiskt, kom den s k samvetsklausulen till år 1958.
Finns det någon biskop som med ämbetets egen auktoritet stiger fram och säger sig inte medverka till kyrkopolitiska löftesbrott?
"Jag kommer aldrig att i min biskopsgärning kräva att en prästkandidat ska lova något så idiotiskt som det motionen kräver. Det skulle flagrant strida mot löftet från 2009, det löfte som gäller mig! Jag behöver inte vara förändringsagent för en reform som togs med bestämda utrymmen för gensaga. Det var utgångspunkten."
Finns sådana biskopar?
På min korta resa i Lunds stift slog mig tanken, att präster hamnar i tvivelsmål och därför nu vill uppsöka sina biskopar för att tala om sina tvivel. Det är det minsta de kan göra för att undvika att bli tyst staffage. Go for it! Biskoparna går sist i processionen, eftersom de har herdeansvar för oss. Låt dem ta detta ansvar och låt detta ansvar ta tid.
Vem/vilka uppsöker alltså biskopen för ett rejält samtal på temat att det nya kravet eroderar det undantag som gäller?
"Jag är en präst som inte vill bli betraktad som något man får stå ut med tills vidare och det är just en sådan jag blir i äktenskapsfrågan."
Vad säger biskopen då?
Hänvisar till hur det var det gamla löftet och tjatar om att det gäller vederbörande eller tar frågan, som kanske handlar om fortgående svenskkyrklig alienation, på allvar? Vad säger t ex Ragnar Persenius?
Vad säger biskopen om det påpekas att antalet vigslar är få, men att ställningstagandet likväl spelar in när folk söker tjänster (fast det inte skulle!) och att komministertjänsten i Lundby är märkt med regnbågsflaggan, för så annonserades den tjänsten ut i Kyrkans Tidning?
Är det inte en kristlig plikt för en präst att då och då göra livet svårt för biskoparna?
Av kärlek till sanningen, som reformatorerna menar.
Vad skulle helt enkelt hända om talträngda präster enskilt eller parvis sökte upp biskoparna och sa: "Vi vill inte behandlas som skit i en aktion ledd av folkpartisten Anna Ekström i Karlskrona."
Vad skulle Johan Tyrberg då säga?
Vad skulle biskopen säga om prästerna sa: "Vad är det för auktoritet ett kyrkomöte sammansatt som Svenska kyrkans egentligen har? Hade inte reservanterna 1982 alldeles rätt, när de påtalade svagheterna med ett partipolitiserat kyrkomöte?"
Vad skulle Sven Bernhard Fast och Hans Stiglund säga?
Det finns präster som ger sig iväg, simmar över Tibern eller i sommarvärmen plaskar i något annat vattendrag. Skulle det inte vara välgörande om några av dem, som avgett den i Kyrkoordningen införda idiotförklaringen när de prästvigts eller sökt tjänst, stegar upp till biskopen och säger:
"Jag har kommit i samvetsnöd.
Jag hade inget problem att lova samarbete med alla ämbetsbärare oavsett kön, det är inte detta saken gällt för mig någonsin. Jag var tveksam om prästämbetet och den tveksamheten har tilltagit. Kan biskopen för mig förklara hur 1958 års kyrkomötesbeslut om ämbetet står i överensstämmelse med Guds ord och Kyrkans syn på prästämbetet. Också de evangeliska kan ju förstå prästvigningen som ett sakrament, säger Apologien.
Jag läste Hellmut Lieberg och har förts ut i tvivel och tveksamheter.
På vilket sätt är 1958 års beslut ett gott teologiskt beslut och inte som kritikerna säger ett politiskt men teologiskt undermåligt beslut?
Har biskopen läst Bibelsyn och bibelbruk? Bo Giertz sa efter den läsningen att han skulle finna det genant att på den bokens argumentation byta åsikt i ämbetsfrågan."
Vad skulle en biskop nu säga?
Finns det någon biskop som med insikt kan försvara 1958 års beslut? Ragnar Persenius, kan jag tänka. Men ingen annan biskop. De har inte materialet present, som det heter.
Kunde den som ändå tänker ge sig iväg inte ställa sina frågor till stiftets biskop?
Det är faktiskt biskopars ansvar att veta att den kyrkostruktur de tjänar är autentisk och kunna stå för det. Luk 12:48
Skulle det inte för vanliga präster ha sin särskilda glädje att gunga Kyrkans skepp lite?
Och därtill kanske en välgärning mot biskopen om man ser saken ur evighetens synvinkel.
Men varför ska inte lekfolket få sin chans. Ring biskopen och beställ tid för att berätta vad ni gycker om det planerade löftesbrottet. Det ska ske i er kyrka! Hur kul är det?
Go for it!
Hur kan någon egentligen vilja iscensätta ett löftesbrott sju år efter kyrkomötesbeslutet om enkönade vigslar?
Varför slår inte tanken till, att beslutet som tråcklades igenom, behövde ett utrymme för de tveksamma, annars kunde beslutet inte fattas? Tas den utfästelsen bort, så står inte löftet kvar och löftesbrott är inte okej.
Gud är trofast, svek är skam och allt det där som alltså inte gäller Svenska kyrkan.
Jag gillar inte att Svenska kyrkan, SvK, förkortas SveK - men det är ett ogillande som blir svårt att upprätthålla fortsättningsvis.
Jag kan tycka synd om prästkandidater, som måste försäkra något som i sak är så ställt på lerfötter som 2009 års kyrkomötesbeslut om enkönad vigsel. Kravet på anpassning är inget för ömtåliga samveten men väl något för den som är van vid dubbel bokföring. Till det evangeliska hör att, så gott det går, inte lägga mer på samvetena än vad som är nödvändigt. Av det skälet, och inte bara kyrkopolitiskt, kom den s k samvetsklausulen till år 1958.
Finns det någon biskop som med ämbetets egen auktoritet stiger fram och säger sig inte medverka till kyrkopolitiska löftesbrott?
"Jag kommer aldrig att i min biskopsgärning kräva att en prästkandidat ska lova något så idiotiskt som det motionen kräver. Det skulle flagrant strida mot löftet från 2009, det löfte som gäller mig! Jag behöver inte vara förändringsagent för en reform som togs med bestämda utrymmen för gensaga. Det var utgångspunkten."
Finns sådana biskopar?
På min korta resa i Lunds stift slog mig tanken, att präster hamnar i tvivelsmål och därför nu vill uppsöka sina biskopar för att tala om sina tvivel. Det är det minsta de kan göra för att undvika att bli tyst staffage. Go for it! Biskoparna går sist i processionen, eftersom de har herdeansvar för oss. Låt dem ta detta ansvar och låt detta ansvar ta tid.
Vem/vilka uppsöker alltså biskopen för ett rejält samtal på temat att det nya kravet eroderar det undantag som gäller?
"Jag är en präst som inte vill bli betraktad som något man får stå ut med tills vidare och det är just en sådan jag blir i äktenskapsfrågan."
Vad säger biskopen då?
Hänvisar till hur det var det gamla löftet och tjatar om att det gäller vederbörande eller tar frågan, som kanske handlar om fortgående svenskkyrklig alienation, på allvar? Vad säger t ex Ragnar Persenius?
Vad säger biskopen om det påpekas att antalet vigslar är få, men att ställningstagandet likväl spelar in när folk söker tjänster (fast det inte skulle!) och att komministertjänsten i Lundby är märkt med regnbågsflaggan, för så annonserades den tjänsten ut i Kyrkans Tidning?
Är det inte en kristlig plikt för en präst att då och då göra livet svårt för biskoparna?
Av kärlek till sanningen, som reformatorerna menar.
Vad skulle helt enkelt hända om talträngda präster enskilt eller parvis sökte upp biskoparna och sa: "Vi vill inte behandlas som skit i en aktion ledd av folkpartisten Anna Ekström i Karlskrona."
Vad skulle Johan Tyrberg då säga?
Vad skulle biskopen säga om prästerna sa: "Vad är det för auktoritet ett kyrkomöte sammansatt som Svenska kyrkans egentligen har? Hade inte reservanterna 1982 alldeles rätt, när de påtalade svagheterna med ett partipolitiserat kyrkomöte?"
Vad skulle Sven Bernhard Fast och Hans Stiglund säga?
Det finns präster som ger sig iväg, simmar över Tibern eller i sommarvärmen plaskar i något annat vattendrag. Skulle det inte vara välgörande om några av dem, som avgett den i Kyrkoordningen införda idiotförklaringen när de prästvigts eller sökt tjänst, stegar upp till biskopen och säger:
"Jag har kommit i samvetsnöd.
Jag hade inget problem att lova samarbete med alla ämbetsbärare oavsett kön, det är inte detta saken gällt för mig någonsin. Jag var tveksam om prästämbetet och den tveksamheten har tilltagit. Kan biskopen för mig förklara hur 1958 års kyrkomötesbeslut om ämbetet står i överensstämmelse med Guds ord och Kyrkans syn på prästämbetet. Också de evangeliska kan ju förstå prästvigningen som ett sakrament, säger Apologien.
Jag läste Hellmut Lieberg och har förts ut i tvivel och tveksamheter.
På vilket sätt är 1958 års beslut ett gott teologiskt beslut och inte som kritikerna säger ett politiskt men teologiskt undermåligt beslut?
Har biskopen läst Bibelsyn och bibelbruk? Bo Giertz sa efter den läsningen att han skulle finna det genant att på den bokens argumentation byta åsikt i ämbetsfrågan."
Vad skulle en biskop nu säga?
Finns det någon biskop som med insikt kan försvara 1958 års beslut? Ragnar Persenius, kan jag tänka. Men ingen annan biskop. De har inte materialet present, som det heter.
Kunde den som ändå tänker ge sig iväg inte ställa sina frågor till stiftets biskop?
Det är faktiskt biskopars ansvar att veta att den kyrkostruktur de tjänar är autentisk och kunna stå för det. Luk 12:48
Skulle det inte för vanliga präster ha sin särskilda glädje att gunga Kyrkans skepp lite?
Och därtill kanske en välgärning mot biskopen om man ser saken ur evighetens synvinkel.
Men varför ska inte lekfolket få sin chans. Ring biskopen och beställ tid för att berätta vad ni gycker om det planerade löftesbrottet. Det ska ske i er kyrka! Hur kul är det?
Go for it!
söndag 24 juli 2016
Snällt om biskopar
Det är söndag med högmässa i Hallaryd och så gudstjänst i Emanuelskapellet, Delary. Det är uppenbarligen en del att stå i också för en kyrkoherde!
Jag har läst på, och finner att av pastoratets kyrkor är det Pjätteryds kyrka som har det mesta från medeltiden på plats eller på Statens Historiska Museum. I Hallaryd brände danskarna kyrkan 1567. Den nuvarande kyrkan byggdes 1862-1863. Emanuelskapellet är ett gammal metodistkapell, som Hembygdsföreningen sköter och pastoratet hyr sex månader om året.
Jag har sålunda läst på lite i Stig Lundhs nyutkomna bok Medeltidens kyrkor i Östbo, Västbo och Sunnerbo mot Skåne-Hallandsgränsen och deras kvarvarande inventarier. Atremi gav ut boken som är nr 17 i Linköpings Stiftshistoriska Sällskaps skriftserie.
Annars har jag läst herdabrev.
Mikael Mogren skrev när han blivit vald under natten herdabrevet Omvänd till verklighet. Västerås stift 2015. Han hade ett ärende till stiftet och hans ärende är et kärleksbrev. Han hör hemma i stiftet, det har han känt genom hela kroppen. Och nu är han stiftets biskop. Mikael är en konstruktiv person som vill fånga upp inte bara problem utan insikter om vad som kan göras i det lokala för att hantera problemen.
Ska jag nu stoppa in den obligatoriska meningen i allt kyrkligt, den att jag inte håller med om allt? Jag vet hur det går till. Är man överens om något eller mycket måste deklarationen till att man inte är överens om allt. "Jag brukar inte vara överens med NN, men..." Salig Hellström gjorde en gång den markeringen mot mig och sa sig inte bruka vara överens med mig om så mycket. Öppet mål. Jag frågade stillsamt om inte de som båda läser den apostoliska trosbekännelsen är överens om väldigt mycket? Jan Arvid tappade koncepterna och satt alldeles tyst.
Varför skulle jag vara överens med Mikael eller Jan Arvid om allt? Med vem är jag överens om allt? Mikael Mogren är känsligare än de flesta och jag hör till de sakorienterade. Arv och miljö spelar in. Det är kanske Mikaels känslighet som gör att han natten efter valet kan skriva ett kärleksbrev till Västerås stift. De problem han ser och andra som han inte ser, får komma efterhand.
Vill man se hur han hanterar sin apologetiska lidelse, läser man hans bok 100 frågor om Gud och 200 svar, Verbum 2016. Det är frågor som folk i stiftet skickat biskopen och som han tar upp dels i ett kort svar, en mening, och ett längre men aldrig mer än en sida. Mikael vill "öka läskunnigheten i kristen tro". Gott så.
Johan Tyrbergs herdabrev heter Kallad till kärlek, Arcus 2015.
Johan välkomnar kritik för varje chef behöver omge sig med personer som kan vara kritiska "men ändå lojala". Han har inte riktigt pejl på distinktionerna. De lojala är aldrig kritiska, de håller med. Det är de solidariska en biskop kan förlita sig till. Boken innehåller fyra bilder på Johan samt en bild av ett smutsigt fönster (biskopsbostadens?) och därtill hav och segel samt blommor. Han berättar om sitt liv som präst i Blekinge, i SKUT och som kyrkoherde/ kontraktsprost.
Johan slår ett slag för bibelundervisningen, hans bakgrund i Credo slår igenom. Han vill väl och gör inga kyrkopolitiska markeringar, men jag anar att han läser Bibeln på ett annat sätt än många präster i Lunds stift. Ska vi vänta oss en intressant bibelstrid i Lunds stift de kommande åren? Fast det kanske är en förväntan, som enligt Strukturutskottets önskan, inte ska vara med en söndag på Bloggardag, dagen då vi ska vara snälla. Men den striden skulle kanske ändå vara att vara snäll i sak? Kärlek till sanningen, alltså.
Johan tycker att vi ska se de anställda som en nyckelgrupp i församlingen men församlingsbegreppet får inte begränsas till dem.
Sug på den meningen.
Hade det inte varit söndag, hade jag kanske ropat högt för något har hänt på rätt kort tid i Svenska kyrkan. Nyckelgrupp? Men hur kyrkliga är arbetslagen egentligen?
Det är dessa två biskopar som i fortsättningen ska avvisa prästkandidater som inte förklarar sig beredda att viga enkönat. Dessa biskopar ska administrera löftesbrottet. Det borde inte vara lätt för någon, men man kan väl gissa att de är lojala. Eller vad tror ni?
Solen skiner. Mot Hallaryd! En omväg genom Lunds stift leder till målet, när nu vägen Älmhult-Delary är avstängd. Det är smällar man får ta.
Jag har läst på, och finner att av pastoratets kyrkor är det Pjätteryds kyrka som har det mesta från medeltiden på plats eller på Statens Historiska Museum. I Hallaryd brände danskarna kyrkan 1567. Den nuvarande kyrkan byggdes 1862-1863. Emanuelskapellet är ett gammal metodistkapell, som Hembygdsföreningen sköter och pastoratet hyr sex månader om året.
Jag har sålunda läst på lite i Stig Lundhs nyutkomna bok Medeltidens kyrkor i Östbo, Västbo och Sunnerbo mot Skåne-Hallandsgränsen och deras kvarvarande inventarier. Atremi gav ut boken som är nr 17 i Linköpings Stiftshistoriska Sällskaps skriftserie.
Annars har jag läst herdabrev.
Mikael Mogren skrev när han blivit vald under natten herdabrevet Omvänd till verklighet. Västerås stift 2015. Han hade ett ärende till stiftet och hans ärende är et kärleksbrev. Han hör hemma i stiftet, det har han känt genom hela kroppen. Och nu är han stiftets biskop. Mikael är en konstruktiv person som vill fånga upp inte bara problem utan insikter om vad som kan göras i det lokala för att hantera problemen.
Ska jag nu stoppa in den obligatoriska meningen i allt kyrkligt, den att jag inte håller med om allt? Jag vet hur det går till. Är man överens om något eller mycket måste deklarationen till att man inte är överens om allt. "Jag brukar inte vara överens med NN, men..." Salig Hellström gjorde en gång den markeringen mot mig och sa sig inte bruka vara överens med mig om så mycket. Öppet mål. Jag frågade stillsamt om inte de som båda läser den apostoliska trosbekännelsen är överens om väldigt mycket? Jan Arvid tappade koncepterna och satt alldeles tyst.
Varför skulle jag vara överens med Mikael eller Jan Arvid om allt? Med vem är jag överens om allt? Mikael Mogren är känsligare än de flesta och jag hör till de sakorienterade. Arv och miljö spelar in. Det är kanske Mikaels känslighet som gör att han natten efter valet kan skriva ett kärleksbrev till Västerås stift. De problem han ser och andra som han inte ser, får komma efterhand.
Vill man se hur han hanterar sin apologetiska lidelse, läser man hans bok 100 frågor om Gud och 200 svar, Verbum 2016. Det är frågor som folk i stiftet skickat biskopen och som han tar upp dels i ett kort svar, en mening, och ett längre men aldrig mer än en sida. Mikael vill "öka läskunnigheten i kristen tro". Gott så.
Johan Tyrbergs herdabrev heter Kallad till kärlek, Arcus 2015.
Johan välkomnar kritik för varje chef behöver omge sig med personer som kan vara kritiska "men ändå lojala". Han har inte riktigt pejl på distinktionerna. De lojala är aldrig kritiska, de håller med. Det är de solidariska en biskop kan förlita sig till. Boken innehåller fyra bilder på Johan samt en bild av ett smutsigt fönster (biskopsbostadens?) och därtill hav och segel samt blommor. Han berättar om sitt liv som präst i Blekinge, i SKUT och som kyrkoherde/ kontraktsprost.
Johan slår ett slag för bibelundervisningen, hans bakgrund i Credo slår igenom. Han vill väl och gör inga kyrkopolitiska markeringar, men jag anar att han läser Bibeln på ett annat sätt än många präster i Lunds stift. Ska vi vänta oss en intressant bibelstrid i Lunds stift de kommande åren? Fast det kanske är en förväntan, som enligt Strukturutskottets önskan, inte ska vara med en söndag på Bloggardag, dagen då vi ska vara snälla. Men den striden skulle kanske ändå vara att vara snäll i sak? Kärlek till sanningen, alltså.
Johan tycker att vi ska se de anställda som en nyckelgrupp i församlingen men församlingsbegreppet får inte begränsas till dem.
Sug på den meningen.
Hade det inte varit söndag, hade jag kanske ropat högt för något har hänt på rätt kort tid i Svenska kyrkan. Nyckelgrupp? Men hur kyrkliga är arbetslagen egentligen?
Det är dessa två biskopar som i fortsättningen ska avvisa prästkandidater som inte förklarar sig beredda att viga enkönat. Dessa biskopar ska administrera löftesbrottet. Det borde inte vara lätt för någon, men man kan väl gissa att de är lojala. Eller vad tror ni?
Solen skiner. Mot Hallaryd! En omväg genom Lunds stift leder till målet, när nu vägen Älmhult-Delary är avstängd. Det är smällar man får ta.
lördag 23 juli 2016
Lördagsrapport från Göteryd - med omnejd
It's been a great week in Göteryd.
I går var det begravning men på ett nästan overkligt sätt. Den döda var dotter till David Ralson, som målat den 60 kvadratmeter stora fresken i kyrkan. Där finns Göterydsborna med liksom kyrkoherden Hugo Willny i Hallaryd (tror jag mig se) målade. Men också konstnärens fru och dotter, hon som begravdes. Då som en ung flicka i kretsen kring Jesus. Nu vid hans fötter. Jag anade att det var så, och det var verkligen så. Jag blev förstås gripen. Vad allt får en präst inte vara med om!
Jag tänkte att den stora målningen borde presenteras mer ordentligt.
Det finns skatter i de lantliga kyrkorna som borde hållas fram. David Ralson var vän med Valdemar Lorentzon och fick vård om sin själ av Hugo Willny.
Jag kan i Ralsons kyrkokonst (kolla hans tavlor i försmalingshemmet i Göteryd!) se hur han sätter sig över tiden. Han målar in sin tid bland de bibliska gestalterna, men de finns där i sin tid tillsammans med oss vår tid.
Medvetet och sinnrikt har han fångat den stora gemenskapen.
Det är förstås ett högkyrkligt sätt att se saken, det inser alla som har minsta hum om konstnärskap som närts av högkyrkligheten. Nå, jag kan vara mindre partisk. Det är ett konstnärskap med katolicitetsmarkörer. Å lantegendomen finns väl en del böcker jag borde konsultera om det i dag inte blir en sommarlördag i båt och vatten.
Erika på expeditionen i Göteryd hjälpte mig att få iväg några motioner till Kyrkomötet. De skulle in som undertecknade pdf-filer och så skulle det skickas en wordfil. Ledamöter hanteras som tjänstehjon åt tjänstemännen. Det borde Kyrkomötets presidium fundera ett slag över. Ordningarna är anpassade efter vad som är enkelt för folk i Kyrkans Hus, inte för vad som är enkelt för ledamöterna. Vi förväntas ha en uppsättning teknikaliteter för att scanna in texter. Jag kände att jag härsknade till, men prisade kompetensen på expeditionen i Göteryd. Att Erika har kennel med Golden (också Jakt-Golden) försämrar inte saken, tyckte vår foxterrier Grynet. Jag förnekar inte att jag kan se livets positiva också när jag är härsken.
Efter begravning med samling efteråt skulle jag samla ihop mig och några arbetsuppgifter samt något senare fara hemåt. Det är vägen från Göteryd som är "omnejd". Jag lyssnade i bilen till Monica Zetterlund på CD men kom sedan in på ett program i P1, som handlade om de tomma kyrkorna. Det var programmet Människor och tro, begrep jag. Programmet går i repris i dag om man inte lyssnar på SR-play.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751867?programid=416
När jag for fram i det sommarfagra småländska landskapet rullade det stora vemodet in.
Inte det att folk skulle komma på vad de tomma kyrkorna skulle användas till, vilka de tomma kyrkorna nu var, utlöste denna vemodslavin, utan den kulturarvsansvarige från Kyrkans Hus. Han var så förstående inför alla idiotierna. Sa han att de sa sådant som väl stämde överens med vad som tänktes i Kyrkans Hus? Nöjd med allt som sagts var han, det kunde jag höra. Sanslöst!
Att några svagsinta ville att kyrkorummen skulle inrymma allt religiöst samt tron på vetenskapen, kan jag stå ut med. Jag har svårare att stå ut med att de tänker sig säga något unikt, när detta 1700-talsmässiga förs fram.
Så besvärande det är med människor som blott blir megafoner, men fånigt nog tänker sig ha tänkt själva!
Det kan jag dock stå ut med, för jag är en generös person i allt utom när det gäller Anders Nihlgård i Lund, han som kränker präster genom en misstänkliggörandets kyrkomötesmotion. Har jag påmint om att Nihlgård är en prästson som blev präst? Antingen blir sådana personer mycket bra präster med rötterna djupt i den svenskkyrkliga myllan eller ...
Och, en gång till, i vilken annan kår skulle misstänkliggörandet av en hel grupp s k kollegor alls gå an? Finns det över huvud taget något exempel på några som blivit illa bemötta? Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!
Åter till Människor och tro.
Det fanns på slutet en inringare till programmet som varit kyrkoanställd men slutat, eftersom hon fick för få timmar i sin tjänst. Hon, som kom från den gamla fromhetens hjärtland, ville ha aktiviteter som skulle locka folk till kyrkorna men ingen aftonbön!
Det står jag också ut med, för det befäster mina fördomar om hur de kyrkoanställda vrider sig som maskar på kroken eftersom kunden alltid har rätt. Det gäller att ge folk vad folk vill ha. Religion alltså. Inte kristen tro. Hennes antiaftonbönhållning bekräftar också en misstanke jag har närt, att alla kyrkoanställda inte är särskilt kyrkliga, i varje fall inte svenskkyrkliga. Man får vara nöjd när man får höra att det är just så illa som man kunde tänka.
Därmed inte sagt att det hela inte skulle vara idiotiskt. Det är det. Men kanske på sitt sätt formgenetiskt med annat som berättades i går: gruppvåldtäkter i Kalmar kommun och en tysk-iraniers masskjutning i München. Vi lever i en galen tid och kanske under något som i varje fall ska ses som krigsliknande förhållanden. Det är så dumt att det mesta bli dumt.
Den kulturarvsansvarige i Kyrkans Hus uttryckte sin belåtenhet med allt det idiotiska som folk hade sagt i Människor och tro.
Han hade inte ett enda ord att säga om det märkliga, att hus som byggts för att göra oss skickade för himlen, det som David Ralson beskriver med sin stora målning i Göteryd, nu skulle användas till annat. Och han uppbär uppenbarligen månadslön för denna icke-insats. En kulturarvsansvarig som inte sjungit psalmens ord "arvet ej förspill" - är det vad vi hålls med i Kyrkans Hus?
Vad ska jag tänka?
Hade jag varit Frälsaren, hade jag sagt att nu förstår jag hur ni tänker i Sverige och i Svenska kyrkans rikshögkvarter. "Då får evangeliet bege sig någon annanstans. Ni har gjort er ovärdiga frälsningen och ni är nöjda med det." Frälsaren hade sagt som Torbjörn Fälldin: "Ske er vilja!". Han sa ju så: "Må det ske med dig som du har sagt". Det är det värsta Frälsaren kan säga - och ibland det bästa. Själva hållningen att flytta evangeliet är också apostolisk. Evangeliet är ett tidsbegränsat erbjudande.
Vad jag längtar efter?
I går längtade jag efter kompetent kyrklig personal som kommenterar i radio.
I dag längtar jag nog efter kyrklig förnyelse.
David Ralsons bildprogram, det som ger plats för människor i alla tider ihop med Jesus, visar hur det hela egentligen är tänkt.
Det ska bli en vacker sommardag, sägs det. Sådana var somrarna 1914 och 1939.
I går var det begravning men på ett nästan overkligt sätt. Den döda var dotter till David Ralson, som målat den 60 kvadratmeter stora fresken i kyrkan. Där finns Göterydsborna med liksom kyrkoherden Hugo Willny i Hallaryd (tror jag mig se) målade. Men också konstnärens fru och dotter, hon som begravdes. Då som en ung flicka i kretsen kring Jesus. Nu vid hans fötter. Jag anade att det var så, och det var verkligen så. Jag blev förstås gripen. Vad allt får en präst inte vara med om!
Jag tänkte att den stora målningen borde presenteras mer ordentligt.
Det finns skatter i de lantliga kyrkorna som borde hållas fram. David Ralson var vän med Valdemar Lorentzon och fick vård om sin själ av Hugo Willny.
Jag kan i Ralsons kyrkokonst (kolla hans tavlor i försmalingshemmet i Göteryd!) se hur han sätter sig över tiden. Han målar in sin tid bland de bibliska gestalterna, men de finns där i sin tid tillsammans med oss vår tid.
Medvetet och sinnrikt har han fångat den stora gemenskapen.
Det är förstås ett högkyrkligt sätt att se saken, det inser alla som har minsta hum om konstnärskap som närts av högkyrkligheten. Nå, jag kan vara mindre partisk. Det är ett konstnärskap med katolicitetsmarkörer. Å lantegendomen finns väl en del böcker jag borde konsultera om det i dag inte blir en sommarlördag i båt och vatten.
Erika på expeditionen i Göteryd hjälpte mig att få iväg några motioner till Kyrkomötet. De skulle in som undertecknade pdf-filer och så skulle det skickas en wordfil. Ledamöter hanteras som tjänstehjon åt tjänstemännen. Det borde Kyrkomötets presidium fundera ett slag över. Ordningarna är anpassade efter vad som är enkelt för folk i Kyrkans Hus, inte för vad som är enkelt för ledamöterna. Vi förväntas ha en uppsättning teknikaliteter för att scanna in texter. Jag kände att jag härsknade till, men prisade kompetensen på expeditionen i Göteryd. Att Erika har kennel med Golden (också Jakt-Golden) försämrar inte saken, tyckte vår foxterrier Grynet. Jag förnekar inte att jag kan se livets positiva också när jag är härsken.
Efter begravning med samling efteråt skulle jag samla ihop mig och några arbetsuppgifter samt något senare fara hemåt. Det är vägen från Göteryd som är "omnejd". Jag lyssnade i bilen till Monica Zetterlund på CD men kom sedan in på ett program i P1, som handlade om de tomma kyrkorna. Det var programmet Människor och tro, begrep jag. Programmet går i repris i dag om man inte lyssnar på SR-play.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751867?programid=416
När jag for fram i det sommarfagra småländska landskapet rullade det stora vemodet in.
Inte det att folk skulle komma på vad de tomma kyrkorna skulle användas till, vilka de tomma kyrkorna nu var, utlöste denna vemodslavin, utan den kulturarvsansvarige från Kyrkans Hus. Han var så förstående inför alla idiotierna. Sa han att de sa sådant som väl stämde överens med vad som tänktes i Kyrkans Hus? Nöjd med allt som sagts var han, det kunde jag höra. Sanslöst!
Att några svagsinta ville att kyrkorummen skulle inrymma allt religiöst samt tron på vetenskapen, kan jag stå ut med. Jag har svårare att stå ut med att de tänker sig säga något unikt, när detta 1700-talsmässiga förs fram.
Så besvärande det är med människor som blott blir megafoner, men fånigt nog tänker sig ha tänkt själva!
Det kan jag dock stå ut med, för jag är en generös person i allt utom när det gäller Anders Nihlgård i Lund, han som kränker präster genom en misstänkliggörandets kyrkomötesmotion. Har jag påmint om att Nihlgård är en prästson som blev präst? Antingen blir sådana personer mycket bra präster med rötterna djupt i den svenskkyrkliga myllan eller ...
Och, en gång till, i vilken annan kår skulle misstänkliggörandet av en hel grupp s k kollegor alls gå an? Finns det över huvud taget något exempel på några som blivit illa bemötta? Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!
Åter till Människor och tro.
Det fanns på slutet en inringare till programmet som varit kyrkoanställd men slutat, eftersom hon fick för få timmar i sin tjänst. Hon, som kom från den gamla fromhetens hjärtland, ville ha aktiviteter som skulle locka folk till kyrkorna men ingen aftonbön!
Det står jag också ut med, för det befäster mina fördomar om hur de kyrkoanställda vrider sig som maskar på kroken eftersom kunden alltid har rätt. Det gäller att ge folk vad folk vill ha. Religion alltså. Inte kristen tro. Hennes antiaftonbönhållning bekräftar också en misstanke jag har närt, att alla kyrkoanställda inte är särskilt kyrkliga, i varje fall inte svenskkyrkliga. Man får vara nöjd när man får höra att det är just så illa som man kunde tänka.
Därmed inte sagt att det hela inte skulle vara idiotiskt. Det är det. Men kanske på sitt sätt formgenetiskt med annat som berättades i går: gruppvåldtäkter i Kalmar kommun och en tysk-iraniers masskjutning i München. Vi lever i en galen tid och kanske under något som i varje fall ska ses som krigsliknande förhållanden. Det är så dumt att det mesta bli dumt.
Den kulturarvsansvarige i Kyrkans Hus uttryckte sin belåtenhet med allt det idiotiska som folk hade sagt i Människor och tro.
Han hade inte ett enda ord att säga om det märkliga, att hus som byggts för att göra oss skickade för himlen, det som David Ralson beskriver med sin stora målning i Göteryd, nu skulle användas till annat. Och han uppbär uppenbarligen månadslön för denna icke-insats. En kulturarvsansvarig som inte sjungit psalmens ord "arvet ej förspill" - är det vad vi hålls med i Kyrkans Hus?
Vad ska jag tänka?
Hade jag varit Frälsaren, hade jag sagt att nu förstår jag hur ni tänker i Sverige och i Svenska kyrkans rikshögkvarter. "Då får evangeliet bege sig någon annanstans. Ni har gjort er ovärdiga frälsningen och ni är nöjda med det." Frälsaren hade sagt som Torbjörn Fälldin: "Ske er vilja!". Han sa ju så: "Må det ske med dig som du har sagt". Det är det värsta Frälsaren kan säga - och ibland det bästa. Själva hållningen att flytta evangeliet är också apostolisk. Evangeliet är ett tidsbegränsat erbjudande.
Vad jag längtar efter?
I går längtade jag efter kompetent kyrklig personal som kommenterar i radio.
I dag längtar jag nog efter kyrklig förnyelse.
David Ralsons bildprogram, det som ger plats för människor i alla tider ihop med Jesus, visar hur det hela egentligen är tänkt.
Det ska bli en vacker sommardag, sägs det. Sådana var somrarna 1914 och 1939.
fredag 22 juli 2016
I rötmånaden
Karin Pihl skar argument i Expressen.
Att någon utanför den kyrkliga sfären med dess sfärfäder och sfärmödrar granskar, var förväntat. Förr eller senare sker en sådan granskning. I juli eller till jul hamnar det kyrkliga i den massmediala uppmärksamheten, sommarstiltje eller insikt att jul handlar om nåt relischöst brukar ha den effekten. Karin Pihl skiljer sig dock från det gängse. Hon har har läst och tänkt, insett och skriver.
http://www.expressen.se/ledare/karin-pihl/kanslor-ar-inte-argument-praster/
Vad lär sig Svenska kyrkan av detta?
Anständig argumentation? Självkritisk granskning? Öppenhet?
Jag vet inte.
Men jag gillade inte vad jag läste i Kyrkans Tidning, att hbt-arbetet under en längre tid legat i träda. Inte för att jag tyckte kyrkomötesbeslutet om certifiering var klokt, för det var det inte och hade samarbetet med RFSL kommit till stånd hade det kostat enorma summor att få certifieringen. Men jag kan inte minnas att Kyrkostyrelsen, som har ansvaret, fått veta att arbetet legat nere. Styrelsen har bibringats uppfattningen att arbetet pågår.
Nu har styrelsen problem. Igen. Och kyrkosystemet.
Om stiften tar egna initiativ i denna fråga betyder det onödigt merarbete och rimligtvis en prestigeförlust för Kyrkans Hus. Hur arbetet spretar, framgår av den enkät i stiften som Kyrkans Tidning gjort.
Stockholms stift stödjer hbtq-rörelsen. Andra bevakar. Något stift nätverkar och i Uppsala ser handläggaren till att mötet mellan kyrkans tradition och hbtq-rörelsen äger rum. "Så formas kristen tro i vår tid." Verkligen? Inte i församlingarnas vanliga liv?
Elva handläggare tillfrågas. Nio av dem är kvinnor. Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
I Västerås stift ska de sju diskrimineringsgrunderna aktualiseras.
Vad var det jag sa! Det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*.
Det finns ett lagfäst diskrimineringsförbud som också omfattar "religion eller annan trosuppfatning". Nog skulle kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* kunna säga, att de har en annan trosuppfattning, en som ryms inom Svenska kyrkan (något läroavgörande har som bekant aldrig träffats) om de nu inte helt enkelt säger att de utgör en sexuell minoritet. Så hängde nämligen biskopen Ingmar Ström ut dem: "sexualneurotiker" kallade han dem. Och det kan man väl i vår upplysta tid också få vara?
Det har pågått en process i Svenska kyrkan om hbt-frågor sedan 1951, heter det.
Det är väl att ta i, vet vi som kan vår historia. Minns Keijne-affären! Och ska biskop Bo Giertz verkligen räknas in bland processmakarna?
Det var Bo Giertz som i biskopsmötet markerade att homosexualitet inte skulle vara straffbar utan behandlas som en sjukdom. Detta var ett framsteg!
Bo Giertz var läkarson och gick inte riktigt på vad som helst. Det viktiga var att ingen skulle straffas för sin läggning.
Läser man KT:s artikel nogsamt ser man sedan, att först 1995 skrev Läronämnden något. Fram till mitten av 1980-talet pågick ingen kyrklig "process" i frågan och när utredningen tillsattes sa ärkebiskop Bertil Werkström att den gärna fick ta god tid på sig. Werkström sa vid en presskonferens att homosexuella rekommenderades avhållsamhet. Det verkade dom inte gilla. Holsten Fagerberg själv var helt emot samkönad vigsel för det var något annat än det han stod för.
Sanningen om Svenska kyrkan och de homosexuella var väl tidigare den, att ingen var särskilt intresserad av att kolla vad folk höll på med i sovrum eller bastuklubbar och själva frågeställningen hörde till det man inte tyckte borde nämnas bland de kristliga.
Svenska kyrkan tar sig hbt-frågan an. Inte hbtq.
Kyrkans Tidning anar en skillnad, och jag tror den ska förklaras så:
"Q" sågs inte som en läggning utan som ett val. Läggningar får vi leva med. Val träffar vi.
Nu är det bara att förbida de nya bokstäverna i kombinationen, "a" och "i", t ex. Det vore förstås opassande att peka på hur sektmentalitet visas i bokstavskombinationer. Opassande och olämpligt. Men vore det helt fel?
Kyrkomötet får ta i frågan igen.
ÖKA vill utreda "frågan kring hur personer utanför heteronormen blir bemötta av kyrkans företrädare, som har en negativ inställning till vigsel av samkönade par".
Detta är väl en okynnesmotion om den inte ska uppfattas vara en påverkansåtgärd.
Har det varit problem?
Vad tror Anders Nihlgård m fl som motionerar om sina kollegors kompetenser? Den präst av det åsyftade slaget som känner en liten upprördhet borde känna efter om denna upprördhet inte rätteligen skulle vara stor. Pröva tanken på en sådan motion av en läkare som misstänkliggör andra läkares sätt att bemöta patienter. Det är otänkbart. Präster emellan går det bra. Bemötte Nihlgård själv människor så att han byggde församling, det vete spörs, som det heter. Men snacka går. Om andra. Och misstänkliggöra. Kristendom i den svenskkyrkliga praktiken är en besynnerlighet. Eller är det inte kristendom utan bara kyrkopolitik?
Så levererar FiSK, S, ViSK, MPSK samt några ÖKA den aviserade motionen att det blir ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön. Komplikationen om två transpersoner vill gifta sig med varandra, tas inte upp.
Inte heller kravet att man för att få vigas till präst måste omfatta en ekologisk livssyn och en dag i veckan äta vegetariskt samt i största allmänhet vara en kärleksfull person. De kraven borde också förtecknas.
Men säg vad ni vill om Anna Ekström. Hon levererar. Jag fruktar att Gud bönhört min vän den lärde teologidocenten. Han ber: "Gode Gud, låt dem inte hejda sig, låt dem gå för långt!" Om motionen går igenom? Med så många undertecknare och ett genomfört partisystem i kyrkomötet är allt annat ägnat att förvåna.
Ett förstår jag inte.
Varför ska Kyrkostyrelsen, som motionen menar, återkomma med ett förslag som innebär detta? Kyrkomötet kan väl enkelt peta in förändringar efter sedvanlig utskottsbehandling och då gäller förändringen t ex från Första söndagen i Advent 2016 eller Nyårsdagen 2017.
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ och motionen är inlämnad, så Läronämnden kan omedelbart komma med sina eventuella synpunkter.
Prästkandidaterna, som ska vigas vid efter årsskiftet, måste omprövas.
Att någon utanför den kyrkliga sfären med dess sfärfäder och sfärmödrar granskar, var förväntat. Förr eller senare sker en sådan granskning. I juli eller till jul hamnar det kyrkliga i den massmediala uppmärksamheten, sommarstiltje eller insikt att jul handlar om nåt relischöst brukar ha den effekten. Karin Pihl skiljer sig dock från det gängse. Hon har har läst och tänkt, insett och skriver.
http://www.expressen.se/ledare/karin-pihl/kanslor-ar-inte-argument-praster/
Vad lär sig Svenska kyrkan av detta?
Anständig argumentation? Självkritisk granskning? Öppenhet?
Jag vet inte.
Men jag gillade inte vad jag läste i Kyrkans Tidning, att hbt-arbetet under en längre tid legat i träda. Inte för att jag tyckte kyrkomötesbeslutet om certifiering var klokt, för det var det inte och hade samarbetet med RFSL kommit till stånd hade det kostat enorma summor att få certifieringen. Men jag kan inte minnas att Kyrkostyrelsen, som har ansvaret, fått veta att arbetet legat nere. Styrelsen har bibringats uppfattningen att arbetet pågår.
Nu har styrelsen problem. Igen. Och kyrkosystemet.
Om stiften tar egna initiativ i denna fråga betyder det onödigt merarbete och rimligtvis en prestigeförlust för Kyrkans Hus. Hur arbetet spretar, framgår av den enkät i stiften som Kyrkans Tidning gjort.
Stockholms stift stödjer hbtq-rörelsen. Andra bevakar. Något stift nätverkar och i Uppsala ser handläggaren till att mötet mellan kyrkans tradition och hbtq-rörelsen äger rum. "Så formas kristen tro i vår tid." Verkligen? Inte i församlingarnas vanliga liv?
Elva handläggare tillfrågas. Nio av dem är kvinnor. Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
I Västerås stift ska de sju diskrimineringsgrunderna aktualiseras.
Vad var det jag sa! Det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*.
Det finns ett lagfäst diskrimineringsförbud som också omfattar "religion eller annan trosuppfatning". Nog skulle kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* kunna säga, att de har en annan trosuppfattning, en som ryms inom Svenska kyrkan (något läroavgörande har som bekant aldrig träffats) om de nu inte helt enkelt säger att de utgör en sexuell minoritet. Så hängde nämligen biskopen Ingmar Ström ut dem: "sexualneurotiker" kallade han dem. Och det kan man väl i vår upplysta tid också få vara?
Det har pågått en process i Svenska kyrkan om hbt-frågor sedan 1951, heter det.
Det är väl att ta i, vet vi som kan vår historia. Minns Keijne-affären! Och ska biskop Bo Giertz verkligen räknas in bland processmakarna?
Det var Bo Giertz som i biskopsmötet markerade att homosexualitet inte skulle vara straffbar utan behandlas som en sjukdom. Detta var ett framsteg!
Bo Giertz var läkarson och gick inte riktigt på vad som helst. Det viktiga var att ingen skulle straffas för sin läggning.
Läser man KT:s artikel nogsamt ser man sedan, att först 1995 skrev Läronämnden något. Fram till mitten av 1980-talet pågick ingen kyrklig "process" i frågan och när utredningen tillsattes sa ärkebiskop Bertil Werkström att den gärna fick ta god tid på sig. Werkström sa vid en presskonferens att homosexuella rekommenderades avhållsamhet. Det verkade dom inte gilla. Holsten Fagerberg själv var helt emot samkönad vigsel för det var något annat än det han stod för.
Sanningen om Svenska kyrkan och de homosexuella var väl tidigare den, att ingen var särskilt intresserad av att kolla vad folk höll på med i sovrum eller bastuklubbar och själva frågeställningen hörde till det man inte tyckte borde nämnas bland de kristliga.
Svenska kyrkan tar sig hbt-frågan an. Inte hbtq.
Kyrkans Tidning anar en skillnad, och jag tror den ska förklaras så:
"Q" sågs inte som en läggning utan som ett val. Läggningar får vi leva med. Val träffar vi.
Nu är det bara att förbida de nya bokstäverna i kombinationen, "a" och "i", t ex. Det vore förstås opassande att peka på hur sektmentalitet visas i bokstavskombinationer. Opassande och olämpligt. Men vore det helt fel?
Kyrkomötet får ta i frågan igen.
ÖKA vill utreda "frågan kring hur personer utanför heteronormen blir bemötta av kyrkans företrädare, som har en negativ inställning till vigsel av samkönade par".
Detta är väl en okynnesmotion om den inte ska uppfattas vara en påverkansåtgärd.
Har det varit problem?
Vad tror Anders Nihlgård m fl som motionerar om sina kollegors kompetenser? Den präst av det åsyftade slaget som känner en liten upprördhet borde känna efter om denna upprördhet inte rätteligen skulle vara stor. Pröva tanken på en sådan motion av en läkare som misstänkliggör andra läkares sätt att bemöta patienter. Det är otänkbart. Präster emellan går det bra. Bemötte Nihlgård själv människor så att han byggde församling, det vete spörs, som det heter. Men snacka går. Om andra. Och misstänkliggöra. Kristendom i den svenskkyrkliga praktiken är en besynnerlighet. Eller är det inte kristendom utan bara kyrkopolitik?
Så levererar FiSK, S, ViSK, MPSK samt några ÖKA den aviserade motionen att det blir ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön. Komplikationen om två transpersoner vill gifta sig med varandra, tas inte upp.
Inte heller kravet att man för att få vigas till präst måste omfatta en ekologisk livssyn och en dag i veckan äta vegetariskt samt i största allmänhet vara en kärleksfull person. De kraven borde också förtecknas.
Men säg vad ni vill om Anna Ekström. Hon levererar. Jag fruktar att Gud bönhört min vän den lärde teologidocenten. Han ber: "Gode Gud, låt dem inte hejda sig, låt dem gå för långt!" Om motionen går igenom? Med så många undertecknare och ett genomfört partisystem i kyrkomötet är allt annat ägnat att förvåna.
Ett förstår jag inte.
Varför ska Kyrkostyrelsen, som motionen menar, återkomma med ett förslag som innebär detta? Kyrkomötet kan väl enkelt peta in förändringar efter sedvanlig utskottsbehandling och då gäller förändringen t ex från Första söndagen i Advent 2016 eller Nyårsdagen 2017.
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ och motionen är inlämnad, så Läronämnden kan omedelbart komma med sina eventuella synpunkter.
Prästkandidaterna, som ska vigas vid efter årsskiftet, måste omprövas.
torsdag 21 juli 2016
Motmakt
När "teologin" ska komplettera politiken, finns det goda skäl att bli rädd. Jag har utlagt det temat. Likväl är jag inte kvietist. När jag på väg till min kyrkoherdesyssla hinner tänka lite, tror jag mig ha kommit på varför präster inte ska vara med i politiska partier. De står liksom vid sidan av för att skickliggöra lekfolket att ta politiskt ansvar.
När prästerna sköter sin syssla vid altaret och i förkunnelsen (man kan väl inte skriva "i predikstolen" längre...) blir det resultat. Inte för att prästerna sagt hur världen ska skötas, utan därför att människor uppfattar sina kallelser. Och i ett demokratiskt styrelseskick har alla ett ansvar att hålla sig informerade och inte låta sig bedras. Den kallelsen är gemensam. Nyhetsförmedling och bön hör ihop för en kyrkokristen.
Några får en särskild politisk kallelse. Politik ska inte överlåtas till yrkespolitiker eller politiska broilers utan till sådana som har erfarenheter av ett vanligt arbete utanför partipolitiken och som då och då eller en period gör politisk värnplikt. Yrkespolitiker utgör ur demokratisk synvinkel en fara.
Till farorna i en demokratin hör teokratin.
Det är teokrati som gäller i islam men också i grunden för dem som vill att "teologin" ska komplettera politiken. Hållningen är reformert. I Geneve ville man tänka så och somliga av reformatorerna i Wittenberg också, Karlstadt t ex. För Luther gäller tvåregementsläran och den blir besvärlig för alla som vill mobilisera kyrkosystemet i det politiska. Men uppdelningen av ansvarsområden håller rent så att provisoriska politiska lösningar inte förgudligas. Att de kristna fungerar i det politiska som ljus och salt är självklart. Det är uppgiften för dem i världen.
I DN skrev Modéus I om flyktingfrågan.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/varderingskris-vad-gor-flyktingpolitiken-med-vart-samhalle/
Han undrade vad den nya flyktingpolitiken gör med vårt samhälle. Det kan man undra. Han frågade dock inte det spetsiga hur vi ska se på partierna som tog avstånd från SD men nu utan genans genomför SD:s politik och talar så som SD gjorde. Samtidigt står mängder med flyktingar i Turkiet. Detta tycks vi rätt nöjda med för de kommer oss inte nära och vi slipper se dem. Men är det 80 000 som inte har asylskäl i vårt land och ska utvisas - och alla vet att det kommer inte att bli så. Hur hanterar vi den situationen? Vilka fick vi i stället för dem vi borde ha fått till Sverige?
Jag såg interiören från KLT:s buss i nyhetssändningarna. "Löttorp" stod det på kartbilden. Men jag trodde mig förstå att en del var obegripligt. Busschauffören kom inte till tals. Båda har anmält varandra. Chauffören blev slagen på armen och misstänker fraktur. Flyktingen behöver nog hjälp av psykolog. Alhem kallas in och kallar händelsen "grov misshandel". Alhem är beundransvärd som inte tröttnar på Alhem i media.
Vem hade filmat? Hade chauffören provocerats eller brukar busschaufförer kasta sig över passagerare, slita och dra i dem och bekänna sitt hat till dem? Eller är det så, att när locket ramlar av pyser det över, missnöjet över flyktingpolitiken? Vad säger "teologin" nu?
Tidningen Barometern kom med nyheten och har filmklippet. Leta själva om ni är nyfikna.
Jag är inte säker på att Modéus I i all sin välvilja leder mig att dra några slutsatser. Nu handlar det om att inte låta våra hjärtan förhärdas och därför är det statsmannamässigt att gråta och stanna kvar på det han kallar "kyriepunkten".
Det är prästerligt och fint.
Antagligen är det fel.
Politiker måste ibland agera som läkare, operera utan att fälla en tår. Gråta får läkaren göra någon annan gång och någon annan stans. Det är förfärande att tvingas fatta beslut, som kommer att ställa till det för människor, men doktorn måste prioritera i operationskön och politikern väga alternativen och fatta rationella beslut. Opåverkad är ingen.
Bönen "Herre, förbarma dig! ber Kyrkan - men inte bara den. Det skriftas, förkunnas och firas och så välsignar prästen för att skickliggöra människor att leva sina kallelser. Vi går inte i kyrkan för att få lugn och ro, komma undan verkligheten. Vi går i kyrkan för att möta Verkligheten och så förverkliga den i våra liv. Den stora bristen i Svenska kyrkan är bristen på ett medvetet kristenfolk. Bara ett sådant folk utgör ihop med det som kallas "vanligt folk" motmakt.
När prästerna sköter sin syssla vid altaret och i förkunnelsen (man kan väl inte skriva "i predikstolen" längre...) blir det resultat. Inte för att prästerna sagt hur världen ska skötas, utan därför att människor uppfattar sina kallelser. Och i ett demokratiskt styrelseskick har alla ett ansvar att hålla sig informerade och inte låta sig bedras. Den kallelsen är gemensam. Nyhetsförmedling och bön hör ihop för en kyrkokristen.
Några får en särskild politisk kallelse. Politik ska inte överlåtas till yrkespolitiker eller politiska broilers utan till sådana som har erfarenheter av ett vanligt arbete utanför partipolitiken och som då och då eller en period gör politisk värnplikt. Yrkespolitiker utgör ur demokratisk synvinkel en fara.
Till farorna i en demokratin hör teokratin.
Det är teokrati som gäller i islam men också i grunden för dem som vill att "teologin" ska komplettera politiken. Hållningen är reformert. I Geneve ville man tänka så och somliga av reformatorerna i Wittenberg också, Karlstadt t ex. För Luther gäller tvåregementsläran och den blir besvärlig för alla som vill mobilisera kyrkosystemet i det politiska. Men uppdelningen av ansvarsområden håller rent så att provisoriska politiska lösningar inte förgudligas. Att de kristna fungerar i det politiska som ljus och salt är självklart. Det är uppgiften för dem i världen.
I DN skrev Modéus I om flyktingfrågan.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/varderingskris-vad-gor-flyktingpolitiken-med-vart-samhalle/
Han undrade vad den nya flyktingpolitiken gör med vårt samhälle. Det kan man undra. Han frågade dock inte det spetsiga hur vi ska se på partierna som tog avstånd från SD men nu utan genans genomför SD:s politik och talar så som SD gjorde. Samtidigt står mängder med flyktingar i Turkiet. Detta tycks vi rätt nöjda med för de kommer oss inte nära och vi slipper se dem. Men är det 80 000 som inte har asylskäl i vårt land och ska utvisas - och alla vet att det kommer inte att bli så. Hur hanterar vi den situationen? Vilka fick vi i stället för dem vi borde ha fått till Sverige?
Jag såg interiören från KLT:s buss i nyhetssändningarna. "Löttorp" stod det på kartbilden. Men jag trodde mig förstå att en del var obegripligt. Busschauffören kom inte till tals. Båda har anmält varandra. Chauffören blev slagen på armen och misstänker fraktur. Flyktingen behöver nog hjälp av psykolog. Alhem kallas in och kallar händelsen "grov misshandel". Alhem är beundransvärd som inte tröttnar på Alhem i media.
Vem hade filmat? Hade chauffören provocerats eller brukar busschaufförer kasta sig över passagerare, slita och dra i dem och bekänna sitt hat till dem? Eller är det så, att när locket ramlar av pyser det över, missnöjet över flyktingpolitiken? Vad säger "teologin" nu?
Tidningen Barometern kom med nyheten och har filmklippet. Leta själva om ni är nyfikna.
Jag är inte säker på att Modéus I i all sin välvilja leder mig att dra några slutsatser. Nu handlar det om att inte låta våra hjärtan förhärdas och därför är det statsmannamässigt att gråta och stanna kvar på det han kallar "kyriepunkten".
Det är prästerligt och fint.
Antagligen är det fel.
Politiker måste ibland agera som läkare, operera utan att fälla en tår. Gråta får läkaren göra någon annan gång och någon annan stans. Det är förfärande att tvingas fatta beslut, som kommer att ställa till det för människor, men doktorn måste prioritera i operationskön och politikern väga alternativen och fatta rationella beslut. Opåverkad är ingen.
Bönen "Herre, förbarma dig! ber Kyrkan - men inte bara den. Det skriftas, förkunnas och firas och så välsignar prästen för att skickliggöra människor att leva sina kallelser. Vi går inte i kyrkan för att få lugn och ro, komma undan verkligheten. Vi går i kyrkan för att möta Verkligheten och så förverkliga den i våra liv. Den stora bristen i Svenska kyrkan är bristen på ett medvetet kristenfolk. Bara ett sådant folk utgör ihop med det som kallas "vanligt folk" motmakt.
onsdag 20 juli 2016
Dom är farliga
När det talas om "teologins" viktiga bidrag till det politiska, som inte är det partipolitiska, finns det goda skäl att konstatera att det börjar bli farligt. Erfarenhetsmässigt går det oss illa när "teologin" och teologerna räknas in bland maktinstrument och makthavare. Bortsett från det idiotiska i resonemanget är det helt enkelt erfarenhetsmässigt farligt.
Idiotiskt? Ja, för "teologin" kan vara precis vad som helst. Det finns muslimska teologer liksom kristna - och jag struntar just nu i att de flesta med teologisk utbildning egentligen alls inte är några teologer utan bara akademiker med teologisk examen. "Teologin" blir en storhet bortom konfessionerna, precis så som det skulle vara när det talades i Almedalen. Ni märker att vi är långt från en hållning där Kyrkan genom liv och förkunnelse kan göra något och där Kyrkan är både evangelium och det gudsfolk Gud kallat samman (ekklesia). Nu är det "teologin". Det betyder att ideologimakarna använder ytterligare ett redskap. Att evangeliet befriar vet jag. Vad "teologin" gör, vet jag också. Lite kyrkohistoria har jag trots allt läst.
I går minglade jag på gräsmattan på Snidaregatan i Varberg. Jan Myrdal fyllde 89 och höll tal. Mäster går inte av för hackor! Hans tal publiceras väl någonstans. Till deltagarna delades det ut.
I minglet fanns människor som jag uppfattade som helgjutna, initierade, pålästa och det fördes begåvade samtal om tiden och tidens tecken. Jag tror att det är alldeles korrekt att uppfatta medelklassen som egentligen ett mellanskikt för den är inte en klass. Mellanskiktet är de som tror sig vara på väg uppåt men som kommer att överraskas av förlorade positioner på samma sätt nu som tidigare. Det var mellanskiktet som i Berlin röstade på Hitler, t ex. Jag antar, för att fortsätta tänka, att detta mellanskikt inte förmått orientera sig i sin tid. Obehaglig information hålls undan. Så hur blir det i Europa, i Turkiet, i Mellanöstern och i USA, där ett raskrig avtecknar sig i de andra motsättningarna? Vad gör mellanskiktet då? Hoppas på bättre tider, kan man anta. När kommer de bättre tiderna? De kommer med de bättre människorna. När kommer de?
Jag förfaller lätt till dysterhet när jag funderar över samtid och näraliggande framtid, det medges. "Teologin" kanske ska hjälps oss - men det är t ex något jag alls inte tror. Och jag får nyheter som passerats och portionsförpackats för att vara lätt konsummerade. Jag förstår inte vad jag läser, ser inte sammanhanget, anar att något viktigt och svårsmält fallit bort och riskerar att likgiltighet då blir min livshållning. Det är farligt det också.
Vi kan ta Älmhult som exempel. Det var ett knivöverfall och ett stort slagsmål på en pizzeria i Älmhult i söndags eftermiddag. Tio personer sitter i häkte, en 17-åring för två knivdåd. Smålandsposten rapporterade (måndag 18/7) att polisen uppfattat att det skulle kunna handla om ett politiskt eller religiöst bråk. På tisdagen (SmP 19/7) ska attacken ha innehållit religiösa/politiska motiv. 17-åringen har överfallit en man på Nettos parkering och knivhuggit honom i fredags, den knivhuggne vårdas i Lund för sina skador. Men det var inte ett ungdomsgäng som attackerade pizzerian, kan man förstå utan män i åldern 31 till 48 år.
Nyheten i Smålandsposten denna morgon är att polisen inte kom till pizzerian förrän efter en timme. Man kan förstå frustrationen bland gäster och personal på pizzerian då. Larmet kom i söndags kl 16.33. Kl 17 stoppades en bil i Älmhult med fem som misstänktes ha deltagit i bråket. Polisen hade fått ett tips om den bilen. Gripandet av de fem var väl en hyfsad polisinsats och prioriterad framför förhör på den plats förövarna lämnat? Tror jag. Men fortfarande uppfattar jag att det folk i kommunen talar om inte återfinns i tidningen. Det är farligt. Folk på plats uppfattade att förövarna krävde att pizzabagarna skulle omvända sig och när de nekade, blev de omedelbart attackerade. Är inte detta ett omskakande besked? När kommer dessa omvändelseagenter att ge sig på pastorsexpeditionen eller gudstjänstfirare i kyrkor runtom i kommunen? Det är rimligtvis bara en tidsfråga om den här sortens aktiviteter inte stoppas resolut. Ska en ansvarskännande kyrkoherde förse personalen med pepparsprej och batonger eller helt enkelt mana kyrkobesökarna att ha knogjärn i fickan eller handväskan? Eller gör "teologin" en insats?
Är det nyheter av detta slag som beskriver samtid och framtid men som blir omöjliga att hämta in för mellanskikten av två skäl. Själva komplikationen skrivs det inte tydligt om och den är av ett slag som i vår typ av samhälle blir obegriplig om den skulle beskrivas, vilket journalisten inte kan för journalisten förstår inte vad som berättas, lika lite som andra anständiga människor i mellanskiktet. Det bryter mot hela föreställningsvärlden. Så skapas de andra villkoren.
Vi får förlita oss på "teologin" och söka efter den stora konfessionen bortom de olika konfessionerna! Ledande kyrkomän och kyrkokvinnor har talat till mellanskiktet.
För mig står bilden allt klarare fram.
Hur är det för er? Kommentarsfältet är stängt eftersom kommentatorer också ska ha semester - men fundera kan ni väl på egen hand i sommarvärmen? Hur bilder olika händelser ett mönster?
Nu är det Göteryd som gäller. Inget ont om Göteryd, men mobiltäckningen är usel och det kan inte vara Göteryds fel.
Idiotiskt? Ja, för "teologin" kan vara precis vad som helst. Det finns muslimska teologer liksom kristna - och jag struntar just nu i att de flesta med teologisk utbildning egentligen alls inte är några teologer utan bara akademiker med teologisk examen. "Teologin" blir en storhet bortom konfessionerna, precis så som det skulle vara när det talades i Almedalen. Ni märker att vi är långt från en hållning där Kyrkan genom liv och förkunnelse kan göra något och där Kyrkan är både evangelium och det gudsfolk Gud kallat samman (ekklesia). Nu är det "teologin". Det betyder att ideologimakarna använder ytterligare ett redskap. Att evangeliet befriar vet jag. Vad "teologin" gör, vet jag också. Lite kyrkohistoria har jag trots allt läst.
I går minglade jag på gräsmattan på Snidaregatan i Varberg. Jan Myrdal fyllde 89 och höll tal. Mäster går inte av för hackor! Hans tal publiceras väl någonstans. Till deltagarna delades det ut.
I minglet fanns människor som jag uppfattade som helgjutna, initierade, pålästa och det fördes begåvade samtal om tiden och tidens tecken. Jag tror att det är alldeles korrekt att uppfatta medelklassen som egentligen ett mellanskikt för den är inte en klass. Mellanskiktet är de som tror sig vara på väg uppåt men som kommer att överraskas av förlorade positioner på samma sätt nu som tidigare. Det var mellanskiktet som i Berlin röstade på Hitler, t ex. Jag antar, för att fortsätta tänka, att detta mellanskikt inte förmått orientera sig i sin tid. Obehaglig information hålls undan. Så hur blir det i Europa, i Turkiet, i Mellanöstern och i USA, där ett raskrig avtecknar sig i de andra motsättningarna? Vad gör mellanskiktet då? Hoppas på bättre tider, kan man anta. När kommer de bättre tiderna? De kommer med de bättre människorna. När kommer de?
Jag förfaller lätt till dysterhet när jag funderar över samtid och näraliggande framtid, det medges. "Teologin" kanske ska hjälps oss - men det är t ex något jag alls inte tror. Och jag får nyheter som passerats och portionsförpackats för att vara lätt konsummerade. Jag förstår inte vad jag läser, ser inte sammanhanget, anar att något viktigt och svårsmält fallit bort och riskerar att likgiltighet då blir min livshållning. Det är farligt det också.
Vi kan ta Älmhult som exempel. Det var ett knivöverfall och ett stort slagsmål på en pizzeria i Älmhult i söndags eftermiddag. Tio personer sitter i häkte, en 17-åring för två knivdåd. Smålandsposten rapporterade (måndag 18/7) att polisen uppfattat att det skulle kunna handla om ett politiskt eller religiöst bråk. På tisdagen (SmP 19/7) ska attacken ha innehållit religiösa/politiska motiv. 17-åringen har överfallit en man på Nettos parkering och knivhuggit honom i fredags, den knivhuggne vårdas i Lund för sina skador. Men det var inte ett ungdomsgäng som attackerade pizzerian, kan man förstå utan män i åldern 31 till 48 år.
Nyheten i Smålandsposten denna morgon är att polisen inte kom till pizzerian förrän efter en timme. Man kan förstå frustrationen bland gäster och personal på pizzerian då. Larmet kom i söndags kl 16.33. Kl 17 stoppades en bil i Älmhult med fem som misstänktes ha deltagit i bråket. Polisen hade fått ett tips om den bilen. Gripandet av de fem var väl en hyfsad polisinsats och prioriterad framför förhör på den plats förövarna lämnat? Tror jag. Men fortfarande uppfattar jag att det folk i kommunen talar om inte återfinns i tidningen. Det är farligt. Folk på plats uppfattade att förövarna krävde att pizzabagarna skulle omvända sig och när de nekade, blev de omedelbart attackerade. Är inte detta ett omskakande besked? När kommer dessa omvändelseagenter att ge sig på pastorsexpeditionen eller gudstjänstfirare i kyrkor runtom i kommunen? Det är rimligtvis bara en tidsfråga om den här sortens aktiviteter inte stoppas resolut. Ska en ansvarskännande kyrkoherde förse personalen med pepparsprej och batonger eller helt enkelt mana kyrkobesökarna att ha knogjärn i fickan eller handväskan? Eller gör "teologin" en insats?
Är det nyheter av detta slag som beskriver samtid och framtid men som blir omöjliga att hämta in för mellanskikten av två skäl. Själva komplikationen skrivs det inte tydligt om och den är av ett slag som i vår typ av samhälle blir obegriplig om den skulle beskrivas, vilket journalisten inte kan för journalisten förstår inte vad som berättas, lika lite som andra anständiga människor i mellanskiktet. Det bryter mot hela föreställningsvärlden. Så skapas de andra villkoren.
Vi får förlita oss på "teologin" och söka efter den stora konfessionen bortom de olika konfessionerna! Ledande kyrkomän och kyrkokvinnor har talat till mellanskiktet.
För mig står bilden allt klarare fram.
Hur är det för er? Kommentarsfältet är stängt eftersom kommentatorer också ska ha semester - men fundera kan ni väl på egen hand i sommarvärmen? Hur bilder olika händelser ett mönster?
Nu är det Göteryd som gäller. Inget ont om Göteryd, men mobiltäckningen är usel och det kan inte vara Göteryds fel.
tisdag 19 juli 2016
Länge leve den heliga oenigheten i Svenska kyrkan!
Det har varit mängder med seminarier och möten i Almedalen. Jag botaniserar mig igenom några och stöter på allas vår Antje intervjuad av Albin Tanke och Anders Ekhem. De två herrarna är tydligen i tjänsten i Almedalen och har lämnat sina vanliga drabbningsposter. Jag fattar inte riktigt varför, men det finns säkerligen en begåvad förklaring. Kan förklaringen vara den, att de i tjänsten använder Svenska kyrkan för sina egna projekt? Och, jag är smålänning, vad kostar då detta personliga till kyrkligt intresse eller allmänintresse maskerade projekt Svenska kyrkan i löner, arbetstid, traktamenten, hotell mm mm? Jag frågar, för arbetet med synoden bedrevs inte på tjänstetid - och då var ändå ärendet Svenska kyrkan!
Nu är jag av ålder ingen vän av politisk reflektion som bedrivs i de fromma kretsarna men utan tillgång till hedningar, så själva angreppspunkten att en kyrkoherde med hejduk intervjuar en ärkebiskop om allvarliga politiska hållningar har kanske förlorat mig redan innan föreställningen tagit sin början. Men jag anstränger mig för att hålla fram all välvilja. Säga vad man vill om Albin, men han börjar som en riktig marknadsutropare: "Här!"
Ni kan kolla själva
https://www.youtube.com/watch?v=jRQoh5jvKDs
Men vad i all sina dagar?
Ansatsen är teologins stora uppgift som en uppgift i det politiska.
Det är lite pastor Jansson-stuk över rondeller och korsvägar. Rondellen har ett tomrum i mitten och då blir teologins roll någon slags mötandets väg och har en kritisk och självkritisk funktion. Nu finns dock positiva öppningar i rondellen. Från samhället, tror jag mig förstå.
Vad är då det där de kallar "teologin" i bestämd form.
Jag frågar inte för att fåna mig - men är "teologin" något som kommer ur Kyrkans djupa reflektion i bön, bibelreflektion, gudstjänstfirande och samtal i gemenskap med trons folk i alla tider eller är "teologin" något som är ett religiöst perspektiv, dvs ett sätt att förstärka den egna auktoriteten i ett samhälle som söker hantera sig självt.
Det finns i varje fall inte som en självklarhet en storhet som heter "teologin".
När jag hör begreppet "teologin" användas i Visby, borde någon i publiken ha ropat: Lägg av, lägg ner! Det gjorde ingen. Men talet var ju bara fånigt.
Vilken är den konkreta teologiska frågan?
Det fick vi höra: "Vad betyder det att ha civilkurage?" Vi fick inte riktigt klart för oss i vilken mening detta är en teologisk fråga. Är den inte snarare existentiell - oavsett tro och teologi? Den skulle kunna hanteras med exempel ur kristendomens historia, martyrer och sådana, men det är inte "teologin" som stiger upp på bålet.
Föga sas om den gudstjänstfirande församlingen som motrörelse och motståndsrörelse och ingenting kopplade till vad församlingen gör när den firar. Jag noterar. Jag behöver inte ha några synpunkter.
Självmarginaliserings tid är förbi, säger Ante. Vem beskrivs då?
Där jag levt har inte Svenska kyrkan egentligen självmarginaliserats. Inte i Norrliden, inte i Nordölands församling.
Däremot har vi haft en grundideologi i Sverige som medvetet marginaliserat Kyrkan, steg för steg. Det är något annat än självmarginalisering. I den tiden har vi levt, men nu ropas på Svenska kyrkan. Morgan Johansson bekänner att "utan er hade vi inte klarat hösten". Så bra att Kyrkomötet förstärkte min motion om flyktingar då. Kyrkostyrelsen med ärkebiskopen i spetsen tyckte detta var onödigt, men nu gläds alla över berömmet. Jag funderar, men säger inget förstås.
Så kommer det vanliga att teologi är politik.
Vore jag politiker skulle jag nog inte köpa den bild Antje målar upp att det finns frågor som inte ryms inom mandatperioden och at hon, men alltså inte politikerna, fattat det. Alla partier ägnar sig åt långsiktighet, det ska sägas till partiernas försvar. Inte minst Sverigedemokraterna, som långsiktigt tog sig in i kyrkomötet, fick subsidier och kunde förstärka partikassan på så vid. Då får alltså Antje vara glad över politiker som inte bara tänkte på eget omval utan stod utanför och tänkte långsiktigt på eget inval och politiska förändringar. Eller?
Nu gläder sig tydligen samtalarna över att Svenska kyrkan mer och mer får en roll i civilsamhället, det civilsamhälle som ska bli en partner till staten.
Vilken samhällssyn är detta?
Är det bra att staten görs om till en nattväktarstat (om ens det) och civilsamhället tar över? Blir det rabatt på skatteuttaget då?
Det talades om hur diakonerna hade det på 80-talet när de tydligen satt med alkisar på parkbänken medan samhället tog hand om deras basala behov. Så minns jag inte saken. Minns jag ens 2000 när tydligen socialen skickade folk till diakonin eftersom resurser saknades? Och nu ska vi leva i partnerskap? Är det den gamla drömmen om ayatollan som sköter allt i en gudsstat eller prästen som sitter i skolstyrelse, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse? Hur eller hur - här gömmer sig en politisk syn. Jag är alls inte säker på att den är min.
Ungefär 14 minuter in i utfrågningen ställdes frågan om ärkebiskopen som makthavare. Hahaha, skrattades det. Men vad är de ute efter? Jag kan väl fatta att Kärlekens makt är starkare än all annan makt, men vad är det vi talar om? Strålar det mer ut från en ärkebiskop än från en vanlig kyrktant, som inte bär ett kors med strålar på?
Jag gillar inte när kyrkliga makthavare står i Almedalen och drar upp riktlinjerna för det kommande civilsamhället. För Kyrkans del växer det nerifrån och som vanligt har jag en politisk preferens både för mässfirare och hundhedningar. Det handlar mer om helgelse än om teologi då, antar jag. Min stackars helgelse. Och din. Själva syftet med pratandet i Almedalen inser jag och utbrister:
Länge leve den heliga oenigheten i Svenska kyrkan!
Och nu till dagens id i Göteryd m fl platser. Samt ett besök hos en 89-årig vän.
Nu är jag av ålder ingen vän av politisk reflektion som bedrivs i de fromma kretsarna men utan tillgång till hedningar, så själva angreppspunkten att en kyrkoherde med hejduk intervjuar en ärkebiskop om allvarliga politiska hållningar har kanske förlorat mig redan innan föreställningen tagit sin början. Men jag anstränger mig för att hålla fram all välvilja. Säga vad man vill om Albin, men han börjar som en riktig marknadsutropare: "Här!"
Ni kan kolla själva
https://www.youtube.com/watch?v=jRQoh5jvKDs
Men vad i all sina dagar?
Ansatsen är teologins stora uppgift som en uppgift i det politiska.
Det är lite pastor Jansson-stuk över rondeller och korsvägar. Rondellen har ett tomrum i mitten och då blir teologins roll någon slags mötandets väg och har en kritisk och självkritisk funktion. Nu finns dock positiva öppningar i rondellen. Från samhället, tror jag mig förstå.
Vad är då det där de kallar "teologin" i bestämd form.
Jag frågar inte för att fåna mig - men är "teologin" något som kommer ur Kyrkans djupa reflektion i bön, bibelreflektion, gudstjänstfirande och samtal i gemenskap med trons folk i alla tider eller är "teologin" något som är ett religiöst perspektiv, dvs ett sätt att förstärka den egna auktoriteten i ett samhälle som söker hantera sig självt.
Det finns i varje fall inte som en självklarhet en storhet som heter "teologin".
När jag hör begreppet "teologin" användas i Visby, borde någon i publiken ha ropat: Lägg av, lägg ner! Det gjorde ingen. Men talet var ju bara fånigt.
Vilken är den konkreta teologiska frågan?
Det fick vi höra: "Vad betyder det att ha civilkurage?" Vi fick inte riktigt klart för oss i vilken mening detta är en teologisk fråga. Är den inte snarare existentiell - oavsett tro och teologi? Den skulle kunna hanteras med exempel ur kristendomens historia, martyrer och sådana, men det är inte "teologin" som stiger upp på bålet.
Föga sas om den gudstjänstfirande församlingen som motrörelse och motståndsrörelse och ingenting kopplade till vad församlingen gör när den firar. Jag noterar. Jag behöver inte ha några synpunkter.
Självmarginaliserings tid är förbi, säger Ante. Vem beskrivs då?
Där jag levt har inte Svenska kyrkan egentligen självmarginaliserats. Inte i Norrliden, inte i Nordölands församling.
Däremot har vi haft en grundideologi i Sverige som medvetet marginaliserat Kyrkan, steg för steg. Det är något annat än självmarginalisering. I den tiden har vi levt, men nu ropas på Svenska kyrkan. Morgan Johansson bekänner att "utan er hade vi inte klarat hösten". Så bra att Kyrkomötet förstärkte min motion om flyktingar då. Kyrkostyrelsen med ärkebiskopen i spetsen tyckte detta var onödigt, men nu gläds alla över berömmet. Jag funderar, men säger inget förstås.
Så kommer det vanliga att teologi är politik.
Vore jag politiker skulle jag nog inte köpa den bild Antje målar upp att det finns frågor som inte ryms inom mandatperioden och at hon, men alltså inte politikerna, fattat det. Alla partier ägnar sig åt långsiktighet, det ska sägas till partiernas försvar. Inte minst Sverigedemokraterna, som långsiktigt tog sig in i kyrkomötet, fick subsidier och kunde förstärka partikassan på så vid. Då får alltså Antje vara glad över politiker som inte bara tänkte på eget omval utan stod utanför och tänkte långsiktigt på eget inval och politiska förändringar. Eller?
Nu gläder sig tydligen samtalarna över att Svenska kyrkan mer och mer får en roll i civilsamhället, det civilsamhälle som ska bli en partner till staten.
Vilken samhällssyn är detta?
Är det bra att staten görs om till en nattväktarstat (om ens det) och civilsamhället tar över? Blir det rabatt på skatteuttaget då?
Det talades om hur diakonerna hade det på 80-talet när de tydligen satt med alkisar på parkbänken medan samhället tog hand om deras basala behov. Så minns jag inte saken. Minns jag ens 2000 när tydligen socialen skickade folk till diakonin eftersom resurser saknades? Och nu ska vi leva i partnerskap? Är det den gamla drömmen om ayatollan som sköter allt i en gudsstat eller prästen som sitter i skolstyrelse, barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse? Hur eller hur - här gömmer sig en politisk syn. Jag är alls inte säker på att den är min.
Ungefär 14 minuter in i utfrågningen ställdes frågan om ärkebiskopen som makthavare. Hahaha, skrattades det. Men vad är de ute efter? Jag kan väl fatta att Kärlekens makt är starkare än all annan makt, men vad är det vi talar om? Strålar det mer ut från en ärkebiskop än från en vanlig kyrktant, som inte bär ett kors med strålar på?
Jag gillar inte när kyrkliga makthavare står i Almedalen och drar upp riktlinjerna för det kommande civilsamhället. För Kyrkans del växer det nerifrån och som vanligt har jag en politisk preferens både för mässfirare och hundhedningar. Det handlar mer om helgelse än om teologi då, antar jag. Min stackars helgelse. Och din. Själva syftet med pratandet i Almedalen inser jag och utbrister:
Länge leve den heliga oenigheten i Svenska kyrkan!
Och nu till dagens id i Göteryd m fl platser. Samt ett besök hos en 89-årig vän.
måndag 18 juli 2016
För klarhets vinnande
Sluta tjafsa. Det går att veta vad vi faktiskt är oense om och de finaste och mest avlönade är de mest avlövande. Nu går det att se och förstå.
Det är bara att kolla vad som sas i Almedalen.
https://www.youtube.com/watch?v=B0UUS3AKP0c&list=PLcH6ndQqLI8p9fcH_9pVvu54foBYrQ-1H&index=3
Bengt Kristensson Uggla är makalös. Han bluddrar på inte bara sina minuter utan gränslöst. Hans insats bryr jag mig inte om, men noterar den bristande respekten för medsamtalare, samtalsforum och åhörare. Därtill finns ett slags underliggande samförstånd debattörerna emellan. Helle Klein och Wanja Lundby-Wedin är partikamrater, det betyder något. En del annat under den timme man ägnade sig åt ett fenomen som kallades "den krackelerade välfärden" kunde man kanske behöva uppmärksamma, men det är Anders Ekhem som för en kyrkokristen väldigt tydligt levererar de viktigaste insikterna om vad det är för tro han för å bane.
Det är väldigt mycket tal om språk. Teologins språk, kulturens språk och bönens språk, det språk där 1+1 inte blir 2 utan något mycket mer. Ingenjörerna kan slänga sig i väggen även om deras verksamhet kallas "ingenjörskonst". Det är det andra språket som härbärgerar det mänskliga.
Ekhem kan nog inte förstå mannen som sa att det vackraste ord han visste var "votering är begärd och skall verkställas". Den sociala ingenjörskonsten och den ingenjörskonst som gav oss mångmiljonprogrammet är respektabla verksamheter. Betong är skönhet - och kultur. Finns det ett annat teologins språk, som inte kan tala med ingenjörer, har teologin problem. Och vad med teologins språk? Tomas ab Aquino formulerar sig med teologisk ingenjörskonst. Norbecks Lärobok uti teologien är knastertorr likaså. Bönens språk - vad är det? Det kan man väl se i bönen Jesus lärde sina lärjungar, Herrens bön? Den kan både ett barn och en civilingenjör be. Bönen är klar och tydlig men det är mer oklart om denna bön härbärgerar ett "bönens språk". Fundera själva.
Nog kan man tala om "livsluft, mångfald och komplexitet", men är det inte enklare att sammanfatta med det enkla ordet "nyfnoskighet"?
När kyrkosystemet ska baxas in i det religiösa hörnet, blir det så. Det är farligt av flera skäl. Den här sortens reaktioner brukar av politiskt medvetna räknas in till fenomenen i kristider, förkrigstider om ni vill. Vad som blir följden av att den kristna tro som uppenbarelse städas bort, fattar vi också. Vart temat om den krackelerade välfärden tog vägen i Almedalen, kan man fundera över om man gitter följa hela programmet. Det kanske också illustrerar hur farlig nyfnoskigheten blir för oss? Den eliminerar de allvarliga politiska samtalen.
39 minuter in i framställningen från seminariet i Almedalen kommer Anders Ekhems målsättning. Han är ute efter det som bygger framtid, förstår jag: "Den djupaste konfession som inte är kopplad till en särskild konfession".
Med katekesens ord frågar vi: Vad är det?
Det vete Fan.
Vi andra kan enkelt veta att det inte är kristen tro så som den uppenbarats till oss genom Den Heliga Skrift utan något bortom konfessionerna. Religion helt enkelt.
Den som tänker så, tänker inte som Svenska kyrkan, det kan en konfirmand inse.
Svenska kyrkans preciseringar om tron i bekännelsetexter är handfasta bekännelser till Jesus som Kristus och lika klara preciseringar om vad han gjort för oss. Tron gör upp med religion och nöjer sig inte med illusionerna utan vill leva Verkligheten som den verkligen är.
Detta är trons grundhållning.
Svenska kyrkan är, i varje fall teoretiskt, stolt över sin konfession. Den är en bekännelse till kärnvärden, som upprättar människor. Denna konfession håller att leva och dö på. Ekhem nöjer sig inte. Han vill "den djupaste konfession som inte är kopplad till en särskild konfession".
Denne Ekhem ska i oktober ställa upp när påffuan Frasse kommer till Malmö för att högtidlighålla ett i högsta grad konfessionellt skeende, som därtill blivit Ekhems levebröd. Blir inte alltihop rätt löjligt nu? Pretentiöst, naturligtvis. Men löjligt.
Nyfnoskigheten är de finkristnas desperata försök att bli relevanta. De använder det lilla knepet att tala om "komplexitet". På så vis undviks besvärande preciseringar. "Mångfald" blir också en kategori i samma härad. Den avser att täcka den uppenbara enfalden.
Risken är att de kyrkokristna blir arga.
Bli inte det. Inse att Anders Ekhem gjort en insats för klarhets vinnande.
Det är väsentligheter vi är oense om. Dessa väsentligheter sammanfattas enklast som en grundläggande motsättning mellan kristen tro och religion, för bortom "en särskild konfession" ska "den djupaste konfessionen" återfinnas. Det är just religion.
Apostlarna var väl medvetna om vad det var att stå för kristen tro i de religiösa miljöerna. Profeterna i Gamla testamentet likaså. Motsättningen är klar och tydlig. Det gäller bara att fatta motsättningens art. Vi erbjuds nu ett tillfälle att se den djupaste motsättningen, som inte är kopplad till en särskild motsättning! Som vanligt är rävarna sammanbundna i svansarna. Så kan det vara med det som kallas debattörer också. I varje fall i Almedalen. Sammanbundna i svansarna.
Det är bara att kolla vad som sas i Almedalen.
https://www.youtube.com/watch?v=B0UUS3AKP0c&list=PLcH6ndQqLI8p9fcH_9pVvu54foBYrQ-1H&index=3
Bengt Kristensson Uggla är makalös. Han bluddrar på inte bara sina minuter utan gränslöst. Hans insats bryr jag mig inte om, men noterar den bristande respekten för medsamtalare, samtalsforum och åhörare. Därtill finns ett slags underliggande samförstånd debattörerna emellan. Helle Klein och Wanja Lundby-Wedin är partikamrater, det betyder något. En del annat under den timme man ägnade sig åt ett fenomen som kallades "den krackelerade välfärden" kunde man kanske behöva uppmärksamma, men det är Anders Ekhem som för en kyrkokristen väldigt tydligt levererar de viktigaste insikterna om vad det är för tro han för å bane.
Det är väldigt mycket tal om språk. Teologins språk, kulturens språk och bönens språk, det språk där 1+1 inte blir 2 utan något mycket mer. Ingenjörerna kan slänga sig i väggen även om deras verksamhet kallas "ingenjörskonst". Det är det andra språket som härbärgerar det mänskliga.
Ekhem kan nog inte förstå mannen som sa att det vackraste ord han visste var "votering är begärd och skall verkställas". Den sociala ingenjörskonsten och den ingenjörskonst som gav oss mångmiljonprogrammet är respektabla verksamheter. Betong är skönhet - och kultur. Finns det ett annat teologins språk, som inte kan tala med ingenjörer, har teologin problem. Och vad med teologins språk? Tomas ab Aquino formulerar sig med teologisk ingenjörskonst. Norbecks Lärobok uti teologien är knastertorr likaså. Bönens språk - vad är det? Det kan man väl se i bönen Jesus lärde sina lärjungar, Herrens bön? Den kan både ett barn och en civilingenjör be. Bönen är klar och tydlig men det är mer oklart om denna bön härbärgerar ett "bönens språk". Fundera själva.
Nog kan man tala om "livsluft, mångfald och komplexitet", men är det inte enklare att sammanfatta med det enkla ordet "nyfnoskighet"?
När kyrkosystemet ska baxas in i det religiösa hörnet, blir det så. Det är farligt av flera skäl. Den här sortens reaktioner brukar av politiskt medvetna räknas in till fenomenen i kristider, förkrigstider om ni vill. Vad som blir följden av att den kristna tro som uppenbarelse städas bort, fattar vi också. Vart temat om den krackelerade välfärden tog vägen i Almedalen, kan man fundera över om man gitter följa hela programmet. Det kanske också illustrerar hur farlig nyfnoskigheten blir för oss? Den eliminerar de allvarliga politiska samtalen.
39 minuter in i framställningen från seminariet i Almedalen kommer Anders Ekhems målsättning. Han är ute efter det som bygger framtid, förstår jag: "Den djupaste konfession som inte är kopplad till en särskild konfession".
Med katekesens ord frågar vi: Vad är det?
Det vete Fan.
Vi andra kan enkelt veta att det inte är kristen tro så som den uppenbarats till oss genom Den Heliga Skrift utan något bortom konfessionerna. Religion helt enkelt.
Den som tänker så, tänker inte som Svenska kyrkan, det kan en konfirmand inse.
Svenska kyrkans preciseringar om tron i bekännelsetexter är handfasta bekännelser till Jesus som Kristus och lika klara preciseringar om vad han gjort för oss. Tron gör upp med religion och nöjer sig inte med illusionerna utan vill leva Verkligheten som den verkligen är.
Detta är trons grundhållning.
Svenska kyrkan är, i varje fall teoretiskt, stolt över sin konfession. Den är en bekännelse till kärnvärden, som upprättar människor. Denna konfession håller att leva och dö på. Ekhem nöjer sig inte. Han vill "den djupaste konfession som inte är kopplad till en särskild konfession".
Denne Ekhem ska i oktober ställa upp när påffuan Frasse kommer till Malmö för att högtidlighålla ett i högsta grad konfessionellt skeende, som därtill blivit Ekhems levebröd. Blir inte alltihop rätt löjligt nu? Pretentiöst, naturligtvis. Men löjligt.
Nyfnoskigheten är de finkristnas desperata försök att bli relevanta. De använder det lilla knepet att tala om "komplexitet". På så vis undviks besvärande preciseringar. "Mångfald" blir också en kategori i samma härad. Den avser att täcka den uppenbara enfalden.
Risken är att de kyrkokristna blir arga.
Bli inte det. Inse att Anders Ekhem gjort en insats för klarhets vinnande.
Det är väsentligheter vi är oense om. Dessa väsentligheter sammanfattas enklast som en grundläggande motsättning mellan kristen tro och religion, för bortom "en särskild konfession" ska "den djupaste konfessionen" återfinnas. Det är just religion.
Apostlarna var väl medvetna om vad det var att stå för kristen tro i de religiösa miljöerna. Profeterna i Gamla testamentet likaså. Motsättningen är klar och tydlig. Det gäller bara att fatta motsättningens art. Vi erbjuds nu ett tillfälle att se den djupaste motsättningen, som inte är kopplad till en särskild motsättning! Som vanligt är rävarna sammanbundna i svansarna. Så kan det vara med det som kallas debattörer också. I varje fall i Almedalen. Sammanbundna i svansarna.
söndag 17 juli 2016
U eller U
Uppenbarelse eller upplevelse, det är de grovhuggna alternativen. Kom ihåg mina ord!
Kristen tro påstår sig förvalta en uppenbarelse, ett avslöjande från Gud själv om grundvillkor i tillvaron. Denna uppenbarelse avslöjas steg för steg för oss. Den är intelligibel, möjlig att förstå till en viss del och för att förstå lever vi Kyrkans liv.
Då och då fattar vi lite bättre.
Också om oss gäller vad pigan som fick tvillingar sa: "Det är av misstagen man lär sig."
Genom misstag och i personliga nederlag kan vi fatta vad evangeliet är.
Fokus ligger inte på de kristna så mycket som på själva uppenbarelsen, grejen liksom. Och en apostolisk Kyrkan är en missionerande Kyrka för den är sänd ut i världen av Gud själv för att dela med sig av uppenbarelsen.
Kyrkan är inte alldeles lämnad i sticket. Gud har gett henne ordningar och lovat hjälp genom Hjälparen, Den Helige Ande. Till ordningarna hör att några har ett särskilt ansvar att bevara läran oförfalskad. Det finns nämligen i alla tider sådana som med små medel vill skapa något annat än den tro som kommer ur uppenbarelsen.
Upplever inte de kristna något då? Jo. Nog kan de kristna uppleva ett och annat, men det viktiga är inte något annat än uppenbarelsen, oavsett hur det känns inuti och oavsett om gudstjänsten blir "ett härligt möte".
Också när jag i går kyrkan och är som en träbock, får jag höra de heliga orden till liv och salighet, jag får be, jag får gå till Herrens måltid och jag blir välsignad. Det händer också om det inte känns på minsta vis.
Det kan vara storslaget en söndag i högmässan eller när jag sitter med Psaltaren och får vara med om en viktig upplevelse också. Då och då. Gamla präster brukar emellanåt tänka, att detta är gott och väl, men det är det mer tjuriga som långsiktigt bygger upp och låter det växa inuti en människa. Kristen tro är uppenbarelsetro, insikt om något som avslöjats. Inte konstigt att denna insikt skapar ett behov av skolor och universitet. Tron som vilar på ett avslöjande vill skaffa sig fler alltomfattande, universella, insikter. Västerlandet har präglats av detta.
Upplevelse är det andra alternativet, det religiösa
Varje reklammakare vet det. Leni Riefenstahl och Dr Jospeh Goebbels lika väl som goda bolsjevikiska regissörer av massupplevelser. Jag skulle kunna nämna presidentvalskampanjer i USA också för att inte säga Pride-parader. Det finns de som vet hur upplevelser ska organiseras. De har nog funnits i alla tider. Människan är en religiös varelse och förmår uppskatta den här sortens livsformer. Till upplevelseindustrin hör tv, en form som ägnar sig åt illusionsmakande och underhållning för att ge just upplevelser. De behöver inte vara sanna, inte ens sannolika. De kan skapa en upplevelse ändå.
Upplevelser är förföriska till sin natur. Vi gillar det. Vi behöver det också, kan jag anta. Ett väl fungerande kyrkoliv förser oss också med upplevelser - men inte på uppenbarelsens bekostnad. Därför måste alternativen nu ställas mot varandra för vi lever i en tid där sanningsfrågor blir underordnade. Hur det egentligen är med trons innehåll, går inte att fråga när svaret blir en utläggning om vad som är "sant för mig". Då återstår upplevelsen. Den styrs av intressen, medvetna eller omedvetna, och den styrs förstås av driften att undvika det anstötliga och svåra. Många har gjort underverk i Herrens namn och likväl känner Herren dem inte. "Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!" Underverken och utdrivandet av demoner var väl upplevelser så goda som några? Likväl handlade det om något annat, det där att känna Jesus och att Jesus känner oss.
Prästens egen upplevelse att förkunnelsen känns relevant och ger uppskattning är bländverk. Det är förföriskt, förstås. När marknadsandelarna sviktar, kan präster i desperation göra det mest oväntade för att hantera situationen, men det vanligaste är förstås att de gör det mest förväntade. Kunden har liksom alltid rätt. Så skapas religion.
Kyrkans kallelse är mer radikal än så. Hon finns till för att skapa tro på Herren Jesus. Motsättningen är urgammal men den är högst aktuell nu i Svenska kyrkan, tror jag mig förstå. Uppenbarelse eller upplevelse. Eller för att skriva det tydligare:
Uppenbarelsen är inte utan upplevelser (läs evangelierna).
Upplevelser i största allmänhet kan vara precis vad som helst och visar sig ofta vara något bedrägligt, glansbilder och bländverk.
Nu skrev jag inget om Frankrike eller Turkiet.
Det är söndag.
Jag mediterar över Matt 24:6-8. Rädd ska jag alltså inte bli.
Vad gör de religiösa i den situationen?
De hanterar sin rädsla genom att tända många ljus.
Kristen tro påstår sig förvalta en uppenbarelse, ett avslöjande från Gud själv om grundvillkor i tillvaron. Denna uppenbarelse avslöjas steg för steg för oss. Den är intelligibel, möjlig att förstå till en viss del och för att förstå lever vi Kyrkans liv.
Då och då fattar vi lite bättre.
Också om oss gäller vad pigan som fick tvillingar sa: "Det är av misstagen man lär sig."
Genom misstag och i personliga nederlag kan vi fatta vad evangeliet är.
Fokus ligger inte på de kristna så mycket som på själva uppenbarelsen, grejen liksom. Och en apostolisk Kyrkan är en missionerande Kyrka för den är sänd ut i världen av Gud själv för att dela med sig av uppenbarelsen.
Kyrkan är inte alldeles lämnad i sticket. Gud har gett henne ordningar och lovat hjälp genom Hjälparen, Den Helige Ande. Till ordningarna hör att några har ett särskilt ansvar att bevara läran oförfalskad. Det finns nämligen i alla tider sådana som med små medel vill skapa något annat än den tro som kommer ur uppenbarelsen.
Upplever inte de kristna något då? Jo. Nog kan de kristna uppleva ett och annat, men det viktiga är inte något annat än uppenbarelsen, oavsett hur det känns inuti och oavsett om gudstjänsten blir "ett härligt möte".
Också när jag i går kyrkan och är som en träbock, får jag höra de heliga orden till liv och salighet, jag får be, jag får gå till Herrens måltid och jag blir välsignad. Det händer också om det inte känns på minsta vis.
Det kan vara storslaget en söndag i högmässan eller när jag sitter med Psaltaren och får vara med om en viktig upplevelse också. Då och då. Gamla präster brukar emellanåt tänka, att detta är gott och väl, men det är det mer tjuriga som långsiktigt bygger upp och låter det växa inuti en människa. Kristen tro är uppenbarelsetro, insikt om något som avslöjats. Inte konstigt att denna insikt skapar ett behov av skolor och universitet. Tron som vilar på ett avslöjande vill skaffa sig fler alltomfattande, universella, insikter. Västerlandet har präglats av detta.
Upplevelse är det andra alternativet, det religiösa
Varje reklammakare vet det. Leni Riefenstahl och Dr Jospeh Goebbels lika väl som goda bolsjevikiska regissörer av massupplevelser. Jag skulle kunna nämna presidentvalskampanjer i USA också för att inte säga Pride-parader. Det finns de som vet hur upplevelser ska organiseras. De har nog funnits i alla tider. Människan är en religiös varelse och förmår uppskatta den här sortens livsformer. Till upplevelseindustrin hör tv, en form som ägnar sig åt illusionsmakande och underhållning för att ge just upplevelser. De behöver inte vara sanna, inte ens sannolika. De kan skapa en upplevelse ändå.
Upplevelser är förföriska till sin natur. Vi gillar det. Vi behöver det också, kan jag anta. Ett väl fungerande kyrkoliv förser oss också med upplevelser - men inte på uppenbarelsens bekostnad. Därför måste alternativen nu ställas mot varandra för vi lever i en tid där sanningsfrågor blir underordnade. Hur det egentligen är med trons innehåll, går inte att fråga när svaret blir en utläggning om vad som är "sant för mig". Då återstår upplevelsen. Den styrs av intressen, medvetna eller omedvetna, och den styrs förstås av driften att undvika det anstötliga och svåra. Många har gjort underverk i Herrens namn och likväl känner Herren dem inte. "Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!" Underverken och utdrivandet av demoner var väl upplevelser så goda som några? Likväl handlade det om något annat, det där att känna Jesus och att Jesus känner oss.
Prästens egen upplevelse att förkunnelsen känns relevant och ger uppskattning är bländverk. Det är förföriskt, förstås. När marknadsandelarna sviktar, kan präster i desperation göra det mest oväntade för att hantera situationen, men det vanligaste är förstås att de gör det mest förväntade. Kunden har liksom alltid rätt. Så skapas religion.
Kyrkans kallelse är mer radikal än så. Hon finns till för att skapa tro på Herren Jesus. Motsättningen är urgammal men den är högst aktuell nu i Svenska kyrkan, tror jag mig förstå. Uppenbarelse eller upplevelse. Eller för att skriva det tydligare:
Uppenbarelsen är inte utan upplevelser (läs evangelierna).
Upplevelser i största allmänhet kan vara precis vad som helst och visar sig ofta vara något bedrägligt, glansbilder och bländverk.
Nu skrev jag inget om Frankrike eller Turkiet.
Det är söndag.
Jag mediterar över Matt 24:6-8. Rädd ska jag alltså inte bli.
Vad gör de religiösa i den situationen?
De hanterar sin rädsla genom att tända många ljus.
lördag 16 juli 2016
Kvalitetskrav
Jag la mig i går kväll med nyheten om en militärkupp i Turkiet och vaknade med nyheten att kuppmakarna gett upp. Men det visar sig vara motstridiga uppgifter. Jag skrev för mer än två timmar sedan och finner nu att bloggposten inte gått iväg. Det blir så i krigstider. Jag funderar över allmän rörighet.
Igår morse vaknade jag med nyheten från Nice och följde jag nyhetsrapporteringen.
Det känns lite mycket nu.
Det har hänt något på "Strandgatan" i Nice, säger en tv-man. På bilderna ser vi Negresco Hotel, som ligger på Promenade des Anglais (nr 37, om jag minns rätt från mina taxibeställningar). Strandgatan!
En tv-kvinna ska berätta om stämningarna i staden, men jag ser henne stå utanför flygplatsen. Jag har bott i närheten och vet, att det är ett stycke väg in till själva staden och promenaden och hur hon kan berätta om stämningarna utan att fabla, blir obegripligt. Hon fablar alltså, men får tydligen lite Ågren efter en stund och nämner att hon nyss kommit.
Lika illa med en annan tv-kvinna i den kommersiella kanalen. Hon tillfrågas om vad polisen gör, men det kan hon bara gissa, för hon står minst 100 meter från platsen och just utanför polisens avspärrningar. Har hon tur kan hon snacka sig in innanför avspärrningarna för att med ny bildvinkel upprepa vad hon sagt en halvtimme tidigare. De enda nyheter som kan levereras är siffrorna för antalet bekräftade döda. Den ökar.
Radion var lustig när en svensk blodgivare intervjuades. Han hade dock inte gett blod. Kön var för lång. För att inte tala om intervjun med Alice Petrén under åklagarens pågående pressamling. Hon kunde alltså inte återge vad han egentligen hade att berätta.
Nyhetsförmedlingen är helt enkelt för snabb, för ostrukturerad och ger ingen egentlig information.
Följden blir att terroristexperten uttalar sig liksom en läkare som berättar hur sjukvården organiseras vid katastrofer samt någon som tydligen ville tala om hur viktigt det var att skapa förståelse människor emellan.
Den svenske prästen fick ett ord med i laget i radio. Det kan bli lite plåster på såren för SKUT, tänkte jag. Om någon svensk dödats eller skadats.
Många skulle också berätta hur förfärligt det hela var och ställa sig på Frankrikes sida. Gärningsmannen är en fransk-tunisier, sas det. Kopplingen till IS tedde sig på fredagsmorgonen oklar. Tanken på den enskilde galningen som kan göra ungefär vad som helst, rymdes inte bland alternativen just då. Bortsett från att dådet rutinmässigt kallas "vansinnesdåd". Det kan alltså vara så - men det kan också vara ett välplanerat dåd. För att uppnå välövervägda mål väljs de medel som leder till målet. Vad ett "terrordåd" egentligen är var tydligen också ett problem. Egentligen är väl ett terrordåd ett då som skapar skräck. Nog var det ett terrordåd.
Den snabba nyhetsförmedlingen ger oss inga perspektiv och när nyheterna har kallnat, finns det ingen lust att ge perspektiven. "Hör av dig om du är i Nice-journalistiken", tycks räcka. Och när studion intervjuar de utsända, är standardreplikerna två: "Hur är stämningen?" och "Vet du något om?" Den första frågan leder till fritt spånande och hur journalisten tänker sig stämningen vara - för hur ska hon eller han veta?
Jag skulle inte kunna svara på frågan "Hur är stämningen i Moheda?" - frågan är idiotisk. Vi kommer att få mer sådan journalistik från Turkiet i dag...
Frågan om vad journalisten vet måste snackas runt för saken är den, att journalisten vet föga om man ens ska använda begreppet "föga" i sammanhanget. Hon kom nyss och väntar på transport till stan eller har snappat upp lite av vad andra redan rapporterat. Förnimmelser är vad som kan rapporteras. Naturligtvis heter det också att Frankrike är i chock. Kan det vara sant och om det är sant, hur vet journalisten det på morgonen efter dådet? Jag känner vemodet, men är vemod chock? Är ens vrede ett chocktillstånd?
Sedan dyker indignationerna upp. Att detta ska hända den dag man firar frihet, jämlikhet och broderskap! Pröva en annan tanke. Pröva tanken att det pågår ett krig. Vad ser vi då? Kan det som sker göras begripligt?
Vad ska de som har kvalitetskrav på nyhetsförmedlingen göra?
Förtvivla. Men förtvivlan är en synd. Giles Kepel som arbetar på temat att ont föder ont när han beskriver ett annat Frankrike. Det finns en logik i det som händer. Det är den vi måste förstå. De krav på kvalitet som skulle ställas på avlönade journalister är att de ger oss redskap att förstå.
Igår morse vaknade jag med nyheten från Nice och följde jag nyhetsrapporteringen.
Det känns lite mycket nu.
Det har hänt något på "Strandgatan" i Nice, säger en tv-man. På bilderna ser vi Negresco Hotel, som ligger på Promenade des Anglais (nr 37, om jag minns rätt från mina taxibeställningar). Strandgatan!
En tv-kvinna ska berätta om stämningarna i staden, men jag ser henne stå utanför flygplatsen. Jag har bott i närheten och vet, att det är ett stycke väg in till själva staden och promenaden och hur hon kan berätta om stämningarna utan att fabla, blir obegripligt. Hon fablar alltså, men får tydligen lite Ågren efter en stund och nämner att hon nyss kommit.
Lika illa med en annan tv-kvinna i den kommersiella kanalen. Hon tillfrågas om vad polisen gör, men det kan hon bara gissa, för hon står minst 100 meter från platsen och just utanför polisens avspärrningar. Har hon tur kan hon snacka sig in innanför avspärrningarna för att med ny bildvinkel upprepa vad hon sagt en halvtimme tidigare. De enda nyheter som kan levereras är siffrorna för antalet bekräftade döda. Den ökar.
Radion var lustig när en svensk blodgivare intervjuades. Han hade dock inte gett blod. Kön var för lång. För att inte tala om intervjun med Alice Petrén under åklagarens pågående pressamling. Hon kunde alltså inte återge vad han egentligen hade att berätta.
Nyhetsförmedlingen är helt enkelt för snabb, för ostrukturerad och ger ingen egentlig information.
Följden blir att terroristexperten uttalar sig liksom en läkare som berättar hur sjukvården organiseras vid katastrofer samt någon som tydligen ville tala om hur viktigt det var att skapa förståelse människor emellan.
Den svenske prästen fick ett ord med i laget i radio. Det kan bli lite plåster på såren för SKUT, tänkte jag. Om någon svensk dödats eller skadats.
Många skulle också berätta hur förfärligt det hela var och ställa sig på Frankrikes sida. Gärningsmannen är en fransk-tunisier, sas det. Kopplingen till IS tedde sig på fredagsmorgonen oklar. Tanken på den enskilde galningen som kan göra ungefär vad som helst, rymdes inte bland alternativen just då. Bortsett från att dådet rutinmässigt kallas "vansinnesdåd". Det kan alltså vara så - men det kan också vara ett välplanerat dåd. För att uppnå välövervägda mål väljs de medel som leder till målet. Vad ett "terrordåd" egentligen är var tydligen också ett problem. Egentligen är väl ett terrordåd ett då som skapar skräck. Nog var det ett terrordåd.
Den snabba nyhetsförmedlingen ger oss inga perspektiv och när nyheterna har kallnat, finns det ingen lust att ge perspektiven. "Hör av dig om du är i Nice-journalistiken", tycks räcka. Och när studion intervjuar de utsända, är standardreplikerna två: "Hur är stämningen?" och "Vet du något om?" Den första frågan leder till fritt spånande och hur journalisten tänker sig stämningen vara - för hur ska hon eller han veta?
Jag skulle inte kunna svara på frågan "Hur är stämningen i Moheda?" - frågan är idiotisk. Vi kommer att få mer sådan journalistik från Turkiet i dag...
Frågan om vad journalisten vet måste snackas runt för saken är den, att journalisten vet föga om man ens ska använda begreppet "föga" i sammanhanget. Hon kom nyss och väntar på transport till stan eller har snappat upp lite av vad andra redan rapporterat. Förnimmelser är vad som kan rapporteras. Naturligtvis heter det också att Frankrike är i chock. Kan det vara sant och om det är sant, hur vet journalisten det på morgonen efter dådet? Jag känner vemodet, men är vemod chock? Är ens vrede ett chocktillstånd?
Sedan dyker indignationerna upp. Att detta ska hända den dag man firar frihet, jämlikhet och broderskap! Pröva en annan tanke. Pröva tanken att det pågår ett krig. Vad ser vi då? Kan det som sker göras begripligt?
Vad ska de som har kvalitetskrav på nyhetsförmedlingen göra?
Förtvivla. Men förtvivlan är en synd. Giles Kepel som arbetar på temat att ont föder ont när han beskriver ett annat Frankrike. Det finns en logik i det som händer. Det är den vi måste förstå. De krav på kvalitet som skulle ställas på avlönade journalister är att de ger oss redskap att förstå.
fredag 15 juli 2016
Svensk lösen
I terrordådens Europa ska jag hantera inte bara dåden utan också den floskulösa journalistik, som ska direktrapportera utan att egentligen ha något att säga. Jag funderar över det svenska i stället, i väntan på perspektiv. Nice känns nära. Som Paris och Bryssel eller London. Arma värld!
Vi svenskar hurrar fyra gånger när någon fyller år. Danskarna tre. Det är gamla svensk lösen och dansk lösen. Fyra kanonskott talar om var den svenska hären står och tre markerar de danska linjerna. Det är skillnad på svenskt och danskt. Det vet alla som möter danskar. De är inte för inte arvfienden. Det är skillnad på engelskt och svenskt, tyskt och svenskt liksom amerikanskt och svenskt också.
Vår vän Jan Myrdal kan ställa till det på middag i USA, när han tar upp frågan om bordsskick. Amerikanarna äter inte med kniv och gaffel på vårt franska manér. De äter med gaffeln efter att ha skurit sin mat.
Varför?
Därför att den immigrerande underklassen kunde inget annat. Jag har sett detsamma i mötet med folk från Asien och Afrika, som gärna äter med händerna, som det heter metaforiskt. Man får i detta sällskap vara tydlig med metaforerna, som ni vet.
Jag är ute efter särdragen, som förklaras genom att bortförklaras. Och vad ska de göra, stackarna. De har ingen aning om vad som skapat svensk mentalitet, själva spiritualiteten. Eftersom de själva är värdelösa, förnimmer de inte de grundläggande värderingarna.
Jag tänker inte definiera dem, bara exemplifiera.
Ibland ser jag golfspelare röra sig på ytor vid stora gårdar. Då tänker jag på hur häpna deras anfäder och anmödrar skulle bli om de såg dem. Ätteläggen vandrar på samma marker där de slet som drängar och pigor, men nu med klubbor på jakt efter en liten boll de skjutit iväg.
Nu blir nog golfspelaren inte lycklig över att påminnas om sitt bondska sammanhang, så vi nöjer oss med att tänka tanken - och skratta lite åt anfäders och anmödrars häpnad om de fått se och förstå vad de kostar att gå på de före detta åkrarna och ängarna. Ska vi förstå det svenska måste vi förstå vad som byggde landet och dem som gjort det. Och då måste vi förstå kyrkokristendom, praktiserad kristen tro. Korset stod tecknat på fanan med mening!
Vad är det för värden?
Alla människors lika värde, sa de inte. Men alla visste att lika var det för greven och pigan. Båda kunde säga: Gud har skapat mig och alla varelser. Och Gud hade begåvat alla. Skapelsen var Guds och bordsbönen påminde handfast om den saken. Det var människans ansvar att odla jord och hålla boskap som ett an-svar.
Alla var förresten också syndare och saknade härligheten från Gud /arvet från Augustinus slog igenom - och det kan man fundera över, men inte just nu/. Vid nattvardsbordet föll de på knä och alla fick ta emot nådens bröd och välsignelsens kalk. Solidariteten var livsnödvändig, för det är alltid ett äventyr att odla jord och hålla boskap. Då behövs hjälp från grannar. Och den sammanhållningen bestod också efter de stora skiftenas tid, den radikala tid när överheten slog sönder byarna och folk flyttade ut till ensamhet.
Den grundläggande etiken kommer ur kristen tro. I hustavlans värld är finessen att alla behövs.Skulle nogon tala om alla människors lika värde då? Kanske markerades mer människans värde också när människors värderades olika; någon var dräng, en annan torpare, en tredje hemmansägare, en fjärde adelsman, en femte präst, en sjätte borgare i stad...
I de sekulariserade familjerna återkom den lutherska kallelseläran som praktik under hela 1900-talet i varje fall. Det moderna Sverige, så avkristnat den än ter sig, har sin grund i denna kallelselära med dess självklara ansvarsetik. Den verkar liksom i Guds frånvaro, fast människors ansvar inte uppfattas vara ett svar på utmaningar Gud ger, an-svar.
Så vad om det svenska är något annat än knätofsar?
Det är sannolikt de kyrkokristnas ansvar att förklara det på nytt. Vad byggde landet genom tusen år? Tron.
Tron var inte bara något som kom från utlandet. Det fanns i vårt land något skapelsegivet, för Gud möter i skapelsen, som bekant. Men det kom också från utlandet och det var i relief mot detta annorlunda som det svenska kunde uppfattas.
Nu är min glädje mest att se en fyrabarnsmoder uppträda som en organiserad fanjunkare i hanterandet av barn och sommarförlustelser (jag fnissar försynt) och att se 14- och 12-åringen dra iväg med motorbåten eller 7-åringen vilja våga åka badring efter båten. Enkla morfarsnöjen, som ni märker. När döttrarna var mycket mindre och vi var utomlands, gällde en grundläggande instruktion. "Vi talar inte svenska om det finns svenskar i närheten." De visste varför. Då kunde folk slå sig i slang med oss, identifiera någon av oss för att därefter vilja prata om kvinnliga präster eller något annat lika viktigt. Alltså talade vi främmande tungomål och flyttade på oss.
Det mer intressanta var våra ansträngningar att tillräckligt snabbt definiera svenskar i grannskapet. Det lyckades väl. Vi kunde känna igen en svensk familj på håll! Hur vi gjorde? Det är med detta som med tiden hos Augustinus. Han vet vad tiden är, men det är värre för honom att förklara det. Svenskheten vet vi vad den är när vi ser den i relief, det är nog det hela. Annars hör den till en besvärlig kategori: det självklara i historien. Det självklara är så självklart att vi inte ser det.
När politiker och förståsigpåare nu framträder som svenska i åtbörder och tal, blir det nog så underhållande. De kommer aldrig att kunna lösa sin rebus och förklara vad svenskhet är. De är i detta avseende inte bara värdelösa. De är medvetslösa. De har ingen aning om vad som hänt och vad som händer. De talar om värdegrund utan att inse just hur grund den är.
Medvetna kyrkokristna med en reflekterad uppsättning goda värderingar har ett särskilt ansvar nu. Något ska väl svenska folket få ut av att grannar och vänner skött sin helgelse och släpat sig till kyrkan på söndagen?
Vi svenskar hurrar fyra gånger när någon fyller år. Danskarna tre. Det är gamla svensk lösen och dansk lösen. Fyra kanonskott talar om var den svenska hären står och tre markerar de danska linjerna. Det är skillnad på svenskt och danskt. Det vet alla som möter danskar. De är inte för inte arvfienden. Det är skillnad på engelskt och svenskt, tyskt och svenskt liksom amerikanskt och svenskt också.
Vår vän Jan Myrdal kan ställa till det på middag i USA, när han tar upp frågan om bordsskick. Amerikanarna äter inte med kniv och gaffel på vårt franska manér. De äter med gaffeln efter att ha skurit sin mat.
Varför?
Därför att den immigrerande underklassen kunde inget annat. Jag har sett detsamma i mötet med folk från Asien och Afrika, som gärna äter med händerna, som det heter metaforiskt. Man får i detta sällskap vara tydlig med metaforerna, som ni vet.
Jag är ute efter särdragen, som förklaras genom att bortförklaras. Och vad ska de göra, stackarna. De har ingen aning om vad som skapat svensk mentalitet, själva spiritualiteten. Eftersom de själva är värdelösa, förnimmer de inte de grundläggande värderingarna.
Jag tänker inte definiera dem, bara exemplifiera.
Ibland ser jag golfspelare röra sig på ytor vid stora gårdar. Då tänker jag på hur häpna deras anfäder och anmödrar skulle bli om de såg dem. Ätteläggen vandrar på samma marker där de slet som drängar och pigor, men nu med klubbor på jakt efter en liten boll de skjutit iväg.
Nu blir nog golfspelaren inte lycklig över att påminnas om sitt bondska sammanhang, så vi nöjer oss med att tänka tanken - och skratta lite åt anfäders och anmödrars häpnad om de fått se och förstå vad de kostar att gå på de före detta åkrarna och ängarna. Ska vi förstå det svenska måste vi förstå vad som byggde landet och dem som gjort det. Och då måste vi förstå kyrkokristendom, praktiserad kristen tro. Korset stod tecknat på fanan med mening!
Vad är det för värden?
Alla människors lika värde, sa de inte. Men alla visste att lika var det för greven och pigan. Båda kunde säga: Gud har skapat mig och alla varelser. Och Gud hade begåvat alla. Skapelsen var Guds och bordsbönen påminde handfast om den saken. Det var människans ansvar att odla jord och hålla boskap som ett an-svar.
Alla var förresten också syndare och saknade härligheten från Gud /arvet från Augustinus slog igenom - och det kan man fundera över, men inte just nu/. Vid nattvardsbordet föll de på knä och alla fick ta emot nådens bröd och välsignelsens kalk. Solidariteten var livsnödvändig, för det är alltid ett äventyr att odla jord och hålla boskap. Då behövs hjälp från grannar. Och den sammanhållningen bestod också efter de stora skiftenas tid, den radikala tid när överheten slog sönder byarna och folk flyttade ut till ensamhet.
Den grundläggande etiken kommer ur kristen tro. I hustavlans värld är finessen att alla behövs.Skulle nogon tala om alla människors lika värde då? Kanske markerades mer människans värde också när människors värderades olika; någon var dräng, en annan torpare, en tredje hemmansägare, en fjärde adelsman, en femte präst, en sjätte borgare i stad...
I de sekulariserade familjerna återkom den lutherska kallelseläran som praktik under hela 1900-talet i varje fall. Det moderna Sverige, så avkristnat den än ter sig, har sin grund i denna kallelselära med dess självklara ansvarsetik. Den verkar liksom i Guds frånvaro, fast människors ansvar inte uppfattas vara ett svar på utmaningar Gud ger, an-svar.
Så vad om det svenska är något annat än knätofsar?
Det är sannolikt de kyrkokristnas ansvar att förklara det på nytt. Vad byggde landet genom tusen år? Tron.
Tron var inte bara något som kom från utlandet. Det fanns i vårt land något skapelsegivet, för Gud möter i skapelsen, som bekant. Men det kom också från utlandet och det var i relief mot detta annorlunda som det svenska kunde uppfattas.
Nu är min glädje mest att se en fyrabarnsmoder uppträda som en organiserad fanjunkare i hanterandet av barn och sommarförlustelser (jag fnissar försynt) och att se 14- och 12-åringen dra iväg med motorbåten eller 7-åringen vilja våga åka badring efter båten. Enkla morfarsnöjen, som ni märker. När döttrarna var mycket mindre och vi var utomlands, gällde en grundläggande instruktion. "Vi talar inte svenska om det finns svenskar i närheten." De visste varför. Då kunde folk slå sig i slang med oss, identifiera någon av oss för att därefter vilja prata om kvinnliga präster eller något annat lika viktigt. Alltså talade vi främmande tungomål och flyttade på oss.
Det mer intressanta var våra ansträngningar att tillräckligt snabbt definiera svenskar i grannskapet. Det lyckades väl. Vi kunde känna igen en svensk familj på håll! Hur vi gjorde? Det är med detta som med tiden hos Augustinus. Han vet vad tiden är, men det är värre för honom att förklara det. Svenskheten vet vi vad den är när vi ser den i relief, det är nog det hela. Annars hör den till en besvärlig kategori: det självklara i historien. Det självklara är så självklart att vi inte ser det.
När politiker och förståsigpåare nu framträder som svenska i åtbörder och tal, blir det nog så underhållande. De kommer aldrig att kunna lösa sin rebus och förklara vad svenskhet är. De är i detta avseende inte bara värdelösa. De är medvetslösa. De har ingen aning om vad som hänt och vad som händer. De talar om värdegrund utan att inse just hur grund den är.
Medvetna kyrkokristna med en reflekterad uppsättning goda värderingar har ett särskilt ansvar nu. Något ska väl svenska folket få ut av att grannar och vänner skött sin helgelse och släpat sig till kyrkan på söndagen?
torsdag 14 juli 2016
Omprövning
I pysslet som kyrkoherde hann jag tänka lite på temat omprövning/omvändelse. Jag kanske har haft helt fel när jag uppfattat en omfattande kompetensbrist i det kyrkliga styret. Har något hänt som gör gamla kompetenser helt obsoleta och att det nu helt enkelt, fast jag inte fattat det, krävs nya?
Hur det var, vet jag.
Jag var med. Det talades mycket om kyrklig inkulturation, oenighet skulle trots allt inte få slå sönder enigheten, kyrklig splittring skulle inte leda till kyrkosplittring. Det var linjen i min barndoms kyrka. Det kom propåer om andra ordningar, men de flesta av oss som var präster som stod fast vid 1957 års kyrkomötesbeslut och såg 1958 års kyrkomötesbeslut tillkommet på politisk väg utan besvärande sakargumentation, brydde oss inte.
Vi kunde uppfatta en galning när vi såg honom. Eller henne.
Vi tänkte oss att dessa galningar skulle man inte behöva bry sig så mycket om. Jag menar, Per Frostin ville ha ett parabolförbud så att endast approberad tv skulle nå folket. Det var politik av DDR-modell. Vi brydde oss inte stort. Det hela var ju mest dumt. Det tyckte folk också.
Jag lever i ett spännande informationsflöde.
På vanlig svenska: Jag städar papper. I en låda hittade jag en kopia från en text, "i stället för ledare" från 1983, kan det vara nummer 9, kopian är svart, av Kristet Forum? Det är ett brev till ledamöterna av Svenska kyrkans kyrkomöte undertecknat så här:
Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt, Hampus Lyttkens (fp), professor, Ebba Lyttkens (fp) /ingen titel, DS/ Ingrid Larsson (m) personalchef, Per Frostin, (s), docent, Ingegerd Nilsson (c), speciallärare och Katrin Lundkvist, teol. stud.
Jag häpnade lite över att partibeteckningar angavs. Året var 1983, det hade börjat då.
Vad hävdades? Det påstods att kyrkomötet 1958 formulerat sig inte att det är tillåtet "utan att 'det är nödvändigt' att kvinnor kan arbeta som präster för att Evangelium ska bli hört i vår tid". Nu finns det ingen sådan sats i beslutet, men varför bråka? Nu när det prästvigs män vilka på olika vis vägrar att samarbeta med kvinnor som är präster "så gör vi oss genom våra biskopar skyldiga till en söndring av gemenskapen av de döpta som står i strid med vår kyrkas doptolkning och ytterst med Evangelium."
Medge att det är roligt att se trospoliserna i aktion.
Undertecknarna måste protestera och begära en ändring av denna praxis. Tacka för det. 1 januari 1987 borde vara stoppdatum för prästvigning av de olämpliga, söndrarna.
Att det är allvar borde alla fatta.
"En ordning som splittrar nattvardsgemenskapen efter könstillhörighet fördunklar att gemenskapen i Kristus är en gåva och befäster och ger sanktion åt det könsförtryck som pågår även i vårt samhälle."
Nog kunde det finnas anledning att komplicera vad som skrivs. Jag antar att vi noterade och såg ideologimakare i farten. Det blev som de ville. Men allt tal om gemenskap - vad blev det av det? En gemenskap på de villkor som Hammar, Frostin och Lyttkens ställer upp, vill någon verkligen vara med där?
Nu ska jag väl inte vara elak, men bland färska meddelanden inflyter nyheten från Sörmland. Inte jagaren utan landskapet, Strängnäs stift. Det var vigsel och vid altaret tar prästen fram en champagneflaska, öppnar den med en smäll, så att korken flyger genom kyrkan, tar fram glas och skålar med brudparet.
Vad är problemet?
Omdömeslöshet i största allmänhet? Alkoholintag på jobbet? Oförmåga att hantera tillvarons komplexitet och okänslighet i umgänget med det heliga? Välj själva.
Jag kanske bara ska luta mig tillbaka och konstatera, att i den andra religionen är detta helt i sin ordning? Det är bara mot kyrkokristendom tilltaget skaver. Och just kyrkokristendom styr vi ifrån på samma självklara sätt som att det där med svenskhet blir en främmande kategori. Det blir rätt följdriktigt svenskkyrklighet också.
I det nya religionssystemet är nog Malmö mest intressant att studera.
Jag skulle vilja veta hur det är där.
Har kyrkoherde Ekhem näst intill obegränsade befogenheter att styra och ställa i en ny kyrkostruktur som mest liknar en hierakisk företagskultur?
Är det sant att man inte brytt sig om formella behörighetskrav, struntat i församlingarnas åsikter och anställt folk som inte ens sökt tjänsterna.
Har facket protesterat men funnit protesterandet lönlöst?
Är det sant att majoriteten av församlingsherdarna, som anställdes för två år sedan har lämnat sina tjänster?
Och, när vi nu vet hur det varit på Riksrevisionen med dribblandet, är det sant att det lämnats in en skrivelse som beskriver en pågående diktatur?
Eller måste vi nu samla oss och försvara Anders Ekhem mot personligt illasinnat skvaller, förtal rentav?
Vad hittar en granskande journalist i Malmö, tro?
Jag vill verkligen veta.
Men jag ska inte bli särskilt upprörd. Mer nöjd om det storslagna är utfallet av den stora omprövning som ger oss en ny och bättre tro och praxis i Svenska kyrkan.
Hör inte champagne på något logiskt sätt samman antingen med fest eller hopplösheten i sönderfallet?
Det blev inte så illa som vi sa. Det blev värre - om vi håller oss till kyrkokristendomens perspektiv. Men det blev på många sätt mycket bättre med de nya perspektiven. Om bara folk fattat och skulle vilja vara kvar, men det vill ju inte folk.
Det blev tidigt bloggande. Kyrkoherdegärningen pockar på.
Antagligen saknar jag förmåga till omprövning även om jag inser fördelarna.
Någonstans vill jag helt enkelt inte.
På väg till Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd ska jag lyssna på radio och återkommande tänka:
Det är märkligt att så få kan ta makten över Svenska kyrkan. Men har de bara fått fatt i rodret, kan folk kämpa vid årorna hur mycket som helst. De styr likväl inte. Därför blir det omprövning över hela linjen. Omprövning, för att inte säga religionsskifte.
Hur det var, vet jag.
Jag var med. Det talades mycket om kyrklig inkulturation, oenighet skulle trots allt inte få slå sönder enigheten, kyrklig splittring skulle inte leda till kyrkosplittring. Det var linjen i min barndoms kyrka. Det kom propåer om andra ordningar, men de flesta av oss som var präster som stod fast vid 1957 års kyrkomötesbeslut och såg 1958 års kyrkomötesbeslut tillkommet på politisk väg utan besvärande sakargumentation, brydde oss inte.
Vi kunde uppfatta en galning när vi såg honom. Eller henne.
Vi tänkte oss att dessa galningar skulle man inte behöva bry sig så mycket om. Jag menar, Per Frostin ville ha ett parabolförbud så att endast approberad tv skulle nå folket. Det var politik av DDR-modell. Vi brydde oss inte stort. Det hela var ju mest dumt. Det tyckte folk också.
Jag lever i ett spännande informationsflöde.
På vanlig svenska: Jag städar papper. I en låda hittade jag en kopia från en text, "i stället för ledare" från 1983, kan det vara nummer 9, kopian är svart, av Kristet Forum? Det är ett brev till ledamöterna av Svenska kyrkans kyrkomöte undertecknat så här:
Anna Karin Hammar, stiftsadjunkt, Hampus Lyttkens (fp), professor, Ebba Lyttkens (fp) /ingen titel, DS/ Ingrid Larsson (m) personalchef, Per Frostin, (s), docent, Ingegerd Nilsson (c), speciallärare och Katrin Lundkvist, teol. stud.
Jag häpnade lite över att partibeteckningar angavs. Året var 1983, det hade börjat då.
Vad hävdades? Det påstods att kyrkomötet 1958 formulerat sig inte att det är tillåtet "utan att 'det är nödvändigt' att kvinnor kan arbeta som präster för att Evangelium ska bli hört i vår tid". Nu finns det ingen sådan sats i beslutet, men varför bråka? Nu när det prästvigs män vilka på olika vis vägrar att samarbeta med kvinnor som är präster "så gör vi oss genom våra biskopar skyldiga till en söndring av gemenskapen av de döpta som står i strid med vår kyrkas doptolkning och ytterst med Evangelium."
Medge att det är roligt att se trospoliserna i aktion.
Undertecknarna måste protestera och begära en ändring av denna praxis. Tacka för det. 1 januari 1987 borde vara stoppdatum för prästvigning av de olämpliga, söndrarna.
Att det är allvar borde alla fatta.
"En ordning som splittrar nattvardsgemenskapen efter könstillhörighet fördunklar att gemenskapen i Kristus är en gåva och befäster och ger sanktion åt det könsförtryck som pågår även i vårt samhälle."
Nog kunde det finnas anledning att komplicera vad som skrivs. Jag antar att vi noterade och såg ideologimakare i farten. Det blev som de ville. Men allt tal om gemenskap - vad blev det av det? En gemenskap på de villkor som Hammar, Frostin och Lyttkens ställer upp, vill någon verkligen vara med där?
Nu ska jag väl inte vara elak, men bland färska meddelanden inflyter nyheten från Sörmland. Inte jagaren utan landskapet, Strängnäs stift. Det var vigsel och vid altaret tar prästen fram en champagneflaska, öppnar den med en smäll, så att korken flyger genom kyrkan, tar fram glas och skålar med brudparet.
Vad är problemet?
Omdömeslöshet i största allmänhet? Alkoholintag på jobbet? Oförmåga att hantera tillvarons komplexitet och okänslighet i umgänget med det heliga? Välj själva.
Jag kanske bara ska luta mig tillbaka och konstatera, att i den andra religionen är detta helt i sin ordning? Det är bara mot kyrkokristendom tilltaget skaver. Och just kyrkokristendom styr vi ifrån på samma självklara sätt som att det där med svenskhet blir en främmande kategori. Det blir rätt följdriktigt svenskkyrklighet också.
I det nya religionssystemet är nog Malmö mest intressant att studera.
Jag skulle vilja veta hur det är där.
Har kyrkoherde Ekhem näst intill obegränsade befogenheter att styra och ställa i en ny kyrkostruktur som mest liknar en hierakisk företagskultur?
Är det sant att man inte brytt sig om formella behörighetskrav, struntat i församlingarnas åsikter och anställt folk som inte ens sökt tjänsterna.
Har facket protesterat men funnit protesterandet lönlöst?
Är det sant att majoriteten av församlingsherdarna, som anställdes för två år sedan har lämnat sina tjänster?
Och, när vi nu vet hur det varit på Riksrevisionen med dribblandet, är det sant att det lämnats in en skrivelse som beskriver en pågående diktatur?
Eller måste vi nu samla oss och försvara Anders Ekhem mot personligt illasinnat skvaller, förtal rentav?
Vad hittar en granskande journalist i Malmö, tro?
Jag vill verkligen veta.
Men jag ska inte bli särskilt upprörd. Mer nöjd om det storslagna är utfallet av den stora omprövning som ger oss en ny och bättre tro och praxis i Svenska kyrkan.
Hör inte champagne på något logiskt sätt samman antingen med fest eller hopplösheten i sönderfallet?
Det blev inte så illa som vi sa. Det blev värre - om vi håller oss till kyrkokristendomens perspektiv. Men det blev på många sätt mycket bättre med de nya perspektiven. Om bara folk fattat och skulle vilja vara kvar, men det vill ju inte folk.
Det blev tidigt bloggande. Kyrkoherdegärningen pockar på.
Antagligen saknar jag förmåga till omprövning även om jag inser fördelarna.
Någonstans vill jag helt enkelt inte.
På väg till Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd ska jag lyssna på radio och återkommande tänka:
Det är märkligt att så få kan ta makten över Svenska kyrkan. Men har de bara fått fatt i rodret, kan folk kämpa vid årorna hur mycket som helst. De styr likväl inte. Därför blir det omprövning över hela linjen. Omprövning, för att inte säga religionsskifte.
onsdag 13 juli 2016
Kompetensexkluderad
I går lärde jag mig ett nytt ord. Jag tror att Anna Elias är ordkonstruktören och ska ha hedern: Kompetensexkluderad.
Det är det den blir, som kan otillbörligt mycket eller den som inte ingår i rätt kompisgäng men besitter kompetens som likväl exkluderas.
Kompetenta människor ska hållas kort. Somliga biskopar har visat sig välmotiverat livrädda inför kompetenta präster. Skulle de släppas fria, skulle fenomenet att alla katter är grå om natten avlösas av klarhetens ljus och alla skulle se verkligheten som den är. Ni märker att jag sitter kvar i insikterna från förklaringsberget.
Nu kan säkert begreppet "kompetensexkluderad" användas i fler sammanhang och på precist sätt i många.
Man kan pröva att säga till sin chef: "jag känner mig kompetensexkluderad" för att se vad som händer, t ex.
Politiskt inser alla att när kompisgänget fördelar platserna sinsemellan är det inte i första hand kompetens utan lojalitet och Kameraderei som gäller. Efter korruptionshärvan på Riksrevisionen har skillnaderna mellan gammal förvaltningskultur och ny belysts. Ämbetsmannen stod i allmännyttans tjänst och juristen i Rättens, jag skrev stort R. När förvaltningsjuristen börjar uppträda som bolagsjurist, är det bolagets (eller partiets) intressen som gäller, och då vrängs paragrafer och vrids resonemang.
Så med präster också. Ve den präst som står viktiga intressen emot. Besvärande kompetenser för en kyrkoherde ändrades. Det är inte längre kyrkoherden som upplåter kyrkorummet, dvs värnar vad som sker i det. Nu fattas besluten demokratiskt och detta ses som en klar förbättring. Frågar man präster nuförtiden varför kyrkoherdarna så nödvändigtvis skulle bli av med upplåtelserätten, vet de nog inte. Om den sortens förändringar gäller, oavsett ordridåer, att intresset aldrig ljuger. Eller alltid.
Kommer ni ihåg demonstrationsropet "Samma fascister här som är"?
Detta slagord hör väl inte till de analytiskt mest skarpa utan får räknas till genren licentia poetica och därmed licentia politica. Men förmågan att försöka se vad som är där och upptäcka fenomenet här, är viktig.
Är inte Riksrevisionen ett tydligt exempel på hur det går till i Sverige och därmed hur det går till i Svenska kyrkan när kompetens sätts åt sidan.
Grejen var ju att börja tala om kompetens som "tillräcklig kompetens". Då blev av med de kompetenta, som alltså var mer kompetenta än vad som tarvades. Biskopar tillsattes så men också domprostar och kyrkoherdar och när det var prästval var kompetens efter en inledande prövning alls inte det som efterfrågades. Kompetenta präster fick vara glada över sitt första förslagsrum och så valdes den på tredje. Så gick det till. Det var ett korrupt system och det var det svenska system som gällde - och gäller.
Jag kan fortfarande vara fascinerad över tillsättningen av en kyrkoherde. En som sökte, hade sökt tjänsten vid ett tidigare tillfälle när det var val och då av regeringen (!) satts på första förslag. När han sökte i det nya systemet, hade domkapitlets idoge tjänsteman förtecknat hans meriter. De var ansenligt fler än förra gången så det blev ett par sidor.
De två som det stod emellan hade tjänstemannen fått ihop en halvsida var på. Dessa kallades till intervju. En av dem fick tjänsten.
Det där med "saklighet och kompetens" var en regel i det förgångna. Nu var det "havlighet" som var urvalskriterium.
Så när folk börjar fatta hur det går till i statsförvaltningen och vill höra en frihetlig kyrklig röst som står fram för goda värderingar, vad ska biskoparna säga då? "Samma här som där" -? Eller ska de säga tvärt om?
Jag funderade på att häva kommentarsstoppet men fick till svar: "Vi kommentatorer vill njuta vår ledighet månaden ut" och då kan jag ingenting göra. Njut av er sommarledighet men läs också
http://ledarsidorna.se/2016/07/kyrkan-under-slojan/
All reklam är god reklam, heter det, men ibland kan man undra. Nu är det som Ledarsidorna berättar värt att följa upp och komplicera ytterligare, man kan inte begära allt av de "utomkyrkliga" analytikerna, allra minst om man är van vid Bloggardag, men avslöjandet måste vara en grundhållning. Vi vill veta hur det egentligen är och står till.
Den viktigaste frågan Ledarsidorna levererade var: I vilken riktning rör sig egentligen den Svenska kyrkan under Antje Jackeléns och Wanja Lundby-Wedins ledning?
Det är självfallet en bra fråga, en fråga som biter bättre när den ställs utanför alla kyrkliga fora.
Vilket är svaret?
Det svaret borde, om kompetensen alls finns, formuleras i skilda kyrkliga fora.
Efter ledigheten, förstås.
Det är det den blir, som kan otillbörligt mycket eller den som inte ingår i rätt kompisgäng men besitter kompetens som likväl exkluderas.
Kompetenta människor ska hållas kort. Somliga biskopar har visat sig välmotiverat livrädda inför kompetenta präster. Skulle de släppas fria, skulle fenomenet att alla katter är grå om natten avlösas av klarhetens ljus och alla skulle se verkligheten som den är. Ni märker att jag sitter kvar i insikterna från förklaringsberget.
Nu kan säkert begreppet "kompetensexkluderad" användas i fler sammanhang och på precist sätt i många.
Man kan pröva att säga till sin chef: "jag känner mig kompetensexkluderad" för att se vad som händer, t ex.
Politiskt inser alla att när kompisgänget fördelar platserna sinsemellan är det inte i första hand kompetens utan lojalitet och Kameraderei som gäller. Efter korruptionshärvan på Riksrevisionen har skillnaderna mellan gammal förvaltningskultur och ny belysts. Ämbetsmannen stod i allmännyttans tjänst och juristen i Rättens, jag skrev stort R. När förvaltningsjuristen börjar uppträda som bolagsjurist, är det bolagets (eller partiets) intressen som gäller, och då vrängs paragrafer och vrids resonemang.
Så med präster också. Ve den präst som står viktiga intressen emot. Besvärande kompetenser för en kyrkoherde ändrades. Det är inte längre kyrkoherden som upplåter kyrkorummet, dvs värnar vad som sker i det. Nu fattas besluten demokratiskt och detta ses som en klar förbättring. Frågar man präster nuförtiden varför kyrkoherdarna så nödvändigtvis skulle bli av med upplåtelserätten, vet de nog inte. Om den sortens förändringar gäller, oavsett ordridåer, att intresset aldrig ljuger. Eller alltid.
Kommer ni ihåg demonstrationsropet "Samma fascister här som är"?
Detta slagord hör väl inte till de analytiskt mest skarpa utan får räknas till genren licentia poetica och därmed licentia politica. Men förmågan att försöka se vad som är där och upptäcka fenomenet här, är viktig.
Är inte Riksrevisionen ett tydligt exempel på hur det går till i Sverige och därmed hur det går till i Svenska kyrkan när kompetens sätts åt sidan.
Grejen var ju att börja tala om kompetens som "tillräcklig kompetens". Då blev av med de kompetenta, som alltså var mer kompetenta än vad som tarvades. Biskopar tillsattes så men också domprostar och kyrkoherdar och när det var prästval var kompetens efter en inledande prövning alls inte det som efterfrågades. Kompetenta präster fick vara glada över sitt första förslagsrum och så valdes den på tredje. Så gick det till. Det var ett korrupt system och det var det svenska system som gällde - och gäller.
Jag kan fortfarande vara fascinerad över tillsättningen av en kyrkoherde. En som sökte, hade sökt tjänsten vid ett tidigare tillfälle när det var val och då av regeringen (!) satts på första förslag. När han sökte i det nya systemet, hade domkapitlets idoge tjänsteman förtecknat hans meriter. De var ansenligt fler än förra gången så det blev ett par sidor.
De två som det stod emellan hade tjänstemannen fått ihop en halvsida var på. Dessa kallades till intervju. En av dem fick tjänsten.
Det där med "saklighet och kompetens" var en regel i det förgångna. Nu var det "havlighet" som var urvalskriterium.
Så när folk börjar fatta hur det går till i statsförvaltningen och vill höra en frihetlig kyrklig röst som står fram för goda värderingar, vad ska biskoparna säga då? "Samma här som där" -? Eller ska de säga tvärt om?
Jag funderade på att häva kommentarsstoppet men fick till svar: "Vi kommentatorer vill njuta vår ledighet månaden ut" och då kan jag ingenting göra. Njut av er sommarledighet men läs också
http://ledarsidorna.se/2016/07/kyrkan-under-slojan/
All reklam är god reklam, heter det, men ibland kan man undra. Nu är det som Ledarsidorna berättar värt att följa upp och komplicera ytterligare, man kan inte begära allt av de "utomkyrkliga" analytikerna, allra minst om man är van vid Bloggardag, men avslöjandet måste vara en grundhållning. Vi vill veta hur det egentligen är och står till.
Den viktigaste frågan Ledarsidorna levererade var: I vilken riktning rör sig egentligen den Svenska kyrkan under Antje Jackeléns och Wanja Lundby-Wedins ledning?
Det är självfallet en bra fråga, en fråga som biter bättre när den ställs utanför alla kyrkliga fora.
Vilket är svaret?
Det svaret borde, om kompetensen alls finns, formuleras i skilda kyrkliga fora.
Efter ledigheten, förstås.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)