Min gamle biskop gillade inte storpastorat. Han skrev om saken när Sverige fått storkommuner och funderade över de stora befolkningsomflyttningarna. När man låter kyrkor stå stängda var tredje eller varannan söndag och hänvisar folk till grannförsamlingen har metoden visat sig mycket fördärvbringande för det kyrkliga livet i de berörda församlingarna. Det kyrkliga kravet är att inga församlingskyrkor står stängda på söndagarna.
Biskopen ville ha enprästpastorat överallt. Då kan prästen bättre lära känna församlingsmedlemmarna och deras förhållanden. Det blir inte så mycket dyrare och reskostnaderna i den lilla enheten blir lägre. Inga skäl talar för att att det skulle vara ett pastorat för varje storkommun.
Min gamle biskop var Torsten Ysander och själv var jag då - juni 1952 - inte ens fyra år fyllda. Jag skulle börja söndagsskolan i Tranås till hösten. Storkommunerna var inte särskilt stora. De skulle ett tjog år senare bli större. En konstruktion som Växjö pastorat var för Torsten Ysander en omöjlighet. Nu är vi där. Svenska kyrkans oförmåga att följa folkvandringen in i städerna berodde inte bara på den gamla landsbygdsförankringen utan också på statens ovilja att ge bygglov för nya kyrkor (och kyrkans oförmåga at konstruktivt använda sin byggkvot, mycket gick till att renovera kyrkor, mindre till att bygga i efterkrigstiden - och byggkvoten för kyrkor hörde, tror jag, till samma kategori som bensinstationer så vilket behövde folket bäst?!). Staten styrde också prästtjänsterna - och då förvandlades somliga kyrkoherdetjänster till komministraturer och somliga komministertjänster till kyrkoadjunkturer. Detta tog sin tid och var klart 1962 men organisationsförändringen var en faktor till att Svenska kyrkan inte orkade med de samtida pastorala utmaningarna.
Jag tänkte att denna fjärran spegel kunde hållas upp - och hade tänkt nöja mig med det. Misshandeln/dråpet i Helsingborg vid den allsvenska premiären kanske ändå ska behandlas. Sverige är ett av länderna i Europa med störst problem med fotbollsrelaterat våld. Om det inte handlar om bristande säkerhet kanske vi borde tala om huliganerna. Min fråpga är: kan det vara så at normala huliganfasoner kommer ut ett svagt självmedvetande - eller en stark insikt om att allt är kört. I en utstyrsel som förvandlar den jagsvage till en i grupp kan man slåss med klubbmärket som sköld. Sönderslagen krog, krossade rutor, förstörda bilar, misshandel och fylleri, rapporteras det. Något av Kinna över det hela, verkar det som. Fast i större format. Och detta har i åratal varit vardag i fotbollens Sverige, läser jag i tidningen.
Vi kanske betalar för ett misslyckande i skolan och ett skolans misslyckande, det kan jag inte bedöma. Eller ett Kyrkans? Jag ser i en annan artikel att självacceptans, självkontroll, ansvarsförmåga, empati och tolerans för andra delvis är medfödda faktorer. Det är väl också faktorer som skulle kunna räknas till trons frukter. Att släppa in nihilismen får konsekvenser. Huliganismen är inte en orimlig konsekvens. Ser ni problemet? Och det problemet hanteras inte, tro mig, genom storpastorat, om man säger så.
måndag 31 mars 2014
söndag 30 mars 2014
Solig söndagsmorgon
I dag mönstrar prästerna församlingsborna i Mark när de möts till gudstjänst. Församlingsborna kan tänka att de är med om något viktigt. Kyrkans klockor kallar samman folket eftersom Jesus kommer. Men då har de inte läst Borås Tidnings ledarblogg, som inte bara noterar att från tornet på St James's Picadilly vajade regnbågsflaggan och att det kommer att dröja innan det sker på tornet i Kinna kyrka (har den kyrkan flaggstång på tornet?) utan också konstaterar att idag är "även kyrkan i Mark en i huvudsak marginaliserad företeelse." Hade jag varit präst i Mark och predikat idag hade jag nog tagit upp det påståendet. Texten finns på
http://btledarblogg.wordpress.com/2014/03/28/ingen-regnbagsflagga-over-kinna/
Först: St James's Picadilly kan göra vad som helst, precis vad som helst, det är själva tanken vad det betyder att möta människor där. Allt har inte bäring på kristen tro men allt är allvarligt, innovativt och religiöst. Been there, seen that! Men hållningen att en kyrka firar statliga beslut med flaggor, är den så efterföljansvärd? Då är det väl i sin ordning att vi välsignar kanoner också, när staten fortsätter sin politik genom kring som år 1914? Och ingen ska väl tycka att det var egendomligt med kyrkor i Berlin där hakkorset vajade från tornen? Fast det tycker jag och fattar att den som får upp en flagga på en institution mentalt erövrat den. En flagga är ju en symbol, inte bara en dekoration.
Sedan: "En i huvudsak marginaliserad företeelse". Och vad finns då i centrum? Elfsborg? Stormarknaderna? Melodifestivalen? Earth Hour (som få i mitt grannskap brydde sig om, såg jag)? Människor förvandlade till konsumenter - är det detta som är den bärande samtidsidén? Kanske. Och då får väl prästerna i Mark gratulera de marginaliserade människor som möter upp till gudstjänst. Kanske kunde de hetsa upp församlingsborna mot Borås Tidning, dvs de som inte nöjer sig med att få en hjärteangelägenhet utskåpad av skribenten Mikael Hermansson. Det kunde bli riktigt intressant. För stämplandet av Mark som efterblivet och marginaliserat kanske inte är riktigt sant? Få aktörer samlar regelbundet och uthålligt så mycket folk som kyrkorna i Mark, kan man förmoda.
Hur misshandel och skadegörelsen i Kinna ska rubriceras vet ingen ännu. Det är politiskt eller publicistiskt lämpligt att kalla händelsen hatbrott. Det enda man nu egentligen kan göra är att invänta att polisen griper de skyldiga. Därefter kan man få klarhet. Min hållning är en enda: misstänksamhetens hermeneutik.
Den gör att jag också funderar över Resumés lista över de viktiga kommunikatörerna. Ingvar Kamprad kom etta. Inte har han gjort så stora insatser det senaste året i kommunikationsbranschen men IKEA-katalogen är obestridligen kommunikation med genomslag - liksom varumärket. På femte plats kom Antje Jackelén. Jag upptäckte ingen annan kyrklig person på den långa listan. Så vad har hon kommunicerat? Räcker twitterinlägg som kommunikation? Eller visitationer som i Osby och Östra Göinge? Eller byggs myter kring Antje Jackelén? Bilden av henne ska vara den som kommunicerar och till den änden förses hon med utmärkelse som Skånes främsta opinionsbildare och med en femteplats som kommunikatör. Borde jag, det är min självkritiska fråga, inte ha sett mer av den verksamheten då - om den varit på riktigt eller sitter jag så isolerad i det svenska medielivet (för att inte tala om kyrkolivet) att jag inte fattar finesserna?
Ni undrar kanske hur det gått för Sigrid, 5 år? Vi var ett tag på lantegendomen och Sigrid såg vattnet glittra. "Öppna", ropade hon, sprang in i huset och upp till övervåningen och kom ned med ett badlakan i akt och mening att bada i Helgasjön. Vi kunde, menade jag, kanske känna på vattnet först. Sigrid kände med händerna och sa att det var varmt, tog av sig strumpbyxorna och satte ner fötterna och tyckte fortfarande att det var rätt varmt. Men bad blev det inte. Efter ett tag sa Sigrid: "Det var förskräckligt kallt." Uppbyggligt. Till sist kommer sanningen fram. Vi tappade lite björksav och tog hem. Lite blev det men saven dracks ur det snapsglas som har texten WWJD, dvs What Would Jesus Drink? Barnen tyckte det var sött och gott. "Nyttigt", sa jag och mindes Erik och Sigvard. De la jäst i de ansenliga mängder björksav de tappat...
http://btledarblogg.wordpress.com/2014/03/28/ingen-regnbagsflagga-over-kinna/
Först: St James's Picadilly kan göra vad som helst, precis vad som helst, det är själva tanken vad det betyder att möta människor där. Allt har inte bäring på kristen tro men allt är allvarligt, innovativt och religiöst. Been there, seen that! Men hållningen att en kyrka firar statliga beslut med flaggor, är den så efterföljansvärd? Då är det väl i sin ordning att vi välsignar kanoner också, när staten fortsätter sin politik genom kring som år 1914? Och ingen ska väl tycka att det var egendomligt med kyrkor i Berlin där hakkorset vajade från tornen? Fast det tycker jag och fattar att den som får upp en flagga på en institution mentalt erövrat den. En flagga är ju en symbol, inte bara en dekoration.
Sedan: "En i huvudsak marginaliserad företeelse". Och vad finns då i centrum? Elfsborg? Stormarknaderna? Melodifestivalen? Earth Hour (som få i mitt grannskap brydde sig om, såg jag)? Människor förvandlade till konsumenter - är det detta som är den bärande samtidsidén? Kanske. Och då får väl prästerna i Mark gratulera de marginaliserade människor som möter upp till gudstjänst. Kanske kunde de hetsa upp församlingsborna mot Borås Tidning, dvs de som inte nöjer sig med att få en hjärteangelägenhet utskåpad av skribenten Mikael Hermansson. Det kunde bli riktigt intressant. För stämplandet av Mark som efterblivet och marginaliserat kanske inte är riktigt sant? Få aktörer samlar regelbundet och uthålligt så mycket folk som kyrkorna i Mark, kan man förmoda.
Hur misshandel och skadegörelsen i Kinna ska rubriceras vet ingen ännu. Det är politiskt eller publicistiskt lämpligt att kalla händelsen hatbrott. Det enda man nu egentligen kan göra är att invänta att polisen griper de skyldiga. Därefter kan man få klarhet. Min hållning är en enda: misstänksamhetens hermeneutik.
Den gör att jag också funderar över Resumés lista över de viktiga kommunikatörerna. Ingvar Kamprad kom etta. Inte har han gjort så stora insatser det senaste året i kommunikationsbranschen men IKEA-katalogen är obestridligen kommunikation med genomslag - liksom varumärket. På femte plats kom Antje Jackelén. Jag upptäckte ingen annan kyrklig person på den långa listan. Så vad har hon kommunicerat? Räcker twitterinlägg som kommunikation? Eller visitationer som i Osby och Östra Göinge? Eller byggs myter kring Antje Jackelén? Bilden av henne ska vara den som kommunicerar och till den änden förses hon med utmärkelse som Skånes främsta opinionsbildare och med en femteplats som kommunikatör. Borde jag, det är min självkritiska fråga, inte ha sett mer av den verksamheten då - om den varit på riktigt eller sitter jag så isolerad i det svenska medielivet (för att inte tala om kyrkolivet) att jag inte fattar finesserna?
Ni undrar kanske hur det gått för Sigrid, 5 år? Vi var ett tag på lantegendomen och Sigrid såg vattnet glittra. "Öppna", ropade hon, sprang in i huset och upp till övervåningen och kom ned med ett badlakan i akt och mening att bada i Helgasjön. Vi kunde, menade jag, kanske känna på vattnet först. Sigrid kände med händerna och sa att det var varmt, tog av sig strumpbyxorna och satte ner fötterna och tyckte fortfarande att det var rätt varmt. Men bad blev det inte. Efter ett tag sa Sigrid: "Det var förskräckligt kallt." Uppbyggligt. Till sist kommer sanningen fram. Vi tappade lite björksav och tog hem. Lite blev det men saven dracks ur det snapsglas som har texten WWJD, dvs What Would Jesus Drink? Barnen tyckte det var sött och gott. "Nyttigt", sa jag och mindes Erik och Sigvard. De la jäst i de ansenliga mängder björksav de tappat...
lördag 29 mars 2014
Ett nätt lurendrejeri
Ett par barnbarn skulle hämtas för att tillbringa weekend i Moheda, dvs äta pizza, popcorn, umgås med hundar etc. På kvällen bad jag aftonbön och stoppade om dem. Det skulle sjungas också. Jag tänkte "Så håll utöver" eller något annat fromt, men Sigrid, 5 år, beställde Samborombon. Jag sjöng men tjejerna kunde texten bättre när det kom ett stycke in i sången, konstaterade Alma, 8.. Hela hämtningsprojektet gav ändå tid att fundera över veckans alla händelser.
Helle Klein hade inte mycket rätt för sig. Det var inte Svenska kyrkan som fick in stadganden om väjningsrätt för vigselförrättare. Äktenskapsbalken togs först, kyrkomötesbeslutet därefter. Regeln om väjningsrätt kom till i början på 1970-talet så något i sak nytt var det inte. Visst kan man ta bort väjningsrätten - men då är det riksdagen som ska agera, inte kyrkomötet. I år är det val. Det är bara att fråga partierna hur de vill ha det. Men fråga inte partierna i kyrkomötet. Fråga riksdagspartierna, för det är riksdagen som stiftar lag.
Det finns olika sätt att lösa det dilemma som nu framställs men civiläktenskap tycks det principiellt rimliga. Jag har varit emot den lösningen men får ändra mig. Ska man ge enskilda förordnanden till vigselförrättare måste dessa, i likhet med de borgerliga, viga allt som går att viga efter svensk lag. rabbiner och imamer lika - och vigselförrättaren utför väl en statlig uppgift i grund och inte bara en funktion i förhållande till medlemmar? Vad är sagt om imamer, måste de viga enkönat och om de inte vill, ska de då skaffa fram en imam som ställer upp?
Helle Klein har deklarerat vad hon vill. Men vad säger partiet? Ni minns förstås att Die Partei hat immer recht. Fast nu gäller det alltså inte partiet i dess kyrkomöteskontext, för där stiftas inte längre lag. Så var det en gång. Vi som varit med och gjort lagstiftat i den ordningen och fortfarande är i livet, utgör en liten men exklusiv skara. Hur många är vi som gjort det under två kyrkomöten? Färre än fem? Ska vi dekoreras?
Nu ska i kolla Dagens Seglora. Faktafelet kanske rättas av Helle Klein där med uppmaning till riksdagen att skriva om Äktenskapsbalken eller vad tror ni?
Gårdagskvällens roliga var annars Sigrid, 5 år alltså. Hon ville ha något att läsa innan hon somnade och hämtade en bok på den systematisk-teologiska avdelningen. Det blev André Lemaire, Les Ministères aux Origines de L'Eglise (ed cerf 1971). Hon kunde läsa den, sa hon. Efter ett tag övergick hon dock till Läs med oss. Olas bok.
Det påminner om följande goda historia:
- Har jag berättat för dig om mina barnbarn?
- Nej, det har du inte och jag har länge tänkt att uppriktigt tacka dig för det.
Men ändå. Allt är inte de nätta lurendrejerierna, de medvetna lögnerna, de utstudera löftesbrotten. Det finns ett mer autentiskt liv bortom de kyrkliga systemen. Det är både underbart och förskräckande för en kyrka som skulle vara en del av detta autentiska liv men inte är.
Har ni annars funderat över beskyllningen för calvinism. Den bottnar i tanken att jag förespråkar en paradisisk tillvaro. Det gör jag inte. Men jag har vett nog att plädera för ett grundläggande hederligt kyrkosystem. Det är möjligt att styra vägen dit också under de villkor syndafallet ger oss. Och även om det inte är möjligt, måste ansvarskännande ämbetsbärare likväl försöka baxa systemen dit. Det är inte calvinsim för det. Men all annan hållning är eskapism - in i mysteriereligion eller in i ett uppblåst själv, jag vet inte vilket och struntar helt i det.
Helle Klein hade inte mycket rätt för sig. Det var inte Svenska kyrkan som fick in stadganden om väjningsrätt för vigselförrättare. Äktenskapsbalken togs först, kyrkomötesbeslutet därefter. Regeln om väjningsrätt kom till i början på 1970-talet så något i sak nytt var det inte. Visst kan man ta bort väjningsrätten - men då är det riksdagen som ska agera, inte kyrkomötet. I år är det val. Det är bara att fråga partierna hur de vill ha det. Men fråga inte partierna i kyrkomötet. Fråga riksdagspartierna, för det är riksdagen som stiftar lag.
Det finns olika sätt att lösa det dilemma som nu framställs men civiläktenskap tycks det principiellt rimliga. Jag har varit emot den lösningen men får ändra mig. Ska man ge enskilda förordnanden till vigselförrättare måste dessa, i likhet med de borgerliga, viga allt som går att viga efter svensk lag. rabbiner och imamer lika - och vigselförrättaren utför väl en statlig uppgift i grund och inte bara en funktion i förhållande till medlemmar? Vad är sagt om imamer, måste de viga enkönat och om de inte vill, ska de då skaffa fram en imam som ställer upp?
Helle Klein har deklarerat vad hon vill. Men vad säger partiet? Ni minns förstås att Die Partei hat immer recht. Fast nu gäller det alltså inte partiet i dess kyrkomöteskontext, för där stiftas inte längre lag. Så var det en gång. Vi som varit med och gjort lagstiftat i den ordningen och fortfarande är i livet, utgör en liten men exklusiv skara. Hur många är vi som gjort det under två kyrkomöten? Färre än fem? Ska vi dekoreras?
Nu ska i kolla Dagens Seglora. Faktafelet kanske rättas av Helle Klein där med uppmaning till riksdagen att skriva om Äktenskapsbalken eller vad tror ni?
Gårdagskvällens roliga var annars Sigrid, 5 år alltså. Hon ville ha något att läsa innan hon somnade och hämtade en bok på den systematisk-teologiska avdelningen. Det blev André Lemaire, Les Ministères aux Origines de L'Eglise (ed cerf 1971). Hon kunde läsa den, sa hon. Efter ett tag övergick hon dock till Läs med oss. Olas bok.
Det påminner om följande goda historia:
- Har jag berättat för dig om mina barnbarn?
- Nej, det har du inte och jag har länge tänkt att uppriktigt tacka dig för det.
Men ändå. Allt är inte de nätta lurendrejerierna, de medvetna lögnerna, de utstudera löftesbrotten. Det finns ett mer autentiskt liv bortom de kyrkliga systemen. Det är både underbart och förskräckande för en kyrka som skulle vara en del av detta autentiska liv men inte är.
Har ni annars funderat över beskyllningen för calvinism. Den bottnar i tanken att jag förespråkar en paradisisk tillvaro. Det gör jag inte. Men jag har vett nog att plädera för ett grundläggande hederligt kyrkosystem. Det är möjligt att styra vägen dit också under de villkor syndafallet ger oss. Och även om det inte är möjligt, måste ansvarskännande ämbetsbärare likväl försöka baxa systemen dit. Det är inte calvinsim för det. Men all annan hållning är eskapism - in i mysteriereligion eller in i ett uppblåst själv, jag vet inte vilket och struntar helt i det.
fredag 28 mars 2014
Samfund är sammanhang
Jag hörde Helle Klein banna Bertil Murray ("Marrej", som det hette i påan, de invandrade släkterna har det inte lätt!) och mena att han inte var i samklang med sitt samfund, det där han var prästvigd. Det är rätt grovt, fast inte riktigt i klass med Cristina Grenholm, när hon hävdade att kvinnoprästmotståndarna vägrade förkunna evangelium. Det ena som det andra måste väl ändå vara sanningslöst?
Jag funderade över begreppet. "Samfund" har, får jag för mig, med gemensam grund att göra? Vilken är Svenska kyrkans gemensamma grund? Inte kyrkopolitiska beslut fattade av det kyrkomöte som domineras av riksdagspartierna, utan den gemenskap bekännelsen anger, dvs katoliciteten. Vår kyrka är inte en kyrka som tror på reformer i politisk mening utan närmast fundamentalistiskt (där fick jag till det!): Re-form är att Kyrkan ska komma till sin ursprungsform, apostlarnas tro och praxis. Det som är evangeliskt är apostoliskt och därmed katolskt, som ni vet.
I politisk mening görs reformer som betyder nyordningar.
I Kyrkan görs reformer i betydelsen den gamla ordningen - den apostoliska.
Och därför har en reformkatolsk hög svansföring också eller just i förhållande till Rom. Fast blir kyrkosystemet reformert och går in för reformer av politisk karaktär, går katoliciteten förlorad. Det bekymrar föga Calvin, Zwingli och polarna, som ni kan se på skräckinjagande stenstoder i Geneve. De vill ju verkligen reformera i den politiska betydelsen.
Så hur är det då med Marrej och hans polare, för de finns: står han i konflikt med sitt samfund? Alls inte. Hans hållning är just grundad på samsyn i samfundet, det gemensamt grundade.
Utmaningen tycks vara att markera vad Svenska kyrkan är i sig, beskriva den av Gud givna identiteten och göra det i medvetande om vilket slags kyrkomöte vi har. Det kan med sin nuvarande konstruktion inte fatta bindande beslut i lärofrågor. Vi sa så 1982 och det är sant.
Men sådana beslut fattas då och då - under upphävande av stort buller. Visst. Men det är uppvisning, yta. Inget annat. Täckning bakåt saknas.
Vi ser det i frågan om enkönade vigslar där de engelska biskoparnas ställningstagande skulle ge anledning till nytt funderande i Sverige. Vi talar om den kyrka inom Borgågemenskapen med vilken vi nog i praktiken nu har de närmaste relationerna. Deras beslut i vigselfrågan går på tvärs mot vad Svenska kyrkans kyrkomöte har beslutat. Hur ska vi tala om den saken? Är den värd att tala om?
Samfund är sammanhang - och Helle Klein markerar nu att hon står utanför detta sitt samfunds sammanhang. Hon tror att Svenska kyrkan är ungefär som ett politiskt parti, som kan lämna sina gamla positioner för att inta nya, i vår tid genom triangulering. Så lever inte Kyrkan. Så vad gör vi nu när anklagelsen mot "Marrej" kommer tillbaka som en bumerang? Fraktionsstriden av SSU-typ hör inte till Kyrkans livsform.
Kyrkan lever mer öppet. Beslut tas, och det är en rätt preliminär sak att fatta beslut. Det avgörande är receptionsprocessen, hur det troende folket tar emot beslutet.
Den av mina vänner som mest envetet driver den saken är Dame Mary Tanner, vid senaste kyrkomötet dekorerad av självaste ärkebiskopen och ekumenisk förgrundgestalt numera.
Jag begrep inte vad Bertil Murray talade om i programmets inledning men jag kollade SR:s hemsida och P1-programmet hade som debattämne "Ta ställning mot homofobi". Jag tror att Bertil talade om detta. Den fråga som finns på hemsidan "Är det ok att präster nekar samkönade att gifta sig?" var den fråga Helle ville ta upp. Men den frågan ska väl närmast riktas till Justitieutskottet, för just så står det i äktenskapslagen.
När jag sitter i mitt pörte och tänker över livet är det en fråga som besvärar mig.
Det som kommer i påse, har varit i säck. I vilken säck har det som nu dras runt varit? Vilka bestämde sig för att misshandeln och skadegörelsen i Kinna var hatbrott och bestämde att detta som de definierat kunde användas i en kampanj att driva tillbaka de mörka krafterna i Marks kommun med vidare slagfält än så? Skedde någon samordning, "jag skriver här, du skriver där och vi får en stor tidning att skriva reportaget som vi kan haka på" eller var det som tänktes ut mer sublimt än så? Läs diaboliskt. Eller läs Solovyev om ni ska envisas med auktoriteter, fast vad heter hans bok! Biblioteket är i oordning och jag gav just upp. Lägg en kommentar, någon som vet vilken bok jag syftar på.
Men glöm inte sammanhanget. Svenska kyrkan bekänner återkommande sin katolicitet och formas av sin reformkatolska tradition. Alltså finns det inget som är så besvärande för de kyrkliga omgörarna som ekumenik och därför blir det så viktigt att de bara skickar sitt eget trogna folk till de ekumeniska mötena och organen. De andra sorteras bort. Och någon receptionsprocess, kritisk reflektion, behövs självfallet inte! Fast det är just det som behövs. Vad säger trons folk om de fattade besluten, kristenfolket?
Jag funderade över begreppet. "Samfund" har, får jag för mig, med gemensam grund att göra? Vilken är Svenska kyrkans gemensamma grund? Inte kyrkopolitiska beslut fattade av det kyrkomöte som domineras av riksdagspartierna, utan den gemenskap bekännelsen anger, dvs katoliciteten. Vår kyrka är inte en kyrka som tror på reformer i politisk mening utan närmast fundamentalistiskt (där fick jag till det!): Re-form är att Kyrkan ska komma till sin ursprungsform, apostlarnas tro och praxis. Det som är evangeliskt är apostoliskt och därmed katolskt, som ni vet.
I politisk mening görs reformer som betyder nyordningar.
I Kyrkan görs reformer i betydelsen den gamla ordningen - den apostoliska.
Och därför har en reformkatolsk hög svansföring också eller just i förhållande till Rom. Fast blir kyrkosystemet reformert och går in för reformer av politisk karaktär, går katoliciteten förlorad. Det bekymrar föga Calvin, Zwingli och polarna, som ni kan se på skräckinjagande stenstoder i Geneve. De vill ju verkligen reformera i den politiska betydelsen.
Så hur är det då med Marrej och hans polare, för de finns: står han i konflikt med sitt samfund? Alls inte. Hans hållning är just grundad på samsyn i samfundet, det gemensamt grundade.
Utmaningen tycks vara att markera vad Svenska kyrkan är i sig, beskriva den av Gud givna identiteten och göra det i medvetande om vilket slags kyrkomöte vi har. Det kan med sin nuvarande konstruktion inte fatta bindande beslut i lärofrågor. Vi sa så 1982 och det är sant.
Men sådana beslut fattas då och då - under upphävande av stort buller. Visst. Men det är uppvisning, yta. Inget annat. Täckning bakåt saknas.
Vi ser det i frågan om enkönade vigslar där de engelska biskoparnas ställningstagande skulle ge anledning till nytt funderande i Sverige. Vi talar om den kyrka inom Borgågemenskapen med vilken vi nog i praktiken nu har de närmaste relationerna. Deras beslut i vigselfrågan går på tvärs mot vad Svenska kyrkans kyrkomöte har beslutat. Hur ska vi tala om den saken? Är den värd att tala om?
Samfund är sammanhang - och Helle Klein markerar nu att hon står utanför detta sitt samfunds sammanhang. Hon tror att Svenska kyrkan är ungefär som ett politiskt parti, som kan lämna sina gamla positioner för att inta nya, i vår tid genom triangulering. Så lever inte Kyrkan. Så vad gör vi nu när anklagelsen mot "Marrej" kommer tillbaka som en bumerang? Fraktionsstriden av SSU-typ hör inte till Kyrkans livsform.
Kyrkan lever mer öppet. Beslut tas, och det är en rätt preliminär sak att fatta beslut. Det avgörande är receptionsprocessen, hur det troende folket tar emot beslutet.
Den av mina vänner som mest envetet driver den saken är Dame Mary Tanner, vid senaste kyrkomötet dekorerad av självaste ärkebiskopen och ekumenisk förgrundgestalt numera.
Jag begrep inte vad Bertil Murray talade om i programmets inledning men jag kollade SR:s hemsida och P1-programmet hade som debattämne "Ta ställning mot homofobi". Jag tror att Bertil talade om detta. Den fråga som finns på hemsidan "Är det ok att präster nekar samkönade att gifta sig?" var den fråga Helle ville ta upp. Men den frågan ska väl närmast riktas till Justitieutskottet, för just så står det i äktenskapslagen.
När jag sitter i mitt pörte och tänker över livet är det en fråga som besvärar mig.
Det som kommer i påse, har varit i säck. I vilken säck har det som nu dras runt varit? Vilka bestämde sig för att misshandeln och skadegörelsen i Kinna var hatbrott och bestämde att detta som de definierat kunde användas i en kampanj att driva tillbaka de mörka krafterna i Marks kommun med vidare slagfält än så? Skedde någon samordning, "jag skriver här, du skriver där och vi får en stor tidning att skriva reportaget som vi kan haka på" eller var det som tänktes ut mer sublimt än så? Läs diaboliskt. Eller läs Solovyev om ni ska envisas med auktoriteter, fast vad heter hans bok! Biblioteket är i oordning och jag gav just upp. Lägg en kommentar, någon som vet vilken bok jag syftar på.
Men glöm inte sammanhanget. Svenska kyrkan bekänner återkommande sin katolicitet och formas av sin reformkatolska tradition. Alltså finns det inget som är så besvärande för de kyrkliga omgörarna som ekumenik och därför blir det så viktigt att de bara skickar sitt eget trogna folk till de ekumeniska mötena och organen. De andra sorteras bort. Och någon receptionsprocess, kritisk reflektion, behövs självfallet inte! Fast det är just det som behövs. Vad säger trons folk om de fattade besluten, kristenfolket?
torsdag 27 mars 2014
Ett påhak
Ett påhak är ett litet inpass vid en föredragning eller genomgång och man signalerar för ett "påhak" med att räcka upp handen med böjt pekfinger, som alla krigsutbildade på nivå vet.
Påhaket gäller Barometern, som jag mot rutinen läste efter frukost.
Rubriken på ledaren av Martin Tunström löd: "Skyll inte hatbrott på Svenska kyrkan" och det kan väl antas vara en rätt rimlig hållning. Kinna blir exempel och så blir Tunström lätt oklar när han skriver om samvetsklausuler. Men det är en mening som jag undrar över: "Om Svenska kyrkans företrädare i Kinna inte deltagit i protesterna mot hatbrotten hade biskop och stift haft skäl att agera mycket kraftfullt. I de lokala manifestationerna för allas lika värde fanns dock församlingens ämbetsbärare med." Här inför demonstrationsplikt för präster, alltså! Men grundlagsfäst demonstrationsfrihet innebär väl också friheten att avstå? Hade kyrkoherden fått problem om han manifestationsdagen varit upptagen av annat, t ex sockenbud till en dödsbädd, ett svårt själavårdssamtal just den tiden eller ett viktigt sammanträde om ett känsligt och brådskande personalärende? Och vad om han haft ledig dag och planerat att för en gångs skull vara i Nordstan, Göteborg, för att shoppa? Vad är tillåtet om demonstrationskrav ställs för att kunna utebli?
Jag kan göra det lite mer komplicerat: Ponera att kyrkoherden visste vilka missgärningsmännen var. De hade tillsammans kommit till kyrkoherden och förklarat att de klått upp den ene av männen men motivet var inte alls hans sexualitet utan ett annat och fattbart trätoämne. Kyrkoherden manar missgärningsmännen att gå till polisen men det han fått veta ligger för hans del under tystnadsplikten. Nu kallas missgärningen hatbrott. Kyrkoherden är den ende - förutom förövarna och kanske offret - som vet vad saken gäller. Ska han likväl ställa upp mot det lokala hatbrottet och annars riskera repressalier från biskop och stift?
Om samvetsklausuler noterar jag att i ledaren förekommer uppgiften att i Stockholms stift prästvigs inte personer som har en minoritetsuppfattning. Det är en hållning i strid med vad kyrkomötena sagt när de beslut fattats som gjort en grupp medkristna till minoritet. Noteras.
Påhaket gäller Barometern, som jag mot rutinen läste efter frukost.
Rubriken på ledaren av Martin Tunström löd: "Skyll inte hatbrott på Svenska kyrkan" och det kan väl antas vara en rätt rimlig hållning. Kinna blir exempel och så blir Tunström lätt oklar när han skriver om samvetsklausuler. Men det är en mening som jag undrar över: "Om Svenska kyrkans företrädare i Kinna inte deltagit i protesterna mot hatbrotten hade biskop och stift haft skäl att agera mycket kraftfullt. I de lokala manifestationerna för allas lika värde fanns dock församlingens ämbetsbärare med." Här inför demonstrationsplikt för präster, alltså! Men grundlagsfäst demonstrationsfrihet innebär väl också friheten att avstå? Hade kyrkoherden fått problem om han manifestationsdagen varit upptagen av annat, t ex sockenbud till en dödsbädd, ett svårt själavårdssamtal just den tiden eller ett viktigt sammanträde om ett känsligt och brådskande personalärende? Och vad om han haft ledig dag och planerat att för en gångs skull vara i Nordstan, Göteborg, för att shoppa? Vad är tillåtet om demonstrationskrav ställs för att kunna utebli?
Jag kan göra det lite mer komplicerat: Ponera att kyrkoherden visste vilka missgärningsmännen var. De hade tillsammans kommit till kyrkoherden och förklarat att de klått upp den ene av männen men motivet var inte alls hans sexualitet utan ett annat och fattbart trätoämne. Kyrkoherden manar missgärningsmännen att gå till polisen men det han fått veta ligger för hans del under tystnadsplikten. Nu kallas missgärningen hatbrott. Kyrkoherden är den ende - förutom förövarna och kanske offret - som vet vad saken gäller. Ska han likväl ställa upp mot det lokala hatbrottet och annars riskera repressalier från biskop och stift?
Om samvetsklausuler noterar jag att i ledaren förekommer uppgiften att i Stockholms stift prästvigs inte personer som har en minoritetsuppfattning. Det är en hållning i strid med vad kyrkomötena sagt när de beslut fattats som gjort en grupp medkristna till minoritet. Noteras.
Rör inte mina kompisar, inte ni kompisar heller!
Förre kyrkoherden Gunnar Bäckström passar på. Han är också före detta EKHO-ordförande och intresset ljuger inte. Nu ska prästerna i Mark få lära sig var skåpet ska stå. Kopplingen är förutsägbar.
Det finns inte en enda kvinnlig präst i Mark och Bollebygds kontrakt och det är 56 år sedan beslutet. "Kyrkorådsledamöter, ta ert ansvar." Från denna fråga är det inte långt till frågan om det gifta paret, ni vet. Kopplingen kan i förstone synas förbryllande men, det hör till de gångna dagarnas tydliga insikter, på något sätt tycks de höra samman.
Märker ni tekniken? Bäckström utnyttjar ett överläge. Det är mobbarens metod. Varför ska den accepteras i kyrkolivet?
Tro nu inte att jag är ovän med Gunnar Bäckström, Vi badade bastu i Lund när vi var studenter och talade om många frågor. Men det betyder ju inte att man måste köpa mobbingen nu? Jag är vän med kontraktsprosten också. I en kria i Borås Tidning nämner Gunnar honom vid namn för EKHO hade ett EU-stött projekt som inte var välkommet till Marks och Bollebygds kontrakt. "Kontraktsprosten, då som nu, Anders Reinholdsson sa skarpt och bestämt nej." Det tror jag inte. Inte ett dugg. Men han kan ha sagt att kontraktet självt lägger sitt program och den han sa det till var en av hans vänner, en kyrkoherdedotter från bygden, väl?
Bäckström kräver lojalitet av de förtroendevalda, lojalitet mot kyrkans ordning. Enligt Svenska kyrkans ordning har Owe Johansson agerat - så vad gäller bråket? Bäckström kräver också att polisen måste bli mer aktiv, vilket indikerar att han har insyn i polisarbetet i Mark. Men det tror inte jag. Och så ska det köpas in regnbågsflaggor. Jag skriver i passivform, för jag vet inte riktigt vem maningen riktas till: "Köp in regnbågsflaggor, stora som små och hissa överallt, ta ställning, våga säga ifrån." Finns det regnbågsflaggor att ha i julgranen?
Men jag vågar säga ifrån. Det Gunnar Bäckström gör mot hederligt arbetande kollegor i stiftet är skamlöst. Han passar på tillfället att hugga på dem som klumpas ihop och utsätts för kritik för teologiska ställningstaganden, som Svenska kyrkan sagt är helt OK. Fromsint anför Bäckström bibeltexter därtill, om Rut och om David och Jonatan. Enkel biblicism och kanske - om man tog tidsmaskinen, lika överraskande för Rut, David och Jonatan som det måste varit för kontraktsprosten Reinholdsson att upptäcka sig vara person i BT. Texterna återfinns i Rut 1:16b-17 och 1 Sam 20:4, 17 och 41-42 (hopp i bibeltexten men i alla fall).
Bäckström passar på i GP också. Där underförstås försåtligt att det är något fel på präster och diakoner för de anklagas för att ha slarvat bort ett vigningslöfte: "Vill Ni i er tjänst följa vår kyrkas ordning och förverkliga er kallelse med Kristus som förebild:" Sällan har jag bett att präster inte ska vara samvetsömma, men det gör jag nu. Den försåtliga anklagelsen är ett stycke lag som ska trycka ner dem. Det får inte ske. På samma sätt använder Bäckström misshandeln, där det inte finns någon förövare gripen, och kopplar den försåtligt till konfirmandundervisningen. Vad har sagts där? Metoden är det försåtliga misstänkliggörandet.
Vuxenmobbing, solklar vuxenmobbing.
Bäckström fattar vilka som är utsatta och dem vågar han sig på och - på mobbarens självklara sätt - bjuder in andra att delta i verksamheten. Jag tycker det är ynkligt. Och sorgligt. En gammal kompis ger sig på mina kompisar. Jag ogillar sådant. jag trodde faktiskt aldrig när jag var ung och badade bastu med Gunnar att detta skulle vara den pensionerade kyrkoherdens sätt att umgås med bröderna. Allra minst som de uppgifter som Svenska Dagbladet var, som biskopen sa, "ger en starkt vinklad och delvis felaktig bild." På detta byggs nu resonemang, ställs krav och ageras. Man passar på.
Till dem som tror att jag på denna blogg tar upp frågan om kvinnliga präster och homosexuella vill jag anföra Kaiserns marginalanteckning om att de som inte tror att Ryssland-Gallien vill ha ett omedelbart krig mot Tyskland hör hemma på Dalldorf Asylum. Jag skriver om hederlighet, men kan förstå att detta begrepp uppfattas apart i somliga kristliga kretsar. Jag tänker som Kaisern: Dalldorf Asylum vore lämplig plats för dem som inte fattar att hederlighet är ett mitt underliggande kyrkliga tema. Att Dietrich Bonhoeffers far var chefsläkare på Dalldorf, ska jag ta upp vid något annat tillfälle.
Det finns inte en enda kvinnlig präst i Mark och Bollebygds kontrakt och det är 56 år sedan beslutet. "Kyrkorådsledamöter, ta ert ansvar." Från denna fråga är det inte långt till frågan om det gifta paret, ni vet. Kopplingen kan i förstone synas förbryllande men, det hör till de gångna dagarnas tydliga insikter, på något sätt tycks de höra samman.
Märker ni tekniken? Bäckström utnyttjar ett överläge. Det är mobbarens metod. Varför ska den accepteras i kyrkolivet?
Tro nu inte att jag är ovän med Gunnar Bäckström, Vi badade bastu i Lund när vi var studenter och talade om många frågor. Men det betyder ju inte att man måste köpa mobbingen nu? Jag är vän med kontraktsprosten också. I en kria i Borås Tidning nämner Gunnar honom vid namn för EKHO hade ett EU-stött projekt som inte var välkommet till Marks och Bollebygds kontrakt. "Kontraktsprosten, då som nu, Anders Reinholdsson sa skarpt och bestämt nej." Det tror jag inte. Inte ett dugg. Men han kan ha sagt att kontraktet självt lägger sitt program och den han sa det till var en av hans vänner, en kyrkoherdedotter från bygden, väl?
Bäckström kräver lojalitet av de förtroendevalda, lojalitet mot kyrkans ordning. Enligt Svenska kyrkans ordning har Owe Johansson agerat - så vad gäller bråket? Bäckström kräver också att polisen måste bli mer aktiv, vilket indikerar att han har insyn i polisarbetet i Mark. Men det tror inte jag. Och så ska det köpas in regnbågsflaggor. Jag skriver i passivform, för jag vet inte riktigt vem maningen riktas till: "Köp in regnbågsflaggor, stora som små och hissa överallt, ta ställning, våga säga ifrån." Finns det regnbågsflaggor att ha i julgranen?
Men jag vågar säga ifrån. Det Gunnar Bäckström gör mot hederligt arbetande kollegor i stiftet är skamlöst. Han passar på tillfället att hugga på dem som klumpas ihop och utsätts för kritik för teologiska ställningstaganden, som Svenska kyrkan sagt är helt OK. Fromsint anför Bäckström bibeltexter därtill, om Rut och om David och Jonatan. Enkel biblicism och kanske - om man tog tidsmaskinen, lika överraskande för Rut, David och Jonatan som det måste varit för kontraktsprosten Reinholdsson att upptäcka sig vara person i BT. Texterna återfinns i Rut 1:16b-17 och 1 Sam 20:4, 17 och 41-42 (hopp i bibeltexten men i alla fall).
Bäckström passar på i GP också. Där underförstås försåtligt att det är något fel på präster och diakoner för de anklagas för att ha slarvat bort ett vigningslöfte: "Vill Ni i er tjänst följa vår kyrkas ordning och förverkliga er kallelse med Kristus som förebild:" Sällan har jag bett att präster inte ska vara samvetsömma, men det gör jag nu. Den försåtliga anklagelsen är ett stycke lag som ska trycka ner dem. Det får inte ske. På samma sätt använder Bäckström misshandeln, där det inte finns någon förövare gripen, och kopplar den försåtligt till konfirmandundervisningen. Vad har sagts där? Metoden är det försåtliga misstänkliggörandet.
Vuxenmobbing, solklar vuxenmobbing.
Bäckström fattar vilka som är utsatta och dem vågar han sig på och - på mobbarens självklara sätt - bjuder in andra att delta i verksamheten. Jag tycker det är ynkligt. Och sorgligt. En gammal kompis ger sig på mina kompisar. Jag ogillar sådant. jag trodde faktiskt aldrig när jag var ung och badade bastu med Gunnar att detta skulle vara den pensionerade kyrkoherdens sätt att umgås med bröderna. Allra minst som de uppgifter som Svenska Dagbladet var, som biskopen sa, "ger en starkt vinklad och delvis felaktig bild." På detta byggs nu resonemang, ställs krav och ageras. Man passar på.
Till dem som tror att jag på denna blogg tar upp frågan om kvinnliga präster och homosexuella vill jag anföra Kaiserns marginalanteckning om att de som inte tror att Ryssland-Gallien vill ha ett omedelbart krig mot Tyskland hör hemma på Dalldorf Asylum. Jag skriver om hederlighet, men kan förstå att detta begrepp uppfattas apart i somliga kristliga kretsar. Jag tänker som Kaisern: Dalldorf Asylum vore lämplig plats för dem som inte fattar att hederlighet är ett mitt underliggande kyrkliga tema. Att Dietrich Bonhoeffers far var chefsläkare på Dalldorf, ska jag ta upp vid något annat tillfälle.
onsdag 26 mars 2014
Pinsamt
Jag var på Öland i går för att hämta en del kvarlämnat, för jag tänkte i höstas att det var lättare att ta med det när det våras ibland bergen. Alltså kom jag till norra Öland när vinden tog i och regnet efter ett tag piskade rätt blött. Men jag hann träffa en del vänner och var nöjd ändå. Ingenting av detta var pinsamt.
På väg hem stängdes Ölandsbron för vindkänslig trafik och på ölandssidan stod två poliser med blåljus och frös i vinden. De på kalmarsidan tyckte jag mig se sitta i bilen, klokt nog. På bron blåste vattnet upp ur vattenbrunnarna. Då blåser det. Och sjöarna bröts, som de gör när vågens längd är tre gånger djupet. Inte heller detta var pinsamt. Mer spännande och vackert på sitt sätt.
Det pinsamma nåddes jag av när jag väl kommit hem och läste Kyrkans Tidning på nätet, för nu fick jag veta att biskop Per Eckerdal blåst till reträtt. På flera punkter är kyrkoherde Johansson och han överens.
Så var hamnar biskop Bonnier nu? Och Helle Klein? Och alla andra? Men skadan är ju skedd. Biskopen lyckades inte värna sin kyrkoherde. Det får konsekvenser för EKHO hakar piggt på och har beslutat sig för att försöka få en regnbågsmässa i Kinna. Varför behövs det? Kyrkoherde Owe Johansson har inte stängt någon ute från Herrens bord. Men mönstret följer vuxenmobbingens grundmönster, tycker jag mig se. Det är fritt fram att försöka pressa Owe Johansson. "Ur ett själavårdande perspektiv" skulle detta kunna vara en bra idé, menar EKHO - hyckleriet klär sig fromsint, må jag säga.
Vore det inte lämpligt att biskoparna kollektivt fick öva lite kräkelföring utifrån bajonettexercisens grunder: Hugg, vrid om, dra ut? En del av krigskonsten är att ha balans vid denna slakteriövning, ja, detaljerna behöver vi inte ta här. Men då skulle de rätt påkostade kräklorna efter lite episkopal övning bli till nytta, kan man tänka. Ska vi ta ett pass under min ledning framför Ärkebiskopsgården? 14 biskopar blir sju par ...
Hur var det nu biskop Eckerdal sa? Svenskans artikel "ger en starkt vinklad och delvis felaktig bild av Owe Johansson och Kinna församling". Delvis? Hur då? Och biskopens slutsats blir ett beklagande: "Jag beklagar detta, eftersom det flyttar fokus från förföljelsen som plågar Roy och Håkan." Det kan man ju säga - men skulle han inte beklaga att hans kyrkoherde i Kinna offentligen beljugs och framställs som något han i sin mänskliga svaghet dock inte är? Eller är det i Svenska kyrkan så vardagligt att somliga av oss SKA framställas så, att det inte är värt ett beklagande?
Per Eckerdals agerande finner jag pinsamt. Kanske mest för att jag sedan mer än 40 år gillar honom.
Så har, som +Biörn berättade i en kommentar, P1 börjat agera. Det ska bli debatt med Helle Klein. Fast jag fick inte vara med ity att jag är för känd. Det heter så, för Helle vågar för liv och pina inte möta mig i en debatt i radio och gissningsvis är det Helle som avgör vem hon möter, på politiskt sätt alltså. Inte en sakfråga som ska tröskas igenom för att alternativen ska blottläggas utan en uppvisning med en lämplig debattmotståndare. Det blir tydligen Bertil Murray, Frimodig kyrka.
Jag ska lyssna nogsamt och räknar med att Bertil nu gör förfäderna heder. Hans släkt kommer ju av krigiska skottar i svensk krigstjänst - och något av det krigiska finns väl i generna.
I Svenskan i dag görs förresten uppföljningen under rubriken "Helle Klein kritiserar kyrkans agerande i Kinna". Rubriken på nätet var en annan:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/helle-klein-kyrkan-uppratthaller-fortryck_3401434.svd
Det är för mycket "feglir", säger hon och menar att höstens kyrkomöte borde kunna driva igenom att väjningsrätten avskaffas. Det är konsekvent. Först en reform som inte står i överensstämmelse med vad det kristna äktenskapet är med utfästelser att man får tänka annorlunda och alls inte behöver vara med på tåget och därefter löftesbrottet, kanske som en följd av organiserad kampanj. Joh 8:44
Åke Bonnier ser inte att det går att slopa väjningsrätten "i dagsläget". Nej, men till hösten kanske?
Svenska Dagbladet ska i övrigt ihågkommas för sin insats att definiera ekumenik som "förståelse för andra kristna religioner". Det fanns en tid när SvD hade en särskild kyrkoreporter som förutsattes veta vad han skrev om! Men lägg definitionen och ursprunget på minnet. Svenskan var det. Men bry inte era hjärnor för mycket med frågan vad "andra kristna religioner" kan vara - för det problemet är olösligt, tro mig. Jag är docent i kyrkovetenskap.
Tillbaka till debatten! Här gäller det att avslöja det maktfullkomliga lögnväsende som framträder i namn av postmodernism. Det finns ingen Sanning men sanningar, som ni vet. Men kärlek! Har man bara problemformuleringsprivilegiet och definitionsföreträdet, det är taktiken påtryckarna tänker ska fungera. Det är detta företräde Bertil Murray ska se till att Helle inte får, förstår jag. Jag ska lyssna. Och minns att när Murray klär upp sig i kilt, så sitter den lilla dolken (daggern) i strumpskaftet...
Det är inte heller pinsamt, inte ens med en karl i kjol. I detta fall, alltså - och i Skottland, förstås.
På väg hem stängdes Ölandsbron för vindkänslig trafik och på ölandssidan stod två poliser med blåljus och frös i vinden. De på kalmarsidan tyckte jag mig se sitta i bilen, klokt nog. På bron blåste vattnet upp ur vattenbrunnarna. Då blåser det. Och sjöarna bröts, som de gör när vågens längd är tre gånger djupet. Inte heller detta var pinsamt. Mer spännande och vackert på sitt sätt.
Det pinsamma nåddes jag av när jag väl kommit hem och läste Kyrkans Tidning på nätet, för nu fick jag veta att biskop Per Eckerdal blåst till reträtt. På flera punkter är kyrkoherde Johansson och han överens.
Så var hamnar biskop Bonnier nu? Och Helle Klein? Och alla andra? Men skadan är ju skedd. Biskopen lyckades inte värna sin kyrkoherde. Det får konsekvenser för EKHO hakar piggt på och har beslutat sig för att försöka få en regnbågsmässa i Kinna. Varför behövs det? Kyrkoherde Owe Johansson har inte stängt någon ute från Herrens bord. Men mönstret följer vuxenmobbingens grundmönster, tycker jag mig se. Det är fritt fram att försöka pressa Owe Johansson. "Ur ett själavårdande perspektiv" skulle detta kunna vara en bra idé, menar EKHO - hyckleriet klär sig fromsint, må jag säga.
Vore det inte lämpligt att biskoparna kollektivt fick öva lite kräkelföring utifrån bajonettexercisens grunder: Hugg, vrid om, dra ut? En del av krigskonsten är att ha balans vid denna slakteriövning, ja, detaljerna behöver vi inte ta här. Men då skulle de rätt påkostade kräklorna efter lite episkopal övning bli till nytta, kan man tänka. Ska vi ta ett pass under min ledning framför Ärkebiskopsgården? 14 biskopar blir sju par ...
Hur var det nu biskop Eckerdal sa? Svenskans artikel "ger en starkt vinklad och delvis felaktig bild av Owe Johansson och Kinna församling". Delvis? Hur då? Och biskopens slutsats blir ett beklagande: "Jag beklagar detta, eftersom det flyttar fokus från förföljelsen som plågar Roy och Håkan." Det kan man ju säga - men skulle han inte beklaga att hans kyrkoherde i Kinna offentligen beljugs och framställs som något han i sin mänskliga svaghet dock inte är? Eller är det i Svenska kyrkan så vardagligt att somliga av oss SKA framställas så, att det inte är värt ett beklagande?
Per Eckerdals agerande finner jag pinsamt. Kanske mest för att jag sedan mer än 40 år gillar honom.
Så har, som +Biörn berättade i en kommentar, P1 börjat agera. Det ska bli debatt med Helle Klein. Fast jag fick inte vara med ity att jag är för känd. Det heter så, för Helle vågar för liv och pina inte möta mig i en debatt i radio och gissningsvis är det Helle som avgör vem hon möter, på politiskt sätt alltså. Inte en sakfråga som ska tröskas igenom för att alternativen ska blottläggas utan en uppvisning med en lämplig debattmotståndare. Det blir tydligen Bertil Murray, Frimodig kyrka.
Jag ska lyssna nogsamt och räknar med att Bertil nu gör förfäderna heder. Hans släkt kommer ju av krigiska skottar i svensk krigstjänst - och något av det krigiska finns väl i generna.
I Svenskan i dag görs förresten uppföljningen under rubriken "Helle Klein kritiserar kyrkans agerande i Kinna". Rubriken på nätet var en annan:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/helle-klein-kyrkan-uppratthaller-fortryck_3401434.svd
Det är för mycket "feglir", säger hon och menar att höstens kyrkomöte borde kunna driva igenom att väjningsrätten avskaffas. Det är konsekvent. Först en reform som inte står i överensstämmelse med vad det kristna äktenskapet är med utfästelser att man får tänka annorlunda och alls inte behöver vara med på tåget och därefter löftesbrottet, kanske som en följd av organiserad kampanj. Joh 8:44
Åke Bonnier ser inte att det går att slopa väjningsrätten "i dagsläget". Nej, men till hösten kanske?
Svenska Dagbladet ska i övrigt ihågkommas för sin insats att definiera ekumenik som "förståelse för andra kristna religioner". Det fanns en tid när SvD hade en särskild kyrkoreporter som förutsattes veta vad han skrev om! Men lägg definitionen och ursprunget på minnet. Svenskan var det. Men bry inte era hjärnor för mycket med frågan vad "andra kristna religioner" kan vara - för det problemet är olösligt, tro mig. Jag är docent i kyrkovetenskap.
Tillbaka till debatten! Här gäller det att avslöja det maktfullkomliga lögnväsende som framträder i namn av postmodernism. Det finns ingen Sanning men sanningar, som ni vet. Men kärlek! Har man bara problemformuleringsprivilegiet och definitionsföreträdet, det är taktiken påtryckarna tänker ska fungera. Det är detta företräde Bertil Murray ska se till att Helle inte får, förstår jag. Jag ska lyssna. Och minns att när Murray klär upp sig i kilt, så sitter den lilla dolken (daggern) i strumpskaftet...
Det är inte heller pinsamt, inte ens med en karl i kjol. I detta fall, alltså - och i Skottland, förstås.
tisdag 25 mars 2014
Postmodernismens känsloliv - eller: Lita på Helle!
Jag är lite tagen att gång på gång få se postmodernismens rika känsloliv svalla över och därmed bereda oss informationer om hur dominerande just det postmoderna är i vår tid. Det finns ingen Sanning men sanningar av skiftande slag. "Frånvaron av objektiva måttstockaer, som kan förmedla olika perspektiv och känslor, innebär tillsammans med diskvalificeringen av förnuftet att splittring och konflikt mellan olika grupper blir den naturliga utgången." (Hicks, Postmodernismens förklaring, s 94) Och ni vet att allt är relativt, men postmodernismen berättar hur det är. (aa s 196) Det förklarar också det höga tonläget mot dem som tänker annorlunda.
Helle Klein är en utmärkt exponent för det samtida, hon sprattlar i de trådar som samtidsideologin drar i och en del av sprattlandet blir självfallet till smockor mot oss andra. Det är underhållande på sitt sätt. Men, som Ordföranden påpekade, också papperstigrar kan vara tigrar - ett tag i alla fall.
Det dröjde alltså inte förrän Svenska Dagbladets artiklar kring Kinna, på många sätt tydligen ideologisk konstruktion, fick uppföljning i biskop Bonniers approberade blogg, där han ställde frågan, och svaret gav Helle Klein på Dagens Seglora.
"Det borde vara självklart att kyrkans ämbetsinnehavare ställer upp på den äktenskapslag som staten litar på oss att utföra", menar Helle och vill att biskopsmötet ska utvärdera "kyrkans beslut att säga ja till samkönade äktenskap men tillåta enskilda präster att säga nej." Helle beklagar väjningsrätten. Vi kanske ska försöka följa Helle Kleins resonemang?
1. Kinna ligger i Marks kommun.
DS: Ovedersägligen.
2. Kyrkoherde Johansson i Kinna bedriver undervisning mot homosexuella.
DS: Gör han? När, var, hur? Svarade han inte på en journalists frågor i en slags "set up"?
3. Johansson skrev på "den så kallade Kalin-listan 2005 - mot samkönade äktenskap."
DS: Aj då. 2005 sas att just samkönade äktenskap blev det aldrig tal om utan för de samkönade var det partnerskapsvälsignelse som skulle gälla. Vad fort man kan glömma - men låt oss inte gå förlorade i detaljer!
4. "Yngve Kalin är också präst i Marks kommun, aktiv i de konservativa partiet Frimodig kyrka, som har mandat i kyrkomötet och aktiv motståndare till homosexuellas rätt att vigas." Hon skriver så, chefredaktören.
DS: Intresseklubben noterar men vilken är kopplingen i sak?
5. "Konservativ teologi, kvinnoprästmotstånd och antihomosexualitet går hand i hand i vår kyrkas trista historia."
DS: Om detta skulle jag gärna vilja få mig mer berättat!
6. "Det är samma krafter som då förtryckte kvinnor som ville bli präster, som nu förtrycker homosexuella för deras längtan att få leva sin kärlek och ingå äktenskap."
DS: Jag tror faktiskt inte att jag tidigare stött på påståendet om krafter som förtryckte kvinnor som ville bli präster tidigare för det var ju dåförtiden, när jag döptes, rådande kyrkolära! Det brukar talas om" förföljelsen"...
7. "Frimodig kyrkas frontfigur heter Dag Sandahl."
DS: Men vad skulle nu bevisas?
8. "Det torde inte vara någon överraskning för biskopen att herrarna i Marks kommun har en kristen tolkning som går stick i stäv med Svenska kyrkans officiella hållning." Därför var det på tiden att biskopen tar kontakt med kyrkoherde Johansson.
DS: Men, hallå! Var har det träffats några bekännelseavgöranden som gör slutsatsen som Helle Kein drar alls möjlig?
9. "Det finns fler präster med dessa människofientliga värderingar inte bara i Göteborgs stift."
DS: Nu vet ni hur postmodernismens känsloliv är beskaffat så detta är inte en sats som utsäger något faktiskt. De församlingspräster Helle kastar sig över är fortfarande goda själasörjare och omtänksamma herdar i sina församlingar, tro inte annat. Men fatta hur ideologi tar sig uttryck! Och slutsatsen är given:
10. "Inte heller borde det vara förenligt med prästämbetet att undervisa om att homosexualitet är syndigt, onaturligt eller vad sjutton man nu påstår för idiotier."
DS: Men hur löd prästlöftet, det som handlar om Bibel och bekännelse?
11. Det borde vara självklart att prästerna ställer upp på statens äktenskapslag, menar Helle.
DS: Gäller det också äktenskapslagen i Tyskland på 1930-talet, den som prosten Lysander på allt sätt försökte bryta mot? Ska Albert Lysander, nu 59 år död, bannas för sitt tilltag att försöka kringgå Tysklands raslagar? Säga vad man vill, men visst var den lagen också statlig. Och prosten statstjänsteman! Så vad?
12. Kyrkoherde Johansson har "en oerhörd stark ställning som värdeskapare och opinionsbildare".
DS: Svenskan igen - "oerhört" ska det väl heta. Kinna är, menar Helle tydligen, ett litet samhälle där kyrkoherden får denna roll. Finns det inte radio och tv i Kinna? Formas verkligen värderingarna så lokalt. Det finns alltså församlingar där kyrkoherden är bondehövding. Fan tro't, som de fromma säger. Obs! Citat!
Och så kommer slutklämmen:
13. "I en tid när nazister och fascister åter marscherar på gatorna och sprider sitt hat inte minst mot homosexuella måste kyrkan tydligt ställa sig på livets och kärlekens sida, inte hatets."
DS: Och säga vad man vill om Helle Kleins text men som kärleksförklaring kanske den skulle kunna överträffas?
Det finns ingen Sanning men sanningar. Dock finns det Kärlek, och vad Kärlek är, definierar postmodernisten. Allt annat är hat och alla andras hållningar är hatiska..
Gick ni på det?
Stalltips: Det kommer en motion till kyrkomötet i höst. Repris sålunda på Ströms nyårspredikan Nyårsdagen 1978, som rapporterades i DN och så var stenen i rullning.
I dag är det den riktiga Tranedagen. Har ni glömt att hänga upp en strumpa för att tranan ska lägga godis i den? Eller är ni för gamla för den sortens påhitt? Hur eller hur - Tranedagen är det. För somliga kan blodsockerhalten höjas och de bli lite gladare. Och det är bara en graviditet kvar till julen 2014!
Helle Klein är en utmärkt exponent för det samtida, hon sprattlar i de trådar som samtidsideologin drar i och en del av sprattlandet blir självfallet till smockor mot oss andra. Det är underhållande på sitt sätt. Men, som Ordföranden påpekade, också papperstigrar kan vara tigrar - ett tag i alla fall.
Det dröjde alltså inte förrän Svenska Dagbladets artiklar kring Kinna, på många sätt tydligen ideologisk konstruktion, fick uppföljning i biskop Bonniers approberade blogg, där han ställde frågan, och svaret gav Helle Klein på Dagens Seglora.
"Det borde vara självklart att kyrkans ämbetsinnehavare ställer upp på den äktenskapslag som staten litar på oss att utföra", menar Helle och vill att biskopsmötet ska utvärdera "kyrkans beslut att säga ja till samkönade äktenskap men tillåta enskilda präster att säga nej." Helle beklagar väjningsrätten. Vi kanske ska försöka följa Helle Kleins resonemang?
1. Kinna ligger i Marks kommun.
DS: Ovedersägligen.
2. Kyrkoherde Johansson i Kinna bedriver undervisning mot homosexuella.
DS: Gör han? När, var, hur? Svarade han inte på en journalists frågor i en slags "set up"?
3. Johansson skrev på "den så kallade Kalin-listan 2005 - mot samkönade äktenskap."
DS: Aj då. 2005 sas att just samkönade äktenskap blev det aldrig tal om utan för de samkönade var det partnerskapsvälsignelse som skulle gälla. Vad fort man kan glömma - men låt oss inte gå förlorade i detaljer!
4. "Yngve Kalin är också präst i Marks kommun, aktiv i de konservativa partiet Frimodig kyrka, som har mandat i kyrkomötet och aktiv motståndare till homosexuellas rätt att vigas." Hon skriver så, chefredaktören.
DS: Intresseklubben noterar men vilken är kopplingen i sak?
5. "Konservativ teologi, kvinnoprästmotstånd och antihomosexualitet går hand i hand i vår kyrkas trista historia."
DS: Om detta skulle jag gärna vilja få mig mer berättat!
6. "Det är samma krafter som då förtryckte kvinnor som ville bli präster, som nu förtrycker homosexuella för deras längtan att få leva sin kärlek och ingå äktenskap."
DS: Jag tror faktiskt inte att jag tidigare stött på påståendet om krafter som förtryckte kvinnor som ville bli präster tidigare för det var ju dåförtiden, när jag döptes, rådande kyrkolära! Det brukar talas om" förföljelsen"...
7. "Frimodig kyrkas frontfigur heter Dag Sandahl."
DS: Men vad skulle nu bevisas?
8. "Det torde inte vara någon överraskning för biskopen att herrarna i Marks kommun har en kristen tolkning som går stick i stäv med Svenska kyrkans officiella hållning." Därför var det på tiden att biskopen tar kontakt med kyrkoherde Johansson.
DS: Men, hallå! Var har det träffats några bekännelseavgöranden som gör slutsatsen som Helle Kein drar alls möjlig?
9. "Det finns fler präster med dessa människofientliga värderingar inte bara i Göteborgs stift."
DS: Nu vet ni hur postmodernismens känsloliv är beskaffat så detta är inte en sats som utsäger något faktiskt. De församlingspräster Helle kastar sig över är fortfarande goda själasörjare och omtänksamma herdar i sina församlingar, tro inte annat. Men fatta hur ideologi tar sig uttryck! Och slutsatsen är given:
10. "Inte heller borde det vara förenligt med prästämbetet att undervisa om att homosexualitet är syndigt, onaturligt eller vad sjutton man nu påstår för idiotier."
DS: Men hur löd prästlöftet, det som handlar om Bibel och bekännelse?
11. Det borde vara självklart att prästerna ställer upp på statens äktenskapslag, menar Helle.
DS: Gäller det också äktenskapslagen i Tyskland på 1930-talet, den som prosten Lysander på allt sätt försökte bryta mot? Ska Albert Lysander, nu 59 år död, bannas för sitt tilltag att försöka kringgå Tysklands raslagar? Säga vad man vill, men visst var den lagen också statlig. Och prosten statstjänsteman! Så vad?
12. Kyrkoherde Johansson har "en oerhörd stark ställning som värdeskapare och opinionsbildare".
DS: Svenskan igen - "oerhört" ska det väl heta. Kinna är, menar Helle tydligen, ett litet samhälle där kyrkoherden får denna roll. Finns det inte radio och tv i Kinna? Formas verkligen värderingarna så lokalt. Det finns alltså församlingar där kyrkoherden är bondehövding. Fan tro't, som de fromma säger. Obs! Citat!
Och så kommer slutklämmen:
13. "I en tid när nazister och fascister åter marscherar på gatorna och sprider sitt hat inte minst mot homosexuella måste kyrkan tydligt ställa sig på livets och kärlekens sida, inte hatets."
DS: Och säga vad man vill om Helle Kleins text men som kärleksförklaring kanske den skulle kunna överträffas?
Det finns ingen Sanning men sanningar. Dock finns det Kärlek, och vad Kärlek är, definierar postmodernisten. Allt annat är hat och alla andras hållningar är hatiska..
Gick ni på det?
Stalltips: Det kommer en motion till kyrkomötet i höst. Repris sålunda på Ströms nyårspredikan Nyårsdagen 1978, som rapporterades i DN och så var stenen i rullning.
I dag är det den riktiga Tranedagen. Har ni glömt att hänga upp en strumpa för att tranan ska lägga godis i den? Eller är ni för gamla för den sortens påhitt? Hur eller hur - Tranedagen är det. För somliga kan blodsockerhalten höjas och de bli lite gladare. Och det är bara en graviditet kvar till julen 2014!
måndag 24 mars 2014
Ska man svimma? Måndagsreflektioner
Jag skrev ett litet inlägg i ett helt annat ämne och när jag skulle lägga ut det, försvann det. Ohjälpligt. Jag uppfattade saken paulinskt och med 1917 års bibelöversättningen: Anden tillstadde det inte. Jag skulle i stället fortsätta mitt Mark-arbete.
Kanske är det av intresse att få veta hur Svenska Dagbladets journalist arbetade. på tisdagen var han i Kinna och talade med folk, också med kyrkoherden. På torsdagen ringde han och ställde frågor om bibelord och undrade upprepat om kyrkoherden inte ville läsa något sådant ord för honom. Vad ska en präst svara på en sådan begäran? "Jag läser inte Bibeln" verkar inte vara ett bra svar och i kyrkoherde Johanssons inte ett sant ens en gång. Så kyrkoherden läste och journalisten var nöjd för nu stämde något in på hans förförståelse. Hur stod det sedan i SvD? "Han läser högt ur Romarbrevet, första kapitlet. Paulus ord är populära bland dem som är negativt inställda till homosexuella handlingar." Knepet är detsamma som journalisten som intervjuade den engelske biskop som just steg i land i New York. "Ska biskopen gå på nattklubb här i New York?" Biskopen svarade: "Finns det nattklubbar här i New York?" Rubriken var given: "Biskopens första fråga. Finns det nattklubbar här i New York?" Och nu vet ni Svenska Dagbladets nivå. Jag är inte riktigt glad. Undrar hur chefredaktören har det?
Biskop Åke Bonnier läser Svenska Dagbladet. Det gjorde nog ärkebiskop Gunnar Hultgren också. Hur jag vet det? Jo, han hade tidningspapper i mitran för att den skulle passa bättre och det var just Svenskan. En alert pressfotograf fick det på bild och så illustrerades dåförtiden "högerkyrkan".
Tillbaka till min vän och ärkebiskopskandidat Åke.
Varje mässa borde vara en kärlekens mässa, skriver han. Alla skulle känna sig inkluderade. Det kan man säga. Ica i Källa, där Åke har sommarviste, har byggt ut igen. Kanske skulle Åke lära sig av Ica för det viktigaste är att behålla gamla kunder eftersom det är svårt, kostsamt och mödosamt att skaffa sig nya. Behålla gamla kunder är att hålla ihop det kyrkliga så att de som är med inte blir emot och sköta sina präster så att de inte tappar sin frimodighet. Hade jag varit präst i Skara stift, hade jag i dag självanmält mig till domkapitlet för att få svar på den fråga biskopen ställer:
Frågan är om en, som bärare av vigningstjänstuppdraget i Svenska kyrkan, kan lära ut (i t ex undervisning och själavård) att utlevd homosexualitet är synd och samtidigt vara trogen Svenska kyrkans tro och lära?" Ja, biskopen satte ett frågetecken efter den satsen men jag är inte den som svenskrättar en biskop. Däremot fattar jag att ärkebiskop Bertil Werkström varit illa ute om frågan ska besvaras nekande. Och det kanske den ska. Åke Bonniers fråga kan utan vidare uppfattas som en invitation till en kyrkomötesmotion. Mönstret från behandlingen av ämbetsfrågan pekar på det.
Glömskan är också förändringsarbetets bästa vän. För det verkar som om biskoparna Eckerdal och Bonnier glömt hur splittrade biskoparna var i synen på enkönad vigsel för att inte påminna om alla försök att slippa ta i frågan och när man väl måste, hitta alternativa former för att undvika enkönade vigslar.
Insikterna från England verkar inte heller ha satt sig. Om biskoparna Eckerdal och Bonnier skulle ta planet från Göteborg till London för att möta de engelska biskoparna och ha kyrkoherde Johansson med i släptåg (ja, jag vet allt det där om sparv i tranedansen men i dessa tider och hänvisning till Skara stift och Honborgasjön ...), så skulle Owe Johansson vara den som de engelska biskoparna delade syn med, inte biskoparna Eckerdal och Bonnier.
I Lambeth Palace skulle kyrkoherden i Kinna sättas på den finaste platsen och betjänas som en kyrkoherde att känna igen som en Kyrkans herde och i samklang med vad Kyrkan tror och lär. Festen kan börja!
Eckerdal och Bonnier skulle få gå på puben på andra sidan Themsen, äta på egen bekostnad och trösta sig med de giftiga drycker som där ger tröst för stunden.
Kyrkoherde Johansson skulle få nypa sig i armen för att förstå att detta är verkligheten, den ekumeniska verkligheten.
På något sätt är mönstret bibliskt.
Kanske är det av intresse att få veta hur Svenska Dagbladets journalist arbetade. på tisdagen var han i Kinna och talade med folk, också med kyrkoherden. På torsdagen ringde han och ställde frågor om bibelord och undrade upprepat om kyrkoherden inte ville läsa något sådant ord för honom. Vad ska en präst svara på en sådan begäran? "Jag läser inte Bibeln" verkar inte vara ett bra svar och i kyrkoherde Johanssons inte ett sant ens en gång. Så kyrkoherden läste och journalisten var nöjd för nu stämde något in på hans förförståelse. Hur stod det sedan i SvD? "Han läser högt ur Romarbrevet, första kapitlet. Paulus ord är populära bland dem som är negativt inställda till homosexuella handlingar." Knepet är detsamma som journalisten som intervjuade den engelske biskop som just steg i land i New York. "Ska biskopen gå på nattklubb här i New York?" Biskopen svarade: "Finns det nattklubbar här i New York?" Rubriken var given: "Biskopens första fråga. Finns det nattklubbar här i New York?" Och nu vet ni Svenska Dagbladets nivå. Jag är inte riktigt glad. Undrar hur chefredaktören har det?
Biskop Åke Bonnier läser Svenska Dagbladet. Det gjorde nog ärkebiskop Gunnar Hultgren också. Hur jag vet det? Jo, han hade tidningspapper i mitran för att den skulle passa bättre och det var just Svenskan. En alert pressfotograf fick det på bild och så illustrerades dåförtiden "högerkyrkan".
Tillbaka till min vän och ärkebiskopskandidat Åke.
Varje mässa borde vara en kärlekens mässa, skriver han. Alla skulle känna sig inkluderade. Det kan man säga. Ica i Källa, där Åke har sommarviste, har byggt ut igen. Kanske skulle Åke lära sig av Ica för det viktigaste är att behålla gamla kunder eftersom det är svårt, kostsamt och mödosamt att skaffa sig nya. Behålla gamla kunder är att hålla ihop det kyrkliga så att de som är med inte blir emot och sköta sina präster så att de inte tappar sin frimodighet. Hade jag varit präst i Skara stift, hade jag i dag självanmält mig till domkapitlet för att få svar på den fråga biskopen ställer:
Frågan är om en, som bärare av vigningstjänstuppdraget i Svenska kyrkan, kan lära ut (i t ex undervisning och själavård) att utlevd homosexualitet är synd och samtidigt vara trogen Svenska kyrkans tro och lära?" Ja, biskopen satte ett frågetecken efter den satsen men jag är inte den som svenskrättar en biskop. Däremot fattar jag att ärkebiskop Bertil Werkström varit illa ute om frågan ska besvaras nekande. Och det kanske den ska. Åke Bonniers fråga kan utan vidare uppfattas som en invitation till en kyrkomötesmotion. Mönstret från behandlingen av ämbetsfrågan pekar på det.
Glömskan är också förändringsarbetets bästa vän. För det verkar som om biskoparna Eckerdal och Bonnier glömt hur splittrade biskoparna var i synen på enkönad vigsel för att inte påminna om alla försök att slippa ta i frågan och när man väl måste, hitta alternativa former för att undvika enkönade vigslar.
Insikterna från England verkar inte heller ha satt sig. Om biskoparna Eckerdal och Bonnier skulle ta planet från Göteborg till London för att möta de engelska biskoparna och ha kyrkoherde Johansson med i släptåg (ja, jag vet allt det där om sparv i tranedansen men i dessa tider och hänvisning till Skara stift och Honborgasjön ...), så skulle Owe Johansson vara den som de engelska biskoparna delade syn med, inte biskoparna Eckerdal och Bonnier.
I Lambeth Palace skulle kyrkoherden i Kinna sättas på den finaste platsen och betjänas som en kyrkoherde att känna igen som en Kyrkans herde och i samklang med vad Kyrkan tror och lär. Festen kan börja!
Eckerdal och Bonnier skulle få gå på puben på andra sidan Themsen, äta på egen bekostnad och trösta sig med de giftiga drycker som där ger tröst för stunden.
Kyrkoherde Johansson skulle få nypa sig i armen för att förstå att detta är verkligheten, den ekumeniska verkligheten.
På något sätt är mönstret bibliskt.
söndag 23 mars 2014
Sånt här älskar jag!
"Alla har rätt till kärlek", som det hette i manifestationen i Kinna eller Skene eller Örby eller vilken betydelsefull ort den än genomfördes. Riktigt vad satsen betyder, vet jag inte. Ska vi lagstifta i ärendet? Inte rätt till arbete men rätt till kärlek? Och kanske rätt till lycka också? Men jag älskar denna subtila stupiditet, tro inte annat.
Än mer älskar jag SvD:s uppföljning, där jag fick svar på vad biskop Eckerdal har att anföra apropå det ena och det andra.
Än mer älskar jag SvD:s uppföljning, där jag fick svar på vad biskop Eckerdal har att anföra apropå det ena och det andra.
I SvD inhämtar jag: “I samtal med unga har Owe Johansson rekommenderat
läsning av bibeltexter med homofientliga budskap och upplyst om negativa konsekvenser av att leva ut
homosexualitet.
Per Eckerdal, biskop i Göteborgs stift, tar avstånd från
sådana värderingar.”
Biskopen menar att "det blir
problematisk när man tolkar bibeltexter på ett sätt som går stick i stäv med vad
kyrkomötet och biskoparna kommit fram till.”
Är det inte underbart att höra en biskop i en evangelisk-luthersk kyrka. världens största med idel fromma lutheraner som medlemmar som snart får en biskop sprungen ur en unierad kyrka uttala sig. Luther hade känt igen sig. Detta är den romerska argumentationen mot de evangeliska, rent 1500-tal och det vi ska fira att vi sluppit loss från år 2017.
Men hur är det? Anser alltså Per Eckerdal att det visserligen finns
bibeltexter med homofientliga budskap men man skall tolka dessa texter så att de
inte är homofientliga? Här behövs nog ett besked av det där slaget där ja är ja och nej är nej. Vad gör vi om biskopen svarar ja? Kyrkomöten och biskopar står inte över bibeltexterna, det är grundläggande för de evangeliska. Och kanske ska vi nu fatta att alla kyrkosystem riskerar att bli korrupta och förkunna ett annat evangelium. Galaterbrevet 1:8
Kan vi upptäcka att det evangeliska ärendet på 1500-talet var att värna katoliciteten mot kyrkosystemet och det som var pk?
Hur var det Lenin sa? "Ju värre, desto bättre." Ibland spricker sammanhang upp. Som i dag när vi firat Jungfru Marie Bebådelsedag och läst Svenska Dagbladet.Marksisterna
Jag kan inte släppa tanken på marksisterna, invånarna i Marks kommun.
Här kommer journalisten från den fina tidningen i Stockholm och ställer ut kommunens invånare som lätt efterblivna. "Fortfarande" är de kyrkliga och så. Det finns något undantag, i klassisk upplysningstradition är det läraren. Högstadieläraren. Skratta inte. Magister Chrounschough - stavade han så? - går igen och står för moderniteten. Men avgörande är förstås att journalisten från Stockholm överlägset betraktar marksisterna.
Sverige är dels de framgångsrikas Sverige - och då talar vi om Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi övriga blev kvar. Och "bli kvar" är definitionsmässigt just "efterbliven".
Nu återstår det intressanta, nämligen att se hur Borås Tidning och Markbladet hanterar situationen. Står de upp till försvar för Marks kommun och invånarna där? Eller blir det en parad för de rättfärdiga mot den lilla minoriteten, alltså den känslostämning som demonstrerar de politiskt korrektas rika känsloliv?
Kan man på något sätt hantera att misshandeln och skadegörelsen ska förstås på det gamla sättet, nöjesliv för drängar, och inte hatbrott? Det finns inte så många drängar längre, jag vet det, men glädjen att jävlas med de avvikande är väl manifest? Jag visste att pojkarna från Slätthög gärna slog pojkarna från Hjelmseryd ("hjelmsingarna") på käften men fattade inte riktigt sambandet förrän jag lärde mig att Hjelmseryd kolonialiserades under medeltiden av från Slätthög frigivna trälar. Hjelmsingarna skulle ha på käften också när käftsmällarmönstret förlorade sig i ett dunkelt fjärran. Något allmänmänskligt finner man här. Syndafallet tar sig många uttryck och det är bara att konstatera. Är det förresten samma mönster vi ser när journalisten från Stockholm reser till Mark för att utdela publicistiska käftsmällar?
Jag ser verkligen fram emot lokalpressens behandling av saken!
Kommer det att påpekas att de anmälda hatbrotten är fler i Stockholm än i Mark?
Och vad säger biskopen i Göteborg, när de honom anförtrodda i församlingarna i Marks kommun utan skymten av bevis kopplas samman med skadegörelse och misshandel?
Kräklan han bär är ju påken han försvarar hjorden med.
Så vad händer nu?
Sitter prästerna och läser Matteus evangelium 5:11-12 för att få perspektiv på vad som händer?
Det vore i så fall en klok marksistisk hållning.
Här kommer journalisten från den fina tidningen i Stockholm och ställer ut kommunens invånare som lätt efterblivna. "Fortfarande" är de kyrkliga och så. Det finns något undantag, i klassisk upplysningstradition är det läraren. Högstadieläraren. Skratta inte. Magister Chrounschough - stavade han så? - går igen och står för moderniteten. Men avgörande är förstås att journalisten från Stockholm överlägset betraktar marksisterna.
Sverige är dels de framgångsrikas Sverige - och då talar vi om Stockholm, Göteborg och Malmö. Vi övriga blev kvar. Och "bli kvar" är definitionsmässigt just "efterbliven".
Nu återstår det intressanta, nämligen att se hur Borås Tidning och Markbladet hanterar situationen. Står de upp till försvar för Marks kommun och invånarna där? Eller blir det en parad för de rättfärdiga mot den lilla minoriteten, alltså den känslostämning som demonstrerar de politiskt korrektas rika känsloliv?
Kan man på något sätt hantera att misshandeln och skadegörelsen ska förstås på det gamla sättet, nöjesliv för drängar, och inte hatbrott? Det finns inte så många drängar längre, jag vet det, men glädjen att jävlas med de avvikande är väl manifest? Jag visste att pojkarna från Slätthög gärna slog pojkarna från Hjelmseryd ("hjelmsingarna") på käften men fattade inte riktigt sambandet förrän jag lärde mig att Hjelmseryd kolonialiserades under medeltiden av från Slätthög frigivna trälar. Hjelmsingarna skulle ha på käften också när käftsmällarmönstret förlorade sig i ett dunkelt fjärran. Något allmänmänskligt finner man här. Syndafallet tar sig många uttryck och det är bara att konstatera. Är det förresten samma mönster vi ser när journalisten från Stockholm reser till Mark för att utdela publicistiska käftsmällar?
Jag ser verkligen fram emot lokalpressens behandling av saken!
Kommer det att påpekas att de anmälda hatbrotten är fler i Stockholm än i Mark?
Och vad säger biskopen i Göteborg, när de honom anförtrodda i församlingarna i Marks kommun utan skymten av bevis kopplas samman med skadegörelse och misshandel?
Kräklan han bär är ju påken han försvarar hjorden med.
Så vad händer nu?
Sitter prästerna och läser Matteus evangelium 5:11-12 för att få perspektiv på vad som händer?
Det vore i så fall en klok marksistisk hållning.
Befängt
Svenska Dagbladet bär syn för sägen om man vill pröva det postmodena känslokonceptet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svep-hatet-stoppar-inte-deras-karlek_3391116.svd?sidan=1
Motsatserna tecknas tydligt. Hatet mot kärleken. Och kyrkoherden målas ut som något han inte är. Jag vet att det homosexuella paret vände sig till kyrkoherden med begäran om kyrklig vigsel, som förklarade att han skulle ordna en präst - och gjorde så. Det fanns någon präst i grannskapet som ställde upp. Kyrkoherden följde alltså regelboken. Paret valde en annan, en från Göteborg.Men det hindrar inte SvD. Kyrkoherden målas ut som en som tror på omvändelse av homosexuella. Han tror väl på omvändelse för alla, kyrkoherden, men det är en komplikation som inte berörs. Den enkönade vigseln är något exceptionellt i lilla Marks kommun: "Exceptionellt i en trakt som ännu inte har upplevt en kvinnoledd gudstjänst." I sak är det fel. Två kvinnliga kyrkoherdar har tjänstgjort i Mark, den kvinnliga finska prästen gör det och så har domprosten Burstrand och nyss stiftsadjunkten Josefine Callenberg kallats in.
Nå, Håkan och Roy annonserar vigseln i Markbladet men Håkan blir nervös och ser för sitt inre okända män stå och skrika åt dem. Håll i er. SvD: "Så blev det inte." Håkan gråter av lättnad. Dessförinnan har han misshandlats och ett par dagar före Alla Hjärtans dag hade någon ristat in "Bög" i lacken på bilen och gjort ett hakkors. När bilen lackerats om, kastade någon en sten genom bakrutan. Hur ska denna huliganism förstås? SvD finner anledning att i sammanhanget beskriva den andliga miljön i kommunen, där sekulariseringen trycker på men kommunen är en del av ett gammal västsvenskt väckelsebälte och fortfarande - lägg märke till ordet - betalar tre av fyra kyrkoskatt (vilket år uppseendeväckande eftersom kyrkoskatten är avskaffad och ersatt med en avgift). Låt oss förstå att 75% är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket i SvD sägs vara "klart högre än i riket". Det finns gott om frikyrkoförsamlingar i bygden, dessutom en kristen grundskola samt Kalin! Kalin-listan "föddes" 2005 i Hyssna, Marks kommun (för Yngve Kalin bor där och skrev på sin dator just där). Kalinlistan beskrivs som en maning till präster att göra motstånd mot partnerskapsvälsignelsen. Ska man vara noga - men varför ska man det - var listan ett besked att ett antal präster inte ställde upp på att välsigna och motiverade varför.
Då kan vi återvända till kyrkoherden, som skrev på listan och nu inte viger. Men kyrkoherden är en trevlig typ och underhåller PRO-arna fast han inte kan tänka sig att välsigna det Gud inte välsignar och han påpekar att de som inte gillade den enkönade vigseln i kyrkan inte är den sortens folk som ristar på bilar eller misshandlar.
Högstadieläraren i Skene Marie Danielsson beskriver dock bygden, den som kommunfolket försökt måla ut som präglad av humanism och förklarat sig inte tro att det handlar om hatbrott: "Det är lite av ett reaktionärt fäste här. Att kyrkan nekar homosexuella att gifta sig kan jag inte förstå. Det är ju en kärlekshandling." Nu ska man kanske inte försöka förstå vad en högstadielärare inte kan förstå, det förstår ni väl, men paret har ju faktiskt vigts kyrkligt?!
Roy berättar om försöken i det kyrkliga ungdomsarbetet för 13-14 år sedan att omvända honom till heterosexualitet och om uppmaningarna till honom att bete sig mer maskulint och undertrycka sin sexualitet. "Om jag känt till detta hade jag inte velat gifta mig i Kinna kyrka. Jag kokar när jag hör det.", säger Håkan. Men det var inte kyrkoherden som var den Roy refererar utan en präst som flyttat sedan länge. Kyrkoherden då? Han tror på förbön och själavårdsssamtal samt läser Bibeln. "Paulus ord är populära bland dem som är negativt inställda till homosexuella handlingar." Men medge att kyrkoherden ter sig avvikande: förbön, själavård och Bibel - eller är det sådant präster finns till för? Jag blir plötsligt osäker. Vad är nu pk-hållning? Vet ni?
SvD hakar på med en fråga där svar mejlas till tidningen: "Har du erfarenheter av att Svenska kyrkan har försökt 'bota' din sexuella läggning?" Ska man skicka in sitt nekande svar?
Skulle vid en analys någon kunna säga att den journalistiska insatsen är objektiv och saklig eller var Andreas Örwall Lovén ute efter något annat?
Perspektiv ger också Tobias Brandel i SvD. Han berättar om en egen erfarenhet från gay-kvarteren i Los Angeles när han höll pojkvännen i handen och utsattes för äggkastning och tillmälen. I Sverige känner hbt-personer "i särklass störst misstro" mot Svenska kyrkan trots de progressiva krafterna som KG Hammar och Caroline Krook för "där finns också starka grupperingar som förespråkar olika former av särlösningar för hbt-personer." Kanske är det så men ska vi dras oss till minnes hur allt började? Först med att frågan om kyrkans syn på homosexualitet utreddes, sedan med möjlighet till enskild förbön. När det inte räckte blev det förbön med gäster närvarande, liksom lite vigselliknande. Därefter blev det välsignelse av partnerskap och när riksdagen fattat beslut om en ny äktenskapsbalk blev det vigsel av par av samma kön. Borde inte hbt-arna vara glada för en kyrka som varit följsam? Tydligen inte. Och nu ska Svenska kyrkan kopplas samman med hatbrott eller allmän huliganism. Jag säger ett: Här ser ni tydligt postmodernismen och dess känslolägen. Men jag tycker nog lite synd om redliga kyrkokristna i Marks kommun idag. Jag tycker synd om det svenskkyrkliga etablissemanget också. Här görs så många försök men puffen för Brandels artikel bär syn för sägen: "Svenska kyrkan väcker störst misstro." Otack är världens lön.
I Växjö är dock Svenska kyrkan progressiv. Det ska bli Pride-vecka. Kommunen antogs ha sagt ja till att flagga med regnbågsflaggan hela veckan men har backat och ska tydligen flagga på en flaggstång en enda dag om Pridefestivalen föser kommunen med flaggan. Svenska kyrkan däremot flaggar hela veckan med en för ändamålet inköpt regnbågsflagga. Vem som fattat beslut om den saken vet jag inte. Länsstyrelsen gör likadant och står för egen regnbågsflagga. Om kommunens hållning säger sig Ann-Christine Roxberg från Nätverket Pride förstå att kommunen inte kan flagga för vadsomhelst "men detta är en fråga som berör hela lokalsamhället." Det är sannolikt den konkreta erfarenheten i Marks kommun också. Och då buntas kyrkotanter och huliganer samman. Hur var det Hegel sa om tragedin som blir komik?
Motsatserna tecknas tydligt. Hatet mot kärleken. Och kyrkoherden målas ut som något han inte är. Jag vet att det homosexuella paret vände sig till kyrkoherden med begäran om kyrklig vigsel, som förklarade att han skulle ordna en präst - och gjorde så. Det fanns någon präst i grannskapet som ställde upp. Kyrkoherden följde alltså regelboken. Paret valde en annan, en från Göteborg.Men det hindrar inte SvD. Kyrkoherden målas ut som en som tror på omvändelse av homosexuella. Han tror väl på omvändelse för alla, kyrkoherden, men det är en komplikation som inte berörs. Den enkönade vigseln är något exceptionellt i lilla Marks kommun: "Exceptionellt i en trakt som ännu inte har upplevt en kvinnoledd gudstjänst." I sak är det fel. Två kvinnliga kyrkoherdar har tjänstgjort i Mark, den kvinnliga finska prästen gör det och så har domprosten Burstrand och nyss stiftsadjunkten Josefine Callenberg kallats in.
Nå, Håkan och Roy annonserar vigseln i Markbladet men Håkan blir nervös och ser för sitt inre okända män stå och skrika åt dem. Håll i er. SvD: "Så blev det inte." Håkan gråter av lättnad. Dessförinnan har han misshandlats och ett par dagar före Alla Hjärtans dag hade någon ristat in "Bög" i lacken på bilen och gjort ett hakkors. När bilen lackerats om, kastade någon en sten genom bakrutan. Hur ska denna huliganism förstås? SvD finner anledning att i sammanhanget beskriva den andliga miljön i kommunen, där sekulariseringen trycker på men kommunen är en del av ett gammal västsvenskt väckelsebälte och fortfarande - lägg märke till ordet - betalar tre av fyra kyrkoskatt (vilket år uppseendeväckande eftersom kyrkoskatten är avskaffad och ersatt med en avgift). Låt oss förstå att 75% är medlemmar i Svenska kyrkan, vilket i SvD sägs vara "klart högre än i riket". Det finns gott om frikyrkoförsamlingar i bygden, dessutom en kristen grundskola samt Kalin! Kalin-listan "föddes" 2005 i Hyssna, Marks kommun (för Yngve Kalin bor där och skrev på sin dator just där). Kalinlistan beskrivs som en maning till präster att göra motstånd mot partnerskapsvälsignelsen. Ska man vara noga - men varför ska man det - var listan ett besked att ett antal präster inte ställde upp på att välsigna och motiverade varför.
Då kan vi återvända till kyrkoherden, som skrev på listan och nu inte viger. Men kyrkoherden är en trevlig typ och underhåller PRO-arna fast han inte kan tänka sig att välsigna det Gud inte välsignar och han påpekar att de som inte gillade den enkönade vigseln i kyrkan inte är den sortens folk som ristar på bilar eller misshandlar.
Högstadieläraren i Skene Marie Danielsson beskriver dock bygden, den som kommunfolket försökt måla ut som präglad av humanism och förklarat sig inte tro att det handlar om hatbrott: "Det är lite av ett reaktionärt fäste här. Att kyrkan nekar homosexuella att gifta sig kan jag inte förstå. Det är ju en kärlekshandling." Nu ska man kanske inte försöka förstå vad en högstadielärare inte kan förstå, det förstår ni väl, men paret har ju faktiskt vigts kyrkligt?!
Roy berättar om försöken i det kyrkliga ungdomsarbetet för 13-14 år sedan att omvända honom till heterosexualitet och om uppmaningarna till honom att bete sig mer maskulint och undertrycka sin sexualitet. "Om jag känt till detta hade jag inte velat gifta mig i Kinna kyrka. Jag kokar när jag hör det.", säger Håkan. Men det var inte kyrkoherden som var den Roy refererar utan en präst som flyttat sedan länge. Kyrkoherden då? Han tror på förbön och själavårdsssamtal samt läser Bibeln. "Paulus ord är populära bland dem som är negativt inställda till homosexuella handlingar." Men medge att kyrkoherden ter sig avvikande: förbön, själavård och Bibel - eller är det sådant präster finns till för? Jag blir plötsligt osäker. Vad är nu pk-hållning? Vet ni?
SvD hakar på med en fråga där svar mejlas till tidningen: "Har du erfarenheter av att Svenska kyrkan har försökt 'bota' din sexuella läggning?" Ska man skicka in sitt nekande svar?
Skulle vid en analys någon kunna säga att den journalistiska insatsen är objektiv och saklig eller var Andreas Örwall Lovén ute efter något annat?
Perspektiv ger också Tobias Brandel i SvD. Han berättar om en egen erfarenhet från gay-kvarteren i Los Angeles när han höll pojkvännen i handen och utsattes för äggkastning och tillmälen. I Sverige känner hbt-personer "i särklass störst misstro" mot Svenska kyrkan trots de progressiva krafterna som KG Hammar och Caroline Krook för "där finns också starka grupperingar som förespråkar olika former av särlösningar för hbt-personer." Kanske är det så men ska vi dras oss till minnes hur allt började? Först med att frågan om kyrkans syn på homosexualitet utreddes, sedan med möjlighet till enskild förbön. När det inte räckte blev det förbön med gäster närvarande, liksom lite vigselliknande. Därefter blev det välsignelse av partnerskap och när riksdagen fattat beslut om en ny äktenskapsbalk blev det vigsel av par av samma kön. Borde inte hbt-arna vara glada för en kyrka som varit följsam? Tydligen inte. Och nu ska Svenska kyrkan kopplas samman med hatbrott eller allmän huliganism. Jag säger ett: Här ser ni tydligt postmodernismen och dess känslolägen. Men jag tycker nog lite synd om redliga kyrkokristna i Marks kommun idag. Jag tycker synd om det svenskkyrkliga etablissemanget också. Här görs så många försök men puffen för Brandels artikel bär syn för sägen: "Svenska kyrkan väcker störst misstro." Otack är världens lön.
I Växjö är dock Svenska kyrkan progressiv. Det ska bli Pride-vecka. Kommunen antogs ha sagt ja till att flagga med regnbågsflaggan hela veckan men har backat och ska tydligen flagga på en flaggstång en enda dag om Pridefestivalen föser kommunen med flaggan. Svenska kyrkan däremot flaggar hela veckan med en för ändamålet inköpt regnbågsflagga. Vem som fattat beslut om den saken vet jag inte. Länsstyrelsen gör likadant och står för egen regnbågsflagga. Om kommunens hållning säger sig Ann-Christine Roxberg från Nätverket Pride förstå att kommunen inte kan flagga för vadsomhelst "men detta är en fråga som berör hela lokalsamhället." Det är sannolikt den konkreta erfarenheten i Marks kommun också. Och då buntas kyrkotanter och huliganer samman. Hur var det Hegel sa om tragedin som blir komik?
lördag 22 mars 2014
Kommentarerna igen
Sak, inte person. Men till sak hör inte det illvilliga. Jag vill gärna publicera kommentarer som hävdar sådant jag inte står för. Problemet är att jag kan nitas för vad andra menar när det läggs ut på denna blogg. Eftersom jag t ex är svuren fiende till stenande av människor - och bara finner den saken underhållande i Life of Brian! - tog jag bort den kommentaren. Det handlar inte om att vara PK utan om att låta komplicerade sammanhang vara just komplicerade. Kan vi inte vara överens om det?
Påhopp på en "FM" släppte jag med tvekan igenom. Det hör till trons liv att också det sanningslösa sägs men också att arga kritiker kan ha rätt. Det är lika bra att släppa fram sådant i ljuset så får folk värdera själva. Men det var som en slags Flashback till de anonyma breven i Helanderaffären för mer än 60 år sedan där tillmälen får ersätta argument i sak. Vad är det som släpps löst i biskopsval? Vore det vettigare att ta upp det med Kyrkans Herre i stället? Jag ser, som ni vet, Don Camillo i lagoma doser.
Ska vi införa den ordningen att endast publicera kommentarer med namn alternativt kommentarer under signatur men där jag per e-post fått veta vems signaturen är? Jag funderar på en sådan ordning. Å andra sidan är det ofriserade informationsbärande, tror jag. Men jag vill inte riktigt hanteras illa för andras skull. Eller ska jag det - i Frälsarens efterföljd liksom? Är det inte bättre att de frustrerade vänder kraften i frustrationen till något mer konstruktivt än primalskrik? Eller ska bloggen ge plats just för dem som måste lätta på trycket när de ser det svenskkyrkliga förfallet? Vad blir det då av det konstruktiva?
Påhopp på en "FM" släppte jag med tvekan igenom. Det hör till trons liv att också det sanningslösa sägs men också att arga kritiker kan ha rätt. Det är lika bra att släppa fram sådant i ljuset så får folk värdera själva. Men det var som en slags Flashback till de anonyma breven i Helanderaffären för mer än 60 år sedan där tillmälen får ersätta argument i sak. Vad är det som släpps löst i biskopsval? Vore det vettigare att ta upp det med Kyrkans Herre i stället? Jag ser, som ni vet, Don Camillo i lagoma doser.
Ska vi införa den ordningen att endast publicera kommentarer med namn alternativt kommentarer under signatur men där jag per e-post fått veta vems signaturen är? Jag funderar på en sådan ordning. Å andra sidan är det ofriserade informationsbärande, tror jag. Men jag vill inte riktigt hanteras illa för andras skull. Eller ska jag det - i Frälsarens efterföljd liksom? Är det inte bättre att de frustrerade vänder kraften i frustrationen till något mer konstruktivt än primalskrik? Eller ska bloggen ge plats just för dem som måste lätta på trycket när de ser det svenskkyrkliga förfallet? Vad blir det då av det konstruktiva?
Till de politiskt korrektas försvar
I går försökte jag läsa lite filosofi. Ni vet Kant, Hegel, Fichte, Marx, Heidegger och där bakom på något sätt Rousseau. Jag har i veckan hamnat på spåret att förstå de filosofiska motsättningarna mellan Frankrike (som vår kungafamilj härstammar från) och Tyskland (som, ja ni vet men det ska man inte särskilt påpeka). Det är den franska upplysningen och den tyska motupplysningen och allt leder fram till postmodernismen. Försökte läsa. Foxterriern, en engelsk hundras, la sig över mig där jag sträckt ut på sängen och ville bli kliad. Hon kliades och därefter försökte jag läsa, men hunden låg i vägen. "Filosofi eller tvätt?" sporde jag hunden. Det blev tvätt. Så jag får fuska filosofiskt utan djupare kunskaper.
Så mycket fattade jag att det politiskt korrekta är en god taktik för att hantera samtiden. Ingen ska klandra den som är PK fortsättningsvis. Han, hon eller hen har hittat en överlevnadsstrategi.
Det finns ingen Sanning utan bara sanningar, som kan förändras och som alltid är subjektiva, min och din sanning. Finns det inga objektiva måttstockar att förhålla sig till är det klokt att bli politiskt korrekt och inte kämpa emot utan att se till att vara på det vinnande laget när gruppintressen - med nödvändighet - står emot varandra. Känslomässigt betyder det att ge plats för vrede, makt, skuld, lust och ångest, som riktas mot de icke politiskt korrekta, för de står definitionsmässigt för det onda.
De politiskt korrekta är inte dumma. De är taktiska. Frågan om taktiken ger plast för dumhet är en annan fråga. Det finns sådant man kan lura i Sveriges docenter men inte i dess bönder och det är möjligt att lura alla någon tid och några all tid men inte alla all tid.
Som det här med skolan. Inge konfessionella inslag ryms (psalmsång, bön, välsignelse med undantag för psalmer vars teologiska innehåll bortses från för de är romantiska - Rousseau?) men ideologisk domptering tycks gå an. Jag läste i går Östrans reportage från Mönsterås. Ljungnässkolan har "familjen" som tema för ett värdegrundarbete och läraren Ingela Holm berättar hur man arbetar för att bryta könsnormer. Det sker i samarberte med bildläraren och skolbibliotekarien. Killar kan ha klänning om de vill och en familj kan bestå av två kvinnor eller två män. Så kan det vara - men ryms inte i detta begrepp "kan" just det normbrytande?
varför klaga? Lärare snappar kvickt upp det som är PK och kan använda sin position för att normbryta och domptera det uppväxande släktet. Så har det alltid varit. Det kan resultera i frihetliga elever som blir normbrytare på ett annat sätt än lärarens. För det finns väl ändå frågor att ställa om skolans värdeneutralitet, där svaret förstås är att skolan alls inte är värdeneutral. Under OS i Sotji fick eleverna fokusera på de homosexuellas situation i Ryssland. Det var bra per definition - för det var politiskt korrekt och en klok strategi om man inte ska besvära sig att ställa mer grundläggande frågor. Och varför ska man det. Det finns ingen Sanning, bara sanningar. För övrigt rör sig världshistorien på ett högre plan än där moralen hör hemma. Det visste Nietzsche att berätta och Adolf m fl lyssnade.
Hur man i det som är PK ska förkunna Jesus Kristus, uppstånden och levande, som Vägen, sanningen och Livet ter sig dock mer komplicerat. Det finns kanske lägen där de kristna måste bli normbrytare, stå postmodernismen emot och jaga det politiskt korrekta som en feg taktik.
Ska jag i dag läsa Fichtes Reden an die Deutsche Nation eller är det opassande med tanke på det uppfostringsideal för tyskar som där läggs fram. Lydnad genom fruktan för straff som en metod att dana karaktären, ni vet. Jag tror jag låter bli. Men är det sant att i Fichtes efterföljd den tyska karaktären är lydnad framför allt? Men är det inte på sitt sätt också villkoren för oss i det postmoderna? Lydnad framför allt, lydnad för de skiftande sanningarna. Och vrede mot dem som säger något annat. Samt makt, skuld, lust och ångest
Så mycket fattade jag att det politiskt korrekta är en god taktik för att hantera samtiden. Ingen ska klandra den som är PK fortsättningsvis. Han, hon eller hen har hittat en överlevnadsstrategi.
Det finns ingen Sanning utan bara sanningar, som kan förändras och som alltid är subjektiva, min och din sanning. Finns det inga objektiva måttstockar att förhålla sig till är det klokt att bli politiskt korrekt och inte kämpa emot utan att se till att vara på det vinnande laget när gruppintressen - med nödvändighet - står emot varandra. Känslomässigt betyder det att ge plats för vrede, makt, skuld, lust och ångest, som riktas mot de icke politiskt korrekta, för de står definitionsmässigt för det onda.
De politiskt korrekta är inte dumma. De är taktiska. Frågan om taktiken ger plast för dumhet är en annan fråga. Det finns sådant man kan lura i Sveriges docenter men inte i dess bönder och det är möjligt att lura alla någon tid och några all tid men inte alla all tid.
Som det här med skolan. Inge konfessionella inslag ryms (psalmsång, bön, välsignelse med undantag för psalmer vars teologiska innehåll bortses från för de är romantiska - Rousseau?) men ideologisk domptering tycks gå an. Jag läste i går Östrans reportage från Mönsterås. Ljungnässkolan har "familjen" som tema för ett värdegrundarbete och läraren Ingela Holm berättar hur man arbetar för att bryta könsnormer. Det sker i samarberte med bildläraren och skolbibliotekarien. Killar kan ha klänning om de vill och en familj kan bestå av två kvinnor eller två män. Så kan det vara - men ryms inte i detta begrepp "kan" just det normbrytande?
varför klaga? Lärare snappar kvickt upp det som är PK och kan använda sin position för att normbryta och domptera det uppväxande släktet. Så har det alltid varit. Det kan resultera i frihetliga elever som blir normbrytare på ett annat sätt än lärarens. För det finns väl ändå frågor att ställa om skolans värdeneutralitet, där svaret förstås är att skolan alls inte är värdeneutral. Under OS i Sotji fick eleverna fokusera på de homosexuellas situation i Ryssland. Det var bra per definition - för det var politiskt korrekt och en klok strategi om man inte ska besvära sig att ställa mer grundläggande frågor. Och varför ska man det. Det finns ingen Sanning, bara sanningar. För övrigt rör sig världshistorien på ett högre plan än där moralen hör hemma. Det visste Nietzsche att berätta och Adolf m fl lyssnade.
Hur man i det som är PK ska förkunna Jesus Kristus, uppstånden och levande, som Vägen, sanningen och Livet ter sig dock mer komplicerat. Det finns kanske lägen där de kristna måste bli normbrytare, stå postmodernismen emot och jaga det politiskt korrekta som en feg taktik.
Ska jag i dag läsa Fichtes Reden an die Deutsche Nation eller är det opassande med tanke på det uppfostringsideal för tyskar som där läggs fram. Lydnad genom fruktan för straff som en metod att dana karaktären, ni vet. Jag tror jag låter bli. Men är det sant att i Fichtes efterföljd den tyska karaktären är lydnad framför allt? Men är det inte på sitt sätt också villkoren för oss i det postmoderna? Lydnad framför allt, lydnad för de skiftande sanningarna. Och vrede mot dem som säger något annat. Samt makt, skuld, lust och ångest
fredag 21 mars 2014
Biskopsval
Jag tänker inte ge någon av biskopskandidaterna i Lund en dödskyss genom att förorda en av dem, men jag kanske kan hjälpa till med lite frågor inför valet?
1. Man kan läsa en lista kriterier hos aposteln Paulus. Det kanske är bäst att börja där. Det som på svenska översatts med "församlingsledare" heter på grekiska episkopos och där är hela listan att begrunda: 1 Tim 1-7. (Vi lättjefulla håller oss numera med Nya testamentet på grekiska och svenska, uppsatt på parallellsidor av Anders Ekenberg. Libris förlag).
2. Vill man ge sig tyskan i kast finns Hubertus Lutterbachs artikel Was zeichnet einen guten Bischof aus? Historische Durchblicke aus aktuellen Anlass i senaste numret av Herder Korrespiondenz (HK 3/2014 s 143ff).
3. Karl Rahner menade att den fråga som ska ställas till en biskopskandidat är frågan: "Har du varit med i processen när en vuxen man omvänts till praktiserad kristen tro?" Strunta nu i alla era fåniga invändningar mot frågan och ställ den. Lyssna på svaret. Hör om kandidaten svarar jakande alldeles för snabbt. Eller ska man i vår kyrkotradition ställa frågan till prästfrun? "Har din man varit med i ...?"
4. Gustav Bengtsson skickade in en fråga vid senaste biskopsval i Växjö huruvida kandidaterna läst Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter. Det hade inte alla. Kan prövas för den blev effektfull. Somliga hanterar bekännelsen som vi andra hanterar mängden bestämmelser vi med ett kryss i rätt ruta måste förklara oss vara införstådda med när vi köper biljett på SJ!
5. Man kunde själv försöka värdera biskopskandidaterna genom en poängberäkning. Den kan göras på många sätt. Så här, t ex:
Erfarenheter
* Har varit församlingspräst mer än fem år i stad (5 poäng), på landsbygd (5 poäng), i glesbygd (5 poäng). Här kan olika erfarenheter kombineras.
* Har varit präst i nybyggarområde och ägnat sig åt församlingsplantering? 10 poäng
* Har haft kyrkliga förtroendeuppdrag
stiftsfullmäktige, 5 poäng totalt oavsett mandatperioder, stiftsstyrelse 7 poäng per mandatperiod, kyrkomöte 5 poäng per mandatperiod, kyrkostyrelse 5 poäng per mandatperiod. Nationella uppdrag premieras alltså mer liksom stiftsstyrelsen, vars ordförande biskopen är
För äldre präster som valts till ordförande i kyrkoråd 5 poäng
* Har haft avlönade ideella uppdrag /förtroendeuppdrag/ utanför den officiella kyrkoorganisationen i fyra år eller mer
Nationell nivå 10 poäng, regional nivå 5 poäng, lokal nivå 3 poäng
* Har haft oavlönade ideella uppdrag i fyra år
Nationell nivå 3 poäng, regional nivå 5 poäng, lokal nivå 10 poäng
* Har nu tjänst som
kyrkoherde, 8 poäng, arbetsledande komminister, 7 poäng, vanlig komminister 10 poäng.
För kontraktsprost tillkommer 5 poäng
* Har en tjänstetid (inte tid efter prästvigning, alltså) som är
30 år eller mer, 10 poäng, 20 år eller mer, 7.5 poäng, 10 år eller mer, 5 poäng
Examina
* Teol kand 5 poäng, teol lic 7.5 poäng, teol dr 10 poäng, docent 12 poäng
Andra akademiska examina på motsvarande poängnivå.
Utländska doktorsexamina ska prövas i särskilda ordning, somliga ska räknas som en svensk lic.
Professor kan vara lite vad som helst och inte säkert det vi menar med ordet.
* Har läst
latin 3 poäng, grekiska 3 poäng, hebreiska 3 poäng
Den som läst alla tre språken får 1 extrapoäng.
Mera
* Har skrivit böcker/artiklar och därmed deltagit i samtalen om Svenska kyrkan
Mer än fem böcker 10 poäng
Fler än 50 artiklar under minst femton års tid 10 poäng
Och så får man räkna ner från detta tak
* Har fortlöpande deltagit i den offentliga debatten om Svenska kyrkan, det svenska samhället etc
Här är det svårbedömt - men börja räkna med 10 poäng och räkna neråt sedan.
* Har ekumeniska erfarenheter
från internationella konferenser 3 poäng, utbildning 10 poäng, uppdrag 5 poäng
Delikatesser
* Har vågat stå systemet emot och varit aktiv i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, Kyrklig Samling, Svenska kyrkans fria synod. 10 poäng
* Har varit dekan i Svenska kyrkans fria synod. 10 poäng
* Har snott högkyrklighetens idéer och pastoraler och lyckats torgföra dem som sitt eget utan att låtsas om varifrån allt kommer. 10 poäng
Annat
* Har en biskop i släkten
Far/mor/syster/bror. Minus 7 poäng
Farbror, morbror. Minus 5 poäng
Farfar/morfar. Minus 3 poäng
* Är prästbarn. Ger inga poäng vare sig plus eller minus, kanske?
* Har bott på Laurentiistiftelsen i Lund och varit regelbunden gudstjänstfirare där. Minus 10 poäng
Sporadiska besök på S:t Laurentii minus 5 poäng
* Har varit mot ordningen med kvinnor som präster och biskopar men omprövat. 10 poäng
Inte omprövat minus 150 poäng.
* Har varit emot ordningen med enkönad vigsel men omprövat. 10 poäng.
Den som före riksdagsbeslutet varit för enkönad vigsel får ett avdrag med 20 poäng.
Inte omprövat. Dra bort resten av pluspoängen om det finns några poäng kvar.
Nu förstår ni själva principen och kan göra egna formulär, fast det här bär kanske ett stycke väg?
6. På Lunds stifts hemsida finns telefonnumren till biskopskandidaterna. Jag undrar varför. Men det ska väl ses som en Aufforderung zum Tanz? Ringer ni kan ni t ex fråga
* Vad vill du som biskop göra för mig?
och
* Vilken är din största framgång som lärjunge till Jesus?
samt
* Vilket är ditt största nederlag (alternativ din största motgång) som lärjunge till Jesus?
Har jag nu inte varit konstruktivt vänlig mot biskopsväljarna i Lunds stift? Och jag kunde ändå komma med fler förslag men någonstans får man sluta.
De sista två frågorna kan man ställa sig själv också!
1. Man kan läsa en lista kriterier hos aposteln Paulus. Det kanske är bäst att börja där. Det som på svenska översatts med "församlingsledare" heter på grekiska episkopos och där är hela listan att begrunda: 1 Tim 1-7. (Vi lättjefulla håller oss numera med Nya testamentet på grekiska och svenska, uppsatt på parallellsidor av Anders Ekenberg. Libris förlag).
2. Vill man ge sig tyskan i kast finns Hubertus Lutterbachs artikel Was zeichnet einen guten Bischof aus? Historische Durchblicke aus aktuellen Anlass i senaste numret av Herder Korrespiondenz (HK 3/2014 s 143ff).
3. Karl Rahner menade att den fråga som ska ställas till en biskopskandidat är frågan: "Har du varit med i processen när en vuxen man omvänts till praktiserad kristen tro?" Strunta nu i alla era fåniga invändningar mot frågan och ställ den. Lyssna på svaret. Hör om kandidaten svarar jakande alldeles för snabbt. Eller ska man i vår kyrkotradition ställa frågan till prästfrun? "Har din man varit med i ...?"
4. Gustav Bengtsson skickade in en fråga vid senaste biskopsval i Växjö huruvida kandidaterna läst Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter. Det hade inte alla. Kan prövas för den blev effektfull. Somliga hanterar bekännelsen som vi andra hanterar mängden bestämmelser vi med ett kryss i rätt ruta måste förklara oss vara införstådda med när vi köper biljett på SJ!
5. Man kunde själv försöka värdera biskopskandidaterna genom en poängberäkning. Den kan göras på många sätt. Så här, t ex:
Erfarenheter
* Har varit församlingspräst mer än fem år i stad (5 poäng), på landsbygd (5 poäng), i glesbygd (5 poäng). Här kan olika erfarenheter kombineras.
* Har varit präst i nybyggarområde och ägnat sig åt församlingsplantering? 10 poäng
* Har haft kyrkliga förtroendeuppdrag
stiftsfullmäktige, 5 poäng totalt oavsett mandatperioder, stiftsstyrelse 7 poäng per mandatperiod, kyrkomöte 5 poäng per mandatperiod, kyrkostyrelse 5 poäng per mandatperiod. Nationella uppdrag premieras alltså mer liksom stiftsstyrelsen, vars ordförande biskopen är
För äldre präster som valts till ordförande i kyrkoråd 5 poäng
* Har haft avlönade ideella uppdrag /förtroendeuppdrag/ utanför den officiella kyrkoorganisationen i fyra år eller mer
Nationell nivå 10 poäng, regional nivå 5 poäng, lokal nivå 3 poäng
* Har haft oavlönade ideella uppdrag i fyra år
Nationell nivå 3 poäng, regional nivå 5 poäng, lokal nivå 10 poäng
* Har nu tjänst som
kyrkoherde, 8 poäng, arbetsledande komminister, 7 poäng, vanlig komminister 10 poäng.
För kontraktsprost tillkommer 5 poäng
* Har en tjänstetid (inte tid efter prästvigning, alltså) som är
30 år eller mer, 10 poäng, 20 år eller mer, 7.5 poäng, 10 år eller mer, 5 poäng
Examina
* Teol kand 5 poäng, teol lic 7.5 poäng, teol dr 10 poäng, docent 12 poäng
Andra akademiska examina på motsvarande poängnivå.
Utländska doktorsexamina ska prövas i särskilda ordning, somliga ska räknas som en svensk lic.
Professor kan vara lite vad som helst och inte säkert det vi menar med ordet.
* Har läst
latin 3 poäng, grekiska 3 poäng, hebreiska 3 poäng
Den som läst alla tre språken får 1 extrapoäng.
Mera
* Har skrivit böcker/artiklar och därmed deltagit i samtalen om Svenska kyrkan
Mer än fem böcker 10 poäng
Fler än 50 artiklar under minst femton års tid 10 poäng
Och så får man räkna ner från detta tak
* Har fortlöpande deltagit i den offentliga debatten om Svenska kyrkan, det svenska samhället etc
Här är det svårbedömt - men börja räkna med 10 poäng och räkna neråt sedan.
* Har ekumeniska erfarenheter
från internationella konferenser 3 poäng, utbildning 10 poäng, uppdrag 5 poäng
Delikatesser
* Har vågat stå systemet emot och varit aktiv i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse, Kyrklig Samling, Svenska kyrkans fria synod. 10 poäng
* Har varit dekan i Svenska kyrkans fria synod. 10 poäng
* Har snott högkyrklighetens idéer och pastoraler och lyckats torgföra dem som sitt eget utan att låtsas om varifrån allt kommer. 10 poäng
Annat
* Har en biskop i släkten
Far/mor/syster/bror. Minus 7 poäng
Farbror, morbror. Minus 5 poäng
Farfar/morfar. Minus 3 poäng
* Är prästbarn. Ger inga poäng vare sig plus eller minus, kanske?
* Har bott på Laurentiistiftelsen i Lund och varit regelbunden gudstjänstfirare där. Minus 10 poäng
Sporadiska besök på S:t Laurentii minus 5 poäng
* Har varit mot ordningen med kvinnor som präster och biskopar men omprövat. 10 poäng
Inte omprövat minus 150 poäng.
* Har varit emot ordningen med enkönad vigsel men omprövat. 10 poäng.
Den som före riksdagsbeslutet varit för enkönad vigsel får ett avdrag med 20 poäng.
Inte omprövat. Dra bort resten av pluspoängen om det finns några poäng kvar.
Nu förstår ni själva principen och kan göra egna formulär, fast det här bär kanske ett stycke väg?
6. På Lunds stifts hemsida finns telefonnumren till biskopskandidaterna. Jag undrar varför. Men det ska väl ses som en Aufforderung zum Tanz? Ringer ni kan ni t ex fråga
* Vad vill du som biskop göra för mig?
och
* Vilken är din största framgång som lärjunge till Jesus?
samt
* Vilket är ditt största nederlag (alternativ din största motgång) som lärjunge till Jesus?
Har jag nu inte varit konstruktivt vänlig mot biskopsväljarna i Lunds stift? Och jag kunde ändå komma med fler förslag men någonstans får man sluta.
De sista två frågorna kan man ställa sig själv också!
torsdag 20 mars 2014
Inget blogginlägg idag!
Så var det tänkt. Inget blogginlägg torsdag. Lite flitig i går eftermiddag i stället, för idag skulle Lisa komma och klippa äppleträden. Hon var förtjust och det förvånade mig för jag trodde hon skulle sucka över de under väldigt många år oklippta träden. Lisa gladde sig över att ta fram äppleträden ur det vildvuxna Detta skulle ske i dag, i alla fall begynnelsevis. Alltså skulle jag i den arla morgontimmen, tänkte jag, dra bort ris som Lisa flitigt producerade. Det blev inte så. Lisa opererades i går kväll för en skada i handen och ringde för att berätta att hon kommer nästa vecka i stället. Då hade jag ju kunnat blogga denna morgon!
Nog är det underhållande med obenägenheten att tro lämnade uppgifter när de går på tvärs mot fördomar. Eva Brunne har år 1977 inte sagt vad hon sa och de obestyrkta högljudda och ilskna demonstrationerna den 10 april 1960 utanför Storkyrkan ägde verkligen rum.
Obenägenheten att tro är också stort uppslagen i Kyrkans Tidning, denna värdefulla nyhetsförmedlare. ( OBS! Bara de illasinnade påpekar att KT var 15 minuter senare än Dagen att rapportera resultatet från biskopsvalet i Lund och bara de mycket illasinnade frågar sig hur det är med snabbheten att rapportera andra nyheter när de man visste skulle komma kring kl 14 inte bevakas.)
Obenägenheten att tro är stort uppslagen i berättelsen om Christina Liljestrand, som började om utan sin tro. "Bibeln som gudomlig uppenbarelse släppte hon totalt." Hon skilde sig, gick på krogen, träffade vanliga människor. Den enda som kan bära henne är hon själv. Bett har hon inte gjort på 14 år och inte saknat bönen. Det var i samtal med terapeuten, får vi veta, som hon gav upp tron. Tron och utbrändheten hade med varandra att göra, blir hennes egen slutsats.
Det är antagligen sant. De som brinner, kan brännas ut - men kanske bara de? Det kunde vara värt att samtala om. Men kanske skulle vi också föra ett samtal om Kyrkans Tidning? "Våga tala innan tron tar slut", skriver Brita Häll. Kanske. Men det finns mycket annat att säga, sådant som Höga Visan illustrerar eller Johannes av Korset eller vår kyrkotraditions "Nådens ordning". Man kan visst skriva om hur tron förloras i en kyrklig tidning. Men fokusering på person betyder nog också, att det finns en annan personlig berättelse också. Människorna omkring är stumma i Christinas berättelse när det återges i Kyrkans Tidning.
Kyrkans Tidning menar säkert att vård läsekretsen genom att inte berätta fromma och uppbyggliga solskenshistorier. Man får vara en svag kristen. Gott så. Men Christinas berättelse handlar om en som slutade att vara kristen. Brita Häll uppfattar att det kan finnas en oro att samtala för man kan bli ifrågasatt och underkänd. Så är det också. Och vi är många - präster, prästfruar och prästbarn t ex - som vet vad det är att bli underkänd av Svenska kyrkan. Om detta skriver inte Kyrkans Tidning. Men i boken om prästfruminnen fanns den förfärande berättelsen om hur familjen Lindblad hade det. Fru Britt berättade. Det var mobbing av både barn och vuxna. Och det obehag människor utsätts för när det står klart att de avviker genom att tänka vad Kyrkan alltid tänkt är ett obehag som kommer sig också därav att deras kyrka inte på något sätt kan backa upp dem och resultatet blir förstås att det är alldeles i sin ordning att ifrågasätta in under skinnet på människor, underkänna dem, förtala dem, kasta bort dem.
Det borde inte ha blivit ett blogginlägg idag - och så blev det det och dessvärre förödande sant.
Nu är jag upprörd. Det är inte lätt att vara fostrad till scout om man ser vad som händer med människor i den egna kyrkan. Misshandel.
Nog är det underhållande med obenägenheten att tro lämnade uppgifter när de går på tvärs mot fördomar. Eva Brunne har år 1977 inte sagt vad hon sa och de obestyrkta högljudda och ilskna demonstrationerna den 10 april 1960 utanför Storkyrkan ägde verkligen rum.
Obenägenheten att tro är också stort uppslagen i Kyrkans Tidning, denna värdefulla nyhetsförmedlare. ( OBS! Bara de illasinnade påpekar att KT var 15 minuter senare än Dagen att rapportera resultatet från biskopsvalet i Lund och bara de mycket illasinnade frågar sig hur det är med snabbheten att rapportera andra nyheter när de man visste skulle komma kring kl 14 inte bevakas.)
Obenägenheten att tro är stort uppslagen i berättelsen om Christina Liljestrand, som började om utan sin tro. "Bibeln som gudomlig uppenbarelse släppte hon totalt." Hon skilde sig, gick på krogen, träffade vanliga människor. Den enda som kan bära henne är hon själv. Bett har hon inte gjort på 14 år och inte saknat bönen. Det var i samtal med terapeuten, får vi veta, som hon gav upp tron. Tron och utbrändheten hade med varandra att göra, blir hennes egen slutsats.
Det är antagligen sant. De som brinner, kan brännas ut - men kanske bara de? Det kunde vara värt att samtala om. Men kanske skulle vi också föra ett samtal om Kyrkans Tidning? "Våga tala innan tron tar slut", skriver Brita Häll. Kanske. Men det finns mycket annat att säga, sådant som Höga Visan illustrerar eller Johannes av Korset eller vår kyrkotraditions "Nådens ordning". Man kan visst skriva om hur tron förloras i en kyrklig tidning. Men fokusering på person betyder nog också, att det finns en annan personlig berättelse också. Människorna omkring är stumma i Christinas berättelse när det återges i Kyrkans Tidning.
Kyrkans Tidning menar säkert att vård läsekretsen genom att inte berätta fromma och uppbyggliga solskenshistorier. Man får vara en svag kristen. Gott så. Men Christinas berättelse handlar om en som slutade att vara kristen. Brita Häll uppfattar att det kan finnas en oro att samtala för man kan bli ifrågasatt och underkänd. Så är det också. Och vi är många - präster, prästfruar och prästbarn t ex - som vet vad det är att bli underkänd av Svenska kyrkan. Om detta skriver inte Kyrkans Tidning. Men i boken om prästfruminnen fanns den förfärande berättelsen om hur familjen Lindblad hade det. Fru Britt berättade. Det var mobbing av både barn och vuxna. Och det obehag människor utsätts för när det står klart att de avviker genom att tänka vad Kyrkan alltid tänkt är ett obehag som kommer sig också därav att deras kyrka inte på något sätt kan backa upp dem och resultatet blir förstås att det är alldeles i sin ordning att ifrågasätta in under skinnet på människor, underkänna dem, förtala dem, kasta bort dem.
Det borde inte ha blivit ett blogginlägg idag - och så blev det det och dessvärre förödande sant.
Nu är jag upprörd. Det är inte lätt att vara fostrad till scout om man ser vad som händer med människor i den egna kyrkan. Misshandel.
onsdag 19 mars 2014
Spöken finns
Jag kunde skriva några rader om hur valpar kommer in i ett stadium där de ser spöken. Det går över när hunden vuxnar till sig. Värre är det för mig, som kan gå in i arkivet och se hur spöken och spöklika stiger fram ur garderoben. Där påminns jag om hur fort somligt går och hur sådant vi skulle okvädas för som unga präster nu inte bara är accepterat utan framhålls som förtjänstfullt. Vi är förstås, lik förbannat, stämplade. Andra plockade frukterna av vår möda. Tro inte jag är bitter. Jag är bara lite lätt ankommen av förakt för hur det går till i världen. Detta är i allt en god och nyttig kristlig hållning.
Minns ni hur det var i Lund. Jur stud Torsten Persson anmälde förhållandena på Theologicum. Allt togs på stort allvar, utreddes och ledde till ingenting konkret. Men mycket gick att tala om. Min vän Leif Stille, då vice ordförande i Sveriges förenade studentkårer och i Expressen presenterad som forskare på Theologicum (Calle Hård [ egentligen Anders Carl Magnus Hård af Segerstad, född 12 april 1946 i Vasa, Finland, är en svensk journalist, författare och av adlig släkt]: Mobbning med Bibeln i "Förargelsens hus" där hälften av våra präster utbildas", Expressen den 3 juli 1977. ) - jag återtar till Leif Stille som visste berätta:
"Man kan inte komma från att mycket sexualskräck ligger bakom mobbningen, som ibland sker helt omedvetet. De här studenterna ser inte kvinnan som en kollega utan som ett rent könsobjekt. De ser en kvinnlig präst som ett distraherande moment i sinn egen religionsutövning." Kanske var det sommarvarmt i Lund, som det kan bli, och då står värmen över slätten och folk blir, ja, ansatta. Men det Leif vet att berätta, kom ju inte fram i någon utredning - som Eva Brunne uppenbarligen inte väntat så mycket av. "Här har man, genom att tillsätta en utredning, lyckats skjuta mobbningen under mattan."
Hur var det då? Den adlige journalisten på Expressen vet nu att berätta!
"En tjej har blivit klar med sitt examensarbete. Då hon delar ut stencilerna till kompisarna i studiegruppen vägrar en manlig student att röra vid papperet. - Det är besmittat av djävulen, säger han och tar i stencilen med en linjal i stället."
Var det så? I senare tider har den student det här berättas om blivit "studenterna" men varför vara petig? Belägg då? Har det alls hänt?
På Theologicum ordnades ett möte för att reda ut ett och annat. Det sannfärdiga och trovärdiga vittnet berättar om händelsen nu snart 37 år senare: "Det påstods att manliga studenter tog i kvinnliga studenters uppsatser med linjal. Ett stort möte hölls på SS (Större Seminarierummet, DS) på Theologicum. Eva Brunne, Elisabeth Gerle och Martin Wikerstål eldade på. På frågan om det fanns något bevis för de påstådda trakasserierna varade Eva Brunne att 'Det gagnar inte våra syften'."
Hur var det med jur stud Torsten Perssn, som anmält alla trakasserierna. Han ombads av Lunds universitet att precisera sina anklagelser. Han vägrade med hänvisning att han hade tystnadsplikt mot sina uppgiftslämnare.
Och det blev, som sagt, ingenting bevisat. Men själva spöket har fortsatt gå runt i Svenska kyrkan, styra, ställa, reglera och - framförallt - ljuga. Ty lögnen gagnade själva syftet. Eller?
Minns ni hur det var i Lund. Jur stud Torsten Persson anmälde förhållandena på Theologicum. Allt togs på stort allvar, utreddes och ledde till ingenting konkret. Men mycket gick att tala om. Min vän Leif Stille, då vice ordförande i Sveriges förenade studentkårer och i Expressen presenterad som forskare på Theologicum (Calle Hård [ egentligen Anders Carl Magnus Hård af Segerstad, född 12 april 1946 i Vasa, Finland, är en svensk journalist, författare och av adlig släkt]: Mobbning med Bibeln i "Förargelsens hus" där hälften av våra präster utbildas", Expressen den 3 juli 1977. ) - jag återtar till Leif Stille som visste berätta:
"Man kan inte komma från att mycket sexualskräck ligger bakom mobbningen, som ibland sker helt omedvetet. De här studenterna ser inte kvinnan som en kollega utan som ett rent könsobjekt. De ser en kvinnlig präst som ett distraherande moment i sinn egen religionsutövning." Kanske var det sommarvarmt i Lund, som det kan bli, och då står värmen över slätten och folk blir, ja, ansatta. Men det Leif vet att berätta, kom ju inte fram i någon utredning - som Eva Brunne uppenbarligen inte väntat så mycket av. "Här har man, genom att tillsätta en utredning, lyckats skjuta mobbningen under mattan."
Hur var det då? Den adlige journalisten på Expressen vet nu att berätta!
"En tjej har blivit klar med sitt examensarbete. Då hon delar ut stencilerna till kompisarna i studiegruppen vägrar en manlig student att röra vid papperet. - Det är besmittat av djävulen, säger han och tar i stencilen med en linjal i stället."
Var det så? I senare tider har den student det här berättas om blivit "studenterna" men varför vara petig? Belägg då? Har det alls hänt?
På Theologicum ordnades ett möte för att reda ut ett och annat. Det sannfärdiga och trovärdiga vittnet berättar om händelsen nu snart 37 år senare: "Det påstods att manliga studenter tog i kvinnliga studenters uppsatser med linjal. Ett stort möte hölls på SS (Större Seminarierummet, DS) på Theologicum. Eva Brunne, Elisabeth Gerle och Martin Wikerstål eldade på. På frågan om det fanns något bevis för de påstådda trakasserierna varade Eva Brunne att 'Det gagnar inte våra syften'."
Hur var det med jur stud Torsten Perssn, som anmält alla trakasserierna. Han ombads av Lunds universitet att precisera sina anklagelser. Han vägrade med hänvisning att han hade tystnadsplikt mot sina uppgiftslämnare.
Och det blev, som sagt, ingenting bevisat. Men själva spöket har fortsatt gå runt i Svenska kyrkan, styra, ställa, reglera och - framförallt - ljuga. Ty lögnen gagnade själva syftet. Eller?
Om kommentarer igen
Ett enda begär jag: Var lite snälla mot varandra när det kommer till person - om ni inte bemöter offentliga personer, som får tåla en del mer, samt om ni bemöter villolärare med maktbas, som får tåla mycket mer. I sak får ni vara skarpa. Och polemiken ska leva.
Jag håller med om att det vore enklare om folk skrev under eget namn eller under pseudonym. Alla anonyma råddar till debatterna för det är svårt att skilja mellan alla de anonyma. Men jag är på många sätt angelägen om kommentarer, för debatten är demokratins livsluft och kommentarerna är informationsbärande. Det som inte sägs annat än i små sammanhang kanske kommer till uttryck här och drar med sig fler i resonemang och tankar?
Det är för den delen ingen skam att ha fel.
Västerbottenosten kom till genom felaktig hantering på mejeriet.
Post-it-lapparna har vi därför att det blev fel på klistret i en fabrik.
Det behövs bara begåvat folk som kan vända felen till något bra. Irrvägar har väl också kyrkofäderna ett och annat att säga om eftersom de, trots allt, kan leda oss till Vägen. Kyrkofäder och kyrkofäder. Apostlarna duger också som levande exempel på fels betydelse!
Inlägg som närmast hör hemma på Facebook kommer jag inte att godkänna. Det som skrivs ska ha fortsättningsvis någon liten bäring på det som avhandlas här.
Jag håller med om att det vore enklare om folk skrev under eget namn eller under pseudonym. Alla anonyma råddar till debatterna för det är svårt att skilja mellan alla de anonyma. Men jag är på många sätt angelägen om kommentarer, för debatten är demokratins livsluft och kommentarerna är informationsbärande. Det som inte sägs annat än i små sammanhang kanske kommer till uttryck här och drar med sig fler i resonemang och tankar?
Det är för den delen ingen skam att ha fel.
Västerbottenosten kom till genom felaktig hantering på mejeriet.
Post-it-lapparna har vi därför att det blev fel på klistret i en fabrik.
Det behövs bara begåvat folk som kan vända felen till något bra. Irrvägar har väl också kyrkofäderna ett och annat att säga om eftersom de, trots allt, kan leda oss till Vägen. Kyrkofäder och kyrkofäder. Apostlarna duger också som levande exempel på fels betydelse!
Inlägg som närmast hör hemma på Facebook kommer jag inte att godkänna. Det som skrivs ska ha fortsättningsvis någon liten bäring på det som avhandlas här.
Skenhelighet, narr-vard och ännu mer Skene-helighet
Domkapitlet i Växjö har gett klart besked. Protokollet är daterat 2014-03-05. Så här står det:
§ 23 Föredragande: Ola Isacsson
Dnr 14-48-339
Skrivelse från VDM Dag Sandahl, angående brödet i mässan
Domkapitlet konstaterar att frågan om nattvardselementen varit aktuella under lång tid inom Svenska kyrkan. Huvudsakligen har frågorna rört vinets alkoholhalt, där detaljerade överväganden gjort. (s-et har tappats bort i det justerade protokollet, DS) Frågan om glutenfritt bröd har behandlats betydligt mer översiktligt och det har sedan 1980-talets mitt angetts att sådant bör finnas tillgängligt.
Samtidigt har Svenska kyrkan undviktit (det står så i det justerade protokollet, DS) att föra frågan om brödets och vinets beskaffenhet till ett läromässigt avgörande genom beslut i kyrkomötet. Linjen har hela tiden varit att frågan handlar om pastoralt handhavande i den lokala situationen.
Mot bakgrund av detta avstår domkapitlet från att utfärda rekommendationer för Växjö stift av den art Dag Sandahl föreslår."
Det var det hela. Nu var inte invändningen att det finns glutenfritt bröd. Invändningen var att det Ersta bakar ihop inte kan användas för till den blandningen finns inga Frälsarens löften att knyta. Det är något som liknar bröd. Vore det ändå manna - men inte ens det är det. Det ger sken av att vara på riktigt - men domkapitlet avstår också från att i tro bejaka detta som erbjuds. Domkapitlet avstår.
Återstår för den enskilde kommunikanten att
antingen
ringa prosten Isacsson (0470-773834) och be honom förklara för det oroliga samvetet att det som serveras med Erstas misch-masch är nattvard och inte narrvard och i tro och glädje ska tas emot för Frälsarens räcks oss efter sitt löfte i detta som påstås vara hans kropp. Prosten Isacsson bör också åtspörjas var det finns texter i frågan, kanske på tyska av Jürgen Diestelmann, ty i Luthers efterföljd har de evangeliska haft vett att dra gränsen mot en reformert nattvardslära ("Ni är av en annan ande än vi", sa Luther och drog det berömda kritstrecket över bordet vid religionssamtalen i Marburg) och möjligtvis skulle prosten också ombedjas kommentera vad vår vän Påffuan har att säga i saken...)
eller
uppsöka den lokale kyrkoherden för att ställa själavårdsfrågan och höra hur han tröstar det oroliga samvete som inte vill luras vid nattvardsbordet.
Det finns ett tredje alternativ. Man går inte till kyrkor där Erstas misch-masch serveras och man distanserar sig från präster som hanterar Erstas produkt och räcker fram dem med ord som saknar täckning.
Doktorn i etik ringde jag. Han var inte förvånad över domkapitlets svar, som jag såg sakna ens en tillstymmelse till teologiskt allvar och i den meningen vara oetiskt. Men etiker ska väl vara experter på det oetiska. Oetiskt vore förstås att pressa domkapitlet på sakinformation bakom de undanglidande formuleringarna.
Kan man inte ha glutenfritt bröd för dem som behöver. Jo. Avglutinifierat vete. Annars inte. Ersta ägnar sig åt bedrägeri. Fromt bedrägeri som bäst. Oh så räcks något som har sken av helighet till kommunikanterna, de som inte fattar att det finns frågor att ställa, frågor som domkapitlet i Växjö avstår från!
Var lärde sig biskop Johansson vad en svenskkyrklig präst ska veta om eukaristien? I Alliansmissionen? Och domkapitelsledamoten Margareta Andersson lärde sig nattvardsteologi i Missionsförbundet, väl? Så blir vi svenskkyrkliga alltmer hemlösa i Svenska kyrkan.
På tal om Skene-fromheten upprörs nu en del inbitna kvinnoprästmotståndare på de kvinnliga prästernas vägnar. I Marks kommun har man hittills haft två kvinnliga kyrkoherdar. Så vad gäller bråket? Två rökelsekorn framför kejsarens bild? Ska det vara så mycket att bråka om, som vi brukar säga.
§ 23 Föredragande: Ola Isacsson
Dnr 14-48-339
Skrivelse från VDM Dag Sandahl, angående brödet i mässan
Domkapitlet konstaterar att frågan om nattvardselementen varit aktuella under lång tid inom Svenska kyrkan. Huvudsakligen har frågorna rört vinets alkoholhalt, där detaljerade överväganden gjort. (s-et har tappats bort i det justerade protokollet, DS) Frågan om glutenfritt bröd har behandlats betydligt mer översiktligt och det har sedan 1980-talets mitt angetts att sådant bör finnas tillgängligt.
Samtidigt har Svenska kyrkan undviktit (det står så i det justerade protokollet, DS) att föra frågan om brödets och vinets beskaffenhet till ett läromässigt avgörande genom beslut i kyrkomötet. Linjen har hela tiden varit att frågan handlar om pastoralt handhavande i den lokala situationen.
Mot bakgrund av detta avstår domkapitlet från att utfärda rekommendationer för Växjö stift av den art Dag Sandahl föreslår."
Det var det hela. Nu var inte invändningen att det finns glutenfritt bröd. Invändningen var att det Ersta bakar ihop inte kan användas för till den blandningen finns inga Frälsarens löften att knyta. Det är något som liknar bröd. Vore det ändå manna - men inte ens det är det. Det ger sken av att vara på riktigt - men domkapitlet avstår också från att i tro bejaka detta som erbjuds. Domkapitlet avstår.
Återstår för den enskilde kommunikanten att
antingen
ringa prosten Isacsson (0470-773834) och be honom förklara för det oroliga samvetet att det som serveras med Erstas misch-masch är nattvard och inte narrvard och i tro och glädje ska tas emot för Frälsarens räcks oss efter sitt löfte i detta som påstås vara hans kropp. Prosten Isacsson bör också åtspörjas var det finns texter i frågan, kanske på tyska av Jürgen Diestelmann, ty i Luthers efterföljd har de evangeliska haft vett att dra gränsen mot en reformert nattvardslära ("Ni är av en annan ande än vi", sa Luther och drog det berömda kritstrecket över bordet vid religionssamtalen i Marburg) och möjligtvis skulle prosten också ombedjas kommentera vad vår vän Påffuan har att säga i saken...)
eller
uppsöka den lokale kyrkoherden för att ställa själavårdsfrågan och höra hur han tröstar det oroliga samvete som inte vill luras vid nattvardsbordet.
Det finns ett tredje alternativ. Man går inte till kyrkor där Erstas misch-masch serveras och man distanserar sig från präster som hanterar Erstas produkt och räcker fram dem med ord som saknar täckning.
Doktorn i etik ringde jag. Han var inte förvånad över domkapitlets svar, som jag såg sakna ens en tillstymmelse till teologiskt allvar och i den meningen vara oetiskt. Men etiker ska väl vara experter på det oetiska. Oetiskt vore förstås att pressa domkapitlet på sakinformation bakom de undanglidande formuleringarna.
Kan man inte ha glutenfritt bröd för dem som behöver. Jo. Avglutinifierat vete. Annars inte. Ersta ägnar sig åt bedrägeri. Fromt bedrägeri som bäst. Oh så räcks något som har sken av helighet till kommunikanterna, de som inte fattar att det finns frågor att ställa, frågor som domkapitlet i Växjö avstår från!
Var lärde sig biskop Johansson vad en svenskkyrklig präst ska veta om eukaristien? I Alliansmissionen? Och domkapitelsledamoten Margareta Andersson lärde sig nattvardsteologi i Missionsförbundet, väl? Så blir vi svenskkyrkliga alltmer hemlösa i Svenska kyrkan.
På tal om Skene-fromheten upprörs nu en del inbitna kvinnoprästmotståndare på de kvinnliga prästernas vägnar. I Marks kommun har man hittills haft två kvinnliga kyrkoherdar. Så vad gäller bråket? Två rökelsekorn framför kejsarens bild? Ska det vara så mycket att bråka om, som vi brukar säga.
tisdag 18 mars 2014
Falls Church och Skene-helighet
Lunds stift väljer biskop i dag men det blir väl två valomgångar, allt annat vore överraskande. Jag kollade presentationerna lite snabbt. Det tycks som om ingen ställt den avgörande frågan - nämligen vilken biskopskandidat som talar latin så hyfsat att biskopen kan träda fram vid doktorspromotionerna i Lunds domkyrka och, utan att stava sig, rätt be sitt Pater noster.
Vilka frågor en biskopskandidat rätteligen ska få, kan jag lägga ut efter det vi ser hur första omgången ter sig. I väntan på det kan vi vända blickarna mot TEC, den US-amerikanska episkopalkyrkan. Nu har Högsta Domstolen i Virginia beslutat sig för att inte överpröva tidigare domar, ser jag i Washington Post. Falls Church hör till TEC:s tillgångar och den gudstjänstfirande församling som bröt upp har inte äganderätt till den. Här som där. Och resultatet blir - vad då? Att de som firar gudstjänst gör det i en sporthall eller så medan den kyrka där de hade sitt andliga hem ser en liten skara modernister fylkas. Jag menar, när en församling på 3000 - och nu talar vi gudstjänstfirare - drar från TEC och vill höra samman med den mer ortodoxa anglikanska gemenskapen, då är det många som har problem. Men jag, som varit med om att bygga kyrka, kan känna med de kyrklösa och andligen hemlösa.
WWJS - What Would Jesus Say? Det får vi veta när världens tid är förgången om vi inte redan vet det. Är någon stolt och glad just nu? The Presiding Bishop? Kanske inte helt. Hon har /faktiskt på min dopdag den 19 dec/ anmälts för "misconduct" av American Anglican Fellowship Inc, fick jag besked om innan jag skulle gå till sängs i går kväll. Nyheten kom ut i går eftersom uppgifterna läckt ut. Anmälarna beklagar. Men då är det lika bra att alla vet att saken gäller Canon IV.6.2. och Can. IV.1, The Presiding Bishop kan ha brutit mot den grundläggande kallelsen i dopet: "holiness of Life and accountability to one another".
Från Washington Post är kanske inte steget till Borås Tidning så längt. I Skene har - häpnad! - en kvinnlig präst för första gången lett en högmässa. Den mediekritiske kanske undrar om det inte faktiskt var fler kvinnliga präster som ledde gudstjänster i Svenska kyrkan i söndags än manliga, eftersom kyrkoherdarna oftast är upptagna med angelägnare sysslor och kvinnor är i majoritet (väl?) bland komministrarna. Hur var det?
Först var det "verkligen på tiden" och S-politikern tycker att det var sorgligt att "vi skulle behöva vänta på något så fullständigt naturligt". Nå, den som väntar på något gott. Och det var sex gånger så många i kyrkan som vanligtvis. Det betyder 312 personer.
Stiftsadjunkten Josefine Callenberg predikade om "en högst aktuell samhällsfråga", nämligen tiggarna på Avenyn.
Avenyn i Skene?
Nänä. I Göteborg!
Riktigt vilken poäng stiftsadjunkten kom fram till, framkommer inte i Borås Tidning, den lokala kollegan till Washington Post.
Glädjen var stor. En bloggkommentator skrev: "Härlig predikan! Lycka! :)"
I Marks kommun kan det mesta hända.
Ni minns den lokala kyrkopolitikern i Berghem, som fick sin postlåda sönderslagen och anklagade kvinnoprästmotståndarna för illdådet. Till sist haffade polisen en mopedburen yngling, som befanns vara skyldig. Huruvida han verkligen var kvinnoprästmotståndare, fick vi nog aldrig veta. Fast i Marks kommun kanske kvinnoprästmotståndet är utbrett bland 15-årig mopedburen ungdom?
Men så här i fastetider, får man fråga: Det Kristi kyrka sysslar med - gudstjänster och prästämbete och sånt - är det verkligen något som faller in i kategorin "fullständigt naturligt" eller något som går vida utöver det vi uppfattar som fullständigt naturligt?
När nu Callenbergs insatser var så uppskattade, kan man inte be henne komma nästa söndag också? Och nästa igen? Och nästa ...? Eller är det något lurt?
Blev det folkväckelse med kvinnor som präster som man på 1950-talet sa att det skulle bli?
Frågan är fri, bara den är ärlig.
Vilka frågor en biskopskandidat rätteligen ska få, kan jag lägga ut efter det vi ser hur första omgången ter sig. I väntan på det kan vi vända blickarna mot TEC, den US-amerikanska episkopalkyrkan. Nu har Högsta Domstolen i Virginia beslutat sig för att inte överpröva tidigare domar, ser jag i Washington Post. Falls Church hör till TEC:s tillgångar och den gudstjänstfirande församling som bröt upp har inte äganderätt till den. Här som där. Och resultatet blir - vad då? Att de som firar gudstjänst gör det i en sporthall eller så medan den kyrka där de hade sitt andliga hem ser en liten skara modernister fylkas. Jag menar, när en församling på 3000 - och nu talar vi gudstjänstfirare - drar från TEC och vill höra samman med den mer ortodoxa anglikanska gemenskapen, då är det många som har problem. Men jag, som varit med om att bygga kyrka, kan känna med de kyrklösa och andligen hemlösa.
WWJS - What Would Jesus Say? Det får vi veta när världens tid är förgången om vi inte redan vet det. Är någon stolt och glad just nu? The Presiding Bishop? Kanske inte helt. Hon har /faktiskt på min dopdag den 19 dec/ anmälts för "misconduct" av American Anglican Fellowship Inc, fick jag besked om innan jag skulle gå till sängs i går kväll. Nyheten kom ut i går eftersom uppgifterna läckt ut. Anmälarna beklagar. Men då är det lika bra att alla vet att saken gäller Canon IV.6.2. och Can. IV.1, The Presiding Bishop kan ha brutit mot den grundläggande kallelsen i dopet: "holiness of Life and accountability to one another".
Från Washington Post är kanske inte steget till Borås Tidning så längt. I Skene har - häpnad! - en kvinnlig präst för första gången lett en högmässa. Den mediekritiske kanske undrar om det inte faktiskt var fler kvinnliga präster som ledde gudstjänster i Svenska kyrkan i söndags än manliga, eftersom kyrkoherdarna oftast är upptagna med angelägnare sysslor och kvinnor är i majoritet (väl?) bland komministrarna. Hur var det?
Först var det "verkligen på tiden" och S-politikern tycker att det var sorgligt att "vi skulle behöva vänta på något så fullständigt naturligt". Nå, den som väntar på något gott. Och det var sex gånger så många i kyrkan som vanligtvis. Det betyder 312 personer.
Stiftsadjunkten Josefine Callenberg predikade om "en högst aktuell samhällsfråga", nämligen tiggarna på Avenyn.
Avenyn i Skene?
Nänä. I Göteborg!
Riktigt vilken poäng stiftsadjunkten kom fram till, framkommer inte i Borås Tidning, den lokala kollegan till Washington Post.
Glädjen var stor. En bloggkommentator skrev: "Härlig predikan! Lycka! :)"
I Marks kommun kan det mesta hända.
Ni minns den lokala kyrkopolitikern i Berghem, som fick sin postlåda sönderslagen och anklagade kvinnoprästmotståndarna för illdådet. Till sist haffade polisen en mopedburen yngling, som befanns vara skyldig. Huruvida han verkligen var kvinnoprästmotståndare, fick vi nog aldrig veta. Fast i Marks kommun kanske kvinnoprästmotståndet är utbrett bland 15-årig mopedburen ungdom?
Men så här i fastetider, får man fråga: Det Kristi kyrka sysslar med - gudstjänster och prästämbete och sånt - är det verkligen något som faller in i kategorin "fullständigt naturligt" eller något som går vida utöver det vi uppfattar som fullständigt naturligt?
När nu Callenbergs insatser var så uppskattade, kan man inte be henne komma nästa söndag också? Och nästa igen? Och nästa ...? Eller är det något lurt?
Blev det folkväckelse med kvinnor som präster som man på 1950-talet sa att det skulle bli?
Frågan är fri, bara den är ärlig.
måndag 17 mars 2014
Svenska kyrkans världshistoriska uppgift, del 3
Sam. Gabrielsson uttryckte år 1916 en svenskkyrklig självförståelse och den innehöll några preciseringar som sträckte sig utöver det lokala församlingssammanhanget och markerade både stolt kyrklighet och nyansats. Ett sublimt sätt att antyda något av vad som hänt därefter kan man se i Staffan Rönnegårds minnesteckning av prosten Gunnar Westberg (SvD 16 mars): "Varje vecka utbytte vi tankar om utvecklingen i vår kyrka, men vi fick också glädjeämnen att se tillbaka på."
Är det svenskkyrkliga något annat än det som uttrycks för dagen? Rimligtvis. Det är styrt av trons grundfakta; Bibel och bekännelse, praktiserat gudstjänstliv och praktiserad fromhet under sekler. Men det är klart att något hänt när vi skiftat från att Svenska kyrkan var Kristi kyrka i Sverige till att säga att Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan. Och båda påståendena var och är sanna.
Måste man inte gilla Gabrielssons tanke att de romerska katolikerna ska få lära sig att evangeliet skapar Kyrkan? Det är reformkatolikens självklara utgångspunkt och på väg till reformationsjubiléet 2017 finns det skäl att fundera igenom vad den katolske munken och doktorn hade att säga i sin kyrkokritik och vilka poänger han hade, likaväl som Confessio Augustana behöver tröskas. Att kyrkosystem i det längsta försvarar sig mot kritik, skulle inte förvåna. Men denna insikt dispenserar inte från att lyssna till kritiken, som gick ut på att evangeliet fördunklades och ärendet förfuskades. Här finns mycket att säga om temat blir ekumeniskt, dvs handlar om kyrkogemenskap mer än om individuella konversioner. Frågorna blir inte svenskkyrkligt självtillräckliga. Jag såg på ett inlägg hur biskopsvalet i Lund diskuteras. Inte bara en kandidat som rätt ohöljt bedrev kampanj för sig själv utan också ett par präster i Malmö, som konstaterade att en annan kandidat var "rökt" samt att S har bestämt sig för sin kandidat. Vi har styrt långt bort från tanken att ett biskopsval handlar om att upptäcka vem Gud redan har valt och använda bön som verktyg i den processen. Jag menar att Svenska kyrkan i det dagliga nu har styrt långt bort från sig själv. Det kan man se i den fjärran spegel som kyrkoprogrammen för hundra år sedan utgör.
Förståsigpåaren uppfattar också att talet om den apostoliska successionen inte bara är en högkyrklig specialitet som kom med fader Gunnar. Högkyrklighetens rötter går i Sverige djupt ner i den bördiga ungkyrkliga myllan.
Gabrielsson var statskyrklig - och det kunde de ungkyrkliga enkelt vara. Monarki, ämbetsmän och borgerlighet utgjorde en symbios med biskopar och folkbokföring och prästers självskrivna ordförandeskap i somligt kommunalt och i det kyrkliga. När socialdemokratin uppfattades vilja ta makten i kyrkan (20-tal) och när nazisterna kom till makten i Tyskland var statskyrkligheten inte riktigt lika självklar. Kyrkan måste stå fri.
Gabrielsson är också nationalist. Det finns ett svenskt folklynne. Det kan man kanske också ägna en tanke. På vilket sätt är svenskar lika varandra? Problemet med tanken på nationalkaraktär blir förstås, som Barbro Eberan påpekar i boken Förlorade generationer? (Carlssons 2014), att detta kan leda till anklagelser om kollektiv skuld (aa s 19). Den tyska nationalkaraktären gav ett folk som blev kollektiva krigsförbrytare - en bland många älskad tanke. Gabrielsson hanterar nationalismen, han skriver under första världskriget, med att tala ekumenik och Kyrkans folkförsonande uppgift. Storsvensk och ekumenisk är hans hållning.
Svenska kyrkan är en kyrka med utomordentliga företräden, skriver Gabrielsson.
Ja, hur är det med det nuförtiden? Hur skulle ni definiera dessa utomordentliga föreräden? Genom att tala om hur Svenska kyrkan går före andra kyrkor, kanske? Men håller Gabrielssons tanke att Svenska kyrkan har ett starkare kyrkligt medvetande än andra lutherska kyrkor? Eller har något hänt?
Vad är det i så fall?
"Varje vecka utbytte vi tankar om utvecklingen i vår kyrka, men vi fick också glädjeämnen att se tillbaka på."
Är det svenskkyrkliga något annat än det som uttrycks för dagen? Rimligtvis. Det är styrt av trons grundfakta; Bibel och bekännelse, praktiserat gudstjänstliv och praktiserad fromhet under sekler. Men det är klart att något hänt när vi skiftat från att Svenska kyrkan var Kristi kyrka i Sverige till att säga att Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan. Och båda påståendena var och är sanna.
Måste man inte gilla Gabrielssons tanke att de romerska katolikerna ska få lära sig att evangeliet skapar Kyrkan? Det är reformkatolikens självklara utgångspunkt och på väg till reformationsjubiléet 2017 finns det skäl att fundera igenom vad den katolske munken och doktorn hade att säga i sin kyrkokritik och vilka poänger han hade, likaväl som Confessio Augustana behöver tröskas. Att kyrkosystem i det längsta försvarar sig mot kritik, skulle inte förvåna. Men denna insikt dispenserar inte från att lyssna till kritiken, som gick ut på att evangeliet fördunklades och ärendet förfuskades. Här finns mycket att säga om temat blir ekumeniskt, dvs handlar om kyrkogemenskap mer än om individuella konversioner. Frågorna blir inte svenskkyrkligt självtillräckliga. Jag såg på ett inlägg hur biskopsvalet i Lund diskuteras. Inte bara en kandidat som rätt ohöljt bedrev kampanj för sig själv utan också ett par präster i Malmö, som konstaterade att en annan kandidat var "rökt" samt att S har bestämt sig för sin kandidat. Vi har styrt långt bort från tanken att ett biskopsval handlar om att upptäcka vem Gud redan har valt och använda bön som verktyg i den processen. Jag menar att Svenska kyrkan i det dagliga nu har styrt långt bort från sig själv. Det kan man se i den fjärran spegel som kyrkoprogrammen för hundra år sedan utgör.
Förståsigpåaren uppfattar också att talet om den apostoliska successionen inte bara är en högkyrklig specialitet som kom med fader Gunnar. Högkyrklighetens rötter går i Sverige djupt ner i den bördiga ungkyrkliga myllan.
Gabrielsson var statskyrklig - och det kunde de ungkyrkliga enkelt vara. Monarki, ämbetsmän och borgerlighet utgjorde en symbios med biskopar och folkbokföring och prästers självskrivna ordförandeskap i somligt kommunalt och i det kyrkliga. När socialdemokratin uppfattades vilja ta makten i kyrkan (20-tal) och när nazisterna kom till makten i Tyskland var statskyrkligheten inte riktigt lika självklar. Kyrkan måste stå fri.
Gabrielsson är också nationalist. Det finns ett svenskt folklynne. Det kan man kanske också ägna en tanke. På vilket sätt är svenskar lika varandra? Problemet med tanken på nationalkaraktär blir förstås, som Barbro Eberan påpekar i boken Förlorade generationer? (Carlssons 2014), att detta kan leda till anklagelser om kollektiv skuld (aa s 19). Den tyska nationalkaraktären gav ett folk som blev kollektiva krigsförbrytare - en bland många älskad tanke. Gabrielsson hanterar nationalismen, han skriver under första världskriget, med att tala ekumenik och Kyrkans folkförsonande uppgift. Storsvensk och ekumenisk är hans hållning.
Svenska kyrkan är en kyrka med utomordentliga företräden, skriver Gabrielsson.
Ja, hur är det med det nuförtiden? Hur skulle ni definiera dessa utomordentliga föreräden? Genom att tala om hur Svenska kyrkan går före andra kyrkor, kanske? Men håller Gabrielssons tanke att Svenska kyrkan har ett starkare kyrkligt medvetande än andra lutherska kyrkor? Eller har något hänt?
Vad är det i så fall?
"Varje vecka utbytte vi tankar om utvecklingen i vår kyrka, men vi fick också glädjeämnen att se tillbaka på."
söndag 16 mars 2014
Svenska kyrkans världshistoriska uppgift, del 2
Jag fortsätter läsa Sam. Gabrielssons häfte från år 1916.
Svenska kyrkans uppgift är för det första den nationella och för det andra den universella. Så tänkte de ungkyrkliga, inspirerade av Nathan Söderblom (som Gabrielsson reste tillsammans med och har berättat om). Från andra kristna länder har vi fått mycket och det är Svenska kyrkans ansvar - eller kanske Sveriges, för ungkyrkofolket blandar gärna kategorierna - "att vara någonting, som ligger i linie med vår svenska egenart och vår historias föregående kynne". Svenskar är inte mer begåvade än andra folk, noterar Gabielsson, men genom naturen och en lång historia, som inte kan göras ogjord, begåvade på ett annat sätt. Därför ska vi ge oss själva till den världsvida kristenheten
Man kan nog strunta i det som ter sig lite främmande just nu, men Gabrielssons fråga om vad vi kan ge världen är inte så, dum. Han tänker att det finns en svensk fromhetstyp, spiritualitet som vi säger numera och vill att vi ska vara svenskar i vår kristendom. Vårt kyrkoskick är ett annat. "Låt oss lära allt vad vi kan från främmande kyrkor: av Amerikas praktiska företagsverksamhet och Tysklands grundliga vetenskap, av Englands liturgiska andakt och sociala nitälskan, av Skottlands missionssinne, ja - gärna för mig - låt oss lära det som är värt att läras även av romerska kyrkans styrelsekonst och grekiska kyrkans mystik och tålmodiga bidan. Men låt oss därför icke glömma vår egen kyrkas utomordentliga företräden! Ingen kyrka i världen förenar såsom vår en fri evangelisk anda med ett pietetsfullt uppskattande av gammal tradition. Intet land har en så klart utpräglad statskyrkotanke som vårt. Intet av de lutherska ländernas kyrkosamfund har ett så starkt kyrkligt medvetande som vårt samfund." (aa s s 15-16)
Gabrielsson drar slutsatsen att ledarskapet bland de skandinaviska folkens lutherska kyrkor, Augustanasynoden inkluderad, tillkommer oss. Vi ska också bli en föreningslänk mellan Tysklands och Englands kyrkor för ingen annan kyrka än Svenska kyrkan har så stora möjligheter att utjämna och förena. Gustav II Adolf i relation till Tyskland och den apostoliska successionen hör till de svenska ekumeniska tillgångarna. Gabrielsson ser möjligheter till att tjäna det kristna enhetsverket i denna apostoliska succession.
En evangelisk-luthersk kyrka med bevarad apostolisk succession kan dessutom ge "kristenheten en lektion i evangelisk åskådning" (aa s 25) Det betyder i relation till katoliker att den kyrka som har den apostoliska successionen med auktoritet kan lära katolikerna vad evangelium som kyrkoskapande makt betyder. Jag antar att det är så en reformkatolsk kyrka måste säga till den romersk-katolska.
Men också i samlivet med anglikanerna kan bildas en evangelisk gemenskap /"katolicitet, kommunion"/ som "blir ett värn mot katolicismens hotande övervälde. Rom är alltjämt den stora faran." I Sverige har mässkläder och kärl bevarats "sdå att allt står i ordning för oss att övertaga" hade ärkebiskopens i Köln generalvikarie anförtrott Gabrielsson. Så nu gäller det att stå på evangeliets sida, liksom... "Det är ingen orimlighet att tänka, att vi redan i denna mansålder skola få bevittna märkliga ting: kanske skall Sveriges föraktade kyrka än en gång bliva ett redskap i Guds hand till stor historisk gärning." (aa s 29)
Jag kunde kanske citerat mer men jag tror ni fattar resonemangen. En fjärran spegel, ja. Och något att nu värdera. Det får bli en tredje del i morgon. Och kanske en fundering om Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan, för den har inte diskuterats här, nämnts som mest om ens det.
Svenska kyrkans uppgift är för det första den nationella och för det andra den universella. Så tänkte de ungkyrkliga, inspirerade av Nathan Söderblom (som Gabrielsson reste tillsammans med och har berättat om). Från andra kristna länder har vi fått mycket och det är Svenska kyrkans ansvar - eller kanske Sveriges, för ungkyrkofolket blandar gärna kategorierna - "att vara någonting, som ligger i linie med vår svenska egenart och vår historias föregående kynne". Svenskar är inte mer begåvade än andra folk, noterar Gabielsson, men genom naturen och en lång historia, som inte kan göras ogjord, begåvade på ett annat sätt. Därför ska vi ge oss själva till den världsvida kristenheten
Man kan nog strunta i det som ter sig lite främmande just nu, men Gabrielssons fråga om vad vi kan ge världen är inte så, dum. Han tänker att det finns en svensk fromhetstyp, spiritualitet som vi säger numera och vill att vi ska vara svenskar i vår kristendom. Vårt kyrkoskick är ett annat. "Låt oss lära allt vad vi kan från främmande kyrkor: av Amerikas praktiska företagsverksamhet och Tysklands grundliga vetenskap, av Englands liturgiska andakt och sociala nitälskan, av Skottlands missionssinne, ja - gärna för mig - låt oss lära det som är värt att läras även av romerska kyrkans styrelsekonst och grekiska kyrkans mystik och tålmodiga bidan. Men låt oss därför icke glömma vår egen kyrkas utomordentliga företräden! Ingen kyrka i världen förenar såsom vår en fri evangelisk anda med ett pietetsfullt uppskattande av gammal tradition. Intet land har en så klart utpräglad statskyrkotanke som vårt. Intet av de lutherska ländernas kyrkosamfund har ett så starkt kyrkligt medvetande som vårt samfund." (aa s s 15-16)
Gabrielsson drar slutsatsen att ledarskapet bland de skandinaviska folkens lutherska kyrkor, Augustanasynoden inkluderad, tillkommer oss. Vi ska också bli en föreningslänk mellan Tysklands och Englands kyrkor för ingen annan kyrka än Svenska kyrkan har så stora möjligheter att utjämna och förena. Gustav II Adolf i relation till Tyskland och den apostoliska successionen hör till de svenska ekumeniska tillgångarna. Gabrielsson ser möjligheter till att tjäna det kristna enhetsverket i denna apostoliska succession.
En evangelisk-luthersk kyrka med bevarad apostolisk succession kan dessutom ge "kristenheten en lektion i evangelisk åskådning" (aa s 25) Det betyder i relation till katoliker att den kyrka som har den apostoliska successionen med auktoritet kan lära katolikerna vad evangelium som kyrkoskapande makt betyder. Jag antar att det är så en reformkatolsk kyrka måste säga till den romersk-katolska.
Men också i samlivet med anglikanerna kan bildas en evangelisk gemenskap /"katolicitet, kommunion"/ som "blir ett värn mot katolicismens hotande övervälde. Rom är alltjämt den stora faran." I Sverige har mässkläder och kärl bevarats "sdå att allt står i ordning för oss att övertaga" hade ärkebiskopens i Köln generalvikarie anförtrott Gabrielsson. Så nu gäller det att stå på evangeliets sida, liksom... "Det är ingen orimlighet att tänka, att vi redan i denna mansålder skola få bevittna märkliga ting: kanske skall Sveriges föraktade kyrka än en gång bliva ett redskap i Guds hand till stor historisk gärning." (aa s 29)
Jag kunde kanske citerat mer men jag tror ni fattar resonemangen. En fjärran spegel, ja. Och något att nu värdera. Det får bli en tredje del i morgon. Och kanske en fundering om Patrik Hagmans bok Efter folkkyrkan, för den har inte diskuterats här, nämnts som mest om ens det.
lördag 15 mars 2014
Svenska kyrkans världshistoriska uppgift, del 1
Svenska kyrkans världshistoriska uppgift har jag funderat över några dagar i heliga fastetider. Boksorterandet fick ett resultat alltså, när jag hittade Sam. Gabrielssons (1881-1968) föredrag med denna titel. A.-B. Svenska Diakonistyrelses Bokförlag gav ut häftet år 1916 och då var Gabrielsson "kaplan i Elfdalen". Ungkyrklig tid, alltså, ungkyrklig tanke, ungkyrkligt projekt.
Gabrielsson konstateraratt det ämne för föredrag han valt "inte hör till den sorten som vinner folks sympati genom sin anspråkslöshet". De ungkyrkliga känner likväl att de står mitt i ett historiens drama där deras liv är en insats för frälsning eller undergång. Så var det alltså för 98 år sedan. Och hur ser vi på saken nu? Är det inte väldigt många tankar, visioner (och drömmar kanske) som det blivit väldigt lite av? Och så kanske vi inte ska skratta åt visionärerna utan försöka förstå vad det är som maler ner visioner till grus och placerar oss i en sandlåda, en kyrklig låda med detta malda grus.
Vad är det världshistoriska? Svenska kyrkan är "Guds tjänarinna till vårt folk, därför att hon är det stora redskapet till Guds rikes uppbyggande ibland oss. Däri ligger hennes världshistoriska uppgift." Uppgiften är trefaldig:
1. Att med evangelium nå Sveriges folk
2. Att taga sin del i världsmissionen
3. Att såsom en lem i den allmänneliga kyrkan på jorden tjäna den övriga kristenheten
Det är den sista punkten Gabrielsson utvecklar mest och jag ber att få återkomma till den.
Den första punkten markerar att Kyrkan kommer till genom Guds ord. "Kyrkan är där Guds ord och sakrament är", heter det med front mot den kyrklighet som räknar socknens troende. Kyrkan är "i rörelse" för att med evangeliet nå hela folket och hela folkets sak är hennes. "Om hon försummar denna sin mest näraliggande och påtagliga kallelse, kan hon på intet sätt ersätta denna försummelse med aldrig så nitisk verksamhet på andra områden." Och då fattar alla varför missionstanken var så grundläggande viktig för de nationellt sinnade ungkyrkliga. Svenska kyrkan är kallad att ta del i missionsarbetet i hednavärlden och detta är i samklang med det svenska folklynnets art, menar Gabrielsson och citerar Harald Hjärne (vilket också är ungkyrkligt!): "För Sverige vetter det sunda, självständiga framåtskridandets väg utåt, till att skapa och ordna nya samhällen för friska, växande krafter, som ej få uppfrätas i trånga, kvalmiga hemvist och gammaldags, ofruktbar partitävlan."
Ska de sekelgamla citaten fungera som fjärran speglar? Säger de något om vad Svensk kyrkan egentligen är, bortom det dagsaktuella? Är Hon älskvärd i sig och är det något som egentligen inte är Svenska kyrkan som är föraktligt? Då gäller det väl att nogsamt skilja mellan det som är värt att älska och det som mest förtjänar förakt.
Att Sam. Gabrielssons vision befinner sig rätt lång från det som är vår situation, kan alla förstå. Hans tid är en annan. Min fråga blir förstås då hur vår tid blev vad den blev.
I morgon tänkte jag referera det långa avsnittet om ekumeniken. Gabrielssons ekumeniska insatser bottnar i en egen kyrkostolthet. Svenska kyrkan, det är nåt det! På många sätt är vi långt borta från allt detta. Hur kom sig det?
Gabrielsson konstateraratt det ämne för föredrag han valt "inte hör till den sorten som vinner folks sympati genom sin anspråkslöshet". De ungkyrkliga känner likväl att de står mitt i ett historiens drama där deras liv är en insats för frälsning eller undergång. Så var det alltså för 98 år sedan. Och hur ser vi på saken nu? Är det inte väldigt många tankar, visioner (och drömmar kanske) som det blivit väldigt lite av? Och så kanske vi inte ska skratta åt visionärerna utan försöka förstå vad det är som maler ner visioner till grus och placerar oss i en sandlåda, en kyrklig låda med detta malda grus.
Vad är det världshistoriska? Svenska kyrkan är "Guds tjänarinna till vårt folk, därför att hon är det stora redskapet till Guds rikes uppbyggande ibland oss. Däri ligger hennes världshistoriska uppgift." Uppgiften är trefaldig:
1. Att med evangelium nå Sveriges folk
2. Att taga sin del i världsmissionen
3. Att såsom en lem i den allmänneliga kyrkan på jorden tjäna den övriga kristenheten
Det är den sista punkten Gabrielsson utvecklar mest och jag ber att få återkomma till den.
Den första punkten markerar att Kyrkan kommer till genom Guds ord. "Kyrkan är där Guds ord och sakrament är", heter det med front mot den kyrklighet som räknar socknens troende. Kyrkan är "i rörelse" för att med evangeliet nå hela folket och hela folkets sak är hennes. "Om hon försummar denna sin mest näraliggande och påtagliga kallelse, kan hon på intet sätt ersätta denna försummelse med aldrig så nitisk verksamhet på andra områden." Och då fattar alla varför missionstanken var så grundläggande viktig för de nationellt sinnade ungkyrkliga. Svenska kyrkan är kallad att ta del i missionsarbetet i hednavärlden och detta är i samklang med det svenska folklynnets art, menar Gabrielsson och citerar Harald Hjärne (vilket också är ungkyrkligt!): "För Sverige vetter det sunda, självständiga framåtskridandets väg utåt, till att skapa och ordna nya samhällen för friska, växande krafter, som ej få uppfrätas i trånga, kvalmiga hemvist och gammaldags, ofruktbar partitävlan."
Ska de sekelgamla citaten fungera som fjärran speglar? Säger de något om vad Svensk kyrkan egentligen är, bortom det dagsaktuella? Är Hon älskvärd i sig och är det något som egentligen inte är Svenska kyrkan som är föraktligt? Då gäller det väl att nogsamt skilja mellan det som är värt att älska och det som mest förtjänar förakt.
Att Sam. Gabrielssons vision befinner sig rätt lång från det som är vår situation, kan alla förstå. Hans tid är en annan. Min fråga blir förstås då hur vår tid blev vad den blev.
I morgon tänkte jag referera det långa avsnittet om ekumeniken. Gabrielssons ekumeniska insatser bottnar i en egen kyrkostolthet. Svenska kyrkan, det är nåt det! På många sätt är vi långt borta från allt detta. Hur kom sig det?
fredag 14 mars 2014
The Mentalist
Är det sex säsonger och 116 avsnitt? och jag har inte sett ett enda och vet sålunda föga om The Mentalist. Jag tänkte att det måste vara en som undersöker vad som rör sig inuti brottslingen med en förmåga som gör att The Mentalist kan lösa de mest komplicerade fallen. Han tar sig in i folk och skrynklar upp hjärnor och sammanhang. Tänker jag. Och inte ett enda avsnitt har jag sett, vilket gör det lättare för mig att bilda mig en egen föreställning. Det är nämligen The Mentalist jag är ute efter nu. Hur står det till inuti det kyrkliga?
Jag undrar mest över komministrarna. Kyrkoherdarna bedriver sin vanliga låtsasverksamhet, tror jag. De träffas nu i egna kyrkoherdegrupper /kyrkoherdekollegier!/ och talar om allt som ska till. Planering är deras starka gren. Biskoparna träffar dem - eller träffar kontraktsprostarna, som träffar kyrkoherdar. När en kyrkoherde ska till (att tjänstgöra, alltså) kommer biskopen. Och då är det festlig gudstjänst. Hur det egentligen är med kyrkoherdarnas altartjänst i övrigt, känns mer diffust. Jag vet av egen erfarenhet hur upptagen en kyrkoherde kan vara måndag-fredag och då behövs helgens vila. Likväl är det nog ett rätt sentida fenomen att kyrkoherdar har så få gudstjänster som nu. Och en stiftshandläggare förundrade sig idag över hur självklart och snabbt centraliseringen i Svenska kyrkan går nu. Detta var inte vad Strukturutredningen syftade till, sa han. Jag sa inget. Jag log. För somliga av oss som hör tikll de frimodiga menade ju, att så här måste det gå.
Välan, det är komministrarna som bekymrar mig. Hälften av barnen döps numera. Och Östran i går hade bildtext i pappersupplagan som sa: "Det är tunga tider för Svenska kyrkan som fortsättar tappa medlemmar i hela Kalmar län." Vore det en poäng att påpeka att en hel del medlemmar förlorar vi därför att de tar fegvägen ut ur Svenska kyrkan - de dör. Och en hel del på landsbygd och glesbygd förlorar vi där eftersom de som bor där flyttar. I en stadförsamling, vars komminister jag åtsporde, fick jag veta att 80-talisterna aktivt går ur. Men han sa också att kyrkoherdarna gärna sammanträffar och fattar gemensamma planer. Så vad händer då inuti komministrarna, den grupp präster som proletariseras allra tydligast?
Detta är något nytt. För alls inte länge sedan jobbade kyrkoherdar och lomminsitrar tillsammans, rådslog, läste problem och delade den pastorala vardagsmödan. Nu är klasskillnaden uppenbar. Fina präster och andra. Så vad händer inuti komministrarna, de som fattar att det kyrkosystem vi nu har inte fungerar och att den enda framgång som kan inregistreras är nya rekord när det gäller minussiffror?
Har jag nämnt att jag är pensionist och kan strunta i alltihop? Men jag ömkar något horderna av präster som inte får en arbetsmiljö där man kan ta itu med problem. Jag ska inte jämföra med marinen, men där jag var krigsplacerad visste både brigadchefen och alla kamraterna att vi kunde dö tillsammans - inte minst som vi fick klart för oss att hela vår anläggning lämnats ut av spionen Bergling till den styrka som kunde ha intresse av att anfalla. Insikten skapade sammanhållning. Jag tror inte det är så i Svenska kyrkan längre. Jag kan ha fel - men lönegapet mellan kyrkoherdar och komministrar tror jag är en värdemätare. Och då återstår mitt önskemål om The Mentalist, den som klargör vad som händer inuti komministrarna, det gemena prästerskapet.
Nu ska ni inte bli oroliga. Eftersom det är jag som skriver, kan man utgå från att det är fel och läget är säkert positivt och framtidsinriktat. Känns det inte skönt - eller har the Mentalist ytterligare en uppgift att ta sig an? Hos er som på förhand övertygats om att jag har fel och därmed kan gå in i den stora vilan? Osvuret kanske är bäst.
Verkar jag lite på hugget kan det bero på gårdagens firande av 1,5 miljoner sidvyer. På de återhållet ilskna kommentarerna verkar det som om det var många. Alltför många. Så det kan bli. Så vad hände i mig efter mitt firande i går kväll? Kalla in The Mentalist! Men se mest till att tycka om era komministrar och fråga hur de har det. Inuti.
Jag undrar mest över komministrarna. Kyrkoherdarna bedriver sin vanliga låtsasverksamhet, tror jag. De träffas nu i egna kyrkoherdegrupper /kyrkoherdekollegier!/ och talar om allt som ska till. Planering är deras starka gren. Biskoparna träffar dem - eller träffar kontraktsprostarna, som träffar kyrkoherdar. När en kyrkoherde ska till (att tjänstgöra, alltså) kommer biskopen. Och då är det festlig gudstjänst. Hur det egentligen är med kyrkoherdarnas altartjänst i övrigt, känns mer diffust. Jag vet av egen erfarenhet hur upptagen en kyrkoherde kan vara måndag-fredag och då behövs helgens vila. Likväl är det nog ett rätt sentida fenomen att kyrkoherdar har så få gudstjänster som nu. Och en stiftshandläggare förundrade sig idag över hur självklart och snabbt centraliseringen i Svenska kyrkan går nu. Detta var inte vad Strukturutredningen syftade till, sa han. Jag sa inget. Jag log. För somliga av oss som hör tikll de frimodiga menade ju, att så här måste det gå.
Välan, det är komministrarna som bekymrar mig. Hälften av barnen döps numera. Och Östran i går hade bildtext i pappersupplagan som sa: "Det är tunga tider för Svenska kyrkan som fortsättar tappa medlemmar i hela Kalmar län." Vore det en poäng att påpeka att en hel del medlemmar förlorar vi därför att de tar fegvägen ut ur Svenska kyrkan - de dör. Och en hel del på landsbygd och glesbygd förlorar vi där eftersom de som bor där flyttar. I en stadförsamling, vars komminister jag åtsporde, fick jag veta att 80-talisterna aktivt går ur. Men han sa också att kyrkoherdarna gärna sammanträffar och fattar gemensamma planer. Så vad händer då inuti komministrarna, den grupp präster som proletariseras allra tydligast?
Detta är något nytt. För alls inte länge sedan jobbade kyrkoherdar och lomminsitrar tillsammans, rådslog, läste problem och delade den pastorala vardagsmödan. Nu är klasskillnaden uppenbar. Fina präster och andra. Så vad händer inuti komministrarna, de som fattar att det kyrkosystem vi nu har inte fungerar och att den enda framgång som kan inregistreras är nya rekord när det gäller minussiffror?
Har jag nämnt att jag är pensionist och kan strunta i alltihop? Men jag ömkar något horderna av präster som inte får en arbetsmiljö där man kan ta itu med problem. Jag ska inte jämföra med marinen, men där jag var krigsplacerad visste både brigadchefen och alla kamraterna att vi kunde dö tillsammans - inte minst som vi fick klart för oss att hela vår anläggning lämnats ut av spionen Bergling till den styrka som kunde ha intresse av att anfalla. Insikten skapade sammanhållning. Jag tror inte det är så i Svenska kyrkan längre. Jag kan ha fel - men lönegapet mellan kyrkoherdar och komministrar tror jag är en värdemätare. Och då återstår mitt önskemål om The Mentalist, den som klargör vad som händer inuti komministrarna, det gemena prästerskapet.
Nu ska ni inte bli oroliga. Eftersom det är jag som skriver, kan man utgå från att det är fel och läget är säkert positivt och framtidsinriktat. Känns det inte skönt - eller har the Mentalist ytterligare en uppgift att ta sig an? Hos er som på förhand övertygats om att jag har fel och därmed kan gå in i den stora vilan? Osvuret kanske är bäst.
Verkar jag lite på hugget kan det bero på gårdagens firande av 1,5 miljoner sidvyer. På de återhållet ilskna kommentarerna verkar det som om det var många. Alltför många. Så det kan bli. Så vad hände i mig efter mitt firande i går kväll? Kalla in The Mentalist! Men se mest till att tycka om era komministrar och fråga hur de har det. Inuti.
torsdag 13 mars 2014
1 500 000
I eftermiddag eller vid lunchtid kommer vi att ha nått en miljon femhundratusen sidvyer på Bloggardag. Jag tycker det verkar mycket. Vad tycker Kyrkans Tidnings Svante Fregert? Jag frågade den erfarne komministern i den församling som tappat minst antal kyrkotillhöriga förra året hur detta ska firas när det nu är fastetid. Han menade att en sådan remarkabel händelse måste bryta fastan (även om jag är så gammal att jag ska betraktas dom dispenserad från festeregler kan ju viss måttfullhet ändå anbefallas. Kunde man öppna en flaska mousserande vin? "För klent", tyckte den åtsporde komministern. Man kan då undra om man frågar just den präst som man ska ge gynnsamt svar, men vi bortser från den komplikationen just nu. "Gin&Tonic" fast det är fasta?" sporde jag. Och så var det, förstod jag.
Nu är det väl inte jag som gluttat 1,5 miljoner gånger utan ni vilket torde betyda att denna torsdag kan alla som läst Bloggardag göra avsteg från fasteregler och fira. Men ni får dröja några timmar så att vi nått det resultat som tickar in, inte minst som du just nu resulterar i ytterligare en sidvy!
Nu är det väl inte jag som gluttat 1,5 miljoner gånger utan ni vilket torde betyda att denna torsdag kan alla som läst Bloggardag göra avsteg från fasteregler och fira. Men ni får dröja några timmar så att vi nått det resultat som tickar in, inte minst som du just nu resulterar i ytterligare en sidvy!
Forskning och framsteg
Nu vet vi alltså att det var högljudda demonstrationer utanför Storkyrkan i Stockholm Palmsöndagen den 10 april 1960. Inte för att en sådan uppseendeväckande händelse rapporterats utan därför att jag nu - år 2014 - ifrågasatt uppgiften. Därmed är den bekräftad. Sprid saken, sprid saken!
Om Tuulikki Koivunen Bylund kan en del nytt rapportertas från forskningsfronten. Hon är inte, som hon uppgav på sin approberade hemsida, prästvigd i en helgsmålsbön utan i aftonsången, en dåförtiden obligatorisk predikogudstjänst i landets domkyrkor, alltså en helt ordinarie gudstjänst om aftonen söndagen den 23 oktober 1971. Prästvigningar kunde i olika stift förläggas till aftonsången, kanske därför att präster från olika håll i stiftet skulle kunna vara med. Inghet egentlig konstigt med det, alltså.
Varför prästvigdes hon inte vid den andra separata prästvigningen samma dag? Uppenbarligen därför att hennes ansökan om prästvigning kom in efter det att Harald Sörheim lovats vigning. Med en - dittills okänd - kvinnlig prästkandidat skulle Sörheim komma att hanteras illa eftersom hans prästvigningsassistenter och han själv inte omfattade nyordningen från år 1958. Olle Nivenius fick laga efter läge eftersom han uppenbarligen lovat något som han inte kunde överblicka konsekvenserna av. Varför de s k kvinnoprästmotståndarna ska ställas i skamvrån för det, ter sig oklart men det är väl som Tuulikki skriver. Då var det inget problem, dvs nu är det ett problem att förvalta som en kyrkopolitisk tillgång.
Min fråga gäller närmast varför somliga ska slippa gå en termin för att utbildas medan andra slipper.
Det har jag bestämt mig för att inte fatta. Fattar ni? Den ordinarie prästvigningen ägde rum den 19 december 1971.
Om Tuulikki Koivunen Bylund kan en del nytt rapportertas från forskningsfronten. Hon är inte, som hon uppgav på sin approberade hemsida, prästvigd i en helgsmålsbön utan i aftonsången, en dåförtiden obligatorisk predikogudstjänst i landets domkyrkor, alltså en helt ordinarie gudstjänst om aftonen söndagen den 23 oktober 1971. Prästvigningar kunde i olika stift förläggas till aftonsången, kanske därför att präster från olika håll i stiftet skulle kunna vara med. Inghet egentlig konstigt med det, alltså.
Varför prästvigdes hon inte vid den andra separata prästvigningen samma dag? Uppenbarligen därför att hennes ansökan om prästvigning kom in efter det att Harald Sörheim lovats vigning. Med en - dittills okänd - kvinnlig prästkandidat skulle Sörheim komma att hanteras illa eftersom hans prästvigningsassistenter och han själv inte omfattade nyordningen från år 1958. Olle Nivenius fick laga efter läge eftersom han uppenbarligen lovat något som han inte kunde överblicka konsekvenserna av. Varför de s k kvinnoprästmotståndarna ska ställas i skamvrån för det, ter sig oklart men det är väl som Tuulikki skriver. Då var det inget problem, dvs nu är det ett problem att förvalta som en kyrkopolitisk tillgång.
Min fråga gäller närmast varför somliga ska slippa gå en termin för att utbildas medan andra slipper.
Det har jag bestämt mig för att inte fatta. Fattar ni? Den ordinarie prästvigningen ägde rum den 19 december 1971.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)