Bloggardag vill gärna villfara begärelsen att ge positiva argument i ämbetsfrågan, den om kv*nnl*g* pr*st*r. Nu är detta alltså en begäran i en bloggkommentar, inte något på grund av egen traktan. Men Bloggardag bärs av villighetens ande och ställer upp med en genomgång i två delar. Först en bakgrund, som blir inte bara en tidsbild utan en mentalitetsskildring. Här kan man förstå en del.
Bloggardag har alltså besvärat Dag Sandahl och bett honom berätta. Han var lite ovillig med tanke på att han borde skriva memoarer där allt sådant här ska fram, men han lockades inför utsikten att få skriva ut vilka aktörerna var. Så då kom berättelsen:
- Det var om våren 1993. I Kalmar fanns fem församlingar i pastoratet och kyrkoherde Torsten Mårtensson fick idén att utröna vad kyrkoråden tänkte i fråg om kv*nnl*g*a pr*st*er. Han nämnde sin avsikt för kontraktsprosten, som avrådde. Vad kunde komma ut av detta mer än frustrerad oenighet eller en majoritetsenighet och bara så? Men frågan ställdes. Fyra kyrkoråd sa på sittande sammanträden omedelbart "ja" till kv*nnl*g* pr*st*r. Kyrkorådets ordförande Åke Svensson (s) i Två Systrars ville inte lämna frågan så slarvigt utan tyckte att kyrkorådet skulle höra argumenten från två sidor. Kyrkorådet beslöt så och jag skulle ringa någon som sa "nej" medan Åke Svensson skulle ringa någon på ja-sidan. Komministern i Örsjö, Gunnar Blidö, hade ett engagemang den aktuella kvällen, men trodde sig kunna flytta på det och kom för att ge nej-sidans argument. Det blev ett sakligt samtal i kyrkorådet, artigt och respektfullt.
Nu hade dock Åke Svensson fått problem. Han hade ringt Bengt-Olof Roos, som var kontraktsprost i ett närbeläget kontrakt, och talat med honom. Roos hade velat ha betänketid och svarade "ring igen!" Det gjorde Åke Svensson, men då hade Roos kommit på att han inte var så inläst på frågan så han tackade nej och hänvisade till Lena Olsson Fogelberg, som hade ett antal timmar från stiftet för att vara expert på jämställdhet och kvinnofrågor, oklart nu vad titulaturen var. Det blev ett långt samtal, som mynnade ut i att hon skulle tänka på saken, så Åke Svensson fick ringa tillbaka. Han gjorde så. Då sa hon nej och hänvisade till biskop Jan Arvid Hellström: "Jag har ingen anledning att försvara det som är Svenska kyrkans gällande ordning." Nu fick Åke Svensson problem. Det berodde på att han är intellektuellt redlig och folkrörelseman, en sådan som är van att läsa och argumentera och inte tror att det finns någon annan väg för att vinna vidgad kunskap. Men ringa biskopen var kanske att ta i?
"Du får bli Mr Hyde eller om det är Dr Jekyll, men du får ge argmenten för ett ja till kv*nnl*g* pr*st*r vid nästa kyrkorådsammanträde!"
Så fick det bli. Men innan jag ger argumenten kan två bekymmer återges: En reform som på goda teologiska grunder blir ifrågasatt, men en majoritet som inte vill eller kan ge argumenten – är inte det ett alarmerande tillstånd? Men konsekvent. Dessvärre. Det blir så när man försummar det teologiska samtalet eller inte förmår bedriva det. I en evangelisk kyrka är nåden bara Guds. Skulle då nådens medel självklart vara något som människor bestämmer över eller är inte nådens medel just Guds och hör inte prästämbetet samman med nådens medel? Biskoparna står alla med fingrarna djupt ner i syltburken för de blev biskopar för att de sa "ja". Det är en sak. Men ämbetsteologin kan de inte hantera. Kanske har de inte läst på. Kanske kan de inte dra upp linjen mellan ämbetsteologi och jämställdhet i en kyrka där dessa två frågor blandats samman till förväxling och förblandning.
En sak som slog den beredvillige, som hederligt skulle redovisa skälen för ett "ja", var hur enkel uppgiften var. Han blev förvånad. Varje punkt kunde stå för sig själv. Nej-argumenten var del i en helhet. Är detta skillnaden mellan slagordsförståelse och analys? När somligt ter sig som alltför enkelt kanske man inte alltid ska dra slutsatsen är saken är klar?
Så långt Dag Sandahl. Det får bli mer om begärelsen i morgon. Tills vidare kan ni meditera över de två som inte ville ställa upp. En med stabilt EFS-engagemang och den andra med bakgrund i Svenska Missionsförbundet. Bloggardag vet inte vad det säger, men något säger det. Det kanske säger mer än vi vill veta?
Om någon undrar, men också om ingen undrar, så finns en version (utan namns nämnande) av händelserna denna vår för 25 år sedan i boken Vems ärende går Svenska kyrkan? Verbum 1995. Med brutalkristendomen förhåller det sig så, att den gärna håller fram inte bara omständigheter utan de fina aktörerna också.
Bloggardag tackar för den beredvilliga redogörelsen. Det är en omtänksam men inte utan sakskäl omtänkande man den där Dag Sandahl. Bloggardag vill gärna låta sig räknas till hans vänner.
I går kväll ägnade för övrigt Bloggardag sin tankemöda åt begreppet "abnormt". Riksdagsledamoten Hanif Bali hade använt ordet om antalet flyktingar/migranter och rättades i faktagranskning av DN. Men DN uppfattade att "abnormt" betydde /statistiskt/ onormalt. Så hade dock inte Bali använt ordet. Han använde ordet "abnormt" för att beskriva migrationstal som låg över vad t ex Norge tar emot och då räknat per invånare, om Bloggardag alls förstått. Vad är det för poäng med att faktagranska om det inte blir definitionsmässigt rätt? Nog undrar man. Och det behöver man inte vara docent för att göra. Sedan såg Bloggardag en klimatdebatt i Rapport. Den gjorde honom inte gladare och kanske inte heller klokare, om detta ens varit möjligt.
tisdag 31 juli 2018
måndag 30 juli 2018
Brutalkristendom
Det var i Emanuelkapellet, Ängaholmen (Delary) ordet om "brutalkristendom" lades ut av predikaren. Han påpekade att i anledning av dagens helgon, Olav den helige, så kunde man förstå att brutalkristendom var kristendomen för dagen. Så var det också när det begav sig och Norden kristnades. Det skedde inte med kyrkkaffe och kakor, inte hembakade men inte heller sådana från Gillet i kartong.
Med viss (märkbar) förtjusning återgav predikaren att Olav också kallades den Digre. Bredbukig, tjock alltså. Nu var han i 35-årsåldern och började alltså vuxna till på karlaktigt sätt. Olav var en sådan karl med ett sådant gäng som i vår tid skulle komma i väst på Harley-Davidson-motorcyklar till söndagens högmässa. Men den sortens karlar kommer inte till högmässan. Här är en tydlig förändring bland kyrkfolket. Predikaren använde inte ordet "kvinnlig domän" om det kyrkliga, men om detta var en lapsus, ren taktik eller något annat, kunde Blogardag inte utröna. Att ordet var insagt i det utsagda kunde Bloggardag enkelt fatta. Han är inte så obegåvad, som många skulle önska att han vore.
De finkristna blir förstås till sig, när brutalkristendomen gör sitt. Men en käftsmäll eller evig fördömelse, vad ska egentligen rekommenderas om alternativen klargörs så enkelt? Bloggardag kan för egen del tänka sig enklare former av mission och kanske mer framgångsrika sett till det andliga, men osvuret är bäst. Nordens kristnades med manlig brutalkristendom och den höll i 1000 år och påstås ha slagit rot i folksjälen. Så varför tveka? Det var män som bar upp den, sådana som ville hålla sig till den segrande Kristus, Christus Victor. Om det bakom dessa män stod en uppsättning förvånade kristna kvinnor, kan här lämnas osagt. Men dopkällan i Husaby var en Brigida-källa. En annan Olof, nämligen Skötkonung, döptes där.
Bloggardag funderar över vad som händer för det fall de finkristna, syföreningsdamer och prästänkor lika, efter den yttersta domen hamnar i himlen och fattar att där sitter Olav den Helige fint placerad. Känner de igen honom, helgonhuliganen, som en älskad kristen broder? Det finns två skäl att önska sig få se detta. För egen del förstås, det är väl där Bloggardag vill hamna. Men det betyder att Bloggardag, för att inte missa denna underhållning, vill att de finkristna också ska hamna där. Om himlen bara blir en plats för de bredbukiga av typ Olav (andra att förtiga) blir det inte intitalt lika roligt.
Bloggardag ska nog föreslå den kristna motorcykelklubben att anta ett gott namn. Hur vore det med Olav den heliges pack? OHP. Aj då, OHP är upptaget av Order of the Holy Paraclete, en kvinnlig orden. Så det kan bli.
Ungkyrklighetens teologer hade segermotivet klart för sig. De kunde tala om "manlig" kristendom och om detta att "manligt" strid och i tron vara "män". Det går inte längre. Kanske är detta det avgörande. När det blev Kirche, Kinder und Küche kan man/måste man hålla sig med kvinnor i professionerna. På alla nivåer. Men få funderar över vad som faktiskt gått förlorat och vad fenomenet är uttryck för. En förlorad värld? En förlorad Kyrka, som blev ett sektorsintresse?
Bli inte förargade eller arga rentav. Fundera ett par varv. Det kanske inte bara är som biskop Nygren sa, ett annat teologiskt val där gnosticismen föredras. Det kanske också är fråga om sociologi? Vem vill egentligen ett helt liv gå på dagis och förskola? En liten förändring fick stora konsekvenser. Först nu skulle detta, rent teoretiskt naturligtvis, gå att upptäcka. Hade Olav den Helige trivts i Svenska kyrkan? Fråan ställs på allvar. Har vi fått en kyrkostruktur, där halva mänskligheten är oförmögen att käna sig hemma och beror det på att riksdagen mixtrat med en anordning som är Herrens?
Ovälkomna frågor är aldrig välkomna, det hörs på namnet, men nödvändiga. Fast det kan alla inte begripa. Men vi, som fattar att en huligan blev det populäraste helgonet i Norden, kan fatta. Maria är självklar i altarskåpen och Olav nödvändig.
Brutalkristendom är väl vad Annika Borg praktiserat på Kristen Opinion så denna kristendomstyp är inte bara macho utan snarare realistisk, sanningssökande kristen tro. Vad händer om antalet sanningssökare/sanningssägare når den kritiska massan? Och hur många behövs?
Pastor B kom ut som en som säger "ja" till kv*nnl*g* pr*st*r. Detta piggade upp Bloggardag, som har all anledning i världen att tänka att pastor B inte har en aning om vad han talar om. Han har en bakgrund i ett helt annat sammanhang än det svenskkyrkliga och borde inte så tanklöst binda upp sig för den officiösa hållningen, den som grundas i ett riksdagsbeslut, som ska tros vara – gudomligt! Vad händer om någon till pastor B säger: Gör räkenskap för din förvaltning! Vad har han att säga då? Har han gått ad fontes, läst in sig på materialet. Bloggardag tror att den begäran om redovisning av argument som efterfrågats här, faktiskt ska villfaras. Men först ska bilen på verkstad. Bromsarna! Detta förstår Bloggardag lika lite som klimathotet. Han kan inte minnas sig ha använt bromsarna. Han står mest på på vägen mellan Pjätteryd och Göteryd. Två skyltar med 70 på varje triggade honom att försöka köra 140, för räkna kan han nödtoftigt, Bloggardag. Det måste medges att han kom upp i 138, men då fick han hålla sig hårt i ratten i alla dessa kurvor och backar. Tur att han inte mötte någon. Eller nåd?
Nå, har man kommit på det där med brutalkristendom blir det lite yvigt, det kan alla begripa.
På tal om klimatHOTET så brann det 400 meter från lantegendomen i fredags kväll. Var detta ett brutalt tecken som de klentrogna ska ta till sig? Bör Bloggardag helt enkelt omvända sig?
Med viss (märkbar) förtjusning återgav predikaren att Olav också kallades den Digre. Bredbukig, tjock alltså. Nu var han i 35-årsåldern och började alltså vuxna till på karlaktigt sätt. Olav var en sådan karl med ett sådant gäng som i vår tid skulle komma i väst på Harley-Davidson-motorcyklar till söndagens högmässa. Men den sortens karlar kommer inte till högmässan. Här är en tydlig förändring bland kyrkfolket. Predikaren använde inte ordet "kvinnlig domän" om det kyrkliga, men om detta var en lapsus, ren taktik eller något annat, kunde Blogardag inte utröna. Att ordet var insagt i det utsagda kunde Bloggardag enkelt fatta. Han är inte så obegåvad, som många skulle önska att han vore.
De finkristna blir förstås till sig, när brutalkristendomen gör sitt. Men en käftsmäll eller evig fördömelse, vad ska egentligen rekommenderas om alternativen klargörs så enkelt? Bloggardag kan för egen del tänka sig enklare former av mission och kanske mer framgångsrika sett till det andliga, men osvuret är bäst. Nordens kristnades med manlig brutalkristendom och den höll i 1000 år och påstås ha slagit rot i folksjälen. Så varför tveka? Det var män som bar upp den, sådana som ville hålla sig till den segrande Kristus, Christus Victor. Om det bakom dessa män stod en uppsättning förvånade kristna kvinnor, kan här lämnas osagt. Men dopkällan i Husaby var en Brigida-källa. En annan Olof, nämligen Skötkonung, döptes där.
Bloggardag funderar över vad som händer för det fall de finkristna, syföreningsdamer och prästänkor lika, efter den yttersta domen hamnar i himlen och fattar att där sitter Olav den Helige fint placerad. Känner de igen honom, helgonhuliganen, som en älskad kristen broder? Det finns två skäl att önska sig få se detta. För egen del förstås, det är väl där Bloggardag vill hamna. Men det betyder att Bloggardag, för att inte missa denna underhållning, vill att de finkristna också ska hamna där. Om himlen bara blir en plats för de bredbukiga av typ Olav (andra att förtiga) blir det inte intitalt lika roligt.
Bloggardag ska nog föreslå den kristna motorcykelklubben att anta ett gott namn. Hur vore det med Olav den heliges pack? OHP. Aj då, OHP är upptaget av Order of the Holy Paraclete, en kvinnlig orden. Så det kan bli.
Ungkyrklighetens teologer hade segermotivet klart för sig. De kunde tala om "manlig" kristendom och om detta att "manligt" strid och i tron vara "män". Det går inte längre. Kanske är detta det avgörande. När det blev Kirche, Kinder und Küche kan man/måste man hålla sig med kvinnor i professionerna. På alla nivåer. Men få funderar över vad som faktiskt gått förlorat och vad fenomenet är uttryck för. En förlorad värld? En förlorad Kyrka, som blev ett sektorsintresse?
Bli inte förargade eller arga rentav. Fundera ett par varv. Det kanske inte bara är som biskop Nygren sa, ett annat teologiskt val där gnosticismen föredras. Det kanske också är fråga om sociologi? Vem vill egentligen ett helt liv gå på dagis och förskola? En liten förändring fick stora konsekvenser. Först nu skulle detta, rent teoretiskt naturligtvis, gå att upptäcka. Hade Olav den Helige trivts i Svenska kyrkan? Fråan ställs på allvar. Har vi fått en kyrkostruktur, där halva mänskligheten är oförmögen att käna sig hemma och beror det på att riksdagen mixtrat med en anordning som är Herrens?
Ovälkomna frågor är aldrig välkomna, det hörs på namnet, men nödvändiga. Fast det kan alla inte begripa. Men vi, som fattar att en huligan blev det populäraste helgonet i Norden, kan fatta. Maria är självklar i altarskåpen och Olav nödvändig.
Brutalkristendom är väl vad Annika Borg praktiserat på Kristen Opinion så denna kristendomstyp är inte bara macho utan snarare realistisk, sanningssökande kristen tro. Vad händer om antalet sanningssökare/sanningssägare når den kritiska massan? Och hur många behövs?
Pastor B kom ut som en som säger "ja" till kv*nnl*g* pr*st*r. Detta piggade upp Bloggardag, som har all anledning i världen att tänka att pastor B inte har en aning om vad han talar om. Han har en bakgrund i ett helt annat sammanhang än det svenskkyrkliga och borde inte så tanklöst binda upp sig för den officiösa hållningen, den som grundas i ett riksdagsbeslut, som ska tros vara – gudomligt! Vad händer om någon till pastor B säger: Gör räkenskap för din förvaltning! Vad har han att säga då? Har han gått ad fontes, läst in sig på materialet. Bloggardag tror att den begäran om redovisning av argument som efterfrågats här, faktiskt ska villfaras. Men först ska bilen på verkstad. Bromsarna! Detta förstår Bloggardag lika lite som klimathotet. Han kan inte minnas sig ha använt bromsarna. Han står mest på på vägen mellan Pjätteryd och Göteryd. Två skyltar med 70 på varje triggade honom att försöka köra 140, för räkna kan han nödtoftigt, Bloggardag. Det måste medges att han kom upp i 138, men då fick han hålla sig hårt i ratten i alla dessa kurvor och backar. Tur att han inte mötte någon. Eller nåd?
Nå, har man kommit på det där med brutalkristendom blir det lite yvigt, det kan alla begripa.
På tal om klimatHOTET så brann det 400 meter från lantegendomen i fredags kväll. Var detta ett brutalt tecken som de klentrogna ska ta till sig? Bör Bloggardag helt enkelt omvända sig?
söndag 29 juli 2018
I de blindas rike
Roligt att få komma också med enögda nyheter. Det är då inte Bloggardags problemformueringsprivilegium som gläder mest utan anskrina från dem som vet sig ha rätt, men inte omdelbart får rätt eftersom någon säger något annat eller bara undrar. De ropar då "högerkristna". Därmed är saken avgjord. Själva tanken att placeringen i det franska parlamentet skulle kunna ha bäring på teologiska uppfattningar eller på kristen tro och kristet liv, skulle utan eftertanke annars kunna uppfattas som rätt vrickad. Inte här. Det vill säga: inte i det kyrkliga.
Förvirringen mellan vad som är väder och vad som är klimat tycks dock manifest. Vi kan med egna ögon se hur klimatet förändras, heter det. Nå, det är just detta vi inte kan se. Vi kan se att vädret förändras. Bloggardag lutar sig mot prosten Pehr, som kunde undslippa sig kommentaren: "Också med tanke på att det är väder, är detta ovanligt uselt." I vårt omskrutna kunskapssamhälle är det inte så lätt för oss som aldrig fått resa på klimatkonferenser i Paris och annorstädes att orientera oss. Kan man lita på medierna eller är det en dogm som förs vidare till oss, en sådan som om några år kommer att omprövas får då, men först då, vet man hur fel analyserna var år 2018? Är det verkligen bara några få som blir tveksamma? Då motiverar det än mer tveksamheten, som vi vet som läst Barbara Tuchmann. I varje tid är det någons röst som säger vad sant är medan majoriteten vägrar lyssna. Och ännu har inte någon i en kommentar tipsat om någon lättläst bok som förklarar det där med klimatkatastrofen, noterar Bloggardag. Vad läser ni egentligen? Hur fick ni veta allt ni vet?
Donald Trump är president i världens största demokrati, heter det. Bloggardag har aldrig röstat på honom. Men vad säger han och hans administration i klimatfrågan och vilket sakligt underlag redovisar Vita Huset för det fall att agendan innebär omprövningar av avtalet från Paris? Ingen vill berätta detta för Bloggardag. Ingen publicerar lägesanalyser som gör resonemang och kontroverser begripliga. Man kan tydligen enkelt bestämma sig ändå.
På ett sätt är ämbetsfrågan i Svenska kyrkan förebildlig. Alla vet vad som är rätt, men ingen argumenterar för denna uppfattning, som blivit "självklar". Det är det farligaste som kan hända när en kontrovers endels blir självklar och ifrågasättande bortvalt. Vem lurar vem? Bloggardag har kommit ut som skeptiker och det var nog, handen på hjärtat, rätt länge sedan. Om via det statliga utbildningsväsendet de hyfsat utbildade inte kan ställa kritiska frågor – talar vi då inte om" wasted money" vad utbildningen beträffar? Kanske finns det någon enögd uppfattning som likväl är mer klarsynt när alla andra väljer att blunda?
Bloggardag beslöt sig för att gå till kyrkomötesprotokollet från år 2012. Saken gäller Israel-Palestina-konflikten och Kairos-dokumentet och hur man bestämmer sig utan att ha läst materialet. Daniel Tisell (C) gjorde en handuppräckningsövning. Man kan läsa här, men jag förklarar för att få fram poängerna.
https://www1.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/protokoll-med-person--och-sakregister-2012
Nu är det på sidan 139 debatten börjar. Tisell gör sin gallup på sidan 141 och konstaterar att nästan hälften läst. Det blir i ett nytt inlägg av Tisell på sidan 162 i protokollet om dokumentet "som många inte läst". Man kan förmoda att kyrkoherden häpnade lite när han insåg att hans gallup inte fått önskat resultat. Han hade faktiskt trott att ledamöterna läst Kairos-dokumentet.
Dag Sandahl klev frimodigt upp och rättade Tisell, som han fann "räknade som en kyrkoherde". Det betyder att kyrkoherdar alltid ser fler än vad som finns i lokalen och nu såg Tisell nästan 50% där det var 10%. Sandahl kan man läsa på sidorna 145 och 167 i protokollet. Då ser man också att korrekturläsandet av protokoll inte längre håller högsta klass. Till Ashdod och Ashkelon kan man inte stava. Förr i världen fick talarna läsa utskrifter och se till att det blev rätt. Inte längre. Vi från klarhet går till klarhet, den saken är uppenbar i det kyrkliga. Vi sjunger ju så!
I sak förhöll det sig på det viset, att Kairos-materialet närmast var oläsligt och bara med ansträngning gick det att få fram studiematerialet. Dag Sandahl berättade om problemen på pedagogiskt vis och var mån om att påpeka att det var Eva Danielsson som hjälpt honom. Men det hjälpte inte i sak. Kyrkomötet framträdde som de ignorantas kongress. Hur kul är det på en skala till 2? Då kan ni förstå hur det är att vara enögd i miljön och än värre för de klarsynta.
Annika Borg har för övrigt i fredags avhandlat Svenska kyrkans hållningar i Israel-Palestina-frågan. Hon skriver Fredagsblogg på Kristen Opinion. På Bloggardag verkar det som om Antje inte är riktigt populär rent kristligt opinionsmässigt. Bloggardag noterar, att Antje utan omsvep anklagas för "hyckleri och cynism". Antje "dribblar med orden" och det hon påstår "är så nära en lögn man kan komma".Nu får Bloggardag det svårt och undrar om inte detta förslag från Anders Nihlgård var vad kyrkomötet år 2012 röstade för? Har protokollet fel?
Förvirringen mellan vad som är väder och vad som är klimat tycks dock manifest. Vi kan med egna ögon se hur klimatet förändras, heter det. Nå, det är just detta vi inte kan se. Vi kan se att vädret förändras. Bloggardag lutar sig mot prosten Pehr, som kunde undslippa sig kommentaren: "Också med tanke på att det är väder, är detta ovanligt uselt." I vårt omskrutna kunskapssamhälle är det inte så lätt för oss som aldrig fått resa på klimatkonferenser i Paris och annorstädes att orientera oss. Kan man lita på medierna eller är det en dogm som förs vidare till oss, en sådan som om några år kommer att omprövas får då, men först då, vet man hur fel analyserna var år 2018? Är det verkligen bara några få som blir tveksamma? Då motiverar det än mer tveksamheten, som vi vet som läst Barbara Tuchmann. I varje tid är det någons röst som säger vad sant är medan majoriteten vägrar lyssna. Och ännu har inte någon i en kommentar tipsat om någon lättläst bok som förklarar det där med klimatkatastrofen, noterar Bloggardag. Vad läser ni egentligen? Hur fick ni veta allt ni vet?
Donald Trump är president i världens största demokrati, heter det. Bloggardag har aldrig röstat på honom. Men vad säger han och hans administration i klimatfrågan och vilket sakligt underlag redovisar Vita Huset för det fall att agendan innebär omprövningar av avtalet från Paris? Ingen vill berätta detta för Bloggardag. Ingen publicerar lägesanalyser som gör resonemang och kontroverser begripliga. Man kan tydligen enkelt bestämma sig ändå.
På ett sätt är ämbetsfrågan i Svenska kyrkan förebildlig. Alla vet vad som är rätt, men ingen argumenterar för denna uppfattning, som blivit "självklar". Det är det farligaste som kan hända när en kontrovers endels blir självklar och ifrågasättande bortvalt. Vem lurar vem? Bloggardag har kommit ut som skeptiker och det var nog, handen på hjärtat, rätt länge sedan. Om via det statliga utbildningsväsendet de hyfsat utbildade inte kan ställa kritiska frågor – talar vi då inte om" wasted money" vad utbildningen beträffar? Kanske finns det någon enögd uppfattning som likväl är mer klarsynt när alla andra väljer att blunda?
Bloggardag beslöt sig för att gå till kyrkomötesprotokollet från år 2012. Saken gäller Israel-Palestina-konflikten och Kairos-dokumentet och hur man bestämmer sig utan att ha läst materialet. Daniel Tisell (C) gjorde en handuppräckningsövning. Man kan läsa här, men jag förklarar för att få fram poängerna.
https://www1.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/protokoll-med-person--och-sakregister-2012
Nu är det på sidan 139 debatten börjar. Tisell gör sin gallup på sidan 141 och konstaterar att nästan hälften läst. Det blir i ett nytt inlägg av Tisell på sidan 162 i protokollet om dokumentet "som många inte läst". Man kan förmoda att kyrkoherden häpnade lite när han insåg att hans gallup inte fått önskat resultat. Han hade faktiskt trott att ledamöterna läst Kairos-dokumentet.
Dag Sandahl klev frimodigt upp och rättade Tisell, som han fann "räknade som en kyrkoherde". Det betyder att kyrkoherdar alltid ser fler än vad som finns i lokalen och nu såg Tisell nästan 50% där det var 10%. Sandahl kan man läsa på sidorna 145 och 167 i protokollet. Då ser man också att korrekturläsandet av protokoll inte längre håller högsta klass. Till Ashdod och Ashkelon kan man inte stava. Förr i världen fick talarna läsa utskrifter och se till att det blev rätt. Inte längre. Vi från klarhet går till klarhet, den saken är uppenbar i det kyrkliga. Vi sjunger ju så!
I sak förhöll det sig på det viset, att Kairos-materialet närmast var oläsligt och bara med ansträngning gick det att få fram studiematerialet. Dag Sandahl berättade om problemen på pedagogiskt vis och var mån om att påpeka att det var Eva Danielsson som hjälpt honom. Men det hjälpte inte i sak. Kyrkomötet framträdde som de ignorantas kongress. Hur kul är det på en skala till 2? Då kan ni förstå hur det är att vara enögd i miljön och än värre för de klarsynta.
Annika Borg har för övrigt i fredags avhandlat Svenska kyrkans hållningar i Israel-Palestina-frågan. Hon skriver Fredagsblogg på Kristen Opinion. På Bloggardag verkar det som om Antje inte är riktigt populär rent kristligt opinionsmässigt. Bloggardag noterar, att Antje utan omsvep anklagas för "hyckleri och cynism". Antje "dribblar med orden" och det hon påstår "är så nära en lögn man kan komma".Nu får Bloggardag det svårt och undrar om inte detta förslag från Anders Nihlgård var vad kyrkomötet år 2012 röstade för? Har protokollet fel?
"Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att fortsätta sina ansträngningar att kräva ett slut på den israeliska ockupationen av Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza och i att rekommendera församlingarna att följa uppmaningarna i Kairos Palestina-dokumentet att avbryta investeringar, införa sanktioner och bojkotta företag och produkter från de israeliska bosättningarna på de ockuperade palestinska områdena, Västbanken och Östra Jerusalem samt i att stödja de krafter i Gaza som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter och kräva att den pågående israeliska blockaden av Gazaremsan hävs."
Naturligtvis är detta beslut en glasklar illustration till hur politiseringen i Svenska kyrkan fungerar. Gruppledaren Bertil Murray, Frimodig kyrka, markerade den saken.
Vad är det Antje inte förstått eller är det Bloggardag som, som vanligt, ingenting begriper? Vad menar Antje att kyrkomötet 2012 beslöt? Men har verkligen beslut i ett kyrkomöte, där majoriteten av ledamöterna inte läst det dokument vars uppmaningar de för vidare till församlingarna, legitimitet? Eller är det till sist bara dumt, horribelt dumt?
Kyrkomötet sammanträder i Uppsala.
Naturligtvis är detta beslut en glasklar illustration till hur politiseringen i Svenska kyrkan fungerar. Gruppledaren Bertil Murray, Frimodig kyrka, markerade den saken.
Vad är det Antje inte förstått eller är det Bloggardag som, som vanligt, ingenting begriper? Vad menar Antje att kyrkomötet 2012 beslöt? Men har verkligen beslut i ett kyrkomöte, där majoriteten av ledamöterna inte läst det dokument vars uppmaningar de för vidare till församlingarna, legitimitet? Eller är det till sist bara dumt, horribelt dumt?
Kyrkomötet sammanträder i Uppsala.
lördag 28 juli 2018
Bloggardag kommer ut
Bloggardag har äntligen bestämt sig. Det är tid att komma ut. Öppet. Inte är detta enkelt. Priset för att komma ut kan visa sig vara högt, men det får vara värt priset. Sanningen segrar. Bloggardag kommer ut som skeptiker.
Skepticismen har odlats i lönndom framför tv:n. Nyhetsrapporteringen har väckt fler frågor än den besvarat. Bloggardag har suttit i värmen och undrat vad som är sant. Och då blev han klimatskeptiker. Det beror förstås på att han sett professor Rockström i bilderburken. Den som talar med spända anletsdrag har Bloggardag bestämt sig för att misstro. Men inte bara professorn. De flesta på SvT har tydligen sympatierna hos Miljöpartiet. Det är en omständighet som måste styra nyhetsförmedlingen när det t ex gäller prioriteringar. Extremvädret kopplas självklart till klimatet. Men extremväder fanns också på 1700-talet vet vi. Kan det vara så, att vädret har för vana eller ovana att oavsett klimat bli extremt då och då? Hur vet vi egentligen vad som är klimatförändringar och vad som är fulkomligt normala variationer. Koldioxid? Tja. har vi någonsin fått se en beräkning av hur mycket koldioxid som binds i Sverige (skogarna) och hur mycket som släpps ut? Vad vet vi egentligen om vi rannsakar oss?
I går talade en person från Myndigheten (Bloggardag har som vana att kalla MSB så) och påpekade det solidariska att Sverige inte tog in mer personal och fler resurser från utlandet. Vi är solidariska med folk i andra länder, där det brinner. Men det är rakt av, ursäkta franskan, skitprat. Vi betalar för alla insatser. Varför skulle vi ta in fler än vi behöver och ställa folk i kö för att resurserna möjligtvis skulle kunna behövas fast det inte riktigt ser ut så nu? Det är en kostsam affär alltså gör vi det inte. Säg som det är och missbruka inte ordet "solidaritet". Vem tror Myndigheten att Myndigheten lurar? Inte Bloggardag, som kommit ut som skeptiker.
Elin Ersson vägrade sätta sig och då kunde ett plan inte lyfta. Bloggardags nya skeptiska hållning leder till en fundering varför Elin inte helt sonika lyftes ut ur planet, så att det kunde lyfta. Sedan inteäffar lustifikationen i sammanhanget, den som skulle utvisas och som Elin ville göra sin aktion för, fanns inte ombord. Däremot en 52-årig afghan, som tidigare var dömd för något brott i Sverige och skulle utvisas. Nu fick Elin och afghanen lämna planet men vad har ändrats därmed? Och vad pågår när tre migrationsdomstolar (eller är det tre just nu?) underkänt lagen som skulle få 9000 att stanna? Bloggardag väntar på vad Sveriges Kristna Råd har att säga om saken, men inget besked kommer. Vad ska vi tycka? I brist på besked uppifrån växer sig skepticismen stark.
Det ska tydligen bli val till riksdag, landsting och kommuner. På partikanslierna sitter folk i ständig möda för att få till utspel, som i sin tur ska förmå oss att rösta på dem. Pastor P Wåhlin är riksdagskandidat MP och slår ihop med Cheryl Jones Fur, också riksdagskandidat MP, fast att politik behövs för att möta extremväder.. Det är en högtidsstund för den som kommit ut som skeptiker att läsa vad "politiken" ska göra. Lägg på 500 miljoner för att skydda infrastruktur mot översvämningar och hetta, totalt blir det 750 miljoner. Klimatsäkra Växjö men alla kommuner och landsting ska ta fram handlingsplaner (politikens universalmedel!), Minska utsläppen i Växjö genom att trafikökningen ska utgöras av gång- cykel och kollektivtrafik. Slutligast ska det tas fram ännu en nationell rapport som visar på kostnaderna för klimatförändringarna för ingen kan nu blunda för hur klimatförändringarna kommer att slå mot Sverige. Det är i lägen som dessa Bloggardag väljer att komma ut som klimatskeptiker. Varför ska jag i dessa frågor lita på pastor P Wåhlin, ekoteologen, när jag inte gör det annars? Och sitter inte MP i regeringen? Om något inte gjorts, är det väl MP:s ansvar, inte minst som Miljöpartiet "är vad vi heter".
Bloggardag har lagt fram skarpa förslag vad gäller valrörelser. De bör pågå en begränsad tid, 2 veckor kanske, och de medborgare som inte står ut får sin vanliga lön men också subsidier för en utlandsvistelse under denna tid (resa och boende) mot att de 1. inte röstar i valen och 2. inte har några synpunkter på den politik som bedrivs under nästkommande mandatperiod. Bloggardag kan då sitta i södra Frankrike, njuta av värmen och läsa rapporter om extremväder i Sverige under 1700-talet, kanske om den hårda vinter när tåget gick över Bälten (1600-tal) eller minnas somrarna 1955 och 1959 samt på avstånd se figuranterna i det politiska spelet. Kanske kan han meditera på temat att just när Miljöpartiet sitter i regeringen blir det en sommar som denna. Hade Linné talat om Nemesis divina? Eller hade han bibliskt påpekat att det är som det ska? Jorden slits ut som en klädnad.
I morgon blir det inte roligt i kyrkorna. Förvaltarskap ska det handla om. Det är som gjort för att tala klimat och miljöansvar. Ni kommer at få rejäla doser lagiskhet kan den skeptiske tänka. Lyssna efter ord som "klimat", "miljö" och "brandkatastrof" men också talet om att "vi har alla ansvar" och att alla kan bidra med något i vart fall. Har man tur kommer också flyktingfrågan in i förkunnelsen. Det blir något för barnen i himlen att få även om inte särskilt mycket kommer att handla om himlen.
Nu går vi inte i kyrkan för att ha roligt kanske även om budskapet kallas "evangelium" (vilket borde borga för att det faktiskt handlar om något roligt) men detta är inte att förväxla med lustifikation uppenbarligen. Bloggardag ska gå i Emanuelskapellet i Ängaholmen, Delary. Där ska brutalkristendom förkunnas. Man kan vara skeptisk mot den fina och inkännande medelklasskristendomen nämligen, givet att man kommit ut som skeptiker.
Skepticismen har odlats i lönndom framför tv:n. Nyhetsrapporteringen har väckt fler frågor än den besvarat. Bloggardag har suttit i värmen och undrat vad som är sant. Och då blev han klimatskeptiker. Det beror förstås på att han sett professor Rockström i bilderburken. Den som talar med spända anletsdrag har Bloggardag bestämt sig för att misstro. Men inte bara professorn. De flesta på SvT har tydligen sympatierna hos Miljöpartiet. Det är en omständighet som måste styra nyhetsförmedlingen när det t ex gäller prioriteringar. Extremvädret kopplas självklart till klimatet. Men extremväder fanns också på 1700-talet vet vi. Kan det vara så, att vädret har för vana eller ovana att oavsett klimat bli extremt då och då? Hur vet vi egentligen vad som är klimatförändringar och vad som är fulkomligt normala variationer. Koldioxid? Tja. har vi någonsin fått se en beräkning av hur mycket koldioxid som binds i Sverige (skogarna) och hur mycket som släpps ut? Vad vet vi egentligen om vi rannsakar oss?
I går talade en person från Myndigheten (Bloggardag har som vana att kalla MSB så) och påpekade det solidariska att Sverige inte tog in mer personal och fler resurser från utlandet. Vi är solidariska med folk i andra länder, där det brinner. Men det är rakt av, ursäkta franskan, skitprat. Vi betalar för alla insatser. Varför skulle vi ta in fler än vi behöver och ställa folk i kö för att resurserna möjligtvis skulle kunna behövas fast det inte riktigt ser ut så nu? Det är en kostsam affär alltså gör vi det inte. Säg som det är och missbruka inte ordet "solidaritet". Vem tror Myndigheten att Myndigheten lurar? Inte Bloggardag, som kommit ut som skeptiker.
Elin Ersson vägrade sätta sig och då kunde ett plan inte lyfta. Bloggardags nya skeptiska hållning leder till en fundering varför Elin inte helt sonika lyftes ut ur planet, så att det kunde lyfta. Sedan inteäffar lustifikationen i sammanhanget, den som skulle utvisas och som Elin ville göra sin aktion för, fanns inte ombord. Däremot en 52-årig afghan, som tidigare var dömd för något brott i Sverige och skulle utvisas. Nu fick Elin och afghanen lämna planet men vad har ändrats därmed? Och vad pågår när tre migrationsdomstolar (eller är det tre just nu?) underkänt lagen som skulle få 9000 att stanna? Bloggardag väntar på vad Sveriges Kristna Råd har att säga om saken, men inget besked kommer. Vad ska vi tycka? I brist på besked uppifrån växer sig skepticismen stark.
Det ska tydligen bli val till riksdag, landsting och kommuner. På partikanslierna sitter folk i ständig möda för att få till utspel, som i sin tur ska förmå oss att rösta på dem. Pastor P Wåhlin är riksdagskandidat MP och slår ihop med Cheryl Jones Fur, också riksdagskandidat MP, fast att politik behövs för att möta extremväder.. Det är en högtidsstund för den som kommit ut som skeptiker att läsa vad "politiken" ska göra. Lägg på 500 miljoner för att skydda infrastruktur mot översvämningar och hetta, totalt blir det 750 miljoner. Klimatsäkra Växjö men alla kommuner och landsting ska ta fram handlingsplaner (politikens universalmedel!), Minska utsläppen i Växjö genom att trafikökningen ska utgöras av gång- cykel och kollektivtrafik. Slutligast ska det tas fram ännu en nationell rapport som visar på kostnaderna för klimatförändringarna för ingen kan nu blunda för hur klimatförändringarna kommer att slå mot Sverige. Det är i lägen som dessa Bloggardag väljer att komma ut som klimatskeptiker. Varför ska jag i dessa frågor lita på pastor P Wåhlin, ekoteologen, när jag inte gör det annars? Och sitter inte MP i regeringen? Om något inte gjorts, är det väl MP:s ansvar, inte minst som Miljöpartiet "är vad vi heter".
Bloggardag har lagt fram skarpa förslag vad gäller valrörelser. De bör pågå en begränsad tid, 2 veckor kanske, och de medborgare som inte står ut får sin vanliga lön men också subsidier för en utlandsvistelse under denna tid (resa och boende) mot att de 1. inte röstar i valen och 2. inte har några synpunkter på den politik som bedrivs under nästkommande mandatperiod. Bloggardag kan då sitta i södra Frankrike, njuta av värmen och läsa rapporter om extremväder i Sverige under 1700-talet, kanske om den hårda vinter när tåget gick över Bälten (1600-tal) eller minnas somrarna 1955 och 1959 samt på avstånd se figuranterna i det politiska spelet. Kanske kan han meditera på temat att just när Miljöpartiet sitter i regeringen blir det en sommar som denna. Hade Linné talat om Nemesis divina? Eller hade han bibliskt påpekat att det är som det ska? Jorden slits ut som en klädnad.
I morgon blir det inte roligt i kyrkorna. Förvaltarskap ska det handla om. Det är som gjort för att tala klimat och miljöansvar. Ni kommer at få rejäla doser lagiskhet kan den skeptiske tänka. Lyssna efter ord som "klimat", "miljö" och "brandkatastrof" men också talet om att "vi har alla ansvar" och att alla kan bidra med något i vart fall. Har man tur kommer också flyktingfrågan in i förkunnelsen. Det blir något för barnen i himlen att få även om inte särskilt mycket kommer att handla om himlen.
Nu går vi inte i kyrkan för att ha roligt kanske även om budskapet kallas "evangelium" (vilket borde borga för att det faktiskt handlar om något roligt) men detta är inte att förväxla med lustifikation uppenbarligen. Bloggardag ska gå i Emanuelskapellet i Ängaholmen, Delary. Där ska brutalkristendom förkunnas. Man kan vara skeptisk mot den fina och inkännande medelklasskristendomen nämligen, givet att man kommit ut som skeptiker.
fredag 27 juli 2018
"Själisk" är ordet
I går mediterade Bloggardag över ordet "själisk". Psychikós på grekiska. Det är sådan människan är av naturen och antagligen har vi talat för lite om detta tillstånd, som är majoritetshållningen i kyrkolivet. Också i det romerska och det ortodoxa om man kollar vad folk tror och tänker och inte bara vad bekännelsen säger.
Bloggardag vill klassificera teoretiskt/teologiskt. Det själiska är tillståndet hos de oomvända, alltså människan som hon är i sig själv med förnuft och alla sinnen och alla naturliga egenskaper. Vår gamle vän Judas menar att det är dessa som vållar splittring, eftersom de är utan ande. (Jud v 19) Vad kristen tro går ut på är främmande för den själiska människan, som kanske ska ses som en 2/3-delsmänniska: kropp och själ men inte ande. Alltså kan den själiska människan bara använda det naturliga livets förnuft och kunskap, men detta är instrument som inte kan hantera det andliga. Det finns sådant som måste tolkas med Andens hjälp, nämligen andliga ting (1 Kor 2:13). Den som är själisk kan bara se dårskapen i evangeliet (1 Kor 2:14).
Nu kan man undra över om Bloggardag förfallit till fromhet och därför åstadkommer ett litet bibelstudium. Egentligen inte. Han försöker få rätsida på problemen i Svenska kyrkan. Om 2/3-delsmänniskorna sitter som förtroendevalda, kan det inte gå väl, det förstår ett barn på 7 år. Men efter frikyrklighetens anlagda bränder i kyrkolivet, där i bästa avsikter mycket land bränts av, passar sig alla för det eldfängda att diskutera andligt och oandligt. Vi vill inte på det där förödande sättet sortera människor. Men vi borde hitta ett sätt att samtala om andlighet utan att hamna där. Det är ju livsfrågor vi skulle aktualisera.
Själiska människor tillfrågas då och då om vad Svenska kyrkan ska satsa på. Det är vackert men alldeles fel tänkt om de själiska får svara, för då måste svaret bli helt galet. Kanske vill de att "Kyrkan" ska satsa på barn och unga, på diakoni och på mer musik för då kommer folk. Och så styr denna galna analys. Barn och unga betyder kanske egentligen ingenting. "Speedkonfirmation" på sex dagar för att hantera att många konkurrerar om människans själ tycks några tro är lösningen. Herre, du var förr ditt folk nådig. Diakoni? Det är fint och nödvändigt, men ska verkligen kommunerna klara sig undan så enkelt? Och diakoni kan, oss emellan, vara precis vad som helst. Återstår musik. De själiska nöjer sig med lite och behöver inte fundera över musikens uppgift, som en gång var att gestalta det andliga livet minst två gånger om utifrån Augustinus som sa, att den som sjunger ber dubbelt och därför sjöng man Psaltaren.
På alla nivåer i ett folkkyrkligt system kan 2/3-delsmänniskor sätta sig och fatta beslut. De menar inte något illa, de agerar utifrån sina förutsättningar. Men det kan bara bli fel. Så vad bör göras?
Det finns de som inte läst Dag Sandahls bok Inget för någon (Gaudete 2014 och nu för ett facilt pris). I det inledande lite trista kapitlet går författaren igenom kritiken som bärande tradition i den svenska folkkyrkan, biskoparna JA Eklund och John Cullberg lika ihop med en del andra. Det är i den unga folkkyrkotraditionen kritiken mot Svenska kyrkan växer sig stark. Inte som kyrkokritik, självklart inte, men som systemkritik. De andliga fattar skillnaden.
Om någon tror att dr Braw är mild i sin kyrkokritik har vederbörande inte läst den just utkomna boken Den största resan och kapitlet om kyrkorätten. Det finns fler kapitel om Gunnar Rosendal, Børge Barsøe, Poul Ulsdal och Ingvar Hector som uttrycker denna systemkritik. Det är bara att läsa på. Men det krävs ett andligt sensorium för att förstå själva ärendet. Det sannolika är att hela denna erfarenhet, obegriplig som den är för en majoritet av kyrkomedlemmarna, aldrig kommer att få någon betydelse för framtiden. Allt annat vore ett mirakulöst mysterium. Men sådana inträffar då och då. Om de inte inträffar, blir det så trist i kyrkolivet som det är just nu fast mera! Det blir en 2/3-delskyrka där MTD-religionen är det passliga religionssystemet.
Den röda blodmånen ska vi ut och titta efter med start kl 21.15. Detta omnämns som "skådespel" och är seklets längsta månförmörkelse. Fromt folk förr i världen kanske läst om tecknen, Lk 21:25 och månen som ska vändas i blod, Apg 2:20 eller funderat över att månen inte lyser mer, Hes 32:7. Att Herrens dag just nu är en dag närmare än i går är inte levande kunskap och tecknen är skådespel och alltså alls inte tecken. Det ska Bloggardag fundera över för egen del. Liksom att det varit extremväder tidigare i detta alnds historia. Väder och kliomat är inte samma sak. Bloggardag börjar bli alltmer skeptisk inför denna värld och dess prioriteringar. Verkar det inte som om folk är rädda för fel saker?
Bloggardag vill klassificera teoretiskt/teologiskt. Det själiska är tillståndet hos de oomvända, alltså människan som hon är i sig själv med förnuft och alla sinnen och alla naturliga egenskaper. Vår gamle vän Judas menar att det är dessa som vållar splittring, eftersom de är utan ande. (Jud v 19) Vad kristen tro går ut på är främmande för den själiska människan, som kanske ska ses som en 2/3-delsmänniska: kropp och själ men inte ande. Alltså kan den själiska människan bara använda det naturliga livets förnuft och kunskap, men detta är instrument som inte kan hantera det andliga. Det finns sådant som måste tolkas med Andens hjälp, nämligen andliga ting (1 Kor 2:13). Den som är själisk kan bara se dårskapen i evangeliet (1 Kor 2:14).
Nu kan man undra över om Bloggardag förfallit till fromhet och därför åstadkommer ett litet bibelstudium. Egentligen inte. Han försöker få rätsida på problemen i Svenska kyrkan. Om 2/3-delsmänniskorna sitter som förtroendevalda, kan det inte gå väl, det förstår ett barn på 7 år. Men efter frikyrklighetens anlagda bränder i kyrkolivet, där i bästa avsikter mycket land bränts av, passar sig alla för det eldfängda att diskutera andligt och oandligt. Vi vill inte på det där förödande sättet sortera människor. Men vi borde hitta ett sätt att samtala om andlighet utan att hamna där. Det är ju livsfrågor vi skulle aktualisera.
Själiska människor tillfrågas då och då om vad Svenska kyrkan ska satsa på. Det är vackert men alldeles fel tänkt om de själiska får svara, för då måste svaret bli helt galet. Kanske vill de att "Kyrkan" ska satsa på barn och unga, på diakoni och på mer musik för då kommer folk. Och så styr denna galna analys. Barn och unga betyder kanske egentligen ingenting. "Speedkonfirmation" på sex dagar för att hantera att många konkurrerar om människans själ tycks några tro är lösningen. Herre, du var förr ditt folk nådig. Diakoni? Det är fint och nödvändigt, men ska verkligen kommunerna klara sig undan så enkelt? Och diakoni kan, oss emellan, vara precis vad som helst. Återstår musik. De själiska nöjer sig med lite och behöver inte fundera över musikens uppgift, som en gång var att gestalta det andliga livet minst två gånger om utifrån Augustinus som sa, att den som sjunger ber dubbelt och därför sjöng man Psaltaren.
På alla nivåer i ett folkkyrkligt system kan 2/3-delsmänniskor sätta sig och fatta beslut. De menar inte något illa, de agerar utifrån sina förutsättningar. Men det kan bara bli fel. Så vad bör göras?
Det finns de som inte läst Dag Sandahls bok Inget för någon (Gaudete 2014 och nu för ett facilt pris). I det inledande lite trista kapitlet går författaren igenom kritiken som bärande tradition i den svenska folkkyrkan, biskoparna JA Eklund och John Cullberg lika ihop med en del andra. Det är i den unga folkkyrkotraditionen kritiken mot Svenska kyrkan växer sig stark. Inte som kyrkokritik, självklart inte, men som systemkritik. De andliga fattar skillnaden.
Om någon tror att dr Braw är mild i sin kyrkokritik har vederbörande inte läst den just utkomna boken Den största resan och kapitlet om kyrkorätten. Det finns fler kapitel om Gunnar Rosendal, Børge Barsøe, Poul Ulsdal och Ingvar Hector som uttrycker denna systemkritik. Det är bara att läsa på. Men det krävs ett andligt sensorium för att förstå själva ärendet. Det sannolika är att hela denna erfarenhet, obegriplig som den är för en majoritet av kyrkomedlemmarna, aldrig kommer att få någon betydelse för framtiden. Allt annat vore ett mirakulöst mysterium. Men sådana inträffar då och då. Om de inte inträffar, blir det så trist i kyrkolivet som det är just nu fast mera! Det blir en 2/3-delskyrka där MTD-religionen är det passliga religionssystemet.
Den röda blodmånen ska vi ut och titta efter med start kl 21.15. Detta omnämns som "skådespel" och är seklets längsta månförmörkelse. Fromt folk förr i världen kanske läst om tecknen, Lk 21:25 och månen som ska vändas i blod, Apg 2:20 eller funderat över att månen inte lyser mer, Hes 32:7. Att Herrens dag just nu är en dag närmare än i går är inte levande kunskap och tecknen är skådespel och alltså alls inte tecken. Det ska Bloggardag fundera över för egen del. Liksom att det varit extremväder tidigare i detta alnds historia. Väder och kliomat är inte samma sak. Bloggardag börjar bli alltmer skeptisk inför denna värld och dess prioriteringar. Verkar det inte som om folk är rädda för fel saker?
torsdag 26 juli 2018
48 mer än 68?
I dag firar Christian Braw att han fyller 70. Han har präglats av något som kallas "1968" men räknas självklart inte till vänstern men en 68 års man är han, formad av aktioner och reaktioner förstås men också av skiftet från den gamla kunskapen förmedlad från kateder till det nya ifrågasättandet. "Det finns mer att veta än vad vi bibringas så låt oss ta reda på det" är hållningen för somliga. För andra är hållningen "oj, här händer något som jag måste haka på". Det är skillnad på folk som tar reda på och folk som tar sig fram.
Bloggardag har med ohöljd entusiasm återgett aktionen. Socialetik skulle bibringas dem som gick "prakten", den praktiska prästutbildningen i Lund. I Svenska kyrkan fanns socialetisk reflektion i två former, en mer socialdemokratisk företrädd av Karl-Manfred Olosson och som motvikt en mer borgerlig, företrädd av Ludvig Jönsson. Det var Jönsson som under två dagar skulle orientera de blivande prästerna. Han utgick från att hans borgerliga syn var normaltillstånd. Kapitalismens styrka var att det som inte fungerade föll bort, men det som konsumenterna uppskattade bestod och utvecklades. Bloggardag minns inte om Jönsson använde ordet "dynamik", men så kunde Jönssons trosbekännelse sammanfattas.
Christian gjorde ett inpass om Svängstaskorpor. Bageriet i Svängsta skulle läggas ner och lokalerna göras om till affärslokaler. Om detta undrade Christian. Hur kom det sig eftersom konsumenterna uppskattade skorporna? Ludvig Jönsson avslöjade osäkerhet, han var uppenbart inte riktigt uppdaterad på ämnet "Svängstaskorpor", men saken var likväl begriplig. Svängstaskorpor hade inte klarat konkurrensen och därför las bageriet ner. Christian kom igen: "Men Svängstaskorpor är ju goda." Ludvig försökte ta sig ur denna fälla genom att föra bort ämnet från det kulinariska till marknaden och dess krav. Kapitalismen var fortfarande den förträffliga formen. Man kunde köpa annat än Svängstaskorpor.
I detta läge blev präststudenterna uppbragta. Några av de erkänt fromma svor över Ludvig. Det var på sitt sätt en fröjd att leva och Christian satt oskyldigt belåten. Custos, latinets ord för ordningsman, försökte gripa in och lugna stämningarna. Det gick så där. Gruppen meddelade nämligen att det inte fanns någon som helst lust att lyssna till Ludvig Jönsson påföljande dag. Kursledningen fick gripa in, Ludvig och ledningen samtalade och löfte gavs att undervisningen skulle bli modererad dagen efter. En klart nedtonad Ludvig Jönsson slutförde därefter sitt kurspass. Han hade inte pejl på studenter som satte ifråga och gjorde enkla men avslöjande aktioner. Året var 1971, men fenomenet var 1968. Det är rätt att göra uppror, men lika rätt att lyssna kritiskt, reflektera och resonera. Allt med sinne för komiken, det lundensiska lynnet ni vet.
När en annan man född 1948 funderar över Johan Sundeens bok 68-kyrkan vill han ifrågasätta tesen om marxismen som inspiration och verktyg i kyrkolivet. Inspirationen kom från kyrkorna själva, menar han. Det kan man förstås säga. Men om kyrkorna öppnar sig för världen och året är 1968 blir påverkanseffekten likväl inte försumbar. Detta gäller inte för Wejryd förstås, men för en sådan som Per Frostin och en sådan som Jonas Jonson. Wejryd identifierar något han ser som kyrkornas uppvaknande, men utan att dra i trådarna och se att de frågor som saken gäller kommer från 1920- och 30-talen som frågor om både samhällsansvar och liturgi.
Det som föregick det berömda året 1968 är det intressanta. Därefter blir det av intresse att se hur folk, generationseliten, håller ihop och föser fram varandra i sina nätverk till karriär i det kyrkliga, men också av intresse att se hur de föser bort andra. De socialetiker som häckade på Diakonistyrelsen gillade uttrycket att något skulle "ställas under strikt observation". De som tog hand om kyrkosystemet och förde det ut i något som vi nu ser konsekvenserna av var inte bara 1958 års män. Det kom havligt folk, tågentusiaster, som såg till att tåget skulle fortsätta sin färd på främmande spår.
Här finns något att sätta under strikt observation. Folk bakom skrivbord kan oavsett ideologisk inspiration ställa till med en hel del. Folk bakom skrivbord är eklektiker i den meningen att de tar det som passar dem. Ideologer är de i klart mindre utsträckning. Passar det med lite som verkar vänster går det bra, passar det att stoltsera med Marx går det också bra, svänger tiden så att detta inte längre går bra, går det bra med något annat också. Ni förstår.
Bloggardag får nog ta sig till ett 70-årsfirande. Så långt har det gått med folk födda 1948.
Bloggardag har med ohöljd entusiasm återgett aktionen. Socialetik skulle bibringas dem som gick "prakten", den praktiska prästutbildningen i Lund. I Svenska kyrkan fanns socialetisk reflektion i två former, en mer socialdemokratisk företrädd av Karl-Manfred Olosson och som motvikt en mer borgerlig, företrädd av Ludvig Jönsson. Det var Jönsson som under två dagar skulle orientera de blivande prästerna. Han utgick från att hans borgerliga syn var normaltillstånd. Kapitalismens styrka var att det som inte fungerade föll bort, men det som konsumenterna uppskattade bestod och utvecklades. Bloggardag minns inte om Jönsson använde ordet "dynamik", men så kunde Jönssons trosbekännelse sammanfattas.
Christian gjorde ett inpass om Svängstaskorpor. Bageriet i Svängsta skulle läggas ner och lokalerna göras om till affärslokaler. Om detta undrade Christian. Hur kom det sig eftersom konsumenterna uppskattade skorporna? Ludvig Jönsson avslöjade osäkerhet, han var uppenbart inte riktigt uppdaterad på ämnet "Svängstaskorpor", men saken var likväl begriplig. Svängstaskorpor hade inte klarat konkurrensen och därför las bageriet ner. Christian kom igen: "Men Svängstaskorpor är ju goda." Ludvig försökte ta sig ur denna fälla genom att föra bort ämnet från det kulinariska till marknaden och dess krav. Kapitalismen var fortfarande den förträffliga formen. Man kunde köpa annat än Svängstaskorpor.
I detta läge blev präststudenterna uppbragta. Några av de erkänt fromma svor över Ludvig. Det var på sitt sätt en fröjd att leva och Christian satt oskyldigt belåten. Custos, latinets ord för ordningsman, försökte gripa in och lugna stämningarna. Det gick så där. Gruppen meddelade nämligen att det inte fanns någon som helst lust att lyssna till Ludvig Jönsson påföljande dag. Kursledningen fick gripa in, Ludvig och ledningen samtalade och löfte gavs att undervisningen skulle bli modererad dagen efter. En klart nedtonad Ludvig Jönsson slutförde därefter sitt kurspass. Han hade inte pejl på studenter som satte ifråga och gjorde enkla men avslöjande aktioner. Året var 1971, men fenomenet var 1968. Det är rätt att göra uppror, men lika rätt att lyssna kritiskt, reflektera och resonera. Allt med sinne för komiken, det lundensiska lynnet ni vet.
När en annan man född 1948 funderar över Johan Sundeens bok 68-kyrkan vill han ifrågasätta tesen om marxismen som inspiration och verktyg i kyrkolivet. Inspirationen kom från kyrkorna själva, menar han. Det kan man förstås säga. Men om kyrkorna öppnar sig för världen och året är 1968 blir påverkanseffekten likväl inte försumbar. Detta gäller inte för Wejryd förstås, men för en sådan som Per Frostin och en sådan som Jonas Jonson. Wejryd identifierar något han ser som kyrkornas uppvaknande, men utan att dra i trådarna och se att de frågor som saken gäller kommer från 1920- och 30-talen som frågor om både samhällsansvar och liturgi.
Det som föregick det berömda året 1968 är det intressanta. Därefter blir det av intresse att se hur folk, generationseliten, håller ihop och föser fram varandra i sina nätverk till karriär i det kyrkliga, men också av intresse att se hur de föser bort andra. De socialetiker som häckade på Diakonistyrelsen gillade uttrycket att något skulle "ställas under strikt observation". De som tog hand om kyrkosystemet och förde det ut i något som vi nu ser konsekvenserna av var inte bara 1958 års män. Det kom havligt folk, tågentusiaster, som såg till att tåget skulle fortsätta sin färd på främmande spår.
Här finns något att sätta under strikt observation. Folk bakom skrivbord kan oavsett ideologisk inspiration ställa till med en hel del. Folk bakom skrivbord är eklektiker i den meningen att de tar det som passar dem. Ideologer är de i klart mindre utsträckning. Passar det med lite som verkar vänster går det bra, passar det att stoltsera med Marx går det också bra, svänger tiden så att detta inte längre går bra, går det bra med något annat också. Ni förstår.
Bloggardag får nog ta sig till ett 70-årsfirande. Så långt har det gått med folk födda 1948.
onsdag 25 juli 2018
Kristet ledarskap är vad Sverige behöver?
Det kommer anskrin från den politiskt opålitliga medelklassen och den tidigare politiska eliten om de svenska kykornas betydelse för att samla och, självfallet, leda alla goda krafter. Det är kyrkorna som kan rädda Sverige, heter det trosvisst. Hopp, mening och mål saknas i Sverige, men detta kan "kyrkorna" leverera. Det är bara det att nutidsmänniskan "ännu inte" fattat det. Samhällsomvandlande väckelserörelser är drömmen. Vägen dit är tydligen det existentiella samtalet för att förstå den kraft som ligger i tro, hopp och meningsbärande sammanhang. Troende gemenskaper berikar och bör därför berikas med statlig stöd till trossamfunden, kunde Bloggardag läsa. Pingstvännerna har talat. En som marterats genom att marineras i den eskatologiska skräcken som barn undrade förstås om det inte vore mer salt mot förruttnelsen utan Judaspengar från staten.
Ni undrar vad jag läst. Tidningarna Dagen och Östra Småland från maj och framöver. Det är egentligen oviktigt var resonemangen förts. Det är den kalvinska teologin som är intressant, Bloggardag är ohågad att ledas av kalvinister och kristlighet med ledarambitioner. Världen hålls igång på helt annat sätt. När jag ser vad de med ledarambitioner ställt och ställer till med i Svenska kyrkan, måste jag öppet deklarera, att jag litar mer på hedningarna som icke hava lagen.
Johan Sundéens bok om 68-kyrkan diskuteras. Vår vän Göran Peterson i Hovmantorp har fått beredvillig hjälp av Christian Braw (insändare i SmP 18 juli) när det gäller det stora problemet att politiska krafter tagit sig in i och använder Svenska kyrkan som en estrad för att sprida sina budskap. "Det pågår emellertid ett arbete för att göra upp med problemet" och då är det Svante Nordin och Gunnar Hyltén-Cavallius som nämns. Den senare har framträtt vid Östrabo-seminariet, "den vetenskapliga sammanslutning som är verksam i Växjö stift". Var inte Johan Sundéen där också? "Göra upp med problemet" är det minnesvärda uttrycket. Bloggardag framhärdar i att det inte bara handlar om vänstern. Det handlar lika mycket eller väl så mycket om karriärbefrämjande trendkänslighet utan besvärande mycken reflektion. Jag kunde beskriva fenomenet med orden min vän i Varberg sammanfattat förhållandet med: "Skit flyter." På frågan vart han ska ta vägen, Göran Peterson, har inga svar kommit.
Elisabeth Gerle försöker komma undan med det säkert riktiga argumentet att hon inspirerats mer av Ester Lutteman och Elin Wägner än av Karl Marx. Gerle naglas fast med citat. Ni får gå tillbaka och kolla 68-debatten i Torsdagsdepressionen under sommaren. Annika Borg är det inte nådigt att knäcka nötter med för stackars Gerle. Nå, detta är Alvin Anderssons dotter, folkpartistisk kommunalman i Moheda storkommun. Gerle ska nog närmast tänkas vara folkpartistiskt, socialliberalt fostrad. Och sedan var det fredsrörelsen, där hon med prästtjänst i botten engagerade sig. Fredsresor med buss blev det.
Det fanns de som på den tiden undrade hur hon livnärde sig, men den intressanta frågan är ju själva nätverken hon ingick i. Här var de som höll varandra om ryggen. I sak kunde man förstås gärna forska om fredsengagemanget. Det fanns en avdelning på sovjetiska ambassaden som ägnade sig åt folkrörelser och kyrkor, men Bloggardag minns inte om det var avdelning 4 på sjätte våningen eller avdelning 6 på fjärde våningen på ambassaden som var specialiserad. Klart att Stormakt Röd hade intressen av att skapa Östersjön som ett Fredens hav. Det finns många, många fler frågor att ställa om hur det var och många frågor om nätverkandet. Mer om Alvin Andersson? Missionsförbundet förstås. Kalvinism. Samt faiblesse för att skriva poesi. För detta har dr Braw större förståelse än Bloggardag, det ska sägas.
Ska Bloggardag dra det gamla vanliga att KG Hammar aldrig sågs jobba med Bokcaféet eller ens med Arken. Inte heller Martin Lind eller Per Frostin. Ihop med hedningarna var de inte. Bloggardag noterar och vet att meddela, att det fanns en lundensisk vänster som studerade, tänkte, läste och resonerade förnuftigt samt hade kraft att stå upp för insedd sanning. Det var, om man så säger, inte en karriärväg. Var aldrig avsedd att vara heller.
Det finns en 68-generation i det kyrkliga Sverige. KRISS var bas och missionsförbundare kunde därefter återfinns både i SMF och Svenska kyrkan. De nätverkade och kom sig fram. Somliga kunde inte sköta sina jobb men det gick dem väl ändå. Say no more! Men beforska gärna nätverksbyggandet.
Knepet att skilja mellan profeterna? Kolla deras bibliotek. Vilka har läst vad? Vilka har resonerat tillsammans? Har någon i trion Frostin, Hammar, Lind i församling haft studiecirkel på temat och boken Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen och blivit påhoppad av Barometerns ledarsida? Nähä. Trodde just det. Det finns en vänster som inte är påläst, en vänster utan Zenit och Tidsignal eller diverse bulletiner. Sandlers översättning har de inte läst, inte Bomans heller. Det hade varit enklare i Svenska kyrkan om det verkligen varit resonerande vänster som tagit hand om det hela och inte de frasradikala. Denna senare kommentar präglas av bitterhet och kan/bör/ska avfärdas just som sådan.
Den kyrkliga väntsren var den som i Uppsala domkyrka år 1968 fick bära sina plakat som en slags teaterföreställning, som skulle förläna mötet en nimbus av radikalitet. Det fanns en del seriösa bland dem som noga tagit sig igenom konferensrapporten från Geneve 1966, den som skulle kunna sägas trendvände om det inte varit så, att den ekumeniska rörelsen under 1900-talet skaffat sig en medvetenhet om världsfrågorna. Minns att kristenhetens möte i Stockholm är 1925 ägnades åt socialetik!
Skulle teatralistiska människor av det slag som bär plakat i Uppsala domkyrka kunna vara det kristna ledarskap som behövs i Sverige? Förhoppningsvis inte. Hedningarna är mer att lita på för de blir inte lika lätt grandiosa. Men de kristnas frågor om färden i världen och tingen däri samt deras förböner för världen, det är grejer det.
Det var inte 1968 som ställde till allt. Kanske var det 1958. Ideologiska förändringar tar sin tid att genomföra och de genomförs närmast omärkligt men effektivt. Steg för steg sker något och plötsligt kan en kyrka upptäcka sig vara där hon aldrig trott sig skola ha hamnat. Fattar folk? Fattar ens kyrkfolk? Nä. Inte förrän i efterhand, när människor inte längre känner igen sig. Det är i politik och kyrkopolitik lika.
Och så till sist:
Om en dystergök av typ Bloggardag säger att skogen brinner ner, dyker alltid någon optimist upp och säger att Bloggardag har fel. Skogen brinner inte ner. Den brinner upp! Och då är det väl inte så mycket att bekymra sig över? Förresten står skogen tät och stabil i landet med rötter långt ner i myllan. Det är bara kverulanter som vägrar se denna skogliga verklighet.
Ni undrar vad jag läst. Tidningarna Dagen och Östra Småland från maj och framöver. Det är egentligen oviktigt var resonemangen förts. Det är den kalvinska teologin som är intressant, Bloggardag är ohågad att ledas av kalvinister och kristlighet med ledarambitioner. Världen hålls igång på helt annat sätt. När jag ser vad de med ledarambitioner ställt och ställer till med i Svenska kyrkan, måste jag öppet deklarera, att jag litar mer på hedningarna som icke hava lagen.
Johan Sundéens bok om 68-kyrkan diskuteras. Vår vän Göran Peterson i Hovmantorp har fått beredvillig hjälp av Christian Braw (insändare i SmP 18 juli) när det gäller det stora problemet att politiska krafter tagit sig in i och använder Svenska kyrkan som en estrad för att sprida sina budskap. "Det pågår emellertid ett arbete för att göra upp med problemet" och då är det Svante Nordin och Gunnar Hyltén-Cavallius som nämns. Den senare har framträtt vid Östrabo-seminariet, "den vetenskapliga sammanslutning som är verksam i Växjö stift". Var inte Johan Sundéen där också? "Göra upp med problemet" är det minnesvärda uttrycket. Bloggardag framhärdar i att det inte bara handlar om vänstern. Det handlar lika mycket eller väl så mycket om karriärbefrämjande trendkänslighet utan besvärande mycken reflektion. Jag kunde beskriva fenomenet med orden min vän i Varberg sammanfattat förhållandet med: "Skit flyter." På frågan vart han ska ta vägen, Göran Peterson, har inga svar kommit.
Elisabeth Gerle försöker komma undan med det säkert riktiga argumentet att hon inspirerats mer av Ester Lutteman och Elin Wägner än av Karl Marx. Gerle naglas fast med citat. Ni får gå tillbaka och kolla 68-debatten i Torsdagsdepressionen under sommaren. Annika Borg är det inte nådigt att knäcka nötter med för stackars Gerle. Nå, detta är Alvin Anderssons dotter, folkpartistisk kommunalman i Moheda storkommun. Gerle ska nog närmast tänkas vara folkpartistiskt, socialliberalt fostrad. Och sedan var det fredsrörelsen, där hon med prästtjänst i botten engagerade sig. Fredsresor med buss blev det.
Det fanns de som på den tiden undrade hur hon livnärde sig, men den intressanta frågan är ju själva nätverken hon ingick i. Här var de som höll varandra om ryggen. I sak kunde man förstås gärna forska om fredsengagemanget. Det fanns en avdelning på sovjetiska ambassaden som ägnade sig åt folkrörelser och kyrkor, men Bloggardag minns inte om det var avdelning 4 på sjätte våningen eller avdelning 6 på fjärde våningen på ambassaden som var specialiserad. Klart att Stormakt Röd hade intressen av att skapa Östersjön som ett Fredens hav. Det finns många, många fler frågor att ställa om hur det var och många frågor om nätverkandet. Mer om Alvin Andersson? Missionsförbundet förstås. Kalvinism. Samt faiblesse för att skriva poesi. För detta har dr Braw större förståelse än Bloggardag, det ska sägas.
Ska Bloggardag dra det gamla vanliga att KG Hammar aldrig sågs jobba med Bokcaféet eller ens med Arken. Inte heller Martin Lind eller Per Frostin. Ihop med hedningarna var de inte. Bloggardag noterar och vet att meddela, att det fanns en lundensisk vänster som studerade, tänkte, läste och resonerade förnuftigt samt hade kraft att stå upp för insedd sanning. Det var, om man så säger, inte en karriärväg. Var aldrig avsedd att vara heller.
Det finns en 68-generation i det kyrkliga Sverige. KRISS var bas och missionsförbundare kunde därefter återfinns både i SMF och Svenska kyrkan. De nätverkade och kom sig fram. Somliga kunde inte sköta sina jobb men det gick dem väl ändå. Say no more! Men beforska gärna nätverksbyggandet.
Knepet att skilja mellan profeterna? Kolla deras bibliotek. Vilka har läst vad? Vilka har resonerat tillsammans? Har någon i trion Frostin, Hammar, Lind i församling haft studiecirkel på temat och boken Om nödvändigheten av den socialistiska revolutionen och blivit påhoppad av Barometerns ledarsida? Nähä. Trodde just det. Det finns en vänster som inte är påläst, en vänster utan Zenit och Tidsignal eller diverse bulletiner. Sandlers översättning har de inte läst, inte Bomans heller. Det hade varit enklare i Svenska kyrkan om det verkligen varit resonerande vänster som tagit hand om det hela och inte de frasradikala. Denna senare kommentar präglas av bitterhet och kan/bör/ska avfärdas just som sådan.
Den kyrkliga väntsren var den som i Uppsala domkyrka år 1968 fick bära sina plakat som en slags teaterföreställning, som skulle förläna mötet en nimbus av radikalitet. Det fanns en del seriösa bland dem som noga tagit sig igenom konferensrapporten från Geneve 1966, den som skulle kunna sägas trendvände om det inte varit så, att den ekumeniska rörelsen under 1900-talet skaffat sig en medvetenhet om världsfrågorna. Minns att kristenhetens möte i Stockholm är 1925 ägnades åt socialetik!
Skulle teatralistiska människor av det slag som bär plakat i Uppsala domkyrka kunna vara det kristna ledarskap som behövs i Sverige? Förhoppningsvis inte. Hedningarna är mer att lita på för de blir inte lika lätt grandiosa. Men de kristnas frågor om färden i världen och tingen däri samt deras förböner för världen, det är grejer det.
Det var inte 1968 som ställde till allt. Kanske var det 1958. Ideologiska förändringar tar sin tid att genomföra och de genomförs närmast omärkligt men effektivt. Steg för steg sker något och plötsligt kan en kyrka upptäcka sig vara där hon aldrig trott sig skola ha hamnat. Fattar folk? Fattar ens kyrkfolk? Nä. Inte förrän i efterhand, när människor inte längre känner igen sig. Det är i politik och kyrkopolitik lika.
Och så till sist:
Om en dystergök av typ Bloggardag säger att skogen brinner ner, dyker alltid någon optimist upp och säger att Bloggardag har fel. Skogen brinner inte ner. Den brinner upp! Och då är det väl inte så mycket att bekymra sig över? Förresten står skogen tät och stabil i landet med rötter långt ner i myllan. Det är bara kverulanter som vägrar se denna skogliga verklighet.
tisdag 24 juli 2018
Fallen, fallen är tuppen. Om Verkligheten i Svenska kyrkan
Bloggardag trodde sig ha anledning ringa en församlingsexpedition. Den hade öppet från kl 10 så när klockan lite drygt var klocka ringde han. Han förstod plötsligt att detta var en församlingsexpedition för tre församlingar. Då slog flashbacken till. Egentligen var det åtta tidigare församlingar som fylkades under denna enda expedition. Men dåförtiden hade det i dessa åtta varit otänkbart att slå igen därför att medarbetarna hade semestre fyra veckor och bara erbjuda en telefontid ett par timmar i veckan för preliminärbokningar av dop och vigsel och kanske andra preliminära bokningar också. Bloggardag häpnade. Detta är en folkkyrka med klientfokus eller vad? Bloggardag kan försöka ringa på onsdag och se hur det går. Kanske blir det ett fall framåt?
Lika illa med ett dop. Nog borde det vara ett dopsamtal innan dopet men den nya vanan är tydligen den, att folk inte svarar på sina mobiltelefoner om det är ett okänt nummer på displayen. Ju mer tillgängliga vi blir, desto mer otillgängliga! Egentligen skulle frågan ställas varför de som vill ha dop, vigsel eller begravning inte också är de som ska ringa prästen. Präster svarar väl i mobiltelefonen om det ringer och då kan alla beslut snarliga träffas. Är det inte grundfel tänkt när präster ringer och vill ha samtal? Förklara tanken! Är det den gode herden som är ute och söker? Eller är detta tecknet på hur en produktionsapparat och inte en levande gemenskap fungerar? Därmed inte ett ont ord sagt om dopfamiljen. Den kommer att visa sig vara en underbar bekantskap som charmar den gamle församlingsprästen. Som vanligt alltså.
Detta sagt har Bloggardag kommit på sig själv med dystra funderingar över MTD-religionen. I Härlunda kyrka fanns en önskan att "förstärka känslan av sommaren" med musik och lyrik. Pär Lagerkvist och Marianna Agetorp med sommartema, där naturen är det stora. "Väldigt behagligt" och 50 minuter tar det hela: "man får något med sig hem, en musikupplevelse så att man mår bra." Det är en skön sommarkänsla ,man är ute efter i Härlunda kyrka. Det ska vara "sommarljuvligt". När det fromma folket i Härlunda församlats till sina fäder transformeras vår allara heligaste kristna tro till något sommarljuvligt och det är naturen som gäller. Inte nåden i Kristus. Vi är tillbaka i ett läge som det i Lystra, Apg 14:16-17. Efter 1000 år med kristen tro i Småland borde folk veta mer än hedningarna i Lystra, men icke. Och nu ska denna religion praktiseras i kyrkorummet. Ingen undrar väl över Bloggardags dysterhet i ett sådant läge, får man hoppas. Nog är det relischöst det hela men vad hade apostarna sagt eller biskoparna Stadener och Brilioth? På fredag,läser Bloggardag i Smålandskomposten denna tisdag, bjuder Marianna Agetorp in oss att uppleva och fira fullmånen tillsammans. Det handlar om vördnaden för naturen och insikten hur oändligt små vi människor är i detta gigantiska kosmos. Det är sant på det sätt som Ps 8 återger saken. Det bibliska perspektivet återställer något som hedendomen inte har pejl på. Nyandligheten är inte så och vemodigt är det att Svenska kyrkan inte kan svara på människors längtan. Är detta problemet med en kyrka som är andelös vorden? Fallen liksom?
Bloggardag har dock fått en ny favorit, kyrkoherde Jan Bonander. På Youtube kunde han höra honom be. Kyrkoherden tramsade inte. Han bad rejält i brandkatastrofen. Det kan tyckas märkligt, att man ska bli förtjust över en kyrkoherde som vet att be, men det kan man. Det ska antingen förklaras med att Bloggardag inte väntat sig detta eller att Bloggardag för egen del inte riktigt vet hur han ska be. Välj själva. Båda förklaringen kan vara rätt förresten. Ett framfall, liksom.
I den svenskkyrkliga verkligheten väcker en fallen tupp i Flemmingeland starka känslor. Tuppen blåste ner i stormen Gudrun och har inte kommit på plats. I maj stod nio personer från byn uppspetade framför Barometerns fotograf och meddelade att det har ett stort symbokvärde att tuppen kommer på plats. Kapellet används främst för skolans terminsavslutningar . Kyrkoherde Ström i Nybro kan inte se att det finns bruk för kapellet men förstår länslorna hos människorna i byn. Det är inte uteslutet att kyrkan gör sig av med kapellet.
Kapellet byggdes 1933 och invigdes av biskop Stadener och folksamlingen på invigningsdagen var väldig. Detta var en trakt med många glasarbetare och stort jordbruk, så många att det faktiskt fattades beslut om församlingsbildning. Beslutet återkallades. Viktoriaförsamlingen förverkligades aldrig. Flemmingelands kapell hörde till Madesjö och hör nu till Nybro.
För 50 år sedan redovisades 42 gudstjänster i kapellet per år. Svenska kyrkans reträtt från landsbygden borde vi tala om. Det heter att folk inte längre bor på landet och därför blir det som det blir. Verkligheten kanske också är den, att inte ens på landet vill folk gå i kyrkan och när prästerna befinner sig allt längre bort finns inte ens det personsamband, som gjorde att man gick i kyrkan om inte annat så för skams skull. Beskedet till dem som bor i Flemmingeland är dock glasklart (förlåt, men Flygsfors och Flerohopp ligger i nejden så frestelsen var oemotståndlig). Tuppen ska inte på plats och framtiden är oviss. Detta är verkligheten i den stabila folkkyrkan. Tuppen har ramlat. När Svenska kyrkan avvecklar är det inte med tuppen i topp.
Så oerhört stimulerande att kunna konstatera att Svenska kyrkan idogt ville göra sig högkyrkliga församlingsbyggare kvitt och satsade på andra. Folk fattade inte vad som var på gång. Prästerna var inte så angelägna att förklara för dem som inte ville veta heller. Nu kan alla veta vad som hände. Fallen, fallen är tuppen!
Vi dissidenter piggar nu upp oss med dagens understreckare om Cynthia Fleury. Pläderar hon för något annat än att vara trogen insedd sanning? Den egna uppfattningen ställd mot gällande lag, det är väl en hållning att utmanas av för att rädda folkstyret? Bloggardag tjusas av termerna imaginatio vera, pretium doloris och vis comica – se verkligheten, vara beredd att betala priset för sanningssägandet och vara medveten om komikens kraft ("pigg, käck och munter"). Clarence Crafoord (som Morsan satte stort värde på) introducerar Fleury. Vi dissidenter är verkligen inte så fel ute, vi är närmast intellektuella av franskt snitt, förstår Bloggardag.
https://www.svd.se/demokratin-bars-upp-av-medborgarnas-mod
Här har vi något som faller oss på läppen i alla fall.
Lika illa med ett dop. Nog borde det vara ett dopsamtal innan dopet men den nya vanan är tydligen den, att folk inte svarar på sina mobiltelefoner om det är ett okänt nummer på displayen. Ju mer tillgängliga vi blir, desto mer otillgängliga! Egentligen skulle frågan ställas varför de som vill ha dop, vigsel eller begravning inte också är de som ska ringa prästen. Präster svarar väl i mobiltelefonen om det ringer och då kan alla beslut snarliga träffas. Är det inte grundfel tänkt när präster ringer och vill ha samtal? Förklara tanken! Är det den gode herden som är ute och söker? Eller är detta tecknet på hur en produktionsapparat och inte en levande gemenskap fungerar? Därmed inte ett ont ord sagt om dopfamiljen. Den kommer att visa sig vara en underbar bekantskap som charmar den gamle församlingsprästen. Som vanligt alltså.
Detta sagt har Bloggardag kommit på sig själv med dystra funderingar över MTD-religionen. I Härlunda kyrka fanns en önskan att "förstärka känslan av sommaren" med musik och lyrik. Pär Lagerkvist och Marianna Agetorp med sommartema, där naturen är det stora. "Väldigt behagligt" och 50 minuter tar det hela: "man får något med sig hem, en musikupplevelse så att man mår bra." Det är en skön sommarkänsla ,man är ute efter i Härlunda kyrka. Det ska vara "sommarljuvligt". När det fromma folket i Härlunda församlats till sina fäder transformeras vår allara heligaste kristna tro till något sommarljuvligt och det är naturen som gäller. Inte nåden i Kristus. Vi är tillbaka i ett läge som det i Lystra, Apg 14:16-17. Efter 1000 år med kristen tro i Småland borde folk veta mer än hedningarna i Lystra, men icke. Och nu ska denna religion praktiseras i kyrkorummet. Ingen undrar väl över Bloggardags dysterhet i ett sådant läge, får man hoppas. Nog är det relischöst det hela men vad hade apostarna sagt eller biskoparna Stadener och Brilioth? På fredag,läser Bloggardag i Smålandskomposten denna tisdag, bjuder Marianna Agetorp in oss att uppleva och fira fullmånen tillsammans. Det handlar om vördnaden för naturen och insikten hur oändligt små vi människor är i detta gigantiska kosmos. Det är sant på det sätt som Ps 8 återger saken. Det bibliska perspektivet återställer något som hedendomen inte har pejl på. Nyandligheten är inte så och vemodigt är det att Svenska kyrkan inte kan svara på människors längtan. Är detta problemet med en kyrka som är andelös vorden? Fallen liksom?
Bloggardag har dock fått en ny favorit, kyrkoherde Jan Bonander. På Youtube kunde han höra honom be. Kyrkoherden tramsade inte. Han bad rejält i brandkatastrofen. Det kan tyckas märkligt, att man ska bli förtjust över en kyrkoherde som vet att be, men det kan man. Det ska antingen förklaras med att Bloggardag inte väntat sig detta eller att Bloggardag för egen del inte riktigt vet hur han ska be. Välj själva. Båda förklaringen kan vara rätt förresten. Ett framfall, liksom.
I den svenskkyrkliga verkligheten väcker en fallen tupp i Flemmingeland starka känslor. Tuppen blåste ner i stormen Gudrun och har inte kommit på plats. I maj stod nio personer från byn uppspetade framför Barometerns fotograf och meddelade att det har ett stort symbokvärde att tuppen kommer på plats. Kapellet används främst för skolans terminsavslutningar . Kyrkoherde Ström i Nybro kan inte se att det finns bruk för kapellet men förstår länslorna hos människorna i byn. Det är inte uteslutet att kyrkan gör sig av med kapellet.
Kapellet byggdes 1933 och invigdes av biskop Stadener och folksamlingen på invigningsdagen var väldig. Detta var en trakt med många glasarbetare och stort jordbruk, så många att det faktiskt fattades beslut om församlingsbildning. Beslutet återkallades. Viktoriaförsamlingen förverkligades aldrig. Flemmingelands kapell hörde till Madesjö och hör nu till Nybro.
För 50 år sedan redovisades 42 gudstjänster i kapellet per år. Svenska kyrkans reträtt från landsbygden borde vi tala om. Det heter att folk inte längre bor på landet och därför blir det som det blir. Verkligheten kanske också är den, att inte ens på landet vill folk gå i kyrkan och när prästerna befinner sig allt längre bort finns inte ens det personsamband, som gjorde att man gick i kyrkan om inte annat så för skams skull. Beskedet till dem som bor i Flemmingeland är dock glasklart (förlåt, men Flygsfors och Flerohopp ligger i nejden så frestelsen var oemotståndlig). Tuppen ska inte på plats och framtiden är oviss. Detta är verkligheten i den stabila folkkyrkan. Tuppen har ramlat. När Svenska kyrkan avvecklar är det inte med tuppen i topp.
Så oerhört stimulerande att kunna konstatera att Svenska kyrkan idogt ville göra sig högkyrkliga församlingsbyggare kvitt och satsade på andra. Folk fattade inte vad som var på gång. Prästerna var inte så angelägna att förklara för dem som inte ville veta heller. Nu kan alla veta vad som hände. Fallen, fallen är tuppen!
Vi dissidenter piggar nu upp oss med dagens understreckare om Cynthia Fleury. Pläderar hon för något annat än att vara trogen insedd sanning? Den egna uppfattningen ställd mot gällande lag, det är väl en hållning att utmanas av för att rädda folkstyret? Bloggardag tjusas av termerna imaginatio vera, pretium doloris och vis comica – se verkligheten, vara beredd att betala priset för sanningssägandet och vara medveten om komikens kraft ("pigg, käck och munter"). Clarence Crafoord (som Morsan satte stort värde på) introducerar Fleury. Vi dissidenter är verkligen inte så fel ute, vi är närmast intellektuella av franskt snitt, förstår Bloggardag.
https://www.svd.se/demokratin-bars-upp-av-medborgarnas-mod
Här har vi något som faller oss på läppen i alla fall.
måndag 23 juli 2018
Konstigt och inte så konstigt
Pilgrimsvandringen i Pjätteryd i går var inte så lång men from. Och varm. Vi hade med oss vatten i dunkar och det var verkligen vatten, några tittade misstänksamt på plastdunkarna. Dessförinnan var det högmässa i Göteryd men också rök i en villa. Jag mötte två bilar från brandförsvaret. I dessa tider blir man lite extra känslig och det är alls inte konstigt.
I går kväll satt jag och räknade märkband. Det fanns fler i Missalet, sex styck om man petade tillräckligt. Men Mässboken slår detta. 8 märkband. Lägre ambitionsnivå kanske inte är så konstigt om man ser till det kyrkliga systemet?
Konstigt är det med kommentarerna som försvann. Det kommer kommentarer på engelska med märkligt innehåll. Det var när en sådan togs bort, som andra följde med. "Under attack" var analysen från två personer. Konstigt, tänker Bloggardag. Är det kommunikationsskrået som är framme för att förhindra olämplig kommunikation? Eller är det där konstiga, som Bloggardag inte riktigt fått kläm på, att missöden kan vara Andens sätt att göra klart vad som är nästa uppgift, dvs vart aposteln ska resa? (Apg 16:7) Annars är det väl aktiviteterna i S:t Petersburg.
Konstigt också med sådana som programmatiskt vägrar läsa böcker av Dag Sandahl (och gjort så från unga år och framgent) men ändå häckar på denna blogg. Bloggardag tänker kanske inte alltid – men påfallande ofta – som författaren Dag Sandahl. Nu tror en i sandahliana illitterat person att hon rätt snappat resonemangen i den bok hon vägrar läsa, En annan Kyrka. Hon tänker också att hon drivit ett resonemang som genom sin skarpsinnighet ställt till med problem. Dock har hon inte bara tappat lusten att läsa böcker utan också lusten att läsa Bloggardag. Detta är på många sätt konstigt.
Till frågan om en kyrka med manligt prästerskap inte blir en manskyrka om en kyrka med kv*nnl*g* pr*st*r blir det, kunde det kanske räcka med att hänvisa till avsnittet "Kvinnofrågan" i boken. Bloggardag inser att författaren ger viktiga perspektiv, främst detta att i den kyrka som ahistoriskt kan uppfattas som en manskyrka var det gott om kvinnor. Det var så i både Europa och USA. "Kinder, Kirche, Küche" är inte bara en tysk specialitet.
Finessen i Svenska kyrkan var att billig och kompetent arbetskraft fanns i prästfruarna, inte sällan välutbildade kvinnor, som la yrkeslivet på hyllan för att i stället vara just prästfruar och församlingsengagerade. "När vi fick missiv till", sa en prästfru. För prästfruar fanns det särskilda utbildningssatsningar och resor i det krigshärjade Europa. Men det kommer en tid när frågan om ogifta kvinnors insatser (vi talar nu inte om de enkla kvinnorna från landet utan finare kvinnor) pockar på en lösning och en tid när hemmafrun som kategori upphör. Detta får konsekvenser. Frivilligheten professionaliseras. Kvinnofrågan löses så och vi får ett nytt fenomen. enkönad kyrklig miljö. Denna ensidighet tar sig ideologiska former förstås.
Det är kanske enklast att beforska och beskriva kvinnofrågor i den kyrkliga miljö från 1880-talet och framåt för att se både hur kvinnor bär upp det kyrkliga livet och hur rollerna sedan förändras. Nog borde också männens emigration från kyrkolivet tas upp. Visst satt det karlar och fattade beslut, men det kanske ska uppfattas som något skiljt från det egentliga kyrkolivet? Givet självfallet, att beslutsfattarna inte självklart återfanns i den gudstjänstfirande församlingen. Där satt kvinnorna. Och karlar om de hört till någon av de kyrkliga väckelse- eller förnyelserörelserna.
Ett tvärsnitt över manligt och kvinnligt kunde också vara en utmaning för en kyrkohistoriker. Finns det kulturinsatser som viktiga kvinnor gjort, som gått förlorade eller måste letas upp i arkiv? Klostren/kommuniteterna var till god del kvinnliga domäner. Och efter 1500-talet fick vi de lutherska prästhemmen. Uppmärksamheten i senare tid har ägnats männens insatser, men i samtiden kanske det var kvinnornas som var de avgörande vardagsvis? Vad gjorde egentligen kvinnorna när männen skrev historia?
Det problem som inte löstes när ämbetsfrågan kom upp var frågan om ämbetet! Detta är konstigt förstås, men alls inte konstigt när man betänker att just så som en fråga om Kyrkans ämbete skulle frågan inte behandlas. Den förändrades politiskt och blev en annan fråga. Så kan man göra men inte.
Bloggardag tror alltmer att vi betalar priset för oredlighet i den teologiska debatten och det kyrkliga beslutsfattandet under decennier. Konstigt vore det annars. Till det förödande hör förstås prästvigningstoppet, det som prästkandidater och kyroherdepretendenter men också sådana som ska bli arbetsledare ska krångla sig igenom men som syftar till att eliminera en frimodig högkyrklighet. En förutsättning för att detta stopp ska kunna upprätthållas är att församlingsfolket inte fattar att prästbrist eller rekrytering av arbetsskygga (i tidigare yrkesverksamhet utarbetade) präster har fullt begripliga orsaker och alls inte är gudagivna omständigheter.
Det långa talets korta mening: det var ingen manskyrka, inte urkyrkan, inte fornkyrkan och inte därefter. Den kvinnokyrka som många ville ha, tycks bli verklighet i vår tid. Det kan rimligtvis inte förstås som ett fenomen skiljt från riksdagsbeslutet år 1958 och det kan möjligtvis, jag skriver möjligtvis, vara så att biskop Nygrens tal om främmande spår, gnostikers och svärmandras, var en korrekt analys av vad som faktiskt hände för 60 år sedan. Då är det alls inte konstigt om effekterna av detta beslut syns just nu.
Bloggardag kom förresten att blädderläsa boken Inget för någon av Dag Sandahl (Gaudete 2014). Det var intressant att följa hur författaren visar kyrkokritiken i Svenska kyrkan som alls inte en högkyrklig och vrång specialitet. Kyrkokritiken står de ungkyrkliga folkkyrkoteologerna för. Mycket är alls inte så som den officiella historieskrivningen vill minnas. Det är egentligen inget konstigt med det heller.
I går var satiren fullt begriplig.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7002814
Börjar Antje få problem?
Självfallet är det bara fulkristna som skrattar åt eländet. Vad gör kommunikatörerna i Antjeborg egentligen? Något konstigt kanske håller på att hända?
I går kväll satt jag och räknade märkband. Det fanns fler i Missalet, sex styck om man petade tillräckligt. Men Mässboken slår detta. 8 märkband. Lägre ambitionsnivå kanske inte är så konstigt om man ser till det kyrkliga systemet?
Konstigt är det med kommentarerna som försvann. Det kommer kommentarer på engelska med märkligt innehåll. Det var när en sådan togs bort, som andra följde med. "Under attack" var analysen från två personer. Konstigt, tänker Bloggardag. Är det kommunikationsskrået som är framme för att förhindra olämplig kommunikation? Eller är det där konstiga, som Bloggardag inte riktigt fått kläm på, att missöden kan vara Andens sätt att göra klart vad som är nästa uppgift, dvs vart aposteln ska resa? (Apg 16:7) Annars är det väl aktiviteterna i S:t Petersburg.
Konstigt också med sådana som programmatiskt vägrar läsa böcker av Dag Sandahl (och gjort så från unga år och framgent) men ändå häckar på denna blogg. Bloggardag tänker kanske inte alltid – men påfallande ofta – som författaren Dag Sandahl. Nu tror en i sandahliana illitterat person att hon rätt snappat resonemangen i den bok hon vägrar läsa, En annan Kyrka. Hon tänker också att hon drivit ett resonemang som genom sin skarpsinnighet ställt till med problem. Dock har hon inte bara tappat lusten att läsa böcker utan också lusten att läsa Bloggardag. Detta är på många sätt konstigt.
Till frågan om en kyrka med manligt prästerskap inte blir en manskyrka om en kyrka med kv*nnl*g* pr*st*r blir det, kunde det kanske räcka med att hänvisa till avsnittet "Kvinnofrågan" i boken. Bloggardag inser att författaren ger viktiga perspektiv, främst detta att i den kyrka som ahistoriskt kan uppfattas som en manskyrka var det gott om kvinnor. Det var så i både Europa och USA. "Kinder, Kirche, Küche" är inte bara en tysk specialitet.
Finessen i Svenska kyrkan var att billig och kompetent arbetskraft fanns i prästfruarna, inte sällan välutbildade kvinnor, som la yrkeslivet på hyllan för att i stället vara just prästfruar och församlingsengagerade. "När vi fick missiv till", sa en prästfru. För prästfruar fanns det särskilda utbildningssatsningar och resor i det krigshärjade Europa. Men det kommer en tid när frågan om ogifta kvinnors insatser (vi talar nu inte om de enkla kvinnorna från landet utan finare kvinnor) pockar på en lösning och en tid när hemmafrun som kategori upphör. Detta får konsekvenser. Frivilligheten professionaliseras. Kvinnofrågan löses så och vi får ett nytt fenomen. enkönad kyrklig miljö. Denna ensidighet tar sig ideologiska former förstås.
Det är kanske enklast att beforska och beskriva kvinnofrågor i den kyrkliga miljö från 1880-talet och framåt för att se både hur kvinnor bär upp det kyrkliga livet och hur rollerna sedan förändras. Nog borde också männens emigration från kyrkolivet tas upp. Visst satt det karlar och fattade beslut, men det kanske ska uppfattas som något skiljt från det egentliga kyrkolivet? Givet självfallet, att beslutsfattarna inte självklart återfanns i den gudstjänstfirande församlingen. Där satt kvinnorna. Och karlar om de hört till någon av de kyrkliga väckelse- eller förnyelserörelserna.
Ett tvärsnitt över manligt och kvinnligt kunde också vara en utmaning för en kyrkohistoriker. Finns det kulturinsatser som viktiga kvinnor gjort, som gått förlorade eller måste letas upp i arkiv? Klostren/kommuniteterna var till god del kvinnliga domäner. Och efter 1500-talet fick vi de lutherska prästhemmen. Uppmärksamheten i senare tid har ägnats männens insatser, men i samtiden kanske det var kvinnornas som var de avgörande vardagsvis? Vad gjorde egentligen kvinnorna när männen skrev historia?
Det problem som inte löstes när ämbetsfrågan kom upp var frågan om ämbetet! Detta är konstigt förstås, men alls inte konstigt när man betänker att just så som en fråga om Kyrkans ämbete skulle frågan inte behandlas. Den förändrades politiskt och blev en annan fråga. Så kan man göra men inte.
Bloggardag tror alltmer att vi betalar priset för oredlighet i den teologiska debatten och det kyrkliga beslutsfattandet under decennier. Konstigt vore det annars. Till det förödande hör förstås prästvigningstoppet, det som prästkandidater och kyroherdepretendenter men också sådana som ska bli arbetsledare ska krångla sig igenom men som syftar till att eliminera en frimodig högkyrklighet. En förutsättning för att detta stopp ska kunna upprätthållas är att församlingsfolket inte fattar att prästbrist eller rekrytering av arbetsskygga (i tidigare yrkesverksamhet utarbetade) präster har fullt begripliga orsaker och alls inte är gudagivna omständigheter.
Det långa talets korta mening: det var ingen manskyrka, inte urkyrkan, inte fornkyrkan och inte därefter. Den kvinnokyrka som många ville ha, tycks bli verklighet i vår tid. Det kan rimligtvis inte förstås som ett fenomen skiljt från riksdagsbeslutet år 1958 och det kan möjligtvis, jag skriver möjligtvis, vara så att biskop Nygrens tal om främmande spår, gnostikers och svärmandras, var en korrekt analys av vad som faktiskt hände för 60 år sedan. Då är det alls inte konstigt om effekterna av detta beslut syns just nu.
Bloggardag kom förresten att blädderläsa boken Inget för någon av Dag Sandahl (Gaudete 2014). Det var intressant att följa hur författaren visar kyrkokritiken i Svenska kyrkan som alls inte en högkyrklig och vrång specialitet. Kyrkokritiken står de ungkyrkliga folkkyrkoteologerna för. Mycket är alls inte så som den officiella historieskrivningen vill minnas. Det är egentligen inget konstigt med det heller.
I går var satiren fullt begriplig.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7002814
Börjar Antje få problem?
Självfallet är det bara fulkristna som skrattar åt eländet. Vad gör kommunikatörerna i Antjeborg egentligen? Något konstigt kanske håller på att hända?
söndag 22 juli 2018
Mässbok
I veckan kom Mässboken. Jag la den bredvid det som nu kallas Missale för Svenska kyrkan. Det är en bok på 372 sidor. Mässboken 556 sidor. Och billigare! Då kan man strunta i att mässboken är användarvänligare, det går att ta sig igenom den boken med böner och allt. Det kan också en lekman förstå. Mot missalets två märkband svarar mässbokens sex. Ändå är mässboken med detta överdåd av märkband billigare. Förstå det den som kan. Och mer användbar.
Det är uppenbart att de som gjort mässboken är vana vid att stå vid ett altare och fira mässa medan missalets konstruktörer tycks mer vana vid skrivbordsarbete och alltså kan leverera en skrivbordsprodukt. Med viss förtjusning läser jag också förorden, ett antal legalistiska synpunkter och påpekanden i det s k missalet medan den s k mässboken har det som ett missale bör ha, råd till dem som ska använda boken. Jag tror analysen stämmer: Mässboken är ett missale och missalet en mässbok. Så det kan bli.
Kyrkostyrelsen ville, på de sätt som stod till buds, förhindra mässboken. Ingen reserverade sig mot den idiotin. Rätteligen skulle Kyrkostyrelsen sagt, att man inte kan ha copyright utan gläder sig över alla böcker som underlättar och entusiasmerar gudstjänstlivet i Svenska kyrkan. Att ingen reserverade sig är en omständighet som söker mig. Är det någon mening att reservera sig mot kyrkohandboken om inte reservationen följs upp? Frimodig kyrka gjorde i alla fall det första.
Jag läser en del reaktioner när nu den nya kyrkohandboken implementeras. Det heter så. Jag letar efter den stora kollegiala entusiasmen, men jag ser den inte. Enskilda glädjeuttryck samt besvärjelser om hur populärt det nya är, det kan jag se. Men den sortens reaktioner är svårbedömda. Finns det på plats en gudstjänstfirande församling som troget församlas söndag efter söndag eller bara en desorienterad präst omgiven av kyrkvärdar, som är lika desorienterade? Någon folkkyrka i betydelsen folk i kyrkan ser vi ju inte. I 80% av alla gudstjänster på söndagar är det färre än 20. I det ögonblick marknadsekonomerna får grepp om den siffran kommer storskalighet att ta nya kliv framåt och minibuss erbjudas för transport till den kyrka där gudstjänst firas aktuell söndag. Det blir billigare så. Då kan också ett antal prästtjänster dras in, sådana som det är omöjligt att rekrytera till eftersom vi får en prästbrist. Detta kommer att ske under taktfasta rop om att folkkyrkan lever och utvecklas fast nu på ett nytt och spännande sätt.
Det är kanske inte så mycket att säga något om. Reträtten är den svårast militära operationen (kom ihåg von Clausewitz graf i Von dem Krieg (och här var Bloggardag lustig!) och ska man ta till retträtt är det aldrig fel att utföra manövern med bevarat gott humör.
Det kanske också ska tydliggöras vilket det verkliga problemet var, det som ledde fram till inte det som beslutats (revidering av 1986) utan en ny kyrkohandbok. Den gamla kyrkohandboken var på ett antal punkter omöjlig att använda eftersom kristendomskunskapen numera är så begränsad att uttryck som återger kristen tro blir obegripliga och kanske också stötande. "Synd" går inte att nämna vid en begravning och inte heller vid dop. Tanken på folkevangelisation för att slå upp dörrarna till Kyrkans sanna skattkammare var främmande. När sådana aktiviteter föreslogs, röstade kyrkomötet "nej". Det går att formulera religiösa meningar i en svenskkyrklig kontext och hoppas på nöjda kunder/klienter. Men då måste det profilerade slipas ner. Det är detta som gestaltas i den nya kyrkohandboken, i utskottet oftast framröstad med siffrorna 8-7.
Antingen återkristning eller påkristning eller vad det nu ska kallas eller en satsning på en kyrkostruktur som blir religiös, dvs praktiserar MTD-religion. Vi som är kristna därför att vi inte är religiösa utan vill stå mitt i den verkliga Verkligheten, har problem. Fundera på vad din doppräst och din konfirmationspräst hade tänkt nu. Och fråga runt om inte biskop Nygren hade rätt och fått rätt. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och blev främmande för sig själv. Kyrkalienationen tar sig uttryck genom att kyrkan tar färg av sin omgivning. Kameleonten är rädd och måste dölja sig. Men vad ska man göra när det är kunden som bestämmer vart kusken ska köra?
Svaret på den frågan är apostoliskt: anpassa er inte! För den som inte vill anpassa sig passar Mässboken ypperligt.
Det är uppenbart att de som gjort mässboken är vana vid att stå vid ett altare och fira mässa medan missalets konstruktörer tycks mer vana vid skrivbordsarbete och alltså kan leverera en skrivbordsprodukt. Med viss förtjusning läser jag också förorden, ett antal legalistiska synpunkter och påpekanden i det s k missalet medan den s k mässboken har det som ett missale bör ha, råd till dem som ska använda boken. Jag tror analysen stämmer: Mässboken är ett missale och missalet en mässbok. Så det kan bli.
Kyrkostyrelsen ville, på de sätt som stod till buds, förhindra mässboken. Ingen reserverade sig mot den idiotin. Rätteligen skulle Kyrkostyrelsen sagt, att man inte kan ha copyright utan gläder sig över alla böcker som underlättar och entusiasmerar gudstjänstlivet i Svenska kyrkan. Att ingen reserverade sig är en omständighet som söker mig. Är det någon mening att reservera sig mot kyrkohandboken om inte reservationen följs upp? Frimodig kyrka gjorde i alla fall det första.
Jag läser en del reaktioner när nu den nya kyrkohandboken implementeras. Det heter så. Jag letar efter den stora kollegiala entusiasmen, men jag ser den inte. Enskilda glädjeuttryck samt besvärjelser om hur populärt det nya är, det kan jag se. Men den sortens reaktioner är svårbedömda. Finns det på plats en gudstjänstfirande församling som troget församlas söndag efter söndag eller bara en desorienterad präst omgiven av kyrkvärdar, som är lika desorienterade? Någon folkkyrka i betydelsen folk i kyrkan ser vi ju inte. I 80% av alla gudstjänster på söndagar är det färre än 20. I det ögonblick marknadsekonomerna får grepp om den siffran kommer storskalighet att ta nya kliv framåt och minibuss erbjudas för transport till den kyrka där gudstjänst firas aktuell söndag. Det blir billigare så. Då kan också ett antal prästtjänster dras in, sådana som det är omöjligt att rekrytera till eftersom vi får en prästbrist. Detta kommer att ske under taktfasta rop om att folkkyrkan lever och utvecklas fast nu på ett nytt och spännande sätt.
Det är kanske inte så mycket att säga något om. Reträtten är den svårast militära operationen (kom ihåg von Clausewitz graf i Von dem Krieg (och här var Bloggardag lustig!) och ska man ta till retträtt är det aldrig fel att utföra manövern med bevarat gott humör.
Det kanske också ska tydliggöras vilket det verkliga problemet var, det som ledde fram till inte det som beslutats (revidering av 1986) utan en ny kyrkohandbok. Den gamla kyrkohandboken var på ett antal punkter omöjlig att använda eftersom kristendomskunskapen numera är så begränsad att uttryck som återger kristen tro blir obegripliga och kanske också stötande. "Synd" går inte att nämna vid en begravning och inte heller vid dop. Tanken på folkevangelisation för att slå upp dörrarna till Kyrkans sanna skattkammare var främmande. När sådana aktiviteter föreslogs, röstade kyrkomötet "nej". Det går att formulera religiösa meningar i en svenskkyrklig kontext och hoppas på nöjda kunder/klienter. Men då måste det profilerade slipas ner. Det är detta som gestaltas i den nya kyrkohandboken, i utskottet oftast framröstad med siffrorna 8-7.
Antingen återkristning eller påkristning eller vad det nu ska kallas eller en satsning på en kyrkostruktur som blir religiös, dvs praktiserar MTD-religion. Vi som är kristna därför att vi inte är religiösa utan vill stå mitt i den verkliga Verkligheten, har problem. Fundera på vad din doppräst och din konfirmationspräst hade tänkt nu. Och fråga runt om inte biskop Nygren hade rätt och fått rätt. Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och blev främmande för sig själv. Kyrkalienationen tar sig uttryck genom att kyrkan tar färg av sin omgivning. Kameleonten är rädd och måste dölja sig. Men vad ska man göra när det är kunden som bestämmer vart kusken ska köra?
Svaret på den frågan är apostoliskt: anpassa er inte! För den som inte vill anpassa sig passar Mässboken ypperligt.
lördag 21 juli 2018
Hantera frustration
Något egendomligt inträffade när nya kommentarer skulle in. De gamla försvann i samma ögonblick. Bloggardag är inte den förste att beklaga, men den tredje. Vid ett tidigare tillfälle har motsvarande inträffat. Nu måste frustration hanteras. Denna krishantering hör till det mänskliga livet, det kan man erfarenhetsmässigt både förstå och veta. Vetskapen att något hänt bortom egen kontroll, vad gör man med den? Är det tillståndet för det mesta med det mesta? Bloggardag förfaller till grubblerier. Detta skulle blivit en så trevlig lördag och så börjar den så här vemodigt! Kan det vara så att annan elektronik inte riktigt fungerar som den ska? Nu verkar allt mycket komplicerat.
Bloggen skulle fortsatt på det aggressiva spåret med jakt på person och inte bara i sak. Nu uppkommer ännu ett problem. Ska det riktas personkritik behöver vi förstå drivkrafterna och upprepa för oss själva när vi möter den fulländade idiotin, att de som driver denna likväl inte tycker att den är idiotisk utan verkligen tänker så och tycker detta är klokskap. "Funktionell dumhet" ger idiotin livsrum, Lebensraum, och det tarvar den. Denna dumhet stofferas inte bara med goda avsikter utan också med stora förhoppningar. Det kan då knappast gå mer än illa. Möjligtvis inte bara illa utan värre.
De stora systemen är svåra att genomskåda. Svenska kyrkan är ett litet system, men på många sätt en spegelbild av samtid och samhällsbygge. Det är möjligt att se de stora mekanismerna om man öppnar den lilla låda som Svenska kyrkan utgör och tittar ner i den. Anar ni problemen? Fattar ni att få är byxade att hantera dem?
Det är som med de stora skogsbränderna. De fromma förhoppningarna håller inte. Bristerna är uppenbara. Bloggardag har följt tillräckligt många övningar med samverkan militärt och civilt för att inte göra sig några som helst illusioner om vad som pågår i beslutsapparaterna ett stycke upp. Formen för nyhetsförmedling är också omöjlig, för många reportrar vet alldeles för lite och ingen har tid att egentligen berätta om saken (om det ens är möjligt). Av detta ska göras direktsända inslag. Det är inte bara synd om lyssnarna. Nog skulle man väl ändå vilja förstå hur det kom sig att man utan vidare gjorde sig brandbekämpningskapacitet med HKP 4 kvitt utan att se till att ersätta denna kapacitet. Sannolikt handlar det om förhoppningar och bristande förmåga att göra riskanalyser. Men överstens ord gäller: "Det värsta inträffar vid sämsta tänkbara tillfälle. Det ska vi planera för."
På samma sätt med de storslagna lösningarna i Svenska kyrkan. Barbara Tuchmanns insikt att det alltid funnits någon som sett faran när majoriteten glatt rusat på ett håll och inte velat lyssna, är grundläggande. Människor fungerar så.
Berättelsen om Rehabeam som förkastar de råd han får kan anföras. Barbara Tuchmann har det som ett av sina exempel. 1 Kung 12. Gå hårt fram med argumentet att "min lem är grövre än min fars lår". Kungen vägledd av eliten lyssnar inte på folket. Det blev katastrofalt. Ni kan läsa själva och förstå machotänkandets uppenbara brister. Men eliten tänker så här och tyckte att det råd Rehabeam fick var välövervägt och klokt. Det hela ledde till den förödande splittringen. Bibelläsande ger dystra insikter också. Bloggardag hör till dem som menar att löftesbrytarpolitiken i Svenska kyrkan håller samma klass som Rehabeams politik.
Det som då bekymrar blir förstås frågan vad Gud tillåter och varför. Herren hade ju på något för Bloggardag konstigt sätt styrt katastrofen. Är detta styrande Guds sätt att bara strunta i folket. Det blir som vi vill. Det är rätt förskräckande. Eller blir det så här eländigt för att människor finner sig till rätta med orätten och inte på någon punkt markerar att de vill något annat? Denna stillsamma, anpassliga hållning betraktas som klok och välavvägd, men hur klokt är det i en kyrka om den fromme Olov Hartman gör den andligt klarsynta bedömningen att det går åt helvete? Bokstavligen. Bloggardag kan upprepa sig, äldre herrar gör gärna det. Det är mer än 60 år sedan Hartman sa detta, han menade det bokstavligen och då skule vi väl nu kunna avgöra om det verkar som om Hartman uppenbart hade fel?
Nå, man kan ligga på soffan, grilla lamm och äta kalvfilé, sjunga (för att inte säga skråla), dricka vin förstås och använda deodorant. Många präster i Svenska kyrkan gör så. De är bekymmerslösa för det är den hållning som ger minst bekymmer men belönas med uppskattning. De kommer att få gå främst. Men då kanske man ska läsa lite Amos för att få perspektiv. Amos 6:4-7. Josefs skada borde bekymra. Hållningen att skjuta från sig olycksdagen är – olycklig.
Då kan Bloggardag återvända till eländet med de försvunna bloggkommentarerna. Är själva försvinnandet också ett resultat av att Herren styrt? Bloggardag gjorde det inte. Eller är det helt enkelt värmens fel? Dessutom verkar elektroniken ha återhämtat sig. Bloggardag kan lägga sig på elfenbenssängen ett tag till. Här ska dock ingen Amos och ta ifrån honom den glädje han föresatt sig att denna lördag ska ge honom.
Bloggen skulle fortsatt på det aggressiva spåret med jakt på person och inte bara i sak. Nu uppkommer ännu ett problem. Ska det riktas personkritik behöver vi förstå drivkrafterna och upprepa för oss själva när vi möter den fulländade idiotin, att de som driver denna likväl inte tycker att den är idiotisk utan verkligen tänker så och tycker detta är klokskap. "Funktionell dumhet" ger idiotin livsrum, Lebensraum, och det tarvar den. Denna dumhet stofferas inte bara med goda avsikter utan också med stora förhoppningar. Det kan då knappast gå mer än illa. Möjligtvis inte bara illa utan värre.
De stora systemen är svåra att genomskåda. Svenska kyrkan är ett litet system, men på många sätt en spegelbild av samtid och samhällsbygge. Det är möjligt att se de stora mekanismerna om man öppnar den lilla låda som Svenska kyrkan utgör och tittar ner i den. Anar ni problemen? Fattar ni att få är byxade att hantera dem?
Det är som med de stora skogsbränderna. De fromma förhoppningarna håller inte. Bristerna är uppenbara. Bloggardag har följt tillräckligt många övningar med samverkan militärt och civilt för att inte göra sig några som helst illusioner om vad som pågår i beslutsapparaterna ett stycke upp. Formen för nyhetsförmedling är också omöjlig, för många reportrar vet alldeles för lite och ingen har tid att egentligen berätta om saken (om det ens är möjligt). Av detta ska göras direktsända inslag. Det är inte bara synd om lyssnarna. Nog skulle man väl ändå vilja förstå hur det kom sig att man utan vidare gjorde sig brandbekämpningskapacitet med HKP 4 kvitt utan att se till att ersätta denna kapacitet. Sannolikt handlar det om förhoppningar och bristande förmåga att göra riskanalyser. Men överstens ord gäller: "Det värsta inträffar vid sämsta tänkbara tillfälle. Det ska vi planera för."
På samma sätt med de storslagna lösningarna i Svenska kyrkan. Barbara Tuchmanns insikt att det alltid funnits någon som sett faran när majoriteten glatt rusat på ett håll och inte velat lyssna, är grundläggande. Människor fungerar så.
Berättelsen om Rehabeam som förkastar de råd han får kan anföras. Barbara Tuchmann har det som ett av sina exempel. 1 Kung 12. Gå hårt fram med argumentet att "min lem är grövre än min fars lår". Kungen vägledd av eliten lyssnar inte på folket. Det blev katastrofalt. Ni kan läsa själva och förstå machotänkandets uppenbara brister. Men eliten tänker så här och tyckte att det råd Rehabeam fick var välövervägt och klokt. Det hela ledde till den förödande splittringen. Bibelläsande ger dystra insikter också. Bloggardag hör till dem som menar att löftesbrytarpolitiken i Svenska kyrkan håller samma klass som Rehabeams politik.
Det som då bekymrar blir förstås frågan vad Gud tillåter och varför. Herren hade ju på något för Bloggardag konstigt sätt styrt katastrofen. Är detta styrande Guds sätt att bara strunta i folket. Det blir som vi vill. Det är rätt förskräckande. Eller blir det så här eländigt för att människor finner sig till rätta med orätten och inte på någon punkt markerar att de vill något annat? Denna stillsamma, anpassliga hållning betraktas som klok och välavvägd, men hur klokt är det i en kyrka om den fromme Olov Hartman gör den andligt klarsynta bedömningen att det går åt helvete? Bokstavligen. Bloggardag kan upprepa sig, äldre herrar gör gärna det. Det är mer än 60 år sedan Hartman sa detta, han menade det bokstavligen och då skule vi väl nu kunna avgöra om det verkar som om Hartman uppenbart hade fel?
Nå, man kan ligga på soffan, grilla lamm och äta kalvfilé, sjunga (för att inte säga skråla), dricka vin förstås och använda deodorant. Många präster i Svenska kyrkan gör så. De är bekymmerslösa för det är den hållning som ger minst bekymmer men belönas med uppskattning. De kommer att få gå främst. Men då kanske man ska läsa lite Amos för att få perspektiv. Amos 6:4-7. Josefs skada borde bekymra. Hållningen att skjuta från sig olycksdagen är – olycklig.
Då kan Bloggardag återvända till eländet med de försvunna bloggkommentarerna. Är själva försvinnandet också ett resultat av att Herren styrt? Bloggardag gjorde det inte. Eller är det helt enkelt värmens fel? Dessutom verkar elektroniken ha återhämtat sig. Bloggardag kan lägga sig på elfenbenssängen ett tag till. Här ska dock ingen Amos och ta ifrån honom den glädje han föresatt sig att denna lördag ska ge honom.
fredag 20 juli 2018
Varför begränsa sig när man ser de filistruösa?
Vi har förstås misslyckats genom att vara artiga och belevade i den kyrkiga debatten. Vi har bemött meningsmotståndare som om de var pålästa och försökt föra samtal utifrån kunskap. Det har visat sig totalt misslyckat för meningsmotståndarna har inga argument. De har bara makten,
Ta ämbetsfrågan. Ingen på majoritetssidan har under 5 decennier i egentlig mening försökt svara på invändningar mer än biskop Martin Lindström. Han är inte bara död. Han hade bara läste Brunotte, aldrig Lieberg. Men han ville inte de radikala konsekvenserna av 1958 års reform. Han trodde att det var en ordning som rymdes inom den gamla ordningen. När det antyddes inte vara så, blev han upprörd. Han opponerade också ex auditorio när Ulla-Carin Holm i sin avhandling pekade på det svalg som var befäst mellan de två åskådningarna.
Bloggardag påstår inget annat än vad som generellt tycks gälla. Oppositionen är alltid bättre påläst och majoriteten ovillig att ifrågasätta sin egen makt och sitt eget tolkningsföreträde. Borde vi alltså lämna sakdebatten och gå på person i stället, anklaga för uppenbar okunskap och ovilja att förstå och hänga ut de imbecilla, fast de tänker sig vara intellektuella. Det betyder att ge sig på person. KG Hammar t ex. Den som läst hans brors HB Hammars bok I ärkebiskopens skugga inser vilken fara det är att betro en man från denna komplett dysfunktionella miljö ett högre ämbete. Pappa var präst, farfar var präst, brorsan är präst, systern är prästvigd – hur ska vi tänka? Men församlingspräst ville KG aldrig vara... Om en ärrad församlingspräst drabbas av ursinne när han tänker på KG och hans kyrkosplittringsideologi, som skulle drabba just församlingspräster, vad tänker ni då? Hur klokt är det förresten att ge förtroenden till ett mobbingoffer från Södra Rörum i behov av att ta revansch när hans revansch drabbar andra, sådana som inte kan försvara sig när de mobbas? KG bölev själv en ärkemobbare – är det inte det hela?
Antje är mindre svenskkyrklig än de flesta av oss och i grund och botten tydligen kalvinist. Hur gedigna svenskkyrkliga erfarenheter från basen har hon? Är det inte sant att hon ville vara på skånska landsbygden för att få bostad, lön och tillfälle att doktorera – inte för att bygga församling? Och sedan drog hon till USA för att återkomma som professor (vilket hon inte är). För vilket förändringsarbete ska hon gå till historien, för att resa mycket och lämna en herrelös byråkrati som löper amok allt medan siffrorna för det kyrkliga livet borde ses som alarmerande? Jonas Eek låter som Svenska kyrkans fria synod lät på sin tid. Uppseendeväckande. Så långt har det alltså gått.
Anders Wejryd, inte döpt i Svenska kyrkan, hör till ett sammanhang där syster och dotter liksom pappa ska vara präster. Är det fel på oss, som tycker att detta verkar sjukt eller beror detta barat på att vi är läkarbarn? Men det har höjts kritiska röster om mannen. Ni behöver inte läsa, men referenserna ska finnas. Puristerna lägger märke till att detta var några år sedan, snart en halv generation sedan...
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/1k5dqq/men-da-ljuger-pigan
https://www.expressen.se/kultur/kommentar-biskop-wejryds-vals/
https://www.journalisten.se/debatt/bjornsson-och-samuelsson-biskopens-revisionism
https://www.expressen.se/kultur/guds-rost/
Så här kan man hålla på länge och ta dem en efter en. Det gör kanske präster när de ringer varandra eller skvallrar i andra fora. Borde vi inte gå på dem framifrån och med öppet visir? Inte längre diskussion i sak, den som avvisats, utan direkta anfall på person? Hur vore det omväxlingsvis? Hur mycket tål de?
Nå, om dessa ärkebiskopar liksom om Weman gäller, att ingen tagit ett tag i teologin för att med teologiska argument förklara den teologiska innebörden i 1958 års politiska beslut om ämbetet. Fattar ni? Ingen har heller försökt röja undan biskop Nygrens distinkta analys om främmande spår, gnostkers och svärmandars. Vem gör upp med Nygren? Är problemet att vi nu har facit i hand och kan se att Nygren hade pejl på vad som hände och som styrt? Ingen Kyrka kan förändra dop, nattvard och ämbete utan att det får konsekvenser. Vi ser konsekvenserna.
Bloggardag kan redogöra för argumenten emot, de som numera är icke-argument eftersom frågan är avgjord. Så resonerar Makt. Men utmaningen är ingen annan än att de som är för nyordningen får ta debatten för att vinna den. Fattar ni utmaningen?
I vämtan på denna beredvillighet till ansvarsfull debatt kanske personer alltså ska misstänkliggöras. De har inga egentliga argument. De flyter med, de tar sig fram – och det är allt. Skulle vi på bred front ta i det personligt oförsynta och på gott manér bedriva kättarjakt i stället för att låta dem, som maktens hantlangare, jaga oss. Deras filistruösa beteende – imponerar det på någon? Och nu kunde Bloggardag till sin egen förtjusning aktualisera det gamla och användbara ordet filister och den ovanliga formen filistruös. På söndag är rubriken "Andlig klarsyn".
Ta ämbetsfrågan. Ingen på majoritetssidan har under 5 decennier i egentlig mening försökt svara på invändningar mer än biskop Martin Lindström. Han är inte bara död. Han hade bara läste Brunotte, aldrig Lieberg. Men han ville inte de radikala konsekvenserna av 1958 års reform. Han trodde att det var en ordning som rymdes inom den gamla ordningen. När det antyddes inte vara så, blev han upprörd. Han opponerade också ex auditorio när Ulla-Carin Holm i sin avhandling pekade på det svalg som var befäst mellan de två åskådningarna.
Bloggardag påstår inget annat än vad som generellt tycks gälla. Oppositionen är alltid bättre påläst och majoriteten ovillig att ifrågasätta sin egen makt och sitt eget tolkningsföreträde. Borde vi alltså lämna sakdebatten och gå på person i stället, anklaga för uppenbar okunskap och ovilja att förstå och hänga ut de imbecilla, fast de tänker sig vara intellektuella. Det betyder att ge sig på person. KG Hammar t ex. Den som läst hans brors HB Hammars bok I ärkebiskopens skugga inser vilken fara det är att betro en man från denna komplett dysfunktionella miljö ett högre ämbete. Pappa var präst, farfar var präst, brorsan är präst, systern är prästvigd – hur ska vi tänka? Men församlingspräst ville KG aldrig vara... Om en ärrad församlingspräst drabbas av ursinne när han tänker på KG och hans kyrkosplittringsideologi, som skulle drabba just församlingspräster, vad tänker ni då? Hur klokt är det förresten att ge förtroenden till ett mobbingoffer från Södra Rörum i behov av att ta revansch när hans revansch drabbar andra, sådana som inte kan försvara sig när de mobbas? KG bölev själv en ärkemobbare – är det inte det hela?
Antje är mindre svenskkyrklig än de flesta av oss och i grund och botten tydligen kalvinist. Hur gedigna svenskkyrkliga erfarenheter från basen har hon? Är det inte sant att hon ville vara på skånska landsbygden för att få bostad, lön och tillfälle att doktorera – inte för att bygga församling? Och sedan drog hon till USA för att återkomma som professor (vilket hon inte är). För vilket förändringsarbete ska hon gå till historien, för att resa mycket och lämna en herrelös byråkrati som löper amok allt medan siffrorna för det kyrkliga livet borde ses som alarmerande? Jonas Eek låter som Svenska kyrkans fria synod lät på sin tid. Uppseendeväckande. Så långt har det alltså gått.
Anders Wejryd, inte döpt i Svenska kyrkan, hör till ett sammanhang där syster och dotter liksom pappa ska vara präster. Är det fel på oss, som tycker att detta verkar sjukt eller beror detta barat på att vi är läkarbarn? Men det har höjts kritiska röster om mannen. Ni behöver inte läsa, men referenserna ska finnas. Puristerna lägger märke till att detta var några år sedan, snart en halv generation sedan...
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/1k5dqq/men-da-ljuger-pigan
https://www.expressen.se/kultur/kommentar-biskop-wejryds-vals/
https://www.journalisten.se/debatt/bjornsson-och-samuelsson-biskopens-revisionism
https://www.expressen.se/kultur/guds-rost/
Så här kan man hålla på länge och ta dem en efter en. Det gör kanske präster när de ringer varandra eller skvallrar i andra fora. Borde vi inte gå på dem framifrån och med öppet visir? Inte längre diskussion i sak, den som avvisats, utan direkta anfall på person? Hur vore det omväxlingsvis? Hur mycket tål de?
Nå, om dessa ärkebiskopar liksom om Weman gäller, att ingen tagit ett tag i teologin för att med teologiska argument förklara den teologiska innebörden i 1958 års politiska beslut om ämbetet. Fattar ni? Ingen har heller försökt röja undan biskop Nygrens distinkta analys om främmande spår, gnostkers och svärmandars. Vem gör upp med Nygren? Är problemet att vi nu har facit i hand och kan se att Nygren hade pejl på vad som hände och som styrt? Ingen Kyrka kan förändra dop, nattvard och ämbete utan att det får konsekvenser. Vi ser konsekvenserna.
Bloggardag kan redogöra för argumenten emot, de som numera är icke-argument eftersom frågan är avgjord. Så resonerar Makt. Men utmaningen är ingen annan än att de som är för nyordningen får ta debatten för att vinna den. Fattar ni utmaningen?
I vämtan på denna beredvillighet till ansvarsfull debatt kanske personer alltså ska misstänkliggöras. De har inga egentliga argument. De flyter med, de tar sig fram – och det är allt. Skulle vi på bred front ta i det personligt oförsynta och på gott manér bedriva kättarjakt i stället för att låta dem, som maktens hantlangare, jaga oss. Deras filistruösa beteende – imponerar det på någon? Och nu kunde Bloggardag till sin egen förtjusning aktualisera det gamla och användbara ordet filister och den ovanliga formen filistruös. På söndag är rubriken "Andlig klarsyn".
torsdag 19 juli 2018
Dumprosten och Kent Wisti
Smaklöst och rent vedervärdigt var Kent Wistis sommarprat. Grova könsord var det gott om. Jesus kallades "åsneryttaren": finansmannen Olof Hedengren, vars memoarer Bloggardag faktiskt läst, lyssnar nästan aldrig på radio, men nu olyckades det så han lyssnade och blev uppbragt "Smaklöst och rent vedervärdigt" var Wistis sommarprat finner Hedengren, men observerar också lovorden över Wisti. Bloggardag har ingen egen mening. Han lyssnade inte. Han lapade antagligen sol. Hedengren backar inte, drar sig inte för att kalla denne Wisti "'äcklige' kanalje". När Wisti nominerats till biskop, finner Hedengren att Svenska kyrkans dödsdans pågår.
https://samtiden.nu/2018/07/vulgarfeminism-och-grova-konsord-i-svenska-kyrkans-namn/
Lika eländigt är det med Dumprosten i Visby, som betecknas som "den infantile". Det lilla problemet med Hermansson, för det är Mats Hermansson som åsyftas, är att han anklagas för att mena att en prästkollega som haft sex med unga kvinnor i kyrkorummet skulle få tillbaka sitt jobb. Här har Hedengren faktiskt inte fått en siffra rätt, vilket skulle kunna komma att uppfattas som ett problem för en finansman. Men också Dumprosten har nominerats som biskop. Vilket lysande menageri av biskopar skall vi inte få." Skall få, tänker Puristen.
Antje får en släng av sleven. Hon studerade teologi i Östtyskland fast hon kom från Västtyskland, heter det. Och så kopplas hon samman med biskop Carlzon, ordförande för vänskapsförbundet Sverige–DDR och Antje hade flera möten med Stasi-agenten Radler, vet Hedengren berätta. Här lever en berättelse sitt eget liv.
KG Hammar får också bära hundhuvudet för talet om profetisk diakoni – men detta tal är inte KG:s utan ett sätt att styra bort från de gamla snälla diakon issorna, som botade konsekvenser av eländiga system men aldrig kom åt grundskadan. Om detta kan det resoneras förnuftigt.
Till sist kommer Hedengren till slutsatsen att det är en skam att inte fler präster vågar träda fram. Varför skulle de? Det kostar både i lön, anseende och pension. Det där med att "säga ifrån" är ett mycket dyrbart nöje. Hedengren borde ha skaffat sig boken En annan Kyrka (Gaudete) för att läsa de långa linjerna som en förklaring till vad som skett och sker.
Då är det tid att försvara. Antje först för Bloggardag är gentlemannamässig. Hon har aldrig läst i Östtyskland, men hon är faktiskt vigd av Carlzon och självklart måste hon ha träffat Radler vid fler tillfällen än vid en tentamen. Sant är dock att Antje inte har de breda kontaktnäten bland de svenskkyrkliga och har inte formats av församlingsprästeriet. Det finns fler frågor att ställa, t ex den om hur många som egentligen röstade på henne i ärkebiskopsvalet. Färre än 300 var de och de flesta röstade som gruppen avgjort. Basen är smal. Det är ett problem som antingen blir alltmer besvärande eller en omständighet som ingen betydelse har eftersom Antje blir alltmer uppburen som ärkebiskop, älskad rentav. Bestäm själva vad ni tror.
KG Hammars insatser som ärkebiskop borde analyseras. Det var något som överraskade när kyrkosplittringsteologin från Lund torgfördes, den som senare blev normalteologi för hela Svenska kyrkan. Men det är där larmet ljuder, faktiskt mer än om det politiska som en socialdemokrat som KG för fram. KG gör inga revolutioner och inte eller han hjar i nämnvärd utsträckning varit församlingspräst. Den som vill kan skriva avhandlingen Ärkebiskopar som mediala ikoner. En studie av ärkebiskoparna Hammar och Jackelén.
Wejryd då? Han är inte ett annat kapitel. Men inte heller någon avhandling.
Återstår Wisti. Han vet sig ha en kort tid i berömmelsen och har bestämt sig för att utnyttja tillfället. Han fungerar som Ingemar Simonsson på sin tid. För båda gäller att ställs de inför handfasta frågor, har de inga svar. Det låter mycket men är lite. Hans tanka är att Kyrkan består men Svenska kyrkan förgår. Är det ens en tanke. Det finns sådana som tror att Kyrkan då är den romersk-katolska som träder fram i ära. Vi andra mer apokalyptiskt sinnade kanske tänker ett helt sekulariserat Europa eller ett där muslimerna tagit över. Då består Kyrkan någonstans i Asien och Afrika men diskussionen om detta blir en nonensdiskussion för inte ens Wisti kan skåda in i denna framtid. Att samfund kommer och går är hans insikt. Jaha? Det var Svenska kyrkan till obegriplig skada när den trodde sig kunna amputera bort högkyrkligheten och leva lika glatt trots denna förlust. Hade Wisti tillgodogjort sig vad de högkyrkliga debatterade på 70-talet eller på 40-talet kunde han haft något att komma med.
Inget ont ord om Wisti, som förklarat att han vill bjuda Dag Sandahl på middag. Det betydde, framkom det, att han undrade om Sandahl hade någon timme över. Då insåg sagde Sandahl att hans mått för middagar närmast var måttet för en ordinär lunch. Middagar ser han som halvdagsengagemang.
Nu glömde Bloggardag Dumprosten. Shit happens! Men behövs det efter Sofia Lillys insats?
https://sofialillyjonsson.com/2018/07/14/skillnaden-mellan-logn-och-litteratur/
Jag tror att Olof Hedengren skulle ha behållning av att läsa några av de högkyrkliga prästernas analyser. Då kan han förstå att han i decennier blivit lurad.
https://samtiden.nu/2018/07/vulgarfeminism-och-grova-konsord-i-svenska-kyrkans-namn/
Lika eländigt är det med Dumprosten i Visby, som betecknas som "den infantile". Det lilla problemet med Hermansson, för det är Mats Hermansson som åsyftas, är att han anklagas för att mena att en prästkollega som haft sex med unga kvinnor i kyrkorummet skulle få tillbaka sitt jobb. Här har Hedengren faktiskt inte fått en siffra rätt, vilket skulle kunna komma att uppfattas som ett problem för en finansman. Men också Dumprosten har nominerats som biskop. Vilket lysande menageri av biskopar skall vi inte få." Skall få, tänker Puristen.
Antje får en släng av sleven. Hon studerade teologi i Östtyskland fast hon kom från Västtyskland, heter det. Och så kopplas hon samman med biskop Carlzon, ordförande för vänskapsförbundet Sverige–DDR och Antje hade flera möten med Stasi-agenten Radler, vet Hedengren berätta. Här lever en berättelse sitt eget liv.
KG Hammar får också bära hundhuvudet för talet om profetisk diakoni – men detta tal är inte KG:s utan ett sätt att styra bort från de gamla snälla diakon issorna, som botade konsekvenser av eländiga system men aldrig kom åt grundskadan. Om detta kan det resoneras förnuftigt.
Till sist kommer Hedengren till slutsatsen att det är en skam att inte fler präster vågar träda fram. Varför skulle de? Det kostar både i lön, anseende och pension. Det där med att "säga ifrån" är ett mycket dyrbart nöje. Hedengren borde ha skaffat sig boken En annan Kyrka (Gaudete) för att läsa de långa linjerna som en förklaring till vad som skett och sker.
Då är det tid att försvara. Antje först för Bloggardag är gentlemannamässig. Hon har aldrig läst i Östtyskland, men hon är faktiskt vigd av Carlzon och självklart måste hon ha träffat Radler vid fler tillfällen än vid en tentamen. Sant är dock att Antje inte har de breda kontaktnäten bland de svenskkyrkliga och har inte formats av församlingsprästeriet. Det finns fler frågor att ställa, t ex den om hur många som egentligen röstade på henne i ärkebiskopsvalet. Färre än 300 var de och de flesta röstade som gruppen avgjort. Basen är smal. Det är ett problem som antingen blir alltmer besvärande eller en omständighet som ingen betydelse har eftersom Antje blir alltmer uppburen som ärkebiskop, älskad rentav. Bestäm själva vad ni tror.
KG Hammars insatser som ärkebiskop borde analyseras. Det var något som överraskade när kyrkosplittringsteologin från Lund torgfördes, den som senare blev normalteologi för hela Svenska kyrkan. Men det är där larmet ljuder, faktiskt mer än om det politiska som en socialdemokrat som KG för fram. KG gör inga revolutioner och inte eller han hjar i nämnvärd utsträckning varit församlingspräst. Den som vill kan skriva avhandlingen Ärkebiskopar som mediala ikoner. En studie av ärkebiskoparna Hammar och Jackelén.
Wejryd då? Han är inte ett annat kapitel. Men inte heller någon avhandling.
Återstår Wisti. Han vet sig ha en kort tid i berömmelsen och har bestämt sig för att utnyttja tillfället. Han fungerar som Ingemar Simonsson på sin tid. För båda gäller att ställs de inför handfasta frågor, har de inga svar. Det låter mycket men är lite. Hans tanka är att Kyrkan består men Svenska kyrkan förgår. Är det ens en tanke. Det finns sådana som tror att Kyrkan då är den romersk-katolska som träder fram i ära. Vi andra mer apokalyptiskt sinnade kanske tänker ett helt sekulariserat Europa eller ett där muslimerna tagit över. Då består Kyrkan någonstans i Asien och Afrika men diskussionen om detta blir en nonensdiskussion för inte ens Wisti kan skåda in i denna framtid. Att samfund kommer och går är hans insikt. Jaha? Det var Svenska kyrkan till obegriplig skada när den trodde sig kunna amputera bort högkyrkligheten och leva lika glatt trots denna förlust. Hade Wisti tillgodogjort sig vad de högkyrkliga debatterade på 70-talet eller på 40-talet kunde han haft något att komma med.
Inget ont ord om Wisti, som förklarat att han vill bjuda Dag Sandahl på middag. Det betydde, framkom det, att han undrade om Sandahl hade någon timme över. Då insåg sagde Sandahl att hans mått för middagar närmast var måttet för en ordinär lunch. Middagar ser han som halvdagsengagemang.
Nu glömde Bloggardag Dumprosten. Shit happens! Men behövs det efter Sofia Lillys insats?
https://sofialillyjonsson.com/2018/07/14/skillnaden-mellan-logn-och-litteratur/
Jag tror att Olof Hedengren skulle ha behållning av att läsa några av de högkyrkliga prästernas analyser. Då kan han förstå att han i decennier blivit lurad.
onsdag 18 juli 2018
Bloggardag i samspråk
Bloggardags lilla värld är en värld med hundar, kaniner, gerbiler och dvärghamstrar. Ja, tvestjärtar också, de kommer in med morgontidningarna. En tisdag, när en tillfällighetskyrkoherde njuter sin ledighet, kan gäster dyka upp oförhappandes. Till den änden finns nu tre paket Ballerinakex i god ordning. De är utdömda som onyttiga, men likväl. Eller fanns om man ska vara exakt.
De dök alltså oväntat upp efter att, som väl är, ha ringt en stund innan. Två präster gör ihop med värden kvickt slut på ett paket Ballerinakex. De hade en fråga de ville avhandla. Är de biskopar vi får och som vigs av Antje i någon rimlig mening biskopar? Är de inte stiftschefer men inte mer än så?
Bloggardag funderade över de romerska katoliker som utan att darra på manschetten dömer ut allt andligt liv i Svenska kyrkan, men det de har att anföra kanske ska tas för vad det är. Doktor F i Oxford har sina dubier och Bloggardag kunde bara återge det resonemanget:
Givet att Kyrkan inte i strid mot Herrens vilja kan överlämna biskops- och prästämbetet till kvinnor, och så sa ju Luther och så säger påven denna sommar (två gånger upprepat som kyrkolära), har vi nog problem. Successionen går steg för steg förlorad.
Hans Stiglund var biskop i Luleå, efterträdaren är stiftschef. Samma sak i Göteborg. I Härnösand och Stockholm är saken sedan långt tidigare förlorad. Nu blir det problem också med de män som vigts av Antje. Kan de utan vidare uppfattas som biskopar i kyrklig mening och vad händer om man måste svara nej på den frågan?
Efter den gamla ordningen är Ragnar Persenius, Åke Bonnier och Martin Modéus vigda. Inga andra. Den gamla successionen går nu successivt förlorad. Den klarades med ett nödrop på 1500-talet, saken redde nog senast Lars Cavallin ut, men nu är det kört. De som inte är böjda för försiktighet skulle försiktigtvis säga, att härefter blir ingen som vigs av dessa irreguljära i egentlig mening präster. Det betyder att det de gör vid altaret inte självklart är vad de påstår det vara. Som bäst skulle detta då uppfattas vara fromt bedrägeri.
Efter år 1960 var det oftast rätt klart att det var kvinnor vid altaret och de som hölls sig till Luther och påven, båda tillsammans, kunde hålla sig ifrån om de inte uppfattade att de var autentiska präster. Det syntes liksom. Så enkelt är det inte nu, när de konsekventa funderar. Då kan en man egentligen vara en lekman trots att han klätt sig som präst. Här har ni resonemanget. Det mest bibliska som kan sägas finns hos profeten Jeremia, Jer 46:5.
Prästerna tog varsitt kex till och den ene fattade mod: -Vi har ju ändå demokratiska val och en kyrkoordning som säkerställer att allt går rätt till så den här sortens frågor är onödiga, kan man tycka.
Bloggardag kunde hålla med. Problemet med funktionell dumhet är ju att den fungerar! Och det mesta fungerar om vi inte blandar in Gud. Det är när vi gör det, som vi får problem och ska ha problem. Vi kanske fegar och undviker att ställa de grundläggande frågorna? Evangeliet som alla tryggar sig till kan ju, rent principiellt i vart fall, visa sig vara evangelium men ett falskt. Och då sitter vi i skiten, som aposteln Paulus beskriver situationen någonstans. Gal 1:6-9 till exempel.
- Tror du alltså att Anders Nygren helt enkelt gjorde en korrekt bedömning av vad som hände år 1958, Svenska kyrkan växlade in på främmande spår?
- Också om jag inte behöver ha någon mening om den saken, sa Bloggardag, bör frågan ställas. Beslut som fattas får konsekvenser, ibland långt utöver vad folk som fattade besluten fattat. Då sades att beslutet var stort och avgörande viktigt. Tänk om det verkligen nu efter 60 år visar sig att det var så?
När kamraterna dragit hämtade Bloggardag hund. På vägen passade han på att inventera fin-tonicen på Maxi i Växjö. Nå, han tänkte sig köpa aprikoskräm för det är bra att ha hemma när det blir mycket sommarvarmt. Utan särskilda förhoppningar gick han en sväng runt dryckerna och där fanns ett större urval tonic. "Hidden blessings", tänkte Bloggardag. Sedan blev det avstämning vid utpasseringen fast i mindre skala. Då kom bagerichefen, hälsade och talade vänligt med Bloggardag. Han kände att hans status därmed höjdes. Mk 12:38-39 om ni vill förstå saken bibliskt. Att avstämningen är ett förebud om den stora räkenskapsdagen, det begriper alla. Tänk om jag gjort fel fast jag vill vara en hederlig person?
De dök alltså oväntat upp efter att, som väl är, ha ringt en stund innan. Två präster gör ihop med värden kvickt slut på ett paket Ballerinakex. De hade en fråga de ville avhandla. Är de biskopar vi får och som vigs av Antje i någon rimlig mening biskopar? Är de inte stiftschefer men inte mer än så?
Bloggardag funderade över de romerska katoliker som utan att darra på manschetten dömer ut allt andligt liv i Svenska kyrkan, men det de har att anföra kanske ska tas för vad det är. Doktor F i Oxford har sina dubier och Bloggardag kunde bara återge det resonemanget:
Givet att Kyrkan inte i strid mot Herrens vilja kan överlämna biskops- och prästämbetet till kvinnor, och så sa ju Luther och så säger påven denna sommar (två gånger upprepat som kyrkolära), har vi nog problem. Successionen går steg för steg förlorad.
Hans Stiglund var biskop i Luleå, efterträdaren är stiftschef. Samma sak i Göteborg. I Härnösand och Stockholm är saken sedan långt tidigare förlorad. Nu blir det problem också med de män som vigts av Antje. Kan de utan vidare uppfattas som biskopar i kyrklig mening och vad händer om man måste svara nej på den frågan?
Efter den gamla ordningen är Ragnar Persenius, Åke Bonnier och Martin Modéus vigda. Inga andra. Den gamla successionen går nu successivt förlorad. Den klarades med ett nödrop på 1500-talet, saken redde nog senast Lars Cavallin ut, men nu är det kört. De som inte är böjda för försiktighet skulle försiktigtvis säga, att härefter blir ingen som vigs av dessa irreguljära i egentlig mening präster. Det betyder att det de gör vid altaret inte självklart är vad de påstår det vara. Som bäst skulle detta då uppfattas vara fromt bedrägeri.
Efter år 1960 var det oftast rätt klart att det var kvinnor vid altaret och de som hölls sig till Luther och påven, båda tillsammans, kunde hålla sig ifrån om de inte uppfattade att de var autentiska präster. Det syntes liksom. Så enkelt är det inte nu, när de konsekventa funderar. Då kan en man egentligen vara en lekman trots att han klätt sig som präst. Här har ni resonemanget. Det mest bibliska som kan sägas finns hos profeten Jeremia, Jer 46:5.
Prästerna tog varsitt kex till och den ene fattade mod: -Vi har ju ändå demokratiska val och en kyrkoordning som säkerställer att allt går rätt till så den här sortens frågor är onödiga, kan man tycka.
Bloggardag kunde hålla med. Problemet med funktionell dumhet är ju att den fungerar! Och det mesta fungerar om vi inte blandar in Gud. Det är när vi gör det, som vi får problem och ska ha problem. Vi kanske fegar och undviker att ställa de grundläggande frågorna? Evangeliet som alla tryggar sig till kan ju, rent principiellt i vart fall, visa sig vara evangelium men ett falskt. Och då sitter vi i skiten, som aposteln Paulus beskriver situationen någonstans. Gal 1:6-9 till exempel.
- Tror du alltså att Anders Nygren helt enkelt gjorde en korrekt bedömning av vad som hände år 1958, Svenska kyrkan växlade in på främmande spår?
- Också om jag inte behöver ha någon mening om den saken, sa Bloggardag, bör frågan ställas. Beslut som fattas får konsekvenser, ibland långt utöver vad folk som fattade besluten fattat. Då sades att beslutet var stort och avgörande viktigt. Tänk om det verkligen nu efter 60 år visar sig att det var så?
När kamraterna dragit hämtade Bloggardag hund. På vägen passade han på att inventera fin-tonicen på Maxi i Växjö. Nå, han tänkte sig köpa aprikoskräm för det är bra att ha hemma när det blir mycket sommarvarmt. Utan särskilda förhoppningar gick han en sväng runt dryckerna och där fanns ett större urval tonic. "Hidden blessings", tänkte Bloggardag. Sedan blev det avstämning vid utpasseringen fast i mindre skala. Då kom bagerichefen, hälsade och talade vänligt med Bloggardag. Han kände att hans status därmed höjdes. Mk 12:38-39 om ni vill förstå saken bibliskt. Att avstämningen är ett förebud om den stora räkenskapsdagen, det begriper alla. Tänk om jag gjort fel fast jag vill vara en hederlig person?
tisdag 17 juli 2018
Profeter och profiter
"Andlig klarsyn" handlar det om nästa söndag. Det betyder att församlingen utmanas att se in i verkligheten och inte nöja sig med yta och förställning. Det kan bli liv och rörelse om detta utsägs, givet att s k kyrkopolitiker är på plats. Det profetiska är aldrig populärt eller kanske bättre: mer populärt hos folket än hos eliterna. Ni kanske har läst Apostlagärningarna (Apg kap 8 t ex)?
Bloggardag kanske trots Stefanos öde skulle pröva det profetiska? Han såg nyhetsrapporteringen om att Israel bombat i Gaza, tydligen Hamas bataljonsstab, som placerats i ett bostadsområde. Det som förblev oklart i det längsta var varför Israel bombat, men så flikades uppgiften in att Hamas skickat raketer. Sa de 60 eller var det 200? Men nyheten presenterades för mig på ett sätt som närmast var en obegriplighet, inga komplikationer utan enkel rubrik som stimuli för ett avståndstagande. Ska Bloggardag nöja sig med statstelevisionens tillrättalagda nyhetsförmedling eller är det självklart att internationella medier hela tiden måste konsulteras?
Bloggardag konsulterade Jerusalem Post och upptäckte att det nu varnades för nytt krig och att invånarna i södra Israel tydligen förstår att det är på väg. Hade detta inte varit viktigt att få veta, lika viktigt som att mötet mellan Trump och Putin kan leda till mer krig i regionen eller avvärja det?
https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/ANALYSIS-Another-futile-round-562604
Ni behöver inte läsa referensen, Bloggardag ville bara markera att det finns fler analyser och perspektiv.
Ska vi ändå vara på analyshumör så avnjöts en ekosändning. Det var ögonblicksbilder som levererades, den uslaste av radiojournalistik om reportern inte är begåvad nog, och vad mer är, de som skulle rapportera kunde bara rapportera 1. att pressträffen i H-fors inte börjat ännu, 2. att ett antal bilar släpats bort från en campingplats men att den aktuella brandsituationen var obekant (räddningsledningen upptagen, kan man förmoda), 3. från Paris kunde meddelas från en tvärgata att det var mycket folk, som flera hundra meter bort skulle hylla fotbollshjältarna och 4 två damer på ett "åldersdomshem" i Solna (heter det inte "äldreboende"?) tyckte att det kunde vara nog med värme nu. Sedan fick SMHI säga att några stora regnväder inte var att vänta. Bloggardag blev inte ett endaste dugg klokare och med tanke på hur mycket klokskap han saknar, är detta uppseendeväckande. Minsta insats hade gjort skillnad. Dessa insatser gjordes inte. En profet kunde haft synpunkter på den mediala situationen. En profet kunde också tagit till sig Hanna Nordensvans kommentar att polisen i H-fors verkade "obrydd". Äntligen ett nytt ord att införliva. Men profeter är å andra sidan inte obrydda. Poliser är?
Pride är samma sak som tidigare. Nu kommer uppställningarna pö om pö. Inga perspektiv som ger orienteringspunkter. Där skulle Guds profeter få mycket att göra – inte minst med frågan om Svenska kyrkan, som utökar sitt engagemang i Stockholm Pride. Frågan om Stockholm Pride och ekonomin anmäler sig. Svenska kyrkan satsar och det kostar pengar, medlemsavgifter. Det har anställts en projektledare för tredje året i rad och hon är prästkandidat för stiftet. "Om Svenska kyrkan vill vara en öppen kyrka för alla bör vi tydligt markera vårt ställningstagande genom att vara med. Svenska kyrkan står upp för alla oberoende av sexuell läggning. Nu fattar ni!
Kv*nn*pr*stm*tst*nd ska torgföras som en fråga om sexull läggnimg, då går de fria och uppmuntras därtill! Men Bloggardag kan inte förneka sina småländska beroenden. Vem betalar allt detta? Vad kostar det? Vem klarlägger det ekonomiska projektet med pride här och där? Hur mycket av offentliga medel satsas. Och så därtill den profetiska frågan, den som lägger snittet mellan sanning och lögn: Vad handlar det hela om egentligen? Allas lika värde, allas rätt att få älska /med/ vem de vill, allas rätt till sexuella variationer eller en allmän stolthet över, ja, vad då? Profeter är inte arbetslösa i sammanhanget.
Det riktigt intressanta frågan är förstås hur Svenska kyrkan blev en aktör i sammanhanget. Kan någon förklara för Bloggardag? Är det de sista resterna av normsändande som utnyttjas för normbrytande? Bloggardag anar inte bara avslöjande reportage som skulle rycka hyendet av lasten utan också en läsvärd doktorsavhandling. Tro inte att bögar bara är offer, de kan vara smarta också. Och då är de kristliga fullständigt hjälplösa på grund av kulturellt betingad empati (läs "missionsförbundsfromhet"). Denna typ av fromhet kan alltså, som Moltmann påpekat, inte stå emot.
Profeterna skulle kanske gjort det. Och ställt frågan om profiten. Det är inte gratis att vara stolt i Stockholm och inte Euro-stolt i Göteborg heller. Hur mycket är Svenska kyrkans insatser värda i pengar och arbetstid? Lokaler kanske? Och vilka bestlöt att Svenska kyrkan skulle vara stolt aktör? Profeter vill veta.
Skulle profeter säga att det är avslöjande att Svenska kyrkan ska spännas för vagnen och just detta visar hur sjuk hela saken är? Bloggardag vet inte. Det var ont om syner och profeter sommaren år 2018.
Ska saken aktualiseras i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar på söndag? Finns det andra församlingar än kristna, undrades. Ja, folkförsamlingar, rådsförsamlingar, sovjetförsamlingar och judiska församlingar till exempel. Var detta obekant är Bloggardag glad över att profetiskt kunna lägga snittet också här.
Bloggardag kanske trots Stefanos öde skulle pröva det profetiska? Han såg nyhetsrapporteringen om att Israel bombat i Gaza, tydligen Hamas bataljonsstab, som placerats i ett bostadsområde. Det som förblev oklart i det längsta var varför Israel bombat, men så flikades uppgiften in att Hamas skickat raketer. Sa de 60 eller var det 200? Men nyheten presenterades för mig på ett sätt som närmast var en obegriplighet, inga komplikationer utan enkel rubrik som stimuli för ett avståndstagande. Ska Bloggardag nöja sig med statstelevisionens tillrättalagda nyhetsförmedling eller är det självklart att internationella medier hela tiden måste konsulteras?
Bloggardag konsulterade Jerusalem Post och upptäckte att det nu varnades för nytt krig och att invånarna i södra Israel tydligen förstår att det är på väg. Hade detta inte varit viktigt att få veta, lika viktigt som att mötet mellan Trump och Putin kan leda till mer krig i regionen eller avvärja det?
https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/ANALYSIS-Another-futile-round-562604
Ni behöver inte läsa referensen, Bloggardag ville bara markera att det finns fler analyser och perspektiv.
Ska vi ändå vara på analyshumör så avnjöts en ekosändning. Det var ögonblicksbilder som levererades, den uslaste av radiojournalistik om reportern inte är begåvad nog, och vad mer är, de som skulle rapportera kunde bara rapportera 1. att pressträffen i H-fors inte börjat ännu, 2. att ett antal bilar släpats bort från en campingplats men att den aktuella brandsituationen var obekant (räddningsledningen upptagen, kan man förmoda), 3. från Paris kunde meddelas från en tvärgata att det var mycket folk, som flera hundra meter bort skulle hylla fotbollshjältarna och 4 två damer på ett "åldersdomshem" i Solna (heter det inte "äldreboende"?) tyckte att det kunde vara nog med värme nu. Sedan fick SMHI säga att några stora regnväder inte var att vänta. Bloggardag blev inte ett endaste dugg klokare och med tanke på hur mycket klokskap han saknar, är detta uppseendeväckande. Minsta insats hade gjort skillnad. Dessa insatser gjordes inte. En profet kunde haft synpunkter på den mediala situationen. En profet kunde också tagit till sig Hanna Nordensvans kommentar att polisen i H-fors verkade "obrydd". Äntligen ett nytt ord att införliva. Men profeter är å andra sidan inte obrydda. Poliser är?
Pride är samma sak som tidigare. Nu kommer uppställningarna pö om pö. Inga perspektiv som ger orienteringspunkter. Där skulle Guds profeter få mycket att göra – inte minst med frågan om Svenska kyrkan, som utökar sitt engagemang i Stockholm Pride. Frågan om Stockholm Pride och ekonomin anmäler sig. Svenska kyrkan satsar och det kostar pengar, medlemsavgifter. Det har anställts en projektledare för tredje året i rad och hon är prästkandidat för stiftet. "Om Svenska kyrkan vill vara en öppen kyrka för alla bör vi tydligt markera vårt ställningstagande genom att vara med. Svenska kyrkan står upp för alla oberoende av sexuell läggning. Nu fattar ni!
Kv*nn*pr*stm*tst*nd ska torgföras som en fråga om sexull läggnimg, då går de fria och uppmuntras därtill! Men Bloggardag kan inte förneka sina småländska beroenden. Vem betalar allt detta? Vad kostar det? Vem klarlägger det ekonomiska projektet med pride här och där? Hur mycket av offentliga medel satsas. Och så därtill den profetiska frågan, den som lägger snittet mellan sanning och lögn: Vad handlar det hela om egentligen? Allas lika värde, allas rätt att få älska /med/ vem de vill, allas rätt till sexuella variationer eller en allmän stolthet över, ja, vad då? Profeter är inte arbetslösa i sammanhanget.
Det riktigt intressanta frågan är förstås hur Svenska kyrkan blev en aktör i sammanhanget. Kan någon förklara för Bloggardag? Är det de sista resterna av normsändande som utnyttjas för normbrytande? Bloggardag anar inte bara avslöjande reportage som skulle rycka hyendet av lasten utan också en läsvärd doktorsavhandling. Tro inte att bögar bara är offer, de kan vara smarta också. Och då är de kristliga fullständigt hjälplösa på grund av kulturellt betingad empati (läs "missionsförbundsfromhet"). Denna typ av fromhet kan alltså, som Moltmann påpekat, inte stå emot.
Profeterna skulle kanske gjort det. Och ställt frågan om profiten. Det är inte gratis att vara stolt i Stockholm och inte Euro-stolt i Göteborg heller. Hur mycket är Svenska kyrkans insatser värda i pengar och arbetstid? Lokaler kanske? Och vilka bestlöt att Svenska kyrkan skulle vara stolt aktör? Profeter vill veta.
Skulle profeter säga att det är avslöjande att Svenska kyrkan ska spännas för vagnen och just detta visar hur sjuk hela saken är? Bloggardag vet inte. Det var ont om syner och profeter sommaren år 2018.
Ska saken aktualiseras i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar på söndag? Finns det andra församlingar än kristna, undrades. Ja, folkförsamlingar, rådsförsamlingar, sovjetförsamlingar och judiska församlingar till exempel. Var detta obekant är Bloggardag glad över att profetiskt kunna lägga snittet också här.
måndag 16 juli 2018
Förklaringen
Bloggardag ville bygga upp sig och kollade helgmålsbönen från Storkyrkan. Det var säkert fint och finstämt men gick Bloggardags grovhuggna andliga fysionomi totalt förbi. Vad fick han förklarat? Ingenting, tänkte han. "Själarotande" och ett försök att komma fram till att alla delade samma elände, tänkte Bloggardag när han ville analysera syftet. Kanske Bloggardag helt enkelt är förtappad bakom en vagn? Han ser att något är fint, men är oförmögen att ta det fiiiina till sig. Skulle Antje kalla honom "en andlig dvärg", kanske?
Den som nödvändigtvis vill, får väl kolla själv, men på egen risk.
https://www.svtplay.se/video/18635106/helgmalsringning/helgmalsringning-avsnitt-28-3?start=auto&tab=2018
Nu firade Bloggardag två gudstjänster på Kristi Förklarings dag och bedrev däremellan spaning i terräng inför nästa söndags pilgrimsvandring. Det blev en exkursion i förtvivlan. I den terrängen kan få gå. Volontären och Bloggardag tog varsin bil och sökte en enklare väg till pilgrimsvandring än ett manövrerande bland stock och sten efter skogsmaskiner, som dragit meterdjupa spår i skogen. Vi får nog ihop det till nästa söndag, men det är inte den ordinarie kyrkoherdens förtjänst, konstaterade Volontären och Bloggardag återkommande. Bloggardag visade flera ställen lämpliga för att bygga värn för att stå ryssen emot, men det är högst tveksamt om ryssen skulle hitta dit ut i Pjätteryds vildmarker. Dansken däremot. De två såta kamraterna såg spår efter arvfienden dansken!
Lite häpen var nog Bloggardag över mässordningen. Det var i lovsången två gudar som dök upp. Varför det? Är det nog att ett kyrkomötesutskott med röstsiffrorna 8-7 antagit ett kyrkohandboksförslag för att församlingarna sedan utan vidare ska köpa allt? Det fattar inte Bloggardag, som också noterar att 1. vi får en ny handbok och 2. det skrivs manifesta gudstjänstordningar, som folk följer slaviskt. Vad har vi då vunnit? Borde inte gudstjänstordningar förbjudas för att gudstjänstfirande skulle möjliggöras? Dyster tillsinnes funderade Bloggardag på vilken förtjänsten är att alla är förvirrade när det handlar om gudstjänstmusik (utom kantorn). Var det inte bättre när de flesta kunde sjunga med och de som inte kunde i vart fall hade möjlighet haka på? Den gudstjänstförnyelse som avsetts kan bli väldigt alienerande. Längtan till alienationen är måttlig i det svenska folkdjupet tror eller hoppas Bloggardag
Det var ju förklaringsdag och förklaring fick sannerligen Bloggardag. Det var lovsången som plötsligt stod fram i ett förklarat ljus och gjorde klart vad de kristliga tror och tänker.
Jord och himmel jublar i hänförd tacklsamhet, hette det. Varför det? "För du är här i allt som är". Ubiqviteten alltså. Men är det sant, att jag syndare, i mig bär Guds helighet? Bloggardag kom på sig själv om inte med att tvivla så att tveka. Bär är väl en aktivitet. "Vad bar jag mitt livs heligaste dag hittills, min dopdag? Inte ett skit", tänkte Bloggardag. "Jag var buren!"
Det fortsatte. Våra böner stiger, sjöng vi. Varför ? "Ditt liv, din död är nu vårt bröd" – oss emellan, vad betyder det? Detta kan gamla missionsförbundare med entusiasm stämma in i, inga andra. Och detta skulle vara "försoningens hopp till vår värld". Men är detta något annat än tramsigt? Förklara finesserna! När våra böner stiger och död och liv blir bröd så kan grannar som inte går i kyrkan hoppas på försoning?
Nu ska ingen tro att de kristliga ger sig. Vi skriade vidare i poemet att själ och hjärta sjunger och att Andens vind dansar med liv och lust. Hur då? "Ger mod och tröst och sviker den otrygges kind." Tröst är rimord på lust, man tacka men frestas att sjunga "trust" på pin kiv ller för att få något roligt att göra.
Men hur är det? Den lristliga självbilden anas i orden om att det där brödet som är konsekvensen av liv och död är "försoningens hopp till vårt värld".Bloggardag greps av vedervilja. I vilken mening är detta bröd försoningens hopp till vår värld om inte genom de kristliga? Och nu blir det farligt. En sak är att kristna människor ber för världen. En helt annan sak är att de träder fram som agenter, de som verkligen vet och tar ansvaret att stå för försoningens hopp till vår värld.
Bloggardags vän Dr F skulle säga att de kristna visst har en ställföreträdande uppgift i förhållande till världen, helga sig för de andras skull och allt det där. Det köper Bloggardag. Det är det kalvinistiska han varsnar i det som nu ska framsjungas i Svenska kyrkan. Det köper han inte.
Förödande och farligt för var och en som ansvarigt vill praktisera kristen tro blir det när tanken på de kristligas ställföreträdande kristliga förnuft dyker upp när det hamdlar om hoppet i världen. Armbågs lucka minst till kalvinisterna och skuldra mot skuldra med alla andra! Givet att "de andra" inte vill vara fromma.
Bloggardag tror inte att kristen tro bara handlar om det privata och inte är en tro med politiska konsekvenser. Bloggardag omfattar tanken på att helgelsen är till för andra. Men i den goda augustinska traditionen vet han något om människans elände också. När vi vill väl kan det bli fel, kanske riktigt fel ju mer väl vi vill. Och tror ni verkligen att Andens vind dansar och smeker den otrygges kind och at den otrygge utan vidare märker det? Anden vår terapeut? Eller mer?
Och detta ska församlingen framsjunga söndag efter söndag. En gång i tiden härbärgerade Kyrkan vetenskap och kultur som en konsekvens av andligt liv, psaltarbedjande, mässfirande. Hur kunde detta stolta liv bli till pekoral och hur kommer det sig att ren dumhet gjort sig hemmastadd också i Kyrkans gudstjänstliv?
Den som nödvändigtvis vill, får väl kolla själv, men på egen risk.
https://www.svtplay.se/video/18635106/helgmalsringning/helgmalsringning-avsnitt-28-3?start=auto&tab=2018
Nu firade Bloggardag två gudstjänster på Kristi Förklarings dag och bedrev däremellan spaning i terräng inför nästa söndags pilgrimsvandring. Det blev en exkursion i förtvivlan. I den terrängen kan få gå. Volontären och Bloggardag tog varsin bil och sökte en enklare väg till pilgrimsvandring än ett manövrerande bland stock och sten efter skogsmaskiner, som dragit meterdjupa spår i skogen. Vi får nog ihop det till nästa söndag, men det är inte den ordinarie kyrkoherdens förtjänst, konstaterade Volontären och Bloggardag återkommande. Bloggardag visade flera ställen lämpliga för att bygga värn för att stå ryssen emot, men det är högst tveksamt om ryssen skulle hitta dit ut i Pjätteryds vildmarker. Dansken däremot. De två såta kamraterna såg spår efter arvfienden dansken!
Lite häpen var nog Bloggardag över mässordningen. Det var i lovsången två gudar som dök upp. Varför det? Är det nog att ett kyrkomötesutskott med röstsiffrorna 8-7 antagit ett kyrkohandboksförslag för att församlingarna sedan utan vidare ska köpa allt? Det fattar inte Bloggardag, som också noterar att 1. vi får en ny handbok och 2. det skrivs manifesta gudstjänstordningar, som folk följer slaviskt. Vad har vi då vunnit? Borde inte gudstjänstordningar förbjudas för att gudstjänstfirande skulle möjliggöras? Dyster tillsinnes funderade Bloggardag på vilken förtjänsten är att alla är förvirrade när det handlar om gudstjänstmusik (utom kantorn). Var det inte bättre när de flesta kunde sjunga med och de som inte kunde i vart fall hade möjlighet haka på? Den gudstjänstförnyelse som avsetts kan bli väldigt alienerande. Längtan till alienationen är måttlig i det svenska folkdjupet tror eller hoppas Bloggardag
Det var ju förklaringsdag och förklaring fick sannerligen Bloggardag. Det var lovsången som plötsligt stod fram i ett förklarat ljus och gjorde klart vad de kristliga tror och tänker.
Jord och himmel jublar i hänförd tacklsamhet, hette det. Varför det? "För du är här i allt som är". Ubiqviteten alltså. Men är det sant, att jag syndare, i mig bär Guds helighet? Bloggardag kom på sig själv om inte med att tvivla så att tveka. Bär är väl en aktivitet. "Vad bar jag mitt livs heligaste dag hittills, min dopdag? Inte ett skit", tänkte Bloggardag. "Jag var buren!"
Det fortsatte. Våra böner stiger, sjöng vi. Varför ? "Ditt liv, din död är nu vårt bröd" – oss emellan, vad betyder det? Detta kan gamla missionsförbundare med entusiasm stämma in i, inga andra. Och detta skulle vara "försoningens hopp till vår värld". Men är detta något annat än tramsigt? Förklara finesserna! När våra böner stiger och död och liv blir bröd så kan grannar som inte går i kyrkan hoppas på försoning?
Nu ska ingen tro att de kristliga ger sig. Vi skriade vidare i poemet att själ och hjärta sjunger och att Andens vind dansar med liv och lust. Hur då? "Ger mod och tröst och sviker den otrygges kind." Tröst är rimord på lust, man tacka men frestas att sjunga "trust" på pin kiv ller för att få något roligt att göra.
Men hur är det? Den lristliga självbilden anas i orden om att det där brödet som är konsekvensen av liv och död är "försoningens hopp till vårt värld".Bloggardag greps av vedervilja. I vilken mening är detta bröd försoningens hopp till vår värld om inte genom de kristliga? Och nu blir det farligt. En sak är att kristna människor ber för världen. En helt annan sak är att de träder fram som agenter, de som verkligen vet och tar ansvaret att stå för försoningens hopp till vår värld.
Bloggardags vän Dr F skulle säga att de kristna visst har en ställföreträdande uppgift i förhållande till världen, helga sig för de andras skull och allt det där. Det köper Bloggardag. Det är det kalvinistiska han varsnar i det som nu ska framsjungas i Svenska kyrkan. Det köper han inte.
Förödande och farligt för var och en som ansvarigt vill praktisera kristen tro blir det när tanken på de kristligas ställföreträdande kristliga förnuft dyker upp när det hamdlar om hoppet i världen. Armbågs lucka minst till kalvinisterna och skuldra mot skuldra med alla andra! Givet att "de andra" inte vill vara fromma.
Bloggardag tror inte att kristen tro bara handlar om det privata och inte är en tro med politiska konsekvenser. Bloggardag omfattar tanken på att helgelsen är till för andra. Men i den goda augustinska traditionen vet han något om människans elände också. När vi vill väl kan det bli fel, kanske riktigt fel ju mer väl vi vill. Och tror ni verkligen att Andens vind dansar och smeker den otrygges kind och at den otrygge utan vidare märker det? Anden vår terapeut? Eller mer?
Och detta ska församlingen framsjunga söndag efter söndag. En gång i tiden härbärgerade Kyrkan vetenskap och kultur som en konsekvens av andligt liv, psaltarbedjande, mässfirande. Hur kunde detta stolta liv bli till pekoral och hur kommer det sig att ren dumhet gjort sig hemmastadd också i Kyrkans gudstjänstliv?
söndag 15 juli 2018
Graham Stevenson, Nottingham
Graham Stevenson i Nottingham är min vän och förser mig med nyheter och material. Ibland är nyheterna sorgliga, som att Sister Mary Michael avlidit och begravs av biskopen David Hope. Andra gånger är det oväntad information som meddelas, som att Nottingham egentligen heter Snottingham. Ungefär som Slem som blev Salem, alltså. Folk är känsliga. Graham förser mig också med ett informationsmaterial för varje månad, tänkt som församlingsblad. Jag läser och ser skillnader mot vad jag förses med av snälla bloggläsare.
Christian Life ges ut för varje månad av Additional Curates Society och är nu inne på sin 37:e årgång. Åtta sidor disponeras så att de första sidorna ägnas åt ett centralt tema med en sida bild, mittuppslaget är förslag till "Mid-Week Meditation", två läsningar per dag, en meditationspunkt för veckan och så "Prayer Point". En bildsida till, en sida undervisning/instruktion och sista sidan med något som kallas "Scripture Search": uppgiften är att hitta markerade ord från ett bibelställe i en fyrkant med 144 bokstäver. "Korsordsvariant" skulle man kunna säga så att ni fattar. Tanken är att Christian Life blir ett litet pyssel och inte hamnar i pappersinsamlingen omedelbart, men också att bibelordet, som det knåpas med, rinner in i medvetandet.
Det anglikanska sinnet för humor ger nya insikter. I november 2018 (Bloggardag får läsa i förväg, som ni förstår) kommer en drapa som belyser problemet med gudstjänstagendor. Folk sitter och läser i stället för att följa med i bön och tillbedjan. Ibland firas Missa Tombola. Det är när gudstjänstordningen satts ihop så att någon då och då måste ropa ut vilken sida vi befinner oss på. "Regular shouting out of page numbers" som när vi spelar Bingo. Sådana analyser sätter Bloggardag oerhört värde på och infogas sålunda i minnesbanken begreppet "Missa Tombola". Det kan komma till användning, när vi nu begåvats med en ny kyrkohandbok och detta kan få sina följder för en församling, som försöker hänga med och tycka om det nya.
Bloggardag har fått exempel på församlingsblad från olika församlingar och intrycket är återkommande. Det är högsta anständiga blad, som gärna hänger sig åt musik och natur. Bladen vänder sig till alla. Då blir konsekvensen att bladen faktiskt inte vänder sig till någon. Något egentligt ärende har de inte. Men de stofferas vackert och kostar säkert mycket. Behållningen är att de som arbetar med församlingsbladen kan vara nöjda. Det syns att de gjort något. Men ingen utmanas att ta något steg in i trons mysterium, ingen får hjälp att upptäcka något och ingen bemöts som vore han eller hon en döpt medlem och en lärjunge till Jesus. Om trons verklighet inte återfinns i ett normalkyrkligt församlingsblad är Christian Life ett utomordentligt exempel på en annan hållning.
Bloggardag minns hur en av församlingarna i Kalmar hade en månadsbulletin, som skickades till dem som ville ha det. Det som överraskade prästen var berättelsen att grannen kunde komma in för att läsa det hopvikta A4-bladet, som gick från stencil till en produkt ur en modernare kopiator. Som väl var drabbades inte prästen av det välvillighetssyndrom som skulle tagit sig uttryck i att grannen fått sig ett eget blad tillsänt. Mycket bättre om grannen regelbundet kom in till en av de kyrkliga familjerna för att läsa och prata. Riktigt vad detta kan leda till i tidens längd, vet ingen. Men att det ointressanta inte leder till något, det vet alla.
Sommarkyrkoherden i Göteryd, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar avser denna söndag att fira högmässa i Pjätteryd, därefteratt i blakhetta som kan förväntas spana för en pilgrimsvandring ("utan spaning ingen aning") samt därefter fira gudstjänst i Emanuelskapellet, Ängaholmen i Delary. Sommarkyrkoherden har lärt sig att säga som alla kyrkoherdar: "Det är nåt att göra mest vareviga dag."
Graham då, vad gör han? Kanske kollar han BBC än en gång för att se ledaren för världens största demokrati reflektera över Brexit.
https://www.bbc.co.uk/news/uk-44802315
Christian Life ges ut för varje månad av Additional Curates Society och är nu inne på sin 37:e årgång. Åtta sidor disponeras så att de första sidorna ägnas åt ett centralt tema med en sida bild, mittuppslaget är förslag till "Mid-Week Meditation", två läsningar per dag, en meditationspunkt för veckan och så "Prayer Point". En bildsida till, en sida undervisning/instruktion och sista sidan med något som kallas "Scripture Search": uppgiften är att hitta markerade ord från ett bibelställe i en fyrkant med 144 bokstäver. "Korsordsvariant" skulle man kunna säga så att ni fattar. Tanken är att Christian Life blir ett litet pyssel och inte hamnar i pappersinsamlingen omedelbart, men också att bibelordet, som det knåpas med, rinner in i medvetandet.
Det anglikanska sinnet för humor ger nya insikter. I november 2018 (Bloggardag får läsa i förväg, som ni förstår) kommer en drapa som belyser problemet med gudstjänstagendor. Folk sitter och läser i stället för att följa med i bön och tillbedjan. Ibland firas Missa Tombola. Det är när gudstjänstordningen satts ihop så att någon då och då måste ropa ut vilken sida vi befinner oss på. "Regular shouting out of page numbers" som när vi spelar Bingo. Sådana analyser sätter Bloggardag oerhört värde på och infogas sålunda i minnesbanken begreppet "Missa Tombola". Det kan komma till användning, när vi nu begåvats med en ny kyrkohandbok och detta kan få sina följder för en församling, som försöker hänga med och tycka om det nya.
Bloggardag har fått exempel på församlingsblad från olika församlingar och intrycket är återkommande. Det är högsta anständiga blad, som gärna hänger sig åt musik och natur. Bladen vänder sig till alla. Då blir konsekvensen att bladen faktiskt inte vänder sig till någon. Något egentligt ärende har de inte. Men de stofferas vackert och kostar säkert mycket. Behållningen är att de som arbetar med församlingsbladen kan vara nöjda. Det syns att de gjort något. Men ingen utmanas att ta något steg in i trons mysterium, ingen får hjälp att upptäcka något och ingen bemöts som vore han eller hon en döpt medlem och en lärjunge till Jesus. Om trons verklighet inte återfinns i ett normalkyrkligt församlingsblad är Christian Life ett utomordentligt exempel på en annan hållning.
Bloggardag minns hur en av församlingarna i Kalmar hade en månadsbulletin, som skickades till dem som ville ha det. Det som överraskade prästen var berättelsen att grannen kunde komma in för att läsa det hopvikta A4-bladet, som gick från stencil till en produkt ur en modernare kopiator. Som väl var drabbades inte prästen av det välvillighetssyndrom som skulle tagit sig uttryck i att grannen fått sig ett eget blad tillsänt. Mycket bättre om grannen regelbundet kom in till en av de kyrkliga familjerna för att läsa och prata. Riktigt vad detta kan leda till i tidens längd, vet ingen. Men att det ointressanta inte leder till något, det vet alla.
Sommarkyrkoherden i Göteryd, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar avser denna söndag att fira högmässa i Pjätteryd, därefteratt i blakhetta som kan förväntas spana för en pilgrimsvandring ("utan spaning ingen aning") samt därefter fira gudstjänst i Emanuelskapellet, Ängaholmen i Delary. Sommarkyrkoherden har lärt sig att säga som alla kyrkoherdar: "Det är nåt att göra mest vareviga dag."
Graham då, vad gör han? Kanske kollar han BBC än en gång för att se ledaren för världens största demokrati reflektera över Brexit.
https://www.bbc.co.uk/news/uk-44802315
lördag 14 juli 2018
I sommarvärmen! Antjes människosyn I sommarvärmen!
Det blev upprört på Fredagsbloggen, så upprört att det är värt att uppmärksamma. Fokus sattes på Antjes predikan på Pingstdagen, men inte egentligen på ordet "babblande" utan på funktionsvariationen, ett handikapp som Antje beskrev i nedsättande termer. Det är en grupp som avhånats och fått träda fram på cirkus, som nu i rikshelgedomen stämplas just som så avvikande de är. Av Antje!
Nu försökte jag få ordning på hur jag ska länka, men misslyckades.
Läs själva efter lite egen verksamhet.
https://kristenopinion.wordpress.com/2018/07/13/babblande-dvargar-sa-arkebiskopen-fran-predikstolen/
Vill man fylla på med twittrande i ämnet bör det inte stöta på några problem.
Sensmoral: utmana inte handikapprörelsen och vad ni än tycker om kortvuxna, säg det inte och säg allra minst D-Ordet.
Nu försökte jag få ordning på hur jag ska länka, men misslyckades.
Läs själva efter lite egen verksamhet.
https://kristenopinion.wordpress.com/2018/07/13/babblande-dvargar-sa-arkebiskopen-fran-predikstolen/
Vill man fylla på med twittrande i ämnet bör det inte stöta på några problem.
Sensmoral: utmana inte handikapprörelsen och vad ni än tycker om kortvuxna, säg det inte och säg allra minst D-Ordet.
Kristna värden
Sveriges Kristna Råd kanske har någon kommentar till att nu två migrationsdomstolar (Malmö och Stockholm) underkänt lagstiftningen för de 9000 afghanerna och inte dömer efter den. SKR prisade, som vi minns, denna lag så vad säger man nu? Svaret är att det ännu inte fanns någon kommentar. Däremot rapporterades från KEK:s möte i Novi Sad och kontentan var att vi ska stå upp för kristna värden.
Bloggardag tror att skivor ska skäras tunt. Är det sålunda skillnad när det talas om "evangeliet" och när det talas om "kristna värden". Stalltips: antagligen. Kristna värden kan vara lite vad som helst – kristna värden styrs av kontexten och blir ibland det fosterländska med korset tecknat på fanan och i andra tider den internationella solidariteten. Evangeliet är mer obändigt radikalt än så. Det ställer oss i en mening utanför tiden men därmed mitt i den och mitt i tidens frågor med utmaning att då och där lyssna efter evighetens svar, sub specie aeternitatis. Det är en hållning bortom det enkla och det visar sig i att den kyrkliga gemenskapen fungerar som samtals- och ifrågasättargemenskap.
Ifrågasättandet ter sig alltmer viktigt. Vad är det som någon journalist beslutat att jag ska få någon liten kännedom om och hur ska detta jag ska få någon kännedom om vinklas, så att det jag ska få någon kännedom om stimulerar mig på rätt sätt och får mig att tänka och handla rätt? Bloggardag vill slå ett slag för misstänksamhetens hermeneutik.
Bloggardag såg bilder på en uppställning med NMR i Visby. Det fanns ett uppbåd av fler på det man kunde förstå var "den andra sidan". En kvinna gick fram med en prideflagga, som hon stack under näsan på en NMR-are. Polisen motade bort henne. En annan NMR-are tog hennes flagga. Vad var det vi såg? Vem provocerade vem? Demonstrationsfriheten gäller också NMR. Men nu ska det petas i lagen så att vi kan införa organisationsförbud av tysk modell. Det var detta som på sin tid gav oss Berufsverbot, riktat mot till exempel kommunistiska brevbärare. Är det ett kristet värde att i vår tid inte stå upp för sådana fri- och rättigheter som ger antidemokratiska krafter möjlighet att föra fram sina antidemokratiska budskap i demokratisk ordning?
Alternativhållningen – evangeliets? – kanske kunde vara att hela tiden både ta debatten och föra en sådan politik som inte ger nationalsocialismen någon bas och några utvecklingsmöjligheter. Om det vi nu ser ens är nationalsocialism och inte bara huliganism med pretentioner. När en NMR-are talade för etnisk rensning, tydligen fullbordad 2028, och någon just studerat den sortens rensning i Sanimir Resics bok Jugoslaviens undergång tycktes idén rätt befängd. Kan Bloggardag vara ensam om att tänka så? Är vi inte en absolut folkmajoritet som alls inte vill se NMR-arnas etniska rensning och att de därför aldrig kommer att kunna genomföra den?
Är inte NMR-arna skrämmande? Bloggardag vet inte. De kanske ska uppfattas vara mer löjligt pretentiösa och hanteras med ett gott stycke munterhet mer än med den upphetsning som bekräftar deras världsbild? Bloggardag litar dock inte på att de med "kristna värden" kan hantera detta.
Det kom ett budskap från Lutherska världsförbundet om vikten att stå högerpopulismen emot. Det verkar på Bloggardag lite desperat och alls inte analyserande och inbjudande till samtal vad som än sägs. Bloggardag litar inte på LVF-arna och misstror deras budskap. Vem riktar sig deras budskap till och vilka riktar det sig mot och vilket är budbärarnas mandat? Är det maningen att vi ska ställa upp och slåss mot halmgubbar i Ludvika och på några andra ställen? Vad vill Antje ha sagt till oss? Och ska detta predikas på söndagarna för den häpna allmogen?
Bloggardag lägger en hänvisning till det tvåsidiga budskapet från LVF för han vill att adressen ska stå i texten men Bloggardag kanske lär sig att länka en dag när han inte är riktigt så konsternerad som nu.
https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/2018/documents/message_to_the_member_churches_on_being_churches_of_hope_-_council_en.pdf
Dystrare personer än Bloggardag skulle kunna komma att dra slutsatsen att vi ser ett utomordentligt exempel på politisering av dåligt märke i de kyrkliga sammanhangen, dvs som ett uttryck för den politiskt opålitliga medelklassens fruktan och traktan. Ser vi också hur kyrkosystemets företrädare inte litar på folket utan tänker att de kristliga med olika budskap bär världen? Det tror inte Bloggardag. Det där bärandet handlar om helt andra insatser. Fromma!
Etnisk-nationell populism – är det detta som migrationsdomstolarna ägnar sig åt? Kan inte Antje ge oss besked? Ska SKR lämna oss villrådiga? Vilken vägledning får vi i dessa frågor av aposteln, Rm 12:2? Inte vet Bloggardag. Det låter fint men är inte denna typ av biblicism rätt oanvändbar rent praktiskt? Den skapar fler frågor än den ger svar. Så var finns de öppna fora där samtal om dessa frågor kan föras? Är vi dömda till att få förstuckna budskap i nyhetsförmedling och propåer från det ekumeniska, men i alla viktiga frågor egentligen lämnas villrådiga?
Hur tänker Antje och de resande delegationerna att vi ska göra rent konkret i församlingarna när det handlar om migrationsfrågor och frågorna om grundläggande fri- och rättigheter. Är det ett kristet värde att de ska begränsas? Varför det? På vilket sätt? Och vad gäller då för t ex kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*? Ska de förbjudas att organisera sig med argumentet att de är emot alla människors lika värde?
Kloka människor varsnar faror, tror Bloggardag. Förliten eder icke på furstar. Ps 146:2. Men den hållningen kanske egentligen bara uttrycker populism? Så är det populistiska jurister i Lagrådet och migrationsdomstolarna? Förvirringen är vår arvedel.
Bloggardag tror att skivor ska skäras tunt. Är det sålunda skillnad när det talas om "evangeliet" och när det talas om "kristna värden". Stalltips: antagligen. Kristna värden kan vara lite vad som helst – kristna värden styrs av kontexten och blir ibland det fosterländska med korset tecknat på fanan och i andra tider den internationella solidariteten. Evangeliet är mer obändigt radikalt än så. Det ställer oss i en mening utanför tiden men därmed mitt i den och mitt i tidens frågor med utmaning att då och där lyssna efter evighetens svar, sub specie aeternitatis. Det är en hållning bortom det enkla och det visar sig i att den kyrkliga gemenskapen fungerar som samtals- och ifrågasättargemenskap.
Ifrågasättandet ter sig alltmer viktigt. Vad är det som någon journalist beslutat att jag ska få någon liten kännedom om och hur ska detta jag ska få någon kännedom om vinklas, så att det jag ska få någon kännedom om stimulerar mig på rätt sätt och får mig att tänka och handla rätt? Bloggardag vill slå ett slag för misstänksamhetens hermeneutik.
Bloggardag såg bilder på en uppställning med NMR i Visby. Det fanns ett uppbåd av fler på det man kunde förstå var "den andra sidan". En kvinna gick fram med en prideflagga, som hon stack under näsan på en NMR-are. Polisen motade bort henne. En annan NMR-are tog hennes flagga. Vad var det vi såg? Vem provocerade vem? Demonstrationsfriheten gäller också NMR. Men nu ska det petas i lagen så att vi kan införa organisationsförbud av tysk modell. Det var detta som på sin tid gav oss Berufsverbot, riktat mot till exempel kommunistiska brevbärare. Är det ett kristet värde att i vår tid inte stå upp för sådana fri- och rättigheter som ger antidemokratiska krafter möjlighet att föra fram sina antidemokratiska budskap i demokratisk ordning?
Alternativhållningen – evangeliets? – kanske kunde vara att hela tiden både ta debatten och föra en sådan politik som inte ger nationalsocialismen någon bas och några utvecklingsmöjligheter. Om det vi nu ser ens är nationalsocialism och inte bara huliganism med pretentioner. När en NMR-are talade för etnisk rensning, tydligen fullbordad 2028, och någon just studerat den sortens rensning i Sanimir Resics bok Jugoslaviens undergång tycktes idén rätt befängd. Kan Bloggardag vara ensam om att tänka så? Är vi inte en absolut folkmajoritet som alls inte vill se NMR-arnas etniska rensning och att de därför aldrig kommer att kunna genomföra den?
Är inte NMR-arna skrämmande? Bloggardag vet inte. De kanske ska uppfattas vara mer löjligt pretentiösa och hanteras med ett gott stycke munterhet mer än med den upphetsning som bekräftar deras världsbild? Bloggardag litar dock inte på att de med "kristna värden" kan hantera detta.
Det kom ett budskap från Lutherska världsförbundet om vikten att stå högerpopulismen emot. Det verkar på Bloggardag lite desperat och alls inte analyserande och inbjudande till samtal vad som än sägs. Bloggardag litar inte på LVF-arna och misstror deras budskap. Vem riktar sig deras budskap till och vilka riktar det sig mot och vilket är budbärarnas mandat? Är det maningen att vi ska ställa upp och slåss mot halmgubbar i Ludvika och på några andra ställen? Vad vill Antje ha sagt till oss? Och ska detta predikas på söndagarna för den häpna allmogen?
Bloggardag lägger en hänvisning till det tvåsidiga budskapet från LVF för han vill att adressen ska stå i texten men Bloggardag kanske lär sig att länka en dag när han inte är riktigt så konsternerad som nu.
https://www.lutheranworld.org/sites/default/files/2018/documents/message_to_the_member_churches_on_being_churches_of_hope_-_council_en.pdf
Dystrare personer än Bloggardag skulle kunna komma att dra slutsatsen att vi ser ett utomordentligt exempel på politisering av dåligt märke i de kyrkliga sammanhangen, dvs som ett uttryck för den politiskt opålitliga medelklassens fruktan och traktan. Ser vi också hur kyrkosystemets företrädare inte litar på folket utan tänker att de kristliga med olika budskap bär världen? Det tror inte Bloggardag. Det där bärandet handlar om helt andra insatser. Fromma!
Etnisk-nationell populism – är det detta som migrationsdomstolarna ägnar sig åt? Kan inte Antje ge oss besked? Ska SKR lämna oss villrådiga? Vilken vägledning får vi i dessa frågor av aposteln, Rm 12:2? Inte vet Bloggardag. Det låter fint men är inte denna typ av biblicism rätt oanvändbar rent praktiskt? Den skapar fler frågor än den ger svar. Så var finns de öppna fora där samtal om dessa frågor kan föras? Är vi dömda till att få förstuckna budskap i nyhetsförmedling och propåer från det ekumeniska, men i alla viktiga frågor egentligen lämnas villrådiga?
Hur tänker Antje och de resande delegationerna att vi ska göra rent konkret i församlingarna när det handlar om migrationsfrågor och frågorna om grundläggande fri- och rättigheter. Är det ett kristet värde att de ska begränsas? Varför det? På vilket sätt? Och vad gäller då för t ex kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*? Ska de förbjudas att organisera sig med argumentet att de är emot alla människors lika värde?
Kloka människor varsnar faror, tror Bloggardag. Förliten eder icke på furstar. Ps 146:2. Men den hållningen kanske egentligen bara uttrycker populism? Så är det populistiska jurister i Lagrådet och migrationsdomstolarna? Förvirringen är vår arvedel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)