"Det är folkrörelse och arbetsgemenskap" löd uppenbarligen mina olyckliga ord om folket i Nymans garage, som packar valsedlar. Detta får Frimodig kyrka inte vara för någon som presenterar sig som "kyrkotillhörig iakttagare". Fluktare, alltså. Men vad jag beskrev var en arbetsform!
Till skillnad från en rörelse med funktionärer, får Frimodig kyrkas, FK, medlemmar och sympatisörer en chans att träffas i Nymans garage, Vallvägen 5 i Ingelstad. Folkrörelser sätter folk i rörelse och arbetsgemenskapen är livsform. Det vet vi som är folkrörelsefostrade. Och folk i rörelse betyder inte att de utgör en majoritet. Har scoutrörelsen någonsin bestått av en majoritet av folket - eller nykterhetsrörelsen - eller frikyrkligheten?
Nu undrar vän av ordning varför tryckeriet inte kan sända valsedlarna direkt till valnämnden utan mellanlandning i garage, Nymans i Ingelstad och Murrays i Uppsala t ex. Det undrar många. De stora partierna vill ha det så här. Egentligen ökar detta deras intresse att mellanlanda valsedlar mig att få veta hur pengaströmmarna går bakom kulisserna. Vem betalar partierna för jobbet? Hur mycket av partistöd och partiresurser kan läggas på kyrkovalet - och alltså finansieras med bl a mina skattemedel.
FK drog inte ihop så många röster som publik på Friend's Arena - ligger denna arena i Sverige? FK är litet, ynkligt, förstår jag. Men i kristna sammanhang kan nog litenhetsargumentet aldrig bli ett motargument. Valet av David som kung eller egenheten att Guds Son föds som ett litet barn eller kallandet av en handfull apostlar - allt är litet. Gott så. Och kanske ska FK aldrig bli stort utan bevara sin saltfunktion? Vi ska i vart fall inte bygga upp en gigantisk kyrkopolitisk struktur som engagerar människor och kallar till möten och sammanträden. Kyrkopolitiken ska bara vara en stödfunktion till kyrkolivet, inte kyrkoliv! I normalfallet drar några stycken runt vardagsarbetet. Vid särskilda tillfällen träffas medlemmar och sympatisörer men bara just så mycket att det är roligt och meningsfullt. Samt stimulerar deltagandet i kyrkolivet!
POSK:s Inger Harlevi, Visby, lät i går tala om sig. Hon tycker inte om att anställda i Svenska kyrkan kandiderar till förtroendeuppdrag. "Det blir inte trovärdigt. Det ska vara en folkkyrka, inte de anställdas kyrka. Det är den redan i alldeles för hög grad." Tänker POSK verkligen så? Vad tycker prosten Isacsson i Växjö eller komminister Rosenquist på södra Öland om Harlevis utspel - för båda kandiderar väl till kyrkomötet? Menar POSK att det skulle vara bättre om kyrkomötet endast bestod av icke anställda samt biskopar? Men var vi inte rätt många just anställda som byggde upp PPO som blev POSK? När ändrade POSK politik?
FK har gott om präster och diakoner på sina listor - också. Kompetensen bland dem som står på våra listor behöver vi inte blygas över. Idiotkoefficienten verkar också vara lägre på FK:s listor än på andra - men jag medger att saken är svår att mäta. Men Oxenstiernas ord till gossen håller fortfarande: "Min son, om du visste med vilken ringa vishet världen styres." Det gäller kyrkostyrandet också.
onsdag 31 juli 2013
tisdag 30 juli 2013
Dra sig undan
Inför det som blir dumt eller mödosamt finns det en frestelse att dra sig undan. "Svenska kyrkans styrsystem är av ett sådant slag, annat jag inte röstar i kyrkovalet" är ett argument att ta på allvar. Det är psykologiskt begripligt, inte minst som ansträngningarna inför kyrkovalet är att locka folk att rösta. Valet ska legitimeras av att det blir mer än 10% som röstar. Kanske till och med 12 - eller 13%! Men vad röstar man på? Handlingsprogrammen har man inte läst. En del röstar på det parti de alltid röstar på och är medlemmar i. Andra röstar på någon de känner - men känner allt färre eftersom valet inte handlar om ett mycket lokalt kyrkoråd utan - på norra Öland - ett kyrkoråd som sätts samman av folk från många socknar. En del som röstade förra valet, har lämnat Svenska kyrkan - somliga genom aktivt val "en sådan kyrka kan man inte tillhöra och understödja med sina pengar", andra genom passivt val. De har helt enkelt dött. Och så finns de som vämjes över kyrkovalet och inte röstar fast de har rösträtt.
Jag tror man ska rösta. Argumentet är egentligen att en kristen inte får dra sig undan. Det är en illusion att tänka att om kyrkosystemet faller ihop under sin egen tyngd så kommer Svenska kyrkan att frisk och glad likt en fågel Fenix att resa sig. Vi har inget alternativ till det mödosamma att bedriva kyrkokritik och lägga fram visionerna för en levande, folklig kyrka och den som vill detta, får rösta på dem som står för ett sådant program.
Nu finns det förträffliga personer också i de politiska partierna. Den kristne bolsjeviken Nisse Rehnström från Norrland var en sådan. Han valdes in i kyrkomötet 2001 med fler röster än någon vänsterpartist, men de andra bolsjevikerna fann snart att Nisse företrädde klassisk kristendom och alls inte stod för partiets kristendomstolkning (eller vad man ska kalla företeelsen). Han sattes raskt ut i kylan och partiets behandling av honom förkortade hans liv, menar jag. Att Gudrun Schyman pinkat i mattan på en biograf eller försummat betala skatt är beteenden som är milda i jämförelse mot den skändliga behandlingen av Nisse Rehnström. Men fallet illustrerar hur det blir med partipolitik. Förträffliga personer är en sak. Partisystemet ett annat. Ställs de två emot varandra, vinner partiet. Vi kanske alldeles för fort har glömt komministern/kommunisten Rehnström?
I årets kyrkoval finns det alla skäl att inte rösta partipolitiskt. Partipolitik har inte i Svenska kyrkan att göra. Det kan man säga till grannar och vänner - och de flesta håller med. Det är också ett fullgott skäl att animera dem att rösta den 15 september. Vi kan fortfarande göra skillnad, menar jag.
Frimodig kyrka i Växjö stift packar valsedlar den 10 augusti kl 10.30 hos Nymans i Ingelstad. Det är folkrörelse och arbetsgemenskap. Vill någon som inte är medlem komma, går det bra förstås. Vi arbetar på med paketinslagning och prata Kyrka. Kan det bli bättre? Den som vill vara med, kan mejla mig. d.sandahl@telia.com
Jag tror man ska rösta. Argumentet är egentligen att en kristen inte får dra sig undan. Det är en illusion att tänka att om kyrkosystemet faller ihop under sin egen tyngd så kommer Svenska kyrkan att frisk och glad likt en fågel Fenix att resa sig. Vi har inget alternativ till det mödosamma att bedriva kyrkokritik och lägga fram visionerna för en levande, folklig kyrka och den som vill detta, får rösta på dem som står för ett sådant program.
Nu finns det förträffliga personer också i de politiska partierna. Den kristne bolsjeviken Nisse Rehnström från Norrland var en sådan. Han valdes in i kyrkomötet 2001 med fler röster än någon vänsterpartist, men de andra bolsjevikerna fann snart att Nisse företrädde klassisk kristendom och alls inte stod för partiets kristendomstolkning (eller vad man ska kalla företeelsen). Han sattes raskt ut i kylan och partiets behandling av honom förkortade hans liv, menar jag. Att Gudrun Schyman pinkat i mattan på en biograf eller försummat betala skatt är beteenden som är milda i jämförelse mot den skändliga behandlingen av Nisse Rehnström. Men fallet illustrerar hur det blir med partipolitik. Förträffliga personer är en sak. Partisystemet ett annat. Ställs de två emot varandra, vinner partiet. Vi kanske alldeles för fort har glömt komministern/kommunisten Rehnström?
I årets kyrkoval finns det alla skäl att inte rösta partipolitiskt. Partipolitik har inte i Svenska kyrkan att göra. Det kan man säga till grannar och vänner - och de flesta håller med. Det är också ett fullgott skäl att animera dem att rösta den 15 september. Vi kan fortfarande göra skillnad, menar jag.
Frimodig kyrka i Växjö stift packar valsedlar den 10 augusti kl 10.30 hos Nymans i Ingelstad. Det är folkrörelse och arbetsgemenskap. Vill någon som inte är medlem komma, går det bra förstås. Vi arbetar på med paketinslagning och prata Kyrka. Kan det bli bättre? Den som vill vara med, kan mejla mig. d.sandahl@telia.com
måndag 29 juli 2013
Carl Strandberg
Förre domprosten, docenten Carl Strandberg dog den 12 juli 87 år gammal. Honom tyckte vi mycket om. Jag kan höra hans lite torra skratt inför någon tidens dumhet. Carl var rolig - och klarsynt. Dumhet hade han något svårt för, monumental klerikal dumhet hade han monumentalt svårt för.
Nu kommer små notiser om honom. Svenska Dagbladet rymde i går minnesord av domprostarna Danielson och Dalman samt biskop Jonson. Där får vi veta att "många ansåg honom vara den främste bland Svenska kyrkans kyrkolagfarna sakkunniga". Carl och Nils Glimelius bland prästerna, skulle jag säga. Båda var dissidenter. Det kan ni fundera över. Hur kommer det sig att de främsta bland de kyrkolagskunniga har blivit dissidenter i Svenska kyrkan? Det borde, om ni är normalbegåvade, kunna uppfattas vara ett problem. För er! För Svenska kyrkan!
Om Carl heter det nu: "Hans övertygelse i frågan om kvinnliga präster förhindrade en eventuell utnämning". Man glömde skriva att Carl efter två biskopsförslag, varav ett på första plats, inte längre ställde upp. Och: "Efter kyrkomötesreformen 1983 ville han inte längre vara ombud i kyrkomötet, och Svenska kyrkan förlorade värdefull kompetens." Så var det - men tvingar inte framställningen fram några viktiga frågor, som inte handlar om Carl utan om Svenska kyrkan? Vad var det som hände och som gjorde att Carl efter två biskopsförslag och sex kyrkomöten sa nej. Det var också Carl som skrev texten till reservationen 1982, när vi (jag var med) menade att ett kyrkomöte av det slag som nu infördes egentligen - fast i stilististiskt elegant form - underkändes just som kyrkomöte.
Carl skrev prästmötesavhandlingen Präst och kyrkoråd. Året var 1974 och boken kallas "en kyrkorättslig skiss". Carl-typiskt! Jag påstår att det går en röd linje mellan ärkebiskop Brilioths bok Vården om kyrkan och Carls prästmötesavhandling. Så mycket värre när Carl menade att ingenting av vad han skrev i början av 1970-talet gällde den kyrkostruktur som nu konstruerats. Det finns nog skäl att läsa om hans prästmötesavhandling för att 1. se om hans egen senare bedömning stämmer och 2. fråga hur det kunde blir så.
År 1958 kom boken Kyrkotankar (Gleerups, Lund) där Carl skrev uppsatsen Det kyrkopolitiska läget. Låna boken på sockenbiblioteket eller fråga någon gammal präst om ni kan få låna - vilket ni inte borde få, böcker och fruar lånar man inte ut. Analyserna är klara och ärendet egentligen att peka på Kyrkans eget ansvar när staten tillåts föra sin politik utan medvetet kyrkligt motstånd. Carl hänvisar i artikeln till sina bidrag i tidskrifterna Kyrklig Förnyelse I:1957 och Vår Lösen 3:1957. Kanske det bästa sättet att hedra Carls minne är omläsningen?
Vad tror ni - hade han rätt? Han skrev:
"Ger Kyrkan på en enda punkt i fråga om sin tro vika inför Kungl. Maj:ts och opinionens tryck, är snart hela gärdet upprivet; ingen skall föreställa sig att man kommer att göra halt vid denna fråga. På punkt efter punkt kommer Kyrkans bekännelse i blickfältet, och till slut är den inte längre bestämd av Guds Ord utan av folkviljan. Och därmed är det också ute med Svenska kyrkan." (Det kyrkopolitiska läget i Kyrkotankar, s 120)
Förresten var det inte den här sortens referenser till Carl som biskopen och domprostarna gav i Svenskan.
Nu kommer små notiser om honom. Svenska Dagbladet rymde i går minnesord av domprostarna Danielson och Dalman samt biskop Jonson. Där får vi veta att "många ansåg honom vara den främste bland Svenska kyrkans kyrkolagfarna sakkunniga". Carl och Nils Glimelius bland prästerna, skulle jag säga. Båda var dissidenter. Det kan ni fundera över. Hur kommer det sig att de främsta bland de kyrkolagskunniga har blivit dissidenter i Svenska kyrkan? Det borde, om ni är normalbegåvade, kunna uppfattas vara ett problem. För er! För Svenska kyrkan!
Om Carl heter det nu: "Hans övertygelse i frågan om kvinnliga präster förhindrade en eventuell utnämning". Man glömde skriva att Carl efter två biskopsförslag, varav ett på första plats, inte längre ställde upp. Och: "Efter kyrkomötesreformen 1983 ville han inte längre vara ombud i kyrkomötet, och Svenska kyrkan förlorade värdefull kompetens." Så var det - men tvingar inte framställningen fram några viktiga frågor, som inte handlar om Carl utan om Svenska kyrkan? Vad var det som hände och som gjorde att Carl efter två biskopsförslag och sex kyrkomöten sa nej. Det var också Carl som skrev texten till reservationen 1982, när vi (jag var med) menade att ett kyrkomöte av det slag som nu infördes egentligen - fast i stilististiskt elegant form - underkändes just som kyrkomöte.
Carl skrev prästmötesavhandlingen Präst och kyrkoråd. Året var 1974 och boken kallas "en kyrkorättslig skiss". Carl-typiskt! Jag påstår att det går en röd linje mellan ärkebiskop Brilioths bok Vården om kyrkan och Carls prästmötesavhandling. Så mycket värre när Carl menade att ingenting av vad han skrev i början av 1970-talet gällde den kyrkostruktur som nu konstruerats. Det finns nog skäl att läsa om hans prästmötesavhandling för att 1. se om hans egen senare bedömning stämmer och 2. fråga hur det kunde blir så.
År 1958 kom boken Kyrkotankar (Gleerups, Lund) där Carl skrev uppsatsen Det kyrkopolitiska läget. Låna boken på sockenbiblioteket eller fråga någon gammal präst om ni kan få låna - vilket ni inte borde få, böcker och fruar lånar man inte ut. Analyserna är klara och ärendet egentligen att peka på Kyrkans eget ansvar när staten tillåts föra sin politik utan medvetet kyrkligt motstånd. Carl hänvisar i artikeln till sina bidrag i tidskrifterna Kyrklig Förnyelse I:1957 och Vår Lösen 3:1957. Kanske det bästa sättet att hedra Carls minne är omläsningen?
Vad tror ni - hade han rätt? Han skrev:
"Ger Kyrkan på en enda punkt i fråga om sin tro vika inför Kungl. Maj:ts och opinionens tryck, är snart hela gärdet upprivet; ingen skall föreställa sig att man kommer att göra halt vid denna fråga. På punkt efter punkt kommer Kyrkans bekännelse i blickfältet, och till slut är den inte längre bestämd av Guds Ord utan av folkviljan. Och därmed är det också ute med Svenska kyrkan." (Det kyrkopolitiska läget i Kyrkotankar, s 120)
Förresten var det inte den här sortens referenser till Carl som biskopen och domprostarna gav i Svenskan.
söndag 28 juli 2013
Förstöra en söndagsmorgon?
Nej, jag förstör inte denna söndagsmorgon genom att läsa Centerpartiets kyrkopolitiska program. Det depressionspillret får anstå. Det är fastställt av partistyrelsen, så fint är det på riktigt.
Av vad jag hittills läst och redovisat på bloggen framstår en sak alldeles klart. Med politiska partier i det kyrkliga systemet kommer med nödvändighet de politiska partierna att skriva agendan och agendan är de olika partiernas som ska implementera sin egen politik på Svenska kyrkan. Jag håller före att Louis Althusser hade rätt när han talade om ideologiska statsapparater och Kyrkan som en sådan som inte ska lämnas utan kontroll utan användas. Hur en kyrkokristen alls kan överväga att rösta på en person som företräder ett parti, övergår mitt förstånd. Att partiernas hejdukar gör det, fattar jag lätt. Men det rådande systemet förhindrar all egentlig kyrklig förnyelse. Vi talar med fader Gunnar om en ockuperad kyrkoprovins.
Men finns det inte förträffliga personer i de politiska partierna? I högsta grad. De kan vara fromma också - men i tjänst åt ett för Kyrkan förödande system. Dessa förträffliga kyrkokristna i det politiska systemet legitimerar maktövertagandet. Rätta mig med sakargument om jag har fel men bered er då på att jag tar fram Göran Gustafssons undersökning om kyrkofullmäktige. Eller bered på att jag läser innantill i de politiska partiernas valmanifest. De är ute för att med sin politik prägla Svenska kyrkan. Det sägs rent ut. Och jag svarar: Detta är förödande för Svenska kyrkan. Deras intresse är inte Kyrkans intresse. Samtidigt måste vi ha i minne att det är politiska partiers skyldighet att försöka genomdriva sin politik där de kan. Just därför måste Svenska kyrkan vara fri från partipolitik. Storheterna är inkompatibla. Slagordet LIBERTAS ECCLESIAE - Kyrkans frihet! - är dagsaktuellt.
Nu har jag inte kollat vilka som sitter i partistyrelsen för S eller C men en enkel gissning är väl att samtliga där inte tillhör Svenska kyrkan. Likväl är det dessa som fastställer kyrkoprogrammet. Är det verkligen bara jag som ser detta vara uppseendeväckande?
Blir det inte bättre när den kyrkopolitiska organisationen frigörs från partiet och framträder med annat men snarlikt namn? Som man kunde se av det liberala kyrkoprogrammet är det samma politik. Hur det är med kristdemokraterna vet jag inte än. Det ska bli intressant att se vilka frågor de driver och uppseendeväckande om de driver andra frågor än partiet brukar. För den som roas av materialistisk historieskrivning skulle det förstås också vara intressant att undersöka om de kyrkopolitiska grupperna får understöd av partierna - pengar, personal, lokaler eller andra resurser lika. Hur är det? Förs av mig inbetalda skattemedel som blir partistöd eller verksamhetsstöd som understöd i någon form till de politiska partiernas kyrkopolitiska organ? Kan man redovisa? Tvingas jag att med skattemedel bidra till något som jag i det kyrkopolitiska valet alls inte vill understödja?
Till och med utan att fortsätta läsa handlingsprogram blev min entusiasm något begränsad. Men hav tröst. Snart är det stor mässa på Skäftekärr och på onsdag invigs nya fotbollsplanen, med konstgräs kl 17. Bankett vidtar efter mässan 18.30 vilket betyder bankett kl 20. Alla går kanske inte i mässan men kvällen fungerar. I går var Löttorp arena för maratonloppet. Jag tog mig bort och kollade målgången. Jag har sett pensionärer springa. Sådant finner jag egendomligt. ÄR det inte just egendomligt? För att inte i dessa myggtider drabbas av malaria, tog jag profylaktiskt lite tonic dessförinnan. Hur hamnade vår man, nr 104? Han kom sist - efter att under 20 km sprungit med kramp i benet. Ibland blir det egendomliga beundransvärt. Jag har lovat frukost kl 9. Undrar i vilket skick han tar sig ner för prästgårdens trappa.
Av vad jag hittills läst och redovisat på bloggen framstår en sak alldeles klart. Med politiska partier i det kyrkliga systemet kommer med nödvändighet de politiska partierna att skriva agendan och agendan är de olika partiernas som ska implementera sin egen politik på Svenska kyrkan. Jag håller före att Louis Althusser hade rätt när han talade om ideologiska statsapparater och Kyrkan som en sådan som inte ska lämnas utan kontroll utan användas. Hur en kyrkokristen alls kan överväga att rösta på en person som företräder ett parti, övergår mitt förstånd. Att partiernas hejdukar gör det, fattar jag lätt. Men det rådande systemet förhindrar all egentlig kyrklig förnyelse. Vi talar med fader Gunnar om en ockuperad kyrkoprovins.
Men finns det inte förträffliga personer i de politiska partierna? I högsta grad. De kan vara fromma också - men i tjänst åt ett för Kyrkan förödande system. Dessa förträffliga kyrkokristna i det politiska systemet legitimerar maktövertagandet. Rätta mig med sakargument om jag har fel men bered er då på att jag tar fram Göran Gustafssons undersökning om kyrkofullmäktige. Eller bered på att jag läser innantill i de politiska partiernas valmanifest. De är ute för att med sin politik prägla Svenska kyrkan. Det sägs rent ut. Och jag svarar: Detta är förödande för Svenska kyrkan. Deras intresse är inte Kyrkans intresse. Samtidigt måste vi ha i minne att det är politiska partiers skyldighet att försöka genomdriva sin politik där de kan. Just därför måste Svenska kyrkan vara fri från partipolitik. Storheterna är inkompatibla. Slagordet LIBERTAS ECCLESIAE - Kyrkans frihet! - är dagsaktuellt.
Nu har jag inte kollat vilka som sitter i partistyrelsen för S eller C men en enkel gissning är väl att samtliga där inte tillhör Svenska kyrkan. Likväl är det dessa som fastställer kyrkoprogrammet. Är det verkligen bara jag som ser detta vara uppseendeväckande?
Blir det inte bättre när den kyrkopolitiska organisationen frigörs från partiet och framträder med annat men snarlikt namn? Som man kunde se av det liberala kyrkoprogrammet är det samma politik. Hur det är med kristdemokraterna vet jag inte än. Det ska bli intressant att se vilka frågor de driver och uppseendeväckande om de driver andra frågor än partiet brukar. För den som roas av materialistisk historieskrivning skulle det förstås också vara intressant att undersöka om de kyrkopolitiska grupperna får understöd av partierna - pengar, personal, lokaler eller andra resurser lika. Hur är det? Förs av mig inbetalda skattemedel som blir partistöd eller verksamhetsstöd som understöd i någon form till de politiska partiernas kyrkopolitiska organ? Kan man redovisa? Tvingas jag att med skattemedel bidra till något som jag i det kyrkopolitiska valet alls inte vill understödja?
Till och med utan att fortsätta läsa handlingsprogram blev min entusiasm något begränsad. Men hav tröst. Snart är det stor mässa på Skäftekärr och på onsdag invigs nya fotbollsplanen, med konstgräs kl 17. Bankett vidtar efter mässan 18.30 vilket betyder bankett kl 20. Alla går kanske inte i mässan men kvällen fungerar. I går var Löttorp arena för maratonloppet. Jag tog mig bort och kollade målgången. Jag har sett pensionärer springa. Sådant finner jag egendomligt. ÄR det inte just egendomligt? För att inte i dessa myggtider drabbas av malaria, tog jag profylaktiskt lite tonic dessförinnan. Hur hamnade vår man, nr 104? Han kom sist - efter att under 20 km sprungit med kramp i benet. Ibland blir det egendomliga beundransvärt. Jag har lovat frukost kl 9. Undrar i vilket skick han tar sig ner för prästgårdens trappa.
lördag 27 juli 2013
Fiske i grumligt vatten - eller i levande?
FiSK ätr liberalernas kyrkliga grupp. FLiSK skulle den väl rätteligen heta: Fria liberaler i Svenska kyrkan. Alla liberaler oavsett partipolitisk tillhörighet kan vara med som förtroendevalda. Symbolen med fisken "är erkänd i alla kyrkor", heter det. Ja som ett bekännelsetecken för alla kristna, inte som en partisymbol, kan man påpeka. "Denna symbol har vi med stolthet gjort till vår." Hur går sådant till? Sno alla kristnas tillhörighetstecken och göra detta till vårt? Och hur kan det av FLiSK bli n - fisk? Var det inte just liberalismen som plötsligt var poängen - och den försvann omedelbart! Blev till intet, intet, intet i ambitionen att få ha alla kristnas symbol som sin egen.
Handlingprogrammet är stort. Om jag citerar från inledningen om en "Öppen och fördomsfri kyrka" går det att förstå vad saken handlar om:
"Genom att rösta på FiSK stödjer du en nomineringsgrupp som arbetar för att kyrkan kraftfullt ska agera mot varje form av främlingsfientlighet, rasism och homofobi. Vi tror på att samtliga människor är skapade till Guds avbild och därför okränkbara.Vi vill därför att kyrkan skall vara en tydlig röst i arbetet med att skapa ett samhälle fritt från diskriminering och där de mänskliga rättigheterna värnas. Vi vill att arbetet med att sprida öppenhet och tolerans ska genomsyra samtliga nivåer i Svenska kyrkan liksom kyrkans internationella arbete."
Vi tror på? Människan skapad till Guds avbild är förstås judendomens och Kyrkans tro. Utan Kyrkan hade nog inga liberaler tänkt som de gör. Men vad betyder satsen? Kraftfullt agera? Det intressanta är dock att för liberalerna är Svenska kyrkan den arena där deras politik ska genomföras. Allt handlar om vad de vill, inte om att ställa frågan vad Kristus vill med sin kyrka.
"Många medlemar har i dag få kontakter med kyrkan. Då blir det särskilt viktigt att varje kontakt blir så positiv som möjligt. FiSK vill att de tillhöriga, Svenska kyrkans medlemmar, ska vara i centrum. Vi vill säkerställa att anställda, ideellt engagerade och förtroendevalda i kyrkan agerar med en öppen och välkomnande attityd."
Det kundtillvända perspektivet kanske lockar? Men är det inte Jesus som ska vara i centrum? Och hur kan enskildas bemötande vara en politisk fråga - den är väl mest personlig? Hur säkerställer man att en präst alltid är på gott humör - säkerställer var ordet. Jag vill veta. Och förtroendevalda som agerar med en öppen och välkomnande attityd - vad är det, som katekesens ord lyder? Blir man trlött eller blir man trött?
"Svenska kyrkan är en mycket stor arbetsgivare. FiSK vill betona vikten av att kyrkan bedriver ett aktivt arbete för att skapa en god och inkluderande arbetsmiljö. Vi anser till exempel att det är dags att sätta punkt i kvinnoprästfrågan. Vi vill tydligt sända ut budskapet att kvinnor och män på lika villkor ska kunna inneha samtliga ämbeten och uppdrag i Svenska kyrkan."
Det låter något. Sätta punkt - och detta år 2013. Hur ska det gå till? Och vilket är problemet just nu? Har inte punkten satts genom yrkesförbud och befordringsstopp? Vad mer ska göras? Tankeförbud? Forskningsförbud? Publiceringsförbud? Liberalismen är faktiskt anslående. För inte kan väl tanken vara den att gräva igenom problemkomplexet från början igen och se vad det var som gick fel?
Homofobi och kvinnoprästfråga. FLiSK presenterar sig. Som en största lutherska kyrkan i världen har också Svenska kyrkan ett särskilt ansvar för HBTQ-frågan, "ett särskilt ansvar för att i de samtal som förs med andra kristna samfund tydligt stå upp för likabehandling och det kristna kärleksbudskapet." med andra ord: Nu ska negrerna får lära sig!
Inte ett ord om Jesus i handlingsprogrammet - däremot vill FiSK "att gudstjänster och kyrkliga handlingar ska ge människor enmening och hjälp i vardagen". Det kan man tycka - men tappar då att gudstjänsten 8inte är terapi för oss utan lovsång till Gud - också. Och vad ger ni mig för satsen att de som deltar i gudstjänsten "ska mötas av ett tilltal som svarar mot deras behov". Just nu lockar pensionen! Jag vill inte vara i den kyrka liberalerna önskar: "Tillsammans med andra former av gudstjänster och musikarrangemang kan vi skapa en kyrka där människor i olika situationer kan känna gemenskap och glädje." Vi skapar - jag som trodde att det var Gods Ande!
Jag bläddrade handlingsprogrammet en gång till. Faktiskt, om jag inte är för ofokuserad, inte ett ord om Jesus. Kyrkan ska vara liberalismens arena och agent. Då behövs väl ingen Frälsare när allt kommer till allt.
Handlingprogrammet är stort. Om jag citerar från inledningen om en "Öppen och fördomsfri kyrka" går det att förstå vad saken handlar om:
"Genom att rösta på FiSK stödjer du en nomineringsgrupp som arbetar för att kyrkan kraftfullt ska agera mot varje form av främlingsfientlighet, rasism och homofobi. Vi tror på att samtliga människor är skapade till Guds avbild och därför okränkbara.Vi vill därför att kyrkan skall vara en tydlig röst i arbetet med att skapa ett samhälle fritt från diskriminering och där de mänskliga rättigheterna värnas. Vi vill att arbetet med att sprida öppenhet och tolerans ska genomsyra samtliga nivåer i Svenska kyrkan liksom kyrkans internationella arbete."
Vi tror på? Människan skapad till Guds avbild är förstås judendomens och Kyrkans tro. Utan Kyrkan hade nog inga liberaler tänkt som de gör. Men vad betyder satsen? Kraftfullt agera? Det intressanta är dock att för liberalerna är Svenska kyrkan den arena där deras politik ska genomföras. Allt handlar om vad de vill, inte om att ställa frågan vad Kristus vill med sin kyrka.
"Många medlemar har i dag få kontakter med kyrkan. Då blir det särskilt viktigt att varje kontakt blir så positiv som möjligt. FiSK vill att de tillhöriga, Svenska kyrkans medlemmar, ska vara i centrum. Vi vill säkerställa att anställda, ideellt engagerade och förtroendevalda i kyrkan agerar med en öppen och välkomnande attityd."
Det kundtillvända perspektivet kanske lockar? Men är det inte Jesus som ska vara i centrum? Och hur kan enskildas bemötande vara en politisk fråga - den är väl mest personlig? Hur säkerställer man att en präst alltid är på gott humör - säkerställer var ordet. Jag vill veta. Och förtroendevalda som agerar med en öppen och välkomnande attityd - vad är det, som katekesens ord lyder? Blir man trlött eller blir man trött?
"Svenska kyrkan är en mycket stor arbetsgivare. FiSK vill betona vikten av att kyrkan bedriver ett aktivt arbete för att skapa en god och inkluderande arbetsmiljö. Vi anser till exempel att det är dags att sätta punkt i kvinnoprästfrågan. Vi vill tydligt sända ut budskapet att kvinnor och män på lika villkor ska kunna inneha samtliga ämbeten och uppdrag i Svenska kyrkan."
Det låter något. Sätta punkt - och detta år 2013. Hur ska det gå till? Och vilket är problemet just nu? Har inte punkten satts genom yrkesförbud och befordringsstopp? Vad mer ska göras? Tankeförbud? Forskningsförbud? Publiceringsförbud? Liberalismen är faktiskt anslående. För inte kan väl tanken vara den att gräva igenom problemkomplexet från början igen och se vad det var som gick fel?
Homofobi och kvinnoprästfråga. FLiSK presenterar sig. Som en största lutherska kyrkan i världen har också Svenska kyrkan ett särskilt ansvar för HBTQ-frågan, "ett särskilt ansvar för att i de samtal som förs med andra kristna samfund tydligt stå upp för likabehandling och det kristna kärleksbudskapet." med andra ord: Nu ska negrerna får lära sig!
Inte ett ord om Jesus i handlingsprogrammet - däremot vill FiSK "att gudstjänster och kyrkliga handlingar ska ge människor enmening och hjälp i vardagen". Det kan man tycka - men tappar då att gudstjänsten 8inte är terapi för oss utan lovsång till Gud - också. Och vad ger ni mig för satsen att de som deltar i gudstjänsten "ska mötas av ett tilltal som svarar mot deras behov". Just nu lockar pensionen! Jag vill inte vara i den kyrka liberalerna önskar: "Tillsammans med andra former av gudstjänster och musikarrangemang kan vi skapa en kyrka där människor i olika situationer kan känna gemenskap och glädje." Vi skapar - jag som trodde att det var Gods Ande!
Jag bläddrade handlingsprogrammet en gång till. Faktiskt, om jag inte är för ofokuserad, inte ett ord om Jesus. Kyrkan ska vara liberalismens arena och agent. Då behövs väl ingen Frälsare när allt kommer till allt.
fredag 26 juli 2013
Inför kyrkovalet
Det kanske kan tyckas vara ett säkert sätt att fördärva en vacker sommarmorgon när man läser texter från partier och nomineringsgrupper inför kyrkovalet - och det kanske är så. Koffeinkick vid frukost är nog bättre än adrenalinkick vid läsning av nonsenstexter. Men texterna har, även om de saknar det meningsbärande, underhållningsvärde.
Miljöpartisterna ställer upp och deklarerar: "Vi står på samma grund som MILJÖPARTIET." Välan, då vet vi. Miljöpartiet står på kristen grund. När beslöt partiet det? Preciseringen av programmet är kortfattad: "Solidaritet med kommande generationer, med världens alla människor och med djur och natur i det ekologiska systemet. Detta är helt i samklang med det kristna kärleksbudskapet." Vill man påverka Svenska kyrkan i grön riktning ska man, heter det, rösta på miljöpartisterna.
Vi tar det steg för steg.
Miljöpartiet har ett program. Detta program ska påverka Svenska kyrkans arbete. Det förhåller sig alltså inte i första hand på det viset att människor firar gudstjänst och formas där och sedan försöker se hur det obestridliga ansvar de har, ska förverkligas i världen och därför söker samverkan med människor av god vilja i ett politiskt parti och där arbetar för ett politiskt program som är så provisoriskt som program av det slaget måste vara och inte förses med kristlig legitimation, dvs påståendet att programmet är "helt i samklang med det kristna kärleksbudskapet." Tron får inte ett utflöde. Ideologier av skilda slag ska ha ett inflöde. Nog är det ett problem.
VISK är "INTE partipolitiska - utan allmänt vänsterkristna". Viskarna vill att Svenska kyrkan ska verka ännu mer i Jesu efterföljd. "Vi tycker att Jesu predikan och sätt att leva visar att jämställdhet och allas lika värde är ovillkorligt kristet." För att förändra Svenska kyrkan "har du en unik chans just nu då Vänstern i Svenska kyrkan ställer upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet."
Om detta finns en del att säga. S har tagit Visk under sina vingars skugga. Vad Visk kunnat driva för egna krav framstår som lite oklart. Men lite tacknämligt är det att det talas om Jesu efterföljd. Begreppet "vänsterkristna" är väl konstigt, trots allt och hur kan man vara det "allmänt"?
Det kyrkopolitiska programmet ger ingen vägledning för hur församlingen ska byggas, stiftet skötas eller vilka lösningar det finns på Svenska kyrkans problem.
Att läsa ett valprogram där det manas till "höga etiska krav på kapitalförvaltning och inte investera i vapen/tobak eller alkohol" är närmast utmanande. Sådana regler har vi ju och de etiska frågorna för kapitalförvaltning har gnetats mycket länge.
När Visk menar att arbetet att verka ännu mer i Jesu efterföljd "just bara (är) påbörjat" är det vackert tänkt, ur evighetsperspektiv liksom. Annars kan man ju tycka att 2000 år är en rätt lång tid.
ÖKA framställer sig som en ung nomineringsgrupp. Docenten Bo Hanson kanske inte är den jag främst förknippar med ungdomlighet och ÖKA:s representant i stiftsfullmäktige i Växjö är en av fullmäktiges äldsta, i ålder strax efter Metusalem. Vapenexporten är en viktig fråga för ÖKA, som tycker det är skamligt att Sverige toppar listan för vapenexport - räknat i förhållande till folkmängden.
ÖKA är berett offra arbetstillfällen. "Som kristna kan vi inte försvara vår egen välfärd på bekostnad av andras nöd."
Det blir storstilat:
"Att sätta vapen i händerna på ickedemokratiska regimer innebär att de mänskliga rättigheterna kränks och att den kristna människosynen förtrycks. Det tillhör naturligtvis en kristen kyrkas viktigaste uppgifter att protestera mot detta och Öppen kyrka vill i Svenska kyrkan ge röst åt de protesterna."
Viktigaste uppgifter? Verkligen? Vilka är de andra viktigaste? Och finns det ett ställföreträdande kristet förnuft i politiska frågor eller kan alla fatta lika mycket och lika kloka beslut - också om de inte själva är kristna?
ÖKA vill ha en balans mellan könen bland biskopar, präster och diakoner. Här finns alltså en del att göra. Men vad betyder kravet att "präster skall kunna viga par till såväl olikkönade som samkönade äktenskap"? Samkönat - är det inte att två kön blir tillsammans, idkar samlag och lever samliv i beredskap att ta emot barn och sörja för släktets bestånd? Men ÖKA enkönat? Vem skulle betrakta sitt äktenskap som olikkönat eller definiera sig själv som olikkönad sin fru? Menar ÖKA bortsett från detta att prästerna skall viga enkönat och vad ska ske med dem som inte gör det? Kan den som inte vill, prästvigas - eller företräder ÖKA tanken på ännu ett prästvigningshinder? Man vill gärna veta.
Arma Svenska kyrka, så många vill använda dig som arena för sina egna program, få älskar dig. Hur känns det för dig så här i kyrkovalstider?
Miljöpartisterna ställer upp och deklarerar: "Vi står på samma grund som MILJÖPARTIET." Välan, då vet vi. Miljöpartiet står på kristen grund. När beslöt partiet det? Preciseringen av programmet är kortfattad: "Solidaritet med kommande generationer, med världens alla människor och med djur och natur i det ekologiska systemet. Detta är helt i samklang med det kristna kärleksbudskapet." Vill man påverka Svenska kyrkan i grön riktning ska man, heter det, rösta på miljöpartisterna.
Vi tar det steg för steg.
Miljöpartiet har ett program. Detta program ska påverka Svenska kyrkans arbete. Det förhåller sig alltså inte i första hand på det viset att människor firar gudstjänst och formas där och sedan försöker se hur det obestridliga ansvar de har, ska förverkligas i världen och därför söker samverkan med människor av god vilja i ett politiskt parti och där arbetar för ett politiskt program som är så provisoriskt som program av det slaget måste vara och inte förses med kristlig legitimation, dvs påståendet att programmet är "helt i samklang med det kristna kärleksbudskapet." Tron får inte ett utflöde. Ideologier av skilda slag ska ha ett inflöde. Nog är det ett problem.
VISK är "INTE partipolitiska - utan allmänt vänsterkristna". Viskarna vill att Svenska kyrkan ska verka ännu mer i Jesu efterföljd. "Vi tycker att Jesu predikan och sätt att leva visar att jämställdhet och allas lika värde är ovillkorligt kristet." För att förändra Svenska kyrkan "har du en unik chans just nu då Vänstern i Svenska kyrkan ställer upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet."
Om detta finns en del att säga. S har tagit Visk under sina vingars skugga. Vad Visk kunnat driva för egna krav framstår som lite oklart. Men lite tacknämligt är det att det talas om Jesu efterföljd. Begreppet "vänsterkristna" är väl konstigt, trots allt och hur kan man vara det "allmänt"?
Det kyrkopolitiska programmet ger ingen vägledning för hur församlingen ska byggas, stiftet skötas eller vilka lösningar det finns på Svenska kyrkans problem.
Att läsa ett valprogram där det manas till "höga etiska krav på kapitalförvaltning och inte investera i vapen/tobak eller alkohol" är närmast utmanande. Sådana regler har vi ju och de etiska frågorna för kapitalförvaltning har gnetats mycket länge.
När Visk menar att arbetet att verka ännu mer i Jesu efterföljd "just bara (är) påbörjat" är det vackert tänkt, ur evighetsperspektiv liksom. Annars kan man ju tycka att 2000 år är en rätt lång tid.
ÖKA framställer sig som en ung nomineringsgrupp. Docenten Bo Hanson kanske inte är den jag främst förknippar med ungdomlighet och ÖKA:s representant i stiftsfullmäktige i Växjö är en av fullmäktiges äldsta, i ålder strax efter Metusalem. Vapenexporten är en viktig fråga för ÖKA, som tycker det är skamligt att Sverige toppar listan för vapenexport - räknat i förhållande till folkmängden.
ÖKA är berett offra arbetstillfällen. "Som kristna kan vi inte försvara vår egen välfärd på bekostnad av andras nöd."
Det blir storstilat:
"Att sätta vapen i händerna på ickedemokratiska regimer innebär att de mänskliga rättigheterna kränks och att den kristna människosynen förtrycks. Det tillhör naturligtvis en kristen kyrkas viktigaste uppgifter att protestera mot detta och Öppen kyrka vill i Svenska kyrkan ge röst åt de protesterna."
Viktigaste uppgifter? Verkligen? Vilka är de andra viktigaste? Och finns det ett ställföreträdande kristet förnuft i politiska frågor eller kan alla fatta lika mycket och lika kloka beslut - också om de inte själva är kristna?
ÖKA vill ha en balans mellan könen bland biskopar, präster och diakoner. Här finns alltså en del att göra. Men vad betyder kravet att "präster skall kunna viga par till såväl olikkönade som samkönade äktenskap"? Samkönat - är det inte att två kön blir tillsammans, idkar samlag och lever samliv i beredskap att ta emot barn och sörja för släktets bestånd? Men ÖKA enkönat? Vem skulle betrakta sitt äktenskap som olikkönat eller definiera sig själv som olikkönad sin fru? Menar ÖKA bortsett från detta att prästerna skall viga enkönat och vad ska ske med dem som inte gör det? Kan den som inte vill, prästvigas - eller företräder ÖKA tanken på ännu ett prästvigningshinder? Man vill gärna veta.
Arma Svenska kyrka, så många vill använda dig som arena för sina egna program, få älskar dig. Hur känns det för dig så här i kyrkovalstider?
torsdag 25 juli 2013
An(S)ständighet, fast inte
Jag läser socialdemokraternas manifest inför kyrkovalet. Verklighetsbeskrivningen är denna:
"De konservativa försöker göra kyrkporten smalare och trösklarna högre. Här finns de som aktivt upprätthåller kvinnoprästmotstånd och andra strukturer som förhindrar jämlikhet. Här finns de siom bekämpade S-förslaget om att samkönade par ska få gifta sig i kyrkan. Men tack vare väljarnas stöd i kyrkovalet 2009 vann vi den striden."
Var det verkligen ett S-förslag, funderar jag. Var det inte så att riksdagsbeslutet innebar att Svenska kyrkan, för att få behålla vigselrätten, måste ackommodera sig? Jag minns inte så noga och undrar vad de övriga politiska partierna i kyrkomötet säger om beskrivningen - men låt gå!
Vilka är det konkret som försöker göra kyrkporten smalare och trösklarna högre? Fram med namnen. De måste väl sitta i kyrkomötet och i olika kyrkliga styrelser. Ska jag uppfatta att jag är en av dem som avses med påståendet? Är jag för övrigt en av de konservativa - och hur kan man veta det?
Är det konservativt att konstatera att Svenska kyrkan med beslutet i kyrkomötet 1958, en uppföljning av riksdagsbesluten, inte kunde lösa sin teologiska rebus utan fick avgöra frågan politiskt? Det är väl knappast konservativt att återge brutala fakta utan snarare radikalt? Och vad är det att "aktivt" upprätthålla kvinnoprästmotstånd? Är det t ex att citera boken Bibelsyn och bibelbruk, biskopsmötets bibibelkommissions betänkande? Eller påpeka att i själva sakfrågan håller sig Svenska kyrkan med två uppfattningar, som det hette i den gamla statliga utredningen Omprövning av samvetsklausulen (SOU 1981:20) - och den saken har inte förändrats, mig veterligt. Eller består det aktiva i att en kyrkomedlem inte går i somliga gudstjänster? Då blir det väl konstigt - eftersom många kyrkomedlemmar under ett år inte går i en enda gudstjänst? Aktivt inte går. Ska de också få besked att en sådan hållning inte hör hemma i folkkyrkan?
I 12-punktsprogrammet får vi veta att "Svenska kyrkan ska stå upp för allas lika rätt och värde", varifrån nu denna tanke kommer. Biblisk är den nog inte. I Skriften heter det att alla har syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud - det är väl det mest jämlika man kan hitta där. I punkt 4 blir saken dock konkret: "Visa att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i folkkyrkan!" Begreppen slirar. Vem är homofob, glosan är baserad på att en viss insikt skulle vara utslag av sjukdom - fobi. Det är politiskt språk, inget annat.
Nu svävar inte åsikter eller övertygelser fritt i luften. De omfattas av människor. Man kan inte driva iväg kvinnoprästmotstånd och homofobi utan att driva iväg människor. Precis som i en tidigare historia när det judiska väsendet skulle drivas ut ur Tyskland - men detta "väsende" bars av människor. Vilken är förresten den folkkyrka där kvinnoprästmotstånd och homofobi - den politiska glosan avser Kyrkans tidigare ämbetsuppfattning, den som gällde när jag döptes, och tanken att äktenskapet är till för en kvinna och en man, en uppfattning som t ex ärkebiskop Wejryd tidigare stått för (liksom ärkebiskoparna dessförinnan, Hammar undantagen kanske men frågan på Hammars tid gällde partnerskap) - inte hör hemma? I Svenska kyrkan har det vid beslutstillfällena i respektive fråga bestämt hävdats, att den tidigare insikten får finnas kvar .... Vilka ska alltså nu enligt socialdemokraterna visas på kyrkporten? Och hur ska det visas? Vad ska göras konkret? Vad säger Utmön(S)tringspartiet? Och vad säger Kyrkans Herre i ärendet?
Om hur S konkret vill göra, torde det ges besked i någon motion till kyrkomötet i år - vad är annars orden värda? Motionstiden gick ut i går eftermiddag och vad som kommit i från S vet jag inte. Men finns det ingen motion - ingen enda - som i konkret politik visar vad orden är värda, är väl all politisk anständighet borta. Talet om somliga som "försöker göra kyrkporten smalare och trösklarna högre" är förstås en oanständighet mot många som i praktiska handling gjort det motsatta, troget, hängivet och år efter år. Men om denna oanständighet inte följts upp av en anständig motion för att förverkliga oanständigheten - ja, då är oan(S)tändigheten komplett.
"De konservativa försöker göra kyrkporten smalare och trösklarna högre. Här finns de som aktivt upprätthåller kvinnoprästmotstånd och andra strukturer som förhindrar jämlikhet. Här finns de siom bekämpade S-förslaget om att samkönade par ska få gifta sig i kyrkan. Men tack vare väljarnas stöd i kyrkovalet 2009 vann vi den striden."
Var det verkligen ett S-förslag, funderar jag. Var det inte så att riksdagsbeslutet innebar att Svenska kyrkan, för att få behålla vigselrätten, måste ackommodera sig? Jag minns inte så noga och undrar vad de övriga politiska partierna i kyrkomötet säger om beskrivningen - men låt gå!
Vilka är det konkret som försöker göra kyrkporten smalare och trösklarna högre? Fram med namnen. De måste väl sitta i kyrkomötet och i olika kyrkliga styrelser. Ska jag uppfatta att jag är en av dem som avses med påståendet? Är jag för övrigt en av de konservativa - och hur kan man veta det?
Är det konservativt att konstatera att Svenska kyrkan med beslutet i kyrkomötet 1958, en uppföljning av riksdagsbesluten, inte kunde lösa sin teologiska rebus utan fick avgöra frågan politiskt? Det är väl knappast konservativt att återge brutala fakta utan snarare radikalt? Och vad är det att "aktivt" upprätthålla kvinnoprästmotstånd? Är det t ex att citera boken Bibelsyn och bibelbruk, biskopsmötets bibibelkommissions betänkande? Eller påpeka att i själva sakfrågan håller sig Svenska kyrkan med två uppfattningar, som det hette i den gamla statliga utredningen Omprövning av samvetsklausulen (SOU 1981:20) - och den saken har inte förändrats, mig veterligt. Eller består det aktiva i att en kyrkomedlem inte går i somliga gudstjänster? Då blir det väl konstigt - eftersom många kyrkomedlemmar under ett år inte går i en enda gudstjänst? Aktivt inte går. Ska de också få besked att en sådan hållning inte hör hemma i folkkyrkan?
I 12-punktsprogrammet får vi veta att "Svenska kyrkan ska stå upp för allas lika rätt och värde", varifrån nu denna tanke kommer. Biblisk är den nog inte. I Skriften heter det att alla har syndat och är i avsaknad av härligheten från Gud - det är väl det mest jämlika man kan hitta där. I punkt 4 blir saken dock konkret: "Visa att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i folkkyrkan!" Begreppen slirar. Vem är homofob, glosan är baserad på att en viss insikt skulle vara utslag av sjukdom - fobi. Det är politiskt språk, inget annat.
Nu svävar inte åsikter eller övertygelser fritt i luften. De omfattas av människor. Man kan inte driva iväg kvinnoprästmotstånd och homofobi utan att driva iväg människor. Precis som i en tidigare historia när det judiska väsendet skulle drivas ut ur Tyskland - men detta "väsende" bars av människor. Vilken är förresten den folkkyrka där kvinnoprästmotstånd och homofobi - den politiska glosan avser Kyrkans tidigare ämbetsuppfattning, den som gällde när jag döptes, och tanken att äktenskapet är till för en kvinna och en man, en uppfattning som t ex ärkebiskop Wejryd tidigare stått för (liksom ärkebiskoparna dessförinnan, Hammar undantagen kanske men frågan på Hammars tid gällde partnerskap) - inte hör hemma? I Svenska kyrkan har det vid beslutstillfällena i respektive fråga bestämt hävdats, att den tidigare insikten får finnas kvar .... Vilka ska alltså nu enligt socialdemokraterna visas på kyrkporten? Och hur ska det visas? Vad ska göras konkret? Vad säger Utmön(S)tringspartiet? Och vad säger Kyrkans Herre i ärendet?
Om hur S konkret vill göra, torde det ges besked i någon motion till kyrkomötet i år - vad är annars orden värda? Motionstiden gick ut i går eftermiddag och vad som kommit i från S vet jag inte. Men finns det ingen motion - ingen enda - som i konkret politik visar vad orden är värda, är väl all politisk anständighet borta. Talet om somliga som "försöker göra kyrkporten smalare och trösklarna högre" är förstås en oanständighet mot många som i praktiska handling gjort det motsatta, troget, hängivet och år efter år. Men om denna oanständighet inte följts upp av en anständig motion för att förverkliga oanständigheten - ja, då är oan(S)tändigheten komplett.
onsdag 24 juli 2013
På a't igen!
Nog är det roligt att vara tillbaka efter semestern även om någon möda måste läggas på uppröjningsarbete på skrivbordet - och omkring det. Men först var och är det dopsamtal och vigselsamtal i pluralis och en del andra samtal också. Och gudstjänst på Åkerbohemmet och mässa i kväll och därefter måste jag ta mig till traktorracet i Stenninge, förstås. Racet firar tioårsjubileum. Gårdagen var hyfsat effektiv. Jag avnjöt också 14.14-programmet i församlingshemmet. Julle berättade om evangelisten Johannes och slutade (som man ska) kl 14.59. Tisdag eftermiddag med bildning och juice och lite möten, det är det hela. Frågan vi måste hantera var också om vi kunde boka fler rum än för 53 till studieresan i höst.
Det är mycket folk på Öland. De köper upp det nybakade brödet i Böda och rensar hyllorna rätt effektivt i butikerna. De parkerar efter att ha kört i köer. De duschar och det märks om man duschar vid samma tid som campingfolket, då blir det inte riktigt så många droppar som behövs. I affären utspelas dramer när barn har önskemål som föräldrar inte riktigt bejakar - eller önskemål som mor/far-föräldrar villigt ställer upp på. Vid lösgodiset kan man höra hur det rationella och det emotionella möts - eller inte. Och så fattar man att det är två hushåll som ska sköta matplanerandet tillsammans. Två systrar har nog lämnat respektive med barn någonstans och stämmer av inköpsbehov. De är snälla men i vägen. Alla kassor är öppna. Livet är annorlunda nu än på vintern. Och jordgubbarna kostar konsekvent 5:- mer här - ibland mer än så. Få av dem jag möter, känner jag. De flesta tillhör Svenska kyrkan. Barometern hade - hör och häpna! - en webbfråga huruvida de svarande tillhörde Svenska kyrkan. Det gjorde 55%, 45% inte. Hur kan man webbfråga om en statistisk fråga. Det är så uridiotiskt att man skulle vilja se ett foto av den som kläckte idén. Jag inser dock att för många av dem jag möter, betyder Svenska kyrkan inte särskilt mycket och jag envisas med att tänka att en kyrka man tillhör, skulle betyda något för en.
Eller ska jag vända på frågan? Vad betyder Svenska kyrkan för Gud? Har vi någon aning? Eller tanke?
Det går an att tala fromt och fint om Kristus och hans Kyrka. Nu är jag ute efter konkretionen, det som tar gestalt. Kristus och Svenska kyrkan. Sug på den karamellen! Finns det en frälsningshistoria här - i det som nu är Sverige, organiserat, ockuperat eller hederligt köpt (Halland) - som är utmaningen till oss att förvalta och inte fördärva? Eller är det så enkelt att det inte är så enkelt att älska alla de där människorna som rör sig på norra Öland och som har det gemensamt att Jesus gett sitt liv för dem? Det är lättare att bygga kyrkoorganisation ...
Det är mycket folk på Öland. De köper upp det nybakade brödet i Böda och rensar hyllorna rätt effektivt i butikerna. De parkerar efter att ha kört i köer. De duschar och det märks om man duschar vid samma tid som campingfolket, då blir det inte riktigt så många droppar som behövs. I affären utspelas dramer när barn har önskemål som föräldrar inte riktigt bejakar - eller önskemål som mor/far-föräldrar villigt ställer upp på. Vid lösgodiset kan man höra hur det rationella och det emotionella möts - eller inte. Och så fattar man att det är två hushåll som ska sköta matplanerandet tillsammans. Två systrar har nog lämnat respektive med barn någonstans och stämmer av inköpsbehov. De är snälla men i vägen. Alla kassor är öppna. Livet är annorlunda nu än på vintern. Och jordgubbarna kostar konsekvent 5:- mer här - ibland mer än så. Få av dem jag möter, känner jag. De flesta tillhör Svenska kyrkan. Barometern hade - hör och häpna! - en webbfråga huruvida de svarande tillhörde Svenska kyrkan. Det gjorde 55%, 45% inte. Hur kan man webbfråga om en statistisk fråga. Det är så uridiotiskt att man skulle vilja se ett foto av den som kläckte idén. Jag inser dock att för många av dem jag möter, betyder Svenska kyrkan inte särskilt mycket och jag envisas med att tänka att en kyrka man tillhör, skulle betyda något för en.
Eller ska jag vända på frågan? Vad betyder Svenska kyrkan för Gud? Har vi någon aning? Eller tanke?
Det går an att tala fromt och fint om Kristus och hans Kyrka. Nu är jag ute efter konkretionen, det som tar gestalt. Kristus och Svenska kyrkan. Sug på den karamellen! Finns det en frälsningshistoria här - i det som nu är Sverige, organiserat, ockuperat eller hederligt köpt (Halland) - som är utmaningen till oss att förvalta och inte fördärva? Eller är det så enkelt att det inte är så enkelt att älska alla de där människorna som rör sig på norra Öland och som har det gemensamt att Jesus gett sitt liv för dem? Det är lättare att bygga kyrkoorganisation ...
tisdag 23 juli 2013
Förolämpningen
Nej, det är inte alla loppmarknader i landet som förolämpar. De fascinerar. I (eller egentligen lite utanför) Moheda finns Östregård, som söndagar under sommaren drar tusentals. Men Olofs i västra delen av samhället är snäppet bättre. Inte så mycket folk och sanslöst mycket prylar. Missa inte avdelningen med jultomtar! Och för 100:- får man ta så många böcker man vill. I prylsamhället fyller loppmarknaden en viktig funktion, det är allom uppenbart. Och alla som fått ta hand om ett dödsbo finner också loppmarknaden vara ett plus. Fast samtidigt, det är märkligt vad människor samlar på sig. Och detta styr in mot förolämpningen. Den att jag blir människa när jag blir konsument.
Som det stod på påsen jag fick när jag handlade i Berlin:
Hier bin ich Mensch
Hier kauf ich ein
Här är jag människa.
Här handlar jag.
Jag såg inte texten förrän jag förvandlat inköpspåsen till soppåse och skulle bära ut skräpet. Det var kanske bäst så. Jag vandrade till lantegendomens två sopkärl - vi är miljömedvetna och sorterar avfall som ska rötas till biogas för sig i papperspåse - i begrundan. Vad gör denna kultur med mig som människa. Den hanterar mig inte som en människa skapad till Guds avbild. Den alienerar mig från mig själv och från min bestämmelse. Min gemenskap blir de andra konsumenterna, på jakt efter de ultimata inköpen.
Jag tycker inte det är plågsamt att köpa nya prylar eller böcker men vad gör denna kultur med mig, det är min fråga. Och hur uppträder Kyrkan som motkultur? Jag ser utbudet av vägkyrkor med hembakat och utställningar - dopklänningar, hembygdsgrejer, leksaker - och utbudet av sommarmusik samt friluftsgudstjänster ("ta med eget fika och något att sitta på") Motkraften ter sig patetisk. Och så tänker folk att vi lever i en mångkultur när vi egentligen modelleras utifrån tanken att vi alla är ett kollektiv, nämligen just konsumenter.
Skulle man kunna tänka sig att Kyrkan står upp för mig - i protest mot den samtida förolämpande kulturen och säger att jag är människa på ett mycket märkligare sätt än som plånboksinnehavare och pengaspenderare samt papperskassehembärande? Och kan man tänka sig att man kan protestera mot förolämpningen och ändå uppskatta att då och då få roa sig med att köpa något - nytt eller gammalt spelar ingen roll, för när jag tar hem det blir det ju nytt.
Kanske skulle vi ta upp en uppsättning basfrågor på bordet. Inte bara kyrkosynsfrågan utan också människosynsfrågan och frågan om kristendom som kultur och motkultur? Kanske hör de samman?
Som det stod på påsen jag fick när jag handlade i Berlin:
Hier bin ich Mensch
Hier kauf ich ein
Här är jag människa.
Här handlar jag.
Jag såg inte texten förrän jag förvandlat inköpspåsen till soppåse och skulle bära ut skräpet. Det var kanske bäst så. Jag vandrade till lantegendomens två sopkärl - vi är miljömedvetna och sorterar avfall som ska rötas till biogas för sig i papperspåse - i begrundan. Vad gör denna kultur med mig som människa. Den hanterar mig inte som en människa skapad till Guds avbild. Den alienerar mig från mig själv och från min bestämmelse. Min gemenskap blir de andra konsumenterna, på jakt efter de ultimata inköpen.
Jag tycker inte det är plågsamt att köpa nya prylar eller böcker men vad gör denna kultur med mig, det är min fråga. Och hur uppträder Kyrkan som motkultur? Jag ser utbudet av vägkyrkor med hembakat och utställningar - dopklänningar, hembygdsgrejer, leksaker - och utbudet av sommarmusik samt friluftsgudstjänster ("ta med eget fika och något att sitta på") Motkraften ter sig patetisk. Och så tänker folk att vi lever i en mångkultur när vi egentligen modelleras utifrån tanken att vi alla är ett kollektiv, nämligen just konsumenter.
Skulle man kunna tänka sig att Kyrkan står upp för mig - i protest mot den samtida förolämpande kulturen och säger att jag är människa på ett mycket märkligare sätt än som plånboksinnehavare och pengaspenderare samt papperskassehembärande? Och kan man tänka sig att man kan protestera mot förolämpningen och ändå uppskatta att då och då få roa sig med att köpa något - nytt eller gammalt spelar ingen roll, för när jag tar hem det blir det ju nytt.
Kanske skulle vi ta upp en uppsättning basfrågor på bordet. Inte bara kyrkosynsfrågan utan också människosynsfrågan och frågan om kristendom som kultur och motkultur? Kanske hör de samman?
torsdag 18 juli 2013
Kritik
Jag har flyttat en del prylar och alltså kört ett antal timmar med en rejält tilltagen skåpbil och lyssnat på radio. Ett tag. Jag orkade dåligt med när den käcka programledaren förklarade att "vi är dina kompisar" - och det gällde alla i Östergötland, Småland och på Öland. Hur kan hon vara kompis med mig? Om jag är ledsen kan hon inte dela något med mig - lika lite som hon kan dela min glädje. Hon har inte matgemenskap med mig - delar inte bröd med mig och kompis är ju cum panis, de som delar brödet. Hon var inte vad hon sa. Hon var inte min kompis. Varför låtsades hon?
Jag gick över till Sommar-programmet. I går fick lyssnaren en genomgång av sjukdomstillstånd som började med blåsor på levern och resulterade i transplantation, i förrgår var det bilolycka med efterföljande konvalescens och i dag utlovades också en dramatisk händelse, som för alltid förändrade sommarpratarens liv. Intresseklubben noterar. Vi andra kanske mest ska notera den samtida kulturens innehåll - eller brist på innehåll. Litteraturvetarna som avhandlade den samtida svenska skönlitteraturen gav en del att tänka på. De sökte den stora berättelsen - och jag förmodar att den berättelsen egentligen är Den Heliga Skrift. Men denna boksamling står oläst. Kunde inte Ulrika Knutsson ha antytt något om den i alla fall, hon kommer från Kalmar där Engdahl och Sandahl var de mer ungdomliga och undervisane prästerna.
I radion fick jag också besked om att den icke-religiösa konfirmationen är på frammarsch. Några jämförelsetal levererades inte. Saken är väl dessvärre så enkel att konfirmationsseden är bruten. Det resulterar i ytterligare främlingskap för det kyrkliga livet och den kristna tron medan ett fåtal av medelklassens barn far på läger för att tala om livet. De flesta kommer i en framtid att få väldigt lite av det som kunde kallas livskunskap. Är detta inte en självklar utveckling när det är konsumism som blivit överideologi? Och här borde de kristna vara de mest trovärdiga och kompetenta civilisationskritikerna, de som skådar och genomskådar, ser och inser och trovärdigt kan beskriva att det som är, är för litet eftersom människan är skapad till Guds avbild. Guds avbild låter inte lura sig med lite reklam och lockande erbjudanden. Eller?
Det finns exempel på konstruktiv civilisationskritik. Ungkyrkorörelsen höll till dels på med sådant. Kanske skulle vi behöva läsa in oss eller läsa om. Årgångarna av Vår Lösen, kanske. En del småskrifter som de kristliga studenterna gav ut. En del av det som John Cullberg skrev. Och vad finns - förutom porträtt av präster och kantorer samt kyrkvärdar - i de stora verken om stiften, de praktböcker som kom ut i början av 1950-talet? Sven Hultman gjorde en läsvärd analys när det handlar om Växjö stift. När väl allt bohag flyttats om några månader, kanske jag skulle börja en genomgång? Eller ska vi helt enkelt utan förebilder kritiskt analysera samtidskulturen lite till mans? Jag menar, är det sant att de kristna i världen är vad själen är i kroppen, förpliktar det.
Utöver att flytta en del grejor till det hus vi skaffat och efterhand ska flytta in i, är det valp och hund som gäller. En valp i sängen betyder att hon vaknar på morgonen och vill leka, dvs hitta ett öra eller lite hår att tugga lite på eller bara helt stillsamt riva en på ryggen. Det enklaste sättet att komma undan är att blunda och ligga stilla. Då tröttnar hon och somnar om. Tittar man upp, fordras inte bara lek utan också kissning. Hund och valp betyder också fördjupade insikter i hur syndafallet spridit sig till skapelsen, enkannerligen till hundar. Detta sagt kan jag också se kreaturen entusiastiskt leka med varandra. En lite äldre hund lever upp, konstateras. Kanske en lite äldre man också?
Jag gick över till Sommar-programmet. I går fick lyssnaren en genomgång av sjukdomstillstånd som började med blåsor på levern och resulterade i transplantation, i förrgår var det bilolycka med efterföljande konvalescens och i dag utlovades också en dramatisk händelse, som för alltid förändrade sommarpratarens liv. Intresseklubben noterar. Vi andra kanske mest ska notera den samtida kulturens innehåll - eller brist på innehåll. Litteraturvetarna som avhandlade den samtida svenska skönlitteraturen gav en del att tänka på. De sökte den stora berättelsen - och jag förmodar att den berättelsen egentligen är Den Heliga Skrift. Men denna boksamling står oläst. Kunde inte Ulrika Knutsson ha antytt något om den i alla fall, hon kommer från Kalmar där Engdahl och Sandahl var de mer ungdomliga och undervisane prästerna.
I radion fick jag också besked om att den icke-religiösa konfirmationen är på frammarsch. Några jämförelsetal levererades inte. Saken är väl dessvärre så enkel att konfirmationsseden är bruten. Det resulterar i ytterligare främlingskap för det kyrkliga livet och den kristna tron medan ett fåtal av medelklassens barn far på läger för att tala om livet. De flesta kommer i en framtid att få väldigt lite av det som kunde kallas livskunskap. Är detta inte en självklar utveckling när det är konsumism som blivit överideologi? Och här borde de kristna vara de mest trovärdiga och kompetenta civilisationskritikerna, de som skådar och genomskådar, ser och inser och trovärdigt kan beskriva att det som är, är för litet eftersom människan är skapad till Guds avbild. Guds avbild låter inte lura sig med lite reklam och lockande erbjudanden. Eller?
Det finns exempel på konstruktiv civilisationskritik. Ungkyrkorörelsen höll till dels på med sådant. Kanske skulle vi behöva läsa in oss eller läsa om. Årgångarna av Vår Lösen, kanske. En del småskrifter som de kristliga studenterna gav ut. En del av det som John Cullberg skrev. Och vad finns - förutom porträtt av präster och kantorer samt kyrkvärdar - i de stora verken om stiften, de praktböcker som kom ut i början av 1950-talet? Sven Hultman gjorde en läsvärd analys när det handlar om Växjö stift. När väl allt bohag flyttats om några månader, kanske jag skulle börja en genomgång? Eller ska vi helt enkelt utan förebilder kritiskt analysera samtidskulturen lite till mans? Jag menar, är det sant att de kristna i världen är vad själen är i kroppen, förpliktar det.
Utöver att flytta en del grejor till det hus vi skaffat och efterhand ska flytta in i, är det valp och hund som gäller. En valp i sängen betyder att hon vaknar på morgonen och vill leka, dvs hitta ett öra eller lite hår att tugga lite på eller bara helt stillsamt riva en på ryggen. Det enklaste sättet att komma undan är att blunda och ligga stilla. Då tröttnar hon och somnar om. Tittar man upp, fordras inte bara lek utan också kissning. Hund och valp betyder också fördjupade insikter i hur syndafallet spridit sig till skapelsen, enkannerligen till hundar. Detta sagt kan jag också se kreaturen entusiastiskt leka med varandra. En lite äldre hund lever upp, konstateras. Kanske en lite äldre man också?
tisdag 16 juli 2013
Vårt katolska arv
Fader Gunnar är omisskännligt högkyrklig, men rötterna till hans spiritualitet är gammalkyrklighet och ungkyrkorörelse. Han är församlingsprästen men han är den läsande församlingsprästen. Teologi är hans glädje. Han är därtill ekumen och en hel del intryck får han från personliga möten - med start vid det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Det är just i Svenska kyrkan han ser det katolska arvet. Han ser kanske mer än vad som finns - men mycket av det han ser, finns här. Katolicitet är ju inte enbart en romersk specialitet. För f Gunnar hade frågan varför han inte gått till Rom ett svar som var möjligt att uttrycka. Det katolska arvet finns i Svenska kyrkan som håller sig med en uppsättning katolicitetsmarkörer (dr Fyrlunds utmärkta uttryck!).
I dagens Ölandsbladet berättas om hur bilderna av de gamla träskulpturerna i Källa gamla kyrka kommit på plats. Elof Petersson kom med idén att bilder av skulpturerna, som finns på Länsmuseets lager och kunnat beskådas av personalen där, skulle fotograferas och i naturlig storlek kunna visas. Så är det nu. Hanna Wilhelmsson, kyrkvärd och med anställning på Länsmuseet, höll i det hela. Oscar Sjöfors fond gav bidrag. Och jag säger: här uttrycks det anspråk Svenska kyrkan enligt sin bekännelse har. Katoliciteten som ett sammanhang tar plats och kan ses. Så är det i församlingens andra kyrkor också.
Svenskkyrklighet som katolicitet är en hållning jag gärna står för. Det är att värna andliga erfarenheter med dem som gått före oss. Det är en mothållning mot en annan spiritualitet, den reformerta. Få har brytt sig om att i kärlek till Sanningen försöka förstå vad den reformerta teologin skiljer sig men i religionssamtalen i Marburg stod skillnaden mellan evangelisk och reformert teologi fram. När saken gällde "några missbruk som smugit sig in" i diskussionen med Rom, handlade uppgörelsen med de reformerat om att de hade "en annan ande än vi". Men denna annorlunda teologi, ledd av en annan ande, släpps obekymrat in i Svenska kyrkan. Magnus Olsson har i ett antal bloggkommentarer gjort oss tjänsten att peka på vad reformert teologi för med sig. Vi borde i vart fall inte vara omedvetna om saken.
Jag försvarar gärna Svenska kyrkan och de begåvade inser att jag gör det med bibehållen kritisk distans till vad som kyrkopolitiskt iscensätts och som i djupaste mening är främmande för vad Svenska kyrkan egentligen är. Jag menar att vi måste ha en nationell nivå för att kunna göra många viktiga saker (och ser att många viktiga saker just inte utförs där). Stiften borde vara vitala gemenskaper kring biskopen - även om apostolicitet måste kunna uttryckas lite mer mångfacetterat. Jag är övertygad om att Kyrkan växer nerifrån och att levande församlingar är trons bärare och skickliggör det gudstjänstfirande folket att göra Guds tjänst i världen.
Varför bloggkommenterandet blev tjurigt fattar jag inte riktigt. Det måste väl vara möjligt att tala för att Svenska kyrkan är något mer än 13 stiftskyrkor? Jag måste väl kunna påpeka att Svenska kyrkan är en kyrka i ett land som motsvarar Greater London - utan att säga något annat än att Londonbiskoparnas satsningar på Guds mission i det området skulle kunna ge en vink om vad Svenska kyrkan också borde göra. Tanken var inte så konstig, tycker jag. Och när det handlar om bloggkommentarer kan man kommentera vad jag skriver eller vad som skrivs i kommentarerna utan att styra på person. Vi har fel men vi är inte fel ens när vi är fel ute, kan man inte tänka saken så? Feltänket är tillgångar som hjälper oss att röja undan i argumentationens snårskog.
Min egen roll? Jag skriver mina käcka, muntra och pigga små inlägg. Fast rollen att döma eller skifta mellan kommentatorer, tror jag att jag undviker. Lk 12:14.
I dagens Ölandsbladet berättas om hur bilderna av de gamla träskulpturerna i Källa gamla kyrka kommit på plats. Elof Petersson kom med idén att bilder av skulpturerna, som finns på Länsmuseets lager och kunnat beskådas av personalen där, skulle fotograferas och i naturlig storlek kunna visas. Så är det nu. Hanna Wilhelmsson, kyrkvärd och med anställning på Länsmuseet, höll i det hela. Oscar Sjöfors fond gav bidrag. Och jag säger: här uttrycks det anspråk Svenska kyrkan enligt sin bekännelse har. Katoliciteten som ett sammanhang tar plats och kan ses. Så är det i församlingens andra kyrkor också.
Svenskkyrklighet som katolicitet är en hållning jag gärna står för. Det är att värna andliga erfarenheter med dem som gått före oss. Det är en mothållning mot en annan spiritualitet, den reformerta. Få har brytt sig om att i kärlek till Sanningen försöka förstå vad den reformerta teologin skiljer sig men i religionssamtalen i Marburg stod skillnaden mellan evangelisk och reformert teologi fram. När saken gällde "några missbruk som smugit sig in" i diskussionen med Rom, handlade uppgörelsen med de reformerat om att de hade "en annan ande än vi". Men denna annorlunda teologi, ledd av en annan ande, släpps obekymrat in i Svenska kyrkan. Magnus Olsson har i ett antal bloggkommentarer gjort oss tjänsten att peka på vad reformert teologi för med sig. Vi borde i vart fall inte vara omedvetna om saken.
Jag försvarar gärna Svenska kyrkan och de begåvade inser att jag gör det med bibehållen kritisk distans till vad som kyrkopolitiskt iscensätts och som i djupaste mening är främmande för vad Svenska kyrkan egentligen är. Jag menar att vi måste ha en nationell nivå för att kunna göra många viktiga saker (och ser att många viktiga saker just inte utförs där). Stiften borde vara vitala gemenskaper kring biskopen - även om apostolicitet måste kunna uttryckas lite mer mångfacetterat. Jag är övertygad om att Kyrkan växer nerifrån och att levande församlingar är trons bärare och skickliggör det gudstjänstfirande folket att göra Guds tjänst i världen.
Varför bloggkommenterandet blev tjurigt fattar jag inte riktigt. Det måste väl vara möjligt att tala för att Svenska kyrkan är något mer än 13 stiftskyrkor? Jag måste väl kunna påpeka att Svenska kyrkan är en kyrka i ett land som motsvarar Greater London - utan att säga något annat än att Londonbiskoparnas satsningar på Guds mission i det området skulle kunna ge en vink om vad Svenska kyrkan också borde göra. Tanken var inte så konstig, tycker jag. Och när det handlar om bloggkommentarer kan man kommentera vad jag skriver eller vad som skrivs i kommentarerna utan att styra på person. Vi har fel men vi är inte fel ens när vi är fel ute, kan man inte tänka saken så? Feltänket är tillgångar som hjälper oss att röja undan i argumentationens snårskog.
Min egen roll? Jag skriver mina käcka, muntra och pigga små inlägg. Fast rollen att döma eller skifta mellan kommentatorer, tror jag att jag undviker. Lk 12:14.
måndag 15 juli 2013
Marias uppenbarelse
Jag ska väl snart återkomma och kommentera bloggkommenterandet men lantegendomen kräver sitt liksom fjällvandrande samt den turism som varje sommar lyckliggör Öland. 45 på 80-väg, säger vi bara.
Maria Lundvigsson har en del rä'tt och en hyel del fel, ser jag denna dag i SvD. Söndagens tidning kommer till lantegendomen på måndagen, kan man förstå. Hon uttrycker "slarvigt" (skriver hon själv och det brukar vara illavarslande) att Svenska kyrkan efter 2001 blev "av med pengarna och medlemmarna". Min vän Bosse brukade påpeka att det aldrig fanns någon post i statsbudgeten för överförande av pengar till Svenska kyrkan. Och rätt många medlemmar finns kvar. Trots allt. Men Maria har rätt. Politiseringen består,.
För den som tänker borgerligt är Svenska kyrkan en del av civilsamhället. Det ger en viss frihet åt Kyrkan. För andra tänkare handlar det om att fortsatt ha kontroll över en ideologisk statsapparat, Kyrka eller folkrörelse lika. Och här är SAP och fd Bondeförbundet lika goda kåplsupare - för att inte tala om Miljöpartister, Sverigedemokrater och hybriderna som döljer sin politik i fromhetens mantel.
Men kyrkovalet kanske pekar på något annat än ett demokratiskt underskott? Med ett röstdetltagande strax över 10% - eller under! - är det demokratiska underskottet uppenbart. Nu räcker dock antalet röstande till för att förse oss med folk till de bantade strukturerna. Att S, C eller MP inte har teologisk kompetens gör kanske inte så mycket - förrän vi kommer till nationell nivå. där läran ska fastställas. Det torde inte vara någon hemlighet att den kyrkomötesordning vi fick genom beslut 1982 riskerar att misstros just när det gäller att tolka tron. Med det valsätt vi har, kan kyrkomötet inte fungera som kyrkomöte, om nu begreppet ska ha någon rimlig innebörd. Som bäst blir det en religionskongress. Denna kongress kan förse ett politiskt parti med religiöst alibi i politiska frågor.
Det demokratiska underskottet kanske trots allt blir det mindre problemet. Det verkliga underskottet kanske är det laotiska, inte det demokratiska, underskottet. Var är det heliga folk - laos - som Kristus genom dopet skaffat sig och som gebnom tron kan utgöra de troendes allmänna prästadöme och som får näring för sin tro i söndagens gudstjänst, trogna den kallelse de fått? Om fler röstar än antalet människor som lovsjunger - är det inte där problemet kan fixeras (det heter så i den lundateologiska, "hårdkokta" skolan)?
Strukturen, den kommunala kan vi nog leva med. Kommundemokratin kommer ju ur kyrkostämman!! Men relationen bas och topp måste säkras genom direkta val till kyrkofullmäktige och sedan indirekta till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Vi hade det så tidigare. Och då kunde inte politiska partier pröva lyckan i det kyrkliga systemet för att sedan få luft under vingarna. Kommer ihåg Sverigedemokraterna! Hur eller hur - nog är det en komplikation att SD fick en plattfiorm just gebnom det kyrkovalsystem Svenska kyrkan hålls med. Det var något som socialdemokraterna i arbetet med kyrkoordniungen varnades för men vägrade tro var möjligt. Kontraktsprosten Ekblad brukar sätta upp denna varning på sin meriförteckning, vad han nu ska ha den till fortsättningsvis. Meritförteckningen, alltså.
Visst. Det behövs meer Gud i kyrkan - dte var just detta som var Marias uppenbarelse. Hennes ledare illustrerar att väldet vacklar. Det är en insikt man inte måste bli glad av men alldeles sannolikt ett faktum Svenska kyrkan rätt skyndsamt måste hantera. Och det blir inte helt enkelt.
Maria Lundvigsson har en del rä'tt och en hyel del fel, ser jag denna dag i SvD. Söndagens tidning kommer till lantegendomen på måndagen, kan man förstå. Hon uttrycker "slarvigt" (skriver hon själv och det brukar vara illavarslande) att Svenska kyrkan efter 2001 blev "av med pengarna och medlemmarna". Min vän Bosse brukade påpeka att det aldrig fanns någon post i statsbudgeten för överförande av pengar till Svenska kyrkan. Och rätt många medlemmar finns kvar. Trots allt. Men Maria har rätt. Politiseringen består,.
För den som tänker borgerligt är Svenska kyrkan en del av civilsamhället. Det ger en viss frihet åt Kyrkan. För andra tänkare handlar det om att fortsatt ha kontroll över en ideologisk statsapparat, Kyrka eller folkrörelse lika. Och här är SAP och fd Bondeförbundet lika goda kåplsupare - för att inte tala om Miljöpartister, Sverigedemokrater och hybriderna som döljer sin politik i fromhetens mantel.
Men kyrkovalet kanske pekar på något annat än ett demokratiskt underskott? Med ett röstdetltagande strax över 10% - eller under! - är det demokratiska underskottet uppenbart. Nu räcker dock antalet röstande till för att förse oss med folk till de bantade strukturerna. Att S, C eller MP inte har teologisk kompetens gör kanske inte så mycket - förrän vi kommer till nationell nivå. där läran ska fastställas. Det torde inte vara någon hemlighet att den kyrkomötesordning vi fick genom beslut 1982 riskerar att misstros just när det gäller att tolka tron. Med det valsätt vi har, kan kyrkomötet inte fungera som kyrkomöte, om nu begreppet ska ha någon rimlig innebörd. Som bäst blir det en religionskongress. Denna kongress kan förse ett politiskt parti med religiöst alibi i politiska frågor.
Det demokratiska underskottet kanske trots allt blir det mindre problemet. Det verkliga underskottet kanske är det laotiska, inte det demokratiska, underskottet. Var är det heliga folk - laos - som Kristus genom dopet skaffat sig och som gebnom tron kan utgöra de troendes allmänna prästadöme och som får näring för sin tro i söndagens gudstjänst, trogna den kallelse de fått? Om fler röstar än antalet människor som lovsjunger - är det inte där problemet kan fixeras (det heter så i den lundateologiska, "hårdkokta" skolan)?
Strukturen, den kommunala kan vi nog leva med. Kommundemokratin kommer ju ur kyrkostämman!! Men relationen bas och topp måste säkras genom direkta val till kyrkofullmäktige och sedan indirekta till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Vi hade det så tidigare. Och då kunde inte politiska partier pröva lyckan i det kyrkliga systemet för att sedan få luft under vingarna. Kommer ihåg Sverigedemokraterna! Hur eller hur - nog är det en komplikation att SD fick en plattfiorm just gebnom det kyrkovalsystem Svenska kyrkan hålls med. Det var något som socialdemokraterna i arbetet med kyrkoordniungen varnades för men vägrade tro var möjligt. Kontraktsprosten Ekblad brukar sätta upp denna varning på sin meriförteckning, vad han nu ska ha den till fortsättningsvis. Meritförteckningen, alltså.
Visst. Det behövs meer Gud i kyrkan - dte var just detta som var Marias uppenbarelse. Hennes ledare illustrerar att väldet vacklar. Det är en insikt man inte måste bli glad av men alldeles sannolikt ett faktum Svenska kyrkan rätt skyndsamt måste hantera. Och det blir inte helt enkelt.
onsdag 10 juli 2013
Missförstånd
Magnus Olsson missförstår en enkel liten detalj. Jag avhandlar inte en person, psykoanalyserar inte. Jag textanalyserar. Av denna analys framkommer att BLOGGKOMMENTATORN Magnus Olsson är sur. Med detta är förstås ingenting påstått om vår värderade Magnus Olsson. Allra minst psykologiskt. Annars gäller om denna blogg att dess kännetecken ska vara det pigga, käcka och muntra, en hållning som gärna får spilla över på bloggkommentarer.
måndag 8 juli 2013
Sura kristna i alla länder, förenen eder!
Det var doktorn i etik som påpekade att kommentatorerna på bloggen nu förfallit till kristlig surhet. Det är kommentatorerba obetaget men några påpekanden ska jag göra.
Det har undrats (slug passivform) över varför jag inte hakar på varje inlägg eller fråga. Det enkla svaret är att jag inte vill. jag vill inte jagas med idiotiska frågor om sådant jag aldrig påstått. Varför ska jag ta av min korta och dyrbara levnadstid för att försöka utlägga nonsensfrågor? Förklara det! Varför skulle jag mena att medlemmar i Svenska kyrkan inte skulle rösta? Hur ser den logik ut som kan dra den slutsatsen eller göra detta ifrågasättande av att jag hävdar att Svenska kyrkans egna frågor ska vara vad valet handlar om? Jan Myrdal frågade en gång om jag menade att en sådan som han ska vara med i Svenska kyrkan. Det menade jag, som den ivrige läsaren av boken Den stora berättelsen redan vet.
Vad ni inte vet är vad Björn Andersson (S) för fram inför kyrkovalet. Han vill inte ha en kyrka med ett lärofundament, förstår jag. Han vill nämligen att Svenska kyrkan "måste bli tydligare med att man inte tolererar fundamentalistiska värderingar". En sådan man kan en som söndagligen instämmer i Kyrkans trosbekännelse helt enkelt inte rösta på - även om man röstar, så att säga. Annars kan man läsa Bjrön Andersson och brista i gapskratt. Han, som står för utmönstringen av en sådan som jag menar att "Det ska vara trivsamt att vara anställd och roligt att komma till sin arbetsplats." Vad var det Jesus sa - något liknande? Det ska vara trivsamt att vara apostel och roligt att komma till sin arbetsplats - gudstjänsten? Bibelns budskap om allas rätt och allas lika värde - var står det i Bibeln, om man får vara näsvis och fråga? - måste förverkligas. "Gör vi inte det kommer kyrkan att bli en organisation där ett litet fåtal kommer att finnas kvar och står utanför det vanliga samhället." Var får han allt i från? Fablernas värld? Levande kristendom? Rösta gott folk - men inte på denna kökkenmödding till S-politik! Och här är problemet. Phia Andersson, riksdagsledamot (S) är tydlig: När det blir kyrkoval är det "väldigt viktigt att de socialdemokratiska idéerna får så stort inflytande som möjligt. Detta för att vi också i fortsättningen ska kunna lita på att Sveriges största organisation styrs på ett klokt och framtidsinriktat sätt." I och för sig är detta tal i luften eftersom kyrkostyrelsen närmast är en samlingsregering - men nog är det intressant att evangeliet inte riktigt räcker! Och Louis Althusser hade förtjust noterat att Svenska kyrkan i kraft av sin storlek fungerar som ideologisk statsapparat. Förnyelsen kommer från ett parti, inte inifrån Kyrkan själv. Evangeliet har inget att säga!
Phia (ska det läsas Fia eller Pia, det fattar jag inte!) blir tydlig: "Vi behöver även alla er som inte är medlemmar i kyrkan. Hjälp till i organisationsarbetet. Få så många av era vänner,släktingar och bekanta att gå och rösta (s)." Nä, gör inte det. Lägg er inte i ett val i en kyrka som ni inte tillhör för ni har inte med saken att skaffa - och ni som tillhör Svenska kyrkan - rösta på en grupp som inte är där för att föra in sin partipolitik i Svenska kyrkan utan en grupp som vill driva de kyrkliga frågorna.
Lite (S)öckent är det faktiskt att se socialdemokratin argumentera.
Och så till Plus-Björn och Magnus O. Magnus är sur, jag låter honom vara sur i fred. Plus-Björn blir yvig och argumenterar på ett sätt som hedrat vilket studentrum som helst. Länge leve stiftens missionssällskap för det där med nationell nivå och Svenska Kyrkans Mission (kyrkomission!!!) måste väl då vara fel. Plus-Björn och Plus-Jan Arvid skulle ha egen pastoral prästutbildning - jo, jag hörde Jan Arvid tala om saken. Naturligtvis var det hela ogörligt. Varför kan inte biskopar fatta vad som faktiskt är dödfödda idéer? På sin höjd - och det är högt nog - kan stiften ge en pastoralteologisk introduktion av sådan kvalitet att pastoralinstituten måste bli bättre. Om detta tänker jag nog skriva mer när förre rektorn Eskil Franck beskrivit sitt levnadsöde. Han lämnade ju trons sammanhang och boken han skrivit om sin processade vantro kommer i höst. Men han utbildade på sin tid präster!
Svenska kyrkan är faktiskt mindre än Londonstiftets befolkning. Där lyckades högkyrkliga biskopar göra skillnad och det ser vi av kyrkostatistiken. När alla tjatar om en biskopsmodell och därmed stiftskyrkor genmäler jag stillsamt att med de nya superherdarna i Svenska kyrkan blir biskoparna i de största sammanhangen mest en dekoration. Nu behöver vi - eller ni, varför ska jag bekymra mig när jag har 109 dagar kvar till muck - fundera över hur det apostoliska ska förverkligas i Svenska kyrkan med biskopar och med en synodal struktur som också ska fungera apostoliskt i nationen.
Detta skrivet, avser jag att bedriva semesterverksamhet ett tag. Fast innan dess ett påpekande! Såg ni att ÖKAs Karl-Eric Hansson i Kyrkans Tidning slog ett rejält slag för att Sverigedemokraterna genom Svenska kyrkans valsystem ska få en enkelt erövrad plattform? Han har ingenting förstått, säger den välvillige. Vad den illvillige säger,vill jag inte skriva. Men ÖKA borde minska. Om folk fattar, förstås.
Det har undrats (slug passivform) över varför jag inte hakar på varje inlägg eller fråga. Det enkla svaret är att jag inte vill. jag vill inte jagas med idiotiska frågor om sådant jag aldrig påstått. Varför ska jag ta av min korta och dyrbara levnadstid för att försöka utlägga nonsensfrågor? Förklara det! Varför skulle jag mena att medlemmar i Svenska kyrkan inte skulle rösta? Hur ser den logik ut som kan dra den slutsatsen eller göra detta ifrågasättande av att jag hävdar att Svenska kyrkans egna frågor ska vara vad valet handlar om? Jan Myrdal frågade en gång om jag menade att en sådan som han ska vara med i Svenska kyrkan. Det menade jag, som den ivrige läsaren av boken Den stora berättelsen redan vet.
Vad ni inte vet är vad Björn Andersson (S) för fram inför kyrkovalet. Han vill inte ha en kyrka med ett lärofundament, förstår jag. Han vill nämligen att Svenska kyrkan "måste bli tydligare med att man inte tolererar fundamentalistiska värderingar". En sådan man kan en som söndagligen instämmer i Kyrkans trosbekännelse helt enkelt inte rösta på - även om man röstar, så att säga. Annars kan man läsa Bjrön Andersson och brista i gapskratt. Han, som står för utmönstringen av en sådan som jag menar att "Det ska vara trivsamt att vara anställd och roligt att komma till sin arbetsplats." Vad var det Jesus sa - något liknande? Det ska vara trivsamt att vara apostel och roligt att komma till sin arbetsplats - gudstjänsten? Bibelns budskap om allas rätt och allas lika värde - var står det i Bibeln, om man får vara näsvis och fråga? - måste förverkligas. "Gör vi inte det kommer kyrkan att bli en organisation där ett litet fåtal kommer att finnas kvar och står utanför det vanliga samhället." Var får han allt i från? Fablernas värld? Levande kristendom? Rösta gott folk - men inte på denna kökkenmödding till S-politik! Och här är problemet. Phia Andersson, riksdagsledamot (S) är tydlig: När det blir kyrkoval är det "väldigt viktigt att de socialdemokratiska idéerna får så stort inflytande som möjligt. Detta för att vi också i fortsättningen ska kunna lita på att Sveriges största organisation styrs på ett klokt och framtidsinriktat sätt." I och för sig är detta tal i luften eftersom kyrkostyrelsen närmast är en samlingsregering - men nog är det intressant att evangeliet inte riktigt räcker! Och Louis Althusser hade förtjust noterat att Svenska kyrkan i kraft av sin storlek fungerar som ideologisk statsapparat. Förnyelsen kommer från ett parti, inte inifrån Kyrkan själv. Evangeliet har inget att säga!
Phia (ska det läsas Fia eller Pia, det fattar jag inte!) blir tydlig: "Vi behöver även alla er som inte är medlemmar i kyrkan. Hjälp till i organisationsarbetet. Få så många av era vänner,släktingar och bekanta att gå och rösta (s)." Nä, gör inte det. Lägg er inte i ett val i en kyrka som ni inte tillhör för ni har inte med saken att skaffa - och ni som tillhör Svenska kyrkan - rösta på en grupp som inte är där för att föra in sin partipolitik i Svenska kyrkan utan en grupp som vill driva de kyrkliga frågorna.
Lite (S)öckent är det faktiskt att se socialdemokratin argumentera.
Och så till Plus-Björn och Magnus O. Magnus är sur, jag låter honom vara sur i fred. Plus-Björn blir yvig och argumenterar på ett sätt som hedrat vilket studentrum som helst. Länge leve stiftens missionssällskap för det där med nationell nivå och Svenska Kyrkans Mission (kyrkomission!!!) måste väl då vara fel. Plus-Björn och Plus-Jan Arvid skulle ha egen pastoral prästutbildning - jo, jag hörde Jan Arvid tala om saken. Naturligtvis var det hela ogörligt. Varför kan inte biskopar fatta vad som faktiskt är dödfödda idéer? På sin höjd - och det är högt nog - kan stiften ge en pastoralteologisk introduktion av sådan kvalitet att pastoralinstituten måste bli bättre. Om detta tänker jag nog skriva mer när förre rektorn Eskil Franck beskrivit sitt levnadsöde. Han lämnade ju trons sammanhang och boken han skrivit om sin processade vantro kommer i höst. Men han utbildade på sin tid präster!
Svenska kyrkan är faktiskt mindre än Londonstiftets befolkning. Där lyckades högkyrkliga biskopar göra skillnad och det ser vi av kyrkostatistiken. När alla tjatar om en biskopsmodell och därmed stiftskyrkor genmäler jag stillsamt att med de nya superherdarna i Svenska kyrkan blir biskoparna i de största sammanhangen mest en dekoration. Nu behöver vi - eller ni, varför ska jag bekymra mig när jag har 109 dagar kvar till muck - fundera över hur det apostoliska ska förverkligas i Svenska kyrkan med biskopar och med en synodal struktur som också ska fungera apostoliskt i nationen.
Detta skrivet, avser jag att bedriva semesterverksamhet ett tag. Fast innan dess ett påpekande! Såg ni att ÖKAs Karl-Eric Hansson i Kyrkans Tidning slog ett rejält slag för att Sverigedemokraterna genom Svenska kyrkans valsystem ska få en enkelt erövrad plattform? Han har ingenting förstått, säger den välvillige. Vad den illvillige säger,vill jag inte skriva. Men ÖKA borde minska. Om folk fattar, förstås.
söndag 7 juli 2013
Kyrkotankar
När biskop Keijser i Skara nu av Magnus Olsson förs fram som den profetiska röst som på något sätt skulle få rätt och allt det andra tänkandet leda till att Svenska kyrkan blir en koncern, infinner sig en en viss känsla av yrsel. Inget ont i det. "Det är ju yrslan man är ute efter", som det heter på norra Öland apropå alkoholkonsumtion. En kombination av släkt i västra Sverige och en faiblesse för att bli gammalkyrklig på ambition - och mystiker - skapar förutsättningarna för att hitta ingångarna till det som var - fast det aldrig varit och aldrig kunnat bli något heller. Det är studentrumsdiskussionens hållning - som jag principiellt är för som just studentrumsfenomen - men somliga präster ägnar sig åt den livet igenom. Jag antar att det är deras enda sätt att hantera verkligheten genom kontrafaktisk historieskrivning. Eller insikten på vanlig svenska: "Om inte om hade varit, hade myggan varit en ko."
Ungkyrkligheten och i dess förlängning högkyrkligheten tänker Kyrkan. För de ungkyrkliga var nationalkyrkan inte ett problem. Det var en tanke som var mer svårhanterlig för somlig högkyrklighet, som i princip tänkte biskopskyrka. Ekumeniken gjorde det lite lättare att hantera nationalkyrkans begränsningar. Men Keijsers biskopskyrka var biskopen i sitt stift och ingenting mera. Han ville inte ett biskopsmöte. Tänk om hans linje vunnit. Då hade vi haft tretton små kyrkor i något som kanske inte ens kunde kallas Svenska kyrkan. Vi hade haft små stiftsblad och någon typ av stiftsböcker/hembygdskalendrar. Idealet kanske varit att ha ett prästerskap av typ Skara, Karlstad och Härnösand - med få eller inga doktorer bland det gemena prästerskapet. Och Svenska kyrkan hade stått värnlös inför det moderna samhället utifrån Jesus-ordet att den som vill bevara sitt liv ska mista det.
Kyrkotanken är något annat än koncerntanken. Den ser ett missionsområde i Sverige, satsar på församlingsbyggande (jo, idealistiskt och begränsat men i alla fall), folkbildning (folkhögskolor), lekfolksutbildning (Lekmannaskolan Ansgarsliden kom till så), gemensam tidning (Församlingsbladet, Vår Kyrka och Kyrkans Tidning - vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare,ni vet), prästfortbildning, diakonal förstärkning i det vanliga församlingsarbetet, församlingshem, förnyelse av gudstjänstlivet mm mm. Högkyrkligheten tar vid och gör i tanken allt detta bättre. Där t ex socialetikerna har en modell kommer högkyrkligheten med en annan socialetisk ansats, en som räknar med det gudstjänstfirande folket och misstror den satsning som t ex Bo Giertz i det längsta försvarar, den som ger resurser till en socialetisk delegation som finns inordnad i den rikskyrkliga Diakonistyrelsen. Svagheten då var att ingen kunde föra Svenska kyrkans talan gentemot ecklesiastikdepartementet. Alltså måste det till ett slags förbund mellan församlingarna och stiften måste få en demokratisk struktur - frivilliga stiftsting. Allt är kyrkotanke, kanske för lite och för sent och uppenbarligen när det börjar fungera intressant att ta över politiskt.
Vad har den så kallade gammalkyrkligheten att bidra med i detta sammanhang? Uppenbarligen en hel del. Bo Giertz, Ernst Staxäng och Gunnar Prawitz är aktörer. Och i Växjö stift håller sig inte det som kallas gammalkyrklighet undan från arbetet i stiftet. Den är inte självtillräcklig utan förvaltas i församlingslivet, inte sällan tillsammans med högkyrkligheten, den dogmatiskt medvetna. Svenska kyrkan valde kyrkopolitiskt en väg där detta arv, och de som bar det, betraktades som något för skräphögen. I brist på människor med kyrkotankar, kanske koncerntänkandet blir lösningen. I en koncern behövs funktionärer mer än engagerade medmänniskor och funktioner mer än Liv. Finns bara pengarna, fungerar koncernen. Riktigt så enkelt är det inte med Kyrkan!
Ungkyrkligheten och i dess förlängning högkyrkligheten tänker Kyrkan. För de ungkyrkliga var nationalkyrkan inte ett problem. Det var en tanke som var mer svårhanterlig för somlig högkyrklighet, som i princip tänkte biskopskyrka. Ekumeniken gjorde det lite lättare att hantera nationalkyrkans begränsningar. Men Keijsers biskopskyrka var biskopen i sitt stift och ingenting mera. Han ville inte ett biskopsmöte. Tänk om hans linje vunnit. Då hade vi haft tretton små kyrkor i något som kanske inte ens kunde kallas Svenska kyrkan. Vi hade haft små stiftsblad och någon typ av stiftsböcker/hembygdskalendrar. Idealet kanske varit att ha ett prästerskap av typ Skara, Karlstad och Härnösand - med få eller inga doktorer bland det gemena prästerskapet. Och Svenska kyrkan hade stått värnlös inför det moderna samhället utifrån Jesus-ordet att den som vill bevara sitt liv ska mista det.
Kyrkotanken är något annat än koncerntanken. Den ser ett missionsområde i Sverige, satsar på församlingsbyggande (jo, idealistiskt och begränsat men i alla fall), folkbildning (folkhögskolor), lekfolksutbildning (Lekmannaskolan Ansgarsliden kom till så), gemensam tidning (Församlingsbladet, Vår Kyrka och Kyrkans Tidning - vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare,ni vet), prästfortbildning, diakonal förstärkning i det vanliga församlingsarbetet, församlingshem, förnyelse av gudstjänstlivet mm mm. Högkyrkligheten tar vid och gör i tanken allt detta bättre. Där t ex socialetikerna har en modell kommer högkyrkligheten med en annan socialetisk ansats, en som räknar med det gudstjänstfirande folket och misstror den satsning som t ex Bo Giertz i det längsta försvarar, den som ger resurser till en socialetisk delegation som finns inordnad i den rikskyrkliga Diakonistyrelsen. Svagheten då var att ingen kunde föra Svenska kyrkans talan gentemot ecklesiastikdepartementet. Alltså måste det till ett slags förbund mellan församlingarna och stiften måste få en demokratisk struktur - frivilliga stiftsting. Allt är kyrkotanke, kanske för lite och för sent och uppenbarligen när det börjar fungera intressant att ta över politiskt.
Vad har den så kallade gammalkyrkligheten att bidra med i detta sammanhang? Uppenbarligen en hel del. Bo Giertz, Ernst Staxäng och Gunnar Prawitz är aktörer. Och i Växjö stift håller sig inte det som kallas gammalkyrklighet undan från arbetet i stiftet. Den är inte självtillräcklig utan förvaltas i församlingslivet, inte sällan tillsammans med högkyrkligheten, den dogmatiskt medvetna. Svenska kyrkan valde kyrkopolitiskt en väg där detta arv, och de som bar det, betraktades som något för skräphögen. I brist på människor med kyrkotankar, kanske koncerntänkandet blir lösningen. I en koncern behövs funktionärer mer än engagerade medmänniskor och funktioner mer än Liv. Finns bara pengarna, fungerar koncernen. Riktigt så enkelt är det inte med Kyrkan!
lördag 6 juli 2013
Kommunikationsfrågorna
Informatörerna laddar väl genom sommarledighet upp inför kyrkovalet. Jag vet inte riktigt hur stort valdeltagandet kommer att bli. 8-9% sa en bedömare, som kanske är pessimist - eller optimist, jag vet inte så noga. Valdeltagandet sjunker med färre kandidater på hemmaplan att rösta på, löd bedömningen. Och återväxten bland väljare är inte så stor. Informatörerna får en del att bita i. Dystra dagar tänker jag att en organisation som de flesta trots allt inte är särskilt intresserade av, måste hållas med en stor uppsättning just informatörer. Förr var det en kyrkvaktmästare, en kantor (på deltid) och en präst i en vanlig liten församling. Tre informatörer, helt enkelt. Nu behövs en annan uppsättning. Och det borde föranleda frågor.
Så välkommet var därför Ulrika Nyléns artikel i Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare. Med talet om "kyrkans varumärke" luras vi in i ett tänk där utsidan blir viktigare än insidan, skriver hon. Där satt den! Det där med gemensam logga på kuvert, visar sig inte vara så helt oskyldigt som man kunde tro. Varumärke och koncerntänk - och kyrkostyrelsen som en överordnad instans över stiftsfullmäktige. Vi har fått lära oss en del denna vår.
Vägen ut ur detta är ett arbete "med oss själva, ta vara på möjligheter och ta tag i hinder för delaktighet i gudstjänst och verksamhet." Det är klokt sagt. "Här finns det tusen arbetsuppgifter, bland annat för kyrkans alla duktiga kommunikatörer." Men detta det allra sista tror jag inte på. Självbilden övertygar inte. Informatörerna/kommunikatörerna står för det som förr i världen prästen skulle stå för - gudstjänst, förkunnelse och själavård. Och visst finns det kommunikatörer som söndagligen återfinns i Kyrkans gudstjänst - men de andra finns också. Tjänstemännen med strategiska planer, sådana som går till jobbet måndag-fredag och har en mycket privat ledighet dessemellan. Privat i egentlig betydelse av franskans priver, beröva, för de är privata på så vis, att de berövar Gud, änglarna och de andra gudstjänstfirarna sin närvaro i gudstjänsten. Man skulle ju kunna tänka sig att man är ledig och lovsjungande...
Egentligen finns det ingen annan väg framåt än kyrklig förnyelse med fyra drag att hantera: det bekännelsetrogna, det sakramentala, det hierarkiska och det liturgiska. Kanske i nämnd ordning men allra tydligast med det liturgiska sist och det liturgiska bortom alla kristna horisonter om saken handlar om något annat än att fira gudstjänst i Ande och sanning. Och vilka bär allt detta? Det gudstjänstfirande folket. Men utan prästväckelse blir det ingen annan kyrklig väckelse heller, kan man förmoda.
Ulrika Nylén skrev en viktig debattartikel i Kyrkans Tidning. Så viktig att den är värd ett fortsatt samtal. En kyrka som är ett gudsfolk som firar gudstjänst och gör Guds tjänst i världen är det aldrig pinsamt att höra samman med. Tänker jag.
Så välkommet var därför Ulrika Nyléns artikel i Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare. Med talet om "kyrkans varumärke" luras vi in i ett tänk där utsidan blir viktigare än insidan, skriver hon. Där satt den! Det där med gemensam logga på kuvert, visar sig inte vara så helt oskyldigt som man kunde tro. Varumärke och koncerntänk - och kyrkostyrelsen som en överordnad instans över stiftsfullmäktige. Vi har fått lära oss en del denna vår.
Vägen ut ur detta är ett arbete "med oss själva, ta vara på möjligheter och ta tag i hinder för delaktighet i gudstjänst och verksamhet." Det är klokt sagt. "Här finns det tusen arbetsuppgifter, bland annat för kyrkans alla duktiga kommunikatörer." Men detta det allra sista tror jag inte på. Självbilden övertygar inte. Informatörerna/kommunikatörerna står för det som förr i världen prästen skulle stå för - gudstjänst, förkunnelse och själavård. Och visst finns det kommunikatörer som söndagligen återfinns i Kyrkans gudstjänst - men de andra finns också. Tjänstemännen med strategiska planer, sådana som går till jobbet måndag-fredag och har en mycket privat ledighet dessemellan. Privat i egentlig betydelse av franskans priver, beröva, för de är privata på så vis, att de berövar Gud, änglarna och de andra gudstjänstfirarna sin närvaro i gudstjänsten. Man skulle ju kunna tänka sig att man är ledig och lovsjungande...
Egentligen finns det ingen annan väg framåt än kyrklig förnyelse med fyra drag att hantera: det bekännelsetrogna, det sakramentala, det hierarkiska och det liturgiska. Kanske i nämnd ordning men allra tydligast med det liturgiska sist och det liturgiska bortom alla kristna horisonter om saken handlar om något annat än att fira gudstjänst i Ande och sanning. Och vilka bär allt detta? Det gudstjänstfirande folket. Men utan prästväckelse blir det ingen annan kyrklig väckelse heller, kan man förmoda.
Ulrika Nylén skrev en viktig debattartikel i Kyrkans Tidning. Så viktig att den är värd ett fortsatt samtal. En kyrka som är ett gudsfolk som firar gudstjänst och gör Guds tjänst i världen är det aldrig pinsamt att höra samman med. Tänker jag.
fredag 5 juli 2013
Svenska kyrkan i Almedalen
Det enda jag har emot Kyrkans Tidnings (ja, ni vet...) nye ledarskribent Fredrik Modéus är att han höstade in gudstjänststatistiken från S:t Laurentii till sin egen församlingsstatistik och fick extra pengar för det men inte kunde bidra med oblater, vin eller, vill jag minnas, ens annonsen för gudstjänsterna. Allt fick stiftelsen och statistiken med därtill då förtiden följande höga anslag för idog "gudstjänstverksamhet" snodde kyrkoherde Modéus. Nå, de andra kyrkoherdarna i Lund insåg systemets för- eller nackdelar så det byttes. Och Modéus slutade. Nu har han börjat. Som ledarskribent.
Han skriver kloka saker. Han vill debatt, engagemang, framtidskommission - och bara de illvilliga skulle få för sig att påpeka att just det han nu för fram, föreslagits i åratal. Fast av fel folk, förstås. Nu blir det rätt. Och då kan man veta att de som menat att debatten hör till Kyrkans (och demokratins) livsluft och praktiserat den hållningen lokalt, i stift och på nationell nivå, och straffats för det, nog kommer att hålla käft. För de är väl fortsatt fel folk? Fast när jag läser Kyrkans Tidning ser jag att människor i Svenska kyrkan tycker att det är pinsamt att tala om sig själva som kristna. De jag tänker på - felfolket- ser nog inte saken så. Men många av dem tycker med goda skäl att Svenska kyrkan är pinsam. Det beror inte på att de saknar förankring i Svenska kyrkan eller inte kan se sina rottrådar gå djupt ner i den svenskkyrkliga myllan utan just därför!
Nu följer vi Modeii tänkande en stund: "Svenska kyrkan är på plats i Almedalen. Både företrädare och fotfolk deltar i samhällsdebatten, vid lunchseminarier och Nikodemussamtal. En sådan rosigt livfull, engagerad och samhällstillvänd kyrka är nödvändig, en kyrka som tar strid för människovärde och evangelium i skärningspunkten mellan religion, vetenskap och politik. Alternativen förskräcker. Som när kyrkan ängsligt drar sig undan, pillar naveln och alltför gärna pratar strukturer. Likstelhetens kyrka."
Riktigt vad ledarskribenten menar kanske inte är logiskt glasklart men emotionellt lättillgängligt. Kan "rosigt livfull" vara en blinkning till socialdemokratin med ros och allt? Men är verkligen "Svenska kyrkan" på plats? Jag är inte där. Inte min fru. Inte min bror. För att nämna några. Rolf Ture i Göteborg var inte där, inte Yngve i Hyssna, inte Björn i Falkenberg för att ytterligare några som obestridligen är Svenska kyrkan. Fast nu var Anders Borg där, det såg jag i tv, och Carl Bildt. Anders är gudstjänstfirare i Svenska kyrkan och Carl valdes in i kyrkofullmäktige. Var inte Thomas Bodström, också invald i kyrkofullmäktige senast, där? Så visst är Svenska kyrkan i Almedalen -genom sina medlemmar. Vad är det för märkvärdigt med det? Men Svenska kyrkan är uppenbarligen också hemma och ägnar sig åt hund och hundvalp liksom Svenska kyrkan i går antagligen var ute och målade sin altan - förutsatt att han jag hälsade på är medlem. Men det är ju nästan 8 av 10. Dessa många deltar i samhällsdebatten varje dag året runt, dvs också när Almedalen ligger öde (jag har varit i Visby också på vintern och vet vad jag talar om).
Ledarskribenten talar om hur folket åker från Almedalen till "sommarslumrande församlingsliv". Välkommen till norra Öland. Sök tjänsten efter mig, vet jag. Där finns ett lokalt samtal, där bedrivs teologisk reflektion. Men om man tänker att det nu är sommarslummer, hur kan det då bli "ett års trofast kämpande" som är över? Bortsett från att kampaspekten kanske inte dominerar bilden av Svenska kyrkan, vilken biskop, präst eller diakon skriver boken Min kamp? - så är det väl inte ett år från september till maj i den terminsuppdelade kyrka vi fått? Nio månader är numera arbetsåret - och knappt det. Som vi vet.
Nu vill Fredrik Modéus tala om de många människorna som ska släppas fram och det fotfolk som ska kräva utrymme. "Makten behöver släppas till många", heter det. Nå, definiera vem som NU har makten och vem det är som ska släppa den! Är makten något annat än makten att marginalisera för ett eliminera? Nu börjar det bli intressant. Undras vad Fredrik nu har att komma med. Det får vi kanske veta när Svenska kyrkan inte längre är på plats i Almedalen?
torsdag 4 juli 2013
"Skit samma"
Han sa så, kyrkorådsledamoten, när den pensionerade prästen tog upp problemet med att Ersta bakar glutenfria oblater på ett sätt som bara till skenet är bröd. "Skit samma". Ordet kommer till elementet och gör sakramentet måste betyda, tänkte den pensionerade prästen, att elementet måste vara riktigt, dvs bröd. Prästen tänkte som påven och båda tänkte rätt. Har de rätt, pågår ett sanslöst bedrägeri. Det som delas ut är inte vad det sägs vara. Det är inte ekumeniskt godkänt. En romersk-katolsk präst skulle aldrig få beställa oblater från Ersta. Längre. För nu är det inte nattvardsbröd Ersta tillhandahåller. Det är en anrättning tillagad på potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl.
Varför hörs inte upprörda protester? Varför hålls prästerna med nattvardsbröd som inte är bröd? Lurar de sina församlingar? Lurar de sig själva? Tänker de inte det ringaste utan håller sig okunniga, för det är enklast så? Läste de inte Bloggardag från den 21 mars?
Ärkebiskop Anders Wejryd sägs ha godkänt Erstas tilltag muntligen. Hur tänkte han då? På vilket sakmaterial tog han ställning? Eller var det så att Anders han läppalätt fick ur sig något utan besvärande mycket efterforskande? Och så kunde den sakramentala osäkerheten införas med det principiella argumentet "skit samma"?
Jag menar att det är en kristen människas ansvar att se till att nattvardselementen är bröd och vin - för det är verkligen inte "skit samma" om jag blir saker på (berövad) sakramentet. Fråga prästen eller kyrkvaktmästaren. Och Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, kunde kanske gräva i historien om hur det gick till när Ersta egenmäktigt beslöt att inte tillhandahålla nattvardsbröd utan något annat, låta det se likadant ut som tidigare men förändra innehållet. Eller tycker ni, gott folk, med kyrkorådsledamoten att det är "skit samma"? Om eukaristin?
Den pensionerade prästen hade en annan fråga. Han celebrerar inte mässan, ingen efterfrågar hans tjänster. Han var bekymrad, för en präst ska väl fira mässan för folket. Vad ger man honom för råd?
Varför hörs inte upprörda protester? Varför hålls prästerna med nattvardsbröd som inte är bröd? Lurar de sina församlingar? Lurar de sig själva? Tänker de inte det ringaste utan håller sig okunniga, för det är enklast så? Läste de inte Bloggardag från den 21 mars?
Ärkebiskop Anders Wejryd sägs ha godkänt Erstas tilltag muntligen. Hur tänkte han då? På vilket sakmaterial tog han ställning? Eller var det så att Anders han läppalätt fick ur sig något utan besvärande mycket efterforskande? Och så kunde den sakramentala osäkerheten införas med det principiella argumentet "skit samma"?
Jag menar att det är en kristen människas ansvar att se till att nattvardselementen är bröd och vin - för det är verkligen inte "skit samma" om jag blir saker på (berövad) sakramentet. Fråga prästen eller kyrkvaktmästaren. Och Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, kunde kanske gräva i historien om hur det gick till när Ersta egenmäktigt beslöt att inte tillhandahålla nattvardsbröd utan något annat, låta det se likadant ut som tidigare men förändra innehållet. Eller tycker ni, gott folk, med kyrkorådsledamoten att det är "skit samma"? Om eukaristin?
Den pensionerade prästen hade en annan fråga. Han celebrerar inte mässan, ingen efterfrågar hans tjänster. Han var bekymrad, för en präst ska väl fira mässan för folket. Vad ger man honom för råd?
onsdag 3 juli 2013
Hallå, Helle!
Helle, var är du?
Dagens Seglora har gått i sommarvila ungefär som när det var vintervila för ett halvår sedan. Antirasisterna tar semester - vad ger du mig för det? Och din efterträdare, en åldrad /läs:erfaren/ missionsförbundare har mycket att anföra om kyrkovalet i Svenska kyrkan i en ledare. Men Dagens Seglora berör inte längre. Sommarhälsningen var en samling av pretentiösa floskler och efter denna floskeluttömning tog man alltså ledigt.
Förslaget som gavs inför kyrkovalet var detta: "Ge möjlighet att denna dag möta och samtala med kyrkans anställda präster och diakoner. Låt det bli en dag där vi bjuder in människor till utökat engagemang istället för utträde. Helt enkelt låta valdagen bli en tacksägelsedag över demokratins stora gåva i Svenska Kyrkans organisation."
Vad det där "helt enkelt" betyder, fattar väl ingen. Och vad då demokrati? Kan demokratin vara en gåva - från vem? Översåtarna?
Demokrati, alltså. På norra Öland finns för val till kyrkofullmäktige en enda lista. Demokratin är möjligheten att kryssa. Osäkerheten inför hur den framtida organisationen ska se ut är stor - för det ska kyrkofullmäktige besluta om, samma kyrkofullmäktige som tillsätter församlingsråd och väljs på valdagen. Ingen har sagt hur de tänker sig den nya organisationen och vilka befogenheter församlingsråden ska ha.
Bättre är det när det handlar om val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Det finns olika listor - men egentligen bara, som vi vet, ett enda verkligt alternativ i kyrkovalet. De politiska partierna navigerar öppet eller i doldom och valprogrammen fastställs av en partistyrelse, där också en muslim var invald och där alltså också folk som inte är medlemmar i Svenska kyrkan är med och fattar beslut. Naturligtvis är detta orimligt. Men nästan lika orimligt är det att organisera en partipolitisk grupp som icke-parti. Hur den faktiska kopplingen mellan moderparti och det som sedan organiseras ser ut, vet vi inte. Rinner pengar? Används partiets resurser - trots allt? Och hur uppfattar partierna deras lösligare kyrkopolitiska gruppers engagemang om kyrkovalet går illa? Blir ett dåligt kyrkovalsresultat ett problem för moderpartiet, en signal att valet 2014 inte kommer att gå bra? Finns det inte intressanta frågeställningar här? Och därmed ett rätt självklart partipolitiskt intresse att vara med och styra de kyrkopolitiska grupper, som delar namn med moderpartiet?
Att ingen granskar vad de olika nomineringsgrupperna åstadkommit den gångna mandatperioden hör också till, som vi vet. Men varför ska man rösta på de som inga förslag har, inte deltar i debatterna och ägnar sin sammanträdestid åt - ja, ingen vet.
Dagens Segloras förslag är väl närmast oförskämt när det handlar om att "ge möjlighet att denna dag möta och samtala med kyrkans anställda präster och diakoner" - den möjligheten finns varje dag! För att inte säga: varje söndag. Och vad då bjuda in till ökat engagemang när folk går för att rösta? Den inbjudan sysslar jag med dagligdags - också när jag har semester, fruktar jag.
Helle, du hade kanske inte heller hade haft så mycket att komma med inför kyrkovalet - förutom floskler, förstås. Ändå saknar jag dig och ditt självsäkra uppträdande, det som döljer oceaner av okunnighet. Nu är Dagens Seglora mest en uppvisning i okunnighet, den okunnighet som bottnar i fördomar och inte i analys. Jag saknar dina dribblingar - det drar ju mot EM i fotboll - som det där du sa att Dagens Seglora aldrig kallat mig "rasist", vilket är sant men inte riktigt sanningen, eftersom Dagens Seglora framställt mig som rasist. Men det här liberala sättet att umgås med sanningsfrågor uppskattar jag trots allt. Men vet på förhand vad man inte kan lita på, liksom.
Att Dagens Seglora utan dig alltmer styr ut och blir ointressant kanske du tar som en komplimang - men vad var det egentligen du ville med publikationen? Och hur ska finansiärerna kunna motivera sitt engagemang inför något som är ointressant?
Jag såg förresten att det blir Seglora Smedja-gudstjänst i Sofia kyrka en söndag kl 11. Högmässotid, alltså. Är det inte en konstig ordning att en tankesmedja gör församlingens högmässa till sin? Inte medverkar i församlingens högmässa, det kan jag gott tänka mig, men tar över den och gör den till en Seglora Smedja-gudstjänst? Hur tänker man då?
Helle, var du än befinner dig i sommarens glädje och grönska ska du veta, att jag saknar dig. Vad är Tuulikki i jämförelse - hon som bara intresserar sig för frågan om finnar i rumpan? Dina intressen var vidare. Du sköt i helfigur.
Dagens Seglora har gått i sommarvila ungefär som när det var vintervila för ett halvår sedan. Antirasisterna tar semester - vad ger du mig för det? Och din efterträdare, en åldrad /läs:erfaren/ missionsförbundare har mycket att anföra om kyrkovalet i Svenska kyrkan i en ledare. Men Dagens Seglora berör inte längre. Sommarhälsningen var en samling av pretentiösa floskler och efter denna floskeluttömning tog man alltså ledigt.
Förslaget som gavs inför kyrkovalet var detta: "Ge möjlighet att denna dag möta och samtala med kyrkans anställda präster och diakoner. Låt det bli en dag där vi bjuder in människor till utökat engagemang istället för utträde. Helt enkelt låta valdagen bli en tacksägelsedag över demokratins stora gåva i Svenska Kyrkans organisation."
Vad det där "helt enkelt" betyder, fattar väl ingen. Och vad då demokrati? Kan demokratin vara en gåva - från vem? Översåtarna?
Demokrati, alltså. På norra Öland finns för val till kyrkofullmäktige en enda lista. Demokratin är möjligheten att kryssa. Osäkerheten inför hur den framtida organisationen ska se ut är stor - för det ska kyrkofullmäktige besluta om, samma kyrkofullmäktige som tillsätter församlingsråd och väljs på valdagen. Ingen har sagt hur de tänker sig den nya organisationen och vilka befogenheter församlingsråden ska ha.
Bättre är det när det handlar om val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Det finns olika listor - men egentligen bara, som vi vet, ett enda verkligt alternativ i kyrkovalet. De politiska partierna navigerar öppet eller i doldom och valprogrammen fastställs av en partistyrelse, där också en muslim var invald och där alltså också folk som inte är medlemmar i Svenska kyrkan är med och fattar beslut. Naturligtvis är detta orimligt. Men nästan lika orimligt är det att organisera en partipolitisk grupp som icke-parti. Hur den faktiska kopplingen mellan moderparti och det som sedan organiseras ser ut, vet vi inte. Rinner pengar? Används partiets resurser - trots allt? Och hur uppfattar partierna deras lösligare kyrkopolitiska gruppers engagemang om kyrkovalet går illa? Blir ett dåligt kyrkovalsresultat ett problem för moderpartiet, en signal att valet 2014 inte kommer att gå bra? Finns det inte intressanta frågeställningar här? Och därmed ett rätt självklart partipolitiskt intresse att vara med och styra de kyrkopolitiska grupper, som delar namn med moderpartiet?
Att ingen granskar vad de olika nomineringsgrupperna åstadkommit den gångna mandatperioden hör också till, som vi vet. Men varför ska man rösta på de som inga förslag har, inte deltar i debatterna och ägnar sin sammanträdestid åt - ja, ingen vet.
Dagens Segloras förslag är väl närmast oförskämt när det handlar om att "ge möjlighet att denna dag möta och samtala med kyrkans anställda präster och diakoner" - den möjligheten finns varje dag! För att inte säga: varje söndag. Och vad då bjuda in till ökat engagemang när folk går för att rösta? Den inbjudan sysslar jag med dagligdags - också när jag har semester, fruktar jag.
Helle, du hade kanske inte heller hade haft så mycket att komma med inför kyrkovalet - förutom floskler, förstås. Ändå saknar jag dig och ditt självsäkra uppträdande, det som döljer oceaner av okunnighet. Nu är Dagens Seglora mest en uppvisning i okunnighet, den okunnighet som bottnar i fördomar och inte i analys. Jag saknar dina dribblingar - det drar ju mot EM i fotboll - som det där du sa att Dagens Seglora aldrig kallat mig "rasist", vilket är sant men inte riktigt sanningen, eftersom Dagens Seglora framställt mig som rasist. Men det här liberala sättet att umgås med sanningsfrågor uppskattar jag trots allt. Men vet på förhand vad man inte kan lita på, liksom.
Att Dagens Seglora utan dig alltmer styr ut och blir ointressant kanske du tar som en komplimang - men vad var det egentligen du ville med publikationen? Och hur ska finansiärerna kunna motivera sitt engagemang inför något som är ointressant?
Jag såg förresten att det blir Seglora Smedja-gudstjänst i Sofia kyrka en söndag kl 11. Högmässotid, alltså. Är det inte en konstig ordning att en tankesmedja gör församlingens högmässa till sin? Inte medverkar i församlingens högmässa, det kan jag gott tänka mig, men tar över den och gör den till en Seglora Smedja-gudstjänst? Hur tänker man då?
Helle, var du än befinner dig i sommarens glädje och grönska ska du veta, att jag saknar dig. Vad är Tuulikki i jämförelse - hon som bara intresserar sig för frågan om finnar i rumpan? Dina intressen var vidare. Du sköt i helfigur.
tisdag 2 juli 2013
Bloggandet
Det kanske är bäst att jag sammanfattar hur jag ser på min roll som bloggare. Jag fick ju kritik för att jag inte går in i diskussion med dem som levererar invändningar. Nu gör jag dock det. Men jag ser inte min uppgift vara den att kommentera kommentarer. Ibland tar jag upp ett tema som varit uppe bland kommentarerna men annars får läsekretsen själv avgöra vad som bär. Ofelbar är jag inte. Och tanken att jag, som lätt skulle kunna redigera till mig sista ordet, skulle drabbas av det som kallats "denna förbannade journaliståkomma" att alltid vilja ha sista ordet skrämmer. Bortsett från att det hela skulle bli trist och tidsödande. Bloggen är en replik där andras repliker kommer antingen som bloggkommentarer eller som egen reflektion. Ofelbar är jag som sagt inte. Fel har jag inte heller alltid. Oftast har jag mindre fel än jag skulle önska.
Får jag dock påpeka att invändningar inte säkert försvinner. Jag kan haka på temat, tänka annorlunda och redovisa det efterhand -när jag tror mig ha tänkt färdigt. En del struntar jag i. Snedläsningar och kopplingar som inte finns i texten och som är mig främmande, behöver jag inte ägna möda åt. En del fyndigheter skrattar jag åt - mest sådant som är på temat "där fick du till det" eller "där fick du dit mig". Något kan jag notera som utslag av vad någon menar mig vara men som inte är den jag är. Det kan jag, något irriterad, leva med. Men så mycket som jag offentligt uttryckt vad jag menar - till skillnad från de tystlåtna prästerna - skulle man kanske bemöda sig om att kritisera sådant jag står för?
Olof Olsson vill jag dock särskilt ta upp. Han är viss om att Jesus inte kommer tillbaka i vare sig hans eller min livstid, inte idag heller. Kommer tillbaka betyder väl att världens tid tar slut. Det gör den kanske inte idag (i största allmänhet och för alla) men nog kan vi vara övertygade om att vi inte kan vara övertygade att vi lever dagen ut? Vi skulle i går göra en del förändringsarbete i det hus vi ska bebo och jag ville spara ett par bräder men möttes av repliken: "Släng dem nu så slipper jag besväret att göra det när du är död och jag ska flytta." Vad svarar man på sådant? Jag slängde.
Nu tror nog vår vän OO att Jesus är frånvarande och så vips kommer han tillbaka när jorden går under. Men OO tror inte att det kommer att inträffa. Min erfarenhet är en annan. Jag mötte Jesus i söndags när han var i Högby kyrka och efter sitt löfte har han dessutom lovat att vara med mig alla dagar till tidens slut. Påståendet av det här slaget kan man antingen slå bort eller pröva. Vi ska göra lite mer av insikterna om hur tillvaron är konstruerad när vi inviger slottet på norra Öland. Jag kan ge datum så fort vi fått det klart.
Tills vidare fortsätter jag blogga och befinner mig inte heller detta år i Almedalen. Där finns en uppsättning kyrkliga personer, med lön, traktamente, hotellrum mm mm. Och en bärande visshet om sin relevans, förstås. De praktiserar välviljans triumf; vi vill lika väl som ni och egentligen detsamma som ni - så varför ska ni inte bli som vi?
Får jag dock påpeka att invändningar inte säkert försvinner. Jag kan haka på temat, tänka annorlunda och redovisa det efterhand -när jag tror mig ha tänkt färdigt. En del struntar jag i. Snedläsningar och kopplingar som inte finns i texten och som är mig främmande, behöver jag inte ägna möda åt. En del fyndigheter skrattar jag åt - mest sådant som är på temat "där fick du till det" eller "där fick du dit mig". Något kan jag notera som utslag av vad någon menar mig vara men som inte är den jag är. Det kan jag, något irriterad, leva med. Men så mycket som jag offentligt uttryckt vad jag menar - till skillnad från de tystlåtna prästerna - skulle man kanske bemöda sig om att kritisera sådant jag står för?
Olof Olsson vill jag dock särskilt ta upp. Han är viss om att Jesus inte kommer tillbaka i vare sig hans eller min livstid, inte idag heller. Kommer tillbaka betyder väl att världens tid tar slut. Det gör den kanske inte idag (i största allmänhet och för alla) men nog kan vi vara övertygade om att vi inte kan vara övertygade att vi lever dagen ut? Vi skulle i går göra en del förändringsarbete i det hus vi ska bebo och jag ville spara ett par bräder men möttes av repliken: "Släng dem nu så slipper jag besväret att göra det när du är död och jag ska flytta." Vad svarar man på sådant? Jag slängde.
Nu tror nog vår vän OO att Jesus är frånvarande och så vips kommer han tillbaka när jorden går under. Men OO tror inte att det kommer att inträffa. Min erfarenhet är en annan. Jag mötte Jesus i söndags när han var i Högby kyrka och efter sitt löfte har han dessutom lovat att vara med mig alla dagar till tidens slut. Påståendet av det här slaget kan man antingen slå bort eller pröva. Vi ska göra lite mer av insikterna om hur tillvaron är konstruerad när vi inviger slottet på norra Öland. Jag kan ge datum så fort vi fått det klart.
Tills vidare fortsätter jag blogga och befinner mig inte heller detta år i Almedalen. Där finns en uppsättning kyrkliga personer, med lön, traktamente, hotellrum mm mm. Och en bärande visshet om sin relevans, förstås. De praktiserar välviljans triumf; vi vill lika väl som ni och egentligen detsamma som ni - så varför ska ni inte bli som vi?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)