fredag 31 mars 2017

Jag passerar Blädinge

Denna fredag ska jag tåga till Lund. Stambanan löper söder om Alvesta och väster om Blädinge. Där fick jag till det. Sedan passeras Vislanda, ett typiskt stationssamhälle. Vislanda var på sin tid en gammalkyrklig församling med gott om folk i kyrkan varje söndag. Blädinge var nog inte så pjåkigt heller. Där fanns i min ungdom komminister Ekedahl och av hans söner köpte vi en hamster. Den dog omsider efter att ha levt ett rätt intensivt nattliv, som hamstrar har för sed. Hampe, han hette så, rymde ibland. I sin fångenskap levde han i kutterspån. Tills han dog alltså. Hamstern åt solrosfrön och pinkade kraftfullt vad gäller doft. Min bror grät när Hampe dog, så jag fick sköta begravningen själv. Frid över hans minne!

Nu förvirrade jag mig på äldre herrars sätt i mina minnen. Avsikten var annars att skriva just om Blädinge, inte om en 55 år död hamster. Blädinge uppmärksammades i veckan i Smålandskomposten under rubriken "Få besök under gudstjänster". Det kunde jag förstå, för besök under gudstjänster försöker man undvika. Inte störa eller störas, som det heter. Nu var det ett annat problem. "Söndagarna i Blädinge kyrka lockar inte längre något folk." Så har det varit under lång tid, säger kyrkoherde Lindow, och då är det inte rimligt att satsa så mycket personal och allt annat vad en gudstjänst innebär "när vi ser på kostnaderna". Ett antal söndagar har det, om jag läser rätt, varit fem eller färre, dvs präst, kantor, vaktmästare och två kyrkvärdar. Då har man ställt in. Jesus var tydligen inte där, för då hade väl dessa likväl kunnat fira just gudstjänst?

Nu har vi inte hela bilden klar för oss. "De har gott om besökare i veckorna", det är söndagens gudstjänst som inte drar. Sålunda drar det mot församlingssammanläggning med Vislanda. Blädinge kan inte, trots opinion från sådana som tydligen inte går i kyrkan, bestå som egen församling. "Blir det aktuellt med sammanläggning vill jag poängtera att verksamheten i Blädinge inte kommer påverkas, förutom söndagsgudstjänsterna som kanske blir färre." Kyrkoherden lugnar. Från domkapitelsprotokollet minns vi att tanken var en gudstjänst i månaden... Folkkyrkan fungerar  uppenbarligen fortfarande. Och om folk redan nu inte kommer på söndagarna, behöver ingen sakna de indragna. Varför skulle sockenborna göra det? De var ju inte där.

Jag läste hemsidan Svenska kyrkan i Vislanda & Blädinge: "Här kan vi samlas i glädje och tacksamhet över livet, men också när vi känner oro eller sorg eller saknad efter någon som vi förlorat." Noga taget hade man kunnat samlas i väntsalen när det fanns station vid stambanan också. Eller på något näringsställe. "Här får vi del gemenskap över en kopp kaffe eller en måltid, här får vi leka, lyssna, samtala och lära, andas och tänka. Välkommen hem!" Den eukaristiska gemenskapen, eller trons gemenskap, blir ett kafferep. Det var dock en välsignad tur att man får andas. Hur hade det annars gått?

Nu finns något för alla, heter det. Barn och unga, dvs Kyrkis, sång och lek-grupp, miniorer och miniminiorer samt juniorer. Stickcafé och sopplunch två gånger i månaden. Något som kallas "internationellt" och som präglar församlingarna på flera sätt, musik och körer, språkcafé, födelsedagskalas 75+ samt Torsdagar i Blädinge. Där är det en 15 minuter lång vardagsgudstjänst insprängd i torsdagsprogrammet, som inleds med - stickning. Vecka 11 var det tydligen uppehåll i verksamheten. Personaldagar är förklaringen till det inställda! Då förstår vi.

Något för alla? Man ska sticka, fika, äta soppa. Jag har varit med så länge att jag inser att detta är något för somliga, inte för alla. Allra minst för den som tror att Svenska kyrkan är något annat än Röda Korset. Kyrkoherden anförtror dock Smålandskompostens läsekrets att de har gott om besökare i veckorna. Vi borde nog fira inte ett reformationsår så mycket som ett transformationsår.

Ska jag försöka förstå den kyrkliga tillvaron genom att tänka mig som mig, men utan att vara präst utan i stället vara generationstypisk? Annat jobb efter akademisk utbildning, döpta barn och barnbarn, medlemskap i Svenska kyrkan, kanske medlemskap i Rotary så att jag sett prästen där en gång i veckan och så den ålder där jag möjligtvis funderar över livets gång. Vad finns för mig i det som finns för alla i Vislanda & Blädinge, alltså något jag uppfattar att jag behöver?

Svaret är fullständigt klart. Där finns vad jag med givna utgångspunkter skulle kunna förstå, alls ingenting. Nå då så. På många sätt passerar jag Blädinge och fortsätter att passera Vislanda. Bråka inte med dem. De kör sina verksamheter och ska mest beundras för att de står ut med sitt nonsens. Var verkligen inte det kyrkliga livet mer och självrespekten inför det egna livet inte större? Men så slår det mig. Sanningen kan vara värre än då. De tror på vad de säger och håller på med. Snälla lokförarn, tryck på rejält så vi passerar fort.


torsdag 30 mars 2017

Salander är i trakten av Skene

Överste Salander ringde. Han var på strålande humör och förklarade att han var i trakten av Skene för att instruera i konsten att bygga Skene-mål. Det var lustigt. Tyckte han själv, tror jag. Egentligen utbildar han i signalspaningens ädla konst och det finns några master i närheten. "När jag ändå är här, blev jag nyfiken på Björn Andersson. Vill du jag ska sätta ett par brigadspanare på visuell eller optisk bevakning eller räcker det med lyssnarposter?" Jag förklarade mig helt nöjd med det senare. "Vad har du fått veta?"

Översten skrockade lite och sa: "Han firar inte gudstjänst på söndagarna men sitter som ersättare i Göteborgs domkapitel och ledamot i Kyrkomötet." Hans politiska positioner visste jag och det andra - var det egentligen överraskande? Jag lät nog inte riktigt lika överraskad som överste Salander hoppats på. "Han är förtidspensionär fast han inte är 60 år fyllda och SAP har gett honom en reprimand för hans sätt att bemöta en kvinnlig partikamrat", fortsatte Salander. Jag tyckte det artade sig. "Nu får du göra resten av jobbet själv", fortsatte Salander. "Facebook är informativt. Gå in på Björn Anderssons sida  och fundera över vad du kan läsa där."

Jag klämde förstås inte översten på vad Försvarsmakten egentligen har för sig i trakten av Skene (vilket kan betyda Göteborg), men med överstar som Salander och Olofsson i vänkretsen är jag alltid väl uppdaterad. När jag skulle tacka för allt och önska översten "vila i frid" kom han på ännu en information som jag borde ha. "Björn Andersson mobbade ut den tidigare kvinnliga kyrkorådsordföranden i Örby-Skene". Jag tackade på nytt, men undrade i mitt inte helt stilla sinne  varför de som jagar det de kallar bristande jämställdhet själva praktiserar just denna alldeles hänsynslöst, för att inte säga dumt. Det är mig fördolt, jag kan inte begripa det. Hade jag inte varit i Lund, hade översten stannat hos mig och fikat när han ska köra till Öland tidig fredag eftermiddag. Man kan inte få allt - men mycket! "Kör du Geländewagen?" frågade jag, men han svarade inte. Han skjutsas nog i bekväma hyrbilar. Volvo XC90 till exempel.

Uppiggad kollade jag Björn Anderssons Facebook-sida. Som Salander antytt, bar den syn för sägen. Det är bra när det som tidigare var hemligheter i S-partiet nu läggs ut till beskådande. Det är lite av  IB-affären eller sjukhusspioneriet på Sahlgrenska, fast bekvämt i en dator nära mig. Man behöver inte sakna Ebbe och hans insatser i Palme-spaningarna längre. Det blir dumt ändå.

Björn Anderssons grundhållning är att en kyrkoherde "mellan varven" ska ta in en prästvigd kvinna för att visa att han lever upp till kyrkoordningen. Gästartist, sålunda, för tjänsterna är väl besatta och vikarie finns i församlingen om så behövs. För detta förslag att gå in och styra i en annan församling får han medhåll av någon som är emot att "så medeltida värderingar får frodas". Medeltida? Värre än så, kan jag säga. Fast jag tror ingen av de såta vännerna egentligen förstår vad de avhandlar. I Sätila är det, ser jag vidare "ren och skär diktatur", så det blir väl för Per Eckerdal att masa sig dit och visitera. En annan kommentator använder luktorganet och finner att "det luktar skit från Sätila kyrka". Det skulle kunna vara takspånen som tjärades för några år sedan, men jag vet inte. Kritiken tycks vara att kyrkoherden på begäran satt med i kyrkorådet även om han inte var med och fattade beslut.

Björn Andersson menar att Svenska kyrkan är normgivande i mycket och får medhåll i att kyrkan spelar en viktig roll inom civilsamhället och bedriver ett fantastiskt arbete för/med "utsatta". Detta tror jag egentligen inte, men håller tyst. Man kan dock förstå tankegången. Det politiska ska för civilsamhället ta ansvar på politisk väg - men vad då "civilsamhälle" när de statssubventionerade partierna ska agera? När slutade S-folket tänka kritiskt, civiliserat om man vill?

Det drar mot kyrkoval och tipset ges att man kan gå med i Svenska kyrkan i augusti, rösta och sedan gå ur igen. Här gäller att skaffa sig majoritet så att man kan bestämma. Och Björn Andersson har ju gett besked om vad han vill förändra. Det mesta tycks rätt klart. Kan någon komma på ett bättre uttryck än "den ockuperade kyrkoprovinsen" så fram med det!

Kan inga begåvade journalister avslöja eländet? Sannolikt inte. P4 Sjuhärad knappast. Jag tog ut satsdelar i deras rapportering. "Ny kyrkoherde i Sätila skapar konflikt". Subjektet är "ny kyrkoherde", predikatet är "skapar" och vad han skapar, vilket måste vara objekt, är "konflikt". Hur har detta gått till? Jo, det har gått så till att en präst i vanlig ordning sökt en tjänst och därmed har han (!) i Sätila skapat konflikt. Reformen med P4 kom till för att stärka demokrati och medborgarinflytande. Jag nämner detta i förbigående.

Vad handlade det hela om? Björn Andersson fick frågan om det rörde sig om gammalt hederligt kvinnohat. Han svarade: "Ja, det kan man lugnt säga." Då vet vi. Det fanns något skäl att förtidspensionera den mannen. Kan det vara något med hjärnan? Stackars socialdemokrati som en gång samlade begåvningsreserven för politisk gärning; Hugo, Tage, Paul och Alice m fl var municipalsamhällets styloi. Vad hade de sagt inför företeelsen Björn Andersson? Till och med förre kommunalrådet Kula Bengtsson i Växjö hade visat sig generad, och det säger inte lite! Vad är det för politiskt parti som låter en sådan som Andersson jaga hederligt arbetande präster genom att diskreditera dem?

Nog fanns det en socialdemokrati som höll gräns mot dumheten? Var är nu de socialdemokrater som har kvar förmågan att skaka lössen ur arbetarrörelsens fana?

För övrigt menar jag att det är för få socialdemokrater i Frimodig kyrka. Jag fortsätter tro att det finns en uppsättning goda sådana av det slag man hör ihop med - skuldra vid skuldra vid nattvardsbordet.






onsdag 29 mars 2017

Till vad ringer kyrkklockorna samman?

Frågan är inte omotiverad. Förr i världen hade alla utan vidare sagt att "Klockans helga maningsljud, kallar syndare till Gud". Då kunde det vara skriftermål och avlösning, två textläsningar enligt HB 1942, kanske "högmässa med nattvard" och en del annat smått och gott. Fast ordning. Det var i Sveriges land en kyrka som därutinnan vilade med en och samma gudstjänstordning. Den följdes punktligt från det att prästen trädde inför altaret, men sedan blev det lite råddigt mot slutet, för det stod inte ett ord om att prästen skulle gå från altaret. Det fanns liberalteologer i Skepparslöv t ex. Men det fanns också en kyrklig förnyelse inte så långt borta. Osby, sålunda.

När kyrkklockorna ringde samman, var budskapet i övervägande antalet församlingar inte bara efter bok utan också i praxis Bibel- och bekännelsetroget. Man läste Bibeln som ord från Gud. Somliga tänkte några varv djupare om detta och upptäckten av bekännelsen, dogmatisk klarhet, hörde 1930-talet till. Det var då man började se Kyrkan som en communio, inte bara enskilda utan en gemenskap. Kyrkan är Kristi kropp. Den livnärs så. Det yttre, liturgin, avslöjar vad som sker inuti, det som bekänns, tros, lärs ut och lärs vidare.

Alla rände inte i kyrkan vareviga söndag, som det hette, men det fanns en genuin kunskap om delar av den kristna tron, förtrogenhet med de s k stampsalmerna och allmän orientering om vem Jesus var/är.

Hur gestaltas sammanbrottet?
Vi struntar just nu i 1860-talet, i 1919 års läroplansreform och i religionsfriheten, som infördes näst-näst sist i Sverige av alla europeiska stater (efter oss kom Grekland och Spanien!) Vi tar oss an kyrkogång, undervisningskollaps, Machtübernahme, församlingsnedläggningar, kompetensförlust, alienation och trosskifte.

Kyrkogången minskade vid huvudgudstjänsterna från 11 416 645 år 1972 till 6 823 131 år 1999. Det är ett tapp på 4 593 514. Nedgången har fortsatt med ett par miljoner, men inte i samma antal som på 1900-talet. Ska vi förstå sammanbrottet religionssociologiskt, är det de långa böljegångarna som är intressanta. Sviktar kyrkogången, viker medlemskapet. Förr eller senare. Och kyrkogången viker därför att folk tar fegvägen ur Svenska kyrkan; inte ett modigt avträde utan detta att de helt enkelt dör. Nya kommer inte till i sådant antal att bortfallet kompenseras.

Undervisningskollaps betyder att Svenska kyrkan när kristendomsundervisningen (trots protester) försvann, vilket kan ses som rätt självklart i ett sekulariserat och i grunden nihilistiskt samhälle, aldrig förmådde samla sig till en undervisningsprogram. Det har andra kyrkor gjort. Inte Svenska kyrkan. Nog fanns det SKS-studiecirklar i troslära och bibelkunskap. Vad finns kvar av det idag och är allmänt tillgängligt? Predikan? Markeringen görs att gudstjänst är mer än undervisning, vilket är sant, men i praktiken betyder att det inte blir undervisning någonstans.

Machtübernahme betyder att andra intressenter tar över Kyrkan och anpassar den efter sina intressen. Det kan ske så försåtligt att en del av det gamla behålls, men omtolkas och den kyrkliga organisationen mobiliseras för att förstärka samtidens värderingar. Från ordningen att folket som firat gudstjänst valde sina förtroendevalda till att politiska partier tar hand om val och valmanskår är det ett avgörande steg. Under ordridåer som låter som det tidigare, sker en förändring för en kyrka som lever i makternas tid. Bo Giertz varnade för försök att strypa kyrkans självbestämmanderätt genom en kyrkomötesreform, som skulle göra det möjligt att rekrytera politiska partimän i stället för verkliga ombud till kyrkomötet. (Stormlöpning mot kyrkan? Vår Kyrka nr 26/1946 s 3)

Kompetensförlusten visar sig i att vi inte utbildar teologer utan religionsvetare. Det tycks som om många präster inte genomgått den normala svenskkyrkliga utbildningsgången: söndagsskola, konfirmandundervisning, ungdomsarbete och teologiska studier. Dessa ska möta kyrkliga människor som genomgått i varje fall de tre första stegen och läst teologi på egen hand. Några präster kommer från andra kyrkor och samfund och ska autenticera den kyrka de andra tillhört alla sina dagar. Jaja. Denna kyrka har med lögnen som vapen och sveket som verktyg gjort sig kallelser kvitt. Nog vet vi det.

Alienationen tar sig olika former. En del brain-drain har vi sett genom decennierna och den har lyckliggjort Bengan och Frasse för att inte tala om biskop Anders.  Andra vanligare kyrkokristna har också gått till Rom (bildligt talat!). Inte så få befinner sig i andlig exil. De kan indelas i två kategorier. De som säger "det går inte länge till" och de som säger "det går inte". Några inser att de knappast kommer att ha någonstans att ta sig där de med sakramental säkerhet och integritet kan fira gudstjänst i Svenska kyrkan. Dessa är sedan decennier regelbunda gudstjänstfirare just i denna kyrka men anar eller inser att framtiden blir en annan.

Trosskiftet kan illustreras med litanians ord. Uppsök lokal präst och fråga vad det som sjungs (om nu litanian alls sjungs, men man kan fråga ändå) betyder. Vilka är ondskans makter i himlarymderna? Menar pastorn verkligen att det finns onda andemakter? På riktigt? Vad säger pastorn om talet om "din heliga uppståndelse och himmelsfärd" - var det bokstavligen så eller uttrycker orden en metafor. I så fall, var är Jesu döda kropp nu? Jag anfäktas, goa pastorn, och undrar över "allt det onda som djävulen tillfogar oss". Vad är det? I Västerås tycks det onödigt att göra sig besväret att uppsöka någon Verbi Divini Minister. Där har vi fått besked. Men andra?

Jag kan sammanfatta: en Kyrka som i sig rymmer förnekelse av uppståndelsen bryter samman i detta nu om inget sägs emot. Det finns sådana som försvarar system in i det sista. Så var det i DDR fram till murens fall. Så i Irak med Bagdad-Bob.

Vad ringer alltså de kyrkklockor som fortfarande ringer samman till? Det är inte så gott att veta. Det finns rätte lärare och så finns det en hel del andra också. Var och vad predikar dr Lejdhamre på söndag? Och finns det ett löfte från Kyrkans Herre knutet till vatten, potatismjöl, rismjöl och guarkärnmjöl vore det tacksamt att få en hänvisning. Det skulle vara bra för Bengan och Frasse också, de som håller fast vid att löftet avser just bröd. Eller är det stora mysteriet i Svenska kyrkan att vatten, potatismjöl, rismjöl och guarkärnmjöl blir - bröd?

tisdag 28 mars 2017

Hej fadderi. Om Sätila församling.

Skräddarevisan, den pigga men förskräckliga, utspelar sig i en version i Sätila. Utgången blev inte lycklig. "Det vållade hans död", konstateras. Onykterhet uppfattar jag vara den utlösande faktorn. Nu drar kyrkopolitikerna just i Sätila (men jag tror inte onykterhet i vanlig mening är orsaken) i härnad och det drabbar förstås den avgående kyrkoherden och den tillträdande. Ingen av dem har gjort sig förtjänst av den uppmärksamhet de får, menar jag. Men värre ändå - det drabbar församlingen. Självfallet står det inte på förrän domkapitelsersättaren och kyrkomötesledamoten Björn Andersson, från en annan församling men vad då, stiger in i handlingen och framför sin mening att kyrkoherdarna har för stor makt. Jag har aldrig varit imponerad av Björn Anderssons bedömningar av det kyrkliga. Har ni? Man kan höra honom uttala sig. Det låter faktiskt lika dumt som det är.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6660722&utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Saken gäller alltså problemet att med den nye kyrkoherden kanske det inte blir några kvinnliga präster. Men hallå! Det finns en komministertjänst och den har en innehavare. Saken är för närvarande inte aktuell. Men den kanske blir? Ja, den dagen den sorgen. Om det nu inte visar sig att den nye kyrkoherden (i likhet med biskop Philip North) konstaterar, att den här behandlingen med misstänkliggörande och berövande av arbetsglädje, vill han inte låta sig utsättas för. Tänk om han skickar pastoratet ett meddelande med frågan hur kyrkorådet tänker sig att göra tron trolig och locka människor när misstänkliggörande är grundhållning - vem vill ha med misstänkliggörare att göra? Nå, drar han sig tillbaka, kan kyrkorådet annonsera ut tjänsten på nytt! Är detta avsikten? Har biskopen någon synpunkt? Och hur kul blir det att avtacka den avgående kyrkoherden för ledamöterna S och C? För undvikande av besvärande mycket hyckleri, kanske de ska stanna hemma när den dagen kommer. Och hur blir det vid välkomstsamkvämet? Har inte rätt mycket redan sabbats av politikerna S och C?

Inte hade jag fattat att det skrivits namnlistor med 200 namn - men egentligen för vad? För att höra en kvinna predika i kyrkan? För mig framstår det hela som rätt antikverat, men det är möjligt att just detta ska drivas igenom på olika håll i landet. Var det Linköping som började och då var det 1960-talets första år. I Kalmar var det väl 1982 och Sätila står på kö. Kom sedan inte och tala om jämställdhet när könet har denna oerhörda betydelse. Min syn på frågan är en annan. Jag är tacksam för att jag inte är så fixerad vid könet som kyrkorådsminoriteten i Sätila.

Nu kan man på goda grunder anta, att S och C driver kampanj eftersom partierna förlorat i beslutsprocesssen. Sådant är illavarslande. Vad var avsikten att kyrkorådet skulle göra med namnlistorna? 200 personer skriver på om vad? Detta förtar inte kyrkorådets ansvar att göra en prövning. Om den som sökt tjänsten inte förklaras lämplig av domkapitlet har väl därmed knappast ett gudsord fällts? Den saken ska också prövas. Den tillsatte kyrkoherden har varit sjukskriven. Kunde inte Radio Sjuhärad huggit in där och undrat över om den sortens folk inte ska få möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet? Vad säger kyrkopolitikerna i Domkapitlet då? Lyssnar jag, och det gör jag, på min gamla vän Mary Österström, förstår jag inte riktigt hur hon tänker. Om hon nu gör det. Tänker efter före, menar jag.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6657355

Nu har jag inte talat med avträdeskyrkoherden men inte heller med tillträdeskyrkoherden. Min information står Radio Sjuhärad för. Det är en radiostation, som med viss brist på kunskap och möjlighet att orientera sig i det kyrkliga landskapet, gärna förmedlar nyheter från Marks kommun.

Ämbetsfrågan är en sak. Den kan man sätta sig in i och förstå att den kanske inte är så enkel att den ska förvandlas till ren och skär populism. Folkets traktan att få höra en kvinna tala är numera lätt uppfylld. Det finns gudstjänster i radio och tv och fler kvinnliga komministrar än män. Av kyrkoherdarna är hälften kvinnor så de i nöd komna därför att de inte får höra en kv*nnl*g pr*st kan enkelt bli hulpna. Och lika enkelt, fast kanske med längre kötid, skulle det vara att söka psykologhjälp för denna böjelse att höra en kvinna just och detta överordnat att få höra evangeliet oavsett kön på den som frambär det. Ni förstår hur jag tänker.

Blir det dumt eller blir det dumt? Morsan skulle på sitt lite torra sätt att kommentera, lugnt hävdat att det inte är någon måtta på dumheterna. Kanske blir det en lycklig utgång av denna kampanj. Eller en olycklig, så att bilden av en kyrka i ständiga konflikter är vad folk får se och drar slutsatsen att till detta vill man inte vara med och betala? Vad händer i arbetslaget, som ser S och C agera och därmed utstå split och i eminent mening förta arbetsglädje. Vad kostar en konflikt av det här slaget egentligen församling, pastorat, stift och hela Svenska kyrkan? Vilket ansvar har förresten en kyrkorådsledamot att inte göra det svårt för den nye kyrkoherden? Vilken ingång i Sätila får han nu, misstänkliggjord för att inte vara lämpad för tjänsten?

Måste man inte fråga sig om det där med partipolitisering är så lyckat när allt kommer till allt, jag menar, när vi ser hur det blir?

Hur var det med skräddaren? Kan man i Sätila muntra upp sig med en drunkningsolycka, och i sammanhanget skulle man kunna förstå att det verkligen skulle gå att muntra upp sig så när det blivit som det blivit i socknen, lyssnar man på visan.
https://www.youtube.com/watch?v=2Tie5U-DLWA
Hej fadderi!





måndag 27 mars 2017

I motsättningarnas kyrka

Nåja, det var trivsamt i Göteryd i går, tack för att ni undrade. Men jag funderade lite. Modéus II påstod att Gud är "som en far". Fast vi bad inte bönen "Gud, som är som Fader vår i himmelen". Det skulle vi kanske konsekvent ha gjort. Och så bad vi hastigt och faktiskt rätt lustigt för en "autistisk kyrka". Det ändrades just som vi bett för detta till "en autentisk kyrka". Mina tankar förvirrade sig bort och jag tänkte att det kanske ändå är helt konsekvent att vi ber att den autistiska kyrkan ska bli en autentisk kyrka.

Det yttre fanns där även om rökelsen var klen och lite utan poäng och jag funderade över de liturgiska rörelserna. Vad betyder egentligen det de gör? Jag är inte så mycket för Exercisreglemente I i kyrkorummet, men ska det åbäkas så ska det vara med en mening som enkelt går att förklara. Hur ofta undervisar vi om liturgins väsen egentligen för att för församlingen skapa mening med det vi gör? Men visst är det festligt när vi ståtar med många korister, kyrkomusiker, ljusbärare, bokhållare och allt vad vi kan dra ihop. Biskopen och Betjänten var där, förstås. Vi kallade dem så, Modéus II och hans vapendragare från stiftskansliet, den sympatiske Bonnevier. Modéus II drack lättöl för Betjänten körde bilen. Ja, ni minns förstås att Modéus II kommer från Jönköping.

Jag log när jag hörde ordningen för kyrkoherdemottagning för jag fick för mig när jag hörde, att jag fått med ett inskott i texten. Det är nog så. Kontraktsprosten Lejon var i farten. Strax innan han kom in i församlingshemmet sporde jag de närvarande om det fanns några pälsdjursallergiker i rummet. Några räckte uppå handen och då varnade jag och sa att Lejon var på väg in. Tarvligt men trevligt.

I allt det festliga bevarade jag dysterheten efter att ha läst dr Lejdhamre i Torsdagsdepressionen. Hon sitter i kyrkomötet. På väg hem piggade jag upp mig med att spela Liden såg med Peps Persson. Det är Bob Marleys Small Axe som fått svensk text.
https://www.youtube.com/watch?v=awKjs7kYsdk

Jag säger inte att all dysterhet fördrevs, men en del av den. Den stora eken kan kapas. Det är nog tid att göra det. Efter de upplysande informationerna från Västerås stift står det klart vad motsättningarna i Svenska kyrkan handlar om. Det är uppenbarelsen saken gäller, själva ärendet och identiteten. Och vad saken i stort handlar om, avslöjas i detaljerna. Just där! Allt som framträder som ljusets ängel och upplysning är inte detsamma som uppenbarelsen burit till oss. Gamla villoläror blir som nya. Kanske med den lilla skillnaden att de gamla villolärorna förr var mer begåvat utförda. Teologer är bättre än nutida religionsvetare på att snickra ihop falsarier så att fusket och förändringarna inte märks. Det gör det lättare för oss. Om vi vill förstå. Vill vi inte, är det lika bra att Svenska kyrkan faller samman som kristen kyrka och blir ett av staten genom partierna understödd ideologisk statsapparat, ett religionsinstitut i det allmännas tjänst. Tro inte att jag överdriver. Jag talar sanna ord med lugn besinning. Till temat avser jag återkomma.

Jag läste ÖKA:s begåvade ansats i Torsdagsdepressionen också. ÖKA vill ha tydlighet för det underlättar vid valurnorna. Man ska få veta vilken uppfattning man stöder med sin röst. Nu är det parlamentariska demokratiska systemet i grunden så konstruerat, att vi väljer företrädare som tycks oss så vettiga att de ska ha vårt förtroende. De ställs inför nya frågor och vi väljer sådana vi antar kan möta utmaningar av skilda slag.

ÖKA jagar de partipolitiskt obundna grupperna. Man ska i förväg få veta vilken uppfattning man stöder med sin röst. Uppfattning? Ja, saken gäller två trotjänare, som nu bådas upp av ÖKA: samkönade äktenskap och prästvigning av kvinnor. ÖKS:s företrädare säger "helhjärtat" ja till bådadera. Hjärtat - är det inte hjärnan som ska användas för att bena ut knepiga teologisk frågor som de om äktenskap och ämbete?

Den teologiska debatten tar jag gärna med Birgitta Axelsson Edström i Kalmar, som hörde till Vänsterpartiet och Vänstern i Svenska kyrkan, nu till Feministiskt Initiativ och ÖKA. Ska jag misstänkas för att folk inte fått veta var jag står i frågorna? Nä, trodde väl det. Kanske ska Frimodig kyrka misstänkliggöras. Kör för det. Men ska man tro att folk är så dumma att de inte efter en kort fundering undrar över de verkliga problemen i Svenska kyrkan, det där med folk som lämnar (prognos 1 miljon färre 2024), funderar över vilket budskap Svenska kyrkan vill stå för, undrar över #mittkors-debaclet om man alls bryr sig och står främmande för turerna i handboksdebatten? Vore det inte roligare att tala om de verkliga (trovärdighets-)frågorna? Inte för ÖKA. Jags skriver det igen: Inte för ÖKA. De har föga att säga framåt. De går till trotjänarfrågorna. Fråga Frimodig kyrka, som vill något framåt, i stället!

POSK-stackarna ska jagas av ÖKA för att de står bakom Svenska kyrkans ordning, men lämnar fritt att ha vilken åsikt man vill i frågan. Så, säger ÖKA, var det i ämbetsfrågan tidigare för poskarna. Nå, driv den hållningen konsekvent så hamnar vi i Church of England och biskopstillsättningen i Sheffield, där den utnämnde biskopen i Sheffield Philip North efter en kampanj riktad mot hans person drog sig tillbaka. Som avskedsreplik gav han den välmotiverade frågan hur en kyrka som agerar så ska kunna missionera, dvs vinna folks tillit. Frimodig kyrka vill söka den enhet Herren bad om i alla kontroversfrågor och kan leva med oenigheten. Det kan inte ÖKA. Det blir ett kyrkoliv därefter.

Ska vi då inte frimodigt ihop med poskarna skandera: Splittra splittrarna! Och bekämpa ÖKA som för fram något de kallar "viktiga symbolfrågor" i stället för att ta upp de verkliga frågorna. Markus Holmberg och Claes Björndahl har väl, oss emellan, aldrig gjort sig kända som skarpa teologer, eller är det något jag missat här? "För ÖKAd dumhet i Svenska kyrkan, rösta på ÖKA" - hur vore det som slogan i valrörelsen? Jag bjuder på den. Ingen copyright.

Dike undrar över bevisen för Svenska kyrkans sammanbrott! Lugn, om dem gäller vad som gäller om Christopher Wrens gravmonument. Se dig omkring! Och spela Liden såg.



söndag 26 mars 2017

Uppställning i Göteryd

I dag mottas den nye kyrkoherden Karl Henrik Wallerstein i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar. Modéus II är på plats och leder det hela, har hand um at, som det heter.. Det kommer mycket folk och det blir lunch i församlingshemmet. Kommunfullmäktiges ordförande lär också komma. Allt är jubel och sång, som det heter i Psaltaren. Ja, kooikervalpen Loke hoppade denna söndag för första gången själv upp i soffan. Jubel och sång, som sagt. Eller?

Vad det gör med biskoparna att de reser ut och möter folk i fest, vet jag inte. De måste rimligtvis dra slutsatsen att ett knökafullt församlingshem är ett tecken på att Svenska kyrkan har goda framtidsutsikter. Folkkyrkan lever och är en tillgång också i det politiska livet eftersom Svenska kyrkan kan bidra med de värderingar som håller de politiska livet friskt och sunt och kommunfullmäktiges ordförande kommer. Ungefär så.

Jag går dock inte fri från mina funderingar över sekt och Kyrka. Jag fick upp tanketråden i onsdags och blir den inte kvitt. Vid Åke Talltorps begravning lästes klokt nog Martas replikskifte med Jesus när Lasaros var död, Joh 11:21-27. "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" Sekteristerna förväntas då bocka av och säga att allt detta tror jag, punkt för punkt, och just punkterna blir det viktiga. Marta svarar inte så.

"Hon svarade: 'Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma hit till världen." Eftersom Marta tror på Jesus, och det är det viktiga, tror hon det andra också. Detta är Kyrkans sätt att umgås med Jesus och hantera det som uppfattas vara knepigheter i Bibeln. Det är när vi tror på Jesus som vi kan lyfta på hatten och med Luther gå förbi sådant i Bibeln som vi inte förstår. Det finns ett stycke tilltro i detta också. Tilltron att det är en del jag inte behöver veta. Inte just nu i alla fall.

Detsamma gäller dogmat. Jag behöver inte kunna redogöra för allt. Jag får gå in i sammanhanget och säga att jag tror att Jesus är Kristus och att han håller sitt löfte att bevara sin Kyrka. Efterhand klarnar det. Vi är lärjungar och går i lära med Guds folk i alla tider. Helgon, martyrer och vanliga kristna huller om buller. Det är den öppna och i grunden enkla kyrkliga hållningen. "Kom och se!" Sekteristerna lever inte så. De hamnar i det punktvisa, som de ska granska och acceptera eller ta avstånd från.

Västerås stift levererar, såg jag i Kyrkans Tidning. Att dogmatiska påståenden inte hör hemma i gudstjänsten, var en lustig insikt. Gudstjänsten är ju i sin helhet praktiserad dogmatik, vad skulle den annars vara? Klapp och klang? Agneta Lejdhamre gestaltar i sin debattartikel det som är en återklang (sic!) av den gamla radikalteologin, men inskränker sig till trosbekännelsen. Det är väl lika illa med psalmerna? Nu köper nog inte Lejdhamre argumentet att detta är Kyrkans trosbekännelse och inte ett check-schema, för den tanken gör nog inte saken bättre, om jag förstår henne rätt. Det ekumeniska, att det är samma tro som bekänns i alla tider och världen över, är inte heller ett argument. "I så fall borde väl inte kvinnor prästvigas och homosexuella par borde inte få vigas i en kyrklig vigsel."

Medge att radikalteologin styrka är själva radikaliteten. Skulle vi inte kunna bli överens om att vi inte är oeniga i småsaker? Saken gäller vad som är Kyrkans tro, den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga (Judas v 3). Vid Åkes begravning lästes också 2 Tim 1:9-10. Där ges både perspektiv och ett dogma. Sammanbrottet i Svenska kyrkan torde rent dogmatiskt inte vara svårt att identifiera. Till och med jag kan det.

De som irriterar sig över doktor Lejdhamre kanske ska fundera över hennes konsekvensresonemang:  Ska trosbekännelsen fortsatt upprepas i gudstjänsten borde i så fall... Också om hon själv uppenbarligen anför detta som en orimlig tankefigur, behöver den inte vara fel för det. Jag säger som prosten Pehr: "Också en blind kan få korn på en höna." Och detta var självfallet endast ett piggt, käckt och muntert söndagskonstaterande.

Nu till Göteryd! Är det så att folkkyrkan fungerar och folket upp till gudstjänst går, förutsatt att det betas med lax till lunch, för i kyrkolivet är det många som vill laxera?




lördag 25 mars 2017

"Ruskigt", sa Modéus II

I onsdags presenterades Regnbågsnyckeln, den som ska låsa upp, för stiftsfullmäktige i Växjö. Framtidsbilderna togs aldrig av fullmäktige, mindes jag men hbtq-frågorna skulle gås igenom. Det ska väl till dels förstås mot bakgrund av att den tidigare ordföranden avsattes/avgick. Det kunde uppfattas vara lite styrt, men det var helt ok (Old Kinderhoek, betydde det från början) att ha andra åsikter, fick fullmäktige veta. Alla åsikter ryms i rummet.

Saken gällde en erfarenhet som gjort, erfarenheten att inte passa in, och detta var bakgrunden till motioner i kyrkomötet om certifiering även om certifiering som metod var olämplig för certifieringar ska granskas. Sas det. Inte ett ord om at RFSU:s certifiering var inkompatibel med Svenska kyrkans värderingar och att RFSU konstaterar detta - men allt kan man inte hinna säga under ett tretimmarspass.

Det var erfarenheter från den kyrkliga miljön som var bakgrund till motioner i kyrkomötet i ämnet. Fast när Olle Wingborg allra först och senast Iréne Gustafsson skriver motioner i frågan är det inte nödvändigtvis något som är baserat på empiri, erfarenhetsbaserat utan kan utan någon som helst illvilja ses som ideologiskt styrt. Det ena som det andra är lika verkligt och ibland är det andra mer verkligt. Exemplet på utanförskap var hon som gick på valpkurs med en blandrasvalp.

Nu ska det bli Regnbågsnyckel i alla stift. Modellen från Växjö stift är den som ska gälla efter Kyrkans Hus inte kom på hur saken skulle hanteras men begrep att Växjö gjort det.Sådant kan bara göra en växjöstiftare i kyrkomötet stolt. Processen tar minst sex månader med studiecirklar 7x45 minuter. Alvesta och Södra Öland har gått före. Man lär sig att inte fråga "vad heter din man?" när någon vill beställa tid för vigsel. Till exempel. På södra Öland finns det nu 16 studiecirklar. I Alvesta var folk alldeles lyckliga över att på betald arbetstid få prata om det viktigaste i livet, provtänka och lägga fördomar på bordet. I denna process är dock männen svårast att komma åt. De förtroendevalda männen i Alvesta uteblev. Jag vet inte vad det säger, men något säger det. Det kanske skuklle finnas skäl att analysera det förhållandet.

Bibelfrågan kom också in, Bibel och hbtq, med grundfrågan vilka konsekvenser den tolkning jag presenterar får. "Vem gynnar den tolkning jag gör och vem görs illa?" Frågar man så är det inte en reformatorisk bibelläsningsprincip bakom, tänkte jag då, utan en bibelläsningsprincip skild från Kyrkans gemensamma läsningar av Den Heliga Skrift genom tid. "Säga vad man vill om sanningsanspråket" men för en hbtq-person kan en bibeltext få ett annat syfte. Man känner igen sig och en Gud som kan vaka över förbundet mellan David och Jonatan eller fatta att den fina rocken Josef fick av far kan uppfattas vara queer (a coat by many colours...") I vilket syfte läser Kyrkan Bibeln? Är det inte i frälsningsavsikt och i brottning med bibelord som inte bara bekräftar?

Jag behöver inte skriva mycket mera. Ni kommer alla att få vara med om öppna samtal där alla åsikter är ok och ingen åsiktsregistreras när Regnbågsnyckeln implementeras. Regnbågsnyckeln är en symbol att sätta upp så att alla ska kunna känna sig trygga, men förstås först efter genomgången utbildning. På nyckeln står också årtalet när församlingen fick sin nyckel.

Tre timmar går fort när det är spännande, intressant och roligt. Jag provtänkte ihop med Troeltsch. Är det inte sekten som har de tydliga signalorden och som i grund utminuterar ett budskap (fast man säger sig samtala). Det var tre timmar utan dialog. Kan det vara så, att i det kyrkliga, som är öppet och välkomnande, finns det alltid en fara att sekten tar sig in och driver en egen agenda och att det i ett vänligt kyrkligt klimat inte finns någon egentlig motståndskraft? Sekten med dess egenintresse  fungerar då som en parasitväxt, misteln på en ek t ex. I förlängningen dör eken. Vi fick (för vilken gång i ordningen vet jag inte, för det har varit kyrkliga studiedagar om hbtq tidigare i stiftet) lära oss ord och begrepp. Det är sektens sätt att ha en egen vokabulär som människor invigs i och med orden antar en världsbild. Det vara nog bara begreppet "queer" som förvirrade ledamöterna. Antalet som definierar sig som queer ökar men är ovanligt bland dem över 30 och en homosexuell i 50-årsåldern kan provoceras av detta, fick stiftsfullmäktige veta. Hade jag någon glädje av min gamle vän Troeltsch och hans sociallära?

Egentligen är det inte klokt vad vi ligger långt efter. Costa Ricas lutherska kyrka är en liten kyrka och ligger så långt framme, sas det. Är detta nyckeln för att förstå också Regnbågsnyckeln? Det är något som de små kretsarna ägnar sig åt och när Svenska kyrkan blivit tillräckligt liten och osäker, fungerar också de nya frågor som spännande utmaningar. Hos oss blir det utmaningar på betald arbetstid. Sekt i dubbel mening, alltså, liten grupp och egna koder. Jag uppfattar det hela som rätt logiskt. Det blir väckelseatmosfär med nya begrepp och allt.

"Allt" betyder i detta sammanhang inte dialog för det var i grunden en monlogernas dag när stiftsfullmäktige hade sitt seminarium. "Allt" betyder vittnesbörd, som när Mats Nilsson, C, på slutet reste sig, talade och sade: Det är "en fantastisk utveckling Svenska kyrkan har gjort, oerhört roligt den här biten och 'du duger' har präglats i detta. Jesus säger 'du ska inte döma', det är fantastiskt detta, det är ju fantastiskt, en underbar kyrka vi står i tack vare denna satsning. Tack!"

Mats var min gamle skolkamrat två år i början på 60-talet i Alvesta och är numera förtroendevald C, en Bramstorps avläggare och en folkkyrkans försvarare i Vislanda/Blädinge församlingar. Folkkyrkans försvarare i kyrkorådet önskade dispens från kravet att fira huvudgudstjänst i Blädinge. Under första halvåret /halva halva har gått.../ planeras endast sex huvudgudstjänster. Lågt gudstjänstdeltagande är orsaken, och så vill kyrkorådet få tid att under 2017 besluta om församlingens framtid. Denna reflektionstid ska tydligen förläggas till söndag förmiddag, eller? Domkapitlet i Växjö sa nej till kyrkorådets begäran. (Protokoll 12 mars 2017 § 38, dnr 16-793-339) Folkkyrkan i praktiken bjuder alltid på överraskningar.

Om nu Mats Nilsson var så nöjd att det underbara med kyrkan ska återförs till satsningen med Regnbågsnyckeln, vad var det Modéus II fann ruskigt? Han fann att dagen varit "ruskigt bra". Det skulle han berätta för sin fru.

Själv for jag fortsatt alienerad hem. Vi har nog underbara dagar framför oss.

fredag 24 mars 2017

Begravningsdag

Fredagar är för en församlingspräst begravningsdagar. Fredagar i fastan var besvärliga för de präster som fastade, för det blev begravningskaffe och det får hanteras. Det var inte smörgåstårta och citrontårta till kaffet jag egentligen ville ha för att bryta fastan. Men vad göra? Prästen får dela Kristi lidande eller fylla på måttet av hans lidande genom att äta smörgåstårta. Nu har jag dessbättre kommit upp i en så hög ålder, att fastereglerna inte är så strikta utan mer handlar om det som är invärtes. Lite andlig läsning och sådant är inte kroppsligt påfrestande, väl?

Jag åker till Åke Talltorps begravning idag. Det är begravning med mässa. På så vis skiftar fokus genom att handla om Jesus och den som är död och inte bara om den som är död. Det är bra. Det förtar ingenting om den döde utan förstärker snarare och får mig att minnas.

Vuxenlivet fungerar med glömskan som instrument. En del futtigheter och småttigheter glömmer vi som väl är. Sådant som var lappri. Vi glömmer en del annat också, sådant vi skulle behöva komma ihåg för att förstå våra egna livs villkor. Jag tänker på de enskilda händelser eller repliker som är en del av livsväven. Alltså hittade jag artikeln om hur det var när Åke fick sluta som polispräst. Det var eländigt.

"Polisen har hyllat Åke Talltorps insatser som polispräst, men ur kyrkans perspektiv har arbetet varit långt ifrån oproblematiskt. Eller snarare verkar Åke Talltorp som person ha varit alltför kontroversiell. Därför var en förlängning av tjänsten aldrig aktuell när polishuset bytte församling."

Kontroversiell som person? Andra uppfattade Åke som en hedersknyffel, det hette så i Åkes värld om han uttalade sig om människor vars kvaliteter han uppfattade. Och poliserna såg sådana kvaliteter hos Åke. Nu bytte polishuset i Linköping församling. Flyttade polishuset eller flyttades församlingsgränsen? Jag minns inte, och det spelar ingen roll. Från S:t Lars till Domkyrkoförsamlingen var själva förändringen. Men biskop Lind kan ge besked:

"Han kan inte samverka med kvinnliga präster. Man kan knappast tänka sig att i Domkyrkoförsamlingen, dit polishuset nu hör, anställa en präst som inte kan samverka med alla präster i pastoratet, säger biskop Martin Lind."

Lind uttalar sig sålunda i Corren. Men skulle Åke anställas eller hade han en uppgift som han enklast skulle förväntas fortsätta med - att vara präst hos polisen och därtill hyllad för sina insatser. Var återfinns det egentliga problemet? Eller på enkel svenska: Hur kunde det bli så här?

Åke fann, meddelar Corren, resonemanget märkligt:
"Vad sjutton har det med polisen att göra? Jag har ju inget altare där och det är ju vid gudstjänstgemenskapen som det är ett bekymmer, säger Åke Talltorp, som inte kan tänka sig att utföra gudstjänster tillsammans med kvinnliga präster.
- Jag tror inte på den ordningen som Svenska kyrkan har infört. Jag tycker inte att den är bibliskt hållbar. Läser man nya testamentet så är detta inte möjligt att förena. Då får man göra avkall på somliga delar av nya testamentet."

Martin Lind är en ärans man, det är de alla. Jag vill ha det sagt.
Han såg också "en stor källa till konflikt" varit Åke Talltorps sätt att klä sig. "Han har försökt klä sig så polisiärt som möjligt och haft en fullständigt orimlig uniformsfixering." På den anklagelsen svarade Åke Talltorp med sanna ord och lugn besinning: "Vad är detta för trams?" Han fann biskopens uttalande vara "en offentlig kränkning av min yrkesheder", för han hade aldrig utgett sig för att vara polis. Polismyndigheten hade tagit fram en tjänsteutrustning för sin präst - och den hade Martin Lind själv skriftligen godkänt för bruk. Jag, som varit chef för fältpräster, kan inte uppfatta saken på annat sätt än att det var samma princip som gällde för tjänsteutrustning för Åke var ute med poliserna i tjänst. Han hade inte bara andakt vid en luciahögtid eller så. Han samtalade, själavårdade, var närvarande.

Vart ledde allt detta? Åke började köra taxi. Vid begravningsgudstjänsten ska jag minnas vad Åke sa till Corren om polisprästeriet:
"Jag saknar det fruktansvärt mycket. Det är en stor del av mitt liv som lyfts ut för mig. Jag vet att jag har utfört ett hederligt arbete."
Ska jag också fundera över faktum att biskop Lind inte visste detta?
Om jag inte blir för vemodig, eller kanske just då, ska jag försöka se alltihop i ljuset från och kring Jesus, det som tydligt finns i en kristen begravningsmässa.

Åke Talltorp var inte värd den behandling Linköpings stift med biskop Lind i spetsen utsatte honom för. Det hela var skamligt. Jag ska meditera på temat att "gott kan nog finns utan ont, men aldrig ont utan gott". Åke bevarade tron på sin Frälsare och var resklar när dagen för avresa kom. Men jag saknar honom. Det blir så, när man kommer i den ålder då vi går på varandras begravningar.

http://www.corren.se/nyheter/min-yrkesheder-kranks-4467171.aspx
http://www.dagen.se/polisen-kampar-for-sin-prast-1.249701

torsdag 23 mars 2017

En kyrka i världen att längta till

Vi behöver arbeta med dem som är mest utsatta, sa Modéus II när Stiftsfullmäktige i går samlades till seminarium. Då kunde man tänka sig att ämnet skulle handla om de exkluderade kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a, men ämnet styrde mot integration (fast inte av dessa...) och Regnbågsnyckeln. Många hämtar inspiration från arbetet i Växjö stift, sa han med slutsatsen att "stolta och glada" ska vi vara för detta. Det brukar sägas så. Alltså "En kyrka som integrerar - en satsning som engagerar". Då återstod för stiftsfullmäktige att känna just engagemang.

Varför ska vi som kyrka jobba med det här?
Hebr 13:1-2 och 5 Mos 10:17-19, Matt 19:14, Mark 10:15, Luk 18:17. Jesus själv var en flykting, hette det. När den enkla biblicismen är användbar, används den. Annars? Vore det inte vettigare att gripa sig ämnet an utifrån en mer allmänmänsklig ansats? Det tror jag. Risken är att bibelanvändning av detta slag blir lagisk. Om den inte blir lagisk så är den i vart fall styrd av intresse att hitta passande bibelord till det ärende som avhandlas utifrån den förutbestämda agendan. Kan man kalla detta "instrumental bibelanvändning"?

Stiftsadjunkten var emot gränsdragningar. De var vanliga, förstod jag, men felaktiga. Vi ska inte avgränsa, för avgränsningar rinner ner och blir till värderingar. Så sant. Han nämnde inte de tydligaste exemplen i Svenska kyrkan. Det fromsinta skitsnacket skaver, tycker de känsliga. Då läser jag Tino Sanandajis bok Massutmaning och inser en hel uppsättning komplikationer när det kommer till migration och de utmaningar vi alla står inför. Utmaningar? Tja, eller utgifter. Det är vi, våra barn och barnbarn som ska betala. Längre sträcker sig inte mitt perspektiv.

Vi fick läsa en gammal artikel från Stiftsliv, där god teologi /ja, det hette "bra" teologi men det ordvalet hade folkskollärare Carin Rundblom aldrig godkänt/ definierades. God teologi "utgår från hur verkligheten faktiskt ser ut, och skapar berättelser om Gud och människan utifrån den iakttagelsen." Då blir teologi immanent ideologi, menar jag. Vad är dålig teologi? Den "utgår från en färdig berättelse, som människan och verkligheten och Gud till varje pris ska anpassas efter." Detta är uppenbart dåligt - men vilken glädje har vi av två falska alternativ? Så läste vi en sida ur Paulus brev till svenskarna. Den lagiskheten väckte somligas entusiasm, förstod jag. Jag förstod också att få läst Sanandaji. Jag har.

Som vanligt skulle vi gå till olika hörn, ni vet en sån där trosstärkande positionering. Det handlade om vad vi bad om i församlingen; bli fler, bli aktiva mm. De två sverigedemokraterna satt kvar och utgjorde en egen grupp. De undrade över varför så många numera känner sig främmande i Svenska kyrkan. Det är uppenbart att SD i kyrkovalet avser att kapitalisera på detta diffusa främlingskap. Missnöjespartier fungerar så. Men det ska hederligt erkännas att dessa positioneringar, också SD:s position att sitt kvar på sina platser, var det närmaste vi kom en dialog under hela seminariedagen. Jag fascineras av seminarier, som betonar vikten av dialog och lyssnande, som blir en form för meddelande av insikter, mestadels levererade i monologens form.

I arbetet med utsatthet ska vi visa att vi är kyrka, sa stiftsadjunkten. Exponerad moral, sålunda. Alla församlingar har flyktingar, fortsatte stiftsadjunkten. Han känner inte till hur det är i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd och ville egentligen inte höra med kyrkoherden på plats hur det är. Där finns inte så många urinvånare kvar i den sydsmåländska glesbygden, än mindre flyktingar. Sedan berättade han om nätverksarbetet. Myndigheterna var tacksamma mot Svenska kyrkan. Då handlar det om frågor hur man gör med människor som inte fått uppehållstillstånd och ändå ska ha hjälp att vara kvar. Är situationen inte märklig? Antingen ska väl regelverket vara rimligt och följas eller orimligt och ändras utan att Svenska kyrkan ska ha projekt som handlar om att gå under regelverket?

När stiftsadjunkten kommit till slutsatsen att kyrkan blir trovärdig genom sina insatser, börjar jag tänka på Jesus. Resonerade han så? Sedan fick vi vittnesbörd från integrationsfrämjare. De kritiska frågorna levereras mindre av dem, men detta som kunde uppfattas vara en brist, kompenseras av stor entusiasm. Jag tror inte att de studerat Sanandaji. Det som sägs vara en kyrka i världen ter sig mer diakonal än profetisk. Jag tror det är uppskattat av de politiska eliter, som genomför sin misslyckade politik. Men är inte Svenska kyrkans kallelse något mer utmanande? Det talades om Svenska kyrkans insatser och om pengar som fanns för detta arbete. Ingen, säger ingen, av talarna nämnde Frimodig kyrkas avgörande insatser här. Än mindre tackade talarna Frimodig kyrka. FK:s ledamöter noterade.

På eftermiddagen var det Regnbågsnyckeln vi talade om. Få begrep vad queer betyder men alla försökte läsa in den hbtq-ella gloslistan. Jag måste säga att alla var duktiga elever, tysta i grund och med några snälla frågor när det behövdes.

På väg hem hörde jag om attentatet i London. Jag följde BBC ett slag. Detta är världen. Så vad är det att vara Kyrka i världen om saken ska tas på allvar? Är det något annat än en rätt liten grupp människor som har tid att utsäga förnumstigheter därför att det i organisationen finns alldeles för mycket pengar, som gör detta möjligt? Själv tänkte jag denna morgon över hur livet ter sig i Ramallah och i Kabul. Det är till att vara vidsynt, konstaterade jag belåtet om mig själv. Jag kom på mig med att tänka på en värld att längta till!




onsdag 22 mars 2017

Bramstorps avläggare

Bondeförbundaren Bramstorp var regeringschef för sommarregeringen juni-september 1936. Detta faktum påminner om den goda historien när två bondgubbar tittade in i stian, där det fanns en gris. "Vad heter grisen?" Svar: "Vi kallar han Bramstorp för vi ska bara ha han under sommaren." Det tyckte alla utom bondeförbundarna var roligt. Bondeförbundarna finns kvar under täcknamnet "Centern".

Kyrkoval triggar bondeförbundarna, som Lars-Ivar Ericson i Skånska Dagbladet. Om jag fattat situationen rätt, och nu följer utgångspunkt för målangivning, svarade Ann Lång på ett inlägg av redaktören Bengt Olof Dike. Långs korta inlägg (SkD 13/3) kan man läsa på Frimodig kyrkas hemsida. http://frimodigkyrka.se/svar-till-bengt-olof-dikes-debattinlagg-1-mars-2017-skanska-dagbladet-folkkyrkan-vard-att-sla-vakt-om/

Kyrkoherde em Ericson tyckte då att det var gentlemannamässigt att kasta sig över Lång. Två män mot en kvinna. När det gäller Ann Lång, behöver nog Dike assistans, det betvivlar jag inte. Mucka inte med kvinnliga fd kommunalråd med anor i snapphanebygd, det är mitt kordiala råd. Ann Lång svarar för sig själv, men här kan jag i all blygsamhet notera några omständigheter. Dikes och Ericsons inlägg kan jag inte länka till. Ni får hoppas på att jag citerar korrekt.

Ericson passar i sitt svar på att anfalla Frimodig kyrka. Det är de frimodigas lott i kyrkolivet att bli påhoppade och påpucklade av de finkristna. Det får vi bära i saktmods ande. Visserligen tar sig Ericson enligt egen uppgift för pannan, när han läser Lång. Det kan förklara att han inte riktigt förstår, vad han läser. Tar man sig för pannan blir sikten begränsad. Det är i detta stycke lättare om man sätter handen för munnen.  Han har läst in att Ann Långs principkritik av partipolitiseringen ska uppfattas så, att förtroendevalda från andra nomineringsgrupper än Frimodig kyrka inte skulle värna om evangelium och kyrkans bästa. Var detta verkligen vad hon skrev? Det kan kollas.

Denna bristande insikt leder Ericson till städmani. Dvs han tycker att Frimodig kyrka "borde sopa rent framför egen dörr". Citationstecknen är hans. Varför det? Här kommer det, håll i er! Och nu är citationstecknen mina:

"I kyrkomötet möter jag ledamöter från Frimodig kyrka som fortfarande (sic! DS) anser att kvinnor inte kan bli präster och uteblir från gudstjänsttillfällen där kvinnor tjänstgör." Nu är Ericson fd kyrkoherde. Han är född samma år som jag, teologie kandidat och prästvigd 1984. Han syftar inte minst, kanske mest, på mig.

Det är sant att jag uteblir och att jag fortfarande (!) inte övertygats i ämbetsfrågan. Kyrkoherden är alltså av den sort som kräver kyrkoplikt. Noteras. Å andra sidan gick jag till högmässa med nattvard på Österskär när Margit Sahlin var där. Det var i november 1965. Nu undrar jag: När gick Lars-Ivar första gången till nattvarden hos en kvinnlig präst? Och nästa fråga: Hur kom han på att det här var en reform i överensstämmelse med vad Gud vill? Därtill: Varför har han under våra år tillsammans i kyrkomöte och kyrkostyrelse aldrig, säger aldrig, försökt övertyga mig och besvara mina invändningar i ämbetsfrågan, de är dock offentligt angivna i skrift? Jag finner denna försummelse vara märklig.

Men vad ska sopas framför egen dörr? Ska jag sopas bort? Är detta innebörden i Ericsons maning, att jag är en sopa, skräp, trash? Jag vill veta. Ska vi ses bakom möbelaffären i Derbe?

Nu är Ericson politiker, fd riksdagsledamot. Han utslungar följdriktigt till allt annat en politiskt passlig lögn:
"Ofta röstar de (Frimodig kyrka, DS) på samma sätt som Sverigedemokraterna." De flesta som läser Skånska Dagbladet har inte tid, lust eller kompetens att luska ut om det är sant att Frimodig kyrka ofta röstar på samma sätt som SD. Om därmed inte avses att Frimodig kyrka röstar på samma sätt som SD genom att resa sig upp eller trycka på voteringsdosa avses att vi i sak intar samma positioner Jag gör det enkelt för dem och för oss alla: Upp till bevis, Lars-Ivar! Det var väl inte Sverigedemokraterna men inte heller Centern som tog ansvar för en motion i flyktingfrågan? Det var Frimodig kyrka. När är detta "ofta" och hur ofta inträffar detta "ofta" som visar att Ericson är ett sannfärdigt vittne? Missa inte vad jag frågar som ett ifrågasättande. Jag undrar om Ercson är politiskt hederlig och vill se honom träda upp till försvar för sin politiska heder som centerpartist, alltså visa att han talar sanning. FK röstar ofta med SD. Handsken är kastad, som det heter. Och jag påstår utan omsvep och tills vidare att Lars-Ivar Ericson ljuger. Politiskt passlig lögn - men lögn. Möbelaffärens baksida?

Nu finns det en "risk att Frimodig kyrka blir talespersoner" (Ericson, inte pluralform på ett objekt som följer ett subjekt i singularis, sa folkskolläraren i årskurs 4) "för de anställdas kyrka och 'innegänget'." Det är människor som regelbundet och trofast tar sig till Kyrkans gudstjänst för att lyssna till Guds Ord och fira Herrens Heliga Nattvard som kyrkoherden betecknar som "innegänget". Vilken normalbegåvad gudstjänstfirare skulle vilja rösta på Eri(C)son efter att ha avfärdats med en speglosa? De anställdas kyrka, jo - och Ericson är pensionerad kyrkoherde! Kul. Men somliga är inte bara anställda utan dessutom engagerade och detta långt utöver arbetstid. Jag är själv en sådan. Så vad motiverar avfärdandet? Vad diskvalificerar detta att jag inte bara varit utan denna dag (men inte i morgon) är anställd från kyrkopolitiskt ansvarstagande? Det behöver nog förklaras.

Nå, efter detta EriCsons avfärdande av de kyrkokristna, de som på söndagen gör efter katekesens ord, pläderar han för en öppen demokratisk folkkyrka där alla känner sig välkomna oavsett hur långt de kommit på trons väg. Det brukar heta så. Men somliga av oss fattar ju att egentligen är vi inte särskilt välkomna, vi i de anställdas kyrka och de i "innegänget". Svenska kyrkan har alltid haft det svårt för dem som tror, inte för dem som inte tror, och allra svårast för dem som vet vad de tror.

Jag undrar i all enkelhet. Kan ni tänka er en ICA-handlare som avfärdar sin kundkrets med epitetet "innegänget"? Om ni inte kan det, varför?

Vad önskar Ericson? Håll i er igen! Han "skulle önska en större respekt från er sida (dvs Frimodig kyrka) för alla goda krafter som behövs för att jobba för kyrkans framtid." Har han fattat att prognosen för de närmaste sex-sju åren säger ett tapp på 600 000 medlemmar och en 80-85 000 avlidna varje år. Det blir dryga miljonen. Då är det faktiskt inte läge att avfärda innegänget, tror jag. Och den missmodets kyrka som Ericson de facto står för, är nog inte så mycket att hurra för. Men beröm ska Lars-Ivar Ericson ha. Han gör motsättningarna tydliga. Och den bild han förmedlar ska locka folk till Svenska kyrkan! Valrörelsen har sin egen repellerande kraft, må jag säga.

En gång i tiden slogs centerpartiet för
* bevarad relation kyrka-stat
* bevarad folkbokföring
* bevarat medlemskap utan dop.
 Nu slåss centerpartisterna tydligen för en
* bevarad folkkyrka.
Då är det väl efter sedvanan kört igen. Erfarenhetsmässigt brukar det som partiet vill bevara i det kyrkliga  gå förlorat.

Jag då? Stina Eliasson fick en utmärkelse för sina insatser i Svenska kyrkan. Jag tror att jag ska förvänta mig att få en centerutmärkelse. Kanske Bramstorpmedaljen. Jag hjälpte i vart fall Centerpartiet ut ur återvändsgränden i kyka-stat-frågan och därmed kunde Stina Eliasson få sin fina kyrkliga medalj för insatserna att genomföra den politik hon kritiserat och avpolletterat Anders Svärd för. Var är min av Centern förlänade medalj? Prosten Frithiof ska nog också ha en. Om vi inte kan dela på en - svåra vill vi inte vara.

Nu kan vi avbida en replik av kyrkoherde Ericson, hoppas jag. Visserligen tycker han att jag skriver långa drapor på bloggen, men jag undrar om han ändå inte tagit sig igenom denna....

Vill ni muntras upp?
https://www.facebook.com/filmsforaction/videos/10153810179575983/


tisdag 21 mars 2017

Det går att begripa också obegripligheter

Det var som om fjäll föll för mina ögon (Apg 9:18), när jag läste en bloggkommentar och plötsligt förstod vad "demokrati" kan betyda. Demokrati kan också, lite alternativt alltså, betyda "folkförankring". Och mot tanken att en kyrka skulle vårda det folkomspännande draget har väl få invänt? Däremot har många under 1900-talet funderat över den demokrati som kan bli totalitär och den demokrati som inte kan stå under uppenbarelsen eftersom den beslutar om allt, också om uppenbarelsen från Gud. Men om uppenbarelsen kan man inte rösta. Bara bestämma sig om man vill vara med eller inte. Ord kan alltså vara mångtydiga, förstod jag. Det blir konstiga debatter om folk inte är överens om vad orden betyder. Alice i Underlandet-känsla, kan jag tycka. Om demokrati är ett sätt att fatta beslut, är vi oeniga. Om det betyder "folkförankring" är vi överens. Men för klarhets vinnande kanske demokrati ska betyda vad ordet faktiskt utsäger - av demos och kratein. 

Socialdetikerna på 1950-talet påstod att det inte var uppenbarelsen som stod under omröstning. Det var ett argument som inte riktigt gick hem. Inte hos de kyrkligt förnyade, men inte heller hos professor Gustaf Wingren. Den fösta kategorin jobbade med friskt mod (i kyrkovalsouvertyren kan man nog inte skriva "frimodigt") för att bygga församlingar, tänka igenom grundfrågor, finns nya vägar med studiearbete och evangelisation men också genom att reflektera över sina sammanhang; kyrkoidentitet, ämbete, Bibel, bekännelse. Allt var arbetsuppgifter att entusiastiskt  ta itu med. Det som sedan hände, var att det kom en frostnatt i vårtiden och det som spirat dog. Så uppfattade de saken. Den här sortens präster hade dock den ekumeniska rörelsen på sin sida liksom ärkebiskopen Yngve Brilioth, som skrivit boken Vården om kyrkan (1956) med preciseringar om vad Kyrkans frihet krävde.

De här prästerna hade uppgörelserna med Gustaf Wingren i färskt minne. Inte minst kanske därför att de uppfattade att Gustaf Wingren inte kunde svara i sak på deras inlägg. Debatten rasade i två omgångar i Svensk Kyrkotidning. Den är sammanfattad i ett avsnitt i en bok som heter Kyrklig Splittring. Men när det kom till demokratiseringsfrågan var det gemensam front mot socialetikerna, de som företrädde den ideologi som efter år 1982 slagit igenom i Svenska kyrkan. Gustaf Wingren kunde blottställa skillnaden mellan borgerlig och kyrklig demokrati. Den ligger i (kursiverat här) "förankringen i den lokala gudstjänstgemenskapen" (Wingren, Demokrati i folkyrkan, Gleerups, Lund 1963 s 59) Både prästen och de förtroendevalda är underställda nådemedlen, kan det heta. Visst är detta en idealistisk syn, som en lärd författare tidigt påpekat, och den har inte genomslag i det faktiska livet. Den beskriver dock hur folkkyrkotänkare i Billings efterföljd tänkte.

Den socialetiska delegationen tänkte inte så. I deras tänkande slog demokratin restlöst igenom, men inte i betydelsen folkförankring så mycket som beslutsform. Deras tänkande var/fungerade som ideologi för beslutsfattare i kyrkan. De principiella frågorna om gränserna för demokratin ställdes aldrig på sin spets. Frågan vad som i demokratisk ordning inte kan beslutas, ville de inte klargöra. Skälet var enkelt. De såg inga gränser. Har det i demokratisk ordning beslutats att rött är sött, gult är fult och blått är flott, är det också så. Det var detta problem som den ekumeniska rörelsen hanterat under 1930-talet genom att tala om "den totalitära demokratin".

Är Kyrka och demokrati så uppbundna vid varandra som det sagts? Inte i urkyrkan eller fornkyrkan, förstås. Inte i det feodala samhället. Inte i något sammanhang före den moderna demokratins genombrott. Och då var den kyrkliga demokratin så konstruerad, att den utgick från den lokala församlingen med vid kyrkstämman valt kyrkoråd och därefter valda elektorer representanter till de andra organen. Den partipolitiska ordningen slår brutalt igenom när Svenska kyrkan börjar förlora folket. Det är en historiens ironi eller en alldeles självklar konsekvens av det förhållandet.

Handlar det om folkförankring står emellertid andra verktyg än partipolitisk demokrati oss till buds. Det var folkförankring när Sverige kristnades och det likväl inte fanns ett enda kyrkoråd och ingen var demokratiskt vald. Vad var det som grep människors hjärtan då? Jag hör sannerligen inte till dem som tror att de partipolitiska företrädarna säkrar folkförankringen i kyrkolivet heller! Plats för skratt. Jag har varit med för länge för att tänka så. Den missionerande kyrka som slog igenom under tre århundraden hade inget politiskt koncept. Den hade en mission! Det blev något av den.

Nu tror ni att jag glömmer att vara pigg, käck och munter? Icke! Samhälle & Existens kan bland deltagarna räkna in en kyrkopolitiker från Mörrum. Han tänker sig vara där för att opponera, var det nu ska ges utrymme för sådan opposition, för det är medverkande i seminarier och gemensamma uppställningar som tycks stylade. Kyrkopolitikern berättade i en kommentar att han skickas till Malmö av sin församling. Har vi inte då fått en illustration till hur politiker finner nöje i att för kyrkliga medel konferera om frågor i skärningspunkten med mycket men inte "tro". Något om "Gud och Jesus" står inte på programmet. Så är det också ett program i korsvägen mellan politik, kultur, media och teologi. Läs en gång till. Teologi. Inte tro, inte den tro som skulle vara motståndskraft i politik, kultur, media och teologi. Das lässt tief blicken.

Detta var det jag hade på hjärtat. Det går att begripa också obegripligheter. Nu till Göteryd, som vi säger.


söndag 19 mars 2017

Friends eller Arena

Situationen klarnar. Det gäller kyrkosynen. Det gäller också en ideologisk uppgörelse, dvs nödvändigheten att värna Svenska kyrkan mot övertagande. Man får tycka illa både om blogginlägg och bloggkommentarer, men somliga insikter ger båda slagen om man står ut med det yviga, det förvirrade, det tentativa och det felaktiga. Om inte annat så klarnar det när det gäller verklighetsförståelsen. Vi förstår inte verkligheten på samma sätt och använder inte begrepp på samma sätt. Inte konstigt om det blir konstigt då, skulle man kunna säga.

Kyrkan kan uppfattas vara "Friends" eller "Arena" om vi ska beskriva i två tydliga kategorier.

Friends
är Kyrkan efter Herrens ord, för han kallar de sina just för vänner. Kyrkan består av människor, ett Guds egendomsfolk (1 Petr 2:9-10). Aposteln Petrus hela dopundervisning (1 Petr) går ut på att göra saken tydlig. Om detta folk, Guds familj och vänner, gäller att de är främlingar i världen (ni kan läsa på i apostelns brev själva) och samtidigt har Gud utvalt dem. Det är något som särskiljer dem från andra. Det betyder en annan livsföring och slutinsikten att allt handlar om Guds nåd. Dessa vänner kan få lida i världen, utsatta för förföljelse. Det var villkor då och är i grunden villkoren i alla tider. Om lidandet blir vardag, ändrar det likväl inte grunden. De kristna är Guds vänner och kallade till ett liv i gemenskap.

De kristna lever i världen. Den gamla insikten är (Brevet till Diognetos) att de kristna i världen är vad själen är i kroppen. Det finns något bland Guds vänner som är till för de andra. De kristna upptäcker uppgifter från Gud i det vardagliga, lite roliga i sitt slag eftersom de bara ligger där och väntar på att bli utförda (beredda gärningar). Det har visat sig betyda att de kristna gjort avtryck i sina samhällen. Somliga sedvänjor har förändrats och en kristen kultur har avlöst den hedniska.

Det fanns samhällen där lagstiftningens grundackord angavs: Kristus är främst i vår lag (Västgötalagen). Det kunde också under brinnande  krig formuleras så, att den svenska linjen är den kristna linjen (eller var det tvärtom?) Riksdag och kyrkomöte uttalade sig gemensamt och året var 1942. Nu var detta inte riktigt sant, men de vänliga kristna var inte beredda att se det. Den svenska linjen skulle kvickt visa sig vara något annat. Det betyder att det gamla blir det nya, främlingskapet accentueras på nytt. Den som är vän till Jesus blir ovän med andra. Detta faktum ändrar ingenting. Uppgiften är fortfarande att förkunna Herrens storverk och vara beredd på lidandet. De som är Herrens vänner får inte dra sig undan ansvaret. De är ett medvetet folk, dessa vänner. De ser sig som Guds familj på platsen och firar gudstjänst för att världen ska leva.

Arena
är Kyrkan som en pigg idé att visa sig relevant. Det finns så många frågor och problem att ta ställning i och människor behöver hjälp för att orientera sig. Då behövs en arena där människor kan mötas och få inspiration att tala om frågorna och problemen. Kyrkan blir denna arena. Politiker blir tacksamma, för de grundläggande värderingarna kan de egentligen inte själva tänka ut. Alternativt har de redan tänkt ut dem och finner att deras idéer behöver just en arena. Kyrkans unika uppdrag på den arena som tillhandahålls blir att visa hur viktiga värderingar är. Om detta går det att samtala länge och Kyrkan står för några viktiga värderingar, till exempel den om alla människors lika värde. Det skulle kunna sägas att en poäng med arenan är att på den sägs allt det kloka som alla kan vara eller bli  överens om. Kyrkan blir en arena för det etiska i samtiden.

Självklart betyder detta att somliga särskiljande markeringar hålls undan. Vid konferenser kan det finnas möjlighet till morgonbön och det blir en avslutningsmässa när konferensen avslutats (se programmet för konferensen Samhälle & Existens, t ex). "Gud och Jesus", som det heter, saknas också i programmet och det är lika självklart. De särskiljande markeringarna kan inte vara på arenan. Det är som det brukar vara. "Tro får du göra i kyrkan!"

När Kyrkan uppfattas vara en arena står den öppen för inflytanden från många håll och berikas så. Människor med annan tro blir i det perspektivet kyrkliga tillgångar och ju mer integrerad kyrkan som arena blir i det samhälleliga, desto mer relevant visar den sig vara. Kyrkan, alltså. Kanske inte budskapet.

Visst kan man undra vad som är nytt i detta med en kyrka som fungerar som arena och är noga med att hålla sig till makt och makthavare. Är det inte egentligen "same but different"? Det har nämligen alltid funnits en grundläggande skillnad mellan Kyrkan som ser sig vara vänner med Herren och Guds eget folk och den kyrka som ser sig vara en arena. För de första kristna var arenan något annat. Det var där de fick ge sina liv för sin tros skull och bli martyrer. Till den arenan förs aldrig institutioner som vill vara optimalt relevanta. Dit förs bekännarna.

Till bloggkonnässörerna ett kort besked. Det är verkligen konstigt att detta blogginlägg som jag skriver tidig måndag morgon hamnat som inlägg i går kväll. Då skrev jag bara ner rubriken, som slagit mig på väg hem från Pjätteryd men det var kanske lite ofokuserat riset kokade under tiden och hundar skulle bemötas med individuell vänlighet.


Säg, har ni erat glada barnasinne kvar?

Jag har det glada barnasinnet kvar. Det är bejakande och nödvändigt att ha det så. Hur skulle annars livets vedermödor hanteras? Barnasinne och barnaskap hör nämligen ihop och en kyrkokristen förmår uppfatta vad dopet åstadkommit. Vi borde, som Kolingen på sitt eget sätt påpekade, åka på barnbiljett. Han blev lite upprörd när polettförsäljerskan påstod att "ni är väl inget barn heller!" Kolingen utbrast: "Man är väl Guds barn för farao, sabla polettsubba!"

Mitt barnasinne stimuleras när jag ser programmet för Samhälle & Existens. Det är ett event i korsningen mellan politik, kultur, media och teologi och motsvarar sålunda högt ställda krav på pk-ism. Viss dysterhet kan drabba en smålänning när det hela kostar 2795:- och då tillkommer dryck vid måltiderna samt resa till Malmö och övernattningar. För många behövs två övernattningar, konferensen börjar kl 9.Sådant får man sätta sig över.

Konferensåret ställer sina krav. Verbums inspirationsdagar i Stockholm, Teologfestivalen i Uppsala, nu Samhälle & Existens, Almedalsveckan och till detta Bok & Bibliotek. Vilket är det för konferenser gemensamma? Någon annan betalar. Detta är en omständighet som en smålänning till dels kan glädja sig över och sålunda sätt sig över det kostsamma. Till dels? Ja, till dess att tanken slår att det är mina pengar som bekostar konferenserna. Kyrkokommunala medel.

Så läser jag listan över de idoga. KG Hammar, Anders Wejryd, Anders Ekhem, Bengt Kristensson Uggla, Kent Wisti, Martin Lind, Ulf Bjereld,  Helle Klein, Wanja Lundby Wedin, Elisabeth Gerle, Sara Wrige och Cecilia Nahnfeldt har alla varit på konferenser tidigare och framfört sina synpunkter. Nu får de vara ihop med Eva Hamilton, Claes Elfsberg, Marianne Rundstrom, Heidi Avelan, Per Svensson, Ebba Witt-Brattström, Karl-Petter Thorwaldsson, Susanna Alakoski samt ytterligare folk och adligheter.

Martin Lind ska ge sina synpunkter på frågan om lönearbete är den enda utvägen och KG Hammar besvarar frågan "Det krackelerade samhället - vem faller emellan?" Rikitgt vad Wejryd ska göra, fattar jag inte men han ska vara där och säga något. Kanske kan han ha någon synpunkt på frågan där de med fina titlar diskuterar: "Vilka är alternativen till yrkt som en främsta identitet och vad skulle människor och samhälle vinna på en ny syn?" Ordet går till ärkebiskop emeritus, agronomie doktorn h c Anders Wejryd. Barnasinne! Samhällsklassen prekariatet har dock sin företrädare på konferensen. Men då är väl fortfarande yrket främsta identitet och man kan framträda som "lönebidragsarbetare"?

Icke få av de medverkande röstar på samma parti, inser jag. Hur känns det för dem att myndigheter och statliga institutioner hänvisar till civilsamhället för att få till ett fungerande välfärdssamhälle. Det diskuteras. Och jag återvänder till den småländska frågan, är detta effektiv svensk socialdemokrati som konfererar i trygg medvetenhet at också på denna arena är det andra som betalar? Det var en dum fråga att ställa. Varför det? Det är söndag. Men kan det hela inte uppfattas som lite "tilltagset" trots allt?

Det finns en del som inte diskuteras. En konferens av det här slaget som en informativ beskrivning av en förvirrad men fortfarande välvillig - dock introspektiv - medelklass, kunde vara tema för ett av seminarierna, dvs "vad är det vi håller på med?"- men icke. Eller en genomgång av den opålitliga medelklassen i de tyska städerna under perioden mellan de två världskrigen med frågan om inte barn till den tidigare medelklassen, som nu blir prekariat, är politiskt lika farliga som när det begav sig. Det var en besviken ungdomsrörelse som organiserade sig då. Och nu? Perspektivet faller utanför Samhälle & Existens och det var just så det var då också. Tror jag.

Nu förtar detta på intet sätt mitt goda humör eller mitt barnasinne. Det är när vi får se konferensprogrammen som vi i behändigt format ser vår tid och vårt samhälle. Och tro mig, de tror på det de säger, de konfererande. De får valuta för dina pengar, om man säger så. Vad det välmående Malmö ekonomiskt stoppar in i konferensen vet jag inte. Men om Malmö kommun inte har råd mer än att låta kommunalpolitiker medverka, har Svenska kyrkan pengar. Livet är underbart för oss med barnasinnet kvar.

I dag är jag kyrkoherde i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar. 10 högmässa i Göteryd, 16 musik och väckelse i Pjätteryd. Det senare skulle kunna kallas Väckelse-sång... (bara roligt för sådana som bor i Kronobergs län och känner till Tingsryds kommun. Det barnsliga och det glyttiga ligger nära varandra).

http://svenskakyrkanmalmo.se/om-oss/samhalle-och-existens-2017/

lördag 18 mars 2017

I grunden krigiskt

Kyrkvärden i Göteryd, fd kompanichef i Hemvärnet, och jag umgicks något på expeditionen i går. Han var jägarsoldat från I 11 när det begav sig och stolt över sitt regemente. Det var kanske detta fredliga men i grund krigiska möte jag hade i bakhuvudet när jag for hem, via krigsflygfält 89 (jag minns väl beteckningen rätt nu, major Barkevall?), Enerydafältet. Då och där frågade jag mig: "Vad gäller striden i Svenska kyrkan? Och är det en strid, en lärostrid? Mycket blir kanske enklare om vi ser saken så?"

Uppenbarelse contra demokrati
På 1950- och 60-talen kunde striden förstås handla om kristen tro som uppenbarelse contra demokratiska beslut om vad tron skulle innebära. Eftersom Själafienden, sa man, gärna vill få oss att ta itu med det näst viktigaste och inte det viktigaste, fick vi se en strid om ämbetet. Den sades vara en ordningsfråga, men under dolde sig en lärofråga. Den skulle inte diskuteras då. Den dök med brutal kraft och löftesbrott upp senare. Det betyder att den viktigaste frågan, den om Uppenbarelsen (Bibeln, apostoliciteten - you name it) ställdes men avvisades så länge det någonsin gick. Den frågan blev ett partsintresse!

Den bild som ställdes fram var en polariserad förfalskning, men den fungerade. Å ena sidan de förstockade prästerna som predikade om helvetet och ville en dörrstängande kyrka. Å andra sidan de kulturöppna och inte så dogmatiska prästerna. Det var om den här öppenheten monologen Ringaren handlade och pastor Jansson steg in i folklivet eftersom alla visste hur det egentligen var ställt i de klent besatta kyrkorummen. Domprosten Danell samlade till två högmässor per söndag, till aftonsång och till tideböner veckan igenom. Socialetikerna stod för något som blev en lämplig ideologisk bas för partipolitiskt valda i kyrkofullmäktige. Det var dessa de demokratiskt valda som skulle fastställa Kyrkans lära.

Om saken har det skrivits minst en lärd avhandling. På omslaget syns Karl-Manfred Olsson locka folk till kyrkan medan domprosten Danell svavelpredikar för en liten förskrämd skara. Det var en teckning i Dagens Nyheter och den hör hemma i kategorin alternativa sanningar eftersom den ljög om det verkliga förhållandet. Men i denna polarisering kunde de flesta inte se motsättningen mellan uppenbarelse och demokrati. Det var detta saken på djupet gällde. Då. Och motsättningen fortlever men tar ny gestalt när uppgörelserna med mindre teologisk kompetens sker intra muros. De religionsvetenskapligt skolade tycks inte ens kunna sätta andra ord på motsättningen än slagord.

Kristen tro contra religion
Det kallas "olika tolkningar" men är olika verkligheter. Det finns somligt i Svenska kyrkan som är inkompatibelt med Kyrkans tro. Nu delar jag upp resonemanget i två delar:

Det vore inte helt ur vägen om de romerska katolikerna kunde börja fundera över väsentligheterna. Jag kanske inte ska räkna med dem som lämnat Svenska kyrkan och har att hantera den situationen. De har, heter det, inte kommit ut men "kommit hem". Så vad om inte ett hem hade de i Svenska kyrkan, där de döptes, konfirmerades och kanske prästvigdes?

Är de beredda att låta denna kyrka undergå i princip vad som helst och nöjer sig med att belåtet titta på och glädjas över förfallet? Ingen glädje är så stor som skadeglädjen, som bekant. Jag ska inte fråga hur stor procent av dem som kom hem hem efter några år helt enkelt har kommit bort, men andelen konvertiter som försvinner bort i det okända är betydande. Det sa inte jag utan en katolsk präst.

Har jag avslöjat att jag egentligen menar att de romerska solidariskt borde ge sitt stöd till katolsk tro i Svenska kyrkan och inte lämna sina tidigare trossyskon i sticket? Eller är tanken den, att en sekulariserad kyrka betyder att påffuan kan skära pipor i den vass där Mose ligger och bara väntar på tillfället? Detta var resonemangets ena del. Nu kommer den andra.

Det inkompatibla är förstås fromt, i grunden finns inga ofromma villolärare,  men detta är något annat än den Kyrkans tro som känns igen sekler igenom. Den andra tron är inte radikal på det sätt som Kyrkans tro är, att den återvänder till sina rötter. Den är radikal därför att den bryter upp, gör det uppror som tolkar reformation som ständig förändring, inte ständig förnyelse. Ni förstår skillnaden. Eller inte. Katastrofen inträffar när kristen tro blir religiös, dvs ett falsk medvetande och inte den uppenbarade sanningen om verkligheten. I grunden handlar detta om motsättningar.

Motsättningar har i Kyrkans historia visat sig vara viktiga för att röja undan det som är osant. Arios hade inte rätt, t ex. Somlig etablerad och omskruten praxis var fel (avlatshandeln). Maktsystemen visade sig orimliga (Leo X, korstågen mot provinsen Oc och Konstantinopel). Här är det rätt att göra uppror. Den kyrkliga traktan att vänslas med makten har alltid kostat något - oftast friheten - och därför måste rösterna höjas mot dem där uppe som riskerar så mycket (ryska kyrkans oförmåga 1905-1917 som illustration t ex). Motsättningar hanteras genom att de blir beskrivna och analyserade, inte genom tystnad eller mumlande. Det är här det i grunden krigiska kommer in. Präster blir obekväma när det kommer till teologiska sakuppgörelser. Inte alla men majoriteten och om några som talar gäller att deras nit är verkligt men inte visligt. Hur ska vi då kunna förstå det som i grunden är högst reella motsättningar och därmed dagliga vägval som gör Svenska kyrkan religiös och anpassad?

Det kommer alltid att finnas en majoritet som vill ha denna religiösa storhet. Den uppskattas i samhällstopparna. Den uppskattas också av folk, som får den religiösa servicen levererad. Vad är det för fel på billig nåd? Kommer det att finnas några andra som säger något annat? Kommer det att finnas några som förmår läsa Dietrich Bonhoeffer som en motståndsman och förstå vad han skriver om Kyrkans liv?

Så här långt tänkt i går skulle jag ta hand om hundarna. I dag ska jag möta de frimodiga. Tänk att det fortfarande finns sådant folk!






fredag 17 mars 2017

Solen sken

Solen sken i går, men jag var moloken hela förmiddagen. De tre från Västerås stift som svarat på debattsidan ska inte särskilt pekas ut som skyldiga. De var bara en utlösande faktor. Det var det där med att de tydligen ville träffas och prata om våra gudserfarenheter. Träffas? Prata?

Präster talar numera om "jobbet". De jobbar på söndagen och tydligen andra dagar också. Kan det vara så, att det återkommande talet om "jobb" egentligen skyler faktum att det inte arbetas särskilt mycket i den kyrkliga produktionsapparaten? Man träffas. Man pratas vid. Vad åstadkoms? På mig verkar det som om andra arbeten kräver mer av folk än prästeriet/prateriet. Gymnasielärare, tjänsteman i internationella insatser och butikschefer lika. I dessa sysslor finns ett ärende, en mening och ett mål. Finns detta i en syssla där man önskar att man får träffas och prata om sina upplevelser? Eller har något gått fruktansvärt fel? Är drivkraften borta, den drivkraft som ville se världen kristnad i vår generation? Kvar blir en tillvaro, där insatserna blir insatser för en organisation och för en trots allt rätt lättjefull tillvaro, där man gör det man gillar och inget annat. Samt träffas och pratar. Mer som en metod att hantera olikheter än som en metod att söka sanning.

Framtid skapas inte i en "terapeutisk" pratkultur med gott om tid för sådana aktiviteter. Framtid skapas av kallelsemedvetenhet och kallelsetrohet, dvs en hållning där vi frågar vad Anden har att säga församlingarna och gör därefter. Är det en felaktig kultur i vårt församlingsliv/ungdomsarbete som är bas för rekrytering av kyrkoarbetare, som vill fortsätta att bli omhändertagna och ha roligt tillsammans? Jag är ivrigt för studiedagar och fortbildning - men nog måste man fundera över de stora sammandragen genom att räkna mantimmar. Hur mycket arbetstid går det åt för olika satsningar? Nåja, jag kan ha grundläggande fel. Om det ändå inte skulle arbetats på hemmaplan så spelar det mindre roll om man konfererar på bortaplan. Men arbetar verkligen inte prästerna, sliter de inte ut sig i Guds rikes tjänst? Jag svarar: Det är just det som är frågan. "Vad har jag gjort i tjänsten för Guds rike idag?" kan vara en skrämmande fråga. Fast nyttig.

I går var det också direktsänt med handboksförslaget. Jag kollade en stund. Solen sken fortfarande. Egendomligt att upprepa att det varit "blod, svett och tårar" - för har ni sett blodet eller känt lukten av svett? Vem har gråtit? Så räddar man sig över genom att tala om barnkonsekvensanalys. Hagelin körde på med "tillförsikt och glädje". När en högerman så talar, ska man passa sig. Repetera Keesey´s bok Gökboet!

När Antje talade om "två olika paradigmer" begrep jag. Det kom att bli än tydligare sedan när kansliets underlag försett henne med kyrkoordningsparagrafer för att beskriva hur omöjligt det är att låta det nya vara tillägg till 1986. Skulle det gamla vara kvar, skulle den sammanhållande karaktären äventyras. Exemplet var att vi inte kan ha två rättsordningar. Det är till att inte ha någon egentligen kännedom om engelskt rättsväsende, noterade jag. Där inför man nytt och bevarar gammalt. Advokater ska också kunna leva!

Dyster la jag märke till att Svenska kyrkans gemensamma (nåja) gudstjänstliv nu under slagordet "ordo" slås sönder. Gordon W. Lathtrop har levererat en modell som nu ska anammas. Det betyder, precis som Antje påpekade, att det ställs större krav när man ska välja att gestalta gudstjänsten, där bedrivs sålunda "jobb" för kantorer, präster, församlingspedagoger (barnperspektivet!) och detta ska "församlingen ha mycket glädje av". Sa Antje.

Jag la märke till ännu en omständighet. Så fort förslag läggs fram ska det talas om hur länge det arbetats i processerna. Så med ämbetsbeslutet, så med äktenskapsbeslutet och så med handboken. Talet om allt detta arbete under alla dessa år misstror jag. Jag tror helt enkelt inte att det är sant. 1997 handlade det om att kolla upp 1986:an och Gunnar Weman var då angelägen om att vara med. Det förslaget föll 2000. Sedan har misslyckandena skett i omgångar - är det inte vad som faktiskt skett? Men med idoghet kan saken ändå föras vidare? Och då kan det döljas hur  som fortsatt haft kontroll över handboksarbetet.

Svenska kyrkan ska fram till 2024 förlora 600 000 medlemmar enligt prognosen. Jag ser inga motkrafter, människor som organiserar sig för att göra tron trolig och medlemskapet aktivt och meningsfullt. Jag skulle kunna kalla en sådan hållning "icke-mission". Då är jag inte ute efter ett aktionsprogram för att upprätthålla/upprätta borgerlig religion, för jag kan min J.B. Metz och varsnar farorna. Jag är ute efter kyrkokristendom. Insikten om det stora medlemstappet och insikten om människors alltmer bisarra krav på att Svenska kyrkan ska ställa upp på deras hemmagjorda varianter av dop, bröllop och begravning, borde slita på dem som förväntas ställa upp. I det utgående 1800-talet fanns det präster som börjat sin prästgärning med att predika i överfyllda kyrkor och fick på sin ålders höst (ingen pension för präster!) se sig stå med endast en liten skara kvar. Det talas om prästdepressioner dåförtiden. Vad ser vi och vad kommer vi att få se om världen består? Vad ska vi som är uppfödda med 1942 års handbok, var med i förnyelsearbetet och tyckte att 1986 var en förbättring och fortfarande exempel på kyrklig enhet säga nu, när denna enhet ersättas av något som kallas "ordo" men som i ringa mening är uttryck för gemensam tro?

De arbetsplatskonflikter vi alla vet finns - och som ofördelaktigt skiljer sig från bråket bakom möbelaffären i Derbe - kan handla om motsättningar mellan de i grunden kyrkofrämmande, som via vårt system väljs in (problemet var biskoparna Einar Billing och Yngve Brilioth medvetna om så det är inget nytt) och det medvetna kyrkfolket/de medvetna kyrkoarbetarna, men kan också handla om hur prästrekryteringen gått fel. Ingmar Ström sa sig ha prästvigt fel folk. Dessa är i tjänst nu... Och vad ska vi säga om handbokskonflikten som blir uppgörelser i församlingarna när "ordo" ska strukturera det andra? Lätt är det inte. Det drar mot uppslitande konflikter, också och särskilt markerat i det lokala. Blir ni molokna som jag är, kan jag bara med ett hybridstycke (bäst så, tycker jag) utbrista:
Molokna i alla församlingar, församlen eder!


torsdag 16 mars 2017

Evidensbaserad kristen tro

Ska vi börja tala om evidensbaserad kristen tro, en tro som vilar på det uppenbara och som är tydlig i klinisk mening. Vi kan veta vad som påstås och ta ställning till påståendena utan att bli till oss i trasorna om någon kommer fram till att det någon tror är trams.

Felsluten är av två slag
Typ I är att betrakta något som inte i rimlig mening är kristen tro som den saliggörande tron.
Typ II är att helt missa att tron skulle vara något livsviktigt och därför avvisa tron.
Fel av typ I är värre än fel av typ II.
Detta konstaterande leder till uppmärksamhet på vad som lärs ut. Det är inte konstigare att göra så än att ha ett livsmedelsverk, en kemikalieinspektion eller ombudsmän för olika väsentligheter i livet. Det finns ju ett klargörande av att det är utifrån Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter alla läror och lärare ska bedömas.

Men hur evident är uppenbarelsen? De första kristna skulle väl säga att det var uppenbart vad som hänt, det kunde många ögonvittnen se. Somliga förklarade att detta berodde på svartkonster, andra på att Jesus var den utlovade profeten. Nu ska vi tydligen hantera det evidenta som symboler och metaforer och vara nöjda med det. Jag är för mycket materialist för att gå på den saken. Om jag tänker att Gud skapat mig och har en avsikt med mitt liv, vilket jag tänker, ska det då vara så svårt med det materiella när det gäller Jesus? Och vad är det för grundläggande förakt när någon avvisar vad de har att säga som var med?

Självfallet skapar precisa frågor klarhet. Finns änglar? Gick Jesus på vattnet? Kunde Jesus bota sjuka och stilla stormen på Gennesaret? Var änkans son död och uppväcktes av Jesus? Förvandlade Jesus vatten till vin? Kunde Jesus förlåta synder på riktigt eller var det bara något han sa? Är det sant att han avrättades, var död, blev begravd men att folk som kom till graven på tredje dagen inte hittade hans kropp men därefter mötte honom levande? Förhöll det sig så att Jesus under ett antal dagar gav instruktioner till sina lärjungar och gav dem order att gå ut i hela världen, utrustade med Helig Ande? Vad är på riktigt så som annat jag möter i livet är på riktigt?
Om allt detta är symboler eller metaforer är många prästers näringsfång i Kyrkan, resultatet av vad Jesus gjorde och lärde, precis lika metaforiskt förstås. Förutom lönen, för den är högst konkret och månatlig.

Jag styr inte på satser som kan bockas av. Jag frågar om evidens, inget annat. För det är i någon mening självklart möjligt att innehållsbestämma kristen tro. Varför skulle vi annars tro? Och tron handlar om att veta, det visste man redan på medeltiden.

Depressionen slog till för det är torsdag. De tre ljusen från Västerås stift förklarar a) att det inte var någon självklarhet att "tacka ja" till Kyrkans Tidnings önskan att göra en intervju för polarisering riskerades och b) att samtal och fördjupning före debatt var vad de syftade till. Nå, de som deltog i samtalet hade olika tolkningar av uppståndelsen. Så olika förkunnas. Varför "Teologi uppstår alltid i varje konkret situation." Kan det verkligen vara så med teologi om det inte är ideologi som avses? Det här blir förbryllande. Nå, oenigheten om uppståndelsen konstateras och lösningen föreslås vara att vi ska mötas för att "tillsammans prata om våra gudserfarenheter". Inte om Kyrkans tro. Perspektivskiftet är lätt att se. Och vad föreslås? "Om vår relation till Gud, skapelsen och varandra." Där for Jesus och Anden, t ex. Som sagt, perspektivet har förändrats bort från evidensbaseras kristen tro.

Ett kyrkovalsår borde den sortens frågor också diskuteras med påhaket vad det betyder i det personliga för beslutsfattarwannabes. Om Jesus har uppstått och lever och vill möta mig i Göteryds kyrka på söndag kl 10 och jag är i Göteryd med omnejd just då, varför skulle jag inte ta mig platsen där Jesus har sin mötesplats? Wistis undran skapar klarhet. Jag vill kanske inte. Mitt val. Det är inget att bråka om. Men om jag inte vill det mötet, vad säger det om min tro och mina prioriteringar?

Nu kan vi dra in apostlarna också. Uppenbarligen uppfattar Kyrkan att Jesus har valt ut en krets på 12 och sänt ut dem. De hade auktoritet i församlingarna just för att de var apostlar, inte bara veteraner (se Bengt Holmbergs avhandling Paul and Power). Om vi nu kunde stoppa in en apostel, varför inte ta Paulus, och låta honom visitera Svenska kyrkan, vad skulle han säga då? Skulle han finns somliga kyrkliga ställningstaganden märkliga? Några kyrkliga ordningar underliga (kyrkomötet t ex)? Några kyrkliga omständigheter förbryllande?

Skulle aposteln fundera över de många döpta som sällan eller aldrig firar gudstjänst? Skulle han lyssna till förkunnelse eller läsa Kyrkans Tidning i dag och bli som han var bakom möbelaffären i Derbe? Skulle han alls kunna förstå att människor som inte delar Kyrkans tro ska vara beslutsfattare på olika nivåer i det kyrkliga. Vi har ingen tidsmaskin som förflyttar apostlar på det viset. Å andra sidan har vi apostoliska brev, så fundera kan man alltid. Är inte apostlarnas tro just evidensbaserad kristen tro - vad är den då?

onsdag 15 mars 2017

Bakom möbelaffären i Derbe

Bråket ägde rum bakom möbelaffären i Derbe och så allvarligt var det, att Paulus och Barnabas inte höll ihop på sin resa längre. (Apg 15:39) De blev vänner senare igen, men just då och där bakom möbelaffären var  bara en lösning möjlig. De delade på sig. De var oeniga i sin bedömning av Markus, inte i sin bedömning av vad som är kristen tro och vilket ärende de skickats ut med. Denna omständighet är värd att noteras.

Hur vet vi att det var bakom möbelaffären bråket ägde rum? Det står inte ett enda ord om den saken i Apostlagärningarna. Nej, men har man varit i Antalya och tagit bussen söderut passeras rätt omgående Derbe Furniture och bakom ligger det gamla Derbe. Så det var verkligen bakom möbelaffären de bråkade.

Är perspektivet på två som bråkar med varandra inte deprimerande? Inte nödvändigtvis. Partier måste finnas ibland er, skrev aposteln. Finessen var att på så sätt blir det klart vad som är sant, vilka som håller måttet. Jag antar att sanningsfrågan är den verkligt viktiga för en kristen.

Det fanns (finns) en from sång. Det skulle bli fred på vår jord om bara jag fick bestämma. Det är verkligen sant, men avsikten var inte att skriva en text som säger vad den faktiskt säger om diktaturens värde. Den var front tänkt men komplikationen såg de flesta av oss. Där var fromheten hos textförfattaren dock det filter som skymde konsekvenserna. Vi vill inte införa en enmansdiktatur för att få fred på vår jord, för den freden skulle föra mycket ohägn med sig för den skulle vara diabolisk. Den som vet detta, kan fundera över oenighetens betydelse som födslovärkar när sanningen ska fram.

Bland kommentarerna på Bloggardag finner jag mycket sägas som jag inte uppskattar lika mycket som den kommenterande själv gör. Får någon problem med spydiga kommentarer, illvilliga eller rentav dumma, kan man hålla sig till blogginläggen och strunta i kommentarerna. Men där finns en del att fundera över, inte minst den stöddiga romersk-katolska hållningen. Eller inblickar i hur Svenska kyrkan uppfattas utifrån egen kulturkonservativ fördom. Ordet är informationsbärande och i år kan man säga sitt i kyrkovalet. De som lämnat Svenska kyrkan kan väl muntra andra att säga sitt, som i det här fallet är liktydigt med Frimodig kyrka.

Jag pläderar nu för fler bråk bakom möbelaffären i Derbe. Vi är i sak oense och det som nu av nomenklaturan drivs för Svenska kyrkan håller inte. Det hela blir till en gigantisk och ibland löjeväckande beslutsapparat som finns till för någon/några/något och detta av mycket oklar anledning.

Kyrkomötets arbetsformer har nu utretts (107 sidor). Det blir nyordningar. Tänk er när för vartannat kyrkomötesår ett tema ska anges och motionsrätten begränsas till detta tema och skrivelser från kyrkostyrelsen. Fritt motionsskrivande bara till två av fyra kyrkomöten. Kalaset kostar 1.6 miljoner per dag likväl. Utredningen som lägger fram förslaget har t ex flyktingfrågan i åtanke som tema. Ska en klentrogen som jag leta teman, ser jag i utredningen inte ett ord om "Gud och Jesus", som det heter. Ett tema som communcatio idiomatum vore ett intressant tema och stimulerande för ett kyrkomöte. Eller inte. Det finns i vart fall inte med. Man kan satsa på flyktingar och miljö. Eller samer.

Det ska bli två nya utskott, ekonomin slås ihop  och kyrkorättsutskottet blir ett sakråd. Så skapas utrymme för Samhälls- och kulturutskottet men också för Framtidsutskottet. Say no more - men relevansen skördar triumfer. Nu kan det kyrkliga systemet hjälpa staten att komma rätt med sina beslut, för de kristna vet så väl vad som bör gälla. Bakom möbelaffären i Derbe, där uppgörelserna sker, borde samlas rätt många som har vett att bli nervösa nu. Fler jurister in för att ta hand om kyrkorätten i ett särskilt råd föreslås. Det är fritt fram för fler partipolitiker som kan styra samhälle, kultur och framtid också från den kyrkliga arenan. I utredningen satt 2 s, 1 c, 1 BA (höger sålunda) och 1 posk. Kyrkostyrelsens arbetsutskott tillsatte. Say no more again! Utredningen har lämnats till kyrkomötets presidium. Alla kan nu samlas bakom möbelaffären i Derbe.

Där bakom möbelaffären får väl en del av bråket gälla Analysenhetens omvärldsrapport 2016, som kyrkostyrelsen fick två dagar efter sitt ekonomiseminarium, det som skulle handla om de övergripande frågorna (97 sidor). Tillståndet i världen gås igenom och så kommer slutraderna, värda att bli citerade:

"Hur detta världens tillstånd ska tolkas av en kyrka med ambitionen att närvara i och påverka samhällsutvecklingen är en öppen fråga. En kyrka i tiden är en arena där globala och nationella flöden löper samman, omtolkas, teologiseras och gestaltas på ett sätt som skänker människor hopp och livsmod."

Ska vi ha med oss en Bibel till baksidan av möbelaffären i Derbe för att slå i mer än slå i huvudet? Var i Den Heliga Skrift kan vi se detta vara Kristi Kyrkas mission? Kyrkan som arena? Inte ett Guds egendomsfolk som förkunnar Guds väldiga gärningar utan en producentapparat för religions-produktion och distribution.

Vad hade sposteln eller Barnabas för den delen sagt om den kyrkliga ambitionen att påverka samhällsutvecklingen? Det blir nästan lite kul att tänka över. Vilket denna världens tillstånd är kan en bibelläsare rätt kvickt skaffa sig en uppfattning om. Det kanske är lättare att tala om denna världens tillstånd än detta världens tillstånd för den första frågan är i vart fall kvalificerad teologiskt sett. Detta världens tillstånd återkopplar bara till en omvärldsanalys som skrivits som ett exempel på funktionell ateism. Så har vi det.

Kommentera nu saken visligt och så kan vi vid tillfälle ses bakom möbelaffären i Derbe för ett häftigt uppträdande. Bibliskt, förstås...


tisdag 14 mars 2017

Wistis undran

Jag ber nu att få mynta begreppet Wistis undran. Jag vill att rätt ska vara rätt och Kent Wisti la sin panna i djupa veck och klurade ut hur den fråga ska formuleras som ger uttryck för hans undran. Wisti talade och sa eller tänkte och skrev (oklart vilket) och hans undran tog sig uttryck i ordet "varför?". Det är en fråga pastor Wisti menar att vi alltid ska ställa och ställa i flera led.

Jag tror pastor Wisti har rätt, för jag anlägger ett barnperspektiv. Barn frågar så. Varför - får ett svar - varför - får ett nytt svar - varför. Så byggs en logisk tankekedja upp. Föräldrar kan bli halvknasiga på alla dessa frågor, men någonstans leder de. I kretsarna, dvs där vi finns med, ställer vi förslagsvis i fortsättningen inte omedelbart frågan "varför?". Vi säger helt enkelt vid överläggningar och i samtal "Wistis undran". Då vet alla. Har tillräckligt många gjort detta tillräckligt ofta har vi myntat ett begrepp. Och då undrar ni kanske "varför?" - men så dumma frågor svarar vi inte på här, som prosten Edwall en minnesvärd gång fick till det.

En minidebatt på fejjan i den öppna gruppen Kyrkomötet, till för ledamöter i just detta möte men öppen sida, har skapat klarhet. En kyrkoherde förenklar det invecklade samtalet till att bli en fråga om elitism, dvs hur många gudstjänster ska man gå i för att kunna vara förtroendevald och i nästa led frågan om "rätt tro". Han slår idogt mot ett gammal frikyrkligt spöke och han får gärna brottas på. Särskilt begåvat är det inte. Han uppfattar en traktan hos dem han hör kritisera partipolitiseringen: "en stor makthunger och iver att försöka vrida Svenska kyrkan tillbaka några decennier vad gäller olika synsätt". Jag skrev att det inte är särskilt begåvat och nu har väl alla sett det. Han är, jag ber att få upprepa mig, kyrkoherde i Svenska kyrkan. Och centerpartist. En sak till: Kyrkoherden tänker att någon menar sin tro vara mer kristen än en annans. Mer kristen? Var har vi hamnat? Är den egentliga frågan inte vad som är kristen tro utifrån Kyrkans bekännelse och vad som inte är det.?Det ska väl i teorin inte vara så svårt att klura ut - eller är det? Här kunde Wistis undran bli till stor nytta när resonemang ska granskas.

Debatten drev vidare och vi fick veta att S vill ta ansvar för samhället, varav Svenska kyrkan är en del. Wistis undran styr förstås in på frågan om inte civilsamhället är en från partipolitiker fredad zon och varför den inte ska få fortsätta vara det. Vi fick veta att det inte finns någon motsättning mellan Kristus och folket som "herrar" i demokratin och då kunde Wistis undran användas för att göra klart om detta perspektiv på något endaste sätt skiljer sig från Deutsche Christens tänkande i tyskt 1930-tal. Det gör det inte.

Ledamoten av kyrkomötet som deklarerade sin övertygelse visste också berätta att han var kristen och religiös. Plats för Wistis undran om inte detta att vara kristen är något annat än att vara religiös?En kristen är just inte religiös för Verkligheten har fått  grepp om de kristna så de slipper att vara religiösa. Deklaranten förklarade sig inte tro på jungfrufödelse eller kroppslig uppståndelse "m.m." och Jesus är den främsta förebilden vad det är att leva som en god människa. Wistis undran hur detta går ihop med utdrivandet av hedervärda handelsmän från templet eller påhopp på överstepräster och fariséer blir av intresse i sammahanget. Men denne ledamot förklarar att han inte "köper" allt. Som vore kristen tro en vara till salu...

Nu tror denna ledamot inte att kyrkans tro är statisk utan något som utvecklas ständigt, liksom Gud skapar ständigt. Så tänkte inte apostlarna så Wistis undran kan vara motiverad inför detta tänkesätt. Det drar mot påsk men ingen uppståndelse i kroppslig mening. Wistis undran kunde kompletteras med frågan var Jesu döda kropp befinner sig nu, det brukar vara en bra fråga för att komma åt resonemangens djup. Symboliken i uppståndelsen gillas dock: "att ljuset segrar över mörkret, det goda över det onda", ja, ni fattar. Här är en kristen tro som inte tror på "en fysisk uppståndelse, på att Jesus föddes av en jungfru eller att han fysiskt gick på sjön eller förvandlade vattnet till vin".

Wistis undran är användbar inte minst när vi ställs inför alternativa fakta eller alternativa sanningar. Numera är han som företräder dessa alternativa fakta om kristen tro S-ledamot i kyrkomötet. Tidigare var han Visk och POSK. Jag noterar och har nära till Wistis undran. Inte för att jag hör till dem som tror att kristen tro är att bocka av vissa dogmer i trosbekännelsen, men nog är trosbekännelsen den flagga vi får ställa oss under för att berätta var vi hör hemma och detta inte för att förklara bort kristen tro utan för att växa in i den.

Han med sina alternativa fakta är alltså vald ledamot i Kyrkomötet, det organ som fastställer Svenska kyrkans lära. Den som finner denna ordning besynnerlig kan antingen ge upp eller ge sig uppgiften i kast att stå för vad Svenska kyrkan efter sin bekännelse lär. Några väljer att gå. Det vågar inte jag. Jag vill inte höra min Frälsare säga: "När jag behövde dig som bäst i den kyrka där du döptes och fick bli barn hos Gud, hade du gett dig iväg." Jag menar fortfarande att Svenska kyrkan förvaltar heliga hemligheter till för folket och att det intellektuellt anständigt går att dela Kyrkans tro utan avkortningar eller krumbukter. Plats för Wistis undran! Fast nu som en fråga till sig själv.