tisdag 28 februari 2017

Moster Astrid

Det blev spinn på min notering att det finns folk som upptar platser i den kyrkliga beslutsapparaten som andra borde haft och bättre skulle skött. Det är roligt när folk spinner loss, för då blir många hjärtans tankar uppenbara. Jämställdhet kan vara en glosa men när det brister i jämställdhet så som läget var i Svenska kyrkan, sitter gubbjäklar på platser som kompetenta kvinnor borde haft om rätt varit rätt och kompetensförsörjningsprogrammet fungerat. Jämställdhetsarbetet har handlat om - handlar om - att göra den saken tydlig. Var det inte så? Så varför spinna loss? Därför att jämställdhet som något annat än en glosa nog inte varit ärendet. I vart fall inte så att något skulle riskeras, Fördomar t ex.

Nu tar vi moster Astrid som exempel. Hon var född 1911 och blev småskollärare. Därtill var hon på många sätt ansvarig för söndagsskolverksamheten, både som lärare och samordnare. Hon var engagerad i Lutherhjälpsarbetet, i SKM, i Lärarinnornas Missionsförening och stöttade Öppna Dörren. Hon startade syförening med sina elever, de som nu är i 80-årsåldern och inte längre kallar sig "Yngre syföreningen". Satt hon i kyrkofullmäktige och kyrkoråd? Ånä och åjo. När hon passerat de 60 eller 70 eller så, och de gubbar som aspirerade på platserna dött ut eller hamnat på hemmet, valdes hon på en kyrkstämma in i kyrkorådet i Ormesberga och blev kyrkvärd. Med samma idoghet ansvarade hon då för kyrkvärdsuppgifterna som hon gjort i alla de andra uppgifter hon haft. Hon tänkte kyrka dagligdags, bad för  allt kyrkligt liv och planerade för allt praktiskt som skulle planeras. Hon skulle självklart suttit i kyrkorådet många år dessförinnan. Hennes kompetenser skulle hamnat bland beslutsfattarna. Någon/några andra satt i vägen för detta. Antagligen gjorde dessa som satt i vägen antingen ingenting eller så fattade de helt fel beslut. Det har ju gått kyrka och församling illa. Ett fåtal gudstjänster per år i hennes gamla församlingskyrka.

Jag försökte mot slutet av hennes levnad tala framtid, dvs peka på det för Svenska kyrkan illavarslande. Astrid hörde till anhängarna av den kristendomstolkning som ska se positivt på allt. Verkligheten anmälde sig dock då och då. Hon började se bekymrad ut. När jag alltså drev några resonemang släppte hon temat med orden: "Ja, det ser annorlunda ut när man närmar sig livets slut." Vad svarar man på sådant? Att Svenska kyrkans framtidsfrågor är frågor för folk innan 70 eller 80?

Nå, den konkreta frågan vilka som satt på stolar där moster Astrid borde ha suttit, kan man göra reda i genom att läsa protokoll och utröna vad som åstadkoms. Det kan inte vara helt fel att tala om kön i sammanhanget, När kvinnor inte väljs in beror det på att karlar ska sitta och bestämma.

Nu beskriver jag hur det var. Något annat har väl inte begärts av mig? Men grundfrågan ska alla som valts till uppdrag ställa sig: "Är det någon annans plats jag tar, någon som bättre fullgör sin kallelse på den plats jag kandiderar till?" Nu är denna fråga inte den enda som ska ställas. Frågan vad vi gör när medkristna egentligen bara hoppas på ett kyrkligt sönderfall och inte är beredda att ställa upp i det kyrkopolitiska. Jag vet inte svaret. Men vad ska vi säga när Frälsaren kommer och undrar var han ska finna tro på jorden? Har vi rätt att dra oss undan i det privata när vi är kyrkkristna?

Det långa resonemangets korta mening: Visst finns det folk som sitter i vägen och gör att det blir "så dumt som det bara kan bli genom demokratiskt fattade beslut", som en gammal partiordförande sa.

Vad jag sysslar med i övrigt? Kollar gamla protokoll. I kyrkomötet 1998 fann en ledamot anledning att vid val av Centralstyrelsen (dåvarande Kyrkostyrelsen) påminna om "att prästerna har cirka 3000 medlemmar om jag minns rätt". Slutsatsen var att det var "betänkligt om vi kommer att få denna slagsida, som ju är fallet här, att kyrkans ledande organ har nästan hälften anställda i kyrkan".  Talaren undrade vilka signaler detta sände till folket. "Svenska kyrkan är ju en folkkyrka, den skall vara med folket, i folket, styrd av folket." Inte ett ord om evangelium. Och inte ett ord, inte ens ett litet, om samverkan mellan präster och lekfolk. Ledamotens syn var inte direkt svenskkyrklig. Han hade faktiskt inte fattat just de svenskkyrkliga finesserna om ansvarslinjen.

Nu tänker jag inte återge kyrkomötesprotokoll denna morgon. Jag nöjer mig med att hänvisa till kyrkligdokumentation. nu där de senaste dokumenten från Visby återfinns. Ska jag på nytt påpeka att Harlevi och Hermansson är posk-are? Jag kanske inte ska det. Det är att vrid om kniven, strö salt i såren och en hel del annat mindre lämpligt. Så jag nämner inte POSK i sammanhanget. Läser ni handlingarna ser ni en del uppseendeväckande. Ingen beredskap i Visby "studenthelgen" 2016 och det gällde sjukhuskyrkan också. En dödsolycka inträffade. Uppseendeväckande är nog ett milt ord.  Till detta kommer så mödan att skicka information till Antje. Vad ont tycker man i Visby att Antje gjort för att utsättas för detta? "Värna ärkebiskopen!" är en mer konstruktiv hållning.

Om moster Astrid läst materialet på kyrkligdokumentation. nu vet jag vad hon sagt. "Det är inte kristligt." Då var allt väsentligt sagt. Det gäller partipolitisering och lokalt gutevanvett lika. Jag undrar om man på Gotland fattar att Harlevis och Hermanssons agerande kan innebära att stiftet läggs ner med argumentet att ett så litet stift resulterar i alltför stora konflikter just därför att det är så litet.

måndag 27 februari 2017

Ni vet vilken måndag det är!

Jag har inte börjat ännu eller jag har redan börjat om söndagskvällen räknas. Underbart är det att vara vid sunda vätskor, må jag säga. Men de får förstås inte bli osunda. Det yngre prästerskapet dricker Härnö Gin idag. Det är till att vara stadd vid kassa. Å andra sidan bör Norrland stödjas, så jag har inga synpunkter. I Härnösand finns inte de ogina.

I går ringde överste Salander. Han hade tillbringat en dryg vecka på Öland, kompensationsledighet, förstod jag. Han kopplade av från all signalspaning men läste de lokala bladen. Nu var han uppenbart echaufferad för i Östra Småland hade han hittat TT-artikeln om att Ryssland är militärt starkare än EU. "Så ser den hotfulla reklamen i förkrigstid ut", konstaterade han. Det hade jag också menat. Ungefär som när den tyska krigsmakten sommaren 1939 visade en propagandafilm om den tyska militära förmågan för polska officerare och politiker. "I efterhand men för sent kommer folk att fatta vilken tid vi lever i", sa översten och lät sorgsen. Jag höll med fast med kompletteringen att Gud håller allt i sin hand, också det onda som tillåts gå över världen. Men tiderna har förändrats. Själva har vi en radioapparat som kan vevas så att vi får höra nyheter. Därtill har den solceller. Men utan datorer och el - vad får vi veta då? Ett samhälle faller inte samman långsamt utan fort. Långsamt eroderar det, men fallet går snabbt när det väl faller. När vi besinnat detta faktum utbytte vi förskräckligheter om hamnen i Fårösund, KA 3:s gamla stolthet. Hur kan den vara till salu och köpas av en ryss? Från Fårö är det inte långt till Visby. Inte i tanken.

Överste Salander är en vänsäll och minnesgod typ. "Din vän Sofia Lilly Jönsson är väl glad nu? Hon anklagades ju för att vara en mer än usel journalist som fattat allt fel och drevs av en agenda när hon berättade hur det var i Visby och nu sägs allt detta vara just så illa som hon skrev." Jag svarade att jag faktiskt visste om Sofia var glad. Kanske är hon ledsen. Kanske ville hon att det skulle vara annorlunda och kanske skrev hon för att det skulle bli annorlunda."Är Hermansson körd?" frågade Salander på sitt uppriktiga vis. Vad skulle jag svara på det?

Jag la ut texten om POSK för Salander eftersom de två aktörerna Harlevi och Hermansson är POSK-are. Vad är POSK? I Mörrum ett, i Visby ett annat. Inte problemfritt. Kan det i Visby bero på att Harlevi något oortodoxt såg till att Hermansson manövrerades i läge att bli domprost? Fix och trix på gutemål? Och så blev det som det blev. "Om det blev illa för generaldirektören Hansson kan det bara bli värre för Hermansson, alltså", sa Salander. Vad skulle jag svara? Jag har ju läst ledarkommentaren från Gotlands Allehanda. Det där med medlande mellan Visby domkyrkoförsamling och biskopen (?!) tror jag bara är att glömma. Svenka kyrkan på nationell nivå ger sig ogärna in i olösliga konflikter, som enklast löses genom att en del folk flyttas. Sofia Lilly Jönsson kan tänkas ha några uppslag för att föra frågan till något vettigt. Översten Salander och jag enades om att krigsmakten på sin tid var bättre på att förhindra och i nödfall hantera den här sortens konflikter. Vi hade inte råd med dem helt enkelt. Svenska kyrkan har valt en annan väg. Det kan bara sluta i meningslösa konflikter.

I morgon tror jag att jag ska förklara vilka som sitter på platser där andra brode sitta. Det var tydligen för somliga inte begripligt. Alternativt en alltför känslig insikt.

Tillbaka till denna dags firningsämne. När firandet inleddes fick jag smaka den exklusiva G-Gin från Skåne. Kvanne ingick. Den finns inte att köpa i Kronobergs län om man inte beställer. I Lund finns den. Dyr och fin. Och Härnö från Härnösand har jag alltså druckit tidigare. Jag börjar få vanor men borde få bannor. Om man dricker så här fin gin finns en risk att man inte längtar efter det nya vin som ska drickas ihop med Frälsaren. Oss emellan fungerar G-Gin väl i drinkar men jag smuttade på den som den var. Mycket smak. Jag slöt kvällen med Gilbey's och Schweppes Tonic. Denna dag är det bara att fortsätta. Välsignade måndag!

I lördags satt jag med ett glas vitt vin i handen och hundvalpen Loke, 12 veckor i knäet. Oförvägen som han är, körde Loke i ett obevakat ögonblick, bokstavligen ögonblick, ner tungan i mitt vinglas, funderade över smaken och gjorde det en gång till när jag häpen satt som paralyserad. Den hunden, ni! Men denna måndag får han inte fira. Han ska väl inte bli en fyllhund heller!

söndag 26 februari 2017

Ärkebiskopen i skottlinjen

Klart att ärkebiskopar och biskopar ska kunna kritiseras, men i vår kyrkostruktur är det andra som fattar de hårda besluten och till dessa beslut hör att välja biskopar. Dessa beslut är ideologiska, havliga biskopar ska fram. De ska sedan leverera till beställaren, förstås. Men de ska också få ta all kritik och den riktas mot person, sällan i sak. Det är nästan lite synd om dom.  Deras livsbetingelser är två: "Goda middagar och aldrig ett sant ord", som biskop Sven Silén sa (även om Wejryd fick vara med om undantag en stiftsmiddag med usel mat och tydlig kritik!). Mörka kvällar sitter de nog och funderar över alla problem de inte kan lösa. Ingmar Ström sa att han släpade sig hem över Norrbro efter en dags problem på stiftskansliet. Om de problem han förväntades ta itu med, hade han dessförinnan inte haft en aning.

Vi kan fundera över hur mycket pastoral mylla biskoparna stått i. Vilka blir i sina gamla församlingar ihågkomna för pastorala insatser som lockat till tro? Hur många har autentisk erfarenhet av det pastorala fotarbetet åren före biskopsvalet? Det var inte bättre förr, men församlingslivet var kanske stabilare och präster mer formade för prästeriet när de kom inifrån kyrkolivet. Nåja, det kan ha varit annorlunda också. Men biskoparna översköljs av en mängd tidskrävande arbetsuppgifter. Allt sådant arbete skapar inte framtid.

Biskopar har ett begränsat handlingsutrymme. Om de gör si, blir folk arga. Gör de så, blir folk också arga. Och främst i skottlinjen står ärkebiskopen. Hur kul kan det vara?

Kyrkovalet blir förstås partipolitiserat. SD ska profilera sina frågor, S och C likaså. De förklädda partipolitikerna likaså. När POSK presenterat sig som det obundna alternativet är det en lämplig lögn, men lögn. Det finns ett annat obundet alternativ. Frimodig kyrka. Varför för POSK fram en osanning? I det partipolitiserade kyrkovalet är det en uppenbar risk att Antje blir slagträ eller slagpåse. Det är ju lättare att styra på person än på sak. Så vad ska vi göra för att värna den utsatta?

Det enkla svaret är att jag inte vet.  Men hur vore det att styra bort från slagord för att fokusera på Svenska kyrkans egentliga problem, inte på de problem partierna vill göra till kyrkliga? Hur vore det att vara precis i beskrivningarna av vad motparten menar. Den medeltida metoden för diskussion alltså:
Du säger ditt.
Jag upprepar med andra ord vad du menar.
Du godkänner mitt återgivande av din mening.
Diskussionen kan börja.

Fokus på det väsentliga alltså. Det är rimligtvis den anständiga kyrkopolitiska hållningen. Den kan starta i en omvärldsanalys. En sådan kom i fredags. Nå, den hade förutskickats till kyrkostyrelsens ekonomiseminarium, som skulle ta upp strategiska frågor. Så blev det inte. Nu får kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare läsa in sig och så ska denna analys liksom kyrkohandboksförslaget upp i april samt därtill de formella skrivelserna till kyrkomötet. Ni förstår själva. Men omvärldsanalys kunde läggas in i valarbetet. Här finns väl en del att fundera över.

Till detta kommer en del andra problem/överläggningsämnen, som sannerligen inte bara är ärkebiskopens:
* medlemsflykten - den inre och den yttre
* det eroderade gudstjänstlivet
* trostransformationen
* reformationens egentliga ärende nu
* de mångas uppgivenhet/bristande frimodighet
* rekryteringssvårigheterna
* de svenskkyrkliga markörerna och katolicitetsmarkörerna, dvs vad Svenska kyrkan är
* partipolitiseringen, förstås, som hämmande faktor i kyrkolivet
* frikyrklighetens självklarheter som import till Svenska kyrkan, där de alls inte är självklara

Vi kunde förstås också tala om de kyrkliga eliterna, de som vill vara herrar i sin Herres kyrka och komplettera med frågan "vem blev vad och varför?" - men det är inte ett glatt budskap en söndag, kan jag säga.

Har inte ärkebiskop och biskopar med den här sortens frågor att göra? Jodå. Men kyrkovalet är inte deras. Här finns en distinktion att göra. Själva vanvetetet talar jag gärna om. Politiska partier gör upp politiskt i det kyrkliga - det är helt enkelt inte klokt på något sätt. De gör upp och föser samtidigt bort några andra, som kanske haft mer kyrkligt att bidra med om man säger så.

Detta var bara en ansats, som ni förstår. Jag stimulerades av Christer Pahlmblads föredrag för Stiftshistoriska sällskapet i Växjö i går om reformationsskeendet. Vi höll till i något som kallas "Biskopens hus", Östrabo i Växjö. Det slog mig att den beteckningen är helt oegentlig. Huset är inte biskopens. Huset är Biskopshuset. Hur är det med ett kyrkosystem som inte förmår förstå ords valörer? Det är något av insikterna från det gamla högstadiet: "Jak er det nya svenskläraret."




lördag 25 februari 2017

C inför kyrkovalet, inledningsvis

Centern ställer upp som politiskt parti i kyrkovalet. Minns mina ord. Inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet. Jag talar om partiet, inte om viktiga centerpartister som i det lokala varit och är viktiga tillgångar. Men partiet är bedrövligt. Jag säger som Lööf: "Jag menar allvar." Just att vi har ett partipolitiserat system ger också Sverigedemokraterna inflytande i och ekonomiska medel från Svenska kyrkan.

Centern hänvisar i sitt valprogram till sina insatser när det beslöts om kvinnliga präster. Det kan vara Märta Leijon som avses, men hon var inte bland beslutsfattarna. Det var däremot Axel Rubbestad. Han röstade i riksdagen och i kyrkomötet emot reformen och detta med vidunderliga argument. Han omfattade hållningar som inga seriösa teologer vare sig då eller nu förfäktat. Men det kunde han göra med fötterna nere i bondeförbudets/centerns mylla. Det är lite roligt att hålla fram honom om det Centerpartiet uträttat i ämbetsfrågan nu ska prisas och berömmas. Roligast att han kämpade emot reformen, alltså. Och alla hans argument var kanske inte så tokiga.

Vi går till Svenskt Biografiskt Lexikon och inhämtar följande, det sista är allra lustigast:

Rubbestad var negativ inte bara till högre utbildning i allmänhet utan även till en nioårig enhetsskola, eftersom den skulle leda till skoltrötthet. R var motståndare till kvinnliga präster och hävdade att den gifta kvinnans plats var i hemmet. Han motsatte sig en höjning av statstjänstemännens löner – utom för prästerna. Han var också emot inrättandet av lantbruksnämnder och länsskolnämnder och införandet av högertrafik. Inte heller såg han med blida ögon på ändringen av partinamnet 1957 till centerpartiet bondeförbundet (från 1958 centerpartiet) för att bredda partiets väljarbas. Partiet borde enligt R i stället koncentrera sig på att vinna alla bönder som röstade med andra partier.

R var sin tids främsta företrädare för den gamla bondeideologin med dess karakteristiska kombination av konservatism och sparsamhet. Med rätta har han betecknats som den siste lantmannapartisten. Bland sina väljare åtnjöt R ett grundmurat förtroende.

I riksdagsdebatten andra kammaren den 19 mars 1958 uttalade Axel Rubbestad sin överraskning över att regeringen lagt fram propositionen eftersom ju regeringen kände till kyrkomötets ståndpunkt. Där hade Rubbestad alltsåhört till majoriteten som röstat nej. Hej, centern! Vad är då denna proposition? Rubbetsad kan inte uppfatta den "som annat än ett kommando från regeringen att kyrkomötet utan vidare skall ändra ståndpunkt och följa de principer regeringen i sin maktställning vill skall gälla för den svenska kyrkan." Riksdagsprotokollet AK nr 10 s 48) Rubbestad ansåg det vara oriktigt att så snart lägga fram propositionen. Orden han använde  var "inte sympatiskt och inte rätt mot kyrkan". Rubbestad återger också att kyrkomötets vetorätt tas bort, ett krav i riksdagen, om kyrkomötet inte gör som riksdagen vill. Centern gör mycket genom sin hänvisning till gjorda insatser, avslöjar maktspel i teologiska frågor inte minst. Det blir en intressant kyrkovalrörelse, tror jag.

Centerpartiets Rubbestad drar siffrorna från 1957 års kyrkomöte också. Av 43 präster och biskopar i kyrkomötet 1957 röstade 42 emot, av lekmännen 20. 62-36. Rätt förödande, kan man tycka. Men han stannar inte där utan förvånas över första lagutskottet, som skrivit: "Det synes utskottet i nuvarande tidsläge vara av yttersta vikt för den framtida utvecklingen av kyrkans liv och arbete att kyrkans inställning och verksamhet präglas av generositet och förståelse inför nutidens människor i deras sätt att tänka och känna." Rubbestad: "Vad menar egentligen utskottet? Skall kyrkan i sin lära och verksamhet rätta sig efter vad som förekommer i det världsliga livet? Skall inte kyrkan som ledstjärna ha Guds ord förkunnelse, även om det går stick i stäv med vad världsbarnen önskar och menar?" (aa s 49) Axel Rubbestad började tveka om sambandet kyrka-stat: "Men vill man tvinga kyrkan till att leva och lära inte efter Guds ord utan efter statens sedvänjor, då vill jag inte längre vara med om att uppehålla sambandet mellan kyrka och stat." (aa s 49) Säga vad man vill men begreppet "världsbarnen" sitter som en keps på en centerbonde.

Jag har nöjt mig med en riksdagsdebatt med Rubbestad. Det finns fler, kanske i mer av lantmannapartislag. Minns Axel Rubbestad när centern går till kyrkoval 2017.  Påminn om honom. Plåga varje nu levande centerpartist med Rubbestads insikter. Han åtnjöt ett grundmurat förtroende bland sina väljare. Han hörde till dem som inte ville ha kvinnor i prästämbetet med hänvisning till Guds ord.

Jag får väl i sinom tid ta mig an Märta Leijon också när centern väljer valstrategi att berätta om sina stora insatser i kyrkolivetfast jag gjort det tidigare. Jag menar att jag står stabilt, till skillnad från de flesta andra har jag varit hemma hos tant Märta. Och vi går till läggen, inte minst jag som läst henne också i späda år! Hon var bra på roliga berättelser, men inför kyrkofromheten stod hon främmande. Som Morsan så diplomatiskt uttryckte saken när jag som späd söndagskolgosse frågade: "Hon och prosten har lite olika meningar." Sålunda har Märta Leijon (men inte kontraktsprosten Harry Ljungar) hedrats med att ett rum i Kyrkans Hus i Uppsala bär hennes namn. Det rummet har inordnats i ett elektroniskt bokningsystem. I veckan lyste en grön lampa på skylten. Det kallar jag center!

Om ni undrar hur vaktmästarna på norra Öland ser ut (och en kantor, som tydligen är bildkåt) ger jag hänvisningen:
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1581349
På norra Öland finns centerpartister man kan hålla av! Och en del andra också.

I övrigt tänker jag på det bevingade ordet:
"Du får tro vad du vill, men här håller vi oss till fakta, sa ärkebiskopen."




fredag 24 februari 2017

Kyrkosystemet avsakraliserat

Jag har förstått att jag inte uppfattas vara tillräckligt positiv i och för det kyrkliga. Det kan bero på det där citatet av den fromme Olov Hartman, nämligen att det går åt helvete och att han bokstavligen menade detta när han såg hur Ingmar Ström och andra drev sin kyrkopolitik i Svenska kyrkan. Jag håller mig till den analysen i ödmjuk tanke att frommare än Olov Hartman är jag väl ändock icke.

Men vill jag inte vara positiv så som de andra? Jag kan inte kliva ur min kontext. Läkarsöner är vana vid att mödrarna botar de sjuka. Det är inte de friska som kommer till läkarmottagningen för att få ett uppmuntrans ord. Folk kommer dit för att undersökas, diagnosticeras och så behandlas för att bli friska. Fokus på sjukdomen, sålunda, och på patienten (jag anger inte ordningsföljd). Vad ska jag göra åt detta mitt mentala handikapp från barndomen, förstärkt av pastoralteologiska studier under formativa år, för ett antal pastoralteologer ser faror i kyrkolivet och söker bot för dem? Eller i det militära systemet,  som jag utbildades i, det system som är byggt för att varsna faror? Är det inte de positiva som är farligast då?

När jag kom ut som ung präst funderade jag över diskrepenserna mellan det som sas och det som sågs och inte sällan mellan vad som sas utåt och vad som sas inåt. Strunta i vad det var som sas. Poängen var att det inte var detsamma. Jag förstod efterhand skillnaden mellan Kyrkan som är helig och kyrkosystemet som framträder sakralt.

Nu skulle jag förstås gärna vara positiv så insikten att jag inte uppfattas vara det, hur fryntlig jag än är, besvärar mig kanske. Repliker av typ "för en gångs skull håller jag med Dag Sandahl" besvärar inte. Det är en innehållslös skitkommentar med det enda syftet att diskreditera någon, dvs kristendom i kyrkopolitisk praktik. Sådant faller också biskopar för. I tjänsten. Men jag funderar över kyrkosystemens mentalitet. Och i duschen slogs jag av insikten. Kyrkosystem tycker inte om människor men tycker inte om Jesus heller. Det är det som är problemet. Vi borde tala om det.

Kyrkosystem kan nog inte älska något annat än sig självt och sitt eget. Det byggs så. Incurvatus in se, inkrökt i sig självt. Då begriper jag en faktaundersökning gällande kränkande särbehandling. Den beskriver ett fall som blir generaliserbart. Om det gjordes en sådan faktaundersökning och resultatet  levereras en torsdagseftermiddag och föranleder frågor onsdagen veckan efter men chefen och HR-chefen ännu inte läst den, då blir jag brydd. Det heter så, tror jag. Naturligtvis vet vi dock alla, att inga chefer sopar något under mattan. Bort det! Hur skulle jag ens kunna tänka något sådant?

Hade jag varit i en sådan ansvarsposition som chef för bygget eller HR-chef, hade jag kastat mig över undersökningen och slutsatserna. Hade jag då läst och funnit att faktaundersökningen slår fast att kränkande särbehandling förekommit på den arbetsplats där jag är chef och att arbetsgivaren rekommenderas att en lämplig person ska utses för att å arbetsgivarens vägnar be om ursäkt för de förhållanden arbetsgivaren uppriktigt vill beklaga, hade jag inte tyckt att det var läge att vara positiv. Talas det därtill om otydlighet gällande arbetsförutsättningar och att man frångått en samverkansanda som finns i årsarbetsavtalet samt talat om en avgörande diskrepans mellan jämställdhetsplan och verklighet, hade jag väl brutit samman mer än brustit ut i lovsång. Skulle jag läst och reflekterat över en mening om att skulden läggs på medarbetaren (som patologiseras) trots att problemen i själva verket haft sin grund i strukturella oklarheter hade jag 1. mediterat över att kyrkosystem inte älskar människor och 2. omedelbart larmat min styrelse och sagt att vi har problem. Så ungefär. Hur hade ni gjort? Det jag nu skrivit är naturligtvis litteratur, vilket i vår tid bör påpekas.

Kyrkosystem omger sig med sakral nimbus. Många medarbetare medverkar till att bygga bilden av det högheliga systemet - Vatikanen på 1500-talet eller de moderna varianterna i allt kyrkoliv. Det ligger i sakens natur. Därför är det en bjudande plikt för alla som bekänner sig till den heliga Kyrkan att avsakralisera kyrkosystemen. Kyrkan är något annat och mera än kyrkosystemet ungefär på samma sätt som katolicitet är mer än det romerska. Kvalitetsskillnaden mellan kyrka och kyrkosystem  är en fråga om kärlek till människor och till Jesus.

Vad ska jag mer säga? På måndag är det Gin&Tonic Monday, ni har väl förberett? Årets nyhet är att måndagen kan inledas redan söndag kl 18. Annars har jag försetts med ett bevingat ord. Jag låter det flyga till er också.
"Du får tro vad du vill, men här håller vi oss till fakta, sa ärkebiskopen."
Lite gladlynt positiv är jag väl ändå?
Lite? Jag tycker det bevingade ordet är sanslöst lustigt.



torsdag 23 februari 2017

Folkkyrka eller prästkyrka?

Det är torsdag och det tar emot att göra ett nytt försök att reda ut i den kyrkopolitiska begreppsapparaten. Den undran som fyller mig är dock mest funderingen vad i Kyrkans Tidning denna morgon som gladde särskilt? Att Birgitta får fylla ut två tjänster? Att glesbygden är gles? Att besvikelsen är stor när kören läggs ner? Den reviderade positionen när det gäller Palestina-Israel? Att domprosten i Visby blivit anmäld? Det är nästan trösterikt att få ge sig in i frågan om folkkyrka och prästkyrka.

Ibland blir alternativen bara för enfaldiga. Begreppet "prästkyrka" är en konstruktion som avser att stoppa all kyrklig tankeverksamhet. Prästkyrka ska vi inte ha. Men vem som egentligen pläderat för en kyrka där bara prästerna ska fatta beslut, är oklart. Bläddra tillbaka i Kyrkans Tidning, Vår kyrka, SPT, SKT, Kyrka och Folk. Där återfinns ingen sådan plädering. Inte ens om jag går tillbaka till 1800-talets kyrkliga tidskrifter finns sådana artiklar. Varför inte? Därför att kyrkolivet i Sverige alltid levts i symbios. Präster, sexmän, kyrkvärdar och självfallet den gudstjänstfirande menighet som efter slutad gudstjänst samlades till sockenstämma.

Folkkyrka, då? En glosa i många sammanhang. Deutsche Christen var en folkkyrka i den meningen att den folkliga majoriteten bestämde och avgjorde vilken form av kristendom som var den autentiska i Tredje riket. Det var inte så lyckosamt, om man så säger. Inte efter 1945. Det var den sommaren Riksbiskopen tog livet av sig. Nu fanns motrörelsen, den som samlades som Bekännelsekyrka på Barmen-förklaringens grund.

För att förstå folkkyrkotänkandet i Sverige behöver vi vara klara över motsättningen mellan en folkkyrka där folket bestämmer och en folkkyrka som är Kyrka och mån om det folkomspännande draget. Biskop Einar Billing blev klar över motsättningen just under 1930-talet. När den socialetiska delegationen tänkte folkkyrka var det en kyrka där kyrkopolitiker fungerade som subjekt. Det där med att de förtroendevalda skulle ha en uppenbar koppling till Kyrkans gudstjänst var inte ärendet. Den stora fara socialetikerna såg var kyrklig isolering och bristande relevans. Detta problem skulle få en kyrkopolitisk lösning. Därmed var avgränsningen mot somliga kristna i Svenska kyrkan både självklar och nödvändig. Där gick frågan om kvinnor i prästämbetet framgångsrikt att utnyttja. Att ärkebiskop Yngve Brilioth eller senare ärkebiskopen Ruben Josefson eller sedermera biskopen Ingmar Ström dessförinnan kraftfullt markerat i frågan och stigit fram som kv*nn*pr*stm*st*n*r* , glömdes fort bort.

Att en folkkyrka är en kyrka där barn döps, påpekade Einar Billing. Barndopet var folkkyrkans födelsestund. Av präster i samtiden har nye kyrkoherden i London, Eric Muhl, påpekat sambandet dop och folkkyrka. Jag tror den insikten ska förvaltas väl inte minst inför den stundande kyrkovalrörelsen. Tugga på meningen om folkkyrkans födelsestund!

Det är av synnerligt intresse när de som pläderar för det de kallar folkkyrka närmast hånfullt avgränsar mot den lilla gruppen som firar gudstjänst. Så vad går folkkyrkotanken då ut på? Inte folk i kyrkan men något annat? En produktionsapparat för att tillverka välvillighet? Nu är det så att avgränsningen inte varit Svenska kyrkans signum. Misstänkliggörandet handlar om den frikyrkliga församlingsprincipen - men just den var inte Svenska kyrkans grundhållning. Au contraire! Men också om avgränsningen inte är kategori så måste det vara något fel på ett kyrkosystem där gudstjänstfirares kompetens att ta ansvar ifrågasätta som uttryck för, ja vad då?

Ett spöke går runt i Svenska kyrkans kyrkodebatt. Det är den frikyrkliga församlingssynen. Mot den avgränsades. Waldenström var en stor polemiker och en lika stor auktoritet - om inte större. Detta spöke betyder att det är svårt att tala församling, utan att detta uppfattas vara en avgränsad intresseförening. Så har Svenska kyrkan aldrig tänkt församling. Den har inte heller tänkt prästkyrka. Prästen finns i, med och emot sin församling men inte på något rimligt sätt utan församling! Det särskilda prästämbetet och de troendes allmänna prästadöme är en diversifierad helhet. Sug på den!

I Smålnadposten inhämtar jag att Kyrkan startar nu förskola. Vi talar om Vislanda. "Vi försöker jobba utifrån de behov som finns". Det var väl klokt tänkt? Fast vad skulle man annars "jobba" utifrån? Kyrkoherden ska vara med i verksamheten, får vi veta: "Ja, jag kommer att gå dit och träffa barnen och vara med då och då!" Det är lika bra som repliken: "Vi har en kristen profil på förskolan, men det kommer inte att märkas mer än ett par gånger om dagen." Folkkyrka eller prästkyrka?






onsdag 22 februari 2017

Tyda Trump till det bästa

Jag är i Uppsala för det ska om inte kyrkostyras så i vart fall mötas för att hålla överläggningar. I går var det stiftsstyrelserna först, därefter ekonomiseminarium med kyrkostyrelsen och utsökt middag i ärkebiskopens enkla tjäll. Lax, anka, persikor. Vi bjöds inte på alkohol men väl på vin. I dag fortsatt ekonomiseminarium. Sammanträde? Nja.

Innan förslag till kyrkohandbok ska lämnas, möts kyrkostyrelsen två gånger, 4-5 april och 3-4 maj. Visserligen två dagar per gång men utan att vi fått se materialet står det klart att det 2016 års förslag med små justeringar vi talar om. I mars kan styrelsen få materialet. Sägs det. Så var det inte sagt tidigare. Ni fattar själva. Det finns processer som går vidare automatikä. När det förhåller sig så, kan jag fundera över annat. Som Trump och alla journalister som nu är - trumpna.

Nog fattar jag att US-amerikanska ambassaden i Stockholm fixade det som hände i Rinkeby på måndagskvällen i syfte att bekräfta vad Donald Trump sagt om situationen i Sverige. Fritagning, verkanseld, bilbränder och plundringar. Jag hade ju sett nyhetsrapporteringen och fattat att Trump hade helt fel. Detta felmeddelande hade följts av en hänvisning till en faktagranskning, som jag sökte upp. Jag var beredd att sätta tilltro till allt som sas mig. Då fann jag egendomligheter.
http://www.svt.se/nyheter/svt-granskar-pastandena-som-trump-pratar-om

Horowitz film som Donald Trump sett, har jag inte sett. Den kom tydligen 2016 och hänvisade till 2015 års statistik - och den stämde. Men faktagranskaren sa att statistiken inte stämde för 2016. Det förstod jag men en film från 2016 som hänvisar till föregående års statistik - det borde väl vara rätt klart att det är 2015 vi talar om. Poliserna gav en bild som jag tror är korrekt även om de försökte mörka. Jag ogillar det östtyska tillvägagångssättet. Jag kan se tv-inslag och höra presidenter uttala sig utan att behöva tillrättalägganden. Och det som sägs i faktagranskningen blir en text som viker undan och jag blir villrådig. Har Horowitz i filmen påstått att det är 2015 års migranter/flyktingar som står för brotten eller är det ett mer allmänt påstående om en process under lång tid? Jag vet inte. Jag har inte sett filmen. Men det där som hände i Rinkeby var väl en illustration till det problem Horowitz belyste och som upprörde Trump.

Vad ogillar jag? Jag ogillar en journalistik där respekten för lyssnaren/läsaren saknas. Faktagranskning av påståenden Trump sägs ha uttalat och så var det något han sett i en film "i går" och inte något som hänt i Sverige "i går". Allt blev förvirrat därför att ingen ville hjälpa oss förstå. Presidenten hade sett något han inte vill se i det land där han är president. Denna journalistik blir lika dum som det var dumt på Ekerö där böcker köps in för att passa biblioteket - inte låntagarna. Bibliotekarien bestämmer vad jag ska få låna och läsa! Så vad sa Trump? Att vi skulle se på "Sweden", som hade problem. Och då måste det i all rimlighets namn ha varit US-amerikanska ambassaden som ställde till det i Rinkeby - för hur skulle det annars kunna vara? Det som hände, hände ju inte. Det hände aldrig. Det är bara fakenews från Fox News.

En god kristen tolkar och tyder Trump till det bästa eller har i varje fall vett att formulera en kritisk analys av högerpopulismen, en idérörelse som går långt utöver Trump. Hur vore det om vi fick se Horowitz's film och kunde diskutera den - utan pekpinnar eller ideologiska tillrättalägganden? Skulle vi också prata om en journalistik som vi kan lita på, en som inte består av journalistens till oss förmedlade ryggmärgsreflexer samt redaktionens  tillrättalägganden av enklaste och oprecist slag. Tillståndet i världen är för allvarligt för sådant.

Stiftsstyrelserna fick avslutningsvis en duvning om satsningen på lärande. Den genomgången höll lågstadienivå och var pinsam. Vi skulle på små klisterlappar skriva ett enda ord om vad som var det kyrkliga ärendet. Jag skrev "Jesus". Grannen kunde inte hålla sig utan gick utöver reglerna och skrev två ord: "Dopets nåd". Några av kamraterna höjde ögonbrynen, men flertalet tydde allt till det bästa och gjorde vad de skulle. Vad är det som får tjänstemän att så komplett bedöma situationen fel? Vad stiftsstyrelserna behövt hade varit en snabb genomgång av vad "Dela tro, dela liv" skulle följas upp med. Och det kunde ingen kristen av kvinna född kunna förstå. Är det samma fenomen vi bevittnar i tv:s tillrättaläganden,  som i tjänstemännens genomgångar:  bristen på respekten för lyssnaren och oförmågan att tro på komplikationernas nödvändighet och nytta, dvs tilltro till det öppna samtalet?

Förresten är rekryteringsläget inte gott när det handlar om kyrkliga tjänster. Det har dock inte ett endaste dugg att göra med att prästkandidater av det slag jag/vi var inte längre rekryteras. Lite förbryllande är nog detta. Det sägs dessutom nästan rent ut att kvaliteterna på kandidaterna sjunkit. Förr togs de bästa in, nu de minst dåliga. Ska jag tro mina örons vittnesbörd?

tisdag 21 februari 2017

Litteratur

En vanlig dag i mitt prästliv är fylld av möten. Människor behöver oundgängligen få träffa mig. De är deprimerade, ledsna, förvirrade, sjuka, döende och det gemensamma för dem alla är, att jag blir så viktig för dem. De ger mig förtroenden och jag får möta sorg och ilska. Jag medger att allt detta ger mig en kick och bekräftar mitt val att bli präst. Ni vet sysslan där man klär upp sig i fina kläder och skrider fram inför allt folket. Ibland överväger jag att klä ut små barn som minipräster så att ett helt prästmöte kan dra fram kring mig. Jag sist - för sist är först.

Själavård? Jag har en holistisk syn och ser mig mer som terapeut och de som söker mitt bistånd som konfidenter. Jag säger snälla saker till dem. De blir glada och får livsmodet tillbaka. Det är en stämning som kan hålla hela dagen. När natten kommer har vi jourhavande präst men dan därpå kommer konfidenterna tillbaka och då får de ny uppmuntran. Jag betyder så mycket och när jag betyder mycket, betyder Svenska kyrkan mycket.

Vad jag säger? Fina inkännande saker om livskraft och meningssökande.

Hur en dag går? Enkelt. På morgonen läser jag tidningarna och lyssnar på nyheterna för att öva mitt inkännande med världen. Är det en torsdag gläds jag särskilt över Kyrkans Tidning, som ger mig inspiration. Sedan ringer kanske någon, ju ledsnare desto bättre. Därefter går jag till mitt mottagningsrum och har jag tur står där redan en liten kö på 5-6 personer. Har jag otur är det bara 2-3.

Den förste har överlevt ett självmordsförsök kvällen innan. Han satte hagelbössan i munnen och tryckte av. Enda problemet var att han glömt ladda bössan. Nu var han ledsen. Jag tröstade honom med att handhavandefel inte är ovanliga när det handlar om skjutvapen.

Den andra var en kvinna. Hennes mamma hade just dött och hon var ledsen. Inte mamman, alltså. Hon var död. Men kvinnan. Jag sa: "Gaska upp dig. Fenomenet att mammor dör är inte ovanligt." Hon hajade till, slagen av insikten. Men så började hon böla igen. Då sa jag: "Inte gråta över spilld mjölk." och föste ut henne.

In kom nummer 3. Det var en transvestit, dvs en HBTQ-person. Det gav mig många poäng, kände jag. Som väl var fanns på skrivbordet en Prideflagga (bordsmodellen) som införskaffats av kyrkokommunala medel. Jag viftade med den. Transan tycktes nöjd men ledsen. Det var något som saknades, menade hon. Jag fattade ju vad det var, den lille vännen som hon dagligdags hållit i under alla år. Man får vara inkännande i mitt jobb. Jag sa: "Förlorar du en, står det tusen åter." Det var väl rätt precist så som det är. Jag påpekade att Stiftsfullmäktige i Växjö ska ha utbildningsseminarium om hbtq-frågor. Det är allt en väldig tur att Edgarsson slutat. Annars hade han kanske inte uppfört sig.

Efter tre stärkande samtal där jag och Svenska kyrkan fått betyda så mycket var det rättvisemärkt kaffe och därefter måste jag ta mig an några frågor där Svenska kyrkan spelar en mycket viktig roll. Miljö och närodlat var det nu. Vi samtalade länge om detta tills det var dags för mig att gå till Rotarylunchen och gestalta Svenska kyrkans närvaro. Där fanns också många som behövde ett ord från mig, kände jag. Jag var relevant. De sa inte så, men det märktes. Jag kände det så.

Efter lunchen ringde radion och ville ha några synpunkter på Donald Trump. Jag sa ett sanningens ord om den skojaren och om de 62 miljoner idioter som röstat på honom. Kyrkan ska inte tala luddigt och undfallande utan ge klara besked. Det gjorde jag. Sedan satte jag mig med alla viktiga frågor Svenska kyrkan sysslar med: allt från arbetsmiljöfrågor och ekonomi till schemaläggning och administration. Jag talade med den underställda personalen om vikten av framtidsanda och då ringde en journalist (jag är ju, som ni märker, rätt efterfrågad). Hon undrade över frågan om kvinnliga präster. Jag gav klart besked: "För mig är frågan befängd". Det är viktigt att markera mot idioterna. Då undrade hon vad jag tycker om samkönade äktenskap. "Jag viger alla par oavsett kön i Svenska kyrkans ordning", sa jag. Här är det inget huttlande.

Detta var en vanlig dag i mitt prästliv. Jag kunde lägga till att kvällsvarden var enkel. Det brukar bli enkelt den dag när jag varit på Rotary. Lite snittar eller smørrebrød närmast med en Brøndums, nåja två, och två Tuborg Guld. Rejer, rostebøf, Dyrelegens nattemad och så några ostar och ännu en Brøndum till osten. Därefter klappade jag prästfrun lite uppuntrande på akterkastellet, men då sa hon, rätt skarpt faktiskt, "tafsa inte". Så har jag det. Man kan inte få allt men mycket! Och en massa relevans, förstås. Ibland funderar jag över att jag aldrig får träffa människor som är glada, vardagslyckliga liksom. Men de har väl i sin lycka glömt mig.

Om nu någon undrar, är svaret att det ni just läst är litteratur.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6635022




måndag 20 februari 2017

Värna Svenska kyrkan!

Att värna Svenska kyrkan betyder att försvara den mot sekulariserade partipolitiker och mot fromsinta nissar som kör det gamla konceptet från 1800-talet.

Just nu struntar jag i de sekulariserade - men egentligen inte. De har en annan agenda som de ska få Svenska kyrkan anamma. Det blir funktionell ateism, ett koncept där det låter humanitärt och vackert, men där Gud inte behövs och gudsfruktan är en okänd kategori. Vi har sett dem. De fattar beslut, men ett vet vi om den sortens "förtroendevalda", vid söndagens gudstjänst återfinns de inte i kyrkbänken. Det kan förstås inte hålla. Beteendet är en förolämpning mot seriösa präster och kyrkoarbetare men egentligen gäckeri med det heliga. Vi har ett beslutssystem som kan ge patron Esping stort utrymme att styra och ställa och det hela resulterar i vanvett. Prästerna blir underställda drängar hos patron och patron vet att köra med dem. Patron kan vara M eller S - det blir lika illa. Patron kör över kyrkoherden och i kyrkorådet sitter de svaga, som inte kan stå upp för något. Det håller kanske en mandatperiod till men styr mot katastrof. Klokt folk aktar sig för att sätta sig i ett kyrkoråd med patron Esping.

Så har vi de fromsinta nissarna, den kategori som en Stefan Swärd ger ett mänskligt ansikte. Han ska evangelisera Östremalm, utsänd av Folkungakyrkan. Nu går han med i Svenska kyrkan för att bredda sin plattform. Kristdemokraterna ska tydligen förse honom med plats att bli beslutsfattare någonstädes. Han ska väljas in (oklart i vilka kyrkliga organ) för att sprida evangeliet till alla Östermalmsbor. Han ska göra det andra misslyckas med. Det är 1800-talets frikyrkokoncept. Vi ordnar det Svenska kyrkan inte klarat.

Lägg namnet Swärd på minne. Han är som Paulus. Tror han. Han kan bidra med en hel del för han har erfarenheter och engagemang för den kristna församlingen. Jaha. För Svenska kyrkan, som han nyss gått med i - om nu kyrkoherden släppt in honom, ty vederdöpare är han väl i vart fall. Han ogillar partipolitiseringen, men just nu gagnar den hans syften. Sitt andliga hem ska han inte ha i Svenska kyrkan utan i Folkungakyrkan och han tonar ner den dramatiken. Det kan han göra. Han är precis lika usel som de partipolitiker som väljs in men inte har något som helst andligt hem i Svenska kyrkan.

Nu kunde man tänka sig att en finkristen av Swärds sort skulle ha så mycken andlig urskiljningsförmåga att han varsnar idiotin i det han tänker företa sig. Men icke! Intränglingen Stefan Swärd är en vandrande personlig förolämpning mot varje allvarlig kyrkokristen.

Verkar jag irriterad beror det på att jag är det. Nu är det hög tid att värna Svenska kyrkan mot all sorts inbrottsförsök. Förtroendevalda som är kapabla att bidra kan bara hämtas bland dem som firar gudstjämst och konkret bygger Kyrka på platsen. Vad är det?

Det är att medvetet känna igen de svenskkyrkliga markörerna - och här brister det på många håll. Bo Giertz klassiker som böckerna Kristi kyrka och Kyrkofromhet beskriver något. Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse också. Olov Hartmans kulturjournalistik. I allt detta beskrivs ett sammanhang där det heliga och det folkliga hör samman.

Jag skulle gärna vilja veta vilken den kyrkoherde är som släppt in Stefan Swärd och hur han/hon då tänkte. För vad han än är - svenskkyrklig är han inte. Han bara utnyttjar Svenska kyrkan för egna högre syften. Jag finner detta exakt lika vedervärdigt som den partipolitisering vi bevittnar och som förhindra allt gott verk.

Vad ska vi säga?
Vi ska säga LIBERTAS ECCLESIAE, något mindre gäller inte saken. Vi måste i det nit som hör kyrkokristendom till känna igen och bekämpa Svenska kyrkans babyloniska fångenskap. Då är vi i gott sällskap med dr Martin Luther från Wittenberg. Faktiskt också i gott sällskap med ärkebiskop Yngve Brilioth och domprosten Carl Strandberg. För att inte nämna domprosten GA Danell!

söndag 19 februari 2017

It's been a quiet week in Göteryd

Inte lugn så att ingenting har hänt, men jag ville stoltsera med en anknytning till Lake Wobegon och visa att jag varit med. Vi var i Älmhult i torsdags  eftermiddag och mötte Modéus II och en uppsättning stiftsarbetare. Jag sa bestämt ifrån att det var olämpligt att kalla dem på första raden för ruggugglor. Sedan var det introduktioner till de 18 poängerna i framtidsarbetet och vi vände oss mot varandra i kyrkbänkarna för att utbyta väsentliga synpunkter. Ja, ni vet hur det går till. På kvällen fick ordinarie kyrkoherden avbryta sin ledighet och träda in i leken. "Det var bättre då", sa någon som var med hela dagen.

Nu ska ju allt vara så positivt så jag får väl dra till med syföreningen. 39 000:- hade de tappra arbetat ihop och fördelade. Här är början till det internationella medvetande som är så svenskt. Det kom genom missionen och missionssyföreningarna. Vad kvinnor kan, kan vi allihop. Karlar också. Det var ju de som förväntades ropa in på auktionerna. Syföreningen fixar förtäring på Palmsöndagen, är det beslutat. Göteryd kl 10 om ni vill ha korv efter gudstjänsten.

Lite mullrade det i Göteryd vid insikten om vad VD:n för Verbum drog ihop. Svensk Bokhandels lönespecial är högprioriterad läsning just i Göteryd (fråga mig inte varför). Verbums VD Henriette Zeuchner taxerade 2015 för 2 364 000:-, plus 14%. Går de kristliga böckerna och Kyrkans Tidning så bra? Nja, pengarna kommer från Gleerups men där drar VD Åsa Steholt Vernerson bara ihop 1 726 000. Ändå är hon, men ska inte kallas, kassakon. I Göteryd med omnejd återgavs denna information samman med uppgiften om präster som sagt nej till högre löner med argumentet att de ville vara trovärdiga. Nu vet jag inte så mycket om detta. Jag sitter inte i Verbums styrelse.

Nu blir det inte mer bloggande efter veckouppehållet. Jag känner mig lite ringrostig och ändå hade jag så många uppslag. Men det blir så inte minst som jag bloggar med valp i knäet.

söndag 12 februari 2017

Trygga Moheda

I fredags kväll meddelades att Moheda uppfattades vara en trygg plats, kanske den tryggaste. Saken hade mätts. Jag tror pensionisterna fått frågan om de var otrygga. Ett polisbefäl klev fram och tog åt sig äran. Då skrattade jag. jag har de senaste åren sett en polisbil i samhället vid ett enda tillfälle. Fjärdingsman Hägg höll ordning när jag var barn och i samhället bodde landsfiskalen. När jag var i tonåren - kan det ha varit 1965? - fick Alvesta en målad polisbil. Denna svartvita Volvo kallade poliserna "Kossan". Annars fanns poliser i Växjö som kom ut för att kolla trimmade mopeder och annat i den stilen. Nu får jag problem med att förstå. Är alltså trygghetskänslan mer utbredd nu, när vi sällan eller aldrig ser poliser i målad bil och ingen fjärdingsman heller?

Det sas att Moheda är tryggt "trots att det bor en gammal präst på gatan". Då är det nog objektivt tryggt. Trots eller tack vare, jag försökte det senare. Det förtar dock inte min Ölandslängtan, om någon trodde det. Även om Öland ännu inte fått en riktig fåk, en halvdan fick vi under min tid. Då fick vi order om att ställa in allt, men ön var inte isolerad särskilt länge. Min kunskap om militära bandvagnar kunde dock imponera på befolkningen. Tänk hur det blivit om vi fått en riktig fåk, med snö och sand hopblåsta till stabil materia, elavbrott och allt annat man kan tänka sig. Det kanske, vid närmare eftertanke, inte är så mycket att längta efter.

Stormen har en god effekt. Den klarnar sikten. Det gäller bloggkommentarer också och ibland blogginlägg. En del debatter går dock i cirkel, lyfter aldrig. Det gäller faktikst främst de meningsutbyten som inte handlar om vad som skrivits på Bloggardag utan favoritteman som förs fram utan närmare anknytning till text. Det kan vara djupt känt för det och jag har tanke att det ska vara mycket debatt. Meningsutbyten är informativa. Bloggardag är dock ingen frågelåda, då skulle jag inte få ägna mig åt mycket annat än svara på frågor. Konkret betyder det dock att somliga frågor tas upp vid ett senare tillfälle. Jag är inte okänslig för stämningar och strömningar i den kyrkliga debatten.

Jag är inte heller omedveten om att somligt aldrig kommer på agendan i den svenska offentligheten. Vår vän översten Olofsson är tillbaka i Bryssel, lite oförmodat. Han ringde för att säga ett par ord om hur signalspaningen utfaller.
- Vet du att den ryska allmänheten fått veta att barndop förbjudits i Europa?
Jag visste ingendera. Int att det förhåller sig så och inte att saken rapporterats förhålla sig så.  Jag skrattade lite
-Skratta inte, sa Olofsson. Fundera i stället över vad du hör om krigföringen i Ukraina.
- Ingenting, nästan ingenting i vart fall, svarade jag.
- Så är det. Du borde ställa dig frågan hur det kommer sig.
- Melodifestivalen behöver utrymmet, föreslog jag försiktigtvis. Eller Mellot som det heter. Infantiliseringen har oss i ett fast grepp.
- Och till krigsskådeplatsen är det ungefär lika långt från Moheda som du har till Alet-les-Baines eller fransk-spanska gränsen. Kortare väg än till Barcelona och längre än till Marseille. 185 mil eller så. Men föga i svenska medier.

Vi talade lite mer om komplikationerna och översten förhörde sig om våra personliga krigsförråd. De har kompletterats, berättade jag. Men somligt saknas. Vi utbytte så tankar om att tänka det otänkbara. Som subaltern var ju översten och jag i samma krigsförband. Strukturutskottet har inte förbjudit dysterhet när vi tänker över världen och dess väsende. Strukturutskottet har inte förbjudit munterhet heller. Handelsministerns utstyrsel i Iran var en sanslös humörhöjare. Nästa gång kan hon väl komma i svensk hembygdsdräkt, den har huckle också! Och den svenska regeringen är, minns det, en feministisk regering. Här finns en del att förklara. Det kan bara bli mer underhållande än Mello.

Jag uppfattar nu att bloggkommenterandet drar iväg. Jag säger ogärna nej till våra vänner bloggkommentatorerna för jag är för det vidlyftiga också. Men jag fattar nu beslutet att det blir en veckas blogguppehåll. Jag återkommer med blogginlägg om stort och smått. Deo volente. Och skriver gör jag. Fast på en del annat. Dessutom ska jag vara kyrkoherde en vecka till. När jag är tillbaka, tror jag det blir en del nytt och krytt. Kanske rentav en präktig kyrklig skandal ...




lördag 11 februari 2017

I morgon söndag

Högmässa kl 10 i Pjätteryd och musikgudstjänst i Göteryd kl 16 i morgon. Vi annonserar och kyrkvaktmästaren ringer i kyrkklockorna flera gånger om. Alla ska veta vad som är på gång. Klockans helga maningsljud kallar syndare till Gud. Så bra. Gud hatar inget som han skapat utan kallar på oss och genom oss på hela sin skapelse. Det andra skapade väntar på att människan ska få det rätt ställt med Gud. Det kommer allt skapat till godo. Rom 8:19-21 förklarar.

I det närmast putslustiga men allvarliga kapitel 12 i 1 Korintierbrevet beskrivs hur vi fogas in i Kristi kropp som delar. Med-lemmar. Jag kan inte förstå annat än (tack f. Mikael, Strindberg och jag är usla korrekturläsare..) att varje tal om medlemskap kommer ur denna bibelillustration. Jag hör ihop med andra kristna som kroppsdelarna i min kropp bildar den helhet som är jag. När jag har ont i tummen är det inte bara tummen som har ont utan jag - hela jag, alla kroppsdelarna. Hundarna fattar när något i mig är i olag och jag inte på humör. Då blir de extra uppmuntrande. Slickar och vill vara nära. Det är konstigt vad djur uppfattar, som vi då och då konstaterar. Det kan också vara en hund som först av alla fattar när kroppen är i olag för då drar sig hunden undan. Det är fascinerande alltihop. Själva den kyrkliga poängen är dock att jag inte (lika lite som min tumme) kan vara en kroppsdel på egen hand. Det finns ingen privat kristendom, en som berövat gemenskapen sig själv. Privé betyder ju det som berövats /gemenskapen, offentligheten/. Det privata är hållningen "det har ni inte med att göra".  Så blir det inget sammanhang och inget samhälle.

Är jag inte i kyrkan när församlingen firar, har jag berövat församlingen mig själv. Det kan finnas en uppsättning goda skäl till detta. Prästen är en villolärare, nattvardselementen är inte säkra, det är oklart vad den som framträder som präst egentligen är och kanske en del annat att fundera över. Om det är så, borde man lugnt kunna räkna med att någon kyrkoherde, kontraktsprost eller biskop engagerar sig för att visa att det som sker i X församling verkligen är vad Gud vill för de invändningar som gör att jag inte kommer är ju allmänna, inte privata. Min uteblivna kyrkogång är nämligen inte en privatsak. Det borde smärta när en kroppsdel är borta.

Det finns andra skäl till frånvaro. Malaria och militärtjänst. Annars är det naturliga för en kyrkokristen att vara i Guds hus när klockorna kallar. Så missioneras. Folk drar folk och trängsel ger trivsel. När frikyrkligheten kom och skulle genomföra det Svenska kyrkan misslyckats med, kristna folket, tömdes kyrkor. De fromma snickrade bönhus och var glada. De mindre fromma anslöt sig inte till det nya, men var vilsna i det gamla. Få ting har så sekulariserat Sverige som svensk frikyrklighet, det är bistert men fullt begripligt faktum. Om min vän Kalle och jag möttes i kyrkan på söndagen och Kalle inte längre kommer, krävs det mycket om jag vill fortsätta. Byter man präst i den vevan finns risken att kyrkogången börjar ransoneras. Och som det hette i Västergötland: "Den som inte varit i kyrkan på söndagar tre, vill sedan åt kyrkan inte se."

"Ha vanan så har vanan dig", heter det också. Det är när kyrkogångsvanan upphör som folket i sin helhet förlorar tron. Gudstjänstfirare fungerar som fotbollslag. Också om de inte är fler än 11 och några till på bänken så spelar Kalmar FF för hela Kalmar. Om laget decimerat skulle linka in på Kycklingplan kan ingen räkna med seger för laget och heder för staden. Församlingen helgar sig, lever av det heliga, för världens skull. Och det borde inte kunna uppfattas som enskildas ensak om detta som finns till för världens LIV inte funkar.

Det är massor av högmässor som inte satt djupare spår i mig, vad jag kan se. Det beror antagligast på min tröga natur. Det kan också bero på att Guds gode Ande låter mig vegetera ett slag eller, i värsta fall, på en predikan som inte håller måttet. Men också om jag inte vet vad högmässan gjort med mig, inser jag att Kristus i mässan kommit till mig och vilar under mitt hjärta när jag tar mig hemåt. I min kropp finns Kristus och där har han hamnat kvickt, som Erik Petrén påpekat. Det blir så när mässan firas som den ska - med bröd och vin som element. Adveniat verbum ad elementum et fit sacramentum. Och för att som alla andra gamla präster upprepa sig: jag har ätit frukost de flesta dagarna av mitt liv och kan inte säkert återge vad jag ätit vid alla dessa tillfällen, jag minns ett fåtal. De har gjort nytta ändå.

Nej. kyrkogången är inte den resandes ensak.
Den resandes ensak är det däremot att kolla att hungriga grisar inte vistas under latrinfjölen. Men det är en helt annan sak än söndagens högmässa. Skulle det finnas grisar där, och den resandes uppmärksamhet brustit med olyckliga konsekvenser, då är det den resandes ensak. Det fanns det lag på.

I morgon är det söndag. Det ska vi fira!






fredag 10 februari 2017

Jag blir avslöjad!

Jag blir avslöjad som den begåvning jag är och jag vart, som flickan sa, häpen själver. Jag låg på mitt läger med en foxterrier bredvid mig (ibland på mig) och blädderläste några årgångar Svensk Pastoraltidskrift. Jag var på jakt efter en del material och närmast (i min liggande position!) snubblade över artikeln Kyrkomötet 198? har redan börjat. SPT 1979 nr 26-27 s 508-509

Jag citerar i artikeln lektorn Kerstin Bergman, som dåförtiden inte var partiansluten. För hennes moder var det stort att hon invalts i kyrkomötet, något hon stolt och glad anförtrodde sin svägerska, Morsan, som då kunde berätta att det var jag också. Lite roligt. Fast bara lite eftersom vi är så kristliga. Så blev det kyrkomöte år 1979 med kyrka-statfrågan och frågan om samvetsklausulen. Kerstin Bergman framträder som tidstypisk tänkare. jag analyserade henne  i SPT utifrån Nicos Poulantzas bok Fascism och diktatur (1973):

Småbourgeoisin utmärks av tre drag:
1. Den vill gärna ha förändringar i samhället, men utan att systemet förändras.
2. Den har störst social rörlighet.
3. Den menar, att staten ska hejda tidens förfall. Staten ses som neutral och rättvis, ett uttryck för den goda folkviljan. Denna tanke leder ofta till statsdyrkan.

Den småborgerliga ideologin är det sammanhållande bandet mellan ytligt sett rätt skilda individer. Lektorn i latin och grekiska och den knappast läskunnige kyrkomötesledamoten binds samman av gemensam klasstillhörighet. Småborgare, sålunda.

När lektorn Bergmans argumentering granskas, fann jag den väl överensstämma med punkten 1:
Gud "blev en integrerad del av vår värld, och vår yrka är och skall vara 'integrerad', som det står i motion nr 44 s 6. Det var alltså bevarad statslyrka saken gällde!
Hon sa också:
"en fri kyrka kan inte byggas på en klausul av innebörden att 'man måste lyda Gud mer än männisior', som under fromhetens sken fritar en grupp från lojalitet." Detta Luther-år skulle man gärna vilja höra vad dr Martin Luther sagt om det ställningstagandet.

Leszek Kolakowski citerade jag också. Sekulariseringsprocessen innebär att det heliga är allmängiltigt, alla former av det profana livet heligförklaras. Det tycker jag är en bärande påminnelse också 2017! Avvisandet av bibelordet om lydnad mot Gud leder till kravet på lojalutet och i nästa led till det Kolakowski kallar totalitarism. Den framträder i olika ideologiska kapprockar men är idag den stora faran för kulturen och de kristna grundvärdena. Jag hänvisade både till Artes och Signum.

Jag citerade herr Persson (S) som i riksdagen den 11 mars 1971 deklarerat och fått 65 instämmanden, jag tror jag skulle vara Jan Myrdal tack skyldig för att han lyft fram Persson:
"Vi är alla överens om, vill jag hoppas, att det i vår demokratiska stat är samhället-staten som är överhögheten över allt, att det således är en hög demokratisk principi att samhället förbehåller sig rätten att till syvende og sidst avgöra alla vitala samhällsfrågor ... det är en fråga om huruvida det är en förnuftig ordning eller om det är något allvarligt skadligt på gång - och sedan gör samhället det som är riktigt. Här gäller enligt min uppfattning i hög grad en pragmatisk ordning." 65 (sextiofem) instämmanden. Så här illa tänkte många riksdagsledamöter.

Kerstin Bergman sa: "Vi vill ha en demokratisk, öppen fri kyrka, om vi skall ha någon, såsom avses i det föreliggande förslaget. Men om man följer dem som nu röstar för en fri kyrka, förskräcker deras spår! Se punkten 3 så förstår ni.

Riksdagsman Persson skulle 1983 ha en partivän i lektor Bergman men de tänker lika också 1979 när det kommer till den så kallade väjningsrätten och Kerstin Bergman fortfarande är partipolitiskt obunden:
"Världen ser klarare än både kyrkominister och kyrkomötesmajoritet: att väja är att kränka. S.k. åsiktsfrihet, som kräver rätt att kränka, det är en skam och ingen lösning, det är inte demokrati."

Jag hakade i SPT-artikeln på med frågan om kristna människor studerat vad staten är så att de kan känna igen tendenserna till statsdyrkan och totalitarism. "Finns här en beredskap att ändra systemet så att kyrkan mycket medvetet kan bli sin samtids kritiker och samtalspartner och just därigenom folklig?"

Då hade jag inte läst det ekumeniska materialet från 1930-talet, det som analyserade de totalitära statsskicken. Hade jag läst, hade det inte gjort någon skillnad. Men tydligt kan man se hur en som varit medveten politiskt också före 1968 kunde tänka i det kyrkliga. Jag ställde ännu en fråga:

"Har just de kristna vi kallar bekännelsetrogna ett försprång och särskilt ansvar här eftersom de levt med i ett konkret utslag av statens inblandning i trosfrågor?" Det var väl en klok och utmanande fråga. Den kunde bära nu också!

De som gör sig av med gamla tidningar kan inte med lätthet gå till läggen, inte vällustigt lägga sig i sängen och bläddra SPT och SKT. Jag kan. Ihop med en foxterrier.

I går utsattes Dr F för bombhot både i Göteborg och Södertälje, där han skulle befunnit sig. Han fick dra sig tillbaka. Så långt har det alltså gått. Han kan antas vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*, mot sådana drar man sig tydligen inte för något. Prosten R ringde också. Vi taltes vid. Han tyckte jag skulle få snaps till den fisk som var middagsrätt i vår enkla boning. En torsdag. Gud signe prosten R!






torsdag 9 februari 2017

FLASH! Folke Bohlins yttrande är allmän handling FLASH!

Överklagandenämndens beslut har kommit. Folke Bohlins yttrande är en till Kyrkostyrelsen inkommen handling och inte ett arbetsmaterial. Det anstötliga i hans yttrande, det som skulle döljas, kan inte inte i första hand ha varit att han sett en hel del felaktigheter i notmaterialet utan slutsatsen att förslaget bör genomgå en förnyad grundlig revision. Det var detta professor Karin Nelson inte skulle få veta.

Vad ska vi säga nu?
Har vi problem eller har vi problem?
Och hur kunde det bli så här?

Minns nu var ni först mötte nyheten... Kyrkans Tidning hade nyheten 09.41 och där finns en hel redaktion. Men det var ju här ni läste!


79 224

79 224 namnunderskrifter fick Juluppropet ihop. I Sändaren av alla tidskrifter höjdes siffran till 80 000. De reformerta vill ha så stora triumfer som möjligt. Den redovisade siffran, jag upprepar 79 224,  är knappt hälften så många som flyktingarna var och alltså ett katastrofalt uselt resultat. Detta är ett resultat som motverkar sitt syfte och det beror på att
1. uppropet hastades igenom
2. inte tog situationen på allvar
3. inte hade några lösningsförsök
4. präglades av enkel aktivism
5. inte förankrades

Det hastades igenom därför att Lasse Svensson är ordförande för Sveriges Kristna Råd. Kritiken ska riktas mot honom i första hand, men därefter mot hela SKR. Brådskan förklarar varför det hela inte fungerade. Budskapet var simplicisstiskt och där det behövs konkreta försök att lösa problemen när staten vältrar över kostnader på kommunerna, sades ingenting. Det blir så när den enkla aktivismen får ta plats och det inte ges tid till mångas delaktighet. Uppropet svarade inte mot ett djupt känt behov, inte ens bland de kristliga. Ska vi förvänta oss att den reformerte Svensson nu avgår och beklagar fadäsen? Antagligen inte. Calvin och Zwingli och deras efteföljare i gudsstaten backar aldrig.

Jag noterar att Svenska kyrkan företräddes av Jenny Sjögreen. Mogge tackade för engagemanget. Juluppropet växte fram som en gräsrotsrörelse, sa Karin Wiborn. På det svaras enklast med ett enkelt "pyttsan!" Men vi får veta att biskopar varit till god hjälp och besvarat vissa debattartiklar. "Det har varit oerhört mycket positivt också", heter det. 79 224, säger jag.  Mig lurar ni inte. Framgången redovisas precis som jag förutsagt. I Kyrkans Tidning på papper fanns dock endast en notis om saken. En notis! Lika stor nyhet som att 17 ppräster vill bi domprost i Lund.

När nu Juluppropet inte blev den framgång det var tänkt, hur ska vi då ställa upp för rättfärdigheten? Det enkla svaret är förstås att vi inte vet. Agneta Adeen beskriver dilemmat i Östra Småland i tisdags (en plusartikel). Det är klart att romer, som bodde i Salvestaden, Kalmar och fick stöd av kommunen och Stadsmissionen, for runt på stöldturnéer. De forslade i omgångar stöldgods till Rumänien tills de åkte fast. De kunde alltså göra detta med stöd för sitt boende av kommunalskattemedel och välvilliga bidrag till Stadsmissionen, som brydde sig. Vad säger vi om det?

Jag antar att vi evangeliska läser Galaterbrevskommentaren och konstaterar med dess författare, en Dr Martin Luther, att detta är kärlekens villkor. Den bedras. Det är bara så det är. Men det ändrar ingenting. Jag kan möjligtvis tänka på en av mina vänner i Rom, i San Egidio (som jag mötte långt innan det blev kyrkpop att röra sig där). Jag frågade Erica om tiggarna i Rom, skulle jag ge eller är det bättre att ge ett större belopp till kommuniteten. Hon svarade: "Du har råd med bådadera." Ett svar fritt från sentimentalitet förstod jag att uppskatta. Men det är klart att det krävs både kärlek och gränser. Vi ska i görligaste mån hindra banditerna för annars drabbas de andra, de som inte stjäl men behöver vår hjälp - för att inte tala om småföretagarna vars verkstad töms på verktyg. Så nu gäller att skära tunna skivor. Jag menar att till kärlek hör att ställa distinkta krav på tullen och gränskontrollen. Kolla skåpbilar som körs ut ur Sverige. Sätt dit buset innan någon skyddar sin egendom med hagelbössa. Var det inte konfirmationsprästen som lärde oss att vi ska låsa våra cyklar för att ingen ska lockas stjäla?

I det kyrkliga är det något helt annat än upprop som ska göras. Vi behöver förstärka Svenska kyrkans egen socialetiska kompetens, den som med hårdfakta kan bidra till samhällslivet. Det var inte allmänna välvilliga stämningar som fungerade på 30-talet utan gedigna analyser av det totalitära. Sådant talades det om i Oxford och Edinburgh 1937 och det vara analyser som bar långt. På motsvarande sätt med Geneve 1966. Ska då detta arbete inte utföras ekumeniskt? Inte i den svenska ankdammen, tror jag. Då tar de refomerta hand om det hela och hur det blir då har vi fått ett färskt exempel på.  Svenska kyrkan ska själv göra jobbet och så får de som vill haka på.  Efteråt. Det är ändå Svenska kyrkan sokm får ta kritiken och utträdena! Vi behöver helt enkelt ett socialetiskt institut. Jag har sagt det tidigare. Jag säger inte mitt "vad var det jag sa", men Frimodig kyrka borde skriva en motion i ämnet. Vi kan inte ha den typ av julupprop som slutar som, ja i rymden ni vet.

Hur det går i Göteryd? Ambitiöst vill kyrkoarbetarna något, men de funderar mycket över glesbygdslivet. Och så planeras för gudstjänster som det kommer att vara en glädje att få komma till. Om spenatsoppan i Hallaryd säger jag inte ett ont ord. Det upprepades att Karl-Alfred blev stark av spenat och det gällde mig också, förstod jag. Soppsällskapet var trevligt. Vi talade inte julupprop alls. Det här är människor som tar socialt ansvar ändå.

onsdag 8 februari 2017

Rekordmagasinet

När jag var ung läste jag Rekordmagasinet och på ett sätt är Bloggardag också ett rekordmagasin. Många sidvyer och många bloggkommentarer. Finns det något annat ställe i det svenskkyrkliga där det debatteras på motsvarande sätt? En del blir arga. Några gillar inte att klumpas ihop till en doakör, allra minst med dem som inte sjunger riktigt rent. Några träder fram alldeles grandiost. En del tar bloggpaus för att lugna nerverna. Och några planerar hur det enklast ska gå att få stopp på Bloggardag. Är det inte rätt fantastiskt, egentligen?

Förra året påmindes jag om ett förbryllande faktum. De som tänker annorlunda och käpprätt fel, tänker sig faktiskt ha rätt och menar vad de skriver. Det kan för ett oförvillat sinne te sig obegripligt men förvillas sinnet, kan saken gå att förstå. Det är rätt fascinerande. Inte minst med perspektivskiftet. I en framtid hägrar inte bara Shangri-la, där möter också Svenska kyrkans nya storhet som folkkyrka/nationalkyrka. Det som lockar människor är det demokratiska styrelsesättet med politiska partier och självfallet 1958 års ämbetsreform, som satte fart på det kyrkliga systemet. Att lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, som började gälla 1 jan 1959, avskaffats, tycks inte bekymra. Själv är jag alltmer fascinerad av att se den samtida statsreligionen. Jag uppskattar också att se hur den lokale POSK-aren i Mörrum driver gruppens program i den kyrkliga vardagen. När POSK försvarar partipolitiseringen blir jag förtjust häpen.

Jag förstår att alla inte delar min fascination inför de kyrkliga fenomenen. Det behöver ni inte. Bloggardag är kanske inte alltid jag, men Bloggardag är alltid min bloggsida. Jag är fostrad i ett hem där det fick tänkas och argumenteras fritt men med sakargument. Jag inser att denna tradition förts vidare till mina döttrar och till barnbarnen. Jag tycker detta är en framgång. För mig! Jag kan citera min bror, som sa att "sanningssökande för gymnasister bedrivs till helvetets portar och gärna en meter innanför också". Hur ska man annars få veta något. Kan det förklara min entusiasm också för dumma kommentarer med bedömningar jag alls inte delar, men gärna delar vidare för allmän reflektion. Väsentliga debatter försiggår med yviga armrörelser och ibland högljutt tonläge, andra gånger i förtroliga och utlämnande samtal mellan två. Värdeomdömen tillför inget i sak men livar understundom framställningen.

Till Rekordmagasinets behållning hör naturligtvis rekord i dumhet. Det är meningslöst att tilldela docenten Bo Hanson denna utmärkelse, för han läser ju aldrig Bloggardag och är stolt över denna sin hållning. Den tappre soldaten Svejk har fått en kompis, det kan jag sätta värde på för Hansons del.

Jag har fått en promemoria från Kyrkoråttsavdelningen om Behörighet som arbetsledare. Det var sagde Hanson som motionerade om att arbetsledande komministrar och diakoner skulle skriva på idiotförklaringen för att komma ifråga som arbetsledare. Inte bara kyrkoherdar, alltså. De ska alltså förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön. (KO 34 kap 9§ 4 mom). Själv är jag just nu kyrkoherde i Göteryd utan att ha skrivit på! Den begärda förklaringen, som inte begärts av mig, är en idiotförklaring. Det är ju inte könet som ifrågasätts utan ämbetet. Frågorna om detta är så komplexa att de går över de flestas horisont. De behöver inte vara dumma för det. För övrigt kan jag självfallet   inte i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra. Inte när jag hör bikt och avlöser t ex. Och det jag pysslar med i mässan är en uppgift som är prästens, inte diakonens, som ju vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst.

Då svaras att detta inte är avsikten. Nähä. Men i så fall är avsikten oförenlig med svensk grundlag! Vi behöver inte inför det allmänna, och dit vill Svenska kyrkan räkna sig, tala om vad vi tror  och tänker.  Idiotförklaringen är et sätt att komma runt svensk grundlag. Politiker gillar sådant fifflande. För oss andra borde trosbekännelsen vid vigningen torde räcka som personlig och offentlig deklaration vad vi tror. Att det vore av intresse att se vilka konkreta konfliktsituationer politikerna velat komma åt är uppenbart. Minns jur stud Torsten Persson säger jag bara!

Nå, om det Hanson är ute efter varit krav i Kalmar eller på norra Öland hade jag nog inte skrivit på. Hade Svenska kyrkan därmed fått en mer kompetent arbetsledare? Det tror jag, uppriktigt talat, inte. Jag kan vifta med militära betyg och intyg från arbetsledarkurs. Hansons förslag är helt enkelt dumt, ett elegant sätt att skjuta sig i foten och på en oviktighet göra sig kompetens kvitt. Det Hanson fått igenom blir nästan lika dumt som när rektor Kjell Hammar i kyrkomötet krävde samverkan "fullt ut och i alla sammanhang" med de kvinnliga prästerna. Jag avfärdade det kravet som utslag av en äldre herres snuskiga fantasi. Vad annars kunde det vara?

Varför krävs för den delen inte samverkan med alla oavsett kön, också de icke vigda? Borde det inte vara minst lika viktigt för att komma åt eventuell sexism? Kan en arbetsledande komminister i fortsättningen vägra samverka med en församlingspedagog på grund av hennes kön, t ex. Och vad skulle det handla om? Jaså, finns det lagstiftning mot sådant. Nå då så.

En enda åtgärd är klok. Ta bort bestämmelsen om att idiotförklaringen ska undertecknas. Tron lever med osäkerheten. Kan tron inte leva osäkert är den något annat än tro och faktiskt med erfarenhet i 1900-talets politiska historia något rätt förfärande: en övertygelse utan spärrar. Är inte det något som platsar i Rekordmagasinet i så fall. Rekord i förföljelse, t ex.

Men är det där med kvinnor i prästämbetet inte något väldigt viktigt? Det tyckte inte ärkebiskopen Yngve Brilioth. Det tyckte inga av biskoparna hösten 1957. Det är värt att fundera över. Nu gör jag det när jag ska köra till Göteryd för personalmöte. Jag gör en del viktigt som tf kyrkoherde också. Ber och välsignar. Som i går. I dag ska jag ha andakt i Hallaryd. Sopplunch. Spenatsoppa med laktosfri grädde fick jag veta. Mitt minspel avslöjade mig.

På personalmötet ska vi tala framtid. Nu är det fem dödsfall på Solgården de senaste två veckorna. Pastoratet har inte 2000 invånare. Hur ter sig framtiden i glesbygden? Vi frågar som Vladimir Iliitj Lenin: Vad bör göras?

tisdag 7 februari 2017

Sjukt

I går, måndag, sammanträdde Strukturutskottet och konstaterade att jag var sur. Det var jag inte. Jag var kanske lite uppbragt över skojeriet med biskopsämbetet. Jag var inte uppbragt över modern som i processionen travade efter stiftets biskop med sin till biskop utklädda dotter. Jag var mer frågande hur detta gick till. Jag citerade för centerpartisten i utskottet Fälldins ord: "Håll gränsen!" POSK-aren ville att jag skulle vara muntrare nästa gång vi möttes. Det kan man tycka. POSK-aren sitter i Domkapitlet. Say no more! Say no more!

Jag tänker över den kyrkliga situationen och de kyrkliga miljöerna.
Sjuka miljöer drar till sig sjuka. Friska miljöer lockar de friska. Här får Kyrkan problem för vips dyker Jesus upp och säger att det inte är de friska som behöver läkare. Kyrkan blir lätt - och rätt! - en miljö för sjuka utan att besinna risken att den blir miljö bara för de sjuka. Alla friska och normala håller sig undan.

Rune Klingert i Surahammar sökte helt normala ungdomar till det kyrkliga ungdomsarbetet, sådana som Claes Bertil Ytterberg t ex. Det betydde inte att de som behövde extra mycket omvårdnad var utestängda, men det var inte de som angav tonen. Det var dessa friska och normala som skulle kunna tänkas bli präster. Sådana som var som folk är mest och som därför kan möta människor utan att utmana till medlidande för en som är lite eljes.

När en kyrkostruktur blir en sjuk miljö, kommer den fortsatt att locka till sig dessa de annorlunda, som snart nog rekryteras till kyrklig tjänst och i tjänsten driver de egna agendorna. Men folk är inga dumskallar, inga filosofer heller, men alls inga dumskallar. Det knasiga och självuppfyllda har ingen lockelse för andra än de sjuka. Men i osunda kyrkliga miljöer ges möjligheter. Jag tror vi ser det.

För min pågående forskning fick jag av en synnerligast klok kvinna låna en pärm. I den fanns ett par brev från år 1978. Nu ska ni få höra! Här opp, gott folk, och lyssna, som vi säger.

Först bakgrunden. I mars månad 1977gick larmet om att kvinnor som vill bli präser trakasseras i Lund. "Ni är djävulens utsända av djävulen". Expressen visste berätta (31 mars). Bortom detta uppseendeväckande ifrågasattes det som kallades särvigningar och en kvinnlig präst i Växjö stift hade, sa hon, mobbats/förföljts så att hon blivit så psykiskt knäckt att hon förskingrat kollekt. (Östra Småland och DN 11 mars)

Jur stud Torsten Perssons anmälan om förföljelsen i Lund sammanfattades i DN: "Det är inte att likna vid annat än pennalism och psykisk tortyr. (DN 2 april). "Vi mobbas av manliga kollegerna" hette det. (SvD 2 april). Det var väl ingen nyhet när DN konstaterade att rektorsämbetet mellan raderna klargjorde att utredarna av anklagelserna "varken kan eller vill avfärda beskyllningarna. Svaret från den teologiska fakultetens utredningsgrupp, undertecknat av Gustaf Wingren "friar definitivt inte de anmälda teologerna!" skriver DN med utropstecken och allt. (14 april) Detta räcker för att alla ska förstå.  Kanske någon också förstår att jag har ett hyfsat arkiv? Men hur var det? Det är här den lånade pärmens material blir av intresse:

Eva Brunne och troligen Lu-Kriss ordförande Barbro Gustafsson kallade till en Tjejsamling,  för att utreda mobbingen på Theologicum i Lund. Ett 30-tal samlades. En tjej ansåg sig vara lite mobbad eftersom någon hade frågat henne om hon verkligen skulle bli präst. "När man diskuterade om man skulle tala om högt att ingen var direkt utsatt för mobbing röstades det ner. Någon tyckte att de inte skulle stryka killarna medhårs."

Svaret på den direkta frågan om någon mobbats var nej. Däremot konstaterades att "killarna var fula och mobbade rent allmänt". Mycket som kommit fram i pressen är luftslott, sa en kvinnlig teolog efteråt - men då hade några uppfattat att det vid tjejsamlingen fanns kvinnor "var emot" och frågade efter mötet om de var ditskickade av killarna.

Jag kan ta den andra rapporten också: "Det Torsten Persson och tidningar hade skrivit om var helt fel. Ingen kunde tillstyrka de uppgifterna. Då föreslog bl.a. (namn, utlämnas här, DS) att man skulle gå till tidningarna och säga detta. Det förslaget röstades ner med motiveringen att det var gott åt pojkarna. De kunde gott ha pressen på sig."

Torsten Persson kan vi strunta i även om jag undrar vad det blev av honom, men det sjuka att inte kunna säga vad sant var och sedan fortsätta in i präst- och biskopsämbete, det stör mig. Kliniskt. För det är inte friskt. Vi har alltså en uppsättning kvinnliga präster i Svenska kyrkan som utifrån ett medialt överläge agerade så här. Lögnen som vapen och sveket som verktyg. Skulle det vara möjligt att förstå vad som skett i Svenska kyrkan som ett resultat av denna och annan draksådd? Jag frågar, för jag vet inte hur man sår drakar nuförtiden.

Vi har en kooikervalp på 9 veckor. Han kan somna in som en Guds ängel för att sedan vakna som ett monster. Är det samma sak när det först är roligt att hålla tyst, se änglalik ut och sedan unna sina motkristna alla möjliga smällar och därefter med massmedial uppbackning göra sig en vacker kyrklig karriär? Jag vet verkligen inte. Vill jag veta? Eller räcker insikten om det sjuka? Jag tycker det hela är rätt förfärande.

måndag 6 februari 2017

Något är fel

Kyrkan finns till för att världen ska leva. När Kyrkan inte tar sig själv på allvar, blir det allvarligt för världen för då riskeras inte mycket utan allt. Det blir liv utan liv. Kyrkans hållning måste vara att helga sig för att världen ska leva, inget annat, inget mindre.

De som gör Kyrkan närvarande är lekfolket. Vi har tjatat det till utmattning, men det är det gudstjänstfirande folket som gestaltar Kyrkan i mötet med människor. På jobbet, i skolan, hemma, i föreningar och i alla möten. På den tiden det fanns en kyrklig gymnasiströrelse hette det att Kristus går elevingången. Kyrkan kom inte till skolan när en präst kom på besök utan var där med eleverna (vi sa inte så ofta men ibland att Jesus kunde gå läraringången också...) Hållningen är ingen annan än den kyrkofadern Tertullianus uttrycker: "Vi är överallt." Och så räknar han upp närvaron också på oväntade platser som armélägren, där man inte i förstone skulle trott att de kristna varit. Men det var de, och när det kom till kejsarkulten är det uppenbart, att kristna soldater kunde särbehandlas för att slippa dyrka kejsaren som gud. Man gjorde, som det heter, skillnad på människor. Hedniska romerska befäl kunde visa sig klokare mot dissiderande kristna än det nuvarande kyrkosystemet är. Jag säger bara kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.

I de lokala bladen såg jag rubriken "Kaffe utan krav hos kyrkan på köpstaden". Jag funderade om det var kaffe som inte var kravmärkt och läste artikeln. Det var egentligen Kyrkan som finns på Ölands köpstad och erbjuder kaffe och en pratstund utan krav. Präst och diakon = kyrkan. "Det här är en av de bästa grejerna vi gör", hette det. Och man behöver inte vara troende för att slå sig ner. Det var det "utan krav" betyder. Varje torsdag mellan 13 och 15. Det påminner också om gymnasistarbetet i KGF, som hade vett att hålla sig med "drällande präst", en präst med uppgift att inte ha några uppgifter, bara tid över. Det är viktigt. Vanligtvis skickar präster ut signalen att de har så mycket att göra. Det blir förödande. Men självfallet är det inte Kyrkan som är på plats eftersom Kyrkan redan var på plats genom kunder och personal på Ölands köpcentrum. "Medmänniska i centrum" kallas kaffesatsningen. Men två äldre damer, som möts när de är ute och handlar och då avhandlar sina livssituationer, är just detta! Två äldre damer kanske då och där illustrerar begreppet "brödragemenskap". Eller så har bara den ena av dem varit i kyrkan och lämnar, sig själv ovetande, lite helighet vidare.

Det är de vanliga kristna som är de viktiga, inte biskopar och präster.
Jag funderar över detta när jag ser bilder från prästvigning. Nog har prästvigningen växlats upp, om man så säger. Uppklätt och färggrant. Entusiasm och gratulationer. Jag tror dessvärre att detta är konsekvent. Vad ska vi göra när det inte kan talas om vad synnerligast en präst är, dvs inte tala sakramentalt om prästvigningen. Ställ frågan vad det är en präst får i prästvigningenoch varför, så blir svaren rätt oprecisa. Vi ser  något som skulle kunna uppfattas som högkyrklighetens seger, strålande liturgier, men det är egentligen högkyrklighetens tragedi. Högkyrkligheten kom till för innehållets skull, inte för ytan.

Det är väl Mogrens fel, han som körde med minibiskopar. Nu har skicket spridit sig. Få Facebook fanns just en, men bara en, minibiskop som fotograferades med Modéus II och biskop fd Johansson. Vad signaleras med detta? Att den lilla gruppen har roligt på sina möten eller att Kyrkan med biskopsämbete och allt finns till för att världen ska leva?

Jag låter förstås som den surmulne typ jag är, men kristen tro är något mer än en djupdykning i utklädningslådan. Ikläd er fastmer Kristus, hette det på sin tid. Något är fel i det kyrkosystem som nu framträder. Men det är på sitt sätt konsekvent fel.

Följden? Alienation. Den drabbar oss som är med, men den drabbar som en insikt också dem som bara är med och betalar. De drar sig för att betala - och drar.

söndag 5 februari 2017

Sofia Lilly är snäll och omtänksam

När Sofia Lilly Jönsson gått i kloster och får be tideböner samt fundera och skriva över Svenska kyrkan, blir hon vad hon är: snäll och omtänksam. Hon målas ut som kritisk och vrång. Det är att uppfatta henne fel. Men så hanteras kritiker, dvs de som djärves ha synpunkter å den fulländade kyrklighet, som tagit gestalt i den kontemporära Svenska kyrkan.
https://www.svd.se/kyrkans-rekordtapp-ett-tecken-pa-engagemang/om/kultur

Nu är det söndag med alla de restriktioner som enligt Strukturutskottet gäller för söndagar. Jag hoppas att min enkla kommentar till Sofia Lillys artikel i Svenska Dagbladet inte ska kunna uppfattas som något annat än snäll. Jag tror dock att hon är alltför snäll och omtänksam.

Det är visst av engagemang folk lämnar Svenska kyrkan - men dessa engagerade kommer aldrig tillbaka. De går till andra kyrkor. De andra lämnar Svenska kyrkan på grund av brist på engagemang. De är inte dumma. De vill helt enkelt inte betala längre. Och då kan jag meddela att jag läst Johan Sundeens bok 68-kyrkan, där jag spelar en mycket underordnad roll, faktiskt främst som vetenskapsman! Det beror på att Sundeen tar sin utgångspunkt i KRISS, den ekumeniska kristna studentrörelsen. Där satt somliga av dem. Och då borde ni förfäras för det var just dessa som gjorde karriär genom att destruera själva rörelsen. Studentförbundet med lokaler på Tomegapsgatan 8 var en sak. KRISS något annat. KRISS fick på grund av sin oförmåga att samla människor av olika slag sälja fastigheten till en tandläkare och kunde dra in några miljoner. De ansvariga förödde rörelsen och dess idé SAMT gjorde karriär uppåt. Kan jag trots den iråkade söndagen nämna Martin Lind och Eva Brunne men det fanns och finns flera av denna sort. De sitter på kanslier och i olika styrorgan.  De fortsätter samma förödande projekt men nu i full skala. De kan inte bygga. De kan bara bygga luftslott på ruinerna av det som var.

Nu ska jag inte uppfattas vara ovänlig mot Martin eller Eva m fl. Vi läkarbarn har lärt oss att se på själva sjukdomen utan anseende till personen. Den kliniska analysen utförd resulterar i insikter om begränsad byggnadsskicklighet. Här är personer som låtit sig lyftas genom avgränsningen mot andra ("medkristna") som metod. Eftersom deras syfte är gott, är en viss hänsynslöshet motiverad mot de annorlundatänkande. Hur eller hur vet de att göra skillnad på människor. Jag skriver inte mer. Det är söndagen och strukturutskottet, ja ni vet.

Vi ser folk konvertera men eftersom de aldrig varit med i den kyrkan kan de näppeligen just konvertera, de averterar. Deras hem har varit Svenska kyrkan. Det är en sak. Rom står berett med varma handdukar. Men vi ser också folk invertera. De säger att "vi bryr oss inte längre".Och så slutar de ta ansvar. Båda gruppernas val kan bekymra de svenskkyrkliga. Sofia Lilly tänker sig att avträdet visar på engagemang. Hon har rätt när det gäller dem som går till andra kyrkor (som alltså aldrig kommer tillbaka) men inte när det gäller invertiterna. De har gett upp. Eftersom de gett upp, blir det allt svårare för de fåtaliga som är kvar. Sönderfallet fortgår.

Kan inget få de inverterande på bättre tankar? Bara en rörelse som håller upp motbilder. Då handlar det om idérörelser och om kyrkopolitiska grupperingar. Jag skulle gärna se att Frimodig kyrka kunde distribuera just frimodighet till folk. Det händer att den uppgivenhet jag möter på många håll får mig att tveka. Har Gud helt enkelt flyttat lampstället? Eller är det vi som tvekar inför arbetsuppgifter?

Så läser jag på i Den Heliga Skrift och uppmuntras till mothållning. Men ska detta kyrkoval ånyo blir politikernas ser jag inga rimliga skäl att tro på att Svenska kyrkan ska överleva. Då kan Modéus II köra sin framtidsbilder tills någon kommer på att köra upp dem i, nej visst, det är SÖNDAG! Den tid vi har på oss är kort. Vi kan vara på väg mot den punkt där Jesus blir förvånad över att inte finna tro i Svenska kyrkan och i Sverige. Tidsanden verkar oberoende av samfundsgränser, konstaterade min vän pastorn och docenten B. Och det var också en romersk-katolik som såg till att bereda vägen för kvinnliga präster i Svenska kyrkan.

Ja, det är där det smäller. Är 1958 gällde saken egentligen vilken auktoritet som styr Svenska kyrkan, staten och den statliga religionen eller Uppenbarelsen, dvs Bibel och bekännelse. Det var en strid på liv och död om kyrkoidentiteten. Vi vet vilken sida som förlorade. De flesta har ingen aning om vad som då gick förlorat.

Jag skulle önska att Sofia Lilly, denna snälla och omtänksamma kulturmänniska, hade rätt. Jag tror det inte. Herre, hjälp min otro!

Kl 18 firar jag Kyndelsmäss i Pjätteryd. Brinner ljusen upp eller ner?

lördag 4 februari 2017

Tjäna folket!

Ordförandens kloka maning från Kulturrevolutionen kan man trots allt behålla: Tjäna folket! Nu vill jag inte ha en debatt om den kinesiska kulturrevolutionen eller om Jonas Jonsons avhandling för det enda jag diskuterar är parollen och så ger jag en referens till den som formulerade ärendet.

Blir det en kyrklig kulturrevolution om vi skulle driva parollen "Tjäna folket!" och mena det? Det kunde med några preciseringar tänkas.

Tjäna gudsfolket!
Det finns ett folk som kallas att vara jordens salt och världens ljus, inte en uppsättning biskopar och präster. Detta gudsfolk med salt och ljus-funktion ska betjänas av de vigda. Det är tydligt när prästen predikar och förvaltar sakramenten, det är andra som ska kunna ta emot Kyrkans skatter. Perspektivet är inte prästens behov av att synas (därför kläs prästen över med Jesus-kläderna) utan människors behov av det prästen vigts för att hantera. Det kan enkelt sammanfattas med orden "förlåtelse, liv och välsignelse".

Nu blir detta likväl en kritisk fråga om hur mycket i den kyrkliga vardagen som kan hänföras till tjänst av detta slag. Förr i världen läste präster teologi, mödade sig med de bibliska språken och fördjupade sig inte bara i hembygdshistorien (men det också) utan i dogmatik. Prästen måste veta vad tron går ut på. I vardagen fanns det tid för själavårdande samtal och/eller själasörjarbrev. Prästen kunde också förväntas sköta sitt eget böneliv och detta som en tjänst åt andra. Prästen bad för sin församling - och församlingen återfanns inte bara i kyrkbänkarna utan i kyrkböckerna. Alla var inte i kyrkan, men av socknens inbyggare kanske 27% var där. Det hette att 40% hade möjlighet. Andra var sjuka, gamla, orkeslösa, barn eller unga som vårdade barn. Vi har aldrig vid ett och samma tillfälle haft socknen samtliga invånare i kyrkan. Men prästen visste att sockenborna var döpta och skulle behandlas därefter. När det var husförhör blev det generalmönstring i rotarna. Skulle någon till att dö, visste klokt folk att kalla på prästen, som kom med sakramentet. Så tjänade präster gudsfolket.

Tjäna folket!
I det kyrkliga har det till skillnad från sektens livsform alltid varit kulturöppet. När folket inte utan vidare definieras som ett gudsfolk ställer det nygamla krav, dvs krav på en förmåga att förstå vad det var som vände allt upp och ner. Den kyrka som tidigare levererat martyrer, levererade nu den politiska ledningen och genomförde en kyrklig organisation på ruinerna av det romerska riket. Det kristnades storståtligt, men det fanns också människor med andra trosuppfattningar och livshållningar. Kunde de kristna förstå sin uppgift att helga sig för världens skull? Kunde de förstå vad ett lekmannaapostolat är? Antagligen, svarar jag. Min motivering är enkel: Den Helige Ande visste vad som skulle göras dåförtiden också och använde som vanligt människor.

Det är gudsfolkets stora uppgift att tjäna folket. Vittnesbörd på ett klokt sätt, förbön för denna arma värld och så den egna helgelsen söndag förmiddag (och lite därtill).

Men vart tar då kyrkokulturrevolutionen vägen?
Den hanterar den kritiska frågan vad det är som tjänar gudsfolket och folket. IT-plattformar, kanske? Trädplaner för kyrkogårdar? Fler sammanträden för de anställda? Präster som bor på långt avstånd från sina församlingar och är nöjda med att få komma bort från jobbet? Präster som jobbar på söndagen - vad de nu jobbar med? Vad är det som tjänar gudsfolket och folket?

Den lilla frågan skulle kunna visa sig vara mer revolutionär än man i förstone tänkt.
Den kan leda till en kyrkovisa på temat om en kyrka "där lättingen ej råda får". En sådan sång skulle kunna vara minst sagt omtumlande. Tjänar kyrkoarbetarna gudsfolket och gudsfolket alldeles konkret folket?

Jag nöjer mig med ett enda exempel. Julkampanjens resultat rapporteras. Kampanjen drog in 42.6 miljoner kronor. "Mindre än i fjol, men tappet var väntat." Förra årets resultat var högre, men "vi har aldrig haft ett så högt resultat som då". Julkampanjen 2014 drog in 39.3 miljoner så 2016 års siffror är uppenbart bättre. Nu är jag matematiskt obegåvad, men kunde det inte vara av intresse att kolla vad Svenska Kyrkans Mission drog in på 1970- och 80-talen och indexuppräkna? Hur bra är jämförelsevis 42,6 miljoner. Jag vet inte. Om man ska tjäna gudsfolket, ska man inte då tala om att vi får in för lite och motivera högre givande? Nu utminuteras ändå bilden av ett tapp som en - framgång! Är inte det att göra gudsfolket en otjänst, för att inte tala om vilken tjänst det är åt de fattiga?

Nu har jag frågat kyrkokulturrevolutionärt.

fredag 3 februari 2017

Kampanj mot kansliet

Nu är det kampanj mot kansliet, Kyrkans Hus. För många anställda. Det är sådant som går hem hos folk. Nivån över är det alltid fel på. Stiftskanslierna och Kyrkans Hus i Uppsala lika, pastoratet med expedition i våra mindre sammanhang, för där görs alltid helt galna bedömningar. Vid detta kan alla som är anställda på kanslier trygga sig. Och i Växjö stift föreslog S-kvinnan och POSK-mannen att det skulle bygas nytt stiftskanslihus. Det blev inte så. Ännu. Fortfarande ryms de anställda i de skilda husen på Östrabo/Östraboliden. Det finns dock ansenliga kanslier och därmed ansenligt utrymme för protester från den s k gräsrotsnivån.

Jag ska upprepa mig: Inget nytt i detta. Förtroendevalda och handläggare vet att det här är en visa som sjungs. Fenomenet noteras och så fortgår allt som vanligt med nyanställningar och omorganisationer. Detta ligger nämligen också i sakens natur.

Natur var ordet. Saker och ting växer. Men ska det bli något av det hela, dvs bära frukt, måste någon regelbundet beskära. Egentligen vill jag på nationell nivå inte ha fler än 180. Det sägs att vad 180 personer ägnar sig åt, kan alla på arbetsplatsen veta och därmed lotsa frågande rätt och själva fatta hur delarna utgör helhet. Över 180 går detta förlorat.

Henrik Svenungsson frågade, jag har berättat det tidigare, om jag mindes när det var sex personer anställda på Stiftsbyrån i Växjö. Jag mindes. "Tycker du att vi fick mindre gjort än nu?" Det tyckte jag inte. Inte han heller. Då hörde inte skogsförvaltning och domkapitel dit, men i alla fall. Vad är det som är oundgängligen nödvändigt på de olika nivåerna och till vad?

På 1990-talet hörde jag till dem som undrade över SIDA-anslagen. När kollekter sjönk och vi hade kompetens när det handlade om Tredje världen är det väl bra att SIDA fattar det. Det fanns en tid då missionärer kunde det lokala medan SIDA-folk satt på kontor i huvudstäderna, har jag fått för mig. Men om SIDA-medlen kräver ökad bemanning i Uppsala för att göra vad? Byråkratier muntrar byråkratier och motiverar dem!

Så frågorna ska ställas. Vad är oundgängligen nödvändigt att göra på nationell nivå? Jag hör till dem som i ungkyrklig entusiasm menar att det finns behov av insatser också där, så är jag ju svenskkyrklig, så fostrad i söndagsskolan. Men kan det finnas andra arbetsformer för nya uppdrag som ges? Vi har kyrkliga idérörelser, som samlar begåvningar. aKF t ex. Kan aKF anförtros ett utredningsuppdrag och få pengar för en rapport, eller måste allt in i Kyrkans Hus och förses med skrivbord, skrivbordsstol, datorer, telefoner och kringkostnader?

Det för över till personfrågorna. Jag fattar att det är tryggast att ha likar/likadana på arbetsplatsen. Och det är en farlig likriktning. Men begriplig. Somliga sorteras bort. Så tryggas systemen men inte livet, själva kyrkolivet. Och då nämner jag just nu inte utsorteringsmekanismerna, men jag läsre i går promemorian om arbetsledare. Fler måste lägga rökelsekorn framför kejsarens bild, säger denna PM. Det är konsekvent. Konsekvent dumt. Men detta nämner jag, som sagt, inte.

Gemensam IT-plattform. Det kanske är urviktigt, men kritiken hör jag och kan alls inte värdera den. Alla tycks inte entusiastiska. Men tala om hur många som behövs för denna plattform eller hur många som ryms på den. Varför behövs denna plattform om vi ser till kärnverksamheten - Ordet och sakramenten?

Till detta personalen på samtliga kanslier. Varför är det så många som i vår avlånga kyrklighet inte tycks ha personkontakter med kanslierna? Folk känner inte varandra. På det glada 60-talet var folket i stiftet kända av alla: Henrik, Inger, Ulla-Britt, Åke och Rune. Vaktmästarna skiftade något men Jan är legendarisk. På Diakonistyrelsen satt Ingmar, Ingemar, Karl-Manfred, Bengt,  Olle, CG, Ingemar igen och senare Jan, faktiskt en rätt rejäl manlig representation om man bortser från sekreterarna, som i de flesta fall inte var så kända men förträffliga i kompetens. Ni förstår poängen. Den gällde Sjömansvård (Lars m fl) och Mission, direktor Brundin sas det nog högtidligt. Säg Algot, det räcker på Lekmannaskolan, The Church of Sweden Play Boy School, som CH Martling sa till en amerikansk delegation, som alls intet begrep! Alla kände alla (på gott och ont) för alla hade delat utbildningsplatser och mötts i det kyrkliga redan när de var unga.

Har jag nu antytt den byråkratiska anonymitetens problem och en förklaring till den?

Frimodig kyrka inte bara kritiserar missförhållanden utan funderar över dem för att hitta lösningar för framtidens kyrka. Och gårdagens framtid är denna fredag redan här. Just nu.

I dag ska jag imposant framträda som kyrkoherde i Göteryd. Välkomna till expeditionen mellan 9-11.

torsdag 2 februari 2017

Klara besked - men lögn eller bara "cover-up"?

Valpen styr mitt liv. Ändå är det inte jag som passar honom mest. Han styr likväl. Han kan lägga sig som en ängel (fast då ska jag släcka så att han får sova) och vakna som en monsterhund, pigg på att attackera allt och alla. I går kväll mediterade vi över hans kunskap att döda byte. Så fort han vaknar ska han bäras ut för ett så kallat avsides bestyr. Denna livsform ger dock vissa möjligheter till reflektioner över samtiden. Och tiden. Den 20000202 föddes äldsta barnbarnet Klara. Det var den första jämna dagen, bara jämna siffror i datumet, sedan 888 väl?
- Har jag berättat för dig om mitt barnbarn Klara?
- Nej, och jag har länge tänkt tacka dig för det.
Jag säger bara att det fascinerande är hur fort tiden går och detta är en allmänmänsklig erfarenhet för vuxna. Till denna fogar jag några kyrkliga erfarenheter.

Åke Bonnier svarade Sverigedemokraterna. De får inte vara på Flämslätt eftersom "SD är ett politiskt parti vars grundsyn i vissa principfrågor strider mot den hållning, inte minst gällande migration och definition  av olika samhällsgrupper, som Svenska kyrkan står för."

Vad kan detta vara? Vi får besked: "Sammantaget med olika uttalanden talas det om en människosyn som vi som kyrka inte står bakom. Svenska kyrkans människosyn präglas av Jesu ord från Matteus evangelium: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig'."

Vi får veta att alla enskilda är välkomna till stiftsgården och att Svenska kyrkan är "en kyrka som värnar tron hoppet och kärleken".

Nog vore det av intresse att pröva om ett parti som tror på det klasslösa samhället och att vägen dit går genom proletariatets diktatur får komma? Får partier som är för rådande svensk abortpolitik ha samlingar på Flämslätt - och vilken människosyn praktiseras då? Jag övervägde att ringa stiftsgården för att boka en dag för kv*nn*pr*stm*st*n*r* som ska samlas för att vitalisera kampen mot kv*nnl*g* pr*st*r. Är de välkomna? Eller en storsamling för dem som vill opponera mot kyrkohandboksförslaget?

Till detta kommer ett allmänt bryderi om det Jesusord som anförs. Säger detta för ett oförvillat sinne något alls om människosynen? Saknas inte några tankeled?

Då går vår tanke till Juluppropet. En kommentator avslöjade hur det går till att hitta på namn till listan. Sådant kanske kan rensas, antar jag. Men räkna med dryga 70 000 underskrifter så saknas ändå 90 000 underskrifter för att komma i nivå till det tidigare uppropet från år 2005. Vad ska detta nya upprop kallas om inte ett misslyckande? Vad beror det på?

Folk har blivit trötta i handen av at skriva på upprop eller fundersamma över de krav som formulerades? Vill de inte ha det nya Sverige som avtecknar sig? Är folk trötta på en del av migrationens obestridligen negativa konsekvenser? Funderar människor över hur allt det som nu måste till ska betalas och vilka som ska betala? Visar det sig att kyrkoledningarna inte riktigt hämtat in de aktuella stämningarna i folklivet? Eller visar det sig att socialetiskt ansvar måste tas mer ansvarsfullt än genom snabba kampanjer?

Hur eller hur är juluppropet ett misslyckande, det är bara att medge. Därefter återstår att fundera över Svenska kyrkans ansvar för sociala frågor - givet att det för en stor folkkyrka finns ett särskilt sådant ansvar. Vi kan uppenbarligen inte anförtro Sveriges Kristna Råd den sortens allvarliga problemställningar utan bör förankra dem i vår egen struktur, den demokratiska om ni vill eller den som går från församlingar till stift till det nationella. Då får vi se om det inte går bättre. I vart fall borde det säkra tillgången på invändningar i tid så att en person inte kan härja fritt med sin organisation. Nu får Mogge ta emot den lilla namninsamlingen och kommunikatörerna kommunicera att den trots allt är en framgång. Wait and see.

Presskonferens om kyrkohandboksarbetet i tisdags. Esbjörn Hagberg kunde meddela att kring handboksförslaget fanns nu enighet, dvs en enig grupp stod bakom förslaget. Då återstår föga att göra. Kyrkostyrelsen kan inte ge sig in i detaljer, invändningar från biskopsmöte och läronämnd kan på sin höjd gälla någon liten detalj och gudstjänstutskottet - say no more! Men ryktet gick att det inte var total enighet. Jag visste inte vad sant var, men det sades,  fama est, att Johannes Landgren till protokollet fogade att han ville se förslaget som ett tillägg till Handbok 86. När han föreslog det i gruppen, fick han till svar att det var för sent. Så utövas makt och inget annat. Detta skulle rätteligen Esbjörn Hagberg anförtrott den samlade presskåren. Nu sägs inget om Landgrens protokollsanteckning så ryktet kanske inte var sant. I denna tidiga morgons depression ser jag bara att saken diskuterats - men det vet väl alla? Vem luras?

Johannes Landgren är en snäll person som klär sig väl och uppför sig väl. Hemma fick han aldrig lära sig att när man går till drängslagsmål har man inte sina bästa kläder på. Varför fick han inte lära sig det? För att familjen Landgren veterligt aldrig gick till drängslagsmål bakom dansbanan i Horred. Gick familjen till dansbanan? Finns det ens en dansbana?