onsdag 29 februari 2012

Skara

Elake Måns gav en kommentar som kan fördystra. Nu vet vi alltså att tre kandidater gav klart besked på frågan om de var redo att ta emot prästkandidater som inte vill viga enkönat. En, säger 1, säger ja. Två säger nej - det kan förstås bli biskopar. Men bäst är de andra fem och det är nog bland dem man hämtar nästa/näste biskop. Elake Måns som inte är särskilt elak utan mer klarsynt har förstått det s k läget. I sak vet vi att löften som ges i kyrkomötet är null and utterly void, lägg frasen på minnet. Värdelösa, alltså.

I sak är det förfärande. Frågan om beredvilligheten skulle ö h t inte upp i ett biskopsval, inte upp överhuvud taget. Men domprosten Hermansson har förstått. Det ena ställniungstagandet hör ihop med det andra och är angelägenheten att bli vårt katolska arv - den svenskkyrkliga evangeliska katioliciteten - kvitt, då är saken klar.

Jag ska inte påminna om att den här sortens utövande av makt har vi sett tidigare, haben wir früher gesehen. Inte med ett ord om var och inte med ett ord om när sålunda.

Nästa fråga biskopskandidaterna borde få gäller förstås inseminationen. Sverige ligger efter. Danmark ligger före. I Danmark ska det nu bli lag på att man kan inseminera spermier från avlidna. Artikeln om saken bar rubriken "Når manden ligger i graven, og saeden ligger i banken."

Detta ger en ny mening åt talet om ett liv efter döden, konstaterar Dr Jacob Birkler. Kan ett barnbarn vilja bära sin döde morfars barn?  Det etiska dilemmat löser dr Birkler gebnom att fokusera på barnet, inte på de vuxnas önskningar. Poängen för medlemmen av det etiska rådet i Danmark Lotte Hvas är annars att vi flyttat oss så långt från naturen tänkt sig att detta med konstgjord befruktning med döda mäns spermier inte är ett problem. Detta blir förstås en given fråga för biskopskandidater. Deras svar lovar att bli underhållande. Kan man inte fråga om deras syn på svensk vapenexport också?

Mars månad börjar jag med en transnationell aktivitet. Fråga mig inte men kanske jag kan berätta när jag varit på den. Tidiga morgnar blir det för den som bor på norra Öland och ska någonstans i alla fall.

Det milda vanvettet

Seglora Smedja funderar jag över. Här låtsas oberoende men den som prästvigts och den som tar emot subsidier är förstås inte oberoende. Riktigt vad Seglora Smedja drar ihop vet jag inte när det räknas samman men 150 000 i bidrag från stiftet är en sak. Stiftskollekt en annan, som brukar uppfattas som psykologiskt viktig för kollekten säger, menas det, OK till organisationen och vad den står för. I går fick jag kläm på vad Sofia församling budgeterat för Smedjan. 742 000:-. Fast Sofia räknar med 300 000:- i intäkter så kostnaden ska förstås bli 442 000:-. Jag tror att detta kan kallas "närmare en halv miljon". Seglora Smedja måste göra Sofia församling stora tjänster. Men vilka?

Afonbladets läsare fick i går veta att pastor Klein sparkats från Kyrkans Tidning eftersom hon kritiserade en sverigedemokrat. Nu vet vi att KT levererar ett brunt paket med svarta snören - eller vet vi? Kan chefredaktören Anders Ahlberg måhända ha en poäng när han påstår att saken gäller att Helle Klein med Segloras nättidning uppträder som konkurrent till Kyrkans Tidning? Varför vuxet folk inte kan tala med varandra utan får besked om sparkandet via senkommet mejl, det kan jag dock fortfarande inte fatta.

Domkapitlet i Göteborg förbjuder stiftets präster att leda gudstjänst och predika i Missionsprovinsens sammanhang. Vore det inte vettigare att uppmuntra svenskkyrkliga präster att förkunna i Missionsprovinsen för att inte bygga upp hinder? MPr ser sig som en del av Svenska kyrkan vilket blir kyrkorättsligt komplicerat men teologiskt i sak riktigt eftersom MPr bekänner just det som Svenska kyrkan bekänner - om man går till bekännelsedokumenten vill säga. Annars bekänner nog MPr ungefär det som Svenska kyrkan brukade bekänna. Biskop Eckerdal väljer avgränsningens väg. Vi andra ser det nog närmast som en skyldighet att predika för den som vill höra ett Guds Ord och ser i första hand människor, inte kyrkopolitiskt olämpliga sammanhang. Rörde sig inte Jesus i olämpliga sammanhang, förresten? Och predikade för olämpligt folk?

Ska man sammanfatta ser man alltså å ena sidan ordentliga subsidier till en tankesmedja som levererar något i en skärningspunkt och som är kulturellt fin, å andra sidan ett brev med besked att medverkan i Missionsprovinsen är ett brott mot prästlöftet att troget efterleva kyrkans lag och ordning, ett löftesbrott som kan bedömas vara av så allvarlig art att det inte finns något annat alternativ än obehörighetsförklaring.

I papperstidningen Östran ser jag denna skottdag när Mor skulle firat sin tjogosjätte fördelsedag att jag attackerat domprosten Hermansson. Det är en Bengt Olof Dike som konstaterat att nyheten att jag anmält domprosten gått honom förbi men saken dök upp vid en Googlesökning. Då kanske det också skulle gått upp för honom att biskopen ska föra samtal med domprosten och att det som var etiketterande av motståndare klandras? Nu är domprosten anmäld för att inte ha talat sanning i frågan om kyrkoantikvarisk ersättning. Vi får se hur det slutar. "Jag befruktar det värsta", som gubben sa. Domprosten sitter tills vidare kvar men det domkapitlet sagt är exceptionellt.

Insändarskribentens utgjutelser i Östran är kanske inte helt lätta att ta till sig, insändaren består främst av citat från denna blogg men citatens sammanhang framgår inte riktigt. Insändarredaktören manar annars skribenterna att åstadkomma "ett kort och koncist inlägg". Det är förstås inte så lätt när mina "utgjutelser" karaktäriseras som "oändligt många". På så vis kanske det är en bravad att begränsa sig till en halv tidningssida?

tisdag 28 februari 2012

Kvinnlig präst förföljd av Kyrkans Tidning

När jag skrev mitt förra blogginlägg kunde jag inte få plats med den självklara kommentaren, d v s det som var förståelsehorisont när det begav sig och som gett oss regleringar i Kyrkoordningen. Jag tyckte jag var glasklar genom att hoppa och jämföra hur det som är nu hade tett sig då, under ett antal år när "kvinnoprästrmotståndarna" var skulden till allt ont. Nu fattar jag att ett antal personer inte fattar men fattar kanske inte riktigt vad det är de inte fattar. Det kan bero på att det som hänt under mina prästår i vanlig enkel mening är ofattbart. Med denna och ytterligare någon redigering får ni texten likväl. Tiden är ett ingenting, kom ihåg det och läs!

DÅ hade ni fått läsa om den inte bara vackra utan också begåvde kvinnliga prästen. Hon ville så mycket men kvinnoprästmotståndarna hade sett till att agera för att stoppa henne. Kvinnoprästmotståndarna hade fått Kyrkans Tidnings chefredaktör på sin sida och han måste självfallet nu avgå, eftersom han berett plats för synpunkter som ifrågasatte den kvinnliga prästen. Riktigt vad kvinnoprästmotståndarna gjort, var det emellertid onödigt att gå in på. Det förfärliga var ATT de gjort det. Och att de gjort det, visste alla.

De politiska partiernas kvinnoförbund agerar naturligtvis kraftfullt medan ärkebiskopen håller tyst. Beslutspotenta kyrkopolitiker (S) och (C) tar upp frågan med Konstitutionsutskottet och antagligen kallas biskop Gärtner in för att få sig en avbasning. Vid Lunds universitet anmäler en galning - men det får ingen veta att han - den teologiska fakulteten för att där försiggår pennalism och någon docent ställer upp och beskriver i DN vad bänkklottret utsäger och innebär. Regeringen kallar in ett kyrkomöte för att komma åt de misshagliga.

Sånt här gick då, men är inte läge nu. Det ljusnar vid horisonten, eller mörknar det i sinnet när man kan börja fatta själva ljuget? Och vad jag nu skrivit är detta: De som hade bestämda intressen att avgränsa och svartmåla, såg till att med alla medel - också lögnen och sveket - driva igenom sina intressen.

Helle vet 'et

Pastor Helle Klein fick klart besked. Kyrkans Tidnings chefredaktör sparkade henne och ser Seglora Smedjas nättidning som en konkurrent till Kyrkans Tidning. "Se på murvlarna, hur de älskar varandra," som det hette i fornkyrkan eller så.  Naturligtvis kan man ha synpunkter på att två vuxna inte talar med varandra om ett dilemma, men det noterar vi andra närmast.

Vad vet nu Helle? Hon säger att kyrkdebatten skulle må bättre av större mediemångfald, vilket är nys. Kyrkdebatten mår bättre av att hederligt ge utrymme för den måpngfald som är. Kom ihåg att Svensk Pastoraltidskrift (SPT) kom till när Svensk Kyrkotidning (SKT) konsekvent inte publicerade de bidrag han ogillade. Kom också ihåg att SKT hålls under armarna av Kyrkans Tidnings bolag.

Att Helle Klein var illa ute kunde den som läste Torsdagsdepressionens insändare fatta. Under direktor Nilsson på Ersta - ett berg! - öppnade sig en avgrund när han läste pastor Klein. Kyrkoherden Olof Lönneborg (S) var förvånad och beskrev Kleins argumentation som maktens tal.  Det är väl rätt - men så har Helle kunnat agera i åratal. Att somligt nu ska kallas teologi är en sak. I sak är talet politik och ideologi, alltså inte skriftutläggning, inte komplikationer tillsammans med kyrkofäder och kyrkomödrar århundraden igenom.

Förr i världen sa man att kyrkomötet skilde sig från riksdagen för där fördes sakdebatter. Förr i världen - d v s någonstans för 33 år sedan, för då kom det första tecknet på partipolitisering när en ledamot omedelbart efter ett klubbslag i plenum kallade S-ledamöterna till samling. Det var då ett brott mot decorum.

"Seglora smedja är en tankesmedja som funnits i tre år i kyrkans närhet", läser jag på Seglora Smedjas hemsida. Hur nära då? Och vad med "kyrka" om Smedjan ordnar gudstjänster med egna präster? Menar man den kyrkoorganisation som bidrar ekonomiskt? 150 000 och en stiftskollekt från Stockholms stift och vad står Sofia församling för? Vilka är de andra bidragsgivarna - en inte ointressant fråga när det gäller ett opinionsinstitut. Det är ju kunden som bestämmer vart kusken styr när allt kommer till allt.

Nu ska jag inte dölja att det finns andra sätt att bedriva teologiskt arbete, insatser som inte får en krona i subsidier. aKF och SPT, Kyrka och Folk antar jag. Helt ointressant är det inte.

Vad kommer nu att hända? I de fina klerikala salongerna kommer bekymmersamheten över tonläget i debatten att breda ut sig. Nu är det i de egna leden det hojtas och bnlir ovänligt. Det var bättre förr när man hade kvinnoprästmotståndarna att avleda allt missnöje på. Då kunde den egna oenigheten döljas.

När jag läste nyheterna från den klerikala murvelkalabaliken slogs jag av ett talesätt: "Inga träd växer upp till himlen." Ordförande Mao talade. Helle vet 'et nu.

måndag 27 februari 2012

Tja eller tjat

"Tja" kanske är det rätta svaret på samtidigheten, "tja" i stället för att tjata sitt vanliga. Världen vill bli debdragen och den vill bedra, den vill vända rätt i orätt och vi ska stå som tyst staffage. Men gårdagen manade oss att stå emot prövningarna och av den knepiga psalmen 183, Som sådden förnimmer Guds välbehag, kan man lära sig scoutaktig hurtighet: kraft, vilja, svikt i steget. Vi är inte långt från generalen von Döbelns "ära, skyldighet, vilja".

Det knepiga i den psalmen är läran om de två måtten, en lära som är fariseism: "men mät mig, Gud, med din mildhets mått en gång på uppståndelsens dag". Den fariseiska tanken är att Gud har ett särskilt mått för sina fromma, mildhetens mått. Särskilda regler för mig, alltså. Vart tar Jesus vägen med den synen? Vad gjorde han för alla på korset? Lasse Lucidor har fått till det bättre: "Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer." Måttet är detsamma för alla men Frälsaren är också frälsare för alla för han har dött för alla.

Detta skrivet är det dags att öppna försändelsen från Svenska Kyrkans Unga, som den 24 januari hade stort lanseringsjippo för ett "utbildningsmaterial för tro, hbt och sånt". Svenska Kyrkans Unga driver ett projekt tillsammans med Sveriges förenade hbtq-studenter, KRISS och Sensus Stockholm-Gotland. Till och med augusti i år är satsningen finansierad av Arvsfonden.

Medlemstidningen Troligt ger besked. Det skapas idéer att det är mer okej att vara heterosexeull. "Vilket det ju såklart inte är." I den heteronomativa testen får jag besked: "Man är inte nmer normal bara för att man är heteronormativ."

I medlemstidningen Troligt får jag lite bibelundervisning också. Temat är att Jesus bryter norm en på olika sätt - avvisar skilsmässa, sätter vänskapsrelationer högre än familjerelationer och uppmanar sina lärjungar att visa osjälvisk kärlek. Mark 10:2-9, Mark 3:31-35 och Joh 13:34-35 får jag som referenser.

Davids och Jonatans vänskap, 2 Sam 1:17-27, tas upp: "Jag sörjer dig, min broder Jonatan, du var mig mycket kär, din kärlek mer för mig än kvinnors." Det ska väl uppfattas homoerotiskt, antar jag- Höga Visan 2:2-7 läser man också: "Som ett äppelträd i skogen är min vän bland de unga männen. Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig." Noomi och Rut är förstås med, Ruts bok 1:16-17: "Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag."

Det är väl det jag gör. Stannar. Citaten räcker för att förstå.

Svenska Kyrkans Unga vill ha min kollekt den 25 mars. Tja. Men hur var det jag sjöng i högmässans psalm i går: Gå dit dig Anden sänder, och mot de makter väpna dig som rätt i orätt vänder. Ska jag då ge ekeomiska bidrag till dem som vänder rätt i orätt? Och hur ska kollekten pålysas?

söndag 26 februari 2012

Omöjliga psalmer

Omöjliga psalm-gudstjänsten innefattade
Fädernas kyrka (169 i 1937 års psb), 74, Du som gick före oss, 87A, Våga vara, 331, Ljus av liv (Mose gav oss lag och krav - nä!), 183, Som sådden förnimmer (läran om de två måtten är klassisk fariseism), 619:1-3, Jag går mot döden (den klassiska men aldrig nu nyttjade begravningspsalmen) samt 622, Att ta farväl. Nio versar sjunger man i Danmark men inte på vår sida sundet fast på vår sida om Kalmarsund, som ni nu förstår!)

Guidad tur genom några psalmer, som en gudstjänstfirarna sa när han gick. Men jag försvarade samtidigt poetens frihet, licentia poetica.

Ska vi ha tre gudstjänster per söndag måste någon av dem vara lite annorlunda, tänkte vi. Och jag har haft glädje av dem alla. I Högby bad vi Te Deum i anledning av prinsessans födelse men vi vidgade perspektivet för det sägs vara 18 barn på gång på norra Öland. Jag undrade om pappan har motorcykel...

Undervisning

Kyrkomötet vill ha en undervisningsplan och jag kan undra hur den blir. När jag vaknade denna söndagsmorgon tänkte jag lite. Är inte det som kallades "livsfrågepedagogik" den kristliga motsvarigheten till rödvinsvänsterns och kulturliberalismens själsfulla utgjutelser? Hörddudduddu-stuket, liksom? Och är inte Kyrkan alla år igenom en intellektuell rörelse med böcker? Alla vet att Paulus läste på sina resor och pocketboken är alls ingen modern uppfinning.

Vad ska undervisningen förse oss med? Kunskap om kristen tro så som den möter i Skriften, förstås, men också historien igenom som teologi och historia. Jag ser att bibelstudiet är på avskrivning i Svenska kyrkan. Dogmatik läser vi på Öland. I pastoratet läser 110 personer i olika smågrupper Folke T Olofssons bok Fullkornstro, ett förhållande som jag kanske inte uppfattar att kyrkoherden själv tycker är fantastiskt. När jag frågade om stiftet inte skulle vilja följa projektet på plats, dvs se hur de självstyrande grupperna fungerar och hur det hela kan knytas samman med många som möter författaren och varandra, fick jag först inget svar och därefter ett erbjudande att skriva och berätta om satsningen. Det händer att jag alls inte är förvånad över stiftskansliers dåliga rykte. Nu var det sagt.

En undervisningssatsning kanske ska ta sitt avstamp i den gudstjänstfirnade församlingens behov? Läs och upplev-konceptet, alltså. En kyrkokristen har trons basfakta och ser dessa fakta just som - fakta. En kyrkokristen behöver inte kunna redogöra för dogmhistoriens vindlingar men ska ha lite pejl på vad Svenska kyrkan bekänner och kunna känna igen det i Kyrkan i stort. Den svenska historien blir till sist obegriplig om man inte förstår att Kyrkan byggde landet. Egentligen är gudstjänstfirandet bas för kunskapsbehovet för Kyrkans frågor är till sist alltid människors frågor.

Vi behöver också en struktur för lekfolksutbildning, inte minst att ta vara på många pedagoger och pedagogiska naturbegåvningar som kan göra viktiga insatser. Förr blev sådana ianspråktagna som söndagsskollärare. Nu används de inte alls. Varför har vi inte smågrupperna i allehanda frågor som kan ledas av den sortens kompetenser? Jag kan årerkomma till frågan om kvinnor som lärare i församlingen men jag tror att det var här man missade på 1950-talet. Kan det vara så att Gud, som vet allt i förväg visste, att den svenska staten skulle omvandla den svenska skolan så att kristendomsämnet försvann och därmed tillgången till baskunskap för de många - och att detta var en utmaning inte minst att förbereda en kvinnlig kyrkotjänst av det slag Margit Sahlin en gång talade för?

Jag vill förstås mindre se en av kyrkostyrelsen utfärdad läroplan. Jag vill se en mentalitet där teologi får vara roligt vetande och ägnas just åt läsande och upplevelser.

Så tänkte jag i gryningen, steg upp för att fira en uppsättning högmässor och kl 15 i Persnäs gudstjänsten Omöjliga psalmer. Vi sjunger de som är omöjliga - i text eller ton. Jag funderar lite över dem, avrättar någon, malträterar samtiden genom att hålla fram någon psalm som samtiden gjort omöjlig och roar mig själv lite i alla fall. Psalmen kanske säger det vi inte vill höra och därför behöver höra?

lördag 25 februari 2012

Lördagsfundering

Vart tog de erfarna församlingspräåsterna vägen, de som var församlingspräster inte bara i hjärnan utan i ryggmärgen och med ett hjärta som brann? De hamnade i vart fall sannolikt inte bakom skrivbord på de olika kyrkliga kanslierna. Det kan man kanske förstå men lika mycket förstå att det borde finnas stabila erfarenheter av församlingsliv också bland dem som skriver framtidsplanerna. Vilka av biskopatrna är just erfarna fölrsamlingspräster? Fundera!

Risken är överhängande att folkkyrkan faller ner i ett av sina två diken. Det ena diket är att bli en kyrka för folket. Det andra att bli en folkets kyrka.

I Einar Billings folkkyrkoteologi ligger fokus på prästen och folket blir ett objekt för prästens möda. I modernare tappning blir folket ett objekt för det kyrkliga arbetslagets möda, som bäst kompletterat av lite frivilliga medarbetare, som går in i den så kallade verksamheten.

I JA Eklunds folkkyrkosyn är det det kristna - svenska - folket som tar ansvar för sin kyrka. Hans svärson Gunnar Hultgren tänkte nog så och under hans tid som ärkebiskop kunde den s k socialetiska delegationen satsa på en folkets ansvarsmodell, dvs förse de kyrkokommunala organen och dess partipolitiskt tillsatta med teologiskt alibi för kyrkopolitiska kraftgärningar. Prästen blev mer av en tjänsteman åt det kyrkokommunala och  i likhet med vad som skedde i annan offentlig förvaltning anställdes alltfler. Spomliga med överraskande usel kompetens. Producent-konsument-mönstret bröts inte. Socialetikernas stora hotbild var det gudstjänstfirande folket, enkannerligen om detta folk hade en högkyrklig touch. Med hjälp av "kvinnoprästfrågan" var det relativt enkelt att komma åt de misshagliga. Så skedde under några decennier men därmed gjorde sig Svenska kyrkan kvitt de band som fanns till den gamla församlingsrörelsen, den som högkyrkligheten knutit an till.

Visst kan man tala om vikten av pastoralteologi också i de fina kyrkliga salongerna - men finns det plats för det gudstjänstfirnade folket och räknar man i praktiken med den karft som utgår från den gudstjänstfirande församlingen - och inte bara från individerna eller ens från individer i förening? Detta tror jag är den avgörande frågan. Den präst som inte kan tänka stort om sin (kanske lilla) gudstjänstfriande församling och steg för steg rusta den, kommer till sist bara att bli en producent på en kyrmpande tjänstemarknad med något osm folk inte alls vill ha eller vill ha då och då. Det håller inte. Bortom slagord om att mydiggöra församlingen och allt sådant handlar det om att ta den vanliga gudstjänstfirande församlingen på allvar. Präster kommer och går. Församlingen ska bestå. Och församlingen måste rustas. Vad det bettyder vet förstås den erfarene församlingsprästen till dels men måste lika idogt söka efter vad som kan motsvara församlingens dagsaktuella behov. Majeutik är en syssla av betydelse för en församlingspräst. Förlossningskonst, alltså. Det finns i en gudstjänstfirande församling sådant av kraft och entusiasm samt kompetens som prästen likt en barnmorska ska förlösa.

Kan det nu vara så dystrert, att de präster som inte kan majeutiken ersätter sin bristande kompetens med att bli LEDARE vid ett skrivbord? Ledare? Snack. Men chefer kan de bli. Det är det hela. Och det räcker inte.

Jag tror inte ett smack på den förnyelse man försöker åstadkomma i Svenska kyrkan just nu. Jag tror obetingat på KYRKLIG FÖRNYELSE - men det är något annat. Bottenlägen kan deprimera men också utlösa en bottenlägets optimism. Varför ska man gå sin väg när man inser att mycket är kört? Kanske var det just för en situation som denna du kallades att bli kristen i det sammanhang Gud satt dig i? Svenska kyrkan för de flesta av oss, alltså.

onsdag 22 februari 2012

Dumhet bortom gräns

I mogon blir det tidig uppstigning ty Stockholm hägrar. Kyrkostyrelsen ska besöka Stockholms stift. Alltså får det bli en stillsam blogg innan askonsdagsmässan som ni kan avnjuta när jag fraktas till min födelsestad.

Näthatet har varit tema. Nu har Kyrkans Tidning vikit ner sig för Helle Klein, som anklagat tidningen för att blunda för näthatet. De gammalkyrkliga fäderna hade måhända sagt att det är lika bra att näthatet får komma ut så att allt kan bli rent efteråt - men det är tydligen inte den andliga hållningen nu. För detta hade min avhållne vän Rolf Ture respekt, såg jag i en kommentar. Han frågade artigt Helle Klein om hon inte gör detsamma som de hon klagar på när hon talat om de medverkande vid den teologiska fortbildningen i Visby och kallat dem mörkermän. Svaret han fick var belysande: "Jag anser att kvinnoprästmotstånd och homofobi hör till den mörka delen av kyrkans teologi genom historien."

Analysera satsen. Auktoriteten är pastor Klein själv. Hon anser. Då är det tydligen så. Men därmed har hon fria händer att förfara rättfärdigt mot de orättfärdiga och eftesom de är orättfärdiga, blir också ett orättfärdigt agerande (lögner, svek, löftesbrott) uttryck för rättfärdigheten.

En annan kommentator ger henne understöd med argumentet: "Gamla förlegade åsikter och tradiitoner MÅSTE kränkas för att sammhället (sic! DS) ska utvecklas" och Utveckling gör ont". På den här sidan 1945, bortsett från Röda kmehrerna, har jag nog aldrig sett denna tanke uttryckas så tydligt. Tredje rikets tänkare har fått sällskap. Här är de som deklarerar att doktorns kniv gör ont men gott när de olämpliga opereras bort. Och därmed försvinner seriöst teologisk arbete - påven och Luther och en del annat. Pastor Klein kan man annars fundera över. Har hon någonsin framträtt och levererat oss några andliga insikter? Har de inte alltid, säger alltid, varit ideologiska sanningar, alltså politik?

Vår vän ärkebiskop Wejryd har på senare tid både agerat i frågan om svensk vapenexport (och ingen har ställt frågan om det trots allt inte är bättre att bli skjuten med ett svenskt vapen än med ett franskt på samma sätt som man vill bli påkörd av en luxuös Vovo, BMW eller Mercedes och inte av en vanlig Renault eller Peugeot, om man nu ska bli påkörd vill säga!) och tvångssteriliseringarna. Nu handlar det inte om de historiska tvångssteriliseringar, de som svensk socialdemokrati bär ett mycket stort ansvar för, utan andra - och där agerar SAP kraftfullt. Vid könsbyte ska en kvinna kunna behålla sina äggstockar och därmed som man kunna föda barn. Detta sa Svenska kyrkan för fem år sedan nej till. Kanske inte längre.

Ärkebiskopen har ändrat åsikt. OK. På vilket underlag då? Kyrkostyrelsen har grundligt bearbetat frågan, skriver han - och det är möjligt - men faktiskt inte under det dryga år jag varit med. Inte en rad har jag sett som problematiserat och sedan löst upp problemen.

På mitt enfaldiga sätt tänkte jag att en kvinna som byter kön till man väl får dela samma villkor som jag, jag kan som man inte föda barn. Här är en kvinna som ska äta kakan och ha den kvar, om jag fattat saken. Och det ska man alltså kunna numera. Kön är en konstruktion och inte något Gud lagt ner i skapelsen. OK igen. Men var är det material om saken som kyrkostyrelsen redovisar efter att grundligt ha bearbetat frågan. Det finns självfallet - men var? Vad har ärkebiskopen läst när han beskriver att han satt sig in i frågan djupare de gångna åren, alltså från 2007 eller så? Eller kan man misstänka att vi här ser en ny ideologisk position, dvs politisk ideologi förvandlas till gudsprat, dvs teologi - men egentligen ideologi, ett uttryck för dominerande intrssen, lik förbannat?

Jag ska umgås med ärkebiskopen och kamraterna i morgon. Jag får nog veta vad de läst så att jag kan läsa ikapp. Under tiden ska jag fundera över ärkebiskopens definition: "Kyrkor ska ge rum för människor med olika bakgrund, för livstolkning, upplevelse av det heliga, av uppmuntran och gemenskap." Vart tog själva budskapet vägen - bekännelsen och vart tog den där Jesus vägen? Är det inte ihop med honom vi kan tala om det heliga och få uppmuntran genom Anden och gemenskap kring Jesus? Livstolkning - var detta verkligen det Jesus kom att ge oss?

Under fastetiden hade jag tänkt skriva några bloggar om hur vi skulle kunna börja ett försoningsarbete i Svenska kyrkan. Jag inser att mitt sätt att tänka försoning är totalt överspelat. Jag tänkte att vi var mer överens om Kyrkans själva idé och existensberättigande än vad vi uppenbarligen är. Jag kanske skriver ändå. Historien är en domstol. Vi får se.

Nu går jag och korstecknar mitt folk och säger: Omvänd dig och tro evangelium! Det behövs i en tid med dumhet utan gräns.

Grundfrågor

Kyrkans tidning kan man läsa på nätet och i går publicerades ett inlägg avkomministern Helena Myrstener. Jag läste frågan om det finns "något slut i sikte på det ensidigt manliga språkbruket som norm för Gud?" Påhaksfrågan också: "Hur länge ska vi behöva stå ut med detta?" Slutsatsen av att säga "Han" blir svår: "I värsta fall blir Gud likt en grånad tjänsteman i kostym och slips." Det invanda och inlärda gudsbegreppet är ett problemkomplex att ta tag i. I stället ska vi säga hen om Gud.

Man kan förstås svara klassiskt att Gud är ande men kanske är det rimligare att påstå att grundproblemet i Svenska kyrkan faktiskt gäller vad Uppenbarelsen innebär. Har Gud uppenbarat sig, alltså avslöjat sig, eller är Gud till sist den konstruktion vi använder för att göra livet lite mer hanterligt - och därmed underkastad krav på förändringar, dvs de förändringar som Svenska kyrkan behöver "för att vinna trovärdighet för vår bekännelse" - genom att ändra, alltså, så hur mycket bekännelse handlar det då om?

Är tron en deposition som vi förvaltar eller något annat? Och vem tror på att Gud är en grånad tjänsteman i kostym och slips och inte med vår bekännelse ett mysterium? Rätt många, tydligen?

I somras kom en artikel i danska Kristeligt Dagblad som hette "Kvinder bygger om på Gud". Den refererade an undersökning i Danmark där kvinnor visade sig ha en förändrad gudsbild: "Forandringen i gudsbilledet giver mere plads till individet og mere frihed til at bestemme selv". Lektor Peter B Andersen ser detta vara en förälängning av könskampen, som det heter. Gud blir en andlig kraft och rätt frikopplad från det där med Bibel. Naturligtvis får det konsekvenser när denna syn hamnar i predikstolen och då blir det faktiskt lite synd om de svenskkyrkliga, som antingen då ser sig andligt hemlösa eller manade att ta upp kampen för Kyrkan i sin egen kyrka, den första hållningen mestadels. Vill man läsa danska, läser man www.kristeligt-dagblad.artikel/425346:Kirka---tro---Kvinder-bygger-om-paa...

Marschen genom institutionerna talade Rudi Dutschke på sin tid om. Det är många som marscherat och nu sitter de så till, att de kan kommendera oss andra. "Säg hen", ropar de. "Hen" säger vi. Eller? Svenska språkrådet har ju gett böjningsformer för hen så saken ska antagligen ses som avgjord.

Askonsdagens morgon förfaller jag till en dysterhet som inte bara ter sig kyrkoårsmässigt motiverad. Att det kunde komma i en del galningar i prästerskapet hade jag klart för mig. Det förhållandet kunde balanseras av kloka och teologiskt insiktsfulla  präster. Nu verkar det som om galningarna blivit i majoritet och att hastigheten i utförslöpan blivit skrämmande.

tisdag 21 februari 2012

Att komma ut

En kyrkoherde i Växjö är oppmålter i gårdagens Smålandsposten, pappersupplagan. Han har kommit ut som transvestiten Ann-Christine men bilden förbryllar mig för Ann-Christine bär prästskjorta och vad man än säger om henne så något prästbrev kan hon inte uppvisa. Är hon likväl prästvigd därför att kyrkoherden är det? Kommer hon till jobbet som hon inte fått och inte får lön för utan i stället kyrkoherden? Vad har hon då på jobbet att göra? Hon ska upp i predikstolen, säger kyrkoherden, om någon hävdar att det är olämpligt - men på vilket mandat? Som veniat påp kyrkoherdens ansvar? Frågorna blir många. Men kan det hjälpa upp henne i predikstolen, så säger jag omedelbart att detta får inte ske för det är klart olämpligt.

Kyrkoherden kom ut inför sin församling och hade församlingsafton. Dessförinnan hade arbetslaget fått sig en duvning ev etikkonsulenten i mångfaldsfrågor. Man skulle vara kyrkoherde. Då hade man haft medel att disponera. För egen del har jag inte en spänn, bara ansvar att attestera inköp av oblater, ljus och blommor. Villkoren är olika mellan A- och B-präster. En kyrkoherde kan skaffa fram en konsulent för att ge sitt arbetslag den utbildning han vill att arbetslaget ska få.

Till församlingensaftonen kom ett sextiotal personer och det var tillfälle till frågor. "Det blev en i mitt tycke fantastisk kväll", skriver kyrkoherden. "När kvällen var slut och jag kom hem för att krypa till kojs, kände jag en otrolig stark känsla av ren och skär lycka. Jag vet mig knappt ha känt så någon gång innan i mitt liv." Det är här jag blir bekymrad. Prästeriet är en livsform där egot kan överstimuleras och det är en stimulantia att undvika. Inte för inte drar prästen på sig liturgiska kläder - Jesusponchon och en del annat - så att det ska synas mindre av person och mer av präst, om ni förstår hur jag menar. Tranvestiten klär upp sig och ska bli sedd, det är grejen. Vad är det för poäng med att vara transvestit i en garderob? Fast när tranvestiten gör vad som hör till, blir risken alltid att människor uppfattar detta förhållande mycket mer än de uppfattar det ärende som en kyrkoherde egentligen ska bära fram. Och är det inte så att en komminister flyttade från församlingen när det här med kyrkoherdens läggning blev honom för mycket?

Jag misstror kyrkoherdens tal om Svenska kyrkans öppenhet. Jag misstror hans tal om att komma ut - för jag har aldrig hört honom offentligt protestera mot den politik som genomförts i Svenska kyrkan och som innebär att somliga av oss ska in i garderoben, nämligen de som inte tror att 1958 års riksdagsbeslut är gudomligt. Hade han försvarat den minoriteten högljutt och på Smålandspostens första sida, då hade jag varit mer benägen att tro han öppenhetstal. Å andra sidan, eftersom jag läst boken om de erotiska minoriteterna, finns det väl en del läggningar som står på skamlistan. Vad hade hänt om kyrkoherden kommit ut som pedofil (sådan läggning finns ju) och vad hade hänt om han kommit ut som läderbög och vandrat så klädd i församlingslokalerna? Hade han då mötts av förståelse och beundran för sin öppenhet?

Nu är jag inte så intresserad av kyrkoherdar i Växjö och vad människohjärtat kan få för sig borde inte förvåna. Jag vet att man kan se både präster och biskopar på egendomliga klubbar och det blir nästan tragikomiskt. En biskop i England stannade på ett långtradarfik där de biffiga långtradarchaufförerna brukade hålla till. I toalettbåsen hade man på lite olika höjd borrat hål i väggen. Biskopen stoppade in sitt könsorgan i ett sådant hål. Sedlighetspolisen, som visste vad stället var för något, slog just då till. Det lustigaste var när biskopen vid rättegången skulle förklara vad han gjort. Han trodde, sa han, att man skulle göra så och hade alls inte haft något osedligt syfte. I åratal efteråt skrattade sig det klerikala England igenom den berättelsen.

Människans hjärta är illfundigt.

G&T Monday förflöt lugnt. Kyrkvärden Johan, känd från tv, konstaterade att det fanns gin kvar. I dag blir det värre. Då måste varje kyrkokristen äta nio middagar. Är man transvestit kanske man måste äta 18.

måndag 20 februari 2012

Gin & Tonic Monday idag!

I dag är det Gin & Tonic Monday och den firas i Högby kl 15. Man kan visserligen börja dricka GT redan vid midnatt och fortsätta till midnatt men det tycker jag är att ta i och följderna kan bli lite besvärliga. Ansvaret är i år kyrkvärdarnas. Förra året bar kyrkvaktmästare Sörman den tunga bördan. Nästa år är det - Deo volente - prästen igen. Men är inte det hela förskräckligt och ett glorofierande av sprit mer än av enbär? Borde inte kyrkoherden inspektera verksamheten? Förra året var det så oturligt att jag måste köra bil på kvällen så det blev ett kopiöst tonic-drickande för min del.

GT är en fjolldrink, säger min vän kyrkoherden i Ärkestiftet. Det är en anglokatolsk dryck också, vilket betyder att den nog får gå för både det ena och det andra. GT dricks av missionärerna efetrsom tonic innehåller kinin och det är verksamt mot malaria. Men när vi ändå är inne på ämnet så blir det konferens om [håbeteologi]. Jag fick en inbjudan.Det är Lunds studentprojekt som ordnar - det projekt som fick massor med pengar av Svenska kyrkan centralt. Samarbetspartner är rpojektet Religion hjärta hbt. Studenter betalar 300:- för resa, mat, boende i dubbelrum och konferensavgift. Konferensen pågår fredag 15 till söndag 13.30. Icke studenter betalar 895.

Förgäves söker jag efter en "programpunkt" som skulle kunna kallas gudstjänst på söndagen - men finner intet, intet, intet. Däremot hittar jag en stilla stund i kapllet lördag kl 21.45-22.00 och det gverkar kväkare på något sätt. På fredagen medverkar en imam som startat en gemenskap för muslimska hbt-personer och Sara Lund (Claes Schmidt) träder fram därtill. Han är från Klippan och var en gång klasskamrat med min svägerska, om nï undrar. Lena Andersson, journalist och författare, leder ett samtal. Henne uppskattar jag och vad "älska" i begreppet "älska sin nästa" betyder kan det kanske vara bra att få veta. Judendom, islam och kristendom ska tydligen belysa temat.

Svenska kyrkans unga och Sveriges Förenade HBTQ-studenter reder ut hur man sprider värderingatr på lokal och nationell nivå för att få en inkluderande verksamhet och om man inte gå på den samtalsgruppen kan man få "tillgång till olika sätt att bemöta fientliga bibelcitat". Frågan lyder: "Hur gör man när man blir slagen i huvudet med bibelcitat?" Jag glömde att Jesper Svartvik också är på plats. Han säger det han brukar säga, antar jag.

Ideologifabrik är väl den mest sanningsenliga sammanfattningen. Denna fabrik finansieras av våra gemensamma pengar och deltagarnas avgifter subventioneras keraftfullt. Så vet vi vad som är verkligt viktigt när det kommer till studentarbete.

GT-måndagen har också en välbehövlig terapeutisk inverkan. Vem vill nykjter åse det svenskkyrkliga eländet? Men hur kommer det sig att de kristliga så kritiklöst blir finansiärer av intressegruppers särintressen? Dert är jag just nu för nykter att förstå.

söndag 19 februari 2012

På egen begäran - prosten Östlund och Ma

Avdelningen "Tjänster och tillsättningar" rymde beskedet att prosten André Östlund "på egen begäran" förklarats obehörig att utöva prästämbetet. Det hade inte prosten tänkt sig när han påpekade att han, som är sjuk, inte ska ha vigselförordnande. Eftersom allt som kan gå fel, går fel vid sämsta möjliga tidpunkt, klantade Luleå domkapitel och biskop till det hela med påföljd att en pensionerad präst bara kunde uppfatta en kränkning. Prosten uppfattades av domkapitlet vara ute för att demonstrera mot enkönade vigslar när han bara var uppmärksam på att en uppsättning pensionerade präster inte fått vigselförordnande med risk att de skulle viga olagligt - utan att inse att det var just ett sådant papper man skulle ha innan man längre fick viga - och att han själv var sjuk och därför inte skulle ha någon vigselbehörighet.

Prostens bitterhet är begriplig. Inser domkapitlets ledamöter att de agerat skamligt? Inser präster och diakoner i Luleå att de inte kan lita på domkapitlet eller på biskopen? Sista ordet i den här historien borde inte vara sagt.

Sista ordet om Ma Oftedal är inte sagt. Nu ska hon skaffa sig rätt att begrava eftersom hon på egen begäran lämnat både prästämbetet och Svenska kyrkan. Hon anmäldes till domkapitlet eftersom hon på något sätt varit inne på reinkarnationsläran och nu skulle svara Stockholms domkapitel i ärendet. Ma tröttnade. Nu ska hon verka i livsåskådningsbranschen i stället för att sprida evangelium.

Jag antar att Ma i sak inte lärde andra underligheter än vad som kan förekomma här och var i Svenska kyrkan. Skillnaden var den, att när Ma sa något, fick det genomslag. Men hur var det? Hade Ma egentligen en prästkallelse? Man kan väl fråga så här post festum utan att uppfattas vara ute efter henne. Om hon hade det - varför stöttades hon då inte bättre utan fick på egen hand orientera sig bort från Kyrkans tro, bekännelse och lära? Om hon inte hade en prästkallelse, varför blev hon då prästvigd? Och, som sagt, hur många lär egentligen som hon?

Svenska kyrkan spricker förstås upp på många sätt nu. Bara de mycket förhärdade tycker detta är underhållande. Vi andra ser kyrkokrisen som ett förhållande i kyrkoorganisationen och i själen.

lördag 18 februari 2012

Fördomskontrollen: Seglora smedja, KT och Hermansson själv

Fördomskontrollen är en nyinrättad kontrollinstitution som syftar till att mäta graden av fördomar. Problemet är förstås att hitta en vetenskaplig kontrollmetod och i väntan på en sådan måste man nöja sig med stickprovskontroll. Vi gör ett försök!

Seglora smedja jagar bloggen Kristen opinion och där är det särskilt Annika Borg som är den misshagliga om man nu inte räknar Helena Edlund, som också blir ansatt. Helle Klein är särskilt upprörd över att Kyrkans Tidnings chefredaktör i Kleins kolumn i bladet strök upplysningen att Edlund ackrediterats som journalist för Sverigedemokraterna under Almedalsveckan. Klein har, meddelar hon, haft en lång mejlväxling med Kyrkans Tidnings chefredaktör.Klein är uppenbart van vid att få som hon vill och kraftigt störd när hon inte får det - lika störd som av det faktum att Borg tänker annorledes än hon. Det skulle, med andra ord, bli fred i vår värld om bara Klein fick bestämma. Fast nog finner jag det lite patetiskt att den med gåvor och allmänna medel samt kollekt understödda tankesmedjans stora tänkare sitter och lusläser Annika Borg. Förklaringen är förstås den, att Annika är känd och hennes synpunkter kan förväntas få genomslag. Detta stör tankesmedjan! Annars kunde man tänka sig att alternativen i öppen debatt klarläggs och sammanhangen kompliceras ... Det som kallas osakligt kanske kan bringas till sak?

I sammanhanget dyker jag upp. Annika Borg har försvarat att jag bjöds in för att tala om Jesus. Men här kommer den intressanta fördomen. Seglora smedja skriver: "I samma inlägg skriver bloggen om de kvinnor som upplevt obehag inför Dag Sandahls besök i Visby." Nu var jag inte i Visby men eftersom tankefiguren "kvinnoprästmotståndare" dyker upp, skapar Segloras smedjas tänkare sig en passande bild. Fördomskontrollen noterar! Feltänk och felläsningar och felslut är upplysande. Det är inte utan man skulle vilja se en offentlig granskning av Seglora smedja - ekonomi, idé och kompetens. Det är lite för mycket av att halka in på en räkmacka i sammanhanget för att jag ska vara riktigt trygg och lite för mycket av fixering på person och mindre av sak för att jag ska vara riktigt intellektuellt stimulerad.

Kyrkans Tidning rapporterar om domprosten Hermansson och finner honom frikänd. Men detta var inte nyheten. Det nya var tillsynssamtalet och markeringen mot stämplandet av kvinnoprästmotståndare. En begåvad kommentator har sett saken. Nu ska frågan ställas: Är det en medveten policy på Kyrkans Tidning eller handlar det om bristande journalistisk kompetens? Fördomskontrollen slår till och hamnar i förvirring - för det kan vara både - och och båda förklaringarna i förening.

Hermansson har anmälts i härvan med kyrkoantikvarisk ersättning och anklagas för att ha ljugit. Upprördheten över anmälan tycks i första hand gälla att anmälan är anonym. Fördomskontrollen ger vid handen att när indignationen gäller anonymiteten mer än anmälan i sak, då är det lurt. Saken som anmälts är relativt enkel att kontrollera. Vad händer om det visar att Hermansson inte talat sanning och alltså inte insett allvaret att skriva på falska intyg för att få ut ersättningar? Statens man i sammanhanget fick gå. Är det en fördom att förmoda att Hermansson i det läget ryker? Antagligen inte. Saken gäller ungefär ½ miljard kronor årligen för det är vad den kyrkoantkivariska ersättningen hamnar på. Men sådana pengar får det inte fuskas. Fördomskontrollen slår till - det verkar som om Hermansson har allvarliga problem just nu.

.

fredag 17 februari 2012

Domprostens Hermansson igen

Visby domkapitel finner att det finns grund för fortsatta samtal mellan biskopen i dennes uppgift som pastor pastorum och domprosten Hermansson, men Hermansson blir kvar i ämbetet. Han har inte skadat det anseende en präst bör ha.

Varför ska biskopen ha tillsynssamtal? Det får man läsa lite noga i utslaget för att förstå, men den som gör det, finner att utredningen kommit till slutsatsen at domprosten Hermansson vidhållit att komministern Hagberg uttryckt sig på ett sätt som innebar att han ifrågasatte kvinnliga präster. Detta skedde vid påföljande teologiska seminarium åtta veckor senare. Dessvärre kunde både en ordinarie ledamot och en ersättare i domkapitklet, som varit med vid Hagbergs föreläsning, konstatera att domprostens uppgifter inte stämde. Domprosten Hermansson uttalade i Gotlands Allehanda den 11 januari i år att han tycker sig ha blivit rätt citerad och står för vad han sagt.

På vanlig svenska: När domkapitlet kollat den s k storyn, konstaterar domkapitlet att Hermansson inte talat sanning och att han står fast vid sin osanning.

En av ledamöterna skrev ett särskilt yttrande och menade att domprostens yttranden om biskop Urwin borde tagits upp. Man kan förstå att ledamoten menar att Hermansson kan misstänkas ha splittrat prästerskapet i stiftet. Ledamoten anser beslutsunderlaget vara ofullständiugt och reserverar sig mot beslutet. Han ville alltså gå längre!

Allt detta är intressant. Jag kan inte minnas ett enda fall där biskopen ska ha tillsynssamtal med domprosten, domkapitlets vice preses, biskopens ställföreträdare. Men intressantare blir det! Jag citerar:

"Domkapitlet konstaterar att benämningen 'kvinnoprästmotståndare' i såväl samhällsdebatt som inomkyrklig debatt i allmänhet har kommitr att användas som en nedsättande beteckning. Att utan stöd i vad en präst i Svenska kyrkan sagt eller skrivit påstå att denne skulle ha uttryckt sig vara avvisande till den av kyrkomötet antagna ordningen med kvinnliga präster får mot denna bakgrund anses vara ett agerande som är ägnat att utsätta prästen för andras missaktning."

Domprosten Hermansson, domprosten Hermansson! Så det kan bli med det som uppfattades vara så framgångsrikt. Nu faller domen och syftet med det framgångsrika uppfattas vara att kränka.

Det kommer mera! Domprosten Hermansson har anonymt anmälts till domkapitlet igen för att han ska ha ljugit i bidragshärvan. Miljontals kronor i kyrkoantikvarisk ersättning hade utbetalats, papper hade undertecknats att arbetena var utförda - och det var just detta de inte var. Svenska kyrkan polisanmälde saken genom generalsekreteraren. Nu menar anmälaren att Hermansson ljuger när han påstår att han betalade tillbaka pengarna så fort han fick veta att utbetalningen var fel. Anmälaren menar att Hermansson betalade tillbaka först efter påtryckningar. Domkapitlet ska undersöka saken. Det är nog fler som borde undersöka turerna, för det handlar om en statlig ersättning där ingenting får bli fel, enligt min ringa mening.

Domkapitlet konstaterar alltså att domprosten Hermansson fört fram osanna uppgifter om vad komminister Hagberg sagt och anser uppenbarligen att domprostens m fl agerande varit ägnat att utsätta komminister Hagberg för andras missaktning. Det var bra att det blev sagt offentligt. Nu återstår att läsa Kyrkans Tidning och avisorna på Gotland samt - för min del - börja förbereda den dubbelföreläsning (mot konsultarvode!) om ämbetskonflikten i Svenska kyrkan, som stiftet säkert kommer att be mig hålla. Jag kan lova att den blir bra och värd varenda krona, faktiskt mer värd än de föreläsningar biskopen em Koskinen tar emot arvode för.

torsdag 16 februari 2012

Kön

Personalutskottets protokoll kom. Norra Ölands Kyrklig Samfällighet ståtar med ett sådant - befolkat rakt igenom av kvinnor. Jag påstår inte att det är något fel på ledamöterna - men hur var det med enkönade miljöer i det kyrkliga?

På samma sätt är det, som ni vet, med dem som leder arbetet med ny kyrkohandbok. Kvinnor. Inte en man inom synhåll. Med tanke på de feministteologiska böcker vi läst måste resultatet bli feministisk teologi iscensatt som kyrkohandbok. Bara om man tar tillvara både kvinnors och mäns kompetens markeras den fullhet Gud ville i skapelsen.

Nu är ord en bransch. Fakta en annan.

Vad vi bevittnar sedan 1840-talet är männens övergivande av den kyrkliga gemenskapen. Callum G. Brown har beskrivit processen i England. Där lämnade männen det kyrkliga på 1840-talet och kvinnorna tog över. De byggde en frivillig kvinnlig kultur - på god tyska Kinder, Küche, Kirche (barn, kök och kyrka) - och denna kultur höll till mitten av 1960-talet, då de brittiska kvinnorna blev yrkesarbetande. Parallellerna med Sverige är förstås inte exakt lika och antagligen är det först på 1860-talet som karlarna lämnar det kyrkliga med undantag av att de sitter i de organ som styr ekonomi, dvs i pastoratens styrelser. När det var kyrkostämma i Ormesberga kom karlarna. De väntade till slutad gudstjänst på kyrkbacken och gick sedan in i skolhuset och röstade i allsköns frågor. Den späde yngling som sett detta och hört Moderns skarpa ironier om fenomenet, har lärt sig något för livet.

Nu är det annorlunda. Kyrkan är kvinnors domän. Är det bara elakt förtal när det sägs att enkönade miljöer inte har någon överlevnadspotential? Jag frågar inte vad vi kan göra men när jag ser hur de kyrkliga arbetslagen ser ut, är det arbetsplatser som oftast ska betraktas som kvinnliga. Det är kvinnor som förmedlar pyssel och kanske lite Jesus till unga grabbar - och därmed vet de unga grabbarna vad som gäller om tron. Egentligen är allt detta ett elände. Det är ett logiskt elände, det medger jag. Men ett elände. Salig biskop Hellström påpekade också, okänsligt nog, att själva den kyrkliga miljön med kyrkkaffe var borgerliga fruars umgängelseform på 1800-talet. Den togs restlöst över som församlingarnas livsform.

Allt detta bara på grund av ingressen över deltagare vid personalutskottets sammanträde.

onsdag 15 februari 2012

Strukturutredningen

Upprördheten var inte att ta miste på. Det verkar, löd argumentet, som om Strukturutredningen gått igenom innan remissutfallet publicerats och diskuterats och innan egentliga beslut fattats. Situationen gjorde min vän upprörd. Jag förhöll mig mer cynisk. Är inte stukturutredningen ett ideologiskt uttryck för och ett praktiskt hanterande av det rådande läget?

Ett par grundläggande krav kan inte längre upprätthållas. Dels handlar det om att det i församlingen ska firas gudstjänst varje vecka, dels om att det ska finnas förtroendevalda. Nu blir kraven enklare. Bortom alla ordridåer blir pastoratet församling och församlingen blir ett distrikt - även om församlingen inte kallas församlingen och distriktet inte distrikt, om ni hänger med. I distriktet finns ett litet distriktsråd och gudstjänstkravet tas bort - hur många gudstjäntsre man vill fira beror på. Kanske 8-10 per år? På det här viset kan den partipolitiska strukturen, läs S och C, upprätthållas, pengar hanteras och personal som passar anställas.

Alternativet är ett enda - att bygga levande församlingar. Det kan entusiastiska präster fortfraande göra men med Strukturutredningen på fritid och utan besvärande mycket resurser. Att saken de facto gäller en gigantisk reträtt, kan man enkelt konstatera.

Därmed över till min förestående pensionering. Saken är enkel. Jag kan på intet sätt styra vem som kommer efter mig - och min församling lika lite. Beslutet om den saken fattas i Borgholm av kyrkonämnden. Det jag kan göra är det varje präst kan göra - medvetandegöra. Men jag vet sedan mer än 40 år hur enkelt det är att kyrkopolitiskt köra över den gudstjänstfirande församlingen.

Kanske en del kristliga nu likväl ägnar sig åt glädjeyttringar. Götebors Stadsteater ger pjäsen Bibeln. Vad är det tecken på? Andligt intresse? Säkert. Men det är en pjäs: "Vi behandlar inte det här som helig text" och författare och regissör ska gå förbi 2000 år av tolkningstradition. Det är det gamla vanliga - människor läser utifrån egna preferenser. Det blir som det blir och oftast blir det man tror vara teologi egentligen ideologiu, samtiden speglad.

När allt kommer till allt är det nog så enkelt att Bibeln är bäst i Kyrkan - där är Skriftens sammanhang. Men ironin ska man inte missa - å ena sidan en Strukturutredning som demonstrerar den ordnade eller oordnade reträtten, å andra sidan en andlighet så påtaglig att Bibeln kan bli pjäs på Stora Scen.

tisdag 14 februari 2012

Till ärkebiskop Sundbys försvar!

Vår vän Populisten tillskriver helt felaktigt ärkebiskop Sundby citatet men rätt ärkebiskop är Anton Niklas Sundberg. Och ska citatet rätt återges är handlar det om skenhelighet. Näst skenhelighet är små brännvinsglas det djävligaste jag vet.
Det var fromt tänkt av ärkebiskopen. Citatet riktas mot den poserande kristendomen.
Till Populistebns övriga frågor ska ag återkomma i ett nytt inlägg.

4-3

Från lantegendomens övre etage såg jag inte att det snöat och denna bristande insikt förryckte transporten till kyrkan i söndags i tiden. Jag kom med andra ord för sent. Det var något som kallas söndagsmässa. Jag kom till något som prästen sa var "dagens bön". Då hade väl prästen sagt "god dag" på ett klerikalt vis och en psalm var uppenbarligen avsjungen.

På plats i bänk nr 12 mönstrade jag skarorna. 4-3 vann kyrkobetjäningen med över oss andra: kyrkvärd, kyrkvaktmästare, kantor och kyrkoherde och så vi andra, alla 60+. Gamle handelsman med hustru har flyttat till stan. Det var en betydande reduktion av antalet gudstjänstfirare i den församlingen. Där två eller tre församlats i Herrens namn är Han efter sitt löfte med. Likväl blev jag moloken!

Här är en kyrkoherde, en A-präst. Nog borde han mönstra stora skaror och inte bara en handfull här eller där som vi i B-laget mönstrar. Nå, i min församling blir jag sur om vi är färre än hundra i församlinegns samlade gudstjänster. Här var nu en mer värdefull präst än jag (det är bara att kolla lönebeskedet) och likväl bara två och en tillresande. Till denna församling ska jag flytta som pensionär, Deo volente. Jag ska sitta hänvisad till de gudstjänstordningar kyrkoherden i sitt allvisa råd anammat - och han kan i framtiden välja mellan tretton nattvardsböner som damerna i gudstjänstutvecklandet fått ihop. De präster som älskar sin vana att lura sig själva, tröstar sig med att det finns vettiga alternativ så en hyfsad högmässa kan knåpas ihop. Jovisst, så länge de är i tjänst. Men vi som hamnar i kyrkbänkarna ska utsättas för något som vi alls inte kan vara trygga med. Kyrkoherden, för att monomant hålla fast vid temat, välsignar inte sin församling. Han konstaerar att "Herren välsignar" men ett konstaterande är inte att distribuera, som alla vet. Alltså gick jag innan prästen med höjd hand skulle konstatera vad Gud gör i största allmänhet. Den präst som säger "Herren välsigne" uttalar en performativ sats, det prästen säger, händer just då!

4-3 - och den ekvationen håller förstås inte. Nu ser jag fram emot alla fromma bortförklaringar och hänvisningar till fromma förhoppningar i kommentarfältet. Min egen analys är enkel. Det vi bevittnar är en katastrof. Frimodig kyrka måste ta tag i den här sortens frågor, demaskera eländet men också konstruktivt söka nya vägar eller gamla vägar framåt - hur det nu ska sägas.

Men var det inte nåpgot i den här vägen vi varnade för, unga högkyrkliga präster, när det var 1970-tal? Skrev vi inte analyser (böcker) och höll föredrag om saken? Fick vi inte rätt? Hur kom det sig?

På norra Öland fortsätter begravningshysterin. Åtta begravningar under februari månad i min församling...Det är mycket det, räknat på tvåtusen kyrkotillhöriga.

fredag 10 februari 2012

KG Hammar

Är det inte konstigt att det som ter sig så fint där uppe i de finare salongerna, utlöser återkommande munterhet här nere. Som prisandet av de fina. Nu KG Hammar som fått Teologifestivalen 2012 års festivalpris Silverkeruben. Vilka som satt i juryn vet jag inte. Lillasyster Hammar engagerar sig i Teologifestivalen, det har jag kläm på i alla fall.

Nu kanske inte kerub är det ord jag tänker på när jag tänker på KG men i alla fall. Han får utmärkelsen för att juryn finner att han arbetat för att göra teologi till allas egendom. Det är precis det som varje präst sysslar med i sin förkunnelse och sitt studiearbete, trodde jag. Vad gör präster annars? Vad är det särskilda med KG i detta stycke? Att han var ärkebiskop? Att hans informationsman Johan Hasslow lyckades med sin introduktionsstrategi av ny ärkebiskop?

Juryn lyfter fram KG:s förmåga att väcka starka reaktioner. "Genom att vägra uttala absoluta sanningar har han lockat - och tvingat - människor att göra sina egna ställningstaganden. Som orädd debattör - i skrift, tal och debatter - har han berört och ibland upprört och starkt bidragit till teologisk utveckling."

Det är inte utan att jag skulle vilja se hur det där med "teologisk utveckling" definieras. Att KG fungerat som ideolog, det fattar jag. Men det är skillnad på ideologi och teologi. Den förra är samtida, den senare en dialog genom tid. Den förra uttrycker samtidens dominerande intressen, den senare den erfarenhet alla de heliga i alla tider har skaffat sig.

Det där med "absoluta sanningar" fascinerar. KG Hammar håller sig med en uppsättning sådana och agerade som ärkebiskop utifrån dem. En del absoluta sanningar för dagen återfinns i Kyrkoordningen. En sådan absolut sanning för dagen återfinns när det handlar om ämbetet, en annan om partnerskapsvälsigensle och sedan enkönat äktenskap.

Nu ska inte KG häcklas för vad en jury hittat på och han blev säkert glad för sin Silverkerub. Det mest fascinerande är dock själva tilltaget där uppe på höjderna - "asinus asinum fricat" eller "les bon esprits ses rencontrent", vilket i handfast översättning betyder "den ena åsnan kliar den andra" eller "skönandarna möts".

Jag kan lite Strindberg, 100 år död, som ni ser.

torsdag 9 februari 2012

Torsdagsdepression utan Torsdagsdepression

Det blåste över norra Öland mer än det snöade i går kväll och i natt med resultat att snön drev. Inga tidningar i morse och det kändes faktiskt deprimerande att inte få Torsdagsdepressionen. Att värmepannan stannat, underlättade förstås depressionsmakandet. Men hav tröst! Min vän rörkrökare Bergman kom, sedan jag förklarat dilemmat, och ordnade värmen medan jag var på personalsamling och där i gemenskapen återfanns ett ex av Kyrkans Tidning, som tidningsbudet i vart fall kunde bära ut 14 km söder om Högby. Jag blädderade bara så hastigt med påföljd att depressionen inte blev så djup - men
det jag såg räckte.

Prästprotesten mot Sandahl återgavs. Jag såg ingen ledarkommentar som oroade sig över det svenskkyrkliga klimatet. Klimatförstöringen är ju annars i full gång. Alltså får jag ta i ett par komplikationer själv.

Jag läste kommentarfältet på Helsingborgs Dagblad - och ett par insändare i papperstidningen därtill. Den enda möjliga slutsatsen måste väl vara den, att de kvinnliga prästerna är illa ute?

De som ger ämbetsreformen sitt stöd argumenterar slafsigt, intellektuellt oredligt. Man får veta att jag står "för en åsikt som dömer alla kvinnor som är präster" Kvinnoprästmotståndarna ägnar sig åt "hets mot haölva jordens befolkning" när de påstår att "kvinnor inte är lämpliga som präster" - Maria Svensson är modig som vågar protestera "trots den förföljelse som äger rum av kvinnliga präster" - och beslutet som togs demokratiskt men betvivlas av somliga "är ett bevis på att det fortfarande finns män som tycks skrämmas av kvinnor". Med en som tänker så om oss som inte övertygats av ämbetsreformen står alltså kvinnliga präster samman? Ett annat inlägg talar om "könsmotståndare" och påminner om att Jesus föddes av en kvinna.

Efter många år ter sig "debatten" alltmer befängd och helt befriad från komplikationer. Insändardebattörernas kunskapsnivå sjunker och ett antal nyare präster lägger sig numera på den argumentationsnivå där anonyma insändarskribenter dvaldes för en dryg generation sedan. Det blir bara dumt alltihop.

Varför finns det då inte en legion präster som reser sig upp och säger att de kräver intellektuell nivå på det som ska vara en teologisk debatt om ämbetet? Och vad blir det för kyrka av den organisation där de som med goda skäl omfattar beslutet i riksdagen år 1958 och ser detta beslut som gudomligt när saken stöds med argument, som uttrycker en funktionell ateism? Finns det inte en hoper manliga präster som tagit sig in i ämbetet och upp i karriären genom att tala dunkelt som plötsligt känner ett obehag, ett tryck över bröstet, när de varsnar vad som faktkiskt sägs av sådana som stöder ämbetsreformen? Och hur är det för begåvade kvinnliga präster? Kommer en känsla av obehag över dem?

Plötsligt skulle det där trycket över bröstet och det lilla obehaget kanske uppfattas som allvarligare än den sedvanliga torsdagsdepressionen?

Detta undrat, måste det skrivas griftetal en masse.

söndag 5 februari 2012

De intoleranta

Det pågår tydligen en insändardebatt om mig i Helsingborgs Dagblad. Den finns i pappersupplagan så riktigt vad som skrivs vet jag inte. Kanske spelar det inte så stor roll. "Nitjevo", som man lär sig att säga när man läser slaviska språk. Jag antar att det knappast handlar om mig som person, snarare om en myling med mitt namn. Ungefär som med Luther alltså, alla andra jämförelser överflödiga. Han blir en som sitter på axeln hos den välmående svenska medelklassen och vad en tysk professor från 1500-talet som talade om en kristen människas frihet har där att göra, blir obegripligt  ända till dess att man fattar att Luther förvandlats till just en myling.

Riktigt ointresserad är jag emellertid inte - mest intresserad för att förstå mekanismerna. Hur kommer det sig att människor ser sig fria att konstruera sig en myling med mitt namn, en myling som passar deras förutfattade meningar? Det är lika intressant som de som jubilerar och vränger ord när det gått 48½ år med kvinnor i prästämbetet - det de kallade 50-årsjubileum och som de vilka nu deklarerar, att frågan om ämbetet är en icke-fråga (har de inte läst det minsta ekumenisk teologi?) eller att den är avgjord sedan länge och passar inte galoscherna får man skaffa sig en annan - håll i er! - arbetsgivare. Nu läste jag torsdagsdepressionens kommentarsfält.

Den som deklarerar att "för mig är det enkelt och självklart" ska i första hand misstros och uppfattas vara en korkskalle. Det är sådana skrivglada skallar som älskar de förenklingar som blir till förfalskningar.

Förresten vets det att beskriver jag Svenska kyrkan och hittar ähnlichkeiten - likheter - med DDR så är det utslag av offermentalitet och liknelsen är överdriven. Det är till att inte vilja inse vad man ser även om jag också beskrivit skillnaderna. I Svenska kyrkan har man inte polis och militär - men en hel del annat har man. Berufsverbot och Informanten till exempel, yrkesförbud och tjallare. Men jag får problem när jag inser att personer i Svenska kyrkan uppträder precis så som ockupationsmakten sammansatt av sovjetiska, polska och östtyska förband skulle agerat.

DÅ utbildades jag för att med vapen i hand undanröja hotet mot vårt lands fred och frihet, de grundlagsfästa friheterna. Jag har förstått att man får skjuta ryssar, polacker och tyskar som hotar friheterna men jag har också förstått att man inte får skjuta skåningar som gör detsamma, inte heller till Mälardalen utflyttade skåningar. Det enda jag inte fattat är varför. Eftersom jag inte vill framstå som intolerant, sitter jag lugnt och väntar på besked. Varför är vi främlingsfientliga mot ryssar, polacker och tyskar men inte mot skåningar? Kläm fram ett besked så att jag kan fatta.

Frikyrkligheten bär inte

Sigfrid Deminger lämnar sitt frikyrkliga sammanhang och blir svenskkyrklig. "I Sverige är Svenska kyrkan, med all dess rikedom och all dess brist, den naturliga orienteringspunkten", heter det i Dr Demingers nya trosbekännelse. Och jag blir lite frågande. Inte så att jag tror att Sigfrid Demingers påpekanden om frikyrkligheten i Sverige är poänglösa. Mycket riskerar att bli estrad, sångframträdande och förestä'llning för andra i modern frikyrklighet. Högmässan bär. Men vad händer när de frikyrkliga - "många", som Deminger skriver - drar in i Svenska kyrkan? Kommer en hoper av dem med de frågor som frikyrkligheten inte lyckades lösa och så hamnar sådana frågor i vårt knä i stället? Frågan om odöptas nattvardsgång, t ex. Och det som är svenskkyrklig spiritualitet - står den verkligen fri från människor eller bärs den i ryggraden av dem som under det halvsekel dr Deminger inte varit med, varit kyrkbärare?

Är den nya intoleransen i Svenska kyrkan en frukt från frikyrkligheten, den som måste slå vakt om den rätta och personliga bekännelsen, den liksom vänstern? Just det personliga ställningstagandet var ju ansatsen och därför kom partistriderna liksom den fortsatta splittringen som brev på posten. Kyrkan formulerade i stället en gemensam bekännelse och slog vakt om den genom läroämbetet. På så vis slapp vi lärokontroll av vanligt folk och hade något att förhålla oss till genom att studera och skriva och diskutera teologi - bekännelse. Fortfarande är jag lite tagen av att alla biskopskandidater i Växjö stift inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Men kommer folk från andra samfund - och får de anställning i Svenska kyrkan - vart tar det vägen då? Man kan understundom se en del av det slaget uppfatta Svenska kyrkans tillgångar som komna ur ett ymnighetshorn och de uppträder som barn på lekland när de bränner iväg resurser på sådant de fått för sig är viktigt och disponerar sina 40 arbetstimmar så att arbetet blir en lust och en lek - för dem själva.

Nej, det är inte bara frikyrkligheten som ska klandras för den nya inoleransen. Jag ser tre samverkande faktorer. De systembevarande (nomenklaturans stödtrupper), de partipolitiska och de fd frikyrkliga. I somliga personer kan alla tre dragen återfinnas, i andra två av dem. Men resultatet blir ett och det resultatet är inte svenskkyrkligt. Lärokontrollen gäller då det som just nu är PK, eller hur saken ska uttryckas. Saken gäller aldrig den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Aldrig.

Jag vaknade tidigt i morse och övervägde att gå till skrivbordet. Jag valde att ligga kvar i sängen och fundera. Hur blir det med de nya gudstjänstordningarna - kommer de att uttrycka det som Sigfrid Deminger ser bära eller är det just detta som nu avskaffas. Och hur blir det med mig efter pensioneringen? Kommer det att finnas någon gudstjänst som jag med bevarad frid kan gå till eller blir det sådana ordningar som inte uttrycker den evangeliska katoliciteten? Präster i tjänst kan till nöds klara sig med att det finns något vettigt alternativ att knåpa samman ur handboksmaterialet. Men en erfaren men pensionerad präst som ser vad som faktiskt sägs i de nya liturgierna och inte kan säga sitt "amen", har inte en sådan präst problem?

Frikyrkligheten bär inte men kommer den nya svenskkyrkligheten att göra det?

lördag 4 februari 2012

Vår pinsamma okunnighet

Något ord om Jesus hasplade jag väl ur mig när jag var i Jonstorp. Men rätt mycket pratade jag David Friedrich Strauss. Om honom hade det inte predikats. Jag frågade. Och detta är en pinsamhet för när vi mödade oss med våra teologiska examina, fanns det för lite utrymme för idéhistoria och allra minst utrymme för den idéhistoria som präglat svenska folket. Något - men också det för lite - lärde vi oss om liberalteologin men uppfattade den som teologiskt svag, styrd av förnuftstro som den är. Vem brydde sig egentligen om Viktor Rydberg? Singoalla blev det mer än Bibelns lära om Kristus. Vem la på minnet att Lars Johan Hiertta skrev ett sasmmandrag av Strauss och råkade ut för tryckfrihetsåtal? Det var händelser som låg bortom vår teologiska horisont.

Strauss två volymer Das Leben Jesu (1835) uppfattade vi knappast som relevant och fattade inte att detta var 1500 sidor i två band av en 27 år gammal akademikler som kastat omkull mycket och giort rent hus med Nya testamentet och med den kristna tron. Det idéhistoriska sammanhanget med upplysningstiden nämndes kanske - men att konsekvensen hade blivit en förkunnelse av "kristendom" genom det svenska skolväsendet, som egentligen gjort svenska folket immunt mot evangeliet - det begrep få. Axel B Svensson, förstås och GA Danell samt en del andra. Men insikten präglade inte Svenska kyrkan så att apologetik, kristendomsförsvar, blev hållning. Gud behöver nämligen ingen försvarsadviokat, hette det - som om detta var vad saken gällde!

Läxan återstår att göra. Man ska väl läsa biskop Franzéns uppgörelse med Strauus och då är det svenskt 1840-tal.  Det blir alltså till att läsa Rabulisten och Landtpresten, en lärodikt mot Strauss - men det kanske jag skulle gjort långt tidigare? Och stämmer omdömet att Strauss bok utgör "intellektualismens kumultation"?

Bokens verkanshistoria  - en bättre översättning av ordet Wirkungsgeschichte - styr in mot Rydberg och grabbarna men också in till den svenska skolan. Då slår tanken mig att det svenska enhetssamhällets sammanbrott ligger 150 år tillbaka,  När kyrklig och borgerlig kommun skiljdes år 1862 bekräftades ett skiljande i sak som faktiskt låg dessförinnan och styrdes av de intressen som styrde upplysningen och den process som upplysningstiden utgör. Vi har i det kyrkliga levt på övertid i 150 år. Tankeprocesserna har styrt bort från den övertygelse som var och är de heligas och någon verklig uppgörelse med förnuftstron i dess krassa form har vi inte haft. Det borde vi ställt upp för att genomföra, vi som tror att det är förnuftigt att vara lärjungar till Jesus.

Det intressanta blir förstås samtidens svenskar, som konstruerar sig en egen tro de kallar kristendom men som inte kan hämta stöd av några dåtida dokument eller från den stora Traditionen. Denna tro blir bara konstruktion - men den framförs med sällspord entusiasm utan minsta tanke att prästerskapet dock är ett akademiskt skolat skrå av teologer. Eller?

Varför detta blogginlägg? Därför att den som talat i det trivsamma Jonstorp blir stimulerad att tänka vidare.
Intellektualismens kumultation än en gång, kanske? Vackert uttryck - men vad betyder det? Tillbaka till grundfrågor - och till predikoskrivande!

torsdag 2 februari 2012

Varför?

Varför ska jag köra till Jonstorp? Det snöar. Mitt ja till att - efter en arvodessänkning - köra 700 km tor för att tala om Jesus, ter sig inte särskilt välmotiverat längre. Varför ska jag stämplas som person när jag ska tala om Jesus därför att jag på mycket goda skäl inte övertygats om att ett riksdagsbeslut från år 1958 är gudomligt? Och varför ska jag se vänlig ut mot inbjudarna, de som trots allt står på den sida som systematiskt byggt upp en apparat i syfte att margianlisera och eliminera sådana som mig. De ler säkert. De är säkert vänliga. Vilken roll de spelar i det rådande och faktiskt ogudaktiga systemet i Svenska kyrkan, inser de inte. Ogudaktiga? Riksdagsbeslutet är ett utslag av funktionell ateism och de drakoniska åtgärderna - löftesbrotten och sveken - har inte ett dugg med Guds rike att göra. De vänliga inbjudarna har väl heller aldrig protesterat mot den ordning som gör att somliga av oss inte kan bnli det de är. Rätta mig om jag har fel - men Biskopsmötets bibelkommission dömde väl kraftfullt ut frågans hantering och drog slutsatsen "så bör det inte gå till"? Vi, de pålästa, har sagt: Visa oss då hur det ska gå till.

Helena Edlund beskriver i en debattartikel i Torsdagsdepressionen om konsten att tysta en präst. Det är en bra artikel. Hon beskriver Svenska kyrkan. "Det vanligaste är att stämpla personen i fråga som rasist, islamofob, främlingsfientlig eller, för den delen, som anhängare av ett visst riksdagsparti." Nu är dock detta inte det vanligaste. De vanligaste stämplarna har texter som kvinnofientlig, kvinnoprästmotståndare, dörrstängare, elitkyrklig, reaktionär, extrem, kanske stridbar och omdebatterad därtill.

Poängen just nu är inte så mycket att Annika Borg jagas som att de väl utarbetade metoder som fungerat i decennier nu används mot henne. Sysselsättningen fortgår men ny mot nya fientliga mål. Vanans makt är stor
och har man en gång börjat den ohederliga sysslan att styra mot person, fortgår det. Anna-Karin Hammar jagar Borg med samma entusiasm som hon jagade andra tidigare även om hon sprang undan när hon insåg att hon inte riktigt kunde försvara sina positioner. En kyrkomötesdebatt bar syn för sägen när hon jagade kvinnoprästmotståndarna och jag svarade. Det var bara ynkligt att se henne då när hon insåg att hon öppnat truten lite väl stort. Men det är sådana metoder de fann fungera. I vart fall de som var innehavare av det sociala kapitalet i Svenska kyrkan. Brorsan var bevars ärkebiskop och Hammar en fin familj, svenskkyrklig adel och inte som vi andra.

Välan, då ska jag alltså glad i hågen styra mot Jonstorp och mot bakgrund av att jag är van att bli illa behandlad och uthängd i media (inet mycket att bry sig om, alltså) framyttra mina synpunkter och sedan sätta mig i bilen och köra hem igen - för här finns ju en församling jag ska sköta. När ska man egentligen resa sig upp och slå tillbaka? Ska vi införa en hderskultur som vi försvarar med de medel som hederskulturer brukar försvaras med - på det katolska Sicilien och så? Eller ska jag ringa kyrkoherden och säga att det du lurat in mig i, deltar jag inte i?

Nu går jag på personalmöte och personalutvecklingssamtal så får vi se.

onsdag 1 februari 2012

Kyrkoavgiften, gott folk! - eller: Lita på HD!

HD:s artikel kom som väntat i dag med artikeln: Kvinnoprästmotståndare väcker debatt. http://.hd.se/hoganas/2012/02/01/kvinnoprastmotstandare-vacker/. Det där med "vacker" gillar jag. Så det kan bli.

Skillnaden mellan förr och nu är den, att förr hade upprörd svensk varit anonym, alternativt varit kyrkopolitiker (S). Nu är det komministern i Väsby-Vikens församling Maria Svensson som reagerar. Hon bor nämligen i Jonstorp. Hon har arbetat som präst i åtta år, får man veta, vilket nog inte riktigt är sant - men låt gå. Hon hör till de lättskrämda, tydligen.

Det sänder fel signaler att ta hit Dag Sandahl och det känns inte bra. "Jag tycker det är skrämmande och jag känner mig inte hemma i min egen församling." Egen församling är alltå territorialförsamlingen, den där hon bor, inte den församling som jobbar i /som det brukar heta/. "Till vardags arbetar hon som komminister, skriver tidningen-. Vad gör hon till söndags då?

Vad är det alltså för fel på min bok om Jesus - det får vi inte veta. Vi får bara veta att det är fel person och komminister Svensson vill lyfta frågan - märk: inte kriga! - hur det kommer sig att man bjuder in just Dag Sandahl. "Det finns många Jesusforskare som inte är kvinnoprästmotståndare som man kan använda", säger hon. Joseph Ratzinger eller Bengt Holmberg eller vad? Bertil E Gärtner är ju dessvärre död. Återstår antagligen dr Jonas Gardell.

På bilden av komminister Svensson ser man i bakgrunden typ tio vässade knivar. Det finns en varning i sammanhanget, det kan man tydligt se.

Det substantiella argumentet ska inte undanhållas bloggläsarna: "Hon blir arg över att församlingen använder bland annat hennes kyrkoavgift till detta föredrag. - Jag undrar hur många församlingsnmedlemmar det är som vet om detta och är villiga att denne mans åsikter lyfts fram." Arg var ordet, sa Bill. Ekonomiskt medveten, sa Bull.Men när allt kommer till allt - är det inte mina insikter man är ute efter i Jonstorp, denna gång några insikter som jag publicerat i en bok, som sålt i en hyfsat stor upplaga för att vara en teologisk bok.

Om jag bjudits in att tala i Väsby-Vikens församling hade komminiuster Svensson talat med kyrkorådet, meddelas. Sauberhalten, är det sammanfattade begreppet. Här ska hållas rent från dissidenter. Det östtyska är normaltillstånd. Det har det variut länge men numera företräds det också av prästerskapet. Det är relativt nytt. Det som för 30-40 år sedan var ställningstaganden av anonyma insändarskribenter är nu sådant som av komministrar och kyrkoherdar framförs offentligt - på Vikbolandet, på Gotland och i nordvästra Skåne.

För egen del är jag irriterad på mig själv. Jag ville inte ha det arvode som erbjöds - för det var för stort. Hade jag vetat att Maria Svenssons kyrkoavgift skulle betalat mig, hade jag omedelbart tackat ja till det generösa beloppet.
Nu blir jag likväl arvoderad, får resan betald, kör 700 km med risk för snöstorm och en del annat. Som tidsfördriv under resans gång ska jag fundera över hur somliga klarar av att vardagsvis jobba som komministrar i ett mångkulturellt sammanhang.

Jag vet vad Christer Sturmark konstaterar: "Svenska kyrkan krackelerar inifrån, och vi som står utanför kan inte göra annat än att titta på och skaka på huvudet."

Lätt sagt. Värre för oss som är inuti. Vi riskerar att få Svenska kyrkan i skallen.

Helsingborgs Dagblad did it!

Jag vet inte om HD fått i den där reaktionen från upprörd skattebetalare som manar till bojkott när jag ska tala i Jonstorp i morgon kväll men jag hade missat att HD den 25 jan faktiskt hade en liten artikel om begivenheten. Låt oss läsa presentationen.

Först är jag "den stridbare prästen" men faktiskt också "författaren och bloggaren". Stridbar är en märklig beskrivning för den manar väl fram bilden av grälsjuk gubbjävel, alternativt konfliktskapare i största allmänhet. Att jag, som de flesta, mer ångrar de gånger jag inte sagt något om det som jag uppfattat vara fel eller riskabelt, är kanske ett större problem - men nog är det knepigt att bara få ett epitet sig tilldelat.

Jag slogs för ett kyrkbygge i stadsdelen Norrliden, det är sant. Kyrkan står där. Men det tog 13 år. Det lär fortfarande gå folk i den kyrkan och senast i går såg jag folk i tidningen som berättade vad de gjort i kyrkan. I den dåvarande kyrkostyrelsen satt jag utan att skapa konflikter. Jag var med och la förslag hur ett antal konflikter skulle lösas. Bekännelsearbetet till exempel. Stridbar? I det militäöra systemet har jag dock fått ett betyg som klart motiverar omdömet "stridbar" - men om den saken handlar inte notisen i HD. Ändå har jag beordrat militära åtgärder som haft bäring just på Helsingbiorg. Fast det är väl hemligt?

Författare och bloggare - jo, men vad skriver jag? Handbok i traktorkunskap? Vandringar i mitt själsliv?

"Dag Sandahl har gjort sig känd som högkyrklig kvinnoprästmotståndare". Gjort sig känd som! Passivformen är väl mer motiverad - giorts känd som? Kunde jag inte gjort mig känd som engagerad församlingspräst eller duglig styrelseledamot? Jag hade nog hellre tyckt om den beskrivningen, sann eller inte. "Högkyrklig kvinnoprästmotståndare" fungerar knappast inte som saklig beskrivning utan mer som emotionell stimulans.

Journalisten har gått ut på nätet och försökt skaffa sig underlag. Hon märker att han "har förekommit flitigt i press och andra media - inte minst när han 2011 förlovade sig med prästen Linda Muhr".  Förekomma flitigt i media - det gör ju Breivik också - vad säger det?

Jag glömde rubriken: "Riksbekant komminister talar i Jonstorp." Synonymen är antagligen ordet "ökänd". Snart dyker nog protest-tanten upp och manar till bojkott mot föreläsningen. Kanskenkan en sådan tant leda en liten kampanj med utgångspunkt från Gotland? Där vet dom ju hur en slipsten ska dras.