söndag 31 december 2017

Befriar till förändring

Söndagen efter Jul blir ingen höjdare av det enkla skälet att denna söndag är nyårsafton. Gudstjänstutbudet är klart begränsat. På ett mer småländskt sätt: Den kyrka som har vett att plocka till sig ett rätt ansenligt belopp av mina surt försnillade medel levererar inte till fyllest. Till fyllest vore väl en anständig högmässa på 25 kilometers avstånd från min boplats, eller vad tänker ni? Förr i världen var det högmässa (med eller utan HHN) i en kyrka på några hundra meters avstånd från min boning och var vi å lantegendomen fanns en kyrka med högmässa på 2 eller 3 km avstånd vilket håll vi än körde på. När Kyrkan firar, blir det så. I ingendera kyrkan finns nu regelbunden gudstjänst och när det firas någo,t tror jag mig ha skäl att ifrågasätta autenciteten. Lite olycklig är jag allt. Hade jag bott centralt i Västerås hade jag dock varit olyckligare och med detta tröstar jag mitt hjärta.

Vad hände? Domprosten fattade inte vad som hände. Det är nästan som i en klerikal roman av Susan Howatch. Och så blev hon ledsen om hon sårat någon. Annars upplevde hon att hon själv blev sårad av alla onyanserade ifrågasättanden. Detta förtäljdes offentligt så att ifrågasättarna skulle ha vett att skämmas kan man förmoda, om man är lagd för förmodanden.

Jag återvänder till två teman. Det första att det som sker i Svenska kyrkan numera händer fullt konsekvent. Jag misstänker att Anders Nygren hade rätt, när han konstaterade att Svenska kyrkan växlade in på främmande spår, gnostikers och svärmandars. Givet att han verkligen hade rätt är det vi ser helt konsekvent. Allting går igen, som Karl Gerhard sjunger. Hereseierna är intra muros. Var skulle de annars vara? Heresierna framställer sig alltid som fromma, ja till och med som lite frommare.

Det gör det andra temat viktigt. De avgjorda kristna provtänker och provsmakar de nya orden för att se vad som passar. Det ligger i själva avgörelsen som livshållning att tänka så. Jesus är någon i historien, för länge sedan alltså. Trons Kristus är större (och aktuellare?) och han ska beskrivas och berättas om i varje tid med nya ord och med nya sånger. Då gäller som villkor ett öppet och förnyande samtal som ett "försök att bidra till att göra Guds ord levande bland oss". Just detta är avgörelse, den som de avgjorda kristna engagerar sig för.

Vad gör de omvända kristna? De tänker ihop med Kyrkan i alla tider, hittar samtalspartners i historien och gläds över repliker fjärran ifrån. Psaltaren blir samtida. Jesus är Kristus. Trons Kristus är inte större än Jesus, som är Gud och människa. Ibland får en omvänd kristen pejl på sammanhang och undrar: "Varför har jag inte fattat detta tidigare?" Då hörs som en viskning: "Du har inte behövt fatta det tidigare." Det gör livet spännande för det är bokstavligen sant att Jesus Kristus sänt sin Helige Ande att hjälps oss. Vi befrias inte så mycket till förändring som de avgjorda tror utan till förnyelse. Och det är inte de omvända som gör allting nytt om man säger så.

En omvänd kristen behöver inte vara självupptagen och inte heller särskilt aktivistisk. "Trogen insedd sanning" är grundhållningen. Så skapas en sund distans till samtiden, som alls inte är så märkvärdig som folk tror. Den moderna människan av idag är lika modern som den moderna människan av igår var. Utifrån den insikten har Kyrkan grundat universitet eftersom tron vill förstå och måste få veta. En sådan hållning blir alltid lite distanserad när de glada tjommarna dyker upp med förenklingar av komplicerade frågor. Då avslöjas vad de inte brytt sig om att sätta sig in i. De vill väl men utan möda!  De omvända kristna kan inte handskas lika enkelt med Guds rikes hemligheter. Varför skulle de?

Då dyker denna söndag efter jul den enkla frågan upp: Är de omvänds kristna i Svenska kyrkan nu befriade till förändring? Är det läge att börja tala mot de samtida heresierna också genom onyanserade ifrågasättanden, dvs ifrågasättanden av exakt det slag Martin Luther, den onyanserade, stod för? Ska det sägas rent ut att den liberala teologi som torgförs i Västerås aldrig någonsin kommer att få några andliga barn - och inte ska ha några heller? Är det läge att öppet och ihärdigt häckla all finkristlighet och driva konflikter till uppgörelser? Hur tacksamt blir det då med besvärjelsen att det teologiska engagerar och skapar debatt? Låt oss pröva! Stalltips: de blir vansinniga på oss.

Nu är det söndag med alla de regulationer som Strukturutskottet beslutat om så det är väl bäst jag stannar här. Men i morgon är det nytt år och jag står fri från det kyrkopolitiska hänsynstagandet. Då ska jag sluta kalla skitstövlar för skodon, eller hur var det nu?

lördag 30 december 2017

Insiktsfullt

Jag tänkte ett slag skriva till tidningen Dagen och gratulera. Dr Sahlberg har i denna vördnadsvärda publikation kommit fram till att "kvinnoprästfrågan kanske är felställd". Bengt Olof Dike tyckte att detta var värdefullt i en kommentar på Bloggardag och så tjatar han om att jag borde ta upp ämnet. Jag tänkte att Sahlberg genom Dikes inlägg fått så mycket understöd som tänkas kan och att både Luther och påven härefter får slänga sig i väggen. Luther kom ju fram till att den Helige Ande inte tillät en sådan reform och JPII deklarerade, två gånger om, att Kristus inte gett Kyrkan fullmakt att präst- och biskopsviga kvinnor. Men dr Sahlberg vet att utslunga sin förmodan att kvinnoprästfrågan kanske är felställd. Det är en lust att leva.

Nu var det inte el-cykeln som levererades igår. DHL-mannen kom med varor från en byggfirma. Så hur blir det nu med min cykel? Denna principiella osäkerhet om det alls går att lita på de talträngda pingstvännerna eller om det ska inväntas någon som till min uppbyggelse kan uttyda deras tal om min el-cykel, gör att jag inte skriver något till Sahlberg i tidningen. Jag vill ha min cykel innan jag skriver i den tidningen, tänker jag. Bloggardag får motvilligt ta sitt ansvar. Men för många borde frågorna rada upp sig.

Teologie doktorn Sahlberg har doktorerat på tidningen Dagen. I vilken utsträckning detta studium gett insikter i ämbetsteologi förlorar sig i ett teologiskt töcken. Jag har inte heller sett dr Sahlberg göra upp med professorn och biskopen Anders Nygren, som menade att Svenska kyrkan med 1958 års beslut växlade in på främmande spår, gnostikers och svärmandars spår. Finns det inte en del i samtiden som pekar på att Nygren hade rätt i sin analys? Jag ska avsluta med en fundering om den saken. Å andra sidan tycks det mig som om dr Sahlberg på allt sätt vill undvika teologi. Han söker enkla och praktiska omständigheter 2000 år tillbaka för att hantera frågan om Kyrkans ämbete. Sådant kallades att "leka semit" när Krister Stendahl skulle karaktärisera tillvägagångssättet. Vi får väl ta dr Sahlbergs bidrag steg för steg.

Först det där med störande stojande barn på vandringar i Galiléen och Samarien. Nu gick färderna ut i världen och det blev lokalförsamlingar runtom i det romerska imperiet. Där vandrades inte utan samlades till gudstjänst. Korinth t ex. När man där kom på den lysande idén med kvinnor som församlingsföreståndare avvisas detta av aposteln, som hänvisar till ett Herrens bud.

Vad församlingsföreståndaren gjorde? Det vet vi och saken är rätt enkel. Det handlar om att vara husfader för husförsamlingen och den som vet hur det judiska firandet gick till, ser grundstrukturen. Att saken handlar om predikandet i teknisk mening och inte om pratande eller profeterande vet vi också. Det har om inte annat Biskopsmötets bibelkommission förklarat i boken Bibelsyn och bibelbruk (1970). Enkelt, som sagt.

Enklast är kanske att vi beskriver vad en präst är, inte bara vad en präst gör. Till vad vigdes Carl-Erik Sahlberg den 15 december 1968 i Härnösands domkyrka av biskopen Arne Palmqvist och vilken nådegåva gavs honom under bön och händers påläggande? Ingen? Var denna handling mest ett symboliskt om än vackert bruk men utan reellt innehåll, alltså inte en handling där Gud själv gjorde en präst på det sätt som skett sedan apostolisk tid? Var prästvigningen, rätt förstådd, ett sakrament? Detta senare är vad Svenska kyrkans bekännelse hävdar. Och då blir det inte helt utan intresse att fråga vad ett besked från Herren betyder i sammanhanget. Dr Sahlberg skulle kunna komma att uppfattas ha förenklat otillbörligt.

Är då detta "den mer sakramentala prästroll som vi i svenska kyrkan har vant oss vid? Dr Sahlberg frågar med avsikt att säga att det i nytestamentlig tid inte fanns några präster på det viset. Mn det fanns män som under bön och handpåläggning insatts till ansvarsuppgift. Episkopos och diakonos och därtill presbyteros för hur eller hur anas just den struktur Kyrkan bevarat i tjänst åt de heliga eller, om man så vill, hiereis tå theou kai patri autå, till präster åt sin Gud och fader (Uppb 1:6). Här är den andra grundstrukturen, de troendes allmänna prästadöme ska ha sina betjänter. Ämbetet finns till med avsikt.

Många onödiga laddningar skulle försvinna om vi blev på det klara med vad en präst är och är till för. Då kunde vi stå sida vid sida i ömsesidig respekt i kampen för Guds rike. Eller kanske inte riktigt sida vid sida. Prästen mer på knä.

Då kan vi ta oss till den stackars domprosten som undrar hur det kunde bli så här med hen-debatten.
https://www.svenskakyrkan.se/vasteras/nyheter/vad-hande
Hon är ledsen om hon såtrat någon men skriver. "Jag upplever också just nu att jag blir sårad av alla onyanserade ifrågasättanden."

Mogren ryckte ut i tacksamhet över debatten (domprosten är också tacksam nämligen över att det teologiska engagerar och skapar debatt). Mogren träder upp till försvar för transpersoner och pratade sig runt den kristologiska frågan. Det blev verkligen "Gudsprat", inte evangelium. Domprosten har många kommunikatörer som tar hand om detta, får vi veta och själv är hon en from person. Säger hon. "Fast kanske inte med traditionella yttre fromhetstecken". Men det är kanske inte vad skaen gäller utan frågan om trons innehåll. Så vad med biskop Nygrens replik i kyrkomötet 1958. Är detta som nu händer den självklara konsekvensen av att Svenska kyrkan växlade in på främmande spår och att det nu, år för år, blir allt tydligare vad det innebär? Några av oss säger inte "hen" om Jesus utan vet vem Han är och hälsar honom så. Andra säger "hen" och tycker att det här med Jesus och kön kan tyckas vara en liten struntsak. Några av oss ser skillnaden mellan de avgjorda kristna, de som ser och säger vad de tror, och de omvända, de som tror vad de ser och det som blir sagt till dem. Är det inte rimligt att se en underliggande logik, se hur det måste bli om biskopen Nygrens analys är korrekt?

Detta tänkte jag återkomma till i morgon, söndag.

Återstår frågan vart min el-cykel tagit vägen. Den kan tidigast komma den 2 januari. Det vore inte fel det heller. Det är då vi firar Flanellskjortans dag, som ni kanske minns. De flesta redliga präster har en flanellskjorta i beredskap för den dagen. Andra skyndar i dag till Dressmans, Greens i Värnamo eller var de annars köper sina kläder. Och jag har bett min fru vara stand-by för cykelns styre och sadel ska väl justeras och innan jag sätter igång kanske den ska laddas? Vi får se. Instruktionsbok medföljer nog. Det har dock antytts att jag inte ska få någon cykel och att det aldrig varit meningen att jag skulle få någon fast de gav mig den. Det begriper jag alls inte. Klart att pingstvänner talar men talar sanning. El-cykeln kommer. Tro mig. Fast vad menade dr Sahlberg med att många onödiga laddningar skulle försvinna? Var det ett hemlighetsfullt budskap om min el-cykel?

fredag 29 december 2017

Kyrkohandboken mm

Jag avnjöt det alls inte ointressanta reportaget om Svenska kyrkan i PBS News Hour. Nu har alltså hela Amerikat berikats med insikter från Sverige.
https://www.pbs.org/newshour/show/is-god-is-beyond-gender-swedish-church-challenges-traditional-perception

Antje kommer i intervjun dragande med Julian of Norwich, som jag läste någon gång i rätt tidigt 1970-tal, före Antje alltså. Jag tackar Martin Thornton för den läsanvisningen genom boken English Spirituality  och PO Sjögren och Bengt Holmberg för hänvisningen till Thornton. Jag skäms inte för mina beroenden. Lika säkert som Gud är vår far är Gud vår mor, sa Julian. Visst, kan jag säga som faktiskt varit i Norwich och i flera böcker studerat detta spännande landskap. Gud är vår far och såsom en mor. Men det är inte riktigt detta de finkristna i Svenska kyrkan är ute efter. Jag låter inte lura mig.

"We are not worshipping political correctness", säger Antje. Naturligtvis inte. Och så kommer det religiösa, det för Antje så typiska: "We are worshipping God, the creator of the universe." Antje är religiös och hon är självfallet, tveka inte om den saken, en avgjord kristen. Hon talar så att många kan instämma. Men jag tänker inte om Gud i mänskliga kategorier. Jag läser i Svenska kyrkans bekännelseskrifter att Gud är ande och att Treenigheten är det största och obegripliga mysteriet. Jag har inte några som helst problem med att jag inte fattar den som fattar tag i mig och ville mitt liv långt innan jag fanns till. Skulle jag ha det?

Vill man se mer av detta går man alltså in och ser åtta minuter, nyheter som går ut över världen för att folk ska få veta att Svenska kyrkan utmanar det som uppfattas vara kristen tro, styrd av uppenbarelsen.

Att mina sympatier finns hos de intervjuade docenten Pahlmblad och komminister Löwegren ska jag inte dölja. Men vad blir förlängningen av Antjes resonemang? Nu kommer domprosten Susann Senter i Västerås mig till hjälp. Hon talar nämligen sanning. Hennes Jesus är en konstruktion som hon, en avgjord kristen, kan modellera som hon vill. Hon bjuder in till gudstjänster: "Välkommen Jesus! På juldagen, 25 december, föddes Jesus, ett efterlängtat barn. Hen föddes när de lyckliga föräldrara Maria och Josef var på resande fot. Välkommen att fira födelsen..."

Jesus som är Guds son har blivit en "hen". Varför? Det var frimodigt att inte könskoda Jesus. Fick inte Antje något att tänka på då? Det tycks DN och andra tidningar ha fått. På bild i DN står domprosten. Hen framstår som en tomte. Men nog är det klart att den kristologi som här torgförs är rätt fri från inkarnation, om man säger så. "Sanna människor går utöver 'han' och 'hon' heter det. Medge att det låter vackert, men funderar man ett ögonblick försvinner satsen ut i det meningslösa.
https://www.dn.se/nyheter/sverige/kallade-jesus-hen-i-kyrkans-fodelseannons

En sak är vad som snickras till på kanslinivå. En annan är när profanum vulgus (och domprostar kan numera enkelt räknas dit) får tag på pigga idéer och frimodigt gör med dem vad de vill. Jesus blir en konstruktion. Denna konstruktion hälsas välkommen och folk välkomnas för att hylla konstruktionen. Konstigare är det inte. Eller just så konstigt. Det fanns de som fann det hela uppseendeväckande. P4 Västmanland, Text-tv, DN och kvällstidningarna.

Kommer nu någon kyrkokristen att stå upp för den Jesus som är Guds Son och reagera mot gäckeriet, dvs anmäla domprosten? Jag säger inte att någon ska det. Det kanske är lika bra att acceptera detta som ett fullkomligt normalt inslag i kyrkolivet? Rätt nöjd är jag dock med att inte bo i Västerås och inte höra till stiftet. Det hade gett mig problem. Jag omfattar numera tanken att Västerås och Stockholms stift samt Lunds stift är de mer heretiska i Svenska kyrkn. Rätta mig om jag har fel.

Men vänta! Låter jag nu inte som profeten Hiskia? Nöjd trots allt?
Pastor P ringde. Han hade läst profeten Jesaja, kap 38 och 39. Det var inte det idiotiska tilltaget att visa upp alla rikedomar för främlingarna som grep pastor P mest utan detta, att Hiskia tänkte som en vanlig präst i Svenska kyrkan. Det kommer en tid när ingenting finns kvar, allt är bortfört. Bland Hiskias söner, hans eget kött och blod, ska några tvingas till tjänst i den babyloniske kungens palats. Vad svarar Hiskia på denna omskakande profetia? "Det är ett gott ord som du har kommit med från Herren." Ett gott ord? Gott därför att Hiskia tänkte att så länge han själv levde skulle det råda fred och trygghet. (Jes 39:8)

Så här tänker jag: Det finns sådant vi ser i samtiden och inser att detta omöjligen kan hålla som utslag av kristen tro. En del av oss som inser vad vi ser är pensionärer och har gjort vårt. Eller har vi? Finns det inte ett fortsatt kyrkoansvar, inte minst ansvaret att muntra prästerna att inte bli pastor Hiskia, nöjda och glada med vilket budskap som helst så länge det inte angår personligen?

I dag har DLT bokat en leverans mellan kl 9 och 11. Jag ska vara hemma och visa legitimation (fast jag inte riktigt gillar att behöva legitimera mig i mitt eget hem). Kan det vara el-cykeln från Dagen som kommer?

torsdag 28 december 2017

Dityrambisk torsdag

I dag må torsdagsdepressionen vika för 28 december, Menlösa Barns Dag, är också patrull Rävens högtidsdag. Patrull Räven är den mer framstående scoutpatrullen i Moheda Scoutkårs ärorika historia. Och då blir denna torsdag faktiskt en dityrambisk torsdag. Menyn var given för rävarna. Julmust och Bullens korv med bröd och Slottssenap. Allt annat hade varit fel. Den stora glädjen från denna högtidsdag håller fortfarande. Och ordet var dityrambisk. Lägg det på minnet. Nu har ni på Bloggardag fått lära er både ordet bornerad och ordet dityrambisk. Förstumma sällskapslivet genom att tala lärt och obegripligt. Vad ordet betyder? Hänförd, jublande, berusande, vild. Det finns en uppsättning synonymer till. På franska t ex  flatteur om ni nyttjar ordet dithyrambique.

Nu kunde jag tänkas vara just dityrambisk med tanke på den leverans av elcykel som inte anlände i går. Postnord? Schenker? DLT? Jetpak körde annars förbi men utan att stanna. Jag fick veta att det är sjustegad elcykel som gäller, tre är för klent. Det tror jag pingstvännerna har pejl på. Sjutalet går hem, triniteten är det klenare med, antar jag. Så det blir en fullt acceptabel cykel. Men när kommer den? Kanske idag på denna dityrambiska torsdag?

Annars har jag hängett mig åt stiftsstyrelsens i Växjö protokoll. Biskopssätet var i behov av renovering, som ni kanske minns. Den har blivit dyrare än beräknat och därför ska medel omfördelas. Det kan tas pengar från kontot Församling och stift hand i hand, för där har pengarna inte gått åt. En halv miljon tas också från de förtroendevalda. Nu läggs pengarna på en världslig sak så det är väl gott och väl. Men om någon illvilligt väljer ett kritiskt perspektiv, hur skulle denna budgetomdisponering kunna komma att uppfattas? Som att kanslikyrkligheterna drar tillbaka den utsträckta handen? Annars gäller om detta protokoll att få sakinformationer går att utvinna. Omdisponeringarna tycks gälla 1.1 miljoner och går på något sätt till för att illuminera biskopssätet.

Det hela ter sig lite oklart, medger jag. På samma sätt med protokollet som med de anklagelseakter som ingetts mot Dag Sandahl alltså. Begärs de ut är de på vitala punkter maskade, så pass att själva den anklagade gärningen inte går att utläsa. Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå. Och ändå heter det att det övervägs att göra saken till ett polisiärt ärende. Insani sunt Romani. En dityrambisk torsdag är det antagligen en tidsfråga innan Warmland omplaceras, eftersom han visat sig oförmögen att rättssäkert hantera enkla ärenden och därtill beljugit den ledamot av kyrkomötet som varit med längst tid. Sådant går inte. Ska denna torsdag bli riktigt dityrambisk men också allvarsmättad kanske beskedet om omplacering kommer just idag?

I går var jag för övrigt ute på hundpromenad, kommenderad naturligtvis. Behovsstyrd om ni så vill. Uppfriskande på sitt sätt. Jag tänkte lite över det som möjligtvis ska bli ett polisiärt ärende och slogs av insikten. De avgjorda kristna ser vad de tror. De omvända kristna tror vad de ser. Där har ni det hela elegant förpackat denna dityrambiska torsdag. Minns denna grundläggande skillnad och avgörande insikt.

Allvarsmättad ja. En pöbel inspirerad av imamens fredagspredikan attackerade en kyrka söder om Kairo innan jul. Någon hade hört att de kristna ringde i sina klockor. Shariaförbud gäller. De kristna får inte fira sina högtider, visa upp kors, missionera eller ringa i klockor, fick jag veta av min vän herr Omar. Då kan jag ana varför två klockstaplar bränts ner, Nyköping och Sigtuna. Jag menar, på ett sätt verkar det ologiskt att bränna ner klockstaplar just. Men med insikten att Mohammed menade att klockorna var "Satans instrument" blir allt begripligt. Varför göra det begripliga obegripligt?

Jag fick också ett nytt besked från en som i tre år bott i Kabul. Staden är inte så farlig som man tror. Men för somliga, förstås. Utlänningar som kan komma att kidnappas t ex. Så i vems intresse skärs inte de tunna skivorna när läget i Afghanistan ska beskrivas och bedömas?

Dityrambisk torsdag utan Torsdagsdepression, det är något att leva ut. Eller ska jag ta fram förra veckans Kyrkans Tidning, nr 51-52, för att motivera den sedvanliga torsdagsdepressionen? Det kanske är dumt. Blotta faktum, att dubbelnumret inte var dubbelt utan 32 sidor som vanligt,  fördystrar. Skulle inte tidningen omfattat 64 sidor om den ska kallas dubbelnummer? Annars är det hela ett enkelt lurendrejeri, bondfångeri rentav, skulle en smålänning kunna komma att tänka. Givet att smålänningen betalat prenumerationen. Det har han inte. Han lika lite som flertalet som hålls med den. Si där, nu slog torsdagsdepressionen till igen! Måste jag med kemiska medel, sådana scoutpatrullen undvek (om inte julmust ska räknas till den kategorien), se till att denna torsdag på nytt blir dityrambisk?





onsdag 27 december 2017

Läser Rosenius med flera

Rubriken är sann och ni blir ändå lurade för det är Marie Rosenius jag läser i Svensk Teologisk Kvartalskrift, STK, 1-2/2017. Ni tänkte att jag blivit EFS-from. Men Rosenii Dagbetraktelser är det länge sedan jag läste dag efter dag.

STK:s tema är Luther och reformationen. Det är intressant rakt igenom men jag började med Rosenius. Hon tar upp Luthers kyrkodefinition: Ubi est Verbum, ibi est Ecclesia. Där Ordet är, där är Kyrkan. Sedan tar hon upp några teologer. Henry Cöster menar att Svenska kyrkans gudstjänster alltmer fått innebörden som "estetisk och emotionell performativ" och Margareta Brandby-Cöster undrar om gudstjänsten alls behöver innehålla förkunnelse om man läser Kyrkoordningen. De har båda skrivit i Gerle (utg) Luther som utmaning. Om frihet och ansvar (2008). Predikan har förändrats, blir den slutsats Rosenius drar. Individerna snarare än Kristus och evangeliet tenderar att stå i centrum. Luther hade en annan syn, där "Kristus förmedlas både som innehåll och som skeende i predikan". Den som predikar "är inställd i det frälsningshistoriska drama som framställs. Detta sätt att förstå predikan förefaller i dag ha förlorat mark." Där satt den! Lägg meningen på minne.

Marie Rosenius anför också Ragnar Persenius, som i boken Nådens budbärare (2000) beskriver Svenska kyrkans inre svårigheter, som Rosenius förstår som "en förlust för förståelsen av predikans konstituerande betydelse för kyrkan". Persenius ser "teologisk individualism och självtillräcklighet bland präster och anställda" men konstaterar också att Svenska kyrkan periodvis nästan hamnat i en situation där pluralismen riskerat att upphöjas till en ideologi inom själva kyrkan. Läser ni Ragnars bok är det sidan 43-44 som återges.

Rosenius leds fram till en slutsats: "Förändringen skulle kunna beskrivas som att kyrkan i betydelsen Kristusgemenskap i Ordet (communio) har förlorat mark." Marie Rosenius formulerar sig försiktigt men ställer ändå frågan vart detta leder på sikt. Om Ordet är kyrkoskapande men det inte längre är Ordet saken gäller, vad gäller då? När individen i gudstjänsten "ska fylla sig själv med sig själv" (Cöster) och gudstjänsten blir "performance" så blir det väl, antar jag, som med Trollkarlens berömda trick. Han förvandlade sig till ett glas saft och drack så upp sig själv.

MTD-religion menar jag är det begrepp som förklarar vad som skett och sker. Moralistisk Terapeutisk Deism. Rosenius ger oss mer materiel för en vital kyrkokritik och denna Tredjedag Jul material för dystra betraktelser.

Fortsätter man läsa STK så ger Tomas Appelqvist en analys som inte heller den gåt av för hackor. Lutherforskningens koppling till luthersk tro är en granskning av det projekt som Svenska kyrkan och Vetenskapsrådet haft. Carl-Henric Grenholm ledde det. Appelqvist ger arbetet erkännanden, förstås, men levererar också invändningar. Att nästan helt förbise det bibliska materialet, som han ser skett i detta projekt, kan aldrig förnas med seriös Lutherforskning. Inte heller den reformatoriska frågan "hur ska jag finna en nådig Gud" får plats. Det är i sin ordning, menar Appelqvist, om man då förklarar omtolkningen från det som var lutherdomens kärnfråga.

Appelqvist funderar också över det där med studiernas "relevans", en viktig fråga för projektet. Vart tog då frågorna om författarnas egen subjektivitet vägen?. Förbluffande finner Appelqvist det förhållandet vara att de senaste decenniernas intresse för kyrkan, med gudstjänst, diakoni, tidegärd och gemensam bön alls inte återfinns, detta med tanke på hur viktig samtidsrelevansen skulle vara för projektet. Kyrkan omtalas sporadiskt som samhällsaktör men Kyrkan som församlingar, böne- och bibelstudiegemenskaper alls inte. Fornkyrkan lyser med sin frånvaro i de flesta av projektets böcker och de ekumeniska bidragen till Lutherforskningen tycks försummade om jag läser Appelqvist rätt: "den ekumeniskt intresserade läsaren, som kanske funderar på att lämna den lutherska tron, får nog tyvärr vatten på sin kvarn av att läsa böcker som presenterar luthersk tro på detta stelt akademiska och modernistiska sätt."

Efter dessa två studier lugnade jag nerverna med att i samma STK läsa Carl-Gustaf Andréns bidrag Bildning och reformationen. Numret innehåller fler bidrag som jag ska tillgodogöea mif, men det kom en jul lite i vägen. Det anförda räcker kanske för att styra bort från vem som predikar något annat till ett mer övergripande perspektiv, det om hur kyrkolivet transformeras och blir något annat. Det är det som beskrivs i Svensk Teologisk Kvartalskrift, som sannerligen med detta senaste nummer lyft sig själv i håret. Vill man köpa detta enstaka nummer vänder man sig till bokhandeln Arken, 046-33 38 88. Köp Ingegerd Källströms bok Fri som ett krucifix samtidigt.

Lite spännande är allt denna dag som nu ligger framför. Kommer min nya el-cykel, en gåva från tidningen Dagen, till mig idag? Har transportören mitt mobilnummer eller ska jag sitta hemma och vänta?





tisdag 26 december 2017

En andra dag

Annandagen är, som varje dag, en annan dag än den som var i går. Annan betyder "andra" och detta är den andra dagen i julfirandet. Lite förvirrande för dem som tjuvstartat. Detta är också den dag då somliga städar ut julen. De förstår inte glädjen i att fira rejält. Som vi andra. Men jag undrar hur det blir med gudstjänster på Nyårsafton, som också är en söndag. Blir det inställd högmässa men nyårsbön så har något stilla och oförmärkt inträffat i församlingens liv. Församlingen firar när det förväntas komma folk. Församlingen firar inte längre därför att något höt i historien, som blivit frälsningshistoria. Jag säger inget om förändringen mer än att den tycks mig ha inträffat.Vart går den som vill fira Söndagen efter Jul år 2017?

På Julaftonens förmiddag lyssnade jag på P1. Där var en programledare, som jag mest uppfattade som pissträngd, när han påpekade att Sveriges Radio var ett public service-organ och därför var det viktigt att påpeka att det dubbla kärleksbudet fanns i alla religioner, inte bara i kristendomen. Studentprästen tycktes nödgad hålla med  och fick dra en vers om hur alla inkluderades i universitetskyrkans arbete. Vår tid har sannerligen blivit religiös. Ingen sa  vad som kunde ha sagts: Ponera, utmärkt ord, ponera att det verkligen förhåller sig så, att människan är skapad av Gud och just därför behållit en dunkelt insikt om hur livet ska levas, då är kärleksbudet mindre religiöst, mer gudomligt och därför mer mänskligt. Och radioprogrammets försök att definiera "godhet" var i många stycken rätt patetiskt. Ordet "pissträngt"blev min hjärnas tolkningsmönster och detta ska, tror jag, inte läggas mig till last. Varför ska man få skäll bara för att man förstår hur något ligger till?

Pastor LL utlade texten i gårdagens högmässa. Han fick till det väl: "Vi vet mer om Gud än vad folk tror." Det tål att tänka på en hel Juldag. Jag gjorde det och hann ändå få i mig lite direktimporterad akvavit från Danmark och direktimporterad konjak från Kazakstan. Jag nämner detta bara för att ni ska bli direkt imponerade.

Tillbaka till det kyrkliga. Är det nya i vår tid att kyrkokritiken inte kommer från de fientliga (som på professorerna Tingstens och Hedenius tid) utan från insiktsfulla med svenskkyrklig erfarenhet? Det är inte heller (enbart) en kritik från gubbsura pensionerade präster, som lägger ut sig på allsköns pigga, käcka och muntra bloggar. Det är kvinnliga journalister som ger sina insikter vidare. Sofia Lilly Jönsson är en av dem, förstår vi. Jag såg Susanna Birgerssons text i Expressen. Det är en del som inte går kyrkosystemets väg. Läs texten så förstår ni.
https://www.expressen.se/ledare/susanna-birgersson/varfor-later-arkebiskopen-som-en-personalchef/

Nu hålls vi med en kommunikationsavdelning i Antjeborg. Är den kalibrerad för att ta emot kyrkokritik från närstående eller är den bara upptagen av att torgföra MTD-religion till dem som ska betala för det kyrkliga kalaset? Betala för, ja. Det kostar en del. Blir jag alltmer trött på att betala i det lokala för något jag inte använder? Och vad är det för kyrka där jag i södra Sverige måste åka 114 km för att få komma till en högmässa 4 söndagen i Advent och sedan komma hem igen?

Hade jag bott i Algutsboda eller Emmaboda hade jag kunnat fråga vad det är för kyrka där mina pengar ska in i kyrkoapparaten men att det sedan är ideella krafter som ska sköta gudstjänster och diakoni och ja, jag vet inte om det finns någon ände på den idealitet som självklart förväntas. De anställda har förväntningar på denna idealitet, som de på betald arbetstid ska leda. Varsnar ni ett problem? Det gör jag. Dr F talade om katolicitetsmarkörer. Är inte en av dem att prästen finns till för att församlingen ska betjänas med ord och sakrament och att detta är det hela går ut på? Kring det  centrala växer en del fram i marginalen. Är inte det samtida problemet att kyrkolivet på många sätt flyttas från centrum till marginal? Denna förändring skyms till dels av att vår tid blivit religiösa och att somliga kristna tror att detta ä en fördel. De har illa tänkt igenom att kristen tro slog igenom i det romerska rike som var utomordentligt och omåttligt religiöst. Då framstod kristen tro som ett gott alternativ och evangeliet uppfattades befria.

Nu ligger en annan dag framför. Jag kom på att jag kunde blogga tidigt för att riktigt markera att hela denna dag är en resurs. Jag ska anstränga mig för att hantera vilsenheten i veckan. Det är tisdag men likväl gudstjänstdag. Vilken lyx! Blodiga martyrakter har sitt särskilda uppbyggelsevärde. Och de fortsatta juldagarna är möjligheter till fördjupad reflektion kring allt det vi fått höra och se. Julen rymmer en viss revolutionär potential, tror jag. Vi ser som det kyrkliga eländet kunde motiveras till motstånd.

Kyrkohandboken? Hahaha. När jag ser hur viktiga jultraditionerna ter sig i tv:s programutbud fattar jag att det är nys att folk så traktar efter en ny kyrkohandbok med nya formuleringar och ordningar. Det är uppenbart viktigt för människor att få känna igen sig. Detta är lärdomen så som den insupits framför bilderburken en svensk jul. I de senaste högmässorna har jag också hört den nattvardsbön som ratades i kyrkohandboksarbetet. Hippolytos. Så exakt vilka vill ha den nya kyrkohandboken? De som röstade för den i kyrkomötet? En majoritet av dem visste egentligen inte vad de röstade om. Så var det sagt också. Och det på självaste Annandag jul!


måndag 25 december 2017

Juldagsmorgon

Jag fick fyrtal i adventshögmässor för jag tog bilen till Stenbrohult på söndagsmorgonen. Det är drygt 11 mil fram och tillbaka. Ljungby hade alltså vigiliemässa dagen innan. Duger. Vad mer i stiftet?  I Två Systrars var det mer besatt än s Kerstin trott och kaffe vid brasan efter mässan, gammal tradition som det heter eftersom man gjort så mer än två gånger. Men, men, men... Jag kan ha mina små synpunkter om en kyrka, som gärna talar jämställdhet och kvinnofrågor, men försummar att fira Maria.

I Algutsboda och Emmaboda arrangerades julotta och midnattsmässa "i privat regi", läste jag i Östra Småland. Heter det inte "regim"? Hembygdsföreningen kritiserade att det för första gången på 249 år inte blir någon julotta, som i stället förlagts till Emmaboda. Pensionerade prästen Sölve Hjalmarsson medverkade ideellt och hembygdsföreningen ställde upp med kyrkvaktmästare. Hon som tog initiativet, Åsa Cederholm, tror att detta kan vara början på något nytt och spännande. Hur tänker hon då? Vad betalar hon kyrkoavgift till och för vad?

I Emmaboda då? Där har ett annat ideellt initiativ tagits av Sofia Wetterlund. Midnattsmässa. Men inte en traditionell mässa utan en lekmannaledd julandakt med mycket musik. Anna Ernlothsson håller i andakten. Jag känner inte till det närmare innehållet i denna mässa, som inte är en mässa.

Vad säger kyrkoherden Johanna Juhlin? Hon är positiv. "För mig är kyrkorummet församlingsbornas kyrkorum. Det är självklart att öppna upp dem för behovet av gudstjänst och gemenskap. Kärnan i den kristna tron är att alla kristna har i uppgift att sprida budskapet. Martin Luther, som vi firar i år, var noga med att alla kan predika Guds ord." Kyrkoherden ser gärna fler sådana här initiativ "grundade i Svenska kyrkans värdegrund."

Nu var Luther verkligen inte noga med att alla kan predika Guds ord. Han var noga med att alla inte kan det! För egen del blir jag tveksam till talet om kyrkorummet som församlingsbornas rum. Är inte kåken Guds Hus? Jag noterar persoektivskiftet också. Kyrkoherden tänker i behovet av gudstjänst och gemenskap. Kunde man inte tänka sig i kategorin nödvändighet i stället? Evangeliet måste predikas? Då har jag inte ställt frågan om vad som på sikt lagas för Svenska kyrkan när det blivit så här. Och vad avses med "värdegrund"? Bekännelsen?

Annars visste komministern Petré och kyrkoherden Juhlin i Emmaboda pastorat berätta, att Svenska kyrkan inte är någon fredad zon, apropå #metoo. "Juhlin och Petré vill inte närmare gå in på hur deras erfarenheter ser ut." Men Petré markerar mot en vardaglig jargong som ändå kan upplevas som obehaglig. Risken med den här sortens små kommentarer är förstås att en del, som vet med sig att deras jargong är vardaglig och somliga upplever som obehaglig inser, att Kyrkan inget är för dem. I kyrkan ska man vara på ett visst sätt, veta bete sig. Där får man nog inte säga "huggormars avföda" eller kalla en för kung "den räven", inte heller säga till någon: "Gå bort, Satan!". Får man ens berätta roliga historier och vem avgör vad som är roligt? Pastorn? Lika bra att inte ge sig in i det sammanhanget.

I Växjö skjuter kyrkorådet på säsongsöppnandet av Diakonicentrums härbärge Vinternatt, meddelade Smålandskomposten (22 dec). Detta är (också?) till för EU-migranter och problemet är avslöjandet att personer som misstänks för människohandel bott där. Människohandlarna hade styrt 30 tiggare. Tiggarna i Moheda till exempel försvann efter polisens tillslag. Att människohandlare ska få bo på Diakonicentrum ska inte förekomma. "Absolut inte", säger kyrkorådets ordförande Åke Eriksson (S). Partibeteckningen är nogsamt utsatt.

Abusus non tollit usum (missbruket upphäver inte /det rätta/ bruket). Det är en hållning i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. I Galaterbrevskommentaren av dr Luther påpekas någonstans att kärlek alltid är ett riskfyllt företag, men det förändrar inte saken. Kärlek sviks. Det hör till villkoren i denna fallna värld.

Nu ska kyrkorådet i januari sammanträda om öppnandet av härbärget och först efter kyrkorådets sammanträde kan Vinternatt 2018 startas. Kanske måste protokollet vara justerat först också? "Politik är att våga", sa Palme och just därför är min häpnad så stor när jag återkommande möter rent fega sossar. De vågar ingenting. Detta sagt måste jag medge, att de socialdemokratiska damernas frisyrer på senare år  förändrats. Från sossefrilla till något mindre uniformerat tycker jag mig se. Någon vågade bryta mönstret. Likväl är förfaringssättet i Växjö ett utslag av politik, inte av kristen tro. Politiken kalkylerar särskilt när det ska bli valår. Tron gör realistiska analyser, dvs frågar efter Guds kallelser. Kan det vara en kristen kallelse att se till att människor slipper sova utomhus i vinternatten? Och?

Kan det dessutom vara en kristen kallelse att ställa de kritiska frågorna om EU-medborgare? Borde EU hålla inne med alla medel till Bulgarien och Rumänien till dess att dessa stater ordnat anständiga villkor för sina egna medborgare? Och vem har kallelse att ta upp frågan om vart naivitet kan leda ett samhälle och göra med människor? Har vi inte sett exempel på hur människor vill väl, men det blir fel? Det är när sådant kommer på tal som godhetsentreprenörerna blir uppbragta. Det är likväl ingen kristen dygd att vara barn när det handlar om förståndet. Detta sagt hur mycket det än ligger ett barn i krubban, men det barnet har valt att behöva vuxnas ansvar.

Nu säger vi GOD FORTSÄTTNING, tror jag. Eller är det GOD JUL hela Juldagen och fortsättning först i mellandagarna? Ta upp frågan vid kyrkkaffet efter dagens högmässa.

lördag 23 december 2017

Allt kom i rörelse

Effekten av det som skedde i julnatten är att allt kom i rörelse för själva döden skulle upplösas. Ignatios brev till efesierna 19, sålunda. Låt oss nu pröva hur denna livsrörelse gestaltas i våra sammanhang.
Thomas Grahl tog ett rejält tag i kyrkobyråkartin och skakade. Antaligen insåg kyrkobyråkratin att en var omskakad men om det blir någon publik reakation från ärkebiskop, generalsekreterare och arbetsutskott är väl mer oklart. Kanske den enda förändringen blir att Cristina Grenholm slutar som avdelningschef och så sätts det dit en ny avdelningschef, i det här fallet Cecilia Nahnfeldt. Till stöd finns också Margareta Grape, hon som överklagade beslutet att tacka nej till Antjes bord vid Uppsala domkyrka. Är det någon som blir lugnad av julfriden eller känns det som om allt kommit i rörelse?

Tillbaka till Grahls frågor om kyrkobyråkratin. Thomas Grahl är en sällsport välinformerad person och därför undviker han att koppla revisorernas kritik av handboksarbetet till själva resultatet. Men kan man egentligen det? Hör inte det ena haveriet på något sätt ihop med hur det blivit? Om de äkta kvalittesbyråkraterna höljer sig i säck och aska - vad gör kyrkobyråkraterna i Antjeborg? Thomas Grahl talar om "denna PR-byråtrixandets och kommunikatörsväldets tid" och han vet. Han har varit vd för Berling Media AB. Hans artikel borde genommediteras och sätta allt i rörelse. Sker inte det hos översåtarna, bör det ske hos alla andra.

Konstigt nog gillade Bengt Olof Dike artikeln, som betecknar kyrkoval "som en tummelplats för sekulära partipolitiska strider". Jojo. Och POSK kommer inte riktigt undan, men det står inte i artikeln. I Österåker har POSK spruckit i två delar. Kom ihåg var ni läste detta först! Kyrkans Tidning hakar nog på.

Jenny Sonesson ville kunna gå i kyrkan i jul utan att läxas upp från predikstolen om flyktingpolitik under religiös täckmantel. Juluppropet blir väl än mer misslyckat i år än förra året. Inte minst som självaste finansministern tar till orda. Ska det talas högre från de kristliga och mot henne då? Eller ska vi samla ihop oss och försöka få en klar och sannfärdig bild av läget? Vem i hela världen kan man lita på? Valet står mellan Andersson och Bjereld?

Felet är förstås den bristande förankringen i folk och kyrkfolk. Läs den meningen en gång till ty den röjer en gnutta begåvning hos författaren. Folk lever sina liv i främlingskap för det kyrkliga. Det vet vi. Men kyrkfolket har hamnat där också. Få har klart för sig vilka beslut som fattats. Få vet och väntar på en ny kyrkohandbok. Detta tror man på kanslierna. Det säger allt om främlingskapet.

Det kyrkliga skulle ju haka på prideriet också. I Växjö dömdes en av de aktiva, den s k kyrkchefen, till fängelse. Nu rapporteras om en chef inom Stockholm Pride-organisationen  som tagits ur tjänst och en annan som anklagas för att ha köpt sex av barn. Från Svenska kyrkans officiösa håll mottas dessa informationer med största möjliga tystnad. Det säger väl en del. Och här handlar det om hur allt kommit i rörelse därför att själva döden skulle upplösas och det finns livsyttringar som är märkta av döden, som ni vet.

Nu kan detta tyckas vara en trist insikt denna 4 söndagen i Advent som också är julafton. Jag har sett en enda svenskkyrklig församling som firar Herrens Mor Maria, men ingen i grannskapet. Två Systrars i Kalmar sticker ut med morgonmässa kl 8.30 och julböner 11 och 16. Varför skulle emellertid trista insikter undvikas när en Frälsare blivit född? Tänker ingen att vi kan frälsas från det innevarande eländet? Har ni inte sett det nuvarande systemet på så nära håll att ni fattat att allt kommit i rörelse och att mycket av det en mängd anställda och förtroendevalda ägnar sig åt är dömt till undergång? Vi som i adventstiden läst Jesaja har på nytt fått en del perspektiv på denna samtid.

Alltså kan jag mot en mörk bakgrund peka på stjärnan över stallet, barnet på stallets strå, den heliga familjen, oxen, åsnan, herdarna, de vise männen och hela midevitten och utrbrista i ett enkelt men från hjärtat kommer GOD JUL!

Ohederliga pingstvänner

Ohederliga pingstvänner har vi mött. De talar med kluven tunga. De är heliga, som vore de medlemmar i kristna järnvägsklubben. När jag var barn var det mig ett problem att ett par namnkunniga pingstvänner var bland de otrevligare i Moheda. Hade jag framställt detta problem för biskop Bo Giertz hade han svarat, att de varit ännu värre om de inte blivit kristna. Jag kanske ska finna någon tröst i detta?

Vad gäller saken? Det är ett dubbelt problem.
Tidningen Dagens ledarredaktion önskar en god (h)jul och Dag Sandahl ska få en elcykel "så att han orkar ända till semesterparadiset Kabul".
Nu har Dag Sandahl aldrig sagt att Kabul är ett semesterparadis. Han har bara återgett vad han fått höra, att fullastade plan flyger till Kabul med ferielediga och semesterfirande afghaner. Frågan i anledning av detta var i kyrkomötet den rätt självklara: Hur farligt är Afghanistan för afghaner? Vem vet? Vi lämnar ordet till Dag Sandahl själv:

Antje drog det där med lämpligt semestermål och anförtrodde oss då hur det politiska språket (läs Gunnar Fredrikssons bok i ämnet!) blivit hennes. Jag blev lite förvånad. Akademiker borde ha lärt sig att citera korrekt. Har något ändrats i detta avseende sedan hon blivit hedersdoktor i Greifswald månne?

Hon hade frågat en afghan som var i stan där hon var, nämligen Pakistan (hon reser mycket....) och han hade förklarat att landet inte var säkert. Antje hade frågat om landet var säkert, så vad skulle han svara? Nej inte säkert, men är det osäkert och i vilken mening och var? Vad säger EU-representationen? Den sortens frågor bör man få svar på innan man gör andra bedömningar. Det är, säger folk på plats, knappast så att ensamkommande blir stående på Kabuls flygplats. Klansamhällen fungerar inte så.

Nu fick jag inga svar på mina frågor i kyrkomötet. Godheten nedlät sig inte. Eller var det så, att ingen visste? Jag har aldrig, säger aldrig, sagt att avvisningarna till Afghanistan inte var något att protestera emot. Jag frågade om säkerhetsläget efter att ha ringt och mejlat Kabul för att få veta. Det finns kanske mycket goda skäl att låta sådana som ljugit sig in i Sverige få stanna och bli goda svenskar. Men det finns en del uppgifter att förhålla sig till. Hur går det med studierna och om det går illa, är det de unga männens fel eller resultatet av en häpnadsväckande feltänkning? Ni som vet, kan väl ge besked. Har ni ens ringt eller mejlat Kabul för att skaffa er en bild av läget? Har ni sedan decennier tillbaka några böcker om Afghanistan i era bibliotek som ni läst? Och vad säger ni om Magdalena Anderssons uppseendeväckande tal om den misslyckade integrationen? Håller något på att hända?

Nu har jag i en julhälsning naglats fast vid något som är ledarredaktionens brott mot åttonde budet och så mycket Luther som pingstvänner slänger sig med nuförtiden kanske jag kan hänvisa till förklaringen till det budet.

Jag ska väl stå ut med beljugandet/illa beryktandet mot att jag får den där el-cykeln. Jag kan använda den och cykla förbi pingstkyrkan i Moheda t ex. Eller ska jag misstro pingstvännerna också här? Tanken slår mig. Tänk om de faktiskt inte tänker ge mig den där cykeln, som finns på bild i tidningen. De bara låtsas, ljuger och bedrar! Ska jag tänka att de uppträder som ohederliga pinstvänner? Säger ett och gör ett annat? Nu slår tvivlet till. Kan man inte alls lite på dem? Inte lita på deras oförmåga att citera rätt? Inte lita på deras utfästelse? När kommer min el-cykel?

Vad kan jag göra om elcykeln inte levererats nästa vecka? Stämma pingstvännerna för brutet el-cykel-löfte? Av moraliska skäl säga upp prenumerationen på tidningen? Berätta i ny och nedan om pingstvännernas bristande moral? Det är ett besked som kommer att tas emot som en hugnesam nyhet av en folkmajoritet. Det är alltid så när fördomar besannas. Och eftersom en av gåvogivarna tydligen hör hemma i Frimodig kyrka så uppfattar jag ett problem. Gör ni det också?

Vi tackar Dag Sandahl för inlägget och konstaterar att det sannerligen inte är lätt att vara Dag Sandahl. Bloggardag är den förste att uttrycka sina sympatier. Nu nödgas han nog ge pingstvännerna kalla handen. Eller inte. Deras rykte hänger på en el-cykel. På styret, liksom. Och kravet borde för de kristna vara enkelt, kravet att inte falla för det politiska språket utan tala sanna ord med lugn besinning, där hör du Festus, och hantera politisk komplexitet just så komplex som den är. Det betyder att inse att det inte finns något särskilt kristet politiskt förnuft i vårt land.

Ska jag nu till denna dysterhet foga en tanke om domprosten Hermansson? Ni har förstås glömt, att han blev domprost efter at ha fixats in där av poskaren Harlevi. Hermansson kom till Visby som konsult med ett Höganäskrus om halsen, kan man säga. Och så blev han med hjälp av Madam Harlevi domprost. Här förklaras en hel del. På Gotland vet man hur det är med Hemse-borna, om man så säger. Bloggardag kan berätta mera när Dag Sandahl varit på Gotland och hållit den utlovade dubbelföreläsningen mot Koskinen-arvode. Biskop Fast har inte hört av sig ännu och det börjar bli lite bråttom. Annars kunde biskopskandidaterna få frågan hur de ser på en sådan föreläsning. Är de intresserade eller inte? Tror de att sanningen ska göra oss fria?

Några julhälsningar få ni inte ännu. Men ni såg väl att vi passerade en ny gräns för övertramp, råhet och plumphet (Warmland!) med 5 miljoner sidvyer.
I dag gläds jag över Sofia Lillys hanterande av Ola Sigurdson, som hon citerar korrekt och går till rätta med.
https://www.svd.se/man-ska-inte-behova-kanna-sig-dum-i-motet-med-kyrkan
I morgon tänkte jag meditera över Frälsarens födelse och vad detta ledde till för vår del.






fredag 22 december 2017

AJ DÅ! 5 miljoner AJ DÅ!

Jag manades lägga ut en FLASH när Bloggardag passerat 5-miljonerstrecket, alltså 5 000000 sidvyer. Det skedde i afton. Jag tyckte dock att det var lite skräppigt att kalla detta "flash", men ett "aj då" var mer modest och passande. Jag har nämligen förstått att alla inte är så förtjusta i bloggardag och har lärt mig att gråta med dem som gråter. Å andra sidan ska jag glädja mig med dem som är glada och med tanke på försök till censuringripanden, domkapitelsingripanden och Warmlands distrinkta karaktäristik av Dag Sandahl kan jag förstå om det finns en del glädjeyttringar av värsta slag. Skadeglädje.

Några upprörs över att jag är så generös när det gäller att ta in kommentarer. Jag tror det är bra om det vildvuxna också kan studeras på nära håll. En del kommentatorer tycker att jag är för hård i mina bedömningar när jag inte publicerar vad de skrivit. Jag tror faktiskt inte att jag är det. De kloka kommentatorerna sover sedan på saken och inser att jag inte varit personligt illvillig.

När Bloggardag fungerar som ett forum där någon kan mana de debatterande till förbön blir jag lycklig. Inget mänskligt är Bloggardag främmande. Ska ni ha läsning så läs förresten Roos i nyöversättning av Hakon Långström, Med doft av salighet. Artos. Nu betyder inte detta att jag menar, som somliga, att Bloggardag inte är en doft av salighet också. Men Roos är uppbygglig. Och med dofter är det i kristna sammanhang lite komplicerat. 2 Kor 2:15-16 som ni vet.

Detta sagt upprepar jag både 5 miljoner (nu 32 fler) och Antjes härskri: "Han måste stoppas!" Fast med den saken går det lite si och så, tycker jag.

Ack Warmland, fortsättningen

"To be continued", ropade överste Olofsson i telefonen. "Spännande värre, dramat tätnar", hörde jag överste Salander säga. De båda satt vid en högtalartelefon och hade nyheter att komma med. Juluppehåll från tjänster här och där utomlands och nu tryggt i en bunkerliknande lokal nära Lidingö. Vi brukar inte närmare gå in på var, även om jag ibland nåtts av kvalificerad information.

Vad hade hänt?
-Vi fångade upp en konversation mellan kyrkomötets valde revisor och allas vår Warmland. Kopior har gått till presidiet och generalsekreteraren. Den som vill, måste kunna beställa fram den från kyrkokansliet för det handlar om tjänstepost. Revisorn undrar om Warmland verkligen sagt att Dag Sandahl inte skulle få tillträde som tjänstgörande ersättare i kyrkomötet. Revisorn blev ytterst betänksam när han hörde detta och hoppades att Kyrkans Tidning missuppfattat vad han sagt.

-Vad hände sedan?

-Warmland meddelade att Kyrkans Tidning inte missförstått, men det hade revisorn. "Att DS sedan vill göra det till en fråga där han kan misskreditera tjänstepersoner och Uppsala ingår så att säga i körschemat, men vi övriga behöver inte hemfalla åt det."

-Vad sa han? Här är nyckelrepliken! Misskreditera tjänstepersoner och Uppsala. Sanslöst men intressant. Nu vet vi hur han tänker.

-Självbilden, sa Salander.

-Warmland fortsatte med att lägga ut texten om arbetsmiljön. Den är något av det mest grundläggande för att genomföra möten. Han tror alltså att arbetsmiljön utanför mötet skulle vara relavant för kyrkomötet, sa Olofsson.

-Det kommer mera, sa Salander, som hade uppenbart svårt att vara allvarlig. Sjävbilden igen!

-Ja, i fallet rörande DS hade Warmland varit extra tydlig med att arbetsordningen inte får störas, vilket beror på att han, Sandahl alltså, varit ute och slirat i det här hänseendet flera gånger tidigare, fortsatte Olofsson.

-Flera gånger? Slirat? Ger han exempel? Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson?

-Nej, men jag fortsätter gärna. Warmland fortsätter nämligen: Och även mot bakgrund av metoo-klimat, som ju bl a handlar om hur vi uppträder mot varandra, kan vi konstatera att det räcker nu med övertramp, råhet och plumphet.

-Vad sa han, sa du?

-Dom är förbannade på DS i Antjeborg, sa Salander, som var på uppenbart gott humör. Orden föll så: Övertramp, råhet och plumphet.

-Uppbragta, inte förbannade för här är vi inte råa eller plumpa.

-Jag fortsätter: Warmland har generalsekreterarens fulla stöd i detta ärende.

-Fulla stöd? Det behövs nog att man är full för att stödja detta, muttrade jag.

-Ecoutez! Warmland blir tydlig: Det aktuella fallet kan tyckas inte vara så grovt, men fem vittnen som alla anger samma händelseförlopp och där åtminstone en överväger att göra en polisiär anmälan för ofredande gör det hela besvärande för DS. Jag har pratat med dessa personer, och jag har reagerat starkt på deras uppdrag. Någon behöver sätta ner foten. Så långt Warmland, sa Olofsson

-Uppdrag? Menar han inte uppgifter? Och har han inte läst att versionerna skiljer sig helt från varandra. Av vittnesmålen går det inte at förstå vad som påstås ha hänt!

-Det har han inte. Den här diskussionen ägde rum 1 december. Redogörelserna kom in en vecka eller 10 dagar senare. Och har han alls frågat om andra partens version? Salander hade ordning på tidsnumren.

-Revisorn gav sig inte. Han menade att en tjänsteman inte kan agera som Warmland gjort och vände sig väldigt kraftigt mot Warmlands moraliserande ordalag. Metoo är i sammanhanget enbart populistiskt, menade han. Kyrkomötet har uppenbart en omdömesgill revisor, sa Olofsson.

-Revisorn menade att saken var en fråga för presidiet, sa Salander. Men Warmland tonar ju ner den aktuella händelsen, och det med goda skäl, för att hålla fram det andra: övertramp, råhet och plumphet. Jag tror att den arme Dag Sandahl får lida för Bloggardags pigga, käcka och muntra kyrkokritik. Och detta när Martin Luther kommit så i fokus. Var inte också hans språkbruk klandervärt?

-I de kyrkliga kanslierna är allt som antyder systemkritik klandervärt, sa jag. Salander och Olofsson skrattade.

-Detta aktstycke kan man självfallet begära fram, fortsatte jag

-Generalsekreteraren måste ha stämplat in det, sa Salander. Transparens gäller. Det är skickat 2 december till presidiet och henne. Här kan man få julunderhållning om man kastar sig på datorn eller telefonen. Men man kanske inte ska deprimera sig. Detta är kulturen på de kyrkliga höjderna och nu ger de sig på en kritiker och ger igen. På det viset är det märkligt det som sker i Visby när domprosten åker på en propp för att han varit "illojal" mot biskopen. Det är en ny anklagelsepunkt och hållningen är härefter att alla ska vara lojala med biskopen. Skrämmande i all sin enkelhet. Ordnung muss sein!

-Men har inte Hermansson varit illojal mot biskopen? undrade jag.

-Det är nog så saken sakligt kan och kanske ska uppfattas. Inga träd växer upp till himmelen. Inga domprostar heller. Men då borde Hermansson hutats åt på annat sätt. Lojalitet mot biskopen har ni väl aldrig svurit vid prästvigning?

-"Skyldig lydnad", hette det, sa jag. Mina herrar, nu har ni gett mig material till en blogg i morgon och jag ber då att få besvära om den där goda julen. Ni kan väl ändå hålla lite koll på Svenska kyrkan.  Hermansson skickade sin ämbetsberättelse till Antje, som alls inte har någon överordnad position i förhållande till biskopen. Och de arma gutarna tycks tro att allt blir lugnt med en ny och mindre fast biskop. Interiörerna, mina herrar, interiörerna! Sofia Lilly Jönsson framträder som klarsynt hjältinna. Hon såg och hon sa. Hon borde inte lämnas ensam.

-Lugn. Vi har sökorden och det vi gör ger resultat, sa Olofsson.

-Inte klagar du väl? sporde Salander.

-Klagar gör inte den som sköter en pigg, käck och munter blogg hur allvarligt läget än är. Jag fruktar att Dag Sandahl med visst intresse ser fram mot den där polisiära anmälan som övervägs. Vi har en kristendom där diakoner drar präster inför domstol. Det säger allt. Precis allt. Nästa gång jag träffar Frasse ska jag be honom helgonförklara Plinius för hans bemötande av diakonissor i urkyrkan. Men egentligen är det nog Warmland som ställer till det hela. Han framstår som hämndgirig och omdömeslös. Bra att vi kan se och förstå sammanhangen.

-Det är ju det signalspaning är till för, sa Salander. Hur länge kan Warmland sitta kvar?




torsdag 21 december 2017

Ett annat julupprop

Kyrkoledarna träder upp för att försvara juluppropet. Argumenten är desamma som förra året och utfallet kommer att bli sämre i år än det dåliga resultatet förra året. Det är något fel som är trasigt. Antagligen är det bristande folklighet. Den Ranghögste gör så gott han kan, i Stockholms katolska stift finns många med utländsk bakgrund. Men i andra församlingar funderar också det fromma folket på migrationspolitiken. Den är ju obegriplig. Det talas tyst men det tals om gruppvåldtäkter och om skjutningar, tyst men inte tystare än att det måste markeras att alla som kommer inte är kriminella. Jag är inte säker på hur nyheten att romerna, som organiserat en tiggarliga och nästan dräpt en landsman som inte ville fortsätta, haft nattkvarter på Diakonicentrum i Växjö. Och jag är inte ens säker på att prästerna i staden citerat Luther och sagt att det hör till kärlekens självklara risker att den blir sviken. Fråga Gud!

Modéus II går ut för att i Barometern/OT och Smålandsposten (20 dec) föra den generösa migrationspolitikens talan. Den Heliga Familjen hade inte släppts in i Sverige, menar han. Det hade den nog, svarar ledarredaktionerna på Barometern och Smålandsposten. 99% av de syriska medborgarna och 67% av medborgarna i Palestina får komma och stanna. Pojkarna från Afghanistan, som egentligen är från Iran, är det värre med. Somliga, kanske många, har ljugit sig in i landet. Ska de få stanna? Alla kommer inte att bidra till vårt välstånd. 1 av 10 var en uppgift jag hörde. 2 av 10 om man är generös i bedömningen. Då blir jag bekymrad för i detta land har vi i första hand ansvar för de egna medborgarna. Det var så landet byggdes. Om vi importerar unga män innebär det en framtid av annat slag. Man kan vara för denna framtid, men då måste man kanske förklara för fattigpensionärerna att det blivit ändrade planer. Pengarna för innovationen måste tas någonstans ifrån. Och när det finns papperslösa, som måste stjäla för att klara sig i landet när de inte får samhällelig hjälp - vad säger vi då? Killarna från Marocko till exempel.

Det finns inga enkla svar. Det finns till och med besinningsfulla människor som varnar för islam och menar, att de koranläsande är en invasionsstyrka som redan är på plats. De tar ingen hänsyn till de sekulära eller kristna som bor i landet. Ponera att de dystra förutsägelserna är sanna och att vi nu importerar de konflikter som ödelägger i Mellanöstern. Ponera! Detta är, och det är min poäng, komplikationer som ingen vill ta i. Men vad gör vi om det i tystnadskulturen likväl talas högt om tre kriminella bröder från Mellanöstern som utan körkort kör oskattad bil på cykelbanorna i samhället och i övrigt bara är just kriminella?

Vad kunde kyrkoledarna gjort? De kunde förankrat en annan hållning i församlingarna och sagt att i juletid behöver ni tala om hur rättfärdighet och barmhärtighet ska vara hållningar och fundera över vad det betyder. Det kunde vara ett samtal med flyktingar och migranter på plats i församlingshemmet, men ett fritt samtal med plats för frågor och undringar och möjlighet till sakinformation. Är det möjligt?

Jag undrade i kyrkomötet över flyktingsituationen i Afghanistan och pekade på ett faktum. Plan flyger in till Kabul med familjer som ska til landet på ferier eller semester. Det fick Antje till att det påståtts att Kabul var en "lämplig plats för semester". En doktor som inte kan citera rätt och som springer undan alla komplikationer, nej det övertygade inte mig. Jag vill veta hur det egentligen är i ett klansamhälle. Kan någon hamna utanför där? Och så vill jag veta mer om det som berättas, att det säljs politiskt lämpliga berättelser för att migranter ska få flyktingstatus. Det måste, menar jag, finnas möjligheter att vara för en anständig flyktingpolitik och mot allt bedrägeri. Jag ogillar att det finns en officiell sanning och en inofficiell. Jag vill veta hur det är och ta ställning på sakunderlag efter förnuftigt samtal. Skulle en kristen församling kunna vara platsen för detta? Och vore inte detta en mer trovärdig satsning i juletid? Skulle, frågan är enkel, församlingen som firar gudstjänst kunna se sig som och uppfattas som ett ansvarigt och kompetent subjekt?

Modéus II argumenterar med exempel från det forna Jugoslavien att migrationen varit positiv för svensk ekonomi. Nu finns det ju färskare studier som hävdar att detta är nys? Hur är det egentligen? Min fråga är egentligen banal: Varför går det inte att föra förnuftiga samtal? Vilka är de dolda agendorna och vem agerar?

Så undrar jag över gårdagens nyhet. Kyrkosekreteraren ska göra något annat och mer spännande. Det handlar om att skriva och resa runt och tala. Cristina Grenholm har alltså gjort sitt i Kyrkans Hus. Om detta fick den faktiskt tjänstgörande styrelsen inget veta, inte ens en grå liten e-post. Borde den inte fått det? Vad har så plötsligt inträffat? Två ord har förmedlats mig från två personer. "Sparken" är det ena, passligt i vintertid. "Kicken" är det andra.

Vad händer nu med kyrkosekreterartjänsten, som kom till också för att markera att det ska vara teologi i ledningen, inte bara byråkrati? Det var på den tiden väldigt viktigt. Ska jag misstänka att tjänsten görs om med hänvisning till att det finns teologisk sakkunskap på högsta nivå. Antje t ex. Nu har jag försökt kolla vad som sägs om denna nyhet. i andra medier, Torsdagsdepressionen t ex. Det kan väl inte vara så, att det var här ni hörde nyheten publikt först?

onsdag 20 december 2017

Ack Warmland

Ni minns kanske. Den administrative chefen för Kyrkomötet Nils Warmland anmälde "ett tråkigt ärende". Dag Sandahl hade "än en gång tvingas jag konstatera - betett sig illa på kyrkomötet". Detta vet Warmland. Dag Sandahl själv hade han inte talat med. Eftersom det inte är "meningen att bli upprörd på er, som inte har någon skuld i det hela", gällde väl upprördheten den skyldige och det måste väl vara Dag Sandahl. Domen faller utan att båda parter hörs. Warmland vet. Detta står i strid med västerländsk rättspraxis. Det hela slutade med att denne chef informerade berörda chefer och en del annat folk samt konstaterade, "att om han fortsätter utgöra ett arbetsmiljöproblem kommer han inte att vara välkommen att tjänstgöra". Det som här anförts borde vara nog för att Warmland får avsluta sin tjänst som administrativ chef, givet att vad han skriver ska tas på allvar. Och det ska det väl.

Nu har det inhämtats skriftliga besked, som skulle sändas till avdelningschef Lisa-Gun Bernerstedt. Om jag inte tycker att det finns mer att säga i saken, menar  rättschefen att det hela kan avslutas för från kansliets sida kommer det inte att vidtas några ytterligare åtgärder. Nu läser jag i dokumentationen. Finns det mer att säga?

Eva Lindström, som är handläggare på Kyrkokansliet, skriver 23 november hur det var. Dag Sandahl känner inte igen samtalet, där han påstås ha sagt att "är det diakoni så tycker jag det är och visat fingret!" Hon var väl inte ens med i samtalet? Verkar utsagan trolig? Är det inte troligare att han hållit ut handen i en frågande gest? Men Lindström deklarerar att det känns konstigt att bli ifrågasatt av en person i ansvarsställning. Vilka ska annars ifrågasätta, tycker hon? Minns nu. Det är för att beskriva vad han tycker om diakoni som Dag Sandahl visar fingret. Eller håller fram handen, den alternativa förklaringen, för att markera osäkerhet. Dag Sandahl har nämligen läst Charlotte Engels doktorsavhandling. Det är i den hon beskriver hur den diakonala självbilden skiljer sig från den diakoni som faktiskt utövas.

En Johannes Jörgensen vet dock att på förfrågan ge besked och han gör det den 11 december. Han "har en klar minnesbild". Hur var det: "Dag visade fingret åt oss för att uttrycka sin åsikt. Det hela var en obehaglig situation." Åt oss? Minns preciseringen.

Det kommer mera. Margareta Furberg skriver också på begäran den 11 dec och då har Dag Sandahl kommit fram till montern och frågat vad projektet Mer än jobb handlade om och sagt "jag hatar diakoni". Då kommer en fotograf (Eva Lindström har förklarat att montern var ny, att man ville uppmärksamma detta på facebook och kommunikationsavdelningen skulle ordna en bild). Minns nu att Dag Sandahl enligt Jörgensen, han med en klar minnesbild, visade fingret för att uttrycka sin åsikt och markerade "åt oss". Här är en annan version:

"Dag S ställde sig först framför kameran, men Anna Eva föste honom lite åt sidan med handen. "jaha, är det detta ni gör på arbetstid på kyrkokansliet, tar bilder av varandra", sa Dag. "Nejmen, nu får du väl ge dig", väste jag i mungipan. Medan bilderna togs på oss ställde sig då Dag bredvid fotografen och gav oss fingret. Han stod kvar några sekunder. När fotandet var över och Dag var på väg därifrån frågade Anna Eva "såg du att han gav oss fingret"?

Bloggardag har citerat framställningen korrekt. Citationstecknen sitter så. Tanken att Dag Sandahl med handen försökte få fotoobjekten att se lite gladare ut är förstås orimlig. Han står bredvid fotografen, som han talat med, och ger de arma människorna fingret. Verkar det verkligen troligt? Och när visade han fingret? Ständigt och jämt? Vid fotograferingen lyder nu beskedet.

Ge inte upp. Det finns en version till. Om den vet jag inte när den skrivits, men sannolikt på begäran i december den också. Mannen, som Annaeva Lagergren inte kände, frågade om detta var ett diakonalt projekt. "För om det är det så tycker jag så här, sa han och gjorde finger. Det var det finger som man kallar Fuck you-fingret. Inget annat finger. Han gjorde även de rörelser man förknippar med Fuck you-fingret.
Vid det laget var jag väldigt förvånad och delvis chockad, utifrån att det är sällan eller nästan adlrig jag mött det fingret i något kyrkligt sammanhang.
I samma stund kom någon för att fotografera vår monter och bad oss ställa upp på ett foto.
Jag bad då mannen kliva åt sidan, jag sa till honom att han förmodligen inte ville vara på kort tillsammans med ett diakonalt projekt."

Dag Sandahls enkla version är en annan. Utställarna ville hellre vara på bild än tala projekt. Han gick därifrån. På frågan om diakoni har han hållit ut handen i en gest "jag vet inte" och när de fems gäng skulle fotograferas och stod där utan att på något sätt vara fotogeniska var han uppmuntrande och viftade lite åt dem för att de skulle se lite mer käcka, pigga och muntra ut. Framgången var blygsam, se nedan.

Nu tror jag, Bloggardag, att en intressant interiör från Kyrkans Hus blottas. Inte bara Warmalnds rättsvidriga eller det direkt okristliga att inte reda ut vari det bestått som kan visa sig vara ett egendomligt missförstånd utan också i mentaliteten. Detta har blivit en fråga om arbetsmiljö. Är det så att somliga diakoner kan vara i församling och möta många slags människor, också i utsatta situationer, medan andra tar sig in på kanslier? Några av dem på kanslierna är, nja det är väl något som får ligga i betraktarens öga, men om någon skulle säga "spritt språngande galna" skulle Bloggardag vilja ha ett allvarligt samtal för att reda ut om detta skulle kunna vara med sanningen överensstämmande.

Förslagen till Dag Sandahl är följande: Ta det hela till rätten som ett förtalsmål. Ställ vittnena emot varandra och kräv 1:- i ideellt skadestånd till Frimodig kyrka och 50 000:- till dig själv. Nu är situationen biblisk. Mk 14:56. Men det är rätt skrämmande att Dag Sandahls hand, med spretiga fingrar (distriktssköterska) och "böjlig handled när du vinkar, men stela fingrar" (kontraktsprost em) är ett så uppenbart handikapp, att den diakonala personalen ska utnyttja detta handikapp mot person. Det är förstås en personlig kränkning. Det är inte ett kroppslig lyte, men ett kroppsligt särdrag och för detta ska du kräva respekt. Lägg på 20 000:- till i skadestånd.

Bloggardag skulle dessutom vilja mana Dag Sandahl att kontakta Kyrkans Hus för att få fram bildbevisen. Hur såg gänget ut när dessa de goda utsattes för kränkningen att Dag Sandahl stod bredvid fotografen, gav dem fuck you-fingret och gjorde de rörelser man (vilka man? DS) förknippar med rörelsen? Finns bilden på facebook? Jodå, det gör den.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=436485260086631&set=gm.1646941632036210&type=3&theater
Medge att det inte stört om glädjen strålat lite mer. Men kul att Lindström skriver hur glad hon är: "känner sig glädjefylld". Nykränkt och glädjefylld, sålunda.

Är det värre ställt, undrar Bloggardag, på de kyrkliga kanslierna än man i förstone kunnat tro?Antagligen. Insani sunt Romani, som det heter i Asterix & Obelix. Den här märkliga historien ter sig alltmer som aktionen mot amiral Muselier år 1941, den som general de Gaulle beskriver som "en intrig med ett stort misstag som följd". Det slutade med engelsmännens löften om gottgörelse för den skymf som tillfogats amiralen. Om detta läser vi i Charles de Gaulle, Ge inte upp! Bonniers 1955, s 137-139

Dag Sandahl förnekar rakt av att han visat fingret, fuck-you-fingret med de rörelser "man" förknippar med fingret. Förnekar.
Vittnena påstår att han gjort detta, men tycks alls inte vara överens om när det inträffade.
Det mer precist samtida beskedet tycks vara att detta inträffat när gänget ställde upp för att fotograferas. Men det stämmer inte med de andra versionerna. Warmland visste dock från första början besked. Dag Sandahl hade än en gång uppfört sig illa.
Rättschefen vill avsluta ärendet utan att det vidtas några ytterligare åtgärder.
Minns då amiralen Muselier.
Och fundera själva på hur ni numera tänker om diakoni och kanske på Europeiska Socialfonden.
Fundera inte över hur mycket arbetstid allt detta kostat och kostar.

tisdag 19 december 2017

19 december

Jag prålar också detta år med att ha dop- och prästvigningsdag samma datum. 19 december. O-antifon och allt. 69 år sedan jag döptes och 46 år sedan jag prästvigdes. Åren går. Och under dessa år har Svenska kyrkan blivit en annan Kyrka. Här kan då den stora diskussionen komma om "Kyrka" ska stavas med "K" eller "k". Kanske jag fortfarande ska säga att Kristi Kyrka finns i Svenska kyrkan men Svenska kyrkan är inte Kristi Kyrka. Det betyder att alla spröt ska ut för att intellektuellt redligt göra klart om det i församlingen förkunnas ett annat evangelium (Gal 1). I ett stort antal församlingar sker det. Och det sker också om en trosbekännelse av etablerat slag ska läsas. Den kan ju, som det heter, tolkas. Det betyder på vanlig svenska "omtolkas". Så sker i en modern, öppen och demokratisk folkkyrka.

"Modern" är själva motsatsen till det där med att vara erfarenhetsbaserad Kyrka med långa syftlinjer och djupa samband. "Öppen" är motsatsen till en bekännelsemedveten kyrka för öppenheten garanterar att allt ryms. "Demokratisk" betyder hur eller hur att folket bestämmer och detta sker enklast och lämpligast genom demokratiska val, där folkets representanter röstats fram av inte ens 20% av de röstberättigade. Detta valdeltagande betraktas som en mycket stor framgång. I denna öppna, moderna och demokratiska folkkyrka skulle jag, om jag varit ung idag, inte haft någon prästkallelse. Det känns lite egendomligt. Vi kan ha frågor om allt, men inga frågor om riksdagens ämbetsbeslut år 1958. Det är gudomligt rakt av och rätt igenom. Vet ni, det har jag inte gått på de senaste 50 åren. Har ni? Inte nog med att beslutsunderlaget var klent. Själva genomförandet har inte övertygat av rent moraliska skäl. Med lögnen som vapen och med sveket som verktyg...

Vad har annars hänt i denna förändrade kyrkostruktur? Nog stod det "Den Heliga Skrift" på min konfirmationsbibel. Så sågs saken. Nu då? Nu är inte Bibeln Guds Ord, men Guds Ord finns i Bibeln. Det har Modéus II sagt och vi är inte överens, Luther, jag och Modéus II. Det betyder att Luther och jag håller ihop. Med Kyrkan kan vi läsa Bibeln som Guds Ord men ska vi destillera fram det som är Guds Ord behövs ett destilleri och vem ska sköta det? Det ogenerade sättet att umgås med Guds ord som recensent är lite skrämmande. Jag umgås hellre med trons människor i alla tider för att delta i den gemensamma processen av lyssnande, läsande och lärande ihop med trons människor. Då rör jag mig över vida fält och då litar jag på Guds gode Ande.

Nu undrar alla hur det var på middagen i går. Jag smög mig in, men jag var nog bjuden för Modéus II hälsade så vänligt. Prosecco först men sedan tog bilkörningen sin tribut. Modéus II förklarade att han aldrig kramat mig och gjorde så. Oss emellan faktiskt inte lika länge som han kramade damerna. Men det kramades både hit och dit och detta över partigränserna. Jag frågade om samtycke när det gällde. Lite roligt att se en gammal vän från KGF-tiden och vid bordet satt de trofasta s- och posk-damerna. Jag uppförde mig hela kvällen. Tror jag. Några sa vänliga saker till mig om gjorda insatser i stiftet, särskilt som de förstod att jag betraktade det kyrkopolitiska som ett avslutat kapitel i mitt liv. Nya kallelser väntar. Hit eller dit, som vi säger. Men ju mer jag studerar kyrkolivet, desto mer insiktsfull blir jag. Hartman hade rätt år 1956. Men detta faktum ändrar föga. Vi står kvar på vår post tills det kommer order om annat. Den har inte kommit ännu.

Vad är otro och vad är realism när vi ser mot de hägrande framtidshorisonterna? Frågan är allvarligt menad och ska hanteras i gemenskap, inte som individuell lösning. Uppgiven är jag inte, men undrande är jag. Nog kan det hända, att Gud bestämt sig för att flytta lampstället. Men vad gäller då om mitt dop? Jag ska fundera.

I Uppsala händer lustifikationer. Domkapitlet har upphävt beslutet av kyrkorådets beslut att tacka nej till Antjes bord. Margareta Grape, som har en lysande karriär på kyrkokansliet och annorstädes bakom sig, överklagade och påpekade att biskop eller biskopsrepresentant har rätt vara med när frågor om domkyrkans förvaltning avhandlas och barnperspektivet fanns inte med. Nu kunde vän av ordning (jag) mena att ett konstverk utanför domkyrkan inte handlar om domkyrkans förvaltning och att barnperspektivet inte påverkas om allt är som vanligt, dvs inget nytt installeras.

Det är jag det. Domkapitlet gick på barnperspektivet och beslutet är upphävt! Kom ihåg var ni läste det först. Nu blir det alltså en ny omgång med ett nytt kyrkoråd, som ska få det rätt. Utfallet? Det kan ni spekulera om över nötter och portvin i jul. Antingen ändrar sig kyrkorådet eller så blir kyrkorådet upprört, skriver en rad om barnkonsekvens (t ex att risken med barn som trillar ner från bordet minimerats genom att bordet alls inte ställs dit) och vidhåller beslutet. Dessutom kanske kyrkorådet lägger till en rad om hur en nomenklatura i Kyrkans Hus vill bestämma allt för alla och överallt. Knäck några nötter!

Den andra lustifikationen handlar om riktlinjerna för sociala medier. Nils Funcke dömer ut förslaget, som kyrkostyrelsen svettas över. Ing-Marie Olofsdotter Nilsson kommunicerar en lögn, att riktlinjerna inte är en inskränkning av de förtroendevaldas yttrandefrihet. Det var ju precis detta Antje var ute efter. Och saken gällde Bloggardag. "Han måste stoppas!" löd anskriet. Funcke gör rent hus med den tanken. "Som förtroendevald får man vara hur onyanserad som helst." Poblemet gäller inte nyanserna. Det gäller själva budskapet, kritiken.


måndag 18 december 2017

FLASH! Bishop Sarah of London FLASH!

Jag har inte sett att någon svensk auktoritet återgett nyheten men London får sin 133:e biskop och det blir Sarah Mullally. Bishop Sarah, heter det så familjärt. Hon har varit i Exeter, Bishop of Crediton. Hon har en rejäl bakgrund som sjuksköterska, högst i administrationen. För det gamla Londonstiftet, i rang nr 3 i Church of England, är väl glädjen, som man säger, delad. Stiftet har räknats till de högkyrkliga.
Nu hoppas jag att ni blir något imponerande över hur snabb och relevant information Bloggardag kommer med. Detta ska skyllas en präst som gärna sitter på pub i Walsingham...

Måndagsmiddag med Modéus II

Jag drabbades av osäkerhet. Det kom en inbjudan till middag på Östrabo för dem som varit med i styrelse, domkapitel och utskott och då kunde jag tänkas vara bjuden. Men så läste jag på lite bättre. Inbjudan var till "vänner" i domkapitel, styrelse och utskott. Hur ska nu detta tolkas? Är jag bjuden eller inte? Vänner är väl inte Modéus II och jag. Inte ovänner heller om man ska vara petig.

I går invigdes den nyrenoverade kyrkan i Berg. Smockat med folk, sas det, men riktigt fullsatt var det inte, ser jag på bild i Smålandskomposten. Biskopen predikad om mig, konstaterade en tacksam åhörare. Så tacksam att han tackade Modéus II just för detta. Renoveringen går nog på 7 miljoner. 300 pers i socknen. Och hur många gudstjänsttillfällen och hur mycket folk kommer då fortsättningsvis?  Med tanke på att Modéus II uppfattades predika om mig och detta med gillande, kanske jag är bjuden ändå? Men vänner är vi väl inte? Bekanta kanske. Något utöver det officiösa har vi väl aldrig haft ihop? Bjuder han på rusdrycker, tror ni? Hur ska jag då ta mig hem när jag inte vill verka otacksam om jag, trots allt, är bjuden? Hjälp mig förstå hur den exkluderande kategorin "vänner" likväl ska ses vara inkluderande. Men medge först att ni varsnar problemet.

Det var Horda som gällde i går, lite bortom Rydaholm från min horisont sett. På vägen funderade jag. Det står väl rätt klart för de normalbegåvade att det bortom all vänlig religionsdialog finns en kraftfull motsättning mellan kristen tro och islam. Vi får vittnesbörd om mord på kristna och grovt övervåld. Denna islam importeras till vårt land. Jag lyssnar eftertänksamt till herr Omar, som en gång var nuvarande biskop Mogrens vän (tills Mogren fann anledning säga upp bekantskapen med herr Omar). Hur ska islam integreras om islam faktiskt inte syftar till detta utan syftar till att upprätta sin egen ordning. Ska vi inte ta islamister på allvar och vem lurar vi genom att dra en gräns mellan muslimer och islamister,. Jag vet inte. Det finns sådana som tror att muslimer blir som sekulariserade svenskar bara tiden går och närmast automatiskt. Jaha.

En gång i tiden fanns det kristna missionärer som tänkte sig, att också muslimer ska vändas om och bli kristna. Hur skulle det gå till? Är Svenska kyrkan parat att hantera den uppgiften? Fundera själva. Om en praktiserande muslim skulle överväga kristen tro och inte bara västerländsk nihilism som livshållning, vad behövs då?

Mitt förslag mejslades fram på en vintrig väg förbi Medelhult och andra exotiska platser. Vi börjar med det som är känt från studentspexet Djingis Kahn (Lund): "Tjugo gånger varje vecka, varje trogen muselman, måste böja sig mot Mekka, ner i modden med sin kran."
https://www.youtube.com/watch?v=biTjbvNzXsc
Muhammed sägs ha varit imponerad av de kristnas böneliv, tidebönerna. Så minimalt måste en kristen församling som vill närma sig muslimer få ordning på sina tideböner. Klockor ringer och kyrkan används till bön morgon och kväll i varje fall. Faller det redan här?

Sedan måste det finnas män som firar gudstjänst. Vanliga, normala karlar. Finns de - eller är församlingen i allt en kvinnlig domän?

Därtill måste församlingen kunna precisera i vlken tankemässig mening kristen tro är bättre än islam. Det är det där med evangeliet. Klarar församlingarna att tala om vilka den kristna trons ovedersägliga fördelar och finesser är? Och vilka är de, förresten?

Detta leder över till frågan vilka män som för andra män kan berätta detta och vilka kvinnor som kan berätta för kvinnorna. Detta förutsätter att de kristna vet rimligt mycket om islam. Gör de? Och så måste de veta vad kristen tro lär. Vet de? Eller blir vår allraheligaste tro något rätt oförargligt religiöst?

Hur skulle en plan för omvändelse av muslimer formuleras för bruk i en vanlig svenskkyrklig församling och vad skulle biskoparna säga om en sådan offensiv plan? Hur bleve reaktionen om någon församling sa sig vara mer intresserad av att omvända muslimer (missionsbefallningen!) än av akademabla interreligiösa samtal? Kunde de räkna med att det skulle tas fram användbara handledningar för omvändelsearbete bland muslimer i Kyrkans Hus? Om inte: varför inte?

Nu tänker vi oss en församling där muslimer omvänds till praktiserad kyrkokristendom. Då ska de andra muslimerna slå ihjäl dem. Vad gör församlingen då? Kallar in den kristna motorcykelklubben eller beväpnar Frälsningsarmén?

Så satt jag och tänkte i bilen. Jag är inte säker på att jag kom fram till den definitiva lösningen, men tanken föresvävade mig: En Kyrka som inte aktivt ägnar sig åt mission, är den en apostolisk Kyrka? En integration som inte hittar den punkt där vi integreras, dvs Kyrkans gudstjänst, vad blir det av den integrationen. Intet, intet, intet. Så vad annat än en kyrklig väckelse (inte en 1800-tals frikyrkoväckelse!) framstår som framtidshoppet? Jag frågar efter att ha sett statsministern träda fram och förklara att nu är det samtycke rätt igenom som gäller om det ska bli sex. När just regeringen måste säga detta är det nog kris i vårt samhälle.




söndag 17 december 2017

Upploppssöndag

På upploppet fram till jul. Denna korta adventstid ska likväl Johannes Döparen firas. Evangeliet anger stund, ställe. styrka, slag och sysselsättning samt sagesperson. Jag avser att fira i Horda, för där är högmässan. I går kollade jag hur det valts i Växjö stift. Jag gjorde principiellt fel eftersom vi valt utifrån röststyrka och hophållande och inte helt fritt kollat kallelser. Det är det som är alternativet till det partipolitiserade. Men Frimodig kyrka i Växjö stift har trots allt gjort ett gott val även om jag tror att partpolitiseringen är av ondo just när det handlar om att pröva kallelser.

Kyrkoherde Håkan Persson sitter som ordinarie i Stiftsstyrelsen med komministern em Håkan Sunnliden som ersättare. I Domkapitlet sitter affärsidkaren och kyrkvärden Helén Widerberg (Greens i Värnamo, ni vet) som ersättare. I Egendomsnämnden sitter Simon Lind, student i Lund men Norra Öland i själ och hjärta som ordinarie. Vad som sedan väljs till utskott vet vi, men dessa ska väljas av Stiftsstyrelsen. Också om systemet är underligt, menar jag att FK levererat och kan som ordförande bara glädja mig. Vi har folk som ter sig som fullt kompetenta till sysslorna. En är pensionär, en är ung, två är klart yrkesverksamma. Vilken kyrka som helst i världen skulle enkelt kunna stå för detta val och veta att de valda återfinns i söndagens högmässa. Det är med andra ord just som det ska vara. Det enda som oroar mig är det kyrkliga sönderfallet. Tänk om de valda blir uppgivna. Vad gör vi då?

Efter en lördag fylld av teologiskt arbete, id rentav, och snöskottning behöver man uppmuntran. Det fick jag av Ulla Rickardsson, C. Hon ska lämna Kyrkostyrelsen men har i Hallands Nyheter begått sig.
http://www.hn.se/åsikter/ordet-är-fritt/ett-viktigt-beslut-togs-på-årets-kyrkomöte-1.4933658

Ulla är tydligen glad över kyrkohandboken, men kritisk mot oss som inte riktigt gillat saken. I insändaren denna lördag ondgör hon sig över kritiken. Likväl tycks hon glad över den stora majoriteten. Den var överväldigande. Hallänningarna, särskilt de  centerpartistiska, ska vara glada, förmodar jag. Vad ska poskarna då tänka? Var det så klokt att bli överväldigande majoritet när allt kommer till allt? Jag kan inte undanhålla er det bästa: "Frimodig kyrka och SD drar sig inte ens för att kritisera våra biskopars teologiska kunskaper." Sug på den!

Upprörande att teologie kandidaterna Bonnier, Tyrberg, Nordung Byström, Stiglund, Fast och Brunne liksom teologie doktorerna Jackelén, Persenius, Modéus I, Dalman, Mogren, Modéus II, Eckerdal och Dalevi ska kritiseras och detta av en reservant i utskottet som är - docent i kyrkovetenskap! Han borde skämmas, men det gör han inte, för han har vett att rådfråga docenten Pahlmblad, teol kand Löwegren och dr Isacson.  Varför skulle en docent dra sig för att kritisera detta biskopsgäng om docenten har vett att konsultera lärt folk? Jo, jag vet. Förkovran är av noll och intet värde när det kommer till Kyrka och teologi. Vilken bondläpp som helst har kunskaper som vida övergår vad som inhämtats vid akademien. Jag antar att ingen missar att jag är uppbragt. Och ingen missar väl heller min markering, att ingen av biskoparna har docentkompetens. Nu är det söndag så vi går inte vidare på ämnesområdet, men skrattar åt Ulla gör vi. Varför skulle vi inte ifrågasätta biskparnas kompetens? Vad menar hon att vi annars borde ifrågasätta?

Jag inser det allvarligt förbryterska att inte ens dra sig för att kritisera våra biskoparas teologiska kunskaper. Jag tycker detta är omåttligt lustigt. För anklagelsen vidare! Bättre reklam kan Frimodig kyrka inte få.  Varför inte vid kyrkkaffet idag? Om centerpartister intet ont, men minns att Dag Hammarskjöld grät när bondeförbundaren Vilmar Ljungdahl var finansminsiter. Hammarskjöld satt i Finansens korridor utanför ministerns dörr, grät och sa: "Det sitter en galning där inne". Om inte annat har ni fått en stickreplik. Sorgligt på sitt sätt att det är söndag. Vad hade Ljungdahl sagt som bragt Hammarskjöld till tårar? Han hade förordat skattehöjning på kaffet, för kaffe var något som svenskarna inte kunde undvara. En kristen gråter med dem som gråter men är efter Frälsarens ord knappast nödgad att vara dum med de dumma.

Om Ulla Rickardssson upprörs över reservationerna men gläds över den överväldigande majoriteten (kolla med närmaste kyrkomötesledamot och fråga vad det är för fel på Hippolytos eukaristiska bön! eller hur det kommer sig att vi nu ska be till Modergudinnan) fast Ulla fått fel att SD och FK skrivit samma reservationer, för så är det knappast. Jag skrev inte bara på den gemensamma för Frimodig kyrka utan också en som knöt an till 1982 års kyrkomöte, där jag var med. Modéus II har vett att i stället tacka mig som "trots många år i tjänst väljer att fortsätta att bidra". Det slår väl Ullas gnäll? Dessutom skriver Modéus att vi emeriti "är viktiga för vår kyrka". Sades detta någonsin när jag var i tjänst? Inte konstigt att Modéus II vill ha mig på middag i morgon kväll.

Något annat roligt? Ingegerd Källströms nya bok har kommit. Förlaget är Gaudete och titeln fyndig. Fri som ett krucifix. Så fort boken levererats till bokhandeln Arken knep en kund första exemplaret, förstod jag, bara för att kunden blivit nyfiken. Boken är en kärleksförklaring till Kyrkans liv och en vandring i minnet av hur det var för 14-åringen att upptäcka Kristus. Det är en berättelse som tål att funderas kring och jag tror att det är en skildring av omvändelse, det där att det inte finns några alternativ och att friheten finns just då och där. Inte utan rörelse läser jag hur tidebönen präglat en människa. Hade fler fått upptäcka detta, hade Svenska kyrkans liv varit annorlunda. Läs själv och fundera.

Nu är det tid att samla ihop sig för en högmässa i Horda. Därefter ska jag sätta ny lampa i ängeln som står i trädgården och kanske vräka undan lite snö. Dessutom återstår ett manuskript att lägga sista handen vid. Lugn, gott folk. Det ska komma en rätt tjock bok till våren. Jag säger inte mer. Jo, ett. De som fattar, kommer att förstå vad som verkligen skett i det som syntes ske när de läst boken. De andra? De fattar ingenting. Nada. En del av dessa är biskopar, andra domprostar, åter andra kontraktsprostar och ytterligare andra kyrkoherdar. Jag slutar uppräkningen här.


lördag 16 december 2017

11.57

Klockan 11.57 i går tog kyrkostyrelsens sammanträde slut. Det stod 17 i den första kallelsen. "Fullbokat" fick jag veta eller alltför dyrt att boka om när biljetten skulle kosta dubbelt så mycket, tänkte jag. Vi får tänka på den kyrkliga ekonomin. Jag beslöt mig för att lida i all stillhet och kontemplera. Antje hade ju bett om frimodighet i morgonbönen och jag log för den som hör till Frimodig kyrka inser, att den bönen redan är hörd och besvarad med gillande. Välkomna!

Jag förstod att den socialdemokratiska partiorganisationen styrt det så, att Winberg och Hammar skulle in på fina positioner. Ut åkte mina vänner Birger Wernersson, Birgitta Halvardsson och Tommy Eriksson. Det är alltså partikanslier/vanlig partiapparat som bestämmer över kallelserna i det kyrkliga. Detta är partipolitisering alldeles konkret. Kom sedan inte och snacka med mig om politiska agendor i Svenska kyrkan och än mindre om vad de röstande önskar. Vad de ska få ut, har andra bestämt. I en partiapparat som de har föga kännedom om för den styrs uppifrån. "Lurade" är bara förnamnet. "Bristande transparens" är efternamnet. Inte konstigt om somliga socialdemokrater blir, som det heter i det kristliga, uppbragta.

Nu kanske de som inte sitter kvar i kyrkostyrelsen ska vara alltför ledsna. Vid det så fort avslutade sammanträdet föredrogs Analysenhetens omvärldsrapport 2017. Endast en hade den på papper, en ersättare, som med klädsam blygsamhet inte vill ha sitt namn på pränt. En enda. De andra hade fått besked att den fanns i samverkansrummet att läsa. Det betyder digitalt. Hade en eller två en maskin framför sig? Men det blev en rätt omsorgsfull föredragning. Vad som skulle debatteras, begrep jag inte. Detta får den nya styrelsen ta i den 21 februari när den sammanträder för första gången. Vem styr under tiden 1 januari till 21 februari? Jag vet inte. Varje gissning är välkommen. Och då får nya styrelsen diskutera om det inte blir så som forskarna antyder, att prognoserna för utträden kommer att överträffas nästa år. Å andra sidan, hette det, visar deltagandet i kyrkovalet en stor potential i engagemang. Jag sa inget. Jag tänkte: Arma människor! Engagemang för vad? Detta kommer inte att gå väl. Det kan helt enkelt inte gå väl.

Trump-administrationen har dragit in bidrag som stöttar abortverksamhet. Då går Svenska kyrkan in just där och tar ansvar för att förse med medel. Vore inte detta värt en debatt?

Det finns fler utmaningar som civilsamhället ska ta sig an. Svenska kyrkan ingår just där och 150 000 papperslösa måste ha stöd. Måste de? Eller ska de helt enkelt inte vara här? Jag tog upp frågan om hur de kritiska frågorna kring den politik som förs och som också ger kriminella stöd från det kyrkliga ska hanteras. Jag har ingen förslagsrätt med något Kristet Kritiskt Forum skulle behövas. Alla invandringskritiska är inte rasister utan insiktsfulla personer. Hur ser vi till att Svenska kyrkan inte hjälplöst hamnar i "godhetsbranschen", den som folk omedelbart genomskådar och fattar att de inte vill stödja? I omsorgen behövs också det profetiska. Vad är det som inte fungerar och hur ska det ansvarsfulla ansvaret tas?

Så till siffrorna. Av Svenska kyrkans passiva medlemmar tror nästan 60% varken på Gud eller Livet efter döden. De aktiva då? Då är det en fjärdedel som bara tror på Gud och ytterligare en fjärdedel som inte tror på Gud eller Livet efter döden. Kristen tro utan intellektuell klarhet är inte kristen tro, tro mig.

Färre barn och unga deltar i verksamheten. Detta är oroande, säger rapporten, men inte förvånande. Gudstjänstbesöken har minskat med en fjärdedel det senaste decenniet. Det är de äldre, 30-talister och 40-talister, som firar gudstjänst, inte 50-talsterna. Vi kanske, funderar jag, ser genomslaget när kristendomsundervisningen i skolans försvann och blev religionskunskap?

Också de kyrkliga handlingarna är konkurrensutsatta. Det är rätt självklart. Och det finns ingen kyrklig strategi för att hantera situationen. Det fanns det, menar jag, för en halv generation sedan och skrev förslag. I haven icke velat! Jag tror att det styr mot botten och att ingenting säger att det kommer att vända när det når botten. Sug på den! Falsk fromhet gäller inte längre. Med falsk fromhet avses den deism som struntar i Gud, men ändå alltid räknar med att Gud hoppar fram och tar hand om de hopllösa lägena. Varför skulle Han?

Antje gav en kort rapport om den internationella uppmärksamheten om kyrkohandboken, det där med att Svenska kyrkan lämnat allmänkyrklig tro och ordning. Politiken i Köpenhamn var först ut och sedan rullade det på. Det har skadat Svenska kyrkan ekumeniskt, inte minst i Öst- och Centraleuropa. Första nyhetsvågen var negativ och också BBC gick ut med de fejkade nyheterna. Jag uppfattade ett Antje inte var riktigt nöjd med att folk i Svenska kyrkan talar så osant. Kampen mot fake news måste fortgå och skadan kommer att ha negativa konsekvenser. Också om Antje kunnat ge andra besked till LVF och Vatikanen så måste kampen fortgå. Så här var det inte tänkt att kyrkohandboken skulle presenteras. Hon hade fått frågor om saken i Chicago och South Dakota när hon var där (det var ju då hon inte kunde döpa prinsen). Riktigt vari detta tjänsteuppdrag egentligen bestod, sades inte i ärkebiskopens rapport. Kanske var det i egentlig mening inte ett tjänsteärende men väl ett ärende.

I den glada stämning som infinner sig när en föredragningslista är genomgången avslutade vi med att alla bad välsignelsen. Det är så det går till i kyrkostyrelsen. Precis som i folkskolan i Moheda åren 1958-1961 vid skoldagens slut. Inte så alltså att en biskop välsignar utan så, att alla bad välsignelsen. Ja, inte jag. Jag uppfattar inte välsignelsen som en bön. Men jag klagar inte. Tänker man om biskopsämbetet som Antje blir det så här.

Resan hem? Signalfel i Linköping och växelfel i Tranås men fördelen med tåg är att man träffar vänner och bekanta och skaffar sig någon ny. En kristen som åker tåg - är det en skenhelig?

fredag 15 december 2017

Vad ska man säga?

I går var det introduktion för den nya kyrkostyrelsen. Egendomligt nog skulle policyfrågan upp. Jag fick inte klart för mig om det var samma förslag som i våras (det kunde ingen ge besked om men det verkar som om de trodde att det var så), men resultatet blev att förslaget efter en halvtimmeslång debatt med fler deltagare än i våras, skickades ärendet tillbaka för bearbetning. Det var på sitt sätt roligt. Men frågan borde ställas om en kyrkostyrelse, som ännu inte tillträtt, ska ta beslut av detta slag. Borde inte kyrkostyrelsen invänta 12-slaget och det nya året. För den faktiska kyrkostyrelsen nu är den som valts till och med 2017. Det verkar som om man kyrkokansliet inte riktigt håller på formerna. Kanske är kansliet inte riktigt i form?

Det kan säkert bli en Lex Sandahl, som våra vänner journalisterna kallar den. Men den drabbar inte mig, för jag ska väl inte gå in under den? Och det är väl rimligt för att en man som riskerat liv och blod för sitt fädernesland håller sig till grundlagen och därmed låter sig nöja? Förresten finns det inga sanktionsmöjligheter.

Det var middag i Ärkebiskopsgården i går kväll. Den gamla och den nya styrelsen festade ihop. Här åts det kött, här dracks det vin (Jes 22:13) T ex Leif Nordlander, Modéus II, Jesper Eneroth och Margareta Winberg var inte på plats. De avgående avtackades. Det hade varit roligt, sas i talen. Det sa jag också med ett citat från Lars Ekblad (RIP), som hört repliken av två skånska odalmän, som varit inne i den heliga graven. De var måttligt imponerade, men den ene sa: "De e i alla fall roulit att ha sitt at".

Dagens sammanträde skulle hålla på till 17 enligt kallelsen. Sedan kom beskedet kl 15 som sluttid. Vi får se om den korta ärendelistan kan dras ut så. Generalsekreterarens rapport bar syn för sägen. När det handlar om företrädarskap har det varit många kontakter med departement och myndigheter och något som kallas "Svenska kyrkan" har sin bestämda mening om flyktingar från Afghanistan. Dessutom har "Svenska kyrkan" blivit medlemmar i Fossilfritt Sverige. Man kan undra om detta är en kampnj mot äldre ledamöter i de kyrkliga beslutsapparaterna.

"Svenska kyrkan" har en bestämd mening om EU-kommissionens förslag om produktion och försäljning av ekologiska produkter och "Svenska kyrkan" var på plats vid klimatmötet i Bonn men också i politikernätverket för minoritetspolitiska frågor. Nu orkar jag inte skriva mer om detta, men det var mer och mer kommer, tro mig. Kanske ändå! "Svenska kyrkan" var i Azerbadjan på utrikesdepartementets delegationsresa, den som leddes av Omar Mustafa om jag fattat allt rätt. Det är något att göra mest vareviga dag och bilden av en väl integrerad kyrka tonar fram. Det ska vara så i MTD-religionens tidevarv, där deismen inte blir något hinder utan en möjlighet att vinna anseende och framstå som anständig. 9 sidor av 17 i rapporten var detta. Och de fortsatta sidorna var lika ambitiösa och blandade det moralistiska, "vi är emot allt som är dåligt", och det terapeutiska, "vi är för alla som det är synd om jorden runt, året runt". Jag tror att den nya mandatperioden tydligare än den tidigare visar vart vi är på väg.

Jag hörde att Church of England också håller på att implodera. Och i Rom har det kommit en ny bok med kritik av kardinalerna som valde en galning till påve. De romerska katolikerna har det inte roligt heller, vad de än säger. Eller så har de inte läst boken av Marcantonio Colonna (en pseudonym), The Dictator Pope. Antje var hos påven förra veckan också och sedan på möte med det påvliga enhetsrådet. Här nöjer jag mig med att konstatera att inte ens Rom klarar sig och det är ett budskap till de romerska katolikerna, de som har så många synpunkter på oss andra. Välkommen i klubben.
http://www.catholicherald.co.uk/commentandblogs/2017/12/12/the-dictator-pope-a-mixture-of-hearsay-and-insight/ Hörsägen? Författaren säger sig ha belagt allt utom en allmän känd  skandal och den kommer i tidens längd att avslöjas av nyhetshungriga journalister. Det är bara att vänta och se. Så vad ska man nu säga?

torsdag 14 december 2017

Ifrågasättandet

Det livsviktiga ifrågasättandet borde vi slå ett slag för. Det är inte riktigt så uppskattat som det borde vara. Det finns en "Kanelbullens dag" men ingen "Ifrågasättandets dag". Hur kommer sig det? Är kanelbullsätande viktigare än ifrågasättande?

Det är när förhållanden sätts ifråga som nya insikter kan vinnas. Med denna insikt tar jag mig an mödan att läsa Torsdagsdepressionen. "Kyrkan är kallad till möten över religionsgränser", läser jag. Motiveringen är tydligen Matt 7:12. Vi är kallade att arbeta tillsammans med andra för att vårt samhälle ska vara en bra plats att leva på. Leva på? Leva i heter det väl? Det lurig tog jag inte med. Det är som "Kyrka" vi är kallade till detta. Inte som medborgare. Över religions- och kulturgränser visar vi att alla får vara med. Vara med - hur då? Jo, vi kan gå på fredsvandring till varandras helgedomar och be sida vid sida. Be till vem, genom vem och i vem? Vad äsger muslimerna och vad säger de kristna? Finns det inte en rad goda skäl att ställa den sortens frågor?

Det pågår ett nytt julupprop. Det förra var knappast en framgång men konceptet körs igång igen. Regeringen uppmanas att ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro och alla som beviljats asyl i Sverige rätt till familjeliv och därför ska praktiska hinder mot familjeförening undanröjas. I sak betyder detta en rätt stor ny våg av invandring. Samtidigt slungas påståenden ut som polisen inte kan undersöka för de brott som kan misstänkas, är inte prioriterade. Ekot rapporterade om hur det går att köpa sig en historia som gör en migrant till förföljd och därför asylsökande. Ekot hör till de mest trovärdiga nyhetsförmedlarna i Sverige. Samma problem uppstår med åldersbestämningen. Har migranten medvetet lämnat felaktiga uppgifter om sin ålder? Hur ska vi då kristligt sett förfara? Frågan ställs inte av juluppropsentusiasterna, dvs ett antal kyrko- och samfundsledare.

Naturligtvis måste ifrågasättandet handla om hur kyrkolivet kan användas för opinionsbildning. Det finns inget särskilt kristet förnuft i politiska frågor. Varför då driva enkla krav som blir omöjliga att reda ut när det handlar om konsekvenserna och, med tanke på förra årets misslyckade juluppropskampanj, vilka lärdomar borde inhämtats och analyserats sedan sist?

Själva ansatsen är i mitt tycke märklig: "Som kyrkliga ledare uppmanar vi alla att uthålligt stödja varandra i arbetet för en bättre värld att leva i. Medkänsla och viljan att engagera sig för andra är grundläggande mänskliga egenskaper." Det låter något. Men behöver jag de kyrkliga ledarnas uppmaning till detta? Vad har de, handen på hjärtat, med den saken att skaffa. De kan väl ha nog med att leda sina kyrkor och samfund utan att definiera den där bättre världen som en värld där barn och unga (rätt oprecist) ska ha rätt till trygghet och framtidstro. Hur tänker sig ledarskapet att denna "rätt" ska säkras. Vem av oss, de så kallade kyrkliga ledarna, har rätt till detta? Människolivets risk är en annan. Ska jag vakna på morgonen numera och kräva min rätt av min Herre och Gud? I dag kräver jag min rätt till trygghet. Jag kräver att jag inte ska råka ut för en olycka med bilen i vinterväglaget och så kräver jag min rätt till framtidstro.

Måste inte en enda stillsam fråga också ställas när det handlar om de utvisningshotade, de "som deperat söker vår hjälp"? Är det något fel på regelverket så borde detta kunna fel kunna anges. Jag ser inte att det sker. Vi har en uppsättning kriterier. Den som uppfyller kriterierna kan stanna och den som inte gör det ska lämna landet. Är det verkligen en rimlig syssla för kyrkosystemen att hjälpa de desperata om de alls inte ska stanna? Svaret är verkligen inte självklart.

Så här kan ifrågasättandet fortgå. Till vad nytta? Möjligtvis för att lägga ansvaret rätt. Det kan finnas en väldig frestelse för de välvilliga att plocka kyrkliga resurser som stöd för den personliga välviljan. Då undviks också alla kritiska frågor. Är det verkligen bra?

Apropå ingenting. I går färdades jag över gränsen mellan Skåne och Småland. Där fanns en myckenhet blåljus och en polis som vinkade in personbilar. De sorterades i två kategorier, en till vänster och en till höger. Det var bibliskt. Så kom tullarna. De frågade varifrån man kom och så. De tittade in i bilen. Jag fann det hela nöjsamt. Tänka sig, det var vid gränsen mellan Skåne och Småland. Jag fick blåsa i en apparat och nådde ett negativt resultat, vilket var positivt och så kollades körkortet av tullaren. Sedan fick köra vidare. Nu undrar jag: vad var det de egentligen ville?