Antje Jackelén twittrade om att det i går var 90 år sedan det var avslutningsgudstjänst i Uppsala domkyrka för det ekumeniska mötet i Stockholm. Hon menade att detta möte "blev en nystart för kyrkans relation till samhället".
Jag fick tänka efter. Är detta verkligen sant?
Ligger inte nystarten tidigare eller senare - om det alls var en nystart? Och om det var en nystart - gällde den samhällsrelationen eller något annat?
År 1925 samlades en del tidigare initiativ till mötet i Stockholm. Tidigare var det Edinburgh 1910, förstås. Geneve 1920 ska väl nämnas om vi hoppar över kyrkokonferenser under Första världskriget. Men kanske anglikanernas möte i Birmingham 1921 var det riktigt intressanta. Ärkebiskop William Temple drev de sociala frågorna och Söderblom var där. Bildades inte Copec då? Förmötena i Peterborough 1921 och Helsingborg 1922 var viktiga för att precisera också den s k sociala frågan. Nystart kan väl detta kallas.
Och hur var det i USA, där de reformerta samfunden knappast tappat samhällsfrågorna. Tanken på Guds rike var grundläggande. När det kommer till det ekumeniska mötet i Stockholm kunde Söderblom själv se att det ekumeniska arbetet hör samman med bönen "Tillkomme ditt rike".
"Guds rike blev Ekumeniska Mötets behärskande huvudfråga, fastän orden icke stå att läsa i programmet, och fastän ingen föregående överenskommelse hade ställt upp detta ämne för betraktelse, bön och överläggning." (Söderblom, Kristenhetens möte i Stockholm, SKD, Stockholm 1926, s 236)
Så var inte nystarten en nystart för kristenhetens relation till Guds rike, snarast?
Kunde inte Antje skrivit en tweet att mötet blev just detta, "en nystart för kyrkans relation till Guds rike"?
Men så roligt skulle vi kanske inte ha det.
Nu var dysterheten också en tillgång i det ekumeniska.
År 1925 kunde biskopen av Winchester i sitt föredrag bedriva civilisationskritik med frågan i vad mån civilisationen är värd att räddas. Söderblom ville hellre säga att kristenheten måste rädda det värdefulla i civilisationen från undergång. Det är väl inte så underligt att Einar Billing pläderade för ett internationellt forskningsinstitut för vetenskapligt arbete kring etiskt-sociala frågor. Och när fredsfrågan kom på tal, handlade det för föredragshållarna om en andlig förnyelse och ett stärkande av de sedliga krafterna och detta kräver Guds medverkan. Så gick resonemangen. "Allt kommer an på Anden", sa Söderblom (aa s 698) På många sätt var väl det ekumeniska mötet en fråga om hur Kyrkan relaterar till sig själv. Just detta är väl också vad ekumeniken handlar om?
Hur var det med kyrka och samhälle i Sverige i en tid när biskopen var eforus för läroverken, lektorerna i stiftsstäderna satt i domkapitlen, en präst satt i skolrådet, en präst satt i de sociala organen - fattigvård och barnavård, väl? Folkbokföringen sköttes av prästerna. Det var till pastorsexpeditionen folket kom för allsköns civila frågor. På vilket sätt blev mötet i Stockholm en nystart för denna kyrkans stabila, kanske alltför stabila, relation till samhället? Ingen, såvitt jag kan förstå. Det fortsatte som tidigare.
Jag menar att det skulle dröja till Amsterdam 1948 innan det blev möjligt att nystarta. Då var det efterkrigstid och ett nytt samhälle växte fram. Hur var det då med Oxford och Edinburgh 1937? De var möten i förkrigstid och dess resultat försvann i de politiska markeringarna från tyskarnas sida och sedan i kriget, förstås. Om folk gitte läsa på i det som då sas om de totalitära systemen (demokratin inräknad!) skulle det kunna få följder för den samtida debatten om de politiska systemen. Nystart?
Vad kom ut av det ekumeniska mötet i Stockholm?
Söderblom själv anger som det första resultatet att mötet alls kom till och som det andra att "enheten" uppenbarades. "Stockholmsmötets styrka låg i det rent religiösa." (aa s 865). Söderblom menade också att många genom mötet fått nytt hopp. "Men det mesta återstår för oss alla." (aa s 884) Så hur var det med nystarten egentligen? Är själva den samtida grejen att ständigt ta fram denne Söderblom men göra något eget av honom? Antingen som den store förespråkaren för religionsdialog eller som alibi för andra aktuella angelägenheter?
Jag var alltså förvånad över en tweet och fick konsultera Söderblom själv. Det var förstås en nyttig övning. Vill någon konsultera de ekumeniska handböckerna går man till Ruth Rouse och Stephen Charles Neill, A History of the Ecumenical Movement, 2 band, 1 uppl 1954, 3 uppl 1986 WCC Geneve.
Jag övertygades inte av budskapet om nystarten av kyrkans relation till samhället vid det ekumeniska mötet. Däremot var den gångna veckan märklig på så vis att det är 90 år sedan Gunnar Rosendal gjorde sin upptäckt av eukaristin vid samma kristenhetens möte (utan Rom) i Stockholm. Det hade Antje Jackelén kunnat twittra om. Hade hon hävdat att detta var ett ögonblick som kom att förändra det andliga livet i Svenska kyrkan, hade jag hållit med. God works in mysterious ways.
måndag 31 augusti 2015
söndag 30 augusti 2015
Diakonins söndag
Lite intressant är det med 13 söndagen efter Trefaldighet. Temat är "medmänsklighet" och kunde tänkas handla om oss alla. Så var det också fordomdags när söndagen hette "Vår nästa". Vår! Men denna söndag har blivit diakonins söndag och i torsdagsdepressionen dök de upp, den ena grönskjortade efter den andra. Förvånas inte. Församlingen är numera de anställda och den kristliga kärleksverksamheten en professionalitet. Yrke.
Tar jag i?
Nä, jag läser Kyrkans Tidning och drabbas av den torsdagsdepression jag varit utan när tidningen faktiskt blev lite mera än ett enkelt PR-blad för det kyrkliga. Nu står en grönskjortad under rubriken "Nyvigd till ett bristyrke". Yrke! Som man vigs till?
Naturligtvis kommer det vanliga om en tuff vardag och höga förväntningar. Det hör till den diakonala självbilden. Det var denna självbild som Lotta Engel, själv diakon, slaktade i sin avhandling. Det talas mycket i diakonin om sådant som inte stämmer när praktiken granskas. Inte för inte kallas Lotta "Mordängeln".
Klart att jag drar efter andan något när diakonen säger sig alltid velat stå upp för dem som inte har någon egen röst. Syster Kerstin i Två Systrars församling kunde stå upp för folk - men ville nog egentligen hellre se människor stå upprätta själva. Det betyder att den gudstjänstfirande församlingen skulle vara en upprättande gemenskap. Men så var det också Marta och Maria - det aktiva och det kontemplativa - som var församlingens förebilder.
Medge ändå att det är underligt med diakoner.
De klagar numera över hur pressat läget är. Förr var diakonissorna "städse redobogna" för det hade de lovat vid sin vigning. Det där med arbetstider var det inte så noga med som nu. Diakoni var en livsstil. Syster Signe for runt på sin cykel som ett torrt skinn för att sluta dagen med completorium i Domkyrkan. Hennes skratt hördes över nejden. Nu klagar diakonen över hur tungt det är att först möta apatiska barn och sedan gå till affären för att handla mat utan att behöva tänka efter vad som ska stoppas i vagnen. Inte? Ekologiskt? Rättvisemärkt? Vi andra som dignar under de kristliga kraven inser att det är just tänka efter man måste göra i affären, annars blir man fördömd. Men menar diakonen att sysslan som kyrkoarbetare är så bra betald att matfrågan inte blir ett ekonomiskt bekymmer, kan jag fatta även om jag är pensionär. Vad jag främst fokuserade är diakonernas alltid återgivna bild av verkligheten: situationen är svår. Här hörs få skratt över nejden. Svårt är det.
Jag går inte in på frågan om alla diakoner som är inne på sin andra karriär. Tidigare kan de ha varit i sjukvård, omsorg eller skola. Mitt i livet blir de diakoner. De kan, som det heter, jobba 15-20 år. De formativa åren ligger långt tillbaka. De formades i sina liv för andra sysslor än diakoni. Är det ett problem? I så fall inte bara för diakoner. Vi får alldeles för få som vigs innan de är 25 och fortfarande formbara. Det gäller präster och diakoner lika. Vi kanske skulle införa en gräns för vigningar vid 35?
I veckan funderade jag över den kyrkliga arbetsplatsen.
När jag var ung präst var vi i Kalmar sju präster. 30-32 000 inbyggare. Nu är det dubbelt så många präster. Blir det dubbelt så mycket gjort och dubbelt så mycket tänkt, kommer det dubbelt så mycket artiklar och böcker i teologiska och pastoralteologiska ämnen från Kalmar? Jag tror inte det. Jag tycker mig i stället förstå att det skett en uppdelning i två områden, som sedan på någon administrativ nivå hålls samman. Det torde betyda att det finns få fora för samtal om vad som händer i stan. Kontraktet? Det är stort och så många kommer att det finns få tillfällen till rejäla överläggningar och gemensamma beslut. Proletariseringen av prästerna fortgår. Det blir "de där uppe" och "vi här nere".
Hur vore det, detta är veckans kätterska tanke, att ta tillbaka det som var?
Skapa arbetslag med en präst, en diakon, en kantor och en vaktmästare och så ge utrymme för lekfolksengagemang. En kyrkoherde med en adminstratör som hantlangare. En sjukhuspräst och en diakon på sjukhuset. Kanske en deltids prästtjänst för fängelset eller en annan lösning. Det som denna besättning inte hinner göra, får falla. Och då bestämt fokus och en tydlig gränsdragning så att Svenska kyrkan inte går in och tar över där stat och kommun säger sig inte orka. Faller samhällsstrukturen ska politiskt ansvar utkrävas. Inget annat. Allra minst att kyrkoarbetare känner sitt värde växa inför andras nöd. Enskildas, kommunernas, landstingens eller statens lika.
Ja, på diakonins söndag är det väl läge att se, bedöma och handla?
Om nu inte varje tanke som inte bara upprepar ett "hurra" ska uppfattas som det grövsta kätteriet, förstås. Men det ska det nog. Trots att vi fick läsa att de som nu vigs, vigs till - ett bristyrke! Att något hänt med diakonernas självförståelse ska vi nog inte låtsas om.
I dag är det, som sagt, Diakonins söndag.
Tar jag i?
Nä, jag läser Kyrkans Tidning och drabbas av den torsdagsdepression jag varit utan när tidningen faktiskt blev lite mera än ett enkelt PR-blad för det kyrkliga. Nu står en grönskjortad under rubriken "Nyvigd till ett bristyrke". Yrke! Som man vigs till?
Naturligtvis kommer det vanliga om en tuff vardag och höga förväntningar. Det hör till den diakonala självbilden. Det var denna självbild som Lotta Engel, själv diakon, slaktade i sin avhandling. Det talas mycket i diakonin om sådant som inte stämmer när praktiken granskas. Inte för inte kallas Lotta "Mordängeln".
Klart att jag drar efter andan något när diakonen säger sig alltid velat stå upp för dem som inte har någon egen röst. Syster Kerstin i Två Systrars församling kunde stå upp för folk - men ville nog egentligen hellre se människor stå upprätta själva. Det betyder att den gudstjänstfirande församlingen skulle vara en upprättande gemenskap. Men så var det också Marta och Maria - det aktiva och det kontemplativa - som var församlingens förebilder.
Medge ändå att det är underligt med diakoner.
De klagar numera över hur pressat läget är. Förr var diakonissorna "städse redobogna" för det hade de lovat vid sin vigning. Det där med arbetstider var det inte så noga med som nu. Diakoni var en livsstil. Syster Signe for runt på sin cykel som ett torrt skinn för att sluta dagen med completorium i Domkyrkan. Hennes skratt hördes över nejden. Nu klagar diakonen över hur tungt det är att först möta apatiska barn och sedan gå till affären för att handla mat utan att behöva tänka efter vad som ska stoppas i vagnen. Inte? Ekologiskt? Rättvisemärkt? Vi andra som dignar under de kristliga kraven inser att det är just tänka efter man måste göra i affären, annars blir man fördömd. Men menar diakonen att sysslan som kyrkoarbetare är så bra betald att matfrågan inte blir ett ekonomiskt bekymmer, kan jag fatta även om jag är pensionär. Vad jag främst fokuserade är diakonernas alltid återgivna bild av verkligheten: situationen är svår. Här hörs få skratt över nejden. Svårt är det.
Jag går inte in på frågan om alla diakoner som är inne på sin andra karriär. Tidigare kan de ha varit i sjukvård, omsorg eller skola. Mitt i livet blir de diakoner. De kan, som det heter, jobba 15-20 år. De formativa åren ligger långt tillbaka. De formades i sina liv för andra sysslor än diakoni. Är det ett problem? I så fall inte bara för diakoner. Vi får alldeles för få som vigs innan de är 25 och fortfarande formbara. Det gäller präster och diakoner lika. Vi kanske skulle införa en gräns för vigningar vid 35?
I veckan funderade jag över den kyrkliga arbetsplatsen.
När jag var ung präst var vi i Kalmar sju präster. 30-32 000 inbyggare. Nu är det dubbelt så många präster. Blir det dubbelt så mycket gjort och dubbelt så mycket tänkt, kommer det dubbelt så mycket artiklar och böcker i teologiska och pastoralteologiska ämnen från Kalmar? Jag tror inte det. Jag tycker mig i stället förstå att det skett en uppdelning i två områden, som sedan på någon administrativ nivå hålls samman. Det torde betyda att det finns få fora för samtal om vad som händer i stan. Kontraktet? Det är stort och så många kommer att det finns få tillfällen till rejäla överläggningar och gemensamma beslut. Proletariseringen av prästerna fortgår. Det blir "de där uppe" och "vi här nere".
Hur vore det, detta är veckans kätterska tanke, att ta tillbaka det som var?
Skapa arbetslag med en präst, en diakon, en kantor och en vaktmästare och så ge utrymme för lekfolksengagemang. En kyrkoherde med en adminstratör som hantlangare. En sjukhuspräst och en diakon på sjukhuset. Kanske en deltids prästtjänst för fängelset eller en annan lösning. Det som denna besättning inte hinner göra, får falla. Och då bestämt fokus och en tydlig gränsdragning så att Svenska kyrkan inte går in och tar över där stat och kommun säger sig inte orka. Faller samhällsstrukturen ska politiskt ansvar utkrävas. Inget annat. Allra minst att kyrkoarbetare känner sitt värde växa inför andras nöd. Enskildas, kommunernas, landstingens eller statens lika.
Ja, på diakonins söndag är det väl läge att se, bedöma och handla?
Om nu inte varje tanke som inte bara upprepar ett "hurra" ska uppfattas som det grövsta kätteriet, förstås. Men det ska det nog. Trots att vi fick läsa att de som nu vigs, vigs till - ett bristyrke! Att något hänt med diakonernas självförståelse ska vi nog inte låtsas om.
I dag är det, som sagt, Diakonins söndag.
lördag 29 augusti 2015
Fädernas kyrka
Länstidningens ledare visar vad som händer när de utanförstående/oförstående får för sig att de kan förstå vad som händer i en gudstjänst.
http://lt.se/asikter/ledare/1.3127723-konfirmation-som-politisk-manifestation
Ledarskribenten var på konfirmation i Ytterjärna. Där sjöngs sv ps 169, versarna 1,3,4 och 9 ur 1937 års psalmbok, J A Eklunds av Gustaf Aulén tonsatta ungdomsdikt Fädernas kyrka. Det kan man göra. Fast inte när ledarskribenten har en förförståelse. Och det där med "förförståelse" är vänligt uttryckt. En mindre vänlig person än jag skulle skriva: "Fast inte när ledarskribenten är dum i huvet." För ledarskribenten vet att denna psalm är en SD-psalm, en psalm "i dag intimt kopplad till Sverigedemokraterna."
Jaha, så partier och intressegrupper kan ta över den gemensamma psalmskatten. "Blott i det öppna" blir då en HBTQ-psalm, förstås, och vad det "öppna" då skulle vara, kan man kanske fantisera kring - och så blir den psalmen klassificerad. Hur dumt kan det bli?
Ledarskribenten ser värdet av partipolitik i Svenska kyrkan, kan man förstå. Det är just detta som gett SD politiska framgångar. Ledarskribenten tycker att partipolitiseringen "är ett bra sätt att värna traditionen av en demokratisk folkkyrka - och att säkerställa att kyrkan går i samklang med ett modernt samhälle."
Det är denna koppling som gjort att viktiga framsteg kunnat göras. Kvinnliga präster, enkönad vigsel och religionsdialog, alltså. Men alla är inte nöjda. Håll i er nu! "Kvinnoprästmotståndare finns kvar, homofober och islamofober gnisslar tänder. De längtar tillbaka till den fädernas kyrka där kvinnan teg i församlingen och det var helt uteslutet att två personer v samma kön kunde älska varandra eller att man kunde föra en dialog med en muslim."
Hör upp, gott folk, och lyssna! Är inte denna beskrivning av sakfrågor rätt förolämpande för oss, som är inte bara begåvade, välutbildade utan också pålästa? Vem ska ledarskribenten lura?
När ledarskribenten analyserar vidare ser han att SD har namnet "Fädernas kyrka" som samlande namn för sitt kyrkopolitiska arbete och just "Fädernas kyrka" är namnet på en psalm från år 1909, "då nationalismen frodades i Sverige". Storstrejkens år? Tja, gå hem och läs historia! Men i psalmen "kan varje stockkonservativ nationalist av i dag finns stöd för sina intoleranta uppfattningar." Och här kanske jag ska leda läsaren. Det är per definition inte ledarskribenten som är intolerant. Bara så ni vet.
Vi går vidare i framställningen.
Till det som tycks överraskande i psalmen hör att brudgum lovar brud, att tron är manlig (betyder på modern svenska "modig", en språklig dubbelhet som kan analyseras redan i antika texter), att ungdomen "väpnad och villig" ska ta strid för Guds ära i Norden. Allt är sådant som är ledarskribenten främmande till sitt innehåll.
Så kommer den överraskande upptäckt ledarskribenten gjort:
I vers sex får Kristus, strax före korsfästelsen en ny nationalitet: "det var en svensk som satt fången". Ledarskribenten tänker sig att psalmen handlar om hur Jesus fängslats innan avrättningen.
Men psalmraden handlar om Carl Carlsson Gyllenhielm och ingen annan. Han är väl begraven i den domkyrka i vars stift Länstidningen i Södertälje utges!
Ledarskribenten ömmar nu för att det kan finnas sverigedemokrater som inte vill sjunga med här eftersom det inte är en lätt sak med svenskt medborgarskap för folk från Mellanöstern. Hur kan det gå ledarskribenten så illa? Han har satt på sig färgade glas innan han läser/sjunger texten. Han begriper alls inte. "Psalmens värderingar är museala och har inget i dagens kyrka eller samhälle att göra" - och att prästen hade med psalmen är "en illa dold politisk markering".
Ledarskribenten kallar prästens handlande "omdömeslöst".
Saken är väl allvarligare än så. Sekulariseringen - avkristningen - har gått så långt att Svenska kyrkans andliga arv faktiskt blivit obegripligt. Ledarskribenten har kanske inte gjort sig utan gjorts urarva den tro som en gång byggde landet. Han är dum nog att inte fråga utan tror att han fattar. Och ingen stor sak i det. En majoritet av läsekretsen begriper inte heller. Det är bara att läsa kommentarerna.
Det blir alltmer omöjligt att vara församlingspräst, har jag på känn. Den stackars prästen får komma till tals både i Dagen och Kyrkans Tidning. Prästen hade tittat på partiledardebatten, inte särskilt på Jimmie Åkesson, som uppgetts och röstade S i valet. Självbeskrivningen lyder "gråsosse".
Den sorts innehållsanalys av ledaren som gjorts här, åstadkommer inte journalisterna på Dagen och Kyrkans Tidning.... Prästen pudlar för övrigt. "Jag är ledsen om människor tagit illa vid sig." Och han blev själv ledsen att bli utpekad.
Frågan om vilken uppbackning prästen får efter att ha dragits runt i Länstidningen, kan man fundera över. Eller inte. Det är väl många som hunnit springa och gömma sig. Och få vill kalla dumhet för dumhet, allra minst när dumheten är pretentiös och blir Länstidningens ledare. Med kommentarer på nätet därtill.
Att jag själv en 17 Mai sjungit psalmen i Gamle Akers Kirke i Oslo kan nämnas som något pikant. Vi sjöng om fädernas kyrka i Noregs land. Norge heter Noreg när det ska vara högtidligt, tror jag. Jag kan inte huske om svensken sat fången eller om den versen var helt omskriven.
http://lt.se/asikter/ledare/1.3127723-konfirmation-som-politisk-manifestation
Ledarskribenten var på konfirmation i Ytterjärna. Där sjöngs sv ps 169, versarna 1,3,4 och 9 ur 1937 års psalmbok, J A Eklunds av Gustaf Aulén tonsatta ungdomsdikt Fädernas kyrka. Det kan man göra. Fast inte när ledarskribenten har en förförståelse. Och det där med "förförståelse" är vänligt uttryckt. En mindre vänlig person än jag skulle skriva: "Fast inte när ledarskribenten är dum i huvet." För ledarskribenten vet att denna psalm är en SD-psalm, en psalm "i dag intimt kopplad till Sverigedemokraterna."
Jaha, så partier och intressegrupper kan ta över den gemensamma psalmskatten. "Blott i det öppna" blir då en HBTQ-psalm, förstås, och vad det "öppna" då skulle vara, kan man kanske fantisera kring - och så blir den psalmen klassificerad. Hur dumt kan det bli?
Ledarskribenten ser värdet av partipolitik i Svenska kyrkan, kan man förstå. Det är just detta som gett SD politiska framgångar. Ledarskribenten tycker att partipolitiseringen "är ett bra sätt att värna traditionen av en demokratisk folkkyrka - och att säkerställa att kyrkan går i samklang med ett modernt samhälle."
Det är denna koppling som gjort att viktiga framsteg kunnat göras. Kvinnliga präster, enkönad vigsel och religionsdialog, alltså. Men alla är inte nöjda. Håll i er nu! "Kvinnoprästmotståndare finns kvar, homofober och islamofober gnisslar tänder. De längtar tillbaka till den fädernas kyrka där kvinnan teg i församlingen och det var helt uteslutet att två personer v samma kön kunde älska varandra eller att man kunde föra en dialog med en muslim."
Hör upp, gott folk, och lyssna! Är inte denna beskrivning av sakfrågor rätt förolämpande för oss, som är inte bara begåvade, välutbildade utan också pålästa? Vem ska ledarskribenten lura?
När ledarskribenten analyserar vidare ser han att SD har namnet "Fädernas kyrka" som samlande namn för sitt kyrkopolitiska arbete och just "Fädernas kyrka" är namnet på en psalm från år 1909, "då nationalismen frodades i Sverige". Storstrejkens år? Tja, gå hem och läs historia! Men i psalmen "kan varje stockkonservativ nationalist av i dag finns stöd för sina intoleranta uppfattningar." Och här kanske jag ska leda läsaren. Det är per definition inte ledarskribenten som är intolerant. Bara så ni vet.
Vi går vidare i framställningen.
Till det som tycks överraskande i psalmen hör att brudgum lovar brud, att tron är manlig (betyder på modern svenska "modig", en språklig dubbelhet som kan analyseras redan i antika texter), att ungdomen "väpnad och villig" ska ta strid för Guds ära i Norden. Allt är sådant som är ledarskribenten främmande till sitt innehåll.
Så kommer den överraskande upptäckt ledarskribenten gjort:
I vers sex får Kristus, strax före korsfästelsen en ny nationalitet: "det var en svensk som satt fången". Ledarskribenten tänker sig att psalmen handlar om hur Jesus fängslats innan avrättningen.
Men psalmraden handlar om Carl Carlsson Gyllenhielm och ingen annan. Han är väl begraven i den domkyrka i vars stift Länstidningen i Södertälje utges!
Ledarskribenten ömmar nu för att det kan finnas sverigedemokrater som inte vill sjunga med här eftersom det inte är en lätt sak med svenskt medborgarskap för folk från Mellanöstern. Hur kan det gå ledarskribenten så illa? Han har satt på sig färgade glas innan han läser/sjunger texten. Han begriper alls inte. "Psalmens värderingar är museala och har inget i dagens kyrka eller samhälle att göra" - och att prästen hade med psalmen är "en illa dold politisk markering".
Ledarskribenten kallar prästens handlande "omdömeslöst".
Saken är väl allvarligare än så. Sekulariseringen - avkristningen - har gått så långt att Svenska kyrkans andliga arv faktiskt blivit obegripligt. Ledarskribenten har kanske inte gjort sig utan gjorts urarva den tro som en gång byggde landet. Han är dum nog att inte fråga utan tror att han fattar. Och ingen stor sak i det. En majoritet av läsekretsen begriper inte heller. Det är bara att läsa kommentarerna.
Det blir alltmer omöjligt att vara församlingspräst, har jag på känn. Den stackars prästen får komma till tals både i Dagen och Kyrkans Tidning. Prästen hade tittat på partiledardebatten, inte särskilt på Jimmie Åkesson, som uppgetts och röstade S i valet. Självbeskrivningen lyder "gråsosse".
Den sorts innehållsanalys av ledaren som gjorts här, åstadkommer inte journalisterna på Dagen och Kyrkans Tidning.... Prästen pudlar för övrigt. "Jag är ledsen om människor tagit illa vid sig." Och han blev själv ledsen att bli utpekad.
Frågan om vilken uppbackning prästen får efter att ha dragits runt i Länstidningen, kan man fundera över. Eller inte. Det är väl många som hunnit springa och gömma sig. Och få vill kalla dumhet för dumhet, allra minst när dumheten är pretentiös och blir Länstidningens ledare. Med kommentarer på nätet därtill.
Att jag själv en 17 Mai sjungit psalmen i Gamle Akers Kirke i Oslo kan nämnas som något pikant. Vi sjöng om fädernas kyrka i Noregs land. Norge heter Noreg när det ska vara högtidligt, tror jag. Jag kan inte huske om svensken sat fången eller om den versen var helt omskriven.
fredag 28 augusti 2015
Hedin
Curt-Magnus Peter Hedin är teol kand och fil mag. Han är född 1960, prästvigdes 1992 och efter att ha varit kyrkoherde i Urshult blev han kyrkoherde i Virestad 2011. Nu vill han lägga samman Virestad och Härlunda kristna församlingar till en och ha gudstjänster mer sällan i Virestad, för dit kommer inget folk. Utom i våras när Hedin hade modevisning eller Elvis-gudstjänst, förstås. I Härlunda kommer det kanske ett drygt dussin till en vanlig gudstjänst på söndagen - det övriga nöjesutbudet i Härlunda en söndag förmiddag kanske ska ses som begränsat? Jag har nog inte varit i Härlunda på 25 år eller så, senast i uniform ihop med en annan förbandsinstruktör, en major från A3. Det var också en historia, men ska inte berättas här och nu.
Hedin är FISK, dvs folkpartist i det kyrkliga, sitter i stiftsfullmäktige och i kyrkomötet samt är ersättare i egendomsnämnden. Ett illasinnat rykte säger, att han har ett förflutet i Svenska Missionsförbundet. Det vill jag väl inte tro. Han uppträder belevat och var under ett antal år präst också i Ormesberga, där min moster och gudmor var kyrkvärd och jag nu har lantegendomen. Hon uppskattade honom, men det är många år sedan. Hon är 19 år död, som det heter.
Curt-Magnus och jag ska gå på middag ihop. Stiftet bjuder. Det kan bli trevligt. Så trevligt det nu kan bli, när man bjuder samman kyrkopolitiker i en sönderfallande struktur för att de ska ha trevligt ihop fast de agerar som kyrkopolitiska fiender och skapar sig stabila fiendebilder. Curt-Magnus vill nämligen göra det svårt för prästkandidater av mitt slag och Curt-Magnus aktar inte för rov att springa undan de utfästelser Kyrkomötet gav när beslut skulle fattas om enkönad vigsel. DÅ var nämligen vigselfrågan en icke-fråga vid anställning och antagning. Så har det inte fortsatt.
Prosten F ringde. "Vad tycker du om 88:an?" Jag svarade med en motfråga: "Glassen eller kanonen?" "Kyrkomötesmotionen." Det är den som också bär Hedins namn. Nu ska samvetsklausulen för nyvigda präster bort, står det i rubriken. Saken är den att de liberala vill göra vigselplikt till en del av antagningskriterierna till prästkandidat och vigning.
Själva den etiska frågan om tidsbestämda utfästelser tas inte upp som ett problem i motionen. Snarare kan man förstå att eftersom samvetsklausulen m/58 föll är vägen beredd. Den som har fallenhet för att läsa på, kunde möjligtvis invända mot den liberala beskrivningen av den gamla samvetsklausulen. Den sägs ha varit en samvetsklausul "mot att arbeta med just kvinnor". Är det inte Folkpartiet som brukar driva skolfrågor och hör inte innantilläsning just till det grundläggande i en skola?
Men samvetsklausulen m/58 föll.
Ja, det var också komplicerat, som jag tidigare utlagt. Det fanns ingen samvetsklausul i lagen som riksdagen antagit. Kyrkomötet införde den som en egen utfästelse. Riksdagen fick aldrig ta ställning till saken men på en enig regerings vägnar instämde ecklesiastikminister Edenman i den. Löftet var dock Svenska kyrkans, ett löfte infört efter riksdagsbeslutet om lagen. Och med kyrkliga löften kan man inte förfara riktigt hur frisinnat som helst. Fast Fiskarna tycker det. Jag tycker det börjar lukta ruttet kring fiskarna, men det kan bero på att jag läst Asterix i en mängd år och lever i en stabil föreställningsvärld från denna utomordentliga berättelse just om fisk. Jag har förresten ett av häftena på latin, för att leverera ett litet innehavsskryt. Eller pur glädje?
Fiskarna ser samvetsklausulen vara något vi hade "från början". Nu ska vigselplikten bli ett av "de kriterierna" (de skriver så och motiverar på så vis Folkpartiets krav på kvalitet i skolundervisningen, den behövs. DS) som finns för att bli prästkandidat och vigd till tjänst. Och så förstärker de sin argumentation med 1 Kor 13:13. Var får de allt ifrån? Handlar 1 Kor 13:13 om löftesbrott?
Curt-Magnus har skrivit under motion 88. Magnus Hedin står det. Det är han. Kan det illasinnade ryktet dock vara sant? Är detta en kyrkoherde med missionsförbundiskt förflutet, som nu styr vilka Gud, Fader och Son och Helig Ande, får kalla att bli präster i Svenska kyrkan? Ska Gud ta kommando av Hedin och kyrkomötet, som med ett sådant beslut träder fram som funktionellt ateistiskt? Gud spår och människan rår? Men hur blir det? Kan vi räkna med att Gud fortsättningsvis verkligen viger i prästvigningen om Gud fått så stränga begränsningsorder? Blir också vigningarna funktionellt ateistiska - så vad då? Vad kan då biskoparna leverera för bruk i församlingen och vad vill församlingen ta emot?
Och jag när det blir Kyrkomöte?
Jag kommer väl att hälsa belevat på Curt-Magnus. Jag tror mig om att kunna maskera föraktet för den där illiberala liberalismen. I mitt hjärta tänker jag dock om den: Pereat! Jag kommer nämligen från en familj som i den meningen hade liberala värderingar att den var tolerant. Men oss emellan, hur länge ska vi hyckla vänligheter mot våra fiender? Visst ja. Han sa något om det när jag tänker efter. Men ändå?
I övrigt finner jag det märkligt att så fort en fråga om Kyrkans livsnerver kommer upp på denna bloggsida t ex, följer omedelbart en mängd tyckanden hit och dit. Varför är tyckande ryggmärgsreflex? Varför inte uppfatta att en gemensam kyrklig hållning räcker? Jag ska fundera. Kanske blir svaret att i en kultur där åsikter är viktigare än insikter, måste det bli så. Jag sliter med frågan. Och det där med seglorianerna. Jag läste nyheten. Någon betalar fortfarande för detta, främst de som är medlemmar av Svenska kyrkan i Stockholm. Håll ut! Håll ut? Nog verkar det lurt om man ser till subsidierna när det blir så här.
Hedin är FISK, dvs folkpartist i det kyrkliga, sitter i stiftsfullmäktige och i kyrkomötet samt är ersättare i egendomsnämnden. Ett illasinnat rykte säger, att han har ett förflutet i Svenska Missionsförbundet. Det vill jag väl inte tro. Han uppträder belevat och var under ett antal år präst också i Ormesberga, där min moster och gudmor var kyrkvärd och jag nu har lantegendomen. Hon uppskattade honom, men det är många år sedan. Hon är 19 år död, som det heter.
Curt-Magnus och jag ska gå på middag ihop. Stiftet bjuder. Det kan bli trevligt. Så trevligt det nu kan bli, när man bjuder samman kyrkopolitiker i en sönderfallande struktur för att de ska ha trevligt ihop fast de agerar som kyrkopolitiska fiender och skapar sig stabila fiendebilder. Curt-Magnus vill nämligen göra det svårt för prästkandidater av mitt slag och Curt-Magnus aktar inte för rov att springa undan de utfästelser Kyrkomötet gav när beslut skulle fattas om enkönad vigsel. DÅ var nämligen vigselfrågan en icke-fråga vid anställning och antagning. Så har det inte fortsatt.
Prosten F ringde. "Vad tycker du om 88:an?" Jag svarade med en motfråga: "Glassen eller kanonen?" "Kyrkomötesmotionen." Det är den som också bär Hedins namn. Nu ska samvetsklausulen för nyvigda präster bort, står det i rubriken. Saken är den att de liberala vill göra vigselplikt till en del av antagningskriterierna till prästkandidat och vigning.
Själva den etiska frågan om tidsbestämda utfästelser tas inte upp som ett problem i motionen. Snarare kan man förstå att eftersom samvetsklausulen m/58 föll är vägen beredd. Den som har fallenhet för att läsa på, kunde möjligtvis invända mot den liberala beskrivningen av den gamla samvetsklausulen. Den sägs ha varit en samvetsklausul "mot att arbeta med just kvinnor". Är det inte Folkpartiet som brukar driva skolfrågor och hör inte innantilläsning just till det grundläggande i en skola?
Men samvetsklausulen m/58 föll.
Ja, det var också komplicerat, som jag tidigare utlagt. Det fanns ingen samvetsklausul i lagen som riksdagen antagit. Kyrkomötet införde den som en egen utfästelse. Riksdagen fick aldrig ta ställning till saken men på en enig regerings vägnar instämde ecklesiastikminister Edenman i den. Löftet var dock Svenska kyrkans, ett löfte infört efter riksdagsbeslutet om lagen. Och med kyrkliga löften kan man inte förfara riktigt hur frisinnat som helst. Fast Fiskarna tycker det. Jag tycker det börjar lukta ruttet kring fiskarna, men det kan bero på att jag läst Asterix i en mängd år och lever i en stabil föreställningsvärld från denna utomordentliga berättelse just om fisk. Jag har förresten ett av häftena på latin, för att leverera ett litet innehavsskryt. Eller pur glädje?
Fiskarna ser samvetsklausulen vara något vi hade "från början". Nu ska vigselplikten bli ett av "de kriterierna" (de skriver så och motiverar på så vis Folkpartiets krav på kvalitet i skolundervisningen, den behövs. DS) som finns för att bli prästkandidat och vigd till tjänst. Och så förstärker de sin argumentation med 1 Kor 13:13. Var får de allt ifrån? Handlar 1 Kor 13:13 om löftesbrott?
Curt-Magnus har skrivit under motion 88. Magnus Hedin står det. Det är han. Kan det illasinnade ryktet dock vara sant? Är detta en kyrkoherde med missionsförbundiskt förflutet, som nu styr vilka Gud, Fader och Son och Helig Ande, får kalla att bli präster i Svenska kyrkan? Ska Gud ta kommando av Hedin och kyrkomötet, som med ett sådant beslut träder fram som funktionellt ateistiskt? Gud spår och människan rår? Men hur blir det? Kan vi räkna med att Gud fortsättningsvis verkligen viger i prästvigningen om Gud fått så stränga begränsningsorder? Blir också vigningarna funktionellt ateistiska - så vad då? Vad kan då biskoparna leverera för bruk i församlingen och vad vill församlingen ta emot?
Och jag när det blir Kyrkomöte?
Jag kommer väl att hälsa belevat på Curt-Magnus. Jag tror mig om att kunna maskera föraktet för den där illiberala liberalismen. I mitt hjärta tänker jag dock om den: Pereat! Jag kommer nämligen från en familj som i den meningen hade liberala värderingar att den var tolerant. Men oss emellan, hur länge ska vi hyckla vänligheter mot våra fiender? Visst ja. Han sa något om det när jag tänker efter. Men ändå?
I övrigt finner jag det märkligt att så fort en fråga om Kyrkans livsnerver kommer upp på denna bloggsida t ex, följer omedelbart en mängd tyckanden hit och dit. Varför är tyckande ryggmärgsreflex? Varför inte uppfatta att en gemensam kyrklig hållning räcker? Jag ska fundera. Kanske blir svaret att i en kultur där åsikter är viktigare än insikter, måste det bli så. Jag sliter med frågan. Och det där med seglorianerna. Jag läste nyheten. Någon betalar fortfarande för detta, främst de som är medlemmar av Svenska kyrkan i Stockholm. Håll ut! Håll ut? Nog verkar det lurt om man ser till subsidierna när det blir så här.
NYHET
Kära läsare, Mattias Irving har slutat som chefredaktör. Han kommer att kvarstå som ledarskribent och krönikör. Men nu söker vi hans efterträdare. Rekryteringsprocessen pågår för fullt, därför har vi inte kommit igång med tidningen under augusti som vi utlovade när vi tog sommaruppehåll. Vi hoppas på ditt tålamod ett tag till. Redaktionen
torsdag 27 augusti 2015
Vin i mässan
Om alkoholfritt nattvardsvin skriver Sverre Aalen atikeln "Det som kommer av vinträd" i Svensk Pastoraltidskrift 1983 nr 38 och 39 (s 628-631 och 648-652.
Oloph Bexell skrev i samma tidning Nattvardsvin och alkohol, SPT 1984 nr 5 (s 64-74)
Kyrklig Samling kring Bibeln und Bekännelsen i Braunschweig (Diestelmann, förstås) gjorde en sammanställning Nattvardsfirande enligt Jesu instiftelse som finns i SPT 1984 nr 15, 16-17, (s 277-283 och s 298-301).
Och så har Mikael Löwegren i all blygsamhet i en kommentar på denna bloggsida pekat på sitt eget bidrag i aKF:s nyutkomna årsbok.
Frågor om nattvardselementen behöver alltså inte lämnas åt fritt tyckande. Finns inte SPT i närheten (hos någon äldre prästman eller prästänka) är det enkla att som vanligt uppsöka socken biblioteket och beställa fram.
I sak upprepas att Kyrkan inte har befogenhet att ändra nattvardselementen. Dribblandet med vad vin egentligen är, avvisas som "historiskt och exegetiskt okritisk fundamentalism" (SPT 1984 s 298). Där satt den! Aalen har för sin del gjort en gedigen framställning av hebreiska ord för must och vin. Det enda hebreiska begrepp han inte tycks ha analyserat är begreppet "julmust". Han pekar på att "ojäst druvsaft" är "nytt vin", som i Beaujoulais Noveau. Man kan inte pressa vin utan att det efter några timmar börjar jäsa. Som om detta inte var nog, är den bibliska poängen med vin att det gläder människans hjärta (Ps 104:15). Vilken mänsklig erfarenhet av denna Guds gåva som ligger bakom en sådan biblisk uppfattning, avstår jag från att gån in på här. Vad jag nu på ett mer piggt, käckt och muntert sätt antytt är vad Aalen kommer fram till efter att ha följt rabbinernas undervisning. Rabbinerna menar med vin det som smakar, luktar och eventuellt ser ut som vin och inte andra produkter från vinträdet. Det är inte fråga om kemiska analyser utan om insikter från det mänskliga livet. Aalen avvisar bruket av "alkoholfritt nattvardsvin". Jesus använde vin och knöt löftet om närvaro till sin instiftelse.
Oloph Bexell hänvisar till Aalen och gör så påpekandet att den som vill ändra praxis och införa detta "icke-vin vin" (mitt förträffliga uttryck men så är det också tidig morgon!) "påtar sig därmed bördan att leda i övertygande bevis, att kyrkan inte är bunden av Jesu handlingssätt och instiftelseordens ordalydelse och att någon annan princip än Skriften skall vara avgörande i frågor som rör sakramentsförvaltningen." (SPT 1984 s 66)
Bexell gör en genomgång av biskopsmötets beslut. 1960 uttalade biskoparna att verkligt vin skulle användas. 1978 kom nästa uttalande på ett underlag som inte tog upp några teologiska frågor utan kortfattat redovisade praxis i olika kyrkor. Inte heller Regeringsrättens dom (1961:44), som slog fast att kyrkolagen inte medger s.k. alkoholfritt nattvardsvin.
Kyrklig Samling i Braunschweig kommer till slutsatsen att Jesus bundit den sakramentala frälsningsgåvan vis nattvardselementen bröd och vin. (SPT 1984 s 279) Luthers "massiva" syn på saken är helt klar, dvs massiv.
Läs på! Men fundera också. SPT-materialet är från 1980-talets början. Då kommunicerades inte så flitigt och de flesta kommunicerade ur kalken. Nu doppas det friskt eller ohälsosamt. Frågan om alkohol borde alltså för det oförvillade förnuftet vara rätt betydelselös. Alkoholisterna då? En normalbegåvad präst kan utan vidare hantera detta, som hör själavården till. I de lättkränktas land borde präster har vett att bli kränkta, när de av kyrkoråd behandlas som vore de mindre vetande.
Själv avstår jag från att gå till mässor där det serveras glutenfritt bröd bakat på potatismjöl och guarkärnmjöl och en del annat. Det som EU klassar som "låggluten" och som bakats på vete går an. Jag avstår också från mässor där det serveras icke-vin som vin. I Växjö pastorat har detta icke-vin införts liksom Erstas potatismjölsoblater, sägs det. Jag går inte längre i mässor i Växjö pastorat, dvs Växjö kommun. Jag förstår mig inte på allvarligt sinnade präster som medverkar till detta och räcker det som hanterats på altaret med beskedet "Kristi kropp" och "Kristi blod". Vet dom att det är så? Med övertygande bevis?
Vad hade jag gjort om jag kommenderats fira mässa med dessa tveksamma element?
Jag hade citerat ordförandens ord: "Det är rätt att göra uppror!" Hur gör en evangelisk katolik uppror? Genom att predika!
Så läs på.
Oloph Bexell skrev i samma tidning Nattvardsvin och alkohol, SPT 1984 nr 5 (s 64-74)
Kyrklig Samling kring Bibeln und Bekännelsen i Braunschweig (Diestelmann, förstås) gjorde en sammanställning Nattvardsfirande enligt Jesu instiftelse som finns i SPT 1984 nr 15, 16-17, (s 277-283 och s 298-301).
Och så har Mikael Löwegren i all blygsamhet i en kommentar på denna bloggsida pekat på sitt eget bidrag i aKF:s nyutkomna årsbok.
Frågor om nattvardselementen behöver alltså inte lämnas åt fritt tyckande. Finns inte SPT i närheten (hos någon äldre prästman eller prästänka) är det enkla att som vanligt uppsöka socken biblioteket och beställa fram.
I sak upprepas att Kyrkan inte har befogenhet att ändra nattvardselementen. Dribblandet med vad vin egentligen är, avvisas som "historiskt och exegetiskt okritisk fundamentalism" (SPT 1984 s 298). Där satt den! Aalen har för sin del gjort en gedigen framställning av hebreiska ord för must och vin. Det enda hebreiska begrepp han inte tycks ha analyserat är begreppet "julmust". Han pekar på att "ojäst druvsaft" är "nytt vin", som i Beaujoulais Noveau. Man kan inte pressa vin utan att det efter några timmar börjar jäsa. Som om detta inte var nog, är den bibliska poängen med vin att det gläder människans hjärta (Ps 104:15). Vilken mänsklig erfarenhet av denna Guds gåva som ligger bakom en sådan biblisk uppfattning, avstår jag från att gån in på här. Vad jag nu på ett mer piggt, käckt och muntert sätt antytt är vad Aalen kommer fram till efter att ha följt rabbinernas undervisning. Rabbinerna menar med vin det som smakar, luktar och eventuellt ser ut som vin och inte andra produkter från vinträdet. Det är inte fråga om kemiska analyser utan om insikter från det mänskliga livet. Aalen avvisar bruket av "alkoholfritt nattvardsvin". Jesus använde vin och knöt löftet om närvaro till sin instiftelse.
Oloph Bexell hänvisar till Aalen och gör så påpekandet att den som vill ändra praxis och införa detta "icke-vin vin" (mitt förträffliga uttryck men så är det också tidig morgon!) "påtar sig därmed bördan att leda i övertygande bevis, att kyrkan inte är bunden av Jesu handlingssätt och instiftelseordens ordalydelse och att någon annan princip än Skriften skall vara avgörande i frågor som rör sakramentsförvaltningen." (SPT 1984 s 66)
Bexell gör en genomgång av biskopsmötets beslut. 1960 uttalade biskoparna att verkligt vin skulle användas. 1978 kom nästa uttalande på ett underlag som inte tog upp några teologiska frågor utan kortfattat redovisade praxis i olika kyrkor. Inte heller Regeringsrättens dom (1961:44), som slog fast att kyrkolagen inte medger s.k. alkoholfritt nattvardsvin.
Kyrklig Samling i Braunschweig kommer till slutsatsen att Jesus bundit den sakramentala frälsningsgåvan vis nattvardselementen bröd och vin. (SPT 1984 s 279) Luthers "massiva" syn på saken är helt klar, dvs massiv.
Läs på! Men fundera också. SPT-materialet är från 1980-talets början. Då kommunicerades inte så flitigt och de flesta kommunicerade ur kalken. Nu doppas det friskt eller ohälsosamt. Frågan om alkohol borde alltså för det oförvillade förnuftet vara rätt betydelselös. Alkoholisterna då? En normalbegåvad präst kan utan vidare hantera detta, som hör själavården till. I de lättkränktas land borde präster har vett att bli kränkta, när de av kyrkoråd behandlas som vore de mindre vetande.
Själv avstår jag från att gå till mässor där det serveras glutenfritt bröd bakat på potatismjöl och guarkärnmjöl och en del annat. Det som EU klassar som "låggluten" och som bakats på vete går an. Jag avstår också från mässor där det serveras icke-vin som vin. I Växjö pastorat har detta icke-vin införts liksom Erstas potatismjölsoblater, sägs det. Jag går inte längre i mässor i Växjö pastorat, dvs Växjö kommun. Jag förstår mig inte på allvarligt sinnade präster som medverkar till detta och räcker det som hanterats på altaret med beskedet "Kristi kropp" och "Kristi blod". Vet dom att det är så? Med övertygande bevis?
Vad hade jag gjort om jag kommenderats fira mässa med dessa tveksamma element?
Jag hade citerat ordförandens ord: "Det är rätt att göra uppror!" Hur gör en evangelisk katolik uppror? Genom att predika!
Så läs på.
onsdag 26 augusti 2015
Städa vindskontoret
Någon vind med kontor att städa har jag inte, så jag sätter en allegorisk rubrik i tanke att det faktiskt finns många vindskontor att städa från det som är feltänkt.
Jag har nog alltid tänkt att om vi sätter ord på det som håller på att gå fel, så kommer kyrkfolket att fatta och reagera. Och fattar inte kyrkfolket, fattar vanligt folk. Och självfallet finns det många präster, diakoner och andra kyrkoarbetare som ser att Svenska kyrkan styr ut i omöjligheter. Några kommer i det längsta att hålla fast vid sin föreställningsvärld, men det lilla fåtal som vill göra om Svenska kyrkan och slipa bort efterföljelsens alla kanter, kommer i tidens längd inte att få några efterföljare av ett enkelt skäl:
De bygger inte församling.
De sitter på kontor eller blir domprostar och biskopar med mediautrymme.
Jag menar, ta KG Hammar som exempel. Som ung präst fann han det inte vara meningsfullt att bli församlingspräst. Han blev prästutbildare i stället! Och så statlig utredare, domprost, biskop och ärkebiskop. Som sådan var han cyniskt nonchalant för att inte säga slarvig när han hade att hantera byråkratin i Kyrkans Hus. Han viftade bort det han nog trots allt uppfattade som svårigheter. Det betyder att han lät andra ta i frågorna. Det var inte riktigt bra men ingen stor sak i det. Systemet kommer ju ändå att implodera.
Det gör det om vi ser till gudstjänster och kyrkogång. Men städa nu undan vindskontorets tankar att just gudstjänst och ett gudstjänstfirande folk skulle vara grundbultar. Vi har fått något nytt. En verksamhetskyrka med verksamhet i veckorna och den drivs av kyrkoarbetarna. De är - och detta är min poäng - helt nöjda med det arbete de utför. De menar att det ska vara en alert producentorganisation och en lika alert påverkansorganisation. De driver den och cashar in. De har fattat att de moraliska frågorna kommer högt på agendan. Parfymfritt eller rökfritt lika (Kyrkomötesmotionerna 2015:9 och 2015:23). För detta behövs inget kyrkfolk, som vi trodde när vi talade om folk i kyrkan. Det kan vara mycket glest på söndagarna allt medan vardagsverksamheten blomstrar. Och det gör uppenbarligen ingenting att den kristna förskolan på Terra Nova särskilt framhåller att barnen käkar utan bordsbön och att personalen kan vara ideologisk indifferent, hur nu detta faktum formulerades. Riktigt varför förskolan ska kallas kristen, kan en gammaltroende inte fatta men då återstår operation Vindsröjning. För det gamla uttjänta tankegodset ska läggas i cointainer och fraktas bort. Som farligt avfall, kan man anta. Alls inte för recycling och återbruk.
Som vanligt på senare tid är jag ute efter det helt logiska.
KG Hammar fick kanske inga efterföljare men han beredde vägen för andra som kunde göra annat på lite olika sätt, allt annat än bygga församling. Jag skriver inga namn här, ty de äro många.
Det som nu lagas ihop för Svenska kyrkan är inte en anrättning de onda kokar. Den kokas av de välvilliga. Det är vi andra som av de välvilliga inte bara definieras som illvilliga utan verkligen är detta. Varför? Därför att vi vill något annat och detta andra hotar hela Svenska kyrkan som apparat och näringsfång. Städa vindskontoret från dina föreställningar och fatta hur de dissiderande uppfattas och måste uppfattas.
De välvilliga har läst de gamla religionssociologiska undersökningarna. Gudstjänst och Jesus är inte det svenska folket skattar högst när det handlar om Svenska kyrkan men socialt arbete och arbete bland barn och gamla är viktigt. Då skaffar vi oss trovärdighet genom att ägna oss åt sådant och så bygger vi upp en organisation för kommunikation så att alla får veta hur bra Svenska kyrkan är. Eigenlob stinkt - men inte här!
Det finns ett kommunikationsproblem att fortsatt hantera.
Svenska folket gillar inte en politiserande kyrka så nu gäller det att få folk att fatta att Svenska kyrkan ägnar sig åt politisering i god mening därför att allt är poiltik. Det har de välvilliga lärt sig säga, inte tänkt ut själva. Men när det är så med politik, kan man ta resurser för att annonsera lite på det temat.
Mottagarna betalar för en information mottagarna inte efterfrågat om något som mottagarna sagt sig inte vilja.
Kul, kul. Men självfallet moralistiskt högtstående på det sätt som bara nihilister kan konstruera det moraliskt högstående. Ni börjar kunna hur det går till. Om inte, får städningen av vindskontoret intensifieras. Ni har inte slängt tillräckligt mycket av det gamla. Gör om, gör rätt!
Vad ska den för städning ohågade göra? Fatta!
Under årtionden har omgörningen av Svenska kyrkan varit igång. Inte alldeles särskilt medveten. Ideologier kan ha formulerats rätt omedvetet för att svara mot en verklighet som inte kan hanteras, den att svenska folket kanske till sist inte är så kristet, att barn döpts till föräldrar som efterfrågat något annat än dopet till döden och som alls inte snappat talet om synd (och därmed inte heller talet om nåd). Många vuxna fick aldrig något utbildning värd namnet när det handlar om vad kristen tro är - skolans undervisning blev som bäst undervisning i religionskunskap och konfirmationsundervisningen räckte uppenbart inte till. Församlingarnas teologiska vuxenundervisning ligger mestadels för fäfot - eller är det något jag missat? Och så firas inte längre gudstjänster alls i den utsträckning som var för bara några år sedan.
Jag vaknade tidigt en morgon. En av hundarna tryckte sig mot min rygg och sov gott så, drömde nog, för det röck i den lilla hundkroppen. Jag ville inte väcka hunden så jag flyttade mig inte. I dvalan tänkte jag på präster och kantorer. När det nu är färre gudstjänster, har deras tjänster förändrats? Har kantorer sparkats? Har tjänster inte återbesatts? Och vad gäller då vaktmästartjänster? Gör präster mindre nu än för några år sedan? Jag kom inte fram till något svar. Hunden vaknade, krafsade med sin tass på mig, jag låtsades sova och då la sig hunden igen. Bredvid mig på kudden. Då insåg jag att det var lika bra att gå upp och läsa tidningarna. Men vilket är svaret, om min fråga i dvalan har fog för sig? Har den präst rätt som sammanfattat sin situation efter stordriftsinförandet: "Mindre ansvar och högre lön" -?
I går kväll slogs jag förresten av en tanke.
Det är gott om präster som gärna vill lösa ett problem, men få präster som vill lösa Problemet.
Varför? Det första låter sig göra rätt enkelt, trots allt.
Det andra kräver analysförmåga och handlingskraft.
Samt städning av vindkontoret.
Jag har nog alltid tänkt att om vi sätter ord på det som håller på att gå fel, så kommer kyrkfolket att fatta och reagera. Och fattar inte kyrkfolket, fattar vanligt folk. Och självfallet finns det många präster, diakoner och andra kyrkoarbetare som ser att Svenska kyrkan styr ut i omöjligheter. Några kommer i det längsta att hålla fast vid sin föreställningsvärld, men det lilla fåtal som vill göra om Svenska kyrkan och slipa bort efterföljelsens alla kanter, kommer i tidens längd inte att få några efterföljare av ett enkelt skäl:
De bygger inte församling.
De sitter på kontor eller blir domprostar och biskopar med mediautrymme.
Jag menar, ta KG Hammar som exempel. Som ung präst fann han det inte vara meningsfullt att bli församlingspräst. Han blev prästutbildare i stället! Och så statlig utredare, domprost, biskop och ärkebiskop. Som sådan var han cyniskt nonchalant för att inte säga slarvig när han hade att hantera byråkratin i Kyrkans Hus. Han viftade bort det han nog trots allt uppfattade som svårigheter. Det betyder att han lät andra ta i frågorna. Det var inte riktigt bra men ingen stor sak i det. Systemet kommer ju ändå att implodera.
Det gör det om vi ser till gudstjänster och kyrkogång. Men städa nu undan vindskontorets tankar att just gudstjänst och ett gudstjänstfirande folk skulle vara grundbultar. Vi har fått något nytt. En verksamhetskyrka med verksamhet i veckorna och den drivs av kyrkoarbetarna. De är - och detta är min poäng - helt nöjda med det arbete de utför. De menar att det ska vara en alert producentorganisation och en lika alert påverkansorganisation. De driver den och cashar in. De har fattat att de moraliska frågorna kommer högt på agendan. Parfymfritt eller rökfritt lika (Kyrkomötesmotionerna 2015:9 och 2015:23). För detta behövs inget kyrkfolk, som vi trodde när vi talade om folk i kyrkan. Det kan vara mycket glest på söndagarna allt medan vardagsverksamheten blomstrar. Och det gör uppenbarligen ingenting att den kristna förskolan på Terra Nova särskilt framhåller att barnen käkar utan bordsbön och att personalen kan vara ideologisk indifferent, hur nu detta faktum formulerades. Riktigt varför förskolan ska kallas kristen, kan en gammaltroende inte fatta men då återstår operation Vindsröjning. För det gamla uttjänta tankegodset ska läggas i cointainer och fraktas bort. Som farligt avfall, kan man anta. Alls inte för recycling och återbruk.
Som vanligt på senare tid är jag ute efter det helt logiska.
KG Hammar fick kanske inga efterföljare men han beredde vägen för andra som kunde göra annat på lite olika sätt, allt annat än bygga församling. Jag skriver inga namn här, ty de äro många.
Det som nu lagas ihop för Svenska kyrkan är inte en anrättning de onda kokar. Den kokas av de välvilliga. Det är vi andra som av de välvilliga inte bara definieras som illvilliga utan verkligen är detta. Varför? Därför att vi vill något annat och detta andra hotar hela Svenska kyrkan som apparat och näringsfång. Städa vindskontoret från dina föreställningar och fatta hur de dissiderande uppfattas och måste uppfattas.
De välvilliga har läst de gamla religionssociologiska undersökningarna. Gudstjänst och Jesus är inte det svenska folket skattar högst när det handlar om Svenska kyrkan men socialt arbete och arbete bland barn och gamla är viktigt. Då skaffar vi oss trovärdighet genom att ägna oss åt sådant och så bygger vi upp en organisation för kommunikation så att alla får veta hur bra Svenska kyrkan är. Eigenlob stinkt - men inte här!
Det finns ett kommunikationsproblem att fortsatt hantera.
Svenska folket gillar inte en politiserande kyrka så nu gäller det att få folk att fatta att Svenska kyrkan ägnar sig åt politisering i god mening därför att allt är poiltik. Det har de välvilliga lärt sig säga, inte tänkt ut själva. Men när det är så med politik, kan man ta resurser för att annonsera lite på det temat.
Mottagarna betalar för en information mottagarna inte efterfrågat om något som mottagarna sagt sig inte vilja.
Kul, kul. Men självfallet moralistiskt högtstående på det sätt som bara nihilister kan konstruera det moraliskt högstående. Ni börjar kunna hur det går till. Om inte, får städningen av vindskontoret intensifieras. Ni har inte slängt tillräckligt mycket av det gamla. Gör om, gör rätt!
Vad ska den för städning ohågade göra? Fatta!
Under årtionden har omgörningen av Svenska kyrkan varit igång. Inte alldeles särskilt medveten. Ideologier kan ha formulerats rätt omedvetet för att svara mot en verklighet som inte kan hanteras, den att svenska folket kanske till sist inte är så kristet, att barn döpts till föräldrar som efterfrågat något annat än dopet till döden och som alls inte snappat talet om synd (och därmed inte heller talet om nåd). Många vuxna fick aldrig något utbildning värd namnet när det handlar om vad kristen tro är - skolans undervisning blev som bäst undervisning i religionskunskap och konfirmationsundervisningen räckte uppenbart inte till. Församlingarnas teologiska vuxenundervisning ligger mestadels för fäfot - eller är det något jag missat? Och så firas inte längre gudstjänster alls i den utsträckning som var för bara några år sedan.
Jag vaknade tidigt en morgon. En av hundarna tryckte sig mot min rygg och sov gott så, drömde nog, för det röck i den lilla hundkroppen. Jag ville inte väcka hunden så jag flyttade mig inte. I dvalan tänkte jag på präster och kantorer. När det nu är färre gudstjänster, har deras tjänster förändrats? Har kantorer sparkats? Har tjänster inte återbesatts? Och vad gäller då vaktmästartjänster? Gör präster mindre nu än för några år sedan? Jag kom inte fram till något svar. Hunden vaknade, krafsade med sin tass på mig, jag låtsades sova och då la sig hunden igen. Bredvid mig på kudden. Då insåg jag att det var lika bra att gå upp och läsa tidningarna. Men vilket är svaret, om min fråga i dvalan har fog för sig? Har den präst rätt som sammanfattat sin situation efter stordriftsinförandet: "Mindre ansvar och högre lön" -?
I går kväll slogs jag förresten av en tanke.
Det är gott om präster som gärna vill lösa ett problem, men få präster som vill lösa Problemet.
Varför? Det första låter sig göra rätt enkelt, trots allt.
Det andra kräver analysförmåga och handlingskraft.
Samt städning av vindkontoret.
tisdag 25 augusti 2015
Torbjörn Lindahl
Torbjörns tillfrisknande har nått det galghumoristiska stadiet och han har bett mig hälsa er alla med en historia han med morfinets hjälp klarar att skratta åt utan att det gör ont.
Andra skulle kanske behöva lite morfin för att kunna skratta åt något så förskräckligt som detta, men här kommer historien med hälsningar till alla bloggläsare från Tobbe.
Pastorn var på besök hos en sjuk församlingsmedlem. Plötsligt blir den sjuke svårt medtagen, vill säga något men förmår inte. Han sliter åt sig papper och penna och rafsar ner det som blir hans sista ord. Pastorn hinner precis ta papperslappen när han ser hur mannen dör.
I tumultet som följer glömmer pastorn papperslappen, som han lagt i fickan. Vid minnesstunden talar pastorn vackert om den döde och påminner sig plötsligt lappen han har i kavajfickan. Han tar fram papperet för att dela den bortgångnes sista ord:
- Du står på luftslangen.
Efter att ha skickat denna berättelse till oss förstår jag att komminister Stefan Aro kommer på besök till Tobbe på sjukhuset! Lite gastkramande, va?
Andra skulle kanske behöva lite morfin för att kunna skratta åt något så förskräckligt som detta, men här kommer historien med hälsningar till alla bloggläsare från Tobbe.
Pastorn var på besök hos en sjuk församlingsmedlem. Plötsligt blir den sjuke svårt medtagen, vill säga något men förmår inte. Han sliter åt sig papper och penna och rafsar ner det som blir hans sista ord. Pastorn hinner precis ta papperslappen när han ser hur mannen dör.
I tumultet som följer glömmer pastorn papperslappen, som han lagt i fickan. Vid minnesstunden talar pastorn vackert om den döde och påminner sig plötsligt lappen han har i kavajfickan. Han tar fram papperet för att dela den bortgångnes sista ord:
- Du står på luftslangen.
Efter att ha skickat denna berättelse till oss förstår jag att komminister Stefan Aro kommer på besök till Tobbe på sjukhuset! Lite gastkramande, va?
Bittert?
Ibland hör jag att min bitterhet kommenteras.
Jag borde, menas det, vara mindre bitter. Kanske skulle jag dessutom göra mer uppbyggliga ting än blogga. Oss emellan har jag svårt att känna igen mig som bitter. Det är, tänker jag, snarast den bild som ska målas upp av mig för att hantera systemkritiken. Gamla bittra och sura gubbjävlar behöver man, per definition, inte ta på allvar.
Problemet är egentligen ett annat.
Det är det pigga, käcka och muntra som skaver en hoper läsare, de som ofta förklarar att de inte läser bloggen, inte kommenterar på den och understundom överväger att anmäla mig till domkapitlet. Så lyder orden. Gåtfullt är att de vet vad som skrivs här när de inte läser! Något säger mig att bortom de stolta deklarationerna finns en annan verklighet. De läser för att få sina adrenalinkickar och från sin upphöjda position förfäras över denna förfärliga blogg, som är enastående på så vis att det som där skrivs är fel i ALLT. Det är på sitt sätt en prestation.
De är nöjda med Svenska kyrkan, i varje fall i det lokala. Somliga tycks nöjda med det lokala utan att söndagligen uppsöka lokalen för övrigt.
Präster kan vara nöjda. Det är förhållandevis bra där just de är. De står på en stabil sten.
Nu lärde jag mig av en präst med ett förflutet i Tuve, tror jag, att en sten kan vara stabil men ligger den vid Göta älv kanske hela älvsidan ger sig iväg.
Ungefär som i den socken som just heter Skredsvik. Det var en bit av denna socken som rasade och öppnade ett hål i E6:an, påpekade en präst som i sin ynkedom önskar vara anonym. Och just i detta är svagheten med glädjen över det lokala. Skredet kan visa sig vara mycket värre och ta allt med sig ner i älven eller hålet.
Det logiska har jag försökt påpeka.
Allt hänger samman på något sätt. De svenskkyrkliga stridsfrågorna har inte gällt några perifera detaljer, som några kyrkopolitiska stridspittar valt ut därför att de gillar konflikter. Det har hela tiden handlat om den kyrkliga identiteten. De försiktiga har lurat sig själva men, självfallet, kunnat leva ett tryggare och mer uppburet liv på så vis.
Låter detta komministerbittert, underhuggarsurt? Då fattar ni inte.
Nu blir det nämligen roligt när högkyrkliga komministrar upprepar som ett mantra "Vad var det vi sa". Det kan bara bli roligt och vi ska krama ur varje uns av glädje ur detta.
De andra kan också glädja sig, dvs de som förvaltar den goda traditionen från KRISS, den som gjorde att inga ville vara med och att studenthemmet på Tomegapsgatan, inventarierna och biblioteket måste säljas - om det inte kastades. Dessa de ansvariga ser jag vara förblivande odugliga. Det upprör mig inte. Men andras passivitet förvånar mig. De vägrade se vad som hände. Egentligen vägrade jag tro att deras misslyckande skulle kunna genomföras i kolossalformat i Svenska kyrkan. Jag trodde kyrkfolket skulle samla sig - men det ville inte kyrkfolket. I haven icke velat, som Frälsaren plägade formulera sig om förhållandet.
Ingen skam över dem som faktiskt förde fram kritiken!
Ska jag få medalj i stället för dalj nu?
Och kommer domprosten Hans Ulfvebrand att bli ögonöppnaren?
Ingen skugga över honom. Han inser inte riktigt vad som nu händer. Han vill ju bara vara snäll. Så är han prästson också. Som en Franck, en Frostin, en Hammar, en Lind, en Wejryd ...
Det bisarra kan överraska också mig - men bitter är jag inte. Bara förvånad.
Tänk er de präster som burit upp den svenskkyrkliga identiteten få se vad som nu debatteras eller sker - de hade vägrat tro sina ögons vittnesbörd. Eftersom många är döda, slipper de. Men några skulle jag gärna vilja konfrontera och säga: Se! Då doge de. Vad de än ville, detta ville de inte. Men de såg aldrig var skiljelinjerna gick och nihlilisterna i Svenska kyrkan ser en organisation som går att utnyttja. Det lyckas de bra med - och de förser oss - just som Rauschning noterade - med moraliskt patos.
Thomas Ehde försåg mig med en dikt.
Men han är ju död?!
I våra sammanhang är döden ett absolut ingenting!
Dikten är skriven av Ralph Chaplin.
Sörj ej de döda, dom funnit har sin färdvägs hamn,
den tysta mull som bjuder sist envar sin modersfamn!
Sörj ej de kämpar som sin frihet gav till frihets värn
och dömdes levande till fängslets grav av sten och järn!
Men sörj den fromma, slöa mänskoskock med rygg i kut
som världens vånda ser men vågar dock ej tala ut!
Bitter är jag sannerligen inte. Pigg, käck och munter. Men kanske någon skulle tycka att det är bittert med en kyrka som förlorar sig själv - utan att ens fatta det?
För högkyrkliga dissiderande återstår ett. Att ta vara på samtidens underhållande. Vi hade inte fel, fast alla sa att vi hade det.
I går firade jag och tänkte förresten på min vän Torbjörn Lindahl och förstärkte tänkandet med drinken Pajala. Lägger man till en lakritsstång blir det en Kekkonen Delight, lärde jag mig.
Min fru, som vägrar förekomma på denna blogg, sa. "Det var alltså därför du gick med på att vi skulle äta falukorv och pasta till middag!" Hon fattar sammanhangen.
Jag borde, menas det, vara mindre bitter. Kanske skulle jag dessutom göra mer uppbyggliga ting än blogga. Oss emellan har jag svårt att känna igen mig som bitter. Det är, tänker jag, snarast den bild som ska målas upp av mig för att hantera systemkritiken. Gamla bittra och sura gubbjävlar behöver man, per definition, inte ta på allvar.
Problemet är egentligen ett annat.
Det är det pigga, käcka och muntra som skaver en hoper läsare, de som ofta förklarar att de inte läser bloggen, inte kommenterar på den och understundom överväger att anmäla mig till domkapitlet. Så lyder orden. Gåtfullt är att de vet vad som skrivs här när de inte läser! Något säger mig att bortom de stolta deklarationerna finns en annan verklighet. De läser för att få sina adrenalinkickar och från sin upphöjda position förfäras över denna förfärliga blogg, som är enastående på så vis att det som där skrivs är fel i ALLT. Det är på sitt sätt en prestation.
De är nöjda med Svenska kyrkan, i varje fall i det lokala. Somliga tycks nöjda med det lokala utan att söndagligen uppsöka lokalen för övrigt.
Präster kan vara nöjda. Det är förhållandevis bra där just de är. De står på en stabil sten.
Nu lärde jag mig av en präst med ett förflutet i Tuve, tror jag, att en sten kan vara stabil men ligger den vid Göta älv kanske hela älvsidan ger sig iväg.
Ungefär som i den socken som just heter Skredsvik. Det var en bit av denna socken som rasade och öppnade ett hål i E6:an, påpekade en präst som i sin ynkedom önskar vara anonym. Och just i detta är svagheten med glädjen över det lokala. Skredet kan visa sig vara mycket värre och ta allt med sig ner i älven eller hålet.
Det logiska har jag försökt påpeka.
Allt hänger samman på något sätt. De svenskkyrkliga stridsfrågorna har inte gällt några perifera detaljer, som några kyrkopolitiska stridspittar valt ut därför att de gillar konflikter. Det har hela tiden handlat om den kyrkliga identiteten. De försiktiga har lurat sig själva men, självfallet, kunnat leva ett tryggare och mer uppburet liv på så vis.
Låter detta komministerbittert, underhuggarsurt? Då fattar ni inte.
Nu blir det nämligen roligt när högkyrkliga komministrar upprepar som ett mantra "Vad var det vi sa". Det kan bara bli roligt och vi ska krama ur varje uns av glädje ur detta.
De andra kan också glädja sig, dvs de som förvaltar den goda traditionen från KRISS, den som gjorde att inga ville vara med och att studenthemmet på Tomegapsgatan, inventarierna och biblioteket måste säljas - om det inte kastades. Dessa de ansvariga ser jag vara förblivande odugliga. Det upprör mig inte. Men andras passivitet förvånar mig. De vägrade se vad som hände. Egentligen vägrade jag tro att deras misslyckande skulle kunna genomföras i kolossalformat i Svenska kyrkan. Jag trodde kyrkfolket skulle samla sig - men det ville inte kyrkfolket. I haven icke velat, som Frälsaren plägade formulera sig om förhållandet.
Ingen skam över dem som faktiskt förde fram kritiken!
Ska jag få medalj i stället för dalj nu?
Och kommer domprosten Hans Ulfvebrand att bli ögonöppnaren?
Ingen skugga över honom. Han inser inte riktigt vad som nu händer. Han vill ju bara vara snäll. Så är han prästson också. Som en Franck, en Frostin, en Hammar, en Lind, en Wejryd ...
Det bisarra kan överraska också mig - men bitter är jag inte. Bara förvånad.
Tänk er de präster som burit upp den svenskkyrkliga identiteten få se vad som nu debatteras eller sker - de hade vägrat tro sina ögons vittnesbörd. Eftersom många är döda, slipper de. Men några skulle jag gärna vilja konfrontera och säga: Se! Då doge de. Vad de än ville, detta ville de inte. Men de såg aldrig var skiljelinjerna gick och nihlilisterna i Svenska kyrkan ser en organisation som går att utnyttja. Det lyckas de bra med - och de förser oss - just som Rauschning noterade - med moraliskt patos.
Thomas Ehde försåg mig med en dikt.
Men han är ju död?!
I våra sammanhang är döden ett absolut ingenting!
Dikten är skriven av Ralph Chaplin.
Sörj ej de döda, dom funnit har sin färdvägs hamn,
den tysta mull som bjuder sist envar sin modersfamn!
Sörj ej de kämpar som sin frihet gav till frihets värn
och dömdes levande till fängslets grav av sten och järn!
Men sörj den fromma, slöa mänskoskock med rygg i kut
som världens vånda ser men vågar dock ej tala ut!
Bitter är jag sannerligen inte. Pigg, käck och munter. Men kanske någon skulle tycka att det är bittert med en kyrka som förlorar sig själv - utan att ens fatta det?
För högkyrkliga dissiderande återstår ett. Att ta vara på samtidens underhållande. Vi hade inte fel, fast alla sa att vi hade det.
I går firade jag och tänkte förresten på min vän Torbjörn Lindahl och förstärkte tänkandet med drinken Pajala. Lägger man till en lakritsstång blir det en Kekkonen Delight, lärde jag mig.
Min fru, som vägrar förekomma på denna blogg, sa. "Det var alltså därför du gick med på att vi skulle äta falukorv och pasta till middag!" Hon fattar sammanhangen.
måndag 24 augusti 2015
Förkunna evangelium?
Överste Salander ringde i går morse och klagade.
"Dom tror tydligen inte att jag finns. Inte Olofsson heller. Och ändå har vi med många säkra bevis visat att vi lever. Jag tror jag börjar förstå den apostoliska uppgivenheten. Här förs helt sammanhängande resonemang, med början i skrifterna och så landar det i samtidens förvånande och slutsatsen blir att det som ryktats om Jesus stämmer - men det bryr sig de flesta inte om. Resultatet blir den rena förnekelsen - också av folk som verkligen borde begripa bättre. Nu kom det en ny insikt om svepningen i Turin. Den är mer äkta än vad experterna trodde. Och du har din FRA-T-shirt. Ingenting hjälper. Jesus har inte uppstått och vi finns inte!"
Jag försökte trösta översten.
"Hur det än är, så in the long run, som det heter på ekumeniska, tog ju tron över. Handfast. Samtidens mångahanda religioner slogs ut och jag ska inte dra Harnack, som jag tenterat, för dig men visst är det värt att fundera över vad som i den kristna tron hade sådana kvaliteter att övertyga. Det som kom var något annat än myter och tomma spekulationer. Evangelisterna och apostlarna var folk man kunde lita på. Romarriket föll samman och det som består av det gamla riket förvaltar Kyrkan. Byråkrati och sådant, menar jag."
Översten tog sats:
"Jag tror dig. Nu är jag svensk medborgare, med i Svenska kyrkan, svensk officer och bor i Stockholm. Kan jag denna söndag ta mig till Storkyrkan och förutsätta att det är kristen tro jag får utlagd för mig."
Vad svarar man då?
"Jag vet inte. De flesta av oss kan inte på förhand veta. Som gubben sa: 'Jag befruktar det värsta' och det är nog det klokaste man kan säga efter den vecka som varit."
"Olofsson frågade om jag ville följa med ut i skärgården denna söndag. Han lägger ut tidig förmiddag, sa han."
"En del beskyddar kanske Gud genom att förhindra att de firar gudstjänst", sa jag.
Vad skulle jag säga? Den kristna gudstjänsten par preference är högmässan. Firas inte den, vad ska jag då fira? Vad är det för slappsvansar till präster som 80 år efter f Gunnars bok Kyrklig förnyelse inte fått ordning på gudstjänstlivet?
Jag nämnde inte för översten att trosbekännelsen möjligtvis lästes som vanligt om det nu inte skrivits någon annan, men det var till sist betydelselöst eftersom orden ingenting betyder i sak.
Varför skulle jag göra Salander ledsen? Han kunde få en trevlig dag i skärgården, kanske bort mot Rindö?
I går försökte jag rekapitulera debatten efter DN-artikeln.
Jag undrade först över hur Storkyrkans präster kunde betraktas som "ledande" - bara för att de skriver på DN Debatt? Sedan läste jag en del av uppställningarna för de fem. Pretentiöst och akademabelt var det som åstadkoms när det var som bäst. Annars mest avslöjande. Och jag kan bara upprepa:
Den enda rimliga förklaringen till det som nu händer, och som backas upp av ärkebiskop och kyrkokansli (vilka andra debattörer får en sådan officiell uppbackning?), är att det hänger samman med andra stridsfrågor.
Svenska kyrkan växlades verkligen in på gnostikers och svärmandars spår.
Nygren hade i sak inte fel, inte vi andra som upprepat påståendet och inte Ulla Carin Holm, som först beskrev skiljelinjen i sin avhandling. Vi som läste Rosemary Radford Ruether och Mary Daly ser också mönstret. Det finns hos biskop Spong och hos biskop Holloway för att ta några i högen. Rävarna äro sammanbundna i svansarna. Av detta blir ingen kyrkoväckelse och klokt folk, som på något sätt vill stå för kristen tro, blir osäkra om sitt medlemskap i Svenska kyrkan. Ledarskribenter här och var tycks markera rätt bestämt mot det som nu presenteras.
De entusiaster som är för detta nygamla koncept kan vi också läsa.
Från Norge berättar en svensk skribent om Norges Kristelige Studentforbund: "Aldrig i mitt liv har jag sett sådant brinnande engagemang inom områdena feminism, HBTQ-rättigheter, marxism och klimatfrågor som här, och få saker skänker mig så mycket hopp /s/om vetskapen att det inom ett par decennium är denna generation som är kyrkoherdar, domprostar och biskopar i Norge." Det Nya Jerusalem är rött, heter det träffande. Men är det nytt och är det Jerusalem?
http://www.politism.se/pitch/det-nya-jerusalem-ar-rott/#post-29960
Till pikanterierna i debatten hör vår gamle vän Micael Grenholm.
Hans mamma är kyrkosekreterare och hör till den kyrkliga ledningen, förstås. Micael skriver att det "bland ledarskapet finns oroväckande många synkretister" och utmanar de övriga kristna ledarna i Sverige att ta avstånd från Svenska kyrka och hålla Svenska kyrkan ute från det ekumeniska samarbetet. Det är en rolig tanke - men kanske oekonomisk med tanke på hur mycket pengar Svenska kyrkan pumpar in i det gemensamma/ekumeniska.
https://helapingsten.wordpress.com/2015/08/21/vagar-bibeltroende-kyrkor-ta-avstand-fran-svenska-kyrkan/
Den ekumenikansvarige i bunkern Chris Meakin fick till det i alla fall.
Det finns, skriver han, ingen officiellt fastslagen linje inom Svenska kyrkan om hur man ska se på andra religioner som vägar till Gud. Nåja, säger inte Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter något i frågan? Hur som helst: "en vanlig hållning är att vi ska visa på Jesus som vägen till frälsning." Det där blev ju riktigt roligt! Det är inte bara denna blogg som är pigg, käck och munter.
Domprosten Ulfvebrand reder ut det komplicerade.
Är Jesus vägen? Domprosten är mig fortfarande skyldig en hänvisning till det ställe där Söderblom talar om flera vägar till Gud, men ger besked om Jesus-ordet om vägen. Lägg detta på minnet! "Fast det är ett anspråk som Johannesevangelisten har, och som han lägger i Jesu mun." Vad allt har evangelisterna inte lagt i munnen på stackars Jesus. Så vad sa Jesus egentligen? Är evangeliet heligt när allt kommer till allt eller en vacker kompilation?
Biskop före detta Johansson förkunnade i går, fick vi som följer honom på twitter veta.
"Lärjungarna struntade i vad Jesus sa och berättade vad han gjorde (Mark 7:36. Hoppas vi vågar göra detsamma. Min predikan idag på södra Öland."
Kul utläggning när Markus återger ett arameiskt ord, som lärjungarna uppenbart la på minne! De sparade det för bruk vid läsning och det lästes i går också på södra Öland, dvs nästan 2000 år senare. Men det betyder kanske ingenting?
Länge leve våra biskopar, våra själars herdar och vårdare.
Ska jag nu göra som lärjungarna och biskopen före detta Johansson manar, ska jag strunta i vad Jesus sa?
Det blir bara roligare och roligare i Svenska kyrkan, typ. men den som vill skriva satir i eller om Svenska kyrkan, blir alltmer uppgiven. Arbetslös, närmast.
Bra att Olofsson tog med sig Salander så att han den 12 söndagen efter Trefaldighet frälstes från kyrkobesök, inser jag.
"Dom tror tydligen inte att jag finns. Inte Olofsson heller. Och ändå har vi med många säkra bevis visat att vi lever. Jag tror jag börjar förstå den apostoliska uppgivenheten. Här förs helt sammanhängande resonemang, med början i skrifterna och så landar det i samtidens förvånande och slutsatsen blir att det som ryktats om Jesus stämmer - men det bryr sig de flesta inte om. Resultatet blir den rena förnekelsen - också av folk som verkligen borde begripa bättre. Nu kom det en ny insikt om svepningen i Turin. Den är mer äkta än vad experterna trodde. Och du har din FRA-T-shirt. Ingenting hjälper. Jesus har inte uppstått och vi finns inte!"
Jag försökte trösta översten.
"Hur det än är, så in the long run, som det heter på ekumeniska, tog ju tron över. Handfast. Samtidens mångahanda religioner slogs ut och jag ska inte dra Harnack, som jag tenterat, för dig men visst är det värt att fundera över vad som i den kristna tron hade sådana kvaliteter att övertyga. Det som kom var något annat än myter och tomma spekulationer. Evangelisterna och apostlarna var folk man kunde lita på. Romarriket föll samman och det som består av det gamla riket förvaltar Kyrkan. Byråkrati och sådant, menar jag."
Översten tog sats:
"Jag tror dig. Nu är jag svensk medborgare, med i Svenska kyrkan, svensk officer och bor i Stockholm. Kan jag denna söndag ta mig till Storkyrkan och förutsätta att det är kristen tro jag får utlagd för mig."
Vad svarar man då?
"Jag vet inte. De flesta av oss kan inte på förhand veta. Som gubben sa: 'Jag befruktar det värsta' och det är nog det klokaste man kan säga efter den vecka som varit."
"Olofsson frågade om jag ville följa med ut i skärgården denna söndag. Han lägger ut tidig förmiddag, sa han."
"En del beskyddar kanske Gud genom att förhindra att de firar gudstjänst", sa jag.
Vad skulle jag säga? Den kristna gudstjänsten par preference är högmässan. Firas inte den, vad ska jag då fira? Vad är det för slappsvansar till präster som 80 år efter f Gunnars bok Kyrklig förnyelse inte fått ordning på gudstjänstlivet?
Jag nämnde inte för översten att trosbekännelsen möjligtvis lästes som vanligt om det nu inte skrivits någon annan, men det var till sist betydelselöst eftersom orden ingenting betyder i sak.
Varför skulle jag göra Salander ledsen? Han kunde få en trevlig dag i skärgården, kanske bort mot Rindö?
I går försökte jag rekapitulera debatten efter DN-artikeln.
Jag undrade först över hur Storkyrkans präster kunde betraktas som "ledande" - bara för att de skriver på DN Debatt? Sedan läste jag en del av uppställningarna för de fem. Pretentiöst och akademabelt var det som åstadkoms när det var som bäst. Annars mest avslöjande. Och jag kan bara upprepa:
Den enda rimliga förklaringen till det som nu händer, och som backas upp av ärkebiskop och kyrkokansli (vilka andra debattörer får en sådan officiell uppbackning?), är att det hänger samman med andra stridsfrågor.
Svenska kyrkan växlades verkligen in på gnostikers och svärmandars spår.
Nygren hade i sak inte fel, inte vi andra som upprepat påståendet och inte Ulla Carin Holm, som först beskrev skiljelinjen i sin avhandling. Vi som läste Rosemary Radford Ruether och Mary Daly ser också mönstret. Det finns hos biskop Spong och hos biskop Holloway för att ta några i högen. Rävarna äro sammanbundna i svansarna. Av detta blir ingen kyrkoväckelse och klokt folk, som på något sätt vill stå för kristen tro, blir osäkra om sitt medlemskap i Svenska kyrkan. Ledarskribenter här och var tycks markera rätt bestämt mot det som nu presenteras.
De entusiaster som är för detta nygamla koncept kan vi också läsa.
Från Norge berättar en svensk skribent om Norges Kristelige Studentforbund: "Aldrig i mitt liv har jag sett sådant brinnande engagemang inom områdena feminism, HBTQ-rättigheter, marxism och klimatfrågor som här, och få saker skänker mig så mycket hopp /s/om vetskapen att det inom ett par decennium är denna generation som är kyrkoherdar, domprostar och biskopar i Norge." Det Nya Jerusalem är rött, heter det träffande. Men är det nytt och är det Jerusalem?
http://www.politism.se/pitch/det-nya-jerusalem-ar-rott/#post-29960
Till pikanterierna i debatten hör vår gamle vän Micael Grenholm.
Hans mamma är kyrkosekreterare och hör till den kyrkliga ledningen, förstås. Micael skriver att det "bland ledarskapet finns oroväckande många synkretister" och utmanar de övriga kristna ledarna i Sverige att ta avstånd från Svenska kyrka och hålla Svenska kyrkan ute från det ekumeniska samarbetet. Det är en rolig tanke - men kanske oekonomisk med tanke på hur mycket pengar Svenska kyrkan pumpar in i det gemensamma/ekumeniska.
https://helapingsten.wordpress.com/2015/08/21/vagar-bibeltroende-kyrkor-ta-avstand-fran-svenska-kyrkan/
Den ekumenikansvarige i bunkern Chris Meakin fick till det i alla fall.
Det finns, skriver han, ingen officiellt fastslagen linje inom Svenska kyrkan om hur man ska se på andra religioner som vägar till Gud. Nåja, säger inte Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter något i frågan? Hur som helst: "en vanlig hållning är att vi ska visa på Jesus som vägen till frälsning." Det där blev ju riktigt roligt! Det är inte bara denna blogg som är pigg, käck och munter.
Domprosten Ulfvebrand reder ut det komplicerade.
Är Jesus vägen? Domprosten är mig fortfarande skyldig en hänvisning till det ställe där Söderblom talar om flera vägar till Gud, men ger besked om Jesus-ordet om vägen. Lägg detta på minnet! "Fast det är ett anspråk som Johannesevangelisten har, och som han lägger i Jesu mun." Vad allt har evangelisterna inte lagt i munnen på stackars Jesus. Så vad sa Jesus egentligen? Är evangeliet heligt när allt kommer till allt eller en vacker kompilation?
Biskop före detta Johansson förkunnade i går, fick vi som följer honom på twitter veta.
"Lärjungarna struntade i vad Jesus sa och berättade vad han gjorde (Mark 7:36. Hoppas vi vågar göra detsamma. Min predikan idag på södra Öland."
Kul utläggning när Markus återger ett arameiskt ord, som lärjungarna uppenbart la på minne! De sparade det för bruk vid läsning och det lästes i går också på södra Öland, dvs nästan 2000 år senare. Men det betyder kanske ingenting?
Länge leve våra biskopar, våra själars herdar och vårdare.
Ska jag nu göra som lärjungarna och biskopen före detta Johansson manar, ska jag strunta i vad Jesus sa?
Det blir bara roligare och roligare i Svenska kyrkan, typ. men den som vill skriva satir i eller om Svenska kyrkan, blir alltmer uppgiven. Arbetslös, närmast.
Bra att Olofsson tog med sig Salander så att han den 12 söndagen efter Trefaldighet frälstes från kyrkobesök, inser jag.
söndag 23 augusti 2015
Inga nihilister på våra gator!
Slagordet "Inga nazister på våra gator!" har jag haft svårt för just eftersom gatorna är "våra" - nazisternas också. Men ska det ropas så, är det väl lika bra att gå grundligt till väga och ropa "Inga nihilister på våra gator!" Nazismens grundläggande är just nihilismen.
Hermann Rauschning analyserade som bekant nazismen som det praktiska uttrycket för nihilism. Det är för nihilisten som makt blir rätt. Och om det kan vara svårt att veta vem som verkligen är nazist - och det är det i vår tid om ordet inte bara ska bli slagord, glosa för nazismen är på sitt sätt tidsbunden - kan vi tryggt veta att nihilisterna verkligen finns på våra gator, i våra medier, i vår riksdag. Det finns också nihilister i det kyrkliga, märkligt nog. Då finns det skäl att granska nihilismens ande.
Rauschning gjorde det. Han såg också nazismens moral. Lyssna!
"Alltid försvarar nazismen rätten, alltid är det trohet och heder det gäller. Dess moraliska patos är näst efter våldet det verksammaste medlet i den nationalsocialistiska propagandan. Med det ersätter den varje förnuftig argumentering. Därutinnan är den alltigenom revolution, att den alltid moraliserar, att den alltid liksom den stora franska revolutionen försvarar 'dygden' och att den är sentimental och gråtmild." (Hermann Rauschning, Nihilismens revolution. Natur och Kultur, Stockholm 1939 s 61)
Våldet kan de moderna nihilisterna inte bruka. Inte ännu. Men det moraliska patoset ser vi.
Konsekvenserna ser också Rauschning. "Låter man händelserna ha sin gång, komma det att resultera i ett folk, som är totalt utmattat, tror på ingenting, tvivlar på allt och är söndersmulat i atomer." (aa s 113) Det var så det blev i Tyskland. Det är så det kan kännas när nihilisterna håller på.
Hermann Rauschning ser alltså nazismens tankespår och ser att detta är vad revolutionen handlat om: nihilismens revolution. Vi kanske i vår tid ska tala om nihilismens reformism? Nihilismen tror inte på något mer än sitt eget och det är värdelöst. Det är själva finessen och konsekvensen blir en hållning bortom absoluta kategorier som ont och gott eller sanning och lögn. Makt är rätt. Om vi går runt "på våra gator"för att se nihilismen i praktiken, kan vi upptäcka mycket.
Om någon vill följa familjen Rauschnings öde genom hustruns berättelse läser man Anna Rauschning, Ingen återvändo, Bonniers, Stockholm 1942
Anna reflekterar över allt som hänt och alla faror de mött och skriver: Gud bor i djupet. (aa s 234)
Hon är klarsynt.
Fred mellan nazistregimen och den evangeliska kyrkan tog sig uttryck i "statliga" predikningar, "vilka på intet vis skilde sig från det munväder som man fick höra av partiledarna så snart de fick tag på en talarstol och en publik." (aa s 179).
Rörande är berättelsen om sonen Nupp, som kommer hem från Hitlerjugend och har fått problem när HJ-ungdomarna får lära sig att de inte ska bry sig om när föräldrarna börjar tala om Gud. Anna undrar vem de sätter i stället för Gud.
"Der Führer är vår Gud. Vi måste blint lyda allt han säger till oss. Vi måste dö för der Führer." (aa s 174) Och pojken som Nupp osammanhängande berättar om har anmält sin egen far, som satts i koncentrationslägret Sachsenhausen, får en utmärkelse och blir gruppledare i HJ. Nihilismen är ateistisk men inte utan egna gudar eller utan egen moral.
På Katedralakademins blogg gjorde domkyrkoprästen Ulf Lindgren några förtydliganden efter DN-artikeln (den utan belägg, ni minns).
http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/2015/08/19/nagra-fortydliganden/
Genom bloggkonversationen inser vi att begreppet sanning blir rätt relativt, dvs bekännelsen lyder att "kristendom är min sanna religion" med en katolsk nunna som auktoritet: "Inget är sant eller falskt. Det viktiga är människors handlingar och vad de gör."
Det resonemang pastor Lindgren för, konkretiseras inkännande så: "Jag håller helt med dig om att min religion måste vara helt sann för mig. Men det betyder inte att den är sann för andra. Därför är frågan om sann och falsk inte så relevant." Exemplet blir Beethovens femte symfoni. Om den frågar vi inte om den är sann utan om den berör.
Jag tror ni förstår.
Den lilla detaljen att Beethoven aldrig utgett någon av sina symfonier för att uttrycka sanningen, kan vi bortse från. Det gjorde i alla fall Johannes om Jesus, har vi fått veta, när han la orden "Jag är vägen, sanningen och livet" i Jesu mun.... Men, om nu Söderblom ska dras fram, vad betyder det att kristendomen är uppenbarelsereligion och inte konstruktion?
Postmodernismen är grundläggande nihilistisk och a-intellektuell, förstås.
Och pastor Lindgren är religiös.
Ska vi gå ut på våra gator för at demonstrera och ropa: "Inga nihilister på våra gator!" - men inte heller då i radio, tv, tidningar, politik, vård, skola, omsorg, forskning och kyrkoliv mm?
Hermann Rauschning analyserade som bekant nazismen som det praktiska uttrycket för nihilism. Det är för nihilisten som makt blir rätt. Och om det kan vara svårt att veta vem som verkligen är nazist - och det är det i vår tid om ordet inte bara ska bli slagord, glosa för nazismen är på sitt sätt tidsbunden - kan vi tryggt veta att nihilisterna verkligen finns på våra gator, i våra medier, i vår riksdag. Det finns också nihilister i det kyrkliga, märkligt nog. Då finns det skäl att granska nihilismens ande.
Rauschning gjorde det. Han såg också nazismens moral. Lyssna!
"Alltid försvarar nazismen rätten, alltid är det trohet och heder det gäller. Dess moraliska patos är näst efter våldet det verksammaste medlet i den nationalsocialistiska propagandan. Med det ersätter den varje förnuftig argumentering. Därutinnan är den alltigenom revolution, att den alltid moraliserar, att den alltid liksom den stora franska revolutionen försvarar 'dygden' och att den är sentimental och gråtmild." (Hermann Rauschning, Nihilismens revolution. Natur och Kultur, Stockholm 1939 s 61)
Våldet kan de moderna nihilisterna inte bruka. Inte ännu. Men det moraliska patoset ser vi.
Konsekvenserna ser också Rauschning. "Låter man händelserna ha sin gång, komma det att resultera i ett folk, som är totalt utmattat, tror på ingenting, tvivlar på allt och är söndersmulat i atomer." (aa s 113) Det var så det blev i Tyskland. Det är så det kan kännas när nihilisterna håller på.
Hermann Rauschning ser alltså nazismens tankespår och ser att detta är vad revolutionen handlat om: nihilismens revolution. Vi kanske i vår tid ska tala om nihilismens reformism? Nihilismen tror inte på något mer än sitt eget och det är värdelöst. Det är själva finessen och konsekvensen blir en hållning bortom absoluta kategorier som ont och gott eller sanning och lögn. Makt är rätt. Om vi går runt "på våra gator"för att se nihilismen i praktiken, kan vi upptäcka mycket.
Om någon vill följa familjen Rauschnings öde genom hustruns berättelse läser man Anna Rauschning, Ingen återvändo, Bonniers, Stockholm 1942
Anna reflekterar över allt som hänt och alla faror de mött och skriver: Gud bor i djupet. (aa s 234)
Hon är klarsynt.
Fred mellan nazistregimen och den evangeliska kyrkan tog sig uttryck i "statliga" predikningar, "vilka på intet vis skilde sig från det munväder som man fick höra av partiledarna så snart de fick tag på en talarstol och en publik." (aa s 179).
Rörande är berättelsen om sonen Nupp, som kommer hem från Hitlerjugend och har fått problem när HJ-ungdomarna får lära sig att de inte ska bry sig om när föräldrarna börjar tala om Gud. Anna undrar vem de sätter i stället för Gud.
"Der Führer är vår Gud. Vi måste blint lyda allt han säger till oss. Vi måste dö för der Führer." (aa s 174) Och pojken som Nupp osammanhängande berättar om har anmält sin egen far, som satts i koncentrationslägret Sachsenhausen, får en utmärkelse och blir gruppledare i HJ. Nihilismen är ateistisk men inte utan egna gudar eller utan egen moral.
På Katedralakademins blogg gjorde domkyrkoprästen Ulf Lindgren några förtydliganden efter DN-artikeln (den utan belägg, ni minns).
http://blogg.svenskakyrkan.se/katedralakademin/2015/08/19/nagra-fortydliganden/
Genom bloggkonversationen inser vi att begreppet sanning blir rätt relativt, dvs bekännelsen lyder att "kristendom är min sanna religion" med en katolsk nunna som auktoritet: "Inget är sant eller falskt. Det viktiga är människors handlingar och vad de gör."
Det resonemang pastor Lindgren för, konkretiseras inkännande så: "Jag håller helt med dig om att min religion måste vara helt sann för mig. Men det betyder inte att den är sann för andra. Därför är frågan om sann och falsk inte så relevant." Exemplet blir Beethovens femte symfoni. Om den frågar vi inte om den är sann utan om den berör.
Jag tror ni förstår.
Den lilla detaljen att Beethoven aldrig utgett någon av sina symfonier för att uttrycka sanningen, kan vi bortse från. Det gjorde i alla fall Johannes om Jesus, har vi fått veta, när han la orden "Jag är vägen, sanningen och livet" i Jesu mun.... Men, om nu Söderblom ska dras fram, vad betyder det att kristendomen är uppenbarelsereligion och inte konstruktion?
Postmodernismen är grundläggande nihilistisk och a-intellektuell, förstås.
Och pastor Lindgren är religiös.
Ska vi gå ut på våra gator för at demonstrera och ropa: "Inga nihilister på våra gator!" - men inte heller då i radio, tv, tidningar, politik, vård, skola, omsorg, forskning och kyrkoliv mm?
lördag 22 augusti 2015
Lite dysterhet men tacksamt ändå
Det är inte hemligt, meddelade han. I måndags var allas vår Torbjörn Lindahl ute med sin motorcykel. Bak en vägskylt stod en ren och lurpassade och klev ut rakt framför honom. Tobbe minns inte mer än att han nog han bromsa rätt bra. Han överlevde med fem knäckta revben, några fler skador som läker i sinom tid. Men allvarlig var händelsen. De fromma tackar nu Gud för beskydd och vakt.
Jag såg Vera i SvT1 i går. Min första fråga är då vilka anmälare, debattörer och domkapitelsledamöter som har alibi. I Norrland brukar det nämligen alltid stå en gubbe bakom en påkörd ren och kvittera ut kontantersättning. Gubban har puttat upp renen på vägen. Så vilka av Torbjörns vedersakare och domare har alibi. Frisören? Eller klippte han till? Vilka i domkyrkans arbetslag hade ledig måndag och kunde ta nya friska och anonyma initiativ? Vi som sett Vera vet att hon inte lämnat något åt slumpen.
Den som går i kyrkan i morgon kan väl tända ett ljus i ljusbäraren och tacka för vård och vakt kring Torbjörn. Tänk om han dött. Det hade nog anmälarna trots allt nog haft lite svårt med. De får tända två ljus.
Med knäckta revben är det inte så behagligt att skratta. Detta är enda skälet till att jag hoppas att Torbjörn inte är glad. Blommor vill han nog inte ha. Men folk i Luleå kan väl traska över med några flaskor vin och ett paket sugrör?
Jag såg Vera i SvT1 i går. Min första fråga är då vilka anmälare, debattörer och domkapitelsledamöter som har alibi. I Norrland brukar det nämligen alltid stå en gubbe bakom en påkörd ren och kvittera ut kontantersättning. Gubban har puttat upp renen på vägen. Så vilka av Torbjörns vedersakare och domare har alibi. Frisören? Eller klippte han till? Vilka i domkyrkans arbetslag hade ledig måndag och kunde ta nya friska och anonyma initiativ? Vi som sett Vera vet att hon inte lämnat något åt slumpen.
Den som går i kyrkan i morgon kan väl tända ett ljus i ljusbäraren och tacka för vård och vakt kring Torbjörn. Tänk om han dött. Det hade nog anmälarna trots allt nog haft lite svårt med. De får tända två ljus.
Med knäckta revben är det inte så behagligt att skratta. Detta är enda skälet till att jag hoppas att Torbjörn inte är glad. Blommor vill han nog inte ha. Men folk i Luleå kan väl traska över med några flaskor vin och ett paket sugrör?
Granskningsrapport
I går eftermiddag blev den granskning som utförts på myndigheten färdig. Jag fick den och den torde vara av allmänt intresse.
----
Kn Niels Krogh 2015-08-21
Granskningsrapport dnr 9-847-15
Enligt order skulle vad som kunde misstänkas vara en operation riktad mot Svenska kyrkan i Luleå stift utredas. Ett brev från biskopen kunde fångas upp genom en av myndighetens sökposter i det s k filtret. Detta brev kan misstänkas vara icke autentiskt.
Min avdelning har sökt följa trådarna bakåt i fallet, men kommer inte särskilt långt. Den slutsats som rimligen kan dras är att en hackare varit i farten eller att en maskirovka genomförts. Syftet kan vara att försöka kartlägga de psykologiska reaktionerna på en biskops agerande, när biskopen låter det som sker bakom stängda dörrar bli känt. Det går inte, enligt vår mening, att helt bortse från att detta händer samtidigt som en estnisk säkerhetspolis av FSB tas tillfånga i Estland och förs till Ryssland. Det är för främmande makt av värde att kunna kartlägga psykologisk motståndskraft och analysera rörelserna i ett internt kyrkligt skeende. Särskilt viktigt blir detta i norra Sverige. Att händelserna i Luleå varit av intresse för främmande makt är fastställt sedan rysk statstelevision velat göra reportage om saken.
Avdelningen har, utifrån tanken att detta också är främmande makts intresse, följt upp bloggkommentarer. De fördelas, om man bortser från biskopens egen bedömning av brevet som "fabulerat och direkt lögnaktigt" samt "respektlöst" (omdömet inhämtat via spaning), gruppvis så:
1. De som är glada över biskopens agerande
Överraskande och för biskopen glädjande många tycks vara nöjda med att biskopen framträder självkritiskt.
2. De som kontrollerar uppgifterna med biskopen och med myndigheten
Här är en person särskilt aktiv och han har tidigare försökt följa FRA:s verksamhet med avseende på tystnadsplikten i själavården. Han menar sig veta hur myndigheten bedriver sitt arbete.
3. De som är kritiska och påstår sig veta vem som skrivit brevet
Här kan det mer handla om ryggmärgsreflexer, för det verkar inte troligt att dessa personer vet mer än myndigheten.
4. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och hotar med anmälan
Problemet blir förstås att det är svårt att klarlägga varifrån texten kommer. Myndighetens slutsats torde bli att vi bevittnat en hackerattack och/eller en maskirovka. Det är inte första gången, men kanske första gången mot en biskop och då lite allvarligt att det är biskopen i det stift, som har många kontakter i Barentsregionen. Biskopen har i tjänsten bland annat varit i Murmansk.
5. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och vill avkraga Torbjörn Lindahl, som inte alls tycks ha varit aktör i sammanhanget eller varna för konsekvenserna för honom
På avdelningen bedömer vi detta sista som det allvarliga. Här sätts utan vidare rättsregler ur spel och dom fälls mot en namngiven person utan rannsakan. Rättssäkerheten tycks inte särskilt stark i de kyrkliga miljöerna. Främmande makt kan av detta dra slutsatsen att, när det gäller det psykologiska försvaret i Sverige, utgör Svenska kyrkan en svag länk och därmed ett lämpligt mål för maskirovka.
Aktiv signalspaning mot främmande makt indikerar aktivitet riktad mot kyrkliga bloggar och mot Luleå stift de senaste dygnen.
Myndigheten bör ha med denna faktor när inriktningsbeslut angående den operativa verksamheten fortsatt fattas.
Enligt uppdrag
Niels Krogh
C avd Subv
Sändlista
Öv Olofsson
Öv Salander
Diariet
-----
Jag har läst att somliga bloggkommentatorer förnekar att överstarna Olofsson och Salander finns, trots att jag berättat hur vi umgåtts i sommar och till och med visat mig på bild från Vedborm i den t-shirt de gav mig. De som inte finns, kan förstås inte ge bort något som finns, det borde alla kunna fatta. Men begår inte överstarna tjänstefel? De räknar mig som en i firman och litar på att de enda informationer jag släpper är sådana som har bäring på mig. Själva uppfattar de sig nog fullgöra sin uppgift att försvara mig mot illviljans kolportörer. Det finns fördelar med kamrater i vapenrock. Band of Brothers!
----
Kn Niels Krogh 2015-08-21
Granskningsrapport dnr 9-847-15
Enligt order skulle vad som kunde misstänkas vara en operation riktad mot Svenska kyrkan i Luleå stift utredas. Ett brev från biskopen kunde fångas upp genom en av myndighetens sökposter i det s k filtret. Detta brev kan misstänkas vara icke autentiskt.
Min avdelning har sökt följa trådarna bakåt i fallet, men kommer inte särskilt långt. Den slutsats som rimligen kan dras är att en hackare varit i farten eller att en maskirovka genomförts. Syftet kan vara att försöka kartlägga de psykologiska reaktionerna på en biskops agerande, när biskopen låter det som sker bakom stängda dörrar bli känt. Det går inte, enligt vår mening, att helt bortse från att detta händer samtidigt som en estnisk säkerhetspolis av FSB tas tillfånga i Estland och förs till Ryssland. Det är för främmande makt av värde att kunna kartlägga psykologisk motståndskraft och analysera rörelserna i ett internt kyrkligt skeende. Särskilt viktigt blir detta i norra Sverige. Att händelserna i Luleå varit av intresse för främmande makt är fastställt sedan rysk statstelevision velat göra reportage om saken.
Avdelningen har, utifrån tanken att detta också är främmande makts intresse, följt upp bloggkommentarer. De fördelas, om man bortser från biskopens egen bedömning av brevet som "fabulerat och direkt lögnaktigt" samt "respektlöst" (omdömet inhämtat via spaning), gruppvis så:
1. De som är glada över biskopens agerande
Överraskande och för biskopen glädjande många tycks vara nöjda med att biskopen framträder självkritiskt.
2. De som kontrollerar uppgifterna med biskopen och med myndigheten
Här är en person särskilt aktiv och han har tidigare försökt följa FRA:s verksamhet med avseende på tystnadsplikten i själavården. Han menar sig veta hur myndigheten bedriver sitt arbete.
3. De som är kritiska och påstår sig veta vem som skrivit brevet
Här kan det mer handla om ryggmärgsreflexer, för det verkar inte troligt att dessa personer vet mer än myndigheten.
4. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och hotar med anmälan
Problemet blir förstås att det är svårt att klarlägga varifrån texten kommer. Myndighetens slutsats torde bli att vi bevittnat en hackerattack och/eller en maskirovka. Det är inte första gången, men kanske första gången mot en biskop och då lite allvarligt att det är biskopen i det stift, som har många kontakter i Barentsregionen. Biskopen har i tjänsten bland annat varit i Murmansk.
5. De som är kritiska, säger sig veta vem som skrivit brevet och vill avkraga Torbjörn Lindahl, som inte alls tycks ha varit aktör i sammanhanget eller varna för konsekvenserna för honom
På avdelningen bedömer vi detta sista som det allvarliga. Här sätts utan vidare rättsregler ur spel och dom fälls mot en namngiven person utan rannsakan. Rättssäkerheten tycks inte särskilt stark i de kyrkliga miljöerna. Främmande makt kan av detta dra slutsatsen att, när det gäller det psykologiska försvaret i Sverige, utgör Svenska kyrkan en svag länk och därmed ett lämpligt mål för maskirovka.
Aktiv signalspaning mot främmande makt indikerar aktivitet riktad mot kyrkliga bloggar och mot Luleå stift de senaste dygnen.
Myndigheten bör ha med denna faktor när inriktningsbeslut angående den operativa verksamheten fortsatt fattas.
Enligt uppdrag
Niels Krogh
C avd Subv
Sändlista
Öv Olofsson
Öv Salander
Diariet
-----
Jag har läst att somliga bloggkommentatorer förnekar att överstarna Olofsson och Salander finns, trots att jag berättat hur vi umgåtts i sommar och till och med visat mig på bild från Vedborm i den t-shirt de gav mig. De som inte finns, kan förstås inte ge bort något som finns, det borde alla kunna fatta. Men begår inte överstarna tjänstefel? De räknar mig som en i firman och litar på att de enda informationer jag släpper är sådana som har bäring på mig. Själva uppfattar de sig nog fullgöra sin uppgift att försvara mig mot illviljans kolportörer. Det finns fördelar med kamrater i vapenrock. Band of Brothers!
fredag 21 augusti 2015
Så går det till - ännu en läcka!
Överste Olofsson ringde plötsligt. Han ropade: "Kamrat i vapenrock!" Jag svarade saktmodigt att det var halvlånga jeans och kortärmad skjorta jag bar, men det struntade han i. "Vi har hittat något riktigt intressant, som du borde vara intresserad av. Ett mejl till kyrkoherde Ekhem i Malmö. Det handlar tydligen om en kurs där du ska föreläsa. Och vi känner ett visst behov efter Luleleaks och den maskirovka vi nu utreder på myndigheten att soulagera dig."
"Jag fattar ingenting. Skicka!" sa jag.
Jag begrep att Olofsson var upprörd.
Han hade sett något i den svenskkyrkliga - eller svenska - verkligheten som han nog helst inte ville se. Överste Olofsson är gammal scout, nämligen. Sjöscout.
Under eftermiddagen i går kom mejlet. Myndigheten hade tydligen maskerat adressfältet.
Jag läste.
"Jag fattar ingenting. Skicka!" sa jag.
Jag begrep att Olofsson var upprörd.
Han hade sett något i den svenskkyrkliga - eller svenska - verkligheten som han nog helst inte ville se. Överste Olofsson är gammal scout, nämligen. Sjöscout.
Under eftermiddagen i går kom mejlet. Myndigheten hade tydligen maskerat adressfältet.
Jag läste.
-------- Originalmeddelande --------
Från: Jonas Persson
Datum:18-08-2015 17:03 (GMT+01:00)
Till: /maskeras FRA/
Kopia: Anders Ekhem
Rubrik: Kursdeltagande i tjänsten
Hej,
Jag fick i somras er ansökan om att få gå prästfortbildningen ”Att bygga vidare!” 5-6 oktober i tjänsten. Svaret är nej, jag vill inte att ni gör det i tjänsten. Ni får då lösa det på annat sätt. Det är inte helt okontroversiellt att delta som föreläsare på samma prästfortbildning som Dag Sandahl, den som tydligast (och råast) ifrågasatt Svenska kyrkan i Malmö. Jag vill att vi använder våra fortbildningsresurser till annat.
Vi har tidigare talat om lojal kritik. Det bekymrar mig inte, men Dag Sandahl är något helt annat.
Jonas Persson
Församlingsherde
Limhamn
Direkt: 040279151 ͦ Mobil: 0738005088
Postadress: Box 346, 201 23 Malmö ͦ Besöksadress: Linnégatan 17, Limhamn
Då vet vi.
Vad ska jag tala om på denna prästfortbildning? Det jag bl a skrev avhandling om och drev i det s k Folkkyrkoprojektet: Kyrkan och folket. Platsen Bjärka Säby torde också borga för en ekumenisk öppenhet, kunde man tänka.
5-6 oktober var det alltså. Start kl 12 och första föredrag efter introduktion kl 13.30. Peter Bexell föreläser om Kyrkan och teologin. Sedan är det kaffe och så var det tänkt att det skulle handla om Kyrkan och folket. Efter vesper är kvällens ämne Kyrkan och kulturen med Berth Löndahl och så avslutar Peter Halldorf med en betraktelse under aftonbönen. Man kunde förstås tänka sig att detta skulle vara påläst folk som har något att säga. Och det blir inte sämre den 6 oktober när Niklas Adell föreläser om Kyrkan och staden och prosten Jakob Tronêt om Kyrkan och liturgin. Kursen avslutas kl 15 och då har det varit utrymme för ett par rejäla samtalspass. Som prästfortbildning tycks den styra in på väsentligheter.
Jag antar att man anmäler sig till Marco Aldén, Bunkeflo, om man efter denna inblick blir hågad.
Ni får säga vad ni vill om överstarna Olofsson och Salander men utan dem skulle vi ha väsentligen sämre inblick i det kyrkliga och de veta mindre om främmande makts manövrar i signalspaningsvärlden. Klarar ni er utan dessa inblickar? Självfallet om ni vill odla er andliga oskuld, men det tycks lite väl sent.
Det blir ungefär som Groucho Marx, som förklarade att han kände Doris Day redan innan hon blev oskuld.
Se och förstå varför en kyrka där somliga sätts upp på index har problem. Välförtjänt. Och märk kravet på lojalitet samt att jag uppenbarligen inte lever upp till det kravet. Har aldrig haft för avsikt heller.
Den öppna folkkyrkan där alla får plats och där det är högt i tak för kritik - glöm det. Nu har vi fått ännu ett bevis på hur det förhåller sig. På ett sätt blir detta allt mindre intressant. Det är uppenbart att den härskande klassen i Svenska kyrkan kommit långt i sin omgörning av kyrka och teologi. Några av oss har under årens lopp försökt varna för det men avfärdats. Jag kan bli hårdhjärtad nu och säga: Ät soppan!
Men jag får väl fortsätta bevisa min illojalitet genom att återge vad som faktiskt sker och hur det är i verkligheten. Alternativen kanske är tydliga. Antingen gå sin väg eller besätta drabbningsposterna. Jag ska tala med överstarna och efterhöra hur de ser saken. Jag frågar inte de präster som i decennier har hukat och hoppats på det bästa. De är väl fullt upptagna med att läsa DN-artikeln från Storkyrkans personal. Var Söderbloms budskap om att det finns flera vägar till Gud återfinns, har vi dock ännu inte fått veta.
5-6 oktober var det alltså. Start kl 12 och första föredrag efter introduktion kl 13.30. Peter Bexell föreläser om Kyrkan och teologin. Sedan är det kaffe och så var det tänkt att det skulle handla om Kyrkan och folket. Efter vesper är kvällens ämne Kyrkan och kulturen med Berth Löndahl och så avslutar Peter Halldorf med en betraktelse under aftonbönen. Man kunde förstås tänka sig att detta skulle vara påläst folk som har något att säga. Och det blir inte sämre den 6 oktober när Niklas Adell föreläser om Kyrkan och staden och prosten Jakob Tronêt om Kyrkan och liturgin. Kursen avslutas kl 15 och då har det varit utrymme för ett par rejäla samtalspass. Som prästfortbildning tycks den styra in på väsentligheter.
Jag antar att man anmäler sig till Marco Aldén, Bunkeflo, om man efter denna inblick blir hågad.
Ni får säga vad ni vill om överstarna Olofsson och Salander men utan dem skulle vi ha väsentligen sämre inblick i det kyrkliga och de veta mindre om främmande makts manövrar i signalspaningsvärlden. Klarar ni er utan dessa inblickar? Självfallet om ni vill odla er andliga oskuld, men det tycks lite väl sent.
Det blir ungefär som Groucho Marx, som förklarade att han kände Doris Day redan innan hon blev oskuld.
Se och förstå varför en kyrka där somliga sätts upp på index har problem. Välförtjänt. Och märk kravet på lojalitet samt att jag uppenbarligen inte lever upp till det kravet. Har aldrig haft för avsikt heller.
Den öppna folkkyrkan där alla får plats och där det är högt i tak för kritik - glöm det. Nu har vi fått ännu ett bevis på hur det förhåller sig. På ett sätt blir detta allt mindre intressant. Det är uppenbart att den härskande klassen i Svenska kyrkan kommit långt i sin omgörning av kyrka och teologi. Några av oss har under årens lopp försökt varna för det men avfärdats. Jag kan bli hårdhjärtad nu och säga: Ät soppan!
Men jag får väl fortsätta bevisa min illojalitet genom att återge vad som faktiskt sker och hur det är i verkligheten. Alternativen kanske är tydliga. Antingen gå sin väg eller besätta drabbningsposterna. Jag ska tala med överstarna och efterhöra hur de ser saken. Jag frågar inte de präster som i decennier har hukat och hoppats på det bästa. De är väl fullt upptagna med att läsa DN-artikeln från Storkyrkans personal. Var Söderbloms budskap om att det finns flera vägar till Gud återfinns, har vi dock ännu inte fått veta.
torsdag 20 augusti 2015
Uppföljning i religionsfrågan
Vår gamle och avhållne vän Hans Ulfvebrand är omtänksam och hänvisar mig på Facebook till Söderblomcitatet i andra genomsedda upplagan av När stunderna växla och skrida. Jag kunde gå till förstaupplagan igen och ett direktcitat finns där, s 21. "Kristendomen är ej en graf att vårda, utan ett lif att lefva i världen." Vackert så - men detta var inte det citat jag undrade över. Jag ville veta var beläggen för det som kallades "fullständigt unikt" fanns, nämligen att Söderblom hävdade att det inte bara fanns en enda väg till Gud.
Var finns detta citat?
Var finns detta citat?
Relischöst
Nu spänns Nathan Söderblom för ett märkligt ekipage vars påskrift är att det finns olika vägar till Gud. Jag undrar om ett belägg för påståendet att det finns fler vägar än en till Gud stämmer så som det utläggs. Gud har många vägar till oss, det förstår vi utifrån våra olika livsberättelser. Men det där med Jesus som vägen, sanningen och livet är väl lite svårt att komma runt också för en ärkebiskop för att inte tala om en påve? Lite märkligt blir det också när världskristenhetens möte i Stockholm tas som intäkt för ett världsreligionernas möte 90 år senare.
Vi får väl vänta på citaten som säger vad Söderblom påstås säga. Det kan mestadels bli intressant.
Ett svar har domprosten gett mig på Fejjan och det är en hänvisning till Söderbloms bok När stunderna växla och skrida, del 3 s 27, vilket jag tydde som Tredje samlingen s 27, Hugo Gebers förlag , Stockholm 1915, när jag tog fram boken kl 05.35 denna morgon. Där finns inte något sådant citat. Där heter det i stället: "Anden hämtar från Kristus, hvad han har att säga oss." På motsvarande sida i Fjärde samlingen, om en siffra blivit fel i hänvisningen, lätt hänt, avhandlar Söderblom bordsbönen, som vi tydligen ska be för "vi äro väl inga oskäliga djur". Så var finns det anförda citatet?
Nostra Aetate tog jag fram redan i går. Det påstås i artikeln att den romersk-katolska kyrkan för 50 år sedan proklamerade att det finns många olika vägar till Gud liksom att den Katolska kyrkan inte utgör den enda vägen. Utifrån detta dokument (!) påstås att Rom öppnat nya vägar till dialog med Svenska kyrkan!!!! Så vilken av religionerna räknas nu Svenska kyrkan in i - hinduism, buddism, islam eller judendom, dvs de religioner dokumentet nämner?
Det är en förbluffande inläsning av egna föreställningar i dokumentet från Andra Vatikankonciliet. Är Söderblom tolkad på samma sätt?
Vad säger dokumentet då?
Att Kyrkan med "sincere reverence" ser de olika religionerna som återspeglar en "ray" av den sanning som upplyser hela mänskligheten. Men Kyrkan måste förkunna Kristus som vägen, sanningen och livet. Joh 14:6.
Så var det och det var inte riktigt så som det kunde läsas i DN igår.
Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att författarna på mycket fri hand plockar auktoriteter de vill ha med för sina syften, men att citaten är mer fritt hopkomna. I bästa syfte, självfallet. Men i alla fall.
Det sägs mer i DN-artikeln. "Varje gång en religiös ledare gör anspråk på att förmedla absoluta sanningar och påstår att religionen eller Gud kräver blind lydnad, då blir religionen ond."
Varje gång?
Hur handskas då judendom, kristendom och islam med berättelsen om Abrahams offer?Är det inte just blind lydnad Gud kräver? Och är det inte för en kristen en absolut sanning att döden är besegrad och Livet segrat när Jesus uppstått? Gör det kristendomen ond? Själva evangeliet ondskefullt?
Nu utmanas Svenska kyrkan.
"Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg, och att vi därför kan och bör samtala med, lära av och stötta varandra, utan att för den skull överge vår egen religiösa tradition."
Nu vågar vi nog inte förkunna det, vi som är präster, för så bekänner inte en evangelisk kyrka.
"Vi behöver visa att vi inte är i krig med varandra, att vi inte tävlar i tro med varandra, att vi alla längtar efter att i vår vardag få möta den Gud som är liv."
Men detta är en alltför grov polemik mot hållningar som "vi" inte intar. Bortsett från att en del muslimska krigare i Mellanöstern och Afrika uppfattar att de är i krig med det kristna västerlandet och skär halsen av kristna i Guds namn.
Sedan kan man ju fundera mycket över det där med att möta Gud i vår vardag. Det gör väl en kristen då och då men själva grejen är väl en annan. Vi möter Gud på söndagen, när han kommer till oss med liv och salighet i Ord och sakrament. Det är för den sakens skulle Storkyrkan i Stockholm uppförts.
Konkret leder artikelförfattarnas text till en fråga om att öppna församlingshemmen på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan få be där.
Det är möjligtvis inte alldeles självklart att alla muslimer skulle vilja detta men varför församlingshemmen? I London öppnades en kyrka sedan de kristliga bilderna draperats med lakan. Kan det inte finnas plats i Storkyrkan så som jag motionerade i kyrkomötet för många år sedan, nämligen att göra Storkyrkan till multireligiös rikshelgdedom?
Själva går Storkyrkans personal före.
De har bjudit in företrädare för olika religiösa traditioner till några av höstens gudstjänster i Storkyrkan. "Tillsammans med dem kommer vi att reflektera över våra olika vägar till Gud och Guds olika vägar till oss."Jamen, det var väl ett bra förslag det där med att göra om Storkyrkan till en Storhelgedom.
Hade det inte varit för evangeliet i söndags hade jag nog utbrustit i ett "Jag tackar dig, Gud, att jag inte är religiös utan får vara kristen och genom dopet ditt barn." Nu får jag väl tacka lite mer obestämt för religiös är jag inte. Jag gör som aposteln Paulus. Jag håller mig till hedningarna.
Vi får väl vänta på citaten som säger vad Söderblom påstås säga. Det kan mestadels bli intressant.
Ett svar har domprosten gett mig på Fejjan och det är en hänvisning till Söderbloms bok När stunderna växla och skrida, del 3 s 27, vilket jag tydde som Tredje samlingen s 27, Hugo Gebers förlag , Stockholm 1915, när jag tog fram boken kl 05.35 denna morgon. Där finns inte något sådant citat. Där heter det i stället: "Anden hämtar från Kristus, hvad han har att säga oss." På motsvarande sida i Fjärde samlingen, om en siffra blivit fel i hänvisningen, lätt hänt, avhandlar Söderblom bordsbönen, som vi tydligen ska be för "vi äro väl inga oskäliga djur". Så var finns det anförda citatet?
Nostra Aetate tog jag fram redan i går. Det påstås i artikeln att den romersk-katolska kyrkan för 50 år sedan proklamerade att det finns många olika vägar till Gud liksom att den Katolska kyrkan inte utgör den enda vägen. Utifrån detta dokument (!) påstås att Rom öppnat nya vägar till dialog med Svenska kyrkan!!!! Så vilken av religionerna räknas nu Svenska kyrkan in i - hinduism, buddism, islam eller judendom, dvs de religioner dokumentet nämner?
Det är en förbluffande inläsning av egna föreställningar i dokumentet från Andra Vatikankonciliet. Är Söderblom tolkad på samma sätt?
Vad säger dokumentet då?
Att Kyrkan med "sincere reverence" ser de olika religionerna som återspeglar en "ray" av den sanning som upplyser hela mänskligheten. Men Kyrkan måste förkunna Kristus som vägen, sanningen och livet. Joh 14:6.
Så var det och det var inte riktigt så som det kunde läsas i DN igår.
Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att författarna på mycket fri hand plockar auktoriteter de vill ha med för sina syften, men att citaten är mer fritt hopkomna. I bästa syfte, självfallet. Men i alla fall.
Det sägs mer i DN-artikeln. "Varje gång en religiös ledare gör anspråk på att förmedla absoluta sanningar och påstår att religionen eller Gud kräver blind lydnad, då blir religionen ond."
Varje gång?
Hur handskas då judendom, kristendom och islam med berättelsen om Abrahams offer?Är det inte just blind lydnad Gud kräver? Och är det inte för en kristen en absolut sanning att döden är besegrad och Livet segrat när Jesus uppstått? Gör det kristendomen ond? Själva evangeliet ondskefullt?
Nu utmanas Svenska kyrkan.
"Vågar vi som kyrka högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg, och att vi därför kan och bör samtala med, lära av och stötta varandra, utan att för den skull överge vår egen religiösa tradition."
Nu vågar vi nog inte förkunna det, vi som är präster, för så bekänner inte en evangelisk kyrka.
"Vi behöver visa att vi inte är i krig med varandra, att vi inte tävlar i tro med varandra, att vi alla längtar efter att i vår vardag få möta den Gud som är liv."
Men detta är en alltför grov polemik mot hållningar som "vi" inte intar. Bortsett från att en del muslimska krigare i Mellanöstern och Afrika uppfattar att de är i krig med det kristna västerlandet och skär halsen av kristna i Guds namn.
Sedan kan man ju fundera mycket över det där med att möta Gud i vår vardag. Det gör väl en kristen då och då men själva grejen är väl en annan. Vi möter Gud på söndagen, när han kommer till oss med liv och salighet i Ord och sakrament. Det är för den sakens skulle Storkyrkan i Stockholm uppförts.
Konkret leder artikelförfattarnas text till en fråga om att öppna församlingshemmen på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan få be där.
Det är möjligtvis inte alldeles självklart att alla muslimer skulle vilja detta men varför församlingshemmen? I London öppnades en kyrka sedan de kristliga bilderna draperats med lakan. Kan det inte finnas plats i Storkyrkan så som jag motionerade i kyrkomötet för många år sedan, nämligen att göra Storkyrkan till multireligiös rikshelgdedom?
Själva går Storkyrkans personal före.
De har bjudit in företrädare för olika religiösa traditioner till några av höstens gudstjänster i Storkyrkan. "Tillsammans med dem kommer vi att reflektera över våra olika vägar till Gud och Guds olika vägar till oss."Jamen, det var väl ett bra förslag det där med att göra om Storkyrkan till en Storhelgedom.
Hade det inte varit för evangeliet i söndags hade jag nog utbrustit i ett "Jag tackar dig, Gud, att jag inte är religiös utan får vara kristen och genom dopet ditt barn." Nu får jag väl tacka lite mer obestämt för religiös är jag inte. Jag gör som aposteln Paulus. Jag håller mig till hedningarna.
onsdag 19 augusti 2015
Maskirovka
Överste Salander ringde nyss. Det kan vara möjligt att brevet från biskop Stiglund inte är autentiskt utan ett led i det som på ryska kallas maskirovka. Myndigheten kan inte på nuvarande stadium reda ut saken men det är inte omöjligt att brevet ska kopplas samman med den fråga rysk statstelevision ställde Torbjörn Lindahl om en intervju. Det visar, säger översten, i så fall på hur enkelt främmande makt kan ta över svenska institutioner och detta blir ett utomordentligt tydligt exempel på den nya krigföringen, den med specialförband, som kallas maskirovka.
Översten var noga med att påpeka att saken är svår att genomskåda. En text verkar autentisk och att en biskop skulle ångra tystnad eller vilja ta et mer resolut tag om herdestaven, ska väl inte i förstone ses som något omöjligt. Sa överste Salander.
Det återstår att se vad som händer. Myndigheten försöker kartlägga sammanhangen.
Översten var noga med att påpeka att saken är svår att genomskåda. En text verkar autentisk och att en biskop skulle ångra tystnad eller vilja ta et mer resolut tag om herdestaven, ska väl inte i förstone ses som något omöjligt. Sa överste Salander.
Det återstår att se vad som händer. Myndigheten försöker kartlägga sammanhangen.
Tjuvläsa brev
Överste Salander hade instruerat några nyanställda kaptener som skulle introduceras i arbetet under sommaren och gett dem några arbetsuppgifter/övningsuppgifter för signalspanandet. Det var det gamla vanliga, men så hade han också berättat om det lite underhållande att bland sökorden lägga in mitt namn. I juni la han in Torbjörn Lindahls namn också och sa till kaptenerna att följa upp vad som kunde komma att skrivas i fallet. På så vis fick kaptenerna lite slumpvis tag på ett mejl från biskopen i Luleå till domprosten. Det är nyttigt att de nyanställda får öva på lite annat material, sådant vi måste kontrollera om det blir kritiska lägen, menar Salander. Oftast stannar det på Lovö men i söndags undrade Salander om jag ville läsa det. Det ville jag förstås. Då visste han inte riktigt vad det innehöll.
I går skickade myndigheten över materialet utan att ge mig några restriktioner för vad jag kunde publicera. Jag tycker brevet ger intressanta inblickar. Och något spännande från de högre sfärerna måste vi väl få oss till livs, när Dagens Seglora FORTFARANDE har sommarlov. De som pröjsat för den nyansats seglorianerna kommer med, kan se sig vara blåsta. Där skrivs ingenting. Så vad får de för pengarna, de som lyft in kyrkliga medel i icke-verksamheten? Här är det annorlunda. Inga kyrkliga medel och spännande informationer.
Nu till brevet!
Kära Charlotte!
Välkommen tillbaka efter semestern. Nu har vi ärendet Torbjörn Lindahl att hantera. Det gör mig sorgsen och kritisk. Inte bara detta att en domkapitelsledamot uppenbarligen är runt på sociala medier och undergräver sin egen men också Domkapitlets trovärdighet. Hon gör sig jävig. Du kan inte heller delta i beslutet och då är det ett ersättarnas Domkapitel som sammanträder. Hur ska ett utslag uppfattas nu, vilket det än blir? Vilka är bundna av vänskapsband med de jäviga?
Jag vill vara helt uppriktig. Jag tycker att du har misskött den här historien. Jag sa inget när du förra året delade ut kondomer men fasar vid tanken på en manlig kyrkoherde som gett sin kvinnliga komminister en kondom och sagt "jag tycker du ska ha en sån här". Det var nog bra att kondomer inte delades ut i år. Men i juni månad stod du inte upp för Torbjörn fast vi alla förstod hur han drev med ett begrepp. Du svarade så undvikande och oklart att du gav utrymme för den kampanj vi nu ser. Och du har uppenbarligen inte alls ett arbetslag som präglas av gemensamma samtal och dialog. Det smärtar mig och får mig att ifrågasätta dig i in chefsroll som domprost. Är ansvaret för stort för dig? Är det din frikyrkliga uppväxt som hindrar dig från att förstå vad som händer i Svenska kyrkan, där nu också ärendet blivit kyrkopolitiskt. Du kunde med enkel klokhet ha stoppat detta för länge sedan genom att upprepa den uppenbara förklaringen: Torbjörn Lindahl granskar begreppet "fobi". Inget annat. Chefen har ansvar att stå upp för de sina och stå upp mot sladdertackor i fikarummet, som konstruerar sig fiender. Görs inte det i tid, blir det som är trams till ett "ärende".
Nu har denna soppa blivit en kyrkopolitisk anrättning. Maria Johansson Bergs preciseringar av anklagelser är förfärliga. Hon står upp för en civilreligion, en religiös folkhemsideologi i modern tappning, och med den ska Svenska kyrkan erövras för att behålla sina medlemmar. Jag har aldrig sett det så tydligt tidigare. Jag blir rädd för den framtid som nu lagas för Svenska kyrkan. Här är den verkliga faran, men det tror jag inte stiftets präster fattar. Civilreligionens reformatörer sitter nu innanför murarna och tycker sig tydligen så säkra att de kan deklarera att de finns i alla beslutsfunktioner. Steg för steg ska förändringen genomföras och du, Charlotte, har varit ett verktyg för den förändring de vill se. De kräver lojalitet av de anställda för det nya programmet. Pridedeltagandet är en viktig del i denna förändring. Det präster lovat vid sin vigning är tydligen ett ingenting!
Jag kan vara självkritisk också. Jag försökte uttala mig försiktigt och i Norrbottenskuriren kunde läsekretsen förstå, att jag menade att de ord Torbjörn använt "skapat väldigt mycket sorg och ilska bland folk, så mycket förstår man ju." Det var inte mycket till ord från en som har vigts till biskop i apostlarnas efterföljd. Varför kunde jag inte rakt av avfärda allt som rötmånadstrams? Jag vet ju att Torbjörn är en rejäl präst och rejäla präster ska kunna använda och ifrågasätta ord. Det hör till uppgiften som Guds Ords tjänare att också göra tjänst åt orden. Jag är ledsen att Torbjörn inte fått den uppbackning han behövt av sin biskop och under min semester har jag funderat över min uppgift som biskop. Jag vill inte vara en biskop av det slaget som värmer sig vid kolelden och säger vad som måste sägas i det utsatta läget när man blir rädd. Men jag ser att jag blev en sådan. Det är faktiskt också en sorg.
Vi får talas vid. Ska vi fatta beslutet att vi bör avgå, både du och jag?
Din biskop
Hans
I går skickade myndigheten över materialet utan att ge mig några restriktioner för vad jag kunde publicera. Jag tycker brevet ger intressanta inblickar. Och något spännande från de högre sfärerna måste vi väl få oss till livs, när Dagens Seglora FORTFARANDE har sommarlov. De som pröjsat för den nyansats seglorianerna kommer med, kan se sig vara blåsta. Där skrivs ingenting. Så vad får de för pengarna, de som lyft in kyrkliga medel i icke-verksamheten? Här är det annorlunda. Inga kyrkliga medel och spännande informationer.
Nu till brevet!
Kära Charlotte!
Välkommen tillbaka efter semestern. Nu har vi ärendet Torbjörn Lindahl att hantera. Det gör mig sorgsen och kritisk. Inte bara detta att en domkapitelsledamot uppenbarligen är runt på sociala medier och undergräver sin egen men också Domkapitlets trovärdighet. Hon gör sig jävig. Du kan inte heller delta i beslutet och då är det ett ersättarnas Domkapitel som sammanträder. Hur ska ett utslag uppfattas nu, vilket det än blir? Vilka är bundna av vänskapsband med de jäviga?
Jag vill vara helt uppriktig. Jag tycker att du har misskött den här historien. Jag sa inget när du förra året delade ut kondomer men fasar vid tanken på en manlig kyrkoherde som gett sin kvinnliga komminister en kondom och sagt "jag tycker du ska ha en sån här". Det var nog bra att kondomer inte delades ut i år. Men i juni månad stod du inte upp för Torbjörn fast vi alla förstod hur han drev med ett begrepp. Du svarade så undvikande och oklart att du gav utrymme för den kampanj vi nu ser. Och du har uppenbarligen inte alls ett arbetslag som präglas av gemensamma samtal och dialog. Det smärtar mig och får mig att ifrågasätta dig i in chefsroll som domprost. Är ansvaret för stort för dig? Är det din frikyrkliga uppväxt som hindrar dig från att förstå vad som händer i Svenska kyrkan, där nu också ärendet blivit kyrkopolitiskt. Du kunde med enkel klokhet ha stoppat detta för länge sedan genom att upprepa den uppenbara förklaringen: Torbjörn Lindahl granskar begreppet "fobi". Inget annat. Chefen har ansvar att stå upp för de sina och stå upp mot sladdertackor i fikarummet, som konstruerar sig fiender. Görs inte det i tid, blir det som är trams till ett "ärende".
Nu har denna soppa blivit en kyrkopolitisk anrättning. Maria Johansson Bergs preciseringar av anklagelser är förfärliga. Hon står upp för en civilreligion, en religiös folkhemsideologi i modern tappning, och med den ska Svenska kyrkan erövras för att behålla sina medlemmar. Jag har aldrig sett det så tydligt tidigare. Jag blir rädd för den framtid som nu lagas för Svenska kyrkan. Här är den verkliga faran, men det tror jag inte stiftets präster fattar. Civilreligionens reformatörer sitter nu innanför murarna och tycker sig tydligen så säkra att de kan deklarera att de finns i alla beslutsfunktioner. Steg för steg ska förändringen genomföras och du, Charlotte, har varit ett verktyg för den förändring de vill se. De kräver lojalitet av de anställda för det nya programmet. Pridedeltagandet är en viktig del i denna förändring. Det präster lovat vid sin vigning är tydligen ett ingenting!
Jag kan vara självkritisk också. Jag försökte uttala mig försiktigt och i Norrbottenskuriren kunde läsekretsen förstå, att jag menade att de ord Torbjörn använt "skapat väldigt mycket sorg och ilska bland folk, så mycket förstår man ju." Det var inte mycket till ord från en som har vigts till biskop i apostlarnas efterföljd. Varför kunde jag inte rakt av avfärda allt som rötmånadstrams? Jag vet ju att Torbjörn är en rejäl präst och rejäla präster ska kunna använda och ifrågasätta ord. Det hör till uppgiften som Guds Ords tjänare att också göra tjänst åt orden. Jag är ledsen att Torbjörn inte fått den uppbackning han behövt av sin biskop och under min semester har jag funderat över min uppgift som biskop. Jag vill inte vara en biskop av det slaget som värmer sig vid kolelden och säger vad som måste sägas i det utsatta läget när man blir rädd. Men jag ser att jag blev en sådan. Det är faktiskt också en sorg.
Vi får talas vid. Ska vi fatta beslutet att vi bör avgå, både du och jag?
Din biskop
Hans
tisdag 18 augusti 2015
Vad, Fan, håller du på med?
Jag måste få fråga. Att Djävulen håller på med djävulskap och Fan med fanskap är både biblisk och folklig insikt. Jag måste ändå få fråga: Vad, Fan, håller du på med just nu i Svenska kyrkan? Det kanske är det gamla vanliga men ibland får jag en förnimmelse att det gamla vanliga lagts på en högre nivå. Systematiserats. Blivit ordning på. ordningen i oordningen, alltså.
Jag vet självfallet att kampen inte förs mot människor, kött och blod, utan mot andemakter. Maria Johansson Berg, kyrkofullmäktiges ordförande i Luleå, ska alltså inte bli påhoppad. Men det klart att hennes texter och tankevärld måste granskas.
Ja, du vet förstås att hon i den allmänna yran passade på att anmäla Torbjörn Lindahl. Sedan skrev hon en insändare. Jag kan knappast begära att du ska kunna hålla ordning på allt så jag återger texten.
För att ta ansvar för Svenska kyrkan och de anställda har Svenska kyrkan fler än tusen anställda. En handfull representerar inte det förhållningssätt som lokal, regional och nationell ledning företräder.
Jag måste beundra fiffigheten, Här ställs ledningen fram precis som på den gamla goda tiden. Der Führer denkt für uns. Visserligen finns det väl mer än 20 000 anställda men det förändrar inte bilden av den lilla klicken, en handfull, mer än att en korrekt siffran skulle förstärka intrycket av försumbarhet. Men farlig ändå, förstås.
Från ditt perspektiv kanske komplikationen skulle vara om dessa handfulla finns i Guds hand, men varför bråka om detaljer?
Jag bråkar inte heller om det där att de är anställda för att ta ansvar för Svenska kyrkan. Också präster i Svenska kyrkan har avlagt sina löften för att vara präster i Kristi Kyrka. Djävulen finns i detaljerna, sägs det, fast kanske inte just i dessa detaljer? Vi går vidare och texten återges in extenso, stycke för stycke. Svenskan är inte formfulländad, men vad Fan?
Särskilt när det gäller likabehandlingsfrågor och värdegrundsfrågor. På nationell nivå drivs en fantastisk verksamhetsutveckling som är en betydande del för kvalitetssamhället Sverige. Med samma värderingar som övriga samhället och i samarbete med offentlig, ideell och privat sektor.
Samma värderingar? Men behövs Kyrkan då? Eller är det Kyrkans värderingar som styr samhället? Kristus är främst i vår lag i detta Sverige?
Hur är den fantastiska verksamhetsutvecklingen på nationell nivå? Fan vet. Själv har jag hamnat i beråd. Fan kanske skulle vilja ge besked? Texten nämner inte/handlar inte om Jesus i alla fall och det var väl, för då hade Fan blivit rasande och tittat på klockan och sett hur tiden rinner. Men det kan väl vara roligt om de fina på nationell nivå får beröm och kallas en betydande aktör för kvalitetssamhället Sverige. Ordtricksandet är värt att beundra. Kvalitetssamhället Sverige!
Att några anställda då öppet agerar mot kyrkans etiska riktlinjer och värdegrund får stora konsekvenser, för arbetskamrater och alla andra i församlingen. För att komma till rätta med det arbetar alla ansvariga med de verktyg som finns tillgängliga. Därutöver finns ett fantastiskt engagemang från privatpersoner som värnar om kyrkans möjligheter att vara viktig. Vi vrider och vänder på olika möjligheter tillsammans. De medel kyrkan har till sitt förfogande kommer från medlemmarna. Då måste verksamheten självklart vara trovärdig för dem alla.
Fan-tastiskt! Här skriver en socialdemokrat och låter som vad då? Pengen ska styra? Den som betalar, bestämmer vart kusken ska köra: Ja, patron! Och jag lägger märke till anklagelsen. Några anställda agerar öppet.
De uppträder som man uppträder i ett öppet samhälle och detta läggs dem till last. Naturligtvis får det konsekvenser och uppräkningen av de drabbade läser jag men saknar ett ord om Kyrkans Herre. Nå, handlingskraft ska visas.
Alla ansvariga arbetar med de verktyg som finns tillgängliga. Vilka verktyg är det? Anmälningar? Utköp? Har Maria Johansson Berg tömt verktygslådan om domkapitlet friar Torbjörn Lindahl? Eller? "Vi vrider och vänder på olika möjligheter tillsammans." Olika? Det låter hotfullt, som om det är något fanskap i görningen.
Trovärdighetsargumentet kom sist.
Det är fint för det är kraftfullt. En trovärdig kyrka är trovärdig inför dem som betalar. Men det vill jag för egen del deklarera, att en "kyrka" som inte i första rummet ska vara trovärdig inför sin Herre, är det mycket att tillhöra. Å andra sidan, varför skulle jag ge mig iväg, när jag faktiskt tror som Svenska kyrkan alltid har gjort och kan ta fram texter ur Skriften och bekännelsen, som visar att så är fallet. Har Svenska kyrkan ändrat sig eller har Svenska kyrkan ockuperats? Är Svenska kyrkan ockuperad är det ockupationsmakten som sänder sina meddelanden på svenska språket och på svenska våglängder. Då gäller ett: "Varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt. Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen." Jag citerade nu Om kriget kommer, 1952 års upplaga.
Jag ville kanske mer tala om för Fan hur jag ser på saken mer än fråga vad, Fan, du håller å med. För jag tror jag fattar. Du kör modellen "mer av samma". Och efter din natur blir det, men ta inte detta omdöme personligt, bara dumt. Det kan inte bli något annat.
Jag vet självfallet att kampen inte förs mot människor, kött och blod, utan mot andemakter. Maria Johansson Berg, kyrkofullmäktiges ordförande i Luleå, ska alltså inte bli påhoppad. Men det klart att hennes texter och tankevärld måste granskas.
Ja, du vet förstås att hon i den allmänna yran passade på att anmäla Torbjörn Lindahl. Sedan skrev hon en insändare. Jag kan knappast begära att du ska kunna hålla ordning på allt så jag återger texten.
För att ta ansvar för Svenska kyrkan och de anställda har Svenska kyrkan fler än tusen anställda. En handfull representerar inte det förhållningssätt som lokal, regional och nationell ledning företräder.
Jag måste beundra fiffigheten, Här ställs ledningen fram precis som på den gamla goda tiden. Der Führer denkt für uns. Visserligen finns det väl mer än 20 000 anställda men det förändrar inte bilden av den lilla klicken, en handfull, mer än att en korrekt siffran skulle förstärka intrycket av försumbarhet. Men farlig ändå, förstås.
Från ditt perspektiv kanske komplikationen skulle vara om dessa handfulla finns i Guds hand, men varför bråka om detaljer?
Jag bråkar inte heller om det där att de är anställda för att ta ansvar för Svenska kyrkan. Också präster i Svenska kyrkan har avlagt sina löften för att vara präster i Kristi Kyrka. Djävulen finns i detaljerna, sägs det, fast kanske inte just i dessa detaljer? Vi går vidare och texten återges in extenso, stycke för stycke. Svenskan är inte formfulländad, men vad Fan?
Särskilt när det gäller likabehandlingsfrågor och värdegrundsfrågor. På nationell nivå drivs en fantastisk verksamhetsutveckling som är en betydande del för kvalitetssamhället Sverige. Med samma värderingar som övriga samhället och i samarbete med offentlig, ideell och privat sektor.
Samma värderingar? Men behövs Kyrkan då? Eller är det Kyrkans värderingar som styr samhället? Kristus är främst i vår lag i detta Sverige?
Hur är den fantastiska verksamhetsutvecklingen på nationell nivå? Fan vet. Själv har jag hamnat i beråd. Fan kanske skulle vilja ge besked? Texten nämner inte/handlar inte om Jesus i alla fall och det var väl, för då hade Fan blivit rasande och tittat på klockan och sett hur tiden rinner. Men det kan väl vara roligt om de fina på nationell nivå får beröm och kallas en betydande aktör för kvalitetssamhället Sverige. Ordtricksandet är värt att beundra. Kvalitetssamhället Sverige!
Att några anställda då öppet agerar mot kyrkans etiska riktlinjer och värdegrund får stora konsekvenser, för arbetskamrater och alla andra i församlingen. För att komma till rätta med det arbetar alla ansvariga med de verktyg som finns tillgängliga. Därutöver finns ett fantastiskt engagemang från privatpersoner som värnar om kyrkans möjligheter att vara viktig. Vi vrider och vänder på olika möjligheter tillsammans. De medel kyrkan har till sitt förfogande kommer från medlemmarna. Då måste verksamheten självklart vara trovärdig för dem alla.
Fan-tastiskt! Här skriver en socialdemokrat och låter som vad då? Pengen ska styra? Den som betalar, bestämmer vart kusken ska köra: Ja, patron! Och jag lägger märke till anklagelsen. Några anställda agerar öppet.
De uppträder som man uppträder i ett öppet samhälle och detta läggs dem till last. Naturligtvis får det konsekvenser och uppräkningen av de drabbade läser jag men saknar ett ord om Kyrkans Herre. Nå, handlingskraft ska visas.
Alla ansvariga arbetar med de verktyg som finns tillgängliga. Vilka verktyg är det? Anmälningar? Utköp? Har Maria Johansson Berg tömt verktygslådan om domkapitlet friar Torbjörn Lindahl? Eller? "Vi vrider och vänder på olika möjligheter tillsammans." Olika? Det låter hotfullt, som om det är något fanskap i görningen.
Trovärdighetsargumentet kom sist.
Det är fint för det är kraftfullt. En trovärdig kyrka är trovärdig inför dem som betalar. Men det vill jag för egen del deklarera, att en "kyrka" som inte i första rummet ska vara trovärdig inför sin Herre, är det mycket att tillhöra. Å andra sidan, varför skulle jag ge mig iväg, när jag faktiskt tror som Svenska kyrkan alltid har gjort och kan ta fram texter ur Skriften och bekännelsen, som visar att så är fallet. Har Svenska kyrkan ändrat sig eller har Svenska kyrkan ockuperats? Är Svenska kyrkan ockuperad är det ockupationsmakten som sänder sina meddelanden på svenska språket och på svenska våglängder. Då gäller ett: "Varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt. Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen." Jag citerade nu Om kriget kommer, 1952 års upplaga.
Jag ville kanske mer tala om för Fan hur jag ser på saken mer än fråga vad, Fan, du håller å med. För jag tror jag fattar. Du kör modellen "mer av samma". Och efter din natur blir det, men ta inte detta omdöme personligt, bara dumt. Det kan inte bli något annat.
måndag 17 augusti 2015
Syndares gemenskap
Jag läste någonstans polemiken mot begreppet "syndares gemenskap" eftersom synden bryter sönder gemenskap. Jag övertygades inte. Kyrkan är de heligas gemenskap och syndares gemenskap. Polemiken är felaktig. Jag var tillbaka i min "gamla" församling, den som inte är "min" längre, dvs mitt ansvar, men som jag ber för då och då och där det finns människor jag håller av. Vigsel med fest i lördags. Högmässa i Högby och gudstjänst i Böda i går. Jag celebrerade mässan för första gången på 22 månader. Noga taget 21 månader och 3 veckor. Mer pensionär än präst, alltså. "Men predikar gör du varje dag", sa professor J och det är väl rätt. På gott och ont - men det gäller oss allihop.
Överste Salander var i Högby och överste Busse i Böda. Vi hann byta några ord. Salander sa att Olofsson ringt om intressant information från Luleå. Ville jag ha den? Vad tror ni jag svarade? Vi får se om den är av intresse på denna blogg. Wikileaks och Vatileaks har ni hört talas om. Kommer nu Luleleaks? I dag ska kamraterna samla ihop något att skicka över för Salanders semester är slut. Han körde från Öland efter lunch, pigg och fräsch. (Han hade ju inte heller varit på storståtligt bröllop.) Lite spännande är det allt när folk tror de kan skicka information via nätet och det är lika enkelt att läsa som ett vykort. Det fattar de nog inte. Men allt sker i nationens intresse.
Överste Busse såg allvarligt på mig och frågade: "Har du fått någon information om de hårda striderna i östra Ukraina denna vecka, de hårdaste på mycket länge?" Det hade jag inte. "Det pågår ett krig alldeles nära och det ska tydligen inte allmänheten känna till längre..." Jag delar överstens upprördhet. Är inte journalisterna till för att hålla oss informerade? Vad gör de i stället? Menar de att Ukrainakrisen börjar bli så svårfångad att den förlorat sitt underhållningsvärde - eller vad?
Jag lugnade mig med att gå till Kaffestugan i Böda, som haft en intensiv säsong. "Trötta efter allt slit?" frågade jag en av innehavarna. "Inte förrän jag sätter mig ner", blev svaret. Nu är det öppet i helgerna under augusti och sedan vid Skördefesten. Åk till Öland! Jag åkte därifrån. På vägen funderade jag över blogg och bloggkommentarer.
Jag stryker alla kommentarer som inte undertecknas med minst signatur. Efter domkapitelsanmälningar för blogginlägg ska nog somliga passa sig för att uppge nummer och namn, i varje fall om de är kyrkoanställda och kyrkokritiska. Men signatur ska det vara. Jag kan läsa en del roliga kommentarer som borde fått vara med - men tyvärr! Det räcker inte att vara anonym.
Jag har raderat några kommentarer som inte för någon sakfråga framåt men vill förstås att det ska vara ett pågående vitalt samtal på denna blogg där värdeomdömen får liva framställningen - men det är också det enda de gör /fritt efter Hägerström/.
I alla repliker vi fått läsa på Bloggardag är ett drag genomgående. I diskussionen förs personliga meningar och tyckanden fram och det där att Kyrkan har en egen mening om ämbete eller sakrament försvinner i fjärran. Man tycker själv. Vad är det vi förlorat? Förmågan att ta till oss vad som tänkts tidigare? Kanske. Den viktiga frågan är inte "vad tycker jag nu?" utan frågan om vad Kyrkan kommit fram till. Vad är Kyrkan i det sammanhanget? Påven? Vilken påve? Den romerske eller den koptiske eller kanske patriarken i Konstantinopel? Luther? Men inte Melanchton? Inte Calvin, förstås. Ärkebiskopen? Vilken? De ekumeniska koncilierna? Kyrkornas Världsråd? Nog blir det förvirrat men inte värre än att man därmed kan finna goda anledningar till samtal. Det där att övertyga varandra med goda argument - och hämta de goda argumenten från Kyrkans förråd. Grundtanken är den enkla att Guds mysterier är mysterier i samma mening som i kriminalromanen. Det går att nysta upp sammanhanget bara vi får tag på en ledtråd. Och det är just då som fördomar blir så besvärliga. Det vet alla som läst romaner om brott och poliser som klantar till det hela därför at de vägrar se sammanhangen.
Komplikationen att många av oss på djupet är oense om trons sanningsfrågor ska jag inte ta upp nu. Bara lite. Vi behövde en sen kvällspromenad och gick till en pub på söder. Vid en stillsam pilsner samtalade vi. Vid ett bord i närheten satt ett gäng damer i något skiftande åldrar. Efterhand begrep vi att vi överhörde ett gäng som läste religionsvetenskap i Stockholm. Hur vi hamnade i samtal med det glada gänget minns jag inte. Vi tänkte på många sätt olika, så mycket fattade jag. Det var många år sedan. Nu torde kanske de flesta av damerna vara prästvigda och i tjänst i Svenska kyrkan. Frågan "vilka äro dessa och varifrån komma de?" är en i sammanhanget välmotiverad fråga. Ställ den! "Hur och när fick pastorn sin prästkallelse och vad gjorde pastorn dessförinnan? Vad är det innersta i prästtjänsten, menar pastorn?"
Tro mig, det kan mestadels bara bli intressant, men möjligtvis kan det då visa sig att det just här inte är tal om en syndarnas gemenskap. För det finns, medges, syndare som självvalt hamnar utanför. Deras projekt är ett egenprojekt, inte mera. Och då ska vi inte tala om syndares gemenskap.
Överste Salander var i Högby och överste Busse i Böda. Vi hann byta några ord. Salander sa att Olofsson ringt om intressant information från Luleå. Ville jag ha den? Vad tror ni jag svarade? Vi får se om den är av intresse på denna blogg. Wikileaks och Vatileaks har ni hört talas om. Kommer nu Luleleaks? I dag ska kamraterna samla ihop något att skicka över för Salanders semester är slut. Han körde från Öland efter lunch, pigg och fräsch. (Han hade ju inte heller varit på storståtligt bröllop.) Lite spännande är det allt när folk tror de kan skicka information via nätet och det är lika enkelt att läsa som ett vykort. Det fattar de nog inte. Men allt sker i nationens intresse.
Överste Busse såg allvarligt på mig och frågade: "Har du fått någon information om de hårda striderna i östra Ukraina denna vecka, de hårdaste på mycket länge?" Det hade jag inte. "Det pågår ett krig alldeles nära och det ska tydligen inte allmänheten känna till längre..." Jag delar överstens upprördhet. Är inte journalisterna till för att hålla oss informerade? Vad gör de i stället? Menar de att Ukrainakrisen börjar bli så svårfångad att den förlorat sitt underhållningsvärde - eller vad?
Jag lugnade mig med att gå till Kaffestugan i Böda, som haft en intensiv säsong. "Trötta efter allt slit?" frågade jag en av innehavarna. "Inte förrän jag sätter mig ner", blev svaret. Nu är det öppet i helgerna under augusti och sedan vid Skördefesten. Åk till Öland! Jag åkte därifrån. På vägen funderade jag över blogg och bloggkommentarer.
Jag stryker alla kommentarer som inte undertecknas med minst signatur. Efter domkapitelsanmälningar för blogginlägg ska nog somliga passa sig för att uppge nummer och namn, i varje fall om de är kyrkoanställda och kyrkokritiska. Men signatur ska det vara. Jag kan läsa en del roliga kommentarer som borde fått vara med - men tyvärr! Det räcker inte att vara anonym.
Jag har raderat några kommentarer som inte för någon sakfråga framåt men vill förstås att det ska vara ett pågående vitalt samtal på denna blogg där värdeomdömen får liva framställningen - men det är också det enda de gör /fritt efter Hägerström/.
I alla repliker vi fått läsa på Bloggardag är ett drag genomgående. I diskussionen förs personliga meningar och tyckanden fram och det där att Kyrkan har en egen mening om ämbete eller sakrament försvinner i fjärran. Man tycker själv. Vad är det vi förlorat? Förmågan att ta till oss vad som tänkts tidigare? Kanske. Den viktiga frågan är inte "vad tycker jag nu?" utan frågan om vad Kyrkan kommit fram till. Vad är Kyrkan i det sammanhanget? Påven? Vilken påve? Den romerske eller den koptiske eller kanske patriarken i Konstantinopel? Luther? Men inte Melanchton? Inte Calvin, förstås. Ärkebiskopen? Vilken? De ekumeniska koncilierna? Kyrkornas Världsråd? Nog blir det förvirrat men inte värre än att man därmed kan finna goda anledningar till samtal. Det där att övertyga varandra med goda argument - och hämta de goda argumenten från Kyrkans förråd. Grundtanken är den enkla att Guds mysterier är mysterier i samma mening som i kriminalromanen. Det går att nysta upp sammanhanget bara vi får tag på en ledtråd. Och det är just då som fördomar blir så besvärliga. Det vet alla som läst romaner om brott och poliser som klantar till det hela därför at de vägrar se sammanhangen.
Komplikationen att många av oss på djupet är oense om trons sanningsfrågor ska jag inte ta upp nu. Bara lite. Vi behövde en sen kvällspromenad och gick till en pub på söder. Vid en stillsam pilsner samtalade vi. Vid ett bord i närheten satt ett gäng damer i något skiftande åldrar. Efterhand begrep vi att vi överhörde ett gäng som läste religionsvetenskap i Stockholm. Hur vi hamnade i samtal med det glada gänget minns jag inte. Vi tänkte på många sätt olika, så mycket fattade jag. Det var många år sedan. Nu torde kanske de flesta av damerna vara prästvigda och i tjänst i Svenska kyrkan. Frågan "vilka äro dessa och varifrån komma de?" är en i sammanhanget välmotiverad fråga. Ställ den! "Hur och när fick pastorn sin prästkallelse och vad gjorde pastorn dessförinnan? Vad är det innersta i prästtjänsten, menar pastorn?"
Tro mig, det kan mestadels bara bli intressant, men möjligtvis kan det då visa sig att det just här inte är tal om en syndarnas gemenskap. För det finns, medges, syndare som självvalt hamnar utanför. Deras projekt är ett egenprojekt, inte mera. Och då ska vi inte tala om syndares gemenskap.
söndag 16 augusti 2015
Alternativet?
Kyrkoherden i Lindesberg, Sören Trygg, skrev en debattartikel om de krångliga regler som skymmer kyrkans budskap och var egentligen ute efter de arbetsuppgifter som tar tid och kraft från det egentliga ansvarsområdet. Församlingarnas grundläggande uppgifter har blivit lidande på grund av den sammanträdesbörda inte minst kyrkoherden har. Många dokument ska fram och dessa ska processas. Trygg efterlyste samordning. Samtidigt berättade han hur man i andra kyrkor skrattar åt Svenska kyrkans organisations- och policyhysteri. När hinner ni förkunna evangelium, har man frågat, och kyrkoherden har skämts.
Sammanfattningsvis är detta en helt förfärande debattartikel. Och många kan känna igen sig. Tror jag.
Jag satt med den nyinköpta båten på släp och hann tänka lite.
Kan det vara så enkelt att vi får hela den väldiga organisations- och policysatsningen JUST DÄRFÖR att folk egentligen inte vill ha det vi kommer dragande med och att alla vet det. Firmans produkt är osäljbar men något måste arbetstiden ägnas åt och därför är det alldeles konsekvent att det nu produceras gigantiska planer och formuleras policies för alla upptänkliga områden, numera enligt önskan också om chemtrails?
Jag kanske inte ska strö salt i sår men nog är det så att alla i Svenska kyrkan inte söndagligen återfinns i församlingens gudstjänst. Det gör inte ens pensionerade biskopar, anförtrodde Caroline Krook oss. Men hur många procent av de anställda vet egentligen vad firman tillverkar?
Då blir alternativet att försöka tillverka det folk vill ha.
Annars återstår bara fortsatt reträtt med personalnedskärningar och katastrofal ekonomi.
I bakgrunden finns en gammal undersökning. Den kom fram till att svenska folket relaterar till Svenska kyrkan, inte till den lokala församlingen. Jag antar att denna insikt gav oss fokus på just Svenska kyrkans grafiska profil. Det var inte längre Knäckebröhults församling utan Svenska kyrkan i Knäckebröhult. Med ett så övergripande perspektiv på det lokala, blev det lokala inte lika självklart angeläget och själva firmans ärende blev motsvarande otydligt.
Det har under 80 år funnits alternativ och boken presenteras i sin tredje upplaga. Gunnar Rosendal, Kyrklig förnyelse, Gaudete förlag. Nu finns i boken ett förord och en studieplan som dr Braw skrivit. Jag var tveksam till att boken skulle ges ut på nytt. Finns de kvar som kan förstå ärendet och förstå detta ärende också efter 80 år? Är risken den att den kyrkliga förnyelsen uppfattas ha stannat i växten och bliivt repristinerande? Vi får se. Kanske kan den fungera som en fjärran spegel. Gunnar Rosendal tänkte nytt i det sammanhang där han stod och det nya han tänkte var förnyelse, inte något främmande.
Själv ska jag denna söndag fira mässa och predika i mitt gamla öländska sammanhang. I går vigde jag i Böda och festade i Torp (Byxelkrok) därefter. Kul är bara förnamnet! Och oxfilé med potatisgratäng var anpassat, sa brudgummen, till att det var hantverkare och bönder på kalaset. Jag räknar med att överste Salander dyker upp i Högby kyrka innan hans semester nu avslutas med färd tillbaka till Stockholm från Vedborm. Jag tror översten varit upptagen av sommarstugeägarens mångahanda och inte är så kyrkligt uppdaterad. Det får bli ändring på det.
Sammanfattningsvis är detta en helt förfärande debattartikel. Och många kan känna igen sig. Tror jag.
Jag satt med den nyinköpta båten på släp och hann tänka lite.
Kan det vara så enkelt att vi får hela den väldiga organisations- och policysatsningen JUST DÄRFÖR att folk egentligen inte vill ha det vi kommer dragande med och att alla vet det. Firmans produkt är osäljbar men något måste arbetstiden ägnas åt och därför är det alldeles konsekvent att det nu produceras gigantiska planer och formuleras policies för alla upptänkliga områden, numera enligt önskan också om chemtrails?
Jag kanske inte ska strö salt i sår men nog är det så att alla i Svenska kyrkan inte söndagligen återfinns i församlingens gudstjänst. Det gör inte ens pensionerade biskopar, anförtrodde Caroline Krook oss. Men hur många procent av de anställda vet egentligen vad firman tillverkar?
Då blir alternativet att försöka tillverka det folk vill ha.
Annars återstår bara fortsatt reträtt med personalnedskärningar och katastrofal ekonomi.
I bakgrunden finns en gammal undersökning. Den kom fram till att svenska folket relaterar till Svenska kyrkan, inte till den lokala församlingen. Jag antar att denna insikt gav oss fokus på just Svenska kyrkans grafiska profil. Det var inte längre Knäckebröhults församling utan Svenska kyrkan i Knäckebröhult. Med ett så övergripande perspektiv på det lokala, blev det lokala inte lika självklart angeläget och själva firmans ärende blev motsvarande otydligt.
Det har under 80 år funnits alternativ och boken presenteras i sin tredje upplaga. Gunnar Rosendal, Kyrklig förnyelse, Gaudete förlag. Nu finns i boken ett förord och en studieplan som dr Braw skrivit. Jag var tveksam till att boken skulle ges ut på nytt. Finns de kvar som kan förstå ärendet och förstå detta ärende också efter 80 år? Är risken den att den kyrkliga förnyelsen uppfattas ha stannat i växten och bliivt repristinerande? Vi får se. Kanske kan den fungera som en fjärran spegel. Gunnar Rosendal tänkte nytt i det sammanhang där han stod och det nya han tänkte var förnyelse, inte något främmande.
Själv ska jag denna söndag fira mässa och predika i mitt gamla öländska sammanhang. I går vigde jag i Böda och festade i Torp (Byxelkrok) därefter. Kul är bara förnamnet! Och oxfilé med potatisgratäng var anpassat, sa brudgummen, till att det var hantverkare och bönder på kalaset. Jag räknar med att överste Salander dyker upp i Högby kyrka innan hans semester nu avslutas med färd tillbaka till Stockholm från Vedborm. Jag tror översten varit upptagen av sommarstugeägarens mångahanda och inte är så kyrkligt uppdaterad. Det får bli ändring på det.
lördag 15 augusti 2015
m/s Fobbe
Det köptes båt i går och drogs hem. Nå, det var jag som gjorde det efter att ha saknat en vardagsbåt i rederiets flotta, en sådan som motsvarar vad vi hade när jag var barn och inte bara större båtar. Lite barnslig glädje, alltså. Och barnbarnen gladde sig. Ska det inte köpas en badring och dra efter båten?
Men vad ska båten heta, det var frågan. När jag drog hem den till lantegendomen, för det är Helgasjöns vatten båten ska befara, funderade jag över namn. Thor är upptaget. Helga hette den uråldriga träekan när jag var barn. Den höggs upp och nästa roddbåt införskaffades. Den hette Helge II och de romerska siffrorna fanns målade på stäven. "Varför heter båten Helga Fyrkant?", frågade barnen från Ör då. Morbror Helge köpte en mindre båt med 6-hästars motor, som han kallade "Heka" i ett försök att innovativt knyta an till namnskicket. Den stora motorbåten heter fortfarande Gloria Mundi. Men denna? Jag funderade när jag satt i bilen. Mitt förslag var inte så dumt. Fob som i homofob borde ingå i namnet. Fob = fri, obunden. Det träffar väl rätt båtlivet? m/s Foben? Men Torbjörn Lindahl borde hedras. m/s Tobbe? Det är nog att ta i. Hur vore m/s Fobbe?
Nu återstår väl den så kallade receptionsprocessen. Det gäller att få ett beslut förankrat. Om receptionsprocessen, dvs folkets eller familjens "ja" till ett beslut, misslyckas, måste vi börja från början. Det här sättet at fatta beslut är Kyrkans sätt. "Vi övertygar varandra med goda argument" - och fungerar inte övertygandet, så kör vi fast. Ingen stor sak i det. Vi litar på att löftet om Anden som Hjälparen är på riktigt.
Hur ska jag göra nu?
Det rimliga är förstås att deklarera namnbeslutet och förklara ordet fritt. Då blir det plats för invändningar, argumenterande och kanske känslor. Sådant tar tid och det är inte säkert att processen kan kontrolleras.
Det politiskt framgångsrika sättet är ett annat.
Jag kallar båten Fobbe i alla sammanhang, allra mest när budskapet är positivt: "Barn, ska vi ut på sjön med Fobbe?" eller "Vill ni åka med Fobbe på upptäcksfärd till några obebodda öar?" eller "Vill någon åka i badringen bakom Fobbe?" Namnet nöts in närmast försåtligt och så är de unga och jag överens, dvs jag har fått det som jag ville trots ett kanske massivt motstånd bland språkkänsliga eller båtlivsvårdande (båtar har kvinnliga namn).
Men nu slår eftertankens kranka blekhet mig. Kan jag bli anmäld till domkapitlet för att båten heter "Fobbe" med en tydlig hänvisning till homofobi och händelserna i Luleå? Namnet skulle kunna komma att tolkas homofobt med tanke på att Tobbe har skrivit homofoba uttalanden och anmälts för detta. Hur vet jag detta? Det vet jag genom den norrländska pressen. I Norrland tror journalisterna att det är homofobt att säga sig mena att äktenskapet är till för man och kvinna. Och det tror ju jag också. Så enkelt är det att bli homofob, så vad med en båt som heter m/s Fobbe?
Att en välvillig lutheran, en sådan som tyder allt till det bästa, skulle försöka säga att ordstammen fob betyder fri, obunden är förstås tänkbart. Skulle i så fall en homofob vara en sådan som är fri och obunden till det nya och ideologiskt styrda språkbruket? Tanken svindlar.
Tänk vad ett båtköp kan ställa till det.
Nästa lika mycket som Torbjörns redovisade fobier. Men är det inte lite underligt att de långsamttalande Kalix-borna inte fått till en anmälan mot Tobbe för hans Kalixfobi? Nåt lurt är det.
Men vad ska båten heta, det var frågan. När jag drog hem den till lantegendomen, för det är Helgasjöns vatten båten ska befara, funderade jag över namn. Thor är upptaget. Helga hette den uråldriga träekan när jag var barn. Den höggs upp och nästa roddbåt införskaffades. Den hette Helge II och de romerska siffrorna fanns målade på stäven. "Varför heter båten Helga Fyrkant?", frågade barnen från Ör då. Morbror Helge köpte en mindre båt med 6-hästars motor, som han kallade "Heka" i ett försök att innovativt knyta an till namnskicket. Den stora motorbåten heter fortfarande Gloria Mundi. Men denna? Jag funderade när jag satt i bilen. Mitt förslag var inte så dumt. Fob som i homofob borde ingå i namnet. Fob = fri, obunden. Det träffar väl rätt båtlivet? m/s Foben? Men Torbjörn Lindahl borde hedras. m/s Tobbe? Det är nog att ta i. Hur vore m/s Fobbe?
Nu återstår väl den så kallade receptionsprocessen. Det gäller att få ett beslut förankrat. Om receptionsprocessen, dvs folkets eller familjens "ja" till ett beslut, misslyckas, måste vi börja från början. Det här sättet at fatta beslut är Kyrkans sätt. "Vi övertygar varandra med goda argument" - och fungerar inte övertygandet, så kör vi fast. Ingen stor sak i det. Vi litar på att löftet om Anden som Hjälparen är på riktigt.
Hur ska jag göra nu?
Det rimliga är förstås att deklarera namnbeslutet och förklara ordet fritt. Då blir det plats för invändningar, argumenterande och kanske känslor. Sådant tar tid och det är inte säkert att processen kan kontrolleras.
Det politiskt framgångsrika sättet är ett annat.
Jag kallar båten Fobbe i alla sammanhang, allra mest när budskapet är positivt: "Barn, ska vi ut på sjön med Fobbe?" eller "Vill ni åka med Fobbe på upptäcksfärd till några obebodda öar?" eller "Vill någon åka i badringen bakom Fobbe?" Namnet nöts in närmast försåtligt och så är de unga och jag överens, dvs jag har fått det som jag ville trots ett kanske massivt motstånd bland språkkänsliga eller båtlivsvårdande (båtar har kvinnliga namn).
Men nu slår eftertankens kranka blekhet mig. Kan jag bli anmäld till domkapitlet för att båten heter "Fobbe" med en tydlig hänvisning till homofobi och händelserna i Luleå? Namnet skulle kunna komma att tolkas homofobt med tanke på att Tobbe har skrivit homofoba uttalanden och anmälts för detta. Hur vet jag detta? Det vet jag genom den norrländska pressen. I Norrland tror journalisterna att det är homofobt att säga sig mena att äktenskapet är till för man och kvinna. Och det tror ju jag också. Så enkelt är det att bli homofob, så vad med en båt som heter m/s Fobbe?
Att en välvillig lutheran, en sådan som tyder allt till det bästa, skulle försöka säga att ordstammen fob betyder fri, obunden är förstås tänkbart. Skulle i så fall en homofob vara en sådan som är fri och obunden till det nya och ideologiskt styrda språkbruket? Tanken svindlar.
Tänk vad ett båtköp kan ställa till det.
Nästa lika mycket som Torbjörns redovisade fobier. Men är det inte lite underligt att de långsamttalande Kalix-borna inte fått till en anmälan mot Tobbe för hans Kalixfobi? Nåt lurt är det.
fredag 14 augusti 2015
Chanslös
I somras var jag i Gdansk och ute på Westerplatte för att på plats diskutera försvarsstrid i kustmiljö med en brigadspanare (infanterist). 12 timmar behövde försvararna hålla ut sedan skulle förstärkning komma. Chefen hängde ut vit flagg men den togs omedelbart ner och försvaret höll en vecka. Utan förstärkning. Motståndet sabbade den tyska krigsplanen och störde en mängd funktioner som syftat till ett enkelt övertagande av Polen. Så gick det inte. Men visst var försvarsstyrkan chanslös. Ändå kämpade den. Kan man lära något av detta?
Kanske kan man lära sig en motståndshållning, dvs en hållning som förstår vad som kan hända och fattar vad som kommer att hända. Jag läste en intressant artikel om att jag tänker som jag talar. Urinvånarna i Queensland talar inte om höger eller vänster utan om väderstreck. Svenskar har en egocentrisk världsbild. Stenen ligger inte i norr utan till höger om mig. Språket begränsar min tanke.
Detta tror jag gärna men värre ändå. Språket införs för att fånga in mig. När jag antagit de nya orden är jag fångad i det tankemönster som skulle bibringas mig.
Ta ordet stolthet - pride. Det betyder stolthet men är i kristet sammanhang ett komplicerat begrepp. Stolthet tar inte sikte på oss, där är stoltheten utestängd. Vi har vår stolthet i Kristus. I stället för prideparad går vi i procession bakom korset fram till altaret. Det är i högsta grad en omvänd prideparad. Men det ska vi inte låtsas om. Vi ska låtsas att de kristna backar upp den andra prideparaden, den med de många deltagarna, glittret, glamouren och de bligande åskådarmassorna. Det verkar nog lite patetiskt om någon betraktar de kristna på avstånd. Men de är chanslösa. Man får inte ens skoja med begreppet "fobi" utan att bli ett ärende för domkapitlet. Och finessen är uppenbar. Sjukdomsbegreppet fobi ska appliceras på andra och så ska vi tänka att det är något fel på dom som inte tänker som alla andra. Det totalitära slår igenom - och det fungerar, som vi såg när Kyrkans Tidnings chefredaktör gillade pride på alla håll och kanter. De som är för en materialistisk historieskrivning kanske ska börja fundera över den så kallade rosa ekonomin. Intresset ljuger inte. I Smålandsposten fick vi veta att det är "många vinster med en bra hbtq-ekonomi" och då handlade det om ekonomisk tillväxt.
Jag kan ta den märkliga fest som ska avhållas i Kalmar som exempel. Nu ska det firas at Kalmar stift las ner eller gick upp i Växjö stift. För hundra år sedan var detta ingenting att fira - men vem bryr sig. Biskopen ska tala om att tillåta särdrag och att hålla ihop. Ska biskopen då tala om hur högkyrkligheten i H län är ett särdrag att ta vara på och utveckla så att de som står i denna stabila kyrkotradition får höra till med bevarad integritet? Det mäktar han nog inte. Så bjuds på buffé (gratis) samt seminarier om tron. Det är kanske inte så dumt. Men nu var dete tt problem. Kalmarsund Pride skulle avhållas samma lördag och då ser det illa ut att Svenska kyrkan ägnar sig åt sitt eget, det där emd tron. Hur lösa detta dilemma? De var chanslösa men klarade av konststycket. "Trons utmaningar - om att vara trogen Gud och sig själv" blev ämnet. Parentesen talar tydligt: "med anledning av Kalmarsund pride". Alltså inte därför att skaen i sig är viktig. Det fattar den teologiskt medvetne för i trons sammanhang hade det knappast stoppats in ett "och", detta sammanbindningsord som så ofta blir särskiljande. Gustaf Wingren m fl har pekat på förhållandet. Kan någon vara trogen sig själv som inte är trogen Gud? Fundera! Men det intressanta kanske inte är detta utan insikten om att Kalmar Stifts Bibelsällskap, Kalmar Stifts Diakonikrets och Kalmar pastorat var chanslösa.
Ska Torbjörn Lindahl räknas in i kategorin chanslösa? Jag undrar för jag såg i Norrbottens-Kuriren 12 aug att det finns hopp om hbtq-arbete i Boden trots att RFSL säger nej. Det hände i våras men, hast Du mir gesehen, Kuriren får ihop det. Det är denna verklighet (som kallas "skandalen") att präster har en rad kränkande åsikter som "i förlängningen stoppat Svenska kyrkans ambitioner i Boden att bli hbtq-certifierad". Torbjörn Lindahl, som är en hederlig person, förstår inte detta samband. Han har rätt. Det finns förstås inte men det finns verkligen "i förlängningen". Tiden är ett ingenting. Kausalitetssamband föreligger inte omedelbart men "i förlängningen". Alltså kan något som skrivs i juni månad 2015 ha bäring på något som hände i våras och i tideningen är det fallet Lindahl som är bakgrunden.
Vem är chanslös? Journalisten som ska fylla en tidning? Läsaren som vilseleds? Torbjörn Lindahl som ska slåss mot spöken, som inte finns men är verkliga ändå? Eller helt enkelt sanningen. Lever vi i ett sammanhang där Sanningen är chanslös? För en kyrkokristen är det inte en helt omöjlig analys. Ska vi ägna oss åt lite demonologi?
Kanske.
För då vet vi att det sanningslösas tid är kort och därför intensiv.
Kanske kan man lära sig en motståndshållning, dvs en hållning som förstår vad som kan hända och fattar vad som kommer att hända. Jag läste en intressant artikel om att jag tänker som jag talar. Urinvånarna i Queensland talar inte om höger eller vänster utan om väderstreck. Svenskar har en egocentrisk världsbild. Stenen ligger inte i norr utan till höger om mig. Språket begränsar min tanke.
Detta tror jag gärna men värre ändå. Språket införs för att fånga in mig. När jag antagit de nya orden är jag fångad i det tankemönster som skulle bibringas mig.
Ta ordet stolthet - pride. Det betyder stolthet men är i kristet sammanhang ett komplicerat begrepp. Stolthet tar inte sikte på oss, där är stoltheten utestängd. Vi har vår stolthet i Kristus. I stället för prideparad går vi i procession bakom korset fram till altaret. Det är i högsta grad en omvänd prideparad. Men det ska vi inte låtsas om. Vi ska låtsas att de kristna backar upp den andra prideparaden, den med de många deltagarna, glittret, glamouren och de bligande åskådarmassorna. Det verkar nog lite patetiskt om någon betraktar de kristna på avstånd. Men de är chanslösa. Man får inte ens skoja med begreppet "fobi" utan att bli ett ärende för domkapitlet. Och finessen är uppenbar. Sjukdomsbegreppet fobi ska appliceras på andra och så ska vi tänka att det är något fel på dom som inte tänker som alla andra. Det totalitära slår igenom - och det fungerar, som vi såg när Kyrkans Tidnings chefredaktör gillade pride på alla håll och kanter. De som är för en materialistisk historieskrivning kanske ska börja fundera över den så kallade rosa ekonomin. Intresset ljuger inte. I Smålandsposten fick vi veta att det är "många vinster med en bra hbtq-ekonomi" och då handlade det om ekonomisk tillväxt.
Jag kan ta den märkliga fest som ska avhållas i Kalmar som exempel. Nu ska det firas at Kalmar stift las ner eller gick upp i Växjö stift. För hundra år sedan var detta ingenting att fira - men vem bryr sig. Biskopen ska tala om att tillåta särdrag och att hålla ihop. Ska biskopen då tala om hur högkyrkligheten i H län är ett särdrag att ta vara på och utveckla så att de som står i denna stabila kyrkotradition får höra till med bevarad integritet? Det mäktar han nog inte. Så bjuds på buffé (gratis) samt seminarier om tron. Det är kanske inte så dumt. Men nu var dete tt problem. Kalmarsund Pride skulle avhållas samma lördag och då ser det illa ut att Svenska kyrkan ägnar sig åt sitt eget, det där emd tron. Hur lösa detta dilemma? De var chanslösa men klarade av konststycket. "Trons utmaningar - om att vara trogen Gud och sig själv" blev ämnet. Parentesen talar tydligt: "med anledning av Kalmarsund pride". Alltså inte därför att skaen i sig är viktig. Det fattar den teologiskt medvetne för i trons sammanhang hade det knappast stoppats in ett "och", detta sammanbindningsord som så ofta blir särskiljande. Gustaf Wingren m fl har pekat på förhållandet. Kan någon vara trogen sig själv som inte är trogen Gud? Fundera! Men det intressanta kanske inte är detta utan insikten om att Kalmar Stifts Bibelsällskap, Kalmar Stifts Diakonikrets och Kalmar pastorat var chanslösa.
Ska Torbjörn Lindahl räknas in i kategorin chanslösa? Jag undrar för jag såg i Norrbottens-Kuriren 12 aug att det finns hopp om hbtq-arbete i Boden trots att RFSL säger nej. Det hände i våras men, hast Du mir gesehen, Kuriren får ihop det. Det är denna verklighet (som kallas "skandalen") att präster har en rad kränkande åsikter som "i förlängningen stoppat Svenska kyrkans ambitioner i Boden att bli hbtq-certifierad". Torbjörn Lindahl, som är en hederlig person, förstår inte detta samband. Han har rätt. Det finns förstås inte men det finns verkligen "i förlängningen". Tiden är ett ingenting. Kausalitetssamband föreligger inte omedelbart men "i förlängningen". Alltså kan något som skrivs i juni månad 2015 ha bäring på något som hände i våras och i tideningen är det fallet Lindahl som är bakgrunden.
Vem är chanslös? Journalisten som ska fylla en tidning? Läsaren som vilseleds? Torbjörn Lindahl som ska slåss mot spöken, som inte finns men är verkliga ändå? Eller helt enkelt sanningen. Lever vi i ett sammanhang där Sanningen är chanslös? För en kyrkokristen är det inte en helt omöjlig analys. Ska vi ägna oss åt lite demonologi?
Kanske.
För då vet vi att det sanningslösas tid är kort och därför intensiv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)