tisdag 31 oktober 2017

Värre än blasfemi

Tacos-Jesus i fredags visade det vi alla visste. Kristna har ingen humor. Sofia Lilly Jönsson avslöjar mekanismerna. Det är mobbaren som argumenterar så mot den svagare.
https://www.svd.se/jesus-ar-van-vid-att-hanas--men-inte-av-kristna

Hur eller hur så är väl hållningen rätt fjärran från det där att hålla Herren helig i sitt hjärta. Men prosten Anders Brogren andades förståelse. Alla kommunikatörerna måste ju åstadkomma något. Min begåvade vän YK sa helt kallt att det är the new public management som slår till. Kommunikatörerna kan kommunicera precis vad som helst. De kan mekanismerna och kan kosta på att att veta föga om innehållet. En dagen kan de kommunicera budskapet om vargjaktens nödvändighet men med en ny arbetsköpare dagen efter kommunicerar de lika glatt behovet av att förbjuda vargjakt. Sofia belyser detta, men som vanligt är hon snäll eller har inte tillräckligt mycket utrymme för att skriva inte bara att byråkratin utan granskning löper amok. Utan styrning gäller detsamma och Kyrkostyrelsen sitter på åskådarplats och styr föga, kanske egentligen ingenting. Kyrkomötet har låt sig berövas interpellationsinistitutet. Revisorerna kan granska men var finns granskningsrapporten om kyrkohandboksarbetet när det är tre veckor kvar till kyrkomötessessionen då beslut ska fattas? Men jag läste med spänning och tänkte: Gud signe Sofia! Hon bär sitt namn med heder. Hon är inte med i Svenska kyrkan men hon är kanske just nu Svenska kyrkans viktigaste vän. Också om jag fattar att hennes artikel kostar i utträden idag.

Jag tror att man sakligt ska koppla samman kommunikationen från Antjeborg med en underliggande kulturhållning i landet. De kyrkliga är trots allt lite löjliga. Och dom kan gott få lite markeringar mot sitt bigotta. Säger de något svarar vi att Jesus hade humor och fick tåla värre saker en fredag.

Det är sant. Därför är det som publicerades värre än blasfemi. Det är ren idioti. Så avslöjas kompetensförlusten i den på personal anrikade kommunikationsavdelningen. Jag tror - hjälp min otro - att väldigt många som jobbar i Kyrkans Hus icke söndagligen återfinns i Herrens sköna gudstjänst. Det får sina konsekvenser. Det är nämligen i gudstjänsten som tron formas, inte genom kansliarbete. Eller bättre: I gudstjänsten formas tron på Jesus. Vid skrivbordet formas tron på organisationen, som alltid blir sändande till den oinformerade populasen. Men det är idioti att behandla oss som idioter. Någon kan nämligen tänka tanken, varför ska jag betala till det här?

Jag bor inte i Luleå, men där bor min käre vän Lappen. Han beskriver sig som Fattiglappen, men han är inte fattigare på omtanke än att han tänker på mig. I Luleå domkyrkoförsamlimg fick socialdemokraterna 60.96% av rösterna och hanterar nu känslolivet. Styrkta och ödmjuka på samma gång är de. Det skrev de i NSD i går.

"Rekordmånga har röstat på ett politiskt parti i årets Kyrkoval, något som våra motståndare knappast trodde skulle hända, de fösökte svartmåla oss som politiskt parti och menade att politiken ska ut ur kyrkan. Bort med politiken var deras budskap! Hur man än vrider och vänder så är nästan allt politik. Väljarna har sagt sitt och efterfrågar mer politik, inte mindre politik!"

Så går det när man inte förmår skilja på vad kritiken handlat om - partipolitisering - och politik. Så går det också när de egentligen små politiska partierna (kolla deras medlemstal!) har förlorat sin folkrörelsekaraktär och inte rätt kan läsa av opinioner eller ens valresultat.

"Socialdemokraterna gick till val på att Svenska kyrkan ska vara en öppen och demokratisk folkkyrka som står upp mot rasism, religionsförtryck och kvinnoprästmotstånd."

Det sista är det mest intressanta. Lägg det på minne. Hur ska de göra? Ska vi skratta åt att de som vill att alla ska känna sig välkomna och värdefulla i kyrkan"och"vill att Svenska kyrkan ska vara ett föredöme som arbetsgivare" uppenbarligen ska dra i härnad mot de oliktänkande, som tänker som Kyrkan i stort alltid har gjort och en majoritet av kristenheten gör? Betyder detta att prästerna ska passa sig för att offentligt läsa upp texter av kv*nnopr*stm*st*nd*r*, Paulus t ex? Vad betyder annars "stå upp mot" och hur gör man det utan att det samtidigt blir religionsförtryck, förutsatt att någon som religion omfattar klassisk kristen tro och ordning? Hur blir det för Den Ranghögste om han besöker Luleå? Står S upp mot honom då? Eller Frasse, som kanske knappast kommer till Luleå, men ändå.

Bli inte uppgivna, ni i Luleå: "Sveriges i särklass största folkrörelse ska styras och ledas seriöst, det lovar vi." Eller bli uppgivna om det känns bättre! Här definieras Svenska kyrkan som något en kyrka inte kan vara. Gudsfolk kan hon vara, men folkrörelse är något annat och den leds av pigga politiker. Mann merkt die Absicht und wird verstimmt, kanske. Marie Johansson Berg (S) och Yvonne Stålnacke (S) kan man dock lita på. Att de ska styra och leda S-eriöst tror jag obetingat.

När det gäller den fullsatta Rikshelgdedomen i söndags var de faktiska siffrorna 869 närvarande och 625 kommunikanter. aKF:s kyrkodagar drog fler, när det begav sig. Och då var kommunikatsiffrorna också högre. Men aKF hade inga anställda kommunikatörer.

Men nu är det den 31 oktober. En professor sköter sitt jobb och skriver utmanande teser för diskussion. Pigg, käck och munter är dr Luther. Hur blev det? Det kan man se i omfattande sändningar worldwide i dag. Om ni gitter.
https://www.lutheranworld.org/ReformationDayLive
Jag kan inte uppfatta att kommunikatörerna i Antjeborg gav oss denna hänvisning.

måndag 30 oktober 2017

Splittra splittrarna!

I går eftermiddag såg jag reformationsceremonin från Rikshelgedomen. Någon fäskalle hade fått för sig att Stefan Löfven skulle lägga ut sig. Eftersom jag i går morse läste ut Eirik Veums bok Det svenska sveket, var jag medveten om vilken låg klass statsministern i norska ögon höll under tiden 1940-1945. Nu blev det fagrare tal, typiskt för en religion som inte gör åtskillnad på regementena utan blandar och ger. MTD-religionen förvaltas av stat och kyrka i skön förening. Häpndsväckande för en man i min generation.

Tranströmer, förstås. Och så är "kyrkan" en glänta där vi får hämta kraft. Vi skulle tydligen stärkas av de 500 åren. Så blir det när man inte talar om kristen tro, för då är det 2000 år och mer som gäller.  Det vet den som med Jesus ber Psaltaren. Vi ska mötas i ljus och hopp, fick sttasministern ur sig. Vad betyder det om det ska vara något mer än det vi gammalkyrkliga kallar "kärringatrölst"? Vad är det som sakligt motiverar ett hopp?

Stefan Löfven talade om den kraft som skapas av gemenskap. Det brukar väl heta så i de partiexpeditionsformulerade 1 maj-talen. Jag hörde Michanek 1 maj 1968 i Lund och förstod hur katastrofalt sådant tal kan vara. Kyrkan räknar med en kraft som skapas av något mycket mer än gemenskap. Kunde ingen säga det till Stefan och innan han kommit på själva hemligheten, behöver han inte orda om sådant han inte har någon egentlig personlig kunskap om. Detat skriver jag mest för att jag är mån om statsministerämbetet. Jag har ju, må vara en kortare tid, uppburit detta ämbete i betydligt värre utsatt läge, om man så säger.

Stefan hävdade att ingen utveckling är "ödesbestämd". Är den inte det när allt kommer till allt? Vem leder vattenströmmar och tidens strömmar och vem håller just världens öde i sin hand? Utmanas inte vi att spela med i Guds plan och på det viset, på sitt sätt oegentligt, styra vårt öde? Eller motsatsen. Det djupaste behovet av samverkan och gemenskap var väl ett tal som variation på temat. Och så hette det "vi skäms inte för evangeliet"!

Jag skriver alldeles i klatrtext:
JAG HAR TRÖTTNAT PÅ DEN SEKULARISERADE "KRISTENDOM" SOM INGET ANNAT ÄR ÄN MTD-RELIGION OCH JAG KRÄVER ATT KYRKOLEDNINGEN SKA STÅ FAST VID SINA STORA OCH HELIGA LÖFTEN ATT FÖRKUNNA KRISTUS OCH INTE ERBJUDA EN PLATTFORM FÖR RELIGIÖST SKITPRAT.

Jga menar också att politiker inte ska träda upp i Kyrkans gudstjänster för att tala. Då ska de sitta ner och lyssna till lag och evangelium för att på så sätt rusta sig för sina viktiga uppgiter. Kommunalpolitiker och statsministrar lika. Jag tänker att politiker inte ska sitta längst fram vid gudstjänsterna heller. De ska sitta med det folk som väljer.

Gud är god. Det var då för väl att jag inte på egen bekostnad åkte till Uppsala. Av goda makter underbart bevarad. Men jag medger att den tilltagande statskyrkligheten gör mig, jag har lärt mig, uppbragt.

Jag kan fortsätta på den inslagna vägen och hävda att vi måste splittra splittrarna. Alldeles konkret är några av oss, som vet vem Jesus är och vad han gjort, oense i en fråga som riksdagen fattade beslut om 1958, fast kyrkomötet och biskoparna röstat nej året innan. Den frågan har tillåts splittra. Hur kommer sig det? Hur kan lärjungar splittras på en sådan fråga? Då ställs inte frågan till den år 1958 nya minoriteten. Det var majoriteten som bestämde sig för splittring. Och denna majoritet är en osalig blandning av skiftande intressen. De som bekänner sig till Jesus i denna majoritet är en klar minoritet. Splittra bort dom som inte talar om Herren, om Hans Kyrka och om det av Honom instiftade ämbetet. Då bir det få kvar. Splittrarna har splittrats. Det vore inte en dag för tidigt.

Men är det inte minoriteten som splittrar? Nej, Arios/Arius splittrade och med honom en överväldigande majoritet med politisk och ekonomisk makt. Athanasios och hans gäng utgjorde en försvinnande liten minoritet, men det var denna minoritet som var Kyrkan och bevarade apostolisk tro. När en kyrka växlar in på främmande spår, består denna ordning i oordningen, dvs det finns en spillra av Kyrkans tro som några bär. Det går att alldeles sakligt känna igen heresierna. De känns först och främst igen på att orden är fromsinta, men föga sägs om Jesus som Herren. Splittra splittrarna hur väl uppklädda de än är. Kolla deras tro med hjälp av det lackmustest kristologin är.

Detta betyder också att utan darr på manschetten göra anspråk på sin självklara plats i kyrkolivet. De rätttroende av den där nya modellen, m/58, har inga försteg. De har spelat ett taskspel. Det bör avslöjas. Splittra splittrarna och slå vakt om de kyrkligt samlande.

Gick budskapet fram?

söndag 29 oktober 2017

Snäll söndag

Det reformationsfiras så det är lika bra att vara snäll. Eller inte. Får jag upprepa att det är de som företräder Svenska kyrkan som står som värdar för evenemangen i enlighet med den ordning som gäller, ämbetslinje och lekfolk, delat ansvar. Kyrkostyrelsen är den demokratiska linjen med ärkebiskopen som ordförande.

Kyrkostyrelsen, och inte bara en utvald del av den, äger företrädarskapet när kyrkomötet inte är samlat. Kyrkostyrelsen består av de å när eller fjärran orter bosatta, dessa som förväntades att på egen bekostnad ta sig till Uppsala och skaffa logi där. Nu tror alla att jag är sur för egen del. På detta är att svara 1. ja, det är jag och 2. nej det är jag inte, för jag firar högmässa i Berga (Lagan) med all ackuratess. Sådant ska ert tal vara att ja är ja och nej är nej, men jag är inte sämre än att jag kan köra en kombo. Föresten ska jag till Berga på tisdag också och prata Luther. Men lätt egendomligt är förhållandena i Uppsala och belysande i sak.

På Lutherska Världsförbundets hemsida ser jag allt vad Svenska kyrkan gjort för att fira reformationen. Teologifestival i Uppsala, det där internationella i Västerås, bokmässan i Göteborg (med nazisterna, ni minns) och nu Uppsala. Så har vi firat. Vilka vi? Jag har inte varit med vid ett enda av dessa fyra tillfällen. Är det inte lite konstigt och då handlar det inte om mig utan om hur systemet fungerar. Det är nog dags för ett nytt poem av Bengt Olof Dike för att hantera det som annars skulle kunna komma att tolkas som en egendomlighet, dvs kuliss och - lite mer besvärande - ett fenomen där en elit gläds över evenemangskristendom på arbetstid och med allt betalt. Jo, jag är smålänning.

Antje tycks rapportera till LWF:
“In the celebratory divine service, we will be expressing the significance of the legacy of the Reformation, its relevance to today, and our intention to pass it on. We do this conscious of the fact that God continues to operate in the world and the church. We walk with Luther behind us and with God before us,” said Jackelén, Vice-President of The Lutheran World Federation (LWF) Nordic region. 

Jag blir lite tagen av bilden att vi har Luther i ryggen och Gud framför oss.
Gustaf Aulén, om namnet är bekant, talade om trons tre tempi, tidsformer. Det som var, det som är och det som ska komma. Men startpunkten var väl inte i allsindar reformationen?

I Gud är det som vi lever och rör oss och är till, trodde jag. Det skrev aposteln till mig och jag litar på att han visste vad han talar om. Men jag kommer inte runt att det talas mycket om Gud men inget om Jesus, som dock är Kyrkans Herre, och vart tog Anden vägen? Jag uppfattar ett mönster i dunkelt och ibland obefintligt tal om min bäste vän och om den hjälpare jag utlovats och får. Borde jag bli uppbragt? Eller borde jag helt enkelt odla misstänksamhetens hermeneutik? Saker och ting happar sig inte bara. De är uttänkta, också om de är illa tänkta. "God continues to operate in the world and the church". Jaha. Då är det väl inte så mycket att bekymra sig om? Och så kom begreppet "relevans" med.

Det där med Luther misstror jag på goda grunder också. Den svenska reformationen var egenartad och mindre tysk och luthersk än vi inbillats/inbillat oss. Ecclesia Svecana i reformerad gestalt blev evangelisk, inte luthersk. Det lutherska kom med 1800-talets stortyska, det som gav oss inte bara ett krig Tyskland-Frankrike utan också två världskrig. Det är i detta sammanhang Luther blir stor. De närmaste åren borde vi, år efter år, följa reformationen av Ecclesia Svecana, den reformation som ligger 500 år tillbaka och som torde kunna firas med ständigt nya infallsvinklar varje år till mitt livs slut och antagligen längre. Jag har dock misslyckats med mina försök att få de svenska reformatoriska och motreformatoriska skrifterna samlade och utgivna. Ointresset  från förlagen var stabilt. Förklara hur det kommer sig. Var det reformatoriska svenska arvet, bortsett som anledning till firande (vad det nu är som firas), så ointressant?

Den Ranghögste gick i procession i gårdagens vesper i Rikshelgedomen sägs det och demonstrerade därmed det romerska dilemmat. Deras variant av katolicitet, det är ju inte den enda, samverkar  utan problem med MTD-religion och reformert teologi i osalig blandning. De som konverterat till Rom och blivit mer romerska än påffuan själv (men inte mer än kardinal Burke, förstås), struntar rätt stort i den kyrka som gav dem dopet, tron och i icke få fall en vigning, vars förpliktelser de glatt gick in under. På denna bloggsida kan vi glädja oss över raka besked från Antony och John. Hade det inte varit söndag, hade jag på mitt opolerade sätt antecknat, att det är de romerska katolikerna som borde ha några smärre problem att hantera. Vad är det för katolsk tro som inte i allt virrvarr förmår urskilja just katolsk tro även om den inte är romersk? Get my point? Men ingen sa, vad jag kunde höra, i detta refortmationsfirande att det som är reformatoriskt är apostoliskt och därmed katolskt. Det är annars det somliga av oss menar.

Jag blir med stigande ålder alltmer radikal i att Svenska kyrkan inte tillhör den utnämna eller självutnämnda eliten utan samlar det folk, som Gud fostrat i söndagsskola, konfirmationsundervisning och församlingsliv. Det finns sådana i den kyrkliga hierarkin som står helt främmande för detta. Det kan inte hålla av en doppräst i Svenska kyrkan trots att dopbarn och doppräst inte tänker lika i ämbetsfrågan. Det kunde jag så länge min doppräst, Folke Hyltén-Cavallius levde och jag säger fortfarande: Gud, signe den mannen. Han döpte mig! Och Sven Hultman, på samma sida i konfliktfrågan som dopprästen, konfirmerade mig. Gud signe farbror Sven! Vi kramade om varandra i Uppsala domkyrka vid en utomordentligt trist vigningsmässa, men just då lyste katedralen. Ställ splittrarna till svars. Börja med Gustaf Wingren. Fortsätt med KG Hammar. Nu känner jag uppbragtheten komma. Det är söndag. Det är reformationsfest. Jag måste sluta för annars blir det måndag på Bloggardag innan ni vet ordet av. Och det är tillräckligt besvärligt att flytta en timme, som ni vet.




lördag 28 oktober 2017

Modéus II på liv och död

I Östra Småland begick sig Modéus II och hävdade att döden är på väg att bli industrialiserad. Intresset väcktes. Polemiken gällde att döden var på väg att bli en privatsak. Nåja, noga taget är völ döden närmast en personlig sak och priat i den meningen att den berövat allmänheten tillträde till min död. Om jag inte dör i en olycka, för då är allmänheten framme och fotograferar mig med mobilkamera och gör mig publik.

Modéus II är lite exalterad över att det inte behövs någon begravningsakt. Det kan bli en direktare. Det är han direkt och utan omsvep emot. "Han tänker väl på jobbet", som det sades. Modéus II tänker att en direktare inte blir människovärdig. Människovärdet hänger på en ceremoni? Skit samma om den är kyrklig eller borgerlig, ceremoni ska det vara. Verkligen?

Att det gärna kan vara en kristen begravning av den som är döpt, fattar jag. Och den etablerade praxis som möter i Gamla testamentet att det är en plikt att begrava de döda, omfattar jag med viss vördnad. Jag tror Modéus II har rätt. Begravningsseder säger något om samhället. Men i ett samhälle där ensamheten är utbredd och anonymiteten likaså - vad är det för fel på att begravas som man har levat och dött?

Modéus II vänder perspektivet. Den begynnande industrialiseringen av döden (om det nu är just industrialisering och inte primitivisering vi ser) "kan leda till att vi börjar avhumanisera livet". Men det är väl galet? Det är omständigheter i livet som ger riter kring döden, inte det Modéus II tror. Han menar att det är ett ansvar för oss alla som bär detta samhälle att se till att också den som saknar anhöriga eller arbetskamrater ilivet ska få ett värdigt avsked. Kyrkomedlemmar ska självklart få en värdig begravningsgudstjänst även om de inte har några anhöriga. Värdig begravningsgudstjänst är "med vaktmästare som smyckar kyrkan, kantor som spelar solomusik och präst som håller griftetal". Medge att det alltid (nåja, oftast) är intressant att få en inblick i en biskops tankevärld.

Nu menar Modéus II att döden "återigen" måste bli en del av livet. Så långt som att plädera för hemslakt inför jul går han dock inte. Men han pläderar för övergångsriten. "Oavsett hur eller vad man tror på markerar begravningen övergången till en ny fas för den avlidne men också för de efterlevande." Nåja, om det nu var någon utan anhöriga i livet? Och oavsett tro? Kan inte Modéus tänka och respektera en uppfattning som säger "skit samma" då någon är död?

Så kommer vi till de avslutande biskopsorden, de som ska ge oss hopp för döden är inte slutet på något utan en början. Så säger väl inte Kyrkan. Döden är ett slut på den tid när jag kunde fatta vad det hela gick ut på och en tid när Gud dagligdags sökte mig för att få mig att begripa. Är det, biskopen, inte kört sedan? Eller tror Modéus II på omvändelse efter döden och kanske på en apokatastatis? Man vill gärna veta. Men slutorden? Ni ska få dem. Modéus II skrev en debattartikel som lycktar sålunda:

"I världens mest indivividualiserade och sekulariserade land måste döden åter bli en del av livet. Vi behöver påinnas om att alla människor, oavsett hur deras liv har levts, är värda ett offentligt avsked efter döden. Begravningsriten visar på alla människors lika värde. Riten ger stöd genom sorgen. Riten bär genom livet."

Nu vill jag inte uppfattas som en felfinnanade gubbjäkel utan som en man som skriver piggt, käckt och muntert på bloggen. Ni får referensen till Modei II aktstycke.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/doden-ar-pa-vag-att-bli-industrialiserad/

Får jag bara fråga. Vad sa Modéus II om Jesus? Sa han att det finns en som har dödat döden och vill dra in mig i livet eller var det detta han glömde att säga? Alldeles bortsett från att jag kanske inte riktigt fattar på vilket sätt döden blir industrialiserad om jag utan vidare bara blir nedgrävd, närmast hantverksmässigt?

Hur fredagskvällen var? Tackar som frågar. Det blev inte tacos men nog undrar mer än en kyrkoherde på landet hur man tänker med sina tweets från Svenska kyrkan. "Osmakligt", menade kyrkoherden. Han avsåg inte tacos.
https://twitter.com/svenskakyrkan/status/923927277557055493

Själv gjorde jag rotmos. Det blev rotmos med fläsklägg i torsdags redan (så nära obducenten och allmänläkaren man kan komma på en meny) och så fläskkorv i går. Detta var min favoriträtt när jag fyllde 10 och jag gillar den fortfarande. Man kan komplettera med öl och brännvin. Det fick jag inte göra när jag var 10 år. Ni tycker att jag ägnar mig åt skörlevnad? Nja, i en mening ja. I en annan nej. I valet mellan "vin, kvinnor och sång" eller "saft, systrar och Sions toner", vet jag vad jag föredrar. Bäst att leva tills man dör, med andra ord, och så leva över fienden döden. På pin kiv. Eller i glädje över vad Jesus gjort för mig. På ett sätt är det samma sak. Den siste fienden som förintas är döden. Det skrev inte Modéus II. Han skrev att döden är på väg att bli - industrialiserad! Denna insikt har han nog skickat till tidningarna i stiftet så den kan läsas i fler blad efterhand, allmogen till uppbyggelse. Det där om fienden döden som förintas skrev aposteln Paulus. 1 Kor 15.


fredag 27 oktober 2017

Klarspråk

Ibland är det bästa att gå tillbaka för att orientera sig rätt framåt. Hör här!

"Det är alldeles klart att den allmänna opinionen påverkade valen till 1958 års kyrkomöte på ett sätt som vi tidigare inte haft någon motsvarighet till och att detta i sin tur fick betydelse för beslutet om kvinnliga präster. Har man Kyrklig samlings syn på denna teologiska fråga, måste man anse att en katastrof av stora mått redan har inträffat, därför att den nuvarande ordningen blandar ihop borgerlig och kyrklig demokrati. Den allmänna rösträtten kanaliserad in på en kyrklig fråga har gjort olydnad mot Guds ord till kyrklig lag. Den som däremot anser att den genomförda reformen innebär att kyrkan äntligen upptäckt vad evangeliets människosyn kräver, han måste anse händelserna omkring 1958 års kyrkomöte vara ett bevis på att denna tidsålders barn även denna gång skickar sig klokare än somliga av ljusets barn och hjälpt till att driva fram ett beslut som står i överensstämmelse med Guds vilja. Om endast de regelbundna kyrkobesökarna och prästerna fått vara med och välja och besluta, skulle vi kanske inte haft några kvinnliga präster i dag, men splittringen inom kyrkan skulle även då ha blivit mycket djupgående."
CG Boëthius, Kyrkan och demokratin - risk och uppgift, Vår Lösen, årg 53, 1961, s 40

Här har ni det. Situationen är tecknad på ett nyanserat sätt. Boëthius är redlig i framställningen av två hållningar, som får sina konsekvenser. Det kan man veta utan att behöva bli särskilt upprörd.

Carl Gustaf Boëthius var chefredaktör för Vår Kyrka, bästa vän med Ingmar Ström sedan de mötts i Uppsala under studenttiden, började som skolsekreterare, avlöste Ström som chefredaktör för Vår Kyrka och blev sedan RFSU:s ledande man. Vår Kyrkan kunde användas som organ för ämbetsreformen och en del annat också. Efterhand blev den känd som "Deras Kyrka". Och då var det väl i egentlig mening klippt. När upplagan halverats, blev det tid för Kyrkans Tidning och Sören Ekström, beskedligare förstås. Men jag hör till dem som är Vår Kyrka stor tack skyldig för begynnande klarsyn. Vi som läste, reflekterade och insåg kanske inte är så många kvar?

Motsättningen menar jag alltså vara väl och hederligt tecknad. I och för sig är det där med "Kyrklig samlings syn" lite snabbt tecknat för Kyrklig samling var ett samrådsorgan och hade kanske inte en gemensam syn. Synerna fanns i de organ som samlades till samråd - men varför vara kitslig när man inte behöver?

Men ibland behövs det. La ni märke till ett "han" som smögs in? Vilken "han" avses? Kunde det inte lika gärna vara en "hon"? Det kunde det förstås, men det passade inte så väl samman med självbilden, tror jag. Han som insåg var några av männen i den socialetiska delegationen och deras tillskyndare. Idel män! Margit Sahlin var faktiskt inte omtyckt bland dessa - män!

Så talas det om "somliga" av ljusets barn. Jo, somliga! För hade alternativet gjorts tydligare, hade Josefson, Ström, Boëthius, Hultgren och allt vad de hette plötsligt hamnat i kategorin "världens barn". Detta hade bara glatt Kyrklig samling i hela dess bredd. Från Råneå till Simrishamn och Landskrona. Somliga av ljusets barn har hjälpt världens barn att driva fram reformen. Lite roligt blir det allt för de somliga av oss som har humor. Hur var det med världens barn och ämbetsreformen om vi på avstånd försöker förstå?

Fundera nu! På avstånd kan man ibland upptäcka mer än som ses närman ser närsynt.
Och vad betyder påståendet "även denna gång"? Och hur kan man veta hur splittringen inom kyrkan skulle sett ut om beslutet inte fattats? Den allmänna opinionen hade rasat, media och riksdag men också insändarskribenter. Men betyder det egentligen att Svenska kyrkan splittrats? Det finns en del att fundera över.

Nu kan man tänka sig, fortsätter Boëthius, att det gick bra med beslutet den här gången men att det är "en skam för kyrkan att de som inte lever med i kyrkans liv skall vara med och besluta om hennes innersta angelägenheter." Men detta  är inget skäl att omyndigförklara dem i kyrkliga sammanhang förrän de verkligen i handling visar sig vara kyrkans fiender. "Då, men inte förr, är det tid för kyrkan att själv ta initiativet till att slita banden." För den som är anlagd för funderingar återstår den knepiga frågan om "kyrkan själv", ställd inför en fiende, har några som helst valmöjligheter. Det är inte lätt att stoppa anden tillbaka i flaskan som att släppa ut den. Men jag är så nöjd med att CG Boëthius beskriver grunderna för ämbetsreformen 1958, den som 1957 års kyrkomöte avvisade. Vi kan veta hur det gick till.



torsdag 26 oktober 2017

Uppbragt

Äntligen fick jag besked. På kristet språk blir man "uppbragt" när vanligt folk säger "förbannad". På det vanliga sättet innebär ju inte "förbannad" att man är utan Gud och utan hopp i världen. Man blir alltså uppbragt. Glöm det aldrig. Det är som när man slår sig på tummen med en hammare och behöver ropa något. Då ropar man "ack så försmädligt!". Detta har jag lärt mig av syster Kerstin i Två Systrars, som lärde konfirmanderna detta. Försmädligt var det för Antje med bordet, som inte ens blev bordlagt utan avslaget. I vederbörlig ordning blev hon uppbragt.

Några mina kamrater såg hennes inlägg på Facebook och häpnade. Varför hade inte Antje vett att hålla god min i elakt spel, tänkte de. Jag hade inget svar. Men en liten undring. Hon undertecknar med att hon är kyrkostyrelsens ordförande och det hela skulle vara kyrkostyrelsens gåva. Så sades väl inte i beslutet, men vad vet väl jag en enkel ersättare. Frågan i kyrkostyrelsen, med alla reservationer, var väl om kyrkostyrelsens ville garantera beloppet om alla pengar inte skulle kunna samlas in? Det kunde styrelsen. Men mer involverad var den inte. Vad är det jag inte fattat. Var det hela listigt och egentligen illistigt?

Antje uttrycker uppbragt, ingen tvekan om saken, ett djupt beklagande. Hon är besviken. Jag kan förstå det. Egentligen tror jag att idén med ett bord som reformationsminne var rätt begåvad men handläggningen usel. Min gruppledare är upprörd över beloppet. Jag är mer rustad med spenderbyxor, men inget ont om min avhållne gruppledare. Han har något i sin gener, vår skotske Murray. Jag bekymras mer över det bristande handlaget att få folk med sig. Har inte Antje varit församlingspräst tillräckligt mycket för att förstå vikten och värdet av folkligt stöd också för det vidlyftiga? Så kom det berömda luftslottet på norra Öland till. Jag antar att ni har besökt det i Högby. Södra utgången från kyrkogården och sedan till vänster. Fast luftslottet var rätt billigt och är underhållsfritt...

Nu är jag lite nöjd med Antjes sista mening, den där hon vill att "det kommer generationer efter oss som vågar samma frimodighet och skaparglädje" som gångna generationer. Det betyder väl ett uttalat stöd för just Frimodig kyrka, det vi vill.

Men vad hände med den specialbeställda musiken, som Antje inte ville ha? Är det sant att kompositörerna - om det var flera som verkade - inte fått betalt? Har de som jobbat med konstverket som icke blev fått pengar och varifrån kom dessa i så fall? Blir det problem när det kommer till ekonomin? Kyrkostyrelsen garanterade pengar till ett konstverk, men beslutet innefattar knappast konstverk som inte kommit till? Vart ska detta barka vart?

Jag kan bli lite undrande över en annan formulering Antje har. "Vi vill uttrycka vårt varma tack". Vilka vi. Vi Antje? Vi kyrkostyrelsen? Vi som var för idén? Vilka vi? Idén var Antjes och jag är alltså inte helt övertygad om att det var en riktigt dålig idé. Men varför ska saken presenteras som "kyrkostyrelsens gåva" för det var den väl, handen på hjärtat, inte. Antje passar på att fösa styrelsen framför sig. Är det riktigt bra? Väcker det inte en mängd ovälkomna frågor om beslutsprocesser i Kyrkans Hus, där den alltför svaga styrelsen föses hit och dit? Jag är villrådig. Antje tackar sponsorer och likväl är det Kyrkostyrelsens gåva. Någonstans anas en gravad hund.

Reaktionerna på Antjes facebookinlägg var talande. Det kortfattade var "Shit så sur hon är" och det mer förstående var rådet att skriva väldigt kort om man är så irriterad. Jag skulle vilja säga: Inte skriva alls.

- Vad bidde det då?
- Det bidde ingenting.
De elaka, som säger att Antjes ärkebiskopsgärning kommer att sammanfattas så, tar jag direkt och uppbragt avstånd från. Jag medger att förlusten är personligt skadlig, men mer medger jag absolut inte. Antje ville väl. Det blev nån vajsning med förankringsprocessen. Det kan bekymra mig som mest. Och så vill jag transparens så att vi lär oss något av det som inträffat. Men Antje vill jag trösta: Bättre att få kritik för att man gjort någonting än kritik för att man ingenting gjort.

Nu medger jag att jag denna morgon tog mig an Torsdagsdepressionen med sedvanlig entusiasm och läste intervjun med Antje och insåg att jag föga förstod. Antje skulle vilja ha en vass intellektuell reflektion kring vad "bokstavlig" betyder. Med en vass rakkniv skulle kanske Occam snitta och säga att frågan egentligen gäller "hur var det?" Och sa Antje att hon med glädje stämmer in i trosbekännelsens ord, inklusive "född av jungfru Maria" när det egentligen heter jungfrun Maria? Glider inte resonemanget, när det konstateras att det inte råder någon tvekan om vad kyrkan tror men att vi med vårt förnuft kan diskutera vad de olika raderna i trosbekännelsen kan betyda? Kan betyda betyder väl att de i stort sett kan betyda vad som helst. Skulle det inte frågas vad de olika raderna faktiskt betyder? Visst är det en vacker tanke att evangeliet är relevant, alltid har varit det och att uppgiften är att hitta fiffiga sätt att kommunicera saken. Jag tänker på den förste martyren Stefanos och på de andra martyrerna tiderna igenom. Är verkligen evangeliet alltid relevant eller alltid utmanande och på sitt sätt förolämpande och hädande all samtida förträfflighet? Också den kyrkliga. Torsdagsdepressionen gör skäl för sitt namn.

I går ringde dom och hade ett glatt budskap "till dig Dag". Dom ville ge mig en förstachans att vinna en massa miljoner. Sedan förstod jag att dessa miljoner var nedbrutna i mindre vinster. Beskedet minskade mitt intresse, sa jag. Det var ett lotteri för Sveriges största nykterhetsrörelse. Jag förklarade då att jag var emot den. Gammalkyrkligheten i mig talade. Försäljerskan lät sig inte nedslås utan förde fram argumentet om en vit jul, som var deras kampanj. Barn for illa i juletid. Jag förklarade vad jag sagt, när barnen var små och det var jul: "Gråt barn, nu tar far fram julbrännvinet." Då skrattade barnen, sa jag. Försäljerskan lät sig likväl inte nedslås. Då klippte jag till med frågan: "Tycker du inte att far är värd en snaps när det är jul?" Äntligt sa hon: "Då ska du ha tack för samtalet, Dag."
Så ska man ta dom. Lite personligt inkännande, empatiskt liksom och med vänlighet men aldrig utan distinkta frågor!

onsdag 25 oktober 2017

En kyrkokristens distinkta krav

En kyrkokristen borde kunna ställa distinkta krav på en kyrka, som säger sig styras av bekännelsen och vara en autentisk kyrka, som klär upp sina biskopar därefter och som håller sig med präster, som ska lägga ut Guds ord för oss i syfte att vi vid världens slut ska vara hemma hos Gud och då vid slutet börja om på nytt och på riktigt. Distinkta krav att det är kristendom på riktigt. För MTD-religionen blir besvärande. Inte att den moralistiska terapeutiska deismen finns, människan är outrotligt religiös, men att denna relgion ska utminuteras från predikstolar (eller snarare golv) i Svenska kyrkan. Krav på the real thing är vad jag funderar över.

Ni läser kanske inte stadsdelstidningen Vasastan (uttalas lite nasalt och fint) nr 3 i år. Karin Öhagen, komminister i en kyrka som fått namn efter troshjälten Gustav Vasa, förklarar hur hon ser på predikan:
"Min uppgift är att ta fram det tidlösa i texten och det som är relevant för oss som lever idag. Jag använder mig mycket av mig själv och mina egna erfarenheter och tankar - min övertygelse är att många existentiella funderingar delas av alla människor."
Detta skulle Martin Luther hört, han som tydligen tänkte att saken gällde att måla Kristus för åhörarna. Men Öhagens lösning är rolig. Den innebär att exegetik och än mer isagogik saklöst kan utgå ur prästutbildningen. Behöver det egentligen någon annan utbildning än lite religionspsykologi. Det viktigaste har de ju med sig, nämligen sig själva, och därmed är referensramen given. MTD-religionens handläggare behöver mest det lyhörda inåt, för där möter samtidens medelklassighet, kan en betraktare tänka. Själv funderar jag över frälsningshistorien, ni vet det där med att "när tiden var inne" sände Gud sin Son. Det var historiens avgörande svängtapp. En biskop jag känner, vars vigning inte ifrågasätts, menade att hans uppgift var att ta fram det tidsbundna, det vill säga det som hände med Jesus och med annat i frälsningshistorien. Det är verkligen skillnad på kristen tro och MTD-religion.

Biskop vars vigning inte ifrågasätts? Jag var i ett sammanhang där jag förstod, att biskopar var ifrågasatta. Tanken var att grandezzan vid biskopsvigningar var stor och upphetsningen kring biskopsval lika stor om inte större men tydligen var kuliss. "Produkten" som kommer ut är inte en biskop i Kyrkans mening. Stiftschef, naturligtvis. Därtill framröstad. Men inte biskop. Den kvinnliga ärkebiskopen är inte en egentlig ärkebiskop, hon viger inte egentliga biskopar och dessa biskopar kan egentligen inte viga präster och de som vigs blir inte i egentlig mening präster. Det är mycket man får höra. Jag fann inget skäl att försöka försvara det som sker, jag ville begrunda allt detta i mitt hjärta, men det kan ju inte vara så att frågorna måste avvisas för att ett eventuellt svar skulle ställa till det riktigt rejält om svaret skulle bli att de kritiska faktiskt har rätt. Någon i sällskapet fann det dock vara bättre med kvinnliga biskopar och ärkebiskopar än med manliga, som var oegentligt vigda. Med kvinnliga biskopar kunde man se att något var fel. Detta fick jag höra.

Självklart är det kyrkosystemet och inte en ersättare i kyrkostyrelsen som kallas fram att bevisa att vi hålls med ärkebiskop och biskopar efter Guds vilja. De klentrogna måste en kyrka vara noga med, som ni vet. När det sägs att vi efter apostolisk ordning viger en kvinnlig biskop, är detta påstående dock i historisk mening osant. Det är inte apostolisk ordning med kvinnor i biskops- och prästämbetet. I kyrkohandboken står en lögn och ärkebiskopen uttalar den. Anspråket är uppenbart falskt. Men om vi struntar i det, hur ska de ifrågasatta biskoparna kunna förklara att de är rätta biskopar? Det vore inte utan intresse att höra förklaringen. Svaret kanske då blir att vi får hoppas på det bästa, men jag är inte helt säker på att det svaret riktigt duger. Vad tror ni?

Präster vigda av kvinnliga biskopar och prästkandidater har väl funderat igenom frågan. Var och är det präster de blir om det inte är en som är biskop på riktigt som viger? Ska undanflykten vara att präst i nödfall kan viga präst? Jo, men det är ett episkopalt handlade som framställs och då ska det väl frågas om det blott är yta eller om det också finns ett innehåll. Därtill undrar vän av ordning om kvinnlig biskop kan överantvarda något ämbete. Kan den som själv inte är promoverad promovera andra?

Jag var bekymrad, så bekymrad att jag knappt kunde orientera mig när jag i förrgår hamnade på ett felvänt tåg. De sa så i högtalarutropet. Felvänt! Gick det söderut eller gick det norrut? Jag var så förvirrad, att jag satte mig på fel plats dessutom. Det kan alltså bli fel också i den spårbundna trafiken, vad då inte med trafiken när den är ur spår eller en kyrka växlat in på främmande spår?

Jag tänker sålunda på Andra kyrkolagsutskottet 1994. Ordföranden sammanfattade: Det får inte hos någon enda utsås tvivel om att alla präster i Svenska kyrkan är präster, och att sakramentshandlingar äger giltighet. (Kyrkomötesprotokollet 1994 nr 9, s 199) Där fick de romerska katolikerna så att de teg. Det de gör, får inte förekomma för det får inte utsås tvivel. Men var det inte detta som gjordes på den där sammankomsten, som jag så förvirrad reste ifrån på det felvända tåget.

Om det - trots alla regulationer - verkligen tvivel utsåtts, borde väl biskoparna ta till orda nu? På vilket sätt är t ex Modéus II, Dalman och Tyrberg riktiga biskopar? Om det finns en verklig risk att tvivel utsås, får väl svaret vara ett trons starka ord, begrundat i Skriften och Traditionen eller hur ska vi se saken? Jag undrar om det har blivit så illa, att tvivel utsåtts i mitt hjärta. Hur är det i era hjärtan? Jag blir orolig och ifrågasättande för egen del.

Så vist inrättat är det dock här i världen att det är ställningstaganden som ska försvaras, inte frågor. Frågor ska besvaras. Det finns inga dumma frågor. Det sa fanjunkare Johansson redan för 60 år sedan. Han undervisade oss i världens bästa bok. SoldF, Soldaten i Fält. Han kallade den så. Han gick till boken för att finna svar på frågor. En förebild på många sätt, fanjunkare Johansson. Han var min närstridsinstruktör.

tisdag 24 oktober 2017

Den kyrkliga demokratins trygghetssystem

Ni vet den frikyrkliga församlingsprincipens fundament när det handlar om styrning: medlemskontroll. Det går inte att ta in folk som fritt får rösta och bestämma. Det måste finnas system för att bli av med medlemmar som avviker, en Sven Lidman eller någon annan lika. Regelsystemet kan vara mer eller mindre hårt, efterlevnaden av detta system likaså. Den risk frikyrkoförsamlingen hade att hantera var uppenbar. Det handlade om identiteten och den egna överlevnaden.

Svenska kyrkans system var ett annat. Det ställdes inga bekännelsekrav. Ingen kördes ut - för ingen kunde köras ut. Det var det folkomspännande draget som blivit tvång. Det dröjde med religionsfrihet i Sverige som ni vet. Efter oss kom bara Spanien och Grekland med lagstiftad religionsfrihet ! Vi ståtar med en religionsfrihetslag från 1951. Att den togs bort 2000 är en teknikalitet. Medlemskap i Svenska kyrkan var mer än en självklarhet. De frikyrkliga ryste inför ett sådant kyrkosystem där församlingsgränsen gick vid stadens dike och var en geografisk enhet och just inte en församling, människor som församlats.

Medlemmarna hade, när de blivit myndiga, rösträtt. Den utövades i församlingens gemenskap genom kyrkstämman. Den hölls efter slutad gudstjänst för det fanns en förbindelse mellan gudstjänst och beslutsfattande. Församlingsstyrelselagen från år 1930 ändrade en del av denna traditionella ordning. Detta är den handling som leder till partipolitisering. Men valen var val till det lokala och kunde till nöds förklaras med att saken gällde världsliga ting, beslut om pengar och egendom. Det religiösa hade prästen hand om. alltså kunde det funderas i termer att avskaffa kyrkofullmäktige och lägga frågorna under kommunfullmäktige. Att någon instans skulle bestämma Kyrkans lära var inte aktuellt. Den var ju som den var, århundrade efter århundrade. Reformationen gav ingen ny lära, den återförde Kyrkan till den apostoliska läran, det var själva poängen. Det evangeliska var det apostoliska och därmed det katolska.

Då och då, minst vart femte år, inkallades kyrkomötet. Prästerna valde sina ombud och lekfolket sina. De var inte valda i direktval. På stiftsnivån fanns den statliga myndigheten domkapitlet. Först på 1960-talet behövdes något organ för det som kallades "det frivilliga församlingsarbetet" oh det blev (med start i Växjö stift) stiftstingen. På stiftsbyrån fanns en präst eller två, några konsulenter och en vaktmästare för utskick. Det var stiftsarbetet. Till stiftstinget valdes det indirekt, dvs på folkrörelsevis. Medlemmarna visste föga om detta men några kunde uppskatta vad stiftet började leverera och mer alerta präster beställde ljudband och diabilder från byrån samt skickade folk på kurser för söndagsskollärare och förtroendevalda.

Trygghetssystemet var hela tiden att ingen egentligen röstade om läran. Styrkan låg i systemet att vid oenighet så övertygade man varandra med goda argument. Så hade Gottfrid Billing beskrivit det kyrkliga systemet. Inget organ kunde heller stiga fram med anspråket att fastställa Kyrkans lära. Det kunde i kyrkomötet fattas beslut om Kyrkans böcker som sedan fastställdes av - regeringen. Genom den indirekta demokratin skyddades det kyrkliga styrsystemet mot dem som kunde ha intresse för ett övertagande av en ideologisk apparat. Det måste finnas, så var tanken, ett skydd av detta slag för en kyrka som inte har medlemskrav när det handlar om bekännelsen.

Vad händer då när dessa spärrar tas bort, kyrkomötet tillskansar sig rätten att fastställa Kyrkans lära och alla får rösta i kyrkomötesvalet och det inte finns kvalifikationskrav för röstande eller för dem man röstar på (utöver det rätt allmänna att man ska vara medlem och döpt)? Inget konfirmationskrav. Svaret som händer är i all enkelhet att vad som helst kan hända. Utom kristendom, kanske. Det värsta som kan hända är att det målas religiös fernissa över de dagsaktuella politiska frågeställningarna eller de allmänt välvilliga parollerna ("fred, fruntimmer och förgiftning") och det som är värre än värst blir då att folk tror att just detta är kristendom. Det är det inte.

I grunden är det system vi har i det kyrkliga för styrande ett orimligt system. Alla som röstade i kyrkovalet borde inte ha röstat. De borde ha börjat med att gå i kyrkan för att förstå vad det är de skulle rösta om. I grunden måste det finnas en koppling mellan gudstjänsten och ansvarstagande i och för Svenska kyrkan. Annars kan det bli både hursomhelst och vadsomhelst.




måndag 23 oktober 2017

I tiden

Min folkskollärare Nils Rubin var demokrat och drillade oss i årkurs 5 och 6 i foklskolan i parlamentarismens grunder, den som innefattar folkrörelser, folkrörelsepartier, tidningsläsning, debatter. Beslut skulle växa fram underifrån. Erlander, Hedlund och Ohlin för att inte tala om Jarl Hjalmarsson och Hilding Hagberg var folkkära i den mening man kunde vara detta kring år 1960, svartvit tv och svartvit verklighetsförståelse. När all detta vittrade kom den demokratins kris man skrivit böcker och artiklar om hela efterkrigstiden. Politik handlade om yrkesval mer än om förtroende och PR-byråer, konsulter, kommunikatörer och lobbyister hade fullt sjå.

När Håkan Juholt intervjuades var detta den angelägenget han ville lyfta fram. Då får han skäll av miljöpartistministern Alice Bah Kunke från Horda i Rydaholms församling, en dam som redovisat en omsorgsfull karriärplanering. Som ambasadör skulle han föra fram den korrekta Sverige-bilden, kunde man förstå. Det kan noig Håkan Juholt nog inte riktigt förstå. Han är för mycket social demokjrat för det. På så vis hör han samman med den gamla skolan.

Kunde det finnas ett särskilt ansvar att nu diskutera demokratins grundfrågor? Till dem hör också frågan om demokratins gränser. Allt kan man inte fatta majoritetsbeslut om och förresten är det skillnad på demokrati och majoritetsdiktatur. I det demokratiska systemet fattas beslut, men när beslutet är fattat är det minoriteten som måste få uppmärksamhet och känna delaktighet. Det vanligaste är, tror jag, att det som kallas demokratiska beslut egentligen är beslut av en majoritet som är nöjd med att utöva majoritetsdiktatur och därmed i grunden är ointresserad av det öppna samtal, som är demokratins grundval.

Vad betyder det då när målsättningen är at bygga sig en öppen demokratisk modern folkkyrka? Det är svårt att veta. Öppen kan innebära att allt som har med bekännelse och Kyrkans egen identitet att göra tonas ner. Kyrkan blir ett allmänt rum och det är liksom inte allmänkyrkligt.

Demokratisk betyder i Svenska kyrkan att läroansvaret fastställs av kyrkomötet (det förnekas och det talas om en läronämnd, men den är en nämnd...). Detta är en nyhet från 1982. Tidigare tänkte sig Svenska kyrkan att läran inte skulle fastställas utan förvaltas för vad kristen tro var, visste man. Det är rätt märkligt att samtidigt som kyrkosystemet partipolitiseras på alla nivåer, tar sig en kongress på sig en ny uppgift, den att fastställa lära. Kyrkokongress? Ja, det blev formen och den har vi kvar. Ett kyrkomöte måste i grudnen vara något annat öän en kongress för på kongressen är det medlemmarnas mening som ska fram. I ett kyrkomöte är det Kyrkans samlade erfarenhet som förvaltas. Och det är i grunden en uppgift för dem som avlagt löften om att förvalta just läran.

Modern kan betyda vad som helst. I alla tider finns det modernitet och kyrkoherde Berglund i Sövde talade om "den moderna människan av idag". Som markör innebär ordet "modern", att det är vi som bestämmer och inreder sammanhanget som vi, dvs den politiska majoriteten, vill ha det. En modern kyrka får svårt att hantera allt annat än just moderniteten och ska det vara en modern Kyrka måste det som är Kyrkans samlade erfarenhet, helgonen, martyrerna och alla de där, falla. Deär ju i samida mening inte moderna.

Folkkyrka kan betyda vad som helst men besked har på Bloggardag lämnats i en kommentar att i folkkyrkan bestämmer ombuden som röstats fram. Vi ser problemet. Kyrkan är Herrens och just detta är en omständighet som alltså inte kunde uttryckas. Då har folkkyrkan problem att vara - Kyrka. Begreppet "folkkyrka" kan missbrukas till vad som helst. I den moderna version vi har fått, betyder det en kyrka med partipolitiserad struktur kan man tänka om man läst avhandlingen Folk & Kyrka. Den kom redan 1986. Då hade somliga nästan tjugo år tidigare läst Ragnar Ekströms avhandling Gudsfolk och folkkyrka. Jag hörde till somliga.

Det blev nästan en föreläsning denna måndagsmorgon. Det beror på att min insats som pratare denna dag tidigarelagts. Jag värmer upp.




söndag 22 oktober 2017

Ombord med Antje

Den där gudstjänsten, som representanter för bland annat kungahuset, regering, riksdag, utbildningsväsende, Sveriges kristna råd och samerna inbjudits till firas tydligen nästa veckamed start på fredag. Man kan se det hela i bilderburken. Som spektakel alltså.. Än mer förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå, blir det då att i denna demokratiska kyrka Kyrkostyrelsens bjöds in med armbågen. Resa och uppehälle skulle var och en betala själv. Det går ingen smålänning på. Jag tror, och torgför härmed tanken, att detta förhållande illustrerar kyrkostyrelsens marginalisering. Den tar några formella och därmed nödvändiga beslut, men den styr ingenting, absolut ingenting. Den uppfattas vara just denna intighet också och vara totalt b*t*d*ls*l*s.

Det är bordet som gäller som tema. Men detta var en tanke att hantera när det verkligen skulle bli ett bord vid Uppsala domkyrka. Nu fick ju inte Antje folket med sig. Bordet som symbol blir en metafor. Och hur kul är det med en metafor när det faktiskt för 4 miljoner kunde ha varit på riktigt?

Den Ranghögste kommer på ekumenisk vesper. Han är snäll, Den Ranghögste, det måste man säga. Lite längre ner på ranglistan, och inte så lite heller, tror jag, kommer Ragnar Persenius som leder en nykoreograferad dans, om jag fattat rätt. Dansade Luther och Käthe? Det är väl möjligt. Men jazz visste Luther föga om. Men dansa på så länge ni har roligt. Fast, undrar jag,är inte en poäng med bordssamtal att alla inte är riktigt nyktra? Det stimulerar samtalet, liksom, och kanske dansen. Ett skäl att kollla bilderburken, kanske.

Har Antje det roligt just nu? Vad kostade projektet med bordet så här långt? Vem betalar för misslyckandet? Det finns ju skisser. Och det finns arbetstid nedlagd. Dessutom finns ilska från handläggare i Kyrkans Hus redovisad. Kyrkorådet borde skämmas, var det korta beskedet. Den demokratiska linjen är dock helt ense, nåja men har i vart fall nått ett resultat. Plats ska inte upplåtas för konstverket Bordet och Ordet. Kyrkorådets ordförande vet inte om kyrkorådets ledamöter tänker fortsätta vara arga. Hon vill inte att ledamöterna ska bli fiender bara för att de varit oeniga. Vad säger en sådan replik? Mer än ni vill veta, antar jag. Diskussionerna var "livliga och bitvis hetsiga", har vi fått veta dock. Eller med kyrkorådets ordförandes karaktäristik: "Ganska hetsig".

Nog har Antje åkt på en publik käftsmäll i Uppsala. Det är inte bra. Hennes auktoritet anfräts. Vilka backar upp henne nu? Bygger inte ett framgångsrikt ledarskap på att en ledare inte åker på nederlag i viktiga och för ledaren angelägna frågor? Står biskoparna samman med Antje eller överger de henne alla på lärjungavis och flyr? Vad kan jag göra? Säga "var inte ledsen, det kommer fler käftsmällar nu när de lärt sig att de utan risk kan gå på dig också?"

Antje ska lämnas ensam efter att ha gjort denna missbedömning. Hon måste väl ha rådslagit med några. Vad säger de nu? I kyrkostyrelsens var det inte rådslag, där skulle en summa penningar garanteras om de inte till fullo skulle kunna samlas in. Det tyckte kyrkostyrelsen var ok. Kunde någon annan domkyrka ta över projektet? Kalmar t ex. Stortorget behöver pyntas och det kommer många turister till staden. Eller har all glädje med bordet försvunnit? Är det bara tarvlig skadeglädje som återstår efter den ganska hetsiga debatten och Antjes nederlag? Vi får hoppas det bästa.

Antje får väl torka tårarna och prata metaforiskt om bordet vid de fem gudstjänsterna (om hon nu är med på alla). Då kommer alla också att förstå att när det talas metaforiskt om bordet är det för att själva bordet saknas. Det kan vara den djupare lärdomen av detta debacle. Var det här som hela det metaforiska anslaget för det teologiska livet avslöjades som intighet?

Det är söndag. Därför är vi snälla. Det gäller också kyrkorådets ledamöter i Uppsala. Och kanske de kyrkliga i Kalmar, som kan erbjuda sig att ta över bordet, som skulle passa väl in i den stad där Kalmarunionen kom till och där man är van att tänka stort. Nåja.

Högmässa i Rydaholm, förstås. Sedan ska jag få komma hemifrån några timmar för det blir konfererande. Jag ska få säga något om ecklesiolan. Ni undrar kanske näsvist vad jag vet om den. Det är alls inte näsvist. Det undrar jag själv också! Och för detta mitt pratande om sådant jag inte förstår, ska jag misstänkas lyfta ett Koskinen-arvode!

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/det-blir-inget-lutherbord-utanfor-uppsala-domkyrka
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/500-arsminnet-av-reformationen-firas-under-en-vecka-i-rikshelgedomen


lördag 21 oktober 2017

Oktoberfest i Göteryd

Jag var med på oktoberfesten i Göteryds, Pjätteryds och Hallaryds kristna församlingar, förlagd till församlingshemmet i Göteryd i går kväll. Kyrkbil gick. Det var bäst. Visserligen är vägarna krokiga, men risken är att de så att säga är krokiga på fel håll. Stimmung und Gemütlichkeit, som ni förstår. Det var nästan som på norra Öland fordomdags. Tingström får väl fortsätta vandra runt domkyrkorna och hoppas på att någon vill prata andlighet med honom. Här är det något annat som gäller och gläder våra hjärtan. Varför ordnar inte fler församlingar kul fester? I vårt fall, jag säger vi inte för att jag äger församlingarna men för att jag är förbunden med dem i mitt hjärta fast jag slutat, hade prosten Jan Frithiof ett föredrag under titeln I döda prästers sällskap. Den ena besynnerligheten efter den andra presenterades. Allt tog han inte med, som frågan vem prästen med det kraftiga organet var och vem som hade organet emot sig.

Fördes begåvade samtal? Ingalunda. Men vi pratade med varandra och det är gott nog. Avhandlingen är dessvärre oskriven: Skitpratets roll tillika med meningen med nonsens i och för församlingsbyggande. Det är skitpratet som gör att det växer.

Jag sa inget om Dagens uppställning: "EFS-profil vs kyrkoherde i biskopsvalet". Så kan man också se saken. Då är det väl EFS-profil vs något annat i Luleå också? Vart ska detta barka vart? Men intressant att de som alls ingen ämbetssyn har, ska kunna vara biskopskandidater och viga präster och diakoner. Här finns mycket att prata om, men det tarvar så mycket öl att vi ordentliga i Göteryd inte klarar det. Nådegåvan att ordna fester får inte försummas för gemenskap är en grundkategori för att hålla tron vid liv. Min vän Robin påpekade det urviktiga att denna gemenskap måste höra ihop med söndagen, men det vet väl alla? Och kontraktsprosten anslöt för att ha uppsikt över det hela.

Hur jag kom hem? Jag körde bil. Ni förstår själva. Men jag är inte principiellt emot askes. Bara i praktiken. Hur jag kom dit? Via IKEA i Älmhult, där jag köpte en lampa. Behövde jag en? Tveksamt. Men jag ville gärna kunna säga att jag var på lyset redan när jag kom till oktoberfesten. Oroa er inte. Det var en ordnad fest. Men trevlig för det.

I går kom jag att ägna tid åt att ögna kyrkomötesprotokoll. Jag la märke till två arga folkkyrkoanhängare, kyrkoherde Gunnar Lindberg och lagmannen KG Lindelöw. De var arga på mig. Jag hade nämligen begått illdådet att rekvirera ämbetsberättelsen från Ekshärad, där Lindberg var kyrkoherde, studerat den och återgett väsentliga delar av innehållet i tidskriften Kyrkligt Magasin. Jag ville nämligen se folkkyrkligt församlingsliv i praktiken. Det var då de blev arga, folkkyrkovännerna.

Ter sig detta egendomligt? Om nu präster av mitt slag skulle karaktäriseras som dörrstängande och hos professor Gustaf Wingren i boken Gamla vägar framåt (1986) substantiveras under begreppet "trånghet" (inte trängsel!) - letar man i registret under dörrstängande hänvisas man till uppslagsordet "trånghet" - vill man självfallet veta mer om framgångarna i den öppna folkkyrkan. Det var detta jag gjorde. Det var fel, upprörande fel. För jag avslöjade att det var ett klent församlingsarbete, få i kyrkan och få lekmänniskor engagerade. Jag drog väl slutsatsen att när man såg den folkkyrkliga praktiken, ville en präst något annat och syftet med min krönika var att återställa proportionerna. "När jag sett hur det går till i Ekshärad genom kyrkoherdens egen beskrivning är min eventuella lust att gå med i Folkkyrkligt Forum alldeles bortblåst." (KM nr 3/1985 s 31) Jag deklarerade att vi inte skulle låta oss hunsas av sådana folkkyrkopräster och manade de högkyrkliga att beställa fram de ämbetsberättelser våra vedersakare skickat in. Lindberg karaktäriserade i kyrkomötet 1982 präster av mitt slag som "lik i lasten" på Kyrkans skepp. Lite roligt att utan jämförelse få se hur det gick till i Ekshärad.

Biskopen i Karlstad kom en gång till Två Systrars. När vi gick därifrån sa han: "Något sådant här har vi inte i Karlstads stift." Jag tror skillnaden var tydlig. Gunnar Lindberg ordnade program (med frikyrkliga sångare några gånger per år) och jag ville bygga en församling med eget ansvar. Ämbetsteologi på det viset att prästen inte blir viktig på samma sätt som i producentförsamlingen utan viktigast mest när prästens kläs över med Jesus-kläderna. I en sådan församling är det inte bara några i kyrkorådet som "mera regelbundet" firar gudstjänst, om ni förstår hur jag tänker. Lindbergs folkkyrka fann jag vara prästkyrkan i ny tappning.

Biskop Einar Billing var för övrigt emot misskötta folkkyrkoförsamlingar. Jag slutade min lilla krönika med maningen att beställa fram material från den statliga myndigheten domkapitlet för att få se folkkyrklighet i praktiken: "Kanske lär man sig då att högkyrkliga präster är de genuint folkkyrkliga. De folkkyrkliga lever på en fras."


fredag 20 oktober 2017

Underbara dagar framför oss

Kooikervalpen (om man är valp vid 10 månaders ålder) Loke hittade framtidshoppet under köksbordet, bar fram det och ville leka med det, dvs vi skulle dra i det från två håll. Jag insåg att vi har underbara dagar framför oss. Men det var egentligen inte Lokes förtjänst utan resultatet av en perspektivvända.

Det som berövade mig framtidshoppet var att Anders Björnberg och kyrkomusiker som jag håller högt i varsin artikel sågat handboksförslaget. Anders var städslad som handläggare, men klev år 2010 plötsligt av. Detta avhopp uppfattade somliga av oss som en signal att allt inte stod riktigt rätt till. "Cherchez la femme" sades betyda att kyrkosekreteraren fattat nya beslut. Jag tror aldrig detta riktigt redovisas, inte i kyrkostyrelsen i varje fall. Där föredras halvkvädna visor, skillingtryck utan det tragiska slutet alltså. Och så har allt rullat på.

Jag antar att felet med det kyrkomusikaliska berodde på att de som skulle arbeta med kyrkohandboken inte riktigt förstod sig på vad som skulle vara musikaliskt problematiskt. De tuggade texter och den arme kyrkomusikern Lars Åberg blev alltmer frustrerad över att ingen ville bry sig om hans synpunkter. Så blev det sent i processen och musikfrågorna skulle kastas in. När då två av de tidigare experterna undertecknar inlägget Dysfunktionell process bakom kyrkohandboken borde också de mer kyrkopolitiskt förhärdade inse att Kyrkomötet står inför verkliga problem. Men noteringarna som Anders Björnberg ger om entusiasmen inför 1986 års handbok och det mentala läge som nu råder, skulle kunna utlösa en lavin av tvivel och tveksamheter. Jag kan återge musikernas mening: "Om detta material skulle antas lär det gå till historien som ytterst få förespråkade eller brann för." Kyrkomötet manas att inte rösta för det. Och förutom musiker har t ex vår vän professor Eva Haettner Aurelius markerat. Stackars Antje som sa det där om högsta möjliga språkliga och musikaliska kvalitet. Detta projekt har inte gått hennes väg, detta lika lite som bordet vid Uppsala domkyrka.

Det lilla problemet med det aktiva bortvalet av liturgiskt kunnigt folk, Voldemort, namnet som inte får nämnas (men detta n-ord är egentligen docenten Christer Pahlmblad), samt Mikael Isacson och Mikael Löwegren, har jag tjatat. Ett sådant borval sker under ivrigt ropande om bredd om transparens. Tror dom att vi är dumma i huvet? Klart vi fattar.

Inte alls konstigt att framtidshoppet gick förlorat. Till det kommer Anders Björnbergs inlindade varning att piskan ska användas som maktmedel för att få igenom den nya liturgin. Sådant skrämmer. Fast inte mig. Mig muntrar det upp. Det har alltså gått just så illa! Jag känner framtidshoppet spira. Och än bättre blir det då jag i samma Torsdagsdepression ser Birgitta Söderberg. Hon är oppmålter på bild och avspeglar en hållning att hon inte tar några fångar.  Handboken från 1986 går direkt bort vid pingst 2018, inga dispenser men "det spännande" (det heter alltid så, DS) är att varje försmling måste (sic! måste) fundera över vad man vill fira för gudstjänst i just sin församling. Varför ska vi då ha en kyrkohandbok för Svenska kyrkan, kan vän av ordning undra. Voldemort ställde den frågan i boken Mässa för enhetens skull, som enkelt hittas på kyrkligdokumentation.nu

Söderberg vet att ställa kyrkoherde och den präst som firar gudstjänst till svars. Församlingen utsätts inte för några sanktioner. "Alla ska vara beredda att följa det nya", förklarar hon. Det är här det slirar. 86:an finns i det nya men kan inte vara kvar parallellt av något för mig obegripligt skäl. Finns det med men utsmetat i det nya, vore det väl lättare att tills vidare använda 86:an och fasa in efter hand? Men då blir det konstigt att alla ska vara beredda att följa det nya. Jag menar, om det nya också kan vara det gamla i den nya handboken. Jag tror att avsikten är en annan. Vrid liturgin så att den passar teologin i Mälardalen med omnejd, dvs MTD-religionen. Kunden har alltid rätt... Vi kallar detta "pedagogik för dagens situation".

Känner ni att vi har underbara dagar framför oss? Nu blir det möjlighet till liturgiska strider i varje härad. Räddhågade kyrkoherdar ska trycka till komministrar, som faktiskt har så mycket känsla för sina vigningslöften att de inte tar vad som helst. Det blir anmälningar till domkapitlen och några präster kommer att sättas åt. Det är det pris de får betala för lärjungaskapet. Om prästerna då står upp som kollegium, kommer dimkapitlen att få det svårt. Och vad ska domkapitlen göra med församlingar av typ Döderhult, som i 20 år minst firat högmässa väldigt lokalt.

Förresten tror jag att det var Birgitta Söderberg som förde in den fina inledningsformuleringen om att "vi är här, du är här, jag är här och Gud är här" (med möjlighet att flytta ordningsföljden). Och hon menar nu ,att alla präster har ansvar att följa kyrkohandboken! Nu blev jag glad och buren av framtidshoppet igen. På en pigg, käck och munter blogg hade allt annat varit en komplikation.

I går tog jag mig till Växjö. Jag såg Gösta Tingström vandra runt domkyrkan. De första varven jag såg honom talade han i telefon. på varv två anslöt hans vän meteorologen och så vandrade de vidare. Tingström skrattade högt på andra varvet. För egen del talade jag först med två damer som undrade vilken ras det var på Loke, kooikern och ömsint betraktade foxterriern Grynet också. Så kom nen dam som kollade båda och hon hade en hund som var 14 år och insåg att Grynet hörde till de åldrade hon också. 13 år. Vi utbytte tankar om den dystra framtid då en hund dör. "Men ni har i alla fall två", sa hon. När Tingström traskade, förde jag det existentiella samtalet. Intressant. På väg hem i bilen hörde jag att Tingström haft kontakt med det andliga och visat hur hans hår på bröstet stod rakt ut då. Det skrämde programledarem, fick jag veta. Nu skulle Modéus II in till Radio Kronoberg och kommentera ,men om det var hår på bröstet han skulle tala om, vet jag inte. Han talade ointressant. Vad skulle han göra?
Vid aftonvarden förtäljde jag om damerna som talat med mig.
- Brudmagnet, sa frun.
- Jag?, sa jag.
- Nä, hunden.

Ska jag försvara Bengt Olof Dike? Med vapen i hand var det en gång mitt ansvar att försvara också Dikes postlåda, KAB 44 ni vet. Jag har lämnat in mina vapen men jag står fast vid mitt försvar. Bengt Olof Dike gör oss stora tjänster med att tydliggöra vad en folkkyrka är. Till sist blir det en folkkyrka där Jesus nämns men inte träder fram som Herren. Bra att veta. Gör inte Dike ledsen. Han hjälper adrenalinproduktionen hos somliga så att de lever längre. Att han i ungefär samma utformning för vidare den folkkyrkosyn som Arndt Johansson och Karl-Manfred Olsson stod för gör inte saken sämre.

Bekymrad är jag något litet över Antje. Hon kan inte heller vara glad när allt går henne emot. Vad kan vi göra för henne nu? Skulle hon bli gladare om vi avslog kyrkohandboksförslaget och fick börja om för att få den där handboken med högsta möjliga kvalitet språkligt och musikaliskt - och kanske till och med teologiskt? Ska Frimodig kyrka, högst tillfälligt naturligtvis, släpa lite utemöbler att sätta framför domkyrkan och bjuda till fest med öl, korv och samtal? Murray leder allsången. Jag kan stämma upp Ein Prosit der Gemütlichkeit. Blir hon gladare då? Eller kommer Polizisterna farandes  och hävdar att tillstånd saknas? Hamnar Antje i arresten tillsammans med Frimodig kyrkas kyrkomötesgrupp? Det kan verkligen med skäl hävdas, att vi har underbara dagar framför oss. Jag menar förstås om detta gemütlicha inte sker.





torsdag 19 oktober 2017

Tillsynsutskottets skott i foten

Tillsynsutskottet har behandlat frågan om de arbetsledande efter ett förslag från Kyrkostyrelsen. Nu ska alla som har arbetsledande funktioner skriva på papperet, den s k idiotdeklarationen. Det är det här med att "förklara sig beredda att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön". Här kan bedrivas intressant exercis/exeges på många sätt, som ni vet. Alla uppgifter? Oavsett kön? Och vem har problem att jobba ihop med diakonissor, rent generellt alltså... Jag menar dock att orden till Pehr Edwall, när han blev direktor på diakonianstalten Samariterhemmet, är tänkvärda: "Minns mina ord, Edwall, det är inte nådigt att knäcka nötter med gamla diakonissor."

Nå, har en komminister, kontraktsadjunkt, stiftsadjunkt eller diakon arbetsledande uppgifter i sin befattning ska papperet undertecknas. Det skrevs en promemoria i detta ärende och skickades ut. "Omkring hälften av remissinstanserna inkom med svar, varav flertalet var positiva till de föreslagna ändringarna." I Kyrkostyrelsens skrivning markerades att undantag från de nya reglerna inte medges. Bertil Murray från Frimodig kyrka har avgivit en särskild mening. Han vill hellre komma åt svinaktigt beteende mot  prästvigda kvinnor och menar att kyrkomötet bort fokusera på detta. Men problemet angav Bo Hanson för fyra år sedan. Kvarnarna har malt.

Genom de strukturförändringar, som genomförts under senare tid, har antalet befattningar som kyrkoherde minskat kraftigt, medan antalet arbetsledare på andra befattningar ökat. Det finns anledning att som en konsekvens så ändra kyrkoordningen, att behörigheten inte vidgas för befattningshavare i vignings- tjänst, som inte samarbetar med alla kollegor i vigningstjänsten oberoende av kön.
Pjätteryd den 16 juli 2013
Bo Hanson (ÖKA) 

Det var alltså sagde Hanson, som mot bakgrund av förändrade kyrkoherdetjänster, ville upprätthålla förbudet för de oliktänkande. Ingenting redovisas som inträffat, dvs att arbetsledande komministrar förfarit oredligt mot kvinnliga präster. Det är en princip som ska upprätthållas och utvidgas. Det hade varit lättare om saken handlat om redovisade problem även om de mer finkänsliga då undrat varför kyrkoherdarna inte kunnat gripa in, de som har det övergripande ansvaret. Nu är ärendet klart redovisat. Behörigheten för somliga befattningshavare får inte vidgas.

När Hanson skrev sin motion i Pjätteryd av alla ställen var jag arbetsledande komminister på norra Öland och hade varit det några år. Det fanns inte så många präster att välja på för den sysslan och ingen så välmeriterad som jag, det måste nog skrivas. Vad hade blivit bättre av att jag inte varit arbetsledare om jag helt sonika sagt att jag inte skriver på en idiotförklaring, vars konsekvenser jag inte kan överblicka? Jag vet inte om det klagades osedvanligt mycket på mitt arbetsledarskap. Med "osedvanligt" avses att arbetsledare alltid får kritik. Det hör sysslan till. I vart fall fick jag aldirg det beskedet från kyrkoherden att jag misskött mig. Det enda som sades var att kyrkoherden i Borgholm ville minska mitt inflytande. Jag vet inte om detta upprepade påstående var sant men området för arbetsledarskapet begränsades till den nordligaste delen av ön och jag behövde inte så ofta köra långa sträckor till personalsamlingar. Med färre i arbetslaget kunde vi också göra mer storstilade satsningar, vilket de som ingått i det gamla arbetslaget noterade med avund. Det var inte längre mitt problem.

I konsekvenserna av ett behörighetsbeslut tycks alla strunta. Det kan man kanske göra. Numera vigds ingen som inte undertecknat idiotförklaringen och ingen kan anställas som kyrkoherde eller utnämnas till kontraktsprost. Vari ligger problemet egentligen?

Det är här jag blir mest undrande. Om en pojke efter överdriven potträning i barndomen blir rigid i sin hållning och vill ha scheman och system, kan jag förstå det. Men att de med en friare potträning går på det, fattar jag nog inte.

Då har jag i detta sammanhang alls inte berört det jesuitiska, att papper kan undertecknas med mentala reservationer. Själasörjarrådet som uttalats är klart och tydligt: "Dom har ljugit för dig så du kan ljuga för dom." Arma kyrka som försatt sig i denna situation av bortförklaringar, fantasifulla tolkningar av löften och direkta lögner. Det är nog lögnväsendet i Svenska kyrkan som borde anses vara det mest fördärvliga.

Kyrkomötet kommer att anta TU 2017:1. Rätteligen borde hela idiotförklaringen tas bort. Behövs den indikerar den ett mycket större problem med ämbetsreformen än man vill vidgå. Det vore kanske värt ett samtal? Med Bertil Murray kanske jag ska föra ett samtal på temat om han inte är för snäll och tolkar allt till det bästa. Bo Hanson var inte ute efter att komma till rätta med "svinaktigheter". Han var ute efter de svin som tänker annorlunda i ämbetsfrågan. Ordnung muss sein!

I tidens längd - och den tiden är nog inte så lång - måste det regleras så att den som tänker annorlunda om enkönad vigsel inte heller ska kunna vigas eller ha arbetsledande tjänster.

Torsdagsdepressionen slog till med full kraft. Jag läste inläggn om kyrkohandboken och tappade framtidshoppet. Jag ska leta efter det denna dag. Det borde ligga någonstans under köksbordet, för det var där jag satt med tidningsbunten och läste. Bara inte någon av hundarna tuggat i sig det.

onsdag 18 oktober 2017

FLASH! Johansson gjorde det! Eller? FLASH?

Som god tvåa kom Erik Johansson, han som skulle obehörigförklaras, ni minns, in på upploppet. Nu går han och Susanne Rappman vidare. Rappman gjorde sämre ifrån sig än väntat. Det hade ju antytts att hon skulle vinna i första omgången.  Hon går kanske försvagad till nästa rond? Jonas Eek, trean, kan också gratuleras. men vänta, var det så här dragen tänkts ut? Överklaga Johansson fast det var meningsfullt, få allt ljus på honom och han därmed in som två och Eek utslagen, för han skulle kunnat utgöra det stora hotet? Jag tror kanske inte Svensson om den tankebravuren och inte doktor Gårdfeldt heller men det finns de sopm tänker så likväl.

Hur blir det nu?
Man kan välja perspektiv:
Här är väl ett val mellan en heterosexuell och en latent homosexuell. Ska homofobin ta hem segern?
Här är ett jämställdhetsval för det viktigt att inte bara ha en kvinnlig domprost utan också en kvinnlig biskop.
Här är ett val mellan det evangelikala och något annat, som MTD-religionen lätta kan anknyta till.
Här är ett val mellan at följa partilinjer eller tänka själv.
Vad skulle hända om Göteborgs stift ställde de två mot varandra i en slags valdebatt i tanke att den som väljer biskop, väljer framtid?
Vad skulle hända om stiftet utlyste en bön- och fastedag på temat. "Gud har redan valt en biskop åt oss. Låt oss klura ut vem det är."

Ni kan väl för enkelhets skull få en kopia på det preliminära valresultatet. Men roligt ändå att den som skulle ställas utanför nu står kvar. Och säg vad ni vill om Erik Johansson men han är bokstavligen en rapp man.

Rösterna i valomgång I fördelade sig (enligt det preliminära resultat) enligt följande:
  • Susanne Rappmann, 422 röster (36,9 %)
  • Erik Johansson, 240 röster (21,0 %)
  • Jonas Eek, 223 röster (19,5 %)
  • Cristina Grenholm, 187 röster (16,3 %)
  • Maria Klasson Sundin, 33 röster (2,9 %)
  • Sven Hillert, 21 röster (1,8 %)
  • Esbjörn Särdquist, 15 röster (1,3 %)
  • Ogiltiga 4 röster (0,3 %)
Summa avgivna röster 1145

FLASHIGT VÄRRE! Biskopskandidat Johansson FLASHIGT VÄRRE!

Ansvarsnämndens beslut har kommit och ligger självfallet på kyrkligdokumentation.nu
Erik Johansson själv fick beslutet per mejl strax före klockan 9, sägs det. Nämnden prövar efter Kyrkoordningen konstaterar att  skrivelserna från Svensson och Gårdfeldt inte föranleder någon ytterligare åtgärd.Ytterligare? Men det var kanske väntat?

Socialdemokratiskt narrativ

Våra vänner socialdemokraterna kan formulera sig lite olika men i sak enstämmigt. "Socialdemokrati och kristendom är detsamma", hette det. Eller "de grundläggande värderingarna är desamma." Detta ger ett moraliskt imperativ: Socialdemokraterna ska på alla kyrkliga nivåer arbeta för en öppen och välkomnande folkkyrka som i alla lägen står upp för människors lika värde och lika rätt.

Jag förstår dem som undrar om detta är målsättningen för regeringsarbetet också och vad det i så fall betyder. Ett öppet och välkomnande Sverige? Och vad är människors lika rätt om vi går förbi felöversättningen av begreppet dignity i deklarationen om de mänskliga rättigheterna? Men nu gäller det Svenska kyrkan.

Då tar vi värderingsfrågorna. Om man sagt att socialdemokratiska värderingar kommer från etiken i Nya testamentet eller så, hade saken kunnat diskuteras idépolitiskt. Hur eller hur fanns det sådana socialdemokrater, pastor Spaak och Kata Dalström t ex. Men det finns också en annan idétradiiton, en kristendomsfientlig. Värt att diskutera. Lite mer besvärande, fortfarande på idéplanet, blir det när socialdemokrati och kristendom likställs och när det påstås att de grundläggande värderingarna är desamma. Det hoppas jag verkligen inte. Stefan Löfven som ayatollah?

Det fanns folk på Jesu tid som värderade vad de hörde och såg samt drog slutsatsen att Jesus från Nasaret måste vara Guds Son. Detta och inget annat är den grundläggande värderingen i Kyrkan. Själva fundamentet om ni vill framstå som goda fundamentalister - och vem vill inte det? SAP omfattar dock inte denna bekännelse för SAP är ett sekulärt politiskt parti utan kristna bekännelsekrav. Och då är vi inte inne på finliret. Det socialdemokratiska partiet tror inte att Jesus är Herren. Det är uppenbart och faktiskt alldeles rimligt, annars blir Löfven ayatollah.

Vilka grundläggande värderingar återstår då? Finns det en kristen etik som är skild från Jesus Kristus? Självklart inte.  Den kristna etiken är ett utflöde av den kristna tron. MTD-religionen kan däremot vara religiös socialdemokrati, dvs socialdemokrati i religiös utstyrsel. Det blir en religion människor kan avgöra sig för, dvs bestämma sig för, och därmed avgöra (bestämma) vad den ska innehålla.

Vad jag skriver pekar på en fara för kristen tro, faran att den kristna tron blir religiös och därmed något annat än en insikt om hur Verkligheten egentligen är, vilket är den kristna trons anspråk. Den som beskriver tillvaron som gudlös, beskriver den helt enkelt fel. En religiös kristendom blir en påhittsreligion som inte har plats för Herren, inte plats för uppenbarelsen och inte plats för katolicitetsmarkörerna. Luthers tal om Kyrkans sju kännetecken faller också platt: Guds Ord, dopets sakrament, nattvardens sakrament, löse- och bindenyckeln, Kyrkans ämbete, gudstjänst och bön samt kors och lidande. Ta bara det där med gudstjänsten, att man offentligen tackar och lovar Gud. Om det inte hade varit att utmana löjet kunde någon föreslagit att en socialdemokratisk partikongress skulle ha offentlig lovsång och bön. Ni fattar själva. Det är inte alldeles fel att i god ordning skilja mellan det andliga och det världsliga regementet i insikt att det andliga annars blir världsligt.

Hur öppen och välkomnande är då den folkkyrka, som i alla lägen står upp för människors lika värde och lika rätt? Kategorin om lika rätt - blir den inte konstig? Lika rätt till vad då i det kyrkliga när allt är nåd och alls icke rätt. Vore det inte (rättat! DS) för nåden skulle det vara ute med oss, det är grundläggande kristen undervisning.  Jag ska inte bråka för mycket, men Bertil Morén, ledande sosse inte minst i det kyrkliga i Kalmar, var öppet hånfull mot oss som ville att det skulle byggas kyrka i Norrliden. Han gjorde sitt bästa för att stoppa bygget och var nedlåtande mot Silvy Elfverson, som satt i kyrkorådet. Det var jag som ett tag rätt ensam stod för den öppna och välkomnande folkkyrkan i Norrliden. Vi blev med tiden några fler och än fler, men det förvånar mig fortfarande att socialdemokraterna inte kunde stå upp för stadsdelen. Det kan bero på att jag inte övertygats i ämbetsfrågan och att alla andra i stadsdelen skulle straffas för det. Detta sagt kan man misstänka att en öppen och välkomnande folkkyrka blir räddningslöst utlämnad åt samtidens ideologier, men det menar väl bara den som läst Moltmanns uppsats Theologie heute i band 2, Zur Geistigen Situation der Zeilt Suhrkamp 1979 s 754 ff. Öppen och välkomnande. Oss emellan, detta är inte min erfarenhet av socialdemokratisk kyrkopolitik. Och puddingen bevisas genom ätandet.

Har vi då tillräckligt denna morgon gått igenom några viktiga komplikationer i det kyrkliga livet?
Jag undrar då bara om verbet "narra" kommer ur ordet "narrativ"? Det kan vara så. Det kan förstås vara på något annat sätt också.

tisdag 17 oktober 2017

NY FLASH! Mörkret över Uppsala och röd måne NY FLASH!

De små tecknen är också tecken. Inte konstigt att Ansvarsnämnden måste sammanträda men Erik Johansson går rimligtvis fri och är fortfarande biskopskandidat. Undrar hur många som röstar på honom som en markering inte så mycket i biskopsvalet som när det handlar om den egna integriteten som väljare, dvs hands off!

Erik Johansson svarade. Han är konsekvent sin funktionalistiska ämbetssyn. Det är en grund teologisk uppfattning som inte håller att dö på och knappast ens leva på fast många gör det. Jag hade röstat på Erik i just detta biskopsval fast han tydligt säger att han aldrig skulle prästvigt mig. Det uppskattar jag inte efter alla år som präst och jag har nog gjort mer för Svenska kyrkan än Erik men mindre för EFS än han. I detta läge är det ändå Erik som gäller och därefter allvarliga samtal. Det är han som ska ha problemet, inte jag. Min röst hade han fått i detta val. Lite integritet har jag. Men det är ett öde att utmönstringspolitiken får detta resultat som försvagar det svenskkyrkliga/katolska. Till Eriks många fördelar hör att han är konsekvent och står för vad han tror. Jag hoppas ni fattar att jag tycker om den mannen trots hans brister i ämbetsteologi.

Jag tror mig förstå vad Erik skriver i den första meningen. Åthävorna är små men han anmodades tydligen i dag att inkomma med svar i dag. Vad var klockan i Iringa, Tanzania då? Vad håller anmälarna på med egentligen?

Vad Ansvarsnämnden beslutar vet jag inte ännu. Böcker kommer dock att upplåtas och vi får läsa.

Som vanligt kan man läsa på kyrkligdokumentation.nu, en institution som besparar kyrkosystemet mycken möda för ni slipper ringa och begära ut handlingar. Men kom ihåg var ni först fick läsa nyheten!

FLASH! Väktarrådets i Iran lokalavdelning FLASH!

Väktarrådet i Iran bestämmer vilka som får ställa upp i de demokratiska valen i landet. Nu har Väktarrådet fått en lokavdelningen, idogt verksam inför biskopsvalet. Erik Johansson har ifrågasatts av diakonen Britta Svensson och komministern Lars Gårdfeldt, som till Ansvarsnämnden för biskopar anmält Erik Johansson. Ansvarsnämnden ska granska om Erik Johansson verkligen är en godkänd kandidat. Visserligen, så förstår jag framställningarna, är Erik Johansson som biskop villig att viga oavsett kön. Han vill samtala med kandidaterna om deras lämplighet och den innefattar hur de hanterar sin sexualitet, om jag fattat rätt. Då blir det väl rätt enkelt för Ansvarsnämnden. Kön är inte riktigt detsamma som sexuell läggning. Kyrkoordningen behöver kompletteras i så fall.

Jag kan ta en passus ur teologie doktor och komminister Gårdfeldts anmälan:

Av detta följer, att om en biskopskandidat öppet deklarerar att hen inte vill präst/diakonviga män som är gifta med en man, respektive kvinnor som är gifta med en kvinna, så  har denne biskopskandidat visat att hen inte kan samarbeta med alla andra inom kyrkan, oavsett kön.

Logiken kanske är något halsbrytande, men vi ska inte ha för stora krav på doktorer från universitetet i Karlstad, det är min bestämda mening och den respekterar jag.

Kl 13 i dag skulle Erik Johansson, på resa i Tanzania, svara Ansvarsnämnden. Han svarar säkert. Ansvarsnämnden har nog inte så svårt att hantera anmälningarna heller. Själv noterar jag fenomenet, det där med att intresset alltid eller aldrig ljuger. Men Erik Johansson får väl skriva både till syster Svensson och doktor Gårdfeldt och tacka för de många röster han får i morgon när lekmän, diakoner och präster vill markera. Det måste väl finnas rätt många som inte accepterar att deras rättigheter ska styras av Väktarrådets i Iran lokalavdelning under ledning av Britta Svensson och Lars Gårdfeldt

I väntan på chansen att få rösta kan den som vill gå in på kyrkligdokumentation.nu och läsa anmälningarna. I dag är det tisdag. Anmälningarna kom in i fredags kl 10.48 resp 17.19. Det betyder att saken väl inte kunde hanteras förrän i går, måndag. Jag vet inte när Erik Johansson åtspordes. Vad hade hänt om han svarat att han inte, med tanke på sina åligganden i den kristna missionens tjänst, kunnat svara förrän han kommit hem? Hade valet fått skjutas upp då? Fråga Väktarrrådets lokalavdelning, den som ska bestämma vilka kandidater man får rösta på i Göteborg.

Mariatorget med omnejd

Överste Olofsson ringde i går kväll. Han var hemma efter en lång sejour i Bryssel. Han hade missat Aurora men pratat med Salander och uppdaterats. Som ni kanske minns har Olofsson segelbåt men bor på Bellmansgatan i Stockholm. Nu ville han först fråga om Trossen i Sandvik, som brann ner till grunden. Jag tröstade honom med beskedet att om allt går vägen så byggs butiken upp, men några meter längre bort från hamnen. Olofsson ställde kollfrågan: "Tror du att tillstånden kan ges snabbt?" Jag utgår från det, sa jag. Men oss emellan blev jag orolig när han frågade. Olofsson tänkte segla ner till midsommar 2018. Då ligger han i Sandviks hamn. Han var uppenbart orolig för skaffningen.
Detta avhandlat tog överste Olofsson upp ett problem:

- Jag gick förbi Mariatorget för jag var tvungen att förstärka livsmedelsförråden och en del annat. När jag gick förbi Sankt Paulskyrkan insåg jag att något har hänt. Dörren var öppen och jag kikade in. Där hängde ritningar för ombyggnationen. Visste du att metodisterna sålt kyrkan till Stockholms Stadsmission?

Jag fick medge att jag alls inget visste. Jag försökte säga att jag hade svårt att hålla koll på Svenska kyrkan och därmed föll metodister och equmenianer närmast utanför min sfär. Det tycte Lofsson var dumt.

- Församlingen las ner. 8-9 aktiva räckte inte, de var nog inte alldeles unga heller, medlemmarna. Kyrkan försvinner som gudstjänstlokal. Kvar blir ett slags allaktivitetsrum. Orgeln ska ut och altare med altartavla, om jag såg rätt. Kan det vara så att de kristliga tror att muslimer inte kan vara i ett rum med kristna bilder? För vi vet ju båda att muslimer inte reagerar. Eller vet vi? Kan det vara så att de kommer till Europa och kräver att vi ska ändra oss efter deras modell? Blir det som i den där kyrkan i London, som täckte alla kristna bilder när muslimerna skulle ha sin fredagsbön där?

Jag funderade innan jag svarade. Nog kan jag märka en ny ton i debatten, där det dras en gräns mot muslimers krav och där slaget om Wien (vid två tillfällen) blir referenspunkt. Jag fattar uppställningen. Men jag är nog inte riktigt glad. Styr vi ut i okontrollerat elände? Jag svarade Olofsson:

- Jag funderar på bogomilerna. Var det inte så att deras svaga teologi gjorde att Balkan blev ett lätt byte för muslimerna? De hade fuskat med treenighetsläran och trodde på Gud i största allmänhet. Då blev det rätt problemfritt islam i stället för kristen tro. I det här fallet tror jag att välviljan styr bort från den intellektuella hederligheten och säljer ut den kristna tron. Det finns en stupid välvilja nämligen i det kristliga. Stupiety eller frumhet. Men jag fattar att när en gammal metodistförsamling bara har 8-9 aktiva, så måste den läggas ner. I Svenska kyrkan skulle 8-9 aktiva räcka långt, för vi har ju den materiella basen ett tag till. Men ack, hur länge?

- Har du inte haft gudstjänster i ett metodistkapell i Delary? För det var väl Deary, där det militärhistoriska muséet finns?

Jag fick bejaka detta. Emanuelskapellet. Det har Hembygdsföreningen hand om. På sommaren firas gudstjänst varannan söndag. Det är folkligt, festligt och fullsatt. Metodistkapellen och kyrkorna är vackra konstverk. Och sköts av Hembygdsrörelsen...

- Altartavlan i Sankt Paulskyrkan är målad av Gernandt, inte Anders utan Wilhelm. Ögonblicksbild från Jesu uppståndelse, sa överste Olofsson. Jag vet inte riktigt vad de ska göra med den. Den kanske inte är så värdefull ekonomiskt men ändå. Själva greppet gillar jag. Att måla det som ingen just då såg!

Skulle jag uppröras över den partiella kulturupprensningen ihop med min vän överste Olofsson? Jag funderade ett ögonblick.

- Är det inte som med Mannen i Romsdalen, Möre i Norge. Ett gigantiskt fjell vrider sig och kollapsar. Det kan vi inte göra mycket åt. Den norska Rikskringkastingen sänder direkt också med termisk nattkamera så att vi kan se sönderfallet som dramatisk unerhållning. Familjer, som kan få berget i huvudet, har evakuerats nu för femte gången. Det är väl så mycket man kan göra. Annars är det bara att vänta. Bortvalet av kyrkokristendom har pågått länge. Några har vetat att de aktivt valt bort, andra har bara glidit med. Få har förstått konsekvenserna. Nu evakueras. Jag säger bara: Se Mannen!
https://www.nrk.no/mr/rasfarlege-_mannen_-1.12001189

Det sista, som anspelade på Pontius Pilatus och hans berömda replik, tyckte jag var riktigt fyndigt påkommet. Jag är inte alldeles säker på att översten uppfattade det fyndiga.

Vi slutade med att resonera lite kring signalspaningsfartyget Orion och de skilda signalspaningskulturerna hos FRA och marinen. Olofsson medgav att det varit så.
- Men det var ju det problemet Salander och jag skulle lösa genom att placeras på FRA, minns du väl?
Det mindes jag förstås och nändes (fantastiskt ord!) inte fråga om det fungerar bättre nu. Det är något med det mänskliga, som gillar att dra upp gränser också mot dem vi skulle arbeta konstruktivt tillsammans med och något med det mänskliga, som ogillar att i tid ta upp de verkliga frågorna och resonera förnuftigt. Jag undrar vad.

- En av mina grannar är en äldre dam som var med om att sälja kyrkan till Stadsmissionen. Jag tror hon hoppades att kyrkan skulle räddas så. Jag undrar vad hon tänker nu, men jag tror inte jag ska fråga, sa Olofsson omtänksamt. Inte tala om rep i hängd mans hus, la han till. Överste Olofsson är nämligen en omtänksam man. Ska han nu vara i Sverige en tid kan vi räkna med mer alert information, sådan som annars inte skulle nått oss. Också detta är omtänksamt. Utan överste Olofsson hade vi inget vetat om Stockholms Stadsmissions sekulariserande insatser i Sankt Paulskyrkan vid Mariatorget i Stockholm.

måndag 16 oktober 2017

Det kyrkliga förfallet

Där "separatismen slagit djupare rötter; där blir brytningen med kyrkan och dess ordningar fullständig, där har man icke annat än förakt öfrigt för kyrkans ämbete och verksamhet, där uppenbarar sig ohöljd den subjektivism, som är separatismens innersta väsende och som i längden - det visar historiens erfarenhet - utvecklar sig till religiös likgiltighet och ytlig rationalism." (34)

Med få undantag bedrivs dock kristendomsundervisningen "värdigt och med trohet mot bekännelsen". En liten markering i denna tid görs dock: "Naturligtvis är därmed icke sagdt, att den alltid uppbäres af det nit och den visdom, som endast kristlig erfarenhet föder." Riktigt vad följande mening ska betyda, är inte omedelbart tillgängligt: "I fråga om undervisningen i kristendom gifves i allmänhet företräde åt de kvinnliga lärarna:" (35)

Så kommer vi till mediefrågorna. "Ja, för en stor del af vårt folk utgöra, kan man säga, tidningarna den hufvudsakliga, den så godt som enda själafödan." Det kunde vara gott om tidningarna bidrog till god folkuppfostra. "Men det är hjärtskärande att tänka på den förfärliga skada de vålla, när de - och detta är ju så ofta fallet - verka i en kristendomsfientlig tidsandas tjänst." Allmänheten köper okritiskt tidningar. "Ock så kan det inträffa, att kyrkvänliga, till och med gudsfruktiga personer kunna prenumerera på kyrkfientliga tidningar. Hvad som särskildt är att beklaga i fråga om tidningspressens inflytadne - och här faller en skuld på den politiskt konservativa pressen likaväl som på den liberala och radikala - det är den partifanatism och därmed följande hatfullhet och bitterhet i sinnena, som den uppammar och som verkat förstörande på folkfriden och endräkten." (35)

Till eländet hör förstås bristerna i det sedliga livet. "I hög grad främjande för osedligheten äro de så godt som öfverallt förekommande offentliga danstillställninarna, som utom i de nämnda godtemplarhusen anordnas i de här och hvar uppförda s. k. folkets hus, i enstaka lekstugor och sommartid på de talrika dansbanorna, mot hvilka mångenstädes föres en energisk, men alltför ofta fåfäng utrotningskamp. Sverige - den klagan ljuder ofta bland oss vemodsfull och bäfvande - Sverige dansar äfven under det år av världssmärta, som vi nu få genomlefva. Gud förbarma sig öfver oss!" (31)

"Allt detta elände, på hvilket jag nu pekat hän, kommer tydligtvis ytterst däraf att man vänder sig bort från kristendomen. Ju mera man tappar bort den, desto mindre motståndskraft har man mot det ondas lockelser." (32)

Nog kan man anta "att den sådd icke blir utan frukt, som strös ut genom flitigt utkolporterade otrosskrifter och väl ännu mera genom ymnigt spridda tros- och kyrkofientliga tidningar. (33)

Nu vet ni hur biskopen i Göteborg, teologie och filosofie doktorn, kommendören av Nordstjerneorden (med stora korset)  E.H. Rodhe såg på läget år 1915. Handlingar rörande  Prästmötet i Göteborg (Göteborg 1915). Han konstaterade att erfarenheten visat "frikyrkans oförmåga att kunna öfvertaga vårt folks kristliga vård och fostran." (8) Det är uppenbart att biskopen inte är tillfreds med statskyrkans tillstånd heller. Han saknar männen i gudstjänsten till exempel. Deras antal är "försvinnande litet i jämförelse med kvinnornas." (22) Biskopen menar att hans lägesbeskrivning "bör väcka till själfprövning. Ja, härtill böra vi manas särskildt genom tanken på den fara, som hotar, att deltagandet i den sköna Herrens gudstjänst skall börja aftaga." (23)

Jag letade efter en annan bok när prästmöteshandlingarna sökte mig. Medge att denna fjärran spegel är av intresse. Biskopens lägesbeskrivning är för oss historia, det han fruktade är vår situation. Och vi ser 100 år tillbaka, en rätt kort tid trots allt. Biskopen talade blott en generation innan jag kom till. Och han var kulturkritisk. Reaktionär, förstås. I bondetåget vill han se fosterlandskärleken manifesterad. (32). Något egentligt program för att ta sig an den nya tidens utmaningar har han inte, han lika lite som de andra biskoparna. Att han klagar över partifanatismen är tänkvärt för den som besinnar hurudant kyrkostyre vi håller oss med.

Nu finns det gott om folk som idogt praktiserar sin ovilja att se hur logiskt det mesta avvecklat sig. Det ena hänger ihop med det andra. Just detta vill ett allt mindre betydande fåtal se. Illusionsmakeriet hanterar i stället tillvarons förtretligheter. Förnimmelser blir sakunderlag, inte analyser, allra minst analyser som handlar om själva missionsuppdraget. Svenska kyrkans situation hade förstås kunnat vara en annan, men den situation som är, är på sitt sätt alldeles begriplig och logisk. Saken handlar om det kyrkliga ledarskapet, det är givet. Men det kanske inte bara är en uppsättning ledare som borde nödga oss att fundera över vad det är att vara kyrka i nihilismens tidevarv?


söndag 15 oktober 2017

Förstån I då intet, ären I förstockade?

Jag funderar denna stillsamma söndagsmorgon över hur litet vi förstår.

MTD-religionen ställer frågan till allmänheten i ett val "Vad vill du att kyrkan ska göra?" Detta kan en kyrkokristen ironisera över, för Kyrkan borde ha pejl på vilken missionen (uppdraget) är. Men då har vi inget fattat. MTD-religionen frågar efter allmänhetens vilja med väl så stort allvar som en kyrkokristen söker Guds genom gudstjänst (förkunnelse), bibelläsning och bön. Om Gud för en kyrkokristen då ter sig tyst och avlägsen, vet alla att så kan det vara och det är bara att vänta. I sinom tid svarar Gud. I hans egen tid och hans egen takt. Men om MTD-religionen inte får svar från avnämarna, är allt kört. Det neurotiska "vad vill du kyrkan ska göra" uttrycker just MTD-religionens väsende. När MTD-systemet faller samman, som en gång i romarriket, vill det till att det finns en livskraftig och praktiserad kristen tro, som vet att svara på Kyrkans egna frågor i trygg visshet att dessa frågor på djupet är de mänskliga.

Naturligtvis både kan och ska vi polemisera mot kyrkohandboksförslaget. Men samtidigt måste vi fatta, att det är ett utomordentligt förslag och passar MTD-religionen som hand i hanske. Jag antar att det betyder en väldigt avslappnad hållning till den nya kyrkohandboken. Kul för dom som tycker att den är kul, men föga ska det angå oss andra. Eller vill översåtarna pressa in levande och praktiserad kyrkokristendom inom ett par pärmar och uppträda med tvång i tros-frågor? Det får de gärna. Men bara så länge de medges detta utrymme. Varför ska en kyrkokristen välja synkretismens väg när det finns alternativ? Och varför ska den som är evangelisk katolik i Svenska kyrkan (därför att Svenska kyrkan tidigare ville se sig som den självklara kristna församlingen i Sverige) låta sig hunsas av de reformerta och berövas sitt eget andliga arv genom en uschlig kyrkohandbok, som inte ens förankrats brett? Det var sällsport dumt att stänga somligt folk ute från handboksarbetet. Det är just sådant som slår tillbaka. Tid att gestalta alternativen, alltså.

Vad bör göras? Den Stora Rorsmannen sa: "Det är rätt att göra uppror!" Naturligtvis är det så för den som inte går med på att Herren och Frälsaren förvandlas till staffage. Det är många som viftar finger och gör sig märkvärdiga, men det beror bara på att vi låter dem göra det. När vi säger vårt "basta" - vad ska de göra då? Vapen har de inga. Ska de börja jaga präster? Tja, det finns goda medkristna som i så fall worldwide vill komma oss till hjälp. Vi som närmast är att betrakta som athanasianer faller inte undan för arianerna den här gången heller. Och den gången hade de tillgång till kejsarmakten!
Sug på den. 

Självfallet  uppskattar jag Gösta Tingström, prästen som åker till domkyrkorna för att under två timmar under två dagar/styck vandra runt dem. Så vill han förändra Svenska kyrkan. Varv efter varv går han och så far han vidare för att gå varv efter varv kring nästa domkyrka. Media hakar på. Tingström vill ändra på Svenska kyrkan. Kyrkan bör till exempel marknadsföra möjligheten för alla att kommunicera med de döda. Det kallar jag kundfokus även om jag fattade Kyrkans uppgift vara en annan, nämligen den att marknadsföra möjligheten för alla att kommunicera med Den Levande. Tingström vill inspirera kyrkan att utgå från kunden. För egen del ville jag hellre utgå från Producenten, Fadern och Sonen och den Helige Ande. Men vad förstår väl jag, gamla fnask, som farmor sa.

Fast ett fattar jag. Det är skillnad på MTD och kristen tro. Det ska sägas helt sakligt en söndag som denna. Jag kan säga det genom att citera mig själv för att ge märg åt konversationen:

- Man kan säga ”min Herre och min Gud”. Men att ta bort ”Herre” och ersätta det med ”Gud” är en undanglidning. Det finns en allmän tendens att försöka sandpappra och hyvla ner det som är kristendom. Men korset var varken hyvlat eller sandpapprat. Så föll mina ord när Pontus Håkansson, Kyrkans Tidning, i fredags ringde för att spörja om mina insikter om kyrkohandboken. Säg vad ni vill, men jag ska inte beskyllas för annat än att gärna kasta några pärlor.

I går firade jag födelsedag i all stillhet efter lagens bud. Jag önskades i en kommentar frihet från bitterhet över förlorad kyrkomötesplats. Det var vänligt tänkt och fel. Mitt liv beror inte på en sådan plats. Tvärtom kan en sådan plats ha inneburit en inskränkning av mitt liv. Men det ska alla ha klart för sig, att jag är den sista länken i "kyrkomötet" till Det Allmänna Kyrkomötet, som avlöste ståndsriksdagen. Jag var invald som präst och är nu den siste prästen i det nuvarande kyrkomötet som detta kan sägas om. Jag reserverade mig mot den nya kyrkomöteskonstruktionen, den som förstärkte statskyrkosystemet och infördes 1983. Det var byggt som en kongress. Efter mig kommer ett dyrbart möte, som  kommer att fungera som utbyggd/förstärkt religionskongress. Den styrs uppifrån genom utbildning. Max Weber gläds i sin himmel. Så utövas makt från ett kansli över de valda. Och ombuden förväntas inte lägga märke till att de dompteras. Jag ser.