Somlig diakoni måste man helt enkelt vara emot. Sannolikt är det den diakoni som lämpar sig för kyrkopolitiska slagord som är den mest förödande. "Kyrkan" ska utföra diakoni, vilket betyder att någon kyrklig tjänstekvinna ska utföra ungefär detsamma som socialtjänsten - men självfallet mycket bättre även om resurserna är en bråkdel av socialtjänstens. Man måste inte gå på det resonemanget bara för att man vill vara lärjunge, det kan jag försäkra. För lärjungar ska ju öva sig i att tänka - se, bedöma och handla, ni vet.
Precis detsamma gäller frågorna för dagen.
Det är som att stjäla godis från barn att ta upp en ömmande fråga och få de kristna att göra ideologiska ställningstaganden som låser dem vid mönster som är oförenliga med den kristna tron. Men det var ju synd om olika grupper och "tyckasyndom-syndromet" tog över allt.
Det är synd att alla inte får gifta sig - alltså måste vi införa enkönad vigsel.
Det är synd om alla som inte kan skaffa sig barn - alltså måste vi ordna så att alla kan det - transpersoner, där pappa blir mamma, surrogatmammor, som levererar barn efrter nio månader. Främst i branschen "tycka synd om" ska "kyrkan" stå. För Kyrkan får inte hamna utanför. När Tyskland vaknar i en massrörelse som griper de många, är det Kyrkans plikt att stå med där, resonerade man när vi fick Deutsche Christen, tyska kristna nazister.
Att ideologier söker bärare och att symbolhandlingar är ideologiers praktiska uttryck borde vi kanske fundera lite över? Liksom över vad "the ruling elite" egentligen syftar till. Jag knyter an till vår vän Phil Ashley i USA när han skriver om enkönade vigslar. USA:s högsta domstol sa ju ja till sådana: "The problem is that this opinion represents a worldview among the ruling elites in our democracy that is increasingly hostile to Judeo-Christian faith and morality."
Om nu de kristna står för något som de härskande eliterna i de demokratiska systemen är fientliga emot - är det då inte andra frågor som ska ställas om vad det är att leva som kristen? Blir då inte den apostoliska undervisningen om de kristnas annorlundaskap på nytt intressant? Vi lever inte i ett land om vilket riksdag och kyrkomöte kan säga: "Den kristna linjen är den svenska linjen". Men uppträder inte kristligheten som om det var så i stället för att på nytt förstå sig vara en minoritet - med minoritetens uppgift att vara jordens salt och världens ljus?
Har inte biskopar genomgått medieträning? Antagligen hamnade biskop Johansson i en underlig situation om han var på Öland i går och fick se löpsedeln. Att det var biskopens i Härnösands intresse för min rumpa som avsågs, var ju inte helt tydligt.
I Löttorpshallen tyckte jag folk med intresse tittade efter mig ... De jag såg i ansiktet skrattade ohejdat. Nu ska jag lyfta på min numera berömda rumpa - utan finnar! - och fixa frukost. Hjärnan säger filmjölk, jordgubbar, kaffe mm - eller är det hjärtat? Hjärtat säger att jag ska till högmässan kl 10 i alla fall - eller hjärnan?
söndag 30 juni 2013
lördag 29 juni 2013
Upprörd - jag?
Det måste vara TT som fabricerat beskedet att jag blev "upprörd" över biskopens i Härnösand tillvitelse eller vad det nu är, att jag har finnar i rumpan. Jag förnekar fortfarande. Upprörd blev jag dock inte. Om TT ringt och frågat kunde jag gett besked. TT fabricerade en upprördhet i stället.
Vad blev jag? Kanske uppbjuden - zum Tanz aufgefordert. Här fanns på den approberade bloggen något sällsynt intressant. Mina "private parts" och ett påstått tillstånd därstädes offentligt redovisat på en biskops blogg på den av Svenska kyrkan approberade bloggen. Det var väl att bjuda upp till en anmälan. Möjligtvis blev jag då uppfriskad - för sedan Helle Klein slutat på Släggan, händer alltför lite i den kyrkliga eller kyrkopolitiska cyberrymden. "Ju sämre, desto bätrtre-hållningen" var inte bara Vladimir Lenins, kan man säga.
Alltså kanske jag blev upprymd. Entusiastisk inför inblicken i en biskops själsliv, för det var ju det vi fick. Möjligtvis blev jag uppsluppen inför tanken att detta skulle Ansvarsnämnden för biskopar få ta tag i - och vad biskopen skulle ha att anföra skulle bara bli informationsbärande. Inte minst som hon rakt av gav en förklaring som inte var något annat än ljug och det kunde alla se.
Upplyst blev jag, men inte upprörd. Tanken har dock slagit mig som en omöjlig tanke att ärkebiskop Brilioth, biskop Nygren, biskop Billing eller biskop Giertz skulle gått ut med ett officiellt biskopsbesked att en komminister i Svenska kyrkan skulle ha finnar i rumpan. Och något betyder denna insikt även om jag ännu inte riktigt förstår vad.
Kan den enkla sanningen vara att biskopen i Härnösand helt enkelt är lite kort om huvudet? Men så enkelt kan det väl inte vara? Så vilken är då förklaringen? Dåligt omdöme? Eller hade biskopen i det ruckel till biskopshus som hon bebor helt enkelt vaknat på fel sida?
Syndafallet upprör mig inte heller. Jag betraktar synden närmast klinsikt och inser numera att hunden är människans bästa vän också eftersom syndafallet rätt rejäklt spillt över från människa till hund. Förr i världen kunde foxterriern lämna lite mat och gå till andra bestyr. Sedan hon begripit att valpen då gärna äter ur hennes skål, slickas den helt ren. Gamla leksaker som foxterriern aldrig brytt sig om, blir väldigt viktiga så fort kooikervalpen får intresse för dem. Ändå leker hundarna bra tillsammans även om foxterriern och jag låtsades sova när kooikervalpen kom upp i sängen. Det hade jag inget för. Men hunden i mina knäveck upptäcktes inte, vilket hon drog nytta av. Nå, att vakna av frekventa hundpussar är inte fy skam det heller. Och vakna skulle jag ju - till en solig sommardag. Det upprör mig verkligen inte. Men det berör mig. Positivt.
Vad blev jag? Kanske uppbjuden - zum Tanz aufgefordert. Här fanns på den approberade bloggen något sällsynt intressant. Mina "private parts" och ett påstått tillstånd därstädes offentligt redovisat på en biskops blogg på den av Svenska kyrkan approberade bloggen. Det var väl att bjuda upp till en anmälan. Möjligtvis blev jag då uppfriskad - för sedan Helle Klein slutat på Släggan, händer alltför lite i den kyrkliga eller kyrkopolitiska cyberrymden. "Ju sämre, desto bätrtre-hållningen" var inte bara Vladimir Lenins, kan man säga.
Alltså kanske jag blev upprymd. Entusiastisk inför inblicken i en biskops själsliv, för det var ju det vi fick. Möjligtvis blev jag uppsluppen inför tanken att detta skulle Ansvarsnämnden för biskopar få ta tag i - och vad biskopen skulle ha att anföra skulle bara bli informationsbärande. Inte minst som hon rakt av gav en förklaring som inte var något annat än ljug och det kunde alla se.
Upplyst blev jag, men inte upprörd. Tanken har dock slagit mig som en omöjlig tanke att ärkebiskop Brilioth, biskop Nygren, biskop Billing eller biskop Giertz skulle gått ut med ett officiellt biskopsbesked att en komminister i Svenska kyrkan skulle ha finnar i rumpan. Och något betyder denna insikt även om jag ännu inte riktigt förstår vad.
Kan den enkla sanningen vara att biskopen i Härnösand helt enkelt är lite kort om huvudet? Men så enkelt kan det väl inte vara? Så vilken är då förklaringen? Dåligt omdöme? Eller hade biskopen i det ruckel till biskopshus som hon bebor helt enkelt vaknat på fel sida?
Syndafallet upprör mig inte heller. Jag betraktar synden närmast klinsikt och inser numera att hunden är människans bästa vän också eftersom syndafallet rätt rejäklt spillt över från människa till hund. Förr i världen kunde foxterriern lämna lite mat och gå till andra bestyr. Sedan hon begripit att valpen då gärna äter ur hennes skål, slickas den helt ren. Gamla leksaker som foxterriern aldrig brytt sig om, blir väldigt viktiga så fort kooikervalpen får intresse för dem. Ändå leker hundarna bra tillsammans även om foxterriern och jag låtsades sova när kooikervalpen kom upp i sängen. Det hade jag inget för. Men hunden i mina knäveck upptäcktes inte, vilket hon drog nytta av. Nå, att vakna av frekventa hundpussar är inte fy skam det heller. Och vakna skulle jag ju - till en solig sommardag. Det upprör mig verkligen inte. Men det berör mig. Positivt.
fredag 28 juni 2013
Förnekelse
Snowden-historien irriterar mig. Överstarna Olofsson och Salander skulle kommit på sommarbesök i dag men i går fick jag besked att de inte kan. FRA är tydligen överlupet efter Snowden-avslöjandena och de har mycket att stå i. Vi bestämde att de får komma i augusti i stället. Vad de gör just nu vet jag förstås inte. Men en hel del möda får väl också läggas ner på att följa upp vad som sker hos Säpo, som spionerat på Lars Ohly. Och antagligen finns det en hel del här som måste förnekas så att medborgarna, de som betalar alla kalasen, inte ska få veta vad sant är.
Lite tråkigt är det att vi inte kan bilda den nya kyrkliga miljöföreningen för att få uppbära subsidier, ordna seminarier och bli allmänt PK. Vi hade tänkt bilda gruppen MILJÖnsarna med syfte att tala för människans ansvar för skapelsen med det viktiga teologiska tillägget under namnet:
MILJÖnsarna för ansvar
Och lik förbannat är skapelsen dödsmärkt, för människan drog döden över den.
Nu får bildandet anstå något.
Förnekelsen i sig är intressant. Jag ville inte ha en debatt kring förintelseförnekandet på denna blogg och publicerade inte två intressanta kommentarer. Men tanken slog mig att förnekandet är sig likt tiderna igenom. Ta frågan om uppståndelsen. Aposteln Paulus drar fram en uppsättning ögonvittnen, med namn och allt. Myndigheterna dementerar - fast utan att lägga fram några som helst bevis, bara vanliga politiska propagandafloskler och hänvisning till (mutade) namnlösa vakter. Handfast agerande får vi inte se - dvs att myndigheterna visat graven med en kropp i eller visat upp kroppen. Myndigheterna kör det vanliga: sätt åt de misshagliga. Metoden fungerar inte. Beskedet om uppståndelsen sprids. Människor gör egna erfarenheter och det uppseendeväckande beskedet fortsätter övertyga.
Naturligtvis kan evangelisternas beskrivningar dissekeras och avfärdas som motsägelsefulla. Att ögonvittnen uppfattar detaljer lite olika, kan man göra ett stort nummer av. Vill någon försöka se samsynen när det gäller uppståndelsen, är det fullt möjligt. Den finns där och blir till en bekännelse grundad på insikter som ter sig ideologiskt omöjliga för judar och greker. Kristen tro bottnar i en glad upptäckt och praktiseras som lika glad uppkäftighet. Han har verkligen uppstått! Det förändrar allt.
Och vi som vet, vet att man ska inte tro på något som myndigheterna inte först kraftfullt dementerat. Också denna insikt blir ett argument för tron. Myndigheterna gjorde verkligen kraftfullt allt vad de kunde - och det genomskådade vi väl?
På vilket sätt var kommentarerna om förintelseförnekandet intressanta? Därför att de har rätt. Vi vet inte det exakta antalet döda. Det var inte 4 miljoner i Auschwitz, som det en gång tänktes. Men 1.5 miljoner människor, varav 1/3 barn och unga, dog. Alla gasades inte. De som förnekar förintelseprojektet i industriell skala, har en del att fundera kring. Men frågorna om hur man snabbt och korrekt fastställde antalet dödade judar måste få ställas, för saken är väl den att siffrorna är en uppskattning som gjordes innan det fanns tid för dokumentation. Om det bara var 5 999 999 - är det verkligen räknefelet som ska beklagas då? När Göran Rosenbergs far inte orkade leva längre, måste vi inte räkna in de som dog också åren efter 1945 som offer för det nazisterna genomförde? Och dr Salomon Schulmanns mamma i Malmö, som drömde mardrömmar natt efter natt - vad ska hon räknas som? Hon levde, fick barn i Sverige - men något i henne hade för alltid förstörts.
Det var när jag började fundera över förintelseförnekarna jag kom att tänka på uppståndelseförnekarna, som ni förstår. Förnekelsen har sin egen logik och till den logiken hör att undvika ärendet. Judar och greker hade ideologiska skäl för det, som aposteln Paulus alltså konstaterade.
Lite tråkigt är det att vi inte kan bilda den nya kyrkliga miljöföreningen för att få uppbära subsidier, ordna seminarier och bli allmänt PK. Vi hade tänkt bilda gruppen MILJÖnsarna med syfte att tala för människans ansvar för skapelsen med det viktiga teologiska tillägget under namnet:
MILJÖnsarna för ansvar
Och lik förbannat är skapelsen dödsmärkt, för människan drog döden över den.
Nu får bildandet anstå något.
Förnekelsen i sig är intressant. Jag ville inte ha en debatt kring förintelseförnekandet på denna blogg och publicerade inte två intressanta kommentarer. Men tanken slog mig att förnekandet är sig likt tiderna igenom. Ta frågan om uppståndelsen. Aposteln Paulus drar fram en uppsättning ögonvittnen, med namn och allt. Myndigheterna dementerar - fast utan att lägga fram några som helst bevis, bara vanliga politiska propagandafloskler och hänvisning till (mutade) namnlösa vakter. Handfast agerande får vi inte se - dvs att myndigheterna visat graven med en kropp i eller visat upp kroppen. Myndigheterna kör det vanliga: sätt åt de misshagliga. Metoden fungerar inte. Beskedet om uppståndelsen sprids. Människor gör egna erfarenheter och det uppseendeväckande beskedet fortsätter övertyga.
Naturligtvis kan evangelisternas beskrivningar dissekeras och avfärdas som motsägelsefulla. Att ögonvittnen uppfattar detaljer lite olika, kan man göra ett stort nummer av. Vill någon försöka se samsynen när det gäller uppståndelsen, är det fullt möjligt. Den finns där och blir till en bekännelse grundad på insikter som ter sig ideologiskt omöjliga för judar och greker. Kristen tro bottnar i en glad upptäckt och praktiseras som lika glad uppkäftighet. Han har verkligen uppstått! Det förändrar allt.
Och vi som vet, vet att man ska inte tro på något som myndigheterna inte först kraftfullt dementerat. Också denna insikt blir ett argument för tron. Myndigheterna gjorde verkligen kraftfullt allt vad de kunde - och det genomskådade vi väl?
På vilket sätt var kommentarerna om förintelseförnekandet intressanta? Därför att de har rätt. Vi vet inte det exakta antalet döda. Det var inte 4 miljoner i Auschwitz, som det en gång tänktes. Men 1.5 miljoner människor, varav 1/3 barn och unga, dog. Alla gasades inte. De som förnekar förintelseprojektet i industriell skala, har en del att fundera kring. Men frågorna om hur man snabbt och korrekt fastställde antalet dödade judar måste få ställas, för saken är väl den att siffrorna är en uppskattning som gjordes innan det fanns tid för dokumentation. Om det bara var 5 999 999 - är det verkligen räknefelet som ska beklagas då? När Göran Rosenbergs far inte orkade leva längre, måste vi inte räkna in de som dog också åren efter 1945 som offer för det nazisterna genomförde? Och dr Salomon Schulmanns mamma i Malmö, som drömde mardrömmar natt efter natt - vad ska hon räknas som? Hon levde, fick barn i Sverige - men något i henne hade för alltid förstörts.
Det var när jag började fundera över förintelseförnekarna jag kom att tänka på uppståndelseförnekarna, som ni förstår. Förnekelsen har sin egen logik och till den logiken hör att undvika ärendet. Judar och greker hade ideologiska skäl för det, som aposteln Paulus alltså konstaterade.
onsdag 26 juni 2013
Med valp
Vi är med valp om nu inte - vilket med goda argument skulle kunna tänkas - att valpen är med oss. Kooiker, för er som är intresserade. Och så har vi foxterriern Grynet sen tidigare. Valpen Lovis vaknar kring kl 4 och rusar efter kissning (förslagsvis utomhus) runt innan det blir dags att servera andra sömnen. Den tillbringar hon i sängen. Jag vaknade vid sjutiden med en valp på armen och en hund i knävecken. Det är lycka. Och semester. Men lantegendomen ska skötas och lite målningsarbete ska det bli. Samt, faktiskt, lite tjänsteåligganden för församlingslivet fortsätter ju efter semestern och lite roliga saker ska vi göra.
Nu förstår alla att en del av vardagslivets rutiner måste åsidosättas. Men inte såmycket att jag inte kan förtydliga mig. Argument för ämbetsreformen finns - men vad jag jagar är att teologiska och bärkraftiga teologiska argument som gör upp dels med vad Svenska kyrkan lärde när jag döptes, dels med de invändningar som lämnats. Något måste ju ha hänt mellan min dopdag den 19 december 1958 och min konfirmationsdag den 13 juli eftersom beslutet fattades under denna period. Och jag har läst materialet utan att kunna upptäcka de övertygande argumenten. Mitt problem, upprepning, upprepning, är ju att jag började läsa på efter att ha varit hos Margit Sahlin i akt och mening att försvara reformen. Så gick det som det gick och jag är inte beredd att misstro min bristande tro, om ni förstår hur jag menar. Jag medger att jag var spänd på vad som skulle komma med biskopsmötets bibelkommission och köpte boken Bibelsyn och bibelbruk. Men jag intalade mig att det inte kunde vara fel att ha kommit med invändningar, när nu kommissionen skulle göra allt klart. Jag läste - första dagen, som sagt - och häpnade. Kommissionen gav ju opponenterna rätt på en mängd avgörande punkter. Alltför många. Och hittade sedan en ingång för att lösa det problem kommissionen inte kunnat lösa teologiskt. Till det kom de medgivande som kommissionen levererade. Om beslutsprocessen hette det "så bör det inte gå till". Sug på den formuleringen.
Skulle vi på nytt gå igenom de argument som faktiskt - inte i en teologisk rymd - och de kyrkopolitiska skeenden som styrt det som åstadkommits? Sätt plus och minus, rött ljus, gult ljus eller grönt ljus. Och ska vi göra det i ett försök att hantera oenigheten? Svaret är nej, förstås. Det finns ingenting att diskutera.
Men frågan om kön i samtiden? Andreas H har förstås rätt men har jag verkligen varit tyst? Fast kanske har jag mest funderat kring hur enkelt det är att styra en omtänkningsprocess. Ingen har velat bråka med folk för deras sexuella läggnings skull men därmed har alla blivit tyst staffage inför omtänkningen och en rätt liten grupp har kunnat skriva agendan. Logiskt drog det mot könsbytande och finessen att pappor blir mammor och föder barn. Inför denna köpenickiad står det tysta staffage - då i Köpenick och nu här. För egen del undrar jag mest vem som öppnade dårhusdörren och ska trösta mig med att läsa H.C. Andersen och berättelsen om kejsaren som var naken. Andersen skrev ju inte sagor. Han beskrev ett stycke verklighet. Dessvärre också vår verklighet, annars skulle sagan inte längre berättas.
Nu ska jag återgå till det lugna livet med valp.
Vad tyckte ni om bilden?
Man kan rösta på den finaste valpen via denna länken!
Nu förstår alla att en del av vardagslivets rutiner måste åsidosättas. Men inte såmycket att jag inte kan förtydliga mig. Argument för ämbetsreformen finns - men vad jag jagar är att teologiska och bärkraftiga teologiska argument som gör upp dels med vad Svenska kyrkan lärde när jag döptes, dels med de invändningar som lämnats. Något måste ju ha hänt mellan min dopdag den 19 december 1958 och min konfirmationsdag den 13 juli eftersom beslutet fattades under denna period. Och jag har läst materialet utan att kunna upptäcka de övertygande argumenten. Mitt problem, upprepning, upprepning, är ju att jag började läsa på efter att ha varit hos Margit Sahlin i akt och mening att försvara reformen. Så gick det som det gick och jag är inte beredd att misstro min bristande tro, om ni förstår hur jag menar. Jag medger att jag var spänd på vad som skulle komma med biskopsmötets bibelkommission och köpte boken Bibelsyn och bibelbruk. Men jag intalade mig att det inte kunde vara fel att ha kommit med invändningar, när nu kommissionen skulle göra allt klart. Jag läste - första dagen, som sagt - och häpnade. Kommissionen gav ju opponenterna rätt på en mängd avgörande punkter. Alltför många. Och hittade sedan en ingång för att lösa det problem kommissionen inte kunnat lösa teologiskt. Till det kom de medgivande som kommissionen levererade. Om beslutsprocessen hette det "så bör det inte gå till". Sug på den formuleringen.
Skulle vi på nytt gå igenom de argument som faktiskt - inte i en teologisk rymd - och de kyrkopolitiska skeenden som styrt det som åstadkommits? Sätt plus och minus, rött ljus, gult ljus eller grönt ljus. Och ska vi göra det i ett försök att hantera oenigheten? Svaret är nej, förstås. Det finns ingenting att diskutera.
Men frågan om kön i samtiden? Andreas H har förstås rätt men har jag verkligen varit tyst? Fast kanske har jag mest funderat kring hur enkelt det är att styra en omtänkningsprocess. Ingen har velat bråka med folk för deras sexuella läggnings skull men därmed har alla blivit tyst staffage inför omtänkningen och en rätt liten grupp har kunnat skriva agendan. Logiskt drog det mot könsbytande och finessen att pappor blir mammor och föder barn. Inför denna köpenickiad står det tysta staffage - då i Köpenick och nu här. För egen del undrar jag mest vem som öppnade dårhusdörren och ska trösta mig med att läsa H.C. Andersen och berättelsen om kejsaren som var naken. Andersen skrev ju inte sagor. Han beskrev ett stycke verklighet. Dessvärre också vår verklighet, annars skulle sagan inte längre berättas.
Nu ska jag återgå till det lugna livet med valp.
Vad tyckte ni om bilden?
Man kan rösta på den finaste valpen via denna länken!
tisdag 25 juni 2013
Konflikt
Kyrkans Tidning (vår ..., ja ni vet!) pläderar för konflikter och noterar att de nomineringsgrupper som står upp för beslut fattade av kyrkomötet 1958 respektive 2009 är det närmaste konflikt vi kommer. "Är det verkligen frågorna för dagen?" undrar KT. Tanken kunde sträckts ut lite mer. Konflikterna om ämbetet respektive enkönat äktenskap visar sig i perspektiv ha varit livgivande - för systemet, inte för Svenska kyrkan. Eftersom politiska partier intet har att säga om Jesus - hur skulle de? - men gärna vill utnyttja kyrkan som ideologisk statsapparat och därmed förankra sina politiska frågor , behövs konfliktfrågorna poch motbilderna. En Danell, en Giertz, en Gärtner. Utan dessa motbilder, avslöjas att partierna egentligen inte har något bidrag att komma med. Kan inte ha. Inte som partier. Men som partier kan de fira triumfer genom att utöva makt, svartmåla, göra nidteckningar och framstå som goda och rättfärdiga.
Fiskstimmet i kyrkopolitiken förmår annars uppmuntra mig mest när Kyrkans Tidning sammanfattar vad gruppen står för: Håll i er!: "För öppenhet, tolerans - mot homofobi, kvinnoprästmotstånd." Variation på tema och det är sannerligen inte lätt att vara tolerant och inkluderande när allt kommer till allt. Nu har jag just plöjt volymen om Lars Hillersberg och stimulerad av Hiller är det nog bäst att inte skriva mer om folkpartister. Lars Hillersberg visste inte bara var fienden fanns. Han såg till att skaffa sig fiender också. Det blir så, om man kan teckna, göra bildmontage och vara allmänt oförsiktig i sin kritik, kan jag förstå. Det är ömhet jag känner när jag tänker på honom, snart 10 år död nu.
Men vad är kvinnoprästmotstånd år 2013? Ett försök att måla ut fiender så att folk inte ska se vad ämbetsreformen från 1958, den riksdagen beslöt om, OCKSÅ åstadkom? För varje år som går och folk fortfarande vet att påminna om hur det var, kan ett logiskt sammanhang urskiljas. Vi borde tala om det. Och så borde de som verkligen tror ämbetsreformen och inte bara förhåller sig till en genusfråga komma fram med de teologiska argumenten.
Svensk Teologisk Kvartalskrift har just denna juni månad utkommit med nr 1 för år 2013. Det är material från seminariet om professor Per Erik Persson, PEP. Carl-Gustaf Andrén minns hur PEP hos Lindegårds i Kävlinge presenterade projektet om ämbetsfrågan och Kristus-representationen: "Jag minns fortfarande den förtätade stämningen när Du slutade. Vi kände att vi fått vara med om ett unikt ögonblick och att detta var något som skulle komma att stå i centrum av debatten så fort boken kom ut."
Så blev det - och fort. Boken kom ut och debatten var ett antal recensioner. När sommaren var över, var den debatten slut - bortsett från Harald Riesenfeld som senare kom att skära en grundläggande hållning i Perssons arbete i småstycken. Han pekade på att Persson ägnat sig åt att förklara somlig forskning tabu. Det var ett förödande slag mot boken, som i sin tyska översättning alls inte tog med avsnittet om ämbetsteologin i Sverige, klokt nog. Men som inte heller påpekade att den bok, som kom i tysk översättning, inte var hela originalutgåvan. Sådant fann jag intressant. Men allra mest är det förhållandet intressant att de arbeten som liksom skulle ge riksdagsbeslutet 1958 teologisk bärkraft, inte visat sig bära. Inte Perssons bok, inte Bibelsyn och bibelbruk. Och nu petar ingen i materialet. Det är nog klokt. Om beslutet i ämbetsfrågan - hanterad som en genusfråga, för att nyttja KT:s samtida terminologi . liksom äktenskapsfrågan har det gemensamt att ingen teologi formulerades som kunde bära upp besluten. Teologin höll sig de som höll fast vid Kyrkans traditionella ståndpunkt med.
Återstår att markera mot så kallat kvinnoprästmotstånd och i Kyrkoordningen markera mot den sortens folk - så mycket det nu går, för vi lever i ett land som på papperet håller sig med yttrandefrihet.
Märker ni mitt förakt för den sortens kyrkopolitiskt agerande som undviker sak och förfaller till slagord? Men det är ett något bekymrat förakt - för det detta kyrkopolitska agerande har skadat, skadar och kommer fortsättningsvis att skada Svenska kyrkan. Lögnen och sveket kan omöjligt bygga något. Eller tror ni verkligen det? I så fall finns det goda alternativ i kyrkovalet, fint folk som bär upp ett lögnväsende. Vacker kristendom kan man se det som, eller?
Men nog är det sanslöst. Först lösa en teologisk fråga politiskt (eftersom den teologiska rebusen inte kunde lösas med de i Svenska kyrkan vanliga teologiska verktygen: Skriften och bekännelsen), därefter hantera den kyrkopolitiskt utan beredskap att ta upp invändningar (den beredskap som fanns hos biskop Borgenstierna gav till sist biskopsmötets bibelkommission men dess slutresultat kan väl bara ses som förödande för reformen?) och när frågandet inte upphör, reglera bort åsikten, dvs människorna, i kyrkoordningsordning.
Har jag upprepat mig nu eller har jag upprepat mig? Och vad beror det på?
Fiskstimmet i kyrkopolitiken förmår annars uppmuntra mig mest när Kyrkans Tidning sammanfattar vad gruppen står för: Håll i er!: "För öppenhet, tolerans - mot homofobi, kvinnoprästmotstånd." Variation på tema och det är sannerligen inte lätt att vara tolerant och inkluderande när allt kommer till allt. Nu har jag just plöjt volymen om Lars Hillersberg och stimulerad av Hiller är det nog bäst att inte skriva mer om folkpartister. Lars Hillersberg visste inte bara var fienden fanns. Han såg till att skaffa sig fiender också. Det blir så, om man kan teckna, göra bildmontage och vara allmänt oförsiktig i sin kritik, kan jag förstå. Det är ömhet jag känner när jag tänker på honom, snart 10 år död nu.
Men vad är kvinnoprästmotstånd år 2013? Ett försök att måla ut fiender så att folk inte ska se vad ämbetsreformen från 1958, den riksdagen beslöt om, OCKSÅ åstadkom? För varje år som går och folk fortfarande vet att påminna om hur det var, kan ett logiskt sammanhang urskiljas. Vi borde tala om det. Och så borde de som verkligen tror ämbetsreformen och inte bara förhåller sig till en genusfråga komma fram med de teologiska argumenten.
Svensk Teologisk Kvartalskrift har just denna juni månad utkommit med nr 1 för år 2013. Det är material från seminariet om professor Per Erik Persson, PEP. Carl-Gustaf Andrén minns hur PEP hos Lindegårds i Kävlinge presenterade projektet om ämbetsfrågan och Kristus-representationen: "Jag minns fortfarande den förtätade stämningen när Du slutade. Vi kände att vi fått vara med om ett unikt ögonblick och att detta var något som skulle komma att stå i centrum av debatten så fort boken kom ut."
Så blev det - och fort. Boken kom ut och debatten var ett antal recensioner. När sommaren var över, var den debatten slut - bortsett från Harald Riesenfeld som senare kom att skära en grundläggande hållning i Perssons arbete i småstycken. Han pekade på att Persson ägnat sig åt att förklara somlig forskning tabu. Det var ett förödande slag mot boken, som i sin tyska översättning alls inte tog med avsnittet om ämbetsteologin i Sverige, klokt nog. Men som inte heller påpekade att den bok, som kom i tysk översättning, inte var hela originalutgåvan. Sådant fann jag intressant. Men allra mest är det förhållandet intressant att de arbeten som liksom skulle ge riksdagsbeslutet 1958 teologisk bärkraft, inte visat sig bära. Inte Perssons bok, inte Bibelsyn och bibelbruk. Och nu petar ingen i materialet. Det är nog klokt. Om beslutet i ämbetsfrågan - hanterad som en genusfråga, för att nyttja KT:s samtida terminologi . liksom äktenskapsfrågan har det gemensamt att ingen teologi formulerades som kunde bära upp besluten. Teologin höll sig de som höll fast vid Kyrkans traditionella ståndpunkt med.
Återstår att markera mot så kallat kvinnoprästmotstånd och i Kyrkoordningen markera mot den sortens folk - så mycket det nu går, för vi lever i ett land som på papperet håller sig med yttrandefrihet.
Märker ni mitt förakt för den sortens kyrkopolitiskt agerande som undviker sak och förfaller till slagord? Men det är ett något bekymrat förakt - för det detta kyrkopolitska agerande har skadat, skadar och kommer fortsättningsvis att skada Svenska kyrkan. Lögnen och sveket kan omöjligt bygga något. Eller tror ni verkligen det? I så fall finns det goda alternativ i kyrkovalet, fint folk som bär upp ett lögnväsende. Vacker kristendom kan man se det som, eller?
Men nog är det sanslöst. Först lösa en teologisk fråga politiskt (eftersom den teologiska rebusen inte kunde lösas med de i Svenska kyrkan vanliga teologiska verktygen: Skriften och bekännelsen), därefter hantera den kyrkopolitiskt utan beredskap att ta upp invändningar (den beredskap som fanns hos biskop Borgenstierna gav till sist biskopsmötets bibelkommission men dess slutresultat kan väl bara ses som förödande för reformen?) och när frågandet inte upphör, reglera bort åsikten, dvs människorna, i kyrkoordningsordning.
Har jag upprepat mig nu eller har jag upprepat mig? Och vad beror det på?
måndag 24 juni 2013
Fader Allan, inte faderallan!
Allan Willnys nya bok är en spännande själavårdsroman. Att den utspelar sig på Öland är en sak för sig - men södra Öland och det är faktiskt väldigt långt från norra Öland. Väldigt långt! Att den innehåller dramatik på kriminalpolisnivå och så skickligt hopkommen dramatik att läsaren inte riktigt kan förstå vad som hänt, ger berättelsen ett extra driv. Och så fromheten därtill, som utspelar sig på Öland men också på Sankt Davidsgården i Rättvik. Men det är inte en smetig fromhet utan andligt liv som levs som motkraft när prästen är trött på sig själv. Självförverkligande som motkraft mot egot, det blir rätt bra!
Konstnären Lars och hans hustru Lena, som är lärare, flyttar till Öland och kommer på söndagen till kyrkan. Prästen Andreas blir glad över att det kommer några nya och de nyinflyttade förklarar att de vill fortsätta komma. Nästa söndag väntar prästen dem - förgäves. Paret har åkt för att fira högmässa i Kalmar i stället, den söndagsgudstjänst Andreas (motvilligt) ska ha var som alla andra gudstjänster i pastoratet var nattvardslös. Men söndagen efter är det högmässa i Sandby kyrka och då kommer Lena och Lars.
Så inleds vänskapen och Lars får en soul friend men inte av det mesiga slaget. Samtidigt måste Andreas hantera sig själv och möta sin själasörjare på Sankt David. Styrkan i boken ligger självfallet just i själavårdsfrågorna, som det ska vara i en själavårdsroman, men också i att boken framställer arbetet med livets svåra frågor och den egna identiteten som något fullkomligt självklart. Det är sånt här en människa också ska syssla med. Det ska ställas självrannsakande frågor. Eva Spångberg fick ihop det bra när hon berättade om hur ett trästycke rymmer den bild stycket ska bli. Så är det med oss också. Bildhuggaren ska hugga bort för att bilden ska bli till. Så ska god själavård fungera. Den hugger bort det som skymmer bilden. Egot måste bort för att mitt själv ska komma fram. Själavård är självvård.
Klart att Allan Willny renodlar vad som ska komma fram i romanen. Jag skrev först: "vad han vill ska finnas i romanen" - men det handlar kanske inte så mycket om vad Allan komponerade som att berättelsen växte fram. Detta sagt är det en församlingspräst med överraskande lite av församlingsprästeriets mångahanda bestyr, som träder fram. Och han är fromsint, ber sina tideböner i ensamhet - vilket är en svår syssla. Prästen lever upp i kapellet på Davidsgården och har påtagligt svårt för de sydöländska kyrkopolitikerna. Men av denna svårighet görs också en poäng. Fromhet prövas vardagsvis.
Jag har läst Allan Willnys bästa bok hittills. Om någon vill skaffa sig boken tar man sig antingen till Högby församlingshem, Glömminge kyrka (där jag såg den till ett billigt pris) eller ringer/mejlar Gaudete förlag.
042 37 48 10, om man ringer.
anna@malmberg.org för e-post.
www.gaudete.se om man vill kolla i största allmänhet
Detta sista var ren gratisreklam, men inte oförtjänt.
Och man kunde tänka sig att präster som planerar inför höstens arbete under ljuvlig semestervila - församlingspräster slutar aldrig tänka på sin församling, som ni vet - ser till att skaffa många böcker och startar en litteraturgrupp. Det är nog inte ett oävet sätt att markera att vi vill vara soul friends. För egen del har jag slagits av det märkliga att hösten för min del är planerad - så jag är just nu i ett underligt mellantillstånd. Men slottsinvigning på norra Öland ska vi ha i sommar. Datum kommer snart. Det blir minnesvärt. Och uppmärksammat.
Konstnären Lars och hans hustru Lena, som är lärare, flyttar till Öland och kommer på söndagen till kyrkan. Prästen Andreas blir glad över att det kommer några nya och de nyinflyttade förklarar att de vill fortsätta komma. Nästa söndag väntar prästen dem - förgäves. Paret har åkt för att fira högmässa i Kalmar i stället, den söndagsgudstjänst Andreas (motvilligt) ska ha var som alla andra gudstjänster i pastoratet var nattvardslös. Men söndagen efter är det högmässa i Sandby kyrka och då kommer Lena och Lars.
Så inleds vänskapen och Lars får en soul friend men inte av det mesiga slaget. Samtidigt måste Andreas hantera sig själv och möta sin själasörjare på Sankt David. Styrkan i boken ligger självfallet just i själavårdsfrågorna, som det ska vara i en själavårdsroman, men också i att boken framställer arbetet med livets svåra frågor och den egna identiteten som något fullkomligt självklart. Det är sånt här en människa också ska syssla med. Det ska ställas självrannsakande frågor. Eva Spångberg fick ihop det bra när hon berättade om hur ett trästycke rymmer den bild stycket ska bli. Så är det med oss också. Bildhuggaren ska hugga bort för att bilden ska bli till. Så ska god själavård fungera. Den hugger bort det som skymmer bilden. Egot måste bort för att mitt själv ska komma fram. Själavård är självvård.
Klart att Allan Willny renodlar vad som ska komma fram i romanen. Jag skrev först: "vad han vill ska finnas i romanen" - men det handlar kanske inte så mycket om vad Allan komponerade som att berättelsen växte fram. Detta sagt är det en församlingspräst med överraskande lite av församlingsprästeriets mångahanda bestyr, som träder fram. Och han är fromsint, ber sina tideböner i ensamhet - vilket är en svår syssla. Prästen lever upp i kapellet på Davidsgården och har påtagligt svårt för de sydöländska kyrkopolitikerna. Men av denna svårighet görs också en poäng. Fromhet prövas vardagsvis.
Jag har läst Allan Willnys bästa bok hittills. Om någon vill skaffa sig boken tar man sig antingen till Högby församlingshem, Glömminge kyrka (där jag såg den till ett billigt pris) eller ringer/mejlar Gaudete förlag.
042 37 48 10, om man ringer.
anna@malmberg.org för e-post.
www.gaudete.se om man vill kolla i största allmänhet
Detta sista var ren gratisreklam, men inte oförtjänt.
Och man kunde tänka sig att präster som planerar inför höstens arbete under ljuvlig semestervila - församlingspräster slutar aldrig tänka på sin församling, som ni vet - ser till att skaffa många böcker och startar en litteraturgrupp. Det är nog inte ett oävet sätt att markera att vi vill vara soul friends. För egen del har jag slagits av det märkliga att hösten för min del är planerad - så jag är just nu i ett underligt mellantillstånd. Men slottsinvigning på norra Öland ska vi ha i sommar. Datum kommer snart. Det blir minnesvärt. Och uppmärksammat.
söndag 23 juni 2013
WWJD? HWJV?
Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, som ni vet, tycker att det är svårt att skilja grupper åt i kyrkovalet. Det beror, som det hette i Lund, på att frågan är fel ställd. Och så dyker en professor i statskunskap vid namn Hermansson upp. Han har förstås rätt när han - och docenten Hagevi, pläderar för ett annat valsystem - det som Frimodig kyrka står för! Direkt val i församlingen och så indirekta val vidare i den kyrkliga hierarkin. Roligt att Frimodig kyrka får vetenskapsmännens support. Och roligt att presentationsrutan i tidningen för Frimodig kyrka får fram namnet Jesus. Det är den enda ruta där Han förekommer..... What would Jesus do i kyrkovalet? How would Jesus vote?
Men hur var det med den felställda frågan? Man kan inte bara fråga framåt. Då kan vad som helst sägas. Man måste också kolla vad partierna stått för den gångna mandatperioden. Gör räkenskap för er förvaltning! Journalister behöver sakgranska. Vilka motioner har lämnats och i vilka frågor och vilka fora? I stiftsfullmäktige runtom? I kyrkomötet? Där syns vad nomineringsgrupperna vill. Och då kan man se vari oenigheterna består och vilken grupp som är det verkliga alternativet i kyrkovalet. Väldigt många nomineringsgruppers företrädare har varit tysta, ack så tysta, i fullmäktige och kyrkomöte - men antagligen också i stiftsstyrelser och kyrkostyrelse. De har inte skrivit artiklar, inte bloggat, inte fört fram konstruktiva synpunkter eller käck, pigg och munter kritik. Guds egen fråga i paradiset skulle ställas i all sin brutalitet, men med ett vänligt tonfall: "Vad har du gjort?" De flesta har som mest satsat på programmet "mer av samma" - och det leder Svenska kyrkan ut i fördärv.
Framtiden? Centerns solceller eller talet om barn och ungdomar och miljömupparnas tal om "tillgänglighet och mångfald för alla" är knappast det som förnyar kyrkan eller ger konkretion åt vad som bör göras. Vänstern vill att Svenska kyrkan ska "ta ställning mot orättvisor i samhällsdebatten", vilket som mest var roligt sagt. Har vänstern slutat vara en intellektuell rörelse? Socialdemokraterna vill avskaffa avgifter i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Det förstår jag inte - finns det andra avgifter än fikapengar? POSK vill minimera arvodena, det kan ge röster och knepet brukar användas i det politiska livet. Centern ska i kyrkomötet (!) arbeta för att vi ska ha 100 nya familjekörer. Kyrkomötet beslutar och så blir det så, eller? Kyrkomötet beslutar också bifalla socialdemokraternas mål att stärka Svenska kyrkan som öppen folkkyrka med framtidstro. Ingen far däremot, eller? Den minnesgode skulle kunna påminna socialdemokraterna om att det var Dag Sandahl som i dåvarande kyrkostyrelsens au drev frågan om den s k folkkyrkostudien. Men sådana påminnelser vill man inte ha, för då faller ett helt upplägg.
Upplägget demonstreras av professorn Hermansson, han från Uppsala där det tydligen ska finnas ett universitet. Hermansson vill ställa kandidater mot varandra i enmansvalkretsar (som i KT heter "enmalsvalkretsar", vilket blev roligt när man funderar över textilvård om inte annat). "Då skulle de folkkyrkliga tvingas att gruppera sig och ställas mot mer elitkyrkliga grupper som Frimodig kyrka."
Nu är det nog läge att tycka synd om Svenska kyrkan. När det som Svenska kyrkan efter sin bekännelse står för blir elitkyrklighet, då är Svenska kyrkan illa ute. Och vad med folkkyrklighet? En glosa som främst används av lata präster för att de ska slippa jobba så mycket. De jobbar nämligen, prästerna, när de firar gudstjänst. Har jag förstått. "Jobbar du på söndag?", heter det. Och det gör de kanske. De går till jobbet! Och däremellan sammanträder de, går på fortbildning mm mm i en aldrig sinande ström av jobb. "Det måste vara ett jäkla pyssel", som guiden på Stora Karlsö konstaterade om kyrkoherden Pehr Edwalls arbete. Och han arbetade verkligen men gick nog vid närmare eftertanke aldrig till jobbet! Vad med guiden? Pehr tog en raffinerad hämnd genom att ljuga ihop en förfärande skröna som livet på Stora Karlsö. Guiden häpnade över de nya kunskaper som kom i dagen men hade inga invändningar att komma med trots att allt var ljug och båg. Pehr njöt.
Finns det en annan folkkyrklighet. Ja, puddingen bevisas genom ätandet. En elitkyrklig präst som jag har arbetat för en levande, folklig kyrka, byggt församling och hållit på med en hel del annat av det där "jäkla pysslet". Jag ska nästa gång jag ser en så kallat folkkyrklig präst ta fram CD:n med låten The great Pretender. De låtsas folkkyrkliga i stället för att vara det. Vi andra kan fortsätta bygga en levande, folklig kyrka.
Å andra sida. Det parlamentariska valet är på många sätt ett personval. Man röstar på någon man tror kan föra ens och Kyrkans talan på ett vettigt sätt. Och så finns det en uppsättning väljare som röstar för att några ska föra partiets talan i Svenska kyrkan.
Men hur var det med den felställda frågan? Man kan inte bara fråga framåt. Då kan vad som helst sägas. Man måste också kolla vad partierna stått för den gångna mandatperioden. Gör räkenskap för er förvaltning! Journalister behöver sakgranska. Vilka motioner har lämnats och i vilka frågor och vilka fora? I stiftsfullmäktige runtom? I kyrkomötet? Där syns vad nomineringsgrupperna vill. Och då kan man se vari oenigheterna består och vilken grupp som är det verkliga alternativet i kyrkovalet. Väldigt många nomineringsgruppers företrädare har varit tysta, ack så tysta, i fullmäktige och kyrkomöte - men antagligen också i stiftsstyrelser och kyrkostyrelse. De har inte skrivit artiklar, inte bloggat, inte fört fram konstruktiva synpunkter eller käck, pigg och munter kritik. Guds egen fråga i paradiset skulle ställas i all sin brutalitet, men med ett vänligt tonfall: "Vad har du gjort?" De flesta har som mest satsat på programmet "mer av samma" - och det leder Svenska kyrkan ut i fördärv.
Framtiden? Centerns solceller eller talet om barn och ungdomar och miljömupparnas tal om "tillgänglighet och mångfald för alla" är knappast det som förnyar kyrkan eller ger konkretion åt vad som bör göras. Vänstern vill att Svenska kyrkan ska "ta ställning mot orättvisor i samhällsdebatten", vilket som mest var roligt sagt. Har vänstern slutat vara en intellektuell rörelse? Socialdemokraterna vill avskaffa avgifter i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Det förstår jag inte - finns det andra avgifter än fikapengar? POSK vill minimera arvodena, det kan ge röster och knepet brukar användas i det politiska livet. Centern ska i kyrkomötet (!) arbeta för att vi ska ha 100 nya familjekörer. Kyrkomötet beslutar och så blir det så, eller? Kyrkomötet beslutar också bifalla socialdemokraternas mål att stärka Svenska kyrkan som öppen folkkyrka med framtidstro. Ingen far däremot, eller? Den minnesgode skulle kunna påminna socialdemokraterna om att det var Dag Sandahl som i dåvarande kyrkostyrelsens au drev frågan om den s k folkkyrkostudien. Men sådana påminnelser vill man inte ha, för då faller ett helt upplägg.
Upplägget demonstreras av professorn Hermansson, han från Uppsala där det tydligen ska finnas ett universitet. Hermansson vill ställa kandidater mot varandra i enmansvalkretsar (som i KT heter "enmalsvalkretsar", vilket blev roligt när man funderar över textilvård om inte annat). "Då skulle de folkkyrkliga tvingas att gruppera sig och ställas mot mer elitkyrkliga grupper som Frimodig kyrka."
Nu är det nog läge att tycka synd om Svenska kyrkan. När det som Svenska kyrkan efter sin bekännelse står för blir elitkyrklighet, då är Svenska kyrkan illa ute. Och vad med folkkyrklighet? En glosa som främst används av lata präster för att de ska slippa jobba så mycket. De jobbar nämligen, prästerna, när de firar gudstjänst. Har jag förstått. "Jobbar du på söndag?", heter det. Och det gör de kanske. De går till jobbet! Och däremellan sammanträder de, går på fortbildning mm mm i en aldrig sinande ström av jobb. "Det måste vara ett jäkla pyssel", som guiden på Stora Karlsö konstaterade om kyrkoherden Pehr Edwalls arbete. Och han arbetade verkligen men gick nog vid närmare eftertanke aldrig till jobbet! Vad med guiden? Pehr tog en raffinerad hämnd genom att ljuga ihop en förfärande skröna som livet på Stora Karlsö. Guiden häpnade över de nya kunskaper som kom i dagen men hade inga invändningar att komma med trots att allt var ljug och båg. Pehr njöt.
Finns det en annan folkkyrklighet. Ja, puddingen bevisas genom ätandet. En elitkyrklig präst som jag har arbetat för en levande, folklig kyrka, byggt församling och hållit på med en hel del annat av det där "jäkla pysslet". Jag ska nästa gång jag ser en så kallat folkkyrklig präst ta fram CD:n med låten The great Pretender. De låtsas folkkyrkliga i stället för att vara det. Vi andra kan fortsätta bygga en levande, folklig kyrka.
Å andra sida. Det parlamentariska valet är på många sätt ett personval. Man röstar på någon man tror kan föra ens och Kyrkans talan på ett vettigt sätt. Och så finns det en uppsättning väljare som röstar för att några ska föra partiets talan i Svenska kyrkan.
lördag 22 juni 2013
Uppfinningsrik lögn, må man säga
Nu hade förstås ingen väntat sig ett blogginlägg denna Midsommardagens morgon - jag menar, med tanke på hur folk tänker om mitt måttlösa midsommarsupande. Det var likväl inte detta som var problemet. I går hämtades Kooikervalpen Lovis från Mejsies kennel i Visseltofta och hon skulle socialiseras med foxterriern Grynet samt därtill skulle alla dessa snapsar drickas, snapsvisorna avsjungas, en fet cigarr rökas för att fira den lyckliga tilldragelsen för att nu inte tala om midsommarmaten, tårtan, jordgubbarna... Hur första natten gick? Utan problem. Och Lovis är en from Kooikerhund. Bland det första hon gjorde var att tugga på Tidegärdens bokband. Med tanke på att hon vaknade tidigt, tänkte jag att hon ville be matutinen men efter att ha kissat somnade hon igen. A home without a dog is just a house. Nu har vi alltså två - och snart två hus också.
Räcker detta som förklaring till att jag sköt upp bloggandet? Nå, högmässan i Slätthög tog väl 1 timme och 55 minuter eller så. Rejält ska det vara när Kyrkliga Förbundet samlas till läger. Det hela var underbart med många barn, som vandrade till söndagsskolklasser och dessemellen hann brottas med sina föräldrar i kyrkbänken (ja, ni vet hur det går till), dra nappen ur lillasysters mun (en klassiker för att nå önskad effekt - och sannerligen alltid garanterat effektivt) samt dessemellan kolla hur bänkdörren går och om man kan klättra över till nästa bänk. Jag njöt och insåg att barnen i högmässan får en träning för livet. De umgås i ett sammanhang som är kreativt. Det finns gott om sådana kyrkungar i landets kreativa miljöer. Jag njöt och for till lantegendomen för att inte bara läsa ut Adam Hochschilds utomordentliga bok Aldrig mera krig (pocket, Ordfront) utan också för att läsa post som högat sig under den gångna veckan. Det var där jag mötte den uppfinningsrika lögnen. I sitt slag är den imponerande.
Ansvarsnämnden för biskopar har avgjort fallet med biskopen som - lögnaktigt - påstått att jag, Dag Peter Yngve Sandahl, har finnar i rumpan. Hennes ord på den av Svenska kyrkan appoberade bloggen föll så. Biskopen Tuulikki Koivunen Bylund friades och hennes förklaring trodde Ansvarsnämnden på: "Jag ville bara hyfsa hans språkbruk." Jag antar att hennes bloggpost finns kvar. Förklaringen är på inget vis trovärdig. Biskopen ljuger sig ur ett dilemma. Hon var egentligen irriterad eller upprörd efter DN-artikeln. Så blev det som det blev, lite tanklöst men i alla fall. Det hade hon kanske bort medge? Nu ljuger hon i stället. Uppfinningsrikt, närmast underhållande - om inte Ansvarsnämnden köpt förklaringen. Då blir det allvarligt.
Kammarrättsrådet Robert Schött, född 1953, prosten och doktorn Astrid Andersson Wretmark, född 1939, domkyrkokaplanen, prosten h c och doktorn Thomas Stoor, född 1955 samt kurssekreteraren Monica Andréasson, född 1944 visar sig vara så intellektuellt rustade att de köper förklaringen - och dessa ska pröva biskoparna. Vad är det för folk vi hålls med i det som ska föreställa någon typ av rättsligt förfarande - och borde inte någon fundera över vad kammarrättsrådet Schött låter sig användas till genom detta uppdrag? Denna typ av privaträttslig verksamhet - är den förenlig med uppgiften som kammarrättsråd eller skadar Schött genom sin verksamhet i Ansvarsnämnden det anseende ett kammarrättsråd bör ha? Jurister som lånar sig till verksamhet i Svenska kyrkan borde man särskilt granska, menar jag numera. De utför beställningsjustis.
Lite annorlunda är det nog med en sådan storhet som domkyrkokaplanen, prosten h c och doktorn. Han ägnar sig rimligtvis åt karriärplanering. Det kan löna sig. Kanske. Annars kommer det att straffa sig - för tiden är inte riktigt på hans sida om folk tröttnar på att ljugeriet ska vara grundhållning i Svenska kyrkan.
Nu kan friandet av Tuulikki Koivunen Bylund inte överklagas. Det går inte heller att anmäla henne för att hon snott sig undan med hjälp av en lögn - för den har ju Ansvarsnämnden redan köpt. Men nog har vi problem med den systemimmanenta kyrkojustisen. Och problem med biskopar också?
Jag vidhåller för övrigt vad jag hela tiden hävdat: Jag har inga finnar i rumpan. Inte i någon mening. Njut av meningen en gång till: "Jag ville bara hyfsa till hans språkbruk."
Räcker detta som förklaring till att jag sköt upp bloggandet? Nå, högmässan i Slätthög tog väl 1 timme och 55 minuter eller så. Rejält ska det vara när Kyrkliga Förbundet samlas till läger. Det hela var underbart med många barn, som vandrade till söndagsskolklasser och dessemellen hann brottas med sina föräldrar i kyrkbänken (ja, ni vet hur det går till), dra nappen ur lillasysters mun (en klassiker för att nå önskad effekt - och sannerligen alltid garanterat effektivt) samt dessemellan kolla hur bänkdörren går och om man kan klättra över till nästa bänk. Jag njöt och insåg att barnen i högmässan får en träning för livet. De umgås i ett sammanhang som är kreativt. Det finns gott om sådana kyrkungar i landets kreativa miljöer. Jag njöt och for till lantegendomen för att inte bara läsa ut Adam Hochschilds utomordentliga bok Aldrig mera krig (pocket, Ordfront) utan också för att läsa post som högat sig under den gångna veckan. Det var där jag mötte den uppfinningsrika lögnen. I sitt slag är den imponerande.
Ansvarsnämnden för biskopar har avgjort fallet med biskopen som - lögnaktigt - påstått att jag, Dag Peter Yngve Sandahl, har finnar i rumpan. Hennes ord på den av Svenska kyrkan appoberade bloggen föll så. Biskopen Tuulikki Koivunen Bylund friades och hennes förklaring trodde Ansvarsnämnden på: "Jag ville bara hyfsa hans språkbruk." Jag antar att hennes bloggpost finns kvar. Förklaringen är på inget vis trovärdig. Biskopen ljuger sig ur ett dilemma. Hon var egentligen irriterad eller upprörd efter DN-artikeln. Så blev det som det blev, lite tanklöst men i alla fall. Det hade hon kanske bort medge? Nu ljuger hon i stället. Uppfinningsrikt, närmast underhållande - om inte Ansvarsnämnden köpt förklaringen. Då blir det allvarligt.
Kammarrättsrådet Robert Schött, född 1953, prosten och doktorn Astrid Andersson Wretmark, född 1939, domkyrkokaplanen, prosten h c och doktorn Thomas Stoor, född 1955 samt kurssekreteraren Monica Andréasson, född 1944 visar sig vara så intellektuellt rustade att de köper förklaringen - och dessa ska pröva biskoparna. Vad är det för folk vi hålls med i det som ska föreställa någon typ av rättsligt förfarande - och borde inte någon fundera över vad kammarrättsrådet Schött låter sig användas till genom detta uppdrag? Denna typ av privaträttslig verksamhet - är den förenlig med uppgiften som kammarrättsråd eller skadar Schött genom sin verksamhet i Ansvarsnämnden det anseende ett kammarrättsråd bör ha? Jurister som lånar sig till verksamhet i Svenska kyrkan borde man särskilt granska, menar jag numera. De utför beställningsjustis.
Lite annorlunda är det nog med en sådan storhet som domkyrkokaplanen, prosten h c och doktorn. Han ägnar sig rimligtvis åt karriärplanering. Det kan löna sig. Kanske. Annars kommer det att straffa sig - för tiden är inte riktigt på hans sida om folk tröttnar på att ljugeriet ska vara grundhållning i Svenska kyrkan.
Nu kan friandet av Tuulikki Koivunen Bylund inte överklagas. Det går inte heller att anmäla henne för att hon snott sig undan med hjälp av en lögn - för den har ju Ansvarsnämnden redan köpt. Men nog har vi problem med den systemimmanenta kyrkojustisen. Och problem med biskopar också?
Jag vidhåller för övrigt vad jag hela tiden hävdat: Jag har inga finnar i rumpan. Inte i någon mening. Njut av meningen en gång till: "Jag ville bara hyfsa till hans språkbruk."
fredag 21 juni 2013
Glad Midsommar
Jag övervägde att kalla detta blogginlägg "Sista resan" - men det var bara sista resan med de forna konfirmanderna. Det är ett förhållande som förklarar bloggtystnaden. Men som vanligt var det givande även om Berlin ståtade med värmerekord, varmast i juni sedan 1936, och Obama-besöket betydde gigantiska avspärrningar. Vi kom inte fram till riktigt allt jag hade tänkt oss ... Men från Öland till Polen och Auschwitz och därefter Berlin är inte så pjåkigt.
Självfallet kan jag - som alltid - fundera över vad ungdomarna lärde sig. Drabanterna, våra konfirmandledare, skötte sig utomordentligt. De har ansvar för varsin grupp. Med närmast pedagogisk övertydlighet förklarade jag att om en kommer för sent i en grupp om 53 betyder det 52 förlorade manminutrar för varje minut när alla får vänta. Det blir mycket tid. Jag lärde ut den käcka sången Bär ner mig till sjön - och den slog (förstås). Jag tror övriga ledarstaben stånkade, stönade och pustade ... Men de forna konfirmanderna uppfattade i vart fall att onyttigt vetande inte ska föraktas. Inte heller det nödvändiga vetandet. Vandringen i Auschwitz fick man prata om i grupperna efteråt och göra anteckningar i sitt resehäfte.
Det var alltså min sista konfirmandresa. Jag kommer att sakna genren, kanske mest detta att se personligheter stiga fram, en efter en. Reser man tillsammans, lär man sig mycket om varandra också. Jag skulle vilja att ungdomarna livet igenom bär med sig erfarenheten att Kyrkans perspektiv alltid är lite större. Björn körde bussen. Han förklarade att han är beroende av backspeglar inte minst när han kör framåt. Var det inte ett bra sätt att förstå Kyrkans liv - framåt och alltid med koll i backspegeln?
Jag återkommer snarast, kanske med ett inlägg om destruktiva kyrkopolitiker, som tror sig göra välgärningar när de med sin kritiklusta - maskerad till kyrkopolitiskt ansvarstagande - förstör och sedan beskyller andra för förstörelsen. Annars återkommer jag bara med funderingar präglade av sommarlättja. Piggt, käckt och muntert som alltid. Det är en munterhet som på intet sätt ska fördölja att det håller på att gå Svenska kyrkan illa. Glad midsommar, som sagt, drick brännvinet med förstånd och sjung sånger till. Varför inte
"Vi gingo ned till Röda havet, vi lågo i där minst en kvart (ja, minst en kvart),
men inte blev vi röda av'et, men Röda Havet det blev svart.
Men utav akvavit männskans själ blir ren och vit.
Men utav akvavit mänskans själ blir ren och vit."
Skål!
Självfallet kan jag - som alltid - fundera över vad ungdomarna lärde sig. Drabanterna, våra konfirmandledare, skötte sig utomordentligt. De har ansvar för varsin grupp. Med närmast pedagogisk övertydlighet förklarade jag att om en kommer för sent i en grupp om 53 betyder det 52 förlorade manminutrar för varje minut när alla får vänta. Det blir mycket tid. Jag lärde ut den käcka sången Bär ner mig till sjön - och den slog (förstås). Jag tror övriga ledarstaben stånkade, stönade och pustade ... Men de forna konfirmanderna uppfattade i vart fall att onyttigt vetande inte ska föraktas. Inte heller det nödvändiga vetandet. Vandringen i Auschwitz fick man prata om i grupperna efteråt och göra anteckningar i sitt resehäfte.
Det var alltså min sista konfirmandresa. Jag kommer att sakna genren, kanske mest detta att se personligheter stiga fram, en efter en. Reser man tillsammans, lär man sig mycket om varandra också. Jag skulle vilja att ungdomarna livet igenom bär med sig erfarenheten att Kyrkans perspektiv alltid är lite större. Björn körde bussen. Han förklarade att han är beroende av backspeglar inte minst när han kör framåt. Var det inte ett bra sätt att förstå Kyrkans liv - framåt och alltid med koll i backspegeln?
Jag återkommer snarast, kanske med ett inlägg om destruktiva kyrkopolitiker, som tror sig göra välgärningar när de med sin kritiklusta - maskerad till kyrkopolitiskt ansvarstagande - förstör och sedan beskyller andra för förstörelsen. Annars återkommer jag bara med funderingar präglade av sommarlättja. Piggt, käckt och muntert som alltid. Det är en munterhet som på intet sätt ska fördölja att det håller på att gå Svenska kyrkan illa. Glad midsommar, som sagt, drick brännvinet med förstånd och sjung sånger till. Varför inte
"Vi gingo ned till Röda havet, vi lågo i där minst en kvart (ja, minst en kvart),
men inte blev vi röda av'et, men Röda Havet det blev svart.
Men utav akvavit männskans själ blir ren och vit.
Men utav akvavit mänskans själ blir ren och vit."
Skål!
lördag 15 juni 2013
Det här ska ni nog läsa - trots allt
Tillsyn prästlönetillgångar 2012
Särskild mening av Dag Sandahl
Stiftsfullmäktige i Växjö beslöt den 28 november 2012 att göra en extra utdelning till församlingarna, eftersom intäkterna efter stormarna Gudrun och Per gett ett resultat över konsolideringstaket.
32.4 miljoner gick till församlingarna, medan stiftet för ytterligare åtgärder och utbetalningar framdeles har kvar motsvarande belopp.
Dessa pengar krävs nu in till nationell nivå i enlighet med det regelverk som gäller från den 1 januari 2013.
För att motivera att kyrkostyrelsen inte ska följa regelverket hänvisas till Skatteverket som ”väljer att bortse från lagliga och giltiga avtal och handlingar, för att i stället se till syftet med exempelvis en transaktion. Motsvarande tillämpning kan göras i detta fall.”
Kyrkostyrelsen deklarerar alltså öppet att den menar sig fri att bortse från ”lagliga och giltiga avtal” – regelsystemet.
Jag kommer närmast att tänka på Hegels ord om att ett samhälles upplösning visar sig däri, att det går annorlunda till i verkligheten än i lagen.
Det är dock värt att påpeka att Kyrkostyrelsen inte är en fiskal myndighet, inte heller ett bolag med stiften som dotterbolag. En kyrka är inte eller en koncern, där (så löd propån under styrelsesammanträdet från en företrädare för nomineringsgruppen POSK) ”Växjö stift ska ställas under tvångsförvaltning av nationell nivå”.
Ett stift skulle kunna ses som ett självständigt bolag, där beslut inom gällande regelverk ska fattas för bolagets bästa.
Den förmögenhetsmassa Svenska kyrkan har, kommer från tillgångar i församlingar och pastorat. Den är en, vilket var poängen när statsrådet Sam Stadener säkrade Svenska kyrkans tillgångar som Svenska kyrkans, men uppdelad på flera kassor. Det gemensamma regelverket för kassorna fastställs av kyrkomötet och måste självfallet följas – också av kyrkostyrelsen. De regler som gällde när beslutet fattades och beloppen betalades ut, har följts av Växjö stift, som alltså inte ska betala in 32.4 miljoner till nationell nivå.
Kyrkostyrelsen kräver nu – utan stöd i några regler och endast med hänvisning till en inledningstext som Kyrkomötet aldrig antagit utan sett som redaktionell –
in detta belopp att betalas före juni månads utgång.
Det rimliga är, enligt min mening, att detta beslut prövas av Överklagandenämnden. Jag förmodar att så kommer att ske.
Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkan på nationell nivå 2014-2016
Särskild mening av Dag Sandahl
Kyrkostyrelsen överlämnar en skrivelse till Kyrkomötet som inleds med en fullkomligt abderitisk analys.[1] I några delar är den faktiskt obegriplig, i andra svårbegriplig och där analysen är begriplig är den antingen felaktig eller osammanhängande och styrd av övertalningsdefinitioner, inte av sakförhållanden. En analys av detta slag borde aldrig få nå Kyrkomötets bord.
Styrelsen har för sin del inte heller förstått. När analytikerna t ex försökte markera att klimatfrågorna är teologiska frågor, beslöt styrelsen markera att de ”också” är teologiska, vilket var att urvattna ett anspråk.
Att dokumentet på inget sätt fungerat som det styrdokument som faktiskt efterfrågades och som skulle behövas, är bara alltför uppenbart.
Grundfelet är antagligen att det inte finns en grundläggande teologi, kyrkoteologi och kyrkovision för att förstå vad Svenska kyrkan nu kallas att göra och till sist fanns det ingen tid för att med nya frågor och angreppssätt omarbeta den bristfälliga analysen och göra den användbar, när Kyrkomötet ska fastställa vad verksamheten på nationell nivå ska gå ut på under åren 2014-2016.
[1] Anders Örne (1888-1956), socialdemokrat, riksdagsledamot, kommunikationsminister och generaldirektör i Generalpoststyrelsen översatte under pseudonymen A von der Post Christoph Martin Wielands skälmbok Abderiternas historia.
Abdera är närmast att jämföra med Grönköping.
torsdag 13 juni 2013
Styrelsens uppdrag: styra
I går fraktade jag mig själv runt för att sedan låta mig befraktas till Arlanda och Uppsala. Jag var inte nöjd förrän jag på väg mot tåget på Arlanda träffade mina vännerna överstarna Olofsson och Salander. De skulle till Bryssel för att tala NSA, fattade jag. De tyckte att jag borde underlätta för amerikanarna genom att skriva lite på engelska på bloggen. Varför inte "bomb" och "explosives" - det ökar antalet läsare, sa de. Så då blir det fler än min viktigaste vän i Amerika, Birgitta, som får lite kyrklig information - nämligen en uppsättning militära analytiker. Ska man smyga in något arabiskt också, för att hetsa lite? Shukran! Eller lite från Afghanistan - Kabul eller "lock down"? Säga vad man vill om våra vänner överstarna - men pigga är dom. Påhittiga.
Jag ska alltså till kyrkostyrelsen. Den har att hantera något som enklast kan benämnas "komplett abderitiskt" och nu går det inte att göra något för att få ordning på eländet, fattar jag. Ni får se själva i den skrivelse styrelsen i dag kommer att besluta att lämna till kyrkomötet. Det kan jag tycka är ett problem - men inte för mig som närmast sitter på åskådarplats. Frimodig kyrka har inget ansvar för det som här åstadkoms, den saken är klar. Och lika klart är att hade FK varit med, hade arbetet inte riktigt hamnat där det nu är.
Men värre: den fråga som borde aktualiseras är den övergripande. Vi hålls med styrelser på stiftsplan och på nationell nivå, men dessa styrelser styr inte. De hanterar underlag och papper men för i egentlig mening ingen analyserande framtidsdiskussion. Styrelserna är som bäst reaktiva, inte aktiva. De reagerar på stimuli men skapar ingenting.
Det har funnits undantag och jag borde förstås vara blygsam men i valet mellan blygsamheten och sanningen väljer jag den senare. När Anders Svärd (C) och jag satt i dåvarande kyrkostyrelens AU kunde det hända att vi helt sonika körde över tjänstemän, inklusive generalsekreteraren, och sa att det faktiskt är styrelsen som styr och övertygade styrelsen med goda argument om vad som borde göras. De få men viktiga gånger det hände - för det ska inte behöva hända - fick vi rätt, och generalsekreteraren kunde i efterhand och med facit i hand glad erkänna det. Precis så ska det gå till. De som anförtros ansvar, ska ta det. Och ansvaret i en styrelse är att styra. När det fungerar, engageras många människor i den folkrörelse en kyrka också måste vara. Vad var det tjänstemännen inte ville? Ha ordförandekonferenser, de vi ville ha för att förankra rikskyrkans arbete i varje kontrakt. Vi hade fyra sådana konferenser med stor uppställning, ekumenik, mission och strategier samt fromhetsövningar. Jag har mött människor som också nu 20 år senare talar om hur viktiga de var.
Den nuvarande styrelsen har sammanträtt idogt men när frågorna ställs om vad den åstadkommit och vart den styrt, blir svaren inte så omfattande. En innovation från förr är dessutom att styrelsen bara träffar chefstjänstemännen, som mestadels är chefskvinnor. Handläggaren berättar om frågan för sin mellanchef, mellanchefen för chefen och chefen ska berätta för styrelsen. Det var någon konsult som kom på att detta var en bra ordning. Om konsulter gäller som regel vad som gäller för den kastrerade tjuren: Han vet vad man ska göra, men kan inte själv göra det. Det blir därefter.
Styrelsen får läsa de dystra framtidsprognoserna. Inget fel i det. Men styrelsen får aldrig tid att diskutera vad som ska göras för att prognoserna inte ska slå in.
Det finns nu ett att göra. Rösta i kyrkovalet. Där finns det ett verkligt alternativ.
Jag är ingen sifferkarl men kyrkostatistiken är ett instrument att använda sig av - om vi också analyserar texter för att förstå vårt faktiska läge som kyrka i denna egendomliga kultur som närmast skulle analyseras med frågan "Vem öppnade dårhusdörren?" Att kyrkostatistiken kom som ett svar på kyrka-statdiskussionen är vad religionssociologer numera slentrianmässigt upprepar. De har inte besinnat LUKA, professor Hilding Pleijels kyrkosociologiska verksamhet, och hur den styrde över till Berndt Gustafsson, landets förste professor i religionssociologi. Antagligen har de inte närmare funderat över dominikanernas undersökningar, som t ex La France - Pays du Mission. Det var inte den svenska statskyrkodebatten som fick två franska dominikaner att 1942 (väl, jag och siffror!) undersöka Kyrkans ställning i Frankrike. Det var i stället deras sätt at tänka mission. De såg ett problem. De gjorde något. Det är just detta man ínte kan säga om våra kyrkliga styrelser.
Jag ska alltså till kyrkostyrelsen. Den har att hantera något som enklast kan benämnas "komplett abderitiskt" och nu går det inte att göra något för att få ordning på eländet, fattar jag. Ni får se själva i den skrivelse styrelsen i dag kommer att besluta att lämna till kyrkomötet. Det kan jag tycka är ett problem - men inte för mig som närmast sitter på åskådarplats. Frimodig kyrka har inget ansvar för det som här åstadkoms, den saken är klar. Och lika klart är att hade FK varit med, hade arbetet inte riktigt hamnat där det nu är.
Men värre: den fråga som borde aktualiseras är den övergripande. Vi hålls med styrelser på stiftsplan och på nationell nivå, men dessa styrelser styr inte. De hanterar underlag och papper men för i egentlig mening ingen analyserande framtidsdiskussion. Styrelserna är som bäst reaktiva, inte aktiva. De reagerar på stimuli men skapar ingenting.
Det har funnits undantag och jag borde förstås vara blygsam men i valet mellan blygsamheten och sanningen väljer jag den senare. När Anders Svärd (C) och jag satt i dåvarande kyrkostyrelens AU kunde det hända att vi helt sonika körde över tjänstemän, inklusive generalsekreteraren, och sa att det faktiskt är styrelsen som styr och övertygade styrelsen med goda argument om vad som borde göras. De få men viktiga gånger det hände - för det ska inte behöva hända - fick vi rätt, och generalsekreteraren kunde i efterhand och med facit i hand glad erkänna det. Precis så ska det gå till. De som anförtros ansvar, ska ta det. Och ansvaret i en styrelse är att styra. När det fungerar, engageras många människor i den folkrörelse en kyrka också måste vara. Vad var det tjänstemännen inte ville? Ha ordförandekonferenser, de vi ville ha för att förankra rikskyrkans arbete i varje kontrakt. Vi hade fyra sådana konferenser med stor uppställning, ekumenik, mission och strategier samt fromhetsövningar. Jag har mött människor som också nu 20 år senare talar om hur viktiga de var.
Den nuvarande styrelsen har sammanträtt idogt men när frågorna ställs om vad den åstadkommit och vart den styrt, blir svaren inte så omfattande. En innovation från förr är dessutom att styrelsen bara träffar chefstjänstemännen, som mestadels är chefskvinnor. Handläggaren berättar om frågan för sin mellanchef, mellanchefen för chefen och chefen ska berätta för styrelsen. Det var någon konsult som kom på att detta var en bra ordning. Om konsulter gäller som regel vad som gäller för den kastrerade tjuren: Han vet vad man ska göra, men kan inte själv göra det. Det blir därefter.
Styrelsen får läsa de dystra framtidsprognoserna. Inget fel i det. Men styrelsen får aldrig tid att diskutera vad som ska göras för att prognoserna inte ska slå in.
Det finns nu ett att göra. Rösta i kyrkovalet. Där finns det ett verkligt alternativ.
Jag är ingen sifferkarl men kyrkostatistiken är ett instrument att använda sig av - om vi också analyserar texter för att förstå vårt faktiska läge som kyrka i denna egendomliga kultur som närmast skulle analyseras med frågan "Vem öppnade dårhusdörren?" Att kyrkostatistiken kom som ett svar på kyrka-statdiskussionen är vad religionssociologer numera slentrianmässigt upprepar. De har inte besinnat LUKA, professor Hilding Pleijels kyrkosociologiska verksamhet, och hur den styrde över till Berndt Gustafsson, landets förste professor i religionssociologi. Antagligen har de inte närmare funderat över dominikanernas undersökningar, som t ex La France - Pays du Mission. Det var inte den svenska statskyrkodebatten som fick två franska dominikaner att 1942 (väl, jag och siffror!) undersöka Kyrkans ställning i Frankrike. Det var i stället deras sätt at tänka mission. De såg ett problem. De gjorde något. Det är just detta man ínte kan säga om våra kyrkliga styrelser.
onsdag 12 juni 2013
Folkräkning
Det blev lite upplysande med kommentarerna kring skolavslutningar, som räknades som gudstjänst i statistiken. Här träffar vi på ett intressant fenomen - lidelsen att få ihop en god statistik.
I Kalmar Slottskyrka gick det så till att den gamle kyrkvärden vid varje gudstjänst räknade. Prosten Pehr hävdade att han räknat fötterna på folk och sedan glömt dividera, för Slottskyrkan redovisade alltid en hög statistik, en som prästerna hade lite svårt att känna igen sig i. Men riktigt så illa var det inte. Förmodandena att han la till alla änglar han kunde se, var kanske mer sannolika - i Kalmar Slottskyrka finns det ett antal kerubansikten att räkna och addera. Att han alldeles konsekvent vid varje gudstjänst plussade på med Den Heliga Treenigheten - alltså 3 - är klart. Hans motivering var att Gud själv förstås varit med. Det var närmast odisputabelt.
En annan vaktmästare i Kalmar räknade alla som gick till nattvardsbordet som kommunikanter, alltså också barn som blev välsignade. Det plussade på nattvardsväckelsen något. Men kom statistiken till för att visa hur bra allt är?
Jag har bråkat om saken förr, men min tanke är att arbetet med statistik var ett sätt att komma åt Svenska kyrkans faktiska läge, se svagheterna och göra något åt dem. Högkyrkliga präster var också angelägna att kunna visa att ett mer idogt mässfirande inte drev folk från kyrkan men kunde använda statistiken för att fundera över det där med kyrka och folk. Räknandet var alltså en del av en slags missionsstrategi. Berndt Gustafsson måstre ha tänkt så, för han analyserade idogt i stencilerade meddelanden från Religionssociologiska Institutet vad som hände.
Nu då? Tar vi upp den gamla statistiken är den osäker av flera olika skäl men i korthet kan man se att under 65 år har raset varit betydligt. Ingen tycks vilja tala om det. När Jonas Bromander kör siffrorna för framtiden ter sig läget lika dystert. Det talas det inte heller om. Fullt begripligt, naturligtvis. Man kan inte tala om problem om man inte har en aning om hur de kan lösas och "det håller min tid ut" - som det hette redan när jag hörde äldre prästr tala i början av 1970-talet. Jag inbillar mig att det var denna mentalitet som fick några tänkare att bli noga med att vi skulle få statistik, alltså nödga präster att se läget för att kunna bedöma och handla. Det gick ju att förstå att Svenska kyrkans läge var ett annat efter kriget, de stolta deklarationerna om att den kristna linjen var den svenska linjen till trots. På 1990-talet redovisades analyser där Svensak kyrkan i en matrismodell befann sig "i farliga hörnet" - det kunde gå precis hur som helst. Och det är väl det det har gjort.
Jag tror det finns en hel del fel i den gamla statistiken. Den friserades för att se bättre ut. Men det finns, för de forskningsintresserade, ett intressant material i domkapitlens arkiv, nämligen prästernas egna berättelser till biskopen inför prästmötena. Sådant har vi inte längre. Det var där som präster i öppna frågor svarade biskopen hur de såg på Svenska kyrkans läge. En del skrev inte så mycket, för de begrep att detta de skrev skulle bli offentlig handling. Andra skrev kanske just därför, skrev sig mentalt fria. Jag uppfattar förhållandet att den sortens frågor inte längre ställs som informationsbärande.
In summa: det blev bättre kyrkostatistik när horderna kommenderas till kyrkan - och skäl för att upprätthålla ett gigantiskt självbedrägeri. Inte konstigt att Stina Eliasson (C) var så rasande när ärkebiskop Bertil Werkström någon gång på 80-talet sa sanningen om fallet för gudstjänstsiffrorna. Sådant tal i kyrkomötet ville Stina inte höra. För Stina var allt bra - som hemma i Stugun - och kunde bara bli bättre.
I Kalmar Slottskyrka gick det så till att den gamle kyrkvärden vid varje gudstjänst räknade. Prosten Pehr hävdade att han räknat fötterna på folk och sedan glömt dividera, för Slottskyrkan redovisade alltid en hög statistik, en som prästerna hade lite svårt att känna igen sig i. Men riktigt så illa var det inte. Förmodandena att han la till alla änglar han kunde se, var kanske mer sannolika - i Kalmar Slottskyrka finns det ett antal kerubansikten att räkna och addera. Att han alldeles konsekvent vid varje gudstjänst plussade på med Den Heliga Treenigheten - alltså 3 - är klart. Hans motivering var att Gud själv förstås varit med. Det var närmast odisputabelt.
En annan vaktmästare i Kalmar räknade alla som gick till nattvardsbordet som kommunikanter, alltså också barn som blev välsignade. Det plussade på nattvardsväckelsen något. Men kom statistiken till för att visa hur bra allt är?
Jag har bråkat om saken förr, men min tanke är att arbetet med statistik var ett sätt att komma åt Svenska kyrkans faktiska läge, se svagheterna och göra något åt dem. Högkyrkliga präster var också angelägna att kunna visa att ett mer idogt mässfirande inte drev folk från kyrkan men kunde använda statistiken för att fundera över det där med kyrka och folk. Räknandet var alltså en del av en slags missionsstrategi. Berndt Gustafsson måstre ha tänkt så, för han analyserade idogt i stencilerade meddelanden från Religionssociologiska Institutet vad som hände.
Nu då? Tar vi upp den gamla statistiken är den osäker av flera olika skäl men i korthet kan man se att under 65 år har raset varit betydligt. Ingen tycks vilja tala om det. När Jonas Bromander kör siffrorna för framtiden ter sig läget lika dystert. Det talas det inte heller om. Fullt begripligt, naturligtvis. Man kan inte tala om problem om man inte har en aning om hur de kan lösas och "det håller min tid ut" - som det hette redan när jag hörde äldre prästr tala i början av 1970-talet. Jag inbillar mig att det var denna mentalitet som fick några tänkare att bli noga med att vi skulle få statistik, alltså nödga präster att se läget för att kunna bedöma och handla. Det gick ju att förstå att Svenska kyrkans läge var ett annat efter kriget, de stolta deklarationerna om att den kristna linjen var den svenska linjen till trots. På 1990-talet redovisades analyser där Svensak kyrkan i en matrismodell befann sig "i farliga hörnet" - det kunde gå precis hur som helst. Och det är väl det det har gjort.
Jag tror det finns en hel del fel i den gamla statistiken. Den friserades för att se bättre ut. Men det finns, för de forskningsintresserade, ett intressant material i domkapitlens arkiv, nämligen prästernas egna berättelser till biskopen inför prästmötena. Sådant har vi inte längre. Det var där som präster i öppna frågor svarade biskopen hur de såg på Svenska kyrkans läge. En del skrev inte så mycket, för de begrep att detta de skrev skulle bli offentlig handling. Andra skrev kanske just därför, skrev sig mentalt fria. Jag uppfattar förhållandet att den sortens frågor inte längre ställs som informationsbärande.
In summa: det blev bättre kyrkostatistik när horderna kommenderas till kyrkan - och skäl för att upprätthålla ett gigantiskt självbedrägeri. Inte konstigt att Stina Eliasson (C) var så rasande när ärkebiskop Bertil Werkström någon gång på 80-talet sa sanningen om fallet för gudstjänstsiffrorna. Sådant tal i kyrkomötet ville Stina inte höra. För Stina var allt bra - som hemma i Stugun - och kunde bara bli bättre.
tisdag 11 juni 2013
Biskop Lönnermark AVSLÖJAD!
I lördags skulle jag viga och det var på många sätt fint. Men jag hann också se lite av den konungsliga vigseln i Slottskyrkan där biskop Lönnemark höll ihop det hela. Det var rörande. Lars-Göran avslöjade sig som församlingspräst. hans sätt att se på brudparet var församlingsprästens ("jag tycker om de här människorna") och hans sätt att tala ("jag har något viktigt att anförtro er") var församlingsprästens hållning. Herdens. Jag sätter en spänn på att biskopen i sin egna bön bett för brudparet - och antagligen ber. Jag kanske är lättrörd, men när han talade fick jag nog gnugga mig lite i ögonvrån. Det kan, jag medger, bero på ålder men så tänker jag inte. Jag tänker att jag såg lite Kyrka in action - ja, det ska ju vara tvåspråkigt, som ni vet.
Jag säger inget om att förbönen sjöngs mot altaret med ryggen mot brudparet. Så gör inte jag, numera. Jag håller om brudparets axlar och ber över dem - och fogar till den sjungna bönen den så kallade högkyrkliga välsignelsen, när jag lägger händerna på brudparets huvud. Det tarvar en korgosse eller korflicka som håller boken, men sådana kan alltid uppletas. Kan jag inte förbönen utantill? Jo, i varje fall ett stycke in på säsongen. Men varför chansa? Och varför inte engagera folk?
Den vigsel jag hade - hur var den? Brudgummen ringde i dag på förmiddagen för brudparet ville tacka innan de nygifta ska på bröllopsresa. Jag blev rörd igen. Om den vigsel som föregick sas det "kaos", bruden hade kommit bort och var ringarna tagit vägen visste man inte - men många letade. Ja, det var inte jag som hade hand um'et, som det heter i biskop Lönnermarks gamla stift. Men på sitt sätt var det lite roligt.
Mindre lustigt är det som Kyrksyster berättat på sin blogg. Nu har rabaldret kring en skolavlsutning resulterat i förstört samarbetsklimat i pastoratet och en sjukskrivning. Vems felet är, kan jag inte bedöma. Kanske inte ens vad felet är. Men tanken att man inte får berätta om Jesus i en kyrka är så befängd att man närmast svimmar. Kristofobin som samhällshållning - hur kunde det bli så? Håller hedningarna så usel klass, att det inte ens kan höra vad som i kyrkan sägs om Jesus - då ger jag inte mycket för kvaliteten på deras otro. Och handen på hjärtat: den samtida ateismen eller agnosticismen håller ingen intellektuell klass. Det kan i sin tur bero på att den kristna förkunnelsen inte stimulerat vare sig tro eller otro intellektuellt. Men jag är inte glad över de pastorala interiörer som nu demonstreras, när en kyrkoherde och en diakon hamnar i en svårhanterlig konflikt.
Nu var det väl ändå lätt vanvett av skolledningen att dra in i kyrkorummet igen, när Skolinspektionen klandrat kommunen för en adventsgudstjänst där man sjöng olämpliga sånger och psalmer. Men har jag fattat saken rätt att kyrkoherdens skolavslutning innehöll psalmerna 199:1-3, 200:1-3 och 201:1-2 medresultat att de stackars oskyldiga barnen fick sjunga om Guds godhets rikedom och besinna att Guds nåd räcker året om - samtmanades att prisa Guds godhet? Har inte skolans personal någon kommentar till detta - eller sjöng lärarna andaktsfullt med?
Två gånger per år ska den fars som skolavslutningar i kyrkan nu blivit, utspela sig. Man blir bara så trött. Och upprörd när det blir som det blivit - förstört samarbetsklimat och sjukskrivning. Var det där att förse skolan med gratis stor samlingslokal verkligen värt priset? Detta skrivet en morgon när jag besinnat inte bara att Guds nåd räcker året om utan också att den svenska allmogen fick se en konungslig vigsel i tv och tyckte att allt detta var fint. Nå, då så. Det är fint i kyrkan. Det är fint därför att Kyrkan har något fint att komma med. Take it or leave it,som vi tvåspråkigt uttrycker det. Det är också det rimliga beskedet till skolpolitiker och skolbyråkrater.
Jag säger inget om att förbönen sjöngs mot altaret med ryggen mot brudparet. Så gör inte jag, numera. Jag håller om brudparets axlar och ber över dem - och fogar till den sjungna bönen den så kallade högkyrkliga välsignelsen, när jag lägger händerna på brudparets huvud. Det tarvar en korgosse eller korflicka som håller boken, men sådana kan alltid uppletas. Kan jag inte förbönen utantill? Jo, i varje fall ett stycke in på säsongen. Men varför chansa? Och varför inte engagera folk?
Den vigsel jag hade - hur var den? Brudgummen ringde i dag på förmiddagen för brudparet ville tacka innan de nygifta ska på bröllopsresa. Jag blev rörd igen. Om den vigsel som föregick sas det "kaos", bruden hade kommit bort och var ringarna tagit vägen visste man inte - men många letade. Ja, det var inte jag som hade hand um'et, som det heter i biskop Lönnermarks gamla stift. Men på sitt sätt var det lite roligt.
Mindre lustigt är det som Kyrksyster berättat på sin blogg. Nu har rabaldret kring en skolavlsutning resulterat i förstört samarbetsklimat i pastoratet och en sjukskrivning. Vems felet är, kan jag inte bedöma. Kanske inte ens vad felet är. Men tanken att man inte får berätta om Jesus i en kyrka är så befängd att man närmast svimmar. Kristofobin som samhällshållning - hur kunde det bli så? Håller hedningarna så usel klass, att det inte ens kan höra vad som i kyrkan sägs om Jesus - då ger jag inte mycket för kvaliteten på deras otro. Och handen på hjärtat: den samtida ateismen eller agnosticismen håller ingen intellektuell klass. Det kan i sin tur bero på att den kristna förkunnelsen inte stimulerat vare sig tro eller otro intellektuellt. Men jag är inte glad över de pastorala interiörer som nu demonstreras, när en kyrkoherde och en diakon hamnar i en svårhanterlig konflikt.
Nu var det väl ändå lätt vanvett av skolledningen att dra in i kyrkorummet igen, när Skolinspektionen klandrat kommunen för en adventsgudstjänst där man sjöng olämpliga sånger och psalmer. Men har jag fattat saken rätt att kyrkoherdens skolavslutning innehöll psalmerna 199:1-3, 200:1-3 och 201:1-2 medresultat att de stackars oskyldiga barnen fick sjunga om Guds godhets rikedom och besinna att Guds nåd räcker året om - samtmanades att prisa Guds godhet? Har inte skolans personal någon kommentar till detta - eller sjöng lärarna andaktsfullt med?
Två gånger per år ska den fars som skolavslutningar i kyrkan nu blivit, utspela sig. Man blir bara så trött. Och upprörd när det blir som det blivit - förstört samarbetsklimat och sjukskrivning. Var det där att förse skolan med gratis stor samlingslokal verkligen värt priset? Detta skrivet en morgon när jag besinnat inte bara att Guds nåd räcker året om utan också att den svenska allmogen fick se en konungslig vigsel i tv och tyckte att allt detta var fint. Nå, då så. Det är fint i kyrkan. Det är fint därför att Kyrkan har något fint att komma med. Take it or leave it,som vi tvåspråkigt uttrycker det. Det är också det rimliga beskedet till skolpolitiker och skolbyråkrater.
måndag 10 juni 2013
Ärkebiskopen emot enkönat äktenskap
Så kom beskedet. Ärkebiskopen vill inte ha enkönat äktenskap, han lika lite som ärkebiskop Werkström och ärkebiskop Weman. Dessa två W stod alltså ekumeniskt rätt ihop med näste W, ärkebiskopen av Canterbury Justin Wellby.
Vad menar Wellby? Äktenskapet mellan man och kvinna - "traditional marriage" - är en samhällets hörnsten. Ett enkönat äktenskap betyder att äktenskapsbegreppet avskaffas, omdefinieras och omskapas. Det enkönade äktenskapet avskaffar tanken på äktenskapet som "a normative place for procreation", förmuinskar tanken på äktenskapet som ett förbund och försvagar familjen "in its normal sense" som grundläggande i samhället.
En klar majoritet av de engelska biskoparna är motståndare till den nya äktenskapslagen - även om biskop Nicolas Holthams, Salisbury, rappot också möttes av ett varmt välkomnande, vilket ärkebiskopen påpekade. Det var i den rapporten biskopen jämställde motstånd mot ett nytt äktenskapsbegrepp med anhängare av slaveri och apartheid....
Men nur gör vi nu? Ärkebiskopen i den stora kyrkan i Borgågemenskapen är kanske någon att lyssna till - eller i vart fall förhålla sig till? Hans position är för övrigt den som var Anders Wejryds - partnerskap - tills den svenske ärkebiskopen svängde.
Canon Phil Ashley i USA reflekterar över processen. Först kommer normalisering - homosexualitet och heterosexualitet likställs. Därefter kommer en fas av tryck /eller demonisering/ mot dem som tänker, skriver eller talar negativt om homosexuella handlingar och till denna fas hör, får jag tillägga, de ofentliga markörerna vad som är rätt och vad som är fel och därför måste de ideologiska sändarbna ställa upp på det nya konceptet. Man kan inte ge efter en tum eller kompromissa när de andra vill ha allt och önskar att du försvinner, som biskop David Anderson påpekat. Men, mitt tillägg igen, kan man inte se att ger man tummen tar de hela handen och har de hela handen, är saken förlorad för då förs man också dit man egentligen inte vill?
Detta funderat kan vi ändå fundera över hur tongångarna går i en annan del av vår ekumeniska gemenskap. För hur det än är, är ärkebiskopen emot enkönat äktenskap. Och vad menar egentligen de svenska biskoparna - och med vilka argument? Vet vi egentligen det?
Vad menar Wellby? Äktenskapet mellan man och kvinna - "traditional marriage" - är en samhällets hörnsten. Ett enkönat äktenskap betyder att äktenskapsbegreppet avskaffas, omdefinieras och omskapas. Det enkönade äktenskapet avskaffar tanken på äktenskapet som "a normative place for procreation", förmuinskar tanken på äktenskapet som ett förbund och försvagar familjen "in its normal sense" som grundläggande i samhället.
En klar majoritet av de engelska biskoparna är motståndare till den nya äktenskapslagen - även om biskop Nicolas Holthams, Salisbury, rappot också möttes av ett varmt välkomnande, vilket ärkebiskopen påpekade. Det var i den rapporten biskopen jämställde motstånd mot ett nytt äktenskapsbegrepp med anhängare av slaveri och apartheid....
Men nur gör vi nu? Ärkebiskopen i den stora kyrkan i Borgågemenskapen är kanske någon att lyssna till - eller i vart fall förhålla sig till? Hans position är för övrigt den som var Anders Wejryds - partnerskap - tills den svenske ärkebiskopen svängde.
Canon Phil Ashley i USA reflekterar över processen. Först kommer normalisering - homosexualitet och heterosexualitet likställs. Därefter kommer en fas av tryck /eller demonisering/ mot dem som tänker, skriver eller talar negativt om homosexuella handlingar och till denna fas hör, får jag tillägga, de ofentliga markörerna vad som är rätt och vad som är fel och därför måste de ideologiska sändarbna ställa upp på det nya konceptet. Man kan inte ge efter en tum eller kompromissa när de andra vill ha allt och önskar att du försvinner, som biskop David Anderson påpekat. Men, mitt tillägg igen, kan man inte se att ger man tummen tar de hela handen och har de hela handen, är saken förlorad för då förs man också dit man egentligen inte vill?
Detta funderat kan vi ändå fundera över hur tongångarna går i en annan del av vår ekumeniska gemenskap. För hur det än är, är ärkebiskopen emot enkönat äktenskap. Och vad menar egentligen de svenska biskoparna - och med vilka argument? Vet vi egentligen det?
söndag 9 juni 2013
Om längtan efter docentföreläsningar
Skulle jag rätteligen skriva om skolavslutningar och hålla fram Kyrksyster, som blivit illa ansatt eftersom hon talat om Jesus i kyrkan just vid en skolavslutning. Kyrksyster är diakon och bloggar på http://kyrksyster.wordpress.com Jag vet inte vad som är mest uppseendeväckande i denna historia - men antagligen kyrkoherden, som kontaktade skolan och bad om ursäkt. Men att diakonen nu är sjukskriven är också värt uppmärksamhet. Hon ser att hon inte hade något som helst stöd av sin chef. Det tar.
Nu finns det en uppsättning frågor om ärkebiskopsvalet. Det är bäst jag försöker bena i några. Först: skulle vi rikta våra blickar mot superkyrkoherdarna för at finna en ärkebiskop där? Kanske. Biskoparna har ju haft lite problem med att lönesättningen för dessa superkyrkoherdar kan bli imponerande - på eller över biskopsnivå. Och om lönen är en indikator på duglighet, så finns en uppsättning ärkebiskopskandidater - förutsatt förstås att biskoparna fick gehör för önskemålet att biskopens lön ska vara högre annars vill väl ingen superkyrkoherde ha sysslan. Jag sliter med frågan och funderar löver superkyrkoherdar samtidigt som jag läser inläggen från Malmö och anar att där kommer den nya organisationen att göra kraftiga avtryck, först på bloggar och sedan i gammelmedia.
Jag inser efterhand och efter idogt bloggande att det finns en ansenlig traktan i nationen efter ohållna docentföreläsningar. Det är en längtan som vinner mitt behag och den är välmotiverad ity de religionsvetenskapligt utbildade börjar se lakunerna i sitt vetande. Hur ser alltså högkyrkligheten på konsekvensen av en kvinna som ärkebiskop?
Jag vet inte. Does it really matter?
Mot Svenska kyrkan har redan gjorts tydliga ekumeniska markeringar. Vi står inte i någon slags ekumenisk mitt. För några år sedan hade problemet varit värre, eftersom anglikanerna då hade fått problem med oss. Nu styr de rakt in i samma problem. Visst kan det nya förslaget falla, som det förslag som las fram i november gjorde. Men hoppet om "a new way forward", det som utlovades i februari, förefaller vagare nu. Tror ni att det blir "prayer, reconciliation, mutual respect and concensus" eller en serie rättegångar som i TEC i USA?
Biskopsvigningarna då? Min högkyrkliga syn på biskopsvigningar är sorgligt sekulariserad. Organisationen skaffar sig havliga chefer med ibland för lite och ibland för mycket att säga till om. De vigs under åthävor. Varför det? Det är en fråga de högkyrkliga i dagsläget knappast behöver besvara. Svar kan systemförespråkarna ge. Varför ska Gud blandas in i val av biskopar och ärkebiskopar?
Den apostoliska successionen hänger inte på ärkebiskopen, i så fall skulle Svenska kyrkan inte ha någon, som bekant. Men Svenska kyrkan har uppfattats ha den. Nu är apostolisk succession inte bara själva handviftningen utan också läran. Där blir jag också svaret skyldig. Är Svenska kyrkan i praktiken en apostolisk kyrka? Är det apostlarnas tro som prästerskapet denna söndag utlägger - eller något annat? Är det apostolisk tro när den i prästskjorta klädda personen i Stockholm säger att hon inte tror att Jesus är Messias? Det är fortfarande mer en fråga för andra än för de högkyrkliga. För dem är väl läget det att det gång på gång visar sig att deras kritik var riktig, när deras värsta farhågor fortlöpande besannas.
Och konsekvensen? Nja, var det i apostlarnas efterföljd som kyrkoherden kontaktade skolan och bad om ursäkt för att diakonen i kyrkorummet talat om Jesus? Skulle Petrus och Johannes helt enkelt bett om ursäkt den där gången när de var påstridiga? Apg 4. Men de högkyrkliga skulle kanske denna sommar läsa Mackabeerböckerna för att hämta lite mod?
Detta var inte så mycket till docentföreläsning. Antagligen beror det på att den religionsvetenskapligt utbildade ställde frågan fel. Det brukar vara så. I varje fall i lundateologins analyser.
Nu finns det en uppsättning frågor om ärkebiskopsvalet. Det är bäst jag försöker bena i några. Först: skulle vi rikta våra blickar mot superkyrkoherdarna för at finna en ärkebiskop där? Kanske. Biskoparna har ju haft lite problem med att lönesättningen för dessa superkyrkoherdar kan bli imponerande - på eller över biskopsnivå. Och om lönen är en indikator på duglighet, så finns en uppsättning ärkebiskopskandidater - förutsatt förstås att biskoparna fick gehör för önskemålet att biskopens lön ska vara högre annars vill väl ingen superkyrkoherde ha sysslan. Jag sliter med frågan och funderar löver superkyrkoherdar samtidigt som jag läser inläggen från Malmö och anar att där kommer den nya organisationen att göra kraftiga avtryck, först på bloggar och sedan i gammelmedia.
Jag inser efterhand och efter idogt bloggande att det finns en ansenlig traktan i nationen efter ohållna docentföreläsningar. Det är en längtan som vinner mitt behag och den är välmotiverad ity de religionsvetenskapligt utbildade börjar se lakunerna i sitt vetande. Hur ser alltså högkyrkligheten på konsekvensen av en kvinna som ärkebiskop?
Jag vet inte. Does it really matter?
Mot Svenska kyrkan har redan gjorts tydliga ekumeniska markeringar. Vi står inte i någon slags ekumenisk mitt. För några år sedan hade problemet varit värre, eftersom anglikanerna då hade fått problem med oss. Nu styr de rakt in i samma problem. Visst kan det nya förslaget falla, som det förslag som las fram i november gjorde. Men hoppet om "a new way forward", det som utlovades i februari, förefaller vagare nu. Tror ni att det blir "prayer, reconciliation, mutual respect and concensus" eller en serie rättegångar som i TEC i USA?
Biskopsvigningarna då? Min högkyrkliga syn på biskopsvigningar är sorgligt sekulariserad. Organisationen skaffar sig havliga chefer med ibland för lite och ibland för mycket att säga till om. De vigs under åthävor. Varför det? Det är en fråga de högkyrkliga i dagsläget knappast behöver besvara. Svar kan systemförespråkarna ge. Varför ska Gud blandas in i val av biskopar och ärkebiskopar?
Den apostoliska successionen hänger inte på ärkebiskopen, i så fall skulle Svenska kyrkan inte ha någon, som bekant. Men Svenska kyrkan har uppfattats ha den. Nu är apostolisk succession inte bara själva handviftningen utan också läran. Där blir jag också svaret skyldig. Är Svenska kyrkan i praktiken en apostolisk kyrka? Är det apostlarnas tro som prästerskapet denna söndag utlägger - eller något annat? Är det apostolisk tro när den i prästskjorta klädda personen i Stockholm säger att hon inte tror att Jesus är Messias? Det är fortfarande mer en fråga för andra än för de högkyrkliga. För dem är väl läget det att det gång på gång visar sig att deras kritik var riktig, när deras värsta farhågor fortlöpande besannas.
Och konsekvensen? Nja, var det i apostlarnas efterföljd som kyrkoherden kontaktade skolan och bad om ursäkt för att diakonen i kyrkorummet talat om Jesus? Skulle Petrus och Johannes helt enkelt bett om ursäkt den där gången när de var påstridiga? Apg 4. Men de högkyrkliga skulle kanske denna sommar läsa Mackabeerböckerna för att hämta lite mod?
Detta var inte så mycket till docentföreläsning. Antagligen beror det på att den religionsvetenskapligt utbildade ställde frågan fel. Det brukar vara så. I varje fall i lundateologins analyser.
lördag 8 juni 2013
Ärkebiskopsvalet
Spekulationerna vill inte riktigt ta sig, tycker jag. Sommaren är här och i slutet av denna sommar ska valet vara igång med nomineringsmöte och allt. Partisterna sliter kanske i doldom med frågan. Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, gav oss besked att biskop Johansson är för gammal. Det var inte roligt för biskop Johansson att få läsa. Jag träder upp till hans försvar: Med tanke på hur gammal biskop Johansson är, är han dock väl bevarad - som man blir när man dvalts på ett stiftskansli i tre decennier!
Kyrkans Tidning fann en uppsättning biskopar vara kvar. Antje Jackelén, om man ska ha en kvinnlig biskop, konkurrerar med Eva Brunne. Antjes problem, om hon vill bli äb, är att hennes namn varit i luften så länge att hon kan framstå som ointressant när det väl gäller. Och så sägs entusiasmen för hennes stiftschefskap i Lunds stift ha avtagit.
Hon blev Visiting Professor i Chicago, vilket låter mer än vad det är, och sedan Assistant Professor - men docentkompetens i Sverige ser jag inte att hon har. Hur meriterande är det assisterande när vi jämför meriter? Ska man ha en kvinnlig biskop, ska Eva Brunne inte räknas ut.
Ska man fundera över andra kvinnor - i den jämställda svenska kyrkan är ju kön just en kategori och vi arma som trodde att det var just det kön inte skulle vara, har missförstått allt - ska väl Cristina Grenholms namn upp. Hion är också professor - i Karlstad, vilket är att jämföra med Jena, tror jag - men kyrkosekreterare. Då håller man sig till kansliet, trots allt och det blir mycket utrymme för gudsprat, vilket är Cristinas särskilda bidrag till den teologiska utvecklingen. Dr Anna Karin Hammar var ärkebiskopskandidat efter sin bror men slogs ut av Anders Wejryd då. Hon tyckte för några månader sedan att hon inte behövde ställa upp nu, när det fanns kompetenta kvinnor att rösta på. Men varför inte? Kan det inte vara roligt med en ärkebiskop från Dynastin? Och hon är inklusiv.
Jag läste hennes nationaldagstal och hennes plädering för mångfald i Svenka kyrkan. Korset på flaggan säger: "välkommen alla, vart (sic! DS) ni än kommer från". Ibland är det inte lätt att få ihop retoriken med kyrkopolitiken, tvingas jag konstatera. De inkluderande är ju de som fört den exkluderande kyrkopolitiken. Varför inte göra en ärkebiskop av en sådan - en som kan säga ett och göra ett annat. Det kan bara vara meriterande för en ärkebiskop i Svenska kyrkan.
Fast man ska inte räkna ut Helle Klein. Med Helle som ärkebiskop, kommer Svenska kyrkan att ha goda relationer med LO och SAP och ser man på opinionsmätningarna är det bäst att vara beredd på regeringsskifte.
Manliga - man-lika - biskopar, finns det några sådana på kandidatlistan? Vi hoppar över de som hängts ut som för gamla och ser att Hans Stiglund i Luleå är född 1955, Åke Bonnier 1957 och Martin Modéus 1962.
Ska man räkna bort Ragnar Persenius, född 1952 och Per Eckerdal född 1951? Antagligen. Vi behöver kontinuitet. Men de som suttit kort tid på sina biskopsstolar, ska de kunna byta fort? Det gjorde Olof Sundby, när han kom till Uppsala från Växjö.
Hans Stiglund kan sitta 7-8 år, Åke 10-11 och Modéus 14-16. På ett ungefär och med bedömningen gjord trots mänskliga begränsningar i framtidsseendet. Ska Åke Bonnier bli motsvarigheten till Bertil Werkström, den som seglar fram och blir ärkebiskop? Bertil ville för sin del inte - men var kallelsemedveten mer än de flesta. Blev det nu så, var det Guds sak. Den insikten gjorde Bertil fri.
Om vi ska ha någon annan än en som är biskop? Bland domprostarna ska man kanske fundera över Johan Dahlman i så fall, född 1960 - och Carl Sjögren i Skara, 1960 nyutnämnd men vad då? Och så har vi vår vän domprosten Hermansson i Visby, född 1957. Med Hermansson som ärkebiskop kan det bara bli intressant i Svenska kyrkan, Lite som Gröna Lund och berg-och-dal-banan. Kittlingar i magen både när det går upp och ner.
Jag valde till sist eller tills vidare att inte leta kandidater till ärkebiskopstolen i kyrkomötet eller vid religionsvetenskapliga utbilldningarna.
I augusti ska jag sitta uppspetad i Uppsala och lyssna på pläderingarna för de olika kandidaterna. Det kan bli underhållning på hög nivå ocvh ett om Svenska kyrkans samtid och framtid informativt möte. Kittlingar i maggropen, liksom.
Kyrkans Tidning fann en uppsättning biskopar vara kvar. Antje Jackelén, om man ska ha en kvinnlig biskop, konkurrerar med Eva Brunne. Antjes problem, om hon vill bli äb, är att hennes namn varit i luften så länge att hon kan framstå som ointressant när det väl gäller. Och så sägs entusiasmen för hennes stiftschefskap i Lunds stift ha avtagit.
Hon blev Visiting Professor i Chicago, vilket låter mer än vad det är, och sedan Assistant Professor - men docentkompetens i Sverige ser jag inte att hon har. Hur meriterande är det assisterande när vi jämför meriter? Ska man ha en kvinnlig biskop, ska Eva Brunne inte räknas ut.
Ska man fundera över andra kvinnor - i den jämställda svenska kyrkan är ju kön just en kategori och vi arma som trodde att det var just det kön inte skulle vara, har missförstått allt - ska väl Cristina Grenholms namn upp. Hion är också professor - i Karlstad, vilket är att jämföra med Jena, tror jag - men kyrkosekreterare. Då håller man sig till kansliet, trots allt och det blir mycket utrymme för gudsprat, vilket är Cristinas särskilda bidrag till den teologiska utvecklingen. Dr Anna Karin Hammar var ärkebiskopskandidat efter sin bror men slogs ut av Anders Wejryd då. Hon tyckte för några månader sedan att hon inte behövde ställa upp nu, när det fanns kompetenta kvinnor att rösta på. Men varför inte? Kan det inte vara roligt med en ärkebiskop från Dynastin? Och hon är inklusiv.
Jag läste hennes nationaldagstal och hennes plädering för mångfald i Svenka kyrkan. Korset på flaggan säger: "välkommen alla, vart (sic! DS) ni än kommer från". Ibland är det inte lätt att få ihop retoriken med kyrkopolitiken, tvingas jag konstatera. De inkluderande är ju de som fört den exkluderande kyrkopolitiken. Varför inte göra en ärkebiskop av en sådan - en som kan säga ett och göra ett annat. Det kan bara vara meriterande för en ärkebiskop i Svenska kyrkan.
Fast man ska inte räkna ut Helle Klein. Med Helle som ärkebiskop, kommer Svenska kyrkan att ha goda relationer med LO och SAP och ser man på opinionsmätningarna är det bäst att vara beredd på regeringsskifte.
Manliga - man-lika - biskopar, finns det några sådana på kandidatlistan? Vi hoppar över de som hängts ut som för gamla och ser att Hans Stiglund i Luleå är född 1955, Åke Bonnier 1957 och Martin Modéus 1962.
Ska man räkna bort Ragnar Persenius, född 1952 och Per Eckerdal född 1951? Antagligen. Vi behöver kontinuitet. Men de som suttit kort tid på sina biskopsstolar, ska de kunna byta fort? Det gjorde Olof Sundby, när han kom till Uppsala från Växjö.
Hans Stiglund kan sitta 7-8 år, Åke 10-11 och Modéus 14-16. På ett ungefär och med bedömningen gjord trots mänskliga begränsningar i framtidsseendet. Ska Åke Bonnier bli motsvarigheten till Bertil Werkström, den som seglar fram och blir ärkebiskop? Bertil ville för sin del inte - men var kallelsemedveten mer än de flesta. Blev det nu så, var det Guds sak. Den insikten gjorde Bertil fri.
Om vi ska ha någon annan än en som är biskop? Bland domprostarna ska man kanske fundera över Johan Dahlman i så fall, född 1960 - och Carl Sjögren i Skara, 1960 nyutnämnd men vad då? Och så har vi vår vän domprosten Hermansson i Visby, född 1957. Med Hermansson som ärkebiskop kan det bara bli intressant i Svenska kyrkan, Lite som Gröna Lund och berg-och-dal-banan. Kittlingar i magen både när det går upp och ner.
Jag valde till sist eller tills vidare att inte leta kandidater till ärkebiskopstolen i kyrkomötet eller vid religionsvetenskapliga utbilldningarna.
I augusti ska jag sitta uppspetad i Uppsala och lyssna på pläderingarna för de olika kandidaterna. Det kan bli underhållning på hög nivå ocvh ett om Svenska kyrkans samtid och framtid informativt möte. Kittlingar i maggropen, liksom.
fredag 7 juni 2013
Begåvade analyser
Jag fick läsa om vad jag skrev i går, för jag mindes inte att jag börjat någon politisk valrörelse inför 2014 och kunde inte komma ihåg att jag gjort någon vänster-analys. Tvärtom, trodde jag mig minnas, hade jag pekat på att en klassanalys inte var tillämplig på det skuggsamhälle som jag skrev om. "Trasprolatariat" stämmer knappast som beteckning. Hur detta skuggsamhälle sedan är organiserat, hade jag inte tagit upp. Min poäng var ju bara att det är ett skuggsamhälle, ett samhälle utanför vårt samhälle, vad nu "vi" är. Inläsningar i stället för innantill-läsning, konstaterade jag om protesterna sedan jag usatt texten för min egen insiktsfulla genomläsning.
Jag passade också på att i blogginlägget ifrågasätta talet om de så kompetenta diakonerna, som vet mer om utanförskap och fattigdom bland barn, unga, vuxna och gamla än andra. Jag gjorde det för att samtidigt plädera för en kyrkosyn som tar gudstjänstfirarna på allvar. Detta kan i och för sig uppfattas vara en varning riktad mot de kyrkpolitiker som - politiskt - tänker att "kyrkan" är verksamhet, tjänstemän som kallas in och säger, ja vad då? Kan man gissa att de kallas in när de förmodas säga det som beslutsfattarna vill höra? Jag tänker gudsfolket, som inte kan styras och som är det folk prästen betjänar. Det är dessa människor som, efter kyrkofaderns ord, "är överallt". Också i skuggsamhället - eller?
Andra tänker annorlunda. Som att kyrkan är ett vi "och har en inte obetydlig röstandel i det samhälle som byggs". Utsagan betyder att det är val om ett år och slutsatsen av påståendet blir: "Därför måste också kyrkan söka efter orsakerna när förorten brinner." Varför det? Och hur då? Tillsätta en utredning, en kyrklig utredning? Är det inte rimligare att muntra människors kallelser att leva i världen och därmed försöka förstå vad som sker? Läser inte kyrkfolket också de politiska böckerna och följer inte kyrkfolket de politiska debatterna och bildar sig en uppfattning? Sänds inte detta folk från söndagens högmässa med uppdrag i världen? Och det sker utan att bli neurotiskt. En stackars skribent, missionsförbundare förstås, kom fram till att det i ett demokratiskt samhälle är ett "vi" som bär ansvaret för krigshandlingar i Afghanistan, brinnande förorter och klimatpolitiken. Det är att orimligt kollektivisera politiskt fattade beslut. Dumt, helt enkelt. Vi behöver inte nödvändigtvis vara ett vi med dom. Också den nu så upphöjde Bonhoeffer visste att det fanns ett annat Tyskland.
Det sägs att "Svenska kyrkan med sin folkkyrkokaraktär skulle kunna beskriva, berätta och analysera vanmakts-Sverige." Tror någon - bortsett från den politiska retoriken eller den vackra tanken - detta? Finns resurserna, kompetensen? Eller är detta just det snack som Charlotte Engel effektivt skar upp i sin avhandling?
Christian Björk skriver i Svenska Dagbladet denna dag en understreckare och belyser hur det som den funktionalistiska stadsplaneringen eftersträvade nu ger ett segregerat Stockholm. Så har de svenska städerna byggts rakt av. Finns det något kristet svar för att lösa uppgiften att integrera, det som Björk ser vara en omöjlig uppgift i en förortsstruktur som byggts efter motsatta principer?
Såvitt jag förstår är ansvaret att se till att kyrkolivet i den kyrka, som rimligtvis ligger i förortens centrum och inte som en del av ett bostadskluster (medelklassens) blomstrar och bygger församling, d v s blir den mötesplats som saknas. Lite konstigt är det kanske ändå att den gamla kyrkliga principen att bygga kyrka skulle fungera integrerande med rätt slags präster och diakoner, d v s de arbetsvilliga och pastoralt medvetna (den som vill kan här läsa "högkyrkliga" enligt den modell jag förespråkar). Men det kräver nog också en hängiven missionär, specialiserad på arbete bland muslimer, en sådan brinnande missionär som har ett svar på frågan hur kristna underkläder ska se ut.
Fast, tanken slår mig, i flera städer, inte minst Stockholm, tycks församlingssammanläggandet också resultera i att småkyrkorna försvinner .... Då återstår en finare kyrka lite längre bort och alls ingen integration. Men för ett sådant demokratiskt beslut är inte vi ansvariga. De som fattade beslutet är det. Och priset betalas förstås av andra - men inte säkert av oss.
Jag passade också på att i blogginlägget ifrågasätta talet om de så kompetenta diakonerna, som vet mer om utanförskap och fattigdom bland barn, unga, vuxna och gamla än andra. Jag gjorde det för att samtidigt plädera för en kyrkosyn som tar gudstjänstfirarna på allvar. Detta kan i och för sig uppfattas vara en varning riktad mot de kyrkpolitiker som - politiskt - tänker att "kyrkan" är verksamhet, tjänstemän som kallas in och säger, ja vad då? Kan man gissa att de kallas in när de förmodas säga det som beslutsfattarna vill höra? Jag tänker gudsfolket, som inte kan styras och som är det folk prästen betjänar. Det är dessa människor som, efter kyrkofaderns ord, "är överallt". Också i skuggsamhället - eller?
Andra tänker annorlunda. Som att kyrkan är ett vi "och har en inte obetydlig röstandel i det samhälle som byggs". Utsagan betyder att det är val om ett år och slutsatsen av påståendet blir: "Därför måste också kyrkan söka efter orsakerna när förorten brinner." Varför det? Och hur då? Tillsätta en utredning, en kyrklig utredning? Är det inte rimligare att muntra människors kallelser att leva i världen och därmed försöka förstå vad som sker? Läser inte kyrkfolket också de politiska böckerna och följer inte kyrkfolket de politiska debatterna och bildar sig en uppfattning? Sänds inte detta folk från söndagens högmässa med uppdrag i världen? Och det sker utan att bli neurotiskt. En stackars skribent, missionsförbundare förstås, kom fram till att det i ett demokratiskt samhälle är ett "vi" som bär ansvaret för krigshandlingar i Afghanistan, brinnande förorter och klimatpolitiken. Det är att orimligt kollektivisera politiskt fattade beslut. Dumt, helt enkelt. Vi behöver inte nödvändigtvis vara ett vi med dom. Också den nu så upphöjde Bonhoeffer visste att det fanns ett annat Tyskland.
Det sägs att "Svenska kyrkan med sin folkkyrkokaraktär skulle kunna beskriva, berätta och analysera vanmakts-Sverige." Tror någon - bortsett från den politiska retoriken eller den vackra tanken - detta? Finns resurserna, kompetensen? Eller är detta just det snack som Charlotte Engel effektivt skar upp i sin avhandling?
Christian Björk skriver i Svenska Dagbladet denna dag en understreckare och belyser hur det som den funktionalistiska stadsplaneringen eftersträvade nu ger ett segregerat Stockholm. Så har de svenska städerna byggts rakt av. Finns det något kristet svar för att lösa uppgiften att integrera, det som Björk ser vara en omöjlig uppgift i en förortsstruktur som byggts efter motsatta principer?
Såvitt jag förstår är ansvaret att se till att kyrkolivet i den kyrka, som rimligtvis ligger i förortens centrum och inte som en del av ett bostadskluster (medelklassens) blomstrar och bygger församling, d v s blir den mötesplats som saknas. Lite konstigt är det kanske ändå att den gamla kyrkliga principen att bygga kyrka skulle fungera integrerande med rätt slags präster och diakoner, d v s de arbetsvilliga och pastoralt medvetna (den som vill kan här läsa "högkyrkliga" enligt den modell jag förespråkar). Men det kräver nog också en hängiven missionär, specialiserad på arbete bland muslimer, en sådan brinnande missionär som har ett svar på frågan hur kristna underkläder ska se ut.
Fast, tanken slår mig, i flera städer, inte minst Stockholm, tycks församlingssammanläggandet också resultera i att småkyrkorna försvinner .... Då återstår en finare kyrka lite längre bort och alls ingen integration. Men för ett sådant demokratiskt beslut är inte vi ansvariga. De som fattade beslutet är det. Och priset betalas förstås av andra - men inte säkert av oss.
torsdag 6 juni 2013
Klass på nationaldagsfirandet
Jag har, för att precisera, inga synpunkter på nationaldagsfirandets kvalitet, men vill gärna fundera över klassbegreeppet. Hur användbart som analysinstrument är det för att förstå det skuggsamhälle som vuxit fram? Vi har ju en fattigdom som också - inte enbart - beror på att de utblottade kom till Sverige och en del av dem med erfarenheter som inte är användbara på svensk arbetsmarknad och med begränsad utbildning och begränsat språk, blir det alldeles konsekvent till ett utanförskap. De är utanför och känner utanförskapet. Vårt samhälle är inte deras. Det vi sysslar med, sysslar de inte med. Och det vet de mer handfast än vi!
Den arbetarklass som producerade mervärdet som de andra tillgodogjorde sig, är något annat än vad vi ser i skuggsamhället. Handlar detta om etnicitet eller om arbetslöshet och fattigdom? Jag vet inte - men är inte problemet att de tre begreppen utgör en treenighet?
Vilka ska komplicera analyserna? Diakonerna med deras omfattande kunskap, menar somliga. Det tror inte jag. Charlotte Engel - Mordängeln kallad i Växjö stift efter en lysande exekution av diakonösa floskler vid ett präst- och diakonimöte - har pekat på skillnaden mellan vad diakoner älskar att föresträlla sig om Svenska kyrkans diakonala arbete och den verklighet som är. Men den som ropar på tjänstremän har en annan kyrkosyn, en som inte räknar med gudsfolket. Det är förstås de socialt och politiskt verksamma, som vet och som kan berätta. Förhoppningsvis finns den sortens folk bland dem som firar gudstjänst.
Förhoppningsvis. Men minns ni Lubbe Nordströms reportage om Lort-Sverige? Lubbe hade stämt möte med provinsialläkare och kyrkoherdar men fattade rätt snart att kyrkoherdarna inte hade pejl på fattigdomsfrågan. Alltså ägnade sig Lubbe efter ett par misslyckade försök med präster åt att intervjua läkare. Provinsialläkarna visste vad de talade om. Gud give att den sortens folk firar gudstjänst! Om inte - så vad?
Det finns tramsbyxor som ställer diakoni mot dogmatik och vill att diakonin ska bli viktigare. Diakoni utan dogmatik blir en vacker snittblomma - men det är också allt. Det är en tidsfråga innan snittblomman vissnar även om den för en tid kan gödas med Blomstra eller Substral eller vad det är för medel blomsterhandeln skickar med.
Denna nationaldag litar jag till folket. Inte till svenska folket så mycket som till gudsfolket. Det är detta folk som gestaltar Guds rike i all sin kyrkliga ävlan och tävlan men också i det alldeles vanliga livet.
Snart ska jag ut och viga ett brudpar till häst. Hästbröllop, slå det om ni kan! I första (bröl)-loppet satsar vi på hästen NN kunde det heta på V75 kanske. Vad sägs om Harry-Boy?
Den arbetarklass som producerade mervärdet som de andra tillgodogjorde sig, är något annat än vad vi ser i skuggsamhället. Handlar detta om etnicitet eller om arbetslöshet och fattigdom? Jag vet inte - men är inte problemet att de tre begreppen utgör en treenighet?
Vilka ska komplicera analyserna? Diakonerna med deras omfattande kunskap, menar somliga. Det tror inte jag. Charlotte Engel - Mordängeln kallad i Växjö stift efter en lysande exekution av diakonösa floskler vid ett präst- och diakonimöte - har pekat på skillnaden mellan vad diakoner älskar att föresträlla sig om Svenska kyrkans diakonala arbete och den verklighet som är. Men den som ropar på tjänstremän har en annan kyrkosyn, en som inte räknar med gudsfolket. Det är förstås de socialt och politiskt verksamma, som vet och som kan berätta. Förhoppningsvis finns den sortens folk bland dem som firar gudstjänst.
Förhoppningsvis. Men minns ni Lubbe Nordströms reportage om Lort-Sverige? Lubbe hade stämt möte med provinsialläkare och kyrkoherdar men fattade rätt snart att kyrkoherdarna inte hade pejl på fattigdomsfrågan. Alltså ägnade sig Lubbe efter ett par misslyckade försök med präster åt att intervjua läkare. Provinsialläkarna visste vad de talade om. Gud give att den sortens folk firar gudstjänst! Om inte - så vad?
Det finns tramsbyxor som ställer diakoni mot dogmatik och vill att diakonin ska bli viktigare. Diakoni utan dogmatik blir en vacker snittblomma - men det är också allt. Det är en tidsfråga innan snittblomman vissnar även om den för en tid kan gödas med Blomstra eller Substral eller vad det är för medel blomsterhandeln skickar med.
Denna nationaldag litar jag till folket. Inte till svenska folket så mycket som till gudsfolket. Det är detta folk som gestaltar Guds rike i all sin kyrkliga ävlan och tävlan men också i det alldeles vanliga livet.
Snart ska jag ut och viga ett brudpar till häst. Hästbröllop, slå det om ni kan! I första (bröl)-loppet satsar vi på hästen NN kunde det heta på V75 kanske. Vad sägs om Harry-Boy?
onsdag 5 juni 2013
Sommartrångt i sovrummet
Det var för trångt i sovrummet i går kväll. Inte bara jag utan en mygga också. Jag markerade med en kraftfull viftning med handen att myggan var för mycket och borde avlägsna sig. Sedan försökte jag att kraftfullt klappa myggan med båda händerna. Framgången uteblev. "Detta sovrum är inte stort nog att rymma oss båda", utbrast jag sedan. Till sist gav jag upp. Men riktigt glad somnade jag inte, även om jag försökte övertyga mitt klentrogna hjärta att aftonbönens "bevara oss för allt ont både till kropp och själ" verkligen inbegrep myggan...
Jag sov i vart fall och vill inte tänka på vad myggan haft för sig under natten. Fast innerst inne vet jag och tycker att det kliar både i huvudet och på ryggen. Allstå blir uppiggningsbehovet enormt. Jag går till läggen och kollar vilka som såg till att stoppa receptionsprocessen när det handlade om Kyrka Ämbete Enhet.
Jag ber att få påminna. En samtalsgrupp sattes ihop med representater för dåvarande kyrkostyrelsen, biskopsmötet, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse och Svenska Kyrkans Fria Synod. Biskop Henriki Svenungsson var ordförande och jag kanske ska dra namnen på dem som var med: Från biskopsmötet valdes också biskop Jonas Jonson och biskopsmötets sekreterare Ragnar Persenius (senare biskop), från Svenska kyrknas centralstyrelse Monica Andersson, Christina Odenberg (senare biskop) och Göstra Wrede. Från aKF sr Inger Johnsson, Mereth Lindgren och Kjell Petersson och från synoden sr Marianne Nordström, Göran Beijer (senare biskop) och Dag Sandahl. Det var en grupp som enigt kunde säga att ämbetsfrågan kräver en fortsatt bearbetning - också internationellt och ekumeniskt samt, fortfarande eniga "att tveksamhet till eller ifrågasättande av ordningen med kvinnor som präster inte i sig bör hindra att någon vigs till präst" - skrev jag "eniga"? Vi rekommenderade inte bara denna dialog utan också stuider och samtal och utvärdering av hur det gått i dessa samtal.
Gruppen, som möttes tolv gånger från mars 1990 till juni 1993, uppfattade sitt arbete som en del av en enhetsprocess. Det finns en del intressanta markeringar i dokumentet. Att det ur teologisk synpunkt finns "två möjliga och tolkningsmässigt hedervärda huvudståndpunkter i frågan om kvinnor som präster och biskopar" är en sådan. Rapporten diskuterades egentligen aldrig. Biskopsmötet vek ner sig och skärpte sin hållning i vigningsfrågan utan någon som helst receptionsprocess, som det heter när folk får en chans att läsa, reflektera och samtala. 26 undertecknare skrämde biskoparna och jag kan ge er text och namn:
"Med utgångspunkt i den nyligen publicerade slutrapporten från
samtalsgruppen om samexistens i kyrkan, "Kyrka - Ämbete - Enhet", och
en del uttalanden i samband med den vill vi, kvinnliga och manliga
präster från samtliga stift i Sverige, djupt oroade, rikta en fråga
till Biskopsmötet, om dess ledamöter avser att framgent viga präster
som inte erkänner de kvinnliga prästernas vigning, ämbete och
ämbetshandlingar och som därmed inte accepterar Svenska kyrkans antagna
ordning.
Genom sådant handlande skulle ofrånkomligen den förödande splittringen
i Svenka kyrkan komma att bli bestående och därmed hela kyrkans
kallelse i vår tid saboteras.
Vi begär därför att klargörande uttalande från samtliga biskopar i vad
vi anser vara en kyrkans ödesfråga.
I september 1993:
Anna Karin Hammar, Sten Hallonsten
Lena Olsson Fogelberg, Johan Unger
Maud Nordgren Andersson, Berndt Fransson
Johanna Holm Almer, Kenneth Kjellberg
Ann Christin Dahn, Margareta Carlenius
Bo-Lennart Nilsson, Ann-Katrin Eriksson
Britas Lennart Eriksson, Lena Tengelin
Mats Johansson, Stig Sundgren
Madeleine Åhlstdt, Åke Bonnier
Cristina Grenholm, Carl Reinhold Bråkenhielm
Margit Sahlin, Eberhard Bölzner
Sinikka Tyyska,
Bo Lundmark
Karin Burstrand, Gunnar Sjöberg"
Nu blev det trångt men låt mig systematisera. Av undertecknarna återfinns nu Lena Olsson Fogelberg, Cristina Grenholm /chefsteolog) och Gunnar Sjöberg (kommunikationschef) i Kyrkans Hus. Anna Karin Hammar finns på stiftskansliet i Uppsala. Åke Bonnier är biskop Några av undertecknarna är pensionerade eller borta. I kyrkomötet har fem av undertecknarna funnits - eller finns. Teologiska kommittén leds av professor Bråkenhielm, Anna Karin Hammar ingår i Läronämnden. Fint folk, alltså.
"Det var då för väl att vi fick stopp på den", sa Margit Sahlin om rappporten. Men vad var det som var så farligt i den - mer än pläderingen för en reflekterande mångfald? Undertecknarnas hållning är väl i princip min, jag anklagar ingen. Med en mygga i sovrummet blir sovrummet för trångt. Jag har respekt för en sådan uppfattning, inte minst som den är min, och den är relevant i sovrummet. Men denna princip upphöjd till kyrkopolitik - vad gör den med en kyrka? Får jag påminna att till sist fick myggan och jag samsas. Vad var det för fel i det - jag kunde ju bjuda på det utrymmet och antagligen bjuda lite av mitt hjärteblod också. Var det detta som var och är felet i den inomkyrkliga ekumeniken - bristen på hjärteblod för den andre?
måndag 3 juni 2013
100 miljarder skäl
"Man måste läsa ekonomisidorna för att förstå", sa Greta Hofsten. Det var Greta som, till skillnad från sin man professor Gustaf Wingren, begrep sig på politik. Alltså läser vi ekonomisidorna för att förstå vad som händer i Svenska kyrkan också.
Ni tror att jag kollar upp en kyrka som uppenbarligen har för mycket pengar - även om det är mindre än vad folk tror. Egentligen skaffar jag mig perspektiv på konfliktfrågan om vad ett äktenskap är. Det har nämligen fatttas ett beslut att ett äktenskap kan ingås enkönat. Det har aldrig trotts tidigare. Några tror det inte nu heller. En del fäskallar envisas med att påminna om att det kyrkliga beslutet togs utan någon som helst föregående utredning om vad just ett enkönat äktenskap har för grund i Guds egen uppenbarade vilja.
De fina vandrar i stolta parader. Till de fina hör biskopen i Göteborg. "Det är viktigt att offentligt ge kyrkans stöd till människor som har en annorlunda sexuell orientering än majoriteten och som väldigt lång tid fått leva i det fördolda och i förljugenhet därför att de inte accepterats." Biskopens inställning är klar. Man ska vara "rak, ärlig och tydlig med vad man står för".
Gott så. Men det är här jag läst ekonomisidorna. Kan man bortse från 100 miljarder skäl att backa upp HBTQ-rörelsen? Jag funderar.
Stiftskonsulenten för Svenska kyrkans unga i Göteborgs stift pläderar för det tredje könet. I barn-, konfirmand-, ungdoms- och vuxenverksamhet ska vi hjälpas åt att "stå upp för alla människors rätt att leva i de utvidgade könsroller som gör livet lättare och sannare att leva" - och i denna rätt ingår naturligtvis att välja det mer traditionella". Vi behöver dock "förebilder som just kan stå upp för en bredare könsidentitet där vi kan röra oss friare mellan vårt biologiska, sociala och mentala kön". Detta är vackert men i sak är detta ideologiproduktion. Biskopen och stiftskonsulenten agerar på samma fält. Har de inte 100 miljarder skäl att göra det?
Jag läste alltså om den rosa ekonomin. Den är värd 100 miljarder. Kanske, sa någon, är det en myt att det finns mer pengar att sätta sprätt på i denna grupp - utan barn - men det är en grupp som kan kosta på sig och reklamen bör nu vända sig till den gruppen. Vi ser det om vi tittar efter. Och vi ser de mediala ut- och inspelen. När regnbågsflaggan vajar över Göteborg och pryder bussar och spårvagnar så vet vi att motsvarande skulle IOGT-NTO aldrig få uppleva om de hade en stolt och nykter parad i Göteborg. Vad vi inte vet är vilka som står för kostnaderna kring denna flaggexercis - men rörelser med anspråk brukar smycka städer så. Joseph Goebbels visste det på sin tid. Och en sexuell läggning som lyckas sätta sin prägel på Göteborg och där biskopen vandrar i paraden kanske inte i någon rimlig mening ska ses som en rörelse som levt i det fördolda och nu plötsligt träder fram. Rörelsen är en normgivande rörelse, en maktapparat, vars ideologi ska in som fortbildning i stiften och på riksplan på gängse sätt: "Vi driver vår ideologi och de - dumskallarna - betalar!" Det kallar jag en "win-loose-situation". Till ideologin hör just att påpeka hur illa ansatt denna grupp varit utan en enda kritisk frågan om hur gruppen blev grupp. Vi andra får sköta sexpysslet och hushållsarbetet utan att vara en grupp, va?
Men det finns för kyrka, stat, partieoch näringsidkare, om jag förstår saken rätt, just precis 100 miljarder skäl att uppträda som ideologisk apparat i tjänst åt HBTQ-intressena.
Skulle någon fäskalle läsa biskopens värnande av dem som trycks tillbaka och tro hans ord om att vara "rak, ärlig och tydlig" samt dessutom stiftskonsulentens ord om vikten av att vara sann mot sig själv och därtill börjar fundera över de i ämbetsfrågan dissiderande, så kan resultatet bara bli förvirring. Men det är inte dissidenten som är illa ute. Och detta är den förödande attacken på biskopen och stiftskonsulenten och hela det svenskkyrkliga systemet. Orden, utfästelserna och propåerna är ljug - för de stämmer inte när puddingen har ätits och vi vet hur den smakar. Tro dem inte. Och kanske ska man inte heller riktigt tro dem när de har 100 miljarder skäl att säga vad de säger?
Ni tror att jag kollar upp en kyrka som uppenbarligen har för mycket pengar - även om det är mindre än vad folk tror. Egentligen skaffar jag mig perspektiv på konfliktfrågan om vad ett äktenskap är. Det har nämligen fatttas ett beslut att ett äktenskap kan ingås enkönat. Det har aldrig trotts tidigare. Några tror det inte nu heller. En del fäskallar envisas med att påminna om att det kyrkliga beslutet togs utan någon som helst föregående utredning om vad just ett enkönat äktenskap har för grund i Guds egen uppenbarade vilja.
De fina vandrar i stolta parader. Till de fina hör biskopen i Göteborg. "Det är viktigt att offentligt ge kyrkans stöd till människor som har en annorlunda sexuell orientering än majoriteten och som väldigt lång tid fått leva i det fördolda och i förljugenhet därför att de inte accepterats." Biskopens inställning är klar. Man ska vara "rak, ärlig och tydlig med vad man står för".
Gott så. Men det är här jag läst ekonomisidorna. Kan man bortse från 100 miljarder skäl att backa upp HBTQ-rörelsen? Jag funderar.
Stiftskonsulenten för Svenska kyrkans unga i Göteborgs stift pläderar för det tredje könet. I barn-, konfirmand-, ungdoms- och vuxenverksamhet ska vi hjälpas åt att "stå upp för alla människors rätt att leva i de utvidgade könsroller som gör livet lättare och sannare att leva" - och i denna rätt ingår naturligtvis att välja det mer traditionella". Vi behöver dock "förebilder som just kan stå upp för en bredare könsidentitet där vi kan röra oss friare mellan vårt biologiska, sociala och mentala kön". Detta är vackert men i sak är detta ideologiproduktion. Biskopen och stiftskonsulenten agerar på samma fält. Har de inte 100 miljarder skäl att göra det?
Jag läste alltså om den rosa ekonomin. Den är värd 100 miljarder. Kanske, sa någon, är det en myt att det finns mer pengar att sätta sprätt på i denna grupp - utan barn - men det är en grupp som kan kosta på sig och reklamen bör nu vända sig till den gruppen. Vi ser det om vi tittar efter. Och vi ser de mediala ut- och inspelen. När regnbågsflaggan vajar över Göteborg och pryder bussar och spårvagnar så vet vi att motsvarande skulle IOGT-NTO aldrig få uppleva om de hade en stolt och nykter parad i Göteborg. Vad vi inte vet är vilka som står för kostnaderna kring denna flaggexercis - men rörelser med anspråk brukar smycka städer så. Joseph Goebbels visste det på sin tid. Och en sexuell läggning som lyckas sätta sin prägel på Göteborg och där biskopen vandrar i paraden kanske inte i någon rimlig mening ska ses som en rörelse som levt i det fördolda och nu plötsligt träder fram. Rörelsen är en normgivande rörelse, en maktapparat, vars ideologi ska in som fortbildning i stiften och på riksplan på gängse sätt: "Vi driver vår ideologi och de - dumskallarna - betalar!" Det kallar jag en "win-loose-situation". Till ideologin hör just att påpeka hur illa ansatt denna grupp varit utan en enda kritisk frågan om hur gruppen blev grupp. Vi andra får sköta sexpysslet och hushållsarbetet utan att vara en grupp, va?
Men det finns för kyrka, stat, partieoch näringsidkare, om jag förstår saken rätt, just precis 100 miljarder skäl att uppträda som ideologisk apparat i tjänst åt HBTQ-intressena.
Skulle någon fäskalle läsa biskopens värnande av dem som trycks tillbaka och tro hans ord om att vara "rak, ärlig och tydlig" samt dessutom stiftskonsulentens ord om vikten av att vara sann mot sig själv och därtill börjar fundera över de i ämbetsfrågan dissiderande, så kan resultatet bara bli förvirring. Men det är inte dissidenten som är illa ute. Och detta är den förödande attacken på biskopen och stiftskonsulenten och hela det svenskkyrkliga systemet. Orden, utfästelserna och propåerna är ljug - för de stämmer inte när puddingen har ätits och vi vet hur den smakar. Tro dem inte. Och kanske ska man inte heller riktigt tro dem när de har 100 miljarder skäl att säga vad de säger?
söndag 2 juni 2013
Here we go again!
Mer hastigt än lustigt och egentligen oväntat fattade General Synod beslutet att införa reformen med kvinnor som präster - men inte biskopar - i Church of England. Majoriteten var ytterst knapp. Glädjen utanför Church House tog sig sådana former med hätska rop mot "förlorarna" att ärkebiskopen av York aldrig glömt upplevelsen. Den var för honom, tror jag, bortom det tänkbara.
Nu kunde många kvinnor prästvigas, några ansenligt upp i ålder. Var den äldsta över 80 eller är det ett falskt minnesfragment? Förlorarsidan kunde organisera sig med Flying Bishops i en struktur som Forward in Faith och församlingar kunde markera sin traditionella tro och respekteras för det - främst därför att parlamentet värnat minoriteten. Många gick till Rom och bedömningar gjordes att det till sist inte skulle finnas någon vilja att hålla ihop Church of England. Ledningen för Forward in Faith talade med Troskongregationen om möjligheten att skapa en katolsk gemenskap med bevarad anglikansk identitet. Benedictus XVI personligen såg till att den möjligheten skapades och tre av biskoparna i Forward in Faith blev i stället präster romersk-katolska präster inom Ordinariatet, som är en gemenskap under ledning av en av de fd och numera prästvigda biskoparna. Om jag förstått komplikationerna rätt har de katolska biskoparna i England egentligen inte på allvar backat upp Ordinariatet och sett till dett gemenskapen fått en egen kyrka i London, t ex. Och påven Franciskus hör inte till uppbackarna av ordinariatslösningen.
Under tiden har frågan om kvinnliga biskopar bränts. I november misslyckades General Synod på nytt att få igenom reformen. Den föll, därför att minoriteten inte fått en säker ställning utan riskerade att bli hemlös i sin egen kyrka. Det ville inte General Synod åstadkomma.
Nu är saken uppe igen. Minoriteten kunde tänka sig att förhandla fram en lösning med kvinnor i biskopsämbetet om det samtidigt gavs bindande utfästelser för de som inte kunde acceptera kvinnliga biskopar. Men inför General Synod i juli drar det ihop sig. Det verkar som om alla evangelikaler inte köper biskoparnas förslag om "Option 1". Julian Mann beskriver hur präster antingen måste ljuga när de ger biskopen sina löften - "either lie or leave", hur lekfolket i kyrkorådet riskerar att hamna inför domstol för brott mot jämställshetslagen om de utnämner en manlig präst (och i en sådan rättsprocess får kyrkorådet självt svara för kostnaden) och alla konservativa evangelikala måste leva som oxymorons - lojala dissidenter. En oxymoron är egentligen en retorisk figur som sätter ihop två oförenliga begrepp - som "lojal dissident", eller tydligare kanske, "förtjusande tyrann".
Biskoparna rädes ett bakslag på samma grund som förra året. Minoritetens plats är kanske enligt nuvarande General Synod inte säkrad. Då faller reformen ännu en gång - och det kan man inte hantera. Hur göra? Det enklaste är att be drottningen upplösa nuvarande General Synod och få till ett nyval. Det är en bättre lösning än att parlamentet tar över frågan och fattar beslutet. En majoritet av biskoparna tycks emellertid tänka att synoden inte kan säga nej till kvinnliga biskopar en gång till och vill sitta still i båten.
Hur det blir? Inte vet jag. Ett vet jag: Here we go again! Och jag inser att det hela handlar om en kyrkostruktur som är oförmögen att stå emot den rådande statsideologin. Saken gäller inte Kyrkans ämbete - vem bryr sig? Saken gäller att manifestera jämställdhet mellan könen. Och priset blir förstås en kyrklig splittring.
Vem tjänar på det - och vem är det som alltid har så bråttom? Jag ska leta efter något Skriftens ord om den saken, tror jag.
Nu kunde många kvinnor prästvigas, några ansenligt upp i ålder. Var den äldsta över 80 eller är det ett falskt minnesfragment? Förlorarsidan kunde organisera sig med Flying Bishops i en struktur som Forward in Faith och församlingar kunde markera sin traditionella tro och respekteras för det - främst därför att parlamentet värnat minoriteten. Många gick till Rom och bedömningar gjordes att det till sist inte skulle finnas någon vilja att hålla ihop Church of England. Ledningen för Forward in Faith talade med Troskongregationen om möjligheten att skapa en katolsk gemenskap med bevarad anglikansk identitet. Benedictus XVI personligen såg till att den möjligheten skapades och tre av biskoparna i Forward in Faith blev i stället präster romersk-katolska präster inom Ordinariatet, som är en gemenskap under ledning av en av de fd och numera prästvigda biskoparna. Om jag förstått komplikationerna rätt har de katolska biskoparna i England egentligen inte på allvar backat upp Ordinariatet och sett till dett gemenskapen fått en egen kyrka i London, t ex. Och påven Franciskus hör inte till uppbackarna av ordinariatslösningen.
Under tiden har frågan om kvinnliga biskopar bränts. I november misslyckades General Synod på nytt att få igenom reformen. Den föll, därför att minoriteten inte fått en säker ställning utan riskerade att bli hemlös i sin egen kyrka. Det ville inte General Synod åstadkomma.
Nu är saken uppe igen. Minoriteten kunde tänka sig att förhandla fram en lösning med kvinnor i biskopsämbetet om det samtidigt gavs bindande utfästelser för de som inte kunde acceptera kvinnliga biskopar. Men inför General Synod i juli drar det ihop sig. Det verkar som om alla evangelikaler inte köper biskoparnas förslag om "Option 1". Julian Mann beskriver hur präster antingen måste ljuga när de ger biskopen sina löften - "either lie or leave", hur lekfolket i kyrkorådet riskerar att hamna inför domstol för brott mot jämställshetslagen om de utnämner en manlig präst (och i en sådan rättsprocess får kyrkorådet självt svara för kostnaden) och alla konservativa evangelikala måste leva som oxymorons - lojala dissidenter. En oxymoron är egentligen en retorisk figur som sätter ihop två oförenliga begrepp - som "lojal dissident", eller tydligare kanske, "förtjusande tyrann".
Biskoparna rädes ett bakslag på samma grund som förra året. Minoritetens plats är kanske enligt nuvarande General Synod inte säkrad. Då faller reformen ännu en gång - och det kan man inte hantera. Hur göra? Det enklaste är att be drottningen upplösa nuvarande General Synod och få till ett nyval. Det är en bättre lösning än att parlamentet tar över frågan och fattar beslutet. En majoritet av biskoparna tycks emellertid tänka att synoden inte kan säga nej till kvinnliga biskopar en gång till och vill sitta still i båten.
Hur det blir? Inte vet jag. Ett vet jag: Here we go again! Och jag inser att det hela handlar om en kyrkostruktur som är oförmögen att stå emot den rådande statsideologin. Saken gäller inte Kyrkans ämbete - vem bryr sig? Saken gäller att manifestera jämställdhet mellan könen. Och priset blir förstås en kyrklig splittring.
Vem tjänar på det - och vem är det som alltid har så bråttom? Jag ska leta efter något Skriftens ord om den saken, tror jag.
lördag 1 juni 2013
I går och i förrgår
I går satt jag ett tag i bilen, nalkades norra Öland och såg det naturfenomen som heter frontdimma i kombination med strålningsdimma (heter det så?). Fronterna över Östersjön mellan varmt och kallt tillsammans med solen som värmde, gav intrycket av mörk brandrök. Jag njöt av skådespelet - och över att det var dimma i Kalmar men sol på norra Öland. Sedan ägnade jag mig åt människor jag tycker om. Alla ränner inte i kyrkan vareviga söndag, som man säger om dem som nästan eller aldrig går. Och så ordnade jag programmet för höstens studiesatsning efter att ha begravt Tillie, 96. Att vara präst på norra Öland är bitvis djupt meningsfullt, men jag antar att ingen sökt tjänsten, som gick ut i natt, efter mig.
- Varför finns det ingen annan präst som älskar människorna i Nordölands församling? frågade jag.
- Därför att de inte känner dem, blev svaret.
Det är nog sant.
Men varför vill ingen lära känna dem?
På stiftsfullmäktige höll Margareta (C) en bra plädering för trons försvar. Vi måste kunna ge argumenten för att det är en klok hållning att vara religiös. Jag höll med bitvis, fast jag tror inte, sa jag, att kristendom är religion. Det har jag lärt av den pilske professor Barth. (Om hans pilskhet finns det en del att läsa i det arkiv som inte är offentligt - men det är en parentes i sammanhanget. Vad allt vet jag inte!) Men, det var här jag gjorde ett påhak: Ni, den kyrkoplitiska majoriteteten, har ju ställt till det så med era kyrkopolitiska beslut att vi saknar en 45-57 intelligenta trons försvare i de högkyrkliga som annars blivit präster. Svenska kyrkans braindrain har gynnat den Romersk-katolska kyrkan som har vett att ta hand om sina begåvningar. I Växjö stift sitter docenterna i landsbygdsförsamlingar. Och så sa jag till Margareta: "Du har spottat i kålen. Ät upp soppan." Därefter var debatten avslutad.
Ämbetsfrågan hanterad som något helt annat än vad opponenterna sa att den handlade om, fick ödesdigra konsekvenser på många sätt. När blir det tid att tala om det? Och när ska vi hänga ut de präster, två från varje stift, som mobiliserades för att hindra den samtalsomgång som Kyrka-Ämbete-Enhet syftade till? Har de förpassats till marginaltjänsterna, därför att de i ord och handling visade sig vara oekumeniska i det inomkyrkliga - eller vad har hänt? Det kanske vi skulle granska? Fram med namnen!
Att jag efter stiftsfullmäktige åkte på Frimodig kyrkas i Växjö stift styrelsesammanträde borde jag kanske inte nämna, eftersom det kan uppfattas vara rent skryt att få vara med i ett så fint sammanhang. Vi har i alla fall roligare, vi som hör till Frimodig kyrka, det är den grundregel som förverkligas i praktiskt liv. De enda som driver innehållsfrågor, tycks vara Frimodig kyrka. De andra vill förändra Svenska kyrkan - vi vill förnya. De politiska partierna - dolda eller öppna, det finns båda slagen, vill föra in partiets program i Svenska kyrkan. Vi vill föra in Kyrkan i Svenska kyrkan. Så konstigt är det att somliga låter sin politiska identitet gå före sin kristna. Svimma nu! Skillanden är avgörande om man ställer frågan vilka som egentligen skapar framtid. Men den frågan kan ni som nu svimmat inte ställa. Det är ett problem.
- Varför finns det ingen annan präst som älskar människorna i Nordölands församling? frågade jag.
- Därför att de inte känner dem, blev svaret.
Det är nog sant.
Men varför vill ingen lära känna dem?
På stiftsfullmäktige höll Margareta (C) en bra plädering för trons försvar. Vi måste kunna ge argumenten för att det är en klok hållning att vara religiös. Jag höll med bitvis, fast jag tror inte, sa jag, att kristendom är religion. Det har jag lärt av den pilske professor Barth. (Om hans pilskhet finns det en del att läsa i det arkiv som inte är offentligt - men det är en parentes i sammanhanget. Vad allt vet jag inte!) Men, det var här jag gjorde ett påhak: Ni, den kyrkoplitiska majoriteteten, har ju ställt till det så med era kyrkopolitiska beslut att vi saknar en 45-57 intelligenta trons försvare i de högkyrkliga som annars blivit präster. Svenska kyrkans braindrain har gynnat den Romersk-katolska kyrkan som har vett att ta hand om sina begåvningar. I Växjö stift sitter docenterna i landsbygdsförsamlingar. Och så sa jag till Margareta: "Du har spottat i kålen. Ät upp soppan." Därefter var debatten avslutad.
Ämbetsfrågan hanterad som något helt annat än vad opponenterna sa att den handlade om, fick ödesdigra konsekvenser på många sätt. När blir det tid att tala om det? Och när ska vi hänga ut de präster, två från varje stift, som mobiliserades för att hindra den samtalsomgång som Kyrka-Ämbete-Enhet syftade till? Har de förpassats till marginaltjänsterna, därför att de i ord och handling visade sig vara oekumeniska i det inomkyrkliga - eller vad har hänt? Det kanske vi skulle granska? Fram med namnen!
Att jag efter stiftsfullmäktige åkte på Frimodig kyrkas i Växjö stift styrelsesammanträde borde jag kanske inte nämna, eftersom det kan uppfattas vara rent skryt att få vara med i ett så fint sammanhang. Vi har i alla fall roligare, vi som hör till Frimodig kyrka, det är den grundregel som förverkligas i praktiskt liv. De enda som driver innehållsfrågor, tycks vara Frimodig kyrka. De andra vill förändra Svenska kyrkan - vi vill förnya. De politiska partierna - dolda eller öppna, det finns båda slagen, vill föra in partiets program i Svenska kyrkan. Vi vill föra in Kyrkan i Svenska kyrkan. Så konstigt är det att somliga låter sin politiska identitet gå före sin kristna. Svimma nu! Skillanden är avgörande om man ställer frågan vilka som egentligen skapar framtid. Men den frågan kan ni som nu svimmat inte ställa. Det är ett problem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)