Jag hittade i Högby kyrka en text, som aldrig legat där om jag varit präst på norra Öland. Det finns måtta, som det heter. Jag kan dock använda texten för att underhålla mina engelska pelargoner. Aktstycket heter Space for everyone och är "more Information about the Church of Sweden". Det är många vackra lögner. I varje fall för den som alltmer kommit att ifrågasätta sin plats just i Svenska kyrkan.
Mina engelska pelargoner får nöja sig med baksidestexten. Jag kan ju inte stå och läsa för dem hela dagen, Inte denna tisdag, när Ekot ska avslöja allt resande. Mig roar det mest att Ekot missat den resa som borde avslöjat kopplingar till bankväsendet i Lichtenstein och på Cayman Island. Detta hittade inte Ekot!! Jag fick börja med Aftonbladet (som samarbetar med Ekot) i går kväll och så lyssna på Ekot kl 7 och det kommer mera under dagen. Sven Bernhard Fast ska man sätta - fast. Lyxhotell. Tja. Frun med och det blev fel, fast biskopens reseunderlag var korrekt ska han likväl jagas. Att felet var ett helt annat, fattade inte journalisterna, men det gör ni. 1Kor 9:5. Biskopsparet skulle alls inte betala något extra!
Sedan var det fel i nyhetsrapporteringen och i handläggningen, fast inte Fasts fel.
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1473169
Jag får väl återkomma till den nyhetsrapportering, som resulterar i en utträdesvåg. Jag fattar det ädla syftet och den idéhistoriska kontexten. Ska jag tycka synd om SKUT, som blockade mig från prästtjänsten i Rom? Ska jag notera att församlingar i stiftet med lägst kyrkogångsfrekvens reser mest? Ska jag ta upp den svenska politiska/kyrkopolitiska ångerkulturen, den som varken är ånger eller kultur?
Jag tar upp det andra temat i väntan på överblick.
Vad vill alltså nu Svenska kyrkan berätta för mina engelska pelargoner och andra?
"6.4 million members
Largest concert organiser.
Voice for humanity and justice."
Rubrikerna visar vad som prioriteras. Storleken har betydelse - och det där med stora beynnelsebokstäver i engelskan är underordnat. Jag måste nog fråga dr Greek om hur det ska vara eller father Ben in Gothenburg.
Vi går vidare. och nu bortom rubrikerna
"With its 3,377 churches - our joint cultural heritage -, activities for people of all ages and in many languages, the Church of Sweden is important for everyone."
Många kyrkor och Svenska kyrkan viktig för alla samt aktiviter på många språk. Småländska, skånska, samiska av olika slag, torndedalsfinska som heter något jag inte vågar stava till för då får jag Stefan Aro på mig och en del annat vet jag talas, men i vilken mening blir detta "in many languages"? Är inte den busenkla sanningen den, att Svenska kyrkan är "a national church" med de begränsningar och den styrka som följer därav. Ni märker att jag skriver detta på svenska. Jag vill inte oroa mina engelska pelargoner i onödan. Annars kanske Svenska kyrkan skulle ordna en egen Prideparad för att visa sig stolt över sig själv?
Avanti! Nu kommer preciseringarna:
"Choral singing, baptisms, meditative worship, international work, cultural meetings, singing groups for babies, marriages, confirmation, Church politics, Bible translation, climate work and a lot more are all encompassed in the Church of Sweden."
Nu blev det väl inte riktigt rätt. Svenska kyrkan har inte bibelöversatt. Det gjorde en statlig kommitté, Bibelkommissionen, och i övrigt är det ett sällskap som har aktiviteten om hand, Svenska Bibelsällskapet. "Encompassed?" Det kan man säga, men då slirar man på orden. Preciseringarna av vad Svenska kyrkan pysslar med har gått fram. Vi går vidare.
"At its heart is a belief, spanning several thousands of years, in God who creates, liberates and renews and in human beings' equal value and significance as responsible co-creators. Eveything rests in the conviction that a human being is never alone."
När jag kommit hit till slutet tyckte jag mig höra en harmsen viskning från den ena engelska pelargonen. "Nor are we." Jag sa "Pardon?" och då begrep jag att inte heller de engelska pelargonerna var ensamma utan insatta i ett Guds sammanhang. Jag tyckte likväl att fotbollslagets i Liverpool hållning blir en oprecis beskrivning av människans villkor, men det där med alla människors lika värde som en trons flertusenåriga insikt, den var svår. Inte ett ord, inte ett enda, om Jesus. Det ska han nog vara glad för. Han hade kunnat maltraterats han också.
Mina engelska pelargoner hade fått nog, det såg jag.
Jag började inte läsa inledningskapitlet med rubriken "Presence and openness" för dem. Men som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* var det gott att läsa att "Faith is deeply personal and cannot be weighed, measured or judged." Själva hållningen, så som Svenska kyrkan beskrivs, är sympatisk: "Together we discuss life and faith."
Jag förstår. Jesus kom för att starta en diskussionsklubb. Men minns mina ord. Det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*.
Minns ni kärringen som gick efter biskop Yngve Brilioth, Växjö, och upprepade: "Biskopen, jag tror inte på något helvete." Brilioth ignorerade henne. Hon knackade då biskopen i ryggen och upprepade sitt credo. Då vände biskopen sig om, tittade på damen och sa: "Tänk vad Moster kommer att bli förvånad."
Sägs det verkligen inget om Jesus? Jo, men ska jag ha ihjäl mina engelska pelargoner?! Jag vägrar läsa för dem. Ni kanske kan klara detta:
"Even though the gospel is expressed in various words, there is always a relation to Jesus Christ. (Kan jag förstå vad detta betyder? DS). He is a person who we can get to know by reading the Bible, listening to sermons, singing hymns an watching films."
Det där med film var lustigt. Nästan lika roligt som det där med predikan...
"God needs us human beings and trusts in our ability."
Så lyder det heliga evangeliet!
Fast det finns en vers där något som kallas "The gospel" definieras. Det är en "turning point" som handlar om hur "Jesus overcame death".
Jag tror att vi här ser hur det metaforiska tänkandet fungerar:
"This means that there are always new opportunities for all people, a person who has done things wrong can be forgiven, a person who has been oppressed can receive redress and a person who feels that life is dark can see light return."
Om jag inte varit så aktsam med mina engelska pelargoner och alltså läst budskapet för dem, hade jag frågat: "How come?"
Förstår ni att denna broschyr inte legat i Högby kyrka om jag varit präst där?
tisdag 31 maj 2016
måndag 30 maj 2016
Folkdemokrati
Folkdemokrati är inte demokrati. Folkdemokrati är majoritetsdiktatur. Vi har sett exemplen. Nu hävdas att de högkyrkliga inte egentligen är demokrater. För diskussionens skulle hade det varit välgörande med definitioner - vad betyder "högkyrklig" och vad betyder "demokrat", det är inte helt lätt att förstå om man tänker efter, men säkert självklara begrepp för den som inte tänker efter.
Kyrkans hela existens vilar inte på ett demokratiskt beslut utan på Guds uppenbarelse. Detta förhållande får konsekvenser. Det röstas inte om en uppenbarelse. "En kyrka som håller sig med biskopar, blir aldrig helt demokratisk", som Peter Bexell formulerade problemet när en styrelse i sin helhet hade en mening och biskopen en annan. Då kan likväl inte majoriteten köra över biskopen. Det återstår att övertyga varandra med goda argument. Jag har varit med om motsvarande i den kyrkligt centrala styrelsen, för den delen. Exemplet kommer i mina memoarer, Deo volente.
Jag kan ta Chesterton en gång till: "Kyrkan är den verkliga demokratin, för där får också de som är döda ett ord med i laget."
Det blir så när samtalet förs genom årtusenden med Bibel och bekännelse som argument. Det är ett kreativt samtal, eftersom Herren lovat att Den Helige Ande ska hjälpa till i sanningssökandet. Teologer, som är hyfsat orienterade, kan hitta repliker i samtidens samtal också från fornkyrkans och medeltidens lärda värld och alla fattar att det här samtalet är friskt och gott, alls inte konstigt eller något som ska avfärdas som grå teologi eller hala tungors halka.
Det är ett eftersinnande samtal.
Ingen kan numera uppträda som den som uppfann hjulet.
Det ger frågor och invändningar en viktig plats.
I Kyrkan frågas i tanke att det finns svar - och sakkunskap att fråga och lära sig av.
Det är väl som min folkskollärare sa: "Demokrati förutsätter kunskap."
Det var Kyrkans präster som såg till att folk kunde få lära sig läsa. Vi förstår varför. Om vi vill.
Folkdemokratins förutsättning är en utbyggd propagandaapparat.
Det brukar vara känsligt att nämna den tyske litteraturvetaren vid namn, men doktor Goebbels visste hur slipstenen skulle dras och hade gillat att leva i vår tid, där massan kan hanteras av sinnrikt uttänkt propaganda. Själva grejen är att massan aldrig får tillfälle att fundera över vem som styr tankemönstren. Effektiv propaganda fungerar så, att vi alla tror att vi tänkt ut saker och ting själva fast vi egentligen bara reagerar på stimuli. Plötsligt vet alla att det nu ska vara på ett annat sätt än det självklart var tidigare och den som tvekar kan endast ursäkta sig och säga sig vara "lite gammaldags" Alla springer inte 60 meter lika fort, det kan man förstå. Bara ingen ifrågasätter i stort - för då är det klippt.
Som i Bolmsös folkdemokrati.
Där beslutar sig några dådkraftiga för att köpa en Pride-flagga. Det kostar var en en eller två hundralappar, flaggan går nog på 800 spänn om flaggstången är lång, 600 om stången är kortare, men i Bolmsö är lång stång det som gäller (och flaggan blir inte så stor som man kunde tänka sig).
Nu har Blomsö aldrig någonsin varit platsen för en prideparad, men det var inte angelägenheten nu heller.
Eftersom Bruno Edgarsson uttalat sig i tidningen ska flaggan upp på den gemensamma flaggstången. Den är alltså gemensam för alla, men används nu av dem som tagit ledningen och makten för att på denna för alla gemensamma stång markera mot Edgarsson. Det är vad som sker.
Folkdemokrati utan allmän och hemlig omröstning utövas. Samtal? Nej. Markör? Ja.
Saken hamnar i Smålanningen - och budskapet går fram än en gång.
Det är så det går till - inte bara i Bolmsö även om de som hissade upp flaggan fördelaktigt skiljer sig från andra, eftersom de betalade flaggan själva och inte med utdebiterade medel. (Köpte stiftet flaggan? Eller fick stiftet den? Var den bara till låns?)
Det är förstås bara i en folkdemokrati man kan komma på tanken att hissa upp en flagga för att markera emot eller för att få tyst på den som tänker på annat vis utan att göra sig omaket att föra samtalet eller ta debatten.
http://www.smalanningen.se/article/prideflaggan-vajar-i-brunos-hemsocken/
I Bolmsö och för det gemensammas skull hade nog samtalet varit bättre, men gett mindre uppmärksamhet i Smålänningen, så att säga.
I folkdemokratin definieras folkfienderna. Det behöver man inte ha läst Ibsen för att fatta. Den europeiska samtidshistorien ger besked om den saken. Det skulle de kyrkokristna uppfatta som en allvarlig tankeställare, så att de med ansenlig kraft slår vakt om det kyrkliga samtalsklimatet, låter bli makt för att tysta och marginalisera och uppmuntrar den gensägelse som eventuellt kan lockas fram från de redan döda. 1930-talets ekumeniska socialetiker visste att också demokratin kan bli totalitär och ställde frågan hur Kyrkan umgås med det demokratiskt totalitära också.
Det korta svaret på den frågan är väl svaret på frågan hur man äter soppa ihop med centerpartister. Man tar sleven med långa skaftet.
Det är en viktig sanning som kan modifieras.
Det finns centerpartister man kan äta soppa med på alldeles normalt vis också. Men när Kyrkan äter soppa ihop med Makten och inte äter med den långa sleven, då går det illa.
Vad så om de högkyrkliga, vad ordet än betyder?
De högkyrkliga kan inte vara folkdemokrater.
Det borde inga kristna kunna vara.
Kyrkans hela existens vilar inte på ett demokratiskt beslut utan på Guds uppenbarelse. Detta förhållande får konsekvenser. Det röstas inte om en uppenbarelse. "En kyrka som håller sig med biskopar, blir aldrig helt demokratisk", som Peter Bexell formulerade problemet när en styrelse i sin helhet hade en mening och biskopen en annan. Då kan likväl inte majoriteten köra över biskopen. Det återstår att övertyga varandra med goda argument. Jag har varit med om motsvarande i den kyrkligt centrala styrelsen, för den delen. Exemplet kommer i mina memoarer, Deo volente.
Jag kan ta Chesterton en gång till: "Kyrkan är den verkliga demokratin, för där får också de som är döda ett ord med i laget."
Det blir så när samtalet förs genom årtusenden med Bibel och bekännelse som argument. Det är ett kreativt samtal, eftersom Herren lovat att Den Helige Ande ska hjälpa till i sanningssökandet. Teologer, som är hyfsat orienterade, kan hitta repliker i samtidens samtal också från fornkyrkans och medeltidens lärda värld och alla fattar att det här samtalet är friskt och gott, alls inte konstigt eller något som ska avfärdas som grå teologi eller hala tungors halka.
Det är ett eftersinnande samtal.
Ingen kan numera uppträda som den som uppfann hjulet.
Det ger frågor och invändningar en viktig plats.
I Kyrkan frågas i tanke att det finns svar - och sakkunskap att fråga och lära sig av.
Det är väl som min folkskollärare sa: "Demokrati förutsätter kunskap."
Det var Kyrkans präster som såg till att folk kunde få lära sig läsa. Vi förstår varför. Om vi vill.
Folkdemokratins förutsättning är en utbyggd propagandaapparat.
Det brukar vara känsligt att nämna den tyske litteraturvetaren vid namn, men doktor Goebbels visste hur slipstenen skulle dras och hade gillat att leva i vår tid, där massan kan hanteras av sinnrikt uttänkt propaganda. Själva grejen är att massan aldrig får tillfälle att fundera över vem som styr tankemönstren. Effektiv propaganda fungerar så, att vi alla tror att vi tänkt ut saker och ting själva fast vi egentligen bara reagerar på stimuli. Plötsligt vet alla att det nu ska vara på ett annat sätt än det självklart var tidigare och den som tvekar kan endast ursäkta sig och säga sig vara "lite gammaldags" Alla springer inte 60 meter lika fort, det kan man förstå. Bara ingen ifrågasätter i stort - för då är det klippt.
Som i Bolmsös folkdemokrati.
Där beslutar sig några dådkraftiga för att köpa en Pride-flagga. Det kostar var en en eller två hundralappar, flaggan går nog på 800 spänn om flaggstången är lång, 600 om stången är kortare, men i Bolmsö är lång stång det som gäller (och flaggan blir inte så stor som man kunde tänka sig).
Nu har Blomsö aldrig någonsin varit platsen för en prideparad, men det var inte angelägenheten nu heller.
Eftersom Bruno Edgarsson uttalat sig i tidningen ska flaggan upp på den gemensamma flaggstången. Den är alltså gemensam för alla, men används nu av dem som tagit ledningen och makten för att på denna för alla gemensamma stång markera mot Edgarsson. Det är vad som sker.
Folkdemokrati utan allmän och hemlig omröstning utövas. Samtal? Nej. Markör? Ja.
Saken hamnar i Smålanningen - och budskapet går fram än en gång.
Det är så det går till - inte bara i Bolmsö även om de som hissade upp flaggan fördelaktigt skiljer sig från andra, eftersom de betalade flaggan själva och inte med utdebiterade medel. (Köpte stiftet flaggan? Eller fick stiftet den? Var den bara till låns?)
Det är förstås bara i en folkdemokrati man kan komma på tanken att hissa upp en flagga för att markera emot eller för att få tyst på den som tänker på annat vis utan att göra sig omaket att föra samtalet eller ta debatten.
http://www.smalanningen.se/article/prideflaggan-vajar-i-brunos-hemsocken/
I Bolmsö och för det gemensammas skull hade nog samtalet varit bättre, men gett mindre uppmärksamhet i Smålänningen, så att säga.
I folkdemokratin definieras folkfienderna. Det behöver man inte ha läst Ibsen för att fatta. Den europeiska samtidshistorien ger besked om den saken. Det skulle de kyrkokristna uppfatta som en allvarlig tankeställare, så att de med ansenlig kraft slår vakt om det kyrkliga samtalsklimatet, låter bli makt för att tysta och marginalisera och uppmuntrar den gensägelse som eventuellt kan lockas fram från de redan döda. 1930-talets ekumeniska socialetiker visste att också demokratin kan bli totalitär och ställde frågan hur Kyrkan umgås med det demokratiskt totalitära också.
Det korta svaret på den frågan är väl svaret på frågan hur man äter soppa ihop med centerpartister. Man tar sleven med långa skaftet.
Det är en viktig sanning som kan modifieras.
Det finns centerpartister man kan äta soppa med på alldeles normalt vis också. Men när Kyrkan äter soppa ihop med Makten och inte äter med den långa sleven, då går det illa.
Vad så om de högkyrkliga, vad ordet än betyder?
De högkyrkliga kan inte vara folkdemokrater.
Det borde inga kristna kunna vara.
söndag 29 maj 2016
Söndag - överraskande nog
I min tanke var det söndag i går. Vi skulle på söndagen, så var det tänkt, fara till Öland. Det ändrades till lördag, men i min sömndruckna tanke var Ölandsfärd detsamma som - söndag! Nåja. Det gjorde inte så mycket. NU är det söndag och jag är tillbaka på drabbningsposten. Det blir en tidig morgon, solen skiner, livet leker och...
Egentligen är jag nog rasande.
När samtalskultur blir hojtarkultur också i det kyrkliga, ska man väl inte förhålla sig stilla efter lagens bud utan närmast ha Simson till förebild eller i vart fall Johannes Döparen.
Det är förödande för ett samhälle när folk ska hojtas till tystnad. Brevskrivaren ni fick läsa i går var ett "vi" som inte tycker om mig som präst, men som bredde på och tyckte inte om mig - och det var fler som gjorde. Inte tyckte om, alltså. Vad ska man säga? "Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet inte" - men hur hamnade vi här? Från sak till person. Har jag månne träffat brevskrivaren? Jag tänker nog ändå inte hålla tyst om jag tänker efter.
Ser ni därtill inte att behandlingen i Moderaterna, ett parti jag aldrig röstat på heller, av två riksdagsmän är direkt skadligt för det politiska livet, för landet Sverige? Partiledaren höll för några år sedan före att stockholmare var smartare än lantisar. Behandlingen av Niklas Wykman från Kalmar, en lantis alltså, kan illustrera vad hon tänker och i samma mån illustrera hur fel hon uppenbarligen har. Hon är inte särskilt smart - om hon nu ens ska räknas till kategorin "stockholmare". Det finns frågor med bäring på moral där folk ska avvika från partilinjer. Det vet moderaternas ledning inte längre. Och de är nog inte ensamma.
Direkt skadligt, minns mina ord.
Just så här dödas varje profetisk hållning. Och just så här blir det när partier byggs uppifrån och Führern tänker för oss. De gamla folkrörelsepartierna med stupida och bredbukiga riksdagsmän var något annat, för dessa riksdagsmän stod i den lokala myllan. Därför kunde de inte vara så snabba med klackvändningen. De visste sin uppgift att bära något med sig till riksdagshuset och återkoppla riksdagsbeslut i det lokala. Torbjörn Fälldin vårdade det arvet och var fruktad med sina konkreta frågor när det gjordes föredragningar. Olof Palme fungerade alls inte så. Låg skiftet mellan det gamla och det nya här - det skulle jag behöva fråga Janne G Andersson och Stig-Björn Ljunggren om. (Obs! Namndroppande, jag solar mig i deras glans!)
Politikerföraktet är verkligt, men det är inte det värsta. Det värsta är att det är välmotiverat.
Nu sa Bruna Edgarsson vad han tänkte, när en journalist ringde. Många borde då ha anledning att resa sig i sina fulla längder och säga: "Man har rätt att ha fel." Så hade ett samtal kunnat börja. Så blev det inte.
Det blev till hojtande och till det där skådespelet, som alla genomskådar, men somliga ändå finner viktigt. Bruno fick besked att han skulle bort och sedan hette det att han valt att avsäga sig. Det må vara att det går så till i politiken, havliga lögner som ingen går på, men ska vi ha den kulturen i det kyrkliga?
Jesus sa: Sådant ska ert tal vara att det aldrig går att riktigt lita på att det är som ni säger.
Eller hur var det?
Jag blir alltmer en svuren fiende till partipolitiseringen i Svenska kyrkan.
Jag ser Kyrkan som grundläggande något annat än en partipolitisk arena för partipolitisk agenda. Kyrkan är Guds familj, där bland de döpta somliga får ta på sig att styra och ställa, men alla vet att detta ordnande inte är det viktigaste eller finaste. Vi söker varandras kallelser och fostrar fram människor att bli ansvariga subjekt. Den som är bäst till något, ska göra det. Inte ett system där grupperingar ska fördela rovet sinsemellan, försöka blockera somliga och sedan belåtna sitta och sköta - ja, vad då? Jag ser ju svaga insatser i flera styrelser. Men de tycks trivas, de som sitter där.
Svenska kyrkan är mycket rikare på resurser än vad som framgår kyrkopolitiskt, för att uttrycka sig försiktigt.
Vi har ett system för att ställa människor åt sidan, marginaliserar somliga i syfte att eliminera dem. Det är ett okristet system, ovärdigt de döptas gemenskap. Så markeras på inget sätt att vi är döpta syskon och skulle någon vilja tänka folkkyrkligt, blir det problem just här, eftersom folkkyrkan inte känner några styvbarn, som någon av de gamla biskoparna sa. Runestam eller kanske snarare Manfred Björkquist.
Det är Svenska kyrkans nederlag, när homofobstämpeln sätts på de medkristna. Det är antagligen sanningslöst och uppenbart sanslöst.
Hur kunde det bli så?
Därför att betydande delar av episkopatet kör Pridetemat så resolut, att det bara kan sluta så här.
Det är inte mycket till herdesinne, vet jag, för vid prästgården i Högby på Öland (snyft, snyft) fanns får och då var det viktigt att ha uppsikt också eller främst över de svaga.
Biskopar som inte sköter sin hjord - vad ska vi med sådana till? Nu vet prästerskapet att Modéus II inte tar en kula för någon av sina präster, när han inte gör det för stiftsfullmäktiges ordförande.
Det är klart att frågor skulle ställas till Modéus II om varför han inte kvickt klev fram och sa: "I Svenska kyrkan är det så vist att vi har rätt att ha fel och för samtal just därför. Den kyrkliga kulturen är en välgörande motkultur."
Det sa han inte.
Skulle Edgarsson avgå, frågades. Ett biskopssvar hade kunnat vara: "Det var det dummaste jag hört i dag" (om han inte hört något dummare, förstås). Vad sa Modéus II? Han sa att det var Centerpartiets sak att avgöra. "inte mitt ansvar"-repliken. Också en sådan replik får konsekvenser. I detta fall för Bruno Edgarsson men alltså lite mer än så.
Det var då för väl att jag så envetet och vänligt drev tesen att vi har rätt att ha fel och rätt att också svara fel.
Tänk om det inte varit söndag - vilken blogg jag då hade kunnat åstadkomma, rasande som jag är.
Det kanske kan hålla i sig, det där raseriet, till i morgon?
Egentligen är jag nog rasande.
När samtalskultur blir hojtarkultur också i det kyrkliga, ska man väl inte förhålla sig stilla efter lagens bud utan närmast ha Simson till förebild eller i vart fall Johannes Döparen.
Det är förödande för ett samhälle när folk ska hojtas till tystnad. Brevskrivaren ni fick läsa i går var ett "vi" som inte tycker om mig som präst, men som bredde på och tyckte inte om mig - och det var fler som gjorde. Inte tyckte om, alltså. Vad ska man säga? "Alla kan ju inte älska alla här i världen, i synnerhet inte" - men hur hamnade vi här? Från sak till person. Har jag månne träffat brevskrivaren? Jag tänker nog ändå inte hålla tyst om jag tänker efter.
Ser ni därtill inte att behandlingen i Moderaterna, ett parti jag aldrig röstat på heller, av två riksdagsmän är direkt skadligt för det politiska livet, för landet Sverige? Partiledaren höll för några år sedan före att stockholmare var smartare än lantisar. Behandlingen av Niklas Wykman från Kalmar, en lantis alltså, kan illustrera vad hon tänker och i samma mån illustrera hur fel hon uppenbarligen har. Hon är inte särskilt smart - om hon nu ens ska räknas till kategorin "stockholmare". Det finns frågor med bäring på moral där folk ska avvika från partilinjer. Det vet moderaternas ledning inte längre. Och de är nog inte ensamma.
Direkt skadligt, minns mina ord.
Just så här dödas varje profetisk hållning. Och just så här blir det när partier byggs uppifrån och Führern tänker för oss. De gamla folkrörelsepartierna med stupida och bredbukiga riksdagsmän var något annat, för dessa riksdagsmän stod i den lokala myllan. Därför kunde de inte vara så snabba med klackvändningen. De visste sin uppgift att bära något med sig till riksdagshuset och återkoppla riksdagsbeslut i det lokala. Torbjörn Fälldin vårdade det arvet och var fruktad med sina konkreta frågor när det gjordes föredragningar. Olof Palme fungerade alls inte så. Låg skiftet mellan det gamla och det nya här - det skulle jag behöva fråga Janne G Andersson och Stig-Björn Ljunggren om. (Obs! Namndroppande, jag solar mig i deras glans!)
Politikerföraktet är verkligt, men det är inte det värsta. Det värsta är att det är välmotiverat.
Nu sa Bruna Edgarsson vad han tänkte, när en journalist ringde. Många borde då ha anledning att resa sig i sina fulla längder och säga: "Man har rätt att ha fel." Så hade ett samtal kunnat börja. Så blev det inte.
Det blev till hojtande och till det där skådespelet, som alla genomskådar, men somliga ändå finner viktigt. Bruno fick besked att han skulle bort och sedan hette det att han valt att avsäga sig. Det må vara att det går så till i politiken, havliga lögner som ingen går på, men ska vi ha den kulturen i det kyrkliga?
Jesus sa: Sådant ska ert tal vara att det aldrig går att riktigt lita på att det är som ni säger.
Eller hur var det?
Jag blir alltmer en svuren fiende till partipolitiseringen i Svenska kyrkan.
Jag ser Kyrkan som grundläggande något annat än en partipolitisk arena för partipolitisk agenda. Kyrkan är Guds familj, där bland de döpta somliga får ta på sig att styra och ställa, men alla vet att detta ordnande inte är det viktigaste eller finaste. Vi söker varandras kallelser och fostrar fram människor att bli ansvariga subjekt. Den som är bäst till något, ska göra det. Inte ett system där grupperingar ska fördela rovet sinsemellan, försöka blockera somliga och sedan belåtna sitta och sköta - ja, vad då? Jag ser ju svaga insatser i flera styrelser. Men de tycks trivas, de som sitter där.
Svenska kyrkan är mycket rikare på resurser än vad som framgår kyrkopolitiskt, för att uttrycka sig försiktigt.
Vi har ett system för att ställa människor åt sidan, marginaliserar somliga i syfte att eliminera dem. Det är ett okristet system, ovärdigt de döptas gemenskap. Så markeras på inget sätt att vi är döpta syskon och skulle någon vilja tänka folkkyrkligt, blir det problem just här, eftersom folkkyrkan inte känner några styvbarn, som någon av de gamla biskoparna sa. Runestam eller kanske snarare Manfred Björkquist.
Det är Svenska kyrkans nederlag, när homofobstämpeln sätts på de medkristna. Det är antagligen sanningslöst och uppenbart sanslöst.
Hur kunde det bli så?
Därför att betydande delar av episkopatet kör Pridetemat så resolut, att det bara kan sluta så här.
Det är inte mycket till herdesinne, vet jag, för vid prästgården i Högby på Öland (snyft, snyft) fanns får och då var det viktigt att ha uppsikt också eller främst över de svaga.
Biskopar som inte sköter sin hjord - vad ska vi med sådana till? Nu vet prästerskapet att Modéus II inte tar en kula för någon av sina präster, när han inte gör det för stiftsfullmäktiges ordförande.
Det är klart att frågor skulle ställas till Modéus II om varför han inte kvickt klev fram och sa: "I Svenska kyrkan är det så vist att vi har rätt att ha fel och för samtal just därför. Den kyrkliga kulturen är en välgörande motkultur."
Det sa han inte.
Skulle Edgarsson avgå, frågades. Ett biskopssvar hade kunnat vara: "Det var det dummaste jag hört i dag" (om han inte hört något dummare, förstås). Vad sa Modéus II? Han sa att det var Centerpartiets sak att avgöra. "inte mitt ansvar"-repliken. Också en sådan replik får konsekvenser. I detta fall för Bruno Edgarsson men alltså lite mer än så.
Det var då för väl att jag så envetet och vänligt drev tesen att vi har rätt att ha fel och rätt att också svara fel.
Tänk om det inte varit söndag - vilken blogg jag då hade kunnat åstadkomma, rasande som jag är.
Det kanske kan hålla i sig, det där raseriet, till i morgon?
lördag 28 maj 2016
En liberal kyrka
Jag läser och deprimeras å torsdagar på grund av den kyrkliga tidning som då levereras. Ni vet hur det känns, antar jag. Nu saxades också från det s k nätet. Men det är väl konstigt. Saxa från nätet - då går det väl sönder? Sitter redaktionen och lagar nät under veckan? Jag ser en bild av fiskrens och fiskfjäll och det känns lite fel. Är det mitt fel eller fel på själva metaforen?
Jag läste den från nätet saxade Christer Hugo.
Hans tankevärld - vilken av världarna det än är för tillfället - brukar fascinera. Så också nu. Han finner det underligt att se reaktionerna från dem han inte riktigt kan klassificera - "mera konservativa" eller "traditionalister" eller "vilken beteckning man nu vill välja". Vad är det underliga? "Det är som om man först nu upptäckt att Svenska kyrkan är en liberal kyrka."
Här radar felen upp sig, Christer Hugo levererar.
"Först nu upptäckt"
Upptäckten går långt tillbaka och polemiken mot komminister Ignell kan läsas eller docent Bengt Lidforss skoningslösa uppgörelser med sin tids liberalteologer om man nu inte vill ta fram sina inbundna ex av Kristendomen och vår tid, KVT.
Sedan kom en sådan som f Gunnar och hans generationskamrater, om man med generation tänker sig ett spann om 15 år. GA Danell har berättat om hur praktarläraren Bohlin nog insåg att så mycket handfast hade de blivande prästerna med sig. De fick välgångsönskningar och förhoppningar på vägen. Så var det med liberalteologin och föga var intellektuellt genomarbetat, som Tor Andrae visar i sin bok om Nathan Söderblom. Söderbloms generation hade jobbat med de svåra frågorna och kommit fram till en lösning där allt övernaturligt uteslöts. Det var ett budskap nästa generation självklart men tanklöst tog över. 1930-talets teologer insåg att detta inte riktigt höll. Det hade ju inte dragit särskilt mycket folk till kyrkorna heller. Fader Gunnar hade ett annat program. Så liberalteologins tillkortakommanden är sedan länge kända. Det egendomliga är att detta spöke fortfarande kan gå runt i de västerländska kyrkorna. Det är ju ett program som inte kan bygga församling! Och det låtsas ingen liberalteolog om... Det räcker med att få kulturell uppmärksamhet, om man nu får det.
Svenska kyrkan en "liberal kyrka"?
Söderblom försåg Harnacks bok med förord när den kom på svenska, Kristendomens väsen, och KG Hammar skrev förord till Marcus J. Borg.
Historien utspelar sig först som tragedi och sedan som komedi, menade Marx i anslutning till Hegel. Men förändrar vad som sker i ärkebiskopshuset i Uppsala eller i ärkebiskopsboningen emeritus i Lund (kan det heta så eller ska det kallas emeritaget?) egentligen något i Svenska kyrkan. Bibeln finns kvar och bekännelsen är invariata.
Det finns grundströmningar i Svenska kyrkan som för somliga av oss är självklara och kanske för dem som kommer från andra kyrkor och samfund fördolda. "Tacit knowledge" är en viktig kunskap, en omständighet som jag anförtror mina engelska pelargoner.
En kyrka blir inte liberal bara därför att ett gäng liberalteologer klättrar sig upp.
Jag medger att mångas tystnad skulle kunna skapa det intrycket. Och då blir problemet att deras strategi tömmer kyrkor på folk. Rodney Stark, min husprofet, igen, har visat på problemet. "Called to account", muttrar jag till mina engelska pelargoner apropå dem som har ledningen och makten.
Jag läser Maria Eckerdals avhandling och funderar över Yngve Brilioth och hans insatser men också över hans begränsningar. Vi är alla begränsade av vår tid och utmanas att som titaner (jag är lundensare) bryta oss ut ur den. En del av den gamla liberalteologins axiom håller inte, bibelkritiken präglades av 1820-30-tal och det tycks sitta i. Det hade kunnat vara mycket mer spännande teologiskt sett också tio år innan jag föddes om paradigmen fått brytas mot varandra. Där sumpades en del som blev sådant vi som då var ofödda fick leva med eller under. Verkar jag vara på riktigt dåligt humör denna söndag?
Så till den fördummande etiketteringen. "Konservativ".
Jag är inte lojal, försvarare av den bestående lagliga ordningen (av franskans loi, lag), och jag är inte konservativ, så att jag vill bevara den ordning som nu är.
Jag vill en radikal förnyelse i ordets egentliga mening. Ad fontes löd ropet och det är det radikala ropet att Kyrkan ska till sina källor och söka sin rötter (radix). Sån är jag. Lika radikal som alltid och inte frasradikal som så många andra. Det står jag för.
Konservativa är alla de som vill bevara den nuvarande ordningen, de som är moderna människor av idag - och bara det.
Jag är annorlunda.
Jag tänker tillsammans med moderna människor tiderna igenom och framstår därmed som omodern, men det beror på att dagens datum inte är mitt bäst-före-datum. Det är där vi skiljer oss åt, modernisterna och jag. Ingen stor sak i det. Leva och låta dö är en hållning jag lärt mig av James Bond (eller var det egentligen Ian Fleming?)
Så vad gör jag nu?
Jag läser Rodney Stark och ser hans analys av det koncept Svenska kyrkan satsar på. Det är förlorat. Folk vill inte ha det och inte betala för det. Det säger inte jag. Det påstår Rodney Stark. Vill ni påstå att Rodney Stark narras?
Vad gör jag då?
Jag tänker vidare och för att motsvara alla förväntningar kompletterar jag med dagens homofoba inslag. Det är tänkvärt hur en medarbetare på ett bussbolag får vika ner sig och nedlåtande kalla sig själv "lite gammaldags". I kulturrevolutioner blir det aldrig nog med självangivelser och självkritik.
Bergkvarabuss ska vi nog vara emot. Silverstrands Buss och Thomasbuss är vi för. Öland, ni vet!
Det homofoba? Vad det än ska uppfattas som, håll i er. Här är det:
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/busschaufforer-vagrar-kora-med-prideflaggor
Ni kan få ett uttryck för motståndet mot homofobi också. Det kom i går med posten.
Gud sänder tröst innan prövning. Min vän tidningsmakaren skickade en maning innan posten kom, för den kom sent i går: "Underskatta aldrig läsarnas vegetativa tillstånd."
För homofober och andra: Är verkligen Improperierna olämplig läsning? Det tror jag inte. De handlar om oss, hela bunten.
Jag läste den från nätet saxade Christer Hugo.
Hans tankevärld - vilken av världarna det än är för tillfället - brukar fascinera. Så också nu. Han finner det underligt att se reaktionerna från dem han inte riktigt kan klassificera - "mera konservativa" eller "traditionalister" eller "vilken beteckning man nu vill välja". Vad är det underliga? "Det är som om man först nu upptäckt att Svenska kyrkan är en liberal kyrka."
Här radar felen upp sig, Christer Hugo levererar.
"Först nu upptäckt"
Upptäckten går långt tillbaka och polemiken mot komminister Ignell kan läsas eller docent Bengt Lidforss skoningslösa uppgörelser med sin tids liberalteologer om man nu inte vill ta fram sina inbundna ex av Kristendomen och vår tid, KVT.
Sedan kom en sådan som f Gunnar och hans generationskamrater, om man med generation tänker sig ett spann om 15 år. GA Danell har berättat om hur praktarläraren Bohlin nog insåg att så mycket handfast hade de blivande prästerna med sig. De fick välgångsönskningar och förhoppningar på vägen. Så var det med liberalteologin och föga var intellektuellt genomarbetat, som Tor Andrae visar i sin bok om Nathan Söderblom. Söderbloms generation hade jobbat med de svåra frågorna och kommit fram till en lösning där allt övernaturligt uteslöts. Det var ett budskap nästa generation självklart men tanklöst tog över. 1930-talets teologer insåg att detta inte riktigt höll. Det hade ju inte dragit särskilt mycket folk till kyrkorna heller. Fader Gunnar hade ett annat program. Så liberalteologins tillkortakommanden är sedan länge kända. Det egendomliga är att detta spöke fortfarande kan gå runt i de västerländska kyrkorna. Det är ju ett program som inte kan bygga församling! Och det låtsas ingen liberalteolog om... Det räcker med att få kulturell uppmärksamhet, om man nu får det.
Svenska kyrkan en "liberal kyrka"?
Söderblom försåg Harnacks bok med förord när den kom på svenska, Kristendomens väsen, och KG Hammar skrev förord till Marcus J. Borg.
Historien utspelar sig först som tragedi och sedan som komedi, menade Marx i anslutning till Hegel. Men förändrar vad som sker i ärkebiskopshuset i Uppsala eller i ärkebiskopsboningen emeritus i Lund (kan det heta så eller ska det kallas emeritaget?) egentligen något i Svenska kyrkan. Bibeln finns kvar och bekännelsen är invariata.
Det finns grundströmningar i Svenska kyrkan som för somliga av oss är självklara och kanske för dem som kommer från andra kyrkor och samfund fördolda. "Tacit knowledge" är en viktig kunskap, en omständighet som jag anförtror mina engelska pelargoner.
En kyrka blir inte liberal bara därför att ett gäng liberalteologer klättrar sig upp.
Jag medger att mångas tystnad skulle kunna skapa det intrycket. Och då blir problemet att deras strategi tömmer kyrkor på folk. Rodney Stark, min husprofet, igen, har visat på problemet. "Called to account", muttrar jag till mina engelska pelargoner apropå dem som har ledningen och makten.
Jag läser Maria Eckerdals avhandling och funderar över Yngve Brilioth och hans insatser men också över hans begränsningar. Vi är alla begränsade av vår tid och utmanas att som titaner (jag är lundensare) bryta oss ut ur den. En del av den gamla liberalteologins axiom håller inte, bibelkritiken präglades av 1820-30-tal och det tycks sitta i. Det hade kunnat vara mycket mer spännande teologiskt sett också tio år innan jag föddes om paradigmen fått brytas mot varandra. Där sumpades en del som blev sådant vi som då var ofödda fick leva med eller under. Verkar jag vara på riktigt dåligt humör denna söndag?
Så till den fördummande etiketteringen. "Konservativ".
Jag är inte lojal, försvarare av den bestående lagliga ordningen (av franskans loi, lag), och jag är inte konservativ, så att jag vill bevara den ordning som nu är.
Jag vill en radikal förnyelse i ordets egentliga mening. Ad fontes löd ropet och det är det radikala ropet att Kyrkan ska till sina källor och söka sin rötter (radix). Sån är jag. Lika radikal som alltid och inte frasradikal som så många andra. Det står jag för.
Konservativa är alla de som vill bevara den nuvarande ordningen, de som är moderna människor av idag - och bara det.
Jag är annorlunda.
Jag tänker tillsammans med moderna människor tiderna igenom och framstår därmed som omodern, men det beror på att dagens datum inte är mitt bäst-före-datum. Det är där vi skiljer oss åt, modernisterna och jag. Ingen stor sak i det. Leva och låta dö är en hållning jag lärt mig av James Bond (eller var det egentligen Ian Fleming?)
Så vad gör jag nu?
Jag läser Rodney Stark och ser hans analys av det koncept Svenska kyrkan satsar på. Det är förlorat. Folk vill inte ha det och inte betala för det. Det säger inte jag. Det påstår Rodney Stark. Vill ni påstå att Rodney Stark narras?
Vad gör jag då?
Jag tänker vidare och för att motsvara alla förväntningar kompletterar jag med dagens homofoba inslag. Det är tänkvärt hur en medarbetare på ett bussbolag får vika ner sig och nedlåtande kalla sig själv "lite gammaldags". I kulturrevolutioner blir det aldrig nog med självangivelser och självkritik.
Bergkvarabuss ska vi nog vara emot. Silverstrands Buss och Thomasbuss är vi för. Öland, ni vet!
Det homofoba? Vad det än ska uppfattas som, håll i er. Här är det:
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/busschaufforer-vagrar-kora-med-prideflaggor
Ni kan få ett uttryck för motståndet mot homofobi också. Det kom i går med posten.
Gud sänder tröst innan prövning. Min vän tidningsmakaren skickade en maning innan posten kom, för den kom sent i går: "Underskatta aldrig läsarnas vegetativa tillstånd."
För homofober och andra: Är verkligen Improperierna olämplig läsning? Det tror jag inte. De handlar om oss, hela bunten.
fredag 27 maj 2016
Sodomidiotism
Är inte ordet "sodomidiotism" ett uttryck som borde lanseras?
Det var idiotiskt i Sodom också. Det blir så med inre nödvändighet, för synden är dum och gör oss dumma. Vi springer innanför kritcirkeln som andra hönor, om nu hönor gör så. Fast det tänkte sig Brecht. Kanske frågan borde underställas genusvetenskapen?
Den lilla notisen i Svenska Dagbladet i går fick mig att fundera.
Där återfinns ett citat från Bruno Edgarsson: "Jag tycker det ska vara man och kvinna och jag kan inte förlika mig med hbtq".
Storstilat, mitt på sidan och därmed väl synligt.
Hur sodomidiotiskt är det inte att lägga ut ett sådant citat för hos de flesta av tidningens läsare kommer uttalandet inte att väcka någon större indignation. Man kan väl tycka att det ska vara man och kvinna. Är det 98% som praktiserar den hållningen? Och detta är den norm som de kritiska vill ifrågasätta på sitt färgglada sätt. Normkritik betyder ju kritik mot normen, det normala, i syfte att etablera något annat som fullt normalt. Det är inget att säga om, bara veta hur det tänks och förstå det.
Hur sodomidiotiska blir så inte slagorden?
"All kärlek är bra kärlek", heter det. Ska svensk lagstiftning ändras nu, för det finns faktiskt somlig kärlek som är straffbelagd och som alls inte uppfattas som bra.
Ska somliga teman bort från skriftetalen, egenkärlek ska inte särskilt bekännas som en synd?
Hur är det med kärleken till pengar, något som aposteln fått om bakfoten det också?
Ska det nu sodomidiotiskt dribblas med orden? Allt som kallas kärlek är inte bra kärlek? Bara äkta kärlek? Men säg då det: "All äkta kärlek är bra kärlek". Men hur vet vi att kärleken har äkthetsstämpel? Finns den rena kärleken, den som inte också innefattar själviskhet, till exempel? Hur är det med eros och agape?
Det sodomidiotiska i Växjö stift har jag anledning fundera över.
Modéus II kommenterade Edgarssons uttalande i Smålandsposten 26 maj och fick till det:
"Vad han sa är djupt problematiskt. Det skadar framförallt de människorna som hamnar i skottgluggen och det är de som drabbas som bör vara i fokus. Vår enda väg framåt är att vara tydliga och jag vill förtydliga att hans uttalande inte är en majoritetsuppfattning."
Detta vet noga taget inte Modéus II, men ponera att han har rätt - vad har för en kyrkokristen majoritetsförhållanden med utsagor att göra? Är folkets röst egentligen Guds röst?
På söndag kommer inte en majoritet av svenskarna att gå i kyrkan. Vilken slutsats ska dras av detta faktum?
Men vad, exakt vad, i det Edgarsson sa är "djupt problematiskt", det skulle man vilja veta. Vad han sa - inte vad folk konstruerade att han sagt. Är det "djupt problematiskt" att tycka att det ska vara man och kvinna? Vilka kan definieras som de som hamnat i skottgluggen när Bruno Edgarsson säger vad han anser? Skulle detta förhållande i ett öppet demokratiskt samhälle vara allt annat än något som kan beskrivas med skottgluggsmetaforik?
Hade Modéus II frågat mig till råds, hade jag sagt honom att i görligaste mån ställa sig utanför centerpartiets problemhärva och inte låta den bli stiftets. Allt annat ter sig som sodomidiotiskt för en biskop. Ungefär lika idiotiskt som att ta ner sig egen identitetsflagga från flaggstången och skicka upp en annan identitespolitisk flagga i topp utan att ha funderat igenom hur detta skulle kunna komma att tolkas. Har stiftet köpt Prideflaggan eller bara haft den till låns? Jag kom inte på att jag skulle ha frågat. Men den vajade vackert framför det hus där biskopen bor och där domkapitlet sammanträder.
Flaggsymbolik är allvarliga ting. Minns hur det var på S:t Sigfrids folkhögskola, när eleven från ett afrikanskt land kom och skulle hälsas med landets flagga. Rektorn, farbror Sven, var så omtänksam. Eleven rusade fram och fick ner flaggan från stången och stampade på den. Det var fiendeflaggan, flaggan för den regim han flytt från. Den som i späd ålder hört farbror Sven berätta om denna incident, glömmer det inte. Någonstans skriver Rauschning om hur partiflaggor plötsligt vajade över offentliga byggnader i Danzig. Det är samma mönster.
Till det sodomidiotiska kanske jag ska räkna hur Prideparaden i Älmhult nästa månad ska avslutas - med att de som vill kastar färg på varandra.
Det är fritidsgårdens besökare som tagit initiativ till paraden, läser jag.
Dessa har nu packat färg i små påsar att kasta.
Stiftsstyrelsens vice ordförande Anton Härder har gett 50 000:- av kommunens penningar till evenemanget, ty han är Kulturnämndens ordförande. Artisten Carlsson sjunger upp det mesta av beloppet. Och så kastas färg. Hur seriöst är detta? All färgkastning är bra färgsättning om inte annat - eller? Arrangörerna av Pride säger att färgkastning är kul. Ska Modéus II ansluta för att stå upp för någon slags värdegrund, för det kuliga och det färgglada? Eller är det kyrkoherden Curt-Magnus Hedin som ska färgsättas? Detta kan bara bli intressant.
Pride i Karlskrona har råkat ut för att privata entreprenörer ringt runt och försökt få sponsring och samlat in pengar till förmån för evenemanget. Haken var att de inte representerar Karlskrona Pride. En stor del, sägs det, av sponsringen kommer på så vis inte föreningen till godo och då måste tyvärr en del arrangemang dras ner på.
Won Hjärtats arrangemang med Therese Won Sjöberg har ställts in. En berörande föreläsning av "adopterad homosexuell prästdotter" gick deltagarna miste om. Men Svenska kyrkan ställer upp liksom Karlskrona kommun och kunde kanske förstärkt sponsringen i det läge som uppkommit? Jag tillstår att jag är imponerad av fiffigheten hos de privata entreprenörerna när de skaffar sig pengar Det blir pengar när man frågar om sponsorskap, för det kan bli negativt för det företag eller den organisation som säger nej. "Här är kontonumret - kan ni betala redan denna vecka?"
I Karlskrona går Svenska kyrkan i tåget efter Öppna moderater Sydost, de som ordnat "paneldiskussioner och privata historier om polyamori, swingerskulturen och öppna relationer." Kontraktsprosten Garpenfors kan lära sig något nytt? Kanske privat?
Fokus är alldeles tydligt.
Måhända någon kan stoppa strutsfjädrar i rumpan och löpa runt å stan i pridetåget och kräva folks respekt för sin egenart? Vad mer kunde vi inte fått se och höra, om inte de privata entreprenörerna lagt beslag på sponsorpengarna... Såvitt jag kan se engagerar sig Kustbevakningen, men Marinen är inte anmäld för att ställa upp med flottister. Nå, kristdemokrater i tåget går väl inte av för hackor.
Alldeles bortsett min småländska nyfikenhet: Finns det någon redovisning av vad allt pridande kostar och hur mycket som finansieras med offentliga medel? Follow the money!
Mitt problem är, att när Lot varnade sina svärsöner för att staden skulle ödeläggas, trodde dom att han skämtade. Det gjorde han inte, skulle det visa sig. Den insikten motiverar kritisk uppmärksamhet för att se och förstå sodomidiotismen i alla tider, det som är själva oviljan att se och förstå. Guds hållning var en annan. Ja, ni vet ju. "Jag går ner och ser om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden."
Någon skämtan med de homosexuella minns jag dock från min ungdom. Kamraterna kallades Fabeten och Ysen. När jag fattade att det var ett homoskämt, kallade jag grabbarna konsekvent vid förnamn.
Nu lämnar jag allt sodomidiotiskt för att umgås med mina två nyinköpta engelska pelargoner. Jag köpte dem i går på ICA Grytan i Moheda, som har blomstermarknad i dagarna, för att få tillfälle att öva språket.
Jag talar med dem och de tycks mig lystra och signalera gillande: "The greatest menace to freedom is an inert people", sa jag, men tänkte att jag kanske, för att blommorna inte missmodigt skulle börja sloka, borde ange botemedlet också: "More speech, not enforced silence".
Vem sa det?
Louis Brandeis.
Sa han det för att trösta Bruno Edgarsson, tror ni? Kunde varit så.
Mina engelska pelargoner såg nöjda ut, tyckte jag mig se.
Det var idiotiskt i Sodom också. Det blir så med inre nödvändighet, för synden är dum och gör oss dumma. Vi springer innanför kritcirkeln som andra hönor, om nu hönor gör så. Fast det tänkte sig Brecht. Kanske frågan borde underställas genusvetenskapen?
Den lilla notisen i Svenska Dagbladet i går fick mig att fundera.
Där återfinns ett citat från Bruno Edgarsson: "Jag tycker det ska vara man och kvinna och jag kan inte förlika mig med hbtq".
Storstilat, mitt på sidan och därmed väl synligt.
Hur sodomidiotiskt är det inte att lägga ut ett sådant citat för hos de flesta av tidningens läsare kommer uttalandet inte att väcka någon större indignation. Man kan väl tycka att det ska vara man och kvinna. Är det 98% som praktiserar den hållningen? Och detta är den norm som de kritiska vill ifrågasätta på sitt färgglada sätt. Normkritik betyder ju kritik mot normen, det normala, i syfte att etablera något annat som fullt normalt. Det är inget att säga om, bara veta hur det tänks och förstå det.
Hur sodomidiotiska blir så inte slagorden?
"All kärlek är bra kärlek", heter det. Ska svensk lagstiftning ändras nu, för det finns faktiskt somlig kärlek som är straffbelagd och som alls inte uppfattas som bra.
Ska somliga teman bort från skriftetalen, egenkärlek ska inte särskilt bekännas som en synd?
Hur är det med kärleken till pengar, något som aposteln fått om bakfoten det också?
Ska det nu sodomidiotiskt dribblas med orden? Allt som kallas kärlek är inte bra kärlek? Bara äkta kärlek? Men säg då det: "All äkta kärlek är bra kärlek". Men hur vet vi att kärleken har äkthetsstämpel? Finns den rena kärleken, den som inte också innefattar själviskhet, till exempel? Hur är det med eros och agape?
Det sodomidiotiska i Växjö stift har jag anledning fundera över.
Modéus II kommenterade Edgarssons uttalande i Smålandsposten 26 maj och fick till det:
"Vad han sa är djupt problematiskt. Det skadar framförallt de människorna som hamnar i skottgluggen och det är de som drabbas som bör vara i fokus. Vår enda väg framåt är att vara tydliga och jag vill förtydliga att hans uttalande inte är en majoritetsuppfattning."
Detta vet noga taget inte Modéus II, men ponera att han har rätt - vad har för en kyrkokristen majoritetsförhållanden med utsagor att göra? Är folkets röst egentligen Guds röst?
På söndag kommer inte en majoritet av svenskarna att gå i kyrkan. Vilken slutsats ska dras av detta faktum?
Men vad, exakt vad, i det Edgarsson sa är "djupt problematiskt", det skulle man vilja veta. Vad han sa - inte vad folk konstruerade att han sagt. Är det "djupt problematiskt" att tycka att det ska vara man och kvinna? Vilka kan definieras som de som hamnat i skottgluggen när Bruno Edgarsson säger vad han anser? Skulle detta förhållande i ett öppet demokratiskt samhälle vara allt annat än något som kan beskrivas med skottgluggsmetaforik?
Hade Modéus II frågat mig till råds, hade jag sagt honom att i görligaste mån ställa sig utanför centerpartiets problemhärva och inte låta den bli stiftets. Allt annat ter sig som sodomidiotiskt för en biskop. Ungefär lika idiotiskt som att ta ner sig egen identitetsflagga från flaggstången och skicka upp en annan identitespolitisk flagga i topp utan att ha funderat igenom hur detta skulle kunna komma att tolkas. Har stiftet köpt Prideflaggan eller bara haft den till låns? Jag kom inte på att jag skulle ha frågat. Men den vajade vackert framför det hus där biskopen bor och där domkapitlet sammanträder.
Flaggsymbolik är allvarliga ting. Minns hur det var på S:t Sigfrids folkhögskola, när eleven från ett afrikanskt land kom och skulle hälsas med landets flagga. Rektorn, farbror Sven, var så omtänksam. Eleven rusade fram och fick ner flaggan från stången och stampade på den. Det var fiendeflaggan, flaggan för den regim han flytt från. Den som i späd ålder hört farbror Sven berätta om denna incident, glömmer det inte. Någonstans skriver Rauschning om hur partiflaggor plötsligt vajade över offentliga byggnader i Danzig. Det är samma mönster.
Till det sodomidiotiska kanske jag ska räkna hur Prideparaden i Älmhult nästa månad ska avslutas - med att de som vill kastar färg på varandra.
Det är fritidsgårdens besökare som tagit initiativ till paraden, läser jag.
Dessa har nu packat färg i små påsar att kasta.
Stiftsstyrelsens vice ordförande Anton Härder har gett 50 000:- av kommunens penningar till evenemanget, ty han är Kulturnämndens ordförande. Artisten Carlsson sjunger upp det mesta av beloppet. Och så kastas färg. Hur seriöst är detta? All färgkastning är bra färgsättning om inte annat - eller? Arrangörerna av Pride säger att färgkastning är kul. Ska Modéus II ansluta för att stå upp för någon slags värdegrund, för det kuliga och det färgglada? Eller är det kyrkoherden Curt-Magnus Hedin som ska färgsättas? Detta kan bara bli intressant.
Pride i Karlskrona har råkat ut för att privata entreprenörer ringt runt och försökt få sponsring och samlat in pengar till förmån för evenemanget. Haken var att de inte representerar Karlskrona Pride. En stor del, sägs det, av sponsringen kommer på så vis inte föreningen till godo och då måste tyvärr en del arrangemang dras ner på.
Won Hjärtats arrangemang med Therese Won Sjöberg har ställts in. En berörande föreläsning av "adopterad homosexuell prästdotter" gick deltagarna miste om. Men Svenska kyrkan ställer upp liksom Karlskrona kommun och kunde kanske förstärkt sponsringen i det läge som uppkommit? Jag tillstår att jag är imponerad av fiffigheten hos de privata entreprenörerna när de skaffar sig pengar Det blir pengar när man frågar om sponsorskap, för det kan bli negativt för det företag eller den organisation som säger nej. "Här är kontonumret - kan ni betala redan denna vecka?"
I Karlskrona går Svenska kyrkan i tåget efter Öppna moderater Sydost, de som ordnat "paneldiskussioner och privata historier om polyamori, swingerskulturen och öppna relationer." Kontraktsprosten Garpenfors kan lära sig något nytt? Kanske privat?
Fokus är alldeles tydligt.
Måhända någon kan stoppa strutsfjädrar i rumpan och löpa runt å stan i pridetåget och kräva folks respekt för sin egenart? Vad mer kunde vi inte fått se och höra, om inte de privata entreprenörerna lagt beslag på sponsorpengarna... Såvitt jag kan se engagerar sig Kustbevakningen, men Marinen är inte anmäld för att ställa upp med flottister. Nå, kristdemokrater i tåget går väl inte av för hackor.
Alldeles bortsett min småländska nyfikenhet: Finns det någon redovisning av vad allt pridande kostar och hur mycket som finansieras med offentliga medel? Follow the money!
Mitt problem är, att när Lot varnade sina svärsöner för att staden skulle ödeläggas, trodde dom att han skämtade. Det gjorde han inte, skulle det visa sig. Den insikten motiverar kritisk uppmärksamhet för att se och förstå sodomidiotismen i alla tider, det som är själva oviljan att se och förstå. Guds hållning var en annan. Ja, ni vet ju. "Jag går ner och ser om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden."
Någon skämtan med de homosexuella minns jag dock från min ungdom. Kamraterna kallades Fabeten och Ysen. När jag fattade att det var ett homoskämt, kallade jag grabbarna konsekvent vid förnamn.
Nu lämnar jag allt sodomidiotiskt för att umgås med mina två nyinköpta engelska pelargoner. Jag köpte dem i går på ICA Grytan i Moheda, som har blomstermarknad i dagarna, för att få tillfälle att öva språket.
Jag talar med dem och de tycks mig lystra och signalera gillande: "The greatest menace to freedom is an inert people", sa jag, men tänkte att jag kanske, för att blommorna inte missmodigt skulle börja sloka, borde ange botemedlet också: "More speech, not enforced silence".
Vem sa det?
Louis Brandeis.
Sa han det för att trösta Bruno Edgarsson, tror ni? Kunde varit så.
Mina engelska pelargoner såg nöjda ut, tyckte jag mig se.
torsdag 26 maj 2016
Vad nytt i stiftet?
Det var Stiftsfullmäktige i går.
I förväg hade jag undrat vad de rättfärdiga skulle säga om Den Orättfärdige Bruno. Besked lämnades. Partipurgatorium, tänkte jag. Men en äldre prästman hade kollat i matrikeln och bedömde att i regionen var nog alla präster med få undantag sådana som tänkte som Bruno, men kanske inte sa det.
I går eftermiddag fick Bruno understöd i det lokalt kyrkliga.
http://www.smalanningen.se/article/tv-bruno-edgarsson-har-folkets-stod/
Glöm inte att kolla tv-inslaget. Här hör ni en kompetent yrkesman tala väl. Han heter Sven-Åke Strömgren, vilket ni kan minnas som behöver bygghjälp. Heja, heja!
Vad hände sedan på stiftsfullmäktige?
Centerns Stig-Göran Fransson påstod att det kommit in en skrivelse till stiftskansliet "i går". Det ifrågasatte jag. Någon precisering till svar fick jag inte. Det fanns tydligen ett icke underskrivet mail. Det måste ha kommit in efter stängningsdags på kansliet. Så enkelt kan saker och ting inte hanteras. Frimodig kyrka tyckte i vart fall inte det och då får saken avgöras antingen vid nästa fullmäktige i november eller på ett extra inkallat stiftsfullmäktige, som Centern i detta läge ville ha. Kostar ett sådant möte 100 000:- lågt räknat? Eller 150 000?
Så blir det inte. Bruno är vald ordförande i Stiftsfullmäktige till dess fullmäktige beviljat hans avgång. Det har alltså inte skett. Frimodig kyrka ska ha hedern av att vara den grupp som kastade grus i maskineriet. Vi spelar inte med i elakt spel.
Hade vi vetat att inte heller gruppledare Fransson vill gå med i Prideparader, hade det kanske också blivit en poäng.
http://www.smalanningen.se/article/edgarsson-uppmanades-att-avga/
Men det visste vi inte då. Hur någon kan vilja rösta på Centern, det fattar jag inte. Inte efter detta. I november är det 10 månader kvar till kyrkovalet!
Frimodig kyrka gjorde också ett uttalande, som bemöttes med aktningsvärd och närmast öronbedövande tystnad.
Kan det vara av intresse, så håll till godo.
Frimodig kyrka får agera opposition.
Hur var det med bestämmelser för identitetsflaggning på Östrabo, biskopssätet? Det finns, medgav biskopen, inga bestämmelser för identitetspolitisk flaggning på Östrabo och det vore av värde om det klargjordes hur det ska vara. Frågan vad det betyder att ta ner sin egen flagga för att hissa en annan identitetsflagga, borde utredas.
Poäng till Frimodig kyrka, tyckte jag.
Jag frågade aldrig varför Prideflaggan fanns bland bilderna som prydde presentationen av verksamhetsberättelsen, med det gjorde den. Signalpolitik eller en ny bärande del i den kristna bekännelsen till den dogmatiska satsen att "all kärlek är bra kärlek" -?
Stiftsstyrelsens vice ordförande blev upprörd när jag frågade om hans uttalanden, som kommunikatören tydligen gett honom kritik för också. Han menade sig vara felaktigt återgiven av mig eftersom han aldrig sagt att Växjö stift var ett efterblivet stift utan bara "gammelkyrkligt och konservativt". Att åhöraren då hör "efterblivet" är en grundläggande kommunikationsfråga, sa Mattias Fjellander i en paus. När Fjellander fått tänka ett tag till påminde han om Växjö domkapitels tanke om uttalanden som skulle kunna komma att uppfattas som... Roligt det också. Frimodigheten sitter i!
På frågan om rekryteringsläget fick vi inga siffror, så hur attraktivt det är att bli präst i de efterliblivnas stift, det som är "gammelkyrkligt och konservativt" fick inget vettigt svar, men saker och ting kunde förändras, sa vice ordföranden, som höll fram att alla måste vara välkomna. Jag tackade inte på kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*s vägnar - men nog våras det alltid. Nu gick inte förändringar alltid så fort, sa herr vice ordföranden. Det höll jag med om. Men de kunde gå fort. Så att herr vice ordföranden bad om ursäkt för sitt tal och avgick, t ex.
Nu kom sig vice ordföranden efter ett tag, och begärde ordet för att föreslå att studiedagen som fullmäktige ska ha i mars 2017 kunde bli en utbildningsdag om hbtq. Kul. Modéus II sliter med att ta fram framtidsfrågor och ta höjd för framtiden, som det heter på kansliet. Luther är högaktuell, men prioriteringen blir mer progressiv än så. HBTQ - och kanske A och I också? Kunde vi få in ett arbetspass på temat "HBTQ i Wittenberg år 1517"? Frågor om kyrkliga satsningar får då anstå till 2018. HBTQ får inte försummas när det nu visat sig hur aktuellt detta tema är.
Men vad avses med utbildning - finns det ett utbildningsmål och en fråga om måluppfyllelse med utbildningen och handlar detta mål om något annat än det som på 1960-talet av Göran Palm kallades "indoktrinering"? Jag har gått en sådan utbildning. Jag bloggade om den och föreläsaren blev arg. Så kan det gå.
Det blev överskott i kassan, vilket betyder att en del av det som skulle ha gjorts i stiftet under 2015 inte blev gjort. Problem? Det sades bero på att det varit vakanser. Någon ledamot från en annan gruppering, som jag känner rätt väl, talade om saken vid lunch och menade, att ett samband mellan antalet anställda och utförda arbetsuppgifter inte är säkerställt. Det kan, antydde han, bli mer gjort med färre anställda. Jag bara lyssnade. Kan han månne ha rätt?
När det som kallades "teknaliteterna" klarats av, for vi hem.
När vi for dit, var Bruno Edgarsson Stiftsfullmäktiges valde ordförande och det är han fortfarande. Utrensning med förhinder. Så egentligen är inget nytt i stiftet. Och verksamhetsberättelsen avslöjade att plus i ekonomin och en del minus i verksamheten. Personalsjälavården kostar dock mer än budget. Ingen frågade om det. Men det finns kyrkliga lägen där sjukdom ska uppfattas vara friskhetstecken.
Denna morgon läser jag Smålandsposten.
Om Modéus II bett mig om ett råd, hade jag med själasörjarsinne manat honom att hålla sig undan och inte riskera biskopsämbetets auktoritet i oträngt länge. Han frågade inte. Han säger att det Edgarsson sa är "djupt problematiskt" och han ser endels: "Vår enda väg framåt är att vara tydliga och jag vill förtydliga att hans uttalande inte är en majoritetsuppfattning." Det vet Modéus II ingenting om. Han kanske skulle läsa Sven-Åke Strömgren och fundera, på ena sidan en kompetent snickare och på den andra - en biskop! Eller skulle han bara fråga vad folk i Stiftsfullmäktige egentligen menar, centerpartisten Fransson till exempel, han som sparkar Edgarsson men själv inte vill gå i sällskap med biskopen i Prideparad.
Torsdagsdepressionen kom i postlådan. Det sägs en del dumt i anledning av Edgarsson där också. Modéus II menar att det är direkt olämpligt att kalla homosexualitet för en "trend". Borde han inte funderat ett varv till över vad Bruno kan ha avsett? Och så ska andra människor mötas med respekt också i media, menar han. Jaha. Vilken människa mötte Edgarsson inte med respekt när han uttalade sig i sak? Har Bruno Edgarsson någonsin mött en människa utan respekt? Det tror jag inte - tills motsatsen bevisats.
Förresten tycker jag man ska passa sig för att bråka med Bruno Edgarsson. Han är begravningsentreprenör. Ni som läst Gudfadern vet hur högt en sådan kompetens kan uppskattas.
I förväg hade jag undrat vad de rättfärdiga skulle säga om Den Orättfärdige Bruno. Besked lämnades. Partipurgatorium, tänkte jag. Men en äldre prästman hade kollat i matrikeln och bedömde att i regionen var nog alla präster med få undantag sådana som tänkte som Bruno, men kanske inte sa det.
I går eftermiddag fick Bruno understöd i det lokalt kyrkliga.
http://www.smalanningen.se/article/tv-bruno-edgarsson-har-folkets-stod/
Glöm inte att kolla tv-inslaget. Här hör ni en kompetent yrkesman tala väl. Han heter Sven-Åke Strömgren, vilket ni kan minnas som behöver bygghjälp. Heja, heja!
Vad hände sedan på stiftsfullmäktige?
Centerns Stig-Göran Fransson påstod att det kommit in en skrivelse till stiftskansliet "i går". Det ifrågasatte jag. Någon precisering till svar fick jag inte. Det fanns tydligen ett icke underskrivet mail. Det måste ha kommit in efter stängningsdags på kansliet. Så enkelt kan saker och ting inte hanteras. Frimodig kyrka tyckte i vart fall inte det och då får saken avgöras antingen vid nästa fullmäktige i november eller på ett extra inkallat stiftsfullmäktige, som Centern i detta läge ville ha. Kostar ett sådant möte 100 000:- lågt räknat? Eller 150 000?
Så blir det inte. Bruno är vald ordförande i Stiftsfullmäktige till dess fullmäktige beviljat hans avgång. Det har alltså inte skett. Frimodig kyrka ska ha hedern av att vara den grupp som kastade grus i maskineriet. Vi spelar inte med i elakt spel.
Hade vi vetat att inte heller gruppledare Fransson vill gå med i Prideparader, hade det kanske också blivit en poäng.
http://www.smalanningen.se/article/edgarsson-uppmanades-att-avga/
Men det visste vi inte då. Hur någon kan vilja rösta på Centern, det fattar jag inte. Inte efter detta. I november är det 10 månader kvar till kyrkovalet!
Frimodig kyrka gjorde också ett uttalande, som bemöttes med aktningsvärd och närmast öronbedövande tystnad.
Kan det vara av intresse, så håll till godo.
Vår mening
Uttalande vid Växjö Stiftsfullmäktige den 25 maj 2016
I partiernas värld gör man sig av med de oönskade, och i det politiska spelet är det alls inte främmande att skarpt kritisera någon för något misshagligt — inte minst om det misshagliga inte är riktigt det som uttryckts. Det finns en retorisk glädje i att konstruera sig en halmdocka och gå till beslutsamma angrepp mot den. Halmdockan har just de åsikter som inte framförts.
Bruno Edgarsson har förvandlats till en sådan halmdocka.
Han har försökt skilja på sak och person, men har varit tydlig med vad han anser om Pridefestivaler och på förfrågan uttryckt den saken offentligt. Det beror på att han kommenterat något som på begäran skrevs till biskopen och genom beslut av någon fogades till stiftsfullmäktiges protokoll. För sitt svar på en fråga från tidningen Smålänningen tvingas han avgå. Så går det till i politiken och numera också i kyrkopolitiken.
Kyrkans sätt att hantera olika meningar är en annan.
”I Kyrkan övertygar vi varandra med goda argument”, sa stiftets tidigare biskop, sedermera ärkebiskopen, Olof Sundby. Det var en hållning som biskop Gottfrid Billing, myntat, antagligen för att markera en annan samtalskultur än den politiska, i vilken han också var väl hemma.
Det finns självfallet inget som helst krav på en kyrkokristen att Pridefestivaler måste gillas, lika lite som den allmänna sexualiseringen i samhället måste uppskattas. Många präster i Växjö stift och många gudstjänstfirare omfattar en kritisk hållning, utan att för den skull förfalla till kärlekslöshet mot personer. När Prideflaggan vajar över Östrabo, biskopen går i Prideparad och Bruno Edgarsson tvingas avgå, blir detta en signal till många. Det är inte säkert att alla uppskattar det budskap som nu sänds ut över stiftet.
Frimodig kyrka beklagar, att Bruno Edgarsson tvingats bort från den uppgift till vilken Stiftsfullmäktige valt honom, men konstaterar att så här fungerar partipolitiseringen av Svenska kyrkan.
Frimodig kyrka står för en annan syn än den totalitära som uttrycks genom politiska utrensningar av misshagliga i stället för en öppen debatt och konstruktiv kritik, som styr på sak och inte person.
Frimodig kyrkas stiftsfullmäktigegrupp
Frimodig kyrka får agera opposition.
Hur var det med bestämmelser för identitetsflaggning på Östrabo, biskopssätet? Det finns, medgav biskopen, inga bestämmelser för identitetspolitisk flaggning på Östrabo och det vore av värde om det klargjordes hur det ska vara. Frågan vad det betyder att ta ner sin egen flagga för att hissa en annan identitetsflagga, borde utredas.
Poäng till Frimodig kyrka, tyckte jag.
Jag frågade aldrig varför Prideflaggan fanns bland bilderna som prydde presentationen av verksamhetsberättelsen, med det gjorde den. Signalpolitik eller en ny bärande del i den kristna bekännelsen till den dogmatiska satsen att "all kärlek är bra kärlek" -?
Stiftsstyrelsens vice ordförande blev upprörd när jag frågade om hans uttalanden, som kommunikatören tydligen gett honom kritik för också. Han menade sig vara felaktigt återgiven av mig eftersom han aldrig sagt att Växjö stift var ett efterblivet stift utan bara "gammelkyrkligt och konservativt". Att åhöraren då hör "efterblivet" är en grundläggande kommunikationsfråga, sa Mattias Fjellander i en paus. När Fjellander fått tänka ett tag till påminde han om Växjö domkapitels tanke om uttalanden som skulle kunna komma att uppfattas som... Roligt det också. Frimodigheten sitter i!
På frågan om rekryteringsläget fick vi inga siffror, så hur attraktivt det är att bli präst i de efterliblivnas stift, det som är "gammelkyrkligt och konservativt" fick inget vettigt svar, men saker och ting kunde förändras, sa vice ordföranden, som höll fram att alla måste vara välkomna. Jag tackade inte på kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*s vägnar - men nog våras det alltid. Nu gick inte förändringar alltid så fort, sa herr vice ordföranden. Det höll jag med om. Men de kunde gå fort. Så att herr vice ordföranden bad om ursäkt för sitt tal och avgick, t ex.
Nu kom sig vice ordföranden efter ett tag, och begärde ordet för att föreslå att studiedagen som fullmäktige ska ha i mars 2017 kunde bli en utbildningsdag om hbtq. Kul. Modéus II sliter med att ta fram framtidsfrågor och ta höjd för framtiden, som det heter på kansliet. Luther är högaktuell, men prioriteringen blir mer progressiv än så. HBTQ - och kanske A och I också? Kunde vi få in ett arbetspass på temat "HBTQ i Wittenberg år 1517"? Frågor om kyrkliga satsningar får då anstå till 2018. HBTQ får inte försummas när det nu visat sig hur aktuellt detta tema är.
Men vad avses med utbildning - finns det ett utbildningsmål och en fråga om måluppfyllelse med utbildningen och handlar detta mål om något annat än det som på 1960-talet av Göran Palm kallades "indoktrinering"? Jag har gått en sådan utbildning. Jag bloggade om den och föreläsaren blev arg. Så kan det gå.
Det blev överskott i kassan, vilket betyder att en del av det som skulle ha gjorts i stiftet under 2015 inte blev gjort. Problem? Det sades bero på att det varit vakanser. Någon ledamot från en annan gruppering, som jag känner rätt väl, talade om saken vid lunch och menade, att ett samband mellan antalet anställda och utförda arbetsuppgifter inte är säkerställt. Det kan, antydde han, bli mer gjort med färre anställda. Jag bara lyssnade. Kan han månne ha rätt?
När det som kallades "teknaliteterna" klarats av, for vi hem.
När vi for dit, var Bruno Edgarsson Stiftsfullmäktiges valde ordförande och det är han fortfarande. Utrensning med förhinder. Så egentligen är inget nytt i stiftet. Och verksamhetsberättelsen avslöjade att plus i ekonomin och en del minus i verksamheten. Personalsjälavården kostar dock mer än budget. Ingen frågade om det. Men det finns kyrkliga lägen där sjukdom ska uppfattas vara friskhetstecken.
Denna morgon läser jag Smålandsposten.
Om Modéus II bett mig om ett råd, hade jag med själasörjarsinne manat honom att hålla sig undan och inte riskera biskopsämbetets auktoritet i oträngt länge. Han frågade inte. Han säger att det Edgarsson sa är "djupt problematiskt" och han ser endels: "Vår enda väg framåt är att vara tydliga och jag vill förtydliga att hans uttalande inte är en majoritetsuppfattning." Det vet Modéus II ingenting om. Han kanske skulle läsa Sven-Åke Strömgren och fundera, på ena sidan en kompetent snickare och på den andra - en biskop! Eller skulle han bara fråga vad folk i Stiftsfullmäktige egentligen menar, centerpartisten Fransson till exempel, han som sparkar Edgarsson men själv inte vill gå i sällskap med biskopen i Prideparad.
Torsdagsdepressionen kom i postlådan. Det sägs en del dumt i anledning av Edgarsson där också. Modéus II menar att det är direkt olämpligt att kalla homosexualitet för en "trend". Borde han inte funderat ett varv till över vad Bruno kan ha avsett? Och så ska andra människor mötas med respekt också i media, menar han. Jaha. Vilken människa mötte Edgarsson inte med respekt när han uttalade sig i sak? Har Bruno Edgarsson någonsin mött en människa utan respekt? Det tror jag inte - tills motsatsen bevisats.
Förresten tycker jag man ska passa sig för att bråka med Bruno Edgarsson. Han är begravningsentreprenör. Ni som läst Gudfadern vet hur högt en sådan kompetens kan uppskattas.
onsdag 25 maj 2016
Lillvingen
Jag har nämnt det tidigare. Bror Colstrup var söndagsskolsekreterare i Svenska Kyrkans Diakonistyrelse och skrev böckerna om Lillvingen. I min höga ålder är det fullt tillåtet att gå i barndom, t ex göra experimentet att Lillvingen på nytt dyker upp.
Så då gör Lillvingen det.
- Du kommer ihåg mig, ser jag, sa Lillvingen.
- Hur skulle jag kunna glömma dig. Böckerna om dig blev sönderlästa. Du var rolig och uppfinningsrik, som det där med tidningsbudet och han som sparkade på en sten.
- Jag hoppas jag har mitt barnsliga änglasinne kvar, men risken är att också änglar förhärdas, när de ser vad som sker på jorden. Jag har funderat. Du får gärna min fundering, men du får inte säga att du har fått den från mig.
- Låt mig få höra!
- Så här funderade jag:
Är det inte konstigt när människor talar om tiden?
KG Hammar påpekade, att det är väldigt lång tid från alltings början, miljontals år, till nu. Skulle allt detta tänkas som ett dygn är tiden från vår tideräknings början bara en sekund.
Då funderar människor tillbaka i tiden.
Varför tänker de inte framåt. Jesus sa: "Se, jag kommer snart." Han kunde förstås ha sagt "Se, jag kommer på sekunden", men det hade folk dåförtiden inte fattat.
Förstår inte folk att tiden, sa Lillvingen, är något högst relativt. Och tänker inte kyrkfolket att en eller två sekunder inte spelar så stor roll. Han väntar lite på oss innan allt ska börja på nytt, väntar för att också vi ska få vara med.
Så vad säger kyrkfolket om Jesus säger: "Vänta bara en halv sekund till" -?
Allt går mot sin upplösning och jorden slits ut som en klädnad. Det är vad som pågår. Apostelns maning är maningen till ett liv i helighet.
- Det var bra. Jag tror att jag också tänkt baklänges och konstaterat att jag inte riktigt fattar i stället för att tänka framåt och begripa att jag inte fattar det heller.
- Jag tro du börjar fatta min fundering, sa Lillvingen.
- Jag funderar också, men du kanske inte är så inläst på Nicos Poulantzas att du vill höra?, sa jag i ett försök att markera mot Lillvingen, som aldrig läser några böcker.
- Jag vill gärna höra, sa Lillvingen och log änglalikt.
- Du vet att staten grovt taget är sammansatt av olika apparater, de repressiva och de ideologiska.
- Det visste jag faktiskt inte, sa Lillvingen. Det finns sånt som inte ens änglarna i himlen vet.
- Nu vet du.
De ideologiska apparaterna tillhör statssystemet på grund av sin objektiva funktion att utarbeta och sprida ideologi, oberoende av sin formella status.
- Jag tror jag förstår.
- Men nu kommer det fina i kråksången.
De ideologiska apparaterna bidrar bara till att forma och inprägla den härskande ideologin. Max Weber ..
- Max Weber har jag hört talas om för änglar är intresserade av människor, inflikade Lillvingen.
- Ja, alltså Max Weber hade fel, när han påstod att kyrkan skapar och vidmakthåller religionen; det är snarare religionen som skapar och vidmakthåller kyrkan.
Nu var Lillvingen riktigt blek i sitt kerubliknande anlete, kan jag säga.
- Om det är som du säger, eller Poulantzas, finns alltså ett dominerande intresse att använda kyrkan för att skapa ideologi och då är vi långt ifrån apostlarnas tro. För dem är ju Kyrkan hon som bär uppenbarelsen till oss, oförvanskad, oförfalskad. Det är den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga och ordningar som bär frälsningen till oss i alla tider. Ska detta slarvas bort därför att en ideologi som kallas "religion" ska skapa och vidmakthålla något som kallas "kyrkan". Så får det inte vara.
- Nej, så får det inte vara. Men tänk om det är så, och tänk om de kristna inte fattar att det går till så, utan spelar med i spelet?
- Du, den där Colstrup som skrev om mig hade kunnat göra något bra av detta för att lära söndagsskolbarn hur lätt tron på Jesus kan fuskas bort eller förvandlas. Någon borde skriva mer om mig så folk fattar.
Lillvingen såg bekymrad ut.
Jag log och sa:
-Det är just det jag har gjort. Här och nu.
- Men, sa Lillvingen, var läste du Nicos Poulantzas?
- I Zenit nr 34, oktober/november 1973.
- Hur kom sig det?
- Det var som vanligt. Jag letade efter något annat och var på lantegendomen, där lådan med Zenit fanns. Ja, du vet hur det är, Lillvinge. Den som söker, finner. Ibland överraskande.
- Men se då till att folk fattar faran! Det är kanske inte ens en halv sekund kvar, och då är omvändelsen livsviktig. Tiden tar slut. Evangeliet får inte fuskas bort, för då kommer människor fel. I evighet. Präster har stort ansvar.
- Änglar också, sa jag.
Lillvingen log och flög. För att göra vad, vet jag inte.
Det är möjligt att Lillvingen skulle till Karin Asmundsson, som fyller 60 idag. Hon såg till att jag hölls sysselsatt med att recensera i tidningen Östra Småland när jag var sjukskriven en lång tid. Jag kan bara uppfatta att det var en livräddningsoperation och den är bevarad i tacksamhet. Inte fel om Lillvingen svänger förbi henne idag. Hon började fira i söndags, för hon hör till de nitiska journalisterna.
Så då gör Lillvingen det.
- Du kommer ihåg mig, ser jag, sa Lillvingen.
- Hur skulle jag kunna glömma dig. Böckerna om dig blev sönderlästa. Du var rolig och uppfinningsrik, som det där med tidningsbudet och han som sparkade på en sten.
- Jag hoppas jag har mitt barnsliga änglasinne kvar, men risken är att också änglar förhärdas, när de ser vad som sker på jorden. Jag har funderat. Du får gärna min fundering, men du får inte säga att du har fått den från mig.
- Låt mig få höra!
- Så här funderade jag:
Är det inte konstigt när människor talar om tiden?
KG Hammar påpekade, att det är väldigt lång tid från alltings början, miljontals år, till nu. Skulle allt detta tänkas som ett dygn är tiden från vår tideräknings början bara en sekund.
Då funderar människor tillbaka i tiden.
Varför tänker de inte framåt. Jesus sa: "Se, jag kommer snart." Han kunde förstås ha sagt "Se, jag kommer på sekunden", men det hade folk dåförtiden inte fattat.
Förstår inte folk att tiden, sa Lillvingen, är något högst relativt. Och tänker inte kyrkfolket att en eller två sekunder inte spelar så stor roll. Han väntar lite på oss innan allt ska börja på nytt, väntar för att också vi ska få vara med.
Så vad säger kyrkfolket om Jesus säger: "Vänta bara en halv sekund till" -?
Allt går mot sin upplösning och jorden slits ut som en klädnad. Det är vad som pågår. Apostelns maning är maningen till ett liv i helighet.
- Det var bra. Jag tror att jag också tänkt baklänges och konstaterat att jag inte riktigt fattar i stället för att tänka framåt och begripa att jag inte fattar det heller.
- Jag tro du börjar fatta min fundering, sa Lillvingen.
- Jag funderar också, men du kanske inte är så inläst på Nicos Poulantzas att du vill höra?, sa jag i ett försök att markera mot Lillvingen, som aldrig läser några böcker.
- Jag vill gärna höra, sa Lillvingen och log änglalikt.
- Du vet att staten grovt taget är sammansatt av olika apparater, de repressiva och de ideologiska.
- Det visste jag faktiskt inte, sa Lillvingen. Det finns sånt som inte ens änglarna i himlen vet.
- Nu vet du.
De ideologiska apparaterna tillhör statssystemet på grund av sin objektiva funktion att utarbeta och sprida ideologi, oberoende av sin formella status.
- Jag tror jag förstår.
- Men nu kommer det fina i kråksången.
De ideologiska apparaterna bidrar bara till att forma och inprägla den härskande ideologin. Max Weber ..
- Max Weber har jag hört talas om för änglar är intresserade av människor, inflikade Lillvingen.
- Ja, alltså Max Weber hade fel, när han påstod att kyrkan skapar och vidmakthåller religionen; det är snarare religionen som skapar och vidmakthåller kyrkan.
Nu var Lillvingen riktigt blek i sitt kerubliknande anlete, kan jag säga.
- Om det är som du säger, eller Poulantzas, finns alltså ett dominerande intresse att använda kyrkan för att skapa ideologi och då är vi långt ifrån apostlarnas tro. För dem är ju Kyrkan hon som bär uppenbarelsen till oss, oförvanskad, oförfalskad. Det är den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga och ordningar som bär frälsningen till oss i alla tider. Ska detta slarvas bort därför att en ideologi som kallas "religion" ska skapa och vidmakthålla något som kallas "kyrkan". Så får det inte vara.
- Nej, så får det inte vara. Men tänk om det är så, och tänk om de kristna inte fattar att det går till så, utan spelar med i spelet?
- Du, den där Colstrup som skrev om mig hade kunnat göra något bra av detta för att lära söndagsskolbarn hur lätt tron på Jesus kan fuskas bort eller förvandlas. Någon borde skriva mer om mig så folk fattar.
Lillvingen såg bekymrad ut.
Jag log och sa:
-Det är just det jag har gjort. Här och nu.
- Men, sa Lillvingen, var läste du Nicos Poulantzas?
- I Zenit nr 34, oktober/november 1973.
- Hur kom sig det?
- Det var som vanligt. Jag letade efter något annat och var på lantegendomen, där lådan med Zenit fanns. Ja, du vet hur det är, Lillvinge. Den som söker, finner. Ibland överraskande.
- Men se då till att folk fattar faran! Det är kanske inte ens en halv sekund kvar, och då är omvändelsen livsviktig. Tiden tar slut. Evangeliet får inte fuskas bort, för då kommer människor fel. I evighet. Präster har stort ansvar.
- Änglar också, sa jag.
Lillvingen log och flög. För att göra vad, vet jag inte.
Det är möjligt att Lillvingen skulle till Karin Asmundsson, som fyller 60 idag. Hon såg till att jag hölls sysselsatt med att recensera i tidningen Östra Småland när jag var sjukskriven en lång tid. Jag kan bara uppfatta att det var en livräddningsoperation och den är bevarad i tacksamhet. Inte fel om Lillvingen svänger förbi henne idag. Hon började fira i söndags, för hon hör till de nitiska journalisterna.
tisdag 24 maj 2016
Edgarssons avgång - EXTRA
Bruno Edgarsson begär att få avgå. Kl 21.10 nåddes jag av nyheten och kallelsen till valberedning för att få fram en ny ordförande. Centern har sagt sitt. Men kanske också gjort sitt i stiftssammanhang? Varför ska de få leverera en ny ordförande efter det som hänt?
Nu var nyheten också tv-nyhet så då är saken regionalt ute.
Blir det bara tystnad då när Stiftsfullmäktige möts i morgon? Vi får se.
Men till dess kan man fundera över vad som händer, när det händer.
Kyrkans liv är dock något annat än kyrkopolitik.
Nu var nyheten också tv-nyhet så då är saken regionalt ute.
Blir det bara tystnad då när Stiftsfullmäktige möts i morgon? Vi får se.
Men till dess kan man fundera över vad som händer, när det händer.
Kyrkans liv är dock något annat än kyrkopolitik.
Det kristliga vs Bruno
Det skrevs öppet brev till Bruno Edgarsson och de som skrev var de kristliga, diakoner och präster och några andra, frivilliga eller ofrivilliga, dvs med anställning, alla med i EKHO Sydöst.
http://www.smalanningen.se/article/oppet-brev-till-bruno-edgarsson/
Lite oförmedlat finns brevet denna morgon också i Östra Småland. Och så har Smålandsposten en del nytt att komma med. Vill man se en tv-intervju med två av brevskrivarna går man in på smp.se, Smålandspostens hemsida alltså.
Vi börjar med ekhologiska brevet.
Anslaget är anslående:
"Hej Bruno, och dina åsiktsgelikar"
Präster är utbildade själasörjare och diakoner har till uppgift att måna om människor. Nu blir det lite, får man säga så, självupptaget. Skribenterna tycks mindre intresserade av Brunos frågor. "Vi har något att berätta för dig och vi hoppas att du vill läsa." Så kommer en självpresentation av människor som säger sig bo "i ditt samhälle". Det är inte Bolmsö som avses.
Längs med deras livsvägar fann de en tro på Jesus Kristus. Presentationen fortsätter med slutsatsen att "det är oss du pratar om, de homosexuella och bisexuella personerna, som du säger har valt att vara de vi är."
Jag vill minnas att jag sett förlagan till den här typen av brev i USA. "Gör frågan personlig" är grundhållningen. När Bruno stiger fram som motståndare till Pride, är det att uppfatta att han är mot de hbtq-are som "inkluderas i den kamp du ställer dig emot".
OK, så Pride är en kamp för hbtq. Kamp. Inte bara en lördagspromenad för tanken på alla människors lika värde eller så. Kamp. Barnen enrolleras.
"För oss, som skriver detta till dig, är kyrkan en av de mest livsviktiga platserna. Vår tro på Jesus Kristus är en del av vår identitet, precis som vår homo-, bisexualitet eller trans-, queeridentitet är." Precis som?
Och en av de "mest livsviktiga" platserna?
Jag skulle nog inte formulera mig så. Vad är Kyrkan för mig - en plats eller? Skulle jag inte heller beskriva min identitet som förlåten syndare, eller? Hur säger ni andra? Finns det inte hos kyrkokristna en skygghet inför stororden och är inte detta en hälsosam skygghet?
Sedan kommer slutsatsen, själasörjarnas och de professionella omhändertagarnas slutsast: "Utifrån hur vi förstår dig menar du att vi inte är välkomna i Svenska kyrkan, eftersom vi inte väljer att förneka oss själva, eftersom vi anser att vi är skapade till Guds avbild - precis som du."
Strunta i ett och annat, t ex att brevskrivarna polemiserar mot vad de anser att Bruno anser. Eller ska man strunta i det - har vi inte längre ett akademiskt utbildat och empatiskt prästerskap?
Men innantilläsningen! Detta är alls inte vad Bruno menar. Vad blir resultatet om folk fattar att vi har präster och diakoner som så uppfylls av egenintresset att de inte förmår förstå? Och vad med talet om att inte förneka sig själv? Hade inte Frälsaren en replik som skulle skava, Mt 10:38, för att inte tala om aposteln Paulus, Kol 3:3 (grundvillkoret är inte egot) och Rm 8:13 (om grundmotsättningen).
Så tar vi nya tag.
Här får Bruno veta: "Du innehar en maktposition och har betrotts med en framträdande position. Du har åsikter om oss, som människor. Det går inte att skilja homosexualitet från den homosexuella människan."
Inte? Tänker man så, kan medicinsk forskning inte heller bedrivas för man kan inte skilja mellan gastrit och människan som har ont i magen. Endast det kliniska duger?
Bruno har startat (?!) en ojämlik debatt. "Det gör ont i oss och i alla de som väljer att inte skriva under denna text med sina namn, vissa för att de är oroliga för diskriminering - från homofobiska personer i maktpositioner." Nu startade inte Bruno debatten, han svarade uppenbarligen på en fråga om något som någon skrivit under biskopens skrivövning på stiftsfullmäktige. Den synpunkten distribuerades i protokollet från Stiftsfullmäktige, som vore det värdefulla tankar. Jag läste dem inte men det gjorde Smålänningens reporter och frågade Stiftsfullmäktiges ordförande, som berättade hur han tänker. Bruno svarade på den frågan. Detta "gör ont i oss" och så är det dessa "alla" som inte skriver under. Vissa oroliga för diskriminering - men de andra för att de fann texten undermålig, månne, illa tänkt och illa skriven? Man undrar och hoppas på det bästa.
Det vore inte kristligt om det inte plötsligt och överraskande skulle vända!
De som skrivit att "det gör ont i oss" och valt att tolka Bruno så illvilligt de förmår, får till det:
"Vi välkomnar dig, Bruno. Vi vill ha med dig i kampen för alla människors lika värde! och "Vi hoppas få dela med oss av kunskap, så att du inte behöver vara rädd för oss längre." Där satt det! Jag gick inte på det. Gör Bruno? Ser han sig som rädd och gillar han hållningen han bemöts med, den nedlåtande "du behöver inte vara rädd, lille Bruno"?
Kanske Bruno blivit glad vid tanken att få EKHO Sydöst till Bolmsö i sommar och få bjuda på kaffe och hembakat, nämligen om han fått ett privat brev. Men vad tror ni om en offentlig skrivelse till Bruno och hans åsiktsgelikar med diagnosen att Bruno är rädd för "oss" som samtalsöppnare?
Tretton undertecknare varav sex kvinnliga präster. Därtill ordföranden för Svenska kyrkans unga i Växjö stift.
Hade jag inte läst Rodney Stark hade jag kanske inte förstått, men nu ser jag just sådana hållningar uttalas, som inte lockar människor till kyrklighet. Folk är inte dumma. Inte så dumma att de köper allt dumt som kyrkoarbetare får ur sig, när de avslöjar bristande själasörjarsinne och/eller intellektuell förmåga. De flesta av undertecknarna uppbär hyfsad månadslön, av oss betald. Några av oss har dessutom gett kollekt till Svenska kyrkans unga i Växjö stift. EKHO Sydöst kanske också vill ha ett bidrag.
Ibland tror jag mig förstå Lotta Lundbergs önskan om en kyrka att mogna i.
Hon skrev därtill att banaliseringen kallas inkludering.
Ack, ja.
Hur var det nu det sas? En marginaliserad kyrka drar till sig de marginaliserade. Det fattar folk.
Ack, ja. Igen!
Och just nu har RFSL kritiserat Modéus II och EKHO Sydöst stiftsfullmäktiges ordförande.
Vart skall detta barka vart?
Det kan den förstå, som läser Smålandsposten idag.
Först en insändare av Veine Backenius (C), som klargör partiets ståndpunkt. Vilken? Nomineringsgruppen bejakar Pride, samkönade äktenskap och homosexuell kärlek. Han skriver så. Det lesbiska, det transsexuella och det queera, då?
På nyhetsplats meddelas, att Bruno Edgarsson valt att inte komma till stiftsfullmäktige i morgon.
C-gruppen träffas i kväll.
Gruppledaren, "Gruppenführer" om man talat tyska, (men det gör man inte för det skulle kunna komma att tolkas som något annat än pur EU-vänlighet) Stig-Göran Fransson menar att man aldrig är helt privat om man har ett förtroendeuppdrag. Om man får tänka högt och ha en personlig mening framgår inte klart. Detta fattar vi dock: Die Partei hat immer recht.
Det vi är, är vi genom Partiet.
https://www.youtube.com/watch?v=865Sn8JrMvY
Riktigt stöd har inte Edgarsson heller. Men Fransson spekulerar inte, gruppen ska resonera om Edgarssons avgång ska krävas. Och så kommer det bästa: "jag tror gruppen är rätt samlad i frågan". Hur då? Det klarlägger Veine Backenius. "Det kommer att bli svårt för honom att sitta kvar, det kan jag säga." Backenius får frågan "Vill du att han ska avgå?" och svarar: "Ja, det kan man nog säga." Och gruppen står rätt samlad i frågan...
Det här är partipolitiseringen i sin prydno. Det gamla kyrkliga sättet att hantera olika meningar är ett annat: "Vi övertygar varandra med goda argument" - och är därmed inte rädda för meningsutbyten i sak. I vår tid är det uppenbart mer totalitärt. Den svenska enhetsskolan infördes med inspiration från DDR.
Dessvärre har jag aldrig röstat på Centern, så jag kan inte nu stolt deklarera att jag inte längre kommer att rösta på Centern. Men det kan jag säga: Inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet.
Det kristliga vs Bruno?
Det kristliga vann,
Bruno försvann.
http://www.smalanningen.se/article/oppet-brev-till-bruno-edgarsson/
Lite oförmedlat finns brevet denna morgon också i Östra Småland. Och så har Smålandsposten en del nytt att komma med. Vill man se en tv-intervju med två av brevskrivarna går man in på smp.se, Smålandspostens hemsida alltså.
Vi börjar med ekhologiska brevet.
Anslaget är anslående:
"Hej Bruno, och dina åsiktsgelikar"
Präster är utbildade själasörjare och diakoner har till uppgift att måna om människor. Nu blir det lite, får man säga så, självupptaget. Skribenterna tycks mindre intresserade av Brunos frågor. "Vi har något att berätta för dig och vi hoppas att du vill läsa." Så kommer en självpresentation av människor som säger sig bo "i ditt samhälle". Det är inte Bolmsö som avses.
Längs med deras livsvägar fann de en tro på Jesus Kristus. Presentationen fortsätter med slutsatsen att "det är oss du pratar om, de homosexuella och bisexuella personerna, som du säger har valt att vara de vi är."
Jag vill minnas att jag sett förlagan till den här typen av brev i USA. "Gör frågan personlig" är grundhållningen. När Bruno stiger fram som motståndare till Pride, är det att uppfatta att han är mot de hbtq-are som "inkluderas i den kamp du ställer dig emot".
OK, så Pride är en kamp för hbtq. Kamp. Inte bara en lördagspromenad för tanken på alla människors lika värde eller så. Kamp. Barnen enrolleras.
"För oss, som skriver detta till dig, är kyrkan en av de mest livsviktiga platserna. Vår tro på Jesus Kristus är en del av vår identitet, precis som vår homo-, bisexualitet eller trans-, queeridentitet är." Precis som?
Och en av de "mest livsviktiga" platserna?
Jag skulle nog inte formulera mig så. Vad är Kyrkan för mig - en plats eller? Skulle jag inte heller beskriva min identitet som förlåten syndare, eller? Hur säger ni andra? Finns det inte hos kyrkokristna en skygghet inför stororden och är inte detta en hälsosam skygghet?
Sedan kommer slutsatsen, själasörjarnas och de professionella omhändertagarnas slutsast: "Utifrån hur vi förstår dig menar du att vi inte är välkomna i Svenska kyrkan, eftersom vi inte väljer att förneka oss själva, eftersom vi anser att vi är skapade till Guds avbild - precis som du."
Strunta i ett och annat, t ex att brevskrivarna polemiserar mot vad de anser att Bruno anser. Eller ska man strunta i det - har vi inte längre ett akademiskt utbildat och empatiskt prästerskap?
Men innantilläsningen! Detta är alls inte vad Bruno menar. Vad blir resultatet om folk fattar att vi har präster och diakoner som så uppfylls av egenintresset att de inte förmår förstå? Och vad med talet om att inte förneka sig själv? Hade inte Frälsaren en replik som skulle skava, Mt 10:38, för att inte tala om aposteln Paulus, Kol 3:3 (grundvillkoret är inte egot) och Rm 8:13 (om grundmotsättningen).
Så tar vi nya tag.
Här får Bruno veta: "Du innehar en maktposition och har betrotts med en framträdande position. Du har åsikter om oss, som människor. Det går inte att skilja homosexualitet från den homosexuella människan."
Inte? Tänker man så, kan medicinsk forskning inte heller bedrivas för man kan inte skilja mellan gastrit och människan som har ont i magen. Endast det kliniska duger?
Bruno har startat (?!) en ojämlik debatt. "Det gör ont i oss och i alla de som väljer att inte skriva under denna text med sina namn, vissa för att de är oroliga för diskriminering - från homofobiska personer i maktpositioner." Nu startade inte Bruno debatten, han svarade uppenbarligen på en fråga om något som någon skrivit under biskopens skrivövning på stiftsfullmäktige. Den synpunkten distribuerades i protokollet från Stiftsfullmäktige, som vore det värdefulla tankar. Jag läste dem inte men det gjorde Smålänningens reporter och frågade Stiftsfullmäktiges ordförande, som berättade hur han tänker. Bruno svarade på den frågan. Detta "gör ont i oss" och så är det dessa "alla" som inte skriver under. Vissa oroliga för diskriminering - men de andra för att de fann texten undermålig, månne, illa tänkt och illa skriven? Man undrar och hoppas på det bästa.
Det vore inte kristligt om det inte plötsligt och överraskande skulle vända!
De som skrivit att "det gör ont i oss" och valt att tolka Bruno så illvilligt de förmår, får till det:
"Vi välkomnar dig, Bruno. Vi vill ha med dig i kampen för alla människors lika värde! och "Vi hoppas få dela med oss av kunskap, så att du inte behöver vara rädd för oss längre." Där satt det! Jag gick inte på det. Gör Bruno? Ser han sig som rädd och gillar han hållningen han bemöts med, den nedlåtande "du behöver inte vara rädd, lille Bruno"?
Kanske Bruno blivit glad vid tanken att få EKHO Sydöst till Bolmsö i sommar och få bjuda på kaffe och hembakat, nämligen om han fått ett privat brev. Men vad tror ni om en offentlig skrivelse till Bruno och hans åsiktsgelikar med diagnosen att Bruno är rädd för "oss" som samtalsöppnare?
Tretton undertecknare varav sex kvinnliga präster. Därtill ordföranden för Svenska kyrkans unga i Växjö stift.
Hade jag inte läst Rodney Stark hade jag kanske inte förstått, men nu ser jag just sådana hållningar uttalas, som inte lockar människor till kyrklighet. Folk är inte dumma. Inte så dumma att de köper allt dumt som kyrkoarbetare får ur sig, när de avslöjar bristande själasörjarsinne och/eller intellektuell förmåga. De flesta av undertecknarna uppbär hyfsad månadslön, av oss betald. Några av oss har dessutom gett kollekt till Svenska kyrkans unga i Växjö stift. EKHO Sydöst kanske också vill ha ett bidrag.
Ibland tror jag mig förstå Lotta Lundbergs önskan om en kyrka att mogna i.
Hon skrev därtill att banaliseringen kallas inkludering.
Ack, ja.
Hur var det nu det sas? En marginaliserad kyrka drar till sig de marginaliserade. Det fattar folk.
Ack, ja. Igen!
Och just nu har RFSL kritiserat Modéus II och EKHO Sydöst stiftsfullmäktiges ordförande.
Vart skall detta barka vart?
Det kan den förstå, som läser Smålandsposten idag.
Först en insändare av Veine Backenius (C), som klargör partiets ståndpunkt. Vilken? Nomineringsgruppen bejakar Pride, samkönade äktenskap och homosexuell kärlek. Han skriver så. Det lesbiska, det transsexuella och det queera, då?
På nyhetsplats meddelas, att Bruno Edgarsson valt att inte komma till stiftsfullmäktige i morgon.
C-gruppen träffas i kväll.
Gruppledaren, "Gruppenführer" om man talat tyska, (men det gör man inte för det skulle kunna komma att tolkas som något annat än pur EU-vänlighet) Stig-Göran Fransson menar att man aldrig är helt privat om man har ett förtroendeuppdrag. Om man får tänka högt och ha en personlig mening framgår inte klart. Detta fattar vi dock: Die Partei hat immer recht.
Det vi är, är vi genom Partiet.
https://www.youtube.com/watch?v=865Sn8JrMvY
Riktigt stöd har inte Edgarsson heller. Men Fransson spekulerar inte, gruppen ska resonera om Edgarssons avgång ska krävas. Och så kommer det bästa: "jag tror gruppen är rätt samlad i frågan". Hur då? Det klarlägger Veine Backenius. "Det kommer att bli svårt för honom att sitta kvar, det kan jag säga." Backenius får frågan "Vill du att han ska avgå?" och svarar: "Ja, det kan man nog säga." Och gruppen står rätt samlad i frågan...
Det här är partipolitiseringen i sin prydno. Det gamla kyrkliga sättet att hantera olika meningar är ett annat: "Vi övertygar varandra med goda argument" - och är därmed inte rädda för meningsutbyten i sak. I vår tid är det uppenbart mer totalitärt. Den svenska enhetsskolan infördes med inspiration från DDR.
Dessvärre har jag aldrig röstat på Centern, så jag kan inte nu stolt deklarera att jag inte längre kommer att rösta på Centern. Men det kan jag säga: Inget parti har med de bästa avsikter gjort Svenska kyrkan så illa som Centerpartiet.
Det kristliga vs Bruno?
Det kristliga vann,
Bruno försvann.
måndag 23 maj 2016
Fakta på bordet
Jag har läst Rodney Starks bok The Triumph of Faith, ISI Books 2015 och sympatiskt nog finns förlaget i Wilmington, Delaware, viket kan glädja di svenske. Stark hör till den kategori som arbetar på temat "det sägs att det är så här men i detta kapitel ska jag visa att det är på det här viset i stället". Och så gör han det. Rätt nyttigt.
Vad Stark vill visa att talet om religionens bortvittrande inte är riktigt. Det beror inte på islam, det är en myt att islam slår ut kristendomen (om metoderna inte är ISIS, förstås och begreppet "slår ut" är bokstavligt). Ateisterna är få världen över. Hälften av jordens befolkning var i en gudstjänst förra veckan och 8 av 10 är med i en religiös organisation. Går jag i kyrkan en söndag, gör jag som 1 miljard andra, kan jag utifrån Stark förmoda.
Detta sagt gör Stark också upp med myterna om att folk gick så mycket i kyrkan på medeltiden. Också då kunde präster klaga på att folk gjorde annat på söndagen och att det var svårt att få nya präster. Men han påpekar också att det i medeltidens lärda värd bedrevs naturvetenskaplig forskning. Under "den vetenskapliga revolutionen (1543-1640) var bland de 52 mest betydelsefulla vetenskapsmännen 31 "extremly devout" (många var präster/munkar), 20 "conventionally religious" och bara en, Edmond Halley, var ateist.
Det här är påpekanden att lägga på minne. (aa s 207)
Stark ger sig på Carl Sagan också. Sagan bestrider att det finns under eftersom det strider mot naturlagarna. Stark: Ingenting är ett under om det inte strider mot naturlagarna.
Kul med lite enkel apologetik. (aa s 206)
Nu var det inte dessa plusvärden jag var ute efter i boken. Jag ville fundera över Svenska kyrkan. Stark talar om skiljandet mellan kyrka och stat (som han förlägger till år 2006...) och Sverige skulle kunna uppfattas som ett undantag från andra länder, landet där sekulariseringen triumferat. Så är det inte. I Sverige finns en privat, osynlig religion - och så är det inte om nationen är sekulariserad. Men för en kyrkokristen gäller väl G.K. Chestertons ord "When people stop believing in God, they don't believe in nothing - they believe in anything." Och siffrorna för Sverige borde bekymra de kyrkliga.
Sveriges siffror kan redovisas
Jag var i en gudstjänst förra veckan: 13%.
Religion är viktig i min vardag: 16%.
Det europeiska snittet är 31% respektive 45%. Finlands siffror 13 resp 29, Norges 15 resp 23 och Danmarks 16 resp 18.
Norge kanske förvånar. Jag trodde norrmän var fromsinta.
I USA svarar 74% ja på frågan "Do you belive God is directly involved in things that happen in the world?". Motsvarande siffra i Sverige är 14, men på nivån slår vi Frankrike, 12%. Danmark 17% och Spanien 19%. Snittet för Västeuropa är 35%
Procenten för dem som säger sig vara ateister är i Sverige 16.8 och i Frankrike 17.1, snittet i Västeuropa 6.7. Stark tycker att siffran 16.8 är låg om det ska talas om "det gudlösa Sverige".
Så här kan man hålla på. Är det inte det faktum att det moderna samhället växte fram och därmed försvann religionen? Nej, svarar Stark. Moderniteten kommer långt före. Inte förrän på 1960-talet ser vi nedgången.
Men det kyrkliga, det jag är ute efter? Rodney Stark är tydlig. "Det upplysta prästerskapet", metaforikerna, står för en hållning som är "a sure recipe for the decline of churches". (aa s 54) Folk går i kyrkan för att tillbe Gud och om det inte är det som sker, så går de inte alls eller någon annanstans. Märk Starks ord. Om jag förstår Stark rätt, är den väg kyrkoledningen väljer en väg som ger helt motsatt resultat mot vad de ändå skulle vilja. "Clerical 'enlightment' is widespread in Europe, especially in Scandinavia." (s 54) , John A.T. Robinson (Honest to God 1963 och debatten om Gud som är död), Don Cupitt, Thorkild Grøsboll i Tarbaek är exempel. Kunde Stark ha nämnt KG Hammar också? "The Scandinavian state churches have been flirting with irreligion for at least a century." (s 55) Century betyder århundrade, om ni undrar.
Stark häpnar över att Svenska kyrkan "has been largely controlled by local elected boards" med ledamöter som de politiska partierna nominerat. För en professor i USA ser detta konstigt ut. Minst sagt. Han har läst Wall Street Journal där Sven Rydenfelt, den gamle frifräsaren, rapporterat att det inte ställs några religiösa krav på de valda ledamöterna. De är "elected more for their political positions and conviction than for their religious faith". (s 55)
Prosten Pehr kunde citera skolflickans felsägning. Hon skulle återge något från Ordspråksboken (som jag aldrig hittat, men varför förstöra en god historia och i sak stämmer citatet): "Hellre en idog man än en stark". Hon sa: "Hellre en idog man än en stork." På 1970-talet skrattade vi åt den sortens prosthistorier.
Jag säger: Hellre en idog man och så Stark!
Allt det här tål att tänka vidare över.
Kanske ihop med Lotta Lundberg denna morgon.
http://www.svd.se/ge-oss-en-kyrka-att-mogna-i/om/kultur
Vad Stark vill visa att talet om religionens bortvittrande inte är riktigt. Det beror inte på islam, det är en myt att islam slår ut kristendomen (om metoderna inte är ISIS, förstås och begreppet "slår ut" är bokstavligt). Ateisterna är få världen över. Hälften av jordens befolkning var i en gudstjänst förra veckan och 8 av 10 är med i en religiös organisation. Går jag i kyrkan en söndag, gör jag som 1 miljard andra, kan jag utifrån Stark förmoda.
Detta sagt gör Stark också upp med myterna om att folk gick så mycket i kyrkan på medeltiden. Också då kunde präster klaga på att folk gjorde annat på söndagen och att det var svårt att få nya präster. Men han påpekar också att det i medeltidens lärda värd bedrevs naturvetenskaplig forskning. Under "den vetenskapliga revolutionen (1543-1640) var bland de 52 mest betydelsefulla vetenskapsmännen 31 "extremly devout" (många var präster/munkar), 20 "conventionally religious" och bara en, Edmond Halley, var ateist.
Det här är påpekanden att lägga på minne. (aa s 207)
Stark ger sig på Carl Sagan också. Sagan bestrider att det finns under eftersom det strider mot naturlagarna. Stark: Ingenting är ett under om det inte strider mot naturlagarna.
Kul med lite enkel apologetik. (aa s 206)
Nu var det inte dessa plusvärden jag var ute efter i boken. Jag ville fundera över Svenska kyrkan. Stark talar om skiljandet mellan kyrka och stat (som han förlägger till år 2006...) och Sverige skulle kunna uppfattas som ett undantag från andra länder, landet där sekulariseringen triumferat. Så är det inte. I Sverige finns en privat, osynlig religion - och så är det inte om nationen är sekulariserad. Men för en kyrkokristen gäller väl G.K. Chestertons ord "When people stop believing in God, they don't believe in nothing - they believe in anything." Och siffrorna för Sverige borde bekymra de kyrkliga.
Sveriges siffror kan redovisas
Jag var i en gudstjänst förra veckan: 13%.
Religion är viktig i min vardag: 16%.
Det europeiska snittet är 31% respektive 45%. Finlands siffror 13 resp 29, Norges 15 resp 23 och Danmarks 16 resp 18.
Norge kanske förvånar. Jag trodde norrmän var fromsinta.
I USA svarar 74% ja på frågan "Do you belive God is directly involved in things that happen in the world?". Motsvarande siffra i Sverige är 14, men på nivån slår vi Frankrike, 12%. Danmark 17% och Spanien 19%. Snittet för Västeuropa är 35%
Procenten för dem som säger sig vara ateister är i Sverige 16.8 och i Frankrike 17.1, snittet i Västeuropa 6.7. Stark tycker att siffran 16.8 är låg om det ska talas om "det gudlösa Sverige".
Så här kan man hålla på. Är det inte det faktum att det moderna samhället växte fram och därmed försvann religionen? Nej, svarar Stark. Moderniteten kommer långt före. Inte förrän på 1960-talet ser vi nedgången.
Men det kyrkliga, det jag är ute efter? Rodney Stark är tydlig. "Det upplysta prästerskapet", metaforikerna, står för en hållning som är "a sure recipe for the decline of churches". (aa s 54) Folk går i kyrkan för att tillbe Gud och om det inte är det som sker, så går de inte alls eller någon annanstans. Märk Starks ord. Om jag förstår Stark rätt, är den väg kyrkoledningen väljer en väg som ger helt motsatt resultat mot vad de ändå skulle vilja. "Clerical 'enlightment' is widespread in Europe, especially in Scandinavia." (s 54) , John A.T. Robinson (Honest to God 1963 och debatten om Gud som är död), Don Cupitt, Thorkild Grøsboll i Tarbaek är exempel. Kunde Stark ha nämnt KG Hammar också? "The Scandinavian state churches have been flirting with irreligion for at least a century." (s 55) Century betyder århundrade, om ni undrar.
Stark häpnar över att Svenska kyrkan "has been largely controlled by local elected boards" med ledamöter som de politiska partierna nominerat. För en professor i USA ser detta konstigt ut. Minst sagt. Han har läst Wall Street Journal där Sven Rydenfelt, den gamle frifräsaren, rapporterat att det inte ställs några religiösa krav på de valda ledamöterna. De är "elected more for their political positions and conviction than for their religious faith". (s 55)
Prosten Pehr kunde citera skolflickans felsägning. Hon skulle återge något från Ordspråksboken (som jag aldrig hittat, men varför förstöra en god historia och i sak stämmer citatet): "Hellre en idog man än en stark". Hon sa: "Hellre en idog man än en stork." På 1970-talet skrattade vi åt den sortens prosthistorier.
Jag säger: Hellre en idog man och så Stark!
Allt det här tål att tänka vidare över.
Kanske ihop med Lotta Lundberg denna morgon.
http://www.svd.se/ge-oss-en-kyrka-att-mogna-i/om/kultur
söndag 22 maj 2016
Heretiker firar söndag
Det är Strukturutskottets förre ordförande Anton Härder (S) som deklasserat det stift i vars stiftsstyrelse han är vice ordförande genom omdömet/domen "gammelkyrkligt och konservativt". Efter en sådan utskåpning av hemstiftet kanske mitt löfte till Strukturutskottet och dess fd ordförande om snälla blogginlägg på söndagar blivit obsolet? Krig förs alla dagar, möjligtvis med undantag för några timmar på julnatten, då vi kan spela fotboll i ingenmansland. Jag får nog fundera och fatta beslut efter Stiftsfullmäktige på onsdag.
Söndag är det för alla, också för heretikerna.
Men det är inte en riktigt enkel söndag för dem när det nu ska handla om den Heliga Treenigheten, den om vilken vi inte fattar särskilt mycket. Så mycket fattar jag dock, att jag fattar att bönen Svenska kyrkan lagt ut på nätet måste vara heretisk.
"Gud, du längtar så efter oss människor att du möter oss trefaldigt: som Fader, Son och Ande. Tack för din kärlek. Amen."
Jag bråkar inte om det där oförmedlade "amen", som egentligen är ett svar på konstaterandet att vi ber i Jesu namn. Vad säger vi "amen" till om vi bett så som det nät-betts? Slår vi fast att vi just har bett så är detta kanske klokt på demensavdelningen men knappast innan. Ska det vara så svårt att kombinera tro och tanke, kan man undra.
Jag bråkar inte heller, eftersom det är söndag, men påpekar att Gud är treenig i sig själv, i sitt esse, sitt varande, inte bara i det Gud gör i sin ekonomi. Gud möter oss inte trefaldigt på grund av sin längtan. Gud möter oss trefaldigt eftersom Gud ÄR Fader, Son och Ande. Eftersom Gud är sådan, återfinns det trinitariska mönstret i skapelsen. Ska det vara så svårt att kombinera insikt och tanke, kan man undra.
Man får förstås vara tacksam för att det är Kyrkans tro som återges i den meningen, att det talas om Fadern, Sonen och Anden. Det kunde ha varit som i kollektcirkuläret för denna söndag. Svenska Kyrkans Internationellt Arbete/Act Alliance är avsändare:
"Gud, Helige Treenighet, Fader och Moder, Son - Syster och Broder och Ande - livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen"
Amen igen, nu vet ni.
Trinitetsteologin har blivit något mer, för nu kom i enlighet med Jungs önskan också moderligheten in i gudomen. Hej och hå! Kan man ge kollekt i en kyrkostruktur som tycker vi ska be så? Jag vet verkligen inte. Jag är inte heller riktigt överens om (besvärande att det ska vara söndag med dess regulationer!) att Gud ska uppmuntra mig att utföra kärlekens uppdrag. Uppmuntra? Är det inte utrusta jag borde be om. "Skapa i mig Gud ett rent hjärta"... och det handlar om något betydligt allvarligare än uppmuntran, tror jag mig ha förstått.
Det kunde också ha varit som i Strängnäs stift.
Grejen var att prästen i radiogudstjänsten den 3 april inlett med orden "I Guds, Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn". Saken anmäldes till Strängnäs domkapitel, som konstaterade att prästens "handlande i det aktuella gudstjänsten inte utgör ett brott mot Den svenska kyrkohandboken, då uttalandet gjorts inom momentet inledningsord, som är fakultativt."
Nu är inledningsorden de ord som anger anspråket, dvs i vems namn vi firar gudstjänst och formuleringen "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" markerar ett anspråk: detta är Kyrkans gudstjänst och inte en kristlig variant av den eller något annat. I Nicea var det noga med orden
Domkapitlet i Strängnäs löste sitt lilla problem formalistiskt. Hade kapitlet i stället styrt på innehållet, hade heresin upptäckts. Hade det inte varit söndag, hade jag frågat om detta beror på bristande teologisk kompetens i domkapitlet eller på att kapitlet är heretiskt.
Nu är det söndag.
Jag frågar inte.
Jag undrar bara vad domprosten Carl Strandberg hade sagt.
Och förstod inte domkapitlet att inledningsorden skulle kunna komma att uppfattas som en heresi-markör? Aj då, nu frågade jag likväl! Räkna trots detta min goda vilja mig till godo!
Kom nu inte och säg att det bara är små detaljer vi är oense om.
Realister tror och tänker inte som metaforiker (om det nu inte är nominalister de ska kallas).
Vad är vi oense om?
Min lärde vän Dr H påpekar hur gudomens ekonomi och inte dess esse beskrivs i vår tid, dvs bilden ersätter verkligheten. Så var det inte i Nicea där Guds immanenta vara i sig definierades och måste uppfattas vara dogmatiskt auktoritativt. Hängde ni med? Gud ÄR Fader och Son och Helig Ande. Därmed basta. Sliras i predikan denna söndag på den punkten kanske man ska säga till.
Söndag är det för alla, också för heretikerna.
Men det är inte en riktigt enkel söndag för dem när det nu ska handla om den Heliga Treenigheten, den om vilken vi inte fattar särskilt mycket. Så mycket fattar jag dock, att jag fattar att bönen Svenska kyrkan lagt ut på nätet måste vara heretisk.
"Gud, du längtar så efter oss människor att du möter oss trefaldigt: som Fader, Son och Ande. Tack för din kärlek. Amen."
Jag bråkar inte om det där oförmedlade "amen", som egentligen är ett svar på konstaterandet att vi ber i Jesu namn. Vad säger vi "amen" till om vi bett så som det nät-betts? Slår vi fast att vi just har bett så är detta kanske klokt på demensavdelningen men knappast innan. Ska det vara så svårt att kombinera tro och tanke, kan man undra.
Jag bråkar inte heller, eftersom det är söndag, men påpekar att Gud är treenig i sig själv, i sitt esse, sitt varande, inte bara i det Gud gör i sin ekonomi. Gud möter oss inte trefaldigt på grund av sin längtan. Gud möter oss trefaldigt eftersom Gud ÄR Fader, Son och Ande. Eftersom Gud är sådan, återfinns det trinitariska mönstret i skapelsen. Ska det vara så svårt att kombinera insikt och tanke, kan man undra.
Man får förstås vara tacksam för att det är Kyrkans tro som återges i den meningen, att det talas om Fadern, Sonen och Anden. Det kunde ha varit som i kollektcirkuläret för denna söndag. Svenska Kyrkans Internationellt Arbete/Act Alliance är avsändare:
"Gud, Helige Treenighet, Fader och Moder, Son - Syster och Broder och Ande - livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, vishet och kunskap, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen"
Amen igen, nu vet ni.
Trinitetsteologin har blivit något mer, för nu kom i enlighet med Jungs önskan också moderligheten in i gudomen. Hej och hå! Kan man ge kollekt i en kyrkostruktur som tycker vi ska be så? Jag vet verkligen inte. Jag är inte heller riktigt överens om (besvärande att det ska vara söndag med dess regulationer!) att Gud ska uppmuntra mig att utföra kärlekens uppdrag. Uppmuntra? Är det inte utrusta jag borde be om. "Skapa i mig Gud ett rent hjärta"... och det handlar om något betydligt allvarligare än uppmuntran, tror jag mig ha förstått.
Det kunde också ha varit som i Strängnäs stift.
Grejen var att prästen i radiogudstjänsten den 3 april inlett med orden "I Guds, Skaparens, Befriarens och Livgiverskans namn". Saken anmäldes till Strängnäs domkapitel, som konstaterade att prästens "handlande i det aktuella gudstjänsten inte utgör ett brott mot Den svenska kyrkohandboken, då uttalandet gjorts inom momentet inledningsord, som är fakultativt."
Nu är inledningsorden de ord som anger anspråket, dvs i vems namn vi firar gudstjänst och formuleringen "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn" markerar ett anspråk: detta är Kyrkans gudstjänst och inte en kristlig variant av den eller något annat. I Nicea var det noga med orden
Domkapitlet i Strängnäs löste sitt lilla problem formalistiskt. Hade kapitlet i stället styrt på innehållet, hade heresin upptäckts. Hade det inte varit söndag, hade jag frågat om detta beror på bristande teologisk kompetens i domkapitlet eller på att kapitlet är heretiskt.
Nu är det söndag.
Jag frågar inte.
Jag undrar bara vad domprosten Carl Strandberg hade sagt.
Och förstod inte domkapitlet att inledningsorden skulle kunna komma att uppfattas som en heresi-markör? Aj då, nu frågade jag likväl! Räkna trots detta min goda vilja mig till godo!
Kom nu inte och säg att det bara är små detaljer vi är oense om.
Realister tror och tänker inte som metaforiker (om det nu inte är nominalister de ska kallas).
Vad är vi oense om?
Min lärde vän Dr H påpekar hur gudomens ekonomi och inte dess esse beskrivs i vår tid, dvs bilden ersätter verkligheten. Så var det inte i Nicea där Guds immanenta vara i sig definierades och måste uppfattas vara dogmatiskt auktoritativt. Hängde ni med? Gud ÄR Fader och Son och Helig Ande. Därmed basta. Sliras i predikan denna söndag på den punkten kanske man ska säga till.
lördag 21 maj 2016
Rätt svar
I går kom regnet. Jag var ute. Det var läge för sjöstridsjacka men det får man ta. Rätt svar hade varit stövlar och byxor anpassade efter slagregn. Jag var mer modest klädd. Nå, det torkar.
Rätt svar på gårdagens fråga var 2.
Biskopen förklarar sig lägga saken i Centerpartiets knä.
Det är roligt att söka rätt svar. Jag inspirerades väl av disputationen i Lund. Så vilket är rätt svar på några andra områden?
Det var ett väldigt tryck och flyktingar kom förra året till Sverige i stor mängd. Det talades om "volymer", men då fanns det de som blev upprörda och påpekade att det handlade om människor. "Personer". Nu har antalet flyktingar minskat dramatiskt. Som världen vet, är jag oduglig i matematik, men jag skulle vilja få rätt svar på frågan var de 800 000 människorna som flytt sina länder men inte kommit till Europa nu befinner sig. Hur har de det? Är det någon som i svensk media ser några reportage om dessa flyktingar? Om 800 000 människor kan det väl skrivas rätt mycket, tänker jag. Rätt svar?
Ska intrycket skapas att det som tidningarna inte skriver om inte heller finns? Eftersom Europa inte kunde möta utmaningen är det lika bra att vara tyst och låta livet återgå till sin vanliga normalitet?
Jag skulle vilja ha rätt svar.
I dystra stunder söker mig nämligen den tanken att det finns ett namnlöst lidande utanför Europas gränser och att Turkiet inte är en bra plats för flyktingar att vara på. Kriget i Syrien ter sig alltmer som 30-åriga kriget, det krig som under så lång tid inte gick att avsluta, för det fanns alltid några som ville fortsätta kriga.
Om jag tolkar det som inte sker i vår tids Europa och uppfattar cynismen som grundhållning, är det rätt svar?
Jag styr tillbaka till det mer lokala.
Brundo Edgarsson gav tydligen inte rätt svar. Nu svarar de rätt, de som kommentarer. De är beklämda och illa berörda. Det är inte jag. Jag är fascinerad. Det här är något med hög underhållningsfaktor och Bruno blev ordförande därför att S och C håller ihop. Nu återstår att få rätt svar om Bruno Edgarsson också. Centerpartiets kretsstyrelse har inte fått tag på honom, det heter att han "har gjort sig otillgänglig". Kretsordföranden - der Kreisführer om man ska tala tyska? - förklarar sig vara upprörd. Uteslutning måste partistyrelsen besluta om, får vi veta. Så vad tror ni att rätt svar blir?
I Östra Småland skriver Centerpartiet i stiftsfullmäktige, Växjö stift insändare denna morgon. Gruppen bejakar självklart Pride och gick till val med tydlighet i hbtq-frågor. "Alla behöver mer kärlek!" heter det klämkäckt. Det var rätt svar. Men vilken var egentligen frågan?
Vad är rätt svar om Edgarssons syn på homosexuella människor? Det var inte detta han kallade trend. Det var Pridejippot. Men han kan ha fel. Pridefestivaler blir kanske så folkligt kära som Midsommarfirande och Valborgsmässoeldande? Jag kunde kanske nämnt demonstrationer 1 maj - men det är väl en syssla som något tappat i omfattning och betydelse? Kan det bli så med Pridefestivalerna också. Men 9000 människor är storslaget i Växjö. Ifrågasättarna har kanske rätt. Det var fordon i ledet, men folk gick kanske fem i bredd så då borde tåget ha varit längre än 800 meter. Den homosexuella traktorn är inte inräknad.
Men skulle inte fokus flyttas till Modéus II? Det är han eller hans agerande som släppt arbetsmaterial till media. Det är ett svar i detta arbetsmaterial som stiftsfullmäktiges ordförande ombetts kommentera. Det blev som det blev men så hade det inte blivit om inte Modéus II velat ha synpunkter och sedan på något sätt släppt dem vidare. Skriv ingenting, absolut inget, till den mannen. Ni vet inte var era små rader hamnar! Och ni vet inte var ni själva hamnar heller!
Så vad är rätt svar om Modéus II?
Hans agerande ställer till det för präster, som nu ska in i Prideparader, för det går inte att tacka nej. Då är man körd. En militär chef som utsatt sina anställda för fientlig aktivitet, hade en habil stridsdomare hanterat som saken ska hanteras. Vad är rätt svar i det fallet? Inga nya förtroenden. Och en påminnelse om de 17% saken gäller. Befälsförluster i Vietnamkriget på grund av skott i ryggen. Det är så det går till. I krig. Rätt svar om Modéus? Han varsnar inte problem i det tysta på grund av allt bifall han nu höstar in.
Svarade Modéus II då rätt när han intervjuades i tv?
Det verkar inte så, för det första som kommer upp är en deklaration att "detta innehåll är olämpligt för barn". Jag kan med bävan ge adressen men jag kan också undra om vilket svar på frågan som är rätt: Vad är det för blådårar som uppträder i medievärlden? Men underhållningsfaktorn kan man uppskatta. Nu har det gått så långt att biskopsorden är olämpliga för barn! Jan Lööf får sällskap. Morfar är sjörövare och Fabian är en apa och Modéus II har hamnat i samma kategori. Kategorin "olämpligt för barn"!
http://www.svt.se/nyhetsklipp/lokalt/smaland/article8630548.svt?autostart=true
Fortsätt nu söka rätt svar. I dag och alla dagar.
Fortsättning!
Jag levde som jag lär och hittade plötsligt nyheten att RFSL riktar kritik mot Modéus II. Han ser inet homofobin när den passerar mitt framför ögonen på honom. "Det är oerhört problematiskt", sägs i ett pressmeddelande.
Det ska Fan vara teaterdirektör. Och biskop.
https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=10153490299377301&id=110605492300
Rätt svar på gårdagens fråga var 2.
Biskopen förklarar sig lägga saken i Centerpartiets knä.
Det är roligt att söka rätt svar. Jag inspirerades väl av disputationen i Lund. Så vilket är rätt svar på några andra områden?
Det var ett väldigt tryck och flyktingar kom förra året till Sverige i stor mängd. Det talades om "volymer", men då fanns det de som blev upprörda och påpekade att det handlade om människor. "Personer". Nu har antalet flyktingar minskat dramatiskt. Som världen vet, är jag oduglig i matematik, men jag skulle vilja få rätt svar på frågan var de 800 000 människorna som flytt sina länder men inte kommit till Europa nu befinner sig. Hur har de det? Är det någon som i svensk media ser några reportage om dessa flyktingar? Om 800 000 människor kan det väl skrivas rätt mycket, tänker jag. Rätt svar?
Ska intrycket skapas att det som tidningarna inte skriver om inte heller finns? Eftersom Europa inte kunde möta utmaningen är det lika bra att vara tyst och låta livet återgå till sin vanliga normalitet?
Jag skulle vilja ha rätt svar.
I dystra stunder söker mig nämligen den tanken att det finns ett namnlöst lidande utanför Europas gränser och att Turkiet inte är en bra plats för flyktingar att vara på. Kriget i Syrien ter sig alltmer som 30-åriga kriget, det krig som under så lång tid inte gick att avsluta, för det fanns alltid några som ville fortsätta kriga.
Om jag tolkar det som inte sker i vår tids Europa och uppfattar cynismen som grundhållning, är det rätt svar?
Jag styr tillbaka till det mer lokala.
Brundo Edgarsson gav tydligen inte rätt svar. Nu svarar de rätt, de som kommentarer. De är beklämda och illa berörda. Det är inte jag. Jag är fascinerad. Det här är något med hög underhållningsfaktor och Bruno blev ordförande därför att S och C håller ihop. Nu återstår att få rätt svar om Bruno Edgarsson också. Centerpartiets kretsstyrelse har inte fått tag på honom, det heter att han "har gjort sig otillgänglig". Kretsordföranden - der Kreisführer om man ska tala tyska? - förklarar sig vara upprörd. Uteslutning måste partistyrelsen besluta om, får vi veta. Så vad tror ni att rätt svar blir?
I Östra Småland skriver Centerpartiet i stiftsfullmäktige, Växjö stift insändare denna morgon. Gruppen bejakar självklart Pride och gick till val med tydlighet i hbtq-frågor. "Alla behöver mer kärlek!" heter det klämkäckt. Det var rätt svar. Men vilken var egentligen frågan?
Vad är rätt svar om Edgarssons syn på homosexuella människor? Det var inte detta han kallade trend. Det var Pridejippot. Men han kan ha fel. Pridefestivaler blir kanske så folkligt kära som Midsommarfirande och Valborgsmässoeldande? Jag kunde kanske nämnt demonstrationer 1 maj - men det är väl en syssla som något tappat i omfattning och betydelse? Kan det bli så med Pridefestivalerna också. Men 9000 människor är storslaget i Växjö. Ifrågasättarna har kanske rätt. Det var fordon i ledet, men folk gick kanske fem i bredd så då borde tåget ha varit längre än 800 meter. Den homosexuella traktorn är inte inräknad.
Men skulle inte fokus flyttas till Modéus II? Det är han eller hans agerande som släppt arbetsmaterial till media. Det är ett svar i detta arbetsmaterial som stiftsfullmäktiges ordförande ombetts kommentera. Det blev som det blev men så hade det inte blivit om inte Modéus II velat ha synpunkter och sedan på något sätt släppt dem vidare. Skriv ingenting, absolut inget, till den mannen. Ni vet inte var era små rader hamnar! Och ni vet inte var ni själva hamnar heller!
Så vad är rätt svar om Modéus II?
Hans agerande ställer till det för präster, som nu ska in i Prideparader, för det går inte att tacka nej. Då är man körd. En militär chef som utsatt sina anställda för fientlig aktivitet, hade en habil stridsdomare hanterat som saken ska hanteras. Vad är rätt svar i det fallet? Inga nya förtroenden. Och en påminnelse om de 17% saken gäller. Befälsförluster i Vietnamkriget på grund av skott i ryggen. Det är så det går till. I krig. Rätt svar om Modéus? Han varsnar inte problem i det tysta på grund av allt bifall han nu höstar in.
Svarade Modéus II då rätt när han intervjuades i tv?
Det verkar inte så, för det första som kommer upp är en deklaration att "detta innehåll är olämpligt för barn". Jag kan med bävan ge adressen men jag kan också undra om vilket svar på frågan som är rätt: Vad är det för blådårar som uppträder i medievärlden? Men underhållningsfaktorn kan man uppskatta. Nu har det gått så långt att biskopsorden är olämpliga för barn! Jan Lööf får sällskap. Morfar är sjörövare och Fabian är en apa och Modéus II har hamnat i samma kategori. Kategorin "olämpligt för barn"!
http://www.svt.se/nyhetsklipp/lokalt/smaland/article8630548.svt?autostart=true
Fortsätt nu söka rätt svar. I dag och alla dagar.
Fortsättning!
Jag levde som jag lär och hittade plötsligt nyheten att RFSL riktar kritik mot Modéus II. Han ser inet homofobin när den passerar mitt framför ögonen på honom. "Det är oerhört problematiskt", sägs i ett pressmeddelande.
Det ska Fan vara teaterdirektör. Och biskop.
https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=10153490299377301&id=110605492300
fredag 20 maj 2016
De efterblivnas stift - Växjö stift
Anton Härder (S) är stiftsstyrelsens vice ordförande. Nu tror han knappt sina öron och är förvånad över att stiftsfullmäktiges ordförande Bruno Edgarsson (C) uttrycker sin mening om Pride. Vad Edgarsson gör? Han medger att han "är definitivt motståndare till Pride, jag tycker det ska vara man och kvinna och jag kan inte förlika mig med hbtq", säger han. Det var att peta med en pinne i myrstacken.
Hur kunde det bli så här?
Jo, Modéus II kommenderade i höstas skrivövning i stiftsfullmäktige. Där satt vi alla och plitade ner små synpunkter som biskopen ville ha. Någon, vi vet inte vem, skrev: "Avsluta deltagande i spektakulära Pride-spektakel. Detta engagemang har inget stöd i Bibeln som ska vara kyrkans ledstjärna." På något vis har tidningen Smålänningen fått fatt på synpunkten och intervjuar så stiftsfullmäktiges ordförande, som håller med i sak.
Vad hände sedan?
Anton Härder ville stå på deras sida som upplever sig vara utsatta och diskriminerade. Upplevelsen räknas och det tackar alla kv*nn*pr*stm*st*nd*r*e i stiftet för. "För den moderna människan idag är det inget konstigt med hbtq, och jag är så glad att vi har präster i kyrkan som är med i Pride." Så kommer domen över stiftet, och det är alltså stiftsstyrelsens vice ordförande som fäller den:
"Växjö stift är gammelkyrkligt (jo, han säger så, DS) och konservativt. Vi är ju inte ens färdiga med debatten om kvinnliga präster trots att den pågått sedan 1950-talet."
Så tydligt presenteras de efterblivnas stift.
I gryningen i går uttalade dom sig i Radio Kronoberg, kommunalpolitiker i Växjö. En, som heter Oliver Rosengren, ställde de 9000 som vandrat i paraden i lördags mot en enda. Därmed var väl, förstod jag, saken avgjord. Rosengren är (M) och en politiker på väg upp. Då är det inte mycket att diskutera. Matchen slutade 9000-1 innan den ens började.
Modéus II var också uppe tidigt.
Han förklarade att han blir bekymrad. Han vill försvara att vi är olika och, håll i er, "får vara olika". Det är "grundhållningen", säger han. Jag säger då det och då vet ni att jag tänker kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*.
Så ställs frågan om man kan sitta kvar i Växjös stiftsfullmäktige och tycka så här?
Journalister är roliga. De finns till för att värna det öppna samhället, men det brukar inte stå på förrän de frågar så här. Vad svarar Modéus II? Ni ska få gissa.
1. "Så är det i Svenska kyrkan att vi tål att andra menar annorlunda och kan med gott humör ta det öppna samtalet och övertyga varandra med goda argument."
2. "Det är inte min sak som biskop att uttala mig om, utan det är ju Centerpartiet som hanterar den frågan."
3. Konflikten är allvarlig för här står den främste företrädaren i stiftet för den demokratiska folkyrkan och säger emot biskopen. Det är en poblematisk konstitutionell kris, som endast gynnar inomkyrkliga kritiker."
Rätt svar?
Det kommer i morgon. Fundera så länge. Och vad ska prästerna i Älmhult göra när det snart blir Prideparad där? Kan man tacka nej till att vara med? Eller ska man be biskopen komma? Vuxenskolan har nu bjudit in ett par kyrkoherdar i kommunen. Här gäller det att prioritera om i almanackan! Kommandostrukturen gäller.
Nästa vecka samlas Stiftsfullmäktige.
Frågestund inleder. Bruno Edgarsson leder samlingen och på främsta raden sitter Anton Härder. Modéus II är väl också på plats för att redovisa fögderiet. I verksamhetsberättelsen skriver han att det där med att vara biskop "är som jag trott, fast ärligt talat roligare och mer meningsfullt än vad jag vågat hoppas". Han avslöjar kanske också vilken kyrkopolitisk grupp han står närmast: "Med frimodighet, uppkavlade ärmar och bön om Guds ledning vänder vi blicken mot framtiden."
Vad händer på Stiftsfullmäktige? Har Centerpartiet avsatt Edgarsson innan sammanträdet (antydningar har gjorts och C tar avstånd från Prideuttalanden, ÖS 20/5), kommer det att bli en förtroendeomröstning eller sitter alla tysta och stilla? Inte vet jag. Men det kanske kommer att påpekas att den som ställde till med eländet är Modéus II, som ville ha in synpunkter - och fick det! Hur blev detta arbetsmaterial offentlig handling? Frågan får inte ställas om vem som läckte - men satt verkligen en journalist och läste alla handskrivna lappar som lämnats in? Skrev vi namn på? Det tror jag inte. Men jag skrev inget väsentligt. Jag har aldrig gillat salskrivningar.
Ska Edgarsson betala priset för det som Modéus II bad om och fick?
Gårdagen blev fortsatt dramatisk. Alla tycktes ha något att säga, också kyrkomötets ordförande, uppseendeväckande nog. Länge leve de idoga kommunikatörerna! Karin Perers är C, om någon undrar.
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1466454
Vad sägs om Edgarssons uttalande? Ordföranden tar "starkt" avstånd och kallar det "lika osakligt som oetiskt" i tanke att han sagt något om homosexualitet.
Nu har väl Edgarsson inte uppfattat just homosexualitet, utan Pride och den kultur som hör samman med detta, som trend - men varför vara noga med orden och definitionerna när man kan låta bli att lyssna för att förstå. Men då blir väl kyrkomötesordförandens ord lite uppseendeväckande: "Pingstens budskap är att vi ska förstå varandra, trots att vi är olika."
Just så.
Vad Bruno Edgarsson säger, tycker massor med centerpartister i Växjö stift. I all stillhet. Det kan förstås inte centern låtsas om.
Men jag hajar till. Är varje människa Guds avbild? Det sägs så i kyrkomötesordförandeuttalandets rubrik. Var inhämtas den kunskapen? Eller är människan skapad till Guds avbild, som det sägs i själva uttalandet? 1 Mos 1:27. Är inte det något annat? Här kan man fundera om något gått förlorat på vägen. och ska uppfattas vara en kommunikationsmiss.
Är begreppsoklarheten en fråga som handlar om nådens ordning? Det vet de som läser Göteborgs Stiftstidning i år. Andra får treva i ovissheten.
Länge leve Centerpartiet och länge leve partiets insatser i det kyrkliga!
Det blir på många sätt roligare när centerpartisterna spinner loss.
Men varför kommenterade jag detta?
Inte vet jag. Partipolitiken i Svenska kyrkan är ju inte min tekopp. Men ibland kan det vara gott med en kopp te. Och med den logik som är den svagsinta journalistikens, talas nu om "homoutspel". Det är plötsligt ett utspel att svara på den fråga en journalist ställer. I varje fall om någon svarar fel. "Fascinerande" är nog ordet.
Hur kunde det bli så här?
Jo, Modéus II kommenderade i höstas skrivövning i stiftsfullmäktige. Där satt vi alla och plitade ner små synpunkter som biskopen ville ha. Någon, vi vet inte vem, skrev: "Avsluta deltagande i spektakulära Pride-spektakel. Detta engagemang har inget stöd i Bibeln som ska vara kyrkans ledstjärna." På något vis har tidningen Smålänningen fått fatt på synpunkten och intervjuar så stiftsfullmäktiges ordförande, som håller med i sak.
Vad hände sedan?
Anton Härder ville stå på deras sida som upplever sig vara utsatta och diskriminerade. Upplevelsen räknas och det tackar alla kv*nn*pr*stm*st*nd*r*e i stiftet för. "För den moderna människan idag är det inget konstigt med hbtq, och jag är så glad att vi har präster i kyrkan som är med i Pride." Så kommer domen över stiftet, och det är alltså stiftsstyrelsens vice ordförande som fäller den:
"Växjö stift är gammelkyrkligt (jo, han säger så, DS) och konservativt. Vi är ju inte ens färdiga med debatten om kvinnliga präster trots att den pågått sedan 1950-talet."
Så tydligt presenteras de efterblivnas stift.
I gryningen i går uttalade dom sig i Radio Kronoberg, kommunalpolitiker i Växjö. En, som heter Oliver Rosengren, ställde de 9000 som vandrat i paraden i lördags mot en enda. Därmed var väl, förstod jag, saken avgjord. Rosengren är (M) och en politiker på väg upp. Då är det inte mycket att diskutera. Matchen slutade 9000-1 innan den ens började.
Modéus II var också uppe tidigt.
Han förklarade att han blir bekymrad. Han vill försvara att vi är olika och, håll i er, "får vara olika". Det är "grundhållningen", säger han. Jag säger då det och då vet ni att jag tänker kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*.
Så ställs frågan om man kan sitta kvar i Växjös stiftsfullmäktige och tycka så här?
Journalister är roliga. De finns till för att värna det öppna samhället, men det brukar inte stå på förrän de frågar så här. Vad svarar Modéus II? Ni ska få gissa.
1. "Så är det i Svenska kyrkan att vi tål att andra menar annorlunda och kan med gott humör ta det öppna samtalet och övertyga varandra med goda argument."
2. "Det är inte min sak som biskop att uttala mig om, utan det är ju Centerpartiet som hanterar den frågan."
3. Konflikten är allvarlig för här står den främste företrädaren i stiftet för den demokratiska folkyrkan och säger emot biskopen. Det är en poblematisk konstitutionell kris, som endast gynnar inomkyrkliga kritiker."
Rätt svar?
Det kommer i morgon. Fundera så länge. Och vad ska prästerna i Älmhult göra när det snart blir Prideparad där? Kan man tacka nej till att vara med? Eller ska man be biskopen komma? Vuxenskolan har nu bjudit in ett par kyrkoherdar i kommunen. Här gäller det att prioritera om i almanackan! Kommandostrukturen gäller.
Nästa vecka samlas Stiftsfullmäktige.
Frågestund inleder. Bruno Edgarsson leder samlingen och på främsta raden sitter Anton Härder. Modéus II är väl också på plats för att redovisa fögderiet. I verksamhetsberättelsen skriver han att det där med att vara biskop "är som jag trott, fast ärligt talat roligare och mer meningsfullt än vad jag vågat hoppas". Han avslöjar kanske också vilken kyrkopolitisk grupp han står närmast: "Med frimodighet, uppkavlade ärmar och bön om Guds ledning vänder vi blicken mot framtiden."
Vad händer på Stiftsfullmäktige? Har Centerpartiet avsatt Edgarsson innan sammanträdet (antydningar har gjorts och C tar avstånd från Prideuttalanden, ÖS 20/5), kommer det att bli en förtroendeomröstning eller sitter alla tysta och stilla? Inte vet jag. Men det kanske kommer att påpekas att den som ställde till med eländet är Modéus II, som ville ha in synpunkter - och fick det! Hur blev detta arbetsmaterial offentlig handling? Frågan får inte ställas om vem som läckte - men satt verkligen en journalist och läste alla handskrivna lappar som lämnats in? Skrev vi namn på? Det tror jag inte. Men jag skrev inget väsentligt. Jag har aldrig gillat salskrivningar.
Ska Edgarsson betala priset för det som Modéus II bad om och fick?
Gårdagen blev fortsatt dramatisk. Alla tycktes ha något att säga, också kyrkomötets ordförande, uppseendeväckande nog. Länge leve de idoga kommunikatörerna! Karin Perers är C, om någon undrar.
https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1466454
Vad sägs om Edgarssons uttalande? Ordföranden tar "starkt" avstånd och kallar det "lika osakligt som oetiskt" i tanke att han sagt något om homosexualitet.
Nu har väl Edgarsson inte uppfattat just homosexualitet, utan Pride och den kultur som hör samman med detta, som trend - men varför vara noga med orden och definitionerna när man kan låta bli att lyssna för att förstå. Men då blir väl kyrkomötesordförandens ord lite uppseendeväckande: "Pingstens budskap är att vi ska förstå varandra, trots att vi är olika."
Just så.
Vad Bruno Edgarsson säger, tycker massor med centerpartister i Växjö stift. I all stillhet. Det kan förstås inte centern låtsas om.
Men jag hajar till. Är varje människa Guds avbild? Det sägs så i kyrkomötesordförandeuttalandets rubrik. Var inhämtas den kunskapen? Eller är människan skapad till Guds avbild, som det sägs i själva uttalandet? 1 Mos 1:27. Är inte det något annat? Här kan man fundera om något gått förlorat på vägen. och ska uppfattas vara en kommunikationsmiss.
Är begreppsoklarheten en fråga som handlar om nådens ordning? Det vet de som läser Göteborgs Stiftstidning i år. Andra får treva i ovissheten.
Länge leve Centerpartiet och länge leve partiets insatser i det kyrkliga!
Det blir på många sätt roligare när centerpartisterna spinner loss.
Men varför kommenterade jag detta?
Inte vet jag. Partipolitiken i Svenska kyrkan är ju inte min tekopp. Men ibland kan det vara gott med en kopp te. Och med den logik som är den svagsinta journalistikens, talas nu om "homoutspel". Det är plötsligt ett utspel att svara på den fråga en journalist ställer. I varje fall om någon svarar fel. "Fascinerande" är nog ordet.
torsdag 19 maj 2016
Andas akademisk luft
I går andades jag akademisk luft. Men först kom jag på att det inte ska sväras över förseningar på SJ. Begreppet "SJ" kan utgöra en svordom i sig själv. "Det var då själva SJ", kan man säga. Tåget blev 35 minuter försenat och jag kom sent till Johan Herbertssons disputation. Nå, det var några minuters preludium jag missade, men sedan var jag å bane.
Det var en tillställning att tycka om och opponenten Urban Claesson skötte sin uppgift med den äran. Jag räknar honom till Svenska kyrkans egna forskare och kände ett behov att glädja mig också i ersättarrollen. Mest var jag nog akademiskt glad. Här förs ett samtal därför att några vill förstå ett sammanhang. Det var en gång i tiden Kyrkans sätt, också Svenska kyrkans, att leva samman. Det sker fortfarande vid akademierna.
Till gårdagens lycka hörde också att jag fick Anna Minaras avhandling, den där hennes barn sitter i korstolarna i Lunds domkyrka. Roligt och kreativt. Hennes avhandling On the Formation of Cathedral Chapters and Cathedral Culture handlar om domkapitlen, ni vet de där som odödliggör sig själva genom det som skulle kunna komma att tolkas både si och så. Nu handlar Annas avhandling om medeltiden (ungefär 1060-1225) och den kanske inte i detta avseende är lika sofistikerad som den för tillfället moderna tiden, alltså den moderna tid som snart blir "förr i tiden" med häpnad över hur idiotiskt folk kunde tänka då.
Herbertsson avhandling Rättegångsgudstjänsten i Svenska kyrkan har jag läst och lärt mig en del nytt genom, inte minst om tvåregementsläran (som jag inte utlägger här). Det ställdes bra frågor och Johan har breda utblickar och djupa insikter. Sedan var det lunch, som inte gick av för hackor. Det finns en glädje i mötet med människor - också (eller just?) när de blivit äldre än de var när jag mötte dem första gången.
Det avgörande viktiga som slog mig var ändå detta, att här satt människor som sökte sanning och sammanhang. Hur var det egentligen? Och vad betyder det? Allt är inte lämnat åt privat subjektivitet, som sämst är det intersubjektivt i alla fall. Till det kommer att frågeställningar vid akademien ska behandlas utan avseende till person. Jo, jag vet. Men principen är klar även om professor Göran Bexell sa till mig: "Dag, det räcker inte att du skriver en bra avhandling. Du måste skriva en bättre." Detta sanna ord fyllde mig med någon slags ömhet, kanske kärlek, till Göran för att han talade sanning, men också med en viss sorg att den kyrkopolitiska skiten spiller över. Vilka små sammanhang jag dvalts i!
Men så är det.
Och det förundrar mig när jag läser kommentarerna på denna blogg. Det är mycket som är okunnigt och lik förbannat monstruöst självupptaget. Det är den egna tolkningen som gäller och detta oberoende av vad Kyrkan tänkt i 2000 år. Denna Kyrkans lilla gemensamma men gamla tankeverksamhet är intet värd. Jag vet att jag låter som Thomas More, men det är honom jag läser nu. Hur kommer det sig att det kyrkliga intellektuella klimatet inte utmanar människor att söka sanning och sammanhang utan stimulerar till dekreterande?
Jag skrev för 30 år sedan avhandling om Svenska kyrkan. Den sägs nu ha en revival. Jag ser att en del av forskningsresultaten från den återfinns där de ska vara, i standardverk och läroböcker. Samtidigt gäller den egendomligheten för den som disputerat i ett teologiskt ämne som har aktualitet, att vem som helst med samma auktoritet kan uttala sig om ämnet. Jag, som forskat och skrivit och disputerat vet, om detta i praktiken inte mer än vilken fritt fablande kyrkopolitiker som helst. Jag klagar inte. Jag noterar bara en egendomlighet. Jag tror dock att det var detta faktum som gjorde att fakulteten, som det sas, ville att jag skulle skriva mer för att bli docent.
Så går tankarna när man dagen innan varit på disputation och blivit stimulerad. Properly fed and reasonably drunk - eller var det tvärtom? Johan högtidslunch gick inte av för hackor, ett påstående att upprepa ofta, men jag hittade tåget hem. Hur då? Det var enkelt. Jag fick upp ett spår.
Och så blev det torsdag.
I postlådan låg en hotande depression.
Nå, biskop Esbjörn Hagberg såg arbetet med kyrkohandboken som ett fantastiskt uppdrag. Han får till det: "Vi kan vara stolta som kyrka att så många bryr sig om det här." Biskopar är professionella optimister. Laestadianer i olika väderstreck funderar dock över om Svenska kyrkan längre är en organisation att vara med i. Vad säger de om kyrkohandboksförslaget? Antje Jackelén skrev sitt brev till Svenska Akademien på uppdrag från styrgruppen för kyrkohandboksarbetet. Brevet finns i tidningen men utan den intressanta litteraturlistan. Det är genom den vi förstår varför det blir som det blir och det behöver man inte vara laestadian för att fatta.
Ska jag i stället hämta uppmuntran efter utfärden till postlådan av Antje Jackeléns ord när hon besökte Järvsö tillsammans med Islamic Relief?
Först är det väl ett något knepigt sammanhang för organisationen är ifrågasatt. Jag måste läsa på. Men det hon säger, när meditationsrummet invigs, stämmer det?
"Guds närvaro skänker tröst, värme, liv, styrka och mod. Den andliga närvaron i detta rum finns oavsett religion."
Om den finns, oavsett religion, vad har då en ärkebiskop där att göra, vad syftar invigningen till? Och i vilken mening handlar det om andlig närvaro till skillnad från andlig närvaro i skogen, vid en soluppgång eller för den delen i en solnedgång?
Det gäller nog att fortsatt söka sanning och sammanhang.
Det var en tillställning att tycka om och opponenten Urban Claesson skötte sin uppgift med den äran. Jag räknar honom till Svenska kyrkans egna forskare och kände ett behov att glädja mig också i ersättarrollen. Mest var jag nog akademiskt glad. Här förs ett samtal därför att några vill förstå ett sammanhang. Det var en gång i tiden Kyrkans sätt, också Svenska kyrkans, att leva samman. Det sker fortfarande vid akademierna.
Till gårdagens lycka hörde också att jag fick Anna Minaras avhandling, den där hennes barn sitter i korstolarna i Lunds domkyrka. Roligt och kreativt. Hennes avhandling On the Formation of Cathedral Chapters and Cathedral Culture handlar om domkapitlen, ni vet de där som odödliggör sig själva genom det som skulle kunna komma att tolkas både si och så. Nu handlar Annas avhandling om medeltiden (ungefär 1060-1225) och den kanske inte i detta avseende är lika sofistikerad som den för tillfället moderna tiden, alltså den moderna tid som snart blir "förr i tiden" med häpnad över hur idiotiskt folk kunde tänka då.
Herbertsson avhandling Rättegångsgudstjänsten i Svenska kyrkan har jag läst och lärt mig en del nytt genom, inte minst om tvåregementsläran (som jag inte utlägger här). Det ställdes bra frågor och Johan har breda utblickar och djupa insikter. Sedan var det lunch, som inte gick av för hackor. Det finns en glädje i mötet med människor - också (eller just?) när de blivit äldre än de var när jag mötte dem första gången.
Det avgörande viktiga som slog mig var ändå detta, att här satt människor som sökte sanning och sammanhang. Hur var det egentligen? Och vad betyder det? Allt är inte lämnat åt privat subjektivitet, som sämst är det intersubjektivt i alla fall. Till det kommer att frågeställningar vid akademien ska behandlas utan avseende till person. Jo, jag vet. Men principen är klar även om professor Göran Bexell sa till mig: "Dag, det räcker inte att du skriver en bra avhandling. Du måste skriva en bättre." Detta sanna ord fyllde mig med någon slags ömhet, kanske kärlek, till Göran för att han talade sanning, men också med en viss sorg att den kyrkopolitiska skiten spiller över. Vilka små sammanhang jag dvalts i!
Men så är det.
Och det förundrar mig när jag läser kommentarerna på denna blogg. Det är mycket som är okunnigt och lik förbannat monstruöst självupptaget. Det är den egna tolkningen som gäller och detta oberoende av vad Kyrkan tänkt i 2000 år. Denna Kyrkans lilla gemensamma men gamla tankeverksamhet är intet värd. Jag vet att jag låter som Thomas More, men det är honom jag läser nu. Hur kommer det sig att det kyrkliga intellektuella klimatet inte utmanar människor att söka sanning och sammanhang utan stimulerar till dekreterande?
Jag skrev för 30 år sedan avhandling om Svenska kyrkan. Den sägs nu ha en revival. Jag ser att en del av forskningsresultaten från den återfinns där de ska vara, i standardverk och läroböcker. Samtidigt gäller den egendomligheten för den som disputerat i ett teologiskt ämne som har aktualitet, att vem som helst med samma auktoritet kan uttala sig om ämnet. Jag, som forskat och skrivit och disputerat vet, om detta i praktiken inte mer än vilken fritt fablande kyrkopolitiker som helst. Jag klagar inte. Jag noterar bara en egendomlighet. Jag tror dock att det var detta faktum som gjorde att fakulteten, som det sas, ville att jag skulle skriva mer för att bli docent.
Så går tankarna när man dagen innan varit på disputation och blivit stimulerad. Properly fed and reasonably drunk - eller var det tvärtom? Johan högtidslunch gick inte av för hackor, ett påstående att upprepa ofta, men jag hittade tåget hem. Hur då? Det var enkelt. Jag fick upp ett spår.
Och så blev det torsdag.
I postlådan låg en hotande depression.
Nå, biskop Esbjörn Hagberg såg arbetet med kyrkohandboken som ett fantastiskt uppdrag. Han får till det: "Vi kan vara stolta som kyrka att så många bryr sig om det här." Biskopar är professionella optimister. Laestadianer i olika väderstreck funderar dock över om Svenska kyrkan längre är en organisation att vara med i. Vad säger de om kyrkohandboksförslaget? Antje Jackelén skrev sitt brev till Svenska Akademien på uppdrag från styrgruppen för kyrkohandboksarbetet. Brevet finns i tidningen men utan den intressanta litteraturlistan. Det är genom den vi förstår varför det blir som det blir och det behöver man inte vara laestadian för att fatta.
Ska jag i stället hämta uppmuntran efter utfärden till postlådan av Antje Jackeléns ord när hon besökte Järvsö tillsammans med Islamic Relief?
Först är det väl ett något knepigt sammanhang för organisationen är ifrågasatt. Jag måste läsa på. Men det hon säger, när meditationsrummet invigs, stämmer det?
"Guds närvaro skänker tröst, värme, liv, styrka och mod. Den andliga närvaron i detta rum finns oavsett religion."
Om den finns, oavsett religion, vad har då en ärkebiskop där att göra, vad syftar invigningen till? Och i vilken mening handlar det om andlig närvaro till skillnad från andlig närvaro i skogen, vid en soluppgång eller för den delen i en solnedgång?
Det gäller nog att fortsatt söka sanning och sammanhang.
onsdag 18 maj 2016
Djävulen och hans anhang
Det man inte predikat om tjugogfem gånger har folk inte fattat, sa fader Gunnar. Så håll till godo!
Det finns en själafiende, en som vill oss illa. Det är Lögnens fader. Hans själva väsende är lögnen, inte bara de grova lögnerna utan de små och finstämda. Finessen är att orden betyder något helt annat eller också något annat. Slagorden kommer till för att täcka det egentliga. Då blir det just var det är - en samling Djävla lögner. Och ni vet hur en klassisk genitiv på svenska fungerar. Här anges vems lögner vi talar om. Djävulens.
En kyrkokristen prövar om orden avslöjar eller beslöjar, undersöker om det finns något annat bakom orden. Det kan då visa sig att ett storstilat bedrägeri är på gång.
Nu är Djävulen rätt förutsägbar och därför är det lite märkligt att vi så lätt låter lura oss - men det är, som min vän teologidocenten så ofta säger - "det är som det är". Djävulen frångår inte sina vanor. Till dem hör det lite listigt inlindade, där vi blir Guds försvarsadvokater men därmed spelar vi på bortaplan.
Det Djävulen har att komma med är inte klokt, men det är slugt och illistigt. Inte minst när det blir vackra ord, som betyder något annat. "Utrotningsläger" säger vi inte. Vi säger "koncentrationsläger". Och när vi ska ha ihjäl många miljoner kallar vi det "den slutliga lösningen". När sådant sker, ska det ske i så stor skala att folk inte fattar, för det är otänkbart och eftersom det är otänkbart kan det inte ske och har det inte skett. "Så kan det inte vara" är en trygg hållning.
De rena lögnerna och det utstuderade bedrägeriet fungerar. Det finns diaboliska desinformationskampanjer. Inte minst och högst begripligt när det handlar om den motståndsrörelse som Kyrkan är och de vapen som förfogas över i kampen. Dop, nattvard och ämbete måste det kraftsamlas mot. Dopet blir namngivning, nattvarden en minnesmåltid där det konkreta alls inte spelar någon roll /bröd och vin, alltså/ utan tonvikten läggs på det andliga och ämbetet blir en fråga om jämställdhet och kvinnors rättigheter. Äktenskapet, om vi nu som goda lutheraner ska tänka på det, blir något mer, inte något annat nota bene, än något Gud ville med man och kvinna. Svenska kyrkan går före och gör äktenskapet bättre. Jag medger att det ter sig utstuderat.
Eller gårdagens erfarenhet. I går var internationella dagen mot homo-, bi- och transfobi. Jag såg det på en kyrklig hemsida. Fobin är begreppet. Sovjetisk psykiatri med andra ord. I Limhamn stod personalen uppställd (på tjänstetid antar jag) och manifesterade för "kärlek, respekt och tolerans". Mycket kan man göra i Svenska kyrkan, men när orden prövas spricker de. Jag ber er pröva dem mot begreppet kv*nn*pr*stm*st*nd*r*e så ser ni. De gör inget annat än lju.. , jag menar pretenderar. Puddingen bevisas genom ätandet! Men de tror att puddingen är god och övertygar varandra om den saken. I tjänsten!!! Und der Teufel lacht dazu, ett konstaterande som alls inte får uppfattas som ett påhopp på ärkebiskopen, även om det skulle kunna komma att uppfattas så. Av dem som inte är riktigt kloka, är bäst att tillägga.
Listig påverkan är en annan metod. Den handlar om värderingar och tanken planteras och växer sedan. Ett foster är en del av mammans kropp, heter det, och kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp. Det blir till politik och mer än 1 miljon aborter i välfärdslandet Sverige utan någon seriös diskussion. Är verkligen ett foster en del av mammans kropp? På riktigt? Eller en egen individ i en annan individ? Det borde gå att reda ut hur det egentligen är, men är väl tankemodellen etablerad, finns det inga utrymmen för frågor eller komplikationer. Det är, menar jag, ett Djävla sätt.
Eller det där med barn och ungdomar som enrolleras i uppställningar, som i DDR eller Prideparader. Den underliggande agendan och syftet med Prideflaggan är ju att signalera makt, fick vi lära oss. Men det vet inte alla. Det sägs handla om något annat. Utstuderat diaboliskt, skulle man kunna tycka. För när man petar på det hela och går under ytan, är ärendet ett annat eller möjligtvis metaforiskt, så att ärendet är något mycket mer.
http://www.varldenidag.se/ledare/for-vem-vajar-flaggan/Bbbpei!AS1i8Djj547zIInVIvOvcw/
De kristliga är inte säkert de mest klarsynta bara för att de fattat att det är något särskilt med Jesus.
Det finns många kristna som tänker att om något låter fromt, så är det fromt. Tänk om det vore så enkelt. Ljusets ängel vet att föra sig, kan de fromma fraserna och knepet att använda sig av dem.
Jag undrar för egen del om det är någon saklig skillnad på att säga
"Tillsammans har de kristna kyrkorna i Sverige ett uppdrag att gestalta hopp genom att vittna om evangeliet om Jesus Kristus i ord och handling".
eller
"Tillsammans har de kristna kyrkorna i Sverige ett uppdrag att gestalta hopp genom att vittna om Jesus Kristus i ord och handling".
Hur vittnar man om evangeliet?
Betyder det att hänvisa till en berättelse att tolka/hantera och inte till en Herre, som utmanar till lärjungaskap?
Jag vet inte.
Däremot vet jag att Djävulen går på jakt som ett rytande lejon.
Domprosten GA Danell påpekade att det är värre med fel i läran än i livet för fel i läran betyder att kompassen visar fel. Så detaljerna, en grad hit eller dit, kan vara avgörande viktiga.
Varför denna tidiga fundering? Därför att jag på pensionärsbiljett äntrar bussen till Alvesta för att där ta tåget till Lund och gå på disputation. Det är en verksamhet med syftet att klarlägga ett och annat. Den verksamheten borde vara en kyrkokristens vardag.
Äldsta barnbarnet hörde av sig med ett sms i går och undrade hur det var med Treenigheten som jag beskrivit i lördags. "Fadern var brödet", skrev hon. "Men hur var det sedan?" Jag gav det teologiskt fullödiga svaret: "Fadern är brödet, Sonen är gröten och Anden är ölet. Same but different. "
Hon svarade: "Ja, det är ju bra att veta" med en konstig gubbe efteråt.
Teologi, också allvarlig, måste bedrivas med ett leende. Vi klarlägger på det viset. Det är bra att veta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)