måndag 30 november 2015

Marschanträde

Marschanträde med vänster fot måste betyda att med vänstern först går det framåt och/eller först med vänstern går det framåt. Men vad är vänster?

Politiskt blir jag alltmer ställd.
Jag gillade inte försöken i Lund att sabotera SD:s landsdagar. Yttrandefrihet och fri politisk åsiktsbildning är grundstenar om vi ska tala demokrati och inte omedelbart införa proletariatets diktatur.
Folk får ha fel men när de har fel har de rätt att mötas med argument.
Det är, som alla vet, inte sant att det är skillnad på människosynen mellan Löfven och t ex Julia Kronlid eller Aron Emilsson. Skulle det vara skillnad när det kommer till människosyn, är den skillnaden snarast till Löfvens nackdel. Han är antagligen mindre absolut när det handlar om människans värde och okränkbarhet än Julia Kronlid. Men Stefan Löfven sitter i saxen och måste fortsätta äta sina ord också när de begåvade inser att situationen är lite mer komplicerad. Så blev det eftersom svensk socialdemokrati inte kunde fokusera på de avgörande skillnaderna mellan vänster och höger. Socialdemokrati mot nationalkonservatism kan visa sig vara besvärligt. Lika svårt som när socialdemokratin i ett sydligare grannland skulle hantera de nationella socialisterna. Till det kommer ett mycket vitt och odefinierat begrepp som rasism. Det betyder allt och därför ingenting. Precisera! Gå på den nationella idén om detta är vad saken gäller. Och den står ju SD för. Eller ta upp folkhemsidén. Styr på de verklighetsbeskrivningar som är SD:s och agitera där. Men hitta inte på enkla slagord för att slippa tänka själva, det är mitt råd.

Vänsterns politiska styrka är de starka argumenten. Jag har inte riktigt kunnat höra dem. Rök och skrik och motionspass från domkyrkan till Gastelyckan - vad är det? Hur formuleras de politiska krav som visar att här är människor som bör få förvalta den politiska ledningen och makten?

En faktor nämns inte när det handlar om SD - och det är belysande. Det finns ett välmotiverat politikerförakt här i landet. Vi är inte dumma. Nu kommer vuxenbarnen och gör karriär inom sina politiska förbund och blir de som ska opp. Anna Kindberg Batra från Djursholm ångrar att hon sa att stockholmare är smartare än lantisar. Jo, men ångrar hon att hon tänkte så eller tänker hon fortfarande så?
Vi som läste om moderaternas fraktionsstrider i tidningen Fokus förfäras. Vill vi ha dessa personager att styra och ställa över oss? Lika illa för den som läst Suhonens bok om Julholthistorien eller minns något om fraktionsstrider i SSU. Vi är värda bättre. Det vet folk. Och röstar därefter. Detta ger SD stöd utan att de andra politiska partierna tycks förmögna att fundera över tanken att deras idoghet möts av förakt. Inte blir det bättre när man inser att Anna Ekström hamnar i partistyrelsen för Liberalerna. Då framstår Kronlid och Aronsson i SD:s partistyrelse som klart skinande ljus. De har ju inte heller broilats. De har haft en mening och fått stryk för den. Kommer det till kristen tro, antar jag att Julia är bättre att hålla ihop med än Anna - och för vem borde detta vara ett problem?

Vad är vänster i det kyrkliga?
Mikael Löwegren gjorde några noteringar i en bloggkommentar i går. Jag säger inte emot. Jag har ju sett det som kallats "vänster" i Svenska kyrkan och menar att det främsta draget i denna "vänster" är den politiska anpassligheten. Den vet att vända kappan efter vinden och upprepa de enkla slagorden. När de sedan når de inflytelserika posterna, använder de sin makt för att tysta somliga och premiera andra. Det kan väl inte bara vara jag som är lite frågande inför det nya, att biskopar kompisrekryterar till sin närhet? Hur blir detta något annat än det vanliga kejserliga, att alltid få höra vad kejsaren vill höra?

Särskilt mycket vänster är inte detta, dock. Vänstern i Svenska kyrkan kanske inte är de främsta kännarna av Marx och Engels och den vetenskapliga socialismen eller den materialistiska historieskrivningens principer. Särskilt mycket vänster är väl inte socialdemokraterna heller. De förvaltar det bestående och justerar efterhand. Och så är det också i det kyrkliga om man med "det bestående" räknat systemet, inte evangeliet och bekännelsen.

Kom ihåg att till de radikala kämparna hör ärkebiskop KG Hammar, som satt på Finngatan i Lund och skrev avhandling men inte demonstrerade eller satt i studiegrupper om marxismen, samt biskop Martin Lind, som dömdes för förargelseväckande beteende (han hade sjungit!) och var nöjd med den domen. Respektive familjer våndades över den radikalitet sönerna sedan visade när de blev medlemmar i det karriärbefrämjande partiet. Det var lika roligt som när professorskan E rekryterade professorskan B till Partiet! Jag förstår inte att folk förmår hålla sig allvarliga inför slika muntrationer.

Men vad är det då som bär uppåt? Inte vänster så mycket som den teologi som vet att få bort den samtida anstöten. Detta och så några anställda som har betalt för att proklamera all den klokskap en ärkebiskop eller en biskop besitter, det gör susen. Men så mycket mer med vänster än att Josef Stalin också hade ett kommunikatörshov, är det väl inte? Det är kommunikationsproffs som gör att det högre kleresiet visas uppskattning, får utmärkelser och hedersbetygelser. Och därmed måste det de säger ha en väldig signifikans, vilket leder till ny uppmärksamhet och nya utmärkelser. Perpetuum mobile, liksom.

Rätta mig om jag har fel!
Och så undrar jag när regeringskrisen kommer.
Blir det marschanträde med vänster fot eller sätter Löfven fram höger fot och kickar MP?
Allah vet.

söndag 29 november 2015

Inte bara Ottos. Allas!

Inte bara Otto Olssons advent, alltså. Allas. men inte Allahs. De kristna hälsar Konungen som kommer ridande på en åsna och de hävdar att de har fattat. Inte judarna och än mindre muhammedanerna. Judarna konstigt nog - för profetiorna fanns ju där och de gick i uppfyllelse. Muhammedanerna - inte alls konstigt. De ville ju medvetet något annat, fromt och fint men annat.
Så nu brinner adventsljusstaken placerad söder-norr och inget annat.

Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande är ingen talibangrupp och det ska många vara tacksamma för. Men ni kan utan hjälp av talibanpolis ändå terrorisera er omgivning med lite kristlig påståelighet. Söder mot norr, allt annat är FEL!

I går kväll lyftes frågan. Gå in på Facebook, sök Folkkampanjen för adventsljusstakens rätt tändande, läs programförklaringen och ta med dina vänner. I går kväll tror jag vi blev nästa 10 gånger så många i ett nafs. Blir det likadant i dag? Fortsätter det så kan vi snart bilda regering!

Det var förresten fel att tända adventsbelysningen för tidigt. Somliga gjorde det. Advent går in kl 18 på adventsaftonen. Tacka Gud att det inte finns några kristna talibaner.

Själv är jag tacksam att veckan efter Domssöndagen är över. Innan adventsfastan måste ju olika sorters julöl provas så att inte Frälsarens födelse firas under sin höga nivå. Det är ett förfärligt provande, dag ut och dag in. En julöl fick tomten att tindra med ögonen, läste jag på etiketten. Med smärre avbrott inträder adventsfastan i morgon. Fast det är sant, som syster Kerstin brukar påpeka: Adventsfastan blir det aldrig något riktigt med. För mycket som ska provsmakas och - tidigare - för många fasliga festligheter. Julbord och jultallrik... Samt förstås församlingarnas alla julfester innan det blir jul. Luciatåg skrider fram redan nu.

Minnet kanske sviker, så det kanske inte var år 1976 men först på i Kalmar med omnejd (och omnejden var riktigt stor) plan var Två Systrars med mässa på 1:a söndagen i Advent. Nu är det gott om mässor. Jag kollade och intrycket består. Klenare i och runt Växjö än i och runt Kalmar. Visserligen har EFS Vasakyrkan "Gudstjänst med nattvard" men det är jag för. När det bevisas hur icke-svenskkyrkligt EFS är, uppstår lycka i mig.
Vad var det jag sa?
På samma sätt när S:t Johanneskyrkan i Kalmar inte har mässa. Det sakramentala har aldrig riktigt slagit igenom där, tycks det. Så skulle ju Johannes markera sig vara normalkyrkligt när vi andra i Kalmar låg på med förnyelsearbetet.
Växjö då? Växjö tycks ha tappat katastrofalt. Det låtsas ingen om. Kanske tas en del igen just denna söndag?

Från England läste jag en rapport, som beskriver kyrkfolket som 20 år äldre än normalbefolkningen. "Katastrof hotar om 10-20 år!", ropade en biskop. Han har förstås rätt. Hur är det hos oss? Kolla i dag.  Är det unga som sjunga med de gamla och var är folket i folkkyrkan när Konungen kommer till Guds folk? Jag ska inte låtsas häpen. Hela min prästtid har jag anat hur det egentligen är ställt. Jag tror jag vetat det längre tid än så. Jag har skrivit om saken.

Jag läste John Sjögrens studieplan Drag i tidens religiösa anlete, Svenska Missionsförbundets Förlag, Mariestad 1934.
Frågan ställdes om vår tid - 1930-talet - var religiös eller gudlös. Den saken skulle diskuteras med slutfrågan "Kunna vi vänta en folkväckelse?" när materialismen inte visar sig hålla, kristendomen har ett grepp om vårt folk och den organiserade kristendomen äger många unga (s 21).
På samma sida: "Det finns också en icke föraktfull skara studerande kristen ungdom." Så tänktes det. Gryning över kyrkolivet kunde anas.
Vår tid är icke mer hednisk än en gången tid. Också om siffrorna säger något annat så har den organiserade kristendomen "ett starkt grepp över vårt folk, vilket visar, att det icke saknas religiositet i vår tid:" (s 22)
I den vanliga frikyrkliga självhävdelsen (felsynen! DS) undras:
"Äro vi frikyrkliga mogna att bära upp en folkväckelse." (s 23)
Patetiskt så det förslår, kan den tycka som sitter med facit i hand. Mellan Sjögren och oss finns världskriget och efterkrigstiden med dess uppgörelser just med den organiserade kristendomen (t ex ingen kristendomsundervisning i skolan).
Skulle vi detta nya kyrkoår på allvar jaga det patetiska för att i stället ta efterföljelse och lärjungaskap på allvar i ett radikalt kyrkoliv, bortom slagord, felanalyser och önskedrömmar?

Nu när det lackar mot jul kanske ni vill ha lite uppbyggelse. Det är en man från vår vän Bengt Olof Dikes gamla parti som skriver:
http://www.svensktidskrift.se/dunbolsterteologi-och-vanstervridning/

Annars satsar ni på denna tweet från Svenska kyrkan. Oemotståndlig på sitt sätt.
Svenska kyrkan
Ordet advent betyder ankomst. Vi väntar på någon som skall komma. Vi väntar på julen då Jesus föds. #advent

Vad säger man nu? Var det inte Jesus vi väntade på?
Ska vi önska varandra Alienerad Advent (som den är) eller Happy Advent!  (som den skulle vara) -? Folkkampanjen är Happy Advents-folk och intet annat.

lördag 28 november 2015

Första ljuset i Advent

Jag manades att vid adventets ankomst denna afton lägga ut några tankar om hur vi håller advent. Svaret är väl busenkelt. Vi tar tron på allvar och låter den bli handling.

1. Kyrkogång. Fyrtal i söndagar kan man hoppas på om det nu finns högmässor att komma till.

2. Läsning av profeten Jesaja. Tre kapitel om dagen. Det går också om man har mycket att göra. Det går lättare om man har en vana, t ex att läsa Jesaja innan förmiddags- eller eftermiddagskaffet. Hos profeten finns det jag uppfattar vara för oss samtida och dystra besked. Det finns besked om Frälsaren också.

3. Försök till återhållsamhet när det handlar om mat och dryck. Jag skriver försök. Det borde vara lättare nu när jag är pensionist. Men jag tar inte ut några segrar över köttet i förskott.
Jag tänker inte fasta på festdagar. 6 dec är Nikolaus, 8 dec Maria-fest, 9 dec Anna, kan Nobelfesten 10 dec bryta fastan?, 13 dec Lucia, 19 dec är min dopdag men också min prästvigningsdag, vilket är ett gott skäl för alla svenskkyrkliga att hålla fest och allra mest för läsare av Bloggardag. Här är händelser som styrt fram till bloggande. Så bryter julen in.
Ingen fasta på söndagar, vilket gör att 6 och 13 december blir dubbla festdagar. Hantera detta faktum visligt.
Betyder återhållsamhet bara små bett i lussekatter och pepparkakor samt små klunkar glögg? Eller helt enkelt att odla medvetenheten?

4. Om man nu hävdar att köttet ska ha sitt, gäller att det köttsliga ska hållas efter. Vi kanske ska stava lite på Galaterbrevets kap 5 versarna 19-26. Ska Bloggardag och bloggkommentarer vara snälla utan att bli menlösa? Duger försöka?

5. När frågan om kärleken till nästan kom på tal brukade prosten Pehr inte orera så mycket om stordåd som skulle göras som om brev att skriva, telefonsamtal att ringa eller folk att bjuda på kaffe. Vi får vara glada över att ha varandra.
Den lilla fastetiden kanske ger möjligheter till de små omtankarna?

Skulle det komma en flykting förbi, kanske det är läge att bjuda på kaffe och göra ett litet språkcafé? Jag ska ju bjuda min Herre till mig för han vill gästa och sitt förbund befästa (sv ps 104:4)
Jag funderar på om jag ska ha det så städat hemma att jag utan vidare kan bjuda in Frälaren eller någon han sänder till mig.
Det kanske vore en fördel på flera sätt?
Min fru läser inte Bloggardag. Det är väl det. Annars hade hon påpekat att jag är usel på att städa så hon får göra om eftersom jag inte dammsuger tillräckligt mycket i hörnen. Det beror på att jag lärt mig devisen "Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete". Det är trons trotsiga hållning. Frälsaren är inte petnoga på det viset heller. Eller snarare: Han ser, men Hans kärlek är blind.

Väldigt tråkigt

I dag skulle de många (ochlos) varit i Paris för den kyrkliga avslutningen inför klimatkonferensen. Ja, förvånas inte att det finns en kyrklig poäng att avsluta innan det börjar. Vatten skulle lämnas över. Nu vill man väl inte kasta vatten i Paris, så någon form av överlämnande av det insamlade vattnet får det bli - kanske kan vattnet hällas i Seine och bli något symboliskt?

Väldigt tråkigt, del I
I Linköpings-Posten återfanns den dystra nyheten att Modéus I ställer in sin Paris-resa.
Han uttalar orden "väldigt tråkigt".
Det kan man ju tycka. Ärkebiskopen åker. Liksom två handläggare. Ska Henrik Grape vara i Paris i 14 dagar? Tufft jobb. Men säkert bra för klimatet.

1376 personer vandrade för klimatet och över 26000 skrev på klimatuppropet. Detta rapporteras som framgångar. Själv skulle jag vara benägen att tänka att det inte är så fantastiskt. Jag ser nämligen problemet som består i kampanjer som inte landar i det lokala. Svenska kyrkan har förlorat förmågan att mobilisera. Folket står i stilla förundran och ser på hur folkets representanter och deras entourage far iväg för att delta i solidaritetsarbetet. Det är stort i Kyrkans Tidning, förstår jag. Men annars? Hur var det med uppropet för bevarad kristendomsundervisning? Där talar vi siffror! Klimatfrågan är ungefär 1% av det resultatet. Det tycker dom är bra!

Så vann alltså terroristerna. Jag kan ställa upp saken enkelt.
Terroristerna - Klimatet 1-0
Å andra sidan och bara oss emellan: Är det inte lite löjligt när en biskop prompt ska till Paris för att i tjänsten fotvandra några mil, manifestera och vara med i en ekumenisk mässa på grund av klimatfrågan? Och allt detta ackompanjeras av pressmeddelanden.
Men det blir kanske så här för Modéus I, han som ser att det är gryning för Svenska kyrkan eftersom Svenska kyrkan följer Jesus och då kan det bara bli bra.
Ja, ni förstår utan att jag behöver lägga ut texten ytterligare.
Fast nu var det inte gryning när Modéus I kommenterade. Nu var det "väldigt tråkigt".

Väldigt tråkigt, del II
Stiftsfullmäktige i Växjö hade inget att säga i flyktingfrågan i onsdags. Stiftsfullmäktige i Karlstad sammanträdde i torsdags och uttalade sig för asylrätten i Sverige samt permanenta uppehållstillstånd för barn och barnfamiljer i Sverige. Under torsdagen kommenterade också Modéus II. Regeringsförslaget slår framförallt mot de skyddslösa och utsatta barnen. I den digitala formen, men inte i den tryckta, "rasade" Modéus II.
http://www.smp.se/vaxjo/vaxjos-biskop-rasar-mot-regeringen/

Själv är jag mest bekymrad över haveriet för flyktingfrågan och anar att jag inte får veta hela komplexiteten. Jag såg en uppgift om att avlopps- och infiltrationssystem inte är dimensionerade för hus som nu rymmer 30 mot beräknade sex. Avloppet rinner orenat ut i diken och ner i grundvatten. Jag undrar över smittrorisk om folk kommer hit med sjukdomar vi tänkte att vi genom ett folkhälsosystem utrotat. Och jag funderar över bristen på boende. Nog har vi pengar för att kunna visa barmhärtighet - men har vi de konkreta resurser som behövs? Sannolikt inte. Det tar lång tid att få fram dem. Inte ens sjukhemmet i Grännaforsa är i ordning ännu eftersom det sanitära är otillräckligt.
Vad är då kyrkliga uttalanden värda - nu?
Skulle inte något sagts tidigare då?
Och vad sa Svenska kyrkans delegation i mötet med Assad - är det ingen som vill berätta för oss? I så fall tycker jag också detta är väldigt tråkigt.

Jag såg ett fb-inlägg att det nu var tid för oss att sänka vår standard för flyktingarnas skull. Kanske. Men jag övertygades inte. Jag frågade min äldsta dotter. Jag fick för mig att hon inte tyckte att detta var vägen ut ur problemen. Kanske hon har rätt? Kan några kristna krav ställas på statslivet, undrade jag. Eller bevittnar vi hur snälla människor alls inte räcker till när vardagslunken vid skrivborden förvandlas till skarpa lägen?

Väldigt tråkigt, del III
Väldigt tråkigt var det väl för Anna Ekström, FISK (som kunde bli Folkpartistiska Liberaler Älskar Svenska Kyrkan, kanske, FLÄSK), när hennes fjärde krav för prästvigning föll. Men hon kommer tillbaka. Inshallah, som ni vet.
Det går i princip inte att förstå sig på liberaler om man tänkte sig att liberalism skulle vara något annat än regleringsverksamhet av godhet.
Lyssna om ni vill få en mörk bakgrund att tända adventsljus till. Och minns: vi tänder från söder mot norr. Kolla att staken står rätt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6312235

Väldigt tråkigt, del IV
Väldigt tråkigt menade en vän att Kyrkans Tidnings genomgång av Utbildningsinstitutionen var. Dramatiken saknades. Chefen fick lägga allt till rätta eftersom detaljerna saknades. OK. Vill någon med insikt/erfarenhet skriva en gästkrönika här går det bra. Maila över till sandahl.dag@gmail.com
Jag måste ha namn men signatur får användas om den tryggheten föredras. Det förtar en del av framställningen, förstås, men jag är inte den som är den. Mycket kan göras publikt och informativt.

Däremot publicerar jag inte den intressanta kommentaren om att en äldre herre meddelat om mig som barn att "någon jävligare unge har jag aldrig stött på och särskilt infernalisk var han mot sin yngre bror". Skälen är fyra. 1. Inlägget var anonymt, 2. Inlägget ter sig som en faktoid eftersom vi båda tillsammans och i förening kunde beskyllas för att vara de jävligaste, det hade varit troligare om vi båda anklagats och 3. När Morsan hörde att fjärdingsman Hägg sagt något liknande, ringde hon upp. Fjärdingsman gjorde reträtt så mycket det bara gick och 4. Om sagesmannen, som uppgetts, suttit barnvakt åt mig måste det vara en äldre och gaggig herre som nu skapar sig sina minnesbilder.

Vädligt tråkigt, del V
Mot bakgrund av det som är väldigt tråkigt ska jag botanisera bland utstyrsel för advent. Allt ska upp. Men har vi timers och i så fall var och finns det lampor? Jag trodde vi skaffade oss ett system när julen raskades ut och det gjorde vi nog - men vilket? Som vanligt alltså. Förvirring - men vad då. Det blir ju mitt i allt som är väldigt tråkigt och just därför att det är väldigt tråkigt Advent!

PS
Lite mindre tråkigt?
60 klimatvandrare får vandra in i Paris och manifestera. Det kan tyckas vara få, men heter det i ett pressmeddelande till Kyrkans Tidning i går eftermiddag ( jag läste det just nu, lördag förmiddag) de 60 representerar tusenden. Tusen sinom tusen, antar vi.
De är roliga, de kristliga. Gud skapar av ingenting. De är nästan lika duktiga. Och vad allt kan man inte åstadkomma med ett pressmeddelande! Kollar man Kyrkans Tidnings hemsida ser man en person, som rustad för Vasaloppet. Så är det inte. Hon rustar sig nog mot klimatuppvärmningen.

fredag 27 november 2015

Känslopjunk, utkast till en avhandling

Det är inte alltid lätt att komma på avhandlingsämnen som resulterar i kioskvältande avhandlingar, men nu har jag ett uppslag. En avhandling om Känslopjunk. Vi talar om det i många liberalteologiska och kyrkliga bakom- eller underliggande stämningsläge som styr teologi och kyrkoliv. Det handlar om sentimentalitet och subjektivism och detta sammantaget blir känslojunk. Avhandlingens undertitel skulle kunna vara "Sentimentalitet och subjektivism i symbios för en kreativ teologi och teopraxis." Man är väl inte docent inte för inte.

Nu är frågan inom vilken klassisk teologisk disciplin avhandlingen ska skrivas.
Religionspsykologi är möjlig - men då kan fenomenet hanteras som något i marginalen. Något pyskologiskt, som min gudmor skulle sagt. I marginalen är det inte. Snarast ett centralt tema.
Systematisk teologi är bättre. Vi är ju ute efter ett grundmotiv i det teologiska. En slags idéhistorisk genomgång av känslopjunk från Skriften via kyrkofäderna till Luther och KG Hammar - hur vore det?
Kyrkovetenskap skulle fungera. Då läggs vikten vid hur detta grundmotiv får ett genomslag i nuet. Känslopjunk som kyrkolivets drivkraft, alltså.
Kyrkohistoria är kunskap på avskrivning annars hade man utan vidare kunnat undersöka sentimentalitet och subjektivism från Rydberg, fram över Ignell och Lydia Wahlström till Harald Hallén och låta KG Hammar kröna framställningen också här. Det hade kunnat bli en riktigt tårdrypande framställning. Inte bara KG hade gråtit, kan jag lova. Det gör han annars gärna. Så utövar han makt.

Låt oss trots spännande alternativa angreppssätt stanna för ett kyrkovetenskapligt angreppssätt.
Här struntar jag nu i den systematiska genomgång som likväl bör finnas med i avhandlingens bakgrundsteckning. Liberalteologin är programmatiskt sentimental. Den har förlorat den stabila tron på Kyrkans samlade erfarenhet, på tanken om Guds Ords primat och tanken på trons materialitet. Den ägnar sig åt akrobatik på högre höjder med friskare och tunnare luft. Den tumlar runt i en idévärld, som på sitt besynnerliga sätt blir en spegling av samtiden. Det kan bli ett spänstigt och utblickande inledande avsnitt efter det att metod och material presenterats och tacket till mig, som gett uppslaget, förstås mångordigt och generöst, utbretts i inledningen.

Nu till det kyrkovetenskapligt hårda.
Hur avtecknar sig känslopjunket i kyrkolivet? Vilka uttryck tar det sig?
Låt oss välja några bärande exempel.

Kvinnliga präster och nattvardselement, föreslår jag. Jag övervägde också exemplet med enkönade vigslar. Där är problemet att ingen, säger ingen, i det kyrkliga egentligen talade för detta. Tvärtom var det just detta Svenska kyrkan inte skulle ha, när beslutet i stället styrde in på partnerskapsvälsignelse. Fotbytet skedde i en direktsänd lördagsintervju, där Anders Wejryd plötsligt begrep att det enda som dög var en riktig vigsel och inte ännu en kompromiss utifrån partnerskapsvälsignelse. Det blev till att kalla in Kyrkostyrelsens au till telefonsammanträde för att effektuera vad statsmakterna ville ha. Frågan om den enkönade vigseln faller därmed något utanför, som något utifrån kommande. Därför renodlar avhandlingen två teman: kvinnliga präster och nattvardselement. Båda fenomenen förstås under kategorin känslopjunk.

Kvinnor som präster först. Det moderliga är det bärande. Vi såg vart det ledde i Elise Nilssons apologi för dödandet av värnlösa i det nyligen timade kyrkomötet. Så moderligt gömmer döden oss. Förr i världen kunde de illasinnade muttra att också snygga kvinnliga präster blir tanter, men det var inget argument. Det sentimentala står också ut med tanter. Det är vackert med en moderskult och därför fotograferas gärna dop i Svenska kyrkan med kvinnliga präster.

Till det sentimentala känslpjunket hör det a-intellektuella. Saken gäller att halva mänskligheten inte får ställas utanför prästämbetet. Den besvärande omständigheten att samtliga män inte prästvigs, kan vi bortse från för ögonblicket. Men för att vara sentimental behövs ingen annan intelligens än den emotionella, EQ. Tanken att pröva kallelser i sak mot bakgrund i Kyrkans Heliga Skrift och i Kyrkans beprövade erfarenhet är så befängd, att den saklöst kan läggas åsido. Likaså tanken att försöka beskriva vad prästämbetet efter Herrens vilja faktiskt är. Faktiskt? Själva tanken på fakticitet i det teologiska blir i det sentimentala en absurditet. Vi skapar själva det faktiska.

Till det sentimentala hör nog också en folk-tanke, som hämtat sin djupaste inspiratuon hos den tyske skalden och filosofen Herder. Folkets röst är Guds röst. Om 97-99% av folket vill ha kvinnliga präster, får Kyrkans Herre vara så vänlig att inse realiteterna, annars kommer det inte in några pengar. Hur skulle det gå då? Frälsaren kan väl inte skicka folk att hämta pengar ur fiskmunnar hur mycket som helst? Skulle biskoparna ägna sig åt detta, hann de knappast resa till klimatkonferens i Paris.

Vi går över till frågan om nattvardselementen.
Tanken att Gud sänder sin Helige Ande som uppehåller Kyrkan tiderna igenom har ingen framträdande roll i känslopjunket. Traditionen blir en boja och i något som tros vara reformatoriskt genomförs det reformistiska. Kyrkan ändras ständigt och i denna förändring ligger det gudomliga.

Förändringen styrs i det reformistiska av känslan. Skulle Herrens närvaro göras beroende av gluten och procenttal? Bort det! Gud är större än så och ägnar sig inte åt teologers futtigheter. Gud bryr sig särskilt om alla alkoholister och glutenintoleranta och vill inte komma och vålla besvär. Att påven i Rom har avgjort att bara vete duger för oblatbak är ett brott mot sentimentalitetsprincipen och kan därmed lugnt avvisas. Ekumenik är en ad hoc-hållning, vilket betyder att det ekumeniska används när det känns bra så. Några sakargument, som att frågan om nattvardselementen handlar om hur det är  och inte hur det känns, behöver aldrig levereras. Det känns inte rätt att tänka så om nattvardselementen om någon med allergi skulle bli ledsen.

Den som bråkar visar sig därmed vara okänslig. Quod erat demonstrandum. Därför är begreppet "kärlekslös" en användbar kategori och viktigt blir förstås att definiera vilka som är de kärlekslösa som ur usla brunnar ösa (ett julklappsrim känns det som!) Sedan lång tid är detta en avgränsad kategori präster. De kallas så. Kärlekslösa. Lekfolk räknas inte. Det är också ett besked. Det finns kristna som inte ens är värda att bekämpa. Så efterblivna är de.

Samtidigt bekymras folk på olika nivåer av utträdessiffrorna.
Känslopjunk kanske folk inte är beredda att betala hur mycket som helst för? Egendomsnämndens ordförande, en högst sympatisk man född 1944, menade vid stiftsfullmäktigesammanträdet i förrgår att dessa utträden måste vi göra allt för att förhindra. Jag hade inte hjärta att påpeka att en god del av utträdena beror på att sådana som han och jag kommer att utträda. Ofrivilligt, kanske. Genom döden.
Hur vill Egendomsnämnden ta initiativ för att förhindra detta? Man vill gärna veta. Av diskretionsskäl frågade jag inte.

Men nu kom jag bortom ämnet.
Det säger ett: så engagerande är avhandlingsarbete.
Om någon menar sig inte ha tid och lust för avhandlingsarbete kanske den närmaste tiden i det kyrkliga likväl skulle vara av intresse att analysera utifrån det bärande begreppet känslopjunk. Se om du hittar några utslag av fenomenet - i en kyrka nära dig, som det heter.


torsdag 26 november 2015

Goda vänner

Det blev som ryktet sagt. Skandalreportage i Kyrkans Tidning om Utbildningsinstitutionen. Där går det tydligen vilt till. Personalen har skrivit brev till Kyrkostyrelsen men inte fått svar. Det kan bero på att Kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare inte sett brevet. Bilden som avtecknar sig tycks som hämtat från Katthult där Kommandoran styr och ställer i fattighuset. "Det var omöjligt att jobba kvar i den miljön", heter det. Varför får jag för mig att en hel del detaljer saknas i reportaget om hur det stormar på Utbildningsinstitutet? Jag säger som syster Kerstin när det ska skvallras: "Inga stora drag, bara detaljer!" Rektor står trygg mitt i stormen tycks det. Ragnar Persenius är orolig.

Jag lämnar ämnet för tillfället och övergår till andra dramer och glädjeämnen i livet. Det kan jag behöva. Stiftsfullmäktige i går tedde sig som en förlorad dag, i varje fall om det ska handla om Guds rikes utbredande. Från SD fick Modéus II frågan om hur han ser på SVT:s val av julvärd, t ex. Han hade inga synpunkter. Tack gode Gud att det finns annan stimulantia än stiftsfullmäktigesammanträden!

Jag såg i tidningen Dagen att det finns bloggar som avhandlar C2H5OH, en kemisk formel för sådant som kan resultera i yrsla. Jag förstod att det var olämpligt att nämna saken på bloggar inte minst. För Bloggardags vidkommande gäller nog ändå att den kemiska föreningen nämns här. Fast mest i förbigående. Utom när det gäller Dr R, Anders alltså.

Anders kom under kyrkomötet med sex flaskor hembryggt öl av olika sorter men alla av hög kvalitet. Jag tog hem dem för högtidlig konsumtion. Det var Belgisk saisson, cirka 6,9%, Ale, cirka 5,3%, Münchner Helles, 5,5%, Hallert Mittelfrüh Single Hop pale ale, 5,5%, Pilsner, 5,5%, Svart IPA, 6,6% och Fikonporter, 8,2%.
Denna morgon återstår endast den sista. Den var bryggmästaren, deklarerade han, inte helt nöjd med. Jag kan återkomma med mitt omdöme men i allt var detta så här långt smakupplevelser. Kan jag hamna på Dagens svarta lista? Eller hamnar jag i munkfromheten? Minns att öl stammar ur det fromma klosterlivet. Ska jag påminna om vad barnbarnet Hugo för några år sedan deklarerade: "När jag blir gammal ska jag bli som morfar. Tjock, så rolig och dricka öl."Vad föredrar ni? Sippa Dagen eller sippa öl?

Under mitt inmundigande sände jag goda tankar om Anders både som bryggarmästare och omtänksam vän. Tänk om hedningarna visste hur rolig tron och trons gemenskap är!

Under mitt stillsamma inmundigande, det tog nästan två veckor med utspridd konsumtion av sex bärs, konstaterades att vi fått ett dåligt element i huset. Det var inte jag. Det var en radiator. Erik från Moheda Rör kom och bytte förra fredagen. Han skulle sedan i helgen måla i sitt nyköpta hus och inte jaga som han annars brukade. I lördags ringde han på sin ledighet bara för att kolla att vi fått värme på radiatorn som vi skulle. En sådan rörkrökare kan man bara tycka om. Han brydde sig. Det hade han inte behövt. men han gjorde det där extra som gör skillnad. När det handlar om rör i nejden så ringer ni Moheda Rör, föreslår jag.

Så fick vi i fredags en kanin i huset. Det är en vädursdvärgkanin med lejonman. Namn skulle den ha och helst bibliskt. Jag föreslog Onan, Kanin-Onan. Det blev inte godkänt. Ändå föreslog jag att vi kunde skaffa en kanin till, en feminin; Kaninhonan.
Isak var nästa förslag med tanke på väduren - underkänt det också. Det blev Aslan med tanke på lejonmanen. Det är ett sympatiskt djur som hundarna gärna skulle vilja förtära. Det får de inte.

I går var det stiftsfullmäktige, en stillsam tillställning. Frimodig kyrkas Håkan Sunnliden hade åstadkommit en motion, som Stiftsstyrelsen ska hantera och så var det budget och en del annat. Vi umgicks vänligt, som vi brukar. Det tog tid och föga åstadkoms. Vi voro alla nöjda därmed.

Men en sak redovisades. Doktor B, läs Lars, hade gått igenom ett gammalt manus så att det kunde läggas ut på kyrkligdokumentation.nu
Det var min bok om Jesus.
På sin tid gav Verbum ut den i 13000 ex, vilket väl inte var så illa.
Jag skrev den därför att jag för egen del ville kolla om det där med Jesus verkligen höll. Kan man med intellektuellt goda skäl hålls sig till Jesus?
Jag hade bestämt mig för att inte vara fördomsfull, hade inte tänkt skriva bok utan mest tänkt en personlig uppgörelse genom att läsa in mig på frågan. Ett stycke in i läsningen menade jag att det kunde finnas skäl att skriva ner reflektionerna. Det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska.
Jag håller fortfarande före att det finns goda skäl att hålla sig till den Jesus som är Kristus. Man kan läsa boken på kyrkligdokumentation.nu

Denna dokumentation sköter Yngve Kalin. Han är utöver mycket annat politolog i Hyssna. Det betyder att han gör statsvetenskapliga analyser. Varför stannar MP kvar i regeringen också när en helt annan politik genomförs? Åsa Romson kunde förstås inte missa Pariskonferensen, förklarade Yngve. Där har MP en tribun. Jag kan förstå, men håller hela spelet kring flyktingfrågan för att vara ynkedom. När jag såg ett inslag i någon av nyhetsprogrammen i tv där en amerikansk klimatforskare hävdade att det var klimatfrågan som ställt till kriget i Syrien, svirrade det för ögonen. Allt kan tydligen användas i egenintresse. Insikter som når mig betyder att jag numera dricker också fin öl i en apokalyptisk stämning. Är det inte just nu väldigt mycket som går helt fel i världen, politiken och det kyrkliga? Ska Människosonen när han kommer åter finna tro på jorden eller finner han bara en komplett uppsättning idiotier och människor som kritiklöst konsumerar dem på kommando?
I det läget är de goda vännerna oskattbara.
De utgör motkrafter.

Modéus II har skaffat sig en medarbetare, en biskopsadjunkt. Kompisrekrytering. Rickard Bonnevier hälsas välkommen till Växjö stift. Antje tog med sina polare till Uppsala och Modéus II gör på motsvarande sätt. Lunds stift åderlåts. Men jag säger inget om det. Goda vänner är viktiga, för somliga av oss som motkrafter mot samtiden, för andra som medarbetare i samma samtid.



onsdag 25 november 2015

Det skiter sig

Hur eller hur. Det skiter sig. 
För miljöpartisterna saknar jag all aktning och socialdemokraterna ligger illa till nu. Människosynen skiljer oss, sa Löfven, genomför SD:s politik! Jag säger ett: Det skiter sig! Men jag funderar vidare över tillståndet i nationen, över lögnerna, halvsanningarna och den uppenbara inkompetensen. Jag vet vad jag talar om. Under en vecka var jag statsminister. Den regeringen darrade inte på manschetten. Nu då? Miljöpartisterna håller sig kvar vid makten till varje pris. Och socialdemokratin tycks ha förlorat sin främsta tillgång: folks uppfattning att partiet är regeringsdugligt. Jag hånar inte politikerna. Jag säger att vi är illa ute som samhällsbygge och nation nu. Eländet begränsas förstås inte till det kyrkliga. Det blev bara synligt där först, kanske.

Jag hanterar den olustiga förnimmelsen att jag ska uppfostras där jag sitter framför tv:n. Jag får få basfakta att förhålla mig till men många stämningslägen. Reportern har hittat någon som säger det reportern vill förmedla. Och redaktionen väljer teman som redaktionen tycker att jag ska ta till mig. Klimat, förstås. Men det är inte svårt att uppfatta andra teman som gäller för dagen och gäller för att vara dagens främsta sanning. Får jag påminna om att allt är tillrättalagt för "den moderna människan av idag", det förträffliga uttryck kyrkoherde Erik Berglund i Sövde brukade. Ni får gärna anamma det. Det relativiserar i vart fall moderniteten!

Jag fattar att en skicklig reporter hittar de personer som kan sammanfatta ett skeende. Egon Erwin Kisch arbetade framgångsrikt så. Men det är ett arbetssätt som kräver begåvning och arbete, dvs den kringläsning som gör att reportern kommer rätt. Jag bligar på bilderburken utan att övertygas. Vem i hela världen kan man lita på?

Samtidigt översköljs jag av uppgifter.
Anfäderna fick vara tacksamma om det fick höra nyheter en månad senare och somliga händelser fick de nog inte besked om förrän någon sjöng ett skillingtryck om det förfärliga som inträffat. Jag fåt det hela i realtid och nästan en stund innan. Mycket kan jag inte sortera. Jag saknar bakgrundskunskaper och allt blir fragmentariskt. En del vet jag något om - och då ifrågasätter jag det som rapporteras och finner det ytligt och okunnigt. Vad med sådant jag inte vet något om?

Man kan sammanfattat säga: Det är mycket som skiter sig. Det gör det kanske därför att det blir för okomplicerat?

Nu skiter sig klimatmanifestationen i Paris. De som pilgrimsvandrat får avbryta och ta sig hem i stället. Det är ett omen, eller? Gräddan av det kyrkliga - den i Kyrkans Hus - ska tydligen likväl till Paris liksom ett gäng kommunalpolitiker från Växjö och kanske från fler håll. De förnekar sig inte hur mycket manifestationerna än skiter sig. Men har jag sett de ifrågasättande reportagen om hur klimatkonferensen genererar ett följe som inte generar sig för att fara på allmänna medel och uträtta - vad då? Manifestationerna har ju ställts in!

För att inte tala om Säpo som den stackars Anders Ygeman måste försvara. Har vi inte sett ännu ett prov på en allmän oduglighet hos Säpo, som somliga av oss talat om tidigare? Säpo som Plattfötternas riksförbund - eller vad? Terroristen var inte ens en turist så ett hörfel kan man inte skylla på. Han var en asylsökande och mot IS. Betyder det att det finns en verklig terrorist med snarlikt namn som nu förbereder sig för ett dåd någonstans i Sverige?

Jag hör till dem som menar att landet måste ha en säkerhetstjänst. Om jag inte menade så, tror jag inte att överstarna Olofsson och Salander skulle vilja vara mina vänner. Men jag efterfrågar kompetens. Vad är det som sitter i väggarna så att så mycket går fel för säkerhetspoliserna? Ygeman får väl fortsätta att tala väl om Säpo utåt, allt annat är otänkbart, men se till att röja inåt. För egen del vill jag se en kritisk granskning av Säpo i medierna med utrymme för alla komplikationer som säkerhetsarbete rymmer.

Östra Smålands Ulf Carlsson rapporterar om våldtäkter i Kalmar län. Han får utrymme och ger en mängd rätt skakande information. Jag läste högt och fick den intressanta motfrågan "Står det i tidningen?" Jag förstod motfrågan så, att detta är sådant som sägs men som aldrig står just i tidningen. Det säger något - jag vet inte riktigt vad.

Det uppseendeväckande var något Brå konstaterat: "Det finns en betydande överrepresentation av män med invandrarbakgrund bland dem som misstänks för gruppvåldtäkter." Jag känner en viss motvilja mot att ta emot ensamkommande flyktingbarn, inser jag. Hur ska jag hantera det jag fått veta? "Det sägs att överrepresentationen av invandrare kan bero på att de är i underläge mot det svenska samhället." Det förstärker min undran. Varför tar då det svenska samhället emot en kategori som på grund av sitt underläge i det svenska samhället i betydande utsträckning är överrepresenterad när det handlar om gruppvåldtäkter? Jag hör till dem som är för ett anständigt flyktingmottagande och en kreativ integrationspolitik - men just nu känner jag att det skiter sig med både det ena och det andra.

Borde jag inte misstro Ulf Carlsson? Nej, han fungerar som en ansvarstagande reporter. Han bär information till mig, ger belägg och tvingar mig att fundera. Borde jag inte skyddas från informationer som kan förstärka min rasistiska grundhållning? Jo, så menar delar av journalistskrået, de föga utbildade som ska hindra mig från att få veta hur komplicerat allt är. Så menar inte Ulf. Han är en demokratisk journalist. Han vill att jag ska få veta när det skiter sig.

Nu undrar jag om ryktet talar sanning, att Kyrkans Tidning kommer med en kyrklig skandal i morgon. Om så, ska jag läsa med uppspärrade ögon och konstatera att om detta har ingenting i klartext sagts till Kyrkostyrelsen. Om det inte blir något? Då är jag fortsatt diskret. Missnöjespolitiker skriker högt. Resultatpolitiker söker lösningar. Också om det skiter sig.

Jag ber nu om ursäkt för det usla språkbruket. Men det är uselt i Mälardalen och bland de finkristna. I Småland talar vi så.

tisdag 24 november 2015

Missnöjespolitikern och partipolitikern, en skissartad deskripition

Missnöjespolitikern är en sort för sig.
Visioner saknas. Det mest utmärkande för missnöjespolitikern är förstås att han (oftast en han) är nöjd först när han kan vara lite (eller mycket) missnöjd.
Kan det kyrkliga vara en lämplig arena för missnöjespolitikern?
Obetingat ja. De kristliga står ut med det mesta och vill hellre blommor och ljus än konflikt. Om det nu, förstås, inte gäller frågor där det är konflikt som går att använda - i eget intresse eller andras. I sådana frågor blir missnöjdhetsstrategin en annan. Visa hur färfärderliga de andra är! Dessa de andra är inte bara missnöjda utan hatiska eller sexualneurotiska eller helt enkelt underlägsna i största allmänhet.
Vi bortser från dem just nu.

Missnöjespolitikern ägnar sig gärna åt administrativa frågor.
Det är där odugligheten grasserar som värst. Det gäller att komma åt den genom att jaga handlingar, dvs ringa kansliet och begär fram material. Det får till följd att administrationen 1. måste lägga arbetstid på detta och 2. skräms. Det kan förstås vara något fel begånget, något missnöjespolitikern ofelbart kommer att hitta. Administrationen försöker ligga steget före och eliminera möjliga fel, men det tar både tid och kraft. Administrationens grundhållning heter rädsla.

Missnöjespolitikern klagar alltid.
Den kyrkliga organisationen är så usel att kommunala organ och landstingsnivån med sin av alla insedda och erkända tafflighet framstår som god. Och ändå har kyrkan haft 2000 år på sig för att få ordning på sin organisation, kan det heta.. Missnöjespoilitikern finner detta obegripligt och menar sig offra dyrbar egen tid för att om möjligt reda upp bland missförhållandena. Hotet är att missnöjespolitikern måste lämna sitt uppdrag eftersom det står så illa till. Det går folk i hans närhet på och försöker blidka honom. Han får fortfarande ta tid och kraft.

Nu vet missnöjespolitikern att det försiggår skumrask.
Det är en fråga om tid innan han hittar vad det är, men det tycks som om han har gott om tid och han kan sysselsätta många i sin strävan att avslöja skumrasket. Pengar handlar det oftast om. Kostar något i det kyrkliga måste det vara något fel på det kyrkliga. Missnöjespolitikern har inte hört prosten Olle Ekmans analys: "I näringslivet ger goda idéer pengar. I Kyrkan kostar goda idéer pengar." Missnöjespolitikern tror att de idéer är goda som i vart fall sparar pengar.

Visioner har han inga.
Allra minst visioner som kostar pengar, förstås. För honom är det kyrkliga något som håller till i det lokala. Riktigt vad firman ska tillverka där, är oklart. Missnöjespolitikern går inte säkert till gudstjänsten sön- och helgdagar. Kanske kan, för vi har det valsystemet, missnöjespolitikern hamna i stiftsfullmäktige, i stiftsstyrelsen eller i kyrkomötet. Det ändrar inte genomslaget för det lokala perspektivet. På dessa nivåer brukar missnöjespolitikern särskilt vara sur över att folk reser. Han vill ha klarlagt vad folk på de olika kanslierna egentligen gör. Det har han frågat i det lokala också med misstanken att personalen gömmer sig i församlingshem och expedition på arbetstid. Det måste bli så, tänk inte illa om missnöjespolitikern, eftersom det inte finns någon kyrkovision och inte heller någon framtidsvision. Om missnöjespolitikern vill ha något så är det att det ska vara som det alltid har varit. Frågan om det "alltid" varit så, är förstås omöjlig att ställa. Det fattar alla.

Men finns det ingenting upplyftande som styr missnöjespolitikern?
De enkla slagorden. Paroller som är just paroller och emblematiska paroller. "Kvinnliga präster" och "folkkyrka" är exempel. Till detta kommer den sentimentalitet som är gångbar i en kyrka. Föses barn fram för att sjunga, gillar han det. Och kommer det folk i kyrkan för att höra på ett mediokert  och överbetalt sånginslag i något som kallas "musikgudstjänst" är han för detta därför att det kommer mycket folk. Kvantitet blir i hans sammanhang liktydigt med kvalitet. Han skulle aldrig komma på tanken att kalla ljuständningen vid allhelgonahelgen för "ett upprörande missbruk av ljus". Folk kommer. Folk gillar.

Nu går vi över till partipolitikern.
Partipolitikern kan vara en missnöjespolitiker men inte säkert. Det kan också vara en resultatpolitiker, buren av det S-tora partiet. Det partiet är så stort så gruppmötena måste hanteras av ett litet fåtal, en ordförande, en sekreterare och så några till. När det är tid för gruppmöten hinner inte alla yttra sig. De får anteckna vad "gruppen" beslutar och rösta därefter. I pelnardebatterna uppträder de sällan eller aldrig. De försöker minimera den sortens excesser som debatt i plenum. Ordföranden är en ombudsmannatyp som uppträder leende och belevat. Att något är fel, anar de till röstboskap minimerade gruppmedlemmarna, men de hinner aldrig försöka utröna vari felet består. De kan som bäst vara nöjda med att kyrkliga pengar kommer fackliga eller partipolitiska institutioner till godo. Resande i det ekumeniska får de nämligen aldrig vara med om.

Partipolitikern vet att dra en slipsten.
Med en liten position, och sådana skaffar sig partipolitikern en masse, kan partipolitikern ta itu med organisationsfrågor. Stiftsfullmäktige placeras med kommunfullmäktige som förebild och kommunala arbetsformer införs. Revisionen blir viktig men viktigast att uppdrag fördelas efter proportionalitet. Det betyder, ursäkta klarspråket, att kompetens i en partipolitiserad kyrka blir en underordnad komponent. Organisationen får helt enkelt hålla till godo med vad partiorganisationerna kan leverera. I lyckosamma fall blir det bra. Annars ser det mest ut som en samling från PRO eller som ett resultat av en utrymning av ålderdomshemmet vid brandlarm.

Partipolitikern förnyar inte Kyrkan.
I någon mening är partipolitikern inte Kyrkan, dvs är trots allt inte med och gestaltar Kyrkan där hon gestaltas. I gudstjänsten. Partipolitikern är som den där vatteninsekten, Skräddaren, som rör sig på ytan. På ytan förnyas inte. Det kan förändras i meningen skifta utseende. Inget mer. Och då uppstår problemet att partipolitikern som inte förmår förnya, upptar en plats där någon annan som kommer inifrån Kyrkans liv, bättre skulle passa. Som bäst försenas förnyelsen. Som värst förhindras den.

Partipolitikern driver självklart Partiets intresse.
Partiet är politisk bas. Partiet kan tänkas vilja konstruera sig en religion som blir den religiösa överbyggnaden för samtidsideologin. Vi brukar kalla företeelsen "synkretistisk civilreligion". Den kan se ut på olika sätt men det gemensamma är att den inte är kristendom. In God we trust, heter det i USA. Gott mit uns, hette det i den tyska krigsmakten.

Partipolitikern har svårt att hålla reda på vilka de vanliga tjänstemännen, dvs prästerna, är. Jag såg en gång en kvinnlig komminister vandra i staden och möta en ledamot i församlingens kyrkoråd. De tycktes främmande för varandra, så främmande att jag måste fråga komministern om hon visste vem det var hon mött. Det visste hon inte. Då begrep jag att partipolitikern i vart fall inte var frekvent gudstjänstbesökare än mindre regelbunden gudstjänstfirare.

Men hoppsan!
Nu blev det fel. Jag hade satt mig i sinnet att fabla fritt, novellör som jag blivit, och så hamnar den helt fabulerade berättelsen i autenticiteten. Jag får sluta nu. Detta är nämligen och ska vara en liten novell som är fritt uppdiktad. Den har ingen koppling till verkliga händelser. En hedning skulle på sitt karaktäristiska tungomål kunna avfärda den som "djävla lögn och förbannad dikt".

Ni blev alltså lurade. Detta var ingen deskription, inte ens en skissartad. Det som nu berättades var en illusion helt enkelt. Verkligheten är en helt annan.






måndag 23 november 2015

Kumbaya-KG och lillasyster AK

De mer stillsamma i landet blir kanske inte förvånade och jag borde inte heller bli. Vi har väl alla läst HB Hammars bok I ärkebiskopens skugga och har därmed fått insikter i hur klanen Hammar har det.  Jag blev likväl häpen och detta förhållande tillskriver jag min helgelse. En sådan som jag vill tro gott om folk och tänker att de är väl inte helt dumma i huvudet när de tagit sig fram i det kyrkliga livet.
Så tänker jag, eftersom jag vill tänka så och både söndagsskolfröken och scoutkåren rekommenderade en sådan livshållning. Det har med åren blivit allt frommare för mig.
Jag hör mig själv utbrista. "Jag tror. Herre, hjälp min otro" och i detta fall som vid all bön svarar Gud med trafikljusets signaler: "Stopp, vänta, go for it!" Jag har inte fått grönt ljus. Inte än i alla fall.

Efter attentaten i Paris upprepar KG att fred är vägen till fred. och det kan efter Maria Ludvigssons insats i SvD i går tyckas lite taskigt att ge sig in i bråket med KG. Men varför töva?

KG har sett ett inslag med en pappa vid Place de la République. Pappan försöker förklara vad som hänt och att vi försvarar oss mot våldsverkarna med alla dessa blommor och ljus. "Det är med blommor och ljus vi ska försvara oss", upprepar pojken inför tv-kameran. och KG köper resonemanget. Tänk om ett tv-team i stället filmat en liten pojke som ville ha krig? Det kan väl finnas krigiska små pojkar också? KG driver resonemanget: Våldet har mångfaldigat terroristernas antal så varför inte blommor och ljus som motmedel?
Detta är den man som under åratal själv använt det institutionella våldet för att komma dem han definierat som sina teologiska och kyrkliga fiender till livs. Men han sjunger sitt Kumbaya när det passar. Fast nu blir det väl bara dumt?

Staten har och ska ha ett våldsmonopol. Det är statens skyldighet att skydda de egna medborgarna. "Våldssådd" måste, menar KG, "till varje pris" undvikas.  Det kan man säga - men vad är våldssådd? Är det varje bruk av våld? Och vad betyder varje pris? Också fred och frihet?

Men vad med Mellanöstern?
KG pläderar för en "mentalitetsförändring". Det står honom fritt, men kanske en ärkebiskop skulle nämnt något om synden i sammanhanget för att visa sig vara realist? Vi ska inte "omedelbart" tänka i militära termer när hot inträffar. Det är sant. Då kanske vi i stället skulle tala politik och politisk kompetens, dvs förmågan att bygga så att politikens ultimata vapen krig inte kommer till användning?

KG argumenterar a-politiskt. Det är kristligt. Min moster var bra på det. Men för oss andra är det nog så, att rätt och rättfärdighet upprätthålls också med vapenmakt men först och främst politiskt, genom att rättfärdigheten blir politisk ledstjärna. Det ska vara juste och inte som det kyrkosystem KG drev, för att nu markera. Tror ni verkligen på KG:s vackra ord, ni som vet vad han har varit och är kapabel till i kyrkopolitiken? Men varför säger KG ingenting om imperialismen?

Har jag därmed försvarat den franska flygattacken mot IS? Inte ett ögonblick. Om kriget i Syrien och bristen på fredsförhandlingar fattar jag ett. Det är som det var under det 30-åriga kriget. Krigsherrarna ville inte ha fred. De hade intressen i kriget. Det har många just nu. Och Svenska kyrkan skickade tydligen ärkebiskop Anders Wejryd till Assad i Syrien för ett antal år sedan. För att säga vad? Borde vi inte kunna få besked om saken. Lika mycket besked som om vad Svenska kyrkan tyckte om Dublinöverenskommelsen eller om fyra års krigföring i Syrien. Har det inte varit väldigt tyst? Har vi inte varit väldigt tysta?

KG:s syster AK har också fört fram sina meningar. Det gjorde hon den 19 november på Dagens Seglora. Hon gav sig nu i kast med att hantera frågan om förföljelsen av kristna. Den är alltmer uppenbar. Hon vill fråga som Jesus ("vad vill du jag ska göra för dig?") och inte utgå från att "vi har omedelbar tillgång till vad som är bästa svaret för en annan människa". Det var ett märkligt och självklart påstående. Märkligt för att vi talar sak och inte person. Vad gör vi i en tid när våra medkristna strukturellt förföljs.

Nu har AK Hammar varit ute och rest. Så pass, sägs det, att hennes arbetsgivare tycks ha påpekat förhållandet. Men med en massa resande som tillgångar kan AK beskriva vad hon uppfattat att kyrkoledarna i Mellanöstern menar.

Men, hallå! Visserligen är imperialismen kapitalismens högsta stadium, men kunde vi inte få repliker och texter som visar vad dessa kyrkoledare faktiskt tycker i stället för besked om vad AK Hammar förmår uppfatta?

Jag tar några nyckelformuleringar för att visa på problemet:
AK har uppfattat att kyrkoledarna tycker att det är kontraproduktivt att bli exponerade ensamma som en förföljd grupp. Hon har förstått att kyrkoledarna vänder sig mot det sekteristiska våldet men värnar det universella och inte exklusiva gruppidentiteter (som att vara kristen t ex DS). Hon förstår kyrkoledarnas analys utifrån att de behöver mer än religionsfrihet  för att "enbart fokusera på rätten att utöva sin tro förminskar de allmänmänskliga behov som också förvägras kristna på många håll i världen." Samtidigt är kyrkoledarna, tror AK, "starkt medvetna om, att de just genom sin tro på Gud och sin kristna tradition bidrar till att bygga ett gemensamt Mellanöstern." Tron förenar dem med alla människor och detta leder till slutsatsen att de vill ha hjälp agt bygga ett inklusivt Mellanöstern. "Exklusiva grupprättigheter leder till våld."

Detta är sammanfattat vad AK uppfattar att kyrkoledarna säger. Det påminner väldigt mycket om vad AK själv menar. Ett sådant påpekande ter sig självklart på en blogg som är känd för att vara pigg, käck och munter.

I allvarsamma tider kanske syskonen Hammar (med ett viktigt undantag) inte är personer vi bör förlita oss på. Men jag kan förstås ha fel. Visa det då. Visa att klanen Hammar står för det ställföreträdande förnuftet i Svenska kyrkan och därför ska förses med podier och inflytande för allas vår skull.










söndag 22 november 2015

Gå till Dressman!

Gå till Dressman för att kolla vad kläderna på kroppen kostar.
Då kan man med gott samvete unna sig god litteratur. Vad tror ni arvingarna helst vill ha? Välfyllda garderober med ungdomliga kläder för äldre herrar eller goda och användbara böcker? Jag bara frågar.
Jag avvisar med harm min yngsta dotters argument, dottern, som när jag förkunnat att jag efter mitt frånfälle skulle gå igen om mina böcker slängdes i container, svarade: "Bered dig på att gå igen." Mitt hopp står till barnbarnen! Jag vidhåller att ärvda kläder från Dressman betingar ett lägre värde än just böcker. Dom fattar. Det gör väl ni också? Gå till Dressman annars och fyll era garderober samt ställ prydnadssaker i bokhyllorna.

Äntligen kommer Folke T Olofssons trebandsdogmatik Credo, Artos, ser jag.
Jag har inte läst en rad i den men i Ampelos ser jag att man kan få alla tre delarna för 590 spänn.
Kan man rekommendera ett bokverk man inte läst?
Ja. Jag känner Folke och är stolt över att få räkna honom till vännerna. Hjärtevännerna, skulle Sytte i Ör ha sagt.

Detta bokprojekt har jag väntat på.
Här är något som går utanpå det mesta. Kyrkoårets sista vecka blir en uppstart med en trebandsdogmatik. Vänta inte med att önska er böckerna som julklapp. Måna om er redan nu! Det är bara att beställa. Jag får väl återkomma med mera funderande när jag läst. Själva genren är nog unik. Biografidogmatik ska den kallas. Tron går in genom en människa och ut genom samma människa, men den uttrycks inte som ett privat projekt utan som det personliga i Kyrkans gemenskap. Reflektioner heter sådant.

Jag hade telefon från Dr F.
Han undrade lite över den prästerliga studiekulturen - eller om det var jag som gjorde. I vart fall nådde vårt samtal som vanligt nya höjder. Hade jag bara läst Ampelos, hade jag kunnat förtälja honom att nu kan det bli begåvade samtal i prästatjällen och dem emellan. Men för Dr F påpekade jag att det var en annan tid, den tid när präster hade tid att tala teologi. De reste till varandra. De hade tid med och för varandra. De åt väl hyfsat och rökte cigarrer samt talade pastoralt och teologiskt. På så vis hölls kollegialiteten vid liv. Vi är inte riktigt där. Så vad har vi förlorat?

Detta sagt, vill jag upprepa. Högkyrkligheten behöver inte deppa. Vi fick rätt och fortfarande kan somliga högkyrkliga skriva böcker. Jag tänker vara fortsatt stolt över att få vara Folke T Olofssons vän.
Men tänk om böckerna är usla? Nej.
Folke mötte professorn i Tros- och livsåskådningsvetenskap i Uppsala och hälsade honom hjärtligt: "Har du åskådat några trosor på sistone?" En sådan man skriver inga dåliga böcker, docent i dogmatik som han är. Fast det medges, jag tror inte Folke begrep varför han aldrig ombads föreläsa å den teologiska fakulteten i Uppsala.... Det var kanske lika bra att han inte begrep. Det blir liksom roligare och spänstigare så.

Beställ!

När ni nu kostar på er böcker, kan jag tipsa om ett dokument att ladda ner.
Inte bara därför att det ter sig som rätt gratis utan därför att vi behöver ladda inför reformationsfirandet. I USA har det funnits en samtalsgrupp mellan ELCA:s biskopskonferens (de evangelisk lutherska biskoparna) och den katolska biskopskonferensen. Den resulterade i Declaration on the Way: Church, Ministry and Eucharist. Den är värd ett ögonkast.

Jag kan se skillnaden mellan det där reformatoriska i USA och det svenskkyrkliga. På flera sätt har vi i det svenskkyrkliga mindre att skrapa med foten för, när vi återgår till de svenskkyrkliga markörerna. Men ämbetsfrågan är ett problem, förstår jag av diskussionerna i USA.
Befriande nog presenteras den just som ett problem också.
Kul när folk talar sanning även om det i det kristliga är sällsynt.  Det spelar ingen roll hur många kyrkor som kallar sig lutherska och nyordnar ämbetet. Ekumeniskt ställs det till med problem. Och argumentet när det handlar om ämbetet är förstås inte vad kunderna (medlemmarna) efterfrågar utan hur Herren vill ha det i sin egen Kyrka. Det fattar ett barn på sju år.

http://www.usccb.org/beliefs-and-teachings/ecumenical-and-interreligious/ecumenical/lutheran/upload/Declaration_on_the_Way-for-Website.pdf

Någon undrade över vilken sociolog jag läst som funderat över feminiseringen. David R. Carlin jr, A sociologist against women's ordination, New Directions vol 18,  Oct 2015.


lördag 21 november 2015

Paris är värt en mässa, men

Vi nåddes i går av nyheten att klimatmanifestationen i Paris ställts in.
Manifestationen. Inte konferensen. Undantagstillståndet kom i vägen. Det ges inte tillstånd till klimatdemonstrationer eller klimatmanifestationer. 80 klimatambassadörer från Sverige kommer till Stockholm, Göteborg eller Malmö i stället.

Ärkebiskopen och "kyrkokansliets anställda med uppgifter under Paris-förhandlingarna", kommer dock att åka. Ärkebiskopen ska predika Första söndagen i Advent och "sedan vara inne på mötesområdet för att träffa delegater och Svenska kyrkans partners i klimatarbetet. Hon ska också till en ekumenisk gudstjänst i Notre Dame." Det är Tinde Carlbrand, handläggare för påverkansfrågor på kyrkokansliet i Uppsala, som vet att berätta.

Det var för väl att vi fick veta detta.
Kyrkostyrelsen hade annars inte vetat något - mer än att ärkebiskopen skulle till Paris. Är det någon från kyrkostyrelsen, den demokratiska strukturen, som ska med? Det vore intressant att veta. Om det är för farligt, kanske man kunde offra en ersättare?

Jag tror vi ska nysta.
Först 80 klimatambassadörer. Vilka äro de och varifrån komma de? Vad har de gjort? Pilgrimsvandrat och sovit på liggunderlag i församlingshem eller varit klimatets ambassadörer på ett mer pedagogiskt sätt?
Vad har Svenska kyrkan för hållning när det kommer till klimatfrågor?
Jag förstår att de kristliga förstår komplicerade sammanhang som handlar om vetenskap och politik bättre än andra - men kan man få veta hur detta kommer sig? Och hur kan Svenska kyrkan ha en mening i frågan om den är politiskt särskiljande? Om den inte är - kan vi då inte lita på att det parlamentariska systemet hanterar frågorna?

Nu skulle de till Paris.
Hur många skulle egentligen tagit sig dit och med vilket transportmedel? Med flyg, tåg eller cykel? Vad skulle kalaset egentligen kostat? Jag tror kanske inte att det varit så billigt som när de yngre prästerna i Växjö stift år 1973 for med Spies billigaste till Paris för att studera dopet och efter någon tid fattade att de bodde på en bordell. Premiére Etage. Själv bodde jag högst upp och såg föga, men i lobbyn kunde också den som var och är renhjärtad förstå.  En medföljande prästfru utbrast, när hon såg en av de näringsidkande: "Det är den tredje kunden på en timme!" Detta sagt bara för att fastslå min förmodan, att just här ska inte ärkebiskopen och kanslipersonalen bo.

Kyrkokansliets anställda ska alltså dit.
Hur många? Och, handen på hjärtat, varför? Styrelsen har väl inte gett några direktiv för deltagandet  - men bättre upp! Har styrelsen över huvud taget fastslagit några konkreta mål för den påverkan som ska ske i Svenska kyrkans namn? Inte såvitt jag vet.
Jag antar tills motsatsen bevisats att en uppsättning aktivister skaffat sig anställningar och nu på eget mandat agerar i Svenska kyrkans namn.
Rätta mig om jag har fel och gör mig på så vis glad. Tinde Carlbrand vet jag mig eller kyrkostyrelsen aldrig ha mött. Vad som händer på våningarna över sammanträdesrummet i Kyrkans Hus tycks vara förborgat för styrelsen tills det kommer en bunta papper, som tydligen inte är något att ta ställning till. Det kallas information.

Jag hoppas ni fattar att det jag nu beskrivet är rätt otroligt.
Jag borde förstås veta vilka uppgifter som åläggs personalen i påverkansfrågor under klimatmötet när jag är ersättare i det som kallas styrelse. Kallas - för styr styrelsen?

Demokratisk struktur borde väl betyda att de förtroendevalda finns med i sammanhangen.
Nu skickas folk till Folk och Försvar och till olika årsmöten, Sensus, Svenska Kyrkans Unga för att ta ett par exempel. När det handlar om påverkansarbete kunde man tänka sig att styrelsens medverkan var högst angelägen. Frågorna är politiska och naturligtvis känsliga. Så mycket viktigare med en bred representation, som ska göra vad? Jag vet inte. Vad ska kanslipersonalen ha för arbetsuppgifter just i Paris?

I Paris kanske de ditresta samlas i Svenska kyrkan på Rue Médéric.
Jag har varit där, som ni kanske förstår. Jag har hört salig Hägg berätta om vedermödorna som kyrkvaktmästare när han var där en sommar. Det blev en sanslöst rolig berättelse.
En bön i tiden har formulerats i Svenska kyrkan i Paris. Böner ska aldrig recenseras. Jag återger därför endast några bärande tankar och noterar att världen är hotfull, den kan varken behärskas eller kontrolleras, vi är skrämda av terrorns kraft, hatet är ofrånkomligt närvarande i vår värld och i våra egna liv och människors ondska och livets oförklarliga mörker drabbar oss.
Detta är situationsanalysen.
Hur ber man då? "Gud, hjälp oss leva".

Jag undrar i all stillhet, brukar inte Kyrkan be med utgångspunkt i frälsningshistoria och frälsningshändelser? Jag menar, kan det finns ett böneliv som närmast ska uppfattas som självskadebeteende? Jag vet inte. Jag undrar. Hur ber muslimerna i motsvarande situation? Ber de så här, kan man förstå både depression och desperation. Tror jag. Men vad vet väl jag, okunnige.

Jag har bara frågor, Herre!
Kunde jag i mitt töcken av frågor kanske ändå få veta om Helle Klein ska till Paris?

Jag stillar mig med insikten om fallet Flodström.
Det kunde ha varit värre. Det kunde i stället för ett kyrkomöte ha varit 17:e partikongressen i Sovjetunionen.  Vi talar januari månad 1934. Då hade vi inte talat uteslutning. Då hade vi talat avrättning efter Moskvaprocesser. Flodström eliminerades 2015 som bolsjevikkamrat för att mensjevikerna inte skulle irriteras. Jämförelsevis kan det som skett ses vara en framgång. För Flodström i vart fall.


fredag 20 november 2015

Inshallah

Om Allah vill, möts vi 2016 till ett nytt kyrkomöte, sa komministern Anna Ekström, Fisk i sitt anförande när löftesbrottsfrågan kom upp i förrgår. Inshallah. Man kan höra det i hennes inlägg. Det är första gången Allah åberopats i Svenska kyrkans kyrkomöte. Någonsin. Det är Allah som avgör om vi ska mötas i Svenska kyrkans kyrkomöte 2016. Glöm inte det. Ner i modden med er krav med bön att det ska bli så.
Det är samma Ekström som menade, att eftersom Svenska kyrkan tidigare brutit givna löften, går det bra att göra det en gång till.

Det finns folk av det där slaget att "de är så högkyrkliga att de utövar celibatet offentligt", som nu uttrycker sitt gillande. De manar att det är bra att det finns en sådan som Anna Ekström. Hon klargör hur det egentligen är. Kanske har de rätt.

Här dyker mitt lilla problem angående högkyrklig mentalitet upp.
Högkyrkligheten är dyster. Det finns det på sitt sätt goda skäl till och det är de begåvades börda att genomskåda sammanhang och slagordsförståelse. Högkyrkligheten är en intellektuell rörelse och drabbas därvid hårdare än andra kyrkliga rörelser, mer benägna att blunda eller att sjunga pigga evangelikala lovsånger, om man nu inte gör bådadera samtidigt. Men varför vara dyster?

Nu ser vi ju hur de mest pessimistiska prognoser som högkyrkligheten låtit undslippa sig inte bara går i uppfyllelse utan i uppfyllelse med råge. Det är de många som gjort sig fina karriärer i Svenska kyrkan, som har skäl att gå och gömma sig nu. För vad de än ville, detta ville de inte och de trodde inte att det var sant att man fick ro Fan i land om man tog honom i båten. Nu vet de.

Skicka inga blommor till de högkyrkliga. Skicka franska viner som en solidaritetshandling  med Hollande, Paris och nationen och som un regret, ett beklagande. I nödfall går det bra med presentkort på Systembolaget också. Det finns säkert några sådana högkyrkliga präster i er närhet, beredda också till denna handfasta solidaritet med Frankrike om de får några presentkort. Säg till de högkyrkliga:   "Se glada ut. Det var ni som fick rätt. Era analyser höll." Då blir de glädjefulla.

Jag kan förstärka genom att be er kolla bilderna från kyrkomötets avslutningsgudstjänst (Svenska kyrkans hemsida och Kyrkans Tidning).
Ämbetsreformen 1958 sades syfta till jämställdhet. På bilderna syns inte detta. Där står de kvinnliga biskoparna och de kvinnliga prästerna och diakonerna fram.
Vad var det vi sa? Häng inte med huvudet. Vi fick rätt.
Jag läste en sociologs analys och tror att han har rätt. En sådan feminiserad kyrka lockar inte till sig männen. Kan det vara så att Gud på något underligt sätt gav oss ett manligt präst- och biskopsämbete för att Kyrkan i alla tider skulle samla mänskligheten, när nu synden är en realitet och folk blir dumma mot varandra. Är det manliga biskops- och prästämbetet en väl avvägd kompromiss? Man funderar efter några kyrkomötesdagar, som ni förstår.

Och så Flodström-fallet.
Det är inte första gången vänstern markerar. Vänsterpartiet uteslöt komministern i Piteå och kyrkomötesledamoten Nils-Arne Rehnström ur partiet år 2002, eftersom han hävdade ståndpunkter, som nog måste uppfattas vara väl förenliga med kristen tro. Men sålunda inte med Vänsterpartiet.
Vänsterpartiets ledning var okunnig om att laestadianer kunde vara vänster.
2004 uppstod i stället Vänstern i Svenska kyrkan.

Om denna vänster kan jag fundera, för jag vet en del präster i London av socialistiskt slag som samtidigt var genuint högkyrkliga eller vice versa. Kan man inte vara för en anständig samhällsordning utan att anamma en liberal teologi, som gör upp med trons grundläggande genom att idogt tro på sin tro?
Fallet Rehnström var lite extra utmanande eftersom det var han som dragit ihop en mängd röster till partiet, inte Schyman, om man så säger. Vi hade problem med Schyman redan i FIB-avdelningen på Kungsholmen och där var Nisse Renström alls inte till bekymmer. Bara så ni vet.
Jag gjorde en notering om saken inför kyrkovalet.
http://bloggardag.blogspot.se/2013/07/dra-sig-undan.html

Jag undrar lite över varför placeringen av folk i den franska deputerandekammaren också används som markör i teologiska sammanhang. Det är något led som blir konstigt. Men främst undrar jag egentligen vad Vänstern i Svenska kyrkan är för en skvader.

Vänstern i Svenska kyrkan ger sig empiriskt sett inte in i kyrkomötets djupa teologiska samtal och knappast ens i de ideologiska.
Dess ledamöter kan inte självklart redogöra för en del av de klassiska bolsjevikkunskaperna. Jag har frågat på mitt lite försynta sätt.
Gruppen tycks inte helt hemma i den svenska arbetarrörelsens historia och har, tycks det mig, inte heller läst kamrat Stalins tal vid partikongresserna. Ni vet de där talen som trycktes och såldes och där Stalins tal ständigt avbröts av ovationsartade jubel. Ibland går jag till dokumenten för att hämta uppbyggelse.
Vad säger i övrigt VISK om massdöden i Kina? Jag har inte frågat, men hur eller hur får väl ansvaret läggas på Ordföranden, den store rorsmannen?
Har VISK gjort en pilgrimsfärd till Marx lägenhet på Dean Street (som vi gjorde med alla kyrkorådsordförande som var med i arbetet med bekännelsearbetet)? Har de lagt något på hans grav på begravningsplatsen Highgate? Har de ens varit där? Eller är "vänster" mer ett stämningsläge av mer obestämt slag än politisk teori och praktik? Har Flodström och hans tidigare partivänner läst Karl Marx - och vad tyckte de då bäst om? Delar de Engels syn på familjen? Har någon ens MEGA i sitt bibliotek? MEGA? Marx-Engels Gesamtausgabe.
Så kan man fortsätta. Jag tror man kan fortsätta på detta sätt länge, men det bjuder mig emot att göra så, för det är sannolikt att satsa på en monolog.

Nu ska jag inte vara försmädlig mot vänstern.
Hur många högermän har läst Burke? Och hur många socialdemokrater har läst alla Erlanders dagböcker och hållit sitt arv levande? Eller Wigforss samlade verk? Eller fyra band av Engberg?

Jag frågar inte vad liberalerna har läst.
Det räcker för mig att höra Anna Ekström argumentera. Då fattar jag.  Ändå har jag gått tillsammans med folkpartiledaren Sven Wedén i samspråk. Det slöt med att han flydde och arbetarkommunen bjöd på läsk.Valrörelsen 1968. Aftonbladet skrev att det var då det blev fart på valrörelsen. Jag väntar på min Brantingmedalj.
Till kategorin förtjusande liberaler räknar jag Olle Wästberg. Han sitter inte i kyrkomötet. Jag skulle inte tro att han åberopat sig på Allah om han suttit där. Det hade varit mer fantastiskt än att en komminister i Lunds stift gör det. Vad säger biskopen i Lund nu och varför slog inte ordföranden klubban i bordet och påpekade religionsskiftet och den auktoritetskris vi nu befinner oss i?

Flodström har inviterats till POSK.
Han hör nog rätteligen mer hemma bland de lågkyrkliga i Frimodig kyrka. Det finns sådana där. Och så en liten tapper skara svenskkyrkliga av högkyrklig fason. Är inte EFS svenskkyrkligt? Inte riktigt självklart. Jag vet. Jag har varit präst i Kalmar. Jag går inte ens riktigt på att svenskkyrklighet kommer med prästvigning. Men låt oss inte gräla om det. Flodström skulle i FK omedelbart känna igen trossyskon. Han skulle kanske rentav få lära sig att analysera det han varit med om under åren som ledamot av Kyrkomötet. Jag säger ett: Han skulle känna sig välkommen. Och kanske skulle han förnimma en fläkt av intellektuell vänster bland ärrade barrikadkämpar i Frimodig kyrka?

torsdag 19 november 2015

Dagen efter

Det var inte mycket till sakinfo om kyrkomötet som Kyrkans Tidning kom med denna torsdag. Det var förstås inte möjligt att berätta. Jag antar att deadline låg kring lunch i tisdags. Men sakanalyserna saknades. Folk röstade, motioner avslogs. Finns det intressanta ideologiska konflikter bakom besluten? Är det något som ska göras begripligt? Och är det verkligen sant att debatterna var som omfattande som det påstås. Det är bara att gå till protokollen och jämföra. Vilka debatterade - och vilka gjorde det inte? Det kan man också kolla.

Kyrkomötespsalmen "När vi skola hem till vårt fädernesland, och skiljas vid detta elände (sv ps 424:9, 1937 års psalmbok) sjöng jag i hjärtat och for hem. Stoppet i tågtrafiken drabbade mig inte, men nyheten att kyrkomötesledamoten PO Flodström hamnat i politisk vilsenhet slog till.
Vad hade hänt? Den berättelsen blir en berättelse om Svenska kyrkan.


Flodström tillhörde Vänstern i Svenska kyrkan. De ideologiskt mer renläriga kanske inte skulle uppfatta att alla medlemmar där är närmare bekanta med marxismens politiska ekonomi, med Marx, Engels och Lenins skrifter eller med Mao Zedongs tänkande - men varför vara kitslig. I går blev Flodström politisk vilde. Varför?

Han missförstod av olika anledningar vad som skulle beslutas om Julia Kronlids (SD) motion angående ”En intensifiering av stödet till förföljda kristna”. Han röstade för utskottets betänkande på alla punkter, också den om ökat stöd till kyrkorna i närområdet. Jag noterade förhållandet lite förvånad, det medges. Men Flodström är en vänlig skäl. Han ville stå upp för nödlidande kyrkor och fattade inte den politiska innebörden av denna sympati. Han svek partilinjen. Kamraterna såg det och agerade mot detta svek.

Som i en bättre stalinistisk rättegång heter det, och Flodström redogör för saken på facebook: "Emellertid så stödjer jag Vänsterns i Svenska Kyrkans beslut om uteslutning då jag efter dagens lunchmöte med gruppen är helt överens med dem om att jag nog inte hör hemma där."

Skälen är två:
Vänstern i Svenska kyrkan har oroats av Flodström, som är för väjningsrätten, dvs det löfte som gavs när kyrkomötet beslöt om enkönad vigsel och gruppen uppfattade att Flodström generellt sett stod närmare POSK eller Frimodig kyrka (nog närmast FK, faktiskt) och detta riskerar skada socialdemokraternas förtroende för Vänstern i Svenska kyrkan. Det var riktigt lustigt detta! Men det andra skälet är det främsta: Flodström tänker sig att ledamöterna i Kyrkomötet "främst sitter där som kristna syskon som tillsammans utifrån vår kärlek till Jesus och Kyrkan genom diskussioner i plenum utformar och beslutar om Svenska Kyrkans framtid, medan nomineringsgrupperna dels är en stödfunktion för att förenkla för dels oss ledamöter att förstå och hantera den stora mängd motioner och skrivelser som årligen tas upp till behandling i kyrkomötet, stiften och kyrkoråden. Men främst ett sätt att förenkla för väljarna som inte känner oss alla personligen att kunna påverka i vilken riktning Svenska Kyrkan skall styras, snarare än att man röstar på en nomineringsgrupp på samma sätt som man röstar på ett politiskt parti där det finns ett större ansvar inför väljarna att leverera enligt ett antaget partiprogram. Idag har jag förstått att man inom ViSK har en från mig annorlunda syn på Svenska Kyrkans styrsystem vilket i kombination med en diskrepans mellan mig och gruppen i olika enskilda frågor, ställer jag mig helt och fullt bakom nomineringsgruppens beslut att utesluta mig."

Där satt den!
Jag skulle kunna vara lite bekymrad över att PO Flodström inte fattat den saken förrän nu. Men det är mänskligt, och kanske framför allt kyrkligt, att se vad man vill se. Minns at det är gryning över Svenska kyrkan (Modéus I).

Var uteslutningen av PO Flodström det mest intressanta som hände i kyrkomötet. Kanske. Samt beskedet att frågan om beredskap att viga enkönat som villkor för prästvigning inte kunde tas upp. Det betydde att de som skulle vilja ha den lösningen fick avstå från att rösta. Det gjorde Dan Sarkar (FK) också. Fast av det skälet att han alls inte ville rösta av löftesbrott. Stalltips: det kommer en ny och bredare undertecknad motion 2016. Men redan nu är det allvarligt. Också om 30-40% går på löftesbrytarlinjen är det, som det heter, problematiskt. Det är ett uttryck som biskop Ragnar Persenius ofta använder. Han är min vän. Ska vi göra ordet bevingat? "Problematiskt, sa biskop Persenius" -?

Nu drev jag med det allvarliga. I kyrkopolitiken är problem alltid möjligheter som kommer med baksidan före. Det är så de ser det. För de kristliga finns det inga egentliga problem. Det är kanske just det som är problematiskt.
"Problematiskt, sa biskop Persenius."

Vi bråkade kanske inte tillräckligt mycket om att Läronämnden inte gjort sin läxa och tydligt i tid avvisat löftesbrottet och därmed satt en gräns för vad en reservation skulle kunna innehålla. Nu ska det ordnas så att Läronämnden ska kunna läsa utskottsbetänkanden och kunna komma med synpunkter. Jaja.


onsdag 18 november 2015

Kyrkomötesnoteringar

Egentligen förstår jag inte Kyrkans Tidnings direktrapportering. Det beror inte på mig. Det journalistiska greppet är ju att skriva ner vad som händer, dvs rycka en replik här eller där eller helt enkelt skriva att ett replikskifte pågår. Jaha. Om vad?

Jag antar att det är möjligt att hitta vad som sagts under kyrkomötet via webb-tv play. Då kan man från måndagen leta upp ärende 53. Kl 2015:19, Abort och oföddas människovärde. Elise Nilsson, ÖKA, höll ett anförande av ett slag som ska lyssnas till noga. I den vackra deklarationen om död och liv fanns en underliggande ideologi som, tror jag, Heinrich Himmler utan vidare skulle kunnat instämma i. Lyssna och fundera själva. Genom att proklamera att död är något mer än ett hjärta som inte slår, relativiseras döden och blir användbar. Jämförelsevis är då det där att stoppa ett hjärta från att slå ett mindre on än den där andra döden, den större eller den besvärligare. Anförandet snirklade sig igenom argumenterandet och det dröjde innan det gick att fatta konsekvenserna av vad pastorn hade att säga. "Dödens prästinna", tänkte jag. Döden som gömmer oss så moderligt - eller vad? Försök titta själva. Jag tror detta var något viktigt och illustrerar att något viktigt hänt. Abortlagstiftningen är en praktik som söker och skapar sin ideologi.

I går tröskades ärendebehandlingen. Frågan om begravningar i Göteborg kunde jag fundera över. Hans-Olof Andrén talade engagerat för de fattiga församlingarna i nordvästra Göteborg. Jag tänkte i all stillhet på att han själv suttit i den s k Strukturutredningen, alltså varit med om att ställa till det han nu så engagerat kritiserat. Själv engagerade jag mig inte. Frimodig kyrka reserverade sig mot beslutet om strukturerna. Ärende 57, O 2015:3.

Två high-lights finns att se om man kan bläddra sig igenom. Ärende 70, EE 2015:6 fick Mats Nilsson(C) att reagera. Han uppfattade att kritiken mot Kyrkans skogsbruk var okunnig och orättvis. Han sa det i ett anförande som jag skulle vilja kalla "motorsågsmassaker". Karaktäristiken av den miljöpartistiska skrivningen var kort och gott "dravel". Kan vara sevärt. Ibland hamnar debatten lite oväntat på nya höjder. Och med folk som äger och sköter skog, ska man inte mucka. De har motorsåg.

Den andra höjdaren stod Jerker Schmidt (FISK) för. Ärende 83, Eu 2015:10. Annika Borg, POSK, läste innantill, stackars biskopen Åke Bonnier hade tilldelats rollen som nyttig idiot och kreerade den tappert. Att ett par ord om "särskilt judendomen" tagits bort påstods inte betyda någon förändring. Annika drev frågan varför den då tagit bort, vilket är den rimliga frågan, förstås. Några kyrkomötesledamöter applåderade Daniel Tisell (C), som förde utskottets talan, dvs praktiserade härskarteknik. Det fick Jerker att härskna till och fråga om applåderandet. Ordföranden Karin Perers (C) förringade snabbt frågan och det var ett misstag, för nu ilsknade Jerker till rejält. Det fanns fler utslag av härskarteknik, som tal om magkänslor och annat. Alla frågor som styr mot Mellanöstern blir laddade i Kyrkomötet nuförtiden. Så långt som till intellektuellt klargörande av motsättningarna kommer Kyrkomötet aldrig. Jag ser hur en antisionistisk hållning glider in mot antisemitism. Och frågan om islam bränner. Islamism har inget med islam att göra och så skiljer man mellan de båda. Det påminner om hur det brukar sägas att socialism är något annat än den socialism vi såg i Östeuropa. Så är det förstås men det finns ett samband att analysera likväl.

I dag ska det röstas om det som kallas "Vissa frågor om kyrkliga handlingar, m.m.", dvs löftesbrottet när ett fjärde villkor för vigning ska införas. Det vill reservanterna men saken lyfts bort. Kyrkomötet får inte rösta om det Anna Ekström (FISK) föreslagit eftersom Läronämnden inte kunnat inkallas och pröva frågan. Den skjuts inte till 2016. Den faller. Och det betyder väl att det snickras en ny motion i frågan nästa år. Ska man nu säga "Egen framgång är guld värd, andras motgång är inte heller att förakta"? Kyrkomötet borde dock för sitt anseendes skull inte hamnat i denna situation.

Händelserna i Paris och S:t Denis följer jag denna morgon i tv. I Västerås blir det en ljusmässa i Domkyrkan för att hedra den skjutna flickan. "Vi tänder ljus och visar hoppet", sa tydligen domprosten i Västerås. Lyssna till musik, tända ljus blir patentlösningen för den kyrkliga närvaron.

tisdag 17 november 2015

Den verkliga motsättningen

Kyrkomötesdebatterna denna dag var väl inte särskilt upphetsande. Jag har inte räknat, men mig tycks det som om det var en övervikt av de icke-partipolitiska i talarstolen. Det bör man räkna på. Frågorna tuggas igenom, en efter en. Det är många gamla godingar som kommer i repris. Några av godingarna ter sig fräschare med åren, som den om nya sätt att vara kyrka (Leif Nordlander, FK). Annars är det den mörknande bakgrunden som med åren gör att behovet av nya sätt alltmer accentueras.

Jag går inte igenom alla frågor (den som vill kan kolla webb-tv och snabbspola gårdagen för att hitta det som intresserar) och övertygas inte av allt jag hör. Sakligt inte om att evangelisten Johannes är antisemit. För någon tid sedan snavade jag över uppgiften att en ung man från Judéen hävdat att när en från Judéen kom vandrande genom Galileen, borde galilleerna falla på knä. Dokumenterat skrävel eller dålig humor eller fyllesnack kanske, men här avslöjas kanske vad begreppet "judarna" syftar på i Johannes evangelium? Folket från Juda, judéerna. För medge att det vore konstigt om en jude från Galileen som Johannes skulle vara antisemit! Att han ogillar de skitviktiga ter sig dock troligt. Antisemitismen kan inte motiveras bibliskt, den saken torde vara klar. Frågan kommer tillbaka.

Våra vänner Olle Burell och Jerry Adbo (S) var uppe i talarstolen.
När de talade, stod den verkliga motsättningen klart fram.

För Burell är talet om "semper reformanda" inte en beskrivning av Kyrkans behov att komma tillbaka till sina rötter; Bibel och bekännelse om ni vill uttrycka saken så.
Kyrkan förändras alltid, det är hans tanke. Förändringen är själva existensformen. Den förändras utifrån samtiden och folkets önskemål om en relevant kyrka. Detta är precis det tankemönster som präglade 1930-talets Deutsche Christen. En folkkyrka som är Folkets kyrka på samma sätt som folket bygger ett folkhem. Folket blir herrar i sin Herres kyrka. Här dyker den verkliga motsättningen upp. Semper reformanda i kyrklig reformatorisk mening är maningen att alltid komma tillbaka till sig själv, att låta evangeliet göra Kyrkan ung på nytt. Burell ser begreppet reformatorisk vara det politiska begreppet reformistisk (till skillnad från revolutionär eller konservativ). I den kyrka som alltid är reformistisk är det självklart att koppla det kyrkliga till politiska projekt, som Tobacco Endgame. Kyrkan blir behjärtansvärd. Det skapar förtroende och motiverar fortsatt medlemsskap.

Kamrat Adbo ville inte ha en undersökning av arbetsförhållandena i Svenska kyrkan. SD hade föreslagit detta. Adbo uppfattade att saken gällde att de förtryckande (kvinnoprästmotståndare) ska skyddas och detta visar SD:s syn på människan.  Frågan gäller människosynen. SD har en annan människosyn, som Stefan Löfven sa när han förklarade varför SD inte skulle få vara med.

Nu tror jag inte att just detta påstående om SD är sant, inte rakt över. I SD finns folk av det slag som förr fylkades i Demokratisk Allians eller som läste den stencilerade publikationen Aktinform, men det är inte hela sanningen om SD. Högerpopulistiska partier ska politiskt hanteras med mer bärande argument. Och jag noterar att just S inte hanterar situationen med Svenska kyrkan som arbetsplats. Det finns lokala förhållanden att hantera, men det finns också strukturproblem som skapar dåliga arbetsförhållanden på många ställen. Det kan alltså samtida svensk arbetarrörelse inte se. Arbetarrörelse?

Den folkkyrkosyn som socialdemokraterna nu för fram, är synen på Kyrkan där folket är subjekt och bestämmer eller - kanske mer precist - en kundanpassad kyrkosyn. Kunden har alltid rätt. Den bärs förstås av den liberala teologi, som blir högstämd och idealistisk.  Denna teologi kan aldrig tala om trons materialitet, dvs att Gud låter det osynliga bli synligt eller att jordiska kan bära himmelska gåvor. Det handlar om idéer. Främst den grundläggande kristna tanken på alla människors lika värde. Och det tror ju jag är upplysningstidens sätt att formulera något som ska ligga evangeliet nära men som inte är det kristna evangeliet. S-målsättningen är att skapa en folkkyrka "på riktigt". Budskapet är klart.

Att 1 v ordf Levi Bergström (S) är särskilt observant på hur SD eller tidigare SD argumenterar i talarstolen är tydligt. Han korrigerar hellre den sortens folk. Andras inlägg tolereras bättre när de kan uppfattas vika ut från ämnet.

Själva kyrkosituationen, det s k LÄGET, är på ett grundläggande sätt oproblematisk i Kyrkomötet. Jag driver några resonemang om hur det står till i Svenska kyrkan, men får svaret att det är på andra ställen mycket bättre än jag tror. Det var väl roligt att höra - men hjälp min otro! Glättighetsanalytikerna, inte kyrkokritikerna, kanske är en betydande fara i kyrkolivet?

Sedan kan jag ju tveka något när miljöpartisten Elsa Christersson var glad över att kyrkan får en stor roll vid kris och katastrofer. Det betyder ju att varje kris och katastrof är hjärtinneligt välkommen! Ju fler kriser vi får, desto relevantare och mer angelägen blir Svenska kyrkan!

Modéus II hade läst biskoparnas Ett brev i en folkets livsfråga - till Svenska kyrkans präster från dess biskopar, skrivet 1951 (Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag). Modéus I hade blivit skrämd av denna läsning, riktigt varför fick vi inte veta, så skrämd att han anförde att detta var det sista som Svenska kyrkan offentligt uttryckt och daterade brevet till år 1942. Det borde skrivas något nu igen.
Det kom väl ett inlägg till på 1960-talet, men då på uppdrag av biskoparna som vänt sig till Socialetiska delegationen, om man ska vara petig och leta ställningstaganden. Denna framställning uppfattades inte heller som ett bidrag till den sexuella frigörelsen, om jag säger så. Jag tror det var 1968, men jag är numeriskt usel och kan möjligtvis blanda ihop sammanhangen. Detta år var det uppmärksammad erotikutställning i Lunds Konsthall. Det minns jag i alla fall.
Roligt emellertid att komma på att Modéus II svänger till med ett årtal vilket som helst, när han inte riktigt minns och tror att han kan komma undan med det, dvs att ingen av oss andra i kyrkomötet undrar. Men kommer biskoparna att samla sig till ett nytt sexbrev? Det kan bli riktigt intressant.

När debatten var osedvanligt trist, påminde jag hans bror Modéus I om att det är gryning för Svenska kyrkan. Vi måste hjälpa varandra att se det positiva, möjligheterna mer än problemen, tänkte jag. Jag hoppas Modéus I lät sig uppmuntras. Han skrattade i alla fall, så han blev nog glad.

Ja, så förlöpte gårdagen. Den avslutades med pilsner. Den verkliga motsättningen gäller Svenska kyrkans identitet och ärende. Den insikten kan inte pilsnerdrickandet på något sätt fördunkla. Jo, kanske. Men då har pilsnerdrickandet blivit klart ohälsosamt.

I dag röstar vi. Det ska bli intressant att se hur omröstningen om det som kallas samvetsklausulen när det gäller vigsel utfaller. Det kan vara så att utskottet vinner och motionen avslås. Då är det ändå intressant att se hur stor minoriteten blir. Att införa ett fjärde behörighetskrav, villighet att viga samkönat, kan avslås men minoriteten vara så stor att vi ändå har problem. Här är nog läge för rösträkning.


måndag 16 november 2015

Eliminera mera!

Det är dags för den andra kyrkomötessessionen. Tid för några preciseringar om Svenska kyrkan - inte minst förstås om det kyrkopolitiska. Hur har det varit i Svenska kyrkan? Vad ville kyrkomötesmajoriteten?

Avsikten var att bli kvitt de utdefinierade.
"Vi opererar bara bort en liten men högljudd minoritet", sa lektor Kerstin Bergman (S) i kyrkomötet. Hon visste också berätta att "doktorns kniv gör ont, men gott". Och så finns en fd kyrkomötesledamot  som upprepat förnekar att avsikten var att eliminera. Märkligt. Må lsättningen var klart deklarerad och inte emotsagd: Operera bort, operera mera! Det rimliga begreppet är väl eliminering när det handlar om att operera bort?

Jag säger ett:
Man får inte vara dum.
Man måste fatta.

Så här tänker de totalitära om eliminerandet.
Eftersom de är goda, syftet gott och de styrs av sin godhet måste de ta till mer drakoniska medel ibland. Men det är bara övergående. Efteråt blir allt bra. Så med euthanasiprogrammet och förintelsen i Tredje riket. Så i Stalins välde. Så med Mao och så med de röda khmererna. Men så också i det svenska kyrkomötet, alltså.

Detta berodde inte på att lektorn, fil lic Kerstin Bergman skulle vara en särskilt ondsint person. Lika lite som en mängd nazister var ondsinta eller att kommunisterna skulle vara det. De var som folk är mest och styrdes av sin utopi, en tanke om den goda framtiden. Denna tanke skulle gestaltas och det kunde bli lite plågsamt då - men inte sedan. Man kan faktiskt inte göra omelett utan att knäcka ägg.

Så hur tänker en islamistisk attentatsman?
"Vanvett" sas från svenska politiker i tv. Men den som tänker så har inte tänkt sig in i hur islamisten tänker. För islamisten handlar det om vett, insikter. Inte om vanvett. Det är konsekvent både att vilja hämnas för västvärldens oförrätter mot folket i Mellanöstern (bara namnet - mellan vad då och med vilken utgångspunkt?) men också att tänka att Allah nu manar till en slutlig kamp mot alawiter och andra falska lärare, de kristna inkluderade. Så har islam agerat tidigare. Underkasta er eller dö.

Det är självfallet inte vanvett att vilja följa Allahs vilja.
Här är en drivkraft vi måste förstå.

I går läste jag Sydsvenskan och SvD. Jag kollade lite på nätet också.
Det sägs att terroristerna vill skrämmas. Det tror jag inte. Inte omedelbart i alla fall. Är inte skrämseln en effekt av det andra de vill uppnå - skada och hämnas eller skada och förändra? Visa att de har makt. Driva sin vision. Kalifatet ska omfatta länderna i Mellanöstern, Turkiet, Nordafrika, Balkan, södra Spanien (områden som är eller varit muslimska) och egentligen hela världen. Det islamistiska - islam? - syftar till världsherravälde. Tankesystemet är logiskt och konsekvent. Det är ett tänkande  bortom ont och gott för detta är inte frågeställningen.  Det räcker förstås att det är Allahs vilja och behöver inte prövas i andra kategorier. Värdet av underkastelse är absolut. Det gäller irrläror inom islam lika väl som kristen tro, yazidier och ogudaktighet i största allmänhet.

Den här sortens målskrivningar kunde tas på lika stort allvar som en stencilerad pamflett på temat "Hvad Norge engang var" med krav på Jämtland, Härjedalen, Bohuslän och kanske något mer. Om det inte varit för obestridliga framgångar för IS/Daesh.

Vi ska skilja mellan islam och islamister, heter det.
Det kan väl vara klokt. Vi skilde mellan kommunism och socialism å ena sidan och den ryska variant som resulterade i Sovjetunion och östblock. Problemet var att det likväl fanns någon förbindelse mellan de skiljaktiga storheterna.  Det handlar inte om att det finns muslimer som är lika vänliga som kristna, för det finns det förstås, utan om vad islam hävdar om sig själv och sin utbredning som ett svar på Allahs vilja.

Har vår vän Frasse rätt. Är det tredje världskriget igång nu?
Jag vet inte, men säger inte emot. Tanken ska prövas. Har något hänt, steg för steg, som vi inte fattat?

En tanke till eftersom det ska kyrkomötas idag: Påminner situationen för kyrkor i Europa idag om de arianskt präglade kyrkorna på Balkan, de som var så teologiskt svaga att de inte kunde stå islam emot utan i stort eliminerades? De hade blivit religiösa och då var det inte omöjligt längre för folk att ta steget från den ena religionen till en annan, en religion som utövades med makt och myndighet och inte en religion som förkunnades utslätat av deras skriftlärda? Den muslimska ansatsen stoppades år 1683 med slaget vid Wien. Då skapades nog det Europa vi känner men jag ska inte fördjupa mig i detaljer och skriva om den polske kungen Johan III Sobieski. Den belägring av Wien som 1529 bekymrade Luther är en annan militär operation, men väl ett uttryck för samma clash of civilizations? Det vore för övrigt självupptaget att påpeka att denna belägring hävdes på min födelsedag år 1529, men så var det. 14 oktober. Betyder detta att vi ska skilja mellan islam och det ottomanska riket?
Det finns kanske tid att tänka över den saken också denna dag, när vi ska debattera i kyrkomötet.

Kyrkomötet kan följas vid webben.
Start kl 9. Debatterna sker efter tidsschema och det som inte ryms inom schemat, flyttas till onsdag. Budget först, tillsynsutskottet därefter följt av gudstjänstutskottet. Kl 16.40 blir det kyrkolivsutskottet. Tanken är att sluta kl 21. Det var inte klokskap att förkorta kyrkomötessessionen med en dag. Eller eliminera en sammanträdesdag, om man vill uttrycka saken så.

söndag 15 november 2015

Till biskop Evas försvar!

Nu släpper jag Paris för stunden. Det är en stad jag gillar. En gång satt jag med en mycket liten 1686 och en något större bok på en servering. På gatan stannade en buss och folk vällde ut. Då hör jag ett gäng ropa: "Kunde man inte ge sig fan på att den förste vi ska träffa i Paris är Dag Sandahl!"  Jag förklarade med ett leende att det kunde man... Kalmarbor, sålunda.
Nu är fadderbarnet liksom min gamla konfirmand helbrägda. Men frågan hur man drar skiljelinjen mellan islamist och islam liksom frågan om hanterandet av hela Mellanöstern, inte minst Sykes - Picot för 100 år sedan, lever. Jag ägnar mig åt mindre stridigheter nu.

Det kan tyckas vara lite orättvist att Eva Brunne ska dras runt, världen över, för att hon kunde tänka sig ta bort korset i Sjömanskyrkans kapell och sätta dit en markör för riktningen till Mekka. Hon är väl inte ensam om att tänka så? I en av kyrkorna i London hängdes lakan över de kyrkliga symbolerna för att muslimer skulle känna sig bekväma med rummet, när man hade multireligiös gudstjänst. Må vara att personer bär idéer, men det betyder inte att det bara ska handla om personer utan just om idéer, det sammanhang där idéproduktionen sker och de mekanismer som gjort att en person valts till biskop, t ex. Naturligtvis är personer viktiga, men det är intressena också. I någons intresse förs idéer fram på de högre höjderna och i någons intresse förs personer till högre höjder. Biskop Eva är inte ett isolat.

Hennes miljö var en gång KRISS.
Det var den organisation som kommit till med stora paroller som den kristna studentrörelsen. Världens kristna studenter skulle samlas. Här är en viktig insats i det ekumeniska och för missionen. Konferenser för dem som skulle in i kyrkoliv och samhällsliv i olika länder skulle kristna världen "i vår generation", som det hette (Mott).
I Lund och Uppsala fanns ett livaktigt studentarbete och  studentförbundet KSF samlade studenter. Manfred Björkquist hade varit en i rörelsen och trodde nog livet ut att detta  förbund var en viktig kraft. Det blev ekumeniskt, KRISS, "togs om hand" av en liten grupp och lyckades inte längre samla studenter.
Eva Brunnes första merit som generalsekreterare var att hantera en rörelse som allt mindre kom i rörelse, som tappade medlemmar och blev en närmast sekterisk obetydlighet.
Problemet är kanske nu, att själva modellen för hur en rörelse som folk inte vill vara med i ska drivas, är en modell för Svenska kyrkan i stort.
Den lilla KRISS-gruppen har fått ett betydande genomslag i den kyrkliga apparaten, som biskopar och tjänstemän. De har hjälpt varandra fram, förstås. Och de har hjälpts fram. Det har skett mot den mörka bakgrund som kunnat tecknas av högkyrkliga, hatiska bakåtsträvare, som varit ute efter att ta makten och driva folk från Svenska kyrkan.
Mot den bakgrunden kan också det jämngrå se ljust ut.

Eva fick förtroenden.
Hon skulle som generalsekreterare vara i Kalmar och då passade det utmärkt för kyrkoherde Olle Ekman att städsla henne för gudstjänster i Kalmar domkyrka för att visa att i Kalmar gällde normaliteten. Det blev en stor (och förljugen) kyrkopolitisk tillställning med udden riktad mot dekanat och synodplaner. förlagd just till Domkyrkan. 2000 gudstjänstbesökare kom, läste vi i tidningarna dagen efter. Första sidorna. Eva var hjältinnan men lite ljus föll också på kyrkoherde Ekman och komminister Torsten Mårtensson. Eva tyckte jag skulle komma och lyssna på henne. Vi brevväxlade och var vänliga mot varandra. Jag gick inte. De ordnar gudstjänstverksamhet för att markera mot oss och det vi tänker, säger och gör - och så ska vi vara med?!
Inget ont om Eva. Hon utnyttjades förstås. Hon lät sig utnyttjas. Vår brevväxling gav vid handen att hon inte tänkte bättre eller var bättre påläst än vi andra. Så bar det uppåt i Stockholms stift.

Jag mötte Eva Brunne som stiftsdirektor när jag inte skulle bli domprost.
Biskopen Krook skulle intervjua oss i frågan om behörighet och jag höll till skillnad från domkapitel och regering på vad som stod skrivet i författningen.
Eva Brunne var med ,men fattade inte distinktionen mellan "behörig" och "lämplig". Det gjorde Caroline Krook. Jag tyckte inte att Eva riktigt imponerade. Men det finns väl fler stiftsdirektorer i kyrkohistorien som inte alltid imponerat? Ingen stor sak i det. Det finns å andra sidan  stiftsdirektorer som imponerat. Sådana vi gillar. Ingen stor sak i det heller.

Så blev Eva biskop, vald i den ordning vi har.
Min poäng är att de som valde, visste vad de valde och ville ha. Eva levererar konsekvent det hon stått för i alla tider. Vilka förde fram henne? Vad ville de främja? Jag vet inte. Men Eva ska väl inte ensam kritiseras?

Hon prästviger inte kandidater som säger nej till enkönat äktenskap.
Jag antar att kandidater av det slaget inte uppsöker henne. Det betyder att Stockholms stift kommer att avvika på ännu en punkt från det som är normalitet i Svenska kyrkan. Detta uppfattas inte som ett problem. Stockholmare är smartare än lantisar, ni vet.
Så var det det här med Sjömanskyrkan och Mekka.
Säger hon något annat än vad religionsteologer menar? Nej, egentligen inte.

När saken kom att diskuteras, vändes hennes irritation mot Patrik Pettersson, som hon på twitter menade fört ut ett samtal i ett slutet styrelserum. Det var skickligt skrivet. Läsaren kan få för sig att det just var ett sammanträde. Så var det inte. Patrik Pettersson har inte brutit några förtroenden. Men biskop Eva kanske har, när hon för vidare ett samtal hon som biskop haft med pastor Pettersson den 6 oktober. Ett samtal "bara mellan dig och mig" hör nog inte hemma på twitter. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om Eva Brunne anmäls till Ansvarsnämnden för denna sakupplysning. Min poäng står likväl kvar. Det var andra som lyfte Eva till den plats där hon nu står. Hon ska inte ensam bära kritiken.  Och de som kritiserar henne borde tydligare styra på de grundläggande tankar som styr och styrt henne. Det kan kallas "ideologikritik".

Näthat fick hon utstå även om hon mer talar om det hat mot muslimer som visats. Då tänker jag på Kringlan Svensson, som i podradio  deklarerade (och jag citerar korrekt) att han ville "sätta en yxa i fittan" på Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg och han skulle tydligen "munk-nulla" henne också, vad detta kan betyda. Eva kallades "muslimhora", tror jag. Mansgriseri i två tappningar.
Nu uppstår frågan hur det är med Kringlan Svensson. Är han kvinnoprästmotståndare? Är det hatet från en sådan red Lindeborg utsätts för? Eller är det så illa att kulturpersonligheten Svensson, den som kallar Eva vid tillmälen men också de kyrkopolitiska gubbarna som använde sig av Eva Brunne i Kalmar  domkyrka är misogyna på ett helt annat sätt? I Kalmar alls inte så att man slog vakt om de kvinnliga kyrkoarbetarna. De använde Eva Brunne i eget intresse. Har det fortsatt så? Borde de s k kvinnoprästmotståndarna gå fria?
Är Eva Brunne egentligen det offer för omständigheter som skapar förövare? I så fall måste hon också försvaras, inte bara kritiseras.

Två nedslag för vidare läsning finns förstås hos Patrik Pettersson på http://kyrkligating.blogspot.se  och då söker man #343 och hos Lilly Sofia Jönsson på http://tidskriftenevangelium.se/blogg/laglost-land/

I dag gäller det att ta sig till Uppsala, möta kyrkomötesgruppen och så gå till Kyrkostyrelsen för att avsluta kvällen med middag. Peppar, peppar. Hoppas allt fungerar.