Jag inleder mitt söndagsfirande på fredagen med att läsa betraktelsen i Barometern/OT. Jag var i 40 år prästen som ansvarade för att det skulle bli betraktelser levererade och det hör till de heroiska ansträngningar jag inte riktigt fått erkännande för. Kom det nya präster ville jag att de så fort som möjligt skulle få presentera sig genom att skriva. Sa de "nej" - och det var en del som gjorde, fick de aldrig mer frågan. Så jag läser och försöker förstå vad prästerna i denna journalistiska form vill delge allmogen i det gamla kalmarstiftet. 40 år är en lång tid. Tidningen uppmärksammade inte riktigt att en av tidningens seniora medarbetare släppte sina uppgifter. Jag vet inte vad denna ouppmärksamhet säger, men något säger den. För att återknyta: Jag läser betraktelserna.
Nu är det Kyndelsmässodagen som firas (fast den inte är förrän på tisdag, men jag är inte svår för jag ska fira äldsta barnbarnet på tisdag, född den första dag när det endast är jämna siffror i datumet (år, månad och dag) och det har det inte varit sedan, ja räkna ut själva, era lada drular). Jag började storstilat i går kväll med att vara bortbjuden också. Då tänkte jag inte i första hand på betraktelser. Det kom nu på söndagsmorgonen tillbaka som en angelägenhet i mitt liv.
Vad får jag lära mig?
1. Bibelns ord uppmanar oss att se uppenbarelsens ljus.
Är det så? Jag funderar över bibelord men tänker i första hand att Skriftens hållning är förvåning att jag inte ser när jag borde se och inse.
Är inte Skriftens hållning snarare en häpnad över blinda som tror att de ser?
Skriftens uppmaningar är väl oftare inbjudningar att vara med bortsett från apostlarna, som vid ett tillfälle kan uppmana oss att tro (Apg 2:40) men mest uppmanar oss till det ena och det andra därför att vi dragits in i tron. Kolla Petrus och Paulus så får ni se.
Skulle vi inte undvika lagiskheten genom att peka på Ordet som är nära? Guds verk omger oss och det finns en utmaning för oss att se och inse, vilket kunde betyda påminnelsen om Guds gode Ande vi fått i dopet, som bekräftats i konfirmationen och som enligt löfte hjälper oss. Vad Gud vill göra med oss allihop? Undrar jag. Inte så mycket som vi ska, alltså.
2.När vi sett uppenbarelsens ljus ska vi drivna av kärlek vara ljusbärare i det egna och i andras liv.
Ska vi?
På kommando?
Är det inte lite mer befriande med Andens gåvor? Gal 5:22. Och lite mer komplicerat med bruket av lagen?
Varför ska jag gå i kyrkan (eller läsa en betraktelse) och få se det där höttande fingret, som säger allt jag ska? En riktig präst hötter väl inte med fingret utan bjuder in? Tänker jag. Så varifrån kommer det så populära höttande och åthutandet av gudstjänstfirare och folk som läser betraktelser i de fåtaliga tidningar som fortfarande publicerar sådana?
Jag kanske är överkänslig. Men det är ett intet mot vad de samvetsömma är när de hör allt de ska. Ska vi inte sluta äta kött också och inte äta tomater när det inte är säsong för morötter och kålrötter finsn ju som det yttersta inseglet på vad som är fin kristen tro.
Nu är det söndag och jag har lovat Strukturutskottet att vara snäll på bloggen när det är söndag. Av detta skäl, detta enda, slutar jag nu.
söndag 31 januari 2016
lördag 30 januari 2016
Mammons goda till biskopar och andra
Repliken var Eric Grönlunds: "Jag skulle gärna bli biskop och predika samma goda evangelium men till högre tariff."
Det sägs att de nya biskopslönerna orsakar problem. För biskoparna?
75 000 i månaden för de släta biskoparna och 85 000 för ärkebiskopen. Det är jämförelsevis kanske inte så mycket om man ser till de bäst avlönade kyrkoherdarna, inte minst om dessa också har ett prostarvode. Men det är mer lön än vad komministrar lyfter och mer pengar än vad som tillfaller pensionerade komministrar. Ska jag med onda ögon se på att Gud är så god? Bort det!
Lönefrågan kan förstås vara besvärande men kanske mest om lokalpressen skulle publicera vad kyrkoherdarna tjänar för då skulle lärare, sjukvårdspersonal och poliser kunna tänkas ha synpunkter på sitt medlemskap i Svenska kyrkan. Detta är kategorier som inte riktigt går på att det är så mödosamt i det kyrkliga. Lönerna skulle kunna vara lägre, i paritet med lärarnas och så skulle arbetsmiljö och fortbildningen vara så mycket bättre, tänker jag.
En rik kyrka är Svenska kyrkan - och det har sina risker för självbilden. Det är lätt att den som tänker sig vara rik egentligen är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Uppb 3:17 Visst kan vi sanningsenligt säga att det finns en mängd myter om Svenska kyrkans rikedomar för alla slutsiffror bör divideras med 6 miljoner (medlemmarna) för att siffrorna ska bli hanterliga och så bör vi säga något om alla löpande kostnader - men icke desto mindre. Det finns resurser. Det märkliga, som jag ser det, är att så lite till sist används för att hantera den samtida situationen - det nihilismens tolkningsmönster som fångat människor i sin intighet så att de inte ser - och ser de något, luras de in i lagiskhet och religiositet.
Nu är jag anhängare av det som kallas misstänksamhetens hermeneutik. Det är en hållning som i grunden är kritisk. Men är jag fel ute?
Om folk vill ha en kyrka som mer ägnar sig åt välvillig välgörenhet än åt gudstjänster, mer åt kyrkobyggnader än åt tro - och är beredda att erlägga kyrkoavgift för detta, ska jag då fortsatt bråka över att Svenska kyrkans pengar går till detta och inte till sådant som tidigare uppfattades vara kärnverksamheten?
Morsan och min moster/gudmor är båda sedan länge döda. De var beredda att av skattade pengar tillföra det kyrkliga medel för olika väsentligheter och det kunde skänkas till kyrkans prydande och göras oavlönade insatser. De visste vad det kyrkliga går ut på - men de var redan på sin tid en minoritet. Jag har nog tänkt att kyrkfolkets trogna insatser nu försnillas - men var inte den tanken fel?
Nya pengar kommer in och med dessa nya pengar också nya prioriteringar. Visserligen skulle för tron väsentliga satsningar kunna göras och systemet hantera de lycksökare som är snabba på att skaffa sig resurser hållas efter - men finns inte det intresset, varför skulle då min själ bedrövas? Och i det kyrkliga kommer ju alltid pengar någon annanstans ifrån. Från nationell nivå eller från stiftet, sägs det, och då satsar man stort och kanske en hel del på sådant som inte naturligen knyts till församlingens gudstjänstliv. Det anställs uppenbarligen rätt mycket personal som inte på något rimligt sätt är kyrklig, men trevlig kanske. Söndag förmiddag befinner sig de flesta på lönelistorna i Svenska kyrkan någon annanstans än i gudstjänsten, det vet vi. De kan självfallet inte förnya kyrkolivet - men vad det detta som önskades? De får sin lön och gör sådant som de betalande kan uppskatta. Flyktingar i dagsläget, barn, unga och gamla i övrigt. Då kanske lönerna till ett drygt dussin biskopar inte är det stora problemet mer än för de missunnsamma? Och då har jag inte skrivit ett ord, inte ett enda, om biskopar som håller sig undan problem som kan ställa till det för dem. Inför problem anlägger de en from och bekymrad min. För det ska de kanske betalas generöst? Lönen är status och medverkar till bilden av biskopen som upphöjd. Kan det verkligen vara ett problem?
Var har jag annars inhämtat att detta med biskopslöner skulle vara ett bekymmer?
http://www.dagen.se/kronikor/biskopslöner-ger-kyrkan-problem-1.312891
Ge biskopar höga löner, men säkerställ att de predikar samma goda evangelium som Kyrkan bekänner sig till, hur vore det som målsättning?
Det sägs att de nya biskopslönerna orsakar problem. För biskoparna?
75 000 i månaden för de släta biskoparna och 85 000 för ärkebiskopen. Det är jämförelsevis kanske inte så mycket om man ser till de bäst avlönade kyrkoherdarna, inte minst om dessa också har ett prostarvode. Men det är mer lön än vad komministrar lyfter och mer pengar än vad som tillfaller pensionerade komministrar. Ska jag med onda ögon se på att Gud är så god? Bort det!
Lönefrågan kan förstås vara besvärande men kanske mest om lokalpressen skulle publicera vad kyrkoherdarna tjänar för då skulle lärare, sjukvårdspersonal och poliser kunna tänkas ha synpunkter på sitt medlemskap i Svenska kyrkan. Detta är kategorier som inte riktigt går på att det är så mödosamt i det kyrkliga. Lönerna skulle kunna vara lägre, i paritet med lärarnas och så skulle arbetsmiljö och fortbildningen vara så mycket bättre, tänker jag.
En rik kyrka är Svenska kyrkan - och det har sina risker för självbilden. Det är lätt att den som tänker sig vara rik egentligen är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken. Uppb 3:17 Visst kan vi sanningsenligt säga att det finns en mängd myter om Svenska kyrkans rikedomar för alla slutsiffror bör divideras med 6 miljoner (medlemmarna) för att siffrorna ska bli hanterliga och så bör vi säga något om alla löpande kostnader - men icke desto mindre. Det finns resurser. Det märkliga, som jag ser det, är att så lite till sist används för att hantera den samtida situationen - det nihilismens tolkningsmönster som fångat människor i sin intighet så att de inte ser - och ser de något, luras de in i lagiskhet och religiositet.
Nu är jag anhängare av det som kallas misstänksamhetens hermeneutik. Det är en hållning som i grunden är kritisk. Men är jag fel ute?
Om folk vill ha en kyrka som mer ägnar sig åt välvillig välgörenhet än åt gudstjänster, mer åt kyrkobyggnader än åt tro - och är beredda att erlägga kyrkoavgift för detta, ska jag då fortsatt bråka över att Svenska kyrkans pengar går till detta och inte till sådant som tidigare uppfattades vara kärnverksamheten?
Morsan och min moster/gudmor är båda sedan länge döda. De var beredda att av skattade pengar tillföra det kyrkliga medel för olika väsentligheter och det kunde skänkas till kyrkans prydande och göras oavlönade insatser. De visste vad det kyrkliga går ut på - men de var redan på sin tid en minoritet. Jag har nog tänkt att kyrkfolkets trogna insatser nu försnillas - men var inte den tanken fel?
Nya pengar kommer in och med dessa nya pengar också nya prioriteringar. Visserligen skulle för tron väsentliga satsningar kunna göras och systemet hantera de lycksökare som är snabba på att skaffa sig resurser hållas efter - men finns inte det intresset, varför skulle då min själ bedrövas? Och i det kyrkliga kommer ju alltid pengar någon annanstans ifrån. Från nationell nivå eller från stiftet, sägs det, och då satsar man stort och kanske en hel del på sådant som inte naturligen knyts till församlingens gudstjänstliv. Det anställs uppenbarligen rätt mycket personal som inte på något rimligt sätt är kyrklig, men trevlig kanske. Söndag förmiddag befinner sig de flesta på lönelistorna i Svenska kyrkan någon annanstans än i gudstjänsten, det vet vi. De kan självfallet inte förnya kyrkolivet - men vad det detta som önskades? De får sin lön och gör sådant som de betalande kan uppskatta. Flyktingar i dagsläget, barn, unga och gamla i övrigt. Då kanske lönerna till ett drygt dussin biskopar inte är det stora problemet mer än för de missunnsamma? Och då har jag inte skrivit ett ord, inte ett enda, om biskopar som håller sig undan problem som kan ställa till det för dem. Inför problem anlägger de en from och bekymrad min. För det ska de kanske betalas generöst? Lönen är status och medverkar till bilden av biskopen som upphöjd. Kan det verkligen vara ett problem?
Var har jag annars inhämtat att detta med biskopslöner skulle vara ett bekymmer?
http://www.dagen.se/kronikor/biskopslöner-ger-kyrkan-problem-1.312891
Ge biskopar höga löner, men säkerställ att de predikar samma goda evangelium som Kyrkan bekänner sig till, hur vore det som målsättning?
fredag 29 januari 2016
Frasse, stackars Frasse
Det är inte roligt för Frasse. Hans annonserade besök i Lund gav oerhörd genklang och tal om hans popularitet. De flesta blev glada utom de seloter som nu anar att den yttersta tidens tecken visar sig, när Antikrist landar på Kastrup och tar vägen över bron till det gamla danska ärkebiskopssätet. Bär Frasse något dyrbart smycke, en ring eller ett kors, som danskarna ska konfiskera därtill? Men roligt för Frasse kan allt detta positiva inte vara. Ve er när människorna talar väl om er. Frasse får vara glad över de få som i honom ser Antikrist. Han skulle kunna uppfatta ett stycke befriande smälek.
Antydde inte jag att Frasse skulle komma på ett blogginlägg i höstas? Då borde ni vara lite impade över Bloggardag nu. Men det finns en del att reda ut.
Lutherska Världsförbundet, LVF, bildades i Lund år 1947. Biskop Anders Nygren hörde hemma i sammanhanget och, kanske lite senare (jag gitter inte kolla årtal) biskop Bo Giertz. Båda röstade nej 1958 och det skriver jag bara för att i god kristlig ordning vara retfull. Nu är LVF partner i det som ska kommemoreras. Nu fick jag till det. Kommemoreras!
500-årsminnet av reformationen kan inte avfiras i Rom eller Geneve. Det vore fel på alla sätt
Wittenberg? Tja. Där började den kyrkopolitiskt inflammerade akademabla konflikten och där drog det vidare. Men det kunde kanske också bli fel oavsett frågan om staden kan hantera en så stor sammandragning. Men hur är egentligen det reformatoriska i östra Tyskland?
Lund kanske ändå kan härbärgera saken - och då hamnar vi i en kyrka som i varje fall bevarat ett gott stycke katolicitet och varit en viktig aktör i det ekumeniska arbetet. Varit. KG Hammar spolierade mycket, men kanske kan nya tag tas? Det kräver allvarlig självkritik, förstås. Inte minst i relation till LVF. Men Lund är på sitt sätt ett logiskt val och domkyrkan kan sägas gestalta 1000 års kyrkohistoria i Norden med det gamla ärkebiskopssätet Lund.
Vilka möts?
LVF och Vatikanen. Det finns skäl att påminna att det svenskkyrkliga eller det "stockholmsstiftskatolska" inte är fokus.
Vilka finns i landet Sverige?
Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift.
Så enkelt är det.
Påven reser inte till Sverige för att muntra upp 135 000 romerska katoliker. Han reser för att inleda ett märkesår tillsammans med dem som kallas lutheraner. Värdfolk är Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift. Om biskopen i Lund allas ska vara med, kan man fundera över. Domprosten? Antagligen. Och rollen domprosten spelar är väl närmast garderobsluskens - eller? Värdfolket heter Antje och Anders.
Nu är jag inte dummare än att jag fattar att Johan Tyrberg och Kerstin Hesslefors är på plats, en dag som denna får sysslorna vid skrivbordet anstå, men jag ville gärna återställa proportionerna. Frasse med följe ska möta LVF. Det kan behövas när det i Sydsvenskan förts en liten debatt om att påven borde stoppas från inresa. "Släpp inte påven över Öresundsbron förrän han likställer kvinnor och män. Bannlys honom från svensk mark." (Sydsvenskan 27/1. I en replik tycktes det motsatta, att påven skulle släppas in "för att träffa kvinnan som är det högsta hönset i det största svenska samfundet". Frasse, stackars Frasse! Eller är det mer synd om Sydsvenskan som stimulerar inlägg av denna kaliber?
Boka plats?
Det frågas om man kan boka plats. Jag tänker inte boka plats. Varför skulle folk göra det? Somliga släpps in. Någon skulle ta ledigt från det slitsamma prästjobbet för att få vara med i en utkant och kanske skymta påven, lite vitt i alla fall, förstod jag. Men varför? Är det inte enklare att ta sig till Rom och se Frasse på Petersplatsen? Är katolska böjelser verkligen endast yta, dvs att få se en skymt av ställföreträdaren?
Nu läste jag dock ett förslag till botgudstjänst på Facebook.
Den föreslås äga rum i Uppsala domkyrka och Svenska kyrkans biskopar träder fram och faller på knä inför påven, kardinal Levada och biskop Anders Arborelius. Tydligen reser sig de svenskkyrkliga därefter, för de går fram och lägger av sig mitra, kräkla, korkåpa och stola på altaret. Inte biskopskorset? Kardinal Levada predikar och därefter inkläder sig de svenskkyrkliga "biskoparna" (det måste väl vara ett citationstecken? DS) säckväv och ministranter strör aska i deras hår. De ber en botbön och ställer sig sedan (har de fallit på knä igen? DS) och stämmer in i den tridentinska trosbekännelsen (lite oklart kanske vad som avses....DS). Det hela slutar med masskonfirmation och Svenska kyrkan ställs under frivillig tvångsförvaltning under Anders Arborelius.
Knepfrågan till den präst som gav förslaget blir förstås på vilket sätt han själv är präst i Kristi Kyrka om biskoparna rakt av är fejk.
De journalistiska insatserna inför begivenheten i Lund tänker jag i dagsläget inte bedöma. Jag såg att drottningen enligt någon nyhetsförmedlare spelat en viss roll för att få hit påven. Berätta den om Rödluvan också!
Jag driver nu, på förekommen anledningen, tanken att Svenska kyrkan inte är något annat än en värdshusvärd. Det är stort nog även om det i perspektiv inte är särskilt stort.
Tidningen Dagen kunde meddela att var tionde präst vill enas under Rom. Det ville inte Josefin Dahlgren i Unnaryd. Hon vill ha en mängd olika kyrkofamiljer och förvånas över att de som vill enhet med påven inte själva gått till Rom. Man behöver inte vara doktor i ekumenisk teologi för att finna hennes resonemang egenartat. Vilken bakgrund har hon själv? Petrusämbetet är nog värt en vidare fundering än denna och jag finner min egen position besvärande, där jag finns mitt emellan de vulgärromerska och de vulgärprotestantiska. Reformation är något annat. Frasse och jag borde prata om det vid tillfälle tillsammans med Kurre Kardinal. Kan tillfället komma i Lund?
Det vore roligt för Frasse (och mig) med lite seriös ekumenik, den som söker den enhet som Jesus bad om. Jag antar att det ekumeniska arbetet för Svenska kyrkans del borde förbehållas dem som i sin teologiska utbildning fått en grund lag genom Lillklassen och Sveriges Barn. Dom andra kan tills vidare hålla käften. Det svenskkyrkliga anspråket var ju i min barndom att denna kyrka är Kristi kyrka i Sverige. Att min scoutkamrat Heinz från Torpsbruk (RIP) var påvisk, ändrade inte saken. Att de evangeliska (t ex i Svenska kyrkan) är något annat än de reformerta och de unierade, kanske också skulle tas upp till beaktande? Han har mycket att fundera över, Frasse. Stackars Frasse! Det måste vara ett jäkla pyssel att vara påve.
Antydde inte jag att Frasse skulle komma på ett blogginlägg i höstas? Då borde ni vara lite impade över Bloggardag nu. Men det finns en del att reda ut.
Lutherska Världsförbundet, LVF, bildades i Lund år 1947. Biskop Anders Nygren hörde hemma i sammanhanget och, kanske lite senare (jag gitter inte kolla årtal) biskop Bo Giertz. Båda röstade nej 1958 och det skriver jag bara för att i god kristlig ordning vara retfull. Nu är LVF partner i det som ska kommemoreras. Nu fick jag till det. Kommemoreras!
500-årsminnet av reformationen kan inte avfiras i Rom eller Geneve. Det vore fel på alla sätt
Wittenberg? Tja. Där började den kyrkopolitiskt inflammerade akademabla konflikten och där drog det vidare. Men det kunde kanske också bli fel oavsett frågan om staden kan hantera en så stor sammandragning. Men hur är egentligen det reformatoriska i östra Tyskland?
Lund kanske ändå kan härbärgera saken - och då hamnar vi i en kyrka som i varje fall bevarat ett gott stycke katolicitet och varit en viktig aktör i det ekumeniska arbetet. Varit. KG Hammar spolierade mycket, men kanske kan nya tag tas? Det kräver allvarlig självkritik, förstås. Inte minst i relation till LVF. Men Lund är på sitt sätt ett logiskt val och domkyrkan kan sägas gestalta 1000 års kyrkohistoria i Norden med det gamla ärkebiskopssätet Lund.
Vilka möts?
LVF och Vatikanen. Det finns skäl att påminna att det svenskkyrkliga eller det "stockholmsstiftskatolska" inte är fokus.
Vilka finns i landet Sverige?
Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift.
Så enkelt är det.
Påven reser inte till Sverige för att muntra upp 135 000 romerska katoliker. Han reser för att inleda ett märkesår tillsammans med dem som kallas lutheraner. Värdfolk är Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift. Om biskopen i Lund allas ska vara med, kan man fundera över. Domprosten? Antagligen. Och rollen domprosten spelar är väl närmast garderobsluskens - eller? Värdfolket heter Antje och Anders.
Nu är jag inte dummare än att jag fattar att Johan Tyrberg och Kerstin Hesslefors är på plats, en dag som denna får sysslorna vid skrivbordet anstå, men jag ville gärna återställa proportionerna. Frasse med följe ska möta LVF. Det kan behövas när det i Sydsvenskan förts en liten debatt om att påven borde stoppas från inresa. "Släpp inte påven över Öresundsbron förrän han likställer kvinnor och män. Bannlys honom från svensk mark." (Sydsvenskan 27/1. I en replik tycktes det motsatta, att påven skulle släppas in "för att träffa kvinnan som är det högsta hönset i det största svenska samfundet". Frasse, stackars Frasse! Eller är det mer synd om Sydsvenskan som stimulerar inlägg av denna kaliber?
Boka plats?
Det frågas om man kan boka plats. Jag tänker inte boka plats. Varför skulle folk göra det? Somliga släpps in. Någon skulle ta ledigt från det slitsamma prästjobbet för att få vara med i en utkant och kanske skymta påven, lite vitt i alla fall, förstod jag. Men varför? Är det inte enklare att ta sig till Rom och se Frasse på Petersplatsen? Är katolska böjelser verkligen endast yta, dvs att få se en skymt av ställföreträdaren?
Nu läste jag dock ett förslag till botgudstjänst på Facebook.
Den föreslås äga rum i Uppsala domkyrka och Svenska kyrkans biskopar träder fram och faller på knä inför påven, kardinal Levada och biskop Anders Arborelius. Tydligen reser sig de svenskkyrkliga därefter, för de går fram och lägger av sig mitra, kräkla, korkåpa och stola på altaret. Inte biskopskorset? Kardinal Levada predikar och därefter inkläder sig de svenskkyrkliga "biskoparna" (det måste väl vara ett citationstecken? DS) säckväv och ministranter strör aska i deras hår. De ber en botbön och ställer sig sedan (har de fallit på knä igen? DS) och stämmer in i den tridentinska trosbekännelsen (lite oklart kanske vad som avses....DS). Det hela slutar med masskonfirmation och Svenska kyrkan ställs under frivillig tvångsförvaltning under Anders Arborelius.
Knepfrågan till den präst som gav förslaget blir förstås på vilket sätt han själv är präst i Kristi Kyrka om biskoparna rakt av är fejk.
De journalistiska insatserna inför begivenheten i Lund tänker jag i dagsläget inte bedöma. Jag såg att drottningen enligt någon nyhetsförmedlare spelat en viss roll för att få hit påven. Berätta den om Rödluvan också!
Jag driver nu, på förekommen anledningen, tanken att Svenska kyrkan inte är något annat än en värdshusvärd. Det är stort nog även om det i perspektiv inte är särskilt stort.
Tidningen Dagen kunde meddela att var tionde präst vill enas under Rom. Det ville inte Josefin Dahlgren i Unnaryd. Hon vill ha en mängd olika kyrkofamiljer och förvånas över att de som vill enhet med påven inte själva gått till Rom. Man behöver inte vara doktor i ekumenisk teologi för att finna hennes resonemang egenartat. Vilken bakgrund har hon själv? Petrusämbetet är nog värt en vidare fundering än denna och jag finner min egen position besvärande, där jag finns mitt emellan de vulgärromerska och de vulgärprotestantiska. Reformation är något annat. Frasse och jag borde prata om det vid tillfälle tillsammans med Kurre Kardinal. Kan tillfället komma i Lund?
Det vore roligt för Frasse (och mig) med lite seriös ekumenik, den som söker den enhet som Jesus bad om. Jag antar att det ekumeniska arbetet för Svenska kyrkans del borde förbehållas dem som i sin teologiska utbildning fått en grund lag genom Lillklassen och Sveriges Barn. Dom andra kan tills vidare hålla käften. Det svenskkyrkliga anspråket var ju i min barndom att denna kyrka är Kristi kyrka i Sverige. Att min scoutkamrat Heinz från Torpsbruk (RIP) var påvisk, ändrade inte saken. Att de evangeliska (t ex i Svenska kyrkan) är något annat än de reformerta och de unierade, kanske också skulle tas upp till beaktande? Han har mycket att fundera över, Frasse. Stackars Frasse! Det måste vara ett jäkla pyssel att vara påve.
torsdag 28 januari 2016
Tobbe, stackars Tobbe
Torbjörn Lindahl gick fri. Han fick driva med fobibegreppet. Jag har inte kollat vad den kritiske frisören i Luleå tyckte om domen men när den föll, höll han tyst. Han kanske funderade över att han utan ersättning framträtt i Luleå domkyrka. Helt gratis, alltså. Hade han tänkt sig att hans prideengagemang skulle betalas med kyrkliga medel? Då fick han tji. Han får väl, frisör som han är, göra sig klipp på andra sätt.
Det tog tid att fria Torbjörn. Så lång tid att det blev ett arbetsmiljöproblem, förstås. Kan ett domkapitel inte avgöra en skitfråga av det här slaget snabbt, kanske det rimligaste är att avskriva saken. Men de idoga som skulle utreda var just - idoga. De ville plötsligt reda ut vad implikationerna av något Torbjörn skrivit, och som inte anmälts, kunde vara. Det handlade om en antydan till ett komplicerande resonemang om apostolisk succession vid biskopsvigningar och då undrade Lule-kapitlet om hur Torbjörn såg på "giltigheten" i de biskopsvigningar Antje Jackelén förrättar. Frågan avvisades av Torbjörn. Begreppet "giltighet" hade han inte använt och eventuella tankebrott döms inte. Om saken hade Torbjörn Lindahl alltså inte uttalat sig. Likväl var det "olämpligt" att offentligen sätta Svenska kyrkans äkthet i tvivelsmål, menade kapitlet. För detta kritiseras komministern Lindahl. Och denna kritik dras vidare i nyhetsrapporteringen. Listigt eller illistigt? Bortsett från allt - om det finns skäl att ifrågasätta "äktheten" i Svenska kyrkan (saken gällde apostoliciteten), hur ska det ske om inte offentligt, när prästens uppgift är det offentliga lärandet? Nu nämner jag inte det faktum att det ska firas reformationsjubileum med start 31 oktober. Räkna mig det till godo!
I korthet försöker domkapitlet hitta ett sätt att likväl komma åt Tobbe när han dock måste frias från det han anmälts för. Jag tycker att somliga kommentatorer missat detta faktum. Det är lite av kinesisk rättsskipning över den kyrkliga.
Nu kan jag lugnt säga, att med denna "rättsskipning" borde jag åka dit.
Domkapitlet tar upp någon mening som antyder en förgriplig distans till kyrkosystemets mest omhuldade och begär klarläggande. Tycker han si eller så? Och tycker han si eller så - oklart vilket som är mest klandervärt - kan det likväl klandras. Inte för att det avviker från något han lovat vid sin prästvigning men eftersom det avviker mot majoritetsmeningen eller den samtida goda smaken. Då bortser jag från förgripligheten att det skett offentligt, dvs i ett blogginlägg. Jag fattar att också jag är illa ute, för sker detta med det friska trädet Lindahl, vad kan inte ske med andra?
Ska jag då rent ut skriva några förgripligheter?
* Det finns sådana som tror som medkristna i England (Borgågemenskapen) att de biskopar som vigs av Antje Jackelén i Svenska kyrkan inte utan vidare blir biskopar på riktigt.
* Det finns sådana som tror som medkristna i Etiopien eller Ryssland att enkönade vigslar inte är eller kan vara äktenskap efter Guds vilja.
* Det finns sådana som tror att Svenska kyrkan inte rakt igenom är en kristen kyrka i reformatorisk mening, en där evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas rakt över.
* Det finns sådana som tror, trots applåder i domkyrkorna vid vigningar, att alla vigningshandlingar i Svenska kyrkan inte är autentiska, dvs sker på apostoliskt vis och med Gud som den som egentligen viger.
* Det finns sådana som tror att Martin Luther i det svenska kyrkosystemet skulle bli minst lika hatad som i 1500-talets romerska om han uttalade något så förgripligt som en grundläggande och offentlig kyrkokritik.
* Det finns sådana som tror att det främsta drivmedlet i Svenska kyrkan är pengar. Så länge det finns pengar, består Svenska kyrkan.
* Det finns sådana som tror att mothållningen är en kyrkokristens främsta bidrag till Svenska kyrkan sådan hon egentligen är.
Nu är det väl rätt upplagt för anmälningar till domkapitlet mot mig, det sedvanliga sättet att hantera blogginlägg. Obestridligen är denna text nämligen offentlig och den andas förstås kyrkokritik. I ljuset av detta är kommentatorerna på Bloggardag mig kära. De uppträder demokratiskt, granskar resonemang och menar att deras egna argument har bärkraft. Så går diskussionen vidare. På något sätt skapas klarhet - om oenigheter i vart fall.
När ni nästa gång funderar över Torbjörn Lindahl kan ni gå in på kyrkligdokumentation.nu och läsa skaldestyckena samt tänka principiellt. Vill ni läsa förgripligheter i det offentliga går ni dock till twitter och läser sandahlcitat. Och vill ni fundera över det goda med domkapitelsanmälningar, kan ni läsa tidningen Vision nr 1/2016, där en av artiklarna handlar om att "Fel ord kan ge dig sparken".
Det kyrkliga eländet kan visa sig vara en spegelbild av det samhälleliga. Det är på sitt sätt i sin ordning. Kyrkan lever i sitt sammanhang. Men, Herre, vilket sammanhang det är!
Det tog tid att fria Torbjörn. Så lång tid att det blev ett arbetsmiljöproblem, förstås. Kan ett domkapitel inte avgöra en skitfråga av det här slaget snabbt, kanske det rimligaste är att avskriva saken. Men de idoga som skulle utreda var just - idoga. De ville plötsligt reda ut vad implikationerna av något Torbjörn skrivit, och som inte anmälts, kunde vara. Det handlade om en antydan till ett komplicerande resonemang om apostolisk succession vid biskopsvigningar och då undrade Lule-kapitlet om hur Torbjörn såg på "giltigheten" i de biskopsvigningar Antje Jackelén förrättar. Frågan avvisades av Torbjörn. Begreppet "giltighet" hade han inte använt och eventuella tankebrott döms inte. Om saken hade Torbjörn Lindahl alltså inte uttalat sig. Likväl var det "olämpligt" att offentligen sätta Svenska kyrkans äkthet i tvivelsmål, menade kapitlet. För detta kritiseras komministern Lindahl. Och denna kritik dras vidare i nyhetsrapporteringen. Listigt eller illistigt? Bortsett från allt - om det finns skäl att ifrågasätta "äktheten" i Svenska kyrkan (saken gällde apostoliciteten), hur ska det ske om inte offentligt, när prästens uppgift är det offentliga lärandet? Nu nämner jag inte det faktum att det ska firas reformationsjubileum med start 31 oktober. Räkna mig det till godo!
I korthet försöker domkapitlet hitta ett sätt att likväl komma åt Tobbe när han dock måste frias från det han anmälts för. Jag tycker att somliga kommentatorer missat detta faktum. Det är lite av kinesisk rättsskipning över den kyrkliga.
Nu kan jag lugnt säga, att med denna "rättsskipning" borde jag åka dit.
Domkapitlet tar upp någon mening som antyder en förgriplig distans till kyrkosystemets mest omhuldade och begär klarläggande. Tycker han si eller så? Och tycker han si eller så - oklart vilket som är mest klandervärt - kan det likväl klandras. Inte för att det avviker från något han lovat vid sin prästvigning men eftersom det avviker mot majoritetsmeningen eller den samtida goda smaken. Då bortser jag från förgripligheten att det skett offentligt, dvs i ett blogginlägg. Jag fattar att också jag är illa ute, för sker detta med det friska trädet Lindahl, vad kan inte ske med andra?
Ska jag då rent ut skriva några förgripligheter?
* Det finns sådana som tror som medkristna i England (Borgågemenskapen) att de biskopar som vigs av Antje Jackelén i Svenska kyrkan inte utan vidare blir biskopar på riktigt.
* Det finns sådana som tror som medkristna i Etiopien eller Ryssland att enkönade vigslar inte är eller kan vara äktenskap efter Guds vilja.
* Det finns sådana som tror att Svenska kyrkan inte rakt igenom är en kristen kyrka i reformatorisk mening, en där evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas rakt över.
* Det finns sådana som tror, trots applåder i domkyrkorna vid vigningar, att alla vigningshandlingar i Svenska kyrkan inte är autentiska, dvs sker på apostoliskt vis och med Gud som den som egentligen viger.
* Det finns sådana som tror att Martin Luther i det svenska kyrkosystemet skulle bli minst lika hatad som i 1500-talets romerska om han uttalade något så förgripligt som en grundläggande och offentlig kyrkokritik.
* Det finns sådana som tror att det främsta drivmedlet i Svenska kyrkan är pengar. Så länge det finns pengar, består Svenska kyrkan.
* Det finns sådana som tror att mothållningen är en kyrkokristens främsta bidrag till Svenska kyrkan sådan hon egentligen är.
Nu är det väl rätt upplagt för anmälningar till domkapitlet mot mig, det sedvanliga sättet att hantera blogginlägg. Obestridligen är denna text nämligen offentlig och den andas förstås kyrkokritik. I ljuset av detta är kommentatorerna på Bloggardag mig kära. De uppträder demokratiskt, granskar resonemang och menar att deras egna argument har bärkraft. Så går diskussionen vidare. På något sätt skapas klarhet - om oenigheter i vart fall.
När ni nästa gång funderar över Torbjörn Lindahl kan ni gå in på kyrkligdokumentation.nu och läsa skaldestyckena samt tänka principiellt. Vill ni läsa förgripligheter i det offentliga går ni dock till twitter och läser sandahlcitat. Och vill ni fundera över det goda med domkapitelsanmälningar, kan ni läsa tidningen Vision nr 1/2016, där en av artiklarna handlar om att "Fel ord kan ge dig sparken".
Det kyrkliga eländet kan visa sig vara en spegelbild av det samhälleliga. Det är på sitt sätt i sin ordning. Kyrkan lever i sitt sammanhang. Men, Herre, vilket sammanhang det är!
onsdag 27 januari 2016
Kyrkokritik
Hanne Kjöllers bok En svensk tiger, Fri Tanke 2016, har jag läst. Den gjorde mig rasande. Vi ska inte ha en svensk poliskår där det slätstrukna och det slickande premieras - och vi ska inte i kåren hållas med usla poliser. I Västervik riktade en polis, svart i ögonen, sitt tjänstevapen mot en kollega och blinkade med lampan, som sitter på vapnet, tre gånger mot pannan på den han siktade mot. I ett militärt förband hade en soldat, som gjort så, åkt ut innan han hunnit säga "Militieombudsman". I Västervik satt fyra poliser och såg vad som hände. Ingen kunde efteråt riktigt komma ihåg hur det var! Detta kallas "kåranda" och just denna anda förgör polismakten. Kan medborgarna inte lita på polisen, återstår att beväpna sig och ta tillbaka våldsmonopolet från staten. Det är så det går till. Läs Kjöllers bok och förfäras med mig!
Kanske illustrerar Kjöllers bok varför kyrkokritiken är så livsnödvändig - för Kyrkan men främst för människor. Det finns en själafiende som har en bundsförvant i människor, en bundsförvant som gärna vill ha det relischösa, yta och förställning (bländverk om ni vill), men som på allt sätt undviker utmaningen, själva anspråket.
Vägen blir vägarna, sanningen blir sanningarna och livet blir olika livsformer.
Ni förstår.
Kåranda eller Gehäusementalitet är något destruktivt för detta ger själafienden alla möjligheter. I en evangelisk kyrka förvaltar vi den insikten. Och det var Rom som fick problem med reformatorerna, det kanske man ska minnas, och misslyckades med att lyssna till kritiken. Numera idkas självkritik i Rom...
Det finns sådana som inte förstår den reformatoriska grundhållningen. De är inte evangeliska, inte präglade av 1500-talets kyrkoförbättring.
De tror att det kristliga livet är just kristligt, ett slags sällskapsliv, men inte kamp och strid och absolut inte martyrium. När medkristna i vår tid får ge sina liv, måste det bero på någon tråkig missuppfattning, som man helst skulle vilja komma till rätta med, men eftersom det nog inte går, får man vara tacksam att det i varje fall går att hålla sig rätt okunnig om andras elände. Att Djävulen går omkring som ett rytande lejon är poetisk formulering och alls inte en upplysning om ett sakförhållande.
Kyrkokritik - också analysen av falska herdar och villolärare - är nödvändig. Lögnväsendet är på riktigt - också i det kyrkliga.
Sekularisering är en kraft som kommer inifrån kyrkolivet och tar död på själva ärendet genom att vattna ur det. Vi kan bli funktionella ateister hela bunten, ha ett och annat ord att säga om Gud men leva som om Gud inte finns. Vi tror på vår tro - och det blir bra med det. När det blir så, måste Gud sända oss lärare och profeter som leder oss rätt. Annars går det åt helvete.
Det fanns en ung biskop som skrev en del om detta.
Han drev det här med väckelse och liturgi. Det kunde han göra för han hörde till de högkyrkliga med rötter i väckelsen. Men han var kritisk. En väckelse som ger sig på högmässan förgriper sig på den kristna gemenskapen.
"Vill väckelsen inte ens leva med i den liturgi, som finns i högmässan, då har den ställt sig utanför kyrkans gemenskap och kan inte längre räknas som en livsrörelse i kyrkan." Det är en stenhård kritik mot svensk frikyrklighet, fattar jag.
Men biskopen hade mer att anföra:
"Liturgi utan väckelse är kanske det farligaste av alla kyrkoprogram."
Biskopen vet nämligen att det finns sådant i en högmässa som ett obotfärdigt hjärta kan lyssna till med stor uppbyggelse.
Den enkla frågan är förstås om också en biskop eller präst kan ha ett obotfärdigt hjärta och Kyrkans gamla svar är "ja". Kyrkokritik är då inte bara en kritik av andra utan en analys av det egna och av kyrkosystem eftersom Kyrkans läge alltid är kritiskt och kritik är att varsna det kritiska, varna för det och försöka peka på vägar vidare. Och evangeliet kommer alltid att bli motsagt - om det nämligen är evangelium.
Folkkyrkans problem blir förstås att biskopar och präster lätt blir konsumentanpassade i sin förkunnelse. Det svåra tonas ner. "Bråka inte med medlemmarna, för då slutar de betala..."
Dopet blir inte en namngivningsfest (det har vi kanske ändå kommit förbi) men en fest kring ett barns födelse. Till den kommer många, för barndopet ersätter den vigsel som inte förgått och nu träffas två släkter med fokus på att ett barn är fött.
Folk gifter sig men det är uppenbart att en del präster kvickt på begäran kan leverera så lite om Gud och Jesus som möjligt.
Skulle det bli begravning är det inte ett varningens ord om den dubbla utgången som hörs utan det som fäderna kallades "likförgyllning".
I allt detta får vilken villolärare som helst uppskattning och bundsförvanter. Villoläraren, som lär fel eller visligen tiger av konsumenthänsyn, kan hösta in berömmet därför.
Är det en kristen kyrka som gör så?
Nja. Den då unge biskopen brukade säga att Svenska kyrkan var Kristi kyrka i Sverige. "Kyrkan i Sverige är en del av apostlarnas kyrka, en ännu levande del av den kyrka, som lyssnade till Petrus och Paulus, till Ignatius och Ireneus". Så gick det att skriva, men satsen formulerade han om och sa på senare år: Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan. Då gäller det att veta vad som är vad utifrån det apokryfiska Jesus-ordet:
"Han kom till deras synagoga, talade och sade: Det är skillnad på skit och pannkaka. Och lärjungarna förundrade sig storligen för han talade med makt och myndighet och inte som innehavaren av Pancake-House i Kafarnaum." Evangelium enligt Kajafas 18:28-29
Så vilka lyssnar nu till Petrus och Paulus, Ignatius och Ireneus? Där är Kyrkan. Och då döljer sig Kyrkan i ett kyrkosystem med en mängd kyrkobyggnader, styresfunktioner och mycket annat. Den som tror att allt detta myckna är Kristi Kyrka, far vilse. Men i detta döljer sig likväl Kyrkan, den där väckelse och liturgi hör ihop.
Det krävs kyrkokritik för att upptäcka detta förhållande.
I ett samhälle som har svårt att hitta sig självt, ställs oerhörda krav på kyrkolivet. Krav som handlar om annorlundaskap. Sanning, rentav.
Kanske illustrerar Kjöllers bok varför kyrkokritiken är så livsnödvändig - för Kyrkan men främst för människor. Det finns en själafiende som har en bundsförvant i människor, en bundsförvant som gärna vill ha det relischösa, yta och förställning (bländverk om ni vill), men som på allt sätt undviker utmaningen, själva anspråket.
Vägen blir vägarna, sanningen blir sanningarna och livet blir olika livsformer.
Ni förstår.
Kåranda eller Gehäusementalitet är något destruktivt för detta ger själafienden alla möjligheter. I en evangelisk kyrka förvaltar vi den insikten. Och det var Rom som fick problem med reformatorerna, det kanske man ska minnas, och misslyckades med att lyssna till kritiken. Numera idkas självkritik i Rom...
Det finns sådana som inte förstår den reformatoriska grundhållningen. De är inte evangeliska, inte präglade av 1500-talets kyrkoförbättring.
De tror att det kristliga livet är just kristligt, ett slags sällskapsliv, men inte kamp och strid och absolut inte martyrium. När medkristna i vår tid får ge sina liv, måste det bero på någon tråkig missuppfattning, som man helst skulle vilja komma till rätta med, men eftersom det nog inte går, får man vara tacksam att det i varje fall går att hålla sig rätt okunnig om andras elände. Att Djävulen går omkring som ett rytande lejon är poetisk formulering och alls inte en upplysning om ett sakförhållande.
Kyrkokritik - också analysen av falska herdar och villolärare - är nödvändig. Lögnväsendet är på riktigt - också i det kyrkliga.
Sekularisering är en kraft som kommer inifrån kyrkolivet och tar död på själva ärendet genom att vattna ur det. Vi kan bli funktionella ateister hela bunten, ha ett och annat ord att säga om Gud men leva som om Gud inte finns. Vi tror på vår tro - och det blir bra med det. När det blir så, måste Gud sända oss lärare och profeter som leder oss rätt. Annars går det åt helvete.
Det fanns en ung biskop som skrev en del om detta.
Han drev det här med väckelse och liturgi. Det kunde han göra för han hörde till de högkyrkliga med rötter i väckelsen. Men han var kritisk. En väckelse som ger sig på högmässan förgriper sig på den kristna gemenskapen.
"Vill väckelsen inte ens leva med i den liturgi, som finns i högmässan, då har den ställt sig utanför kyrkans gemenskap och kan inte längre räknas som en livsrörelse i kyrkan." Det är en stenhård kritik mot svensk frikyrklighet, fattar jag.
Men biskopen hade mer att anföra:
"Liturgi utan väckelse är kanske det farligaste av alla kyrkoprogram."
Biskopen vet nämligen att det finns sådant i en högmässa som ett obotfärdigt hjärta kan lyssna till med stor uppbyggelse.
Den enkla frågan är förstås om också en biskop eller präst kan ha ett obotfärdigt hjärta och Kyrkans gamla svar är "ja". Kyrkokritik är då inte bara en kritik av andra utan en analys av det egna och av kyrkosystem eftersom Kyrkans läge alltid är kritiskt och kritik är att varsna det kritiska, varna för det och försöka peka på vägar vidare. Och evangeliet kommer alltid att bli motsagt - om det nämligen är evangelium.
Folkkyrkans problem blir förstås att biskopar och präster lätt blir konsumentanpassade i sin förkunnelse. Det svåra tonas ner. "Bråka inte med medlemmarna, för då slutar de betala..."
Dopet blir inte en namngivningsfest (det har vi kanske ändå kommit förbi) men en fest kring ett barns födelse. Till den kommer många, för barndopet ersätter den vigsel som inte förgått och nu träffas två släkter med fokus på att ett barn är fött.
Folk gifter sig men det är uppenbart att en del präster kvickt på begäran kan leverera så lite om Gud och Jesus som möjligt.
Skulle det bli begravning är det inte ett varningens ord om den dubbla utgången som hörs utan det som fäderna kallades "likförgyllning".
I allt detta får vilken villolärare som helst uppskattning och bundsförvanter. Villoläraren, som lär fel eller visligen tiger av konsumenthänsyn, kan hösta in berömmet därför.
Är det en kristen kyrka som gör så?
Nja. Den då unge biskopen brukade säga att Svenska kyrkan var Kristi kyrka i Sverige. "Kyrkan i Sverige är en del av apostlarnas kyrka, en ännu levande del av den kyrka, som lyssnade till Petrus och Paulus, till Ignatius och Ireneus". Så gick det att skriva, men satsen formulerade han om och sa på senare år: Kristi kyrka finns i Svenska kyrkan. Då gäller det att veta vad som är vad utifrån det apokryfiska Jesus-ordet:
"Han kom till deras synagoga, talade och sade: Det är skillnad på skit och pannkaka. Och lärjungarna förundrade sig storligen för han talade med makt och myndighet och inte som innehavaren av Pancake-House i Kafarnaum." Evangelium enligt Kajafas 18:28-29
Så vilka lyssnar nu till Petrus och Paulus, Ignatius och Ireneus? Där är Kyrkan. Och då döljer sig Kyrkan i ett kyrkosystem med en mängd kyrkobyggnader, styresfunktioner och mycket annat. Den som tror att allt detta myckna är Kristi Kyrka, far vilse. Men i detta döljer sig likväl Kyrkan, den där väckelse och liturgi hör ihop.
Det krävs kyrkokritik för att upptäcka detta förhållande.
I ett samhälle som har svårt att hitta sig självt, ställs oerhörda krav på kyrkolivet. Krav som handlar om annorlundaskap. Sanning, rentav.
tisdag 26 januari 2016
Di relischösa
Lilla spinnet i media bara för att vår vän Frasse ska till Lund i oktober noteras. Saken har antytts på Bloggardag för länge sedan. Det blir förstås intressant. Undras om Frasse ska gå till bokhandeln Arken och köpa böcker? Eller går han på konditori? Prosten Greek bjöd prosten Hammar på bakelse för att trösta prosten Hammar när KG skämt ut alla genom att tala före de gamla prästerna på prästmötet i Lund 1969 - men Frasse kanske inte behöver tröstas. Ost-Bengtssons, kanske? Eller ska Frasse köpa knake på Saluhallen? Det blir kanske mest processioner. Men fint, förstås. Och det är alltid roligare i Lund än i Malmö (utom möjligtvis på Historiska, där det akademiska livets förfall avslöjats i Svenskan denna dag av professor Dick Harrison). När jag ser vad som sker i Malmö, utbrister jag:
Di relischösa blir pretentiösa.
Minns mina ord, när ni gör ett nedslag på den skandalösa Dagens Seglora, nätpublikationen med subsidier men knappast någon publikationsverksamhet. Boende i Stockholms och Lunds stift, för att inte tala om Sofia och Nacka församlingar, borde börja ställa frågor till stiften och de lokala beslutsfattare, som gett /ger/ anslag. Ger Malmö något? Vad läser jag? Jag läser Anders Ekhem, Malmö, som bjuder till konferens om religion som utmaning och resurs. Nå, konferensen har ett anslag som också inrymmer religion som hot. Allt är samlat under rubriken "Samhälle och Existens". Var får dom allt ifrån?
Ekhem ser en farlig utveckling.
Religion blir synligare. Samtidigt är den något som fortsatt marginaliseras och blir till ett privat särintresse. Här finns utrymme för extremism men det är också ett resursslöseri "som inte tar vara på människors liv och engagemang för att utveckla och forma ett gott samhälle." Nu ska väl just fina kyrkoherdar i Svenska kyrkan tala rätt tyst om detta resursslöseri när människor inte tas till vara. Jag tror ni förstår hur jag tänker om de kyrkopolitiska rensningarnas kyrka. Man kan väl dock i det stora hela förstå, att Ekhem är en sån där relischös som gärna vill vara med när de stora elefanterna dansar, eller vad tror ni?
Ekhem ser sig som en religiös företrädare.
En religiös företrädare ska inte "blunda för att religion är ett farligt maktmedel i fel händer." Detta skulle man gärna vilja veta mera om. Vems händer är fel händer? Men vi noterar att det finns en kategori Ekhem inte nyttjar, den om sant eller falskt. Bara fel händer. Hur vore det om en kyrkoherde i Svenska kyrkan, med stöd i bekännelseskrifterna, avvisade somlig religiositet? Vederdöpare och muhammedaner, t ex? Och lite judiskt, lagiskt tänkande? Dokumenten finns ju färdiga att läsas och de drar upp gränser mot andra sätt att se på tillvaron än det evangeliska, vilket som bäst väl är det allmänkyrkliga. De tänker just i kategorin sant och lögn. Dokumenten är av bekännlsekaraktär och på så vis alls inte allmänt religiösa.
I det nya konceptet tycks det inte finnas mycket till skillnader mellan religioner. I stället finns det "en djup samhörighet i Gudstron, oavsett religion". Men hallå, hur tänker Ekhem nu? Att det finns en djup samhörighet i vårt mänskliga är en sak - men finns det en djup samhörighet, just samhörighet för det är ordet, i gudstron (som rätteligen stavas med litet g...)? Fromhet kan känna igen fromhet, det vet jag. Men kan gudstron oavsett Gud kännas igen så? Då kan väl också en vanlig svensk avgudadyrkares gudstro kännas igen och respekteras oavsett om det är Mammon eller Eros som dyrkas eller om frälsningen handlar om att vara fotbollsfrälst? Det finns en djup samhörighet i gudstron här på porrklubben? Det finns en djup samhörighet i gudstron när vi ser MFF spela?
Svenska kyrkan i Malmö presenteras som den "än så länge" största trosrörelsen i Malmö. Trosrörelse? Nu är det alltså trosakten, fides qua, som är det intressanta, inte trons föremål, fides quae. Det är för somliga av oss rätt uppseendeväckande. Vilken uppgift har då denna Malmös största trosrörelse? En av de viktigaste uppgifterna "förutom att själv vara röst och handling för ett gott samhälle, är att lyfta fram religion och tro som en resurs för samhällsbygget."
Feltänket känns lite patetiskt, måste jag tillstå.
Och lite besvärande. För hur det än är, står väl Svenska kyrkan samman med sina döpta, varav de flesta inte praktiserar den tro de döpts till. Tanken att de är delar av den största trosrörelsen i Malmö, skulle överraska. De är med i Svenska kyrkan - ett tag till i alla fall. Det är det utmanande - på flera sätt. Men för en alldeles vanlig präst är dessa de alldeles vanliga malmöiterna dem som vi står samman med just därför att de inte är eller skulle beteckna sig som relischösa. Inget ont om moskéernas folk (mer än när de slår ihjäl våra trossyskon) och inget om om synagogans folk, som vi står samman med, inympade i sammanhanget som vi är. Men det är de andra vi döpts samman till. Det är dessa människor som borde få besked om vad de blev i dopet och utmanas att bli vad de är. De är inte kallade att bli relischösa utan kristna, kyrkokristna, nådemedelskristna.
Så tänker jag, som aldrig skulle beskriva mig som relischös. Jag är kristen. Jag nöjer mig inte med något mindre än verkligheten själv. Det är en ödmjuk och lågmäld hållning. Vad säger di relischösa? Jag läste Ekhem och säger: Di relischösa blir pretentiösa. Nu ska de ägna sig åt att med religion bygga samhälle. Gott behüte, som det heter i våra sammanhang. Men inget ont om konferensen i Malmö. Två arbetsdagar med hotellövernattning ska inte föraktas. Ska er kyrkoherde åka?
Di relischösa blir pretentiösa.
Minns mina ord, när ni gör ett nedslag på den skandalösa Dagens Seglora, nätpublikationen med subsidier men knappast någon publikationsverksamhet. Boende i Stockholms och Lunds stift, för att inte tala om Sofia och Nacka församlingar, borde börja ställa frågor till stiften och de lokala beslutsfattare, som gett /ger/ anslag. Ger Malmö något? Vad läser jag? Jag läser Anders Ekhem, Malmö, som bjuder till konferens om religion som utmaning och resurs. Nå, konferensen har ett anslag som också inrymmer religion som hot. Allt är samlat under rubriken "Samhälle och Existens". Var får dom allt ifrån?
Ekhem ser en farlig utveckling.
Religion blir synligare. Samtidigt är den något som fortsatt marginaliseras och blir till ett privat särintresse. Här finns utrymme för extremism men det är också ett resursslöseri "som inte tar vara på människors liv och engagemang för att utveckla och forma ett gott samhälle." Nu ska väl just fina kyrkoherdar i Svenska kyrkan tala rätt tyst om detta resursslöseri när människor inte tas till vara. Jag tror ni förstår hur jag tänker om de kyrkopolitiska rensningarnas kyrka. Man kan väl dock i det stora hela förstå, att Ekhem är en sån där relischös som gärna vill vara med när de stora elefanterna dansar, eller vad tror ni?
Ekhem ser sig som en religiös företrädare.
En religiös företrädare ska inte "blunda för att religion är ett farligt maktmedel i fel händer." Detta skulle man gärna vilja veta mera om. Vems händer är fel händer? Men vi noterar att det finns en kategori Ekhem inte nyttjar, den om sant eller falskt. Bara fel händer. Hur vore det om en kyrkoherde i Svenska kyrkan, med stöd i bekännelseskrifterna, avvisade somlig religiositet? Vederdöpare och muhammedaner, t ex? Och lite judiskt, lagiskt tänkande? Dokumenten finns ju färdiga att läsas och de drar upp gränser mot andra sätt att se på tillvaron än det evangeliska, vilket som bäst väl är det allmänkyrkliga. De tänker just i kategorin sant och lögn. Dokumenten är av bekännlsekaraktär och på så vis alls inte allmänt religiösa.
I det nya konceptet tycks det inte finnas mycket till skillnader mellan religioner. I stället finns det "en djup samhörighet i Gudstron, oavsett religion". Men hallå, hur tänker Ekhem nu? Att det finns en djup samhörighet i vårt mänskliga är en sak - men finns det en djup samhörighet, just samhörighet för det är ordet, i gudstron (som rätteligen stavas med litet g...)? Fromhet kan känna igen fromhet, det vet jag. Men kan gudstron oavsett Gud kännas igen så? Då kan väl också en vanlig svensk avgudadyrkares gudstro kännas igen och respekteras oavsett om det är Mammon eller Eros som dyrkas eller om frälsningen handlar om att vara fotbollsfrälst? Det finns en djup samhörighet i gudstron här på porrklubben? Det finns en djup samhörighet i gudstron när vi ser MFF spela?
Svenska kyrkan i Malmö presenteras som den "än så länge" största trosrörelsen i Malmö. Trosrörelse? Nu är det alltså trosakten, fides qua, som är det intressanta, inte trons föremål, fides quae. Det är för somliga av oss rätt uppseendeväckande. Vilken uppgift har då denna Malmös största trosrörelse? En av de viktigaste uppgifterna "förutom att själv vara röst och handling för ett gott samhälle, är att lyfta fram religion och tro som en resurs för samhällsbygget."
Feltänket känns lite patetiskt, måste jag tillstå.
Och lite besvärande. För hur det än är, står väl Svenska kyrkan samman med sina döpta, varav de flesta inte praktiserar den tro de döpts till. Tanken att de är delar av den största trosrörelsen i Malmö, skulle överraska. De är med i Svenska kyrkan - ett tag till i alla fall. Det är det utmanande - på flera sätt. Men för en alldeles vanlig präst är dessa de alldeles vanliga malmöiterna dem som vi står samman med just därför att de inte är eller skulle beteckna sig som relischösa. Inget ont om moskéernas folk (mer än när de slår ihjäl våra trossyskon) och inget om om synagogans folk, som vi står samman med, inympade i sammanhanget som vi är. Men det är de andra vi döpts samman till. Det är dessa människor som borde få besked om vad de blev i dopet och utmanas att bli vad de är. De är inte kallade att bli relischösa utan kristna, kyrkokristna, nådemedelskristna.
Så tänker jag, som aldrig skulle beskriva mig som relischös. Jag är kristen. Jag nöjer mig inte med något mindre än verkligheten själv. Det är en ödmjuk och lågmäld hållning. Vad säger di relischösa? Jag läste Ekhem och säger: Di relischösa blir pretentiösa. Nu ska de ägna sig åt att med religion bygga samhälle. Gott behüte, som det heter i våra sammanhang. Men inget ont om konferensen i Malmö. Två arbetsdagar med hotellövernattning ska inte föraktas. Ska er kyrkoherde åka?
måndag 25 januari 2016
Genant
Prosten ringde.
Jag sporde honom om hans intryck efter larmrapporterna om prästernas farliga liv och de utarbetade diakonerna. "Genant", sa prosten. Jag sa inte emot.
Jag tänkte på kontraktsprosten, teol lic Jan Redin, Långasjö. Han varnade alltid präster för att se upptagna ut, för det skulle drabba de snälla, som alltså inte ville störa ens med sina angelägna frågor. En riktig präst ser ut som om han hade all tid i världen och blir inte störd av människor. Nu erkänner jag att det kanske inte alltid var så och de som kände mig väl upptäckte när jag var på väg någon annanstans då vi satt och samtalade. "Du kan gå nu, för du har redan gått", är en klok replik. Men 40 timmars arbetsvecka är rätt mycket tid, som s Kerstin brukade påpeka och den ska väl fyllas just med arbete. Bortsett från mycket så är prästeri och diakoni en vigning till en livsform, inte till ett lönearbete. Men det ska utföras ett och annat likväl. Kyrkolivet är en arbetsplats där lättingen ej råda får.
Kommunal har synpunkter inför lönerörelsen.
Den som fyllt 62 år ska ha rätt att välja att arbeta 80% få 90% av lönen medan den pensionsgrundande lönen är 100%. Adelsdamen som samordnar arbetsmiljöfrågorna för Svenska kyrkan markerar, att de anställda måste sätta gränser så att arbetsbelastningen inte blir för hög och en kyrkoherde vet berätta, att diakoner får bära mer ångest än präster. Det tror inte jag. Inte om vi talar om församlingspräster. Med båtmotorer kanske det förresten är som med präster. De slits väl så hårt genom att inte köras.
Akademikerförbundets talesperson talar mot det gränslösa.
Nu kanske det är just detta gränslösa som är prästeriets charm? Aposteln Petrus var väl gränslös och en del gränslösa blir utmärkta församlingspräster. Gud kan inte använda dem till något annat, men det ska vi inte säga för då kan de bli ledsna utan vara glada att de ändå kan användas som präster. Och hur var det med aposteln Paulus? Gränslös på många olika sätt, har jag fått för mig.
Talespersonen för det akademiska förbundet får också frågan om kvinnoprästmotstånd kan påverka att de kvinnliga prästerna far så illa. Lyssna nu:
"Det är inte helt klarlagt, vi efterlyser forskning i frågan", heter det.
Men för ett antal år sedan var ju den saken mer än klarlagd!!! Det var kvinnoprästmotståndarnas fel. Allt var deras fel. Så vad har hänt och ska någon stiga fram och på kommunalt sätt be om förlåtelse av hela sitt hjärta nu? Hammar? Wejryd? Någon annan? Inte helt klarlagt, var ordet.
Nu kanske vi inte ska väsnas så mycket om arbetsbelastning.
Jag ogillade att det när sista semesterveckan bröt in kom brev från pastorsexpeditionen med besked om begravningar jag skulle ha veckan därpå. Jag var i tjänst då - men det betydde att det sista semesterveckan blev en del att tänka över och en del kontakter att ta. Å andra sidan, vad skulle expeditionspersonalen ta sig till? Om nu prästerna ställde upp var det kanske inte hela världen. Den är lycklig för vilken det inte finns en absolut gräns mellan arbete och fritid. Värre var insikterna att vi levde under kyrkopolitiska hot. Vi hade inom vår egen organisation fiender som sökte sina tillfällen att komma åt oss - och det kostade på, med risk att det helhjärtade gick förlorat. Många av oss har på den kyrkliga arbetsplatsen av kyrkopolitiska skäl behandlats helt oanständigt. För egen del ser jag dock i en bloggkommentar hur lycklig jag varit i det kyrkliga. Det påminner om Alva och Gunnar Myrdal som ville gå till domstol för att få fastslaget att Jan haft en lycklig barndom.
Men är det inte slitsamt i det kyrkliga?
I en församling pratade man mycket men sällan om tron och så klagade man över att "vi inte får tid". "Flera av oss kände att vi var lite trötta", hette det också. Tolv i arbetslaget. Det löstes så, att det under två arbetsveckor var morgonbön kl 8.30 (laudes, förstod jag), frukost och så bibelsamtal kring Markus evangelium fram till middagsbönen och därefter gemensam lunch. Samtalet? "Det blev långa, personliga, snirklande samtal om trons stora och svåra frågor."
I klartext används alltså en veckas arbetstid under januari månad år 2016 till detta. Vi räknar mantimmar och kommer fram till 40x12 timmar och det kan ett barn räkna ut att det blir 480 mantimmar. Det motsvarar arbetstiden för en person under 60 dagar, dvs 3 månaders arbete. Hade jag haft tillgång till personalbudgeten, hade jag vetat kostnaden. Ska man höfta till att detta bibelstudium kostade 125 000 om man ser till lönekostnaden? På vilken annan arbetsplats hade denna typ av motåtgärder när personalen känner sig "lite trött" varit möjlig?
Hur har jag inhämtat kunskap om allt detta? Jag startade med stiftssidan i Kyrkans Tidning
nr 3/2016. Jag är inte kritisk och har egentligen inga synpunkter. Har ni? Men Kyrkans Tidnings första sida proklamerade att "Präster lever farligt". Det farligaste finns kanske i organisationen, direkta fiender, maskerade fiender och fega chefer? Då är det farligt men på ett helt annat sätt än det som beskrivs. Annars tycks det vara en organisation med plats för de lite trötta och omsorg om dem.
Och så till sist:
Jag tror att präst- och diakonkallelser växer i församlingens mitt.
Jag tror att den som fyllt 35 år är för gammal att vigas. Eller säg 40, jag är inte knusslig.
Vi måste få fler som är 25-27 år gamla när de börjar som diakoner och präster och formas av det ämbete de tagit emot.
En tjänst någon vigs till ska i normalfallet inte vara en andra karriär för utslitna utan hjärtats första kärlek. I den kärleken formas diakonens och prästens liv.
Jag tror att vi hålls med för många odugliga kyrkoherdar. "För många" betyder fler än 10%, för på olika tjänster är det alltid 10% som inte riktigt håller måttet.
Detta är min uppfattning och den respekterar jag.
I går var jag förresten i Alvesta men inte i kyrkan. Jag var i Alvesta för att resa därifrån. Trist som en påstigande i Alvesta. Högmässan firade jag i Horda kyrksal, Rydaholm. Jag gjorde en pilgrimsfärd i mina egna järnvägsspår till Tranås och belönades med att få sitta med trevliga människor och sedan vandra runt i väntan på det försenade tåget i Nässjö i 1 timme och 27 minuter, bortsett från de 13 minuter jag skulle väntat mellan Krösatåget och tåg 555. Pressbyråns café stängde kl 21. 22.20 kom tåget, som skulle gått 20.53.
När jag kom ombord såg jag apatiska resenärer. Någon skulle till Mörbylånga, några till Kalmar, Nybro och Lessebo. Det blev taxi för dem. Taxi också för dem som skulle till Ronneby och Karlskrona men buss efter en halvtimmes väntan i Alvesta för de 35 som skulle till Växjö. Bussen stod öster om stationen medan resenärerna sprang till västra sidan. Det finns inte längre någon levande människa på stationen som kan vägleda folket. Förvirrat. Kanske är detta en beskrivning av varför Kyrkans struktur i grund och botten är personal. Var jag snäll och stannade min bil vid bussen för att styra upp förvirringen något? Det berättar jag inte.
Jag sporde honom om hans intryck efter larmrapporterna om prästernas farliga liv och de utarbetade diakonerna. "Genant", sa prosten. Jag sa inte emot.
Jag tänkte på kontraktsprosten, teol lic Jan Redin, Långasjö. Han varnade alltid präster för att se upptagna ut, för det skulle drabba de snälla, som alltså inte ville störa ens med sina angelägna frågor. En riktig präst ser ut som om han hade all tid i världen och blir inte störd av människor. Nu erkänner jag att det kanske inte alltid var så och de som kände mig väl upptäckte när jag var på väg någon annanstans då vi satt och samtalade. "Du kan gå nu, för du har redan gått", är en klok replik. Men 40 timmars arbetsvecka är rätt mycket tid, som s Kerstin brukade påpeka och den ska väl fyllas just med arbete. Bortsett från mycket så är prästeri och diakoni en vigning till en livsform, inte till ett lönearbete. Men det ska utföras ett och annat likväl. Kyrkolivet är en arbetsplats där lättingen ej råda får.
Kommunal har synpunkter inför lönerörelsen.
Den som fyllt 62 år ska ha rätt att välja att arbeta 80% få 90% av lönen medan den pensionsgrundande lönen är 100%. Adelsdamen som samordnar arbetsmiljöfrågorna för Svenska kyrkan markerar, att de anställda måste sätta gränser så att arbetsbelastningen inte blir för hög och en kyrkoherde vet berätta, att diakoner får bära mer ångest än präster. Det tror inte jag. Inte om vi talar om församlingspräster. Med båtmotorer kanske det förresten är som med präster. De slits väl så hårt genom att inte köras.
Akademikerförbundets talesperson talar mot det gränslösa.
Nu kanske det är just detta gränslösa som är prästeriets charm? Aposteln Petrus var väl gränslös och en del gränslösa blir utmärkta församlingspräster. Gud kan inte använda dem till något annat, men det ska vi inte säga för då kan de bli ledsna utan vara glada att de ändå kan användas som präster. Och hur var det med aposteln Paulus? Gränslös på många olika sätt, har jag fått för mig.
Talespersonen för det akademiska förbundet får också frågan om kvinnoprästmotstånd kan påverka att de kvinnliga prästerna far så illa. Lyssna nu:
"Det är inte helt klarlagt, vi efterlyser forskning i frågan", heter det.
Men för ett antal år sedan var ju den saken mer än klarlagd!!! Det var kvinnoprästmotståndarnas fel. Allt var deras fel. Så vad har hänt och ska någon stiga fram och på kommunalt sätt be om förlåtelse av hela sitt hjärta nu? Hammar? Wejryd? Någon annan? Inte helt klarlagt, var ordet.
Nu kanske vi inte ska väsnas så mycket om arbetsbelastning.
Jag ogillade att det när sista semesterveckan bröt in kom brev från pastorsexpeditionen med besked om begravningar jag skulle ha veckan därpå. Jag var i tjänst då - men det betydde att det sista semesterveckan blev en del att tänka över och en del kontakter att ta. Å andra sidan, vad skulle expeditionspersonalen ta sig till? Om nu prästerna ställde upp var det kanske inte hela världen. Den är lycklig för vilken det inte finns en absolut gräns mellan arbete och fritid. Värre var insikterna att vi levde under kyrkopolitiska hot. Vi hade inom vår egen organisation fiender som sökte sina tillfällen att komma åt oss - och det kostade på, med risk att det helhjärtade gick förlorat. Många av oss har på den kyrkliga arbetsplatsen av kyrkopolitiska skäl behandlats helt oanständigt. För egen del ser jag dock i en bloggkommentar hur lycklig jag varit i det kyrkliga. Det påminner om Alva och Gunnar Myrdal som ville gå till domstol för att få fastslaget att Jan haft en lycklig barndom.
Men är det inte slitsamt i det kyrkliga?
I en församling pratade man mycket men sällan om tron och så klagade man över att "vi inte får tid". "Flera av oss kände att vi var lite trötta", hette det också. Tolv i arbetslaget. Det löstes så, att det under två arbetsveckor var morgonbön kl 8.30 (laudes, förstod jag), frukost och så bibelsamtal kring Markus evangelium fram till middagsbönen och därefter gemensam lunch. Samtalet? "Det blev långa, personliga, snirklande samtal om trons stora och svåra frågor."
I klartext används alltså en veckas arbetstid under januari månad år 2016 till detta. Vi räknar mantimmar och kommer fram till 40x12 timmar och det kan ett barn räkna ut att det blir 480 mantimmar. Det motsvarar arbetstiden för en person under 60 dagar, dvs 3 månaders arbete. Hade jag haft tillgång till personalbudgeten, hade jag vetat kostnaden. Ska man höfta till att detta bibelstudium kostade 125 000 om man ser till lönekostnaden? På vilken annan arbetsplats hade denna typ av motåtgärder när personalen känner sig "lite trött" varit möjlig?
Hur har jag inhämtat kunskap om allt detta? Jag startade med stiftssidan i Kyrkans Tidning
nr 3/2016. Jag är inte kritisk och har egentligen inga synpunkter. Har ni? Men Kyrkans Tidnings första sida proklamerade att "Präster lever farligt". Det farligaste finns kanske i organisationen, direkta fiender, maskerade fiender och fega chefer? Då är det farligt men på ett helt annat sätt än det som beskrivs. Annars tycks det vara en organisation med plats för de lite trötta och omsorg om dem.
Och så till sist:
Jag tror att präst- och diakonkallelser växer i församlingens mitt.
Jag tror att den som fyllt 35 år är för gammal att vigas. Eller säg 40, jag är inte knusslig.
Vi måste få fler som är 25-27 år gamla när de börjar som diakoner och präster och formas av det ämbete de tagit emot.
En tjänst någon vigs till ska i normalfallet inte vara en andra karriär för utslitna utan hjärtats första kärlek. I den kärleken formas diakonens och prästens liv.
Jag tror att vi hålls med för många odugliga kyrkoherdar. "För många" betyder fler än 10%, för på olika tjänster är det alltid 10% som inte riktigt håller måttet.
Detta är min uppfattning och den respekterar jag.
I går var jag förresten i Alvesta men inte i kyrkan. Jag var i Alvesta för att resa därifrån. Trist som en påstigande i Alvesta. Högmässan firade jag i Horda kyrksal, Rydaholm. Jag gjorde en pilgrimsfärd i mina egna järnvägsspår till Tranås och belönades med att få sitta med trevliga människor och sedan vandra runt i väntan på det försenade tåget i Nässjö i 1 timme och 27 minuter, bortsett från de 13 minuter jag skulle väntat mellan Krösatåget och tåg 555. Pressbyråns café stängde kl 21. 22.20 kom tåget, som skulle gått 20.53.
När jag kom ombord såg jag apatiska resenärer. Någon skulle till Mörbylånga, några till Kalmar, Nybro och Lessebo. Det blev taxi för dem. Taxi också för dem som skulle till Ronneby och Karlskrona men buss efter en halvtimmes väntan i Alvesta för de 35 som skulle till Växjö. Bussen stod öster om stationen medan resenärerna sprang till västra sidan. Det finns inte längre någon levande människa på stationen som kan vägleda folket. Förvirrat. Kanske är detta en beskrivning av varför Kyrkans struktur i grund och botten är personal. Var jag snäll och stannade min bil vid bussen för att styra upp förvirringen något? Det berättar jag inte.
söndag 24 januari 2016
Härliga söndag
Redan på fredagen laddar jag för söndagen.
Jag såg annonsen från Svenska kyrkan Stockholms stift om en väg att finna sitt eget lugn. Meditation kallas det. Man får vara tacksam att det inte kallades kontemplation. Men den lilla vridningen upptäcker jag. Söka och finna Gud är något annat än att finna sitt eget lugn. Sekularisering gestaltas genom begreppsvridningar av detta slag. Alla förstår inte att sekularisering genereras genom små men avgörande vridningar. De vrider bort från själva Saken/Ärendet: Jesus.
Jag fortsatte i fredags med Smålandsposten.
Kl 11 denna söndag annonserades "Befrielsemässa" i Alvesta. Jag undrade med katekesens ord "Vad är det?" och svaret fanns i annonsen:
"Vi bär alla behov av att ibland komma vidare, bryta mönster och att finna oss själva."
Text och musik av Michael Andersson. Är han en ny evangelist? Vilket är ärendet, kristligt sett?
Självfallet är det möjligt att kristen tro uttrycks i denna gudstjänst.
Självfallet är det lika möjligt att det närmast blir en gudstjänst i gnostikers och svärmandars spår.
I Alvesta församling serveras ännu en gudstjänst kl 18 i Lekaryds kyrka. "Ro för själen" - en stilla gudstjänst.
Men varifrån kommer tanken att kristen tro och stillsamhet hör ihop?
Kom Frälsaren för att tända en brasa att kura skymning vid eller en eld?
I Härlöv, Kvenneberg och Hjortsberga kyrkor är det tomt denna söndag. Så var det inte förr i världen. Vi har rationaliserat vår gudsdyrkan och tappat bort det lokala. Jag kan köra förbi de stängda kyrkorna och säga till Frälsaren: "Herre, kommer du ihåg att vi kunde mötas där. Förr."
I Barometern läste jag betraktelsen.
Där nåddes jag av evangeliet att "som medlem hos Gud, att som lärjunge, finns det alltid mer att göra. Oavsett hur mycket vi gjort så kan vi alltid göra mer." Det är ett glatt budskap att ta till sig.
Jag läste det i morgonväkten och så var den fredagen förstörd, förstås. Jag hanterade nödtorftigt den havererade fredagen genom att läsa om inbördeskriget i Grekland år 1946-1949 med avrättningar av förlorarna fram till 1955.
Det kom mera i betraktelsen:
"Att som medlem hos Gud har vi inte tillgång till något bonussystem, vi får inte ens ett tack." Uppmuntrande att höra men kanske lite tröstande att få beskedet att jag som enskild inte kan göra allt, men alltid göra något - och alltså alltid något mera. "Sprid kärlek och omsorg till medmänniskor och skapelsen på det sätt du är kallad till."
Kaninen är väl en kallelse.
Jag kanske ska klippa av lite av det gräs vi odlar i en bytta och som kaninen sätter sådant värde på? Annars blir jag mest trött på beskäftiga maningar till allt jag ska och måste. Kyrkvärden i Böda hade en poäng: "Du måste inte ett skit", sa hon. När jag citerade detta goda ord i en predikan blev alla kyrkvärdar i Böda oroliga och frågade närmast bibliskt: "Det var väl inte jag?". Det hade det kunnat vara. De var nämligen alla kloka människor.
Nu kommer min enkla frågeställning:
Är det som Svenska kyrkan står för sådant att det vid en okulär besiktning endast kan förstås vara ett budskap anpassat för dem som är försöksutskrivna från en psykiatrisk klinik?
Vilken alldeles normal person utan diagnos ränner iväg för att söndag förmiddag finna vägen till sitt eget lugn eller hantera det där behovet vi alla ibland bär på - ibland? - att komma vidare, bryta mönster och finna oss själv eller höra en uppsättning förmaningar om allt vi måste och allt detta är aldrig tillräckligt mycket?
Är inte till och med vintersport (snöskottning?) något för min mänsklighet mer befrämjande än detta?
Jag skriver inte mer.
Jag har ju lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar.
Jag såg annonsen från Svenska kyrkan Stockholms stift om en väg att finna sitt eget lugn. Meditation kallas det. Man får vara tacksam att det inte kallades kontemplation. Men den lilla vridningen upptäcker jag. Söka och finna Gud är något annat än att finna sitt eget lugn. Sekularisering gestaltas genom begreppsvridningar av detta slag. Alla förstår inte att sekularisering genereras genom små men avgörande vridningar. De vrider bort från själva Saken/Ärendet: Jesus.
Jag fortsatte i fredags med Smålandsposten.
Kl 11 denna söndag annonserades "Befrielsemässa" i Alvesta. Jag undrade med katekesens ord "Vad är det?" och svaret fanns i annonsen:
"Vi bär alla behov av att ibland komma vidare, bryta mönster och att finna oss själva."
Text och musik av Michael Andersson. Är han en ny evangelist? Vilket är ärendet, kristligt sett?
Självfallet är det möjligt att kristen tro uttrycks i denna gudstjänst.
Självfallet är det lika möjligt att det närmast blir en gudstjänst i gnostikers och svärmandars spår.
I Alvesta församling serveras ännu en gudstjänst kl 18 i Lekaryds kyrka. "Ro för själen" - en stilla gudstjänst.
Men varifrån kommer tanken att kristen tro och stillsamhet hör ihop?
Kom Frälsaren för att tända en brasa att kura skymning vid eller en eld?
I Härlöv, Kvenneberg och Hjortsberga kyrkor är det tomt denna söndag. Så var det inte förr i världen. Vi har rationaliserat vår gudsdyrkan och tappat bort det lokala. Jag kan köra förbi de stängda kyrkorna och säga till Frälsaren: "Herre, kommer du ihåg att vi kunde mötas där. Förr."
I Barometern läste jag betraktelsen.
Där nåddes jag av evangeliet att "som medlem hos Gud, att som lärjunge, finns det alltid mer att göra. Oavsett hur mycket vi gjort så kan vi alltid göra mer." Det är ett glatt budskap att ta till sig.
Jag läste det i morgonväkten och så var den fredagen förstörd, förstås. Jag hanterade nödtorftigt den havererade fredagen genom att läsa om inbördeskriget i Grekland år 1946-1949 med avrättningar av förlorarna fram till 1955.
Det kom mera i betraktelsen:
"Att som medlem hos Gud har vi inte tillgång till något bonussystem, vi får inte ens ett tack." Uppmuntrande att höra men kanske lite tröstande att få beskedet att jag som enskild inte kan göra allt, men alltid göra något - och alltså alltid något mera. "Sprid kärlek och omsorg till medmänniskor och skapelsen på det sätt du är kallad till."
Kaninen är väl en kallelse.
Jag kanske ska klippa av lite av det gräs vi odlar i en bytta och som kaninen sätter sådant värde på? Annars blir jag mest trött på beskäftiga maningar till allt jag ska och måste. Kyrkvärden i Böda hade en poäng: "Du måste inte ett skit", sa hon. När jag citerade detta goda ord i en predikan blev alla kyrkvärdar i Böda oroliga och frågade närmast bibliskt: "Det var väl inte jag?". Det hade det kunnat vara. De var nämligen alla kloka människor.
Nu kommer min enkla frågeställning:
Är det som Svenska kyrkan står för sådant att det vid en okulär besiktning endast kan förstås vara ett budskap anpassat för dem som är försöksutskrivna från en psykiatrisk klinik?
Vilken alldeles normal person utan diagnos ränner iväg för att söndag förmiddag finna vägen till sitt eget lugn eller hantera det där behovet vi alla ibland bär på - ibland? - att komma vidare, bryta mönster och finna oss själv eller höra en uppsättning förmaningar om allt vi måste och allt detta är aldrig tillräckligt mycket?
Är inte till och med vintersport (snöskottning?) något för min mänsklighet mer befrämjande än detta?
Jag skriver inte mer.
Jag har ju lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar.
lördag 23 januari 2016
Hej å hå - om Kyrkans Tidning och en del annat
Kyrkans Tidning ska få ny chefredaktör - från samma tidningskoncern hämtas Inger Wallin som den vikarierande Ewa Wirén kom från, fick jag för mig.
Till forna murvlar återgår min tanke än så gärna.
Vår Kyrka med Ingmar Ström och CG Boëthius, kanske.
Nya Väktaren med Axel B. Svensson och GA Danell.
SPT med docenterna Martling och Strandberg. Idel kyrkligt folk om än av skiftande slag - och några drivna publicister som visste vart de ville föra sina journalistiska projekt.
Jag kunde hålla fram några av stiftsbladen, de som blev till baksida i Kyrkans Tidning. Där ansvarade präster för rappa rapporter, om ni förstår ansatsen. En del var inte så rappa. Då blev det publikationer för prästänkor och andra i stiftet. Men det gemensamma för publicisterna var att de var kyrkliga.
Till det kom gamla frikyrkomän som hamnade som kyrkoreportrar på Svenska Dagbladet eller en liberalteologiskt präglad journalist från Jönköping, som blev DN:s man. Med klerikalt påbrå höll sig SDS (Sydsvenskan) med kyrkoreporter och GP i Göteborg fick en kyrkoreporter vars enda nackdel var att han begrep och blev alltmer kyrklig (dvs gillade Bertil Gärtner...) Smålandsposten hade en då yngre journalist med näsa för nyheter. Så pass att Sven Lindegård höll på att slå honom på käften vid ett prästmöte.
Erfarna journalister handlade det om med den solida bas av kunskaper som gjorde att de förstod vad som var intressanta nyheter. Och var nyheterna inte intressanta, kunde de med några enkla handgrepp göras intressanta. Några minns Expressens lilla vinjett "Frid på jorden" med stearinljus och allt. Så presenterades kyrkliga konflikter och även de mycket lokala (Stig Alkhagen i Vickleby på Öland som skrev om Monika Ljuslund i Högby på norra Öland) blev till angelägenheter för hela nationen. På Expressen visste man sedan tv:s barndom att pussla ihop två kärringar med synpunkter till en tittarstorm.
Den nya chefredaktören för Kyrkans Tidning?
Hon kommer att ge Kyrkans Tidning ny energi, tror Journalistklubbens ordförande.
Jaha. Vart tog den gamla energin vägen? Läsekretsen undrar.
Ragnar Persenius vet att berätta att Wallin jobbat på lokal och regional nivå och "eftersom kyrkan är lokal är det en bra bakgrund". Lokal? Jag trodde Kyrkan var världsvid? Glocal som bäst. Att Inger Wallin "saknar en bredare kunskap om Svenska kyrkan är inget problem, enligt Persenius", läser jag. Bredare kunskap - eller djupare kunskap? Men det räcker med att få en chefredaktör som är "bra ledare och gillar kyrkan och tror på dess roll". Vilken roll då? Som viktig aktör i civilsamhället?
Inget ont om Wallin. Hon ska ha roligt, förstår jag, för hon är "otroligt nyfiken och ska ge mig in i att lära känna kyrkan." Hon får med det där som alla vill höra: "Dessutom är jag väldigt intresserad av Svenska kyrkan - inte minst den senaste hösten har visat vilken viktig roll kyrkan spelar i samhället." Det handlar väl om flyktingfrågan. Kanske Kyrkans Tidning då skulle vilja belysa att det var Frimodig kyrka som drev den frågan 2014 och 2015 - inte de politiska partierna? Hur kommer sig detta? För en nyfiken borde detta vara högintressant, för det kunde tänkas vara så, att fördomar av skilda slag kom på skam. Det kan bli intressant det Wallin ser fram emot - att sätta sig in i Svenska kyrkan och lära känna verksamheten och redaktionen.
Sätta sig in i kyrkan, förresten, vad är det?
Kan det egentligen vara något annat än att sitta i kyrkbänken på söndagen? Sätta sig i kyrkan, typ.
Drivande och analytisk är Inger Wallin, ser jag.
Är det alldeles självklart att det blir uppskattade förmågor när det handlar om Svenska kyrkan? Eller hade det varit bättre med en chefredaktör mer anpassad efter behoven på Neues Deutschland? Vi får se. Torsdagsvis.
För vad skulle hända om Inger Wallin var nyfiken på det farliga sättet, som redaktören Kess Söderström, GP. Han satt ett kyrkomöte och kollade bibeltexter. Han kom på att det verkade som om professorn i Nya testamentets exegetik och biskopen i Göteborg Bertil E. Gärtner hade rätt när det handlade om kvinnor i prästämbetet. Det ställde till det för honom på GP:s redaktion. Så från oss alla till er alla och inte minst Inger Wallin kanske en hänvisning till en traktat jag skrev skulle passa? Om hållningen i den kommer att prägla Kyrkans Tidning, då har Svenska kyrkan oanade problem, anar jag. Det kan visa sig att de som är otroligt nyfikna kommer på missförhållanden.
Att Wallin i mötet med sin journalistkollega Bengt Olof Dikes tänkande kunde börja undra, håller jag inte för otroligt. Vad ska hon säga när hon kommer på att lagen om kvinnor som präster försvann genom ett kyrkomötesbeslut 1982? Den gäller inte längre. Demokratiska beslut röstas bort i demokratier! Och vilket liv det var om den lagen.
Kanske tar Wallin flyget till Krakow och funderar över mariaviterna, som hade kvinnliga präster men bestämde sig för att den ordningen var fel. Den sista kvinnliga prästen i Polen satt i kloster och dog där. Så kan det gå.
Inger Wallins nyfikenhet bådar gott. Kanske ställer hon också frågan om alla kvinnliga präster bland "övriga" i matrikeln och på byråkrattjänster, sådana man inte behöver vara präst för att ha. Om det nu var så viktigt att bli just präst, varför praktiserar de inte prästeriet. O, nyfikenhet!
Och då själva traktaten:
http://kyrkligsamling.se/traktat.pdf
Till forna murvlar återgår min tanke än så gärna.
Vår Kyrka med Ingmar Ström och CG Boëthius, kanske.
Nya Väktaren med Axel B. Svensson och GA Danell.
SPT med docenterna Martling och Strandberg. Idel kyrkligt folk om än av skiftande slag - och några drivna publicister som visste vart de ville föra sina journalistiska projekt.
Jag kunde hålla fram några av stiftsbladen, de som blev till baksida i Kyrkans Tidning. Där ansvarade präster för rappa rapporter, om ni förstår ansatsen. En del var inte så rappa. Då blev det publikationer för prästänkor och andra i stiftet. Men det gemensamma för publicisterna var att de var kyrkliga.
Till det kom gamla frikyrkomän som hamnade som kyrkoreportrar på Svenska Dagbladet eller en liberalteologiskt präglad journalist från Jönköping, som blev DN:s man. Med klerikalt påbrå höll sig SDS (Sydsvenskan) med kyrkoreporter och GP i Göteborg fick en kyrkoreporter vars enda nackdel var att han begrep och blev alltmer kyrklig (dvs gillade Bertil Gärtner...) Smålandsposten hade en då yngre journalist med näsa för nyheter. Så pass att Sven Lindegård höll på att slå honom på käften vid ett prästmöte.
Erfarna journalister handlade det om med den solida bas av kunskaper som gjorde att de förstod vad som var intressanta nyheter. Och var nyheterna inte intressanta, kunde de med några enkla handgrepp göras intressanta. Några minns Expressens lilla vinjett "Frid på jorden" med stearinljus och allt. Så presenterades kyrkliga konflikter och även de mycket lokala (Stig Alkhagen i Vickleby på Öland som skrev om Monika Ljuslund i Högby på norra Öland) blev till angelägenheter för hela nationen. På Expressen visste man sedan tv:s barndom att pussla ihop två kärringar med synpunkter till en tittarstorm.
Den nya chefredaktören för Kyrkans Tidning?
Hon kommer att ge Kyrkans Tidning ny energi, tror Journalistklubbens ordförande.
Jaha. Vart tog den gamla energin vägen? Läsekretsen undrar.
Ragnar Persenius vet att berätta att Wallin jobbat på lokal och regional nivå och "eftersom kyrkan är lokal är det en bra bakgrund". Lokal? Jag trodde Kyrkan var världsvid? Glocal som bäst. Att Inger Wallin "saknar en bredare kunskap om Svenska kyrkan är inget problem, enligt Persenius", läser jag. Bredare kunskap - eller djupare kunskap? Men det räcker med att få en chefredaktör som är "bra ledare och gillar kyrkan och tror på dess roll". Vilken roll då? Som viktig aktör i civilsamhället?
Inget ont om Wallin. Hon ska ha roligt, förstår jag, för hon är "otroligt nyfiken och ska ge mig in i att lära känna kyrkan." Hon får med det där som alla vill höra: "Dessutom är jag väldigt intresserad av Svenska kyrkan - inte minst den senaste hösten har visat vilken viktig roll kyrkan spelar i samhället." Det handlar väl om flyktingfrågan. Kanske Kyrkans Tidning då skulle vilja belysa att det var Frimodig kyrka som drev den frågan 2014 och 2015 - inte de politiska partierna? Hur kommer sig detta? För en nyfiken borde detta vara högintressant, för det kunde tänkas vara så, att fördomar av skilda slag kom på skam. Det kan bli intressant det Wallin ser fram emot - att sätta sig in i Svenska kyrkan och lära känna verksamheten och redaktionen.
Sätta sig in i kyrkan, förresten, vad är det?
Kan det egentligen vara något annat än att sitta i kyrkbänken på söndagen? Sätta sig i kyrkan, typ.
Drivande och analytisk är Inger Wallin, ser jag.
Är det alldeles självklart att det blir uppskattade förmågor när det handlar om Svenska kyrkan? Eller hade det varit bättre med en chefredaktör mer anpassad efter behoven på Neues Deutschland? Vi får se. Torsdagsvis.
För vad skulle hända om Inger Wallin var nyfiken på det farliga sättet, som redaktören Kess Söderström, GP. Han satt ett kyrkomöte och kollade bibeltexter. Han kom på att det verkade som om professorn i Nya testamentets exegetik och biskopen i Göteborg Bertil E. Gärtner hade rätt när det handlade om kvinnor i prästämbetet. Det ställde till det för honom på GP:s redaktion. Så från oss alla till er alla och inte minst Inger Wallin kanske en hänvisning till en traktat jag skrev skulle passa? Om hållningen i den kommer att prägla Kyrkans Tidning, då har Svenska kyrkan oanade problem, anar jag. Det kan visa sig att de som är otroligt nyfikna kommer på missförhållanden.
Att Wallin i mötet med sin journalistkollega Bengt Olof Dikes tänkande kunde börja undra, håller jag inte för otroligt. Vad ska hon säga när hon kommer på att lagen om kvinnor som präster försvann genom ett kyrkomötesbeslut 1982? Den gäller inte längre. Demokratiska beslut röstas bort i demokratier! Och vilket liv det var om den lagen.
Kanske tar Wallin flyget till Krakow och funderar över mariaviterna, som hade kvinnliga präster men bestämde sig för att den ordningen var fel. Den sista kvinnliga prästen i Polen satt i kloster och dog där. Så kan det gå.
Inger Wallins nyfikenhet bådar gott. Kanske ställer hon också frågan om alla kvinnliga präster bland "övriga" i matrikeln och på byråkrattjänster, sådana man inte behöver vara präst för att ha. Om det nu var så viktigt att bli just präst, varför praktiserar de inte prästeriet. O, nyfikenhet!
Och då själva traktaten:
http://kyrkligsamling.se/traktat.pdf
fredag 22 januari 2016
Fattar ni inte?
Jag är på ett sätt inte lurad. Jag visste att Svenska kyrkan genom att ledas av regeringen inte följde utställda löften när det kom till utnämningar. Jag frågade inte min vigningsbiskop om möjlig karriär. Jag frågade om han såg en prästkallelse och det gjorde han. Jag kom inte med några krav men jag visste vad han stod för. Han ville att båda slagen skulle växa tillsammans med bevarad integritet. Han tog invändningarna mot 1958 års riksdagsbeslut på allvar. Han visste vad de gick ut på, någotsånär, även när de inte stämde med hans ämbetsteologi och han visste framför allt vilka som stod för den meningen.
Nå, jag ska inte krumbukta.
Den s k samvetsklausulen var för mig som för de andra dissidenterna viktig. Man kunde alltså utan reservationer avlägga sina prästlöften. Mer avgjord än så var inte frågan om kvinnor i prästämbetet. Då.
Men här har ni problemet.
Frågans behandling, den som av Biskopsmötets bibelkommission, officiellt, bearbetat, fick omdömet "så bör det inte gå till" och en del andra skarpa omdömen, är en skandal. Denna skandalösa hantering leder till löftesbrott och utsortering av den som inte köper den skandalösa hanteringen av en fråga som gäller ämbetet, ett ekumeniskt överläggningsämne på nivå dop och nattvard!
Nu har på Bloggardag uppstått en debatt på temat "om myggan var en ko", eller hur den ska betecknas. Frågan huruvida jag skulle hämnas på kvinnliga präster om jag blir biskop är en sådan fråga. I sak har jag svarat vid något biskopsval. Detaljerat och reflekterat. Hederligt, tänkte jag. Det var en så annorlunda infallsvinkel att ingen tog upp saken. Grundbulten var den omöjliga - att frågan fortsatt skulle reflekteras och alla präster vara förmögna att överväga den egna och den andra positionens styrkor och svagheter. Varför gick inte detta? Därför att makteliten bestämt att frågan är en icke-fråga. De få pålästa skulle då kunna invända och peka på ett beslut i Faith and Order, som nödgade alla kyrkor att hantera frågan - men det är ekumenik och därmed för Svenska kyrkan något negligerbart, om det inte passar.
Men fattar ni inte?
Det hade efter alla dessa år inte varit så mycket att tjafsa om ifall reformen gett vad den skulle leverera. Folk skulle gå i kyrkan om vi fick kvinnliga präster. Vi fick kvinnor i prästämbetet. Folk går inte i kyrkan ändå. Reformen fick alltså inte det utlovade utfallet. Hur kommer sig det?
Då är det reformen som ska diskuteras, inte att folk inte kommer. Ville Gud ha det där riksdagsbeslutet år 1958, det som fattades med den statliga jämställdhetslagstiftningen i Sverige som utgångspunkt eller har Gud en annan tanke med präst- och biskopsämbetet? Det är här man kommer dragande med apostlar och reformatorer och lär sig skilja mellan Tradition och tradition.
Min poäng är enkel. Den som inför reformen, har ansvaret för den och ansvaret att försvara saken teologiskt. Det var just detta Biskopsmötets bibelkommission tänktes men inte kunde göra. "Så bör det inte gå till" var dess förfärande slutsats om ämbetsreformen. Är det verkligen ingen som känner behov av att bli lite nervös nu?
Det är inte vi som har frågorna som måste komma med svaren.
Det är ni som vet att Gud ville 1958 års riksdagsbeslut och gillar metoden att genomföra beslutet med lögnen som vapen och sveket som verktyg som nu ska uppträda som goda apologeter och röja undan frågor och invändningar. Var och hur vill ni börja?
Är det verkligen en så otänkbar tanke att det efter alla dessa år skulle gå att få fram bärkraftiga argument för att Sveriges riksdag år 1958 kom på hur Gud i alla år velat ha det med prästämbetet?
Jag såg ett inslag från Lunds stift om prästkallelser, de som ska effektueras nu. Jag undrar om det i Lunds stift blir som i Västerås, att församlingen reser sig upp och applåderar efter vigningen. Det tycks mig sällsamt men i alla fall. Man får vara tacksam så länge församlingen inte om den nyviga prästen sjunger "fy fan va hon är bra" - för det sker väl bara när folk tagit det som är i stället för studentexamen?
När det handlar om den lilla filmen funderade jag: Vilken prästkallelse kan förstås på något sätt höra samman med en församling?
Och så tänkte jag: Har jag någonsin hört en svetsare beskriva sin kallelse som ett direkt tilltal att nu Kalle är det dags att börja svetsa? Och en undersköterska? Nu Lisa är det till att göra under i sköteriet, som en kallelse från mig? Har det blivit något oevangeliskt märkvärdigt med prästkallelser? Var det till sist inte så att det var de högkyrkliga som var prästfixerade?
Ser vi en härva av lögner, svek och illusioner?
Kanske.
Vems kännetecken är i så fall detta?
https://www.youtube.com/watch?v=-qmhaGMUS38&feature=youtu.be
Nå, jag ska inte krumbukta.
Den s k samvetsklausulen var för mig som för de andra dissidenterna viktig. Man kunde alltså utan reservationer avlägga sina prästlöften. Mer avgjord än så var inte frågan om kvinnor i prästämbetet. Då.
Men här har ni problemet.
Frågans behandling, den som av Biskopsmötets bibelkommission, officiellt, bearbetat, fick omdömet "så bör det inte gå till" och en del andra skarpa omdömen, är en skandal. Denna skandalösa hantering leder till löftesbrott och utsortering av den som inte köper den skandalösa hanteringen av en fråga som gäller ämbetet, ett ekumeniskt överläggningsämne på nivå dop och nattvard!
Nu har på Bloggardag uppstått en debatt på temat "om myggan var en ko", eller hur den ska betecknas. Frågan huruvida jag skulle hämnas på kvinnliga präster om jag blir biskop är en sådan fråga. I sak har jag svarat vid något biskopsval. Detaljerat och reflekterat. Hederligt, tänkte jag. Det var en så annorlunda infallsvinkel att ingen tog upp saken. Grundbulten var den omöjliga - att frågan fortsatt skulle reflekteras och alla präster vara förmögna att överväga den egna och den andra positionens styrkor och svagheter. Varför gick inte detta? Därför att makteliten bestämt att frågan är en icke-fråga. De få pålästa skulle då kunna invända och peka på ett beslut i Faith and Order, som nödgade alla kyrkor att hantera frågan - men det är ekumenik och därmed för Svenska kyrkan något negligerbart, om det inte passar.
Men fattar ni inte?
Det hade efter alla dessa år inte varit så mycket att tjafsa om ifall reformen gett vad den skulle leverera. Folk skulle gå i kyrkan om vi fick kvinnliga präster. Vi fick kvinnor i prästämbetet. Folk går inte i kyrkan ändå. Reformen fick alltså inte det utlovade utfallet. Hur kommer sig det?
Då är det reformen som ska diskuteras, inte att folk inte kommer. Ville Gud ha det där riksdagsbeslutet år 1958, det som fattades med den statliga jämställdhetslagstiftningen i Sverige som utgångspunkt eller har Gud en annan tanke med präst- och biskopsämbetet? Det är här man kommer dragande med apostlar och reformatorer och lär sig skilja mellan Tradition och tradition.
Min poäng är enkel. Den som inför reformen, har ansvaret för den och ansvaret att försvara saken teologiskt. Det var just detta Biskopsmötets bibelkommission tänktes men inte kunde göra. "Så bör det inte gå till" var dess förfärande slutsats om ämbetsreformen. Är det verkligen ingen som känner behov av att bli lite nervös nu?
Det är inte vi som har frågorna som måste komma med svaren.
Det är ni som vet att Gud ville 1958 års riksdagsbeslut och gillar metoden att genomföra beslutet med lögnen som vapen och sveket som verktyg som nu ska uppträda som goda apologeter och röja undan frågor och invändningar. Var och hur vill ni börja?
Är det verkligen en så otänkbar tanke att det efter alla dessa år skulle gå att få fram bärkraftiga argument för att Sveriges riksdag år 1958 kom på hur Gud i alla år velat ha det med prästämbetet?
Jag såg ett inslag från Lunds stift om prästkallelser, de som ska effektueras nu. Jag undrar om det i Lunds stift blir som i Västerås, att församlingen reser sig upp och applåderar efter vigningen. Det tycks mig sällsamt men i alla fall. Man får vara tacksam så länge församlingen inte om den nyviga prästen sjunger "fy fan va hon är bra" - för det sker väl bara när folk tagit det som är i stället för studentexamen?
När det handlar om den lilla filmen funderade jag: Vilken prästkallelse kan förstås på något sätt höra samman med en församling?
Och så tänkte jag: Har jag någonsin hört en svetsare beskriva sin kallelse som ett direkt tilltal att nu Kalle är det dags att börja svetsa? Och en undersköterska? Nu Lisa är det till att göra under i sköteriet, som en kallelse från mig? Har det blivit något oevangeliskt märkvärdigt med prästkallelser? Var det till sist inte så att det var de högkyrkliga som var prästfixerade?
Ser vi en härva av lögner, svek och illusioner?
Kanske.
Vems kännetecken är i så fall detta?
https://www.youtube.com/watch?v=-qmhaGMUS38&feature=youtu.be
torsdag 21 januari 2016
Återkoppling
Jag fortsätter läsa återkopplingen till stiftet från Modéus II.
Modéus II slickar när han ska hantera vad folk haft att säga eller skriva på hans utmaningar inför biskopsgärningen. Det heter så.
Det bekymrade mig - för jag fattar att han måste slicka.
De förtroendevalda är många "som trofast och under lång tid tar ansvar i vårt stift". Det kan man säga. Men under min ansenligt långa prästtid har jag mött dem som satt sig i förtroendeposition för att hindra pastoralt arbete, kyrkbyggen och misshagliga (läs: högkyrkliga) präster. De dyker upp, kommunalpolitikerna, och som bäst hade de, som nu är kring 70 och färska i det kyrkliga, fromma föräldrar. De har synpunkter. Det kan man ha. De har synpunkter på allt. Det ska inte någon tro att en docent i kyrkovetenskap fattar något kyrkovetenskapligt bättre än dessa. Förr i världen var dessa tyckmyckna att karaktärisera som bonnläppar. "Agrarlabialer" på fint språk. Nu tycks en hel del av dem vara uttjänta lärare från grundskolans högstadium. De kommer med sina sammanträdeshandlingar. De kommer inte lika självklart söndagligen till Herrens hus. Det har de inte heller gjort de gångna 40-50 åren. Trofast? Lång tid?
Modéus II hör att det är svårt att hitta namn till de kyrkopolitiska listorna. Det är det. Vi vet det. Men Modéus II tänker annorlunda, med kursiv och allt: "Det handlar inte om att hitta namn till listor! Det handlar om att få människor att känna att de är en del av ett spännande utvecklingsarbete, ett framtidsbygge!" Det kan man förstås säga. Men är det mer än fagra ord när allt kommer till allt? Det kan liksom bli för mycket om man inte hittar på en verklighet som inte finns. Så spännande är inte utvecklingsarbetet i Svenska kyrkan. Varför hitta på?
Nu är Modéus II professionell optimist, dvs han har betalt för sysslan.
Jag nämnde för en klok präst att den roligaste funktion jag haft i krigsmakten var den när jag var blågul och for runt i södra Sverige för att följa krigsförband på övning. Stridsdomare har uppgiften att se vad som händer men också se vad som på gott och ont kunnat hända. Roligast var att rådda, dvs fråga och öppna perspektiv som ingen tänkt på. Min avhållne kollega pansarmajoren Roger och jag summerade vad vi sett i bilen och kunde ibland skratta men också understundom skaka på huvudena. Uppgiften var inte att vara professionella optimister utan klarsynta realister. Det var nog det som var roligt och förhoppningsvis kreerade lärdomar för framtiden. Regementschefen tog framåt aftonen tacksamt emot våra rapporter.
Modéus II konstaterar att det finns ett mycket stort antal anställda i stiftet. Det är sant. "Jag har imponerats av den energi och glädje som finns hos de flesta."
Han borde inte imponerats, för då har många dolt sin frustration för honom - och trott att det är så man ska göra.
Jag blir riktigt bekymrad. Skulle jag ta fram min gamla stridsdomarkompetens skulle jag beskriva många anställda som inte längre får utrymme att göra det de skulle vilja. Det mesta försvinner från entreprenörskap till villkoren för lönearbetare med mellanchefer och chefer som ska godkänna efter vederbörlig beredning. De nöts ner i en härva av planeringar, sammanträder, kurser, fortbildningar och rutiner.
När jag var ung präst var det löplina som gällde. Vi fick springa fritt och löplinan var lång. Vi var inte lämnade vind för våg men inte heller detaljstyrda. Ledarskap? Prosten Pehr, förstås. Det var det hela. Annars var det fokus på församlingsbygge. Och prosten Pehr la sig aldrig i. Fast gnäll gillade ha inte. En gång skulle det vara planering för prästerna och församlingssekreteraren i Kalmar. En av prästerna kunde inte vara med och anmälde förhållandet för prosten. Prosten måttade över cigarren och utslungade den oförglömliga repliken: "Du kan anteckna dina synpunkter på en toalettpappersrulle och lämna in rullen till mig."
Det var tider det.
Modéus II vill att församling och stift ska gå hand i hand. Vi ska hjälpas åt med utvecklingsarbetet och visitationsarbetet skulle kunna utvecklas med en sorts pastorala samråd med syfte att stärka den fortgående dialogen mellan församling och stift. Vacker tanke. De skrevs i kursiv. Det som saknas är förstås tilliten. Vad är det för hejdukar som häckar på stiftskanslier? Det är måhända inte de som är kända för att vara erfarna församlingspräster med ett personligt nätverk i stiftet. Inte ens förr i världen var det så förtroendefullt det där mötet med stiftet. Vid en visitation i Kalmar talade stiftsadjunkten i skriftetalet om surdeg - och vi fattade att det var oss han menade. En praktikant fällde den befriande repliken: "Surdeg" Och det ska han tala om!"
Nej, biskopar har det inte lätt med sina präster.
Biskop Sven Lindegård talade en gång på ett prästmöte kritiskt om det tilltagande kyrkoväsendet med anställda, kanslier och beslutsorgan. Han stod i talarstolen och utslungade sin analys för ett häpet prästerskap: "Organet sväller. Organet får inte svälla ytterligare."
Det mullrade bland prästerskapet, ni vet mullret av sådana som skrattar fast inte.
En prost muttrade på väg ut från genomgången: "Det är hemskt att man ska vara så fördärvad."
Men roligt var det.
Modéus II då?
Han upprepar sin tacksamhet "för det fina arbete i vardag och helg som görs runt om i stiftet" och Växjö stift är "ett stift där människor tror på framtiden."
Det slickar präster och diakoner i sig.
Och ingenting händer, för ingenting behöver hända. Det är bra som det är. Detta är vad som hörs, oavsett vad Modéus II försökte skriva.
Dysterhet.
Och organet sväller.
Modéus II slickar när han ska hantera vad folk haft att säga eller skriva på hans utmaningar inför biskopsgärningen. Det heter så.
Det bekymrade mig - för jag fattar att han måste slicka.
De förtroendevalda är många "som trofast och under lång tid tar ansvar i vårt stift". Det kan man säga. Men under min ansenligt långa prästtid har jag mött dem som satt sig i förtroendeposition för att hindra pastoralt arbete, kyrkbyggen och misshagliga (läs: högkyrkliga) präster. De dyker upp, kommunalpolitikerna, och som bäst hade de, som nu är kring 70 och färska i det kyrkliga, fromma föräldrar. De har synpunkter. Det kan man ha. De har synpunkter på allt. Det ska inte någon tro att en docent i kyrkovetenskap fattar något kyrkovetenskapligt bättre än dessa. Förr i världen var dessa tyckmyckna att karaktärisera som bonnläppar. "Agrarlabialer" på fint språk. Nu tycks en hel del av dem vara uttjänta lärare från grundskolans högstadium. De kommer med sina sammanträdeshandlingar. De kommer inte lika självklart söndagligen till Herrens hus. Det har de inte heller gjort de gångna 40-50 åren. Trofast? Lång tid?
Modéus II hör att det är svårt att hitta namn till de kyrkopolitiska listorna. Det är det. Vi vet det. Men Modéus II tänker annorlunda, med kursiv och allt: "Det handlar inte om att hitta namn till listor! Det handlar om att få människor att känna att de är en del av ett spännande utvecklingsarbete, ett framtidsbygge!" Det kan man förstås säga. Men är det mer än fagra ord när allt kommer till allt? Det kan liksom bli för mycket om man inte hittar på en verklighet som inte finns. Så spännande är inte utvecklingsarbetet i Svenska kyrkan. Varför hitta på?
Nu är Modéus II professionell optimist, dvs han har betalt för sysslan.
Jag nämnde för en klok präst att den roligaste funktion jag haft i krigsmakten var den när jag var blågul och for runt i södra Sverige för att följa krigsförband på övning. Stridsdomare har uppgiften att se vad som händer men också se vad som på gott och ont kunnat hända. Roligast var att rådda, dvs fråga och öppna perspektiv som ingen tänkt på. Min avhållne kollega pansarmajoren Roger och jag summerade vad vi sett i bilen och kunde ibland skratta men också understundom skaka på huvudena. Uppgiften var inte att vara professionella optimister utan klarsynta realister. Det var nog det som var roligt och förhoppningsvis kreerade lärdomar för framtiden. Regementschefen tog framåt aftonen tacksamt emot våra rapporter.
Modéus II konstaterar att det finns ett mycket stort antal anställda i stiftet. Det är sant. "Jag har imponerats av den energi och glädje som finns hos de flesta."
Han borde inte imponerats, för då har många dolt sin frustration för honom - och trott att det är så man ska göra.
Jag blir riktigt bekymrad. Skulle jag ta fram min gamla stridsdomarkompetens skulle jag beskriva många anställda som inte längre får utrymme att göra det de skulle vilja. Det mesta försvinner från entreprenörskap till villkoren för lönearbetare med mellanchefer och chefer som ska godkänna efter vederbörlig beredning. De nöts ner i en härva av planeringar, sammanträder, kurser, fortbildningar och rutiner.
När jag var ung präst var det löplina som gällde. Vi fick springa fritt och löplinan var lång. Vi var inte lämnade vind för våg men inte heller detaljstyrda. Ledarskap? Prosten Pehr, förstås. Det var det hela. Annars var det fokus på församlingsbygge. Och prosten Pehr la sig aldrig i. Fast gnäll gillade ha inte. En gång skulle det vara planering för prästerna och församlingssekreteraren i Kalmar. En av prästerna kunde inte vara med och anmälde förhållandet för prosten. Prosten måttade över cigarren och utslungade den oförglömliga repliken: "Du kan anteckna dina synpunkter på en toalettpappersrulle och lämna in rullen till mig."
Det var tider det.
Modéus II vill att församling och stift ska gå hand i hand. Vi ska hjälpas åt med utvecklingsarbetet och visitationsarbetet skulle kunna utvecklas med en sorts pastorala samråd med syfte att stärka den fortgående dialogen mellan församling och stift. Vacker tanke. De skrevs i kursiv. Det som saknas är förstås tilliten. Vad är det för hejdukar som häckar på stiftskanslier? Det är måhända inte de som är kända för att vara erfarna församlingspräster med ett personligt nätverk i stiftet. Inte ens förr i världen var det så förtroendefullt det där mötet med stiftet. Vid en visitation i Kalmar talade stiftsadjunkten i skriftetalet om surdeg - och vi fattade att det var oss han menade. En praktikant fällde den befriande repliken: "Surdeg" Och det ska han tala om!"
Nej, biskopar har det inte lätt med sina präster.
Biskop Sven Lindegård talade en gång på ett prästmöte kritiskt om det tilltagande kyrkoväsendet med anställda, kanslier och beslutsorgan. Han stod i talarstolen och utslungade sin analys för ett häpet prästerskap: "Organet sväller. Organet får inte svälla ytterligare."
Det mullrade bland prästerskapet, ni vet mullret av sådana som skrattar fast inte.
En prost muttrade på väg ut från genomgången: "Det är hemskt att man ska vara så fördärvad."
Men roligt var det.
Modéus II då?
Han upprepar sin tacksamhet "för det fina arbete i vardag och helg som görs runt om i stiftet" och Växjö stift är "ett stift där människor tror på framtiden."
Det slickar präster och diakoner i sig.
Och ingenting händer, för ingenting behöver hända. Det är bra som det är. Detta är vad som hörs, oavsett vad Modéus II försökte skriva.
Dysterhet.
Och organet sväller.
onsdag 20 januari 2016
Jag fann ett sammanhang!
Vi kan inte ideligen återkoppla till Modéus II, tänkte jag, och återkopplade i stället till biskop Bo Giertz.
Konkret lade jag mig i måndags eftermiddag i arbetsposition i min säng med en hund på magen och läste. Det är inte helt bekvämt och mer hårdhjärtade skulle putta bort hunden, men nu har jag avslöjat hurdan jag egentligen är. Omtänksam på gränsen till självutplånande.
Jag läste biskopen Herdabrev till Göteborgs stift, SKDB, tryckt i Lund 1949. Jag kom till avsnittet om prästen i det kommunala och biskopen talar om det stora att kommunalmännen ofta vänder sig till prästen för att klara upp socialt krångliga frågor. Barnavård, fattigvård, tvister, ja "ibland otrevliga och otacksamma uppgifter". Pastor ska vara tacksam att han på detta vis får göra en social insats, också om den inte syns betyder den mer än många sammanträden och lagparagrafer.
I sammanhanget tar biskopen upp frågan vad prästerskapet gjorde när nyevangelismen svepte fram över stora delar av landet. "Det ligger åtminstone ett uns av sanning i det bittra svaret: De voro upp över öronen upptagna med att genomföra 1842 år folkskolestadga." (s 128)
Men biskop Bo Giertz nöjer sig inte med det svaret.
Det fanns präster som fick bära upp nästan hela den kommunala förvaltningen. Det var ödesdigert för vårt folk, "därigenom att prästerna understundom blevo mer kommunalmän än präster, vilket i sin tur hade till följd, att de kommo på sidan om den religiösa utvecklingen."
Saken spetsades till "därför att prästens gamla människa har en viss förkärlek för det sociala arbetet. I ett avseende är det ett lätt och bekvämt arbete: det kan utföras utan tro." Trots sin tomma kyrka kan prästen bli uppskattad och respekterad genom ett redbart socialt arbete. "Prästen skaffar sig med andra ord ersättning för sina misslyckanden som präst genom att skära lagrar som kommunalman."
Jag tänkte att det var då det.
Hade inte hunden laget så bekvämt hade jag kunnat stiga upp och läsa något motsvarande i Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse, ville jag minnas. Det fanns en prästernas kommunala tid med kommunal uppskattning.
Så slogs jag av en hårdhänt insikt. Här har ni dagens flyktingarbete i Svenska kyrkan. Här hotar respektabilitetens fara. Ärkebiskopen kan fara på konferenser och sitta i intervjuer, biskopar kan utsäga goda ord och vinna anseende, kyrkoherdar, som verkligen står där med tomma kyrkor (dvs kyrkor ej i bruk....), känner sig plötsligt efterfrågade och viktiga - och penningar kan de få för viktiga insatser.
Ni som inte glömt vet, att det var Frimodig kyrka som drev flyktingfrågan i kyrkomötet förra året och såg till att Svenska kyrkan var på banan. Det har fortsatt. Det är rätt, därför att det är nödvändigt. Just därför är det lika nödvändigt att nu ställa de kritiska frågorna om präster som kommunalmän. Kommunen är kanske lite större nu än vad den var för 60-70 år sedan men faran är densamma. "Prästen skaffar sig med andra ord ersättning för sina misslyckanden som präst genom att skära lagrar som kommunalman."
Jag fann ett sammanhang, dvs jag fann samma frestelse nu som då.
Det var lite omskakande.
Slutsats?
Vi måste fråga vad det är vi i det sociala ansvarstagandet missar, dvs på vilket sätt Svenska kyrkan idag riskerar att komma på sidan om den religiösa utvecklingen.
Detta är inte en plädering för att ta nyfnoskigheten på allvar men inte heller att slå följe med gamla missionsförbundspastorer av det slag man kan se på Dagens Seglora, typen som söker i ruinerna och meddelar att de inte längre har svaren.
http://dagensseglora.se/2016/01/14/i-ruinerna-av-de-stora-berattelserna/
Patetiska, pissträngda pastorers viskande om varför ett "du" har övergivit dem, måste vara svårslaget som ointressant bransch. Sådant tal brukar krönas med poesi. Kolla själva. Men det finns ett katolskt arv i Svenska kyrkan med allvarliga repliker in i vår tid. Sådana repliker ger perspektiv på vår tid och varnar för en del avvägar. Inte minst när de prästerliga kommunalmännen eller de kommunala prästmännen (av olika kön) går igen.
Nu skulle jag knappast tala om att missa "den religiösa utvecklingen". Saken fattar jag. Och uttrycker den enklare. Missa kallelsen. Själafienden vill gärna en kyrka som blir upptagen med sådant som inte hotar själafiendens verksamhet, det förstår jag. Kallelsen är at göra sådant som skrämmer själafienden. Kommunalmän (oavset kön) skrämmer kanske oss men sällan själafienden.
Nu är det sagt.
Allting går igen, ur tidens grums och mögel
dyker upp en skrämmande fantom.
Konkret lade jag mig i måndags eftermiddag i arbetsposition i min säng med en hund på magen och läste. Det är inte helt bekvämt och mer hårdhjärtade skulle putta bort hunden, men nu har jag avslöjat hurdan jag egentligen är. Omtänksam på gränsen till självutplånande.
Jag läste biskopen Herdabrev till Göteborgs stift, SKDB, tryckt i Lund 1949. Jag kom till avsnittet om prästen i det kommunala och biskopen talar om det stora att kommunalmännen ofta vänder sig till prästen för att klara upp socialt krångliga frågor. Barnavård, fattigvård, tvister, ja "ibland otrevliga och otacksamma uppgifter". Pastor ska vara tacksam att han på detta vis får göra en social insats, också om den inte syns betyder den mer än många sammanträden och lagparagrafer.
I sammanhanget tar biskopen upp frågan vad prästerskapet gjorde när nyevangelismen svepte fram över stora delar av landet. "Det ligger åtminstone ett uns av sanning i det bittra svaret: De voro upp över öronen upptagna med att genomföra 1842 år folkskolestadga." (s 128)
Men biskop Bo Giertz nöjer sig inte med det svaret.
Det fanns präster som fick bära upp nästan hela den kommunala förvaltningen. Det var ödesdigert för vårt folk, "därigenom att prästerna understundom blevo mer kommunalmän än präster, vilket i sin tur hade till följd, att de kommo på sidan om den religiösa utvecklingen."
Saken spetsades till "därför att prästens gamla människa har en viss förkärlek för det sociala arbetet. I ett avseende är det ett lätt och bekvämt arbete: det kan utföras utan tro." Trots sin tomma kyrka kan prästen bli uppskattad och respekterad genom ett redbart socialt arbete. "Prästen skaffar sig med andra ord ersättning för sina misslyckanden som präst genom att skära lagrar som kommunalman."
Jag tänkte att det var då det.
Hade inte hunden laget så bekvämt hade jag kunnat stiga upp och läsa något motsvarande i Gunnar Rosendals Kyrklig förnyelse, ville jag minnas. Det fanns en prästernas kommunala tid med kommunal uppskattning.
Så slogs jag av en hårdhänt insikt. Här har ni dagens flyktingarbete i Svenska kyrkan. Här hotar respektabilitetens fara. Ärkebiskopen kan fara på konferenser och sitta i intervjuer, biskopar kan utsäga goda ord och vinna anseende, kyrkoherdar, som verkligen står där med tomma kyrkor (dvs kyrkor ej i bruk....), känner sig plötsligt efterfrågade och viktiga - och penningar kan de få för viktiga insatser.
Ni som inte glömt vet, att det var Frimodig kyrka som drev flyktingfrågan i kyrkomötet förra året och såg till att Svenska kyrkan var på banan. Det har fortsatt. Det är rätt, därför att det är nödvändigt. Just därför är det lika nödvändigt att nu ställa de kritiska frågorna om präster som kommunalmän. Kommunen är kanske lite större nu än vad den var för 60-70 år sedan men faran är densamma. "Prästen skaffar sig med andra ord ersättning för sina misslyckanden som präst genom att skära lagrar som kommunalman."
Jag fann ett sammanhang, dvs jag fann samma frestelse nu som då.
Det var lite omskakande.
Slutsats?
Vi måste fråga vad det är vi i det sociala ansvarstagandet missar, dvs på vilket sätt Svenska kyrkan idag riskerar att komma på sidan om den religiösa utvecklingen.
Detta är inte en plädering för att ta nyfnoskigheten på allvar men inte heller att slå följe med gamla missionsförbundspastorer av det slag man kan se på Dagens Seglora, typen som söker i ruinerna och meddelar att de inte längre har svaren.
http://dagensseglora.se/2016/01/14/i-ruinerna-av-de-stora-berattelserna/
Patetiska, pissträngda pastorers viskande om varför ett "du" har övergivit dem, måste vara svårslaget som ointressant bransch. Sådant tal brukar krönas med poesi. Kolla själva. Men det finns ett katolskt arv i Svenska kyrkan med allvarliga repliker in i vår tid. Sådana repliker ger perspektiv på vår tid och varnar för en del avvägar. Inte minst när de prästerliga kommunalmännen eller de kommunala prästmännen (av olika kön) går igen.
Nu skulle jag knappast tala om att missa "den religiösa utvecklingen". Saken fattar jag. Och uttrycker den enklare. Missa kallelsen. Själafienden vill gärna en kyrka som blir upptagen med sådant som inte hotar själafiendens verksamhet, det förstår jag. Kallelsen är at göra sådant som skrämmer själafienden. Kommunalmän (oavset kön) skrämmer kanske oss men sällan själafienden.
Nu är det sagt.
Allting går igen, ur tidens grums och mögel
dyker upp en skrämmande fantom.
tisdag 19 januari 2016
Modéus II har hört
Denna morgon ska jag få rå om Modéus II. Det är Strukturutskott.
I förra veckan fick jag brev från honom och inbjudan för pensionerade präster till en samling den 18 april. Det ska bli årliga träffar med samtal kring angelägna frågor för vår kyrka med detta pensionerade gäng. Det är "med glädje" Modéus II vill välkomna till dessa årliga träffar, vilket väl mest säger något om hur glädjelöst en biskops liv ter sig.
Modéus II vill alltså "på detta enkla sätt säga tack till er för det fina arbete som ni gjort och i flera fall ännu gör i vårt stift." Det var där jag förstod att brevet kommit fel. Återkommande varningar och skriftlig erinran från kapitlet, inkallande till tjänstesamtal samt sparkande från kontraktsprosteriet jävar talet om det fina arbetet. Brevet hade kommit fel. Det var skrivet till andra. Jag säger väl ingenting. Men jag fattar.
Med brevet kom en återkoppling från Modéus II på vad han hört i stiftet. 14 sidor. Han är positiv, men en programmatisk ansats lägger jag märke till. "Eftersom det är biskopen som leder arbetet i stiftet, är det viktigt att dennes tankar och visioner om morgondagens kyrka vävs in i helheten."
Läs den meningen en gång till.
Har inte Modéus förläst sig på den gamla §32, den om chefer som hunsar arbetskraften? Biskopen leder väldigt lite. Det borde någon berätta för honom innan det blir pinsamt.
"Kyrkan får inte bli inkrökt i sig själv."
Det är fint sagt - men är detta den aktuella faran och i så fall hur? Svenska kyrkan tappar och kommer att tappa medlemmar men är en av civilsamhällets viktigaste aktörer, skriver han. "Vi vinner aktning", heter det. Nu har Jesus varnat just för detta, men låt oss inte fastna i sådan negativism.
Med kursiv heter det: Låt oss anta utmaningen att förändra en i vår kyrka ibland nedslående problemkultur till en tillitsfull möjlighetskultur.
Det här betyder att stå upp för den svage och för klimatet men också att vara salt och odla motkultur. Jag får veta att lidandet för trons skull är en del av att vara kyrka i världen. Riktigt vad det betyder, är oklart för mig. "Kyrkan finns inte till för att världen ska bli kyrkligare, utan mänskligare." Ja, kanske det om denna målsättning inte bara lät som en predikofloskel. Är inte kallelsen lite mer utmanande, som en kallelse till helighet?
Modéus II är dock bekymrad.
Vi har behov av en gudstjänstfirarväckelse i stiftet. "Att det inte är självklart ens för anställda och förtroendevalda att fira söndaglig gudstjänst bekymrar mig."
Då borde det kanske bekymra honom både 1. vilket slags gudstjänster som firas och 2. hur många gudstjänsthus som faktiskt står tomma på söndagen på grund av andlig stordrift.
Vi ska uppleva att gudstjänsten är angelägen, får jag veta. Men om den med alla rimliga mått faktiskt inte är angelägen, om förkunnelsen ter sig undermålig, mötet med människor som ett icke-möte och sakramentsförvaltningen bortom Herrens löften - so what?
Nu ska vi inte gnälla.
Stiftskansliet ska komma oss till hjälp att utveckla ett program för gudstjänstutveckling.
Men när jag var ung präst i en stadsdel utan kyrka men med tillgång till en källarlokal och utmaningen att bygga där - var det stiftskansliet vi vände oss till? Jag kan inte minnas att det var så, men detta var för 45 år sedan så minnet kan svika. Skulle det, rent teoretiskt, nu kunna vara så att det enda Modéus II egentligen illustrerar är fyra decenniers försummelse? Då var det tid att göra det som det nu är för sent att åstadkomma.
Frågan är fri bara den är ärlig.
Min hemska misstanke är att den kyrkliga ledningen anade att något borde göras, visste inte vad, ville inte hämta in synpunkter från prästerna med fel uppfattning och så går åren och det hela blir för sent. Det går inte att försumma tillfällena hur länge som helst utan att det får följder.
Hur skulle det kunna vara annorlunda?
Under förmiddagen ska jag sitta i Strukturutskottet och lyssna till föredragningar om problemhärvor. Jag ska därefter fortsätta läsa vad Modéus II hört och fundera över frågan om han hört något annat än vad han skrivit om i sina böcker. Det har han väl. Han har rimligtvisl inte låtsats lyssna för att sedan klä sina egna älsklingstankar i folkets kappor och därmed glädja folket, som känner igen sina - kappor!
På sidan 4 skriver Modéus II om dem som "marginaliseras på grund av åsikt och sexuell läggning". Kyrkan har ett uppdrag att värna sådana, skriver han. Blir inte framställningen härvidlag rätt onjutbar för dem som vet, hur det i decennier har gått till i den kyrka som använt lögnen som vapen och sveket som verktyg just i syfte att marginalisera. För gilla det eller inte, det är sådan Svenska kyrkan gjordes. Biskoparna visste, beklagade förhållandet men kunde ingenting göra. Tänkte de. Om de inte drev på utvecklingen - Ström, Ahrén och en del andra av den hårdföra skolan.
När jag idag ser Modéus II ska jag tänka att detta är en biskop som skulle vägrat prästviga mig om jag 23 år gammal kommit till honom och frågat om jag har en prästkallelse. Det är bra att veta hur verkligheten egentligen är, den som inte maskeras av det fagra snacket.
Och så återstår frågan - vad av det Modéus II har hört, har inte hörts tidigare när de högkyrkliga i stiftet sagt det - och det var FEL! -?
I förra veckan fick jag brev från honom och inbjudan för pensionerade präster till en samling den 18 april. Det ska bli årliga träffar med samtal kring angelägna frågor för vår kyrka med detta pensionerade gäng. Det är "med glädje" Modéus II vill välkomna till dessa årliga träffar, vilket väl mest säger något om hur glädjelöst en biskops liv ter sig.
Modéus II vill alltså "på detta enkla sätt säga tack till er för det fina arbete som ni gjort och i flera fall ännu gör i vårt stift." Det var där jag förstod att brevet kommit fel. Återkommande varningar och skriftlig erinran från kapitlet, inkallande till tjänstesamtal samt sparkande från kontraktsprosteriet jävar talet om det fina arbetet. Brevet hade kommit fel. Det var skrivet till andra. Jag säger väl ingenting. Men jag fattar.
Med brevet kom en återkoppling från Modéus II på vad han hört i stiftet. 14 sidor. Han är positiv, men en programmatisk ansats lägger jag märke till. "Eftersom det är biskopen som leder arbetet i stiftet, är det viktigt att dennes tankar och visioner om morgondagens kyrka vävs in i helheten."
Läs den meningen en gång till.
Har inte Modéus förläst sig på den gamla §32, den om chefer som hunsar arbetskraften? Biskopen leder väldigt lite. Det borde någon berätta för honom innan det blir pinsamt.
"Kyrkan får inte bli inkrökt i sig själv."
Det är fint sagt - men är detta den aktuella faran och i så fall hur? Svenska kyrkan tappar och kommer att tappa medlemmar men är en av civilsamhällets viktigaste aktörer, skriver han. "Vi vinner aktning", heter det. Nu har Jesus varnat just för detta, men låt oss inte fastna i sådan negativism.
Med kursiv heter det: Låt oss anta utmaningen att förändra en i vår kyrka ibland nedslående problemkultur till en tillitsfull möjlighetskultur.
Det här betyder att stå upp för den svage och för klimatet men också att vara salt och odla motkultur. Jag får veta att lidandet för trons skull är en del av att vara kyrka i världen. Riktigt vad det betyder, är oklart för mig. "Kyrkan finns inte till för att världen ska bli kyrkligare, utan mänskligare." Ja, kanske det om denna målsättning inte bara lät som en predikofloskel. Är inte kallelsen lite mer utmanande, som en kallelse till helighet?
Modéus II är dock bekymrad.
Vi har behov av en gudstjänstfirarväckelse i stiftet. "Att det inte är självklart ens för anställda och förtroendevalda att fira söndaglig gudstjänst bekymrar mig."
Då borde det kanske bekymra honom både 1. vilket slags gudstjänster som firas och 2. hur många gudstjänsthus som faktiskt står tomma på söndagen på grund av andlig stordrift.
Vi ska uppleva att gudstjänsten är angelägen, får jag veta. Men om den med alla rimliga mått faktiskt inte är angelägen, om förkunnelsen ter sig undermålig, mötet med människor som ett icke-möte och sakramentsförvaltningen bortom Herrens löften - so what?
Nu ska vi inte gnälla.
Stiftskansliet ska komma oss till hjälp att utveckla ett program för gudstjänstutveckling.
Men när jag var ung präst i en stadsdel utan kyrka men med tillgång till en källarlokal och utmaningen att bygga där - var det stiftskansliet vi vände oss till? Jag kan inte minnas att det var så, men detta var för 45 år sedan så minnet kan svika. Skulle det, rent teoretiskt, nu kunna vara så att det enda Modéus II egentligen illustrerar är fyra decenniers försummelse? Då var det tid att göra det som det nu är för sent att åstadkomma.
Frågan är fri bara den är ärlig.
Min hemska misstanke är att den kyrkliga ledningen anade att något borde göras, visste inte vad, ville inte hämta in synpunkter från prästerna med fel uppfattning och så går åren och det hela blir för sent. Det går inte att försumma tillfällena hur länge som helst utan att det får följder.
Hur skulle det kunna vara annorlunda?
Under förmiddagen ska jag sitta i Strukturutskottet och lyssna till föredragningar om problemhärvor. Jag ska därefter fortsätta läsa vad Modéus II hört och fundera över frågan om han hört något annat än vad han skrivit om i sina böcker. Det har han väl. Han har rimligtvisl inte låtsats lyssna för att sedan klä sina egna älsklingstankar i folkets kappor och därmed glädja folket, som känner igen sina - kappor!
På sidan 4 skriver Modéus II om dem som "marginaliseras på grund av åsikt och sexuell läggning". Kyrkan har ett uppdrag att värna sådana, skriver han. Blir inte framställningen härvidlag rätt onjutbar för dem som vet, hur det i decennier har gått till i den kyrka som använt lögnen som vapen och sveket som verktyg just i syfte att marginalisera. För gilla det eller inte, det är sådan Svenska kyrkan gjordes. Biskoparna visste, beklagade förhållandet men kunde ingenting göra. Tänkte de. Om de inte drev på utvecklingen - Ström, Ahrén och en del andra av den hårdföra skolan.
När jag idag ser Modéus II ska jag tänka att detta är en biskop som skulle vägrat prästviga mig om jag 23 år gammal kommit till honom och frågat om jag har en prästkallelse. Det är bra att veta hur verkligheten egentligen är, den som inte maskeras av det fagra snacket.
Och så återstår frågan - vad av det Modéus II har hört, har inte hörts tidigare när de högkyrkliga i stiftet sagt det - och det var FEL! -?
måndag 18 januari 2016
Bråka inte med Margot
Biskoparna är tysta medan drevet mot Margot pågår. Varför? Jag tycker det som inträffat närmast är sött. Vad ska man ha kamrater inom rörelsen till om de inte kan hjälpa till när hjälp behövs?
Margot behövde en lägenhet under några år. Hon behövde den inte som en investering. En uppsättning fackförbund har lägenheter i sina hus. Det är inte orimligt att ha det så. Då och då behövs lägenheter för tjänstemän och hyreshus kan vara en god investering för ett fackförbund. Man har väl spelat Monopol? Det är väl fullt rimligt att Margot fick svaret att 50% av lägenheterna lämnades till hyresnämnden, varje annat svar hade varit orimligt. Det ska sägas så. Men det är därmed inte sagt att denna teoretiska målsättning alltid kan uppfyllas - för då går fackets poäng med att ha lägenheter för sitt folk förlorad.
Är detta ett mutbrott?
På vilket sätt skulle en svensk utrikesminister hamna i beroende hos Kommunal? Har vi en kommunal utrikespolitik?
Nej, låt oss tacka Kommunal som hjälpt utrikesministern att få ett avtal på en lägenhet fram till dess att regeringen lämnar.
Så varför säger inte biskoparna ett ord emot det offentliga hyckleriet i denna fråga? Varför inte ett ord mot ansträngningarna att ge vänliga och kanske oskuldsfulla personer dåligt samvete? Här har ingen handlat moraliskt klandervärt. Att utrikesministern får någonstans att bo centralt i Stockholm är en samhällsnyttig insats av Kommunal. Tacka för den.
Betyder det att jag ändrat min tidigare bedömning att Margot Wallström ljög när Lars Eckerdal utnämndes till biskop? Alls inte. Hon ljög. Då. Det betyder inte att hon alltid ljuger. Därför ska hon försvaras. Nu.
Mundebos ord får bli dagens ord att meditera över:
Den svenska avundsjukan är en starkare drift är sexualdriften.
Margot behövde en lägenhet under några år. Hon behövde den inte som en investering. En uppsättning fackförbund har lägenheter i sina hus. Det är inte orimligt att ha det så. Då och då behövs lägenheter för tjänstemän och hyreshus kan vara en god investering för ett fackförbund. Man har väl spelat Monopol? Det är väl fullt rimligt att Margot fick svaret att 50% av lägenheterna lämnades till hyresnämnden, varje annat svar hade varit orimligt. Det ska sägas så. Men det är därmed inte sagt att denna teoretiska målsättning alltid kan uppfyllas - för då går fackets poäng med att ha lägenheter för sitt folk förlorad.
Är detta ett mutbrott?
På vilket sätt skulle en svensk utrikesminister hamna i beroende hos Kommunal? Har vi en kommunal utrikespolitik?
Nej, låt oss tacka Kommunal som hjälpt utrikesministern att få ett avtal på en lägenhet fram till dess att regeringen lämnar.
Så varför säger inte biskoparna ett ord emot det offentliga hyckleriet i denna fråga? Varför inte ett ord mot ansträngningarna att ge vänliga och kanske oskuldsfulla personer dåligt samvete? Här har ingen handlat moraliskt klandervärt. Att utrikesministern får någonstans att bo centralt i Stockholm är en samhällsnyttig insats av Kommunal. Tacka för den.
Betyder det att jag ändrat min tidigare bedömning att Margot Wallström ljög när Lars Eckerdal utnämndes till biskop? Alls inte. Hon ljög. Då. Det betyder inte att hon alltid ljuger. Därför ska hon försvaras. Nu.
Mundebos ord får bli dagens ord att meditera över:
Den svenska avundsjukan är en starkare drift är sexualdriften.
Efter Canterbury
Ärkebiskoparna satt i kryptan till katedralen i Canterbury och rådbråkade schismen i gemenskapen. Ärkebiskopen Stanley Ntagali reste hem. Hans kyrkomöte i Uganda hade beslutat att inte delta i några officiella "meetings" inom Anglican Communin "until godly order is restored" och nu var detta, menade ärkebiskop Welby, inte ett "meeting" utan en "gathering" men vad då? Övriga biskopar satt kvar och nu hände det egendomliga att episkopalerna i USA ställdes utanför under tre års tid. TEC fick en näsbränna. Det är TEC vi på något särskilt sätt hör ihop med i Svenska kyrkan.
TEC får inte vara med och arbeta/rösta i frågor om Kyrkans lära. Markeringen gjorde med röstsiffrorna 27-8, säger det inofficiella skvallret. Klart att The Anglican Communion är i kris. Men det är inte enbart en nord-syd-konflikt för vår vän ärkebiskop Foley Beach, ACNA, är nu den ärkebiskop som står på majoritetssidan medan TEC:s nye Presiding Bishop Michael Curry reser hem som förlorare. När ärkebiskop Welby frågade Foley Beach hur splittringen i USA kunde hanteras, svarade han i princip: "Genom att TEC förfar hederligt fortsättningsvis, inte bråkar om vår egendom, inte bråkar med våra församlingar". Han sa det annorlunda, kanske skarpare, men alls inte undfallande. Han driver ju sanningsfrågor och vill vara bibeltrogen. Det vill också Michael Curry ägnar sig mer åt de sociala frågorna och frågorna hur människor kan inkluderas. Han får problem när beslutet i Canterbury uppfattas som riktat mot LBTGI-folket. Då kan man, med en engelsk fd präst, att det är detta folk som är det nya kyrkfolket. Gråhåriga damer försvinner ut och hbtq-folket tar deras platser. I så fall är beslutet i Canterbury kanske inte så framtidsorienterat? Men om frågan gäller skillnaden mellan sanning och lögn, ter sig saken inte lika enkel.
Jag undrar alltså hur djupt ärkebiskoparna lyckades gräva i motsättningarna.
Några markeringar gjordes uppenbarligen mot det våld som utövas mot homosexuella. Men ställdes frågan hur kristen tro skiljer sig från islam i mötet med den som är homosexuell? Finns det en barmhärtig kristen livsstil som inkluderar människor utan att behöva bejaka deras sexualitet eller politiska åskådning eller livsstil? Jag menar då ett bejakande som innebär att någon säger: "Jag vet att jag inte är/tänker/gör som de andra men det är inte detta annorlunda som är det avgörande. Jag är med i gemenskapen likväl och trygg med det för i min församling är det ingen som jagar någons läggning." Så ungefär. Kan en församling som står för "biblical teaching" vara välkomnande eller betyder välkomnande införande av enkönad vigsel och inget annat? Är motsättningen en motsättning mellan ett kliniskt betraktelsesätt och ett kurativt, som om det var en motsättning mot att analysera ett sakförhållande och ta hand om den som drabbats av sakförhållandet? "The biblical teaching" är väl trots allt rätt klar och Kyrkan ägnar sig åt synd och nåd i omsorg om människor?
Hur styr nu det som hände i Canterbury över på oss? Vi talar TEC, en kyrka vi har särskilda band till. Vi talar Borgågemenskap, där Church of England ingår. Det som hände i Canterbury borde ha några följder för oss. Vilka? Liberalerna betalade priset, hette det. Nu är väl i Svenska kyrkan (om Allah vill) en motion på väg som syftar till prästvigningsstopp för de prästkandidater som inte vill viga enkönat. Om den går igenom i kyrkomötet, vad får det för konsekvenser i relation till den anglikanska gemenskap, som nu valt en annan väg? Ska vi isoleras ytterligare?
Har Lutherska Världsförbundet också fått sig en tankeställare nu?
Borde också Svenska kyrkan införa ett slags moratorium fram till 2018 för att på nytt gå igenom beslutet år 2009? Var det bibliskt begrundat? Var det ekumeniskt? Vilka följder har det fått? Är det inte nödvändigt att då och då granska besluten i ett kyrkosystem, så att vi inte går vilse?
Ledningen för TEC fokuserar i sina första kommentarer på att LBTGI-folket nu kan känna sig exkluderat. På så vis flyttas fokus något. Beslutet innebär ju att det är TEC som exkluderats. Vem hade trott det? Men så blir det kanske när somliga kyrkor växer snabbt och andra tappar folk. Kanske är denna insikt så svår att hantera och orientera sig utifrån att amerikanarna tappar orienteringen? Sturskt meddelades att ärkebiskoparna inte styr över Anglican Consultive Council så till dess möte i Zambia i april ska tydligen amerikanarna åka likväl.
Det blir roligt i The Anglican Communion de närmaste åren.
Eller inte.
TEC får inte vara med och arbeta/rösta i frågor om Kyrkans lära. Markeringen gjorde med röstsiffrorna 27-8, säger det inofficiella skvallret. Klart att The Anglican Communion är i kris. Men det är inte enbart en nord-syd-konflikt för vår vän ärkebiskop Foley Beach, ACNA, är nu den ärkebiskop som står på majoritetssidan medan TEC:s nye Presiding Bishop Michael Curry reser hem som förlorare. När ärkebiskop Welby frågade Foley Beach hur splittringen i USA kunde hanteras, svarade han i princip: "Genom att TEC förfar hederligt fortsättningsvis, inte bråkar om vår egendom, inte bråkar med våra församlingar". Han sa det annorlunda, kanske skarpare, men alls inte undfallande. Han driver ju sanningsfrågor och vill vara bibeltrogen. Det vill också Michael Curry ägnar sig mer åt de sociala frågorna och frågorna hur människor kan inkluderas. Han får problem när beslutet i Canterbury uppfattas som riktat mot LBTGI-folket. Då kan man, med en engelsk fd präst, att det är detta folk som är det nya kyrkfolket. Gråhåriga damer försvinner ut och hbtq-folket tar deras platser. I så fall är beslutet i Canterbury kanske inte så framtidsorienterat? Men om frågan gäller skillnaden mellan sanning och lögn, ter sig saken inte lika enkel.
Jag undrar alltså hur djupt ärkebiskoparna lyckades gräva i motsättningarna.
Några markeringar gjordes uppenbarligen mot det våld som utövas mot homosexuella. Men ställdes frågan hur kristen tro skiljer sig från islam i mötet med den som är homosexuell? Finns det en barmhärtig kristen livsstil som inkluderar människor utan att behöva bejaka deras sexualitet eller politiska åskådning eller livsstil? Jag menar då ett bejakande som innebär att någon säger: "Jag vet att jag inte är/tänker/gör som de andra men det är inte detta annorlunda som är det avgörande. Jag är med i gemenskapen likväl och trygg med det för i min församling är det ingen som jagar någons läggning." Så ungefär. Kan en församling som står för "biblical teaching" vara välkomnande eller betyder välkomnande införande av enkönad vigsel och inget annat? Är motsättningen en motsättning mellan ett kliniskt betraktelsesätt och ett kurativt, som om det var en motsättning mot att analysera ett sakförhållande och ta hand om den som drabbats av sakförhållandet? "The biblical teaching" är väl trots allt rätt klar och Kyrkan ägnar sig åt synd och nåd i omsorg om människor?
Hur styr nu det som hände i Canterbury över på oss? Vi talar TEC, en kyrka vi har särskilda band till. Vi talar Borgågemenskap, där Church of England ingår. Det som hände i Canterbury borde ha några följder för oss. Vilka? Liberalerna betalade priset, hette det. Nu är väl i Svenska kyrkan (om Allah vill) en motion på väg som syftar till prästvigningsstopp för de prästkandidater som inte vill viga enkönat. Om den går igenom i kyrkomötet, vad får det för konsekvenser i relation till den anglikanska gemenskap, som nu valt en annan väg? Ska vi isoleras ytterligare?
Har Lutherska Världsförbundet också fått sig en tankeställare nu?
Borde också Svenska kyrkan införa ett slags moratorium fram till 2018 för att på nytt gå igenom beslutet år 2009? Var det bibliskt begrundat? Var det ekumeniskt? Vilka följder har det fått? Är det inte nödvändigt att då och då granska besluten i ett kyrkosystem, så att vi inte går vilse?
Ledningen för TEC fokuserar i sina första kommentarer på att LBTGI-folket nu kan känna sig exkluderat. På så vis flyttas fokus något. Beslutet innebär ju att det är TEC som exkluderats. Vem hade trott det? Men så blir det kanske när somliga kyrkor växer snabbt och andra tappar folk. Kanske är denna insikt så svår att hantera och orientera sig utifrån att amerikanarna tappar orienteringen? Sturskt meddelades att ärkebiskoparna inte styr över Anglican Consultive Council så till dess möte i Zambia i april ska tydligen amerikanarna åka likväl.
Det blir roligt i The Anglican Communion de närmaste åren.
Eller inte.
söndag 17 januari 2016
I snällhetens tecken
Söndagar är dagar för harmlösa, menlösa, snälla blogginlägg. Ingen stor sak i det - om det inte vore för det faktum att det är svårt att hitta sådant att vara snäll i förhållande till. Svårigheter är dock till för att övervinnas - och i går kväll var det högtidsstund med reprisen med Max Raabe. Vi har biljetter till föreställningen i Malmö i september.
Då kanske jag också ska redovisa några vänner?
På väg till Addis Abeba satt jag på samma stolsrad som Oscar. Det var en ny och givande bekantskap. Jag fick hans frus skiva när vi någon dag senare minglade på ambassaden. Där är kalmarbördige (det heter så) Jan Zadek ambassadör och vårt glada gäng visste att mingla när han så omtänksamt bjöd in oss. Sponsrat öl skänktes ut och en del andra drycker också liksom goda snittar.
Gjorde vi någon insats för fosterlandet, vi som var där?
Obetingat. På det här viset stöttade vi Sveriges ansökan att hamna i Säkerhetsrådet. Av festivalen att döma, borde saken vara klar. Då tror jag ni ska komma ihåg att vår insats bland snittar och glas bär frukt. Kanske är det inte så svårt, men det ser representativt ut när jag spretar med lillfingret och petar i mig det ena och det andra under artig konversation. Självfallet ligger jag i lä bakom min internationellt verksamma dotter, som ägnar sig att mot god betalning spreta finger världen över. Det är som det ska vara. Fadersarvet utvecklas. Glöm alltså inte vem som spretade med fingret först!
Jag hälsade på Oscars fru och dotter, som kommit till ambassadfestivalen, och fick alltså en CD. One Girl Symphony med Whitney Vandall Ni andra kan höra på Spotify (och riktigt hur det rent tekniskt ska gå till, får ni fråga någon annan om!) Det här är musik att lyssna på för den som i vinterkvällen trött kommit hen och behöver varva ner i soffan med en glögg.
I det kyrkliga träffade vi intressanta etiopier, som var idoga med att ge oss vattenflaskor. Efter ett par dagar såg jag en larmartikel att man kan bli förgiftad av vattendrickande. Inte drunkna, sålunda, utan bli förgiftad. Det har jag alltid misstänkt. Förgiftningsrisken motverkas med hjälp av lite sädesprodukter, jäst och humle t ex, i vattnet. Här ska inte tas några risker, menar jag.
I Etiopien kan vi glädja oss åt EFS-missionen, som burit frukt men också över en 3000-årig kyrklig historia. Man vill se saken så - att Kyrkan kom på plats tusen år innan Jesus. Ibland förmår jag uppskatta den poetiska skönhet som ryms i sådana konstateranden. Annars är jag fullt nöjd med att tänka mig att den etiopiske hovmannen/finansmannen utgör en begynnelse på kristendom i landet. Svår på det viset är jag inte. Men då kanske vi med våra 1000 år av kristendom inte ska vifta finger så väldigt mycket när vi möter medkristna från de stora sammanhangen?
För egen del tror jag att The Global South och The Global North har mycket att lära varandra och av varandra. Det är tid att casha in de investeringar som gjorts via syföreningar i Sverige och alltså få allvar i salighetssaken tillbaka. "Biblical teaching" är i The Global South inte ett slagord utan en slagruta. Vi, som förlorat mycken bibelglädje under flera decennier, behöver få den tillbaka. Vilket är den kristna trons intellektuella innehåll, det man kan ta spjärn emot om man har intellektuella ambitioner? Jag tänker i sammanhanget som Albertus Magnus, Sandalen kallad. Han ser ut över hela världen med alla dess mångskiftande uttryck och i allt ser han i måttlös glädje Guds verk. Den han ser är inte känslostämningar utan insikter. Hans medbroder Thomas ab Aquino skaffar sig också sådana - med näsan djupt ner i böcker, texter. Hur eller hur så är Kyrkan en tänkande gemenskap, en gemenskap av de insiktsfulla. Vad skulle den annars vara? En gemenskap av pretentiösa? Sådana kan aldrig bilda gemenskap.
Jag borde denna söndagsmorgon ha skrivit om anglikanerna, som gav sig på amerikanarna och satte dem på plats. Deras roll i den anglikanska gemenskapen begränsas nu under tre år. Rt Rev Mariann Edgar Budde i Washington var emot ärkebiskoparnas beslut. Hon backar inte. Riktigt vad hon inte backar från, framstår fortfarande som oklart.
Backade gjorde inte heller ärkebiskopen Stanley Ntagali från Uganda. Han deklarerade att GAFCON är The Anglican Communion. Den står samman i tron med martyrerna från Uganda. Det är ett perspektiv The Episcopal Church i USA inte riktigt kan anlägga. Men jag ska inte skriva om allt detta. Jag har ju lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar.
Då kanske jag också ska redovisa några vänner?
På väg till Addis Abeba satt jag på samma stolsrad som Oscar. Det var en ny och givande bekantskap. Jag fick hans frus skiva när vi någon dag senare minglade på ambassaden. Där är kalmarbördige (det heter så) Jan Zadek ambassadör och vårt glada gäng visste att mingla när han så omtänksamt bjöd in oss. Sponsrat öl skänktes ut och en del andra drycker också liksom goda snittar.
Gjorde vi någon insats för fosterlandet, vi som var där?
Obetingat. På det här viset stöttade vi Sveriges ansökan att hamna i Säkerhetsrådet. Av festivalen att döma, borde saken vara klar. Då tror jag ni ska komma ihåg att vår insats bland snittar och glas bär frukt. Kanske är det inte så svårt, men det ser representativt ut när jag spretar med lillfingret och petar i mig det ena och det andra under artig konversation. Självfallet ligger jag i lä bakom min internationellt verksamma dotter, som ägnar sig att mot god betalning spreta finger världen över. Det är som det ska vara. Fadersarvet utvecklas. Glöm alltså inte vem som spretade med fingret först!
Jag hälsade på Oscars fru och dotter, som kommit till ambassadfestivalen, och fick alltså en CD. One Girl Symphony med Whitney Vandall Ni andra kan höra på Spotify (och riktigt hur det rent tekniskt ska gå till, får ni fråga någon annan om!) Det här är musik att lyssna på för den som i vinterkvällen trött kommit hen och behöver varva ner i soffan med en glögg.
I det kyrkliga träffade vi intressanta etiopier, som var idoga med att ge oss vattenflaskor. Efter ett par dagar såg jag en larmartikel att man kan bli förgiftad av vattendrickande. Inte drunkna, sålunda, utan bli förgiftad. Det har jag alltid misstänkt. Förgiftningsrisken motverkas med hjälp av lite sädesprodukter, jäst och humle t ex, i vattnet. Här ska inte tas några risker, menar jag.
I Etiopien kan vi glädja oss åt EFS-missionen, som burit frukt men också över en 3000-årig kyrklig historia. Man vill se saken så - att Kyrkan kom på plats tusen år innan Jesus. Ibland förmår jag uppskatta den poetiska skönhet som ryms i sådana konstateranden. Annars är jag fullt nöjd med att tänka mig att den etiopiske hovmannen/finansmannen utgör en begynnelse på kristendom i landet. Svår på det viset är jag inte. Men då kanske vi med våra 1000 år av kristendom inte ska vifta finger så väldigt mycket när vi möter medkristna från de stora sammanhangen?
För egen del tror jag att The Global South och The Global North har mycket att lära varandra och av varandra. Det är tid att casha in de investeringar som gjorts via syföreningar i Sverige och alltså få allvar i salighetssaken tillbaka. "Biblical teaching" är i The Global South inte ett slagord utan en slagruta. Vi, som förlorat mycken bibelglädje under flera decennier, behöver få den tillbaka. Vilket är den kristna trons intellektuella innehåll, det man kan ta spjärn emot om man har intellektuella ambitioner? Jag tänker i sammanhanget som Albertus Magnus, Sandalen kallad. Han ser ut över hela världen med alla dess mångskiftande uttryck och i allt ser han i måttlös glädje Guds verk. Den han ser är inte känslostämningar utan insikter. Hans medbroder Thomas ab Aquino skaffar sig också sådana - med näsan djupt ner i böcker, texter. Hur eller hur så är Kyrkan en tänkande gemenskap, en gemenskap av de insiktsfulla. Vad skulle den annars vara? En gemenskap av pretentiösa? Sådana kan aldrig bilda gemenskap.
Jag borde denna söndagsmorgon ha skrivit om anglikanerna, som gav sig på amerikanarna och satte dem på plats. Deras roll i den anglikanska gemenskapen begränsas nu under tre år. Rt Rev Mariann Edgar Budde i Washington var emot ärkebiskoparnas beslut. Hon backar inte. Riktigt vad hon inte backar från, framstår fortfarande som oklart.
Backade gjorde inte heller ärkebiskopen Stanley Ntagali från Uganda. Han deklarerade att GAFCON är The Anglican Communion. Den står samman i tron med martyrerna från Uganda. Det är ett perspektiv The Episcopal Church i USA inte riktigt kan anlägga. Men jag ska inte skriva om allt detta. Jag har ju lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar.
lördag 16 januari 2016
Det farligaste yrket
Sveriges farligaste yrke är att vara kvinnlig präst. Detta är nr 1 bland farligheter. Nr 3 är att vara manlig präst.
Vem säger det? Facket.
Det betyder att vi möter en partsinlaga - men icke desto mindre. De kvinnliga präster som illustrerade artiklarna såg sannerligen inte glada ut.
Dessförinnan hade jag sett alarmrapporterna om de utsatta diakonerna. Börjar det inte bli lite mycket nu? Och jag går inte på det. "Trams" torde vara det heltäckande omdömet. Jag har sett folk slita på sina jobb. Jag har mött präster som gått över till andra sysslor. De delar inte bedömningen. Prästen disponerar rätt fritt sin tid. Eller? Kanske är jag orättvis.
Jag frågade mig omkring, för jag vill verkligen inte vara orättvis.
Byråkratiseringen har fortgått med förfärande hastighet och ändrat villkoren de senaste 10 åren. Det är sammanträden och ledningsgrupper, seminarier och utbildningar samt uppföljningar och nedläggningar i en aldrig sinande ström. Det ska samtalas - om löner och om personal och allt blir väldigt upptaget.
Nu läser jag vad facket menar:
Yrkets speciella natur tros ha stor betydelse.
Men vigs man under bön och händers påläggande verkligen till ett yrke - eller till en livsstil? Kan felet vara att man tror att ämbetet just är ett yrke? Då kan det bara bli fel?
Som präst förväntas du aldrig vara ledig. Som präst säger du inte till en människa som är i stort behov av att prata: 'Ledsen, men jag är ledig och ska spela golf."
Detta är skitprat. Det finns lägen när en präst kastar allt för att lösa allvarliga problem, men det finns också lägen när prästen enkelt ger en tid för samtal någon tid framöver.
Och så dessa besvärliga människor som vill ha kontakt med prästerna och detta sker "inte sällan" mitt i veckan, "på dagar då många präster är lediga."
Handen på hjärtat - hur ofta händer det i verkligheten och hur mycket är detta en föreställning som styr verklighetsförståelsen?
Jag har försökt att på mitt inkännande sätt fråga präster hur ofta de hör bikt. Det är uppenbart sällsynt för somliga. Det torde bero på att själavård och bikt hör samman med om prästen i förkunnelsen talar om saken. Den verkliga frågan borde vara hur präster får arbetstiden att gå - med arbete.
Kontaktyrkena har sina problem.
Två begravningar samt tre vigslar eller dop varje vecka, tar på krafterna, förstår jag och så planeras arbetstiden, berättar en kyrkoherde. Bortsett från att prästerna som är uppsatta på dessa tider också kan bli lediga, i brist på döda att begrava, pilskt folk att viga eller barn som framfötts och ska döpas. Ingen låtsas om att alla våra siffror för den här sortens events rasat. Halverats eller mer. Förr i världen skötte prästen prästgårdsjorden, folkbokföringen samt detta. De uppfattade sannolikt inte farligheten. Och präster i min generation utbildades för folkbokföringsändamål.
Helle Klein visste också att analysera.
Vad hon uppfattar kanske inte är med den pastorala basen som perspektiv, men varför vara ogin när man kan vara gin?
Kyrkan får ökat ansvar för äldrevården, psykvården och till och med flyktingmottagandet samt socialarbete på grund av barnfattigdom och ökade klasskillnader.
Därtill är det så att "i små samhällen har prästen också ofta en offentlig och central roll, vilket kan leda till att man får ganska mycket hat och hot - det drabbades jag själv av."
Helle vet. Naturligtvis får hon i sin insiktsfulla analys till det, men hon är den enda av dem hittills gett kommenteren:
"Det finns fortfarande ett kvinnomotstånd på vissa håll, i vissa kan både församlingar och kollegor ha svårt att acceptera en kvinna som präst."
Jag fann detta intressant. För 20 år sedan hade detta, just detta, varit hela förklaringen. Det är inte så nu. Kanske därför att det inte var sant då heller. Och snacket om alla kontakter? Morsan var, jag upprepar mig, provinsialläkare, say no more, min ena dotter är lärare på gymnasiet. Jag tror hon arbetar mer än prästerna och sitter med elevernas insatser sena kvällar och har lektionsförberedelser hängande över sig ständigt. Den som är affärschef är på jobbet kl 9 och hemma kl 19, 18.30 som bäst. Det är ett annorlunda liv än prästernas - med den skillnaden att andra också måste redovisa resultat också.
Diakonerna finner jag särskilt vederstyggliga när de går ut i offentligheten och larmar om allt sitt arbete med den självklara konsekvensen, att ingen som egentligen behöver deras hjälp, vågar störa. Självdestruktivt är inte ordet. Pastoralt destruktiv är det. Nej, för många är det kyrkliga arbetet en skyddad verkstad och detta, just detta, torde vara förklaringen till klagolåtarna om hur överlupet det är. Det är tröttsamt också att inte få något gjort.
Sammaträdeshelvetet då?
Hur vore det att göra fastetiden i princip sammanträdesfri?
Kyrkostyrelsen måste träffas, eftersom handlingar till Kyrkomötet ska fram men kunde i övrigt en del sammanträden klaras av före den 10 februari och verksamheten upptas på nytt den 29 mars 2016? Sommaren fungerar ju utan sammanträden. Måste kyrkoherdarna träffa sitt folk, måste man sitta i timmar för att prata nonsens? Skulle vi pröva vad som klarar sig fast vi inte sammanträder? Vad är det som är så oundgängligen nödvändigt att hantera veckovis?
Fördelarna med en sammanträdesfri fastetid vet vi ingenting om förrän saken prövats.
Se till att det finns scheman så torde det mesta löpa av sig självt. Skulle "de anställda" få nyttiga insikter, att det inte är så lätt att få ihop 40 timmar, så mycket bättre. Jag talar 40 timmars arbete. Inte 40 timmars vakentid. Och prästens fråga på kvällen behöver inte vara neurotisk utan enkelt analyserande: "Har jag gjort någon nytta för Guds rike idag?" Prästeriet kanske blir farligare om folk skulle vara mer kallelsemedvetna, fokuserade?
När ni ändå är arga på det sätt som Dr Luther analyserar (de som inte skulle ta åt sig gör det, medan de andra sällarna fortsätter vara likgiltiga) kanske man skulle pröva det otänkbara resonemanget. Docenter gillar att göra så.
1. Kvinnliga präster just har det farligaste yrket i Sverige.
2. Kyrkans Tradition, stödd av auktoritativa bibelord i Nya testamentet, säger att kvinnor inte ska vara präster.
3. Om kvinnor inte ska vara präster - kan då en följd bli att detta projekt går fel och situationen uppfattas just som farlig eftersom Svenska kyrkan gett sig bort från den välsignade zonen?
4. Visar rapporterna just nu att de som sa nej till kvinnliga präster hade rätt?
5. I så fall hjälper inga arbetsmarknadsåtgäder eller ens personalsociala insatser, eftersom felet är existentiellt grundläggande, Gud ville inte ha 1958 års riksdagsbeslut.
6. Vad skulle då behöva göras?
7. Finns en beredskap i kyrkosystemet att radikalt självkritiskt, grundläggande, ta larmrapporten på allvar och säga att givet en förutsättning /det var fel från början/ blir allt begripligt.
8. Eller visar det sig att av alla förklaringar som kan uppletas är detta den enda som inte kan uppm'rksammas?
Trevlig lördag, särskilt för de präster som är lediga och ska ut och spela golf.
Vem säger det? Facket.
Det betyder att vi möter en partsinlaga - men icke desto mindre. De kvinnliga präster som illustrerade artiklarna såg sannerligen inte glada ut.
Dessförinnan hade jag sett alarmrapporterna om de utsatta diakonerna. Börjar det inte bli lite mycket nu? Och jag går inte på det. "Trams" torde vara det heltäckande omdömet. Jag har sett folk slita på sina jobb. Jag har mött präster som gått över till andra sysslor. De delar inte bedömningen. Prästen disponerar rätt fritt sin tid. Eller? Kanske är jag orättvis.
Jag frågade mig omkring, för jag vill verkligen inte vara orättvis.
Byråkratiseringen har fortgått med förfärande hastighet och ändrat villkoren de senaste 10 åren. Det är sammanträden och ledningsgrupper, seminarier och utbildningar samt uppföljningar och nedläggningar i en aldrig sinande ström. Det ska samtalas - om löner och om personal och allt blir väldigt upptaget.
Nu läser jag vad facket menar:
Yrkets speciella natur tros ha stor betydelse.
Men vigs man under bön och händers påläggande verkligen till ett yrke - eller till en livsstil? Kan felet vara att man tror att ämbetet just är ett yrke? Då kan det bara bli fel?
Som präst förväntas du aldrig vara ledig. Som präst säger du inte till en människa som är i stort behov av att prata: 'Ledsen, men jag är ledig och ska spela golf."
Detta är skitprat. Det finns lägen när en präst kastar allt för att lösa allvarliga problem, men det finns också lägen när prästen enkelt ger en tid för samtal någon tid framöver.
Och så dessa besvärliga människor som vill ha kontakt med prästerna och detta sker "inte sällan" mitt i veckan, "på dagar då många präster är lediga."
Handen på hjärtat - hur ofta händer det i verkligheten och hur mycket är detta en föreställning som styr verklighetsförståelsen?
Jag har försökt att på mitt inkännande sätt fråga präster hur ofta de hör bikt. Det är uppenbart sällsynt för somliga. Det torde bero på att själavård och bikt hör samman med om prästen i förkunnelsen talar om saken. Den verkliga frågan borde vara hur präster får arbetstiden att gå - med arbete.
Kontaktyrkena har sina problem.
Två begravningar samt tre vigslar eller dop varje vecka, tar på krafterna, förstår jag och så planeras arbetstiden, berättar en kyrkoherde. Bortsett från att prästerna som är uppsatta på dessa tider också kan bli lediga, i brist på döda att begrava, pilskt folk att viga eller barn som framfötts och ska döpas. Ingen låtsas om att alla våra siffror för den här sortens events rasat. Halverats eller mer. Förr i världen skötte prästen prästgårdsjorden, folkbokföringen samt detta. De uppfattade sannolikt inte farligheten. Och präster i min generation utbildades för folkbokföringsändamål.
Helle Klein visste också att analysera.
Vad hon uppfattar kanske inte är med den pastorala basen som perspektiv, men varför vara ogin när man kan vara gin?
Kyrkan får ökat ansvar för äldrevården, psykvården och till och med flyktingmottagandet samt socialarbete på grund av barnfattigdom och ökade klasskillnader.
Därtill är det så att "i små samhällen har prästen också ofta en offentlig och central roll, vilket kan leda till att man får ganska mycket hat och hot - det drabbades jag själv av."
Helle vet. Naturligtvis får hon i sin insiktsfulla analys till det, men hon är den enda av dem hittills gett kommenteren:
"Det finns fortfarande ett kvinnomotstånd på vissa håll, i vissa kan både församlingar och kollegor ha svårt att acceptera en kvinna som präst."
Jag fann detta intressant. För 20 år sedan hade detta, just detta, varit hela förklaringen. Det är inte så nu. Kanske därför att det inte var sant då heller. Och snacket om alla kontakter? Morsan var, jag upprepar mig, provinsialläkare, say no more, min ena dotter är lärare på gymnasiet. Jag tror hon arbetar mer än prästerna och sitter med elevernas insatser sena kvällar och har lektionsförberedelser hängande över sig ständigt. Den som är affärschef är på jobbet kl 9 och hemma kl 19, 18.30 som bäst. Det är ett annorlunda liv än prästernas - med den skillnaden att andra också måste redovisa resultat också.
Diakonerna finner jag särskilt vederstyggliga när de går ut i offentligheten och larmar om allt sitt arbete med den självklara konsekvensen, att ingen som egentligen behöver deras hjälp, vågar störa. Självdestruktivt är inte ordet. Pastoralt destruktiv är det. Nej, för många är det kyrkliga arbetet en skyddad verkstad och detta, just detta, torde vara förklaringen till klagolåtarna om hur överlupet det är. Det är tröttsamt också att inte få något gjort.
Sammaträdeshelvetet då?
Hur vore det att göra fastetiden i princip sammanträdesfri?
Kyrkostyrelsen måste träffas, eftersom handlingar till Kyrkomötet ska fram men kunde i övrigt en del sammanträden klaras av före den 10 februari och verksamheten upptas på nytt den 29 mars 2016? Sommaren fungerar ju utan sammanträden. Måste kyrkoherdarna träffa sitt folk, måste man sitta i timmar för att prata nonsens? Skulle vi pröva vad som klarar sig fast vi inte sammanträder? Vad är det som är så oundgängligen nödvändigt att hantera veckovis?
Fördelarna med en sammanträdesfri fastetid vet vi ingenting om förrän saken prövats.
Se till att det finns scheman så torde det mesta löpa av sig självt. Skulle "de anställda" få nyttiga insikter, att det inte är så lätt att få ihop 40 timmar, så mycket bättre. Jag talar 40 timmars arbete. Inte 40 timmars vakentid. Och prästens fråga på kvällen behöver inte vara neurotisk utan enkelt analyserande: "Har jag gjort någon nytta för Guds rike idag?" Prästeriet kanske blir farligare om folk skulle vara mer kallelsemedvetna, fokuserade?
När ni ändå är arga på det sätt som Dr Luther analyserar (de som inte skulle ta åt sig gör det, medan de andra sällarna fortsätter vara likgiltiga) kanske man skulle pröva det otänkbara resonemanget. Docenter gillar att göra så.
1. Kvinnliga präster just har det farligaste yrket i Sverige.
2. Kyrkans Tradition, stödd av auktoritativa bibelord i Nya testamentet, säger att kvinnor inte ska vara präster.
3. Om kvinnor inte ska vara präster - kan då en följd bli att detta projekt går fel och situationen uppfattas just som farlig eftersom Svenska kyrkan gett sig bort från den välsignade zonen?
4. Visar rapporterna just nu att de som sa nej till kvinnliga präster hade rätt?
5. I så fall hjälper inga arbetsmarknadsåtgäder eller ens personalsociala insatser, eftersom felet är existentiellt grundläggande, Gud ville inte ha 1958 års riksdagsbeslut.
6. Vad skulle då behöva göras?
7. Finns en beredskap i kyrkosystemet att radikalt självkritiskt, grundläggande, ta larmrapporten på allvar och säga att givet en förutsättning /det var fel från början/ blir allt begripligt.
8. Eller visar det sig att av alla förklaringar som kan uppletas är detta den enda som inte kan uppm'rksammas?
Trevlig lördag, särskilt för de präster som är lediga och ska ut och spela golf.
fredag 15 januari 2016
Fredag kl 14.30
Ni vet, alla vet, att dåliga nyheter inte ska levereras en fredag, allra minst en fredag eftermiddag. De som drabbas kommer då att sitta ensamma och älta saken. Ensamma och ensamma! Det finns risk att de söker gemenskap med flaskan och utgjuter sin sorg genom att ingjuta. Elände är det. Dåliga nyheter ska lämnas på måndagar. Det är grundregeln.
Å andra sidan kan det som är en dålig nyhet för somliga vara en god nyhet för andra.
Hur tänkte alltså Överklagandenämnden när den nu inhibierade avkragningsdomarna mot tre präster i Göteborgs stift?
Vill Överklagandenämnden förstöra biskopens och domkapitlets helg?
Eller är Överklagandenämndens beslut att uppfatta som en utläggning av läsningarna på Tredje söndagen efter Trettondedagen?
Kan det vara så vist ordnat att Överklagandenämnden helt enkelt bara önskade bereda de avkragade en trevlig helg?
Nu får ni fundera.
Vi vet inte hur det blir i slutänden, det fattar vi. Men alldeles självklart är det inte att prästerna avkragas. Vilka slutsatser drar då ledamöterna av Göteborgs domkapitel? Avgår de hedersamt? Eller sitter de kvar och visslar obekymrat. Kanske frälsningssoldaten Bjereld kan spela gitarr eller dragspel och ledamoten Hanson göra ett bejublat soloframträdande medan domkapitelsledamöterna och stiftsjuristen som en visslande bakgrund ger karaktär åt underhållningen? Den som lever får se.
Gå försiktigt i vintervädret så att ni inte riskerar att missa den spännande fortsättningen.
Å andra sidan kan det som är en dålig nyhet för somliga vara en god nyhet för andra.
Hur tänkte alltså Överklagandenämnden när den nu inhibierade avkragningsdomarna mot tre präster i Göteborgs stift?
Vill Överklagandenämnden förstöra biskopens och domkapitlets helg?
Eller är Överklagandenämndens beslut att uppfatta som en utläggning av läsningarna på Tredje söndagen efter Trettondedagen?
Kan det vara så vist ordnat att Överklagandenämnden helt enkelt bara önskade bereda de avkragade en trevlig helg?
Nu får ni fundera.
Vi vet inte hur det blir i slutänden, det fattar vi. Men alldeles självklart är det inte att prästerna avkragas. Vilka slutsatser drar då ledamöterna av Göteborgs domkapitel? Avgår de hedersamt? Eller sitter de kvar och visslar obekymrat. Kanske frälsningssoldaten Bjereld kan spela gitarr eller dragspel och ledamoten Hanson göra ett bejublat soloframträdande medan domkapitelsledamöterna och stiftsjuristen som en visslande bakgrund ger karaktär åt underhållningen? Den som lever får se.
Gå försiktigt i vintervädret så att ni inte riskerar att missa den spännande fortsättningen.
Schwedische Christen
Vi gläds nu över våra vänner Norwegische Christen.
De gjorde så väl ifrån sig i kyrkovalet. Frågan gällde enkönade vigslar och Norska kyrkans ambivalenta hållning i frågan om homosexualitet där kyrkoledningen tänkte som negrer i Afrika. Det reddes upp och aviserne redovisar hur biskop Kvarme får ta skeden i vacker hand och samarbeta med en homfil man, det kallas så i Norge, vars äktenskap han ville stoppa. Gard Realf Sandaker-Nielsen är nu ordförande i stiftet med exegeten vid Menighetsfakulteten Harald Hegstad som vice ordförande.
Biskopen Ole Christian Kvarme ser glad ut på bild, han öppnar i vart fall munnen i något som med viss välvilja skulle kunna tolkas som ett leende. Annars snappar han efter luft. Vad ska han göra? Gilla läget.
Det är som på den gamla goda tiden när kamraterna i Deutsche Christen gick segrande fram och Dr Goebbels noterade att kaftanbärarna var små och krypande. Så här enkelt tar man makten i Kyrkan och låter folkviljan styra. Det visste Luther också, så det är inget nytt. Herr Omnes vill det ena och det andra och herr Omnes ser till att få sin vilja igenom. För att inte tala om Jesus, som sa till folket att folket skulle bestämma. "Vad tycker ni själva" är ett förbisett Jesus-ord som alltidär kyrkopolitiskt användbart.
Det har faktiskt inte gått så illa i Svenska kyrkan heller.
Kyrkovalet markerar vilken maktinstans som bestämmer. Naturligtvis är det inte Ordet eller bekännelsen utan den vilja som kommer till uttryck i de kyrkliga valen. Därmed kan man veta vad Gud vill, när det handlar om t ex ämbetet och äktenskapet. Har inte de högkyrkliga därmed fått rätt? Jo, det har de. Men eftersom de är högkyrkliga har de fel ändå. De sitter fast i det gamla - det kyrkliga i stället för det andliga och det nationalkyrkliga i stället för det vittfamnande globala. De hör till kyrkohistoriens förlorare, det konstaterade på sin tid redan Ingvar Laxvik, och ni vill väl inte påstå att Ingvar narras?
Vi inom den breda kyrkopolitiska koalitionen Schwedische Christen får som vi vill.
Vi är trygga i det av ett enda skäl. Vi har rätt. Varför har vi rätt? Därför att makt är rätt och vi har den kyrkopolitiska makten. De illvilliga (läs: de högkyrkliga dörrstängarna och misogynerna) drar fram statistik och börjar tala om missgrepp. Därmed avslöjar de bara sig själva. Vi andra står över sådant. Det är dvärgalåt, bitter dvärgalåt, eftersom de känner sig åsidosatta och Schwedische Christen så tydligt markerat att prästkandidater från det hållet icke göre sig besvär.
Vi i Schwedische Christen har gjort våra tydliga prioriteringar. Vi kan bygga mäktiga kanslifunktioner. Vi kan understundom hålla oss med förtroendevalda, men makten flyttar vi in i kanslierna och där sätter vi vårt folk. Vi bestämmer också, som ni förstår, vad det svenskkyrkliga egentligen är. För den sakens skulle behövs ingen historia. Intresset ljuger inte, så vi talar sanning rakt in i samtiden. Per definition. Det är bara de högkyrkliga och bittra som inte gillar det. Folkets kärlek är vår belöning och vi är inte sämre än att kyrkportarna står öppna för detta folk, som gärna kommer till kyrkan, när vi särskilt lagt manken till för att folket ska komma.
Hållningen är enkel. Vi går före. Fattar andra kyrkor inte det, är det mest synd om dem. Och gör de mycket motstånd mot våra tankemodeller, lämnar vi dem åt sitt öde - så som Faith and Order och Life and Work år 1937 fick stå där och skämmas i Edinburgh och i Oxford när de tyska kristna åkte hem, i allvarlig ovilja att leka deras ekumeniska lekar. När de inte ville fatta kom vi tillbaka och bombade så att de verkligen skulle förstå. Tysk grundlighet talar sitt tydliga språk. Och vi svensk- och norskkristna har lärt oss för vi är germaner, vi såväl som de.
Lite överraskande kunde tyckas att Norwegische Christen inte möter mer motstånd. Men biskop Eivind Berggrav är död sedan länge. Han hade uppfattat en fara för Kyrkan i Norge. Så här två generationer senare, är minnena förbleknade och analyserna av faror för Kyrkan bortglömda. Vem vill förresten minnas att den totalitära staten var en fara för Kyrkan - men också den demokratiska. Bara en illvillig högkyrklig skulle gå till hyllan med ekumenisk litteratur och ta fram de gamla rapporterna. Så illvilligt folk kan vi helt enkelt strunta i.
Also sprachen die Schwedische Christen.
Jag tror de är kloka. De har ju framgångar. Om 50 000 personer lämnar Svenska kyrkan får vi ute glömma att kanske hela 5000 träder in. Vi måste se det positiva.
När jag kom hem från Addis skulle jag göra lite inköp till hushållet och fick ta bilen till afären. Det var bra, för då kunde jag höra ett sanslöst radioinslag.
Här möter man en främmande värld, inte minst argumentationstekniskt.
Jag blir lycklig.
Det påminner mest om hur det kunde vara på skolgården i Moheda när tjejerna blev arga.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637
De gjorde så väl ifrån sig i kyrkovalet. Frågan gällde enkönade vigslar och Norska kyrkans ambivalenta hållning i frågan om homosexualitet där kyrkoledningen tänkte som negrer i Afrika. Det reddes upp och aviserne redovisar hur biskop Kvarme får ta skeden i vacker hand och samarbeta med en homfil man, det kallas så i Norge, vars äktenskap han ville stoppa. Gard Realf Sandaker-Nielsen är nu ordförande i stiftet med exegeten vid Menighetsfakulteten Harald Hegstad som vice ordförande.
Biskopen Ole Christian Kvarme ser glad ut på bild, han öppnar i vart fall munnen i något som med viss välvilja skulle kunna tolkas som ett leende. Annars snappar han efter luft. Vad ska han göra? Gilla läget.
Det är som på den gamla goda tiden när kamraterna i Deutsche Christen gick segrande fram och Dr Goebbels noterade att kaftanbärarna var små och krypande. Så här enkelt tar man makten i Kyrkan och låter folkviljan styra. Det visste Luther också, så det är inget nytt. Herr Omnes vill det ena och det andra och herr Omnes ser till att få sin vilja igenom. För att inte tala om Jesus, som sa till folket att folket skulle bestämma. "Vad tycker ni själva" är ett förbisett Jesus-ord som alltidär kyrkopolitiskt användbart.
Det har faktiskt inte gått så illa i Svenska kyrkan heller.
Kyrkovalet markerar vilken maktinstans som bestämmer. Naturligtvis är det inte Ordet eller bekännelsen utan den vilja som kommer till uttryck i de kyrkliga valen. Därmed kan man veta vad Gud vill, när det handlar om t ex ämbetet och äktenskapet. Har inte de högkyrkliga därmed fått rätt? Jo, det har de. Men eftersom de är högkyrkliga har de fel ändå. De sitter fast i det gamla - det kyrkliga i stället för det andliga och det nationalkyrkliga i stället för det vittfamnande globala. De hör till kyrkohistoriens förlorare, det konstaterade på sin tid redan Ingvar Laxvik, och ni vill väl inte påstå att Ingvar narras?
Vi inom den breda kyrkopolitiska koalitionen Schwedische Christen får som vi vill.
Vi är trygga i det av ett enda skäl. Vi har rätt. Varför har vi rätt? Därför att makt är rätt och vi har den kyrkopolitiska makten. De illvilliga (läs: de högkyrkliga dörrstängarna och misogynerna) drar fram statistik och börjar tala om missgrepp. Därmed avslöjar de bara sig själva. Vi andra står över sådant. Det är dvärgalåt, bitter dvärgalåt, eftersom de känner sig åsidosatta och Schwedische Christen så tydligt markerat att prästkandidater från det hållet icke göre sig besvär.
Vi i Schwedische Christen har gjort våra tydliga prioriteringar. Vi kan bygga mäktiga kanslifunktioner. Vi kan understundom hålla oss med förtroendevalda, men makten flyttar vi in i kanslierna och där sätter vi vårt folk. Vi bestämmer också, som ni förstår, vad det svenskkyrkliga egentligen är. För den sakens skulle behövs ingen historia. Intresset ljuger inte, så vi talar sanning rakt in i samtiden. Per definition. Det är bara de högkyrkliga och bittra som inte gillar det. Folkets kärlek är vår belöning och vi är inte sämre än att kyrkportarna står öppna för detta folk, som gärna kommer till kyrkan, när vi särskilt lagt manken till för att folket ska komma.
Hållningen är enkel. Vi går före. Fattar andra kyrkor inte det, är det mest synd om dem. Och gör de mycket motstånd mot våra tankemodeller, lämnar vi dem åt sitt öde - så som Faith and Order och Life and Work år 1937 fick stå där och skämmas i Edinburgh och i Oxford när de tyska kristna åkte hem, i allvarlig ovilja att leka deras ekumeniska lekar. När de inte ville fatta kom vi tillbaka och bombade så att de verkligen skulle förstå. Tysk grundlighet talar sitt tydliga språk. Och vi svensk- och norskkristna har lärt oss för vi är germaner, vi såväl som de.
Lite överraskande kunde tyckas att Norwegische Christen inte möter mer motstånd. Men biskop Eivind Berggrav är död sedan länge. Han hade uppfattat en fara för Kyrkan i Norge. Så här två generationer senare, är minnena förbleknade och analyserna av faror för Kyrkan bortglömda. Vem vill förresten minnas att den totalitära staten var en fara för Kyrkan - men också den demokratiska. Bara en illvillig högkyrklig skulle gå till hyllan med ekumenisk litteratur och ta fram de gamla rapporterna. Så illvilligt folk kan vi helt enkelt strunta i.
Also sprachen die Schwedische Christen.
Jag tror de är kloka. De har ju framgångar. Om 50 000 personer lämnar Svenska kyrkan får vi ute glömma att kanske hela 5000 träder in. Vi måste se det positiva.
När jag kom hem från Addis skulle jag göra lite inköp till hushållet och fick ta bilen till afären. Det var bra, för då kunde jag höra ett sanslöst radioinslag.
Här möter man en främmande värld, inte minst argumentationstekniskt.
Jag blir lycklig.
Det påminner mest om hur det kunde vara på skolgården i Moheda när tjejerna blev arga.
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637
torsdag 14 januari 2016
Jag var där
Jag erkänner. Jag var där. Inte alltid helt med utan darrig. Ty om mig gällde vad som står i poemet:
I djungelns djup ett djävulskt djur
på djärve djäknen låg på lur.
Detta djur var så litet att det inte syntes - men verksamt.
Jag fick möta intressanta människor och återkommer nog till dem. Människan är människans gamman.
Jag fick fira julen år 2015 också år 2016 och så insåg jag att det etiopiska året har 13 månader. 12 månader om 30 dagar och så en lite månad därtill med överblivna dagar.
Hur kunde en matematiskt obegåvad person som jag plötsligt begripa detta komplicerade?
Jag fick se verksamheten vid en skola för handikappade barn i Addis Abeba. Skola och skola - skola, träningscentrum och elevhem. Jag gick runt och tänkte på min moster Astrid, småskolläraren. Det här hade hon gillat. Hon gillade mission och hon gillade när människor utvecklades till kropp, själ och ande. Här hade hon sett kristen tro i praktiken och kristen tro till för dem som annars skulle ha gömts undan. Kanske var det det faktum att det också fanns en lantgård på området som strök under att det just var min moster som klev fram. En av hennes elever stammade och fick rådet att sätta sig i ladugården och läsa för korna. Så hanterades den låsningen med effekten att han talar - om än inte alltid redigt och klart för han blev politiker, men i alla fall. Det långa talets korta mening är nog den, att jag på plats kände igen vad kristen tro praktiserar när den är tro på riktigt. Och så begrep jag det etiopiska året för det fanns en almanacka som eleverna arbetade med med tårtbitar som formade året. Nu kunde jag begripa. Det finns alternativa lösningar, modellen med skottår är inte den enda.
Denna skola stöds av Svenska kyrkan. Det skulle alltså fylla mig med viss stolthet. Nu kommer problemet. Elevantalet måste ökas för behoven är stora. Det säger Svenska kyrkan nej till eftersom Mekane Yesus-kyrkan brutit sina förbindelser med oss efter beslutet om enkönade vigslar. Jag kände något jag sällan känner.
Vrede.
Här ska de mest utsatta drabbas. Jag menar att Svenska kyrkan hämnas på den teologiska kränkningen på de som allra minsta kan försvara sig. Det sitter några skrivsbordshejdukar i bunkern i Uppsala. Anders Wejryd sa att det inte skulle bli så här för vi var inte som de hämndgiriga amerikanarna som sa att "vill ni inte ha oss så får ni inte våra dollar". Men styrelsen har inte sagt att vi ska förfara på det viset heller. Nya projekt skulle det inte bli - men det betyder alls inte att det fortsatta engagemanget för ett ställe ställa spå undantag.
Är problemet stort?
Det finns kanske andra kristna från andra kyrkor som kan stiga fram och ta ansvar.
Jag säger ett. Det handlar om vad vår kristna tro och vad den förda kyrkopolitiken åstadkommer. Det handlar väldigt mycket om vad Svenska kyrkan är och skall vara. Är ni nöjda med att vi av kyrkopolitiska skäl inte ställer upp för värnlösa barn, så tagbett steg fram och räck upp höger hand, höjd i något som påminner om en hälsning i ett tidigare framgångsrikt politiskt parti.
Detta mitt funderande leder till den fråga styrelsen inte fortlöpande tar upp: vad betyder det för vårt andliga liv i Svenska kyrkan att medkristna bryter med oss eftersom vi inte är kristna på riktigt, dvs grundade i det som bekännelsen säger? Det är en så enkel marginalanteckning att den inte drabbat Svenska kyrkan. Det borde den göra. Vi ska hålla fram 1500-talets reformation nu. Tillsammans! Den största kyrkan i LIVF har grundläggande invändningar och bryter gemenskapen. Den näst största, Tanzania, uppträder vänligt men är utomordentligt kritisk. Vi är den tredje största LVF-kyrkan - ska inte de två storas kritik blir föremål för saksamtal. Kan de ha rätt? Borde inte församlingsråden ta upp frågorna med lyhört sinne: Vad är det dessa stora kyrkor säger som är allvarliga invändningar mot oss? Borde inte stiftsstyrelserna göra detsamma liksom stiftsfullmäktige och - förstås - kyrkostyrelse och kyrkomöte. Har de kyrkor rätt, som menar att det är saligheten som riskeras för en kristen i Svenska kyrkan?
Nu märker ni att jag inte särskilt poängterat att precis detsamma noterade den ryska ortodoxa kyrkan. Jag är mest fascinerad av tystnadens triumf. När frågor ställs på sin spets, infinner sig tystnaden. Svenska kyrkan och Kommunals ledning uppträder ensartat. Porrklubb eller villolära lika, sålunda.
Det kan vara det djävulska djuret som låg på lur som gör mig något misslynt. Det ska ni nog hoppas på. Om det i stället är verkligheten som ska locka fram brutaliteten är det värre.
Jag har i alla år, och de är många, varit noga med att föra fram kritik i styrelser jag suttit i och utåt förklara varför somligt gått fel. Det är en hållning som avviker från andras, de som sitter tysta i styrelserna och sedan lamenterar utanför styrelserummet över den styrelse de själva sitter i och beslut de själva varit med om att fatta. Jag kanske inte ska ompröva denna tillitshållning men en sak är jag klar över. Styrelsen måste börja styra. Vem/vilka beslöt att vi skulle svara nej på frågan om att vara med och stötta utvecklingen på den institution där vi är med? Namn!
I djungelns djup ett djävulskt djur
på djärve djäknen låg på lur.
Detta djur var så litet att det inte syntes - men verksamt.
Jag fick möta intressanta människor och återkommer nog till dem. Människan är människans gamman.
Jag fick fira julen år 2015 också år 2016 och så insåg jag att det etiopiska året har 13 månader. 12 månader om 30 dagar och så en lite månad därtill med överblivna dagar.
Hur kunde en matematiskt obegåvad person som jag plötsligt begripa detta komplicerade?
Jag fick se verksamheten vid en skola för handikappade barn i Addis Abeba. Skola och skola - skola, träningscentrum och elevhem. Jag gick runt och tänkte på min moster Astrid, småskolläraren. Det här hade hon gillat. Hon gillade mission och hon gillade när människor utvecklades till kropp, själ och ande. Här hade hon sett kristen tro i praktiken och kristen tro till för dem som annars skulle ha gömts undan. Kanske var det det faktum att det också fanns en lantgård på området som strök under att det just var min moster som klev fram. En av hennes elever stammade och fick rådet att sätta sig i ladugården och läsa för korna. Så hanterades den låsningen med effekten att han talar - om än inte alltid redigt och klart för han blev politiker, men i alla fall. Det långa talets korta mening är nog den, att jag på plats kände igen vad kristen tro praktiserar när den är tro på riktigt. Och så begrep jag det etiopiska året för det fanns en almanacka som eleverna arbetade med med tårtbitar som formade året. Nu kunde jag begripa. Det finns alternativa lösningar, modellen med skottår är inte den enda.
Denna skola stöds av Svenska kyrkan. Det skulle alltså fylla mig med viss stolthet. Nu kommer problemet. Elevantalet måste ökas för behoven är stora. Det säger Svenska kyrkan nej till eftersom Mekane Yesus-kyrkan brutit sina förbindelser med oss efter beslutet om enkönade vigslar. Jag kände något jag sällan känner.
Vrede.
Här ska de mest utsatta drabbas. Jag menar att Svenska kyrkan hämnas på den teologiska kränkningen på de som allra minsta kan försvara sig. Det sitter några skrivsbordshejdukar i bunkern i Uppsala. Anders Wejryd sa att det inte skulle bli så här för vi var inte som de hämndgiriga amerikanarna som sa att "vill ni inte ha oss så får ni inte våra dollar". Men styrelsen har inte sagt att vi ska förfara på det viset heller. Nya projekt skulle det inte bli - men det betyder alls inte att det fortsatta engagemanget för ett ställe ställa spå undantag.
Är problemet stort?
Det finns kanske andra kristna från andra kyrkor som kan stiga fram och ta ansvar.
Jag säger ett. Det handlar om vad vår kristna tro och vad den förda kyrkopolitiken åstadkommer. Det handlar väldigt mycket om vad Svenska kyrkan är och skall vara. Är ni nöjda med att vi av kyrkopolitiska skäl inte ställer upp för värnlösa barn, så tagbett steg fram och räck upp höger hand, höjd i något som påminner om en hälsning i ett tidigare framgångsrikt politiskt parti.
Detta mitt funderande leder till den fråga styrelsen inte fortlöpande tar upp: vad betyder det för vårt andliga liv i Svenska kyrkan att medkristna bryter med oss eftersom vi inte är kristna på riktigt, dvs grundade i det som bekännelsen säger? Det är en så enkel marginalanteckning att den inte drabbat Svenska kyrkan. Det borde den göra. Vi ska hålla fram 1500-talets reformation nu. Tillsammans! Den största kyrkan i LIVF har grundläggande invändningar och bryter gemenskapen. Den näst största, Tanzania, uppträder vänligt men är utomordentligt kritisk. Vi är den tredje största LVF-kyrkan - ska inte de två storas kritik blir föremål för saksamtal. Kan de ha rätt? Borde inte församlingsråden ta upp frågorna med lyhört sinne: Vad är det dessa stora kyrkor säger som är allvarliga invändningar mot oss? Borde inte stiftsstyrelserna göra detsamma liksom stiftsfullmäktige och - förstås - kyrkostyrelse och kyrkomöte. Har de kyrkor rätt, som menar att det är saligheten som riskeras för en kristen i Svenska kyrkan?
Nu märker ni att jag inte särskilt poängterat att precis detsamma noterade den ryska ortodoxa kyrkan. Jag är mest fascinerad av tystnadens triumf. När frågor ställs på sin spets, infinner sig tystnaden. Svenska kyrkan och Kommunals ledning uppträder ensartat. Porrklubb eller villolära lika, sålunda.
Det kan vara det djävulska djuret som låg på lur som gör mig något misslynt. Det ska ni nog hoppas på. Om det i stället är verkligheten som ska locka fram brutaliteten är det värre.
Jag har i alla år, och de är många, varit noga med att föra fram kritik i styrelser jag suttit i och utåt förklara varför somligt gått fel. Det är en hållning som avviker från andras, de som sitter tysta i styrelserna och sedan lamenterar utanför styrelserummet över den styrelse de själva sitter i och beslut de själva varit med om att fatta. Jag kanske inte ska ompröva denna tillitshållning men en sak är jag klar över. Styrelsen måste börja styra. Vem/vilka beslöt att vi skulle svara nej på frågan om att vara med och stötta utvecklingen på den institution där vi är med? Namn!
tisdag 12 januari 2016
Addis, tisdag
Gryning över Addis men i staden som nu vaknar är jag den ende som funderar över en bloggkommentar på temat att inbesparade utgifter inte är just inbesparade. Alla förstår inte att seglar man tillräckligt långt österut, kommer man västerut. Det kan knappast vara Bloggardags uppgift att göra reda i basal logik, eller?
Addis? Reserapporten får anstå. Nu slåss jag ed opålitlig uppkoppling. Men för kristna i detta land framstår inte Svenska kyrkan som något man gärna vilja med att göra. Det finns goda skäl till svenskkyrklig självkritik. Till den saken tänkte jag återkoamma under rimligare skrivomständigheter. Jag ville bara att ni inte skulle sitta kyrkligt självbelåtna, sitta destruktiva, alltså.
Addis? Reserapporten får anstå. Nu slåss jag ed opålitlig uppkoppling. Men för kristna i detta land framstår inte Svenska kyrkan som något man gärna vilja med att göra. Det finns goda skäl till svenskkyrklig självkritik. Till den saken tänkte jag återkoamma under rimligare skrivomständigheter. Jag ville bara att ni inte skulle sitta kyrkligt självbelåtna, sitta destruktiva, alltså.
onsdag 6 januari 2016
Misionsprovinsen i siffror
Jag tillhör inte Missionsprovinsen. Jag var inte glad när den bildades men förstod tanken bakom, behovet och principerna. I en kyrka, som vägrar dem prästvigning som tidigare hade betraktats som givna prästkandidater och som förser kristenfolket med präster av annat slag (som kloka kyrkokristna inte kan finna någon rimlig anledning att anförtro sina själar) samt i praktiken förändrar/avviker från sina egna läromässiga identitetsmarkörer, behövs en annan struktur. Den skapas nerifrån. Kyrkosystem får förhålla sig till detta. Rom på 1500-talet, t ex.
Avkragning var medlet mot präster som blev missionsprovinsare. Någon begärde själv att bli förklarad obehörig. Andra gjorde det inte.
I början markerades att Missionsprovinsen var en del av den svenskkyrkliga traditionen och ingen utbrytning. Prästerna var väl rakt av vigda i Svenska kyrkan och hade tjänstgjort där i flera år. De menade att prästvigningsfrågan måste lösas och såg Svenska kyrkan styra ut i ett elände de inte utan vidare ville vara en del av. Märk väl, det var eländet de inte vill vara med om och valde därför att skapa en annan svenskkyrklig struktur. Det är inte något okänt i en reformatorisk kyrka men tilltaget uppskattades inte biskoparna. Nu heller!!! Man kan förstå problemet med att bygga en bro bara från ena hållet.
I England blev utvecklingen en annan. Där gjordes ansträngningar för att hålla ihop genom ett regelsystem som gav respektive part utrymme. Några trodde inte på de utställda löftena utan sökte en anglikansk lösning med Rom, det s k Ordinariatet. Andra stod kvar under biskopar de hade andligt förtroende för och de fick nya biskopar av samma slag.
Varför går inte alla som gör dystra framtidsprognoser för Svenska kyrkan till Missionsprovinsen? Antagligen därför att de uppfattar sig ha sin kommendering i Svenska kyrkan. För egen del: Gud kallade mig till präst här. Jag har inte uppfattat någon annan order. Å andra sidan inser jag grundvillkoren. Det kan på sikt visa sig vara omöjligt att hitta en anständig högmässa i nejden. Vad gör jag då? Här är mitt problem. Jag är helt emot de Missionsprovinsförsamlingar som säger sig fira en "högtidlig" liturgi. Jag är led vid högtidliga liturgier. Jag vill med statsministern ha ordning och reda. Högtidligt? Konsekrerar pastorn särskilt vackert då? Jag är ute efter autencitet. Jag får problem.
Nu avkragades präster i Göteborgs stift för att de lett gudstjänster i Missionsprovinsen men över dessa skall alls ingen misstanke vila att de åstadkommit högtidlig liturgi. Anklagelsen var att de lett gudstjänster i fel församling. Hur rimligt var det? Dessa präster predikade för medlemmar i Svenska kyrkan i en organisation eller möjligtvis i ett samfund som, om man går till antagna bekännelseskrifter, delar bekännelsen med Svenska kyrkan. Har Kyrkomötet någonsin förklarat att det inte finns någon gemenskap med Missionsprovinsen? Och hur kan prästens ansvar att predika begränsas när aposteln föreskriver predikande i tid och otid, 2 Tim 4:2? Är det inte troligt att de fd kyrkoherdarna i sin förkunnelse sa det de sagt under mer än 40 år? Eller ska de anklagas för förnyelsesträvanden i läran - styr på det då! Materialet finns förstås på kyrkligdokumentation.nu
Hur många är med i Missionsprovinsen?
Jag har aldrig brytt mig om den fråga, som för några kommentatorer är frågan som allt står och faller med. Ska det räknas, ska väl "betjänade" räknas och inte bara medlemmar, alltså så som man brukar räkna i Sverige när det handlar om det statliga stödet till trossamfund. En osäkerhet består. Missionsprovinsen kom inte till som ett samfund utan som en inomkyrklig rörelse. Egna biskopar? Jo, vigda efter konstens alla regler och med succession från Svenska kyrkan via Kenya. Men inget centralt medlemsregister utan koinonior.
Låt oss ändå fundera över mängden i Missionsprovinsen.
Denna mängd ska väl uppfattas höra till de 144 000, Uppb 14:1
Hur stor del av denna mängd utgörs av Missionsprovinsens folk? Det kan man inte veta. Med fader Luther kan man säga att det inte angår oss.
De kanske också ska räknas höra till de 7000, 1 Kung 19:18
Hur många av de 7000 som är med i Missionsprovinsen kan man inte heller veta. Den sanna Kyrkan är fördold i den yttre.
I denna av Gud påbjudna ovetskap kanske det är enklast att slå fast, att de sannolikt ska förstås som oräkneliga. Uppb 7:9
Därmed borde alla vara nöjda med sifferexercisen. Ingenting döljs som inte Gud i sitt allvisa råd själv har dolt.
Det kan vi dock veta, att storheten uppenbarligen inte är negligerbar. Intresset för Missionsprovinsen tycks måttlöst. Så vi får väl gå vidare i framställningen.
Säg att medlemmarna är färre än 1000 och alla som betjänas något över 2000. Hur är detta tal ställt i relation till Svenska kyrkans medlemmar? Vi talar om medkristna som är löjligt få eftersom Svenska kyrkan är en av världens största lutherska kyrkor. Men då kompliceras omedelbart bilden - för de som uppfattas vara få, kan vara tillräckligt många för Guds syften och de som är många kan vara alltför många. Här måste anbefallas försiktighet i bedömningarna. Dom 7:4-8. Och då bortser jag från att Svenska kyrkan tappar medlemmar.
Hur är detta tal ställt i relation till antalet gudstjänstfirare?
Nu börjar det bli intressant.
4.2 miljoner besök vid huvudgudstjänst i Svenska kyrkan att jämföra med Missionsprovinsens skulle kunna innebära att Missionsprovinsen har 1% av gudstjänsttalet för hela Svenska kyrkan. Men prästerna i Missionsprovinsen förkunnar nog i sina församlingar inte för färre, snarare fler, än en genomsnittlig församlingspräst i Svenska kyrkan.
Den omskakande nyheten från Ånge ger perspektiv. I Ånge får nämligen "konfirmanderna vin med alkohol när de tar nattvarden" och en mamma tycker att det är "fruktansvärt" att en 14-åring ska få sin alkoholdebut i kyrkan. Vän av ordning undrar var hon då egentligen skulle föredra att alkoholdebuten sker? I ett buskage bakom ungdomsgården eller skoltoaletten?
Mamman: "Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att de gjorde så, det är ju langning till minderåriga."
Denna blåsta brud torde ställa till med en del ohägn i skolans värld också.
En anställd och kyrkorådets ordförande försöker förklara att konfirmanderna bara doppar. Ingen tog bladet från munnen och förklarade vad saken gäller - frågan om sakramentet. Här har vi hamnat, i en ignorantia som gör Kyrkans liv till något främmande, så främmande att någon i sin vildaste fantasi inte trodde detta.
Är den spånade mamman själv konfirmerad?
Är hon medlem i Svenska kyrkan?
Missionsprovinsens medlemmar är inte på nivå med denna mamma.
Ska detta räknas?
Hur är Misisonsprovinsens medlemstal ställt i relation till antalet anställda i Svenska kyrkan?
När frikyrkliga söker jobb i Svenska kyrkan, kan en kyrkoherde fråga om de ser någon skillnad mellan Svenska kyrkan och det egna samfundet. Jag trodde svaret skulle bli "nej", men de svarar "ja". Ändå söker de anställning. Vad säger detta?
På denna väg får vi in kristendomstolkningar av reformert ursprung, dvs tolkningar som Svenska kyrkans bekännelse tar avstånd från. Där är inte Missionsprovinsen. Men talet? Som allra mest betjänar Missionsprovinsen i en omfattning som motsvarar 8% av de anställda i Svenska kyrkan, ty Svenska kyrkan har många anställda. Den lilla komplikationen att många av de anställda i Svenska kyrkan inte riktigt vet vad firman tillverkar bortser vi ifrån, liksom att flertalet av dessa anställda inte torde återfinnas i Herrens hus, när Kyrkans klockor kallar till gudstjänst.
Missionsprovinsen folk vet vad tron handlar om.
Borde inte detta förhållande, jämförelsevis menar jag, räknas dem till godo?
Blev vi inte rätt mycket klokare efter denna framställning?
Det är bra med faktaredovisning.
Själv tar jag nu en vecka bloggfritt för att ägna mig åt fromma penséer.
Det ska jag göra i en gemenskap, som menar att Svenska kyrkan är en skitkyrka, om den ens alls är en kristen Kyrka.
Hur ska det gå?
Vänta en vecka så ska ni få besked.
Blir väntan för svåruthärdlig får ni läsa gamla inlägg på Bloggardag.
Avkragning var medlet mot präster som blev missionsprovinsare. Någon begärde själv att bli förklarad obehörig. Andra gjorde det inte.
I början markerades att Missionsprovinsen var en del av den svenskkyrkliga traditionen och ingen utbrytning. Prästerna var väl rakt av vigda i Svenska kyrkan och hade tjänstgjort där i flera år. De menade att prästvigningsfrågan måste lösas och såg Svenska kyrkan styra ut i ett elände de inte utan vidare ville vara en del av. Märk väl, det var eländet de inte vill vara med om och valde därför att skapa en annan svenskkyrklig struktur. Det är inte något okänt i en reformatorisk kyrka men tilltaget uppskattades inte biskoparna. Nu heller!!! Man kan förstå problemet med att bygga en bro bara från ena hållet.
I England blev utvecklingen en annan. Där gjordes ansträngningar för att hålla ihop genom ett regelsystem som gav respektive part utrymme. Några trodde inte på de utställda löftena utan sökte en anglikansk lösning med Rom, det s k Ordinariatet. Andra stod kvar under biskopar de hade andligt förtroende för och de fick nya biskopar av samma slag.
Varför går inte alla som gör dystra framtidsprognoser för Svenska kyrkan till Missionsprovinsen? Antagligen därför att de uppfattar sig ha sin kommendering i Svenska kyrkan. För egen del: Gud kallade mig till präst här. Jag har inte uppfattat någon annan order. Å andra sidan inser jag grundvillkoren. Det kan på sikt visa sig vara omöjligt att hitta en anständig högmässa i nejden. Vad gör jag då? Här är mitt problem. Jag är helt emot de Missionsprovinsförsamlingar som säger sig fira en "högtidlig" liturgi. Jag är led vid högtidliga liturgier. Jag vill med statsministern ha ordning och reda. Högtidligt? Konsekrerar pastorn särskilt vackert då? Jag är ute efter autencitet. Jag får problem.
Nu avkragades präster i Göteborgs stift för att de lett gudstjänster i Missionsprovinsen men över dessa skall alls ingen misstanke vila att de åstadkommit högtidlig liturgi. Anklagelsen var att de lett gudstjänster i fel församling. Hur rimligt var det? Dessa präster predikade för medlemmar i Svenska kyrkan i en organisation eller möjligtvis i ett samfund som, om man går till antagna bekännelseskrifter, delar bekännelsen med Svenska kyrkan. Har Kyrkomötet någonsin förklarat att det inte finns någon gemenskap med Missionsprovinsen? Och hur kan prästens ansvar att predika begränsas när aposteln föreskriver predikande i tid och otid, 2 Tim 4:2? Är det inte troligt att de fd kyrkoherdarna i sin förkunnelse sa det de sagt under mer än 40 år? Eller ska de anklagas för förnyelsesträvanden i läran - styr på det då! Materialet finns förstås på kyrkligdokumentation.nu
Hur många är med i Missionsprovinsen?
Jag har aldrig brytt mig om den fråga, som för några kommentatorer är frågan som allt står och faller med. Ska det räknas, ska väl "betjänade" räknas och inte bara medlemmar, alltså så som man brukar räkna i Sverige när det handlar om det statliga stödet till trossamfund. En osäkerhet består. Missionsprovinsen kom inte till som ett samfund utan som en inomkyrklig rörelse. Egna biskopar? Jo, vigda efter konstens alla regler och med succession från Svenska kyrkan via Kenya. Men inget centralt medlemsregister utan koinonior.
Låt oss ändå fundera över mängden i Missionsprovinsen.
Denna mängd ska väl uppfattas höra till de 144 000, Uppb 14:1
Hur stor del av denna mängd utgörs av Missionsprovinsens folk? Det kan man inte veta. Med fader Luther kan man säga att det inte angår oss.
De kanske också ska räknas höra till de 7000, 1 Kung 19:18
Hur många av de 7000 som är med i Missionsprovinsen kan man inte heller veta. Den sanna Kyrkan är fördold i den yttre.
I denna av Gud påbjudna ovetskap kanske det är enklast att slå fast, att de sannolikt ska förstås som oräkneliga. Uppb 7:9
Därmed borde alla vara nöjda med sifferexercisen. Ingenting döljs som inte Gud i sitt allvisa råd själv har dolt.
Det kan vi dock veta, att storheten uppenbarligen inte är negligerbar. Intresset för Missionsprovinsen tycks måttlöst. Så vi får väl gå vidare i framställningen.
Säg att medlemmarna är färre än 1000 och alla som betjänas något över 2000. Hur är detta tal ställt i relation till Svenska kyrkans medlemmar? Vi talar om medkristna som är löjligt få eftersom Svenska kyrkan är en av världens största lutherska kyrkor. Men då kompliceras omedelbart bilden - för de som uppfattas vara få, kan vara tillräckligt många för Guds syften och de som är många kan vara alltför många. Här måste anbefallas försiktighet i bedömningarna. Dom 7:4-8. Och då bortser jag från att Svenska kyrkan tappar medlemmar.
Hur är detta tal ställt i relation till antalet gudstjänstfirare?
Nu börjar det bli intressant.
4.2 miljoner besök vid huvudgudstjänst i Svenska kyrkan att jämföra med Missionsprovinsens skulle kunna innebära att Missionsprovinsen har 1% av gudstjänsttalet för hela Svenska kyrkan. Men prästerna i Missionsprovinsen förkunnar nog i sina församlingar inte för färre, snarare fler, än en genomsnittlig församlingspräst i Svenska kyrkan.
Den omskakande nyheten från Ånge ger perspektiv. I Ånge får nämligen "konfirmanderna vin med alkohol när de tar nattvarden" och en mamma tycker att det är "fruktansvärt" att en 14-åring ska få sin alkoholdebut i kyrkan. Vän av ordning undrar var hon då egentligen skulle föredra att alkoholdebuten sker? I ett buskage bakom ungdomsgården eller skoltoaletten?
Mamman: "Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att de gjorde så, det är ju langning till minderåriga."
Denna blåsta brud torde ställa till med en del ohägn i skolans värld också.
En anställd och kyrkorådets ordförande försöker förklara att konfirmanderna bara doppar. Ingen tog bladet från munnen och förklarade vad saken gäller - frågan om sakramentet. Här har vi hamnat, i en ignorantia som gör Kyrkans liv till något främmande, så främmande att någon i sin vildaste fantasi inte trodde detta.
Är den spånade mamman själv konfirmerad?
Är hon medlem i Svenska kyrkan?
Missionsprovinsens medlemmar är inte på nivå med denna mamma.
Ska detta räknas?
Hur är Misisonsprovinsens medlemstal ställt i relation till antalet anställda i Svenska kyrkan?
När frikyrkliga söker jobb i Svenska kyrkan, kan en kyrkoherde fråga om de ser någon skillnad mellan Svenska kyrkan och det egna samfundet. Jag trodde svaret skulle bli "nej", men de svarar "ja". Ändå söker de anställning. Vad säger detta?
På denna väg får vi in kristendomstolkningar av reformert ursprung, dvs tolkningar som Svenska kyrkans bekännelse tar avstånd från. Där är inte Missionsprovinsen. Men talet? Som allra mest betjänar Missionsprovinsen i en omfattning som motsvarar 8% av de anställda i Svenska kyrkan, ty Svenska kyrkan har många anställda. Den lilla komplikationen att många av de anställda i Svenska kyrkan inte riktigt vet vad firman tillverkar bortser vi ifrån, liksom att flertalet av dessa anställda inte torde återfinnas i Herrens hus, när Kyrkans klockor kallar till gudstjänst.
Missionsprovinsen folk vet vad tron handlar om.
Borde inte detta förhållande, jämförelsevis menar jag, räknas dem till godo?
Blev vi inte rätt mycket klokare efter denna framställning?
Det är bra med faktaredovisning.
Själv tar jag nu en vecka bloggfritt för att ägna mig åt fromma penséer.
Det ska jag göra i en gemenskap, som menar att Svenska kyrkan är en skitkyrka, om den ens alls är en kristen Kyrka.
Hur ska det gå?
Vänta en vecka så ska ni få besked.
Blir väntan för svåruthärdlig får ni läsa gamla inlägg på Bloggardag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)