Den 14 oktober Nådens År 2018, denna märkesdag i historien, upphörde Bloggardag. Kommentarer har strömmat in därefter, men Bloggardag har förhållit sig i stillhet efter lagens bud. Dock har kattungen Leo anförskffats. Känslan när man sitter i sin skrivbordsstol med en bok i dogmatik (708 sidor) och katten kommer hoppande över boken kan inte återges. Det handlar om språkets begränsning, förstås.
Eftersom Bloggardag inser att den något åldrade inte fått fatt på alla som gratulerade den 14 oktober, måste Bloggardag hjälpa till och ge plats för tacksägelser här. 70-åringen blev verkligen glad och än mer: det sitter i. Smetar sig fast liksom. Det beror på, har han bestämt sig för, inte på hans fallna natur utan på ren och skär helgelse. Också en kristen får vara glad i det mänskliga. En kristen är bottenglad. Och det är toppen.
Det måste medges att tiden är svår. Svår inte bara i sig själv utan svår också så, att Bloggardag förständigats att hålla käft. Han är gammal och uttjänt, riskerar att förfalla till bitterhet i stället för att vara pigg, käck och munter. Han får väl vila i frid så. Moren har gjort sin plikt, moren kan gå.
Men vilka anställer då kättarjakt och ställer det kyrkliga livet "under skarp observation". Uttrycket tillskrivs Karl Manfred Olsson och förekom understundom och lätt obegripligt i Stockholms-Tidningens ledarkommentarer. Vi talar 1950/60-tal. Häpnad har fyllt Bloggardag, som sett att förutom Uddo få trampar vinpressen. Svensk Pastoraltidskrift blir alltmer fin. Så var det inte i början. Vi talar nu 1950/60-tal igen.
Bloggardag hörde 70-talisterna mana till återhållsamhet. De äldre, till och med 60-talisterna, manade till uppståndelse; så mycket uppståndelse om möjligt. Nu får det kanske i denna tystnadens tid ändå bli någon liten motståndsrörelse. Ni får hålla utsikt efter Dagsländor. Oftast kan man se dem i augusti men de kan komma lite tidigare. Några teknikaliteter återstår. Det blir något för barnen i himlen att få, är det tänkt. För alla andra blir det förhoppningsvis motsatsen. Varje meddelande om att motståndet ska upphöra är falskt. Och dagspressen informerar inte ordentligt om hur illa det är ställt, inte folket i Antjeborg heller. Så vad göra?
Det långa talets korta mening? Ett gott slut blir ett gott nytt. Det pigga, käcka och muntra ska bevaras i trogna hjärtan. Och en hänvisning kommer att ges på Bloggardag som ett sista ryck. Sedan är han totalt passé.
Kort och gott:
gott slut på året som gått och gott nytt för det som kommer!
