När någon inte beviljas asyl ska bidragen dras in och bostaden lämnas. Folk som inte ska få vara i vårt land ska ut, det är regeringens besked. Beslutet är förankrat hos allianspartierna, hette det. Men vad händer då?
De fd asylsökandena hänvisas till att åka hem. Om de inte vill det, är de väl hänvisade till tiggeri och tjuvnadsbrott om nu inte prostitution eller droghandel ska ses som en lämplig inkomstkälla. Att församlingar och enskilda kristna efter detta kommer att utsättas för ny press, kan jag förstå. Och var finns den diakon som kör en hjälpsökande på porten? Socialtjänsten har möjlighet att dra ner och stänga. Svenska kyrkans församlingar kan man - ska man - alltid kunna nå. Där sitter en diakon. Diakonen har några men rätt små resurser att bistå med.
Kanske har församlingen en lägergård att gömma människor i. Vad ska stiftsgårdarna svara de husvilla? Finns det en möjlighet att låta någon övernatta i det vilrum som finns i församlingshemmet eller på pastorsexpeditionen?
Det blir ett elände utan gräns när de, som inte vill åka tillbaka utan väntar på bättre tider, stannar kvar. Vad bjuder då den kristna barmhärtigheten?
En konkret människa, inte en princip, kommer till diakonen eller sitter i kyrkan söndag förmiddag.
Vi kan ta den politiska frågan först.
Socialdemokraterna har en mängd ordförandeposter på alla nivåer. Ska det då fattas politiska/kyrkopolitiska beslut att de flyktingar som saknar asylskäl och ska åka hem, inte ska få någon hjälp av Svenska kyrkan? En sådan hjälpinsats skulle ju motverka regeringens beslut, det som fattats i samförstånd med en betydande del av den politiska oppositionen. SD har säkert föga emot den mer resoluta linjen. Är inte därmed den moraliska frågan besvarad och borde inte ett beslut om vilka som inte ska hjälpas formaliseras. Det skulle väl underlätta för diakonerna och kunna ses som en personalsocial insats?
Nu kanske sådana politiska beslut inte kommer att fattas.
Då står en diakon, en präst och kyrkfolket i undran. Visst kan man sticka till flyktingen en hundralapp. Kan man kanske ta av pengarna som anslagits till flyktingarbete - men sådana medel har kyrkoherden och kyrkokamrern om hand, så det kan visa sig lite svårare. De få tusenlappar diakonen har för den här typen av insatser räcker inte långt och fram emot jul kommer "vanliga" hjälpsökande?En som behöver bo någonstans en kortare tid, kan man kanske klara. Två också? Fem? Sa Ygeman att 80 000 inte kommer att beviljas asyl? Det betyder väl alla killarna från Afghanistan, t ex.
Låt oss utgå från att inte heller Svenska kyrkan klarar av att hantera människor på flykt som i laga ordning fått besked att de inte ska vara i Sverige. Det är då jag återvänder till svenskt och tyskt 1930-tal. Hans Lindbergs Svensk flyktingpolitik under internationellt tryck 1936-1941. Allmänna Förlaget, Stockholm 1973.
Det svenska sändebudet Folke Malmar i Prag beskriver situationen i Tjeckoslovakien och menar att detsamma kommer att hända i Sverige.
"Först ett välvilligt mottagande av en judisk invandring, förestavat av medlidande med de från andra stater utstötta och av stolta känslor över att kunna erbjuda en fristad, sedan en stigande känsla av otrevnad, därefter en stegring till akut olust och nu slutligen det fjärde stadiet, katastrof i form av smädelse, förföljelse t.o.m. blodsutgjutelse, de förföljdas flykt till andra länder, där man aldrig upplevat problemet eller glömt det." (aa s 164)
Malmar är klar över hurdana judarna är, ty han är antisemit. Vi kan ta avstånd från ambassadören men ersätt ordet "juden" med "flyktingen" så kanske saken blir mer melerad.
"Juden har klart för sig att i intet land kostar det så litet att övertyga de beslutande (som i Sverige, HL): med annorstädes vanliga metoder vinner han intet, men det går med uttröttning och det går med tårar. Han vet också, att någon principiell betänklighet från de beslutandes sida aldrig kommer att anläggas i ett land, där varje ämbetsman från chefen till yngste notarien darrar vid tanken, att en invändning utsätter honom för risken att få sig påklistrad etiketten 'antisemit', varmed hos oss följer livstids vanfrejd." (aa s 165)
Det som hände i Malmars tid är det som nu besvärjs med formeln "man kunde inte veta". Men vi beklagar det som skedde och förstår inte hur det kunde ske - och tillåtas ske.
Min fråga är inte begåvad, det medger jag:
Så vad händer nu?
Eller på Frau Merkels språk: Was nun kleiner Mann?
måndag 7 mars 2016
söndag 6 mars 2016
Kärringfasoner
Det ska vara snälla bloggar på söndagar, men någon måtta får det vara.
I fredags läste jag Ester Roxbergs krönika i Smålandsposten Då blir han ett barn igen. Där beskrivs inför den kronobergska offentligheten Ester Rosxbergs godhet. Hon har handlat på Triangelns köpcentrum ("Triangelen" på lokalt tungomål), har sin 4-månaders baby i vagnen och köper sig en latte. På vägen ut hejdas hon av en kvinna, som pekar på sin son, 5 år kanske, och vill ha pengar. Ester har inga pengar, hinner inte till Bankomaten för hon är sen på väg till förskolan men ger bort ett paket Mariekex, som den tiggande kvinnan "lite besviket men ändå tacksamt" tar emot. Ester skäms. Men så upptäcker hon sonens röda traktor, han som är på förskolan alltså. "Han har så många. Jag sträcker fram traktorn till pojken och hela hans ansikte förvandla. De dystra ögonen försvinner. I samma stund som hans små fingrar omfamnar den röda traktorn blir han ett barn igen. Han visar stolt upp den för sin mor som tackar mig flera gånger."
När den egna sonen 3 år gammal somnat på kvällen, smyger Ester ut ur hans rum, men känner något vasst under foten. "På golvet ligger hösläpet som tillhör den röda traktorn."
Hur kunde hon?
Det är hennes sons traktor. Med vilken rätt skänker hon bort det som är hans? Men det finns sådana kvinnor/mammor som umgås med leksaksbilar på ett rationellt sätt. Det är ju bara en leksak. Han har så många. Men så enkelt är det inte. I varje pojke - oavsett ålder - finns det en särskild relation till bilar och traktorer i leksakslådan. Vi har lekt eller leker med dem. Det är inte bara en pryttel bland många. Man umgås inte med sina bilar eller traktorer rationellt. Man umgås med dem emotionellt.
Så vad kunde hon gjort?
Hon kunde köpt en traktor med släp till pojken.
Hon kunde visat en högre grad av genusmedvetenhet och köpte en Barbie-docka till killen.
Hon hade inte tid? Tråkigt. Men det problemet löser man inte genom att ta sin sons traktor och ge bort den.
Varför blir jag så engagerad i detta?
Min moster Astrid hörde till samma rationella kategori som Ester. Hon kunde hämningslöst dra ut lådan med leksaker och skänka bort - hon var i ett annat hus än det egna och snodde saker från systersönerna, som visserligen var vuxna, men det spelar ingen som helst roll.
Det där med pojkar och leksaksbilar, leksakstraktorer och en del annat är ett väldigt känsligt kapitel. Emotionellt, alltså. Emotioner är ingen kvinnlig domän och rationalitet ingen manlig. Behovet att vara god med hjälp av andras resurser - vad är det? Det formulerar jag inte. Det är söndag och jag har, som bekant, lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar.
Ibland betyder snällheten dock att man får välja att slå vakt om snällheten genom att dra gränsen mot snällismen. Men snällismen lockar. Ni läste orden "tackar mig flera gånger".
Men vad ska Ester svara när sonen frågar efter sin traktor?
"Jag gav bort den för du har ju så många" - ?
Hur förstörs tillit egentligen?
I fredags läste jag Ester Roxbergs krönika i Smålandsposten Då blir han ett barn igen. Där beskrivs inför den kronobergska offentligheten Ester Rosxbergs godhet. Hon har handlat på Triangelns köpcentrum ("Triangelen" på lokalt tungomål), har sin 4-månaders baby i vagnen och köper sig en latte. På vägen ut hejdas hon av en kvinna, som pekar på sin son, 5 år kanske, och vill ha pengar. Ester har inga pengar, hinner inte till Bankomaten för hon är sen på väg till förskolan men ger bort ett paket Mariekex, som den tiggande kvinnan "lite besviket men ändå tacksamt" tar emot. Ester skäms. Men så upptäcker hon sonens röda traktor, han som är på förskolan alltså. "Han har så många. Jag sträcker fram traktorn till pojken och hela hans ansikte förvandla. De dystra ögonen försvinner. I samma stund som hans små fingrar omfamnar den röda traktorn blir han ett barn igen. Han visar stolt upp den för sin mor som tackar mig flera gånger."
När den egna sonen 3 år gammal somnat på kvällen, smyger Ester ut ur hans rum, men känner något vasst under foten. "På golvet ligger hösläpet som tillhör den röda traktorn."
Hur kunde hon?
Det är hennes sons traktor. Med vilken rätt skänker hon bort det som är hans? Men det finns sådana kvinnor/mammor som umgås med leksaksbilar på ett rationellt sätt. Det är ju bara en leksak. Han har så många. Men så enkelt är det inte. I varje pojke - oavsett ålder - finns det en särskild relation till bilar och traktorer i leksakslådan. Vi har lekt eller leker med dem. Det är inte bara en pryttel bland många. Man umgås inte med sina bilar eller traktorer rationellt. Man umgås med dem emotionellt.
Så vad kunde hon gjort?
Hon kunde köpt en traktor med släp till pojken.
Hon kunde visat en högre grad av genusmedvetenhet och köpte en Barbie-docka till killen.
Hon hade inte tid? Tråkigt. Men det problemet löser man inte genom att ta sin sons traktor och ge bort den.
Varför blir jag så engagerad i detta?
Min moster Astrid hörde till samma rationella kategori som Ester. Hon kunde hämningslöst dra ut lådan med leksaker och skänka bort - hon var i ett annat hus än det egna och snodde saker från systersönerna, som visserligen var vuxna, men det spelar ingen som helst roll.
Det där med pojkar och leksaksbilar, leksakstraktorer och en del annat är ett väldigt känsligt kapitel. Emotionellt, alltså. Emotioner är ingen kvinnlig domän och rationalitet ingen manlig. Behovet att vara god med hjälp av andras resurser - vad är det? Det formulerar jag inte. Det är söndag och jag har, som bekant, lovat Strukturutskottet att vara snäll på söndagar.
Ibland betyder snällheten dock att man får välja att slå vakt om snällheten genom att dra gränsen mot snällismen. Men snällismen lockar. Ni läste orden "tackar mig flera gånger".
Men vad ska Ester svara när sonen frågar efter sin traktor?
"Jag gav bort den för du har ju så många" - ?
Hur förstörs tillit egentligen?
lördag 5 mars 2016
Skype med överstarna
Jag visste att våra vänner överstarna Olofsson och Salander båda var i Bryssel sedan någon tid men jag har inte pratat med någon av dem på rätt länge, kändes det som. Plötsligt ville överstarna skypa och ringde i går för att meddela saken. Kl 21 satt jag framför datorn och såg två glada överstar. Det var högst tveksamt om de iakttagit fastebruk.
Hur, inte om, svenska officerare samverkar med Nato i Bryssel kunde jag förstås inte fråga, bara undra över. Men jag ville veta mer om den tid vi lever i. Och plötsligt fattade jag att överstarna ägnar sig åt att analysera det som kallas "Pro-Kremlin activities", alltså ryska kampanjer i medier av skilda slag. Vad går det hela ut på?
Hur kan man fråga om det som kanske är hemligt så att goda vänner inte lockas ut på hal is? Jag ställde frågan "Så vad handlar detta om?" och svaret var enkelt: "Ukraina, just nu. Ukraina ska framställas som aggressivt mot Ryssland." Men det räcker tydligen inte med det. "Bilden av ett USA som vill slå sönder Ryssland, som sedan ska ockuperas av EU, som egentligen är en nazistisk konstruktion, sprids också. Men det är klart att Syrien också finns med. Och ibland Sverige."
Överstarna skrattade. De uppskattade att under en tid få ägna sig åt att jaga desinformation, så mycket förstod jag. Men jag hörde också att de var bekymrade. Bland all desinformation de fick, fanns också viktiga informationer. "Vet du att det i år har kommit 117 000 flyktingar till de grekiska öarna. Det är 25 gånger fler än vid motsvarande tid 2015?" Jag visste mest att flyktingarna vid Makedoniens gräns fylls på. Är det 20 000 människor nu kan det vara fyra gånger så många om några veckor. Överstarna fortsatte undra om jag hade pejl på lägret i Calais, och det hade jag inte. De tillfälliga bostäderna - skjulen - rivs nu, sa överstarna. "Det ser vi i belgisk tv. Inte i svensk?"
Jag övermannades av trötthet men något måste jag väl säga.
"Jag läste Ola Larsmos lilla bok Djävulssonaten (Albert Bonniers Förlag, 2007) som handlar om studenternas protest mot att släppa in tio (10) judiska läkare till Sverige år 1938. Jag såg samma argumentation då som nu. Men det löser inte problemet.
Jag skulle vilja komma bort från det humanitära till det politiska. Det finns en orsak till att miljoner människor är på flykt. Kom åt den orsaken och det handlar då om politik i gammal mening. Inte om det som den s k politiska eliten utför. Politik på riktigt . Som medborgaransvar och världsmedborgaransvar. Men det kan väl vara så att vi nu får lida våra gärningars lön. Då är det som händer utan återvändo och vi kommer att bevittna sönderfallet. Men jag vet verkligen inte. Vad ska vi säga när skatterna måste höjas för att hantera mängden flyktingar och det betyder standarsänkningar. Inte semesterresor till fjärran mål, mindre bilkörning, mindre köttkonsumtion, enklare livsstil. Det kommer många kristna att gilla - för egen del och än mer kanske för andras."
"Nå", sa Olofsson, "vi har skött oss och bara ätit musslor med pommes frites i kväll."
"Vi drack lite öl också", la Salander till.
"I Bryssel har ni väl inte pejl på Svenska kyrkan?" undrade jag.
Till min lycka hade de inte helt släppt fritidssysslan att kolla det svenskkyrkliga men erkände att de mest gick på det öppna materialet nu. "er kommunikationschef har åstadkommit ett blogginlägg som är värt uppmärksamhet. Församlingsfientlighetens dypöl," sa Salander.
"Främlingsfientlighetens dypöl" är det, ropade Olofsson. "Ett kraftfullt påhopp på tidningen Dagen. Uppmärksammade inte kyrkostyrelsen detta?"
Jag fick medge att jag inte sett det men lovade kolla och så slutade vi aftonens skypande. I slutet av månaden är överstarna tillbaka - om på FRA eller MUST lite oklart, antar jag.
Vad var det för inlägg? Detta:
http://blogg.svenskakyrkan.se/minsynpasaken/2016/02/29/framlingsfientlighetens-dypol/
Nu används LVF:s och Vatikanens möte i Lund som argument för något annat än reflektionen kring reformationen. Och särskilda boenden för kristna är klandervärt för det är att bygga murar. Så vad med skyddat boende för utsatta kvinnor och barn - är det också att bygga murar? Eller är saken så enkel att det inte kan ordnas särskilt och tryggt boende för kristna för då skulle det svenska folket uppfatta muslimer som hotfulla mot kristna - och hur eller hur är många döpta och konfirmerade och skulle kunna förstå saken på det viset, att muslimer är emot dem också.
Kommunikationschefens exegetiska kompetens vill jag förbigå med tystnad. Men när kommunikationschefen meddelar sin syn att förföljelse av kristna och förföljelse av troende är lika fruktansvärd, kan man fatta varför han inte särskilt kan slå vakt om de medkristna. Var det likväl nödvändigt att hoppa på Dagen för det? Inte minst som kommunikationschefen i sina riktlinjer för Svenska kyrkans bloggplattform markerar att bloggare på denna plattform alltid representerar Svenska kyrkan. Svenska kyrkan gav sig på Dagen, alltså!!!
Hur skulle jag klara att orientera mig om inte överstarna hjälpte till med begåvade tankar? Också om saken nu till sist inte gällde församlingsfientlighetens dypöl. Men det blogginlägget hade inte varit ointressant att få läsa.
Hur, inte om, svenska officerare samverkar med Nato i Bryssel kunde jag förstås inte fråga, bara undra över. Men jag ville veta mer om den tid vi lever i. Och plötsligt fattade jag att överstarna ägnar sig åt att analysera det som kallas "Pro-Kremlin activities", alltså ryska kampanjer i medier av skilda slag. Vad går det hela ut på?
Hur kan man fråga om det som kanske är hemligt så att goda vänner inte lockas ut på hal is? Jag ställde frågan "Så vad handlar detta om?" och svaret var enkelt: "Ukraina, just nu. Ukraina ska framställas som aggressivt mot Ryssland." Men det räcker tydligen inte med det. "Bilden av ett USA som vill slå sönder Ryssland, som sedan ska ockuperas av EU, som egentligen är en nazistisk konstruktion, sprids också. Men det är klart att Syrien också finns med. Och ibland Sverige."
Överstarna skrattade. De uppskattade att under en tid få ägna sig åt att jaga desinformation, så mycket förstod jag. Men jag hörde också att de var bekymrade. Bland all desinformation de fick, fanns också viktiga informationer. "Vet du att det i år har kommit 117 000 flyktingar till de grekiska öarna. Det är 25 gånger fler än vid motsvarande tid 2015?" Jag visste mest att flyktingarna vid Makedoniens gräns fylls på. Är det 20 000 människor nu kan det vara fyra gånger så många om några veckor. Överstarna fortsatte undra om jag hade pejl på lägret i Calais, och det hade jag inte. De tillfälliga bostäderna - skjulen - rivs nu, sa överstarna. "Det ser vi i belgisk tv. Inte i svensk?"
Jag övermannades av trötthet men något måste jag väl säga.
"Jag läste Ola Larsmos lilla bok Djävulssonaten (Albert Bonniers Förlag, 2007) som handlar om studenternas protest mot att släppa in tio (10) judiska läkare till Sverige år 1938. Jag såg samma argumentation då som nu. Men det löser inte problemet.
Jag skulle vilja komma bort från det humanitära till det politiska. Det finns en orsak till att miljoner människor är på flykt. Kom åt den orsaken och det handlar då om politik i gammal mening. Inte om det som den s k politiska eliten utför. Politik på riktigt . Som medborgaransvar och världsmedborgaransvar. Men det kan väl vara så att vi nu får lida våra gärningars lön. Då är det som händer utan återvändo och vi kommer att bevittna sönderfallet. Men jag vet verkligen inte. Vad ska vi säga när skatterna måste höjas för att hantera mängden flyktingar och det betyder standarsänkningar. Inte semesterresor till fjärran mål, mindre bilkörning, mindre köttkonsumtion, enklare livsstil. Det kommer många kristna att gilla - för egen del och än mer kanske för andras."
"Nå", sa Olofsson, "vi har skött oss och bara ätit musslor med pommes frites i kväll."
"Vi drack lite öl också", la Salander till.
"I Bryssel har ni väl inte pejl på Svenska kyrkan?" undrade jag.
Till min lycka hade de inte helt släppt fritidssysslan att kolla det svenskkyrkliga men erkände att de mest gick på det öppna materialet nu. "er kommunikationschef har åstadkommit ett blogginlägg som är värt uppmärksamhet. Församlingsfientlighetens dypöl," sa Salander.
"Främlingsfientlighetens dypöl" är det, ropade Olofsson. "Ett kraftfullt påhopp på tidningen Dagen. Uppmärksammade inte kyrkostyrelsen detta?"
Jag fick medge att jag inte sett det men lovade kolla och så slutade vi aftonens skypande. I slutet av månaden är överstarna tillbaka - om på FRA eller MUST lite oklart, antar jag.
Vad var det för inlägg? Detta:
http://blogg.svenskakyrkan.se/minsynpasaken/2016/02/29/framlingsfientlighetens-dypol/
Nu används LVF:s och Vatikanens möte i Lund som argument för något annat än reflektionen kring reformationen. Och särskilda boenden för kristna är klandervärt för det är att bygga murar. Så vad med skyddat boende för utsatta kvinnor och barn - är det också att bygga murar? Eller är saken så enkel att det inte kan ordnas särskilt och tryggt boende för kristna för då skulle det svenska folket uppfatta muslimer som hotfulla mot kristna - och hur eller hur är många döpta och konfirmerade och skulle kunna förstå saken på det viset, att muslimer är emot dem också.
Kommunikationschefens exegetiska kompetens vill jag förbigå med tystnad. Men när kommunikationschefen meddelar sin syn att förföljelse av kristna och förföljelse av troende är lika fruktansvärd, kan man fatta varför han inte särskilt kan slå vakt om de medkristna. Var det likväl nödvändigt att hoppa på Dagen för det? Inte minst som kommunikationschefen i sina riktlinjer för Svenska kyrkans bloggplattform markerar att bloggare på denna plattform alltid representerar Svenska kyrkan. Svenska kyrkan gav sig på Dagen, alltså!!!
Hur skulle jag klara att orientera mig om inte överstarna hjälpte till med begåvade tankar? Också om saken nu till sist inte gällde församlingsfientlighetens dypöl. Men det blogginlägget hade inte varit ointressant att få läsa.
fredag 4 mars 2016
Nu blir det fart på speleverket!
Ekots Bo Göran Bodin besvärar med att begära in samtliga kvitton/fakturor samt eventuella reseräkningar som härrör till samtliga utlandsresor som ledamöter i kyrkofullmäktige och kyrkoråd samt anställda gjort under perioden 1 januari 2010 till 9 februari 2016. Undantaget är resor tillsammans med konfirmander. Vad gäller om någon rest med ungdomsgrupp?
Lite pigg på representationen är han också, den gode Bodin. Han vill se vad de resande ätit och druckit. Och så hänvisar han till KO 53 kap 3-11§§. Handlingsoffentligheten är grundläggande.
Det slogs vi för, Torgny Larsson och jag inte minst. Inget smussel med handlingar.
Nu vet jag inte riktigt var Ekot frågar. I pastorat? I stift? På nationell nivå?
Det går ett rykte om en kyrkoherde som tog sina anställda till New York en vecka. Han kan få problem utifrån den maxim som gäller: "grisar ska inte ha roligt", en maxim kompletterad med insikten att "den svenska avundsjukan är en starkare drift än sexualdriften". Programmet för den resan vore intressant att få se. Eller höra. Vi talar radio.
I sak?
Kyrkan är internationell. Det är viktigt att möta medkristna i de gemenskaper som är våra, Borgågemenskapen t ex. Och så behövs det resor till Tyskland (I Luthers fotspår) och till de heliga länderna. Rom behöver vi ha sett för att förstå urkyrkan och fornkyrkan men - handen på hjärtat - det ortodoxa ligger oftast bortom synranden. Ett besök i Crestwood, NY, och St Vladimir's kanske?
Vänstiftsrelationer upprätthålls genom besök och personlig vänskap. Det är viktigt att möta andra kyrkor och se vilka villkor de arbetar under. Lite av "tillbaka till framtiden". Det kyrkosystem som nu ger goda villkor, kommer snabbt att förändras.
Till detta möte med de andra kommer mötet med oss själva. Vi kan resa bort för att komma hem, det är en gammal kristen insikt. Arbetslagen behöver ibland knådas genom gemensamma möten med något annat. Resande kan vara kvalificerad fortbildning och arbetsplatsutveckling. Och resandet håller ihop en grupp, för ingen kan gå tidigare från mötet.
Konfirmanderna hamnade utanför undersökningen.
Det är lite synd eftersom den sortens resor enkelt går att försvara. Men så enkelt skulle det alltså inte vara.
Utanför undersökningen hamnade också konferenser i Sverige. Det kittlande ligger inte där. Det ligger i utlandet! Och självfallet i detta att kyrkomedlemmar ska bli förbannade på vanligt svenskt vis.
Det gjordes resor med ungdomar i en församling för många år sedan. För många var detta den första resan utomlands. De drog ihop pengar och ledarna betalade lika mycket i avgift som deltagarna för de kom från ett område där många inte hade så stort ekonomiskt utrymme. Det är inte så längre och jag tror det var fel principiellt sett att ledarna skulle betala privat för att göra något i tjänsten - men kan förstå att detta var möjligheten att alls ge ungdomarna nya insikter och upplevelser som räcker livet ut. Kyrkan är verkligen internationell och blott barbariet fosterländskt!
Om jag ser tillbaka på ett prästliv, det egna, är nog snarast problemet att alldeles för många inte har pejl på världskristendomen och inga personliga erfarenheter av viktiga möten. Det gör vår egen kyrkohistoria ogripbar.
Att reseprogrammet är viktigt är självklart. Vi avvisar allt som kan uppfattas som enkla nöjesresor. De som varit i väg ska komma hem trötta och inspirerade, inte utvilade och i behov av ytterligare vila. Jag tror mig kunna närmast garantera att resor för juniorer, konfirmander, kyrkliga ungdomar, vuxna, arbetslag, kontraktister, förtroendevalda och frivilligarbetare, som jag ansvarat för, har uppfyllt detta krav. Inte sällan med råge.
Modéus II reser just nu och är på vänstiftsbesök. Costa Rica. Han reser efter Ekots granskningstid så han klarar sig. I sällskap har han ett par spansktalande präster och stiftsdiakonen - om någon från den s k demokratiska linjen är med, vet jag inte. Stiftsdiakonen kan säkert komma tillbaka med tips om hur diakonalt arbete ska bedrivas i en kyrka som saknar resurser. Att den ene spansktalande prästen är idogt engagerad i miljöfrågorna, kommenteras inte längre i stiftet. Folk har skrattat färdigt över ett miljöengagemang, som återkommande bär tvärsöver jordklotet, och vi hoppas alla att allt på något egendomligt sätt kan klimatkompenseras. Men hålls vi med vänstift ska det personliga byggas upp.
Nå, Ekot får till en granskning och några lyssnare blir programenligt rasande.
De vill inte bekosta andras nöjen så de begär utträde ur Svenska kyrkan. Frågan om hur många som arbetat för att få fram underlaget och hur mycket arbetstid det tagit (kostnad, sålunda!) ställs inte. Ekot arbetar så att folk i församlingarna får göra grovarbetet. Ska påskfirandet hojtas upp så att Ekot sänder granskningsresultatet då och ställer till med uppståndelse? Några veckor senare är saken glömd, men de utträdda blir inte med på nytt för det. Och då är jag inne på något jag tänkt över ett par dagar.
OM, det är verkligen ett stort OM, det är sant att kyrkomedlemmar i Tyskland lämnar därför att kyrkorna står upp för flyktingarna, kommer samma fenomen att inträffa här. Det kan vi nog inte göra så mycket åt. Ibland måste tron och trons konsekvenser få kosta. Men en omständighet består. Kommuner, landsting och stat kan inte klara de nya åtagandena utan mer pengar. Det betyder höjda skatter. Då börjar klokt folk undersöka sina utgifter och undra vad som kan undvaras för att få råd med semesterresan eller andra ökade levnadsomkostnader. Det är då de bestämmer sig för att spara in på kyrkoavgiften. Då är det inte det kristna flyktingengagemanget som kostar utan hanteringen av flyktingvågen till Europa.
Med raskt sjunkande medlemstal i en samhällsekonomiskt utsatt situation blir det fart på speleverket igen, för då hamnar de kyrkliga finanserna i ett sådant läge att möjligheter till personalutveckling och fortbildning raskt avtar eftersom personalen måste reduceras.
Det kan komma en tid när vi bara kan sakna det som var och undra hur det blev som det blev.
Lite pigg på representationen är han också, den gode Bodin. Han vill se vad de resande ätit och druckit. Och så hänvisar han till KO 53 kap 3-11§§. Handlingsoffentligheten är grundläggande.
Det slogs vi för, Torgny Larsson och jag inte minst. Inget smussel med handlingar.
Nu vet jag inte riktigt var Ekot frågar. I pastorat? I stift? På nationell nivå?
Det går ett rykte om en kyrkoherde som tog sina anställda till New York en vecka. Han kan få problem utifrån den maxim som gäller: "grisar ska inte ha roligt", en maxim kompletterad med insikten att "den svenska avundsjukan är en starkare drift än sexualdriften". Programmet för den resan vore intressant att få se. Eller höra. Vi talar radio.
I sak?
Kyrkan är internationell. Det är viktigt att möta medkristna i de gemenskaper som är våra, Borgågemenskapen t ex. Och så behövs det resor till Tyskland (I Luthers fotspår) och till de heliga länderna. Rom behöver vi ha sett för att förstå urkyrkan och fornkyrkan men - handen på hjärtat - det ortodoxa ligger oftast bortom synranden. Ett besök i Crestwood, NY, och St Vladimir's kanske?
Vänstiftsrelationer upprätthålls genom besök och personlig vänskap. Det är viktigt att möta andra kyrkor och se vilka villkor de arbetar under. Lite av "tillbaka till framtiden". Det kyrkosystem som nu ger goda villkor, kommer snabbt att förändras.
Till detta möte med de andra kommer mötet med oss själva. Vi kan resa bort för att komma hem, det är en gammal kristen insikt. Arbetslagen behöver ibland knådas genom gemensamma möten med något annat. Resande kan vara kvalificerad fortbildning och arbetsplatsutveckling. Och resandet håller ihop en grupp, för ingen kan gå tidigare från mötet.
Konfirmanderna hamnade utanför undersökningen.
Det är lite synd eftersom den sortens resor enkelt går att försvara. Men så enkelt skulle det alltså inte vara.
Utanför undersökningen hamnade också konferenser i Sverige. Det kittlande ligger inte där. Det ligger i utlandet! Och självfallet i detta att kyrkomedlemmar ska bli förbannade på vanligt svenskt vis.
Det gjordes resor med ungdomar i en församling för många år sedan. För många var detta den första resan utomlands. De drog ihop pengar och ledarna betalade lika mycket i avgift som deltagarna för de kom från ett område där många inte hade så stort ekonomiskt utrymme. Det är inte så längre och jag tror det var fel principiellt sett att ledarna skulle betala privat för att göra något i tjänsten - men kan förstå att detta var möjligheten att alls ge ungdomarna nya insikter och upplevelser som räcker livet ut. Kyrkan är verkligen internationell och blott barbariet fosterländskt!
Om jag ser tillbaka på ett prästliv, det egna, är nog snarast problemet att alldeles för många inte har pejl på världskristendomen och inga personliga erfarenheter av viktiga möten. Det gör vår egen kyrkohistoria ogripbar.
Att reseprogrammet är viktigt är självklart. Vi avvisar allt som kan uppfattas som enkla nöjesresor. De som varit i väg ska komma hem trötta och inspirerade, inte utvilade och i behov av ytterligare vila. Jag tror mig kunna närmast garantera att resor för juniorer, konfirmander, kyrkliga ungdomar, vuxna, arbetslag, kontraktister, förtroendevalda och frivilligarbetare, som jag ansvarat för, har uppfyllt detta krav. Inte sällan med råge.
Modéus II reser just nu och är på vänstiftsbesök. Costa Rica. Han reser efter Ekots granskningstid så han klarar sig. I sällskap har han ett par spansktalande präster och stiftsdiakonen - om någon från den s k demokratiska linjen är med, vet jag inte. Stiftsdiakonen kan säkert komma tillbaka med tips om hur diakonalt arbete ska bedrivas i en kyrka som saknar resurser. Att den ene spansktalande prästen är idogt engagerad i miljöfrågorna, kommenteras inte längre i stiftet. Folk har skrattat färdigt över ett miljöengagemang, som återkommande bär tvärsöver jordklotet, och vi hoppas alla att allt på något egendomligt sätt kan klimatkompenseras. Men hålls vi med vänstift ska det personliga byggas upp.
Nå, Ekot får till en granskning och några lyssnare blir programenligt rasande.
De vill inte bekosta andras nöjen så de begär utträde ur Svenska kyrkan. Frågan om hur många som arbetat för att få fram underlaget och hur mycket arbetstid det tagit (kostnad, sålunda!) ställs inte. Ekot arbetar så att folk i församlingarna får göra grovarbetet. Ska påskfirandet hojtas upp så att Ekot sänder granskningsresultatet då och ställer till med uppståndelse? Några veckor senare är saken glömd, men de utträdda blir inte med på nytt för det. Och då är jag inne på något jag tänkt över ett par dagar.
OM, det är verkligen ett stort OM, det är sant att kyrkomedlemmar i Tyskland lämnar därför att kyrkorna står upp för flyktingarna, kommer samma fenomen att inträffa här. Det kan vi nog inte göra så mycket åt. Ibland måste tron och trons konsekvenser få kosta. Men en omständighet består. Kommuner, landsting och stat kan inte klara de nya åtagandena utan mer pengar. Det betyder höjda skatter. Då börjar klokt folk undersöka sina utgifter och undra vad som kan undvaras för att få råd med semesterresan eller andra ökade levnadsomkostnader. Det är då de bestämmer sig för att spara in på kyrkoavgiften. Då är det inte det kristna flyktingengagemanget som kostar utan hanteringen av flyktingvågen till Europa.
Med raskt sjunkande medlemstal i en samhällsekonomiskt utsatt situation blir det fart på speleverket igen, för då hamnar de kyrkliga finanserna i ett sådant läge att möjligheter till personalutveckling och fortbildning raskt avtar eftersom personalen måste reduceras.
Det kan komma en tid när vi bara kan sakna det som var och undra hur det blev som det blev.
torsdag 3 mars 2016
Det hemmablinda
Innan blötsnön kom, for foxterriern Grynet och jag till lantegendomen. Grynet fick springa lös. Jag skulle spana lite inför slyröjning. Då slog det mig hur lätt det är att bli hemmablind, att missa perspektiven att just där jag går, har det bott människor för 3000 år sedan, deras gravfält finns i det vi kallar "hagen". De har sett Helgasjön med svag is en grå marsdag även om de inte kunnat fira fösste tossdan i mass mä massipantåta för om denna begivenhet visste de inget.
Möjligtvis har också de i sin vardagsmöda missat platsens skönhet. Vi gör lätt så, när vi blivit hemmablinda och perspektivlösa. Det är möjligt att mitt självkritiska stimulerades av att jag läst förordet till den festskrift Antje Jackelén. Boken skrevs för att högtidlighålla att hon nu varit ärkebiskop ett (1) år.
Vi fick varsin kopia av förordet på Kyrkostyrelsen men också tillfälle att bläddra lite i boken. Icke utan rörelse läste jag förordet.
Här är data om boken:
Jennifer Baldwin, Editor
Embracing the Ivory Tower and Stained Glass Windows
A Festschrift in Honor of Archbishop Antje Jackelén
Springer 2015
Boken är utgiven i serien Issues in Science and Religion: Publications of the European Society of Science and Theology
Redaktören dr Jennifer Baldwin är specialiserad på självskadebeteende och traumabehandling samt depression för att nämna något om henne.
Det var när jag läste förordet, jag fick klart för mig vilken fin ärkebiskop vi har.
Festskriften - eller Festschriften - "is a celebration of the important academic work of Jackelén (s vii)
Jag får i förordet av Baldwin veta att "in fact"- och det är klart besked - "the most urgent needs of society, includig the AIDS crisis, climate change, and the impact of technology on society, stand at the forefront of her writing, lecturing and teaching." (s vii)
Då kunde man tro att ärkebiskop Jackelén bara är akademisk.
Icke!
"As a parish priest in Sweden for sixteen yeras prior to her move to the academy, her preaching as a seminary professor, and her ecclesial leadership, Jackelén has consistently kept a caring and attentiv touch on the pulse of the rythms, practices, and needs of the church." (s vii)
Det står klart hur det hänger ihop:
"It is through her ecclesiastical leadership and writings that her academic work is most fully vivified and vibrant." (s vii)
Ärkebiskopen är en betydande teologisk tänkare:
"While diligent and precise thought and communication is reflective of her internalized commitment to excellence, she is also aware of added external pressure of being a female leader and scholar." (s viii)
"External pressure" betyder att hon varit utsatt och blivit "inappropiately crticised (including attacks on her hairstyle and threats to her safety during the election process and shortly after her election as primate of the Church of Sweden) and misjudged (including the continued lambasting of her personal faith and ecclesiastical leadership due to a misinterpretation of her bishop's motto)." (s viii)
På samma sida smög sig ett litet fel in.
Det påstods att Antje Jackelén var "only the second woman to earn a Ph.D. from the theology department at Lund University" (s viii) men detta rättade Antje själv inför kyrkostyrelsen. Det var en missuppfattning. Inom ämnet systematisk teologi var hon den andra kvinnan som disputerade.
Ärkebiskopen är betydande på många sätt:
"As daughter, friend, scholar, wife, priest, mother, professor, advisor, colleague, director, bishop, grandmother, and archbishop, Antje Jackelén has positively influenced individuals, communities, disciplines, organizations, and the church, local, national and global. (s ix)
Inte så konstigt med en Festschrift, då, förstår jag:
"This volume is intended to honor the work of Antje in the academy and celebrate the first anniversary of her historic instillation as archbishop of the Church of Sweden." (s ix)
Bland de aderton bidragsgivarna återfinns Anders Wejryd.
Boken är på 249 sidor.
Jag hoppas ni hängde med på engelskan, i varje fall så mycket att ni förstår i vilken klass Antje Jackelén spelar. Ett tag tänkte jag att det är i Söderblom-klass (ni vet att vi delar in flottans fartyg just i klasser typ Sverdlovsk eller Whisky eller vad det kan vara) men jag undrar om vi inte hädanefter ska tänka oss att vi fått en helt ny klass på ärkebiskopar, en som inte ska jämföras hundra år tillbaka utan med det framtidsperspektiv som kommer sig av att vi har Gud på vår sida. Jackelén-klass, alltså.
Tillbaka till temat om det hemmablinda.
Det är lätt att missa. Jag var efter besöket å lantegendomen i går på Grytan, den lokala Ica Super Market. Där stod en nyanländ och undrade på engelska om priset på naturgodis. Var det 129:- eller 99:-. Jag berättade om det som kallas "extrapris" och sa att det är sådant vi är för. Jag kunde också hämta en broschyr med rabattkuponger så att han fick sina clementiner riktigt billigt. "Läs broschyren" sa jag på engelska. "Det gör vi alla." Och så log vi mot varandra.
Människan är människans glädje, nyanlända och ärkebiskopar lika.
Nu ler jag och tänker på alla märkvärdigheter jag får vara med om och alla fina människor jag får möta. Men fick Wejryd någon festskrift? Inte i Växjö stift. Men sedan? Inte efter ett år. Det ville tydligen ingen fira. Nu tycker jag lite synd om Anders Wejryd. Så kommer stoltheten. Jag har fått väljas in i kyrkostyrelsen samman med ärkebiskoparna Werkström, Weman, Hammar, Wejryd och Jackelén. Vi har gått från klarhet till klarhet, förstår jag, och famnas nu av ljuset.
Min vän Olle Burell skrev i går på fejjan om Antje som "världens bästa ärkebiskop". Den som efter allt detta vill jäva det omdömet, har en övermänsklig uppgift framför sig och en sådan eventuell men ohemul vilja att jäva beror enbart på fenomenet hemmablindhet. Folk ser inte hur det egentligen är. Vetenskap går ut på att få syn på detta egentliga.
Science and Theology, liksom.
Inte alls konstigt att Antje Jackelén är ordförande i LVF:s arbete med frågan om det lutherska in "public space", tron inte som kyrktorn vid torget bara utan som aktör i det politiska, antar jag. Martin Junge var glad över den rekryteringen. Fattas bara annat.
Möjligtvis har också de i sin vardagsmöda missat platsens skönhet. Vi gör lätt så, när vi blivit hemmablinda och perspektivlösa. Det är möjligt att mitt självkritiska stimulerades av att jag läst förordet till den festskrift Antje Jackelén. Boken skrevs för att högtidlighålla att hon nu varit ärkebiskop ett (1) år.
Vi fick varsin kopia av förordet på Kyrkostyrelsen men också tillfälle att bläddra lite i boken. Icke utan rörelse läste jag förordet.
Här är data om boken:
Jennifer Baldwin, Editor
Embracing the Ivory Tower and Stained Glass Windows
A Festschrift in Honor of Archbishop Antje Jackelén
Springer 2015
Boken är utgiven i serien Issues in Science and Religion: Publications of the European Society of Science and Theology
Redaktören dr Jennifer Baldwin är specialiserad på självskadebeteende och traumabehandling samt depression för att nämna något om henne.
Det var när jag läste förordet, jag fick klart för mig vilken fin ärkebiskop vi har.
Festskriften - eller Festschriften - "is a celebration of the important academic work of Jackelén (s vii)
Jag får i förordet av Baldwin veta att "in fact"- och det är klart besked - "the most urgent needs of society, includig the AIDS crisis, climate change, and the impact of technology on society, stand at the forefront of her writing, lecturing and teaching." (s vii)
Då kunde man tro att ärkebiskop Jackelén bara är akademisk.
Icke!
"As a parish priest in Sweden for sixteen yeras prior to her move to the academy, her preaching as a seminary professor, and her ecclesial leadership, Jackelén has consistently kept a caring and attentiv touch on the pulse of the rythms, practices, and needs of the church." (s vii)
Det står klart hur det hänger ihop:
"It is through her ecclesiastical leadership and writings that her academic work is most fully vivified and vibrant." (s vii)
Ärkebiskopen är en betydande teologisk tänkare:
"While diligent and precise thought and communication is reflective of her internalized commitment to excellence, she is also aware of added external pressure of being a female leader and scholar." (s viii)
"External pressure" betyder att hon varit utsatt och blivit "inappropiately crticised (including attacks on her hairstyle and threats to her safety during the election process and shortly after her election as primate of the Church of Sweden) and misjudged (including the continued lambasting of her personal faith and ecclesiastical leadership due to a misinterpretation of her bishop's motto)." (s viii)
På samma sida smög sig ett litet fel in.
Det påstods att Antje Jackelén var "only the second woman to earn a Ph.D. from the theology department at Lund University" (s viii) men detta rättade Antje själv inför kyrkostyrelsen. Det var en missuppfattning. Inom ämnet systematisk teologi var hon den andra kvinnan som disputerade.
Ärkebiskopen är betydande på många sätt:
"As daughter, friend, scholar, wife, priest, mother, professor, advisor, colleague, director, bishop, grandmother, and archbishop, Antje Jackelén has positively influenced individuals, communities, disciplines, organizations, and the church, local, national and global. (s ix)
Inte så konstigt med en Festschrift, då, förstår jag:
"This volume is intended to honor the work of Antje in the academy and celebrate the first anniversary of her historic instillation as archbishop of the Church of Sweden." (s ix)
Bland de aderton bidragsgivarna återfinns Anders Wejryd.
Boken är på 249 sidor.
Jag hoppas ni hängde med på engelskan, i varje fall så mycket att ni förstår i vilken klass Antje Jackelén spelar. Ett tag tänkte jag att det är i Söderblom-klass (ni vet att vi delar in flottans fartyg just i klasser typ Sverdlovsk eller Whisky eller vad det kan vara) men jag undrar om vi inte hädanefter ska tänka oss att vi fått en helt ny klass på ärkebiskopar, en som inte ska jämföras hundra år tillbaka utan med det framtidsperspektiv som kommer sig av att vi har Gud på vår sida. Jackelén-klass, alltså.
Tillbaka till temat om det hemmablinda.
Det är lätt att missa. Jag var efter besöket å lantegendomen i går på Grytan, den lokala Ica Super Market. Där stod en nyanländ och undrade på engelska om priset på naturgodis. Var det 129:- eller 99:-. Jag berättade om det som kallas "extrapris" och sa att det är sådant vi är för. Jag kunde också hämta en broschyr med rabattkuponger så att han fick sina clementiner riktigt billigt. "Läs broschyren" sa jag på engelska. "Det gör vi alla." Och så log vi mot varandra.
Människan är människans glädje, nyanlända och ärkebiskopar lika.
Nu ler jag och tänker på alla märkvärdigheter jag får vara med om och alla fina människor jag får möta. Men fick Wejryd någon festskrift? Inte i Växjö stift. Men sedan? Inte efter ett år. Det ville tydligen ingen fira. Nu tycker jag lite synd om Anders Wejryd. Så kommer stoltheten. Jag har fått väljas in i kyrkostyrelsen samman med ärkebiskoparna Werkström, Weman, Hammar, Wejryd och Jackelén. Vi har gått från klarhet till klarhet, förstår jag, och famnas nu av ljuset.
Min vän Olle Burell skrev i går på fejjan om Antje som "världens bästa ärkebiskop". Den som efter allt detta vill jäva det omdömet, har en övermänsklig uppgift framför sig och en sådan eventuell men ohemul vilja att jäva beror enbart på fenomenet hemmablindhet. Folk ser inte hur det egentligen är. Vetenskap går ut på att få syn på detta egentliga.
Science and Theology, liksom.
Inte alls konstigt att Antje Jackelén är ordförande i LVF:s arbete med frågan om det lutherska in "public space", tron inte som kyrktorn vid torget bara utan som aktör i det politiska, antar jag. Martin Junge var glad över den rekryteringen. Fattas bara annat.
onsdag 2 mars 2016
Kyrkostyrandets vedermöda
Det var sammanträde med Kyrkostyrelsen i går och därtill besök av Lutherska Världsförbundets (LVF) generalsekreterare Martin Junge. Ibland ligger mystiken tät över sådana sammanträden, måste jag medge. Detta är ingen anklagelse, för saken kan förklaras med att jag inte fattar.
Som när det gäller kyrkohandboken.
Kyrkostyrelsen beslöt att den s k slutförslagsgruppen slutat sitt uppdrag i december och den s k referensgruppen slutade sitt den 29 februari. Tacksamhet noterades. Styrgruppen fullföljer arbetet, det är arbetsutskottet med förstärkning: läs Per Eckerdal.
Nu kommer poängen:
Styrgruppen ska utse en ny grupp, Revisionsgruppen. En ordförande och sex ledamöter.
Denna grupp består till hälften av folk från slutsförslagsgruppen och till hälften av "sådana personer med sådan kompetens som inte i betydande omfattning deltagit i arbetet". Det är av "väsentlig betydelse att pastoral erfarenhet, liksom språklig, musikalisk och teologisk kompetens blir tydligt representerad i gruppen". Ordföranden bör ha "egen pastoral erfarenhet" och gärna särskild kompetens inom något av de angivna områdena.
Kravspecifikationen tyder på att det finns personer som tänkts för sysslan.
Men styrelsen skulle inte besluta om den grupp som tar fram ett förslag till kyrkohandbok, som ska överlämnas direkt till styrelsen via arbetsutskottet.
Jag är nog inte lätt korkad som inte förstår varför styrelsen då inte beslutar om Revisionsgruppens sammansättning. Styrelsen styr inte. Det gör Styrgruppen. Jag förstår. Eller inte.
Jag förklarade att jag avser inkomma med en s k särskild mening om detta. Principiellt måste det vara fel att styrelsen inte styr och i praktiken olämpligt eftersom kritiken gällt att kyrkohandboksarbetet bedrivits i små slutna enklaver. Någon rimlig förklaring till att denna ordning skulle följas, uppfattade jag inte att jag fick. Kan förklaringen vara den att styrelsen inte är att lita på och att arbetsutskottet/styrgruppen vet detta?
Mystiken ligger tät.
Nu kan det självfallet också vara så att jag inte fattar.
Ärkebiskopen "ifrågasätter starkt" mina slutsatser om en kyrka i kris, sa hon kl 11.20. Hon gav inga exempel på hur fel jag har och gled elegant förbi det faktum att det var Marie Rosenius jag anfört, eftersom jag i måndags läste hennes avhandling Svenska kyrkan samma kyrka (Artos) och pekade på att det tycktes som om församlingarna lokalt gör som de tycker är bäst utan att domkapitlet har en aning om saken.
Nu kan ni alltså vara lugna. Svenska kyrkan är inte en kyrka i kris. Besked har lämnats från näst högsta håll. Det är bara för mig som mystiken ligger tät. Det får vi leva med. Jag fattar att jag gjorde fel som läste Rosenius. Fy på mig! Min tro är nog för svag. Jag uppfattade nämligen meningen att "Svenska kyrkan kan möta förändringar med tillförsikt" och "kan vila i förtröstan på Guds ledning när vi söker delvis nya sätt att utföra uppdraget" som en besvärjelse och sa det. Detta var egentligen uttryck för autentisk tro.
Mystiken kan lätta också.
Då blir jag gladare.
Bara hälften av församlingarna hade svarat på remissen om fastigheter och utjämning, en för framtiden (och inte bara för den!) viktig prosaisk fråga. Vad ska vi göra med alla kvadratmetrar, som kanske inte behövs, vad med kyrkor som sällan eller aldrig används och vad med ett system för att utjämna ekonomiska skillnader? Man kunde tänka - och "man" är i sammanhanget i vart fall jag - att detta skulle vara kyrkopolitiskt intressanta frågor. Men hälften svarade inte. Detta bekymrade arbetsutskottet och det bekymrade arbetsutskottet beslöt att en enkät skulle sändas ut med frågan varför församlingarna inte svarat. Resultatet blev "nöjsam läsning", som doktor Bergman skulle sagt.
I den demokratiska strukturen har 25% av de som inte svarat inte känt till remissen och 25% att de inte haft tid att besvara den. 18% tyckte att utredningen gjort ett bra arbete och avstod för den sakens skull och 15% fann utredningen för svår.
Det var fritextkommentarer också.
Utredningen har i några fall hamnat mellan stolarna, några ordföranden kände inte till remissen, i ett fall ville "personer i församlingens ledning" inte hjälpa till att få fram bakgrundsfakta, några församlingar ägnar sig åt organisationsförändringar, som tar all tid, det var extra körigt i en förssmling för kyrkan hade drabbats av fuktproblem, någon var "motståndare till den allmänna centraliseringen" och en var "bortrest utomlands". Tycker man dock, som en, att "det som kom ut, är inte rimligt" fanns det kanske skäl att skriva det?
Hälften svarade inte, men Svenska kyrkan är inte en kyrka i kris. Vi har en väl fungerande organisation och står starka. Bara så ni vet!
Martin Junge talade länge och väl. Jag tänkte på min fru, butikschefen, som möter försäljare av t ex hundmat. "Så här har hon det ofta", tänkte jag. och hörde Junge sälja in LVF. Han är en sympatisk man.
Jag sporde om problemen med Mekane Yesus-kyrkan och undrade om det var Svenska kyrkan som ställt till det för LVF och vad vi då borde göra nu.
Junge försäkrade att vi var inga "troublemakers". Vårt beslut om enkönad vigsel hade fattats efter ett noggrant teologiskt arbete och bibelstudium och om tio år är det andra frågor som ställer till det. Så tröstad kunde jag uppenbarligen förhålla mig lugn. Junge har varit församlingspräst i Chile. Han vet att inte oroa sina åhörare. Det är det som religionssociologen O'Dea kallar "den prästerliga funktionen" till skillnad från "profetfunktionen". Där profeter ställer till det med att tala sanning, stryker präster medhårs och ser till att vi mår bra. Jag skakade i tacksamhet Junges hand.
Så har ni fått en inblick i kyrkostyrandets vedermöda men också glädje.
Som när det gäller kyrkohandboken.
Kyrkostyrelsen beslöt att den s k slutförslagsgruppen slutat sitt uppdrag i december och den s k referensgruppen slutade sitt den 29 februari. Tacksamhet noterades. Styrgruppen fullföljer arbetet, det är arbetsutskottet med förstärkning: läs Per Eckerdal.
Nu kommer poängen:
Styrgruppen ska utse en ny grupp, Revisionsgruppen. En ordförande och sex ledamöter.
Denna grupp består till hälften av folk från slutsförslagsgruppen och till hälften av "sådana personer med sådan kompetens som inte i betydande omfattning deltagit i arbetet". Det är av "väsentlig betydelse att pastoral erfarenhet, liksom språklig, musikalisk och teologisk kompetens blir tydligt representerad i gruppen". Ordföranden bör ha "egen pastoral erfarenhet" och gärna särskild kompetens inom något av de angivna områdena.
Kravspecifikationen tyder på att det finns personer som tänkts för sysslan.
Men styrelsen skulle inte besluta om den grupp som tar fram ett förslag till kyrkohandbok, som ska överlämnas direkt till styrelsen via arbetsutskottet.
Jag är nog inte lätt korkad som inte förstår varför styrelsen då inte beslutar om Revisionsgruppens sammansättning. Styrelsen styr inte. Det gör Styrgruppen. Jag förstår. Eller inte.
Jag förklarade att jag avser inkomma med en s k särskild mening om detta. Principiellt måste det vara fel att styrelsen inte styr och i praktiken olämpligt eftersom kritiken gällt att kyrkohandboksarbetet bedrivits i små slutna enklaver. Någon rimlig förklaring till att denna ordning skulle följas, uppfattade jag inte att jag fick. Kan förklaringen vara den att styrelsen inte är att lita på och att arbetsutskottet/styrgruppen vet detta?
Mystiken ligger tät.
Nu kan det självfallet också vara så att jag inte fattar.
Ärkebiskopen "ifrågasätter starkt" mina slutsatser om en kyrka i kris, sa hon kl 11.20. Hon gav inga exempel på hur fel jag har och gled elegant förbi det faktum att det var Marie Rosenius jag anfört, eftersom jag i måndags läste hennes avhandling Svenska kyrkan samma kyrka (Artos) och pekade på att det tycktes som om församlingarna lokalt gör som de tycker är bäst utan att domkapitlet har en aning om saken.
Nu kan ni alltså vara lugna. Svenska kyrkan är inte en kyrka i kris. Besked har lämnats från näst högsta håll. Det är bara för mig som mystiken ligger tät. Det får vi leva med. Jag fattar att jag gjorde fel som läste Rosenius. Fy på mig! Min tro är nog för svag. Jag uppfattade nämligen meningen att "Svenska kyrkan kan möta förändringar med tillförsikt" och "kan vila i förtröstan på Guds ledning när vi söker delvis nya sätt att utföra uppdraget" som en besvärjelse och sa det. Detta var egentligen uttryck för autentisk tro.
Mystiken kan lätta också.
Då blir jag gladare.
Bara hälften av församlingarna hade svarat på remissen om fastigheter och utjämning, en för framtiden (och inte bara för den!) viktig prosaisk fråga. Vad ska vi göra med alla kvadratmetrar, som kanske inte behövs, vad med kyrkor som sällan eller aldrig används och vad med ett system för att utjämna ekonomiska skillnader? Man kunde tänka - och "man" är i sammanhanget i vart fall jag - att detta skulle vara kyrkopolitiskt intressanta frågor. Men hälften svarade inte. Detta bekymrade arbetsutskottet och det bekymrade arbetsutskottet beslöt att en enkät skulle sändas ut med frågan varför församlingarna inte svarat. Resultatet blev "nöjsam läsning", som doktor Bergman skulle sagt.
I den demokratiska strukturen har 25% av de som inte svarat inte känt till remissen och 25% att de inte haft tid att besvara den. 18% tyckte att utredningen gjort ett bra arbete och avstod för den sakens skull och 15% fann utredningen för svår.
Det var fritextkommentarer också.
Utredningen har i några fall hamnat mellan stolarna, några ordföranden kände inte till remissen, i ett fall ville "personer i församlingens ledning" inte hjälpa till att få fram bakgrundsfakta, några församlingar ägnar sig åt organisationsförändringar, som tar all tid, det var extra körigt i en förssmling för kyrkan hade drabbats av fuktproblem, någon var "motståndare till den allmänna centraliseringen" och en var "bortrest utomlands". Tycker man dock, som en, att "det som kom ut, är inte rimligt" fanns det kanske skäl att skriva det?
Hälften svarade inte, men Svenska kyrkan är inte en kyrka i kris. Vi har en väl fungerande organisation och står starka. Bara så ni vet!
Martin Junge talade länge och väl. Jag tänkte på min fru, butikschefen, som möter försäljare av t ex hundmat. "Så här har hon det ofta", tänkte jag. och hörde Junge sälja in LVF. Han är en sympatisk man.
Jag sporde om problemen med Mekane Yesus-kyrkan och undrade om det var Svenska kyrkan som ställt till det för LVF och vad vi då borde göra nu.
Junge försäkrade att vi var inga "troublemakers". Vårt beslut om enkönad vigsel hade fattats efter ett noggrant teologiskt arbete och bibelstudium och om tio år är det andra frågor som ställer till det. Så tröstad kunde jag uppenbarligen förhålla mig lugn. Junge har varit församlingspräst i Chile. Han vet att inte oroa sina åhörare. Det är det som religionssociologen O'Dea kallar "den prästerliga funktionen" till skillnad från "profetfunktionen". Där profeter ställer till det med att tala sanning, stryker präster medhårs och ser till att vi mår bra. Jag skakade i tacksamhet Junges hand.
Så har ni fått en inblick i kyrkostyrandets vedermöda men också glädje.
tisdag 1 mars 2016
Bunkern och prästerna i den
Fenomenet är intressant.
En lärare som går i pension uppmärksammas inte så ofta medialt. Annars kanske den läraren haft ansvar för en mängd elever och varit en viktig pension i en slags offentlighet. Präster får en helt annan uppmärksamhet. Det kan bli en halv sida i Smålandsposten. Och då uppstår frågan varför det fortfarande finns ett sådant intresse för präster.
Att GA Danell och Jonas Fors hamnade i tidningen, fattar jag.
GA därför att han varit massmedialt villebråd i decennier och Jonas därför att han skrev mängder i Smålandsposten och Vetlanda-Posten och Barometern och .... Men om det nu bara går en bråkdel människor i domkyrkan jämfört med den gudstjänststatistik som redovisades under GA:s tid - kan prästerna fortfarande vara så intressanta?
"Leif Adolfsson går i förtida pension", lyder rubriken.
Jag blev förstås orolig att han blivit sjuk. Så var det inte. Han ska jobba deltid i Skogslyckans församling till hösten, men vill få mer tid för barn och barnbarn. Med ett citat heter det:
"Vi ska styra vår tid själva, jag och min fru."
Han hoppas få tid över att sjunga i kör. Tid alltså - men tid är en bristvara och en gåva och föga kan jag styra tiden.... Hur det blir, vet Gud.
Adolfsson ska resa och skriva. "Det som inte finns i skrift, finns nämligen inte." Det sa salig Hellström, så det måste vara rätt.
Adolfsson är alltså inte uppgiven. Han har projekt igång. "Jag ska jobba lite ändå, det finns luckor jämt i stan."
Jag antar att det var att vrida om kniven i den kyrkoherde och fd kontraktsprost som nypensionerad uppsökte domprosten Pettersson och erbjöd sina tjänster. Han fick klart besked: "Jag behöver dig inte." Den prästen erbjöd då sina tjänster till en begravningsbyrå och är nu med i ett bärarlag.
"Det som inte finns i skrift, finns inte."
Så är det för en historiker, men annars?
Alla pensionerade präster funderar förhoppningsvis över vad de gjort och om de fått något gjort.
De kallade ofta inte sin syssla för "jobb", som det heter i det prästeri som blivit lönearbete och där altaret blivit en arbetsplats. När dessa präster skrider fram till altaret, går de alltså till jobbet.
Fast högtidligt och med åthävor!
Men vad höll de pensionerade på med och vad ville de egentligen när de la tid på folkbokföring, sammanträden, den föreningsverksamhet som bedrevs, den gudstjänstförberedelse som bedrevs, själavården, dopen, vigslarna, begravningarna och horderna av konfirmander. Var det "ting som förbliva" och gjorde prästen någon som helst skillnad? Han skulle föda fåren men gick inte det mesta ut på att roa getterna i stället? Var är de människor som prästen skrev som Kristusbrev?
Kan prästen då gå för att kontrollera i skrift vad som verkligen finns?
Gamla predikningar i lådor? Raderna i församlingsbladet? Som tröstegrund för gamla präster ter sig detta klent. Människor som var på Vägen? Men många av dem har prästen begravt. Konfirmanderna då? Några fattade. De fattade också att Svenska kyrkan förändras och vill inte vara en del av det nya konceptet. Prästen ser dock kanske det som kallas "gamla församlingsbor" i den kyrkopolitiska beslutsapparaten på olika nivåer. I sin krafts dagar hade han mött dem vid en samling för konfirmandföräldrar, vid konfirmationen och så på några begravningar. Inte mer än så. Sedan blir de beslutsfattare i pastorat och stift. Vad kan de egentligen vilja med sitt engagemang? De kan väl knappast befrämja det de aldrig varit en levande del av? Och vad hade prästen kunnat göra mer än bjuda in? Bett bättre? Varit mer uppsökande? Lagt mer tid på församlingsarbetet? Haft fler allsångskvällar, som lockat?
Det finns en prästeriets nihilism, den återkommande tanken att det inte blev så mycket av prästgärningen.
Inte så mycket? Ingenting?
Och det är den fråga Kristus ställer, om Människosonen ska finna tro på jorden när han kommer tillbaka. Då hjälper det inte att skriva för att något ska finnas. Om det inte skrivits som Kristusbrev, finns det inte. Det är för en präst den hemska sanningen. Mirum est si sacerdos salvetur.
Ska prästen då trösta sig med att det som sker i Guds rike inte är mätbart? Guds Ande verkar i det fördolda! Vi kan inte veta.
Nej, vi kan inte veta, men vi kan fråga, vi som varit med om en epok och säger: "Detta är inte den kyrka som jag är prästvigd i." Det säger de pensionerade prästerna och ibland också en pensionerad biskop. Motfrågan borde vara enkel: "Hur kunde det bli så och vilken är din del i det som fått ske? Teg du när du skulle ha talat? Trodde du att det som kallades 'kyrkokampen' stod någon annanstans än där du var och sköttes genom ombud?"
Jag har ofta frågor, Herre!
Hur var det då med journalisten som skrev om Adolfsson som går i förtida pension? Ställde hon några frågor om det egentligt kyrkliga, dvs vad som hänt i Växjö under de 25 år Adolfsson "jobbat i Domkyrkan". Nä, inga sådana frågor. Men Adolfsson är mentalt förberedd, för han lämnar ju inte Växjö. Hade han varit mentalt förberedd att svara på kritiska frågor om det kyrkliga livet i Växjö och om Svenska kyrkans avveckling under hans tid som präst? Hade han själv kunnat säga något kritiskt?
Eller kanske inte?
Kan det vara den babyloniska fångenskapen att präster sitter fast i ett system som de försvarar i det längsta utan hänsyn till rapporterna från verkligheten? Är Bunkern något mer än Kyrkans Hus i Uppsala? Är Bunkern ett tillstånd? Nästa gång jag ser en leende präst eller hör en lallande präst, ska jag fundera över Bunkern. Är det där prästen uppehåller sig?
Nu skrev jag inte ett ord, inte ett enda, om diakonen som med ett altare förmedlade svårmod. Det handlade om stress på arbetet. Svenska folket fick i går kväll klart besked genom Rapport. Bäst att inte störa diakonerna. De lider av stress. Den svårmodiga diakonen kanske klarade sin utsatta situation men vem vill riskera att fälla en diakon? Låt dem sitta i bunkern i lugn och ro. Varför inga hämga ut skylten på porten till församlingshem och expeditionslokaler: "Stör ej!"
Jag skriver inte heller något om Kyrkostyrelsens sammanträde idag men frågan lever i mig: Kan det verkligen förhålla sig så, att det är jag som på denna höga nivå och på ersättarplats är den som egentligen styr Svenska kyrkan? Ska jag bli glad då eller förfärad?
Jag har ofta frågor, Herre!
En lärare som går i pension uppmärksammas inte så ofta medialt. Annars kanske den läraren haft ansvar för en mängd elever och varit en viktig pension i en slags offentlighet. Präster får en helt annan uppmärksamhet. Det kan bli en halv sida i Smålandsposten. Och då uppstår frågan varför det fortfarande finns ett sådant intresse för präster.
Att GA Danell och Jonas Fors hamnade i tidningen, fattar jag.
GA därför att han varit massmedialt villebråd i decennier och Jonas därför att han skrev mängder i Smålandsposten och Vetlanda-Posten och Barometern och .... Men om det nu bara går en bråkdel människor i domkyrkan jämfört med den gudstjänststatistik som redovisades under GA:s tid - kan prästerna fortfarande vara så intressanta?
"Leif Adolfsson går i förtida pension", lyder rubriken.
Jag blev förstås orolig att han blivit sjuk. Så var det inte. Han ska jobba deltid i Skogslyckans församling till hösten, men vill få mer tid för barn och barnbarn. Med ett citat heter det:
"Vi ska styra vår tid själva, jag och min fru."
Han hoppas få tid över att sjunga i kör. Tid alltså - men tid är en bristvara och en gåva och föga kan jag styra tiden.... Hur det blir, vet Gud.
Adolfsson ska resa och skriva. "Det som inte finns i skrift, finns nämligen inte." Det sa salig Hellström, så det måste vara rätt.
Adolfsson är alltså inte uppgiven. Han har projekt igång. "Jag ska jobba lite ändå, det finns luckor jämt i stan."
Jag antar att det var att vrida om kniven i den kyrkoherde och fd kontraktsprost som nypensionerad uppsökte domprosten Pettersson och erbjöd sina tjänster. Han fick klart besked: "Jag behöver dig inte." Den prästen erbjöd då sina tjänster till en begravningsbyrå och är nu med i ett bärarlag.
"Det som inte finns i skrift, finns inte."
Så är det för en historiker, men annars?
Alla pensionerade präster funderar förhoppningsvis över vad de gjort och om de fått något gjort.
De kallade ofta inte sin syssla för "jobb", som det heter i det prästeri som blivit lönearbete och där altaret blivit en arbetsplats. När dessa präster skrider fram till altaret, går de alltså till jobbet.
Fast högtidligt och med åthävor!
Men vad höll de pensionerade på med och vad ville de egentligen när de la tid på folkbokföring, sammanträden, den föreningsverksamhet som bedrevs, den gudstjänstförberedelse som bedrevs, själavården, dopen, vigslarna, begravningarna och horderna av konfirmander. Var det "ting som förbliva" och gjorde prästen någon som helst skillnad? Han skulle föda fåren men gick inte det mesta ut på att roa getterna i stället? Var är de människor som prästen skrev som Kristusbrev?
Kan prästen då gå för att kontrollera i skrift vad som verkligen finns?
Gamla predikningar i lådor? Raderna i församlingsbladet? Som tröstegrund för gamla präster ter sig detta klent. Människor som var på Vägen? Men många av dem har prästen begravt. Konfirmanderna då? Några fattade. De fattade också att Svenska kyrkan förändras och vill inte vara en del av det nya konceptet. Prästen ser dock kanske det som kallas "gamla församlingsbor" i den kyrkopolitiska beslutsapparaten på olika nivåer. I sin krafts dagar hade han mött dem vid en samling för konfirmandföräldrar, vid konfirmationen och så på några begravningar. Inte mer än så. Sedan blir de beslutsfattare i pastorat och stift. Vad kan de egentligen vilja med sitt engagemang? De kan väl knappast befrämja det de aldrig varit en levande del av? Och vad hade prästen kunnat göra mer än bjuda in? Bett bättre? Varit mer uppsökande? Lagt mer tid på församlingsarbetet? Haft fler allsångskvällar, som lockat?
Det finns en prästeriets nihilism, den återkommande tanken att det inte blev så mycket av prästgärningen.
Inte så mycket? Ingenting?
Och det är den fråga Kristus ställer, om Människosonen ska finna tro på jorden när han kommer tillbaka. Då hjälper det inte att skriva för att något ska finnas. Om det inte skrivits som Kristusbrev, finns det inte. Det är för en präst den hemska sanningen. Mirum est si sacerdos salvetur.
Ska prästen då trösta sig med att det som sker i Guds rike inte är mätbart? Guds Ande verkar i det fördolda! Vi kan inte veta.
Nej, vi kan inte veta, men vi kan fråga, vi som varit med om en epok och säger: "Detta är inte den kyrka som jag är prästvigd i." Det säger de pensionerade prästerna och ibland också en pensionerad biskop. Motfrågan borde vara enkel: "Hur kunde det bli så och vilken är din del i det som fått ske? Teg du när du skulle ha talat? Trodde du att det som kallades 'kyrkokampen' stod någon annanstans än där du var och sköttes genom ombud?"
Jag har ofta frågor, Herre!
Hur var det då med journalisten som skrev om Adolfsson som går i förtida pension? Ställde hon några frågor om det egentligt kyrkliga, dvs vad som hänt i Växjö under de 25 år Adolfsson "jobbat i Domkyrkan". Nä, inga sådana frågor. Men Adolfsson är mentalt förberedd, för han lämnar ju inte Växjö. Hade han varit mentalt förberedd att svara på kritiska frågor om det kyrkliga livet i Växjö och om Svenska kyrkans avveckling under hans tid som präst? Hade han själv kunnat säga något kritiskt?
Eller kanske inte?
Kan det vara den babyloniska fångenskapen att präster sitter fast i ett system som de försvarar i det längsta utan hänsyn till rapporterna från verkligheten? Är Bunkern något mer än Kyrkans Hus i Uppsala? Är Bunkern ett tillstånd? Nästa gång jag ser en leende präst eller hör en lallande präst, ska jag fundera över Bunkern. Är det där prästen uppehåller sig?
Nu skrev jag inte ett ord, inte ett enda, om diakonen som med ett altare förmedlade svårmod. Det handlade om stress på arbetet. Svenska folket fick i går kväll klart besked genom Rapport. Bäst att inte störa diakonerna. De lider av stress. Den svårmodiga diakonen kanske klarade sin utsatta situation men vem vill riskera att fälla en diakon? Låt dem sitta i bunkern i lugn och ro. Varför inga hämga ut skylten på porten till församlingshem och expeditionslokaler: "Stör ej!"
Jag skriver inte heller något om Kyrkostyrelsens sammanträde idag men frågan lever i mig: Kan det verkligen förhålla sig så, att det är jag som på denna höga nivå och på ersättarplats är den som egentligen styr Svenska kyrkan? Ska jag bli glad då eller förfärad?
Jag har ofta frågor, Herre!
måndag 29 februari 2016
Medelklassreligion
Jag såg söndagens televiserade gudstjänst. Bo Ahrén, som är läkare, fick den pinsamma uppgiften att läsa evangeliet om de inkompetenta och penningkåta läkare som inte kunnat bota kvinnan. Finns det inte en klausul för läkare att slippa den sortens kränkande uppgifter? Jag vet förstås föga om hur Bo tänkte. Han kanske inte ens uppfattade att han utsatts för ett spratt av teologer bland vilka det finns en del som med glädje ger sig på just medicinare. Det slog mig att jag knappast haft med Bo Ahrén att göra på 50 år. Han har till det yttre förändrats något sedan han var konfirmand på Kronoberg sommaren 1966. Men jag tyckte synd om honom. Själv brukade jag be läkarna i församlingen om ursäkt för Markus utskåpning. "Ta det inte personligt!" sa jag.
Kerstin Hesslefors Persson kan man lita på. Det blir finstämt och poetiskt. Hon skrev Tangomässan, som upprört en del. Nu vill jag berätta att missionshistoriskt finns det en förebild i de första kristna församlingarna i Norden, där rävträdan var viktig i högmässan.
Rävträdan var förkristen sed, men togs in i kyrkolivet därför att den, efter den första kristna tidens entusiasm över Vite Krist (den tid när allt var möjligt och insikten att Jesus är Herre och Konung dominerade allt), illustrerade det kristna livet och sättet att sköta en församling.
Ett par dansade inför församlingen.
Det kunde ske antingen så att paret tog två steg fram och ett tillbaka eller två steg till vänster och ett till höger. Då och då svängde de dansande också. Det hela var en gripande illustration, tyckte de kristliga. Det gick inte riktigt framåt längre och inte rakt fram.
Dansen försvann ur liturgin när alla insåg hur det var och den kyrkliga förvaltningen och besluten fattades efter en vänster-högerskala och ingenting riktigt gick framåt längre men ingen ville påminnas om den saken. Rävträdan har dock bibehållits i den hedniska världen, där den kallas "foxtrot".
Skulle vi utmana någon att skriva en foxtrot-mässa eller skulle illustrationen av det nuvarande bli för plågsam, som den en gång var?
Nu till den televiserade gudstjänsten.
Överlämnandet är en intressant innovation. Förr i världen stod en präst och pratade. Han var emot synden. Ibland förstod man att han visste vad han pratade om. Han manade till syndabekännelse och han expedierade förlåtelsen.Det var bra. Vi lärde oss att be vår syndabekännelse med öppna händer, för vi kom till Gud med tomma händer och tog emot förlåtelsen med tomma händer. Det gör jag fortfarande. I överlåtelsen skulle jag tydligen öppna mig för Gud. Jag subjekt och Gud objekt om vi kollar satsläran. Det tror ju inte jag. Jag tror att detta är helt fel. Och då tror jag mig upptäcka det medelklassmässiga. den liturgi som gestaltar en tro ser jag en tro där Gud hanteras som ett hembiträde. Gör si eller gör så - och så ska Gud göra det.
Jag lyssnade på förkunnelsen. Där blev själens dunkla natt det där att det liksom skiter sig i livet och att vi ska dö. Är inte själens dunkla natt något värre än detta - nämligen Guds frånvaro? Det var nog här har uppfattade medelklassreligionen. Den använder sig av Gud som instrument för sin snällism. För det hela slutar med att jag ska gå i frid och göra en massa. I evangeliet får kvinnan (Marta, tänker jag) som finns i hopen timens et tremens, rädd och darrande, ett besked, inte en befallning. "Du är botad från ditt onda." Detta kallas evangelium. Det sa pastorn inget om. Sa han något om att hon var rädd för Jesus för det hon gjort? När kristen tro blir medelklassreligion försvinner en del av dramat. Tacka Fan för det.
När jag var barn - och faktiskt fram till dess min doktorsavhandling trycktes, ett märkligt sammanträffande - gällde 1942 års handbok. Kyrkans klockor kallade till det som var högmässa med eller utan nattvard och hade först kallat barnen till söndagsskola. På andra sidan Mohedaån låg Missionskyrkan. Där samlades mycket av den medelklass som röstade på Folkpartiet. I Moheda kyrka var klassbasen inte riktigt så ensartad. Tror jag. Kyrkans liturgi låg fast. Det var mot bakgrund av denna fasta liturgi de unga studenterna under ledning av de då mycket unga prästerna (idel prästbarn som blev präster vid 22 års ålder...) samt Tommy Olofsson kunde göra experimentella gudstjänster. Sven Kroon måste ha varit en av inspiratörerna genom det han förde hem från Frankrike och i sammanhangen fanns förstås också Christer Pahlmblad.
Gudstjänstexperimentens scopus var en kyrka med fast liturgi. I mischansammanhangen blev det inte riktigt så. Där kunde man göra lite som man ville bara det lät vackert eller i vart fall folk som uppträdde såg glada ut och sjöng vackert. Tror jag. Nu har vi fått detta senare. Det är ingen framgångssaga. Det är medelklassreligionen som tar sig uttryck och detta gläder endast medelklassen, den med lite radikalitet försedd och då blir Björn Afzelius, Mikael Wiehe eller Wolf Biermann lika användbara i sammanhanget.
På slutet välsignade Gud.
"Det var väl ändå det värsta", sa någon. Jag undrade varför. "Det behöver man inte ens förklara", blev svaret.
Jag fattar nog inte.
Jag hörde bara att Gud gjorde ett och annat - hörde och hörde. Jag hörde mest att Herren eliminerats. Ibland hörs just det som inte sägs! Är en herrelös kristendom verkligen kristendom? För Herre kallar Marta honom, och Petrus och den gemenskap med apostlar och helgon som är Kyrkan.
Denna morgon funderar jag på om den verkliga motsättningen i Svenska kyrkan går mellan kristen tro och medelklassreligion.
Kerstin Hesslefors Persson kan man lita på. Det blir finstämt och poetiskt. Hon skrev Tangomässan, som upprört en del. Nu vill jag berätta att missionshistoriskt finns det en förebild i de första kristna församlingarna i Norden, där rävträdan var viktig i högmässan.
Rävträdan var förkristen sed, men togs in i kyrkolivet därför att den, efter den första kristna tidens entusiasm över Vite Krist (den tid när allt var möjligt och insikten att Jesus är Herre och Konung dominerade allt), illustrerade det kristna livet och sättet att sköta en församling.
Ett par dansade inför församlingen.
Det kunde ske antingen så att paret tog två steg fram och ett tillbaka eller två steg till vänster och ett till höger. Då och då svängde de dansande också. Det hela var en gripande illustration, tyckte de kristliga. Det gick inte riktigt framåt längre och inte rakt fram.
Dansen försvann ur liturgin när alla insåg hur det var och den kyrkliga förvaltningen och besluten fattades efter en vänster-högerskala och ingenting riktigt gick framåt längre men ingen ville påminnas om den saken. Rävträdan har dock bibehållits i den hedniska världen, där den kallas "foxtrot".
Skulle vi utmana någon att skriva en foxtrot-mässa eller skulle illustrationen av det nuvarande bli för plågsam, som den en gång var?
Nu till den televiserade gudstjänsten.
Överlämnandet är en intressant innovation. Förr i världen stod en präst och pratade. Han var emot synden. Ibland förstod man att han visste vad han pratade om. Han manade till syndabekännelse och han expedierade förlåtelsen.Det var bra. Vi lärde oss att be vår syndabekännelse med öppna händer, för vi kom till Gud med tomma händer och tog emot förlåtelsen med tomma händer. Det gör jag fortfarande. I överlåtelsen skulle jag tydligen öppna mig för Gud. Jag subjekt och Gud objekt om vi kollar satsläran. Det tror ju inte jag. Jag tror att detta är helt fel. Och då tror jag mig upptäcka det medelklassmässiga. den liturgi som gestaltar en tro ser jag en tro där Gud hanteras som ett hembiträde. Gör si eller gör så - och så ska Gud göra det.
Jag lyssnade på förkunnelsen. Där blev själens dunkla natt det där att det liksom skiter sig i livet och att vi ska dö. Är inte själens dunkla natt något värre än detta - nämligen Guds frånvaro? Det var nog här har uppfattade medelklassreligionen. Den använder sig av Gud som instrument för sin snällism. För det hela slutar med att jag ska gå i frid och göra en massa. I evangeliet får kvinnan (Marta, tänker jag) som finns i hopen timens et tremens, rädd och darrande, ett besked, inte en befallning. "Du är botad från ditt onda." Detta kallas evangelium. Det sa pastorn inget om. Sa han något om att hon var rädd för Jesus för det hon gjort? När kristen tro blir medelklassreligion försvinner en del av dramat. Tacka Fan för det.
När jag var barn - och faktiskt fram till dess min doktorsavhandling trycktes, ett märkligt sammanträffande - gällde 1942 års handbok. Kyrkans klockor kallade till det som var högmässa med eller utan nattvard och hade först kallat barnen till söndagsskola. På andra sidan Mohedaån låg Missionskyrkan. Där samlades mycket av den medelklass som röstade på Folkpartiet. I Moheda kyrka var klassbasen inte riktigt så ensartad. Tror jag. Kyrkans liturgi låg fast. Det var mot bakgrund av denna fasta liturgi de unga studenterna under ledning av de då mycket unga prästerna (idel prästbarn som blev präster vid 22 års ålder...) samt Tommy Olofsson kunde göra experimentella gudstjänster. Sven Kroon måste ha varit en av inspiratörerna genom det han förde hem från Frankrike och i sammanhangen fanns förstås också Christer Pahlmblad.
Gudstjänstexperimentens scopus var en kyrka med fast liturgi. I mischansammanhangen blev det inte riktigt så. Där kunde man göra lite som man ville bara det lät vackert eller i vart fall folk som uppträdde såg glada ut och sjöng vackert. Tror jag. Nu har vi fått detta senare. Det är ingen framgångssaga. Det är medelklassreligionen som tar sig uttryck och detta gläder endast medelklassen, den med lite radikalitet försedd och då blir Björn Afzelius, Mikael Wiehe eller Wolf Biermann lika användbara i sammanhanget.
På slutet välsignade Gud.
"Det var väl ändå det värsta", sa någon. Jag undrade varför. "Det behöver man inte ens förklara", blev svaret.
Jag fattar nog inte.
Jag hörde bara att Gud gjorde ett och annat - hörde och hörde. Jag hörde mest att Herren eliminerats. Ibland hörs just det som inte sägs! Är en herrelös kristendom verkligen kristendom? För Herre kallar Marta honom, och Petrus och den gemenskap med apostlar och helgon som är Kyrkan.
Denna morgon funderar jag på om den verkliga motsättningen i Svenska kyrkan går mellan kristen tro och medelklassreligion.
söndag 28 februari 2016
Det oundvikliga
I fredags begrovs, det heter så, författaren mm Kerstin Arthur-Nilsson. Hon hade uppskattat ordet "begrovs", tror jag, för hon var en ordälskare, dvs en som älskar att leka med orden och får dem att berätta. Hon var också en allvarlig person som kunde använda humorn i allvarets tjänst. Kristnas bibelglädje får inte sällan den effekten.
Kerstin och hennes man Nils kom in i församlingslivet, det i GA Helsingborg en gång så blomstrande, därför att sonen skulle konfirmeras. Inte förrän ungefär när begravningen skulle börja, slog insikten mig där jag som absent friend satt och tänkte på Kerstin:
Det är inte så få vuxna som fick chansen till insteg i församlingen när barnen gick och läste.
När konfirmationssiffrorna rasar, förloras den möjligheten. Det är en allvarlig konsekvens att fundera över.
Hur ser de alternativa instegen i församlingslivet ut? Inte vet jag. Men så har jag egentligen aldrig funderat över att lägre konfirmationssiffror handlar om de vuxna också. Bortom prognoser för kraftigt sjunkande medlemstal och den ekonomi som följer därmed när verkligheten hinner ifatt Svenska kyrkan handlar det om förlorade instegsmöjligheter.
Jag var i fredags inte i Högby heller, där begravningsgudstjänsten för sjökapten Folke var. Också den begravningen får mig att fundera. Om nu inte pistolskyttet kom i vägen, var både hustrun Ursula och Folke i kyrkan liksom Stephan, Ursulas bror. De var alla prästbarn, Folke dock från Skara stift. Vilka nya tar vid efter Stephan och Folke? Norra Öland är avfolkningsbygd och medelåldern rätt hög.
I Källa blir det begravning för ICA-handlaren Sven-Arnold. Jag har sagt det förut till folket på norra Öland men upprepar mig på äldre herrars manér gärna: "Nu får ni sluta upp med dom där dumheterna att dö." Det är ett allvarsord, för nuförtiden dör folk som inte dött tidigare.
Och då läser jag Sture Hallbjörners bok På väg mot det oundvikliga. Det är bokrelease i Ytterby just i kväll. Sture har skrivit en bok i genren ars moriendi, konsten att dö. Boken avslutas med en avdelning längre och kortare bibeltexter/bibelord att dö på - och väl leva av. Det gör att präster skaffar sig boken som en lathund, men den borde nog finnas i en kyrkokristens hem. Man vet inte så noga när den kan behövas för högläsning hos någon eller för egen förberedande läsning inför det oundvikliga. Hade jag varit församlingspräst på norra Öland, hade jag satsat, köpt och spridit boken för studier och samtal.
De övningar som erbjuds i boken höjer medvetandet. Den vänliga vårdpersonalen förstår kanske inte riktigt min tro. Då får jag öva mig att vara en ensam kristen med uppgiften att älska vårdpersonalen in i gemenskapen med Gud. "Även en döende lärjunge kan vara missionär". Inte en pratsam en utan en bedjare!
Jag tycker detta är lysande. Sture Hallbjörner bedriver själavård, den själavård som hjälper oss att skilja mellan stort och smått och ger perspektiv på oss själva.
Nu har jag varit snäll ett helt blogginlägg igenom. Strukturutskottet som jag lovat detta, måste vara ett nöjt utskott.
Kerstin och hennes man Nils kom in i församlingslivet, det i GA Helsingborg en gång så blomstrande, därför att sonen skulle konfirmeras. Inte förrän ungefär när begravningen skulle börja, slog insikten mig där jag som absent friend satt och tänkte på Kerstin:
Det är inte så få vuxna som fick chansen till insteg i församlingen när barnen gick och läste.
När konfirmationssiffrorna rasar, förloras den möjligheten. Det är en allvarlig konsekvens att fundera över.
Hur ser de alternativa instegen i församlingslivet ut? Inte vet jag. Men så har jag egentligen aldrig funderat över att lägre konfirmationssiffror handlar om de vuxna också. Bortom prognoser för kraftigt sjunkande medlemstal och den ekonomi som följer därmed när verkligheten hinner ifatt Svenska kyrkan handlar det om förlorade instegsmöjligheter.
Jag var i fredags inte i Högby heller, där begravningsgudstjänsten för sjökapten Folke var. Också den begravningen får mig att fundera. Om nu inte pistolskyttet kom i vägen, var både hustrun Ursula och Folke i kyrkan liksom Stephan, Ursulas bror. De var alla prästbarn, Folke dock från Skara stift. Vilka nya tar vid efter Stephan och Folke? Norra Öland är avfolkningsbygd och medelåldern rätt hög.
I Källa blir det begravning för ICA-handlaren Sven-Arnold. Jag har sagt det förut till folket på norra Öland men upprepar mig på äldre herrars manér gärna: "Nu får ni sluta upp med dom där dumheterna att dö." Det är ett allvarsord, för nuförtiden dör folk som inte dött tidigare.
Och då läser jag Sture Hallbjörners bok På väg mot det oundvikliga. Det är bokrelease i Ytterby just i kväll. Sture har skrivit en bok i genren ars moriendi, konsten att dö. Boken avslutas med en avdelning längre och kortare bibeltexter/bibelord att dö på - och väl leva av. Det gör att präster skaffar sig boken som en lathund, men den borde nog finnas i en kyrkokristens hem. Man vet inte så noga när den kan behövas för högläsning hos någon eller för egen förberedande läsning inför det oundvikliga. Hade jag varit församlingspräst på norra Öland, hade jag satsat, köpt och spridit boken för studier och samtal.
De övningar som erbjuds i boken höjer medvetandet. Den vänliga vårdpersonalen förstår kanske inte riktigt min tro. Då får jag öva mig att vara en ensam kristen med uppgiften att älska vårdpersonalen in i gemenskapen med Gud. "Även en döende lärjunge kan vara missionär". Inte en pratsam en utan en bedjare!
Jag tycker detta är lysande. Sture Hallbjörner bedriver själavård, den själavård som hjälper oss att skilja mellan stort och smått och ger perspektiv på oss själva.
Nu har jag varit snäll ett helt blogginlägg igenom. Strukturutskottet som jag lovat detta, måste vara ett nöjt utskott.
lördag 27 februari 2016
70 000 läsare
Kyrkans Tidning har en upplaga om 27 100 ex men 70 000 läsare, inhämtar jag i bladet. När Vår Kyrka på sin tid närmade sig 30 000-strecket var det kris och Kyrkans Tidning kom till. Har KT varit uppe i 52 000 ex? Jag minns inte. Vår Kyrka var dock över 60 000. Gav det 150 000 läsare? Om detta samtalas föga. Det är som om pressfrågorna alltid var någon annans. Och det blev de väl när "Vår Kyrka" kallades "Deras Kyrka" eller när i vår tid KT finns i ett ex på expeditionen och bläddras igenom. Det är nog det som kallas "läses" enligt chefredaktören.
Nu rekommenderades jag av chefredaktören att läsa Åke Bonniers facebooksida. Där fanns hans text om prästernas svar på frågan om Jesus är enda vägen. Chefredaktören hyllade biskopen för texten. Jag letade mig fram och hittade just på facebook-sidan en artikel från - Dagen! Den hänvisningen till själva källan den klara, klarade inte Kyrkans Tidning att ge. Märkligt.
Åke intervjuades alltså.
I Dagen!
Dom är alerta, pingstvännerna.
Vad kom Åke fram till?
Att Gud kan mycket väl göra saker som vi inte tror att han kan göra.
Vilka vi? Det tycks vara ett rätt oprecist "vi" och jag tänker mig inte riktigt inräknad i denna gemenskap.
Men så blev biskopen orolig - och när biskopar är oroliga är det inte roligt utan fara på kyrktaket. Åke: "Jag kan bli lite orolig när man på något sätt säger att 'vi har hela sanningen och alla andra har fel'. Och att det bara finns en väg till frälsning och det är genom Jesus Kristus. Vi ska tala tydligt om vår väg, det är den enda väg vi kan vittna om som kristna. Sedan måste vi låta Gud vara Gud."
I all sin obegriplighet är detta likväl vackert.
Men några frågor föranleder väl den biskopliga oron.
Först detta att han bara blir "lite" orolig. Det lugnade mig. Men sedan kom det ett klargörande som kräver ett klargörande. Har biskopen hört någon på "något sätt" säga det han uppfattar? Hur då? Stund och ställe kanske vi skulle behöva veta. Är det ett påhopp på Jesus som säger - eller är det bara ett hitte på av älsklingslärjungen Johannes - att han är vägen, sanningen och livet?
Jag lägger till en hänvisning för de kunskapstörstande:
http://kyrkligdokumentation.nu/holmbergjoh141015.pdf
Har inte Kyrkan uppfattat saken på det viset utan att förfalla till spekulationer om Guds alternativ utan pekat på Jesus och sagt: Vägen!
På så vis missionerades också i Västergötland, när det begav sig. Han är Frälsaren, inte bara en frälsare i mängden.
Är det som biskopen kallar "vår väg" särskilt intressant? Blir det inte väldigt jagfixerat om vi allihop ska tala om vår väg - och då är ingen väg sannare än någon annan eller annans?
Det där att vi ska låta Gud vara Gud är, handen på hjärtat, just nu ett mindre problem. Det större är väl alla miljoner som inte låter Gud vara Gud eftersom de i vart fall är funktionella ateister. Kanske därtill teoretiskt begrundade ateister även om dessa är få.
Å andra sidan är det gott om kyrkomedlemmar som är just funktionella ateister.
Detta var uppenbarligen en text i chefredaktören Ewa Wiréns smak. Jag vet förstås inte vad detta säger, men något säger det.
Annars är det nog lite synd om tidningen Dagen, som klandras av Pressombudsmannen och Pressombudsnämnden (PO-PON) för prästpåhopp.
PO-PON menar att Dagen kommit med felaktiga fakta i det s k Visby-fallet, rätt omskrivet förra året. 43 personer hade slutat uppgavs det. Nu redovisas att 21 sagt upp sig under tre år och gått till annan tjänst (vilket väl betyder att de slutat men graden av missnöje med domkyrkoförsamlingen framgår inte riktigt, DS), 17 hade gått i pension, tre hade avlidit, en blivit riksdagsman och en slutat på grund av arbetsbrist. Man skulle av detta kunna förstå att det egentligen inte finns några problem i Visby. Domprosten själv har anmält. artikeln till PO. Han kan vara glad. Anklagelser som att man är "den farligaste sortens chef" och att mobbningskulturer frodas under ens chefskap är svåra att försvara sig emot. "Därför bör tidningar vara försiktiga med den här sortens svepande, nedsättande beskrivningar när de inte kläs i konkreta exempel."
Bra, PO. Så vad med kvinnoprästmotståndare som offentligen målats ut som sexualneurotiker eller kvinnohatare? Svepande och nedsättande beskrivningar som inte kläs i konkreta exempel. Ska PO göra en revision av vad tidningar under närmare sex decennier låtit undslippa sig och så bära fram ursäktskransar och lägga på de beljugnas gravar? En variant av den populära kollektiva skulden...
I Visbyfallet återstår väl för Dagen att ta nya friska tag och så kan tidningen citeras i Kyrkans Tidning, men först när någon biskop tar upp en intervju med sig i Dagen och lägger den på Facebook. Kanske jag kan få bidra med en reklamslogan?
"Dagen - tidningen Kyrkans Tidning förtiger. Voldemort, liksom."
Det kan ge prenumeranter.
Dagen har 17 200 prenumeranter och 52 000 läsare. Den kommer ut fyra dagar i veckan. Det betyder antagligen att vi för jämförelsens skull måste räkna 4x17 200, dvs 68 800, för att få fram en veckosiffra. Eller tänker jag fel nu?
Nå, Kyrkans Tidnings 70 000 läsare är mer än Dagens Seglora, ni minns den publikation som lanserades för att ta upp kampen med Kyrkans Tidning. Heja Helle! Men hur är det med anslagen? Vilka betalar till seglorianerna och för vad? Vad hette han som var publicist där och hur var det med de långa julloven och sommarloven? Någon som minns?
Nu rekommenderades jag av chefredaktören att läsa Åke Bonniers facebooksida. Där fanns hans text om prästernas svar på frågan om Jesus är enda vägen. Chefredaktören hyllade biskopen för texten. Jag letade mig fram och hittade just på facebook-sidan en artikel från - Dagen! Den hänvisningen till själva källan den klara, klarade inte Kyrkans Tidning att ge. Märkligt.
Åke intervjuades alltså.
I Dagen!
Dom är alerta, pingstvännerna.
Vad kom Åke fram till?
Att Gud kan mycket väl göra saker som vi inte tror att han kan göra.
Vilka vi? Det tycks vara ett rätt oprecist "vi" och jag tänker mig inte riktigt inräknad i denna gemenskap.
Men så blev biskopen orolig - och när biskopar är oroliga är det inte roligt utan fara på kyrktaket. Åke: "Jag kan bli lite orolig när man på något sätt säger att 'vi har hela sanningen och alla andra har fel'. Och att det bara finns en väg till frälsning och det är genom Jesus Kristus. Vi ska tala tydligt om vår väg, det är den enda väg vi kan vittna om som kristna. Sedan måste vi låta Gud vara Gud."
I all sin obegriplighet är detta likväl vackert.
Men några frågor föranleder väl den biskopliga oron.
Först detta att han bara blir "lite" orolig. Det lugnade mig. Men sedan kom det ett klargörande som kräver ett klargörande. Har biskopen hört någon på "något sätt" säga det han uppfattar? Hur då? Stund och ställe kanske vi skulle behöva veta. Är det ett påhopp på Jesus som säger - eller är det bara ett hitte på av älsklingslärjungen Johannes - att han är vägen, sanningen och livet?
Jag lägger till en hänvisning för de kunskapstörstande:
http://kyrkligdokumentation.nu/holmbergjoh141015.pdf
Har inte Kyrkan uppfattat saken på det viset utan att förfalla till spekulationer om Guds alternativ utan pekat på Jesus och sagt: Vägen!
På så vis missionerades också i Västergötland, när det begav sig. Han är Frälsaren, inte bara en frälsare i mängden.
Är det som biskopen kallar "vår väg" särskilt intressant? Blir det inte väldigt jagfixerat om vi allihop ska tala om vår väg - och då är ingen väg sannare än någon annan eller annans?
Det där att vi ska låta Gud vara Gud är, handen på hjärtat, just nu ett mindre problem. Det större är väl alla miljoner som inte låter Gud vara Gud eftersom de i vart fall är funktionella ateister. Kanske därtill teoretiskt begrundade ateister även om dessa är få.
Å andra sidan är det gott om kyrkomedlemmar som är just funktionella ateister.
Detta var uppenbarligen en text i chefredaktören Ewa Wiréns smak. Jag vet förstås inte vad detta säger, men något säger det.
Annars är det nog lite synd om tidningen Dagen, som klandras av Pressombudsmannen och Pressombudsnämnden (PO-PON) för prästpåhopp.
PO-PON menar att Dagen kommit med felaktiga fakta i det s k Visby-fallet, rätt omskrivet förra året. 43 personer hade slutat uppgavs det. Nu redovisas att 21 sagt upp sig under tre år och gått till annan tjänst (vilket väl betyder att de slutat men graden av missnöje med domkyrkoförsamlingen framgår inte riktigt, DS), 17 hade gått i pension, tre hade avlidit, en blivit riksdagsman och en slutat på grund av arbetsbrist. Man skulle av detta kunna förstå att det egentligen inte finns några problem i Visby. Domprosten själv har anmält. artikeln till PO. Han kan vara glad. Anklagelser som att man är "den farligaste sortens chef" och att mobbningskulturer frodas under ens chefskap är svåra att försvara sig emot. "Därför bör tidningar vara försiktiga med den här sortens svepande, nedsättande beskrivningar när de inte kläs i konkreta exempel."
Bra, PO. Så vad med kvinnoprästmotståndare som offentligen målats ut som sexualneurotiker eller kvinnohatare? Svepande och nedsättande beskrivningar som inte kläs i konkreta exempel. Ska PO göra en revision av vad tidningar under närmare sex decennier låtit undslippa sig och så bära fram ursäktskransar och lägga på de beljugnas gravar? En variant av den populära kollektiva skulden...
I Visbyfallet återstår väl för Dagen att ta nya friska tag och så kan tidningen citeras i Kyrkans Tidning, men först när någon biskop tar upp en intervju med sig i Dagen och lägger den på Facebook. Kanske jag kan få bidra med en reklamslogan?
"Dagen - tidningen Kyrkans Tidning förtiger. Voldemort, liksom."
Det kan ge prenumeranter.
Dagen har 17 200 prenumeranter och 52 000 läsare. Den kommer ut fyra dagar i veckan. Det betyder antagligen att vi för jämförelsens skull måste räkna 4x17 200, dvs 68 800, för att få fram en veckosiffra. Eller tänker jag fel nu?
Nå, Kyrkans Tidnings 70 000 läsare är mer än Dagens Seglora, ni minns den publikation som lanserades för att ta upp kampen med Kyrkans Tidning. Heja Helle! Men hur är det med anslagen? Vilka betalar till seglorianerna och för vad? Vad hette han som var publicist där och hur var det med de långa julloven och sommarloven? Någon som minns?
fredag 26 februari 2016
Tror dom på det själva?
Jag bestämde mig för att läsa vad biskopskandidaterna i Karlstad skriver om sina prioriteringar. Jag läste och läste men förstummades av skitsnacket. Jag ber självfallet om ursäkt för franskan, men jag har just återkommit från Wittenberg och smittats av Martin Luthers språkbruk. För vad annat är det? Hur orkar dom? Och hur orkar dom som ska lyssna och läsa? Det tar liksom aldrig lut och det kan bero på att det inte ens i början fanns en tanke.
Jag lyssnar på den i familjen som reser ut i världen och håller små föredragningar för diverse regeringar. Ibland är hon häpen, har hon medgett, att hon så länge kan stå och säga egentligen ingenting, men det är just det som ska sägas och just detta åhörarna traktar efter att få höra. Om jag nu rätt förstod vad hon sa, förstås. Och biskopskandidaterna? Hur många har pastoral mylla mellan fingrarna och hur många kombinerar detta med att ha visat sig kunna tänka och skriva, dvs föra dialog med en läsekrets?
Ni kan väl själva pröva hur mycket ni orkar.
https://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/biskopskandidater
Vill någon ägna sig åt en övningsuppgift, är det uppgiften att räkna efter hur många gånger Jesus nämns i kandidaternas texter samt undersöka vad de förväntar sig att han ska göra. Observera att det nu inte är berättelsen om Jesus som efterfrågas utan Han själv.
Själv har jag just läst George Weigels lilla bok The Cube and the Cathedral (Basic Books). Den boken gav mer spännande perspektiv och borde egentligen vara en inspiration för kyrkoprogrammet "Back to Basic".
Weigel gör upp med föreställningen att demokratin kom efter upplysningstiden och inte har något med kristen tro att göra. Det är sådant som docenten Olofsson påpekar också. Pigan och kungen läste förklaringarna till tron i Lilla Katekesen (med förklaringar) och skulle kunna förklaringarna utantill. Vad visste de? De var båda skapade av Gud, de var förtappade men återlösta och de kunde inte tro utan den Helige Ande. Skulle verkligen dessa insikter inte påverka det vanliga och vardagliga livet? Självfallet skapade det de visste en medvetenhet - en självmedvetenhet som var en medvetenhet om Gud. Jag kompletterade nu Weigel med Olofsson för att vara tydlig, men också för att lärdomspråla med att jag läst Olofssons Credo och då anför jag gärna författaren i skilda sammanhang.
Weigel kan också fundera över synden och ser hur de kristna syndarna visste vart de skulle gå för att få tag på förlåtelsen. Om inte detta blir levande igen, kommer människor bara att bli medvetna om skuld men eftersom de inte tror på en Gud som vill förlåta - de tror inte på Gud alls, nämligen - har de ingenstans att göra av sin skuld utan tvingas släpa runt på den.
Sekulariseringen skapar inte glada människor.
Och jag läste Jonas Lockman, som är församlingspräst, och formulerade sig slagkraftigt:
"Förlåtna syndare är det bästa jag vet!"
Detta är en hållning som reser upp människor och får dem att åstadkomma något. Också politiskt.
Det är rentav en gudomlig hållning.
Det finns all anledning för en kyrkokristen att inte huka för kyrkokritiken. Vi är bättre pålästa än kritikerna och vi har mer att stå upp för. Men det är nog blott alltför uppenbart att vi behöver hålla fram motbilderna inom Svenska kyrkan, de som innehåller de klassiska svenskkyrklighetsmarkörerna, de som också är katolicitetsmarkörer.
Så långt i tanken kan jag inte låta bli biskopskandidaternas utfästelser.
Monomant kan jag uppenbart återvända till somliga texter.
Vad vill biskopskandidaterna i Karlstads stift?
En ska leda stiftskansliet, en pläderar för "relevans", för en ska Svenska kyrkan vara självklar i både ett sekulariserat och mångreligiöst samhälle (vad nu detta är, men kyrkligt är det väl inte?), en ska föreläsa, en ska ge människorna tolkningsmöjligheten och makten "över sin kyrka och sin tro" åter, en vill verka för tillförsikt och framtidstro, en vill markera delaktighet för många och en vill bygga relationer.
Jag uppfattar inte en enda av biskopskandidaterna vara en biskopskandidat i en av Kyrkans stora martyrtider, vår tid. De talar väl till valmanskåren. Det är allt. Inte fel. Men allt.
Vad kommer ut av en biskop?
Oftast lika lite som det som kom ut av företrädaren. Men det låter alltid mycket från biskopskandidater. Också de som inte skrivit en enda bok som analyserar Svenska kyrkans läge på längden och tvären eller en enda pastoral teologisk, sammanhängande framställning, har plötsligt många synpunkter.
På ett sätt är jag lika fascinerad varenda gång det är biskopsval.
Men jag utmanas och uppmuntras mer av George Weigel och Folke T Olofsson.
Jag lyssnar på den i familjen som reser ut i världen och håller små föredragningar för diverse regeringar. Ibland är hon häpen, har hon medgett, att hon så länge kan stå och säga egentligen ingenting, men det är just det som ska sägas och just detta åhörarna traktar efter att få höra. Om jag nu rätt förstod vad hon sa, förstås. Och biskopskandidaterna? Hur många har pastoral mylla mellan fingrarna och hur många kombinerar detta med att ha visat sig kunna tänka och skriva, dvs föra dialog med en läsekrets?
Ni kan väl själva pröva hur mycket ni orkar.
https://www.svenskakyrkan.se/karlstadsstift/biskopskandidater
Vill någon ägna sig åt en övningsuppgift, är det uppgiften att räkna efter hur många gånger Jesus nämns i kandidaternas texter samt undersöka vad de förväntar sig att han ska göra. Observera att det nu inte är berättelsen om Jesus som efterfrågas utan Han själv.
Själv har jag just läst George Weigels lilla bok The Cube and the Cathedral (Basic Books). Den boken gav mer spännande perspektiv och borde egentligen vara en inspiration för kyrkoprogrammet "Back to Basic".
Weigel gör upp med föreställningen att demokratin kom efter upplysningstiden och inte har något med kristen tro att göra. Det är sådant som docenten Olofsson påpekar också. Pigan och kungen läste förklaringarna till tron i Lilla Katekesen (med förklaringar) och skulle kunna förklaringarna utantill. Vad visste de? De var båda skapade av Gud, de var förtappade men återlösta och de kunde inte tro utan den Helige Ande. Skulle verkligen dessa insikter inte påverka det vanliga och vardagliga livet? Självfallet skapade det de visste en medvetenhet - en självmedvetenhet som var en medvetenhet om Gud. Jag kompletterade nu Weigel med Olofsson för att vara tydlig, men också för att lärdomspråla med att jag läst Olofssons Credo och då anför jag gärna författaren i skilda sammanhang.
Weigel kan också fundera över synden och ser hur de kristna syndarna visste vart de skulle gå för att få tag på förlåtelsen. Om inte detta blir levande igen, kommer människor bara att bli medvetna om skuld men eftersom de inte tror på en Gud som vill förlåta - de tror inte på Gud alls, nämligen - har de ingenstans att göra av sin skuld utan tvingas släpa runt på den.
Sekulariseringen skapar inte glada människor.
Och jag läste Jonas Lockman, som är församlingspräst, och formulerade sig slagkraftigt:
"Förlåtna syndare är det bästa jag vet!"
Detta är en hållning som reser upp människor och får dem att åstadkomma något. Också politiskt.
Det är rentav en gudomlig hållning.
Det finns all anledning för en kyrkokristen att inte huka för kyrkokritiken. Vi är bättre pålästa än kritikerna och vi har mer att stå upp för. Men det är nog blott alltför uppenbart att vi behöver hålla fram motbilderna inom Svenska kyrkan, de som innehåller de klassiska svenskkyrklighetsmarkörerna, de som också är katolicitetsmarkörer.
Så långt i tanken kan jag inte låta bli biskopskandidaternas utfästelser.
Monomant kan jag uppenbart återvända till somliga texter.
Vad vill biskopskandidaterna i Karlstads stift?
En ska leda stiftskansliet, en pläderar för "relevans", för en ska Svenska kyrkan vara självklar i både ett sekulariserat och mångreligiöst samhälle (vad nu detta är, men kyrkligt är det väl inte?), en ska föreläsa, en ska ge människorna tolkningsmöjligheten och makten "över sin kyrka och sin tro" åter, en vill verka för tillförsikt och framtidstro, en vill markera delaktighet för många och en vill bygga relationer.
Jag uppfattar inte en enda av biskopskandidaterna vara en biskopskandidat i en av Kyrkans stora martyrtider, vår tid. De talar väl till valmanskåren. Det är allt. Inte fel. Men allt.
Vad kommer ut av en biskop?
Oftast lika lite som det som kom ut av företrädaren. Men det låter alltid mycket från biskopskandidater. Också de som inte skrivit en enda bok som analyserar Svenska kyrkans läge på längden och tvären eller en enda pastoral teologisk, sammanhängande framställning, har plötsligt många synpunkter.
På ett sätt är jag lika fascinerad varenda gång det är biskopsval.
Men jag utmanas och uppmuntras mer av George Weigel och Folke T Olofsson.
torsdag 25 februari 2016
Blev ni glada?
Jag läste Kyrkans Tidning och frågade mig denna morgon: Blev jag glad? Det blev jag inte. Jag blev närmast uppgiven. Är jag ensam om känslan, den som kallas Torsdagsdepression? Lite roligare var det med Östra Småland, där jag recenserat Henrik Tobins bok Ett gemensamt kosmos (Artos). Rubriksättarens rättstavningsprogram rättade "kulturkunskap" till "kulturlandskap". Mitt i torsdagsdepressionen kunde jag skratta lite. Den upprättande glädjen ska inte föraktas. Jag söker förresten denna glädje hos Överklagandnämnden. Ni kan få den texten så blir det ett långt blogginlägg men kanske inte helt utan intresse. DN-scoopet har inte Kyrkans Tidning skrivit en rad om. Intressant.
Begäran om överprövning
Jag fälldes av Växjö domkapitel och tilldelades en skriftlig erinran den 31 januari 2014 med motiveringen att ett blogginlägg indikerat ”en koppling mellan Antje Jackelén och det gamla Nazityskland”.
Genom beslut i ÖN återförvisades ärendet till Domkapitlet i Växjö för erforderlig handläggning, ÖN 2014/11.
Domkapitlet tog sig an ärendet ånyo och fann att Dag Sandahl ”genom sitt agerande brutit mot löften han avgett vid sin prästvigning och i avsevärd mån skadat det anseende en präst bör ha. Domkapitlet finner därför att Dag Sandahl ska tilldelas skriftlig erinran.” Domkapitlet hävdade att Dag Sandahl måste ”ha insett att hans skrivna ord kunde komma att uppfattas som om han anser att det skulle finnas en koppling mellan tillsättandet av ärkebiskopen och nazityskland.” (DK.s protokoll 2014-09-12, §152).
ÖN avslog mitt överklagande den 26 november 2014 (ÖN 2014/33) och skrev: ”Det som Dag Sandahl har skrivit på sin blogg i samband med ärkebiskopsvalet 2013 och som exemplifierats i domkapitlets anklagelseakt framstår som klart kränkande och mycket olämpligt. Texterna saknar det mått av omdömesgillhet som kan förväntas av en präst i Svenska kyrkan.”
Jag delade inte ÖN:s bedömning, som bygger mer på eisegesis än exegesis, men har fram till februari i år betraktat saken som avgjord.
Den 5 februari publicerades Elisabeth Åsbrinks reportage Kyrkan söker försoning med samerna i DN.
I artikeln intervjuades Antje Jackelén. Hon beskrevs ha erfarenhet av kollektiv skuld, en känsla av skuld hon och hennes generation uppfattas ”vara impregnerade i”:
”Jag har ju alltid, genom min uppväxt, funderat över rasbiologins förfärliga framfart. Jag har hört argumentet att man inte kan vara delaktig i ett brott 40 år efter att det begåtts men jag menar att man ändå är bärare av en historia som är förfärligt skuldbelastad.”
I hennes familj var modern och hennes släkt antinazistisk.
”På fars sida var man lojal med staten. Min farfar var posttjänsteman och man lydde överhögheten, var goda medborgare. I dag skulle man förmodligen klassa dem som medlöpare. Men det var ett totalitärt system, man skulle ha Hitlerporträtt hemma. Min far fyllde 20 år 1945 och tog från skolan direkt in i kriget. Han hade inget val.
Antje Jackelén vet inte så mycket om sin fars erfarenheter som tysk soldat i öst.”
Vad som än uttrycks i DN-intervjun, så klarlägger Antje Jackelén en koppling till nazismen och beskriver den som känsla av skuld.
Jag kritiserades för lösryckta ord, tagna ur sitt sammanhang eller tolkade i något sammanhang.
Antje Jackelén återger faktiska förhållanden.
Hennes far deltog i krigets slutskede inte i öst, dvs Operation Barbarossa, men i strider i östra Tyskland mot amerikanska förband (han hamnade i vart fall i amerikansk krigsfångenskap) och i hennes fars hem fanns alltså ett porträtt av Führern på väggen. Så var det inte i alla tyska hem.
Ingenting av detta uppseendeväckande har jag kommenterat i något av de slumpmässigt utvalda och därefter kritiserade blogginläggen.
Huruvida Jackeléns farfar bara var medlöpare eller därtill partimedlem borde kunna klarläggas. Det var en stor andel tjänstemän bland de 7.5 miljonerna partimedlemmar. Antagligen var hennes far med i Hitlerjugend och fick ideologisk skolning där. Hela den tyska ungdomsrörelsen hade ju inkorporerats där, också t ex KFUM.
Jag hör inte heller till dem som menar att det för den som är född år 1955 i Tyskland är meningsfullt att bära på en känsla av skuld över det som hände. Kollektiv skuld kan de ha som kollektivt röstade för nazismen och naturligtvis den majoritet som i all tysthet anpassade sig.
Däremot finns det en efterkrigsgeneration som alltså hölls eller höll sig ovetande om vad fäderna gjort under kriget och vilka erfarenheter de bar med sig. Tystnadens kultur bröts i Tyskland först med barnbarnens frågor och då är vi på närmare 50 års avstånd från kriget. ”Opa war kein Nazi”-temat, alltså. Men det finns alltså också barn till soldaterna som aldrig brytt sig om att försöka ta reda på i vilket krigsförband fadern tjänstgjorde och var detta förband sattes in. Det kan tyckas vara ett passivt sätt att hantera en känsla av skuld.
Det är nu blott alltför uppenbart att det finns en av Antje Jackelén återgiven verklighet som återställer proportionerna. Det jag skrev på bloggen kan i sammanhanget inte längre uppfattas som ”klart kränkande och mycket olämpligt”.
Det hade inte ens varit klandervärt om jag skrivit att ”Svenska kyrkan hämtat en ärkebiskop med rötterna i en familj av nazistiska medlöpare”.
Uppseendeväckande, kanske, men inte ”klart kränkande” eftersom detta är vad Antje Jackelén själv förtäljer DN, som sedan offentliggör.
Det finns en faktisk verklighet som blottar något som går vida utöver också vad de tolkade bloggtexterna säger.
Det finns verkligen en koppling mellan ärkebiskopen och nazismen, en koppling för vilken Antje Jackelén alltså känner skuld.
Jag skulle önska att hon inte behövde känna det så, men det torde vara en fråga att hantera för hennes själasörjare.
Mot bakgrund av den till DN lämnade informationen begär jag
att
ÖN överprövar sitt beslut att inte undanröja domkapitlets beslut att tilldela mig en skriftlig varning samt undanröjer detta beslut.
onsdag 24 februari 2016
Halle, onsdag
Denna strålande morgon vaknar jag i Halle alldeles för tidigt. Här föddes Händel och till helgen ska hans födelsedag firas. På affischen läste jag "Happy Birthday". Jag undrar över tanken. När man gått ur tiden, kan födelsedagar firas då?
I Halle var också Aleksander Radler professor innan verkligheten hotade hinna ifatt honom och han behövde ta sig tillbaka till tryggheten i Sverige. Trygghet och trygghet. "What goes around, comes around", som det heter på norra Öland.
I Halle handlar det om pietismen, ett förhållande som på sitt sätt är underligt. Inte så att det inte fanns pietism i Halle men så, att den evangeliska pietismen och den katolska kvietismen är likartade fromheter och illustrerar hur det andliga livet tar sig vägar utöver eller bortom somliga gränser. Att det sedan finns en "egendomligt objektiverad pietism" (ett begrepp som Yngve Brilioth tillskrivs äran av att ha formulerat - vet någon om det stämmer?) som kallas "gammalkyrklighet" hör också till bilden. Kyrkostyrelsen, som jag reser med, får annars pietismen kopplad till demokratin.
Lärorikt?
På sitt sätt. Andelivet är ett djupfenomen, inte bara det ytskikt där de organisatoriska frågorna dväljes. Och så dyker det upp sammanhang som inte gick att se från ytan. Hur nu saker kan "dyka upp", är inte dyka att hoppa/simma neråt?
Hur hamnade jag i Halle? Det är inte första gången så jag kan säga "been there, done that, got that t-shirt" om Halle också. Men den här gången fick jag övernatta och nu är det efter år 1989. Nu var det buss från Berlin via Lutherstadt Wittenberg till Halle. I dag blir det Berlin igen och så hem. Jag har alltså ihop med Kyrkostyrelsen fått bedriva kyrkligt vänslande. Det ska inte underskattas men kanske inte överskattas heller. Stackars Antje fick inte följa med. Stjärnornas inverkan, influens, stoppade den saken. Om ni inte tror att stjärnor har en sådan inverkan, kan man undra varför ni säger att folk me också ärkebiskopar drabbats av just influensan.
Det blev ett litet sammanträde också.
Kyrkostyrelsen fattade i går beslut att ställa 25 miljoner till förfogande för församlingsarnas flyktingarbete.
15 miljoner får stiften för att hjälpa församlingen med detta arbete genom coachning. Stiftets resurser förstärks eftersom stiften förklarat att denna uppmuntringsverksamhet är viktig (någon kommer från stiftskansliet till församlingarna och inspirerar...). Men stiften har egna pengar i myckenhet. om stiften tycker saken är viktig, varför satsar stiften inte då?
15 miljoner ska till Mellanöstern möjligtvis med särskilda insatser i Irak, oklart hur och lite oklart om.
Jag förklarade att jag inte är med. och måste skriva mig fri i morgon. 75 miljoner anslog kyrkomötet. 15 miljoner blir alltså 20% till kringkostnader av rätt ospecificerat slag. Jag menar att kyrkomötet tänkte mer operativt och tänkte på församlingarnas ansvar och kostnader.
Upprörd? Nej, men uppgiven.
Jag tror alltså inte detta var vad Kyrkomötet beslutade och tycker inte att Sverigedemokraterna ska glädjas med 15 miljoner till oklara satsningar i ett närområde, oklart vilket närområdet är och vad syftet är. Jag uppfattar att den kyrkliga byråkratin på olika nivåer ser till att gynna sina intressen. Så fördärvad är jag men inte styrelsen.
Det är samma styrelse som för ett år sedan tyckte att 5 miljoner var vad församlingarna behövde för sitt flyktingarbete.
I Halle var också Aleksander Radler professor innan verkligheten hotade hinna ifatt honom och han behövde ta sig tillbaka till tryggheten i Sverige. Trygghet och trygghet. "What goes around, comes around", som det heter på norra Öland.
I Halle handlar det om pietismen, ett förhållande som på sitt sätt är underligt. Inte så att det inte fanns pietism i Halle men så, att den evangeliska pietismen och den katolska kvietismen är likartade fromheter och illustrerar hur det andliga livet tar sig vägar utöver eller bortom somliga gränser. Att det sedan finns en "egendomligt objektiverad pietism" (ett begrepp som Yngve Brilioth tillskrivs äran av att ha formulerat - vet någon om det stämmer?) som kallas "gammalkyrklighet" hör också till bilden. Kyrkostyrelsen, som jag reser med, får annars pietismen kopplad till demokratin.
Lärorikt?
På sitt sätt. Andelivet är ett djupfenomen, inte bara det ytskikt där de organisatoriska frågorna dväljes. Och så dyker det upp sammanhang som inte gick att se från ytan. Hur nu saker kan "dyka upp", är inte dyka att hoppa/simma neråt?
Hur hamnade jag i Halle? Det är inte första gången så jag kan säga "been there, done that, got that t-shirt" om Halle också. Men den här gången fick jag övernatta och nu är det efter år 1989. Nu var det buss från Berlin via Lutherstadt Wittenberg till Halle. I dag blir det Berlin igen och så hem. Jag har alltså ihop med Kyrkostyrelsen fått bedriva kyrkligt vänslande. Det ska inte underskattas men kanske inte överskattas heller. Stackars Antje fick inte följa med. Stjärnornas inverkan, influens, stoppade den saken. Om ni inte tror att stjärnor har en sådan inverkan, kan man undra varför ni säger att folk me också ärkebiskopar drabbats av just influensan.
Det blev ett litet sammanträde också.
Kyrkostyrelsen fattade i går beslut att ställa 25 miljoner till förfogande för församlingsarnas flyktingarbete.
15 miljoner får stiften för att hjälpa församlingen med detta arbete genom coachning. Stiftets resurser förstärks eftersom stiften förklarat att denna uppmuntringsverksamhet är viktig (någon kommer från stiftskansliet till församlingarna och inspirerar...). Men stiften har egna pengar i myckenhet. om stiften tycker saken är viktig, varför satsar stiften inte då?
15 miljoner ska till Mellanöstern möjligtvis med särskilda insatser i Irak, oklart hur och lite oklart om.
Jag förklarade att jag inte är med. och måste skriva mig fri i morgon. 75 miljoner anslog kyrkomötet. 15 miljoner blir alltså 20% till kringkostnader av rätt ospecificerat slag. Jag menar att kyrkomötet tänkte mer operativt och tänkte på församlingarnas ansvar och kostnader.
Upprörd? Nej, men uppgiven.
Jag tror alltså inte detta var vad Kyrkomötet beslutade och tycker inte att Sverigedemokraterna ska glädjas med 15 miljoner till oklara satsningar i ett närområde, oklart vilket närområdet är och vad syftet är. Jag uppfattar att den kyrkliga byråkratin på olika nivåer ser till att gynna sina intressen. Så fördärvad är jag men inte styrelsen.
Det är samma styrelse som för ett år sedan tyckte att 5 miljoner var vad församlingarna behövde för sitt flyktingarbete.
tisdag 23 februari 2016
Politiske kommissarien, pastor Carlsson
Är det orättvist mot någon att kalla projektet Seglora smedja för en ekonomisk bluff på hög niå, som endast överraskar att det hela kan få fortgå med hjälp av kyrkliga pengar. I jämförelse med utfästelserna, här skulle Kyrkans Tidning skåpas ut, blev det ju en tumme i barnstorlek eller ett ingenting. Man får alltså vara glad över missionspastorn Arne Carlsson, den intellektuella förstärkningen av det kyrkliga livet i Sverige.
Nu har pastor Carlsson läst den s k Natorutredningen. Det har jag också - och recenserat i Östra Småland. Jag uppskattade fräckheten att utifrån ett privat initiativ uppträda som en statlig utredning. Och frågan om Nato är värd seriös diskussion och en mycket bredare debatt. Det tycker pastor Carlsson och utredningen också.
Nu vet jag inte om pastor Carlssons anlete avslöjar en kronvraksfysionomi, det är svårbedömt. Lika svårt att bedöma som frågorna om alliansfrihet i fred som syftar till neutralitet i krig. Och om riksdagen i vår tar ett beslut om något som är mer än värdlandsstöd till Nato, har vi väl tagit ännu ett steg in i gemenskapen. Har vi, å andra sidan, inte alltid varit med fast inte?
Försvarsministern Gustavsson (C), som satt i en hundgård i Oslo när U-137 gick på grund, hade vid något tillfälle fällt ett yttrande om att alla visste var vi hörde hemma. Olof Palme blev upprörd, Inte för att försvarsministern ljög, för det gjorde han inte, en hedervärd gotländsk C-politiker och lantbrukare. Men han sa det som inte skulle sägas.
För egen del, äldre män upprepar sig gärna, dröjde det innan jag fick svar på de frågor jag ställt i krigsmaktens sammanhang från 60-talet. Med ökad militär skolning gick det att få svar. Vilka förberedelser som gjorts för försvarsledningen i ett krigsläge, orienterades vi om. Och militärt gällde för somliga vapenslag att hålla ut 3-4 dagar tills hjälp anlände. I efterhand vet vi att detta byggde på felaktiga informationer att Sovjetunionen skulle tveka att sätta in kärnvapen. Denna tvekan var ett önsketänkande. Sovjetunionen kunde sätta in kärnvapen Dag Ett. Hjälp hade knappast hunnit fram. Så nog var vi nära Nato och USA redan tidigare. På många olika sätt.
Men nu när Natofrågan bränner igen?
Pastor Carlsson uppträder som en reformret politisk kommissarie, menar att "kyrkan och politiska folkrörelser har en ytterst viktig roll att spela" samt manar kyrkan att med kraft verka för förslagen i den s k Natoutrendingen genom opinionsbildning och därtill verka för ett kärnvapenförbud. "Inte minst kyrkan" ska kräva en omprövning av värdlandsavtalet. Rysslands premiärminister Dimitrij Medvedev varnar för ett nytt världskrig och då är det "anmärkningsvärt" att en proposition om värdlandsstöd för Nato föreläggs riksdagen utan att saken blivit utredd. I den privata Natoutredningen satt också "en ytterst kompetent sakkunniga personer". Det brukar vara en formulering som imponerar på de auktoritetsbundna. Lite Gehäuse, alltså.
Svenska kyrkan som "av tradition varit engagerad i vapenexport och försvarsfrågor" ska alltså agera.
Nu är det väl som det vill med den saken. Pansarsbåtsinsamlingen är en sådan engagemangstradition men jag är, som bekant, aldrig småsint. Att pastor Carlsson blir politisk kommisarie stör mig inte heller så länge han håller sig på sin plats, Equmeniakyrkan. Men hans reformerta program för Svenska kyrkan stör.
Svenska kyrkan kan delta i politiska processer i vetskap om att kyrkomedlemmarna har många olika meningar om Nato. Kanske 40% vill en anslutning, en siffra som stiger. Det är inte konstigt. Var inte det moderata programmet att banta försvaret så rejält att endast Natoanslutning återstod som en möjlig hållning? Vad skrev Fredrik Reinfeldt i sitt nyliberala, moderata program? Och hur tänkte Mikael Odenberg om det? Nog finns det en del som aldrig debatterats. men Svenska kyrkan kan i den här sortens frågor inte driva särskilt mycket. Däremot kan och måste en kyrka formulera de kristiskt konstruktiva frågorna så att medborgarna kan svara. En reformert typ som pastor Carlsson vill förstås ett kristet Geneve. Det ska han få vara rätt ensam om, menar jag, som inte tror politisk kvietism men inte heller politisk aktivism som kyrklig hållning. Däremot tror jag att evangeliet driver människot att ta politiskt ansvar i gemenskap med andra. Okyrkliga också! Kanske främst okyrkliga.
När det begav sig och skulle röstas om kärnkraft kom Ingegerd med en Linje 3-affisch (nej till kärnkraft - "Vad ska väck, Barsebäck! Vad ska in, sol och vin") och undrade om hon fick sätta upp den i Två Systrars kapell. Det fick hon, bara hon skrev sitt namn på affischen så folk visste vem de kunde tala med. Så kom Ola med affischen för Linje 2 (avveckling med förnuft och en obegriplig valsedel...) Samma besked. Från Linje 1 kom ingen. Det roade mig. Men vi kunde alltså i församlingen föra det begåvade samtalet om kärnkraft därför att folk i församlingen engagerat sig. Jag berättade att Linje 1missat för dess frontfigur Christina Odenberg. Det sa väl en del om klassbasen för Linje 1 och klassbasen i församlingen - eller vad tror ni? Men det sa också något om hur en präst agerar som inte är en reformert pastor med ambitioner att träda fram som politisk kommissarie.
Detta skrivet säger jag ett: Wittenberg. Inte Geneve. Luther. Inte Calvin.
Nu har pastor Carlsson läst den s k Natorutredningen. Det har jag också - och recenserat i Östra Småland. Jag uppskattade fräckheten att utifrån ett privat initiativ uppträda som en statlig utredning. Och frågan om Nato är värd seriös diskussion och en mycket bredare debatt. Det tycker pastor Carlsson och utredningen också.
Nu vet jag inte om pastor Carlssons anlete avslöjar en kronvraksfysionomi, det är svårbedömt. Lika svårt att bedöma som frågorna om alliansfrihet i fred som syftar till neutralitet i krig. Och om riksdagen i vår tar ett beslut om något som är mer än värdlandsstöd till Nato, har vi väl tagit ännu ett steg in i gemenskapen. Har vi, å andra sidan, inte alltid varit med fast inte?
Försvarsministern Gustavsson (C), som satt i en hundgård i Oslo när U-137 gick på grund, hade vid något tillfälle fällt ett yttrande om att alla visste var vi hörde hemma. Olof Palme blev upprörd, Inte för att försvarsministern ljög, för det gjorde han inte, en hedervärd gotländsk C-politiker och lantbrukare. Men han sa det som inte skulle sägas.
För egen del, äldre män upprepar sig gärna, dröjde det innan jag fick svar på de frågor jag ställt i krigsmaktens sammanhang från 60-talet. Med ökad militär skolning gick det att få svar. Vilka förberedelser som gjorts för försvarsledningen i ett krigsläge, orienterades vi om. Och militärt gällde för somliga vapenslag att hålla ut 3-4 dagar tills hjälp anlände. I efterhand vet vi att detta byggde på felaktiga informationer att Sovjetunionen skulle tveka att sätta in kärnvapen. Denna tvekan var ett önsketänkande. Sovjetunionen kunde sätta in kärnvapen Dag Ett. Hjälp hade knappast hunnit fram. Så nog var vi nära Nato och USA redan tidigare. På många olika sätt.
Men nu när Natofrågan bränner igen?
Pastor Carlsson uppträder som en reformret politisk kommissarie, menar att "kyrkan och politiska folkrörelser har en ytterst viktig roll att spela" samt manar kyrkan att med kraft verka för förslagen i den s k Natoutrendingen genom opinionsbildning och därtill verka för ett kärnvapenförbud. "Inte minst kyrkan" ska kräva en omprövning av värdlandsavtalet. Rysslands premiärminister Dimitrij Medvedev varnar för ett nytt världskrig och då är det "anmärkningsvärt" att en proposition om värdlandsstöd för Nato föreläggs riksdagen utan att saken blivit utredd. I den privata Natoutredningen satt också "en ytterst kompetent sakkunniga personer". Det brukar vara en formulering som imponerar på de auktoritetsbundna. Lite Gehäuse, alltså.
Svenska kyrkan som "av tradition varit engagerad i vapenexport och försvarsfrågor" ska alltså agera.
Nu är det väl som det vill med den saken. Pansarsbåtsinsamlingen är en sådan engagemangstradition men jag är, som bekant, aldrig småsint. Att pastor Carlsson blir politisk kommisarie stör mig inte heller så länge han håller sig på sin plats, Equmeniakyrkan. Men hans reformerta program för Svenska kyrkan stör.
Svenska kyrkan kan delta i politiska processer i vetskap om att kyrkomedlemmarna har många olika meningar om Nato. Kanske 40% vill en anslutning, en siffra som stiger. Det är inte konstigt. Var inte det moderata programmet att banta försvaret så rejält att endast Natoanslutning återstod som en möjlig hållning? Vad skrev Fredrik Reinfeldt i sitt nyliberala, moderata program? Och hur tänkte Mikael Odenberg om det? Nog finns det en del som aldrig debatterats. men Svenska kyrkan kan i den här sortens frågor inte driva särskilt mycket. Däremot kan och måste en kyrka formulera de kristiskt konstruktiva frågorna så att medborgarna kan svara. En reformert typ som pastor Carlsson vill förstås ett kristet Geneve. Det ska han få vara rätt ensam om, menar jag, som inte tror politisk kvietism men inte heller politisk aktivism som kyrklig hållning. Däremot tror jag att evangeliet driver människot att ta politiskt ansvar i gemenskap med andra. Okyrkliga också! Kanske främst okyrkliga.
När det begav sig och skulle röstas om kärnkraft kom Ingegerd med en Linje 3-affisch (nej till kärnkraft - "Vad ska väck, Barsebäck! Vad ska in, sol och vin") och undrade om hon fick sätta upp den i Två Systrars kapell. Det fick hon, bara hon skrev sitt namn på affischen så folk visste vem de kunde tala med. Så kom Ola med affischen för Linje 2 (avveckling med förnuft och en obegriplig valsedel...) Samma besked. Från Linje 1 kom ingen. Det roade mig. Men vi kunde alltså i församlingen föra det begåvade samtalet om kärnkraft därför att folk i församlingen engagerat sig. Jag berättade att Linje 1missat för dess frontfigur Christina Odenberg. Det sa väl en del om klassbasen för Linje 1 och klassbasen i församlingen - eller vad tror ni? Men det sa också något om hur en präst agerar som inte är en reformert pastor med ambitioner att träda fram som politisk kommissarie.
Detta skrivet säger jag ett: Wittenberg. Inte Geneve. Luther. Inte Calvin.
måndag 22 februari 2016
Europeiska perspektiv
I dag blev det andra morgonrutiner och en del smått och gott att göra så jag får blogga i morgonväkten. Det går också. Jag tar det morgontema min fru avfärdar med orden "du är så dramatisk". Det blir lätt så när man läser böcker.
Jag har inte läst Norman Angells bok The Great Illusion (1910 brukar anges som år, men boken kom i någon liten upplaga året före också sägs det). Den lästes av många, snabbt översatt till andra språk, och anförs väl numera som exempel på felsyn, en stor illusion i sig själv. Författaren menade nämligen att krig numera var fullständigt omöjligt. De intellektuella världen över förstod själva omöjligheten. Bankerna skulle inte ställa upp med pengar till krigföring, industrin skulle inte hålla igång ett krig och politikerna skulle helt enkelt inte kunna kriga. De stora krigens tid var förbi.
Så blev det som det blev. Då undrar jag om bedömningen är riktig att den civilisationskris som Första världskriget innebar fortfarande efterverkar och att vi inte riktigt har kläm på det? Jag undrar förstås också om förkrigsnaiviteten 1910 och åren därefter är samtida. Vad som händer i Ukraina, upprustningarna i vårt närområde, vår egen försvarsoförmåga, det politiska livets förfall, kriget i Syrien nu eskalerat i kriget mellan Turkiet och kurderna, spänningarna i Europa ,tycks inte nämnvärt bekymra. Vi har Mello att titta på. Vem bekymrar sig då - annat än över låtarna? Glitter och glamour är fint men kan glitter och glamour vara just förkrigstidens emblem? Lite som opiater för att slippa se och inse eller hantera sina insikter?
Jag har alltså inte läst Norman Angell, men hans tilltro till att finansmarknaden skulle omöjliggöra krig har visat sig vara en felbedömning. Och med den kunskap vi har är det närmast makabert att Angell år 1913 skrev ett brev till de tyska studenterna, där han upprepade sitt budskap: Offenen Brief an die deutsche Studentenschaft. Samtidigt kom hans bok i sin fjärde upplaga på tyska med titeln Die falsche Rechnung. Just de studenter som skulle stupa i det kommande kriget kunde i juni månad diskutera de lysande framtidsutsikterna i en värld utan stora krig. 1913 var verkligen "Der Sommer des Jahhunderts" kunde studenterna tänka och nu knöck jag titeln på en bok av Florian Illies, som jag faktiskt har läst. (Fischer 2 uppl 2014)
En US-amerikansk analys av Europa påpekade att Europa "avpolitiserats" och i brist på politik drogar sig Europa med huminitarianism. Men var det inte den franske politiker och tänkaren Pierre Manent som först drev den tanken? Vi blir allmänt humanitära och det kan väl tyckas vara fint men vi har förlorat det politiska, det där med folkliga uppställningar och idéer som går att intellektuellt förstå, analysera och kritisera. Vi har tappat det politiska system där Tåbb vandrar runt med manifestet eller där de lokala organiserar sig och tar ansvar för kommuner, landsting och riksdag därför att de har medborgarnas förtroende - inte därför att de tagit sig fram.
Jag har aldrig mött Alice Bah Kunke. Hon satt i kyrkomötet för POSK ett tag innan hon skulle vidare. Jag förstod sammanhanget när jag läste en intervju med henne. Hon är en klättrare. och POSK var reducerat till en klätterstege, uppenbarligen. Om det kan man tycka vad man vill. Det är just det jag gör. Hon blev inte partimedlem MP för det skulle hindrat henne att skaffa sig de meriter hon behövde på vägen. "Jag visste att jag en dag skulle representera mitt parti. Men jag hade inte blivit generaldirektör för en statlig myndighet om jag haft en tydlig miljöpartistisk profil. Och jag behövde ha lett en myndighet. Jag hade en väldigt tydlig plan på det sättet."
Några klättrade sig upp och blev yrkespolitiker.
Vi talar inte om den saken.
Men frågan borde ställas om det inte börjar bli farligt för oss nu när politiken blir en syssla för ett skrå och vi ska ägna oss åt humanitet, en kyrklig paradgren, som passar blott alltför väl in i den tid som är, medan dessa de fina ägnar sig åt karriärplanering. Jag skriver inte att jag är "förbannad svensk" eller ens "arg skattebetalare". Men kanske varsnar jag ett problem, som kommer att drabba oss alla?
I vilken mening är detta ett europeiskt perspektiv?
Bara så att jag försökt lyfta mig ut mitt sammanhang. Bara så.
Jag har inte läst Norman Angells bok The Great Illusion (1910 brukar anges som år, men boken kom i någon liten upplaga året före också sägs det). Den lästes av många, snabbt översatt till andra språk, och anförs väl numera som exempel på felsyn, en stor illusion i sig själv. Författaren menade nämligen att krig numera var fullständigt omöjligt. De intellektuella världen över förstod själva omöjligheten. Bankerna skulle inte ställa upp med pengar till krigföring, industrin skulle inte hålla igång ett krig och politikerna skulle helt enkelt inte kunna kriga. De stora krigens tid var förbi.
Så blev det som det blev. Då undrar jag om bedömningen är riktig att den civilisationskris som Första världskriget innebar fortfarande efterverkar och att vi inte riktigt har kläm på det? Jag undrar förstås också om förkrigsnaiviteten 1910 och åren därefter är samtida. Vad som händer i Ukraina, upprustningarna i vårt närområde, vår egen försvarsoförmåga, det politiska livets förfall, kriget i Syrien nu eskalerat i kriget mellan Turkiet och kurderna, spänningarna i Europa ,tycks inte nämnvärt bekymra. Vi har Mello att titta på. Vem bekymrar sig då - annat än över låtarna? Glitter och glamour är fint men kan glitter och glamour vara just förkrigstidens emblem? Lite som opiater för att slippa se och inse eller hantera sina insikter?
Jag har alltså inte läst Norman Angell, men hans tilltro till att finansmarknaden skulle omöjliggöra krig har visat sig vara en felbedömning. Och med den kunskap vi har är det närmast makabert att Angell år 1913 skrev ett brev till de tyska studenterna, där han upprepade sitt budskap: Offenen Brief an die deutsche Studentenschaft. Samtidigt kom hans bok i sin fjärde upplaga på tyska med titeln Die falsche Rechnung. Just de studenter som skulle stupa i det kommande kriget kunde i juni månad diskutera de lysande framtidsutsikterna i en värld utan stora krig. 1913 var verkligen "Der Sommer des Jahhunderts" kunde studenterna tänka och nu knöck jag titeln på en bok av Florian Illies, som jag faktiskt har läst. (Fischer 2 uppl 2014)
En US-amerikansk analys av Europa påpekade att Europa "avpolitiserats" och i brist på politik drogar sig Europa med huminitarianism. Men var det inte den franske politiker och tänkaren Pierre Manent som först drev den tanken? Vi blir allmänt humanitära och det kan väl tyckas vara fint men vi har förlorat det politiska, det där med folkliga uppställningar och idéer som går att intellektuellt förstå, analysera och kritisera. Vi har tappat det politiska system där Tåbb vandrar runt med manifestet eller där de lokala organiserar sig och tar ansvar för kommuner, landsting och riksdag därför att de har medborgarnas förtroende - inte därför att de tagit sig fram.
Jag har aldrig mött Alice Bah Kunke. Hon satt i kyrkomötet för POSK ett tag innan hon skulle vidare. Jag förstod sammanhanget när jag läste en intervju med henne. Hon är en klättrare. och POSK var reducerat till en klätterstege, uppenbarligen. Om det kan man tycka vad man vill. Det är just det jag gör. Hon blev inte partimedlem MP för det skulle hindrat henne att skaffa sig de meriter hon behövde på vägen. "Jag visste att jag en dag skulle representera mitt parti. Men jag hade inte blivit generaldirektör för en statlig myndighet om jag haft en tydlig miljöpartistisk profil. Och jag behövde ha lett en myndighet. Jag hade en väldigt tydlig plan på det sättet."
Några klättrade sig upp och blev yrkespolitiker.
Vi talar inte om den saken.
Men frågan borde ställas om det inte börjar bli farligt för oss nu när politiken blir en syssla för ett skrå och vi ska ägna oss åt humanitet, en kyrklig paradgren, som passar blott alltför väl in i den tid som är, medan dessa de fina ägnar sig åt karriärplanering. Jag skriver inte att jag är "förbannad svensk" eller ens "arg skattebetalare". Men kanske varsnar jag ett problem, som kommer att drabba oss alla?
I vilken mening är detta ett europeiskt perspektiv?
Bara så att jag försökt lyfta mig ut mitt sammanhang. Bara så.
söndag 21 februari 2016
Fromhetsliv
Det är söndag med de begränsningar som efter mitt löfte till Strukturutskottet följer därav. Jag ska vara snäll. Det ska väl inte vara så svårt?
I veckan läste jag:
Schleiermacher hade varit glad.
Religion förläggs till känslans plan. Men har vi inte kommit längre än till 1800-talets början och en man som efter den franska upplysningstiden försökte rädda vad som räddas kunde? Är det så, att vi inte ens tagit på allvar, att Kyrkans liv befunnit sig under konstant attack sedan senare delen av 1700-talet och att praktiserad kristen tro - dogmatisk till sin natur - alls inte hör hemma i det moderna samhället men inte heller i det postmoderna och i det postmoderna där det blir religion just som känsla! Gud är död. Nå, ni fattar. Någon slog ihjäl Gud och för många lyckades denne "någon". Många uppfattar att Gud verkligen är död.
Själva mordet på Gud kan roa Gud, fattar jag. Men det finns ingen gudomlig glädje i att många lurats tro att dödsfallet inträffat. Då räddas inte heller Gud till livet av vår känslosamhet. Det var inte det sentimentala S:t Lukas ville presentera utan det handfasta. Läs Luk 1:1-4, den antike historieskrivarens forsknings- och framställningsprogram. Herodotos och Lukas är antikens två främsta historieskrivare.
Gud känns närmre!
Vilket skitprat. Helgonen vet något om Guds frånvaro och vi som kan vår Rosenius vet att dessa helgon är under just därför att de i all sin härlighet suckar. Rosenius är ingen framgångsteolog. Oavsett hur det känns, är mitt liv i Guds hand och Jesus har lovat att där två eller tre är församlade är han själv mittibland oss. Oavsett hur det känns och oftast känns det inte alls. Självfallet alldeles bortsett från solsken! Förra året gladde solskenet mig så pass att jag körde för fort och en civil polisbil smög upp bakom mig. Det solskenet kostade mig 2000 spänn.
Detta sagt, tycker jag att det småhurtiga, så som det möter i P4 t ex, är knepigt. Denna dag ligger några för döden och denna dag drabbas några av sorg. "Ha en fortsatt bra dag!", ropar den pigga programledaren. Känslosamhet utan förnuft roar inte.
Václav Havel talade om att "leva i sanningen".
Det är den hållningen som kan förändra också det som tycks omöjligt att förändra, menade han. Det var väl det han gjorde också?
För att inte tala om en liten passage i Apostlagärningarna där en seglats med fortsättning noteras, en resa som på sikt skapade om Europa. Apg 16:11-12.
Det som hände därefter var en förkunnelse som grep människor därför att de uppfattade att den var - sann. De blev övertygade - om sakförhållanden, inte om känslolägen i första hand. Och enklast håller vi fram Lydia som exempel på vad den som övertygats säger och gör. Apg 16:14-15
Det vore inte, för att säga det försiktigt och på söndagsvis, fel att gå tillbaka till den grundläggande hållningen, den som hävdar att det Kyrkan förkunnar är sant.
Annars noterar jag att bokförlaget Gaudete också rear böcker av Dag Sandahl. Kulturskymningen lättar. Gud kanske trots allt känns närmre? I så fall på grund av det är bokreatider!
I en bloggkommentar frågades om min bok Kyrkans Hus gråter inte. Den är dessvärre vare sig skriven eller utgiven. Men titeln är säljande. Och träffande.
I veckan läste jag:
En ny dag, nya möjligheter. Solen skiner och grått känns långt bort, Gud känns närmre!
Schleiermacher hade varit glad.
Religion förläggs till känslans plan. Men har vi inte kommit längre än till 1800-talets början och en man som efter den franska upplysningstiden försökte rädda vad som räddas kunde? Är det så, att vi inte ens tagit på allvar, att Kyrkans liv befunnit sig under konstant attack sedan senare delen av 1700-talet och att praktiserad kristen tro - dogmatisk till sin natur - alls inte hör hemma i det moderna samhället men inte heller i det postmoderna och i det postmoderna där det blir religion just som känsla! Gud är död. Nå, ni fattar. Någon slog ihjäl Gud och för många lyckades denne "någon". Många uppfattar att Gud verkligen är död.
Själva mordet på Gud kan roa Gud, fattar jag. Men det finns ingen gudomlig glädje i att många lurats tro att dödsfallet inträffat. Då räddas inte heller Gud till livet av vår känslosamhet. Det var inte det sentimentala S:t Lukas ville presentera utan det handfasta. Läs Luk 1:1-4, den antike historieskrivarens forsknings- och framställningsprogram. Herodotos och Lukas är antikens två främsta historieskrivare.
Gud känns närmre!
Vilket skitprat. Helgonen vet något om Guds frånvaro och vi som kan vår Rosenius vet att dessa helgon är under just därför att de i all sin härlighet suckar. Rosenius är ingen framgångsteolog. Oavsett hur det känns, är mitt liv i Guds hand och Jesus har lovat att där två eller tre är församlade är han själv mittibland oss. Oavsett hur det känns och oftast känns det inte alls. Självfallet alldeles bortsett från solsken! Förra året gladde solskenet mig så pass att jag körde för fort och en civil polisbil smög upp bakom mig. Det solskenet kostade mig 2000 spänn.
Detta sagt, tycker jag att det småhurtiga, så som det möter i P4 t ex, är knepigt. Denna dag ligger några för döden och denna dag drabbas några av sorg. "Ha en fortsatt bra dag!", ropar den pigga programledaren. Känslosamhet utan förnuft roar inte.
Václav Havel talade om att "leva i sanningen".
Det är den hållningen som kan förändra också det som tycks omöjligt att förändra, menade han. Det var väl det han gjorde också?
För att inte tala om en liten passage i Apostlagärningarna där en seglats med fortsättning noteras, en resa som på sikt skapade om Europa. Apg 16:11-12.
Det som hände därefter var en förkunnelse som grep människor därför att de uppfattade att den var - sann. De blev övertygade - om sakförhållanden, inte om känslolägen i första hand. Och enklast håller vi fram Lydia som exempel på vad den som övertygats säger och gör. Apg 16:14-15
Det vore inte, för att säga det försiktigt och på söndagsvis, fel att gå tillbaka till den grundläggande hållningen, den som hävdar att det Kyrkan förkunnar är sant.
Annars noterar jag att bokförlaget Gaudete också rear böcker av Dag Sandahl. Kulturskymningen lättar. Gud kanske trots allt känns närmre? I så fall på grund av det är bokreatider!
I en bloggkommentar frågades om min bok Kyrkans Hus gråter inte. Den är dessvärre vare sig skriven eller utgiven. Men titeln är säljande. Och träffande.
lördag 20 februari 2016
80 000
Anders Ygemans besked att hälften av flyktingarna kommer att avvisas, kommenterades i veckan. Det var en kommentar jag bekymrad funderat över. Exemplet som gavs i en kommentar handlade om baltutlämningen, där 150 balter lastades ombord i Trelleborgs hamn och skickades till det som blivit Sovjetunionen. 533 transporter av detta slag skulle då behövas. Men då måste de som ska avvisas först placeras i interneringsläger och stora polisresurser måste till. Lagligen kan upprörda passagerare, som ska flygas iväg, inte samfällt drogas, men det går inte heller att säkert flyga ett plan fyllt av desperata människor. Och det kräver att en nation är beredd att ta emot dem som kommer. Författaren föreslog att varje flykting som avvisas ska få en halv miljon kronor. Det skulle bli billigare. Och enklare.
Slutsatsen var väl den, att det inte går att utvisa dem som får nej. Ygemans projekt kan inte genomföras.
Hur gör en kristen nu?
Vi har ett regelsystem för att pröva asylsökande. Det verkar inte fungera särskilt bra i praktiken, men teoretiskt skulle det fungera. Människor får komma till Sverige och här prövas i god ordning om de har sådana skäl att de får stanna. 22 000 personer har fått besked att de inte får det, men stannar ändå. Och till dessa kommer prognosen om de 80 000.
Den tidigare kristna hållningen har varit att hjälpa dem som fått avslag.
De har gömts och försetts med mat och kläder, som samlats ihop. Är det så de kristna ska göra nu också, i tanke att när det gått tillräckligt lång tid fattas ett beslut att också dessa människor får stanna? Akutsjukvård kan de ju få. Riktigt hur det varit med skolgång för barnen, vet jag inte. Är en praxis, sådan den varit, rimlig i det läge som kommer? Det betyder att de kristna överprövar den rättsordning vi har i vårt land. Det kan man göra. Konsekvenserna blir svåröverskådliga, när vi talar om så många människor som det nu gäller. Jag skrev inte "volymer". Men vad är det som lagas och blir bättre genom att gömma?
Är den kristna hållningen att främst hjälpa de medkristna?
Det är ingen orimlig hållning. I dopet är vi sammanfogade med dem till en kropp. Det som gör ont i dem, skulle göra ont i oss. Men om de medkristna inte har asylskäl - ska de gömmas då? Morsan var 85+ när hon ringde en mycket tidig morgon och undrade om inte hon, som hade hus med rum över, borde gömma flyktingar. Jag sa nej. Hon borde inte det. Inte ens om goda medkristna frågade henne. Hon var för gammal, helt enkelt.
Utvisning?
Om det nu ändå ska utvisas, hur ogörligt det än ter sig, finns fler frågor att ställa.
Vad gör en kristen polis?
Utvisar humant? Några av poliserna som var med när balterna skulle från Ränneslätt och var det ju var för att fraktas till Trelleborg, bar med sig detta elände livet igenom. Kan en polis banka batongen i skallen på den som inte vill utvisas på ett humant vis?
Vad gör en kristen anläggningsarbetare och en kristen byggare när interneringslägren ska byggas? Tar jobbet? Eller hoppas på att det inte byggs några läger, att ingen utvisas och att invandringen därmed i praktiken blev fri - utan att vi riktigt vet vilka som kommit och nu ska integreras? Om de vill.
Vad gör en kristen läkare eller sjuksköterska? Tar jobbet i interneringslägret för att hjälpa människor men därmed också håller systemet igång?
Vad gör en kristen busschaufför eller lokförare?
Kör bussen eller tåget?
Vad säger prästerna och vad säger de som ofta och med glädje firar gudstjänst? Vad blir det av den kristna tron i praktiken nu och när utvisningarna ska genomföras - hur det nu ska gå till - eller vi måste konstatera att många människor lever i ett utanförskapsamhälle och för sin överlevnads skull måste bedriva tjuvnad.
Vad sägs nu - när Europa försöker organisera flyktingströmmarna så att flyktingarna inte kommer hit och inte heller syns på ett besvärande sätt - för flyktingarna hamnar i Grekland som bäst och stoppas sedan vid gränserna. Bortsett från dem som smugglas in i Sverige - på lite olika sätt, men det går om man har pengar eller möter en snäll människa som ger lift över bron. I bagagerummet? I fritidsbåten?
Det är inte så lätt att vara kristen och ha en Herre. Vad säger Han? Konkret?
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?
Slutsatsen var väl den, att det inte går att utvisa dem som får nej. Ygemans projekt kan inte genomföras.
Hur gör en kristen nu?
Vi har ett regelsystem för att pröva asylsökande. Det verkar inte fungera särskilt bra i praktiken, men teoretiskt skulle det fungera. Människor får komma till Sverige och här prövas i god ordning om de har sådana skäl att de får stanna. 22 000 personer har fått besked att de inte får det, men stannar ändå. Och till dessa kommer prognosen om de 80 000.
Den tidigare kristna hållningen har varit att hjälpa dem som fått avslag.
De har gömts och försetts med mat och kläder, som samlats ihop. Är det så de kristna ska göra nu också, i tanke att när det gått tillräckligt lång tid fattas ett beslut att också dessa människor får stanna? Akutsjukvård kan de ju få. Riktigt hur det varit med skolgång för barnen, vet jag inte. Är en praxis, sådan den varit, rimlig i det läge som kommer? Det betyder att de kristna överprövar den rättsordning vi har i vårt land. Det kan man göra. Konsekvenserna blir svåröverskådliga, när vi talar om så många människor som det nu gäller. Jag skrev inte "volymer". Men vad är det som lagas och blir bättre genom att gömma?
Är den kristna hållningen att främst hjälpa de medkristna?
Det är ingen orimlig hållning. I dopet är vi sammanfogade med dem till en kropp. Det som gör ont i dem, skulle göra ont i oss. Men om de medkristna inte har asylskäl - ska de gömmas då? Morsan var 85+ när hon ringde en mycket tidig morgon och undrade om inte hon, som hade hus med rum över, borde gömma flyktingar. Jag sa nej. Hon borde inte det. Inte ens om goda medkristna frågade henne. Hon var för gammal, helt enkelt.
Utvisning?
Om det nu ändå ska utvisas, hur ogörligt det än ter sig, finns fler frågor att ställa.
Vad gör en kristen polis?
Utvisar humant? Några av poliserna som var med när balterna skulle från Ränneslätt och var det ju var för att fraktas till Trelleborg, bar med sig detta elände livet igenom. Kan en polis banka batongen i skallen på den som inte vill utvisas på ett humant vis?
Vad gör en kristen anläggningsarbetare och en kristen byggare när interneringslägren ska byggas? Tar jobbet? Eller hoppas på att det inte byggs några läger, att ingen utvisas och att invandringen därmed i praktiken blev fri - utan att vi riktigt vet vilka som kommit och nu ska integreras? Om de vill.
Vad gör en kristen läkare eller sjuksköterska? Tar jobbet i interneringslägret för att hjälpa människor men därmed också håller systemet igång?
Vad gör en kristen busschaufför eller lokförare?
Kör bussen eller tåget?
Vad säger prästerna och vad säger de som ofta och med glädje firar gudstjänst? Vad blir det av den kristna tron i praktiken nu och när utvisningarna ska genomföras - hur det nu ska gå till - eller vi måste konstatera att många människor lever i ett utanförskapsamhälle och för sin överlevnads skull måste bedriva tjuvnad.
Vad sägs nu - när Europa försöker organisera flyktingströmmarna så att flyktingarna inte kommer hit och inte heller syns på ett besvärande sätt - för flyktingarna hamnar i Grekland som bäst och stoppas sedan vid gränserna. Bortsett från dem som smugglas in i Sverige - på lite olika sätt, men det går om man har pengar eller möter en snäll människa som ger lift över bron. I bagagerummet? I fritidsbåten?
Det är inte så lätt att vara kristen och ha en Herre. Vad säger Han? Konkret?
Är det konstigt att man längtar bort nån gång?
fredag 19 februari 2016
Emmaboda
Det går back för de kyrkliga finanserna i Emmaboda.
Budgeten 2016 har antagits med ett minus på 820 000:- "Ekvationen går inte ihop", säger kyrkoherden Annette Geyer. Fungerar det med bara fyra präster och behövs alla fastigheter? - det är frågan.
Jag kan återge mer från de båda lokaltidningarna, bara jag får göra en utvikning först.
Barometern och Östra Småland har gemensamma sidor för det provinsiella. Nybro, Öland, Mönsterås, Emmaboda och Torsås - och mer kanske, som jag inte just nu kommer på. Lokalbevakningen har reducerats till hälften, en omständighet att fundera mycket på, för det blir färre röster som beskriver det lokala, kommunala och kyrkliga, livet. Livet i Emmaboda har alltid tyckts viktigt eftersom yngsta dottern heter Emma, efter Emma Goldman förstås. Det var hon som sa: "The most violent element in society is ignorance." Det kunde man fundera över - inte bara i Emmaboda. Men där också!
Förr i världen - för 8-10 år sedan alltså - tänkte jag att personalreduktionerna skulle börja med församlingsassistenter/pedagoger. Det är den senast tillkomna kategorin och i arbetet med barn och ungdomar handlar det oftast om små grupper. Talar man ofta om stora grupper på dagis, så talar ingen om små barngrupper i det kyrkliga och skulle någon drista sig att göra det, blir det alltid mothugg från någon församlingspedagog som har många. Sådana finns också. Men torde inte normalfallet vara små grupper för barn i förskoleåldern om församlingen inte har ett kyrkligt dagis? I många församlingar finns inte det som förr hette miniorer, juniorer och ungdomsverksamhet. Dom kommer inte, ungarna. Och för dem som kommer blir det mest ett punktuellt nedslag som endast de skickliga kan hämta hem vid konfirmationsläsningen. Man kunde förstå om nedskärningarna kom först där. Likväl är barn och unga den kyrkliga paradgrenen. Församlingspedagogerna sitter säkrare nu än tidigare. Barnkonsekvensanalysarbetet understryker hur viktig denna icke-verksamhet är.
Så var skär man ner? Präster eller diakoner?
I Emmaboda finns ingen diakon.
Prästerna sköter diakonin. "Det är tufft när många behöver vår hjälp. Vi har aldrig haft så många som bett om bidrag före jul som 2015."
Det torde prästerna inte ha kompetens till - alldeles bortsett från mottot "never mix priests and money". Nu finns det en uppsättning diakoner som inte heller ska hantera bidrag före jul till människor de aldrig träffar annars och om vars livsituation de föga vet (bara det som berättas för dem, kanske). Det är som upplagt för att bli fel. Och det blir det. En socialsekreterare kan ge rådet att vända sig till kyrkan för där finns pengar i överflöd - och så söks bidrag från verksamhetspengar och fonder. De kyrkliga blir glada eftersom de nu är efterfrågade. Så kanske prästerna ska dela ut julblommor också, socknarna runt. Eller har den verksamheten upphört?
Diakoni på allvar är förstås inte detta. Men tufft är det. Dock inte värre än att en prästtjänst kanske kan dras in. Om man haft en diakontjänst, hade diakonen suttit säkert. Diakonin har blivit fin, nämligen. Men om folk inte ränner i kyrkan vareviga söndag och vi ser en åldrande avfolkningsbygd, ja då kanske prästtjänster kan dras in? Som i Emmaboda pastorat, ett modellpastorat för vad som kommer att övergå Svenska kyrkan?
Finns det fem prästtjänster och de blir fyra talar vi väl om 20%-iga neddragningar?
Kan det hanteras? Jag har en matrikel från 2014 men inte äldre än att jag där ser församlingarna och antalet kyrkotillhöriga:
Emmaboda 2618, Långasjö 772, Vissefjärda 2318 och Algutsboda 1215.
Det blir fyra gudstjänstplatser.
På söndag ser det ut så här:
Två gudstjänster 11 (församlingshemmet i Emmaboda och högmässa i Vissefjärda), en 14 (gudstjänst med små och stora) och en 16 (mässa).
Det skulle räcka med två präster för dessa insatser - och det är så räknenissarna tänker. Men vart tar då den pastorala närvaron vägen om man med "pastoral närvaro" menar att det är en präst på plats, en som vi känner och kanske till och med tycker om? Hur blir det med den själavård som är en följd av predikandet? "Jag vill prata med dig om en sak du sa i söndags..." Är det verkliga problemet inte att vi har för många präster utan att vi får för lite prästerligt av de präster vi har? Gudstjänst, själavård, undervisning.
Stafettläkare vill vi visst inte ha.
Det är tryggare att komma till en läkare som träffat oss förut och har någon liten aning om oss. Nu införs ett system i Svenska kyrkan med präster som reser runt. De har inte en chans att bygga långsiktiga relationer, för det tar tid och kräver närvaro, just det de inte kan prestera! Det borde förstås vara teoretiskt möjligt att i stordriftens kyrka få rum för det småskaliga - praktiken är en annan med chefer och mellanchefer som fungerar som produktionsledare och produktionsansvariga. I ett pastorat tillsattes en tjänst som controller också.
Inte i Emmaboda, som inte har någon controller, dock.
Där kastas blickar också mot fastighetsinnehavet. Så sker på många ställen. Hus kostar. Ska vi spara pengar är det bra att göra sig av med fastigheter. På norra Öland skänktes en fastighet till den lokala byföreningen som fick 100 000:- som medskick. Det tyckte man var väl använda kyrkliga medel. Och de många kvadratmetrarna behöver vi fundera över - men lika mycket kreativt tänka över vad våra resurser egentligen skulle kunna användas till. Finns det visioner att återerövra, de visioner som en gång byggde husen?
Jag saknar nämligen något.
Jag saknar en pastoral målsättning för att skapa den framtid som vi vill leva i.
Vad vill vi egentligen i det kyrkliga? Vilka resurser har vi och vilka resurser i människor tar vi inte till vara? Om detta kan inte utredas. Det kan bara utrönas. Och sannolikt bara på ett andligt sätt. Men det är det som behövs.
Jag är lite trött på reträtternas mästare, mest trött därför att de oftast inte är skickliga nog att genomföra reträtter, den svåraste operationen av alla. Men mycket tid läggs ner på att lägga ner. Det vore värt en fundering. Vad vill ni egentligen, innerst inne? Finns det spännande Guds kallelser som det just nu inte blir något av.
I Emmaboda och annorstädes.
Budgeten 2016 har antagits med ett minus på 820 000:- "Ekvationen går inte ihop", säger kyrkoherden Annette Geyer. Fungerar det med bara fyra präster och behövs alla fastigheter? - det är frågan.
Jag kan återge mer från de båda lokaltidningarna, bara jag får göra en utvikning först.
Barometern och Östra Småland har gemensamma sidor för det provinsiella. Nybro, Öland, Mönsterås, Emmaboda och Torsås - och mer kanske, som jag inte just nu kommer på. Lokalbevakningen har reducerats till hälften, en omständighet att fundera mycket på, för det blir färre röster som beskriver det lokala, kommunala och kyrkliga, livet. Livet i Emmaboda har alltid tyckts viktigt eftersom yngsta dottern heter Emma, efter Emma Goldman förstås. Det var hon som sa: "The most violent element in society is ignorance." Det kunde man fundera över - inte bara i Emmaboda. Men där också!
Förr i världen - för 8-10 år sedan alltså - tänkte jag att personalreduktionerna skulle börja med församlingsassistenter/pedagoger. Det är den senast tillkomna kategorin och i arbetet med barn och ungdomar handlar det oftast om små grupper. Talar man ofta om stora grupper på dagis, så talar ingen om små barngrupper i det kyrkliga och skulle någon drista sig att göra det, blir det alltid mothugg från någon församlingspedagog som har många. Sådana finns också. Men torde inte normalfallet vara små grupper för barn i förskoleåldern om församlingen inte har ett kyrkligt dagis? I många församlingar finns inte det som förr hette miniorer, juniorer och ungdomsverksamhet. Dom kommer inte, ungarna. Och för dem som kommer blir det mest ett punktuellt nedslag som endast de skickliga kan hämta hem vid konfirmationsläsningen. Man kunde förstå om nedskärningarna kom först där. Likväl är barn och unga den kyrkliga paradgrenen. Församlingspedagogerna sitter säkrare nu än tidigare. Barnkonsekvensanalysarbetet understryker hur viktig denna icke-verksamhet är.
Så var skär man ner? Präster eller diakoner?
I Emmaboda finns ingen diakon.
Prästerna sköter diakonin. "Det är tufft när många behöver vår hjälp. Vi har aldrig haft så många som bett om bidrag före jul som 2015."
Det torde prästerna inte ha kompetens till - alldeles bortsett från mottot "never mix priests and money". Nu finns det en uppsättning diakoner som inte heller ska hantera bidrag före jul till människor de aldrig träffar annars och om vars livsituation de föga vet (bara det som berättas för dem, kanske). Det är som upplagt för att bli fel. Och det blir det. En socialsekreterare kan ge rådet att vända sig till kyrkan för där finns pengar i överflöd - och så söks bidrag från verksamhetspengar och fonder. De kyrkliga blir glada eftersom de nu är efterfrågade. Så kanske prästerna ska dela ut julblommor också, socknarna runt. Eller har den verksamheten upphört?
Diakoni på allvar är förstås inte detta. Men tufft är det. Dock inte värre än att en prästtjänst kanske kan dras in. Om man haft en diakontjänst, hade diakonen suttit säkert. Diakonin har blivit fin, nämligen. Men om folk inte ränner i kyrkan vareviga söndag och vi ser en åldrande avfolkningsbygd, ja då kanske prästtjänster kan dras in? Som i Emmaboda pastorat, ett modellpastorat för vad som kommer att övergå Svenska kyrkan?
Finns det fem prästtjänster och de blir fyra talar vi väl om 20%-iga neddragningar?
Kan det hanteras? Jag har en matrikel från 2014 men inte äldre än att jag där ser församlingarna och antalet kyrkotillhöriga:
Emmaboda 2618, Långasjö 772, Vissefjärda 2318 och Algutsboda 1215.
Det blir fyra gudstjänstplatser.
På söndag ser det ut så här:
Två gudstjänster 11 (församlingshemmet i Emmaboda och högmässa i Vissefjärda), en 14 (gudstjänst med små och stora) och en 16 (mässa).
Det skulle räcka med två präster för dessa insatser - och det är så räknenissarna tänker. Men vart tar då den pastorala närvaron vägen om man med "pastoral närvaro" menar att det är en präst på plats, en som vi känner och kanske till och med tycker om? Hur blir det med den själavård som är en följd av predikandet? "Jag vill prata med dig om en sak du sa i söndags..." Är det verkliga problemet inte att vi har för många präster utan att vi får för lite prästerligt av de präster vi har? Gudstjänst, själavård, undervisning.
Stafettläkare vill vi visst inte ha.
Det är tryggare att komma till en läkare som träffat oss förut och har någon liten aning om oss. Nu införs ett system i Svenska kyrkan med präster som reser runt. De har inte en chans att bygga långsiktiga relationer, för det tar tid och kräver närvaro, just det de inte kan prestera! Det borde förstås vara teoretiskt möjligt att i stordriftens kyrka få rum för det småskaliga - praktiken är en annan med chefer och mellanchefer som fungerar som produktionsledare och produktionsansvariga. I ett pastorat tillsattes en tjänst som controller också.
Inte i Emmaboda, som inte har någon controller, dock.
Där kastas blickar också mot fastighetsinnehavet. Så sker på många ställen. Hus kostar. Ska vi spara pengar är det bra att göra sig av med fastigheter. På norra Öland skänktes en fastighet till den lokala byföreningen som fick 100 000:- som medskick. Det tyckte man var väl använda kyrkliga medel. Och de många kvadratmetrarna behöver vi fundera över - men lika mycket kreativt tänka över vad våra resurser egentligen skulle kunna användas till. Finns det visioner att återerövra, de visioner som en gång byggde husen?
Jag saknar nämligen något.
Jag saknar en pastoral målsättning för att skapa den framtid som vi vill leva i.
Vad vill vi egentligen i det kyrkliga? Vilka resurser har vi och vilka resurser i människor tar vi inte till vara? Om detta kan inte utredas. Det kan bara utrönas. Och sannolikt bara på ett andligt sätt. Men det är det som behövs.
Jag är lite trött på reträtternas mästare, mest trött därför att de oftast inte är skickliga nog att genomföra reträtter, den svåraste operationen av alla. Men mycket tid läggs ner på att lägga ner. Det vore värt en fundering. Vad vill ni egentligen, innerst inne? Finns det spännande Guds kallelser som det just nu inte blir något av.
I Emmaboda och annorstädes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)